beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1945:273 | null | 1,945 | null | 1920:405 | null |
1945:285 | null | 1,945 | null | 1921:225 | null |
1945:407 | null | 1,945 | null | 1928:376 | null |
1945:408 | null | 1,945 | null | 1928:370 | null |
1945:468 | null | 1,945 | null | 1920:405 | null |
1945:494 | Kungörelse (1945:494) angående lån från värnpliktslånefonden | 1,945 | Allmänna bestämmelser
1 § Värnpliktslån, varmed i denna kungörelse förstås lån från
värnpliktslånefonden, må i enlighet med vad nedan stadgas utgivas till
a) värnpliktig, som helt eller delvis undergått utbildning till
värnpliktig officer eller underofficer eller till reservofficer; samt
b) den som skadats till följd av olycksfall eller annorledes ådragit
sig sjukdom under militärtjänstgöring efter den 30 juni 1945 och är
hänförlig till personal, som avses i 1 § förordningen den 18 juni 1927
(nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, eller till personal, som avses i 1 §
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Kungörelse
(1960:241)
2 § Värnpliktslånens förvaltning handhaves av riksbanken.
Låneverksamheten i övrigt handhaves å statens vägnar av den enligt
familjebidragsförordningen förordnade tillsynsmyndigheten
(lånemyndigheten) med biträde av de i samma förordning omförmälda
familjebidragsnämnderna. Kungörelse (1960:241)
3 § Värnpliktslån må beviljas sökande endast i den mån så prövas
erforderligt för underlättande av yrkesutbildning eller för utövande
av yrke eller näring, varav sökanden har sin bärgning, eller för
övergång till annan verksamhet, allt under förutsättning att officers-
eller underofficersutbildningen eller den under militärtjänstgöringen
ådragna skadan eller sjukdomen uppenbarligen bidragit till att
framkalla eller öka föreliggande lånebehov. Kungörelse (1960:241)
4 § Värnpliktslån bör beviljas för visst ändamål. Ej må lån beviljas
för gäldande av utskylder, som förfallit till betalning å sådan tid,
att den värnpliktige blivit berättigad att åtnjuta anstånd med deras
indrivning enligt vad därom är särskilt stadgat.
5 § Värnpliktslån må beviljas med lägst tvåhundra och högst femtusen
kronor. Vid beviljande av lån skall i övrigt tillses, att lånebeloppet
icke bestämmes högre än som med hänsyn till lånets ändamål och
sökandens villkor kan anses påkallat.
6 § Värnpliktslån är räntefritt och må utlämnas utan säkerhet, där ej
omständigheterna giva anledning föreskriva, att säkerhet skall lämnas.
För beviljat lån skall låntagaren utfärda skuldförbindelse, däri hans
åtagande i fråga om lånets användning och återbetalande jämte övriga
lånevillkor skola angivas. Skuldförbindelsen skall avlämnas till
riksbanken. Kungörelse (1960:241)
7 § Värnpliktslån skall vara i sin helhet återbetalat senast inom tio
år efter det lånet beviljats. I övrigt må föreskrivas de
återbetalningsvillkor, som med hänsyn till lånets ändamål och
låntagarens förhållanden befinnas lämpliga.
8 § Ansökan om värnpliktslån av värnpliktig som avses i 1 § a) skall
göras inom ett år efter utgången av senaste utbildningsperiod, dock
att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, lån må beviljas
på grund av senare gjord ansökan.
Ansökan göres på fastställt formulär och ingives till den
familjebidragsnämnd, som enligt vad i 27 § familjebidragsförordningen
stadgas vid tiden för ansökningens ingivande har att pröva ansökan om
familjebidrag eller hemortslön. Då sådan ansökan inkommit, skall
familjebidragsnämnden efter att ha införskaffat den ytterligare
utredning, som finnes erforderlig, med eget yttrande överlämna
ansökningen till lånemyndigheten.
På lånemyndigheten ankommer att besluta i låneärende.
I samband med beviljande av lån böra de föreskrifter med avseende å
lånebeloppets användande och utbetalande meddelas, som av
förhållandena påkallas.
Beslut i låneärende skall genom lånemyndighetens försorg så snart ske
kan tillställas sökanden samt, därest lån beviljats, riksbanken.
Kungörelse (1960:241)
9 § Beviljat värnpliktslån utbetalas av riksbanken.
Lånebeloppet skall utan anfordran utbetalas i enlighet med i ärendet
meddelat beslut, sedan skuldförbindelsen ävensom, i förekommande fall,
tillhörande säkerhetshandlingar inkommit.
Har den, som fått värnpliktslån sig beviljat, icke inom sextio dagar,
från det han erhöll del av beslutet, inkommit med vederbörlig
skuldförbindelse och i förekommande fall tillhörande
säkerhetshandlingar, skall beslutet anses förfallet. Kungörelse
(1960:241)
10 § Riksbanken skall uppbära amorteringar, övervaka att låntagare
fullgör sina skyldigheter och i övrigt tillvarataga statens rätt i
fråga om lånet. (Kungörelse (1960:241)
11 § Värnpliktslån må av riksbanken uppsägas till omedelbar betalning,
där låntagaren befinnes ha genom oriktiga uppgifter föranlett lånets
beviljande eller låntagaren visar försumlighet i fråga om
betalningsskyldighetens fullgörande eller annorledes bryter mot vad
honom enligt skuldförbindelsen åligger, så ock eljest därest sådana
förhållanden inträffa, att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet
uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.
Sker uppsägning av lån enligt vad i första stycket sägs, skall å
uppsagt belopp gäldas ränta efter fyra procent om året från och med
uppsägningsdagen.
Talan mot riksbankens beslut enligt denna paragraf må icke föras.
Kungörelse (1960:241)
12 § Finner riksbanken, att med hänsyn till låntagarens ekonomiska
förhållanden avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån bör äga
rum, äger riksbanken besluta om avskrivning av värnpliktslånet helt
eller delvis. Beslutas avskrivning, skall lånet anses efterskänkt till
motsvarande belopp.
Talan mot riksbankens beslut enligt denna paragraf må icke föras.
Kungörelse (1960:241)
13 § Den som i ansökan om värnpliktslån lämnar medvetet oriktig uppgift
döms till böter, om inte gärningen är belagd med strängare straff i
brottsbalken. Lag (1991:264).
14 § I fråga om annan låneverksamhet än förvaltningen av
värnpliktslånen utfärdas de föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna kungörelse, och fastställas erforderliga
formulär av lånemyndigheten. Kungörelse (1960:241). | null | null |
1945:625 | Förordning (1945:625) om registrering m.m. vid försäljning av vissa fordon som är införda i det militära fordonsregistret | 1,945 | 1 § Vid försäljning av motorfordon eller med gummihjul eller
band försedd traktor eller släpfordon eller terrängmotorfordon,
vilket fordon är infört i det militära fordonsregistret, skall
utdrag ur det militära fordonsregistret för fordonet, samt i
förekommande fall, bevis om tidpunkten för senast verkställd
kontrollbesiktning lämnas till den nye ägaren.
Bestämmelser om fordons avförande ur det militära
fordonsregistret finns i militära vägtrafikkungörelsen
(1974:97). Förordning (2002:927).
2 § Har upphävts genom förordning (2001:668).
3 § Har upphävts genom kungörelse (1972:697).
4 § Om den som har förvärvat ett fordon som avses i 1 §, utan
föregående registrering av fordonet, har förstört det eller vidtagit
någon annan åtgärd, så att det kan antas att fordonet inte längre
kommer att användas som registreringspliktigt fordon här i landet,
skall han så snart det kan ske och senast inom tre veckor därefter
anmäla detta till Försvarsmaken. Anmälan skall göras
skriftligen samt åtföljas av bevis om de meddelade uppgifternas
riktighet. Förordning (1998:4)).
5 § Föreskrifter i de frågor som avses i denna förordning får
meddelas av Transportstyrelsen efter samråd med Försvarsmakten.
Förordning (2008:1118).
6 § Den som underlåter att inom föreskriven tid göra anmälan enligt 4 §
döms till penningböter.
Den som i anmälan enligt 4 § uppsåtligen lämnar oriktig uppgift döms
till böter. Förordning (1991:1354). | null | null |
1945:72 | null | 1,945 | null | 1932:130 | null |
1945:73 | null | 1,945 | null | 1932:131 | null |
1945:778 | null | 1,945 | null | 1928:370 | null |
1945:804 | null | 1,945 | null | 1923:116 | null |
1945:882 | null | 1,945 | null | 1936:45 | null |
1945:897 | null | 1,945 | null | 1928:370 | null |
1945:902 | null | 1,945 | null | 1923:116 | null |
1946:105 | null | 1,946 | null | 1927:85 | null |
1946:108 | Kungörelse (1946:108) angående plan till förteckning över kontraktsprostarkiv | 1,946 | null | null |
|
1946:109 | null | 1,946 | null | 1928:370 | null |
1946:134 | null | 1,946 | null | 1942:926 | null |
1946:135 | null | 1,946 | null | 1908:74 s.1 | null |
1946:136 | null | 1,946 | null | 1917:281 | null |
1946:144 | null | 1,946 | null | 1941:251 | null |
1946:167 | Förordning (1946:167) av gallring av verifikationerna till länsstyrelsernas räkenskaper | 1,946 | § 1 Verifikationerna till länsstyrelsernas kassaredogörelser samt
verifikationerna till länsstyrelsernas bötes- och uppbördsredogörelser
skola från och med årgången 1963/64 med nedan nämnda undantag förstöras,
i den mån tio år förflutit från redogörelseårets utgång. Förordning
(1976:272).
§ 2 Från den i § 1 föreskrivna gallringen skola för att bevaras för
framtiden för varje redogörelseår undantagas dels av verifikationerna
till kassaredogörelserna samtliga verifikationer till /k/ en /-k/
länsstyrelses kassaredogörelse, dels av verifikationerna till
bötesredogörelserna en eller annan volym, dels ock av verifikationerna
till uppbördsredogörelserna avkortnings- och avskrivningslängderna
ävensom en eller annan volym av de övriga verifikationerna. Det ankommer
på riksarkivet att efter riksräkenskapsverkets hörande utvälja dels den
länsstyrelse, vars kassaverifikationer sålunda skola bevaras, dels ock
de särskilda volymer av verifikationerna till bötes- och
uppbördsredogörelserna, vilka likaledes skola undantagas från gallring.
Riksarkivet äger därjämte att av kassaverifikationerna från och med
årången 1918 till och med årgången 1945/46 från gallring undantaga
sådana grupper av verifikationer, vilka riksarkivet gemensamt med
vederbörande ämbetsverk finner från förvaltningens eller forskningens
synpunkt vara av mera betydande värde och därför böra bevaras. Stanna
riksarkivet och vederbörande ämbetsverk i olika mening i fråga om
undantagande från gallring av grupper av nu ifrågavarande
verifikationer, skall ärendet hänskjutas till regeringens avgörande.
Förordning (1976:272).
§ 3 Det åligger länsstyrelserna att tillse att handlingar i original,
vilka kunna i framtiden erfordras för styrkande av visst
rättsförhållande, icke biläggas verifikationerna, utan bevaras hos
länsstyrelserna. I den mån dylika handlingar erfordras för granskning av
räkenskaperna, skola bestyrkta avskrifter av desamma bifogas
verifikationerna.
Akter till regeringens, länsstyrelses eller annan myndighets beslut må
ej bifogas verifikationerna. Förordning (1976:272). | null | null |
1946:178 | null | 1,946 | null | 1933:668 | null |
1946:208 | null | 1,946 | null | 1939:350 | null |
1946:219 | null | 1,946 | null | 1902:71 s.1 | null |
1946:260 | null | 1,946 | null | 1928:370 | null |
1946:324 | Lag (1946:324) om skogsvårdsavgift | 1,946 | 1 § Skogsvårdsavgift skall betalas för jordbruksfastighet som vid
fastighetstaxeringen åsatts delvärdet skogsbruksvärde.
Avgiftsskyldig är ägaren till fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5
§ fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare. Den som
innehar fastighet med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig
besittningsrätt och på grund av denna sin rätt inte får utöver
husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog på fastigheten påförs
dock inte någon avgift.
I fråga om handelsbolag och dödsbon som vid inkomsttaxeringen behandlas
som handelsbolag är delägarna avgiftsskyldiga. Lag (1986:491).
2 § Skogsvårdsavgiften är för varje beskattningsår 8 promille av
skogsbruksvärdet. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än
tolv månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under
beskattningsåret, skall underlaget för avgiften jämkas med hänsyn
härtill. Lag (1990:338).
3 § I fråga om förfarandet för att bestämma underlaget för
skogsvårdsavgift gäller bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324).
Lag (1990:338).
4 § I fråga om debitering och uppbörd av skogsvårdsavgift gäller
bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272). Lag (1986:491).
5 § Skogsvårdsavgift tillfaller staten. Lag (1986:491).
Övergångsbestämmelser
1983:1125
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgift på grund av 1984 och tidigare års
taxering. I fråga om 1985 års taxering utgör promilletalet 6,5. Till den
del beskattningsåret omfattar tid före den 1 januari 1984 beräknas
avgiften enligt äldre bestämmelser.
1984:1079
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas första gången
vid 1986 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande
tillämpas vid nämnda taxering i fråga om skattskyldiga som då taxeras
för beskattningsår som har påbörjats före den 1 januari 1985.
1990:338
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas första gången
vid 1991 års taxering.
1991:1849
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1992.
Lagen tillämpas dock alltjämt i fråga om avgift som belöper på tiden
före dess upphävande i den mån annat inte anges nedan i fråga om
beräkning av skogsvårdsavgiften.
För beskattningsår som avslutas efter den 31 december 1991 gäller
följande. Skogsvårdsavgiften beräknas på grundval av 1991 års
skogsbruksvärde och är för helt år räknat
a) 8 promille till den del beskattningsåret omfattar tid före den 1
januari 1992 och
b) 4 promille för tiden därefter. Beskattningsår som avslutas efter den
30 juni 1992 anses ha gått ut denna dag.
Har skogsbruksvärdet inte bestämts för år 1991 uppskattas
skogsbruksvärdet enligt de grunder som då gällde för bestämmande av
skogsbruksvärdet. Om den skattskyldige så yrkar beräknas
skogsvårdsavgiften på grundval av det för år 1992 gällande
skogsbruksvärdet. | null | null |
1946:327 | null | 1,946 | null | 1942:87 | null |
1946:412 | Instruktion (1946:412) för nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer | 1,946 | 1 § Nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer har
till ändamål att främja tillkomsten av författningskommentarer,
författningssamlingar och annan vägledande litteratur på
förvaltningsrättens område och angränsande områden.
2 § I den mån tillgängliga medel förslå, har nämnden att dels träffa
avtal om utarbetande av manuskript till verk, som avses i 1 §, dels ock
bevilja bidrag till utgivande av sådana verk av betydelse för
kommunalförvaltningen.
Där ej Kungl. Maj:t annat medgiver, skall avtal om utarbetande av
manuskript innehålla, att författarrätten utan inskränkning överlåtes på
staten. I avtalet bör dessutom stadgas skyldighet för den som uppburit
avtalad ersättning att återgälda denna i den mån avtalet ej fullgöres.
Efter prövning av manuskriptet skall nämnden antingen själv ombesörja
eller med statlig myndighet överenskomma om verkets tryckning och
försäljning för statens räkning eller avtala med förläggare om dess
utgivande. I sistnämnda fall bör viss del av upplagan tillförsäkras
staten kostnadsfritt. Kungörelse (1948:664).
3 § Nämnden består av fem ledamöter. Av dessa skall en vara
vetenskapsman inom förvaltningsrättens område eller angränsande områden
ochde övriga äga erfarenhet från olika grenar av stats- och
kommunalförvaltningen.
