beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1942:118 | Lag (1942:118) om anordnande av högmässogudstjänst såsom barngudstjänst | 1,942 | null | null |
|
1942:155 | Kungörelse (1942:155) angående förbud mot försäljning av vissa kemikalier | 1,942 | 1 § Kaliumklorat, kaliumperklorat, natriumperklorat och
ammoniumperklorat må tills vidare ej försäljas annat än mot
rekvisition av statlig eller kommunal myndighet eller, så vitt angår
enskilda, mot av polismyndighet godkänd rekvisition.
Utan hinder av det sålunda stadgade förbudet må dock distribution av
nämnda kemikalier äga rum från fabrikant eller grossist till
hittillsvarande återförsäljare.
2 § Bryter någon mot det i 1 § första stycket stadgade förbudet,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Utdömda böter tillfalla kronan. | null | null |
1942:157 | null | 1,942 | null | 1936:567 | null |
1942:158 | Kungörelse (1942:158) angående ändring i rikets indelning i stift | 1,942 | Härnedan under A) och B) angivna, till Uppsala och Strängnäs stift
hörande församlingar skola från och med den 1 juli 1942 frånskiljas
nämnda stift och tillsammans med de under domkapitlet för Stockholms
stad lydande församlingarna bilda ett särskilt stift med benämning
Stockholms stift och med biskopssäte i Stockholm.
A) Samtliga till Roslags västra, Svartsjö och Roslags östra kontrakt av
Uppsala stift hörande församlingar, nämligen
Sollentuna, Ed, Vallentuna, Sundbyberg, Spånga, Järfälla, Fresta,
Hammarby, Össeby-Garn, Vada, Angarn,
Sånga, Skå, Färentuna, Hilleshög, Ekerö, Adelsö, Munsö, Lovö,
Täby, Danderyd, Lidingö, Östra Ryd, Österåker, Vaxholm, Solna, Värmdö,
Möja, Djurö, Nämdö, Gustavsberg, Ingarö, Bo,
samt till Sjuhundra kontrakt av samma stift hörande Ljusterö församling.
B) Följande till Södertörns kontrakt av Strängnäs stift hörande
församlingar, nämligen
Botkyrka, Huddinge, Nacka, Saltsjöbaden, Tyresö, Dalarö, Ornö, Utö,
Västerhaninge, Muskö, Österhaninge | null | null |
1942:209 | null | 1,942 | null | 1935:113 | null |
1942:223 | null | 1,942 | null | 1939:350 | null |
1942:237 | Kungörelse (1942:237) med vissa bestämmelser i anledning av inrättandet av Stockholms stift | 1,942 | 1:o. Indelningen i kontrakt.
a. Stockholms stift:
Stockholms stift skall tills vidare, från och med den 1 juli 1942, vara
indelat i fem kontrakt på sätt härefteråt angives.
Roslags västra kontrakt, omfattande församlingarna Sollentuna,
Ed, Vallentuna, Sundbyberg, Spånga, Järfälla, Fresta, Hammarby,
Össeby-Garn, Vada och Angarn,
Svartsjö kontrakt, omfattande församlingarna Sånga, Skå,
Färentuna, Hilleshög, Ekerö, Adelsö, Munsö och Lovö,
Roslags östra kontrakt, omfattande församlingarna Täby,
Danderyd, Lidingö, Östra Ryd, Österåker, Vaxholm, Solna, Värmdö, Möja,
Djurö, Nämdö, Gustavsberg, Ingarö, Bo och Ljusterö,
Stockholms kontrakt, omfattande församlingarna inom Stockholms
stad, samt
Södertörns kontrakt, omfattande församlingarna Botkyrka,
Huddinge, Nacka, Saltsjöbaden, Tyresö, Dalarö, Ornö, Utö, Västerhaninge,
Muskö och Österhaninge.
b. Uppsala stift:
Till Uppsala stift hörande Sjuhundra kontrakt skall från och
med den 1 juli 1942 omfatta församlingarna Rimbo, Rö, Husby-Lyhundra,
Skederid, Frötuna, Rådmansö, Norrtälje, Länna, Blidö, Fasterna, Riala
och Roslags-Kulla.
c. Strängnäs stift:
Följande till Strängnäs stift hörande kontrakt skola från och med den 1
juli 1942 omfatta,
Södertälje kontrakt, församlingarna Ytterenhörna, Överenhörna,
Hölö, Överjärna, Ytterjärna, Mörkö, Södertälje stads- och
landsförsamlingar, Tveta, Turinge, Grödinge, Salem, Sorunda, Torö och
Ösmo samt
Daga kontrakt, församlingarna Björnlunda, Frustuna, Kattnäs,
Gryt, Gåsinge-Dillnäs, Trosa-Vagnhärad, Trosa stadsförsamling,
Västerljung och Vårdinge.
2:o. Handhavandet för Stockholms stift av på stiftsnämnd ankommande
förvaltningsuppgifter.
De förvaltningsuppgifter för Stockholms stift, vilka inom stiften i
allmänhet enligt lag eller författning tillhöra stiftsnämnd, skola, i
vad avser utbetalning av prästerskapets avlöning samt förvaltning och
redovisning av ecklesiastika medel, för stiftet i dess helhet handhavas
av statskontoret enligt de närmare bestämmelser, som komma att utfärdas,
samt i övrigt för den del av det nya stiftet, som utgöres av Stockholms
stads församlingar och de stiftet i fråga från Uppsala stift tillagda
församlingarna, av stiftsnämnmden i Uppsala stift och för de
församlingar, som från Strängnäs stift tillförts Stockholms stift, av
stiftsnämnden i Strängnäs stift.
3:o. Stiftstillhörigheten för präster inom Stockholms stift.
De präster tillhörande svenska kyrkan, vilka vid utgången av juni 1942
och alltjämt den 1 därpå följande juli antingen äro ordinarie innehavare
av kyrkoherde- eller komministersbefattning i pastorat (församling), som
från och med angivna månadsskifte skall ingå i Stockholms stift, eller,
i egenskap av extra ordinarie präster, innehava förordnande såsom
kyrkoadjunkt eller vakansvikarie i sådant pastorat (församling) eller
där tjänstgöra såsom pastoratsadjunkt, skola med ingången av juli 1942 i
avseende å prästerlig befordringsrätt övergå till Stockholms stift. Till
samma stift skall i sådant hänseende även övergå - räknat från och med
dagen för utnämningen - varje annan till svenska kyrkan hörande präst,
vilken efter den 30 juni 1942 erhåller kyrkoherde- eller
komministersbefattning inom det nya stiftet, såframt han före den 1 juli
1942 sökt befattningen i fråga eller eljest för valet till densamma
mottagit kallelse såsom provpredikant.
Önskar präst, som i nästföregående stycke sägs, icke i avseende å
prästerlig befordringsrätt övergå till Stockholms stift och gör han
därom före den 1 juli 1942 anmälan till domkapitlet för Stockholms stad
eller därefter men före den 1 juli 1943 anmälan till domkapitlet i
Stockholms stift, skall sådan präst i avseende å befordringsrätten
kvarstå i eller från den dag, sådan anmälan till domkapitlet i
Stockholms stift inkommit, återgå till det stift, han närmast före den 1
juli 1942 tillhörde.
4:o. Val av ledamöter i domkapitlet i Stockholms stift.
Det ankommer på domkapitlet för Stockholms stad att inom det för
Stockholms stift bestämda området föranstalta om förrättande snarast
möjligt av sådana val för utseende av två ledamöter jämte suppleanter i
domkapitlet i det blivande stiftet, varom med avseende å domkapitel i
stift i allmänhet i lagen om domkapitel stadgas; skolande för
domkapitlet för Stockholms stad därvid i fråga om ordningen för valens
förrättande och vad därmed äger sammanhang i tillämpliga delar gälla vad
i lagen i sådant hänseende föreskrives beträffande domkapitel i stift.
För valen skola, förutom vad i övrigt i lagen om domkapitel stadgas om
sådana val i stift, gälla följande särskilda bestämmelser.
a. Valet av prästerlig ledamot i det blivande domkapitlet och av dennes
suppleant skall avse tiden från och med den 1 juli 1942 till och med
utgången av det år, då prästmöte inom Stockholms stift första gången
hålles, och valet av den ledamot i domkapitlet, som skall utses av ombud
för pastoraten, och av dennes suppleant tiden från och med den 1 juli
1942 till och med utgången av år 1947.
b. Valet av den prästerlige ledamoten i domkapitlet och av suppleanten
för denne skall förrättas kontraktsvis enligt den indelning i kontrakt,
som jämlikt punkt 1:o skall gälla för det nya stiftet, och skall valet
äga rum inför en för varje sådant kontrakt i kontraktsprosts ställe till
valförrättare särskilt förordnad prästman. Valförrättare, som nu sagts,
skall av domkapitlet för Stockholms stad i god tid före ifrågavarande
val förordnas för tiden intill den 1 juli 1942.
5:o. Fyllnadsval för utseende av ledamot av domkapitlet i Uppsala och
Strängnäs stift.
Uppkommer i anledning därav, att ledamot av domkapitlet i Uppsala eller
Strängnäs stift eller suppleant för sådan ledamot avgår, behov av
anställande före den 1 juli 1942 av fyllnadsval, varom i 3 § 2 mom.
eller 4 § 1 mom. lagen om domkapitel förmäles, skall sådant val
förrättas på grundval av den nya stifts- och kontraktsindelningen.
6:o. Biskopsvalet.
Val för tillsättning första gången av biskopsämbetet i Stockholms stift
skall, i föreskriven ordning, förrättas torsdagen den 2 juli 1942 med
början klockan 12 på dagen.
Det skall ankomma på de av domkapitlet för Stockholms stad jämlikt punkt
4:o särskilt förordnade valförrättarna att, en var inom sitt kontrakt, i
god tid före biskopsvalet i kontraktsprosts ställe vidtaga sådana
förberedande åtgärder för prästerskapets deltagande i detta val, varom i
förordningen om biskopsval stadgas och vilka eljest må befinnas
påkallade.
7:o. Handläggningen av vissa vid den nya stiftsindelningens
ikraftträdande oavgjorda mål och ärenden m.m.
a. Hos domkapitlet i Uppsala eller Strängnäs stift vid utgången av juni
1942 anhängigt mål eller ärende, vilket avser angelägenhet inom det för
Stockholms stift bestämda området och vari beslut skall meddelas efter
anslag, skall slutligt prövas av det domkapitel, där det anhängiggjorts,
försåvitt ej detsamma avser tillsättning av prästerlig tjänst inom det
nya stiftet eller dithörande prästerskaps familjepensionering. Mål och
ärenden av dessa senare slag ävensom vid angivna tidpunkt hos nämnda två
domkapitel anhängiga mål och ärenden, som avse angelägenhet inom
Stockholms stift och vari beslut meddelas annorledes än efter anslag,
skola den 1 juli 1942 överlämnas till domkapitlet i det nya stiftet för
fortsatt handläggning.
Hos stiftsnämnden i Uppsala eller Strängnäs stift vid ovan angivna
tidpunkt anhängigt mål eller ärende rörande utbetalning av avlöning för
prästerskapet inom Stockholms stift ävensom rörande den förvaltning och
redovisning i övrigt av ecklesiastika medel, som kommer att handhavas av
statskontoret, skall av stiftsnämnden i fråga den 1 juli 1942 överlämnas
till sistnämnda myndighet för fortsatt behandling.
På tid, varom vederbörande myndigheter äga träffa överenskommelse, skola
domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Strängnäs stift tillika
till domkapitlet i Stockholms stift, respektive statskontoret överlämna
sådana äldre handlingar jämte utdrag av liggare och matriklar, som äro
erforderliga för de sistnämnda två myndigheternas verksamhet.
b. Den nya stiftsindelningen skall icke för senare halvåret 1942 verka
rubbning i redan i vederbörlig ordning meddelade beslut om upptagande av
kollekter inom Uppsala eller Strängnäs stifts nuvarande områden eller
inom del därav, vartill de från och med den 1 instundande juli till
Stockholms stift avskilda församlingarna höra. I sådan församling under
år 1942 uppburna kollektmedel skola från och med den 1 juli samma år i
föreskriven ordning redovisas, av kyrkoherden till kontraktsprosten i
vederbörande kontrakt i det nya stiftet och av denne till domkapitlet i
Stockholms stift. Det åligger domkapitlen i Uppsala och Strängnäs stift
att snarast möjligt efter den 1 juli 1942 tillställa domkapitlet i
Stockholms stift en förteckning över de kollekter, för vilka sistnämnda
domkapitel sålunda har att mottaga redovisning, innehållande jämväl
uppgift å vederbörande kollektmottagare. Med ledning av dessa
förteckningar ankommer det på domkapitlet i Stockholms stift att i
stadgad ordning överlämna ifrågavarande kollektmedel till därtill
berättigad mottagare och att upptaga desamma jämte för samma tid inom
Stockholms stads församlingar uppburna kollektmedel i årets
kollektsammandrag för stiftet.
Det skall härjämte ankomma på domkapitlet i Stockholms stift att före
den 1 oktober 1942 till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande i vad mån
kollekter, som enligt redan meddelade föreskrifter skola under tid efter
utgången av år 1942 upptagas i Stockholms stads församlingar, jämväl
böra upptagas i utanför huvudstaden varande, till Stockholms stift
hörande församling.
c. Under domkapitlets i Uppsala eller Strängnäs stift förvaltning vid
den nya stiftsindelningens ikraftträdande stående kassa eller fond,
vilken tillhör med Stockholms stift införlivad församling eller vari
sådan församling äger del eller som eljest är avsatt för ändamål
berörande sådan församling eller dess befattningshavare eller
inrättningar, skall tills vidare, intill dess annorlunda varder i
vederbörlig ordning bestämt, bibehållas under samma domkapitels
förvaltning; ankommande det på vederbörande domkapitel att så snart ske
kan efter stiftsindelningens ikraftträdande föranstalta om utredning
angående förekomsten samt arten och storleken av sådan kassa eller fond
och att därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag beträffande
framtida disposition och förvaltning samt eventuell uppdelning mellan
det gamla och det nya stiftet av dylik kassa eller fond, som
omständigheterna föranleda.
Vad sålunda föreskrivits i fråga om kassor och fonder skall i
tillämpliga delar jämväl iakttagas med avseende å sådana, under tiden
intill utgången av år 1942 uppburna kollektmedel, vilka vid den nya
stiftsindelningens ikraftträdande hos domkapitlen i Uppsala och
Strängnäs stift innestå odisponerade eller senare dit inflyta och med
hänsyn till sitt ändamål måste anses skäligen böra till viss del
tillgodokomma jämväl de med Stockholms stift införlivade församlingarna. | null | null |
1942:246 | null | 1,942 | null | 1931:152 | null |
1942:263 | Lag (1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet | 1,942 | 1 § Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag eller
författning inbetalats till offentlig myndighet för att utgivas till den
som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tjugu år förflutit
från inbetalningen, fortfarande innestående, utan att rätten att
utbekomma dem är beroende av framtida händelse, äge den som inbetalt
medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om anledning ej finnes till
antagande att fråga om rätt till medlen är beroende på prövning och han
anmäler sig inom natt och år. Vad nu sagts om den som inbetalt medel
till offentlig myndighet skall, där medel uttagits genom exekutiv
förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt rum.
Den, som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift, vare pliktig att anmäla
sig inom tjuguett år från det nedsättningen skett.
2 § Göres ej anmälan, som i 1 § sägs, tillfalla melen kronan.
3 § Har i lag meddelats bestämmelse, som avviker från vad ovan stadgas,
skall den lända till efterrättelse.
Övergångsbestämmelser
1942:263
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942; dock vare ej den, för vars
räkning visst belopp inbetalts, eller den, som inbetalt beloppet, på
grund av vad i lagen stadgas förlustig sin rätt, om han före den 1 juli
1944 anmäler sig för lyftning av medlen.
Genom denna lag upphäves vad i kungl. brev den 10 augusti 1763 till övre
borgrätten och kungl. brev den 8 oktober 1828 till statskontoret stadgas
om nedsatta medel. | null | null |
1942:264 | Lag (1942:264) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,942 | null | 1911:55 | null |
1942:274 | null | 1,942 | null | 1928:370 | null |
1942:276 | null | 1,942 | null | 1928:376 | null |
1942:277 | null | 1,942 | null | 1928:370 | null |
1942:335 | Lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. | 1,942 | 1 § Beträffande anläggning av väsentlig betydelse för
energiförsörjningen i riket skola ifråga om åtgärder till skydd mot
skada genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage gälla de
särskilda bestämmelser, som angivas i denna lag. Lag (1978:163).
2 § Med anläggning, som 1 § sägs, avses
1) elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst
tjugofemtusen kilovoltampére;
2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenreglering,
om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner
kubikmeter;
3) elektrisk ledning, som är avsedd för spänning av minst tvåhundra
kilovolt mellan två ledare;
4) transformator- eller kopplingsstation, vilken är avsedd för spänning
av minst sjuttio kilovolt mellan två ledare och en genomgångseffekt av
minst tjugofemtusen kilovoltampere; samt
5) rörledning för vilken krävs koncession enligt lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, dock ej rörledning för transport av fjärrvärme. Lag
(1981:598).
3 § Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn
till förhållandena i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt
sätt.
Vad nu sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan
anläggning.
4 § Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att,
i den mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften
vid densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och
begränsa verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall
sålunda, bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens
skydd mot brand- och annan bombskada, utföra skyddsrum och andra
erforderliga skyddsanordningar åt personal för anläggningens skötsel och
skydd samt lämpligt förvaringsrum för förråd, ombesörja erforderlig
utbildning och övning av personal, avsedd att vid anläggningen fullgöra
till befolkningsskyddet och räddningstjänsten hörande uppgifter, samt
vidtaga nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande av driftavbrott.
Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, vare nyttjanderättshavaren
skyldig att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda
åtgärder, som med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra
ankomma på den som utövar driften vid anläggningen.
Anskaffning av vapen ingår icke i ägarens eller nyttjanderättshavarens
förpliktelser.
Om skyldighet att anordna bevakning förordnar regeringen.
Lag (1994:1727).
5 § Ej må på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas föreskrivas skyldighet
att vidtaga åtgärd, som med hänsyn till anläggningens omfattning och
andra omständigheter i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.
6 § Nyttjas anläggningen av annan än ägaren må kostnad, som ägaren
eljest skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren
efter vad som finnes skäligt.
7 § Ägare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare
skyldig tåla åtgärd, som finnes böra utföras vid anläggningen för att
trygga kraftförsörjningen i riket under krig, ändå att han icke själv är
pliktig att utföra eller bekosta åtgärden. Medför åtgärden skada eller
förlust för honom, skall dock, om denna ej är att anse som ringa, utgå
ersättning därför efter vad som finnes skäligt.
8 § Frågor som avses i 3-5 §§ och 7 § prövas av den myndighet som
regeringen bestämmer (prövningsmyndigheten).
Fråga om kostnadsfördelning enligt 6 § prövas av allmän domstol. Lag
(1982:488).
9 § har upphävts genom lag (1978:163).
10 § Prövningsmyndigheten äger, när det erfordras, utan hinder av vad
den förut bestämt meddela nya eller ändrade föreskrifter. Lag
(1982:488).
11 § Innan någon utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer
väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning, skall
han göra anmälan hos prövningsmyndigheten för prövning av fråga, som
avses i 3 §.
Påbörjas ej arbetet inom två år från det myndighetens prövning ägde rum,
skall anmälan ånyo göras hos myndigheten.
Vid anmälan skola fogas erforderliga ritningar över anläggningen och de
uppgifter, som tarvas för prövningen. Lag (1982:488).
12 § Mål om tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) till anläggning, som
under 2 § 1) eller 2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av sådan anläggning får inte avgöras med mindre
prövningsmyndighetens utlåtande föreligger.
Vad i första stycket är stadgat gäller också ärende angående tillstånd
enligt 2 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, till utförande av elektrisk ledning som under 2
§ 3) i denna lag sägs samt ärende angående koncession enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, dock ej om ärendet avser rörledning
för transport av fjärrvärme. Lag (1983:651).
13 § Den ökning i byggnadskostnaden, som föranleds av skyddsåtgärder
enligt denna lag, skall inte tas i beräkning vid den prövning som avses
i 3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291).
Vid meddelande av tillstånd som anges i 12 § första stycket skall
beaktas de föreskrifter som prövningsmyndigheten har meddelat i fråga om
vattenanläggningens utförande. Lag (1983:651).
14 § har upphävts genom lag (1978:163).
15 § Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare
pliktig tåla, att myndighet, vilken har att utöva ledningen av
befolkningsskyddet och räddningstjänsten vid anläggningen,
prövningsmyndigheten eller den myndigheten därtill utser besiktigar
anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits eller
böra vidtagas. Lag (1994:1727).
16 § Prövningsmyndigheten äger vid vite tillhålla den, som är pliktig
att vidtaga skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet.
Underlåter den, som enligt prövningsmyndighetens beslut skall utföra
viss åtgärd, att utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som
har att utöva ledningen av befolkningsskyddet och räddningstjänsten
vid anläggningen, utföra åtgärden på den försumliges bekostnad.
Prövningsmyndigheten och den andra i föregående stycke avsedda
myndigheten vare berättigade att erhålla nödig handräckning av
länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses i andra stycket, uttaga
kostnaden för åtgärden av den försumlige. Lag (1994:1727).
17 § Prövningsmyndighetens beslut om ersättning enligt 7 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Annat beslut av prövningsmyndigheten enligt denna lag får överklagas
hos regeringen. Beslutet skall dock gälla omedelbart om inte något
annat beslutas. Lag (1995:8).
18 § Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 11 §,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Samma lag vare, där någon utför i denna lag avsedd anläggning eller
verkställer väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan
anläggning i strid mot prövningsmyndighetens föreskrifter.
Den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas
enligt vad i 15 § sägs döms till böter. Lag (1991:259).
19 § har upphävts genom lag (1991:259).
20 § Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av
regeringen. Lag (1978:163).
Övergångsbestämmelser
1995:8
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som meddelats före
ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser. | null | null |
1942:338 | null | 1,942 | null | 1902:71 s.1 | null |
1942:350 | Lag (1942:350) om fornminnen | 1,942 | Om fasta fornlämningar
1 § Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare
inbyggare, äro ställda under lagens hägn.
Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja
eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt
förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning.
Länsstyrelsen utövar tillsyn över fasta fornlämningar i länet.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har överinseende
över skyddet och vården av de fasta fornlämningarna i riket. Lag
(1976:442).
2 § Fasta fornlämningar äro:
högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider
(gravhögar, gravrösen, tingshögar och dylikt);
gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna
tider;
domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;
stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller
målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar),
offerkällor och andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider;
stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för
andaktsövningar eller till minne av någon person eller tilldragelse och
likartade minnesmärken;
lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser
samt bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller
platser;
övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar,
vallar, vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller
anlagts under forna tider eller lämningar därav;
lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar och
likartade anläggningar från forna tider; samt
fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga
historiska minnen äro knutna.
3 § Till fast fornlämning hör så stort område på marken som tarvas för
att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och
betydelse nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning
undantagits från delning vid lantmäteriförrättning enligt bestämmelser
som gällde före ikraftträdandet av fastighetsbildningslagen (1970:988)
eller tagits i anspråk genom expropriation, gälle de gränser som därvid
bestämts.
Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning som avses i första
stycket eller expropriation, äger länsstyrelsen fastställa gränserna för
området. Upptages ärende härom annorledes än på framställning av markens
ägare, skall denne underrättas om ärendet. Underrättelse skall delgivas
ägaren på sätt om stämning i tvistemål är stadgat.
Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed
jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i
denna lag sägs om markens ägare gälla innehavaren. Lag (1976:442).
4 § Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes
påkallad för att bevara fast fornlämnings helgd, så ock stadga för
ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift må jämfäl avse område som
icke enligt 3 § hör till fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller
annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse.
Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom införande i ortstidning samt
genom anslag på lämplig plats i fornlämningens närhet. Lag (1977:719).
5 § Länsstyrelsen äger att låta undersöka, iståndsätta och inhägna fast
fornlämning ävensom å därtill hörande mark verkställa röjning eller
vidtaga annan åtgärd som prövas erforderlig för fornlämningens skydd och
vård.
Länsstyrelsen må ock medgiva annan att under villkor som länsstyrelsen
bestämmer företaga undersökning av fast fornlämning.
Om det finnes nödvändigt, må länsstyrelsen låta omhändertaga fornlämning
eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad nu
sagts äger jämväl tillämpning å fornlämning eller del därav som inmurats
eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.
Undersökning eller annan åtgärd som avses i första eller tredje styckena
må vidtagas även av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.
Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller
byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada
åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas. Lag
(1976:442).
6 § Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning, må
tillstånd därtill meddelas av länsstyrelsen, där fornlämningen finnes
medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till
dess betydelse. Vid ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann
beskrivning av fornlämningen.
Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, må ej ansökningen
mot dennes bestridande bifallas utan att synnerliga skäl därtill äro.
Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen
erforderliga. Lag (1976:442).
7 § ägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit helt
okänd och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden
betydande hinder eller olägenhet, vare denne berättigad till skälig
ersättning därför av allmänna medel, såframt ansökningen ingivits inom
två år från det fornlämningen påträffats genom grävning eller annat
arbete. Talan om ersättning skall anhängiggöras hos domstol inom ett år
från det sökanden erhållit del av länsstyrelsens beslut, varigenom
tillstånd vägrats, och detta blivit gällande. Vad nu sagts om ersättning
äger ej tillämpning, därest marken exproprieras.
Ersättning för hinder eller olägenhet som i första stycket sägs skall
nedsättas hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av
nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat
för det fall att enligt expropriationslagen (1972:719) nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad nu
sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan
betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. Lag
(1976:442).
8 § Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god
tid inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt,
där detta finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med
länsstyrelsen.
Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej
förut varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart
avbrytas och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om
förhållandet hos länsstyrelsen.
Ansökan om tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som
beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 § stadgas. Lag
(1976:442).
9 § Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt
arbetsföretag som berör fast fornlämning, att särskild undersökning av
fornlämningen företages eller särskild åtgärd vidtages för att bevara
den, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det icke på grund av
särskilda förhållanden finnes obilligt.
Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så
skyndsamt som möjligt.
Om skeppsvrak
9 a § Bestämmelserna i 1 § första--tredje styckena och 6--9 §§ gälla i
tillämpliga delar i fråga om skeppsvrak, om minst etthundra år kan
antagas ha förflutit sedan skeppet blev vrak, samt om föremål som
påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband med detta.