Ledamöterna förordnas av Kungl. Maj:t, som jämväl utser en av dem att
vara ordförande.
4 § Nämnden utser inom sig vice ordförande samt tillsätter sekreterare.
5 § Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden.
Nämnden är beslutför då ordföranden eller dennes ersättare samt minst
två andra ledamöter äro närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den
mening, varom de flesta förena sig. Vid lika röstetal har ordföranden
utslagsröst.
6 § Sekreteraren åligger att svara för diarieföring av inkommande
ärenden, ombesörja utskrifter av nämndens protokoll och yttranden, föra
protokoll vid nämndens sammanträden ävensom i allmänhet biträda
ordföranden i hans tjänsteutövning.
7 § Nämnden äger att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar och
det biträde, som för nämndens verksamhet erfordras och av vederbörande
kunna lämnas.
8 § Kungl. Maj:t bestämmer ersättning till nämndens ledamöter och
sekreteraren.
9 § Utgående expedition i ärende, som handlagts vid sammanträde med
nämnden, undertecknas av ordföranden eller den ledamot han därtill
utser.
10 § Det åligger nämnden att årligen dels före den 1 september till
chefen för justitiedepartementet avgiva berättelse över nämndens
verksamhet under senast förflutna budgetår, dels ock inom därför stadgad
tid till riksräkenskapsverket för granskning överlämna räkenskaper jämte
tillhörande verifikationer för senaste räkenskapsår. | null | null |
1946:432 | null | 1,946 | null | 1945:239 | null |
1946:45 | null | 1,946 | null | 1940:961 | null |
1946:475 | null | 1,946 | null | 1928:370 | null |
1946:481 | null | 1,946 | null | 1908:128 s.1 | null |
1946:500 | null | 1,946 | null | 1921:225 | null |
1946:52 | null | 1,946 | null | 1928:370 | null |
1946:54 | null | 1,946 | null | 1928:370 | null |
1946:554 | null | 1,946 | null | 1936:45 | null |
1946:571 | null | 1,946 | null | 1937:810 | null |
1946:679 | Kungörelse (1946:679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen | 1,946 | 1 § Hos patent- och registreringsverket, länsstyrelserna och
skattemyndigheterna får finnas en eller flera kommissionärer med
uppgift att biträda allmänheten i de avseenden som anges i denna
kungörelse och som inte omfattas av myndighetens serviceskyldighet
enligt förvaltningslagen (1986:223). Förordning (1990:1241).
2 § Kommissionär förordnas av vederbörande myndighet. Därtill utses
tjänsteman hos myndigheten eller annan lämplig person.
Kommissionärs verksamhetsområde må begränsas att omfatta viss
avdelning hos myndigheten eller vissa grupper av ärenden. Förordnas
flera kommissionärer, skall myndigheten, såframt ej särskilda skäl
till annat föranleda, fastställa visst verksamhetsområde för varje
kommissionär eller på annat sätt fördela uppdragen mellan dem.
Förordnande för kommissionär må när som helst återkallas.
3 § Kommissionär är skyldig att åtaga sig uppdrag
1. att uppsätta ansökningar, anmälningar och andra handlingar, som
skola ingivas till myndigheten;
2. att ombesörja komplettering av handlingar, som skola ingivas till
myndigheten, samt att till densamma ingiva handlingar och inbetala
medel;
3. att i ärende, som är anhängigt hos myndigheten, verkställa sådan
komplettering av handlingar, varom myndigheten ej själv föranstaltar;
4. att ombesörja delgivning och därmed jämförlig åtgärd i ärende som
nyss nämnts;
5. att, i den mån ej myndigheten gör detta, underrätta om ärendes
fortgång och i samband därmed lämna upplysningar rörande innehållet i
inkomna yttranden, angående lämnat tillfälle att avgiva påminnelser
m.m.;
6. att på grundval av hos myndigheten förvarade, för allmänheten
tillgängliga handlingar upprätta sammanställningar, verkställa
utredningar och dylikt; samt
7. att, i den mån ej biträde lämnas i tjänsteväg, eljest med råd och
upplysningar eller på annat sätt bistå i frågor, som beröra
myndighetens verksamhetsområde.
Kommissionär är dock ej skyldig att åtaga sig uppdrag, som kräver
särskild sakkunskap eller är av vidlyftig beskaffenhet. I frågor,
vilka angå parter med motsatta intressen, må kommissionär icke utan
myndighetens medgivande åtaga sig uppdrag, som avses under 1, 6 eller
7.
4 § Finner kommissionär, att uppdrag som lämnats honom uppenbarligen
tillhör annan myndighets verksamhetsområde, skall han omedelbart
överlämna ärendet till kommissionär hos denna myndighet eller, där
kommissionär ej finnes, till myndigheten samt underrätta
uppdragsgivaren därom.
Anser sig kommissionär eljest icke kunna mottaga uppdrag, skall han
omedelbart underrätta uppdragsgivaren därom. Kan besked från
uppdragsgivaren icke utan olägenhet avvaktas, böra handlingarna i
ärendet genast överlämnas till myndigheten.
Avser uppdrag allenast sådant biträde, som utan förmedling av
kommissionär lämnas av den myndighet, där kommissionären är anställd,
skola handlingarna i ärendet ofördröjligen överlämnas till
myndigheten.
5 § Har någon direkt hos myndigheten gjort framställning, som finnes
icke böra föranleda åtgärd annat än genom förmedling av
kommissionären, eller uppkommer eljest vid handläggning av ärende hos
myndigheten behov av kommissionärens medverkan, må ärendet överlämnas
till denne.
6 § Kommissionär är berättigad till arvode enligt vad i 7 § stadgas
samt till ersättning för utgifter, för vilka han haft fog. Dock är
meddellös person befriad från att erlägga arvode, där han med behörigt
bevis styrker sin fattigdom eller den eljest är känd.
7 § För utförande av uppdrag, som avses i 3 § första stycket under 2,
3, 4 eller 5, skall arvode utgå med en krona 50 öre; dock utgår ej
arvode för ingivande av handlingar till myndigheten. För inbetalning
till myndigheten av medel må arvode ej beräknas i annat fall, än då
åtgärden innefattar för ärendes behandling erforderlig förskottering
av felande avgiftsbelopp.
Det åligger myndigheten att i erforderlig omfattning fastställa
särskild taxa för utförande av uppdrag, som avses i 3 § första stycket
under 1, 6 och 7, samt att i övrigt meddela de föreskrifter, som
prövas nödiga för arvodenas bestämmande.
Arvode må ej utgå för muntliga råd eller upplysningar, där uppdragets
utförande tagit blott ringa tid i anspråk.
8 § Kommissionär är berättigad att förskottsvis uppbära stadgat
arvode jämte ersättning för porto, telefon- och telegramavgifter samt
andra särskilda avgifter.
Har uppdragsgivare icke inbetalt erforderligt förskott och vill
kommisionären icke förskottera vad som fattas, är kommissionären
pliktig att skyndsamt underrätta uppdragsgivaren om det felande
beloppet. För sådan underrättelse utgår ej arvode. Förskotterar
kommissionären vad som fattas, äger han utlösa expedition, som i
ärendet utfärdas för uppdragsgivaren.
För uttagande av felande belopp må kommissionär översända handlingar
mot postförskott. För dylik åtgärd utgår ej arvode. Översändande av
värdehandlingar skall ske under rekommendation eller assurans, såframt
ej annat begärts.
9 § De belopp, som kommissionär fordrar i arvode och ersättning för
utgifter, skola post för post upptagas i räkning, som tillställes
uppdragsgivaren.
Åtnöjes ej uppdragsgivare med debitering, äger han inom en månad efter
räkningens mottagande hos myndigheten påkalla prövning av
debiteringen. Räkning skall innehålla upplysning om den rätt, som
sålundatillkommer uppdragsgivaren. Över myndighetens beslut må klagan
ej föras.
10 § Mottagningstid för kommissionär bestämmes av myndigheten.
11 § Kommissionär är pliktig att för tjänsten hava särskilt
postgirokonto, där ej myndigheten på grund av
kommissionärsverksamhetens ringaomfattning medgiver befrielse
härifrån.
12 § Kommissionär skall föra diarium enligt formulär, som fastställes
av myndigheten. I diariet antecknas för varje ärende mottagna medel,
vidtagna åtgärder samt alla uppdragsgivaren debiterade belopp, dock
att, där vid utskrivande av räkningar så förfares, att vad som tecknas
å dem kopieras på därtill hörande, i löpande följd numrerade
kopieblad, räkningarnas nummer må upptagas i diariet i stället för
debiterade belopp.
Kommissionär är skyldig att när som helst för myndigheten förete sina
räkenskapshandlingar för granskning.
13 § Det åligger myndigheten att hava uppsikt över kommissionärs
verksamhet. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall
myndigheten uppdraga åt en befattningshavare hos myndigheten i högre
tjänsteställning att öva den närmaste tillsynen över verksamheten.
Kommissionärs räkenskapshandlingar skola granskas av därtill förordnad
eller eljest behörig tjänsteman minst en gång varje halvår eller, där
verksamheten är av ringa omfattning minst en gång om året. Om verk
ställd granskning skall anteckning göras i kommissionärens diarium.
14 § Har upphört att gälla genom förordning (1975:754).
15 § Har myndighet kommissionär, må ej hos myndigheten anställd
tjänsteman, som icke är förordnad till kommissionär, mot ersättning
utföra uppdrag, som avses i 3 § första stycket, i annat fall än där
vederbörande kommissionär med hänsyn till att uppdrag kräver särskild
sakkunskap eller är av vidlyftig beskaffenhet icke är villig att åtaga
sig detsamma; dock må myndigheten, om särskilda skäl äro därtill,
beträffande visst uppdrag medgiva undantag från vad nu sagts.
Övergångsbestämmelser
1986:1258
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1987. De kommissionärer,
som vid utgången av år 1986 finns hos andra myndigheter än de som
nämns i den nya lydelsen av 1 §, får fortsätta sin verksamhet till
utgången av juni 1987. | null | null |
1946:703 | null | 1,946 | null | 1928:370 | null |
1946:705 | Kungörelse (1946:705) angående inventering av kyrkoarkiv och kontraktsprostarkiv | 1,946 | 1 § /k/ 1 mom. /-k/ Då kyrkoherde, komminister eller kyrkoadjunkt, som
förstår kyrkoarkiv, frånträder sin befattning, skall inventering av
arkivet äga rum, innan vården av detsamma överlämnas till efterträdare å
befattningen. Likaledes skall, då kontraktsprost frånträder sitt
prostämbete, inventering av det till ämbetet hörande
kontraktsprostarkivet äga rum, innan vården av detsamma överlämnas till
efterträdare i ämbetet.
/k/ 2 mom. /-k/ Vid vakans å prästerlig tjänst, som avses i 1 mom.,
skall arkivinventering ske vid vakanstidens slut samt, därest
vederbörande domkapitel finner skäl därtill föreligga, jämväl vid dess
början.
/k/ 3 mom. /-k/ Överlåter vårdare av kyrkoarkiv eller
kontraktsprostarkiv på grund av erhållen tjänstledighet, avseende en tid
av mer än tre månader, arkivvården till vikarie, skall arkivinventering
äga rum såväl vid tjänstledighetens början som vid dess slut.
2 § Inventering av kyrkoarkiv skall, i fall som avses i 1 § 1 och 2
mom., förrättas av vederbörande kontraktsprost i närvaro av den
avträdande och den tillträdande arkivvårdaren. Vid dödsfall och annat
förhinder för arkivvårdare att närvara vid förrättningen skall
domkapitlet förordna ombud för honom.
Kyrkobokföringsinspektören och representant för landsarkivet äga närvara
vid förrättningen.
Kyrkorådet i den församling, vars kyrkoarkiv inventeras, må utse
representant att följa inventeringen. Kungörelse (1961:351).
3 § Inventering av kontraktsprostarkiv skall, i fall som avses i 1 § 1
och 2 mom., förrättas av därtill av domkapitlet förordnad kontraktsprost
inom stiftet i närvaro av den avträdande och den tillträdande
arkivvårdaren. Vid dödsfall och annat förhinder för arkivvårdare att
närvara vid förrättningen skall domkapitlet förordna ombud för honom.
Landsarkivet äger vara företrätt vid förrättningen. Kungörelse
(1961:351).
4 § /k/ 1 mom. /-k/ I fall som avses i 1 § 3 mom. skola inventeringarna
förrättas av tjänstinnehavaren och hans vikarie gemensamt. Är endera av
dem förhindrad närvara vid inventering, skall domkapitlet efter anmälan
förordna ombud för denne.
Har vårdare av kyrkoarkiv eller kontraktsprostarkiv erhållit
tjänstledighet under en tid ej överstigande tre månader, och anser han
sig icke kunna ansvara för arkivets vård under tjänstledigheten, äger
han påfordra, att inventering av arkivet i den ordning som i första
stycket sägs skall verkställas; skolande för sådant fall dylik
inventering ske såväl vid tjänstledighetens början som vid dess slut.
/k/ 2 mom. /-k/ Om tjänstinnehavaren eller hans vikarie det påfordrar,
må, efter medgivande av domkapitlet, inventering, som avses i 1 mom.,
äga rum i den ordning, som i 2 eller 3 § sägs, dock att härav
uppkommande kostnader skola bestridas av den som påkallat förrättningen.
Domkapitlet äger ock, om särskilda skäl därtill anses föreligga,
föreskriva, att inventeringen skall äga rum i den ordning, som i 2 eller
3 § sägs.
5 § Det åligger inventeringsförrättare att, då inventering skall ske i
den i 2 eller 3 § föreskrivna ordningen, fastställa dag för
inventeringen samt att därom i god tid underrätta avträdande och
tillträdande arkivvårdarna, domkapitlet samt landsarkivet ävensom, då
fråga är om kyrkoarkiv, kyrkobokföringsinspektören och kyrkorådet.
Uppehåller avträdande eller tillträdande arkivvårdare eller ombud, som
förordnats jämlikt 2 § första stycket, icke tjänst i det pastorat, där
inventeringen sker, äger han vid resa i anledning av förrättningen
åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet.
Ersättningen bestrides ur kyrkofonden samt bestämmes och utbetalas av
domkapitlet i det stift, där arkivet är beläget. Kungörelse (1961:351).
6 § Vid inventering av kyrkoarkiv och kontraktsprostarkiv skall över
förrättningen upprättas instrument, innehållande jämte anteckning om vid
förrättningen närvarande uppgift om den arkivförteckning, som använts
vid förrättningen, samt specificerad förteckning över såväl saknade som
i arkivförteckningen ej upptagna arkivalier. Instrumentet skall vid
inventering i den ordning, som föreskrives i 2 och 3 §§, bestyrkas genom
underskrift av inventeringsförrättaren samt avträdande och tillträdande
arkivvårdarna. Vid sådan inventering, som i 4 § 1 mom. avses, skola
tjänstinnehavaren och hans vikarie underskriva instrumentet.
7 § Inventeringsinstrumentet skall förvaras i det arkiv, som
inventerats.
Avskrift av instrumentet skall tillställas den avträdande arkivvårdaren,
domkapitlet och landsarkivet.
Arkivförteckning, som använts vid inventering, skall förses med
anteckning om den verkställda inventeringen med angivande av dagen för
förrättningen. Kungörelse (1961:351). | null | null |
1946:706 | null | 1,946 | null | 1946:412 | null |
1946:727 | Lag (1946:727) om kommunal fondbildning | 1,946 | Inledande bestämmelse
1 § Kommun äger att, på sätt i denna lag föreskrives, för framtida
ändamål avsätta medel till fond.
Sådan fond är:
särskild fond för tillgodoseende av särskilt, uttryckligen
angivet kommunalt behov;
allmän investeringsfond;
skatteregleringsfond för reglering av utdebiteringen; eller
tillfällig fond.
Att kommun i vissa fall är pliktig avsätta medel till fond framgår av 6
§. Lag (1952:363).
Om särskild fond
2 § Kommun äger att i den ordning, som eljest stadgas för kommunala
beslut, till särskild fond avsätta medel för följande ändamål, nämligen:
a) för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd eller av
olycksfallsersättning eller sjukunderstöd åt personer i kommunens tjänst
eller av pension eller därmed jämförligt understöd åt deras efterlevande
(pensionsfond);
b) till täckande av förlust, som genom skada å kommunen tillhörig
egendom eller annorledes kan komma att tillskyndas kommunen under sådana
omständigheter, att kommunen eljest kunnat genom försäkring skydda sig
mot förlusten (försäkringsfond);
c) för tillgodoseende av kommunens behov att äga tillgång till
rörelsekapital att tillfälligt nyttjas för bestridande av löpande
utgifter intill dess att därför avsedda inkomster inflyta (kassaförlagsfond); samt
d) till bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss ägodel,
genomförande av visst företag eller upprättande av viss anstalt, där
kommunen fattat beslut om ägodelens förvärvande, företagets genomförande
eller anstaltens upprättande.
3 § Vill kommun avsätta medel för tillgodoseende av annat särskilt
uttryckligen angivet kommunalt behov än i 2 § sägs eller vill kommun
taga till särskild fond avsatta medel i anspråk för annat ändamål än vid
avsättningen bestämts, erfordras för beslut därom Konungens medgivande.
Sådant medgivande kan lämnas genom Konungens fastställelse å reglemente
eller andra föreskrifter rörande fonden.
Om allmän investeringsfond
3 a §. Kommun äger att i den ordning, som eljest stadgas för kommunala
beslut, till allmän investeringsfond avsätta medel för anskaffande av
tillgångar för stadigvarande bruk. Beslut att taga medel ur fonden i
anspråk för annat ändamål skall för att vinna bindande kraft
underställas Konungens prövning och fastställelse. Lag (1952:363).
Om skatteregleringsfond
4 §. I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger
kommun avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk
medel ur fonden.
Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det
år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast
föregående åren. Lag (1952:363).
5 §. Då särskilda skäl därtill äro, må med Konungens tillstånd medel
avsättas till eller tagas i anspråk ur skatteregleringsfond utöver vad i
4 § stadgas. Sådant tillstånd kan lämnas genom fastställelse å
reglemente eller andra föreskrifter rörande fonden och må förknippas med
villkor för de avsatta medlens tagande i anspråk.
Om tillfällig fond
6 §. Hava medel influtit vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk eller såsom ersättning på grund av försäkring av dylik tillgång,
och finna medlen ej omedelbar användning för anskaffande av tillgång som
nyss sagts, skola de tills vidare, i avvaktan på beslut om deras tagande
i anspråk, avsättas till tillfällig fond (försäljningsmedelsfond).
Avhänder sig kommun tillgång för stadigvarande bruk utan att erhålla
ersättning till fulla värdet, må ett belopp motsvarande högst skillnaden
mellan fulla värdet och den bekomna ersättningen avsättas till
försäljningsmedelsfond.
Till tillfällig fond (låneöverskottsfond) skola avsättas
överskottsmedel å lån, som av kommun upptagits med Konungens tillstånd
och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet.
Erhåller kommun eljest belopp, som ej är att hänföra till kommunens
löpande inkomster, må beloppet avsättas till tillfällig fond.
I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger kommun
avsätta medel till tillfällig fond (förnyelsefond). Sådan
avsättning må avse högst skillnaden mellan å ena sidan det belopp,
varmed tillgång för stadigvarande bruk beräknas under nästa år minska i
värde, och å andra sidan beloppet av i staten upptagna amorteringar å
lån för förvärv av tillgången.
7 §. Låneöverskottsfond må ej tagas i anspråk utan Konungens medgivande.
Andra till tillfällig fond avsatta medel må, försåvitt ej särskilda
villkor eljest blivit stadgade för deras disponerande, genom beslut i
vanlig ordning tagas i anspråk för bestridande av kostnader för
anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk. Beslut att taga dylika
medel i anspråk för annat ändamål skall för att vinna bindande kraft
underställas Konungens prövning och fastställande.
Gemensamma bestämmelser
8 § Fonds medel skola vara på betryggande sätt anbragta, kommun obetaget
att nyttja fondens medel i sin verksamhet. Vid anbringande eller
nyttjande av fonds medel skall tillses, att medlen vid behov äro
tillgängliga.
Fonds medel må ej utan tillstånd av länsstyrelsen anbringas annorlunda
än hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto
eller i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens
tillstånd anbringa omyndigs medel.
Vad nu sagts utgör ej hinder att till fond avsätta och i densamma
behålla vad kommunen vid avyttrande av tillgång för stadigvarande bruk
bekommit i andra tillgångar än penningmedel. Lag (1953:436).
9 §. Kommun äger tillföra särskild fond ränta. Beslut därom fattas i den
ordning, som gäller för beslut om avsättning av medel till fonden.
Ränta å skatteregleringsfond eller å tillfällig fond må ej tillföras
fonden.
10 §. Vad i denna lag är föreskrivet angående kommun skall äga
motsvarande tillämpning å församling, särskilt skoldistrikt,
minicipalsamhället, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen om
fattigvården, samt landsting.
11 §. Denna lag avser ej skogsaccisfond, fond av överskottsmedel å
hamnrörelse eller å sluss-, kanal- eller annan farledsrörelse, fond som
utgör prästlönetillgång för pastorat, fond, uppkommen genom avsättning
av medel, som erhållits såsom vederlag för fastighet vilken för något
kommunens gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit kommunen genom
gåva eller testamente, eller fond bildad av annan egendom, som
tillfallit kommun genom gåva eller testamente med föreskrift angående
egendomens användning, eller av vederlag för sådan egendom. Ej heller
avser lagen fond, som bildats enligt 7 § lagen den 24 mars 1916 om
nyttjanderätt till gravplats. Lag (1950:151).
Övergångsbestämmelser
1946:727
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947, från och med vilken dag
lagen den 12 juni 1936 (nr 281) om kommunal fondbildning upphör att
gälla.
Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å fond, som finnes vid lagens
ikraftträdande. Därvid skall följande iakttagas:
1) Allmän fond, som finnes vid den nya lagens ikraftträdande, skall
därefter anses som skatteregleringsfond.
2) Förnyelsefond enligt 2 § c) i den nu upphävda lagen må tagas i
anspråk för avsett ändamål men nya medel må icke tillföras fonden.
Kommunen äger rätt att överföra medel i sådan fond till förnyelsefond
enligt 6 § femte stycket i den nya lagen.
3) Föreskrifter, som Konungen meddelat jämlikt den nu upphävda lagen,
skola gälla såsom om de meddelats med stöd av den nya lagen.
4) I fråga om fond av annat slag än i 1 § eller 11 § nya lagen avses,
som bildats före den 1 januari 1947, skall vad i 8 - 10 §§ nya lagen
stadgas äga motssvarande tillämpning, och må sådan fond ej tagas i
anspråk utan Konungens medgivande; kommun dock obetaget att före den 1
januari 1950 i den ordning, som eljest stadgas för kommunala beslut,
besluta om fondmedlens avsättande till särskild fond enligt nya lagen.
1952:363
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
Kommun må utan inhämtande av Konungens medgivande i varje särskilt fall
besluta om överförande till allmän investeringsfond av medel från fond
av annat slag än i 1 eller 11 § lagen den 6 december 1946 om kommunal
fondbildning avses, under förutsättning att fonden bildats före den 1
juli 1952.
1953:754, 1954:296, 1954:320
"Lagen upphävd beträffande landskommun, köping, municipalsamhälle och
annan stad än Stockholm gm 1953:754, lagen upphävd beträffande
församling gm 1954:296 och beträffande landsting gm 1954:320". | null | null |
1946:741 | Lag (1946:741) om förlängning av tiden för vissa servitut | 1,946 | 1 § Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete
och som gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län,
begränsat till viss tid, minst femton år, eller till fastighetsägarens
livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari 1960, skall
servitutet likväl bestå intill nämnda dag.
Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått
efter den 31 december 1939 men utövas det oaktat vid 1946 års utgång
alltjämt den med servitutet avsedda rättigheten, skall ock servitutet
gälla till den 1 januari 1960.
2 § Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet
besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse, vare denna
fastighets ägare berättigad till ersättning därför av ägaren av den
fastighet, till vars förmån servitutet gäller.
Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning
skall, vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det
förlängningen inträtt eller, i fall som avses i 1 § andra stycket, inom
samma tid från det denna lag trätt i kraft.
3 § Nämnd varom i 2 § sägs skall bestå av tre ledamöter och tillsättas
för område som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika
skall vara ordförande i nämnden, utses av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer. För envar av ledamöterna förordnas en suppleant.
Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar
sammanjämkas, gälle ordförandens.
Mot nämndens beslut må talan icke föras. Lag (1971:834).
4 § Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder,
Konungen fastställer, och gäldas av allmänna medel.
5 § Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, gånge
efter överexekutors förordnande beslutet i verkställighet lika som
domstols lagakraftägande dom.
6 § Utöver vad i 2-4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden
bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga
delar gälla.
7 § Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs,
skall servitutet gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats
den dag, från vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet,
som besväras av servitutet, säljas i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall servitutet upptagas uti den i 107 § samma lag omnämnda
förteckningen, därest det blivit anmält till auktionsförrättaren eller
eljest är för honom känt.
Angående servitutets upphörande genom medgivande av ägaren av den
fastighet, till vars förmån servitutet gäller, skall vad i 7 a § lagen
den 14 juni 1907 om servitut stadgas lända till efterrättelse.
8 § Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen. | null | null |
1946:75 | null | 1,946 | null | 1928:376 | null |
1946:777 | null | 1,946 | null | 1736:0123 2 | null |
1946:778 | null | 1,946 | null | 1686:0903 | null |
1946:78 | Förordning (1946:78) med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m.m. | 1,946 | Har aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår som utgått
den 31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945,
redovisat skattefond eller annan post avseende ogulden skatt
(skattereserv), må bolaget, såvitt angår räkenskapsår om utgått den 31
december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1947, vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
icke njuta sådant avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse, varom i punkt 2 av anvisningarna till 29
§ kommunalskattelagen stadgas, med mindre skattereserven redovisas
oförminskad.
I skattereserven skall anses ingå, förutom reservens belopp enligt
fastställd balansräkning, jämväl belopp som bolagsstämman vid
balansräkningens fastställande beslutat överföra till skattereserven.
Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda
förhållanden undantag från stadgandet i första stycket och därvid
föreskriva de villkor för undantaget, som prövas nödiga. | null | null |
1946:804 | Lag (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken | 1,946 | 1 § Den av riksdagen år 1942 antagna och den 18 juli samma år (nr 740)
utfärdade nya rättegångsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i
kraft den 1 januari 1948; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av
Konungen enligt vad i nya rättegångsbalken och denna lag är för vissa
fall stadgat.
2 § Genom nya rättegångsbalken upphävas
rättegångsbalken i 1734 års lag;
5, 6, 12 och 13 §§ lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i
avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av
rättegångsbalken;
14 kap. jordabalken i 1734 års lag;
10 kap. 6 § byggningabalken i 1734 års lag;
förordningen den 6 mars 1751 om rättegångens förkortande i brottmål, då
flera under särskilda domstolar hörande personer äro däruti delaktiga;
kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 §
rättegångsbalken samt huru förhållas bör, då emot redan dömda personer
yppas brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd;
förordningen den 17 april 1828 angående upphörande av kommerskollegii
domsrätt i vissa mål, såvitt därigenom förklarats tillkomma Svea hovrätt
att upptaga tvistiga frågor om skyldighet för rederier att ersätta
kostnad för nödställda sjömäns underhåll och hemförskaffande;
förordningen den 10 juni 1841 angående rätt domstol för frågor, som röra
rikets ständers bank och riksgäldskontor;
förordningen den 30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i
avseende på fullföljden av polismål;
2 § förordningen den 19 december 1844 om upphörande av vissa särskilda
domstolar;
förordningen den 20 november 1845 angående gemensamma rannsakningshäkten
och tingsställen för särskilda härader;
förordningen den 6 februari 1849 angående vittnesmål av mosaisk
trosbekännare;
16 § 5 punkten samt 19 § 1-12 och 14-20 punkterna förordningen den 16
februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;
förordningen den 24 mars 1871 angående vissa förändrade föreskrifter i
avseende å beräkning av tid för klagan mot hovrätts utslag i brottmål;
16 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning;
förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna;
förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts ute
blivande från underrätt;
lagen den 30 oktober 1885 angående lydelsen av judes edliga förplik
telse;
lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts utebli
vande i brottmål;
lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol;
lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvu
rätter vid behandling av handelsmål;
lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av
vissa mål och ärenden;
lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt
häktad;
stadgan den 11 juni 1920 om måls handläggning i vissa fall av Kungl.
Maj:ts högsta domstol i dess helhet;
lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med
häktad;
lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om
upptagande av vissa brottmål;
lagen den 23 mars 1928 om meddelande av rättegångsfullmakt genom
telegram;
lagen den 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring;
lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål;
lagen den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig;
lagen den 15 juni 1934 om handläggning inom stängda dörrar av mål om
utpressning;
lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser om häradsting;
lagen samma dag om kungörande av häradsrätts sammanträden;
lagen den 29 maj 1936 om offentlighet vid förhör inför hovrätt;
lagen den 12 mars 1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande vid
rådhusrätt; samt
lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel;
tillika med, om ej annat nedan stadgas, alla de särskilda ännu gällande
stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av eller tillägg
till vad sålunda upphävda lagrum innehålla.
Såsom upphävda skola anses
kungl. brevet den 24 juli 1741 huru parter och sökande böra sina
skrifter i rätterna underteckna;
kungl. brevet den 22 november 1749 angående rättegångens förkortande i
de mål, som röra uppror och orolighet i riket;
kungl. brevet den 18 oktober 1750 om rättegångens förkortande i
brottmål;
kungl. resolutionen på Stockholms stads konsistorii besvär den 7 augusti
1753;
kungl. brevet den 24 april 1754 angående vittnesförhör om sådant som
blivit sagt mellan fyra ögon;
kungl. brevet den 12 mars 1756 angående advokater, som förleda någon
till oskälig rättegång;
kungl. resolutionen på städernas besvär den 19 januari 1757 § 18;
kungl. brevet den 1 februari 1758 angående fullmäktiges brukande vid
tingen;
kungl. cirkuläret den 19 augusti 1761 att överrätternas domar hädanefter
ej böra offentligen avkunnas;
kungl. brevet den 27 maj 1801 angående vissa oordningars förekommande i
tjänsten av de under hovrätternas jurisdiktion lydande domare m.m.;
29, 33, 36, 38, 39 och 40 punkterna kungl. förklaringen den 23 mars 1807
över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum m.m.;
kungl. brevet den 29 juli 1812 angående häktads förvisning till annan
domstol;
kungl. brevet den 12 februari 1824 angående härads och tingslags
fördelning i vissa nämndemansdistrikt;
kungl. förklaringen den 8 september 1829 över kungl. brevet den 27 maj
1801 rörande rättigheten att föra andras talan;
kungl. cirkuläret den 7 januari 1830 att ej någon må till domarämbetets
utövande förordnas, som icke fyllt tjugufem år;
kungörelsen den 16 december 1921 om tiden för översändande av
rannsakningshandlingar i mål, som av underrätt blivit för fortsatt
handläggning hänvisat till annan domstol; samt
kungörelsen den 30 april 1925 angående underrättelse i visst fall till
part rörande av domstol meddelat uppskovsbeslut;
så ock, om ej annat nedan stadgas, vad i övrigt finnes i lag eller
författning stridande mot nya rättegångsbalkens bestämmelser.