Därvid gäller vad som sägs
1. i 1 §, 6 §, 7 § första stycket och 8 § om länsstyrelsen i stället
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer,
2. i 6 § andra stycket om markens ägare även ägare av vattenområde.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får låta undersöka
och bärga skeppsvrak och annat föremål som avses i första stycket samt
vidtaga annan åtgärd för föremålets skydd och vård.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får medgiva annan
att under villkor som myndigheten bestämmer företaga undersökningen och
bärgningen.
Före vidtagandet av åtgärd som avses i andra stycket skall markens eller
vattenområdets ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller
skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.
Tillstånd till åtgärd som avses i 6 § första stycket får lämnas vrakets
eller annat föremåls ägare även om det icke föreligger sådant skäl för
åtgärden som angives där. Lag (1976:442).
9 b § Bärgas sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a §
och finnes ej ägare till föremålet, skall det tillfalla staten.
Bestämmelserna i 10 § andra stycket samt 12 och 13 §§ äga motsvarande
tillämpning i fråga om sådant föremål. Lag (1976:442).
Om fornfynd
10 § Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med
denna, skall tillfalla staten.
Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill länsstyrelsen givit
sitt tillstånd, må riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
tillerkänna den som låtit utföra undersökningen skälig ersättning för
nödiga kostnader och med undersökningen förenat arbete. Påträffades
föremålet utan samband med sådan undersökning, äge riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer förordna att hittelön skall utgå, om det
finnes skäligt. Lag (1976:442).
11 § Hittar någon i annat fall än i 9 a § eller 10 § avses föremål,
vartill ägare ej finnes, och kan det antagas vara minst etthundra år
gammalt, skall föremålet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det
helt eller delvis är av guld, silver eller koppar eller ock påträffats
jämte sådant föremål, att mot lösen hembjuda det till staten.
Fråga om inlösen prövas av riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer.
Sker inlösen, skall ersättning utgå, i fråga om föremål som helt eller
delvis är av guld eller silver, med belopp motsvarande metallvärdet
efter vikt jämte en åttondels förhöjning samt, beträffande annat
föremål, efter vad med hänsyn till föremålets beskaffenhet anses
skäligt.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer äger förordna, att
utöver sagda ersättning skall utgå särskild hittelön, om skäl därtill
äro. Lag (1976:442).
12 § Den som har hittat ett föremål, som skall tillfalla eller hembjudas
staten, skall utan dröjsmål anmäla fyndet hos riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer eller hos något ombud som den myndigheten har
utsett eller hos länsstyrelsen eller hos någon polismyndighet.
Upphittaren är också skyldig att på begäran lämna ut föremålet mot
kvitto samt att lämna noggranna uppgifter om var, när och hur fyndet
gjordes. Lag (1985:281).
13 § Statens rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer överlåtas på museum
som för framtiden kan taga erforderlig vård om föremålet. I fråga om
fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse ej ske utan
regeringens medgivande. Lag (1976:442).
14 § Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda det
till staten, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, göre anmälan om
fyndet hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller
ombud som denna myndighet utsett eller hos polismyndighet. Lag
(1976:442).
15 § Länsstyrelsen äger att låta undersöka eller medgiva annan att under
villkor, som länsstyrelsen bestämmer, undersöka plats för fornfynd, ändå
att den ej är att hänföra till fast fornlämning. Sådan undersökning må
vidtagas även av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.
Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess
undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vållas
väsentlig olägenhet. I fråga om kungörande av länsstyrelsens beslut äger
4 § andra stycket motsvarande tillämpning. Lag (1976:640).
Om metallsökare
15 a § Med metallsökare förstås i denna lag apparater som kan användas
för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan. Lag
(1985:281).
15 b § Metallsökare får inte medföras på fasta fornlämningar annat än
vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten. Metallsökare får
inte heller medföras i eller i närheten av sådana skeppsvrak eller andra
föremål som avses i 9 a §. Lag (1985:281).
15 c § Metallsökare får inte användas inom Gotlands län.
Metallsökare får inte heller användas inom område, där fornfynd av det
slag som skall hembjudas enligt 11 § första stycket tidigare har
påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark
där ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det
tidigare fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens
utseende samt förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om den närmare avgränsningen av sådant område som avses i
andra stycket. Lag (1985:281).
15 d § Utan hinder av vad som sägs i 15 c § får metallsökare användas
för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.
Utan hinder av vad som sägs i 15 b och 15 c §§ gäller att
1. metallsökare får medföras och användas vid arkeologiska
undersökningar, som utförs av riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer eller länsstyrelsen eller av annan efter medgivande
av länsstyrelsen,
2. länsstyrelsen får i annat fall meddela tillstånd att medföra och
använda metallsökare. Lag (1985:281).
Om straff m.m.
16 § Den som i fråga om en fast fornlämning eller ett sådant skeppsvrak
eller annat föremål som avses i 9 a § utan lov vidtar någon åtgärd som
avses i 1 § andra stycket eller inte fullgör anmälningsskyldighet enligt
8 § andra stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Han är även skyldig att ersätta alla kostnader som brottet föranleder.
Den som inte anmäler fornfynd enligt vad som föreskrivs i 12 § döms till
straff som anges i första stycket och har förlorat all rätt på grund av
fyndet. Detsamma gäller, om någon gömmer, skadar, förändrar, avyttrar
eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla eller
hembjudas staten.
Till straff som anges i första stycket döms också den som bryter mot 15
b eller 15 c §. En metallsökare som har använts vid brottet skall
förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Lag (1985:281).
17 § Fråga om ersättning eller kostnad enligt 5 § femte stycket, 7 §
första stycket, 9 § första stycket eller 9 a § tredje stycket prövas av
den fastighetsdomstol inom vars område fornlämningen är belägen. Lag
(1976:442).
18 § Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt
länsstyrelsen får i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig
handräckning hos tingsrätten.
I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 §
handräckningslagen (1981:847). Lag (1981:854).
19 § I ärende enligt 3 § andra stycket, 4 § eller 15 § tredje stycket
äge länsstyrelsen, om så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla
tills vidare i avbidan på ärendets slutliga avgörande. Lag (1976:442).
20 § Beslut av länsstyrelsen i ärenden enligt 3 § andra stycket, 4 §, 15
§ tredje stycket och 15 d § andra stycket får överklagas hos
kammarrätten genom besvär. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana
föreskrifter som avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas av annan
myndighet än regeringen. Beslut i övrigt enligt denna lag av
länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
får överklagas hos regeringen genom besvär.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får överklaga beslut
av länsstyrelsen enligt denna lag. Detsamma gäller i fråga om beslut om
sådana föreskrifter som avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas
av annan myndighet än regeringen. Kommunen får överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende enligt 3 § andra stycket, 4 §, 6 § första stycket eller
15 § tredje stycket. Lag (1987:145).
21 § har upphävts genom lag (1976:442).
Övergångsbestämmelser
1988:950
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
2. Genom lagen upphävs
a) lagen (1942:350) om fornminnen,
b) lagen (1960:690) om byggnadsminnen,
c) lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.
3. Beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya
lagen anses ha meddelats med stöd av denna.
4 kap. 16 § andra meningen tillämpas endast i ärenden som väckts efter
ikraftträdandet.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut
som har meddelats före den 1 januari 1989. Ärenden som vid utgången av
år 1988 kommit in till regeringen men som ännu inte avgjorts handläggs
enligt äldre föreskrifter.
4. Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 §
lagen (1960:690) om byggnadsminnen meddelats av länsstyrelsen före den 1
juli 1987, skall dessförinnan gällande bestämmelser om ersättning
tillämpas.
5. Vid tillämpning av 3 kap. 10 § femte stycket får beaktas även beslut
som meddelats före ikraftträdandet.
I mål enligt 5 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen i vilka talan har
väckts före den 1 juli 1987 skall 12 § andra stycket nämnda lag i dess
lydelse före den 1 juli 1987 tillämpas.
6. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:1104) om
skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål skall fortsätta att
gälla. | null | null |
1942:351 | null | 1,942 | null | 1938:121 | null |
1942:371 | Förordning (1942:371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond | 1,942 | 1 § Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under de
beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1942-1947, äger
skattskyldig njuta avdrag för belopp som enligt vad i denna förordning
sägs av årsvinsten avsättes till investeringsfond. Där sådant avdrag
medgivits skattskyldig, skall denne dock vara underkastad de
föreskrifter i avseende å fondens användning som nedan meddelas.
Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som i 2 § 1 mom. a)
och b) sägs tillkommer allenast svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier; dock att, i fall som
avses i 2 § 1 mom. b) sägs tillkommer jämväl annan skattskyldig än nyss
är sagt. Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som i 2 § 1
mom. c) sägs tillkommer endast svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening.
Rätt till avdrag på grund av avsättning till fond som i 2 § 1 mom. e)
sägs tillkommer endast den som bedriver rederirörelse med ång- eller
mororfartyg i utrikes fart. Avdrag må icke före ett och samma
beskattningsår njutas både för avsättning till fond, som i 2 § 1 mom. b)
sägs, och för avsättning till i samma moment under e) omförmäld fond,
där ej den skattskyldige, förutom rederirörelse, driver jämväl annan
rörelse. Förordning (1944:27).
2 § /k/ 1 mom. /-k/ Investeringsfonder som i denna förordning avses äro
a) investeringsfond för byggnader,
b) investeringsfond för inventarier och varulager,
c) investeringsfond för arbeten i gruva,
d) investeringsfond för ersättande av förkrigslager, samt
e) investeringsfond för fartyg.
/k/ 2 mom. /-k/ Avsättning för vilken avdrag enligt 1 § medgives må för
visst beskattningsår ej överstiga,
a) i fråga om investeringsfond för byggnader:
tio procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning
för beskattnignsåret och ej heller, såvitt angår aktiebolag, tre procent
av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång,
b) i fråga om investeringfond för inventarier och varulager samt
investeringsfond för arbeten i gruva:
sammanlagt tjugu procent av årsvinsten och ej heller, såvitt angår
aktiebolag, sex procent av aktiekapitalet,
c) i fråga om investeringsfond för ersättande av förkrigslager:
ett belopp motsvarande minskning av dold reserv i varulager i samband
med lagerminskning från utgången av det beskattningsår, som gick till
ända närmast före den 1 september 1939, till utgången av det
beskattningsår taxeringen avser, med tillägg av 20 procent av den
beräknade anskaffningskostnaden vid förstnämnda tidpunkt för det
därefter avgångna lagret,
eller, om trots lagerminskningen den dolda reserven mellan de angivna
tidpunkterna ej ändrats eller ock ökats, ett belopp motsvarande 20
procent av nämnda anskaffningskostnad med avdrag i förekommande fall av
reservökningen,
dock att i förra fallet avdrag för fondavsättning ej må ske med större
belopp än 80 procent av nämnda anskaffningskostnad samt att i båda
fallen vid avsättningen skall avräknas belopp för vilket likande avdrag
för fondavsättning åtnjutits under föregående beskattningsår, samt
d) i fråga om investeringsfond för fartyg:
/k/ dels, /-k/ för anskaffning av ersättningstonnage, ett belopp
motsvarande 5 procent av den beräknade kostnaden för framtida
anskaffning av ersättningstonnage för ång- eller motorfartyg, som
förlorats efter den 1 september 1939 eller som på grund av ålder eller
förslitning utrangerats efter nämnda dag eller som avses skola av sådan
anledning utrangeras så snart ersättningstonnage kan anskaffas, /k/ dels
ock, /-k/ för underhålls- eller reparationsarbeen å andra den
skattskyldige tillhöriga ång- eller motorfartyg än nyss sagts, ett
belopp motsvarande 20 kronor för ton d.w. eller, såvitt angår fartyg som
under beskattningsåret uteslutande gått i trafik mellan utrikes orter,
40 kronor för ton d. w.
Avdrag för avsättning, varom ovan under d) förmäles, må icke
tillgodonjutas i fråga om fartyg, som uteslutande eller huvudsakligen
nyttjats i inrikes fart. Avdrag för avsättning till underhålls- och
reparationsarbeten må tillgodonjutas endast beträffande fartyg, som
under beskattningsåret icke normalt underhållits; och må sistnämnda
avdrag icke för visst beskattningsår för ett och samma fartyg överstiga
100 000 kronor eller, såvitt angår fartyg som under beskattnignsåret
uteslutande gått i trafik mellan utrikes orter, 200 000 kronor.
/k/ 3 mom. /-k/ har skattskyldig på grund av statligt förfogande,
eldsvåda eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden
oberoende anledning under beskattningsåret åtnjutit ersättning för
maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, må utan
hinder av vad i 2 mom. under b) stadgas avdrag för avsättning till
investeringsfond för inventarier och varulager ske med högst det belopp,
varmed ersättningen ingår i den skattepliktiga inkomsten för
ifrågavarande år.
har lagerminskning, som i 2 mom. under c) avses, förorsakats av
anledning som i föregående stycke sägs må, såvitt angår det sålunda
avgångna lagret, det belopp, som i de i 2 mom. under c) angivna fallen
beräknas till 20 procent av anskaffningskostnaden vid utgången av det
beskattningsår som gick till ända närmast före den 1 september 1939, i
stället beräknas till skillnaden mellan konstnaden för att anskaffa ett
mot lagerminskningen svarande lager vid utgången av det beskattningsår
taxeringen avser och sagda anskaffningskostnad; och skall beträffande
lagerminskning som nu sagts den ovan stadgade begränsningen av avdraget
till 80 procent av sistnämnda kostnad ej äga tillämpning.
åtnjuter skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat uppskov med
beskattning av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
eller köpeskilling vid avyttring av fartyg, må avdrag enligt 2 mom. d)
för anskaffning av ersättningstonnage för det ifrågavarande fartyget ske
endast i den mån det belopp, varmed avdrag enligt nämnda författningsrum
eljest kunnat medgivas, överstiger det belopp för vilket uppskov sålunda
åtnutes.
(se vidare anvisningen).
förordning (1944:279).
3 § investeringsfond för byggnader, för inventarier och varulager, för
arbeten i gruva samt för fartyg må jämlikt denna förordning tagas i
anspråk endast under något av de beskattningsår, för vilka taxering
verkställes åren 1943 och 1944, eller under sådant senare
beskattningsår, som av kungl. maj:t genom särskilt beslut bestämmes.
utan hinder av vad sålunda stadgats må dock investeringsfond för
inventarier och varulager, i den mån fråga är om avsättning som i 2 § 3
mom. första stycket avses, samt investeringsfond för fartyg, enligt den
skattskyldiges bestämmande tagas i anspråk under beskattningsår, som
infalla inom den i 6 § första stycket angivna tid.
beslut av kungl. maj:t som i första stycket sägs må avse företag av alla
slag eller företag eller verksamhet av viss beskaffenhet eller, då fråga
är om investeringsfond för fartyg, vissa skattskyldig. beslutet skall
meddelas efter hörande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken,
och skall medgivande att taga investeringsfond i anspråk avse minst två
beskattningsår i följd. förordning (1944:279).
4 § /k/ 1 mom. /-k/ investeringsfond må jämlikt denna förordning tagas i
anspråk under visst beskattningsår för ändamål varom här nedan sägs:
investeringsfond för byggnader: för avskrivning å byggnader som uppförts
under samma beskattningsår;
investeringsfond för inventarier och varulager: för avskrivning å
maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt
nedskrivning å råvaror, hel- och halvfabrikat med högst ett belopp
motsvarande kostnaden för tillverkning eller anskaffning av dylika
tillgångar under samma beskattningsår, därvid skall iakttagas att
tillgång som av den skattskyldige förvärvats från annan rörelseidkare,
vilken är med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, må medräknas endast om tillgången tillverkats under
beskattningsåret:
investeringsfond för arbeten i gruva: för undersökningsarbete,
förberedande arbete och tillredningsarbete under beskattningsåret i
gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet;
investeringsfond för ersättande av förkrigslager: för nedskrivning å
råvaror, hel- och halvfabrikat på det sätt och i den utsträckning som
angivits beträffande investeringsfond för inventarier och varulager, i
den mån tillverkningen eller anskaffningen innefattar lagerökning under
beskattningsåret; samt
investeringsfond för fartyg: för avskrivning å faryg, som anskaffats
under beskattningsåret, eller för underhålls- och reparationsarbeten å
fartyg under samma år, dock att större belopp icke må tagas i anspråk
för visst fartyg än som avsatts till det ifrågavarande ändamålet.
/k/ 2 mom. /-k/ Hinder möter ej att taga i anspråk investeringsfond för
inventarier och varulager för de ändamå som nyss angivits för
investeringsfond för arbeten i gruva eller att taga i anspråk
investeringsfond av senare slaget för de ändamål som nyss angivits för
fond av förra slaget. Investeringsfond för arbeten i gruva må dock av
annan än den som tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier tagas i anspråk endast för sådana
arbeten i gruva som ovan sägs.
Har skattskyldig, som driver jämväl annan rörelse än rederirörelse, för
visst beskattningsår medgivits avdrag både för avsättning till
investeringsfond för inventarier och varulager och för avsättning till
investeringsfond för fartyg, må de till förstnämnda fond avsatta medlen
icke tagas i anspråk för ändamål som förut angivits för fond av senare
slaget.
Hava medel avsatts för underhålls- och reparationsarbeten å visst fartyg
men fartyget gått förlorat eller avyttrats innan arbetena utförts, må
medlen användas för avskrivning å fartyg som anskaffats under
beskattningsåret såsom ersättning för det förlorade eller avyttrade
fartyget. Förordning (1944:279).
5 § För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond
enligt vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna
förordning, må vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å
byggnader eller fartyg eller andra inventarier eller för där omförmäld
nedskrinving å varulager eller för där angivna arbeten i gruva eller å
fartyg med bleopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där
medlen tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, den
ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så
bestämt som om för sagda år dylikt avdrag medgivits. Förordning
(1944:279)
6 § Hava fondmedel, som avsatts till investeringsfond, ej tagits i
anspråk i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår,
för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då
avdraget för avsättningen skett, skall den skattskyldige efterbeskattas
för vad som avsatts utan att därefter i enlighet med denna förordning
hava tagits i anspråk för det avsedda ändamålet. Vid tillämpning av
denna föreskrift iakttages, att tidigare till konjunkturinvesteringsfond
eller investeringsfond avsatta medel anses hava tagits i anspråk före
senare avsatta medel.
Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på
grund av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av
vederbörande beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som
vid debitering för det beskattningsår, avsättningen avsett, skulle
tillkommit för den inkomst som efterbeskattas, jämte ränta för sex år
efter tre procent eller, där jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått av
den skattskyldige tagas i anspråk under något år efter avsättningen, två
procent.
Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i 3
och 4 §§ sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt
denna parargraf omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas efter tre
procent om året för så många hela år som antalet av de taxeringsår, som
förflutit efter det då avdraget för avsättningen skett, till och med det
då efterbeskattningen sker.
För efterbeskattningen skola taxeringsförordnignens bestämmelser i vad
de röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av
att ordföranden i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall till
taxeringsnämndsordföradena i de övriga taxeringsdistrikt, där
efterbeskattning varom här är fråga bör äga rum, lämna meddelande att
anledning till efterbeskattning föreligger.
7 § Skattskyldig som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna
förordning är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättnignen ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår,
intill dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett
enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, rörande avsättning av
medel till fonden samt fondens användning och avveckling, så ock, för
beskattningsår under vilket fond tagits i anspråk, utredning att de i 4
§ i sådant avseende stadgade villkor äro uppfyllda.
8 § För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter
utfärdas av Kungl. Maj:t.
/r2/ Anvisning till 2 §
1. Minskning av dold reserv i varulager från utgången av det
beskattningsår, som gick till ända närmast före den 1 september 1939,
till utgången av det beskattningsår varom fråga är beräknas på följande
sätt:
a) Med dold reserv i varulager vid utgången av det beskattningsår, som
gick till ända närmast före den 1 september 1939, förstås det belopp
varmed lagrets verkliga värde vid nämnda tidpunkt visas hava överstigit
dess bokförda värde vid samma tidpunkt. Det verkliga värdet av
lagertillgång vid nämnda tidpunkt bestämmes till kostnaden för att då
anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag.
b) Dold reserv i varulager vid beskattningsårets utgång beräknas till
det belopp, varmed lagret då var nedskrivet under det belopp som det
skulle hava kostat att anskaffa detsamma vid utgången av det
beskattningsår, som gick till ända närmast före den 1 september 1939.
c) Minskning respektive ökning av dold reserv i varulager under
ifrågavarande tidsperiod utgör det belopp, varmed den under a) angivna
dolda reserven över- respektive understiger den under b) angivna dolda
reserven.
d) Har den skattskyldige taxerats till krigskonjunkturskatt och har vid
nämnda taxering dold förkrigsreserv beräknats med hänsyn till
förhållandena vid utgången av augusti 1939, skall lagervärdet och
minskningen av dold reserv enligt denna förordning, i stället för enligt
ovan angivna grunder, fastställas med utgångspunkt från lagrets och
reservens storlek vid nämnda tidpunkt enligt de för taxeringen till
krigskonjunkturskatt stadgade grunder. Även där vid taxering till
krigskonjunkturskatt förhållandena vid utgången av det beskattnignsår
som gått till ända närmast före den 1 september 1939 lagts till grund
för beräkning av dold förkrigsreserv, kan den sålunda verkställda
beräkningen i regel tagas till utgångspunkt även vid beräkning av
reservminskning enligt denna förordning.
2. /k/ Exempel /-k/ på tillämpning av 2 § 2 och 3 mom.:
a)
Lagret 31/12 1938. Lagret 31/12 1941.
Anskaffningskostnad Anskaffningskostnad Värde enligt priser
31/12 1938 100,000 kr. 31/12 1941 90,000 kr. 31/12 1938 60,000 kr.
Bokfört Bokfört Bokfört
värde 60,000 kr. värde 35,000 kr. värde 35,000 kr.
Dold reserv 40,000 kr. Dold reserv enligt förkrigspris 25,000 kr.
Till inveseringsfond för ersättande av förkrigslager får avsättas
/k/ dels /-k/ minskningen av den dolda reserven drrån 31 december 1938
till 31 december 1941 vid värdering enligt förkrigspris, d.v.s. 40,000 -
25,000 = 15,000 kr.,
/k/ dels /-k/ 20 procent å lagerminskningen uppskattad enligt
förkrigspris, 40,000 kr. (100,000 - 60,000 kr.), d.v.s. 8,000 kr.,
eller sammanlagt /k/ 23,000 kr. /-k/
Eftersom 80 procent av anskaffningskostnaderna 31 december 1938 å det
avgångna lagret (=lagerminskningen), 40,000 kr., utgör 32,000 kr.,
verkar icke 80 procentspärreglen i detta fall
b)
Lagret 31/12 1938. Lagret 31/12 1941.
Anskaffningskostnad Anskaffningskostnad Värde enligt priser
31/12 1938 100,000 kr. 31/12 1941 90,000 kr. 31/12 1938 60,000 kr.
Bokfört Bokfört Bokfört
värde 80,000 kr. värde 35,000 kr. värde 35,000 kr.
Dold reserv 20,000 kr. Dold reserv enligt förkrigspris 25,000 kr.
I detta fall föreligger ökningen av den dolda reserven mellan 25,000 -
20,000 = 5,000 kr.
Till investeringsfond för ersättande av förkrigslager får därför
avsättas 20 procent av lagerminskningen uppskattad till förkrigspirs,
40,000 kr. (100,000 - 60,000 kr.), d.v.s. 8, kr., med avdrag av nämnda
reservökning, 5,000 kr., d.v.s. /k/ 3,000 kr. /-k/
I detta fall gäller icke 80 procentspärregeln.
c)
Lagret 31/12 1938. Lagret 31/12 1941.
Anskaffningskostnad Anskaffningskostnad Värde enligt priser
31/12 1938 100,000 kr. 31/12 1941 90,000 kr. 31/12 1938 60,000 kr.
Bokfört Bokfört Bokfört
värde 80,000 kr. värde 30,000 kr. värde 30,000 kr.
Dold reserv 20,000 kr. Dold reserv enligt förkrigspris 30,000 kr.
I detta fall föreligger ökning av den dolda reserven med 30,000 - 20,000
= 10,000 kr.
Då detta belopp överstiger 20 procent å lagerminskningen uppskattad till
förkrigspris, 40,000 kr. (100, - 60,000 kr.), d.v.s. 8,000 kr., medgives
ej avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager.
d)
Lagret 31/12 1938. Lagret 31/12 1941.
Anskaffningskostnad Anskaffningskostnad Värde enligt priser
31/12 1938 100,000 kr. 31/12 1941 90,000 kr. 31/12 1938 60,000 kr.
Bokfört Bokfört Bokfört
värde 40,000 kr. värde 30,000 kr. värde 30,000 kr.
Dold reserv 60,000 kr. Dold reserv enligt förkrigspris 30,000 kr.
Till investeringsfond för ersättande av förkrigslager får avsättas
/k/ dels /-k/ minskningen av den dolda reserven från 31 december 1938
till 31 december 1941 vid värdering enligt förkrigspris, d.v.s. 60,000 -
30,000 = 30,000 kr.,
/k/ dels /-k/ 20 procent å lagerminskningen uppskattad enligt
förkrigspris, 40,000 kr. (100,000 - 60,000 kr.), d.v.s. 8,000 kr.,
tillsammans 38,000 kr.,
dock ej mer än 80 procent av anskaffningskostnaden 31 december 1938 å
det avgångna lagret (=lagerminskningen ) 40,000 kr.,
d.v.s. /k/ 32,000 kr. /-k/
e)
Lagret 31 december 1938 och 31 december 1941 samt förutsättningar i
övrigt antagas vara lika med exempel d). Det antages emellertid, att av
det lager som avgått från 31 december 1938 till 31 december 1941
(lagerminskningen), representerande enligt förkrigspris ett belopp av
100,000 - 60,000 = 40,000 kr., tillgångar för 10,000 kr. försålts och
tillgångar för 30,000 kr. förstörts genom eldsvåda.
Av reservminskningen 30,000 kr. belöper alltså 1/4 eller 7,500 kr. på
försäljning och 3/4 eller 22,500 kr. på eldsvåda.
Beträffande den del av lagerminskningen, som gäller försålt lager, får
avsättningen avse 7,5000 kr. med tillägg av 20 procent å 10,000 kr. (=
förkrigsvärdet å ifrågavarande lager), d.v.s. 2,000 kr., dock ej mer än
80 procent å 10,000 kr., d.v.s. 8,000 kr.