3 § Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri
eljest lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya rättegångsbalken
eller i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Föreskrift i äldre lag eller författning, att i fråga om klagan över
domstols beslut skall gälla vad i allmänhet är stadgat angående besvär i
brottmål, skall avse bestämmelserna i nya rättegångsbalken om fullföljd
av talan mot dom och beslut i brottmål.
4 § Om särskilda domstolar och rättegången vid dessa gälle vad därom är
stadgat.
Vad om rättegången i vissa mål vid allmän domstol är i lag eller
författning särskilt stadgat vare gällande, även om det strider mot
bestämmelse i nya rättegångsbalken.
5 § Stadgande i lag eller författning om allmän domstols behörighet att
upptaga mål, som tidigare handlagts av förvaltningsmyndighet eller av
särskild domstol, skall alltjämt gälla.
6 § Om behandlingen av ärenden, som domstol eller domare har att
upptaga, gälle vad därom är stadgat.
7 § Vad i 12 kap. 3 § handelsbalken är föreskrivet om ed skall upphöra
att gälla. Stadgandena om ed i 5 kap. 6 § och 7 kap. 7 § jordabalken
samt 20 och 203 §§ sjölagen skola icke avse ed i rättegång.
8 § Stadgandena i 27 kap. byggningabalken eller eljest i lag eller
författning om särskild sammansättning av underdomstol i mål angående
husesyn skola upphöra att gälla; om fullföljd av talan i sådant mål
lände till efterrättelse vad angående tvistemål i allmänhet är
föreskrivet.
9 § har upphävts genom lag (1958:213).
10 § har upphävts genom lag (1989:881).
11 § Vad i äldre lag eller författning är stadgat om vittnesmål av den,
som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende, skall upphöra att
gälla.
12 § Mål, vari stämning utfärdats eller rättegång eljest inletts före
nya rättegångsbalkens ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag;
dock gälle följande avvikelser:
1. I fråga om rättegången vid underrätt skola bestämmelserna i 1 och 5
kap., 9 kap. 5-9 §§, 11, 12, 15 och 16 kap., 17 kap. 1 och 14 §§, 18,
21, 24-29 kap., 30 kap. 1 och 12 §§, 31 samt 35-40 kap. nya
rättegångsbalken, med iakttagande av vad nedan stadgas, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Härvid skall vad i omförmälda kapitel är
stadgat om huvudförhandling avse sådan förhandling vid rätten, som äger
rum med tillämpning av äldre lag.
Då rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken skall bestå av en lagfaren
domare och nämnd, skall rådhusrätten i stället äga den sammansättning,
som i nämnda balk är i allmänhet föreskriven för domförhet vid
huvudförhandling.
Den som enligt äldre lag förklarats jävig att vittna i målet må utan
hinder därav höras som vittne. Har före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande edgång förelagts part, skall i fråga om parts ed äldre
lag lända till efterrättelse; vad i nya rättegångsbalken är stadgat om
parts hörande under sanningsförsäkran skall icke tillämpas i målet.
2. Angående fullföljd av talan mot underrätts dom eller beslut, som
meddelats efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, samt mot hovrätts
dom eller beslut i sålunda fullföljt mål så ock om rättegången i högre
rätt i sådant mål skola, med iakttagande av vad nedan stadgas,
bestämmelserna i nya rättegångsbalken tillämpas.
Mot dom, som enligt 12 kap. 3 § äldre rättegångsbalken meddelats mot
utebliven svarande, må svaranden föra talan allenast genom sökande av
återvinning; därom gälle vad i 44 kap. 9 och 10 §§ nya rättegångsbalken
är stadgat. Angående uppehåll med handläggningen av mål i anledning av
att missnöje anmälts med beslut under rättegången skola bestämmelserna i
nya rättegångsbalken tillämpas. I brottmål äge underställning ej rum.
Angående meddelande av underrättelse om vad part eller annan, som vill
fullfölja talan, har att iakttaga skola bestämmelserna i nya
rättegångsbalken lända till efterrättelse.
Vad i äldre lag är föreskrivet om skyldighet för den som fullföljer
talan att vid fullföljdsinlagan foga underrättens utslag och övriga
protokoll samt äventyret, om det försummas, skall fortfarande gälla;
föreläggande att inkomma med felande handlingar skall meddelas av den
rätt, till vilken talan skall fullföljas.
Bestämmelserna i nya rättegångsbalken om att ändring i lägre rätts dom i
visst fall ej må ske med mindre bevis upptages ånyo skola ej äga
tillämpning.
3. Har i samband med dom eller slutligt beslut, som meddelats före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, brottmål hänvisats till fortsatt
handläggning vid annan rätt, skall talan mot domen eller beslutet
fullföljas i samma ordning som är föreskriven för talan mot dom eller
beslut, som sist meddelats. Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft, må
sådan hänvisning ej ske.
4. Beträffande ansökan om resning eller om återställande av försutten
tid eller besvär över domvilla, som inkommit efter nya rättegångsbal
ken ikraftträdande, skall denna tillämpas, ehuru målet behandlats enligt
äldre lag.
5. Mål, som efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande på grund av
återförvisning eller av annan sådan anledning återupptages av den
domstol, som först handlagt målet, skall behandlas enligt nya
rättegångsbalken; vad nu sagts gälle ock mål angående återvinning, om
stämning i återvinningsmålet utfärdats eller återvinning eljest sökts
efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
13 § I fråga om rättegångsfullmakt, som givits före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, skall vad i äldre lag är föreskrivet
angående fullmakts form och innehåll samt ombuds behörighet på grund av
fullmakten fortfarande gälla.
14 § Har enligt 12 kap. 2 § äldre rättegångsbalken beslut meddelats i
anledning av kärandens uteblivande från rätten, skall vad där sägs om
tid för förnyad stämning i saken äga tillämpning, ehuru tiden utlöper
efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Skall för åtgärd, som någon eljest har att vidtaga, tid räknas från dag
före nya rättegångsbalken ikraftträdande, gälle i fråga om längden av
sådan tid äldre lag.
Är i lag eller författning stadgat, att åtgärd skall vidtagas sist å det
ting, som först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss
därifrån räknad tid förflutit, skall därmed, om ej annat är angivet,
avses det allmänna ting, som då infaller; skall talan instämmas till
visst ting, anses vad sålunda är föreskrivet fullgjort, om talan blivit
väckt före tinget.
15 § Polisundersökning, som åklagare eller polismyndighet före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande hållit angående brott, må i mål
angående allmänt åtal för brottet anses som förundersökning enligt 23
kap. nämnda balk.
16 § Har någon före nya rättegångsbalkens ikraftträdande häktats för
brott, skall i fråga om häktningen och dess fortsatta bestånd äldre lag
tillämpas intill dess målet efter nämnda tidpunkt första gången
förekommer vid rätten; är, då nya rättegångsbalken träder i kraft, någon
kvarhållen för brott, skall han anses som anhållen enligt nya
rättegångsbalken den dag, då kvarhållandet beslöts.
I fråga om verkan och det fortsatta beståndet av åtgärd, som med stöd av
lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål vidtagits före nya
rättegångsbalkens ikraftträdande, skall äldre lag tillämpas.
17 § har upphävts genom lag (1986:1011).
18 § har upphävts genom lag (1985:207).
19 § En person som har dömts till straff eller någon
annan påföljd för brott genom en dom som får verkställas
trots att den inte har fått laga kraft, och som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem med stöd av
32 kap. 5 § brottsbalken för verkställighet av påföljden, ska
vid överklagande av domen anses som häktad för brottet.
Detsamma gäller den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 §
brottsbalken.
Det som i rättegångsbalken föreskrivs för brottmål ska gälla
även vid förfarande om undanröjande av påföljd och utdömande
av annan påföljd för brott eller om någon annan åtgärd i
fråga om utdömd påföljd, om inget annat är föreskrivet. Om
den dömde är intagen i anstalt eller i särskilt ungdomshem
som avses i första stycket, för verkställighet av påföljd,
ska han eller hon anses som häktad för brottet.
Om en offentlig försvarare har förordnats för den dömde i mål
om undanröjande av påföljd enligt 27 kap. 6 § eller 28 kap.
8 § brottsbalken, ska 31 kap. rättegångsbalken om
ersättningsskyldighet för den tilltalade tilllämpas. I övriga
mål om undanröjande av påföljd eller någon annan åtgärd i
fråga om utdömd påföljd ska ersättning till försvararen
alltid betalas av staten. Lag (2018:534).
20 § har upphävts genom lag (1990:447).
21 § Vad i nya rättegångsbalken är stadgat om fullföljd av talan till
hovrätt och högsta domstolen samt rättegången därstädes i mål, som
väckts vid underrätt, skall, om ej särskild föreskrift därom är
meddelad, äga motsvarande tillämpning i fråga om fullföljd i högre rätt
av mål, som upptagits av annan världslig domstol eller myndighet och
enligt lag eller författning må fullföljas i hovrätt; dock skall talan
föras genom besvär.
22 § har upphävts genom lag (1975:1293).
23 § Vad i nya rättegångsbalken är stadgat om lydelsen av ed äge
motsvarande tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed
skall avläggas inför domstol eller annan myndighet.
Ed eller försäkran, som avlagts enligt äldre lag, vare alltjämt
bindande. Lag (1975:1293).
24 § Är i lag eller författning föreskrivet, att vid offentlig
förrättning vittne skall närvara, bör trovärdig person anlitas.
Skall enligt lag eller författning för besiktning, uppskattning eller
annan sådan uppgift ojävig person anlitas och är ej särskild föreskrift
därom meddelad, må därtill ej tagas någon, mot vilken förekommer jäv,
som gäller mot domare.
Åberopas den, vilken anlitats som vittne enligt första stycket eller för
uppgift, som sägs i andra stycket, till vittne eller sakkunnig i
rättegång, gälle vad om sådant bevis är stadgat.
25 § Den domsrätt, som i stad tillkommer polisdomstol, skall övergå å
stadens rådhusrätt. Mål, som före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
väckts vid polisdomstol, skall dock där slutbehandlas.
26 § Rådhusrätt, i vilken icke finnas förutom borgmästaren minst två
ledamöter, som skola vara lagfarna, må utan hinder därav bibehållas i
sin hittillsvarande sammansättning, till dess Konungen annat förordnar.
Om ledamot, som ej är lagfaren, gälle vad om lagfaren ledamot är
stadgat; dock må allenast lagfaren ledamot vara ordförande i rätten
eller handlägga fråga, i vilken enligt 1 kap. 11 § nya rättegångsbalken
rådhusrätt är domför med en lagfaren domare.
Angående tillsättning av ledamot, som icke skall vara lagfaren, lände
till efterrättelse vad hittills varit gällande, om ej Konungen annat
förordnar.
27 § har upphävts genom lag (1972:431).
28 § Utan hinder av nya rättegångsbalken eller vad i denna lag
förordnats skall lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid
alltjämt anses som gällande. Lag (1980:308).
29 § Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som erfordras för
övergången till nya rättegångsbalken.
Övergångsbestämmelser
1990:447
Äldre föreskrifter gäller fortfarande
1. i fråga om påföljd för parts utevaro, om parten före ikraftträdandet
kallats till förhandling, och
2. i fråga om ordningen för målets fullföljd i högre rätt, om det
avgörande mot vilket talan fullföljts har meddelats före
ikraftträdandet.
2018:534
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2018.
2. Om en offentlig försvarare har förordnats före
ikraftträdandet gäller 19 § i den äldre lydelsen. | null | null |
1946:805 | Lag (1946:805) med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar | 1,946 | Erfordras enligt lag, att avtal eller annan rättshandling företas eller
eljest bekräftas med vittne får som sådant vittne inte godkännas den,
mot vilken rättshandlingen skall företas, inte heller den, som är under
femton år eller som på grund av en psykisk störning saknar insikt om
betydelsen av sådan bekräftelse. Vad som sagts nu gäller även när vid
köp, byte eller gåva av fast egendom eller tomträtt överlåtarens
underskrift på fångeshandlingen styrks av vittne.
Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig,
vare hans vittnesbekräftelse utan verkan.
Om testamentsvittne är särskilt stadgat. Lag (1991:1553).
Övergångsbestämmelser
1946:805
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.
Vittnesbekräftelse å rättshandling, som ingåtts före nämnda dag, må,
om den skulle hava varit gällande enligt denna lag, icke anses utan
verkan på den grund att den, som bevittnat rättshandlingen, enligt
äldre lags bestämmelser om vittnesjäv varit obehörig som vittne.
1970:1014
Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna skall vattenfallsrätt anses
likställd med tomträtt. | null | null |
1946:807 | Lag (1946:807) om handläggning av domstolsärenden | 1,946 | 1 § Denna lag avser ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har
att upptaga självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller
författning skola handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade
ordningen, dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad
påföljd.
2 § Ansökan må göras muntligen eller skriftligen hos rätten.
I ansökan skall sökanden uppgiva de omständigheter å vilka den grundas
och den åtgärd som påkallas samt de omständigheter som betinga rättens
behörighet, om ej denna framgår av vad eljest anföres. De skriftliga
handlingar som åberopas skola samtidigt inlämnas.
En skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden
eller hans ombud. Ansökningen skall innehålla uppgifter om sökanden och
om motpart, om sådan finns, i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 §
rättegångsbalken. Görs ansökningen muntligen, skall den upptecknas, om
det behövs. Fullmakt för ombud behöver inte företes, såvida inte rätten
anser att det bör ske.
Begär en part att ett vittne eller annan skall höras, är parten i den
utsträckning som anges i 33 kap. 1 § fjärde stycket rättegångsbalken
skyldig att lämna uppgifter beträffande denne.
Uppgifter som avses i tredje och fjärde styckena skall gälla
förhållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa
förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, skall det
utan dröjsmål anmälas till rätten. Lag (1985:268).
3 § Om ansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är
ofullständig, skall rätten förelägga sökanden att avhjälpa bristen.
Följer sökanden inte ett sådant föreläggande får ansökningen avvisas.
Har föreskriven ansökningsavgift inte betalats, skall rätten förelägga
sökanden att betala avgiften. Följer sökanden inte ett sådant
föreläggande skall ansökningen avvisas.
Är det uppenbart att ansökningen inte kan tas upp av rätten, skall den
omedelbart avvisas. Lag (1987:447)
4 § Skall yttrande inhämtas eller finnes annan förberedande åtgärd böra
vidtagas, meddele rätten beslut därom utan dröjsmål.
Finnes för ärendets prövning sökanden eller annan som ärendet angår böra
höras muntligen, utsätte rätten, så snart lämpligen kan ske, tid och
ställe för förhandling inför rätten och utfärde härför erforderliga
kallelser. Rätten må vid vite förelägga sökanden eller annan att komma
tillstädes eller infinna sig personligen. I ärende, som må av rätten
upptagas endast efter ansökan, äge rätten förelägga sökanden att komma
tillstädes vid påföljd, att ansökan eljest förfaller.
Finnes av synnerlig vikt att i avbidan på ärendes avgörande egendom
ställes under förvaltning av god man eller annan åtgärd vidtages för
säkerställande av den rättsvård om vilken i ärendet är fråga, äge rätten
förordna därom. Tillfälle skall lämnas den som åtgärden angår att yttra
sig däröver. Är fara i dröjsmål, må dock förordnande omedelbart
meddelas. Förekomma ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten
omedelbart hävas.
5 § Ärende skall avgöras så snart ske kan.