Beträffande den del av lagerminskningen, som gäller genom eldsvåda
förstört lager, får avsättnignen avse ovan angivna reservminskning
22,500 kr. med tillägg av 15,000 kr., d.v.s. det belopp varmed
anskaffningskostnaden 31 december 1941 för ifrågavarande lager, 45,000
kr., enligt de i exempel d) gjorda antagandena översteg motsvarande
anskaffningskostnad 31 december 1938, 30,000 kr.
Den sammanlagda avsättningen till investeringsfond för ersättnade av
förkrislager kan alltså uppgå till högst 8,000 + 22,500 + 15,000 = /k/
45,500 kr. /-k/
f)
Lagret 31/12 1938. Lagret 31/12 1941.
Anskaffningskostnad Anskaffningskostnad Värde enligt priser
31/12 1938 100,000 kr. 31/12 1941 90,000 kr. 31/12 1938 60,000 kr.
Bokfört Bokfört Bokfört
värde 70,000 kr. värde 26,000 kr. värde 26,000 kr.
Dold reserv 30,000 kr. Dold reserv enligt förkrigspris 34,000 kr.
Det antages liksom i exempel e) att av lagerminskningen 10,000 kr.
belöpa på försäljning och 30,000 kr. på eldsvåda.
Avsättnignen får beräknas, för den del av lagerminskningen, som avser
det försålda lagret, till 20 procent av 10,000 kr., d.v.s. till 2,000
kr., samt för den del av lagerminskningen, som avser genom eldsvåda
förstört lager, till 15,000 kr. (d.v.s. det belopp varmed
anskaffningskostnaden 31 december 1941 för detta lager, 45,000 kr.,
enligt de givna förutsättningarna översteg motsvarande
anskaffningskostnad 31 december 1938, 30,000 kr.), tillsammans 17,000
kr. Därifrån skall dock avdragas det belopp av 4,000 kr. (34,000 -
30,000 kr.), varmed den dolda reserven ökats. Avsättningen får alltså
avse högst ett belopp av /k/ 13,000 kr. /-k/
g) Därest det i exemplen a), b), d), e) och f) antages, att de
beträffande 31 december 1941 angivna uppgifterna rörande varulagret m.m.
i stället avsåge förhållandena 31 december 1942, skall från den på
angivet sätt uträknade avdragsgilla avsättningen avdragas belopp, för
vilket liknande avdrag åtnjutits under år 1941. Förordning (1944:279).
Övergångsbestämmelser
1942:371
Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Genom denna förordning upphäves förordningen den 20
juni 1941 (nr 4 ) om fortsatt rätt för svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till konjunkturinvesteringsfond. Har när denna förordning träder i kraft
fondavsättning gjorts enligt sistnämnda förordning, skall den anses
utgöra avsättning enligt denna förordning.
Har investeringsfond för arbeten i gruva eller för ersättande av
förkrigslager ej avsatts i balansräkningen för det beskattningsår, för
vilket taxering verkställes år 1942,
eller har i nämnda balansräkning avsättning till
konjunkturinvesteringsfond enligt förut gällande lagstiftning eller, i
fall där lagerminskning förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda
eller därmed jämförlig anledning, avsättning till investeringsfond för
ersättande av förkrigslager skett med lägre belopp än det för vilket
avdrag enligt denna förordning medgives,
må såsom avsättning till investeringsfond av vederbörligt slag godkännes
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på
ifrågavarande beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till
sådan fond skall göras av vinstmedel för beskattnignsåret, vilka kunnat
disponeras för det ändamål vartill fonden jämlikt 4 § må tagas i
anspråk. Förklaring som nu sagts jämte uppgift enligt 7 § må avgivas
till taxeringsnämnd innan denna fattat beslut rörande taxeringen eller
till prövningsnämnd i samband med besvär inom den i 119 § 1 mom.
taxeringsförodeningen angivna tiden.
1944:279
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddela uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsamling.
Har skattskyldig under det beskattningsår, för vilket taxering
verkställes år 1944, eller under tidigare beskattningsår slutit kontrakt
om leverans av ersättningstonnage för visst fartyg, må avdrag icke
njutas för belopp, som för nämnda anskaffning avsättes till
investeringsfond för fartyg.
För det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944, må det
avdrag, som jämlikt 2 § 2 mom. d) må utgöra 5 procent av den beräknade
kostnaden för framtida anskaffning av ersättningstonnage, i stället
beräknas till 20 procent av nämnda kostnad. Har den skattskyldige under
något av de beskattsningsår, för vilka taxering verkställts åren
1941-1943, njutit avdrag för avsättning till investeringsfond för
inventarier och varulager eller för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond av motsvarande slag, skall det belopp, varmed
avdrag enligt föregående punkt må ske vid taxeringen år 1944, minskas
med det belopp som sålunda avsatts till fond för inventarier och
varulager; dock att, i den mån det till sistnämnda fond avsatta beloppet
tagits i anspråk under sådana förhållanden att efterbeskattning därav
skall äga rum, avsättningen i fråga icke skall föranleda sådan minskning
som nyss sagts.
Har investeringsfond för fartyg ej avsatts i balansräkningen för det
beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944,
eller har i nämnda balansräkning avsättning till investeringsfond för
inventarier och varulager skett med lägre belopp än det, för vilket
avdrag enligt 2 § 3 mom. första stycket medgives,
må såsom avsättning till investeringsfond av vederbörligt slag godkännas
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på
ifrågavarande beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till
sådan fond skall göras av vinstmedel för beskattningsåret, vilket kunnat
disponeras för det ändamål, vartill fonden jämlikt 4 § må tagas i
anspråk. Förklaring som nu sagts jämte uppgift enligt 7 § må avgivas
till taxeringsnämnd, innan denna fattat beslut rörande taxeringen, eller
till prövningsnämnd i samband med besvär inom den i 119 §
taxeringsförordningen angivna tiden.
1947:174
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsamling,
och äger tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för
vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes under
1947.
Förordningen skall äga tillämpning jämväl å sådana vid förordningens
ikrafträdande befintliga konjunkturinvesteringsfonder och
investeringsfonder för byggnader, för inventarier och varulager samt för
arbeten i gruva, vilka bildats enligt förordningen den 17 juni 1938 (nr
384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller enligt förordningen den 12 juni 1942
(nr 371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till investeringsfond; dock att beträffande sådana avsättningar till
fond för inventarier och varulager, som avses i 2 § 3 mom. första
stycket förordningen den 12 juni 1942, de i sistnämnda förordning
meddelade bestämmelserna alltjämt skola gälla.
Beträffande de fonder, varå denna förordning enligt föregående stycke
äger tillämpning, skall iakttagas följande:
1. Den i 11 § första stycket denna förordning angivna tidrymden skall
räknas från det taxeringsår, då avdrag för avsättning skett enligt äldre
bestämmelser.
2. Skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för inventarier och
varulager, äger att före den 1 juni 1947 till arbetsmarknadskommissionen
inkomma med anmälan, huvuvida kvarstående fondavsättningar, som icke
verkställts jämlikt 2 § 3 mom. första stycket förordningen den 12 juni
1942, komma att av honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom
fond för inventarier enligt denna förordning eller med angivna belopp
uppdelas å dessa fonder. Avlämnas icke sådan anmälan, skola
fondavsättningarna av arbetsmarknadskommissionen fördelas med lika
belopp å de båda fonderna, därvid kommissionen har att om fördelningen
underrätta den skattskyldig och länsstyrelsen.
3. Vid återförande till beskattning av fondavsättning, som skett enligt
någon av de äldre förordningenarna, skola de däri meddelade
bestämmelserna röande efterbeskattning tillämpas, därvid dock ränta å
påförda utskylder skall utgå för det antal år, som föranledes av
bestämmelserna i 10 och 11 §§ denna förordning, jämförda med punkt 1 här
ovan.
4. I den mån ej annat följer av vad ovan stadgas skola i samband med
denna förordnings ikraftträdande förordningarna den 17 juni 1938, nr
384, och den 12 juni 1942, nr 371, upphöra att gälla, såvitt angår
fonder för byggnader, för inventarier och varulager och för arbeten i
gruva.
1990:686
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att följande lagar skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1997, nämligen
1. förordningen (1942:371) om rätt att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning till investeringsfond,
2. förordningen (1947:174) om investeringsfonder,
3. lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning i den
mån denna lag på grund av bestämmelserna i punkt 3 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
alltjämt gäller,
4. lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto,
5. lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto,
6. lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto.
Kvarstående avsättningar enligt nämnda lagar skall återföras till
beskattning vid 1996 års taxering eller, om företaget inte skall taxeras
detta år, vid 1997 års taxering. Något särskilt tillägg skall inte tas
upp vid återföringen.
Ianspråktagande av fond skall fr. o. m. 1992 års taxering ske i
inkomstslaget näringsverksamhet. Vid prövning av frågan om företagets
verksamhet förändrats på sådant sätt att återföring till beskattning
skall ske tidigare än som sägs i föregående stycke skall företagets
verksamhet bedömas enligt de bestämmelser om inkomstslag och
förvärvskällor som gällt t. o. m. 1991 års taxering. | null | null |
1942:384 | null | 1,942 | null | 1921:225 | null |
1942:388 | null | 1,942 | null | 1932:131 | null |
1942:391 | null | 1,942 | null | 1938:274 | null |
1942:402 | null | 1,942 | null | 1923:116 | null |
1942:625 | null | 1,942 | null | 1936:45 | null |
1942:664 | Cirkulär (1942:664) till domstolarna i riket rörande adoption av finska barn | 1,942 | Kungl. Maj:t vill härmed anbefalla domstolarna i riket att i ärende
rörande tillstånd att adoptera den, som är finsk medborgare och ej
fyllt aderton år, tills vidare anlita utrikesdepartementets
rättsavdelning för inhämtande av sådant yttrande från barnavårds
myndighet i Finland, som avses i förordningen den 31 december 1931
(nr 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap, samt att, sedan beslut meddelats i dylikt
ärende, skyndsamt insända meddelande därom till rättsavdelningen. | null | null |
1942:684 | Kungörelse (1942:684) om avgångsstat för personal vid försvarsväsendet | 1,942 | 1 § Genom fullmakt tillsatt beställningshavare tillhörande någon av
lönegraderna Oa 4-6, Ob 1-3, Ca 26-30 samt Cb 1 och 3 enligt militära
avlöningsreglementet må kunna överföras på avgångsstat, där så finnes
påkallat med hänsyn till statens intresse. Beslut härom meddelas av
Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef. Innan
sådant förslag avgives, skola yttranden hava inhämtats från övriga
beställningshavaren överordnade myndigheter eller chefer.
Beställningshavare, som i första stycket sägs, må jämväl på egen
ansökan av Kungl. Maj:t överföras på avgångsstat, där avgången från
aktiv stat finnes icke vara mot statens intressen stridande. Ansökan
därom, ställd till Konungen, skall ingivas till beställningshavarens
närmaste överordnade, vilken med eget yttrande skall vidarebefordra
ansökningen i vanlig tjänsteväg.
2 § Beställningshavare på avgångsstat är skyldig att tjänstgöra i krig
och då värnpliktiga eljest tagas i anspråk för rikets försvar eller
säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till
utrönande av arméns, marinens eller flygvapnets krigsberedskap eller
eljest kan bliva anbefalld.
3 § 1. Beställningshavare, som överförts på avgångsstat, äger, därest
han överföres under tiden den 2 oktober - den 1 april, för tiden
intill den näst efter överförandet infallande 1 oktober, och eljest
intill den näst efter överförandet infallande 1 april åtnjuta avlöning
enligt den ortsgrupp och de grunder i övrigt, som närmast före
övergången gällde för honom, dock att i fråga om beställningshavares
uppflyttning till högre löneklass skall gälla vad i sådant hänseende
stadgas i 5 §.
2. Efter utgången av den i 1 mom. angivna tiden äger
beställningshavaren fortfarande åtnjuta avlöning enligt de närmast
före överförandet till avgångsstat gällande grunderna, varvid
emellertid skall iakttagas dels att beställningshavaren erhåller lön
enligt den löneklass, till vilken han vid utgången av nämnda tid hörde
eller på grund av uppflyttning till högre löneklass jämlikt stadgandet
i 5 § därefter blir hänförlig, dels ock att inom vederbörlig löneklass
lönen skall i förekommande fall utgå med det belopp som fastställts
för ortsgruppen A, såframt ej annat följer av föreskrifterna i 5 och 6
§§.
3. Med avlöning enligt denna paragraf förstås lön, rörligt tillägg,
kallortstillägg ävensom kristillägg, varvid dock skall iakttagas, att
kallortstillägg må i förekommande fall utgå allenast under tid, varom
i 1 mom. förmäles, samt kristillägg endast i den mån sådan förmån
jämlikt statsmakternas beslut tillkommer befattningshavare med rätt
till rörligt tillägg.
4 § Beställningshavare, som vid överförandet på avgångsstat innehar
tjänstebostad i av statsverket disponerad lägenhet, skall, såvida
annat icke avtalats, avträda bostaden sist å fardag, som infaller näst
efter tre månader från överförandet. Under tid då beställningshavaren
kvarbor i tjänstebostaden skola i fråga om ersättning för
tjänstebostadens begagnande samt för bränsle och belysning ävensom
beträffande skyldighet att upplåta utrymme i bostaden bestämmelserna i
6 kap. militära avlöningsreglementet i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.
5 § 1. Beställningshavare på avgångsstat, vilken jämlikt stadgandet i
2 § inkallas till tjänstgöring, äger under tjänstgöringen, där ej
annat följer av vad i 10 § sägs, uppbära lön enligt den lönegrad och
den löneklass inom lönegraden enligt statens allmänna
avlöningsreglemente, som motsvarar den lönegrad och den löneklass inom
lönegraden, vilken han å avgångsstat tillhör. Inom löneklassen utgår
lönen efter den ortsgrupp, till vilken förläggningsorten för det
truppförband (motsvarande), vid vilket tjänstgöringen äger rum, blivit
hänförd. Kungörelse (1947:455)
2. Beställningshavare äger vinna uppflyttning till högre löneklass
inom vederbörlig lönegrad i den mån han fullgjort i 2 § och 6 § 3 mom.
avsedd tjänstgöring, som med tillämpning av de för motsvarande
personal på aktiv stat före den 1 juli 1947 gällande bestämmelserna
berättigar därtill. Därvid skall iakttagas, att beställningshavaren
äger taga i beräkning före överförandet på avgångsstat fullgjord
tjänstgöring på aktiv stat. Kungörelse (1947:455)
3. Vid inställelse till tjänstgöring, som i 2 § sägs, utgår
resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna
resereglementet för resa från bostadsorten eller, därest resan
företages från annan ort, för resa från nämnda ort, dock högst med det
belopp, som skulle utgått för resa från bostadsorten. Vid återfärd
från tjänstgöring utgår ersättning efter samma grunder som för
inställelse till tjänstgöring.
4. Under här avsedd tjänstgöring åtnjuter beställningshavaren enahanda
förmåner i övrigt, som tillkomma motsvarande beställningshavare på
aktiv stat, dock att ekiperingsbidrag skall utgå allenast där
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet med hänsyn till
tjänstgöringens längd finner detta påkallat.
6 § 1. Där så prövas lämpligt, må beställningshavare på avgångsstat,
vilken förklarar sig därtill villig, uppehålla befattning, som är
avsedd att bestridas av pensionerad militär personal, eller eljest
tagas i anspråk för tjänstgöring inom försvarsväsendet.
2. Beställningshavare på avgångsstat, vilken uppehåller befattning,
som är avsedd att bestridas av pensionerad militär personal, uppbär
därvid - i stället för lön på avgångsstat jämte därå belöpande
tilläggsförmåner - arvode efter den löneklass, som är för befattningen
bestämd, ävensom övriga med befattningen förenade förmåner, dock att,
därest de sammanlagda avlöningsförmånerna därvid icke uppgå till det
belopp beställningshavaren med tillämpning av bestämmelserna i 3 §
skulle äga uppbära, beställningshavaren skall äga att utfå
skillnaden.
3. Tages beställningshavare på avgångsstat i anspråk för annan
tjänstgöring inom försvarsväsendet än som i 2 mom. avses, skola
föreskrifterna i 5 § 1 mom. första punkten äga tillämpning samt
därutöver följande gälla:
a) Under tjänstgöring å bostadsorten utgår lön i förekommande fall
efter bostadsortens ortsgrupp.
b) Vid sådan tjänstgöring utom bostadsorten, som på förhand kan
beräknas komma att omfatta en tidrymd av 12 månader eller därutöver,
utgår lön i förekommande fall efter den ortsgrupp, till vilken
tjänstgöringsorten hör.
c) Därest tjänstgöring å annan ort än bostadsorten icke på förhand kan
beräknas komma att omfatta en tidrymd av 12 månader eller därutöver,
äger beställningshavaren uppbära tjänstgöringstraktamente till belopp
och i övrigt enligt de bestämmelser, som gälla för personal på aktiv
stat; ock skall därvid iakttagas, att tjänstgöring utom bostadsorten
anses likställd med tjänstgöring utom stationeringsorten.
Tjänstgöringstraktamenten utgår dock endast vid tjänstgöring under
sådana förhållanden, att den vanliga bostaden ej kan bibehållas.
d) Under här avsedd tjänstgöring åtnjuter beställningshavaren enahanda
förmåner i övrigt, som tillkomma motsvarande beställningshavare på
aktiv stat, dock med det i 5 § 4 mom. stadgade förbehållet. Kungörelse
(1947:455)
7 § Därest beställningshavare erhåller civil statsanställning eller
avlönat statligt uppdrag, skall han under tid, då han icke fullgör
honom jämlikt stadgandet i 2 § åliggande tjänstgöring, avstå två
tredjedelar av den honom eljest tillkommande lönen å avgångsstaten;
dock att, därest den sammanlagda avlöningen härigenom skulle
understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna, han
skall äga utfå skillnaden.
8 § Till beställningshavares dödsbo utgår begravningshjälp enligt de
för personal på aktiv stat gällande grunder.
9 § I fråga om beställningshavares rätt till tjänste- och
familjepension samt skyldighet att för tid, då han icke fullgör
tjänstgöring inom försvarsväsendet, vidkännas pensionsavdrag ävensom
att avgå från beställningen på avgångsstaten och att därefter under
viss tid tillhöra vederbörlig reserv skola de för motsvarande personal
på aktiv stat före den 1 juli 1947 gällande bestämmelserna äga
tillämpning. Kungörelse (1947:455)
10 § Beträffande avlöningsförmåner för personal på avgångsstat under
krigstjänstgöring stadgas i krigsavlöningsreglementet. Kungörelse
(1944:450) | null | null |
1942:723 | Lag (1942:723) om skyddsympning inom försvarsväsendet | 1,942 | 1 § Till förekommande av smittsam sjukdom eller annan
infektionssjukdom äger Konungen i enlighet med vad i denna lag stadgas
förordna, att personal, som är anställd vid eller tjänstgör inom
försvarsväsendet, skall vara pliktig undergå ympning med ympämne eller
serum (skyddsympning).
Beträffande ympning mot smittkoppsjukdom (skyddskoppympning) gäller
vad därom är särskild stadgat.
2 § Ympningsplikt må i den omfattning som prövas nödig påbjudas
under krig eller krigsfara;
vid inträffad eller hotande epidemi; samt
därest skydd mot icke smittsam infektionssjukdom av svårartad natur
finnes erforderligt.
3 § Från ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner
till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna
komma att erhålla men av ympningen.
4 § Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag döms
till penningböter. Rätten får vid vite förelägga honom att fullgöra sin
ympningsplikt. Lag (1991:260). | null | null |
1942:725 | Kungörelse (1942:725) med närmare föreskrifter angående tillämpning av lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet | 1,942 | 1 § Försvarsmakten skall anmäla till regeringen om det finns
behov av skyddsympning. Förordning (1994:384).
2 § Skyddsympning får endast utföras av den som är behörig att
utöva läkaryrket eller av annan sjukvårdspersonal efter
delegering av läkare. Förordning (1994:384).
3 § Har upphävts genom förordning (1993:455).
4 § Folkhälsomyndigheten får, efter att ha gett Försvarsmakten
tillfälle att yttra sig, meddela föreskrifter om hur
skyddsympningen ska verkställas. Förordning (2017:787).
5 § Försvarsmakten får meddela föreskrifter om hur en
beslutad skyddsympning ska anordnas och kontrolleras.
Förordning (2017:787). | null | null |
1942:740 | Rättegångsbalk (1942:740) | 1,942 | FÖRSTA AVDELNINGEN
Om domstolsväsendet
1 kap. Om allmän underrätt
1 § Tingsrätten är allmän underrätt och, om något annat
inte är föreskrivet, första domstol.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela
föreskrifter om tingsrätternas domkretsar. Lag (2018:411).
2 § I en tingsrätt ska det finnas en lagman.
Om regeringen inte bestämmer något annat ska det i en
tingsrätt även finnas en eller flera rådmän. I de tingsrätter
som regeringen bestämmer ska det också finnas en eller flera
chefsrådmän.
Lagmän, chefsrådmän och rådmän ska vara lagfarna.
En tingsrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en
avdelning är lagmannen eller en chefsrådman.
Vid en tingsrätt ska det finnas ett kansli, som hålls öppet
för allmänheten på bestämda tider. Lag (2013:81).
3 § Tingsrätten skall, om annat inte är föreskrivet, bestå av en
lagfaren domare. Lag (1989:656).
3 a § Vid huvudförhandling i tvistemål ska tingsrätten bestå
av tre lagfarna domare, om något annat inte är föreskrivet.
Rätten ska bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen
hålls i förenklad form.
I annat fall än som avses i andra stycket är rätten vid
huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om det med
hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är
tillräckligt att en domare sitter i rätten.
Om rätten består av tre lagfarna domare och någon av dessa
får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är
rätten domför med två lagfarna domare. Lag (2016:244).
3 b § Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål bestå av
en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen
får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är
rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket det inte är
föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex
månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte
finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i
målet inte är fråga om företagsbot.
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket det inte är
föreskrivet svårare straff än fängelse i högst två år är
tingsrätten domför utan nämndemän, om huvudförhandlingen hålls
gemensamt med förhandlingen i häktningsfrågan enligt 24 kap.
13 a §.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas
med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma
gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av
ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har
påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om
domförhet. Lag (2021:285).
3 c § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av
frågor som hör till rättegången får tingsrätten ha den sammansättning
som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskilda
skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet. Lag (1989:656).
3 d § I tvistemål där förlikning om saken är tillåten ska
tingsrätten alltid bestå av en lagfaren domare, om värdet
av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av
prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§
socialförsäkringsbalken.
Första stycket gäller inte, om en part första gången han
ska föra talan i målet yrkar att allmänna regler ska
tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande
tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är
av synnerlig betydelse för bedömningen av andra
föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom
ansökan om betalningsföreläggande, ska den part som begär
att målet överlämnas till tingsrätt senast i samband
därmed framställa yrkande som nyss sagts.
Med värde enligt första stycket avses det värde som kan
antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan
väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller
handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses
värdet vid rättens beslut att tvisten ska handläggas som
tvistemål. Vid bedömningen ska hänsyn inte tas till
rättegångskostnaderna. Lag (2010:1202).
3 e § Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som
inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare
får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och
erfarenhet och som är anställd vid en allmän domstol, en
allmän förvaltningsdomstol eller en hyresnämnd. Regeringen
kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare
föreskrifter om detta.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra än domare
när de utför åtgärder enligt första stycket. Lag (2017:542).
3 f § Om tingsrätten består av fler än en lagfaren domare
gäller följande i fråga om rättens ordförande.
Behörig att vara ordförande är den som
1. är eller har varit ordinarie domare i tingsrätt eller
hovrätt, eller
2. regeringen för en viss tid har anställt som lagman eller
chefsrådman i tingsrätt.
Den av de behöriga domarna som har högst befattning ska vara
ordförande. Bland behöriga domare med samma befattning ska
den som har längst tjänstgöringstid vara ordförande. Om det
finns särskilda skäl får någon annan av de behöriga domarna
än den som har högst befattning eller längst tjänstgöringstid
vara ordförande. Lag (2018:411).
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
ska fastställa hur många nämndemän som ska finnas i varje
domkrets.
Tingsrätten ska fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem. Lag (2018:411).
5 § En tingsrätt skall ha kansli på den eller de orter som
regeringen bestämmer. Tingsrätten skall ha tingsställe på den
eller de orterna om regeringen inte bestämmer annat.
Tingsrätten får också ha tingsställe på annan ort som
regeringen bestämmer. Lag (2000:1455).
6 § Tingsrätt skall hålla sammanträde så ofta det kräves för arbetet.
Sammanträde för huvudförhandling (ting) skall hållas på tingsställe, om
ej särskilda skäl tala för att sammanträdet hålles på annan ort. Lag
(1975:502).
7 § har upphävts genom Lag (1990:443).
8 § Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av
vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i
vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga
förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter
ingå, var för sig eller tillsammans,
1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap.
10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten
i fråga om ekonomiska förhållanden,
2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän
förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap
inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.
Om någon eller några av rättens ledamöter får förhinder sedan
huvudförhandlingen har påbörjats, gäller 3 b § första stycket
andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå
av fler lagfarna domare än nämndemän. Lag (1997:391).
9 § har upphävts genom lag (2000:172).
10 § har upphävts genom lag (1975:502).
11 § har upphävts genom lag (1969:244).
12 § har upphävts genom lag (1969:244).
13 § har upphävts genom lag (1969:244).
14 § har upphävts genom lag (1969:244).
15 § har upphävts genom lag (1969:244).
16 § har upphävts genom lag (1969:244).
17 § har upphävts genom lag (1969:244).
2 kap. Om hovrätt
1 § Hovrätten är överrätt i mål och ärenden som överklagas
från tingsrätten. Lag (2018:411).
2 § Hovrätt ska som första domstol ta upp mål om ansvar eller
enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten
eller uppdraget har begåtts av domare i allmän underrätt.
Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka
detta föreskrivs i lag. Lag (2008:156).
3 § I varje hovrätt skall det finnas en hovrättspresident, en
eller flera hovrättslagmän samt hovrättsråd av vilka en eller
flera skall vara vice ordförande. De skall vara lagfarna.
En hovrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en
avdelning är presidenten eller en lagman.
Vid varje hovrätt skall det finnas ett kansli som hålls öppet
för allmänheten på bestämda tider. Lag (1998:1800).
4 § Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som
överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna
domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten
bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna
får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten
ändå domför. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första
stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och
två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av
nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fyra lagfarna
domare och tre nämndemän får inte delta. Om det inte finns
anledning att döma till svårare straff än böter och om det i
målet inte är fråga om företagsbot, är hovrätten domför även
med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma
gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten
bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte
är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock
meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller
efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde
som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten
domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om
undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet
återkallats.
Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål får utföras
av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av
sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av någon
annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är
anställd vid en allmän domstol, en allmän förvaltningsdomstol
eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 §
regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra än domare
när de utför åtgärder enligt femte stycket. Lag (2017:542).
4 a § Utöver vad som följer av 4 § får i hovrätten som särskilda
ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,
1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §,
om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om
ekonomiska förhållanden,
2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän
förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom
hovrätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Lag (1985:415).
4 b § Om hovrätten består av fler än en lagfaren domare
gäller följande i fråga om rättens ordförande.
Behörig att vara ordförande är den som
1. är eller har varit ordinarie domare i hovrätt, eller
2. regeringen för en viss tid har anställt som
hovrättspresident, hovrättslagman eller hovrättsråd tillika
vice ordförande på avdelning.
Den av de behöriga domarna som har högst befattning ska vara
ordförande. Bland behöriga domare med samma befattning ska
den som har längst tjänstgöringstid vara ordförande. Om det
finns särskilda skäl får någon annan av de behöriga domarna
än den som har högst befattning eller längst tjänstgöringstid
vara ordförande. Lag (2018:411).
4 c § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fastställa hur många nämndemän som skall finnas i hovrättens domkrets
för tjänstgöring i hovrätten.
Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med
dem. Lag (2018:411).
5 § Hovrätt skall sammanträda på den ort där den har sitt säte.
Sammanträde får också hållas på någon annan ort om det finns skäl
till det.
Sammanträde skall hållas så ofta det krävs för arbetet.
Lag (1993:514).
6 § Rikets hovrätter äro: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland och hovrätten för Övre Norrland.
Om hovrätternas domkretsar förordnar regeringen. Lag (1974:573).
7 § har upphört att gälla genom lag (1975:502).
3 kap. Om Högsta domstolen
1 § Högsta domstolen är överrätt i mål och ärenden som
överklagas från hovrätten. Lag (2018:411).
2 § Att i Högsta domstolen talan i visst fall må föras mot
beslut av advokatsamfundets styrelse eller annat samfundets
organ, stadgas i 8 kap. 8 §. Lag (2009:344).
3 § Högsta domstolen ska som första domstol ta upp mål om
ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen
av anställningen eller uppdraget begåtts av statsråd,
justitieråd, någon av riksdagens ombudsmän, justitiekanslern,
riksåklagaren, domare eller generaladvokat i Europeiska
unionens domstol eller den som utövar något av dessa ämbeten
eller av hovrättsdomare eller justitiesekreterare i Högsta
domstolen.
Högsta domstolen ska vidare som första domstol pröva om
justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen ska skiljas eller
avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå
läkarundersökning. Högsta domstolen är i övrigt första domstol
i mål beträffande vilka detta föreskrivs i lag. Lag (2010:1391).
4 § I Högsta domstolen ska det finnas fjorton justitieråd
eller det högre antal som behövs. Justitieråden ska vara
lagfarna. De får inte inneha eller utöva något annat ämbete.
Ett av justitieråden ska vara domstolens ordförande.
Högsta domstolen får vara indelad i avdelningar. Om Högsta
domstolen är indelad i avdelningar, är Högsta domstolens
ordförande även ordförande på en avdelning. Ett av de övriga
justitieråden är ordförande på annan avdelning.
Den som har avgått med ålderspension från sin anställning som
justitieråd får förordnas att tillfälligt tjänstgöra i Högsta
domstolen när det finns behov av det på grund av att
1. ett justitieråd med anledning av sjukdom eller därmed
jämförlig omständighet inte kan tjänstgöra i domstolen,
2. ett justitieråds tjänstgöring har upphört och ett nytt
justitieråd inte har tillträtt, eller
3. handläggningen av ett eller flera mål vid domstolen under
en begränsad tid tar stora resurser i anspråk.
Ett förordnande enligt fjärde stycket får gälla i högst sex
månader. Om det finns särskilda skäl får förordnandet
förlängas med högst sex månader i taget.
Det som i lag eller annan författning föreskrivs om
justitieråd ska tillämpas även på den som enligt fjärde
stycket tillfälligt tjänstgör i Högsta domstolen.
Högsta domstolen får förordna den som är justitieråd i Högsta
förvaltningsdomstolen att tjänstgöra i Högsta domstolen.
Lag (2023:770).
5 § Rätten ska, om inte något annat följer av andra eller
fjärde stycket eller 5 a § andra stycket 1-3, bestå av minst
fem ledamöter vid prövning av själva saken i
1. mål där prövningstillstånd har beviljats av Högsta
domstolen,
2. mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans,
3. mål där talan har väckts i hovrätt och överklagande har
skett till Högsta domstolen,
4. mål som har överklagats av Justitiekanslern eller av en
justitieombudsman, och
5. ärenden om resning, återställande av försutten tid eller
klagan över domvilla, om prövningen inte är enkel.
Om en framställning i ett mål där Högsta domstolen är första
domstolsinstans inte innefattar laga skäl för talan eller det
annars är uppenbart att talan är ogrundad, får rätten bestå av
tre eller fyra ledamöter när dom i målet meddelas utan att
stämning har utfärdats.
När Högsta domstolen avger ett sådant yttrande som avses i 2 §
lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden ska rätten
bestå av minst tre ledamöter.
Det som sägs i tredje stycket gäller också vid prövning av
själva saken i ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning
för brott, om inte något annat följer av 5 a § andra
stycket 4, och i ärenden enligt 34 § lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom. Lag (2019:243).
5 a § I andra fall än sådana som avses i 5 § beslutar Högsta
domstolen för varje mål eller ärende hur många ledamöter som
ska ingå i rätten.
Det som sägs i första stycket gäller även vid prövning av
1. frågor om beviljande av prövningstillstånd i hovrätt,
2. frågor om återförvisning av mål till hovrätt,
3. överklagande av hovrätts avvisningsbeslut som avses i
54 kap. 17 §, och
4. frågor om tvångsmedel enligt 16 § femte stycket lagen
(1957:668) om utlämning för brott. Lag (2019:243).
5 b § Fler än sju ledamöter får inte ingå i rätten, om inte
annat följer av 6 §. Lag (2009:344).
5 c § Om rätten består av fler än en ledamot ska den
ordinarie ledamot som har högst befattning vara rättens
ordförande. Bland ordinarie ledamöter med samma befattning
ska den som har längst anställningstid vara ordförande.
Lag (2018:411).
6 § Om det vid överläggning till dom eller beslut framkommer
att den mening som råder i rätten avviker från en
rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av
Högsta domstolen, får rätten besluta att målet eller, om det
är lämpligt, en viss fråga i målet ska avgöras av Högsta
domstolen i dess helhet. Ett sådant beslut får också meddelas
om det i annat fall är av särskild betydelse för
rättstillämpningen att målet eller en viss fråga avgörs av
Högsta domstolen i dess helhet.
Om det i olika domar eller beslut av Högsta domstolen har
gjort sig gällande mot varandra stridande åsikter i fråga om
en viss rättsgrundsats eller lagtolkning, gäller första
stycket första meningen endast om rätten finner att den
rådande meningen avviker från den dom eller det beslut som
meddelades senast.
Första stycket gäller inte mål som angår den som är häktad
eller mål som annars enligt särskild föreskrift kräver ett
skyndsamt avgörande, om målet inte utan menlig tidsutdräkt
kan avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.
När ett mål eller en fråga avgörs av Högsta domstolen i dess
helhet ska alla justitieråd som inte har förhinder delta i
avgörandet. Lag (2009:344).
6 a § Om rätten består av fler än två ledamöter och en av
dessa får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är
rätten ändå domför. Lag (2009:344).
7 § När Högsta domstolen behandlar en ansökan om resning
eller en klagan över domvilla i ett mål som har avgjorts av
Högsta domstolen, får inte någon ledamot som deltagit i det
tidigare avgörandet ingå i rätten, om ett tillräckligt antal
ledamöter ändå finns tillgängligt inom domstolen.
Lag (2009:344).
8 § För beredning och föredragning av mål i Högsta domstolen
finns hos domstolen särskilda tjänstemän. Lag (2009:344).
4 kap. Om domare
1 § Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Ej må den utöva domarämbete, som är i konkurstillstånd eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete
förordnar regeringen. Lag (1988:1260).
2 § I lagen (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare finns
bestämmelser om utnämning av sådana domare som avses i 1 kap.
2 §, 2 kap. 3 § och 3 kap. 4 §. Lag (2010:1391).
3 § Har upphävts genom lag (1964:646).
4 § Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren
domare i hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av regeringen.
Lag (1974:573).
5 § Nämndemän utses genom val.
Om det i en domkrets ingår mer än en kommun eller, utöver en
eller flera kommuner, en del av en annan kommun, ska
tingsrätten fördela antalet nämndemän mellan kommunerna i
förhållande till kommunernas respektive kommundelens
folkmängd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska
för varje län eller del av län inom en hovrätts domkrets
fastställa det antal nämndemän i hovrätten som ska utses.
Lag (2018:411).
6 § Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare som inte
är underårig, är i konkurstillstånd eller har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. För att vara valbar till
nämndeman i en tingsrätt krävs vidare att han eller hon är
folkbokförd i kommunen eller den del av kommunen som hör till
tingsrätten och i en hovrätt att han eller hon är folkbokförd
i länet eller den del av länet som hör till hovrätten. Den
som är lagfaren domare, anställd vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller någon annan som har till yrke
att föra andras talan inför domstol får inte vara
nämndeman.
Ingen får samtidigt vara nämndeman i en hovrätt
och i en tingsrätt.
Till nämndeman får endast den utses som med hänsyn till
omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga
omständigheter är lämplig för uppdraget.
Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder
är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som
har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt
uppdrag förrän efter fyra år.
Domstolen ska kontrollera behörigheten och, i fråga om
laglydnad, lämpligheten hos den som har utsetts till
nämndeman. Lag (2014:904).
7 § Val av nämndemän i tingsrätt förrättas av
kommunfullmäktige.
Val av nämndemän i hovrätt förrättas av regionfullmäktige. I
Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands
kommun.
Valet ska vara proportionellt, om det begärs av minst så många
väljande som motsvarar det tal man får om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser ökat med 1.
Bestämmelser om förfarandet vid sådant proportionellt val
finns i lagen (2022:629) om proportionella val i kommuner och
regioner.
Vid val av nämndemän ska det eftersträvas att nämndemannakåren
får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön,
etnisk bakgrund och yrke. Om det finns flera alternativa sätt
att uppnå en allsidig sammansättning, bör de personer väljas
som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som
tjänstgjort kortast tid. Lag (2022:630).
7 a § En nämndeman har rätt till ledighet från anställning i
den utsträckning som behövs för att han eller hon skall kunna
utföra sitt uppdrag. Lag (2006:850).
8 § En nämndeman utses för fyra år. Den som har fyllt
sextio år får avgå som nämndeman. Domstolen får entlediga en
nämndeman som visar giltigt hinder.
Domstolen ska entlediga en nämndeman som genom att begå brott
eller på annat sätt har visat sig olämplig för uppdraget.
Om en nämndeman inte längre är valbar eller behörig upphör
nämndemannens uppdrag. Fullmäktige får dock besluta att en
nämndeman som till följd av ändrad folkbokföring inte längre
är valbar får ha kvar sitt uppdrag under resten av
tjänstgöringstiden.
Om en nämndemans uppdrag upphör under tjänstgöringstiden
utses en ny nämndeman för den tid som återstår. Om antalet
nämndemän inom domkretsen ändras får en nytillträdande
nämndeman utses för kortare tid än som följer av första
stycket. Lag (2018:411).
8 a § Domstolen får stänga av en nämndeman från tjänstgöringen
om han eller hon
1. är föremål för ett ärende om entledigande,
2. är föremål för förundersökning eller står under åtal för ett
brott som vid fällande dom kan antas leda till entledigande,
eller
3. i övrigt uppvisar ett beteende eller ett tillstånd som
bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.
Ett beslut om avstängning enligt första stycket 3 skall gälla
för viss tid, dock högst sex månader. Lag (2006:850).
8 b § Beslut om entledigande och avstängning av nämndemän får
överklagas till en särskild statlig nämnd. Nämndens beslut får
inte överklagas.
Regeringen meddelar föreskrifter om nämnden. Lag (2006:850).
9 § En nämndeman som entledigats eller avgått är, om han eller
hon alltjämt är valbar, skyldig att fullgöra uppdraget till
dess domstolen fått besked om att annan blivit vald samt att
även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars
handläggning han eller hon tidigare har deltagit. Detta gäller
dock inte den som entledigats enligt 8 § andra stycket eller
som avgått sedan ett ärende om sådant entledigande eller om
avstängning har inletts. Lag (2006:850).
10 § Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från
rättens sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna
sig, äge rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som
är valbar till nämndeman för domkretsen.
10 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som
ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §.
Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett
mål inträffar en omständighet som medför att förordnandet
upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående
målet.
Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk
medborgare och får inte vara underårig eller i
konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken. Lag (2013:81).
11 § Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och
skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej
mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga
stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap,
vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor
eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än
domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra
de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall
jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla."
Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Lag
(1975:1288).
11 a § En fördelning av mål och ärenden mellan enskilda
domare ska vara baserad på objektiva kriterier som domstolen
fastställt i förväg. Fördelningen får inte vara ägnad att
påverka målens eller ärendenas utgång. Lag (2018:411).
12 § De som med varandra äro eller varit gifta eller äro i rätt upp-
och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i
det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
eller de som på liknande sätt äro varandra närstående må ej samtidigt
sitta som domare i rätten. Lag (1973:240).
13 § En domare är jävig att handlägga mål
1. om han eller hon själv är part eller annars har del i saken
eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada,
2. om han eller hon med part är eller varit gift eller är i
rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är
syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit
gift med den andres syskon, eller om han eller hon på liknande
sätt är part närstående,
3. om han eller hon till någon, som har del i saken eller av
dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i
förhållande, som avses i 2,
4. om han eller hon eller någon honom eller henne närstående,
som avses i 2, är förmyndare, god man eller förvaltare för
part eller på annat sätt parts ställföreträdare eller är
ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund,
stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då
kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd
eller styrelse, som har hand om förvaltningen av den
angelägenhet målet rör,
5. om han eller hon eller någon honom eller henne närstående,
som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller av dess
utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i
förhållande, som avses i 4,
6. om han eller hon är parts motpart, dock inte om parten sökt
sak med honom eller henne för att göra honom eller henne
jävig,
7. om han eller hon i annan rätt såsom domare eller
befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos
annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit
befattning med saken,
8. vid huvudförhandling i brottmål om han eller hon före
huvudförhandlingen har prövat frågan om den tilltalade har
begått gärningen,
9. om han eller hon i saken såsom rättegångsombud fört parts
talan eller biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig,
10. vid huvudförhandling i brottmål om han eller hon fått
kännedom om identiteten på ett vittne som lämnar eller har
lämnat uppgifter anonymt med stöd av ett beslut enligt lagen
(2024:1180) om anonyma vittnen i brottmål, eller
11. om det annars finns någon särskild omständighet, som är
ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet
i målet. Lag (2024:1181).
14 § Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot
honom, vare han skyldig att självmant giva det till känna.
Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då
han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom om att
domaren sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller,
om den omständighet, varå jävet grundas, då ej var känd för parten,
sedan han erhöll sådan kännedom. Underlåter parten det, vare hans rätt
att framställa invändningen förfallen.
Fråga om jäv mot domare i lägre rätt får inte upptagas i högre rätt, med
mindre jävet i den högre rätten görs av part, som enligt vad i andra
stycket stadgats är berättigad därtill, eller överklagande sker av
beslut, varigenom jävet ogillats. Lag (1983:370).
15 § Sedan fråga om jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast
sådan åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas
och ej innefattar avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare
vidtagas, ehuru han förklarats jävig.
Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan,
särskilt beslut däröver.
I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan
honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i
rätten.
5 kap. Om offentlighet och ordning m.m. vid domstol
1 § En förhandling vid domstol ska vara offentlig.
Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att läggas
fram en uppgift som är sekretessbelagd hos domstolen enligt
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten, om
det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs,
besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften ska
hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall får en
förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller
enligt 35 kap. 12, 12 a, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller
2 § offentlighets- och sekretesslagen. En förhandling får
också hållas inom stängda dörrar om sekretessen gäller enligt
18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 §
samma lag, när det gäller domstolsförhandling under
förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller
ärende, under utredning om självständigt förverkande eller i
ärende enligt lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte
att verkställa frihetsberövande påföljder. En förhandling ska
alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller
enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styckena eller 34 kap. 4 §
samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att
uppgiften röjs vid förhandlingen.
Förhör med den som är under femton år eller lider av en
psykisk störning får hållas inom stängda dörrar.
Om det i ett särskilt fall är föreskrivet att förhandling får
hållas inom stängda dörrar, ska det gälla. Lag (2024:1181).
2 § Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande
finner skäl därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må
antagas ej fyllt aderton år. Lag (1974:239).
3 § Rättens ordförande får tillåta att en anställd vid
domstolen, eller någon som tjänstgör där i utbildningssyfte,
får närvara vid ett sammanträde som hålls inom stängda dörrar.
Om det finns särskilda skäl, får ordföranden tillåta även
andra att närvara vid ett sådant sammanträde. Lag (2019:298).
4 § Har en förhandling hållits inom stängda dörrar och har
det då lagts fram uppgift, för vilken det hos domstolen
gäller sekretess som avses i offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400), får rätten besluta att uppgiften
inte får uppenbaras. Lag (2009:401).
5 § Överläggning till dom eller beslut ska hållas inom
stängda dörrar, om rätten inte finner att det kan ske
offentligt. Hålls överläggning inom stängda dörrar, får,
förutom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens
tjänsteman som har att ta befattning med målet. När det
finns särskilda skäl får rätten tillåta även annan att
närvara vid sådan överläggning.
Avkunnande av dom eller beslut ska ske offentligt. I den
utsträckning domen eller beslutet innehåller uppgift som
omfattas av beslut om sekretess enligt 43 kap. 8 § andra
stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), ska
dock avkunnandet ske inom stängda dörrar. Lag (2016:502).
6 § Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras
inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en
tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte
behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför
rätten.
Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är
auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall ska en annan
lämplig person förordnas.
Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar
svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en
hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt,
får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk
anlitas.
Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en
part att det kan anses minska hans eller hennes
tillförlitlighet får inte anlitas som tolk.
Bestämmelser om anlitande av tolk för den som har en
hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen.
Lag (2023:699).
7 § Den som förordnas att biträda som tolk ska inför rätten
avlägga ed, att efter bästa förstånd fullgöra sitt uppdrag.
Finns det anledning att anta att den som förordnas att biträda
som tolk ska förordnas för ytterligare uppdrag som tolk vid
domstolen, får han eller hon avlägga ed som avser även
framtida uppdrag. Lag (2023:699).
8 § En tolk har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och
utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid
bestämmande av ersättning. Ersättningen betalas av allmänna medel. Lag
(1984:131).
9 § Rättens ordförande ska upprätthålla ordningen vid rättens
sammanträden och besluta de ordningsregler som behövs.
Ordföranden får också begränsa antalet åhörare i rättssalen
för att undvika trängsel.
Det finns särskilda föreskrifter om säkerhetskontroll i
domstol. Lag (2019:298).
9 a § Rättens ordförande får från rättssalen utvisa den som
stör ett sammanträde eller på något annat sätt uppträder
olämpligt.
En part som utvisas ska om möjligt få följa sammanträdet genom
ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Om detta inte
kan ske, ska det som inträffar vid sammanträdet återges i den
omfattning som behövs när parten åter är närvarande. Parten
ska få möjlighet att ställa frågor till en person som hörs i
partens frånvaro.
Om en åhörare återvänder till rättssalen efter att ha utvisats
eller i övrigt inte rättar sig efter en tillsägelse av
ordföranden, får ordföranden besluta att åhöraren ska avvisas
från domstolens lokaler eller de andra lokaler som används vid
sammanträdet.
Om ordföranden inte bestämmer något annat, upphör ett beslut
om utvisning att gälla när sammanträdet har avslutats och ett
beslut om avvisning när sammanträdet har avslutats för dagen.
Lag (2019:298).
9 b § Vid rättens sammanträden är det förbjudet att med
tekniskt hjälpmedel ta upp bild i eller in i rättssalen, om
inte något annat följer av lag.
Förbudet hindrar inte att domstolen tar upp bild i rättssalen
när domstolens överfallslarm har utlösts.
Det är förbjudet att sprida bild som har tagits upp i strid
med första stycket, om någon syns på bilden. Lag (2020:318).
9 c § Rättens ordförande får förbjuda ljudupptagning eller
ljudöverföring som görs av någon annan än rätten under ett
förhör, om det kan antas att upptagningen eller överföringen
besvärar den som hörs i sådan grad att det påverkar
utredningen negativt. Lag (2019:298).
9 d § Elektronisk utrustning som åhörare har med sig i
rättssalen och som kan störa ordningen eller användas för att
ta upp bild ska vara avstängd och undanstoppad. Om det finns
skäl för det får rättens ordförande besluta om undantag.
Lag (2019:298).
10 § Den som ska delta i ett sammanträde inför rätten ska
infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls.
Om det finns skäl för det, får rätten besluta att den som ska
delta i ett sammanträde ska delta genom ljudöverföring eller
ljud- och bildöverföring. Rättens ordförande får besluta i
frågan om den uppkommer under ett sammanträde.
Vid bedömningen av om det finns skäl för ett deltagande genom
ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska rätten,
eller rättens ordförande, särskilt beakta
1. de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den
som ska delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen,
2. om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla för att
vara närvarande i rättssalen,
3. om det kan antas att någon som ska delta i sammanträdet
utsätts för påtryckningar, och
4. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.
Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske om det är
olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse
och övriga omständigheter.
Den som deltar i ett sammanträde genom ljudöverföring eller
ljud- och bildöverföring ska anses ha inställt sig inför
rätten. Lag (2019:298).
11 § Om det finns skäl för det, får rätten besluta att syn
skall hållas genom ljudöverföring eller ljud- och
bildöverföring. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det
är olämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter. Lag (2005:683).
12 § Rätten ska se till att de som ska delta i ett sammanträde
och som inte får plats i rättssalen, kan följa sammanträdet
genom ljud- och bildöverföring i en lokal som ställts i
ordning för detta ändamål (sidosal).
Rätten får även låta åhörare som inte får plats i rättssalen
följa sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och
bildöverföring i en sidosal.
Rättens ordförande får besluta att sidosal ska användas om
frågan uppkommer under ett sammanträde. Lag (2019:298).
13 § Om det finns skäl för det får rätten besluta att samtliga
åhörare ska följa sammanträdet genom ljud- och bildöverföring
i en sidosal. Rättens ordförande får besluta i frågan om den
uppkommer under ett sammanträde.
Vid bedömningen av om det finns skäl för ett beslut om sidosal
ska rätten, eller rättens ordförande, särskilt beakta
1. om det kan antas att åhörarna kommer att störa sammanträdet
eller på något annat sätt uppträda olämpligt i rättssalen,
2. om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla på
grund av åhörarnas närvaro,
3. om det kan antas att någon som ska delta i sammanträdet
utsätts för påtryckningar av åhörarna, och
4. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.
Om det finns särskilda skäl får åhörare undantas från ett
beslut om sidosal. Lag (2019:298).
14 § Bestämmelserna i 9-9 d §§ ska tillämpas också i fråga om
en sidosal. Lag (2019:298).
15 § Om rättens ordförande vid ett sammanträde är förhindrad
att upprätthålla ordningen enligt 9 § på grund av rättssalens
utformning eller för att en sidosal används, får en polisman
eller ordningsvakt ges i uppdrag att utföra den uppgiften.
Innan en polisman ges ett sådant uppdrag, ska samråd ske med
Polismyndigheten.
Uppdraget får inte omfatta
1. avvisning av en åhörare enligt 9 a § tredje stycket,
2. förbud mot ljudupptagning eller ljudöverföring enligt
9 c §,
3. beslut om undantag från skyldigheten att ha elektronisk
utrustning avstängd och undanstoppad enligt 9 d §, eller
4. andra uppgifter som bör utföras av en lagfaren domare.
Om en polisman eller ordningsvakt har beslutat om utvisning
enligt 9 a § första stycket ska han eller hon skyndsamt anmäla
det till ordföranden som snarast ska pröva frågan.
Lag (2019:298).
6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar
1 § Vid domstolen ska det föras register över alla mål.
Registret ska utvisa tiden då varje mål kommit in, de
åtgärder som vidtagits med målet, tiden för målets avgörande
och, om missnöje anmälts eller överklagande kommit in, dagen
då det skett och de åtgärder som vidtagits.
Handlingarna i målet ska föras samman till en akt.
När en part, en ställföreträdare, ett ombud, en försvarare
eller ett biträde får ta del av en handling som innehåller
sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll göras i enlighet
med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400). Lag (2017:176).
2 § Av målregistret eller av akten skall det framgå
1. domstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem
eller vilka som svarar för beslutet, samt
2. vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar.
När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå
av målregistret eller av akten. Lag (2000:172).
3 § Vid ett sammanträde skall följande antecknas:
1. tid och ställe för sammanträdet,
2. vilka som deltar i sammanträdet,
3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen,
4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till
det,
5. parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller
bestridanden av motpartens yrkanden,
6. yrkanden av andra än parter samt parternas medgivanden eller
bestridanden av sådana yrkanden,
7. den utredning som läggs fram,
8. vad som iakttas vid en syn på stället, samt
9. det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån
det kan ha betydelse för parterna eller för högre rätt att det
antecknas.
Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör
anteckningarna. Lag (2000:172).
4 § Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett
mål och som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad
som anges i 3 § följande antecknas:
1. i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt
motpartens yttrande över dessa omständigheter,
2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka
med varje bevis, samt
3. det som i övrigt behövs inför målets avgörande.
Lag (2005:683).
5 § När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta
något slutligt avgörande i målet eller ärendet, skall det
upprättas ett protokoll över vad som förekommer.
Lag (2000:172).
6 § I tingsrätt skall en berättelse som lämnas i bevissyfte
dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte
finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre
rätt får dokumenteras på samma sätt.
Om en berättelse som lämnas i bevissyfte inför domstol inte
dokumenteras enligt första stycket, skall den dokumenteras
genom en ljudupptagning eller, i den omfattning berättelsen kan
antas vara av betydelse i målet, skrivas ned. Detta gäller dock
inte vid huvudförhandling i Högsta domstolen.
Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts
genast få tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som
lämnat berättelsen skall tillfrågas om han eller hon har något
att invända mot innehållet. En invändning som inte leder till
någon ändring skall antecknas. Därefter får det som skrivits
inte ändras. Lag (2005:683).
6 a § I tingsrätt ska det som iakttas vid syn dokumenteras
genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns
särskilda skäl mot det. Det som iakttas vid syn i högre rätt
får dokumenteras på samma sätt. Lag (2016:37).
7 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som
handläggs enligt denna balk. Lag (2000:172).
7 kap. Om åklagare och om jäv mot anställda vid brottsbekämpande
myndigheter
1 § Allmänna åklagare är:
- riksåklagaren och vice riksåklagaren,
- överåklagare och vice överåklagare, samt
- chefsåklagare, vice chefsåklagare och kammaråklagare.
Närmare bestämmelser om åklagarväsendet meddelas av regeringen.
Lag (2001:280).
2 § Riksåklagaren är under regeringen högste åklagare och har
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.
Vice riksåklagaren är riksåklagarens ställföreträdare. I övrigt
får vice riksåklagaren i den omfattning som riksåklagaren
bestämmer utföra de åklagaruppgifter som riksåklagaren får
utföra.
Om det finns särskilda skäl får regeringen, efter anmälan av
riksåklagaren, förordna en överåklagare att för viss tid
fullgöra åklagaruppgifter som får utföras av vice
riksåklagaren.
Under riksåklagaren har överåklagare ansvaret för
åklagarverksamheten inom särskilda områden. Lag (2004:1264).
3 § Riksåklagaren och vice riksåklagaren anställs med fullmakt
genom beslut av regeringen. Lag (2001:280).
4 § Allmänna åklagare utför åklagaruppgifter i tingsrätt och
hovrätt. Endast riksåklagaren är emellertid allmän åklagare i
hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första stycket.
Riksåklagaren är allmän åklagare i Högsta domstolen.
Riksåklagaren får förordna en annan allmän åklagare att utföra
talan i Högsta domstolen. Lag (2004:402).
5 § Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare får
överta uppgifter som skall utföras av lägre åklagare.
Lag (2004:1264).
6 § Om det för åklagare beträffande visst brott finns
omständighet som skulle utgöra jäv mot domare, får han eller
hon inte ta befattning med förundersökning, åtal för brottet
eller annan åtgärd enligt denna balk. Detsamma gäller vid
fullgörandet av andra åklagaruppgifter.
Jäv får inte grundas på åtgärd som en åklagare har vidtagit på
tjänstens vägnar, eller gärning som förövats mot honom eller
henne i eller för hans eller hennes tjänst.
Även om en åklagare är jävig, får han eller hon vidta åtgärder
som inte utan fara kan uppskjutas.
En fråga om jäv mot åklagare prövas av en överåklagare. Jäv mot
vice riksåklagaren och biträdande åklagare till riksåklagaren,
överåklagare och vice överåklagare prövas dock av
riksåklagaren. Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller
henne. Lag (2004:1264).
7 § Inom åklagarväsendet får det finnas biträdande åklagare.
Dessa åklagare får i den omfattning som regeringen bestämmer
utföra uppgifter som skall utföras av allmän åklagare. Väckande
eller fullföljande av åtal i Högsta domstolen får dock inte
beslutas av någon annan än riksåklagaren.
Det får även finnas extra åklagare inom åklagarväsendet.
Regeringen bestämmer i vilken omfattning extra åklagare får
förordnas att utföra uppgifter som skall utföras av annan
allmän åklagare än riksåklagaren eller vice riksåklagaren.
Riksåklagaren får förordna extra åklagare att utföra talan i
Högsta domstolen. Lag (2004:1264).
8 § För särskilda åklagare gäller vad som är föreskrivet för
dem.
Ingen annan särskild åklagare än justitiekanslern, en
justitieombudsman eller en åklagare enligt 2 eller 3 § lagen
(2024:461) om Sveriges deltagande i Europeiska
åklagarmyndigheten får besluta att åtal ska väckas i Högsta
domstolen eller överklaga dit.
Det som sägs om jäv i 6 § första-tredje styckena gäller för
särskilda åklagare. Lag (2024:462).
9 § Det som anges i 6 § om åklagare tillämpas även på
anställda vid Skatteverket och andra anställda än åklagare vid
Ekobrottsmyndigheten som har att vidta åtgärd eller meddela
beslut i brottsbekämpande verksamhet. En fråga om jäv prövas
av respektive myndighet.
Bestämmelser om jäv för anställda vid
1. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen finns i 7 §
polislagen (1984:387),
2. Tullverket finns i 11 kap. 1 § tullbefogenhetslagen
(2024:710), och
3. Kustbevakningen finns i 2 kap. 2 § kustbevakningslagen
(2019:32). Lag (2024:711).
8 kap. Om advokater
1 § För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för
samfundet fastställas av regeringen.
Advokat är den som är ledamot av samfundet. Lag (1974:573).
2 § Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som
1. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i
Schweiz,
2. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet
till domarämbete,
3. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och
teoretisk utbildning,
4. har gjort sig känd för redbarhet, och
5. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.
Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag
från antagningskraven såvitt gäller första stycket 1. Detsamma
gäller antagningskraven enligt första stycket 2 och 3
beträffande den som är auktoriserad som advokat i en annan stat
i enlighet med där gällande bestämmelser.
Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli
advokat i en stat inom Europeiska unionen, Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som i Sverige
genomgått ett prov som visar att han eller hon har tillräckliga
kunskaper om den svenska rättsordningen, ska anses uppfylla
kraven enligt första stycket 2 och 3. Detsamma gäller den som
registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år
bedrivit faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige,
under förutsättning antingen att verksamheten huvudsakligen
omfattat svensk rätt eller att, om verksamheten inte
huvudsakligen omfattat svensk rätt, den registrerade på annat
sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och erfarenheter för
att antas till ledamot i samfundet.
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland,
Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och
som därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt
har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige
ska anses uppfylla kraven enligt första stycket 2-5.
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte
heller får den antas till ledamot som enligt 3 § lagen
(1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i
vissa fall är förbjuden att lämna juridiskt eller ekonomiskt
biträde.
Ordinarie domare, allmän åklagare eller kronofogde får inte
antas till ledamot. Detsamma gäller den som annars är anställd
hos någon annan än advokat, om inte advokatsamfundets styrelse
medger undantag. Lag (2008:420).
2 a § Den som är auktoriserad som advokat i en annan stat inom
Europeiska unionen och utövar stadigvarande advokatverksamhet i
Sverige under sitt hemlands titel, skall vara registrerad hos
advokatsamfundet.
En sådan advokat skall uppfylla de villkor som anges i 2 §
sjätte stycket. Lag (1999:791).
3 § Ansökan om inträde i advokatsamfundet eller registrering
enligt 2 a § prövas av dess styrelse. Lag (1999:791).
4 § En advokat skall i sin verksamhet redbart och nitiskt
utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god
advokatsed. En advokat är skyldig att förtiga vad han får
kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver
detta.
I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat
vara delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets
styrelse medger undantag.
En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra
tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv.
Lag (2000:172).
5 § Har upphävts genom lag (1972:430).
6 § Advokatväsendet står under tillsyn av advokatsamfundets
styrelse och disciplinnämnd. Styrelsen och disciplinnämnden
ska se till att en advokat uppfyller sina skyldigheter när
han eller hon utför talan i domstol och utövar sin
advokatverksamhet i övrigt. Frågor om disciplinära
ingripanden mot advokater enligt 7 § första–fjärde styckena
och 7 a § prövas av disciplinnämnden och, i enlighet med vad
som bestäms i stadgarna, av styrelsen. En advokat är skyldig
att lämna de uppgifter till samfundet som behövs för
tillsynen.
Justitiekanslern får begära att disciplinnämnden vidtar
åtgärder mot en advokat som inte uppfyller sina skyldigheter
och att styrelsen vidtar åtgärder mot den som inte längre är
behörig att vara advokat.
Den som har deltagit i handläggningen av ett tillsynsärende
hos advokatsamfundet får inte obehörigen röja vad han eller
hon då har fått veta om någons personliga eller ekonomiska
förhållanden. Lag (2017:1024).
7 § En advokat som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt
eller som annars förfar oredligt ska uteslutas ur
advokatsamfundet. När det gäller en sådan advokat som avses i
2 a § ska registreringen upphävas. Är omständigheterna
mildrande, får advokaten i stället tilldelas en varning.
En advokat som annars åsidosätter sina plikter som advokat får
meddelas en varning eller erinran. Är omständigheterna
synnerligen försvårande, får advokaten uteslutas ur samfundet
eller, i fråga om en sådan advokat som avses i 2 a §,
registreringen upphävas.
En advokat som tilldelas en varning får, om det finns
särskilda skäl, även åläggas att betala en straffavgift till
samfundet med lägst tiotusen och högst tvåhundrafemtiotusen
kronor. Till den del en varning avser en överträdelse av en
bestämmelse i 2-6 kap. lagen (2017:630) om åtgärder mot
penningtvätt och finansiering av terrorism gäller i stället
för straffavgift det som föreskrivs om sanktionsavgift i
7 a kap. 5-11 §§ den lagen.
Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för
att tilldela en advokat erinran, göra ett uttalande om att
advokatens åtgärd är felaktig eller olämplig.
En advokat är skyldig att genast träda ur samfundet om det
inträffar en sådan omständighet som gör att han eller hon
enligt 2 § femte eller sjätte stycket inte får antas till
ledamot av samfundet, om inte styrelsen i fall som avses i 2 §
sjätte stycket andra meningen medger undantag. Om advokaten
inte träder ur samfundet, trots att han eller hon är skyldig
att utträda, ska styrelsen besluta om hans eller hennes
uteslutning. Detsamma gäller om en advokat inte längre
uppfyller hemvistkravet enligt 2 § första stycket 1 och
styrelsen inte medger att han eller hon får stå kvar som
ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som är registrerad
enligt 2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den
stat där han eller hon är auktoriserad, ska styrelsen upphäva
registreringen.
I beslutet om uteslutning ur samfundet får det föreskrivas att
beslutet genast ska verkställas. Detsamma gäller ett beslut
att upphäva en registrering.
Brott mot tystnadsplikt enligt 4 § första stycket andra
meningen får inte åtalas av någon annan än Justitiekanslern.
Åtal får väckas endast om det är påkallat från allmän
synpunkt. Lag (2023:770).
7 a § En advokat som, i andra fall än som avses i 7 § första
stycket, genom att begå brott har visat sig uppenbart
olämplig att vara advokat ska uteslutas ur advokatsamfundet.
När det gäller en sådan advokat som avses i 2 a § ska
registreringen upphävas.
I samband med ett beslut om uteslutning eller upphävande av
registrering enligt första stycket får det bestämmas att
beslutet ska verkställas genast. Lag (2017:1024).
8 § Den som har fått avslag på en ansökan om inträde i
advokatsamfundet eller som har uteslutits ur advokatsamfundet
får överklaga beslutet till Högsta domstolen. Detsamma gäller
den som har fått avslag på en ansökan om registrering enligt
2 a § eller som har fått sin registrering upphävd enligt 7
eller 7 a §. Justitiekanslern får överklaga ett beslut enligt
7 eller 7 a § till Högsta domstolen.
En advokat som av disciplinnämnden har tilldelats en varning
med straffavgift enligt 7 § tredje stycket får överklaga
beslutet om straffavgift till advokatsamfundets
straffavgiftsnämnd. Om även Justitiekanslern har överklagat
beslutet om varning med straffavgift, får straffavgiftsnämnden
förklara ärendet vilande till dess att Högsta domstolen har
prövat Justitiekanslerns överklagande. Lag (2023:770).
9 § Vad i rättegångsbalken eller i någon annan lag föreskrivs
om advokater skall i tillämpliga delar gälla även den som är
auktoriserad som advokat i någon annan stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz
när denne är verksam i Sverige. Därvid skall han använda den
yrkesbeteckning som används i den stat där han är auktoriserad,
uttryckt på denna stats språk och med hänvisning till den
yrkesorganisation som han tillhör eller till den domstol vid
vilken han enligt den statens lag får tjänstgöra. Om rätten
kräver det, skall den som uppger sig uppfylla kraven i första
meningen förete bevis härför.
Första stycket första meningen omfattar bestämmelsen i 4 §
andra stycket om advokatverksamhet i bolag endast i fråga om
den som är skyldig att vara registrerad enligt 2 a §.
Advokatsamfundets styrelse skall underrätta behörig myndighet
eller organisation i den stat där advokaten är auktoriserad om
beslut i vilket det har konstaterats att han åsidosatt sina
plikter som advokat. Lag (2001:57).
10 § Den som utan att vara behörig till det utger sig för att
vara auktoriserad som advokat i Sverige eller i en annan stat
inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz, döms till böter. Lag (2001:57).
11 § Regeringen får föreskriva att bestämmelserna i detta
kapitel om registrering av den som är auktoriserad som advokat
i en stat inom Europeiska unionen också skall omfatta den som
är auktoriserad som advokat i en stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz. Lag (2001:57).
9 kap. Om straff, vite och hämtning
1 § En part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i
tvistemål, döms till böter. Lag (1991:241).
2 § Om en part mot bättre vetande för talan mot dom eller beslut, döms
han till böter. Lag (1991:241).
3 § Försöker en part i tvistemål eller en målsägande i brottmål förhala
rättegången genom påståenden eller invändningar, som är uppenbart
ogrundade, eller genom innehållande av bevis eller någon annan
otillbörlig åtgärd, döms han till böter. Vad nu sagts om part gäller
också intervenient, även om han inte har ställning som part. Lag
(1991:241).
4 § Vad i 1 - 3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
ställföreträdare så ock ombud eller biträde.
5 § Den som vid ett sammanträde inför rätten stör
förhandlingen eller bryter mot en ordningsregel eller ett
förbud som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 eller 9 c § döms
till penningböter. Till samma straff döms den som muntligen
inför rätten eller i en rättegångsskrift uttalar sig
otillbörligt.
Första stycket ska tillämpas också i fråga om en sådan sidosal
som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.
I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.
Lag (2019:298).
5 a § Den som tar upp eller sprider bild i strid med 5 kap.
9 b § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Första stycket ska tillämpas också i fråga om en sådan sidosal
som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.
I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2020:318).
6 § Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller
undersökningsledarens förordnande inte får uppenbaras, döms han till
böter. Lag (1991:241).
7 § Rätten får, om en part eller någon annan bör komma
tillstädes eller infinna sig personligen vid en förhandling,
förelägga vite. Om någon särskild föreskrift om föreläggande
har meddelats, skall den gälla.
Skall ett föreläggande, som enligt särskild föreskrift skall
förenas med vite, delges någon som vistas utom riket, får
rätten underlåta att förelägga vite, om delgivning annars inte
kan ske i den främmande staten. Om något vite inte har satts
ut, får den förelagde inte åläggas något ansvar för de
kostnader som kan ha uppstått till följd av att föreläggandet
inte följts. Föreläggandet skall i övrigt vid den fortsatta
handläggningen av målet anses jämställt med ett
vitesföreläggande. Lag (2000:564).
8 § Vite får inte föreläggas när straff är utsatt.
Staten får inte föreläggas vite. Lag (1987:747).
9 § Bestämmelser i denna balk om att den som skall kallas till
ett sammanträde skall föreläggas vite i vissa fall gäller inte
den som är under femton år. Vite skall inte heller föreläggas
om den som skall kallas fyllt femton men inte arton år och det
finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig
utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för
hans eller hennes vård och fostran.
Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar
inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana
åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som
skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts.
Har den som skall kallas till ett sammanträde inte fyllt arton
år, skall vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges
vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns
särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas är tilltalad
gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Lag (2002:381).
10 § Ska någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får
han eller hon, om inte annat följer av det som sägs nedan,
inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att
han eller hon ska kunna inställas omedelbart till
sammanträdet.
Om ett hämtningsförsök tidigare har misslyckats, eller det
annars på grund av vad som är känt om den som ska hämtas
finns särskild anledning till det, får rätten eller
Polismyndigheten besluta att han eller hon får omhändertas
tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande
får i sådant fall äga rum högst sex timmar eller, om rätten
beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av
första stycket. Vid rättens prövning ska det särskilt beaktas
vilka olägenheter det kan antas medföra att den som ska
hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.
Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig
att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på den plats som
bestäms av Polismyndigheten. Om den omhändertagne ska
inställas i brottmål som tilltalad får han eller hon tas i
förvar.
Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte
underkastas annan inskränkning i sin frihet än vad som krävs
med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet, ordningen
eller allmän säkerhet. Lag (2014:649).
ANDRA AVDELNINGEN
Om rättegången i allmänhet
I. Om rättegången i tvistemål
10 kap. Om laga domstol
1 § Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där
svaranden har sitt hemvist.
Är svaranden folkbokförd i Sverige anses som hans hemvist den ort där
han var folkbokförd den 1 november föregående år.
För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning gälle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller,
om säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där
förvaltningen föres. Lag samma vare i fråga om kommun eller annan sådan
menighet.
Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.
Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där
han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom
riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket
senast haft hemvist eller uppehållit sig. Lag (1991:485).
2 § Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att
bevaka talan i målet, har sitt säte.
3 § Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande
betalningsskyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör
tvisten lös egendom, må han sökas där egendomen finnes.
Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars
företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där
handlingen är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt
hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten
är.
4 § Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått
förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas
där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.
5 § Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel
eller annan dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit
omedelbart på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.
6 § Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort,
där han mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å
orten, för sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i
fråga om gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig
för kost, bostad eller dylikt.
7 § Tvist på grund av förmyndares, god mans eller förvaltares
förvaltning får väckas vid rätten i den ort där den omyndige eller
den för vilken god man eller förvaltare är eller varit förordnad har
sitt hemvist, eller också vid rätten i den ort där förvaltningen
förts.
Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, får tvist på
grund av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen
förts. Lag (1994:1435).
8 § Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i
den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs
handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan
väckas vid envar av dem.
8 a § I tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst
eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt
bruk får talan mot näringsidkaren väckas vid rätten i den ort där
konsumenten har sitt hemvist. Detta gäller dock endast om målet i
tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d
§. Lag (1989:656).
9 § Tvist om arv eller testamente skall tas upp av den rätt där den döde
hade att svara i tvistemål i allmänhet.
Tvist om bodelning mellan makar eller sambor skall tas upp av den rätt
där någon av dem skall svara i tvistemål i allmänhet. Har någon av dem
avlidit, skall en bodelningstvist tas upp av den rätt där den döde hade
att svara i tvistemål i allmänhet.
Finns det inte någon domstol som är behörig enligt första eller andra
stycket, skall målet tas upp av Stockholms tingsrätt.
I fråga om klander av bodelning eller arvskifte som har förrättats av
bodelningsförrättare eller skiftesman finns särskilda bestämmelser. Lag
(1987:792).
10 § Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast
egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till
egendomen eller om besittning av egendomen ska tas upp av
rätten i den ort, där fastigheten ligger. Detsamma gäller om
tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av
egendomen att fullgöra något som åligger honom eller henne i
denna egenskap eller, då nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till egendomen upplåtits, det är fråga om vederlag för
upplåtelsen, byggnads underhåll eller annat dylikt.
Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten
flera fastigheter under skilda domstolar, ska tvisten tas upp
av den rätt under vilken huvuddelen av fastigheterna ligger.
Lag (2010:980).
11 § Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:
1. tvist om köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på
grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;
2. talan mot ägare av fast egendom om skyldighet att personligen svara
för gäld, för vilken egendomen utgör pant, om betalning samtidigt sökes
ur egendomen;
3. tvist om skada eller annat intrång å fast egendom;
4. talan om ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller
5. talan om ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast
egendom.
12 § Som fast egendom anses vid tillämpning av detta kapitel även
byggnad å annans grund samt gruva och för gruvdrift avsedd byggnad eller
anläggning.
13 § Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad
mellan flera ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av
rättegång må väckas vid den rätt, som först dömt i målet.
14 § Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av
dem enligt vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, om det
sker samtidigt och käromålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är
saken sådan, att endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken,
må talan ock väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara.
Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.
Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som
upptagit huvudmålet.
15 § Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i
förhållande, som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.
16 § Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller
framtida tvist, härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid
viss domstol eller att för tvisten viss domstol ensam skall vara
behörig, lände det till efterrättelse, om ej annat är stadgat.
17 § Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att
upptaga:
1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av
särskild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart
prövas av skiljemän;
2. tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller
författning är ensam behörig att upptaga sådan tvist;
3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av vissa särskilda
tingsrätter, om tvisten väckes vid annan domstol;
4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall
upptagas av domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;
5. äktenskapsmål;
6. tvist, som angår utmätt egendom eller giltigheten av
lösöreköpsavhandling och för vilken behörig domstol är särskilt stadgad;
eller
7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av
domstol.
Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid
domstol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag
föreskriven; vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.
Yrkande om kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt
första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran. Lag
(1981:828).
17 a § I lagen (1999:116) om skiljeförfarande finns särskilda
bestämmelser om hinder mot rättegång. Dessa skall beaktas
endast efter invändning av en part. Lag (1999:117).
18 § Är rätten av annan grund än i 17 eller 17 a § sägs
obehörig att upptaga tvist, som där väckes, skall tvisten dock
anses väckt vid rätt domstol, om ej svaranden i rätt tid gjort
invändning om domstolens behörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit
att inkomma med svaromål. Har svaranden uteblivit eller
underlåtit att inkomma med svaromål, skall kärandens uppgift om
de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, tagas för
god, om svaranden erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig. Lag (1999:117).
19 § Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej
upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där
väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan,
att den skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller omedelbart av högre rätt eller enligt lag eller
författning skall omedelbart prövas av skiljemän.
20 § Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta
upp ett mål som väckts där, får den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.
Har flera domstolar genom lagakraftvunna beslut förklarats
obehöriga, får Högsta domstolen, om någon av domstolarna ändå
är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den
domstolen.
I fråga om behörighet att ta upp mål, som på grund av Högsta
domstolens förordnande enligt 14 kap. 7 a § skall förenas i en
rättegång, gäller vad högsta domstolen bestämmer.
Lag (2009:344).
20 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva
ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan
lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att
ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare
domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot
ansökan. Lag (1996:247).
21 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om laga
domstol, vare de gällande.
11 kap. Om part och ställföreträdare
1 § Envar kan vara part i rättegång.
Råder ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten
rättshandling, som han ej själv äger ingå, föres talan av den som är
partens ställföreträdare. Om talan på grund av skadegörande handling äge
vad i 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 § första stycket stadgas motsvarande
tillämpning.
2 § Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter,
kan vara part i rättegång. Lag samma vare i fråga om kronan samt kommun
eller annan sådan menighet.
För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens
ställföreträdare. Lag (1947:616).
3 § Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra
sin talan, äge dock föra talan här i riket, om han enligt svensk lag är
behörig därtill.
4 § Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra
talan som part eller ställföreträdare för part är behörig, erfordras ej,
med mindre rätten finner bevis böra företes.
5 § En part skall infinna sig personligen vid huvudförhandling
i tingsrätt och hovrätt, om inte hans närvaro kan antas vara
utan betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är en part skyldig att
infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro
är nödvändig för utredningen.
Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling
är en part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro
kan antas främja syftet med sammanträdet.
Vad nu sagts om en parts skyldighet att infinna sig personligen
gäller också en parts ställföreträdare. Finns det flera
ställföreträdare för en part, får rätten bestämma vilken eller
vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra
sin talan, är han ändå skyldig att infinna sig personligen, om
rätten finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.
Är en part eller hans ställföreträdare skyldig att infinna sig
personligen, skall rätten förordna om detta. Lag (20099:344).
6 § En part som har kallats att inställa sig till ett sammanträde
får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa
och uppehälle, om parten är en fysisk person och det är skäligt med
hänsyn till hans eller hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader
som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i
övrigt. Rätten får bevilja förskott på ersättningen.
Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Lag (1996:1624).
12 kap. Om rättegångsombud
1 § Parts talan må föras genom ombud.
Om skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap.
5 §.
2 § Såsom ombud får inte brukas annan än den som rätten med
hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner
lämplig att vara ombud i målet. Ombudet skall behärska svenska
språket.
Ombud skall ha hemvist i Sverige, i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz; dock
får även annan brukas såsom ombud, om rätten med hänsyn till
omständigheterna finner det lämpligen kunna ske.
Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd
eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Lag (2001:57).
3 § Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid domstol
eller allmän åklagare eller kronofogde får ej vara ombud, med mindre
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer giver lov därtill.
Vad nu sagts skall dock ej avse den som, under tjänstledighet, i
utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.
Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.
Lag (1992:1511).
4 § Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av
rätten, i sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas
som ombud i målet. Ej heller må någon brukas som ombud, om han tagit
befattning med saken som domare eller befattningshavare vid domstol
eller som ombud för motparten.
5 § Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes
han eljest olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet; rätten
äge ock, om skäl äro därtill, förklara honom obehörig antingen för viss
tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten.
6 § Avvisas ombud, skall rätten, om ej parten är tillstädes och själv
vill föra sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan
godkännas. Underlåter parten det och infinner han sig ej personligen,
skall han anses som utebliven.
Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt 5 § är advokat, skall
anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse. Lag
(1987:747).
7 § Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom
överlåtet anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att
han skall kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för
sig ställa ombud. Underlåter han det, skall han anses som utebliven.
8 § Om en part vill föra talan genom ombud, ska parten ge
ombudet fullmakt muntligen inför rätten eller skriftligen.
En skriftlig fullmakt ska vara egenhändigt undertecknad av
parten. Om fullmakten skrivs under elektroniskt, ska det göras
med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i
artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering
och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den
inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den
ursprungliga lydelsen. Lag (2020:918).
9 § En skriftlig fullmakt ska ges in när ombudet första gången
för talan i målet. En fullmakt behöver emellertid inte ges in
för att anmäla missnöje med ett beslut.
En elektroniskt underskriven fullmakt ska ges in på ett sådant
sätt att rätten kan kontrollera att fullmakten inte är
återkallad av parten. Andra fullmakter ska ges in i original.
Om en fullmakt inte finns tillgänglig när den ska ges in, ska
rätten ge ombudet tid att ge in den. Är ett uppskov olägligt,
får rätten fortsätta med handläggningen av målet, dock utan
att meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt, ska
behörigheten anses innefatta ombudets tidigare åtgärder i
rättegången.