Om förhandling inför rätten gälle i tillämpliga delar vad i
rättegångsbalken är stadgat om huvudförhandling i tvistemål. Uteblir
sökanden, då föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid
påföljd att ansökan eljest förfaller, skall ärendet avskrivas. Utevaro
av sökanden i annat fall eller utevaro av annan som kallats utgöre ej
hinder för ärendets prövning och avgörande.
6 § Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren
domare, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna
paragraf.
Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätten ha den
sammansättning som anges i tredje stycket,
om ärendet är tvistigt,
om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller
om ärendet angår
1. anordnande, upphörande eller ändring av förvaltarskap enligt 11
kap. 7, 19 eller 23 § föräldrabalken,
2. talan mot överförmyndares beslut,
3. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond eller
tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till fusion,
4. förvaltning av stiftelse, eller
5. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses
ovan i detta stycke.
I fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren
domare och nämndemän, när ärendet skall prövas enligt
äktenskapsbalken, lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem eller
föräldrabalken, och annars av tre lagfarna domare. När nämndemän
ingår i rätten, skall 14 kap. 17 § äktenskapsbalken tillämpas.
Regeringen får för andra fall än som avses i andra stycket
föreskriva att tjänstemän som inte är lagfarna får handlägga ärenden
som är av enkel beskaffenhet och som avser
1. avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och
förordnande eller entledigande av boutredningsman,
2. förordnande av bodelningsförrättare,
3. förordnande av skiftesman vid arvskifte, eller
4. dödande av handlingar och inteckningar enligt lagen (1927:85) om
dödande av förkommen handling, dock ej i fall som avses i 12 a §
nämnda lag. Lag (1994:1440).
7 § har upphävts genom lag (1971:1214).
8 § har upphävts genom lag (1969:258).
9 § Rättens avgörande av ärende sker genom beslut.
Tingsrättens slutliga beslut skall, i den mån det behövs, ange de skäl
som beslutet grundas på. Om rätten finner det lämpligt, får beslutet
skrivas på den handling som ligger till grund för ansökningen. Om
beslutet inte avkunnas vid en förhandling, skall det meddelas genom att
hållas tillgängligt på rättens kansli.
Mot tingsrättens beslut i frågor som avses i 4 § tredje stycket skall
talan föras särskilt. Beslutet skall gälla även om det inte har vunnit
laga kraft. Mot hovrättens beslut i frågor som nu nämnts får talan inte
föras. Lag (1987:1098).
9 a § Finner en tingsrätt att ett beslut, som den har meddelat som
första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter
eller av någon annan anledning, skall rätten ändra beslutet, om det kan
ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon
enskild part (omprövning).
Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller
dock inte, om tingsrätten har överlämnat handlingarna i ärendet till en
högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att
rätten ändrar sitt beslut.
En part har inte rätt att få beslutet omprövat, om han begär omprövning
sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. Lag (1990:448).
9 b § Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om rätten
själv ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tillämpas inte
52 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.
Ändrar rätten beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall
överklagandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall
ske enligt 52 kap. 2 § rättegångsbalken. Lag (1990:448).
10 § Om dagbok, protokoll och aktbildning i ärenden som avses i denna
lag förordnar Konungen.
11 § I allt, varom ej i denna lag är särskilt föreskrivet, skall
angående behandlingen av ärende lända till efterrättelse vad om
tvistemål är stadgat, i den mån det är tillämpligt.
12 § Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad i fråga om
ärende som avses i denna lag, vare föreskriften gällande, även om den
strider mot vad denna lag stadgar.
Övergångsbestämmelser
1969:258
Denna lag (1969:258) träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan
dock förordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla
från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss
eller vissa underrätter.
Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för
vilken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid
överläggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall
äldre bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt
gälla.
Har underrätt mindre än tre ordinarie lagfarna domare, får rätten
beträffande visst ärende förordna att handläggning, som enligt 6 § i
dess nya lydelse skall ske med tre lagfarna domare, i stället skall
ombesörjas av en lagfaren domare och nämndemän. I sådana fall skall 14
kap. 17 § äktenskapsbalken tillämpas. Lag (1989:659).
1987:447
1. Denna lag (1987:799) träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas vid handläggningen av
ärenden i vilka ansökan har gjorts före ikraftträdandet.
1989:659
Denna lag träder i kraft den 1 september 1989. Äldre föreskrifter gäller
alltjämt i ärenden där den slutliga handläggningen påbörjats före
ikraftträdandet.
1990:448
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om ändring av beslut som meddelats
före ikraftträdandet. | null | null |
1946:808 | Lag (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag) | 1,946 | Om lagsökning
1 § För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt
fordringsbevis och är förfallen till betalning får gäldenären lagsökas
enligt vad som sägs i det följande.
Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller
företagshypotek har skriftligen upplåtits för en fordran som avses i
första stycket, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur den
egendom som panträtten eller företagshypoteket gäller i. Har borgenären
för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till
luftfartyg, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari
inteckningen gäller.
För en fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § lagen (1981:739) om
ersättning för inkassokostnader m. m. får lagsökning äga rum även om
fordringen inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis. En
förutsättning är dock att lagsökningen äger rum i samband med lagsökning
enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranlett den
åtgärd som ersättningsanspråket avser.
Lagsökning för fordran på ersättning som avses i tredje stycket får äga
rum endast i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt lagen om
ersättning för inkassokostnader m. m.
Vad som sägs i denna lag om gäldenären skall vid lagsökning som avser
fastställelse till betalning ur viss egendom tillämpas på ägaren av
egendomen. Lag (1984:660).
2 § Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen
skall innehålla uppgifter om parterna i den utsträckning som anges i 33
kap. 1 § rättegångsbalken. Dessutom skall anges fordringens belopp och
den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheter som
betingar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars
anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling
varpå fordringen grundas och, då betalning enligt 1 § andra stycket söks
ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller egendom som omfattas av
företagshypotek, av den handling varigenom panträtt i egendomen eller
företagshypotek har upplåtits.
Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första stycket inges i två
exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans
ombud. Är endast ett exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven
avgift ombesörja erforderlig avskrift. Denna gäller i målet lika med
originalet.
Har föreskriven ansökningsavgift inte betalats skall rätten förelägga
borgenären att betala avgiften. Lag (1987:451).
3 § Finner rätten att de handlingar som har åberopats ej utgör bevis om
fordran eller rätt till betalning ur den egendom som har angivits eller
finner rätten annars att hinder föreligger mot att ta upp en ansökan
enligt 1 § första, andra eller tredje stycket, skall den avvisas. Bevis
om avvisning skall tecknas på det ena exemplaret av ansökningen.
Följer borgenären inte ett föreläggande enligt 2 § tredje stycket
föreligger hinder mot att ta upp ansökningen. Lag (1987:451).
4 § Upptas ansökningen, skall rätten förelägga gäldenären att inom viss
av rätten bestämd tid efter det lagsökningshandlingarna delgivits honom
skriftligen svara på ansökningen vid påföljd att målet ändå avgörs.
Föreläggandet, som skall tecknas på det ena exemplaret av ansökningen,
skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att lämna de uppgifter
om sig som avses i 33 kap. 1 § första--tredje styckena rättegångsbalken
i den mån uppgifterna i ansökningen är ofullständiga eller felaktiga.
Rätten får förelägga gäldenären att vid vite lämna uppgifter i dessa
hänseenden.
Vid utsättande av tiden för svars avgivande har rätten att taga hänsyn
till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna
eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Har gäldenären känt hemvist
inom riket, må tiden icke utan synnerliga skäl bestämmas längre än till
två veckor. Lag (1985:269).
5 § Det exemplar av ansökningen där föreläggandet enligt 4 § har
tecknats skall jämte avskrift av fordringshandlingen delges gäldenären
på det sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Skall borgenären
ombesörja delgivningen, tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken. Lag
(1982:297).
6 § Hava enligt bevis som inkommit till rätten lagsökningshandlingarna
blivit gäldenären delgivna och kommer han ej inom förelagd tid med
skriftligt svar, avgöre rätten målet på de skäl borgenären företett.
7 § Rätten äge, om gäldenärens svar föranleder därtill, förelägga
borgenären att innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser. Ej må
eljest flera skrifter växlas än en å vardera sidan.
8 § Finnes handling som part företett i avskrift böra företes i
huvudskrift, förelägge rätten honom viss tid att förete handlingen vid
påföljd att målet ändå avgöres. Rätten give ock motparten tillfälle att
taga del av handlingen, om skäl äro därtill; denne äge då yttra sig över
handlingen.
9 § Underrättelse om föreläggande som rätten meddelat part i annat fall
än enligt 4 § skall genom rättens försorg genast avsändas till parten.
Lag (1954:435).
10 § Förnekar gäldenären att han har skrivit under ford ringshandlingen
och har han ej förut vid domstol eller inför kronofogdemyndighet eller
notarius publicus erkänt handlingen, skall rätten förordna att målet
skall såsom tvistigt hänskjutas till rättegång. Lag (1981:848).
11 § Invänder gäldenären, att den handling varå kravet grundas icke är
gällande mot honom, därför att han blivit tvungen eller förledd att
utgiva handlingen, och visar han sannolika skäl för invändningen, skall
målet såsom tivistigt hänskjutas till rättegång, om ej gäldenären
försummat att anmäla och kungöra tvånget eller förledandet så som i
andra stycket sägs.
Anmälan om tvång eller förledande skall göras hos domstol inom fyra
veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; gäldenären vare
ock pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes låta domstolens
bevis därom införas i Post- och Inrikes Tidningar. Försummas något av
vad sålunda är föreskrivet, äge rätten utan hinder av invändning som här
avses i lagsökningsmålet pröva borgenärens rätt. Lag (1977:678).
12 § Gör gäldenären någon annan invändning mot kravet än som anges i 10
och 11 §§ och vill han styrka sin invändning, skall han genast förete
sina bevis. Härvid gäller endast skriftliga bevis. Finner rätten att
gäldenären har skäl för invändningen, skall målet hänskjutas som
tvistigt till rättegång.
Grundas kravet på ett fordringsbevis enligt vilket gäldenären skall ha
en motprestation för sin betalning och gör gäldenären en invändning som
gäller motprestationen, skall målet som tvistigt hänskjutas till
rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller
borgenärens rätt till betalning annars är oklar. Detsamma gäller när
gäldenären gör invändning mot ett krav som avser ersättning enligt 2
eller 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. Lag
(1981:740).
13 § Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till
rättegång, skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären. I fall som
avses i 1 § andra stycket skall fastställas att fordringen skall utgå
med förmånsrätt i egendomen i den omfattning som gäller enligt lag. Lag
(1971:496).
14 § Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären och är
denna fordran sådan, att den kan utkrävas genom lagsökning, förordne
rätten att den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.
Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt
eller icke förfallet.
15 § I fråga om kostnad i lagsökningsmål gälle vad i rättegångsbalken är
stadgat om rättegångskostnad i tvistemål. I stället för 18 kap. 8 §
rättegångsbalken gälla dock de bestämmelser som regeringen meddelar.
16 § I lagsökningsmål får rätten förordna om kvarstad som avses i 15
kap. rättegångsbalken samt meddela handräckning för avhysning av
gäldenären. I fråga om kvarstad och handräckning för avhysning gäller
vad som är föreskrivet om motsvarande fall i rättegångsbalken och 8 §
handräckningslagen (1981:847). Lag (1981:848).
17 § I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet
kommit i det skick att det kan avgöras. Fordringshandlingen eller den
del därav varom i målet är fråga skall ordagrant intagas i utslaget
eller avskrivas omedelbart därefter.
Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits, skall om delgivning av
utslaget gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om delgivning av
tredskodom. Lag (1949:248).
Om betalningsföreläggande
18 § För att få ut en penningfordran som inte grundar sig på skriftligt
fordringsbevis och inte avser skadestånd kan borgenären utverka
betalningsföreläggande enligt vad som sägs i det följande.
Betalningsföreläggande får ges för fordran på ersättning som avses i 2
eller 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. i den
mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt den lagen. Lag (1981:740).
Hänskjutes målet till rättegång, skall frågan om ersättning för kostnad
i målet prövas i rättegången. Lag (1981:848).
19 § Ansökning om betalningföreläggande skall göras skriftligen eller
muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgifter om
parterna i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 § rättegångsbalken.
Dessutom skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras.
Borgenären skall i ansökningen eller i räkning som åberopas också
tydligt och fullständigt ange grunden för fordringen och tiden för dess
tillkomst samt de omständigheter som betingar rättens behörighet, om
denna inte framgår av vad som annars anförs.
Ansökning som görs skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara
egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett
exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja
erforderlig avskrift. Denna gäller i målet lika med originalet. Görs
ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot föreskriven avgift
uppteckning därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud skall
med sin underskrift intyga att uppteckningen är riktig. Uppteckningen
gäller sedan som original.
Räkning som åberopas skall inges i två exemplar. Är räkningen ingiven i
endast ett exemplar, skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja
erforderlig avskrift.
Har föreskriven ansökningsavgift inte betalats, skall rätten förelägga
borgenären att betala avgiften. Lag (1987:451).
20 § Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.
21 § Finner rätten att hinder föreligger mot att ta upp ansökningen
skall den avvisas. Bevis om avvisningen skall tecknas på det ena
exemplaret av ansökningen.
Följer borgenären inte ett föreläggande enligt 19 § fjärde stycket
föreligger hinder mot att ta upp ansökningen. Lag (1987:451).
22 § Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han
vill helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten
bestämd tid efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,
blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande
vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för
anmälan av bestridande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av
den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva
honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre än
till två veckor.
Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å målet,
skall rätten i föreläggandet angiva vad i sådant hänseende skall, om
bestridande ej sker, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.
Ersättningen utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Föreläggandet, som skall tecknas på det ena exemplaret av ansökningen,
skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att lämna de uppgifter
om sig som avses i 33 kap. 1 § första--tredje stycken rättegångsbalken i
den mån uppgifterna i ansökningen är ofullständiga eller felaktiga.
Rätten får förelägga gäldenären att vid vite lämna uppgifter i dessa
hänseenden. Lag (1985:269).
23 § I föreläggande som avses i 22 § må, om borgenären det begär och
rätten finner det lämpligt, i stället för vad där sägs om skriftligt
bestridande, föreskrivas att gäldenären har att, såframt han vill helt
eller till någon del bestrida ansökningen, å viss av rätten bestämd dag,
högst en vecka sedan ansökningshandlingarna kunna väntas hava blivit
honom delgivna, inställa sig vid sammanträde inför rätten för att
framställa sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske.
Till sammanträdet skall ock borgenären kallas.
Äro ej särskilda skäl däremot, skall föreläggande vid vite meddelas
borgenären så ock gäldenären, om han vill bestrida ansökningen, att
infinna sig personligen. Parterna skola tillika erinras att de, om
ansökningen bestrides och målet hänskjutes till rättegång, böra vara
beredda att genast uppgiva de omständigheter och bevisde vilja åberopa i
rättegången och förete sina skriftliga bevis.
24 § Om delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte
föreläggande som avses i 22 eller 23 § tillämpas vad som är föreskrivet
i 5 §. Delgivning får inte ske utom riket och ej heller genom kungörelse
enligt 15 § delgivningslagen (1970:428). Lag (1982:297).
25 § Hava enligt bevis som inkommit till rätten ansökningshandlingarna
blivit gäldenären delgivna och bestrider ej gäldenären ansökningen på
sätt och tid som rätten förelagt, teckne rätten ofördröjligen å det
exemplar av ansökningen som kvarligger hos rätten såväl föreläggandet
som bevis att ansökningen lämnats obestridd; rätten pröve ock vad i
ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären och teckne
bevis därom å ansökningen. Bevis skall tillika innehålla, att utmätning
för fordringen och kostnaden å målet må omedelbart äga rum. Bestrides
allenast en del av fordringen eller allenast kostnaden eller del därav,
varde beviset därefter jämkat.