Anser rätten att det är ovisst om en parts underskrift på
fullmakten är riktig, får rätten ge anstånd för att undanröja
ovissheten.
En fullmakt i original ska på begäran återlämnas till ombudet.
Lag (2020:918).
10 § Har upphävts genom lag (2020:918).
11 § Såsom fullmakt för kronan eller kommun eller annan sådan menighet
eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande
eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För
bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning må styrkt utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som
fullmakt. Lag (1947:616).
12 § Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas
till innehavaren.
Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part
meddela fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt
rättegångstillfälle, skall det angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt
gälle allenast i det mål, vari den givits.
13 § Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov
därtill.
Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet
bemyndigats, överlåta åt annan att föra partens talan, om ombudet givit
lov därtill.
14 § Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar
angående saken
1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan
myndighet än rätten;
2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej
föreläggande för parten att infinna sig personligen;
3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva
svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;
4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens
yrkande;
5. ingå förlikning;
6. söka verkställighet av rättens dom; samt
7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.
Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i
allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom
förlikning inte är tillåten.
Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den
domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även
anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.
Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har
ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första
stycket 2--5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då
meddelas. Lag (1987:747).
15 § Ett ombuds behörighet enligt 14 § får inskränkas endast i
fråga om rätten att väcka talan, att ta emot delgivning av
stämning, att ingå förlikning, att söka verkställighet av
rättens dom eller att ta emot ersättning för rättegångskostnad
som tillerkänts parten. Om någon annan inskränkning har skett,
är den utan verkan.
En inskränkning i ombudets behörighet gäller inte mot rätten
eller motparten innan de har upplysts om den muntligen inför
rätten eller skriftligen. Lag (2020:918).
16 § Är rättegångsfullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten
förelägga parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten
icke gälla.
17 § Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare
utan verkan mot parten, om han genast gör gensaga däremot.
18 § Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.
Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av
fullmakten bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd
för utförande av sin talan.
Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande,
innan den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock
skriftligen.
19 § Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas,
upphör icke därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när
anledning förekommer därtill, om rättegången underrätta dödsboet eller
partens ställföreträdare.
Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans
behörighet, vare fullmakten dock gällande.
20 § Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behöriget
därtill och vare, om han ej förmår styrka, att han handlat efter
fullmakt eller att rättegångshandling, som han företagit, blivit av
parten godkänd eller ändock är gällande mot parten, skyldig att ersätta
motparten eller annan den kostnad, som i rättegången uppstått genom att
vad han företagit ej är bindande för parten. Om skyldighet att ersätta
annan skada äge vad om fullmakt i allmänhet är stadgat motsvarande
tillämpning.
21 § Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan,
gälle i tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild
åtgärd.
22 § Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Om
rättegångsbiträde gälle vad i 2 - 5 §§ samt 6 § andra stycket stadgats.
Rättegångshandling, som biträde i partens närvaro företagit, skall anses
av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.
23 § Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest
handhava annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig
att föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad om
ställföreträdare är stadgat.
24 § Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om
behörighet att föra annans talan, vare den gällande.
13 kap. Om föremål för talan och talans väckande
1 § Talan om åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas
till prövning, ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet
avgöres, om
1. fråga är om tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av
redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan
lämnat vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är
förfallen;
2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse,
varom talan väckts i målet, ej fullgöres;
3. fråga är om ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran
eller om annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen;
4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt
särskild anledning förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig
sådan fullgörelse; eller
5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.
2 § Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består
eller icke består, må upptagas till prövning, om ovisshet råder om
rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång.
Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är
stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan om
fastställelse därav upptagas.
Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må
upptagas, vare det gällande.
3 § Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock
1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först
då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken
talan väckts,
2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket samt
3. kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av
huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det
stöder sig på väsentligen samma grund.
Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan
huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till
avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan
prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte
tillåtet i högre rätt.
Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak
inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny
omständighet till stöd för sin talan. Lag (1987:747).
4 § Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.
Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför
rätten eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.
Talan skall anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten,
eller, om stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.
5 § Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål,
och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, om
svaranden yrkar det, målet dock prövas.
Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden,
sedan dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen
utan verkan.
6 § Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan
samma parter, upptagas till prövning.
7 § Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny
stämning övertaga kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde
rättegången är; om överlåtarens skyldighet att svara för
rättegångskostnad gälle vad i 18 kap. 10 § stadgas.
Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett,
i svarandens ställe inträda i målet, om käranden samtycker därtill.
Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å
vilken överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter
kallelse inträda som part i rättegången.
14 kap. Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång
1 § Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de
handläggas i en rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund.
2 § Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller
flera kärande mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en
rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund.
3 § Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden
angående samma sak eller en sak, som har gemenskap med denna, eller
rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, skall målen
handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda förenats med
huvudkäromålet, är genkäromål. Lag (1987:747).
4 § Vill någon, som inte är part i rättegången, till gemensam
handläggning väcka talan mot båda parterna eller en av dem om det, som
tvisten gäller, skall målen handläggas i en rättegång. Lag (1987:747).
5 § Vill part, om han förlorar målet, framställa återgångskrav eller
anspråk på skadestånd eller annat dylikt mot tredje man, får han väcka
sin talan mot tredje man till gemensam handläggning med huvudkäromålet.
Om tredje man i anledning av den utgång målet mellan parterna kan få
vill väcka talan mot någon av dem eller båda angående sådant anspråk som
sägs i första stycket, får han väcka denna talan till gemensam
handläggning med huvudkäromålet. Lag (1987:747).
6 § Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu
sagts handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.
När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.
7 § I fall som avses i 1-6 §§ får mål förenas endast om målen
väckts vid samma domstol och denna är behörig samt samma
rättegångsform är tilllämplig för målen.
Väcks talan som avses i 3-5 §§ sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt företagits till avgörande,
får rätten handlägga målen särskilt, om de inte utan olägenhet
kan handläggas i samma rättegång. Detsamma gäller, om part
väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för
yttrande enligt 42 kap. 15 § har gått ut eller efter den
tidpunkt som angetts i ett sådant meddelande som avses i 42
kap. 15 a §. Lag (2000:172).
7 a § Handläggs vid två eller flera tingsrätter eller vid två
eller flera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som
avses i 1-6 §§, får Högsta domstolen efter ansökan av part
eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen
skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta
har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det
inte innebär betydande olägenhet för någon part. Om det visar
sig vara lämpligt, får den domstol som skall handlägga målen
särskilja dem.
Beslut som rätten fattat i ett mål, som på grund av Högsta
domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en
annan, skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats
bestämmer annat. Lag (2009:344).
8 § Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande
till motparten att anse som självständig part.
Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i
saken, skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till
förmån för de övriga, även om den strider mot deras handlingar.
9 § Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans
rätt, och visar han sannolika skäl för sitt påstående, äge han som
intervenient å endera sidan deltaga i rättegången.
10 § Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos
rätten göra ansökan därom. Över ansökan skola parterna höras. Om skäl
äro därtill, må förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten
meddele, så snart ske kan, beslut över ansökan.
11 § Intervenient äge företaga rättegångshandling, som står öppen för
parten; han må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga
handling, som strider mot partens, eller annorledes än jämte parten
fullfölja talan mot dom eller beslut.
Är på grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för
och mot intervenienten, som om den meddelats i rättegång, däri han varit
part, äge han dock ställning av part i rättegången.
12 § Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången,
äge han kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.
Den, för vilken rättegång kungjorts äge i sin ordning kungöra den för
annan, som han menar kunna inträda i rättegången.
Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt
stadgat.
13 § Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga.
Inlagan skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden
för åtgärden angivas.
15 kap. Om kvarstad m.m.
1 § Om någon visar sannolika skäl för att han har en fordran, som är
eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan
liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att
avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig
att betala skulden, får domstol förordna om kvarstad på så mycket av
motpartens egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Lag
(1981:828).
2 § Om någon visar sannolika skäl för att han har bättre rätt till viss
egendom, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning
i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten
skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över
egendomen till skada för sökanden, får domstol förordna om kvarstad på
egendomen. Lag (1981:828).
3 § Om någon visar sannolika skäl för att han mot någon annan
har ett anspråk, som är eller kan antas bli föremål för
rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det
skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss
verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på
annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt
eller väsentligt förringar dess värde, får domstol förordna om
lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.
En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite
att utöva viss verksamhet eller företa viss handling eller
annat föreläggande vid vite att beakta sökandens anspråk eller
förordnande av syssloman eller meddelande av en föreskrift som
är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökandens rätt.
Lag (2000:172).
4 § Framgår det i en rättegång om bättre rätt till viss egendom att den
ena parten har olovligen rubbat motpartens besittning eller vidtagit
någon annan olovlig åtgärd beträffande egendomen, får domstolen förordna
att besittningen genast skall återställas eller annan rättelse genast
ske. Lag (1981:828).
5 § Ett beslut om en åtgärd som avses i detta kapitel meddelas
av den domstol där rättegången är anhängig. Om någon rättegång
inte är anhängig, gäller i fråga om behörig domstol vad som är
föreskrivet om tvistemål. Vad som sägs om inskränkning av
domstols behörighet i fråga om tvist som ska tas upp i annan
ordning än inför domstol ska dock inte tillämpas.
En fråga om en åtgärd enligt detta kapitel får tas upp endast
på yrkande. Om någon rättegång inte är anhängig, ska yrkandet
framställas skriftligen i en ansökan som ska vara egenhändigt
undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.
Ett yrkande får inte bifallas utan att motparten har getts
tillfälle att yttra sig. Om det är fara i dröjsmål, får dock
rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare.
Beträffande behandlingen i övrigt av en fråga angående en
åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § då någon rättegång inte är
anhängig tillämpas vad som gäller när en sådan fråga uppkommer
i en rättegång. Ett yrkande av sökandens motpart om ersättning
för kostnad får dock prövas i samband med avgörandet av frågan
om åtgärden. Lag (2020:918).
6 § En åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § får beviljas endast
om sökanden hos rätten ställer säkerhet för skada som kan
tillfogas motparten. Om sökanden inte förmår ställa säkerhet
och har visat synnerliga skäl för sitt anspråk, får rätten
befria honom eller henne därifrån. Staten, kommuner, regioner
och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av säkerhet gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten ska prövas av rätten, om den inte
har godkänts av motparten. Lag (2019:837).
7 § När en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § har beviljats, skall
sökanden, om ej talan redan har väckts, inom en månad från beslutet
väcka talan i saken vid domstol eller, om anspråket skall prövas i annan
ordning, enligt vad som gäller därom. Talan som ej skall prövas av
domstol eller annan myndighet anses väckt när prövning har påkallats hos
motparten eller förfarandet har inletts i annan ordning.
Väcks ej talan enligt vad som sägs i första stycket, skall åtgärden
omedelbart återgå. Lag (1981:828).
8 § En åtgärd som har beviljats enligt 1, 2 eller 3 § skall omedelbart
hävas, om säkerhet, som tillgodoser ändamålet med åtgärden, ställs eller
det annars ej längre finns skäl för åtgärden. Återkallas eller förfaller
talan som har väckts i saken, skall åtgärden också omedelbart hävas.
Frågan om hävande prövas av den domstol där rättegången är anhängig
eller, om rättegång ej är anhängig, av den domstol som först har prövat
frågan om åtgärden.
Då saken är föremål för rättegång och målet avgörs, skall rätten pröva,
om åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten får även i samband med domen
förordna om en åtgärd som nu har angetts. Lag (1981:828).
9 § Rätten får, när det finns skäl till det, på yrkande av någon av
parterna förordna att en åtgärd enligt 4 § skall gå åter. Lag
(1981:828).
10 § I fråga om verkställandet av en åtgärd som avses i detta kapitel
finns bestämmelser i utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare
föreskrifter om verkställandet, om det behövs. Lag (1981:828).
16 kap. Om omröstning
1 § Om det vid en överläggning till dom eller beslut framförs
skiljaktiga meningar ska omröstning ske.
Vid omröstningen ska den yngste i rätten yttra sig först.
Därefter ska ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte
i rätten. Ordföranden ska säga sin mening sist. Om någon av
ledamöterna har berett målet ska dock han eller hon alltid
säga sin mening först.
Var och en ska ange skälen för sin mening. Lag (2018:411).
2 § Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild
omröstning ske. Över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock
röstas särskilt. Är beträffande samma käromål fråga om flera
omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången,
skola de, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till
särskild omröstning. Om rättegångskostnad skall röstas särskilt.
Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta
stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.
3 § Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattats av
mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit
hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock
den meningen gälla. Lag (1993:514).
4 § Om det vid en omröstning framförs fler meningar än två utan att
någon av dem ska gälla enligt 3 §, gäller följande.
Om omröstningen gäller pengar eller något annat som utgör en
viss mängd, ska rösterna för den största mängden läggas
samman med rösterna för den näst största. Om det behövs ska
sammanläggningen fortsätta efter samma grund till dess någon
mening ska gälla enligt 3 §.
I annat fall ska den mening som har fått flest röster gälla.
Har flera meningar fått lika många röster gäller den mening
som biträtts av ordföranden eller, om han eller hon inte
biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av
den främste bland dem som röstat för någon av dessa
meningar. Lag (2018:411).
5 § Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening
skall gälla, skall röstas därom.
6 § Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite eller någons
hållande i häkte, gäller om omröstning i frågan vad som föreskrivs i 29
kap. Lag (1981:828).
7 § har upphävts genom lag (1969:244).
17 kap. Om dom och beslut
1 § Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit
fullföljts särskilt, är slutligt beslut.
2 § Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som
förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit
med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits,
skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 43
kap. 14 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats
efter huvudförhandlingen.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad
handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Lag
(1987:747).
3 § Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig
ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom
ej grundas å omständighet,som icke av part åberopats till grund för hans
talan.
4 § Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom
givas över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke
avslutats. Över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning,
må dömas allenast i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må
särskild dom givas över det som medgivits.
5 § Beror prövningen av en viss talan av en annan talan som handläggs i
samma rättegång, får särskild dom ges över den talan.
Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får särskild dom ges
över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar
betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen fråga,
som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av
saken.
När särskild dom ges enligt denna paragraf, får rätten bestämma att
målet i övrigt skall vila till dess domen har vunnit laga kraft. Lag
(1990:443).
6 § Förlikas parterna om det, varom tvistas, och begära de, att rätten
stadfäster förlikningen, skall det ske genom dom.
7 § En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud eller biträden,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter
som dessa grundats på och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.
En högre rätts dom skall i den utsträckning det behövs innehålla en
redogörelse för lägre rätts dom.
Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återvinning,
skall det i domen anges vad han i så fall skall iaktta.
Lag (1994:1034).
8 § Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av
svarandens medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre
rätts dom, må utfärdas i förenklad form. Lag (1976:567).
9 § Innan dom beslutas, skall överläggning hållas.
Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande
eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om
ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två
veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid
huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli;
vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för
domens meddelande.
Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål
avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.
Avgörs i annat fall ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som
möjligt överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas
och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på
rättens kansli.
Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte
meddelande av fullföljdshänvisning.
Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma
tid och sätt som domen.
När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underättas skriftligen om
utgången i målet. Lag (1987:1097).
10 § En dom ska sättas upp särskilt och skrivas under av de
lagfarna domare som har deltagit i avgörandet.
Om en dom skrivs under elektroniskt, ska det göras med en
sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i
förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.
Lag (2020:918).
11 § Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom
avgjorts den sak, varom talan väckts.
Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som
åberopats till kvittning.
Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.
Om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.
12 § Det som sägs i 2 och 9 §§ om dom skall tillämpas i fråga om
slutligt beslut. Beträffande ett sådant beslut skall även 7 och 10 §§
tillämpas, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet.
Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas in i
domen.
Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande
av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta.
Lag (1994:1034).
13 § Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det
behövs ange de skäl som det grundas på.
Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste
anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut
överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran
lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt
skall iaktta.
Om ett beslut som inte är slutligt meddelas i samband med dom
eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga
beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den
som vill överklaga skall iaktta. Lag (1994:1034).
14 § Rätten får, när det finns skäl till det, i dom förordna att den
får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft. När det
finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet skall
ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om domen
ändras.
Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut, enligt vilket
rätten
1. avvisat ombud eller biträde,
2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i
rättegången,
3. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part eller intervenient,
4. förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad eller
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävande av sådan åtgärd,
5. till biträde utsett någon annan än part föreslagit, eller
6. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som
gäller rättshjälp, dock inte beslut om ersättningsskyldighet enligt
30 § rättshjälpslagen (1996:1619).
I fråga om beslut, enligt vilket föreläggande har meddelats part
eller annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning, gäller vad som sägs i första
stycket.
Är särskild föreskrift meddelad om att dom eller beslut, som inte
har laga kraft, får verkställas, är den gällande. Lag (1996:1624).
15 § Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller
någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon
annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får
rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader
från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering
senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får
dock ske endast om en part begär det och motparten inte
motsätter sig kompletteringen.
Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall
parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra
meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är
uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på
varje exemplar av det avgörande som rättats. Lag (1999:84).
18 kap. Om rättegångskostnad
1 § Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans
rättegångskostnad, om ej annat är stadgat.
2 § Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas
annorledes än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad.
3 § Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att
motparten givit anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest
uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall
han ersätta motparten hans rättegångskostnad eller ock, om
omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad.
Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd
för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom,
må förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.
3 a § Har den vinnande parten inlett rättegången genom ansökan om
stämning trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt
lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, är hans
rätt till ersättning för kostnader begränsad till vad han hade kunnat få
i ett sådant mål. Lag (1990:747).
4 § Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall
vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera
eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas,
ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av
allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin
kostnad.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande
bifalles allenast till en del.
5 § Avvisas parts talan, anses parten som tappande.
Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit,
skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda
omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes
annorledes.
Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat
avtalats.
6 § Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga
föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller
invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller
eljest vållat kostnad för motparten, vare han skyldig att ersätta sådan
kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.
7 § Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta
motpartens rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten
eller partens ombud eller biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 §
första stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i
6 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej
framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.
8 § Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för
rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för
tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens
arbete och tidspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för
rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av
tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.
Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta enligt 6 §
räntelagen (1975:635) från dagen då målet avgörs till dess betalning
sker. Lag (1987:328).
8 a § I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller
följande i stället för bestämmelserna i 8 §.
Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än
kostnad för
1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för
varje instans och med ett belopp som motsvarar högst den
ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) under en timme,
2. ansökningsavgift eller tilläggsavgift,
3. resa och uppehälle för en part eller ställföreträdare i
samband med sammanträde eller, om personlig inställelse inte
föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handlingar.
Om en part har handlat så att 3 eller 6 § är tillämplig, får
dock ersättning till motparten avse dennes samtliga kostnader
enligt 8 §.
Ersättning lämnas endast i den utsträckning kostnaden
skäligen behövts för att ta tillvara partens rätt.
Ersättning som anges i andra stycket 3 lämnas enligt
bestämmelser som regeringen meddelar.
Om målet till en början har handlagts i annan ordning än som
gäller för mål som avses i denna paragraf, lämnas ersättning
för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligt de
kostnadsregler som gäller för denna.
Om ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning har
överlämnats till en tingsrätt får, om målet därefter avgörs
genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig
kostnad för högst en rättegångsskrift eller inställelse vid
högst ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare
ersättning lämnas, om inte särskilda skäl leder till en annan
bedömning, med ett belopp som motsvarar högst hälften av den
ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) under en timme. Lag (2014:249).
9 § Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en
för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av
målet, som angår allenast någon av parterna, eller ock part orsakat
kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock
denna kostnad gäldas av den parten ensam.
Är någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en
för båda och båda för en.
10 § Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han
och käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad,
som uppkommit före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter,
svare han ensam.
Den som inträtt i svarandens ställe svare ensam för rättegångskostnaden.
11 § Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara
för rättegångskostnad, äge rätten, på yrkande av någon av dem,
med hänsyn till omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan
dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas hela
kostnaden.
12 § I fråga om skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av
part i rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till
ersättning för sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part
äga motsvarande tillämpning; dock svare intervenienten allenast för den
särskilda kostnad, som orsakats av interventionen. Ej må den part, å
vilkens sida intervenienten deltagit, förpliktas att ersätta kostnad,
som nu nämnts.
13 § Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd betalas av
parterna en för båda och båda för en, gäller i fråga om skyldighet
att ersätta sådan kostnad vad som föreskrivs i detta kapitel om
rättegångskostnad. Om parterna skall bära var sin rättegångskostnad,
får rätten besluta, att kostnaden skall fördelas med hälften på var
och en av dem. Har staten haft kostnader för att hämta en part till
rätten, skall parten ersätta staten för kostnaden.
Om skyldighet att ersätta staten för kostnad i anledning av att part
har beviljats rättshjälp är särskilt föreskrivet. Lag (1996:1624).
14 § En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall
framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid
uppge vari kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande
inom den angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som
har uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har
framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket
samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.
Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i
1--10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av
särskilda omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta
kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för
rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
anges. Lag (1987:747).
15 § Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta
rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången
därstädes.
Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts
särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre
rätt, motsvarande tillämpning.
Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.
16 § I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att
talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt
tillämpas i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om
annat inte är föreskrivet. Lag (1990:443).
II. Om rättegången i brottmål
19 kap. Om laga domstol
1 § Laga domstol i brottmål är rätten i den ort där brottet
begåtts. Ett brott anses ha begåtts på den ort där
gärningsmannen handlade. I fråga om straffbar underlåtenhet
anses brottet ha begåtts där gärningsmannen borde ha handlat
eller där han eller hon befann sig när han eller hon borde ha
handlat. Vid tillämpning av straffbestämmelser enligt vilka
gärningen ska ha medfört en viss effekt anses brottet ha
begåtts på den ort där effekten inträdde eller, vid försök,
enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt. Begicks
brottet på orter under skilda domstolar, har de lika
behörighet. Har det skett på svenskt fartyg eller luftfartyg
under resa inom eller utom landet, är även rätten i den ort,
dit den misstänkte med fartyget eller luftfartyget först
ankommer eller där han eller hon gripits eller annars
uppehåller sig, behörig.
Är det, när åtal väcks, ovisst var brottet begåtts, får åtal
tas upp av rätten i någon av de orter, där det kan antas ha
skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller
annars uppehåller sig.
Åtal för brott får också tas upp av den rätt, där den
misstänkte ska svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i
den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om
rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra
omständigheter finner det lämpligt. Lag (2021:1017).
2 § Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt
fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, upptages, om
ej regeringen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den
misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den
ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig. Lag (1974:573).
3 § Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å
olika tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal
väckas även mot den eller de övriga.
Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för
brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till
utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att
åtalen upptagas av samma domstol. Lag (1948:453).
4 § Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk
angivelse eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid
den rätt, där brottet åtalats. Lag (1948:453).
5 § Över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.
Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma
rätt döma däröver, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet och
andra omständigheter finnes lämpligt.
6 § Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten
upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem,
om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra
omständigheter finner det lämpligt.
7 § En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om
något förhållande som har grundat behörigheten ändras efter det att
stämning delgetts den misstänkte.
Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens
begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och
särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den
andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är
olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte
den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.
Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt
åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter. Lag
(1987:747).
8 § Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock
i avbidan på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke
utan fara kan uppskjutas.
9 § Är i lag föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av högre
rätt eller skall åtal enligt lag eller författning upptagas av
annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 §
har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet
upptagas av annan domstol. Skall fråga om ansvar upptagas av
annan myndighet än domstol eller av särskild domstol, äger vad i detta
kapitel stadgas ej tillämpning.
Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss
domstol, vare utan verkan. Lag (1965:585).
10 § Har lägre rätt upptagit mål, må fråga om rättens behörighet ej
upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där
väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock målet skall
upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller
omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den
misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.
11 § Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt
förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts,
äge den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till
lägre rätt, som finnes behörig.
Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft,
funnits obehöriga, äge Högsta domstolen, om någon av dem finnes
behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av
vilken målet bort upptagas. Lag (2009:344).
11 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva
ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan
lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att
ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare
domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog
emot ansökan. Lag (1996:247).
12 § Det som sägs i detta kapitel ska tillämpas även i fråga
om domstolarnas befattning med förundersökning och användande
av tvångsmedel. En sådan fråga får tas upp även av rätten i en
annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel, om beslut
i frågan bör fattas utan dröjsmål.
Åtal för brott som ska prövas gemensamt med en fråga om
häktning enligt 24 kap. 13 a § får tas upp även av rätten i en
annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel.
Lag (2021:285).
20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande
1 § Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal
för brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar
för förseelse i rättegången.
2 § Allmän åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt åtal, om ej
annat är stadgat.
Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under
allmänt åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.
Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes
förmån.
3 § Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro
undantagna därifrån.
Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av
myndighet eller angivelse av målsägande, vare det gällande.
4 § Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under
allmänt åtal, må sådant åtal äga rum även för de övriga.
Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under
allmänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet,
må allmänt åtal äga rum mot dem alla.
5 § En målsägande får ange ett brott till åtal hos åklagare
eller Polismyndigheten. Lag (2014:649).
6 § Åklagare skall, om ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under
allmänt åtal. Lag (1964:166).
7 § Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott
(åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan
påföljd än böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och
det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver
påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av
det föreliggande brottet, eller
4. om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till
stånd.
Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket,
om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon
påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet
och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs
av andra skäl att åtal väcks. Lag (1997:726).
7 a § Beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har
väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat
eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett
åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den
tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. Lag
(1981:1285).
7 b § Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda
omständigheter föranleder det. Lag (1985:13).
8 § Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal,
med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall
äga rum.
Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i
högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om
ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann
tillvitelse angående brott.
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada. Lag (1964:166).
9 § Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.
Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den
misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden
övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den
tid, högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap
om nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter
väcka åtal för brottet; om den tilltalade yrkar det, skall frikännande
dom meddelas.
10 § Bestämmelserna i 8 och 9 §§ om rätt för målsäganden att
väcka åtal eller överta väckt åtal gäller inte i fråga om brott
som i utövningen av anställningen eller uppdraget har begåtts
av
1. statsråd,
2. justitieråd,
3. någon av riksdagens ombudsmän eller den som har tjänstgjort
i hans eller hennes ställe,
4. någon annan befattningshavare, mot vilken enligt
riksdagsordningen eller annan författning endast något av
riksdagens utskott eller annat riksdagsorgan är behörigt att
besluta om åtal för sådant brott,
5. justitiekanslern eller den som har tjänstgjort i hans eller
hennes ställe, eller
6. domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol.
Lag (2010:1391).
11 § Äro i fråga om samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller
åtal av en målsägande även för de övriga.