Har gäldenären förklarat sig vilja kvitta sin skuld mot fordran hos
borgenären, skall det till den del fordran skulle täcka skulden anses
som bestridande.
Utebliva båda parterna från sammanträde som avses i 23 §, vare
ansökningen förfallen.
26 § Har gäldenären anmält bestridande på sätt och inom tid som
förelagts enligt 22 §, skall, om borgenären sist inom en månad efter
utgången av samma tid framställer yrkande därom, målet eller, då
bestridandet avsett allenast en del, målet i denna del såsom tvistigt
hänskjutas till rättegång. Framställes ej sådant yrkande inom
föreskriven tid, vare ansökningen förfallen.
Det åligger rätten att, då bestridandet anmäles, genast avsända
underrättelse därom till borgenären.
27 § Bestrider gäldenären ansökningen vid sammanträde som avses i 23 §
och är borgenären tillstädes, bör rätten göra parterna och, om det
finnes lämpligt, söka att förlika dem. Träffas förlikning, skall på
begäran bevis därom tecknas å det exemplar av ansökningen som kvarligger
hos rätten; i beviset skall ock angivas att utmätning må omedelbart äga
rum.
Förlikas ej parterna, skall, om borgenären yrkar det, målet eller, då
bestridandet avser allenast en del, målet i denna del såsom tvistigt
hänskjutas till rättegång. Vill gäldenären att målet eller del drav
skall prövas av rätten, eller vill han fordra ersättning för sin
kostnad, må ock på hans yrkande målet hänskjutas till rättegång; dock ej
om bestridandet avser allenast borgenärens kostnad å målet.
Yrkande som avses i andra stycket skall framställas innan sammanträdet
avslutas vid påföljd att ansökningen eljest är förfallen.
28 § Har ansökningen lämnats obestridd men är borgenären missnöjd med
rättens beslut om ersättning för kostnaden å målet, må han påkalla att
frågan därom hänskjutes till rättegång. Angående den tid inom vilken
sådant yrkande skall framställas äge vad i 26 och 27 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning.
29 § Yrkar part att mål skall hänskjutas till rättegång, skallhan
tillika uppgiva de omständigheter och bevis som han vill åberopa i
rättegången; skriftligt bevis som parten innehar skall genast företes.
Har enligt 23 § andra stycket borgenären eller gäldenären vid vite
förelagts att infinna sig personligen och är han då målet hänskjutes
till rättegång tillstädes allenast genom ombud, skall, om därav vållas
uppskov i rättegången, vitet utdömas.
Gemensamma bestämmelser
30 § Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande
är rätten domför med en lagfaren domare.
Mål om betalningsföreläggande får i den utsträckning som regeringen
bestämmer handläggas av tjänstemän som inte är lagfarna. Lag (1984:133).
31 § Om laga domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande
gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrendetvister skall dock
tas upp av tingsrätten i den ort där fastigheten finns. Rätten prövar
självmant sin behörighet. Borgenärens uppgift om de omständigheter som
betingar rättens behörighet skall godtas, om det inte kan antas att den
är oriktig. Har ansökningen upptagits, skall rätten ej på nytt pröva sin
behörighet, såvida inte gäldenären begär det eller fråga uppkommer om
tillämpning av 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Lag (1990:1129).
31 a § Fullmakt för ombud behöver inte företes, såvida inte rätten anser
att det bör ske eller ombudet begär att målet skall hänskjutas till
rättegång. Lag (1982:297).
31 b § Yrkar borgenären ränta men framgår det ej av
ansökningshandlingarna från vilken tidpunkt räntan yrkas, skall yrkandet
anses gälla ränta från den dag ansökningen delgivits gäldenären. Lag
(1982:297).
31 c § Uppfyller en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande
inte föreskrifterna i 2 eller 19 §, skall borgenären föreläggas att
komplettera ansökningen, om inte bristen bedöms vara av ringa betydelse
för det fortsatta förfarandet. Följer borgenären inte föreläggandet, får
ansökningen avvisas.
Rätten får också avvisa ansökningen, om det framgår av vad som
förekommit i samband med försök till delgivning med gäldenären att
hinder för delgivning föreligger.
Framgår det ej att hinder för delgivning med gäldenären föreligger men
har delgivning ändå inte kunnat ske, skall rätten pröva om försöken till
delgivnng skall fortsättas eller om borgenären skall erbjudas att själv
ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den
kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, utsikterna till att
fortsatta försök kan leda till resultat samt omständigheterna i övrigt.
Antar borgenären inte erbjudandet att själv ombesörja delgivning, skall
ansökningen avvisas. Lag (1982:297).
32 § Hänskjuts ett mål till rättegång, skall rätten förordna om målets
fortsatta handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den
tidigare handläggningen, får det genast utsättas till huvudförhandling.
Har ett mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rätten
hänskjutits till rättegång, bör muntlig förhandling om möjligt äga rum i
omedelbart samband med sammanträdet. I så fall gäller i fråga om rättens
domförhet vad som föreskrivs i 30 §.
Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter
återvinning pröva målet, skall detta överlämnas till den tingsrätt som
är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt
som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter
till den tingsrätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats,
gäller första stycket i fråga om den tingsrätt till vilken målet har
överlämnats. Lag (1987:750).
33 § Talan i mål som hänskjuts till rättegång skall anses väckt då
lagsökningsinlagan inkom till rätten eller ansökningen om
betalningsföreläggande gjordes hos rätten; med avseende å rättegången
skall så anses som om stämning utfärdats genom rättens förordnande om
målets fortsatta handläggning.
34 § Talan mot rättens beslut varigenom en ansökan har avvisats eller
förklarats förfallen skall föras genom besvär i hovrätten.
Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller i mål om
betalningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga
rum, äge gäldenären att hos rätten söka återvinning. Mot utslag i
lagsökningsmål i andra fall skall talan föras genom besvär i hovrätten.
Angående klagan över beslut som rätten meddelat under målets
handläggning äge vad för tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.
Ej må klagan föras över beslut varigenom mål hänskjutits till rättegång.
Lag (1982:297).
35 § Ansökan om återvinning skall göras skriftligen, i lagsökningsmål
inom en månad från den dag då utslaget delgavs gäldenären och i mål om
betalningsföreläggande inom samma tid från det utmätning ägde rum eller
utan föregången utmätning betalning skedde med förbehåll om rätt för
gäldenären att söka återvinning.
Om återvinningstalan äge i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat om
återvinning i tvistemål motsvarande tillämpning; rättens utslag i
lagsökningsmålet eller rättens bevis att utmätning må äga rum skall
därvid anses som tredskodom.
Skall mål på grund av ansökan om återvinning upptagas till fortsatt
handläggning, gälle vad i 33 § är stadgat.
Vid tillämpning av första stycket jämställes med utmätning i Sverige
motsvarande åtgärd i Danmark, Finland, Island, Norge eller Österrike.
Lag (1983:369).
36 § Hovrätts beslut i mål som enligt 34 § fullföljts till hovrätt får
inte överklagas; dock får mot hovrätts beslut angående kvarstad eller
avhysning talan fullföljas till högsta domstolen enligt vad i
rättegångsbalken är stadgat angående fullföljd av talan mot hovrätts
beslut i mål som väckts vid underrätt. Lag (1981:848).
37 § I mål om lagsökning eller betalningsföreläggande erfordras ej
förande av protokoll. Om aktbildning och dagbok meddelas närmare
bestämmelser av regeringen. Lag (1981:848).
38 § har upphävts genom lag (1954:435).
Övergångsbestämmelser
1984:660
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.
Om en inteckningshandling som rör näringsverksamhet vid ikraftträdandet
utgör säkerhet för fordran, får lagsökning äga rum enligt 1 § andra
stycket i dess nya lydelse, även om fordringen inte grundas på
skriftligt bevis eller upplåtelsen inte har skett skriftligen. Målet
skall hänskjutas till rättegång, om det görs invändning som hänför sig
till fordringen eller upplåtelsen och borgenärens rätt är tvistig.
1990:746
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Genom lagen upphävs lagen (1946:808) om lagsökning och
betalningsföreläggande samt handräckningslagen (1981:847). Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning,
betalningsföreläggande och handräckning som kommit in till tingsrätt
före ikraftträdandet.
3. Om en inteckningshandling som rör fast egendom, fartyg eller
näringsverksamhet vid ikraftträdandet utgör säkerhet för fordran, får
ansökan om betalning ur egendomen göras enligt 2 § andra stycket, även
om säkerhetsupplåtelsen inte gjorts skriftligen. | null | null |
1946:809 | null | 1,946 | null | 1921:225 | null |
1946:810 | null | 1,946 | null | 1921:226 | null |
1946:816 | Lag (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol | 1,946 | 1 § Om en utländsk domstol i ett visst mål eller ärende har
gjort en framställning hos en svensk domstol om att det ska
vidtas någon åtgärd som hör till rättegången, såsom avläggande
av ed, hållande av förhör med part eller upptagande av bevis
genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis,
och Justitiedepartementet överlämnar framställningen till den
svenska domstolen, ska den begärda åtgärden vidtas i enlighet
med denna lag.
Med utländsk domstol jämställs i denna lag det europeiska
patentverket och annan som enligt en internationell
överenskommelse som är bindande för Sverige får göra en sådan
framställning.
Denna lag tillämpas inte om lagen (2000:562) om internationell
rättslig hjälp i brottmål, Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2020/1783 av den 25 november 2020 om samarbete
mellan medlemsstaternas dom-stolar i fråga om bevisupptagning
i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur eller lagen
(2017:1000) om en europeisk utredningsorder är tillämplig.
Lag (2022:622).
2 § Åtgärd som i 1 § sägs skall vidtagas av allmän underrätt.
Är framställning gjord om upptagande av ed, anställande av förhör,
upptagande av skriftligt bevis eller syn å föremål som lämpligen kan
flyttas till rätten, ankomme åtgärden på den rätt, inom vars område
den som skall fullgöra edgång eller höras eller som innehar handling
eller föremål, varom fråga är, har sitt hemvist eller någon tid
uppehåller sig; där han samtyckt att vid annan rätt fullgöra vad av
honom äskas, skall dock åtgärden vidtagas av den rätten. Är fråga om
syn å fastighet eller å föremål som ej lämpligen kan flyttas till
rätten, tillkomme sådan åtgärd den rätt, inom vars område fastigheten
är belägen eller föremålet finnes. Annan åtgärd skall verkställas av
den rätt till vilken framställning därom inkommit.
3 § Prövar rätten att begärd åtgärd ej kan vidtagas, meddele rätten
den utländska domstolen underrättelse därom med uppgift om skälen för
beslutet.
Finner rätten att det jämlikt 2 § andra stycket tillkommer annan rätt
att vidtaga åtgärd varom fråga är, skall framställningen översändas
till den rätten och meddelande därom tillställas den utländska
domstolen.
Har åtgärden begärts av det europeiska patentverket och finner rätten
att åtgärden icke kan vidtagas eller att den ankommer på annan
domstol, skall i stället för vad som sägs i första och andra styckena
gälla följande. Rätten skall underrätta Justitiedepartementet om sitt
beslut och till departementet återställa handlingarna i ärendet.
Departementet skall, om annan svensk domstol är behörig, överlämna
framställningen till denna och i annat fall underrätta det europeiska
patentverket om rättens beslut. Lag (2000:1220).
4 § Om det inte finns några hinder mot den begärda åtgärden
skall rätten bestämma dag för bevisupptagningen.
Om den utländska domstolen begär det skall rätten i god tid
underrätta den utländska domstolen om tidpunkten för
bevisupptagningen. Har åtgärden begärts av det europeiska
patentverket, skall underrättelse alltid lämnas dit.
Lag (2000:565).
5 § I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, där ej annat
föranledes av föreskrifterna i denna lag, lända till efterrättelse vad
om rättegång vid svensk domstol finnes stadgat. Ärendet skall anses
såsom bevisupptagning utom huvudförhandling; dock vare ej nödigt att
part kallas, där han ej själv skall höras eller fullgöra något.
Domare vid den utländska domstolen äger rätt att närvara vid
bevisupptagning eller annan i 1 § avsedd åtgärd. Har åtgärden begärts
av det europeiska patentverket, äger företrädare för detta samma rätt.
Företrädare för det europeiska patentverket må ställa frågor till
part, vittne eller sakkunnig som höres. Lag (1978:154).
6 § Avser framställningen parts hörande på ed och är ej särskilt
utsatt vad under eden skall bekräftas eller förnekas, anställe rätten
förhör med parten angående den omständighet varom upplysning äskas. I
övrigt skall i fråga om parts hörande på ed vad om förhör med part
under sanningsförsäkran i rättegång vid svensk domstol är stadgat äga
motsvarande tillämpning. Är i framställningen särskilt utsatt vad
under eden skall bekräftas eller förnekas, lände det till
efterrättelse.
7 § Äger enligt lagen i det land, där den främmande domstolen är, den
som skall höras eller något fullgöra att utöver vad om rättegång vid
svensk domstol är stadgat vägra att efterkomma vad av honom äskas,
njute han den rättigheten till godo.
8 § Har den utländska domstolen hemställt, att vid eds avläggande
skola användas andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att
därvid eljest skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, och
är den av vilken eden kräves villig att sålunda fullgöra eden, pröve
rätten huruvida det må ske.
Innefattar den utländska domstolens framställning eljest begäran att
visst förfarande skall iakttagas vid verkställande av äskad åtgärd,
skall den begäran efterkommas, där det ej strider mot svensk lag. Har
sådan begäran gjorts i framställning enligt den i Haag den 18 mars
1970 dagtecknade konventionen om bevisupptagning i utlandet i mål
eller ärende av civil eller kommersiell natur, skall den efterkommas,
om det icke är oförenligt med svensk lag och det begärda förfarandet
ej heller är omöjligt att tillämpa på grund av ordningen för
bevisupptagning vid svensk domstol eller på grund av praktiska
svårigheter. Lag (1974:755).
9 § Rätten fastställe det belopp, vartill kostnad för delgivning
uppgår. Sådan kostnad så ock av rätten bestämd ersättning till den
som, utan att vara part, inställt sig vid rätten eller något fullgjort
skall gäldas av statsverket.
10 § Sedan ärendet blivit fört till slut, låte rätten protokoll över
vad däri förekommit tillställas den utländska domstolen; foge ock
därvid särskild skrivelse, upptagande de kostnader den äskade åtgärden
enligt 9 § eller eljest medfört.
Har regeringen efter avtal med främmande stat förordnat, att visst
slag av kostnader som föranletts av framställning från domstol i den
staten ej skall utkrävas, varde sådan kostnad ej för den utländska
domstolen uppgiven. Lag (1977:435).
11 § Vad här ovan är stadgat för det fall, att framställning som i 1 §
sägs blivit genom Justitiedepartementet överlämnad till svensk domstol,
skall jämväl äga tillämpning där sådan framställning blivit till
domstol här i riket översänd från utländsk domstol med vilken enligt
regeringens förordnande den svenska domstolen äger omedelbart
skriftväxla.
Regeringen äger ock efter avtal med främmande stat förordna, att de i
förestående paragrafer för nämnda fall givna bestämmelserna skola
gälla där framställning varom nyss sagts blivit från konsul för den
staten översänd till svensk domstol. Lag (2000:1220).
12 § I de fall då rätten enligt denna lag har att avlåta meddelande
till utländsk domstol skall, där ej på grund av regeringens
förordnande omedelbar skriftväxling må äga rum, meddelandet översändas
till Justitiedepartementet för vidare åtgärd; dock skall meddelande som
är föranlett av framställning överlämnad från konsul avsändas till
denne. Lag (2000:1220). | null | null |
1946:817 | Lag (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol | 1,946 | 1 § I mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen
besluta att bevis ska tas upp vid en utländsk domstol. Sådan
bevisupptagning får avse syn, skriftligt bevis eller förhör
med vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran,
målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra eller
tredje styckena rättegångsbalken.