12 § Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej
angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller
nedlagt åtal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör
brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen
gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänt åtal väckts, må
allmänt åtal för brottet ej därefter äga rum.
13 § Har någon genom brott blivit dödad, har hans eller hennes
efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon samma
rätt som målsägande att ange brottet eller föra talan om det.
Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som
därav blivit förnärmad eller lidit skada, äge närstående, som
nu sagts, samma rätt att angiva brottet eller tala därå, som
tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår, att
denne ej velat angiva eller åtala brottet. Lag (2005:438).
14 § Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej
råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, får hans
ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Samma rätt har en
förvaltare enligt föräldrabalken för en målsägandes räkning när brottet
rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag.
Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom
angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2--5 §§ är stadgat om part
och ställföreträdare i tvistemål tillämpas beträffande målsägande, även
om han ej för talan.
Om rättegångsombud för målsägande gäller vad i 12 kap. är stadgat. Lag
(1988:1260).
15 § Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan,
får åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stödperson)
under rättegången. Sådan stödperson som rätten har kännedom om
skall om möjligt underrättas om rättegången.
I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen (1988:609)
om målsägandebiträde.
Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat
sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens
ställföreträdare skall höras. Lag (1994:420).
15 a § En målsägande som har begärt det ska av rätten
underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför
rätten. Lag (2015:429).
16 § Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas
av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva
brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, anses som
målsägande.
21 kap. Om den misstänkte och hans försvar
1 § Den misstänkte äge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall
rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes
erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom; denne äge ock föra
talan för den omyndige.
Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon föra talan mot dom, såvitt genom denna
fastställts, att den misstänkte förövat gärningen. Lag (1971:875).
2 § Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid
en huvudförhandling i tingsrätten eller hovrätten. En sådan
skyldighet gäller dock inte om målet kan avgöras även om den
misstänkte inte infinner sig vid huvudförhandlingen och den
misstänktes närvaro kan antas vara utan betydelse för
utredningen.
Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är den misstänkte
skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att
den misstänktes närvaro är nödvändig för utredningen.
Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling
är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om den
misstänktes närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.
Om den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen ska
rätten besluta om detta.
När den misstänkte inte är skyldig att infinna sig
personligen, får den misstänktes talan föras genom ombud. I
fråga om ombud gäller 12 kap. Ett ombud som är offentlig
försvarare för den misstänkte behöver dock inte ge in en
skriftlig fullmakt annat än om rätten anser att det behövs.
Lag (2020:918).
3 § Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas
av försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år
eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av
den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt
rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.
En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt
den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och
omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att
iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket.
Utländsk medborgare eller den som har hemvist utom riket får inte vara
försvara re om det med hänsyn till rikets säkerhet är olämpligt. Om
försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2--5 §§ samt 6 § andra stycket.
Lag (1992:1511).
3 a § Är den misstänkte anhållen eller häktad ska offentlig
försvarare förordnas för honom eller henne, om han eller hon
begär det. Offentlig försvarare ska också på begäran förordnas
för den som är misstänkt för ett brott, för vilket det inte är
stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.
Offentlig försvarare ska därutöver förordnas
1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till
utredningen om brottet,
2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt
vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma
till en annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller
sådana påföljder i förening, eller
3. om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den
misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.
Om den misstänkte biträds av en försvarare som han eller hon
själv har utsett, ska det inte förordnas någon offentlig
försvarare vid sidan av denne. Offentlig försvarare ska dock
förordnas om det finns synnerliga skäl. Lag (2019:263).
3 b § En offentlig försvarare ska förordnas för en tidigare
tilltalad om
1. han eller hon är i behov av försvarare med hänsyn till att
åklagaren enligt 58 kap. 6 a § beslutat eller har möjlighet
att besluta att återuppta en förundersökning eller att låta en
pågående förundersökning även avse frågan om den tidigare
tilltalades delaktighet i brottet, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.
Vid bedömningen av om den tidigare tilltalade är i behov av
försvarare ska rätten beakta brottets beskaffenhet, den
tidigare tilltalades personliga förhållanden och vilka
utredningsåtgärder som ska vidtas. Lag (2012:659).
4 § Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken
från sig, äge den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller
tiden för sådan talan utgått, förordna försvarare att biträda honom i
högre rätt.
Fråga om förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då
framställning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.
4 a § En framställan om förordnande av en offentlig försvarare
enligt 3 b § ska göras hos den domstol som enligt 58 kap. 4 §
första stycket är behörig att pröva ansökan om resning.
Lag (2012:659).
5 § Till offentlig försvarare ska förordnas en advokat som är
lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl, får till
sådan försvarare utses någon annan lämplig person som har
avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till
domaranställning. Företrädesvis bör det förordnas någon som
brukar förekomma som rättegångsombud vid domstolen.
Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon
som är behörig för uppdraget, ska denne förordnas, om det
inte finns särskilda skäl mot det. Lag (2009:1252).
6 § En offentlig försvarare får entledigas av rätten om
behovet av offentlig försvarare upphör eller om det finns
något annat skäl för det. Om den misstänkte utser en annan
försvarare, ska den offentliga försvararen entledigas om det
inte skulle medföra synnerlig olägenhet.
Ett byte av offentlig försvarare får beslutas av rätten, om
det finns särskilda skäl. Om en offentlig försvarare har
bytts ut en gång, får ett nytt byte ske bara om det finns
synnerliga skäl.
En offentlig försvarare får inte utan rättens tillstånd sätta
någon annan i sitt ställe. Lag (2018:533).
7 § Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes
rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.
Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte
förbereda försvaret.
8 § Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid
rätten göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för
tillvaratagande av den misstänktes rätt, så ock, om målet fullföljes,
biträda honom i högre rätt.
9 § Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att
träffa sin försvarare. Om en försvarare som är utsedd av den
misstänkte inte uppfyller de krav som ställs i 5 § första
stycket, får undersökningsledaren eller åklagaren besluta att
den misstänkte inte får träffa sin försvarare om det är
nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska
försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska
hälsa eller frihet. Beslutet ska vara skriftligt och
innehålla de skäl som det grundas på. Den misstänkte eller
försvararen får begära att rätten prövar beslutet.
Om den misstänkte har rätt att träffa sin försvarare ska det
få ske i enrum.
En offentlig försvarare eller en försvarare som har utsetts
av den misstänkte och meddelats rätten ska kallas till
huvudförhandlingen, liksom till andra sammanträden inför
rätten. Lag (2016:929).
9 a § Om det med hänsyn till omständigheterna finns anledning
att pröva om den person som utsetts att biträda den misstänkte
uppfyller kraven i 3 § tredje stycket, ska åklagaren anmäla
detta till rätten. Lag (2019:263).
10 § En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning
av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas
med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn
till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av en
timkostnadsnorm. Regeringen meddelar föreskrifter om
timkostnadsnormen.
Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den
skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller
andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.
När ersättningen bestäms ska i vissa fall en taxa tillämpas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om taxan och om beräkning av
ersättningen för tidsspillan.
Ersättningen till offentlig försvarare får endast om det
finns särskilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och
utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin
verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen. På
begäran av den misstänkte eller den föreslagna offentlige
försvararen ska förhandsbesked lämnas i frågan om sådana
merkostnader omfattas av rätten till ersättning.
En offentlig försvarare får inte förbehålla sig eller ta emot
ersättning av den misstänkte. Har detta skett är förbehållet
utan verkan och den offentlige försvararen ska till den
misstänkte betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot.
Den offentlige försvararen får dock förbehålla sig och ta
emot skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som enligt
fjärde stycket inte omfattas av försvararens rätt till
ersättning av allmänna medel. Lag (2009:1252).
10 a § En offentlig försvarare som överklagat ett beslut om ersättning
får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt
anspråk endast om det finns särskilda skäl för det. Lag (1988:214).
11 § Vårdnadshavare som höres enligt 1 § äger rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av
statsverket. Lag (1971:240)
12 § En misstänkt som har kallats att inställa sig till ett
sammanträde får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad
för resa och uppehälle om det är skäligt med hänsyn till hans eller
hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband
med inställelsen och omständigheterna i övrigt. Rätten får bevilja
förskott på ersättningen.
Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Lag (1996:1624).
22 kap. Om enskilt anspråk i anledning av brott
1 § Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning
av brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket
i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade
ordningen.
2 § Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är
åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet
förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan
väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill
målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han
anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna
uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående
brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan
ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits
av någon annan. Lag (1988:6).
3 § Föres i särskilt mål vid rätten talan om enskilt anspråk i
anledning av brott, äge rätten, om det finnes lämpligt, förordna, att
talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet.
4 § Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för
talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet
väcka talan, som avses i 14 kap. 5 §, äge vad i nämnda lagrum är stadgat
motsvarande tillämpning.
5 § Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband
med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt
mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning
skulle medföra väsentliga olägenheter. Lag (1988:6).
6 § Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava
förlorat sin rätt att tala å brottet, förordne rätten, om part yrkar
det, att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål
handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Framställes ej sådant
yrkande, skall talan i målet anses förfallen.
Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan
motparten ingått i svaromål, skall, om denne yrkar det, talan dock
prövas.
Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.
7 § Föres talan om enskilt anspråk i anledning av brott i samband med
åtalet och finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan
dock prövas i målet. Lag (1969:588)
8 § Talan om enskilt anspråk på grund av sådant brott under allmänt åtal
som avses i 20 kap. 10 § får ej väckas av målsäganden, om inte åtal för
brottet äger rum eller talan biträds av någon som är behörig att besluta
sådant åtal. Lag (1981:1312).
23 kap. Om förundersökning
1 § Förundersökning skall inledas så snart det på grund av
angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott
som hör under allmänt åtal har förövats.
Förundersökning behöver dock inte inledas, om det är uppenbart att
brottet inte går att utreda. Att förundersökning inte behöver inledas
i vissa andra fall följer av 4 a § och 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt
åtal, får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det
innebär fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden
underrättas snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, skall
förundersökningen läggas ned. Lag (1994:1412).
2 § Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan
misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot
honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen
förebringas i ett sammanhang.
3 § Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av
Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. En
förundersökning inleds även genom att en polisman beslutar om
och verkställer ett tvångsmedel enligt 24-28 kap., om inte
1. 22 § är tillämplig,
2. ett föremål tas i beslag för att det skäligen kan antas bli
förverkat enligt 36 kap. 12 § brottsbalken om förverkande av
särskilda brottsverktyg, eller
3. förutsättningarna för rapporteftergift enligt 9 § andra
stycket polislagen (1984:387), 3 kap. 18 § andra stycket
kustbevakningslagen (2019:32) eller 2 kap. 9 §
tullbefogenhetslagen (2024:710) är uppfyllda. Om
förundersökningen har inletts av Polismyndigheten eller
Säkerhetspolisen och saken inte är av enkel beskaffenhet, ska
ledningen av förundersökningen om brottet övertas av
åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet.
Åklagaren ska också i annat fall överta ledningen när det är
motiverat av särskilda skäl.
När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon
anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för
att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polisman
att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om
det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.
Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för
Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller biträder
åklagare i en förundersökning.
Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla
förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse
för utredningen. Detsamma gäller i fall där förundersökning
inletts genom en polismans användning av tvångsmedel.
Lag (2024:784).
4 § En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid
förundersökningen ska undersökningsledaren och den som
biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och
beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den
misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel.
Förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt
utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet.
Förundersökningen ska också bedrivas så skyndsamt som
omständigheterna medger. Om det inte längre finns anledning
att fullfölja förundersökningen, ska den läggas ned.
Även brottsbekämpande verksamhet före en förundersökning ska
bedrivas objektivt. Lag (2016:546).
4 a § En förundersökning får vidare läggas ned
1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står
i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom
kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i
tre månader, eller
2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma
att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20
kap. eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att
förundersökningen läggs ned.
Om det finns förutsättningar för att lägga ned en
förundersökning enligt första stycket redan innan en sådan
har inletts, får det beslutas att förundersökning inte ska
inledas.
Beslut enligt denna paragraf att lägga ned en förundersökning
meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det
kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till
följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 §
första stycket eller om särskild åtalsprövning. Detsamma
gäller beslut att inte inleda förundersökning i motsvarande
fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar
undersökningsledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt
denna paragraf meddelas av åklagare. Lag (2014:649).
5 § Ska enligt 21 kap. 3 a eller 3 b § en offentlig
försvarare utses för den misstänkte eller den tidigare
tilltalade, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos
rätten. Undersökningsledaren ska också göra anmälan hos
rätten, om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde
eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant
biträde. Avser förundersökningen brott enligt 6 kap.
brottsbalken, ska anmälan om målsägandebiträde göras
omedelbart när förundersökningen har inletts eller
återupptagits, om det inte är uppenbart att målsäganden
saknar behov av sådant biträde.
Om det inte pågår någon förundersökning ska anmälan enligt
första stycket göras av åklagaren. Lag (2018:619).
6 § Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages
kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.
6 a § Den som skall höras under förundersökningen får vid vite
kallas att infinna sig vid förhöret, om det är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vite får
inte föreläggas, om förhöret avses ske per telefon eller om
väglängden till den plats där förhöret skall hållas överstiger
tio mil från den plats där den kallade har sin bostad eller
stadigvarande uppehåller sig och det inte är av synnerlig vikt
för utredningen att förhöret äger rum.
Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av
undersökningsledaren eller av en polisman som får leda
förhöret.
Uteblir den som har kallats vid vite, får nytt vite föreläggas
i samband med kallelse till förhör en senare dag.
Lag (2002:440).
6 b § Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av
6 a § prövas av åklagaren.
Den som har förpliktats att betala ett vite får inom tre veckor
från det att han eller hon fick del av beslutet begära rättens
prövning av detta. Begäran om sådan prövning skall göras hos
åklagaren, som med eget yttrande skall överlämna ärendet till
rätten.
Om någon begäran om rättens prövning inte har gjorts inom den
angivna tiden, får åklagarens beslut verkställas enligt
utsökningsbalken. Lag (2002:440).
7 § Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse
att inställa sig till ett förhör får hämtas till förhöret, om
det har satts ut att hållas på en plats inom en väglängd av tio
mil från den plats där han eller hon har sin bostad eller vid
kallelsens mottagande uppehöll sig.
Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en
väglängd av tio mil från den plats där förhör skall hållas
hämtas till förhöret, om undersökningen avser ett brott på
vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att han
eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon
med anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis
eller på annat sätt försvåra utredningen.
När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger
rum, får hämtning enligt första eller andra stycket ske oavsett
väglängden.
Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller
annars utan att vara misstänkt för brott, bör äga rum endast
när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd.
Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han eller
hon inställas på den plats som bestämts för förhöret.
Lag (2002:440).
8 § På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den
plats, där ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör
som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får
polismannen ta med honom till förhöret.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom
ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen
förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i fyra år. Detta gäller också vid försök till ett sådant
brott.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan
förundersökning hunnit inledas. Lag (1994:1412).
9 § Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att
stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av
synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är
tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar
ytterligare sex timmar.
Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för
förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för
utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare
tre timmar.
Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig
att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan
synnerliga skäl får det inte krävas att han infinner sig till
nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.
Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den
tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet.
Lag (1998:24).
9 a § Om det kan antas att utredningen annars försvåras, är
den som ska förhöras skyldig att på tillsägelse tillfälligt
lämna ifrån sig elektronisk kommunikationsutrustning som han
eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon
vägrar, får en polisman tillfälligt omhänderta
utrustningen.
Om det är nödvändigt för att söka efter
egendom som anges i första stycket och det är föreskrivet
fängelse för brottet, får en polisman kroppsvisitera den som
ska höras. Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för
brottet får dock kroppsvisiteras endast om det finns
synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer
att försvåras.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan
en förundersökning har hunnit inledas. Lag (2016:546).
9 b § Egendom som tas om hand enligt 9 a § ska lämnas
tillbaka så snart det inte längre finns skäl för åtgärden och
senast vid den tidpunkt då den som ska höras inte längre är
skyldig att stanna kvar för förhör enligt 9 §.
Det ska föras protokoll över åtgärder enligt 9 a §.
Lag (2016:546).
10 § Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som
följer av andra-sjunde styckena, vem som får närvara vid ett
förhör.
Vid ett förhör ska om möjligt ett trovärdigt vittne utsett av
undersökningsledaren närvara.
Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara
vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen och om
biträdet uppfyller de krav som ställs på en försvarare i
21 kap. 3 § tredje stycket.
Den misstänkte har rätt att själv närvara och ha sin
försvarare närvarande vid ett förhör som hålls på den
misstänktes begäran enligt 18 b § första stycket. Vid andra
förhör med den misstänkte har han eller hon rätt att ha sin
försvarare närvarande. En försvarare som inte uppfyller de
krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket får dock
förhindras att närvara om det är nödvändigt för att sakens
utredning inte väsentligen ska försvåras eller för att avvärja
fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid förhör
med någon annan än den misstänkte får den misstänktes
försvarare närvara om det kan ske utan men för utredningen.
Om en person förhörs i en annan förundersökning än den i
vilken han eller hon är misstänkt, har personen rätt att ha
sin försvarare närvarande om han eller hon medverkar i den
utredningen på ett sådant sätt att 29 kap. 5 a § brottsbalken
kan komma att tillämpas. Försvararen får, i den ordning som
undersökningsledaren bestämmer, ställa frågor vid förhöret.
Ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med
målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller
hennes närvaro inte är till men för utredningen.
När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om
honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske
utan men för utredningen.
Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit
vid ett förhör inte får uppenbaras. Lag (2022:791).
11 § Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, får
han i den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till
den som hörs. Detsamma gäller målsägandebiträde vid förhör med
målsäganden. Om någon annan är närvarande vid förhör, får denne inte
utan undersökningsledarens tillstånd vid förhöret meddela sig med den
hörde. Lag (1988:610).
12 § Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande
i viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller
förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller
andra otillbörliga åtgärder. Den som höres må icke förmenas att intaga
sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila.
13 § Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet,
som är av vikt för utredningen, och är han, om åtal väcks, skyldig
att
i målet vittna därom, eller är det annars av synnerlig vikt för
utredningen att någon, som är skyldig att vittna i målet, redan under
förundersökningen hörs som vittne, får på undersökningsledarens
begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.
Förhör, som avses i första stycket, får inte äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Om förhöret gäller i tillämpliga delar vad
som föreskrivs om bevisupptagning utom huvudförhandling. Den
misstänkte skall ges tillfälle att närvara vid förhöret.
Ersättning för hans inställelse betalas av allmänna medel enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag (1996:1624).
14 § Undersökningsledaren får inhämta ett yttrande från en
sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en
myndighet, ska den misstänkte eller försvararen ges tillfälle
att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl
talar mot detta.
Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av
rätten, får undersökningsledaren framställa en begäran om det.
Han eller hon får också begära att rätten ska förelägga att
ett skriftligt bevis ska läggas fram eller att ett föremål ska
tillhandahållas för besiktning eller besluta att en allmän
handling som kan antas ha betydelse som bevis ska
tillhandahållas vid förundersökningen.
Innan någon är skäligen misstänkt får ett föreläggande enligt
andra stycket beslutas endast om det är uppenbart att den som
föreläggandet riktas mot inte kan komma att misstänkas för
brottet. Lag (2022:316).
15 § På yrkande av undersökningsledaren eller den misstänkte
får rätten ta upp bevis under förundersökningen om
1. det finns en risk att ett bevis som ska åberopas vid
huvudförhandlingen dessförinnan går förlorat eller blir svårt
att ta upp vid förhandlingen, eller
2. någon är skäligen misstänkt för brottet och har
underrättats om misstanken enligt 18 § och det är lämpligt att
ta upp bevis.
Vid bedömningen av om det enligt första stycket 2 är lämpligt
att ta upp bevis ska rätten beakta utredningens omfattning,
brottets beskaffenhet, bevisupptagningens betydelse för frågan
om att häva ett häktningsbeslut eller restriktioner enligt 24
kap. 5 a § och övriga omständigheter. Lag (2021:1107).
15 a § Ett sammanträde för bevisupptagning enligt 15 § ska
hållas skyndsamt. Om bevisupptagningen kan antas få betydelse
för frågan om att häva ett häktningsbeslut eller restriktioner
ska sammanträdet hållas före eller vid en ny förhandling i
häktningsfrågan, dock senast inom två veckor efter det att
yrkandet har framställts. Lag (2021:1107).
15 b § Bestämmelserna om bevis som tas upp utom
huvudförhandling gäller i tillämpliga delar även för bevis som
tas upp av rätten under förundersökningen. Ska en misstänkt
höras enligt 15 § gäller dock att rätten, om det är nödvändigt
med hänsyn till utredningen, får besluta om undantag i fråga
om kallelse och närvaro när det gäller andra misstänkta och
deras försvarare i samma mål.
Kostnaden för bevisupptagningen och för den misstänktes
inställelse ska betalas av allmänna medel.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela
närmare föreskrifter om ersättning för den misstänktes
inställelse. Lag (2021:1107).
16 § I fråga om användande av tvångsmedel under
förundersökningen gäller 24–28 kap.
I fråga om tolk och översättning av handlingar under
förundersökningen tillämpas 5 kap. 6 och 8 §§ samt 33 kap. 9 §.
Undersökningsledaren beslutar i dessa frågor. Lag (2013:663).
17 § Har upphävts genom lag (2014:649).
18 § När förundersökningen har kommit så långt att någon
skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte
underrättas om misstanken när han eller hon hörs.
Efter underrättelsen har den misstänkte och försvararen rätt
att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för
utredningen, ta del av det som har förekommit vid
förundersökningen. Denna rätt gäller med de begränsningar som
följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400).
I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del
av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även
24 kap. 9 a §. Lag (2017:176).
18 a § När undersökningsledaren har slutfört den utredning som
han eller hon anser är nödvändig har den misstänkte och
försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid
förundersökningen. Den misstänkte och försvararen ska
underrättas om detta och om att de har rätt att begära att
förundersökningen kompletteras. De ska ges skälig tid att ange
den utredning de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som
de anser är nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan
detta har skett.
Rätten enligt första stycket att ta del av det som har
förekommit vid förundersökningen gäller även efter det att
åtalet har väckts och fram till dess att åtalet slutligt har
prövats eller saken annars slutligt har avgjorts. Denna rätt
gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Om ett strafföreläggande har godkänts på förhand enligt
48 kap. 10 § behöver någon underrättelse enligt första stycket
inte lämnas. Lag (2022:1532).
18 b § På begäran av den misstänkte eller försvararen ska ett
förhör eller någon annan utredning äga rum, om det kan antas
vara av betydelse för förundersökningen. Om en sådan begäran
avslås ska skälen för det anges.
Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon
hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller
försvararen, om det kan antas vara till fördel för
åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i
övrigt. Lag (2017:176).
18 c § Om den misstänkte eller försvararen ska närvara vid ett
förhör med någon annan än den misstänkte för att ställa
frågor, har de rätt att ta del av det som förekommit vid
förundersökningen i den utsträckning det behövs för att den
misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt vid förhöret.
Detsamma gäller om förhöret ska ske inför rätten enligt 15 §
på yrkande av undersökningsledaren.
Rätten enligt första stycket att ta del av det som har
förekommit vid förundersökningen gäller med de begränsningar
som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400). Lag (2021:1107).
19 § Om undersökningsledaren har slutfört den utredning som
han eller hon anser är nödvändig utan att bifalla en begäran
som avses i 18 b § första stycket, eller om den misstänkte
eller försvararen anser att det finns någon annan brist i
utredningen, kan de anmäla detta till rätten.
Rätten ska så snart det går pröva anmälan. Om det finns skäl
för det får rätten hålla förhör med den misstänkte eller
någon annan eller vidta den åtgärd i övrigt som behövs.
Ersättning för den misstänktes inställelse betalas av
allmänna medel enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen. Lag (2017:176).
20 § Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal
skall väckas. Lag (1957:38)
21 § Vid förundersökningen ska det föras ett protokoll över
det som har förekommit som är av betydelse för utredningen.
När en utsaga av en misstänkt eller någon annan har
upptecknats ska utsagan läsas upp eller den som hörts ges
tillfälle att på något annat sätt granska uppteckningen. Den
hörde ska också tillfrågas om han eller hon har något att
invända mot innehållet. Uppteckningen och granskningen ska
göras innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt
omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så
snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför
någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får
uppteckningen inte ändras. Om utsagan har antecknats i
protokollet först efter granskningen, ska uppteckningen
biläggas handlingarna.
Andra stycket gäller inte förhör som dokumenteras genom en
ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning, och som
upptecknas skriftligen i sin helhet.
I mindre mål får i stället för protokoll kortfattade
anteckningar föras över det väsentliga som har förekommit vid
förundersökningen. Lag (2017:176).
21 a § Så snart åtal har beslutats har den misstänkte och
försvararen rätt att på begäran få en papperskopia av
protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om en
offentlig försvarare har förordnats för den misstänkte, ska en
kopia lämnas eller sändas till försvararen.
Den misstänkte och försvararen har också rätt att på begäran
få en sammanställning över och en kopia av handlingar som
innehåller sådant som har förekommit vid förundersökningen och
som inte ingår i protokollet eller anteckningarna. En kopia
behöver inte lämnas om det finns
1. risk för att en sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer
att lämnas vidare, eller
2. hinder mot det med hänsyn till materialets omfattning eller
karaktär.
När den misstänkte eller försvararen får ta del av ett
protokoll eller en annan handling som innehåller en
sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll göras i enlighet
med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Lag (2023:534).
21 b § Förhör får dokumenteras genom en ljudupptagning eller
en ljud- och bildupptagning.
Vid bedömningen av om ett förhör bör dokumenteras genom en
ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning ska brottets
beskaffenhet, utsagans förväntade betydelse och den hördes
personliga förhållanden särskilt beaktas. Lag (2017:176).
21 c § Ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av
förhör ska bevaras till dess att förundersökningen har lagts
ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet slutligt
har avgjorts. Lag (2017:176).
21 d § Frågor om den misstänktes och försvararens rätt att ta
del av det som har förekommit vid förundersökningen prövas av
undersökningsledaren.
Ett beslut att begränsa rätten att ta del av det som har
förekommit vid förundersökningen eller att göra ett förbehåll
som inskränker rätten att lämna uppgift vidare eller att
utnyttja uppgiften kan anmälas till rätten av den misstänkte
eller försvararen, när undersökningsledaren har slutfört den
utredning som han eller hon anser är nödvändig. För rättens
prövning gäller 19 § andra stycket. Lag (2017:176).
22 § Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte
genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och
det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan
påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Beslag och penningbeslag får i
dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att
förundersökning enligt detta kapitel ägt rum. Lag (2024:784).