Denna lag tillämpas inte om lagen (2000:562) om internationell
rättslig hjälp i brottmål, Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2020/1783 av den 25 november 2020 om samarbete
mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i
mål och ärenden av civil eller kommersiell natur eller lagen
(2017:1000) om en europeisk utredningsorder är tillämplig.
Lag (2022:623).
2 § Enskild part som begärt bevisupptagning eller som eljest enligt
lag har att utgiva kostnaden därför åligge att inom tid som honom av
rätten förelägges antingen till rätten avlämna skriftlig förbindelse
av två vederhäftiga, inom riket bosatta personer, vilka en för båda
och båda för en borga såsom för egen skuld för den kostnad åtgärden
kan medföra, eller ock erlägga det belopp vartill rätten finner
kostnaden kunna skäligen beräknas. Försummas det och har
bevisupptagningen begärts av part, vare frågan därom förfallen.
Vad nu sagts skall ej äga tillämpning, då kostnad för
bevisupptagning skall utgivas av staten såsom part eller annars skall
utgå av allmänna medel. Lag (1996:1627).
3 § Då rätten beslutat bevisupptagning vid utländsk domstol samt, i
fall som avses i 2 §, vad där är föreskrivet blivit fullgjort, utfärde
rätten framställning till den utländska domstolen om bevisupptagningen
enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Framställning om bevisupptagning skall av rätten tillställas
Justitiedepartementet för vidare åtgärd. Framställning enligt den i
Haag den 18 mars 1970 dagtecknade konventionen om bevisupptagning i
utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur får i
stället översändas till myndighet i den främmande staten som utsetts
att mottaga sådan framställning (centralorganet). Där enligt regeringens
förordnande omedelbar skriftväxling med den utländska domstolen må äga
rum, översändes framställning om bevisupptagning till den domstolen.
Lag (2000:566).
4 § Närmare bestämmelser om gäldande av kostnad för bevisupptagning
som avses i denna lag meddelas av Konungen. | null | null |
1946:818 | Lag (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ | 1,946 | 1 § En framställning från domstol eller skiljedomstol, som ska
avgöra tvist mellan stater, eller annat internationellt organ,
som tillsatts för behandling av sådan tvist, om att vidta
någon åtgärd som hör till tvistens behandling, såsom
upptagande av ed eller av bevis genom vittne, sakkunnig eller
syn eller av skriftligt bevis, ska prövas av regeringen. Om
regeringen bifaller framställningen, ska åtgärden vidtas
enligt bestämmelserna i denna lag.
En begäran hos Regeringskansliet (Justitiedepartementet) av
Europeiska unionens domstol att ett vittne eller en sakkunnig
ska höras vid svensk domstol ska av Regeringskansliet
(Justitiedepartementet) överlämnas till behörig domstol. Den
begärda åtgärden ska vidtas enligt bestämmelserna i denna lag.
I stället för vad som sägs i 6 § gäller dock att kostnaderna i
ärendet ska betalas av den domstol som begärt åtgärden.
Lag (2010:576).
2 § Åtgärd som i 1 § sägs skall vidtagas av allmän underrätt.
Är framställning gjord om upptagande av ed, anställande av förhör,
upptagande av skriftligt bevis eller syn å föremål som lämpligen kan
flyttas till rätten, ankomme åtgärden på den rätt, inom vars område
den som skall fullgöra edgång eller höras eller som innehar handling
eller föremål, varom fråga är, har sitt hemvist eller någon tid
uppehåller sig; där han samtyckt att vid annan rätt fullgöra vad av
honom äskas, skall dock åtgärden vidtagas av den rätten. Är fråga om
syn å fastighet eller å föremål som ej lämpligen kan flyttas till
rätten, tillkomme sådan åtgärd den rätt, inom vars område fastigheten
är belägen eller föremålet finnes.
Annan åtgärd än nu sagts skall vidtagas av den rätt Konungen
bestämmer.
3 § Prövar rätten att begärd åtgärd ej kan vidtagas, avlåte rätten
meddelande därom till sökanden med uppgift om skälen för beslutet.
Finner rätten att det jämlikt 2 § andra stycket tillkommer annan rätt
att vidtaga åtgärd varom fråga är, skall framställningen översändas
till den rätten och meddelande därom tillställas
utrikesdepartementet.
4 § Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten dag för
ärendets företagande.
Om den utsatta dagen låte rätten underrätta sökanden.
5 § I fråga om ärendets behandling vid rätten skall lända till
efterrättelse vad om rättegång vid svensk domstol finnes stadgat;
ärendet skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.
6 § Rätten fastställe det belopp, vartill kostnad för delgivning
uppgår. Sådan kostnad så ock av rätten bestämd ersättning till den
som, utan att vara part, tillstädeskommit vid rätten eller något
fullgjort skall gäldas av statsverket.
7 § Sedan ärendet blivit fört till slut, låte rätten protokoll över
vad däri förekommit tillställas sökanden och översände till
utrikesdepartementet uppgift å de kostnader åtgärden enligt 6 § eller
eljest medfört.
8 § Meddelande som skall avlåtas till sökanden eller part varde av
rätten översänt till utrikesdepartementet för vidare åtgärd. | null | null |
1946:819 | Lag (1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet | 1,946 | 1 § Behöver någon få en uppgift bekräftad med ed, antingen av
honom själv eller av någon annan, för att i utlandet ta till
vara sin rätt till arv, försäkring, pension, skadestånd,
underhållsbidrag eller någon annan rättighet som tillkommer
honom, får sådan ed tas upp av tingsrätt.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som för att få
idka näring inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i
Schweiz behöver bekräfta med ed att han inte varit försatt i
konkurs. Lag (2001:58).
2 § Ed får inte avläggas av den som är under femton år, eller av den som
på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig insikt om
edens betydelse. Lag (1991:1554).
3 § I fråga om upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom
föreskriver.
Framställes begäran att vid edens avläggande skola användas andra
ordalag än i svensk lag äro stadgade, eller att eljest vid edens
upptagande skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, eller
att expedition i ärendet skall utfärdas i annan form än som är
föreskriven eller vanlig här i riket, pröve rätten huruvida det må ske. | null | null |
1946:820 | null | 1,946 | null | 1929:145 | null |
1946:821 | null | 1,946 | null | 1929:147 | null |
1946:822 | null | 1,946 | null | 1920:405 | null |
1946:823 | null | 1,946 | null | 1898:64 s.10 | null |
1946:826 | null | 1,946 | null | 1941:416 | null |
1946:837 | null | 1,946 | null | 1933:269 | null |
1946:840 | null | 1,946 | null | 1845:50 s.1 | null |
1946:845 | null | 1,946 | null | 1932:130 | null |
1946:846 | null | 1,946 | null | 1932:131 | null |
1946:847 | null | 1,946 | null | 1891:35 s.1 | null |
1946:851 | Lag (1946:851) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,946 | null | 1911:55 | null |
1946:855 | null | 1,946 | null | 1919:426 | null |
1946:864 | Lag (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål | 1,946 | I fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för
tagande av blodprov å den som misstänkes för brott samt undersökning
av sådant blodprov skall vad i 31 kap. rättegångsbalken är stadgat om
kostnad, som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel, äga
motsvarande tillämpning.
Vad nu stadgats gälle ej blodprov, erforderligt för läkarundersökning,
som någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå. Lag
(1976:1138). | null | null |
1946:865 | null | 1,946 | null | 1944:219 | null |
1946:878 | null | 1,946 | null | 1927:85 | null |
1946:887 | null | 1,946 | null | 1936:45 | null |
1947:1004 | Kungörelse (1947:1004) angående Riksåklagarämbetets övertagande av vissa ämbetsåtgärder, som hittills ankommit på Justitiekanslersämbetet | 1,947 | Vad Kungl. Maj:t i särskilda författningar föreskrivit därom, att åtgärd
skall prövas eller vidtagas av justitiekanslersämbetet, eller att till
justitiekanslersämbetet skall insändas yttrande, meddelande, uppgift
eller annan handling, skall istället avse riksåklagarämbetet, där nu
ifrågavarande bestämmelser avse den verksamhet, som
justitiekanslersämbetet under Kungl. Maj:t hittills utövat såsom högsta
åklagarmyndighet i riket.
Vad sålunda stadgats medför dock icke ändring i de bestämmelser, som
gälla justitiekanslersämbetets befattning med tryckfrihetsmål eller som
avse ämbetets ställning som chefsmyndighet för åklagarna vid
krigsdomstolarna. | null | null |
1947:158 | null | 1,947 | null | 1939:350 | null |
1947:164 | Lag (1947:164) om förbud mot politiska uniformer | 1,947 | 1 § Bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att
utmärka bärarens politiska meningsriktning, vare förbjudet. Förbud
som nu sagts avser jämväl uniformsdel, armbindel eller annat därmed
jämförligt i ögonen fallande kännetecken.
2 § Den som bryter mot vad i 1 § är föreskrivet, döms till böter. Det
som olovligen har burits skall förklaras förverkat. Lag (1991:265).
3 § har upphävts genom lag (1991:265). | null | null |
1947:174 | Förordning (1947:174) om investeringsfonder | 1,947 | 1 § Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt må svenskt
aktiebolag eller svensk ekonomisk förening njuta avdrag i enlighet med
bestämmelserna i denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes
till investeringsfond.
Om bolaget eller föreningen icke jämlikt punkt 4 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, må avdragsrätt enligt
denna förordning dock icke åtnjutas med mindre beskattningsnämnd, efter
därom framställt yrkande, lämnat särskilt medgivande därtill.
2 § 1 mom. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro
a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier,
c) investeringsfond för varulager samt
d) investeringsfond för arbeten i gruva.
2 mom. Avdrag enligt 1 § må, oavsett om avsättning sker till en eller
flera fonder, för visst beskattningsår ej överstiga tjugo procent av
årsvinsten.
Överstiger årsvinsten för beskattningsåret medeltalet av motsvarande
vinster för de två näst föregående beskattningsåren, må emellertid
avdraget ökas med hälften av det överskjutande beloppet, dock högst med
femton procent av vinsten under förstnämnda beskattningsår. Har rörelsen
icke bedrivits under de båda näst föregående beskattningsåren eller
under ettdera av dessa år, skall vid beräkningen av avdraget så anses
som om rörelsen bedrivits jämväl nämnda år men då icke lämnat någon
vinst.
Kungl. Maj:t äger på ansökan av skattskyldig förordna, att högre avdrag
än nu sagts må av denne tillgodonjutas,
såvitt angår fond för byggnader, om den skattskyldige avser att med
anlitande av fonden förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden
för hos honom anställda arbetstagare utan ledande ställning och förhöjd
avsättning erfordras med hänsyn till de planerade åtgärdernas omfattning
samt,
såvitt angår fond för arbeten i gruvan, om på grund av särskilda
förhållanden förhöjd avsättning erfordras för utförande av mera
angeläget undersökningsarbete, förberedande arbete eller
tillredningsarbete som i 5 § första stycket avses.
3 § Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar
skola stå under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission.
4 § 1 mom. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
arbetsmarknadskommissionen äger besluta att investeringsfond under
visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt som läget å
arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt
ändamål.
Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller
företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.
2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen att genom samråd med
skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att
fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.
Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av
arbetsmarknadskommissionen och den skattskyldige, även av vederbörande
kommun och näringsorganisation.
5 § Investeringsfond får efter beslut enligt 4 § 1 mom. tagas i anspråk
under visst beskattningsår för ändamål, varom här nedan sägs:
investeringsfond för byggnader: dels för avskrivning å byggnad, som ny-,
till- eller ombyggts under beskattningsåret, med högst ett belopp
motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för ny-, till- eller
ombyggnaden, dels ock för bidrag under samma år till ny-, till- eller
ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för arbetstagare eller
förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos den skattskyldige
eller hos honom närstående företag;
investeringsfond för inventarier: för avskrivning å maskiner och andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret eller, vad angår fartyg, anskaffats eller ombyggts
under samma år, dock att beträffande ombyggnad av fartyg avskrivning må
ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret
för ombyggnaden;
investeringsfond för varulager; för nedskrivning å råvaror samt hel- och
halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under
beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika
tillgångar; samt
investeringsfond för arbeten i gruva: för kostnader för
undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete under
beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.
Därest investeringsfond för byggnader efter beslut enligt 4 § 1 mom.
fått tagas i anspåråk under flera på varandra följande beskattningsår
samt ny-, till- eller ombyuggnad pågått under flera av dessa år, må den
skattskyldige, under förutsättning att avdrag för kostnaderna under de
tidigare åren icke redan skett under det sista året taga fonden i
anspråk för avskrivning å byggnaden med högst ett belopp motsvarande de
sammanlagdas byggnadskostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu
sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om investeringsfond för
inventarier, som tagits i anspråk för ny- eller ombyggnad av fartyg.
Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva
skattskyldig, som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i
utlandet, att taga investeringsfond för varulager i anspråk för
kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som den
skattskyldige här i riket tillverkar.
Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas att
kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt
att då fråga är om inventarier eller varulager, som av den skattskyldige
förvärvats från rörelseidkare med vilken han är förbunden i väsentlig
ekonomisk intressegemensakp, anskaffningskostnaden må medräknas endast
om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
6 § Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger meddela
tillstånd för skattskyldig, som avsatt investeringsfond för visst
ändamål, att taga fonden i anspråk för annat i 5 § omförmält ändamål.
7 § Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att
investeringsfond för byggnader tages i anspråk för avskrivning av
kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar,
iordningsställande i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande
arbeten.
8 § För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond
tagits i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för
i 5 § avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där
angivet bidrag med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men
skall, där medlen tagits i anspråk för avskrivning så anses, som om den
ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller
nedskrivits med det i anspråk tagna beloppet.
9 § Har investeringsfond, som enligt meddelat beslut skolat tagas i
anspråk för sitt ändamål, icke tagits i anspråk i enlighet med beslutet,
äger arbetsmarknadskommissionen föreskriva, att fondavsättning helt
eller delvis skall återföras till beskattning.
Därest föreskrift meddelats om fondavsättnings återförande till
beskattning, må den skattskyldige icke för beskattningsåret i fråga
tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond.
Då föreskrift meddelats enligt första stycket skall
arbetsmarknadskommissionen lämna underrättelse därom dels till den
skattskyldige, dels ock, för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet, till länsstyrelsen i det län där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Förordning
(1957:62).
10 § Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd
eller har arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättnings
återförande till beskattning, skall beloppet upptagas såsom
skattepliktig intäkt av rörelse för det beskattningsår, varunder
ianspråktagandet skett eller enligt meddelad föreskrift skolat ske. Till
beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad efter tre procent om året
för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget för
avsättningen skett, till och med det då beloppet taxeras.
Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller
den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den
förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning
återförda fondavsättningen jämte ränta.
11 § Hava till investeringsfond avsatta medel, i annat fall än i 10 §
avses, icke tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för
avsättningen ägt rum, skola medlen detta taxeringsår återföras till
beskattning. Vad i 10 § sägs skall därvid äga motsvarande tillämpning,
dock att, där de avsatta medlen ej fått av den skattskyldige tagas i
anspråk under något år efter avsättningen, ränta skall beräknas efter
allenast två procent.
Har skattskyldig trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras
till beskattning för det beskattningsår, varunder beslutet om
likvidationen fattats. Till beloppet skall därvid läggas ränta efter två
procent om året enligt i 10 § angivna grunder.
Har aktiebolag eller förening genom fusion uppgått i annat företag,
skall investeringsfond hos det förra företaget, därest den icke enligt
fjärde stycket övertagits av det senare företaget, återföras till
beskattning för det beskattningår, varunder rättens tillstånd till
fusionen registrerats. Till beloppet skall därvid läggas ränta efter två
procent om året enligt i 10 § angivna grunder.
Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom första eller andra stycket
kommunalskattelagen avses, må moderbolaget eller den övertagande
föreningen i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest
förutsättning därför enligt 1 § andra stycket denna förordning
föreligger. Därvid skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget
eller den övertagande föreningen under det beskattningsår, då
avsättningen skett hos dotterbolaget eller den överlåtande föreningen.
Kungl. Maj:t äger, då skäl därtill äro, föreskriva att den tid, inom
vilken återförening till beskattning enligt första stycket skall ske,
skall utsträckas med högst åtta år.
Det åligger arbetsmarknadskommissionen att, när fondmedel jämlikt denna
paragraf skola återföras till beskattning, lämna underrättelse i
enahanda ordning, som i 9 § sista stycket sägs. Förordning (1957:74).
12 § Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till
investeringsfond avsatta medel anses hva tagits i anspråk före senare
avsättningar.
13 § Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond
avsatta medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio
år från utgången av det beskattningsår, varunder medlen tagits i
anspråk, och föreligga icke förutsättningar för beskattning av
realisationsvinst, skall såsom intäkt av rörelse upptagas vad som vid
dylik avyttring må hava återbekommits av belopp, för vilka den
skattskyldige tillgodonjutit avdrag enligt denna förordning. Motsvarande
skall gälla då ersättning utfaller på grund av försäkring för skada å
sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss angiven tid.
Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid
avsättning till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före
åtnjutna avdrag för värdeminskning.
14 § Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 10, 11 eller 13 §, skall
taxeringsnämndens ordförande i förekommande fall lämna
taxeringsnämndsordförandena i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering
bör äga rum, erforderliga meddelanden till ledning vid taxeringen inom
dessa distrikt.
15 § Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt
denna förordning eller som jämlikt 11 § fjärde stycket övertagit sådan
fond, är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår då
avsättningen eller övertagandet ägt rum, ävensom för varje påföljande
beskattningsår, intill dess de avsatta eller övertagna medlen avförts
ur fonden, foga uppgift enligt formulär, som fastställes av
riksskatteverket rörande avsättning av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling. Vid allmän självdeklaration skall sådan
uppgift fogas i två exemplar.
Skattskyldig, som avsatt medel till investeringsfond eller jämlikt 11
§ fjärde stycket övertagit sådan fond, är skyldig att på anfordran
till arbetsmarknadsstyrelsen lämna de uppgifter i fråga om fonden, som
styrelsen anser erforderliga ur arbetsmarknadssynpunkt. Lag
(1978:953).
16 § Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxera aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i
sitt protokoll förteckna de skattskyldiga, som för året avgivit eller
bort avgiva uppgifter enligt 15 § första stycket.
17 § Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det
taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen
översända ett exemplar av de jämlikt 15 § första stycket vid allmän
självdeklaration fogade uppgifterna. Om ändring i meddelat beslut
rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill
föranleder, skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen genom
länsstyrelsens försorg tillställas styrelsen. Lag (1978:953).
18 § Hos arbetsmarknadskommissionen skall föras register över
investeringsfonder.
19 § Över arbetsmarknadskommissionens beslut enligt denna förodning må
klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola hava inkommit
till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden erhöll del
av beslutet. Förordning (1957:62).
20 § För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter
meddelas av Kungl. Maj:t.
Anvisningar
till 1 §.
Bolag eller förening, som icke tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner
eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, må medgivas rätt
till avdrag för avsättning till investeringsfond endast om
avsättningarna i den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning
redovisas på sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas
över fondmedlens användning.
till 2 §.
Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd
balansräkning efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m.fl. poster,
vilka rätteligen äro att hänföra till omkostnader i rörelsen -jämväl om
de formellt utgått av vinstmedel - men utan avdrag för avsättning till
reservfond, dispositionsfond, investeringsfond m.fl. fonder, donationer
o.d. Avdrag skall icke ske för de på årsvinsten belöpande skatterna,
vare sig de erlagts preliminärt eller icke, varemot avdrag skall ske för
annan under beskattningsåret erlagd skatt.
Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i
egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan
antagas utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i
förordningen angivna ändamål.
till 5 §.
Investeringsfond för byggnader må tagas i anspråk för bidrag till
bestridande av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller
välfärdsanläggning för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som
i 5 § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller
den förutvarande arbetstagaren /k/ eller /-k/ till förening eller annan
sammanslutning, bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande
företaget eller detta närstående företag, /k/ eller /-k/ till sådant
närstående företag vars huvudsakliga uppgift är att uppföra och
tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar åt personal, som nyss
sagts.
Övergångsbestämmelser
1947:174
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och äger tillämpning jämväl med avseende å det
beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första
instans verkställes under år 1947.
Förordningen skall äga tillämpning jämväl å sådana vid förordningens
ikraftträdande befintliga konjunkturinvesteringsfonder och
investeringsfonder för byggnader, för inventarier och varulager samt för
arbeten i gruva, vilka bildats enligt förordningen den 17 juni 1938 (nr
384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller enligt förordningen den 12 juni 1942
(nr 371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till investeringsfond; dock att beträffande sådana avsättningar till
fond för inventarier och varulager, som avses i 2 § 3 mom. första
stycket förordningen den 12 juni 1942, de i sistnämnda förordning
meddelade bestämmelserna alltjämt skola gälla.
Beträffande de fonder, varå denna förordning enligt föregående stycke
äger tillämpning, skall iakttagas följande:
1. Den i 11 § första stycket denna förordning angivna tidrymden skall
räknas från det taxeringsår, då avdrag för avsättning skett enligt äldre
bestämmelser.
2. Skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för inventarier och
varulager, äger att före den 1 juni 1947 till arbetsmarknadskommissionen
inkomma med anmälan, huruvida kvarstående fondavsättningar, som icke
verkställts jämlikt 2 § 3 mom. första stycket förordningen den 12 juni
1942, komma att av honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom
fond för inventarier enligt denna förordning eller med angivna belopp
uppdelas å dessa fonder. Avlämnas icke sådan anmälan, skola
fondavsättningarna av arbetsmarknadskommissionen fördelas med lika
belopp å de båda fonderna, därvid kommissionen har att om fördelningen
underrätta den skattskyldige och länsstyrelsen.
3. Vid återförande till beskattning av fondavsättning, som skett enligt
någon av de äldre förordningarna, skola de däri meddelade bestämmelserna
röande efterbeskattning tillämpas, därvid dock ränta å påförda utskylder
skall utgå för det antal år, som föranledes av bestämmelserna i 10 och
11 §§ denna förordning, jämförda med punkt 1 här ovan.
4. I den mån ej annat följer av vad ovan stadgas skola i samband med
denna förordnings ikraftträdande förordningarna den 17 juni 1938, nr
384, och den 12 juni 1942, nr 371, upphöra att gälla, såvitt angår
fonder för byggnader, för inventarier och varulager och för arbeten i
gruva.
1955:256
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa av vad
nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.
Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i
fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare
alltjämt äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som
bildats jämlikt förordnignen i fråga. Vad i samma förordning stadgas
rörande förordningens tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna
till förordningen i fråga angivna konjunkturinvesteringsfonder och
investeringsfonder samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas
skall alltjämt äga giltighet.
Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, skall vad i 11 § första och
femte styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om
investeringsfonds återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd
ej längre gälla.
Beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond, som
bildats före ikraftträdandet av nya förordningen, skall utöver vad som
framgår av det förut sagda gälla /k/ dels /-k/ att fonden må efter av
Kungl. Maj:t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses
med investeringsfond för skogsbruk enligt nya förordningen, /k/ dels
/-k/ att, då sådan äldre fond tages i anspråk jämlikt
arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, vad i 15 § nya förordningen sägs
skall äga motsvarande tillämpning.
1957:74
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och äger tillämpning jämväl med avseende å det
beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år
1957.
1990:686
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att följande lagar skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1997, nämligen
1. förordningen (1942:371) om rätt att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning till investeringsfond,
2. förordningen (1947:174) om investeringsfonder,
3. lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning i den
mån denna lag på grund av bestämmelserna i punkt 3 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
alltjämt gäller,
4. lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto,
5. lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto,
6. lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto.
Kvarstående avsättningar enligt nämnda lagar skall återföras till
beskattning vid 1996 års taxering eller, om företaget inte skall taxeras
detta år, vid 1997 års taxering. Något särskilt tillägg skall inte tas
upp vid återföringen.
Ianspråktagande av fond skall fr. o. m. 1992 års taxering ske i
inkomstslaget näringsverksamhet. Vid prövning av frågan om företagets
verksamhet förändrats på sådant sätt att återföring till beskattning
skall ske tidigare än som sägs i föregående stycke skall företagets
verksamhet bedömas enligt de bestämmelser om inkomstslag och
förvärvskällor som gällt t. o. m. 1991 års taxering. | null | null |
1947:175 | Kungörelse (1947:175) angående Postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m. | 1,947 | 1 § Statens postverk äger ensamrätt till regelbunden befordran mot
avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt
eller delvis skrivna meddelanden.
2 § Den som driver regelbunden yrkesmässig trafik är skyldig att för
postverkets räkning mot skälig ersättning befordra post.
3 § För befordran med trafikmedel i regelbunden yrkesmässig trafik må
den som betjänar sådant trafikmedel icke mottaga försändelse som i 1 §
avses annorledes än för postverkets räkning eller för att avlämnas
till postverket.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock med trafikmedel i
regelbunden yrkesmässig trafik befordras
a) öppna försändelser innehållande skrivna meddelanden, vilka
uteslutande avse uppdrag för trafikföretaget att å ort som beröres av
trafiken uträtta ärenden för uppdragsgivarnas räkning,
b) försändelser innehållande mjölknotor och liknande meddelanden jämte
därtill hörande bilagor, vilka medtagas vid transport av mjölkflaskor,
samt
c) försändelser, vilka i tjänsten utväxlas mellan befattningshavare
inom trafikföretaget, mellan trafikföretag, vilka sinsemellan hava
samtrafik, mellan trafikföretag och dess kommissionärer, agenter eller
ombud eller mellan militära myndigheter i samband med
militärtransporter.
Å försändelse som i b) och c) avses skall finnas uppgift om
avsändarens namn. Därjämte skall dylik försändelse förses med
anteckningen ''mjölknotor'' respektive ''tjänstesak'' eller annat
motsvarande uttryck. Kungörelse (1953:92).
4 §*/k/ 1 mom. */-k/ Den som för annans räkning än postverkets bedriver
sådan postbefordran som avses i 1 § döms till böter, och vare dessutom
pliktig att till postverket utge ersättning med belopp motsvarande
postavgiften för försändelse, som obehörigen befordrats. Lag (1991:266).
2 mom. Bryter någon mot förbud som i 3 § stadgas, straffes på sätt i 1
mom. sägs, och vare jämväl den som bedriver trafiken förfallen till
enahanda ansvar, såframt förseelsen begåtts med hans vetskap.
Ersättningsskyldighet varom i 1 mom. förmäles åvilar den som för
befordran mottagit försändelse i strid mot förbudet i 3 § samt, därest
jämväl den som bedriver trafiken straffas, denne och mottagaren en för
båda och båda för en.
3 mom. Befinnes med anteckning enligt 3 § sista stycket försedd
försändelse vara av sådant innehåll, att den icke bort på sätt som
skett fortskaffas, är avsändaren förfallen till ansvar och
ersättningsskyldighet som i 2 mom. stadgas.
5 § har upphävts genom lag (1991:266). | null | null |
1947:183 | null | 1,947 | null | 1939:608 | null |
1947:187 | null | 1,947 | null | 1920:405 | null |
1947:188 | null | 1,947 | null | 1904:26 s.1 | null |
1947:190 | null | 1,947 | null | 1931:429 | null |
1947:252 | null | 1,947 | null | 1921:475 | null |
1947:258 | null | 1,947 | null | 1945:494 | null |
1947:275 | Lag (1947:275) om kyrkomusiker | 1,947 | null | null |
|
1947:276 | Lag (1947:276) om kungörande i kyrka vid förfall för präst | 1,947 | Där enligt lag eller särskild författning eller bestämmelse i
kyrkohandboken kungörande skall ske i kyrka beträffande äktenskaps
ingående eller annan kungörelse skall där uppläsas eller anslås, skall,
om prästen av sjukdom eller annat hinder är urståndsatt att fullgöra vad
på honom därutinnan ankommer, detta fullgöras av ledamot eller suppleant
i kyrkorådet, som av kyrkorådet blivit därtill utsedd. | null | null |
1947:32 | Kungörelse (1947:32) om betesreglering inom Nedertorneå och Karl Gustavs socknar i Norrbottens län | 1,947 | Kungl. Maj:t har, på framställning av landstinget och
hushållningssällskapet i Norrbottens län och med stöd av 12 § lagen den
2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, funnit gott förordna, att inom
Nedertorneå och Karl Gustavs socknar i länet betesreglering å skogs-
eller utmark, som omförmäles i sagda paragraf, må äga rum på sätt och
under villkor, som stadgas i 13-19 §§ samma lag. | null | null |
1947:323 | Kungörelse (1947:323) om utgallring ur statliga ämbetsverks och myndigheters arkiv av till apoteksräkningar hörande bilagor | 1,947 | Statliga ämbetsverk och myndigheter skola icke vidare, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, vid insändande till reviderande
myndighet av sina räkenskaper bilägga till apoteksräkningar hörande
bilagor (recept jämte följsedlar till kollegialräkningsverifikationer).
Bilagorna skola i stället förvaras hos vederbörande ämbetsverk eller
myndighet för att under fyra år efter utgången av det kalenderår, under
vilket räkenskaperna skola överlämnas till vederbörande
granskningsmyndighet, vara tillgängliga för den reviderande myndigheten,
varefter de skola utgallras. Utgallring må även ske retroaktivt. | null | null |
1947:339 | Förordning (1947:339) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m.m. | 1,947 | 1 §. Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger
skattskyldig njuta avdrag för belopp, som enligt särskilda, mellan
statens bränslekommission för Kungl. Maj:t och kronan, å ena, samt
svenska cellulosaföreningen, svenska trämasseföreningen och svenska
trävaruexportföreningen, å andra sidan, den 1 april respektive den 8 maj
1947 träffade avtal under beskattningsåret tillgodoförts stiftelsen
cellulosaindustriens konjunkturutjämningsfond, stiftelsen
trämasseindustriens konjunkturutjämningsfond eller stiftelsen
trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond.
Medel, vilka utbetalas från någon av stiftelserna till skattskyldig, som
äger njuta avdrag för till stiftelsen inbetalade belopp, skola hos
mottagaren upptagas såsom intäkt av rörelse för det beskattningsår, då
medlen kommit honom till godo.
2 §. I 1 § nämnda stiftelser äro icke skyldiga att erlägga skatt för
inkomst och förmögenhet.
3 §. Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning
erforderliga föreskrifter. | null | null |
1947:349 | null | 1,947 | null | 1936:45 | null |
1947:367 | null | 1,947 | null | 1935:113 | null |
1947:385 | Byggnadslag (1947:385) | 1,947 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1947:387 | null | 1,947 | null | 1939:608 | null |
1947:400 | null | 1,947 | null | 1936:45 | null |
1947:402 | null | 1,947 | null | 1938:279 | null |
1947:444 | null | 1,947 | null | 1904:26 s.1 | null |
1947:455 | null | 1,947 | null | 1942:684 | null |
1947:467 | null | 1,947 | null | 1927:77 | null |
1947:468 | null | 1,947 | null | 1928:370 | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.