23 § Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig,
gälle därom i tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.
24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare
föreskrifter om
1. fördelningen av uppgifter mellan allmänna åklagare och
undersökningsledare vid Polismyndigheten, Säkerhetspolisen,
Tullverket och Kustbevakningen,
2. undersökningsledares verksamhet,
3. underrättelse enligt 18 a § första stycket, och
4. protokoll och anteckningar vid förundersökning.
Lag (2024:711).
24 kap. Om häktning och anhållande
1 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för
vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får
häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns
risk för att han eller hon
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring
eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt
försvårar sakens utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i ett år och sex månader, ska häktning ske, om det
inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.
Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till
böter, får häktning inte ske. Lag (2023:256).
2 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas
oberoende av brottets beskaffenhet,
1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
uppgift om detta kan antas vara osann, eller
2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom
att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Lag
(1987:1211).
3 § Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den
begränsning som följer av 19 §, häktas, om
1. förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som
sägs i 1 § första, tredje och fjärde styckena eller 2 § och
2. det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på
ytterligare utredning om brottet. Lag (1989:650).
4 § Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon
annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att
medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om
det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma
gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras
medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta
sig övervakning, skall häktning ske.
Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under
arton år finns särskilda bestämmelser.
Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för
häktning föreskrivs i 25 kap. Lag (1987:1211).
4 a § En misstänkt får vara berövad friheten i Sverige som
häktad under en sammanhängande tid om högst nio månader fram
till dess att åtal har väckts. Om det finns synnerliga skäl
får rätten på begäran av åklagaren besluta att tiden får
överskridas. Lag (2021:285).
5 § Beslut att häkta någon meddelas av rätten. I häktningsbeslutet skall
anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.
Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 §. Lag
(1987:1211).
5 a § Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon
ska stanna kvar i häkte eller medger förlängning av tiden för
att väcka åtal, ska den samtidigt på begäran av åklagaren
pröva om och i så fall på vilket sätt den häktades kontakter
med omvärlden ska få inskränkas enligt 6 kap. 2 § häkteslagen
(2010:611). Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas
endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer
bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.
Tillstånd till restriktioner får meddelas endast om skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.
Om det på grund av senare inträffade omständigheter är
nödvändigt, får åklagaren meddela beslut som innebär
inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden även om
rätten inte har meddelat tillstånd till restriktionen i fråga.
Om åklagaren har meddelat ett sådant beslut ska han eller hon
samma dag eller senast dagen därefter begära rättens prövning
enligt första stycket. När en sådan framställning kommit in
till rätten, ska rätten så snart det kan ske och senast inom
en vecka hålla förhandling i frågan. För handläggningen vid
rätten gäller vad som är föreskrivet om häktningsförhandling.
Tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte medger
fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon
ska stanna kvar i häkte eller medger förlängning av tiden för
att väcka åtal. Lag (2021:285).
6 § Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på
rättens prövning av häktningsfrågan.
Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen
misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att
han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.
Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. I anhållningsbeslutet skall
anges det brott som misstanken avser och grunden för anhållandet. Lag
(1987:1211).
7 § Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande
fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.
Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på
bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också
gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt
överlämnas till närmaste polisman. Lag (1987:1211).
8 § Har ett beslut att anhålla någon meddelats i den
misstänktes frånvaro, ska han eller hon, så snart beslutet
har verkställts, förhöras. Förhöret ska hållas av en åklagare
eller av en polisman eller annan anställd vid
Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten
har utsett. Har åklagaren inte redan underrättats om
frihetsberövandet, ska det skyndsamt anmälas till honom eller
henne. Åklagaren ska efter förhöret omedelbart besluta om den
misstänkte ska förbli anhållen.
Har någon gripits enligt 7 §, ska han eller hon så snart som
möjligt förhöras av en åklagare eller av en polisman eller
annan anställd vid Polismyndigheten eller
Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, ska
det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren ska
efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte ska
anhållas. Anhålls inte den misstänkte, ska åklagaren
omedelbart häva beslutet om gripande.
Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får
beslutet om gripande hävas av Polismyndigheten, om det är
uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får
beslutet under samma förutsättningar hävas även av den
polisman som har fattat beslutet.
Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl för
anhållande, får åklagaren efterlysa honom eller henne.
Lag (2014:1410).
9 § När någon grips eller anhålls eller när ett
anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den
frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är
misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet.
Lag (2008:67).
9 a § Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de
omständigheter som ligger till grund för beslutet om
anhållande eller häktning. Lag (2014:257).
10 § Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall
åklagaren omedelbart häva beslutet. Lag (1987:1211).
11 § Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som
anges i 12 § muntligen eller skriftligen göra framställning hos rätten
om häktning av den anhållne.
I framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden
för häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.
Den anhållne och hans försvarare skall, om möjligt, genast underrättas
om häktningsframställningen genom åklagarens försorg. Lag (1987:1211).
12 § Häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och senast
klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, skall
vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då
beslutet verkställdes.
Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall
åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet. Lag (1995:1310).
13 § Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten utan
dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan.
Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter
det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.
Lag (1995:1310).
13 a § Åklagaren får avvakta med häktningsframställningen och
rätten får avvakta med häktningsförhandlingen i syfte att
förhandlingen i häktningsfrågan ska kunna hållas gemensamt med
en huvudförhandling.
En gemensam förhandling ska hållas så snart det kan ske.
Tidpunkterna för när en häktningsframställning senast ska
göras enligt 12 § första och andra styckena och för när en
häktningsförhandling senast ska hållas enligt 13 § andra
stycket får inte överskridas. Lag (2021:285).
14 § Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning
och, om det inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara
närvarande.
Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som
yrkandet grundas på. Detsamma gäller i fråga om en begäran om
tillstånd till restriktioner enligt 5 a §. Den anhållne och
hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersökningen innehåller samt vad
parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte
läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det.
Lag (1998:601).
15 § Häktningsförhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott till
dess häktningsfrågan kan avgöras.
Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det.
Uppskovet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte
begär det.
Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte rätten
bestämmer något annat. Lag (1987:1211).
16 § Sedan häktningsförhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart
meddela beslut i häktningsfrågan.
Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten,
tillämpas 17 § tredje och fjärde styckena.
Beslutas ej häktning, skall rätten omedelbart häva anhållningsbeslutet.
Lag (1987:1211).
17 § En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på
yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av
målsäganden eller självmant ta upp frågan.
Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall
häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I
fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i
14 16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns
det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig
undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir
målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå
avgöras.
Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande
vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för
hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.
När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten utan
dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen
får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet
har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten
har upphört. Lag (1995:1310).
18 § När rätten beslutar om häktning ska, om inte åtal redan
har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal ska
väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är
oundgängligen nödvändigt.
Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge
förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång.
Åklagaren ska i samband med begäran om förlängning redovisa en
tidsplan för förundersökningen. Den misstänkte eller hans
eller hennes försvarare ska om möjligt beredas tillfälle att
yttra sig.
Om inte åtal väcks inom två veckor ska rätten, så länge den
misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst
två veckors mellanrum hålla en ny förhandling i
häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen
bedrivs så skyndsamt som möjligt. Om det med hänsyn till
utredningen eller av någon annan anledning är uppenbart att
förhandling inom den nu angivna tiden skulle vara utan
betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.
Tid för att väcka åtal behöver inte bestämmas då rätten
beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som
inte är närvarande vid rätten. Lag (2021:285).
18 a § Om åklagaren begär att häktningstiden enligt 4 a § ska
få överskridas ska rätten senast den dag tiden går ut hålla
förhandling i häktningsfrågan. Lag (2021:285).
19 § Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §,
skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten
skall utan dröjsmål efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i
häktningsfrågan. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan,
hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.
Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns
skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.
Lag (1995:1310).
20 § Rätten ska omedelbart häva ett häktningsbeslut,
1. om inte åtal har väckts eller förlängning av tiden har
begärts inom den tid som avses i 18 §,
2. om inte åtal har väckts eller överskridande av tiden har
begärts senast klockan elva dagen före den dag tiden i 4 a §
går ut, eller
3. om det inte längre finns skäl för beslutet.
Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av
åklagaren. Rätten ska snarast underrättas om åtgärden.
Lag (2021:285).
21 § Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall
rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om
han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga
kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna
att han skall häktas. I fråga om tillstånd till restriktioner
gäller bestämmelserna i 5 a §.
Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i
detta kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att
den misstänkte undandrar sig straff, gälla även i de fall där
det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning.
Om rätten har beslutat om utvisning får den förordna om
häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet fängelse
ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande
påföljd som han har dömts till i målet. Lag (1998:601).
21 a § Den som har frihetsberövats genom gripande enligt 7 §
första stycket, genom överlämnande till en polisman enligt
7 § andra stycket och då inte har frigetts, genom anhållande
eller genom häktning enligt 17 § har rätt att så snart som
möjligt få någon av sina närmaste anhöriga eller någon annan
person som står honom eller henne särskilt nära underrättad
om frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att
skjuta upp en underrättelse om det är nödvändigt för att
sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. När det inte
längre finns skäl för beslutet ska en underrättelse lämnas så
snart som möjligt.
Om den frihetsberövade motsätter sig att någon underrättas om
frihetsberövandet, får en underrättelse lämnas bara om det
finns synnerliga skäl.
En underrättelse behöver inte lämnas om frihetsberövandet har
upphört. Lag (2016:929).
22 § Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i
förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det
inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet,
ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av
det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som
han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i
första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att
den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten
eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han
förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för
förhör eller annan åtgärd.
Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har
undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda
bestämmelser. Lag (1998:24).
23 § Oavsett samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i
förvar annat än enligt föreskrift i detta kapitel eller annars i lag.
Om skyldighet för den som misstänks för brott att stanna kvar för förhör
finns bestämmelser i 23 kap. Lag (1987:1211).
24 § I fråga om behandlingen av den som är anhållen eller
häktad samt om ersättning av allmänna medel åt den som varit
oskyldigt anhållen eller häktad finns särskilda bestämmelser.
Lag (2021:285).
25 kap. Om reseförbud och anmälningsskyldighet
1 § Om någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilket
fängelse kan följa och det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan
omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller
på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men
det i övrigt inte finns anledning att anhålla eller häkta den
misstänkte, får han eller hon, om det är tillräckligt, i
stället
1. meddelas förbud att utan tillstånd lämna anvisad
vistelseort (reseförbud), eller
2. föreläggas att på viss ort och vissa tider anmäla sig hos
Polismyndigheten (anmälningsskyldighet).
Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller
anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den
misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig
lagföring eller straff.
Finns det skäl att häkta eller anhålla någon, men kan det
antas att syftet kan tillgodoses genom reseförbud eller
anmälningsskyldighet, får beslut om detta meddelas även i
andra fall än som avses i första stycket.
Reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som den innebär för den misstänkte eller något annat
motstående intresse. Lag (2014:649).
2 § I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas
att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad
eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som
behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas
med anmälningsskyldighet.
I fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i
övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud. Lag (1981:1294).
3 § Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätten.
Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller
då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans
kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av
målsäganden eller självmant ta upp frågan.
Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan,
förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i
tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må
rätten omedelbart meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda
förordnas. Lag (1981:1295).
4 § Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken
avser samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehållasig, och
vad han i övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras om påföljden
för överträdelse av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed
förenat villkor.
Beslutet skall delgivas den misstänkte.
5 § Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte begära
rättens prövning av förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så
snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter, senast på fjärde
dagen därefter hålla förhandling som avses i 3 §. Utsätts
huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes,
får dock, om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum,
förhandlingen anstå till huvudförhandlingen. Lag (1981:1294).
6 § Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud,
skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal
skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan
reseförbudet meddelades.
Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, om
framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av
tiden.
7 § Reseförbud skall omedelbart hävas om
1. det inom den tid som avses i 6 § varken har väckts åtal
eller till rätten inkommit framställning om förlängning av
tiden, eller
2. reseförbudet av något annat skäl inte längre bör gälla.
Reseförbud hävs av rätten. Även åklagaren får häva ett
reseförbud, om inte förbudet har meddelats eller fastställts av
rätten och åtal har väckts. Rätten får överlåta till åklagaren
att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats i samband med detta.
Vad som anges i 24 kap. 21 § om häktning skall tillämpas i
fråga om reseförbud. Lag (2000:172).
8 § Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om reseförbud,
äge denna utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling
erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling
gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat.
9 § Överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor,
skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är
uppenbart, att skäl därtill ej förekomma.
26 kap. Om kvarstad
1 § Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras,
att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad
egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller
skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma
att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så
mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.
Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något
annat motstående intresse. Lag (1989:650).
2 § Beslut om kvarstad meddelas av rätten.
Fråga om kvarstad får upptagas på yrkande av undersökningsledaren,
åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även självmant
upptaga fråga därom.
I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
får undersökningsledaren eller åklagaren yrka kvarstad endast om
anspråket anmälts hos honom. Rätten får endast på yrkande förordna
därom.
Väcks fråga om kvarstad, skall, så snart det kan ske, förhandling därom
äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar
vad som sägs i 24 kap. 17 §. Är det fara i dröjsmål, får rätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordnas.
Lag (1981:828).
3 § I avvaktan på rättens beslut om kvarstad får åklagaren ta
egendom i förvar.
Om det är fara i dröjsmål, får en polisman ta lös egendom i
förvar. En sådan åtgärd ska skyndsamt anmälas till åklagaren,
som omedelbart prövar om egendomen ska förbli i förvar.
Förvar får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som
beslutet avser eller något annat motstående intresse.
Lag (2008:376).
3 a § Om det som tagits i förvar är ett föremål och om det kan
ske utan fara för att föremålet går förlorat och annars är
lämpligt, får det lämnas kvar i innehavarens besittning. Avser
beslutet om förvar en fordran eller annan rättighet, ska
gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra
sin förpliktelse till annan än Kronofogdemyndigheten.
Har egendom tagits i förvar, får ägaren eller innehavaren inte
överlåta egendomen eller förfoga över den på annat sätt till
skada för den vars intressen förvarsbeslutet ska skydda. I
fråga om utmätning av egendom som tagits i förvar gäller vad
som är föreskrivet i 16 kap. 15 § utsökningsbalken om utmätning
av egendom som belagts med kvarstad för fordran.
Det som tagits i förvar ska vårdas väl och hållas under
noggrann tillsyn. Lag (2008:376).
3 b § Över förvar ska protokoll föras. I protokollet ska noga
anges vad som tagits i förvar, var och när åtgärden ägt rum,
vad som varit ändamålet med den och vilka som varit närvarande
när den vidtogs.
Om den vars egendom tas i förvar inte är närvarande vid
åtgärden, ska han eller hon utan dröjsmål underrättas om den
och om vad som har skett med den egendom som tagits i förvar.
Den vars egendom tagits i förvar ska på begäran få ett bevis om
åtgärden. Beviset ska också innehålla uppgift om det brott som
misstanken avser. Lag (2008:376).
4 § Har åklagaren tagit egendom i förvar eller beslutat att
egendom ska förbli i förvar, ska han eller hon så snart som
möjligt och senast fem dagar därefter till rätten ge in en
framställning om kvarstad. Görs inte en sådan framställning,
ska egendomen omedelbart återställas.
När en framställning har kommit in, ska rätten så snart som
möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det,
senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som
avses i 2 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en
vecka sedan framställningen kom in och rätten inte anser att
det behöver hållas en särskild förhandling, får framställningen
dock prövas vid huvudförhandlingen.
Beslutas kvarstad, ska omhändertagen egendom förbli i
myndighetens vård till dess beslutet har verkställts, om inte
rätten bestämmer annat. Lag (2008:376).
5 § Då rätten förordnar om kvarstad, skall, om ej åtal redan väckts,
rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna får ej
bestämmas längre än som är oundgängligen erforderligt.
Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. Lag (1981:828).
6 § Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten
inkommit framställning om förlängning av tiden eller har för skulden
ställts säkerhet eller förekommer eljest ej längre skäl för kvarstad,
skall rätten omedelbart häva åtgärden.
Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts. Lag
(1981:828).
7 § Bestämmelserna i 25 kap. 8 § om reseförbud gäller också beträffande
kvarstad. Lag (1981:828).
8 § I fråga om verkställandet av kvarstad finns bestämmelser i
utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare föreskrifter om
verkställandet, om det behövs. Lag (1981:828).
27 kap. Om beslag, penningbeslag, kopiering, biometrisk
autentisering och hemliga tvångsmedel
Beslag m.m.
1 § Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas att
1. föremålet har betydelse för utredning om brott,
2. någon har blivit av med föremålet genom brott,
3. föremålet kan bli förverkat,
4. föremålet kan användas för att utföra en genomsökning på
distans, eller
5. föremålet har betydelse för en utredning om förverkande.
Det som sägs i detta kapitel om föremål ska också tillämpas i
fråga om skriftlig handling, om inte annat är föreskrivet.
Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen
för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse. Lag (2024:784).
1 a § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet
får tas i penningbeslag om det skäligen kan antas att
1. någon blivit av med egendomen genom brott, eller
2. egendomen kan bli förverkad.
Penningbeslag får endast avse sådan egendom som finns
tillgänglig.
Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska
gäldenären eller någon annan förpliktad meddelas förbud att
fullgöra sin förpliktelse till någon annan än
Polismyndigheten.
För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i
denna balk. Lag (2024:784).
2 § En skriftlig handling får inte tas i beslag om
1. den kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare
eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som
vittne om, och
2. handlingen innehas av honom eller henne eller av den som
tystnadsplikten gäller till förmån för.
Lag (2022:316).
3 § Brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett
post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för
brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen
hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. Lag (1993:602).
4 § Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt
eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträffas i beslag.
Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även
utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är
fråga om en försändelse som avses i 3 §.
Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan
skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om
beslaget skall bestå. Lag (1993:1408).
4 a § Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe
har framställt anspråk på det beslagtagna föremålet och det är
uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den
hos vilken beslaget har gjorts, får undersökningsledaren eller
åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet skall lämnas
ut till honom eller henne.
En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos
vilken beslaget har gjorts. Lag (2003:163).
5 § Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten
eller eljest är tillgängligt för beslag.
Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden
så ock självmant upptaga fråga därom.
Väckes vid rätten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, förhandling
därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.
6 § Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får
den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av
beslaget. När en sådan begäran har kommit in, skall rätten så
snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt
hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan
förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att
hållas inom en vecka sedan begäran framställdes och rätten inte
anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får
begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.
Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål
skall lämnas ut, får den som drabbats av beslaget begära
rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller vad som
sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på
föremålet skall underrättas om förhandlingen. Lag (2003:163).
7 § Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt
beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid,
inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre, än vad
som är nödvändigt.
Om den tid som avses i första stycket är otillräcklig, får rätten
medge förlängning av tiden, om framställning om detta görs före
tidens utgång. Lag (1994:1412).
8 § Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal
eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av
tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag,
ska beslaget omedelbart hävas.
Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget
föremål ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor
efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra
stycket har sänts till den som beslaget har gjorts hos. Om
denne medger det får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma
gäller om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att
föremålet ska lämnas ut.
Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget
föremål eller yrkat att en viss åtgärd ska vidtas med detta
föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att
föremålet ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor
efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att
hävas har sänts till den som har framställt anspråket. Om
denne medger det ska dock beslaget hävas omedelbart. Av
underrättelsen ska det framgå hos vem beslaget har gjorts.
Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i
detta fall.
Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har
meddelats eller fastställts av rätten, av
undersökningsledaren eller åklagaren. Om den som har drabbats
av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut enligt
4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, hävs
beslaget av rätten.
När målet avgörs ska rätten pröva om ett beslag fortfarande
ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska tredje stycket inte
tillämpas. Om det inte finns särskilda skäl mot det, ska
rätten besluta att beslag som har gjorts för att ett föremål
skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott ska
bestå till dess att domen fått laga kraft. Rätten får i
samband med dom besluta om beslag. Lag (2016:546).
8 a § När ett beslag har hävts ska, om föremålet inte enligt
4 a § ska lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i
dennes ställe, föremålet lämnas ut till den hos vilken
beslaget har gjorts. Gör denne inte anspråk på föremålet
eller kan det inte utredas hos vem beslaget har gjorts, ska
föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om denne
kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.
Om den som ett föremål ska lämnas ut till enligt första
stycket inte hämtar det, eller föremålet inte kan lämnas ut
till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (1974:1066)
om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.
Lag (2009:1171).
8 b § När ett föremål enligt 8 a § ska lämnas ut till den hos
vilken beslaget gjorts eller den som gör anspråk på föremålet
ska denne så snart som möjligt efter det att beslaget har
hävts, underrättas om att föremålet kan hämtas och att det,
om det inte hämtas, kan komma att säljas för statens räkning
eller förstöras.
Om det i fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också
har drabbats av beslaget ska även denne underrättas om att
beslaget har hävts och, om föremålet ska lämnas ut, till vem
utlämnandet ska ske. Lag (2009:1171).
9 § Rätten får förordna att en försändelse som får tas i
beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag
ska, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess att
frågan om beslag har avgjorts. Frågan om att hålla
kvar en försändelse får endast tas upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åklagaren.
Ett förordnande ska meddelas att gälla en viss tid, högst en
månad, från den dag då förordnandet delgavs
befordringsföretaget. I förordnandet ska det anges vilka
försändelser som förordnandet omfattar och att det utan
tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren inte får
lämnas meddelande om åtgärden till avsändaren, mottagaren
eller någon annan.
När en försändelse hållits kvar på grund av ett förordnande,
ska befordringsföretaget snarast möjligt anmäla det till den
som har begärt förordnandet. Den som har begärt förordnandet
ska omedelbart pröva om försändelsen ska tas i beslag.
Lag (2023:534).
9 a § Om det kan befaras att det skulle medföra en
fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att
inhämta rättens förordnande enligt 9 §, får ett sådant
förordnande beslutas av åklagaren. När en försändelse har
hållits kvar på grund av åklagarens förordnande, ska
befordringsföretaget utan dröjsmål anmäla detta till
åklagaren. Åklagaren ska omedelbart pröva om försändelsen ska
tas i beslag.
Om åklagaren har beslutat ett förordnande enligt första
stycket, ska han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla
beslutet till rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden
anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner
att det inte finns skäl för åtgärden, ska den upphäva
förordnandet.
Om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har
upphört att gälla innan rätten har prövat ett ärende enligt
andra stycket, ska åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets-
och integritetsskyddsnämnden. Lag (2014:1419).
10 § Beslagtaget föremål skall tas i förvar av den som verkställt
beslaget. Om det kan ske utan fara och eljest är lämpligt, får dock
föremålet lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas
kvar i innehavarens besittning skall förseglas eller märkas som
beslagtaget, såvida det ej framstår som obehövligt.
Den från vilken beslag har skett får ej överlåta föremålet eller i strid
mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på annat sätt. Ett
föremål som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av innehavaren,
om ej annat beslutas.
Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn
skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat
missbruk sker därmed. Lag (1981:828).
11 § Om den som beslag sker från inte är närvarande vid
beslaget, ska han eller hon så snart det kan ske utan men för
utredningen underrättas om det och om vad som har skett med
det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag
har tagits i beslag, ska, så snart det kan ske utan men för
utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är
känd, även denne. Lag (2022:316).
11 a § Den hos vilken ett beslag görs skall underrättas om att
det kan komma att fattas ett beslut enligt 4 a §. Någon
underrättelse behövs inte, om det är uppenbart att ett sådant
beslut inte kommer att fattas. Lag (2003:163).
11 b § Vid genomsökning av handlingar i en beslagtagen
elektronisk kommunikationsutrustning eller av en kopia av
sådana handlingar ska den som drabbats av åtgärden få
tillfälle att närvara, om det kan antas att det kommer fram
uppgifter som enligt 2 § hindrar beslag.
Det som sägs i första stycket gäller inte om det finns
särskilda skäl mot närvaro.
Undersökningsledaren får besluta att det som förekommit vid en
genomsökning inte får uppenbaras. Lag (2022:316).
11 c § Den som avses i 11 b § första stycket har rätt att ha
ett biträde närvarande om det kan ske utan men för utredningen
och biträdet uppfyller de krav som ställs på en försvarare i
21 kap. 3 § tredje stycket.
Om den som avses i 11 b § första stycket är under femton år
bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande
vid genomsökningen, om det kan ske utan men för utredningen.
Lag (2022:316).
12 § Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild
handling, som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev
eller annan sluten handling öppnas av annan än rätten,
undersökningsledaren eller åklagaren; dock må sakkunnig eller annan, som
anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres,
efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska handlingen. Äger den
som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall den av
honom förseglas.
Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan
innehållet i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till
någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift
eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.
13 § När ett föremål tas i beslag ska detta protokollföras. I
protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som förekommit
vid beslaget anges. Det beslagtagna föremålet ska beskrivas
noga. Vid omfattande beslag får de beslagtagna föremålen
beskrivas genom samlande beteckningar om det är lämpligt.
Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få
ett bevis om beslaget. Beviset ska även innehålla uppgift om
det brott som misstanken avser. Lag (2016:546).
14 § Vad i 25 kap. 8 § är stadgat om reseförbud äge motsvarande
tillämpning beträffande beslag.
14 a § Har upphävts genom lag (2024:784)
15 § För säkerställande av utredning om brott må byggnad eller rum
tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot
flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.
Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i detta kapitel
är stadgat om beslag.
16 § Den som i elektronisk form innehar en viss lagrad uppgift
som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om ett
brott får föreläggas att bevara uppgiften.
I föreläggandet ska det anges hur länge uppgiften ska bevaras.
Tiden får inte bestämmas till längre än nödvändigt och får
inte överstiga 90 dagar från dagen för beslutet.
Om det finns särskilda skäl får tiden för bevarande förlängas
med högst 90 dagar.
Ett föreläggande får inte riktas mot den som skäligen kan
misstänkas för brottet eller mot någon till honom eller henne
sådan närstående person som avses i 36 kap. 3 §.
Lag (2021:238).
16 a § Ett föreläggande enligt 16 § får beslutas av
undersökningsledaren eller en åklagare.
I föreläggandet får det anges att den som har förelagts att
bevara en viss uppgift inte får uppenbara att åtgärden har
vidtagits.
Den som har förelagts att bevara en viss uppgift får begära
rättens prövning av föreläggandet. För rättens prövning gäller
6 § första stycket. Lag (2021:238).
17 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om
beslag, vare de gällande.
Kopiering
17 a § En handling som omfattas av ett beslag eller påträffas
vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans får
kopieras om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning
om brott eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 §
brottsbalken.
En handling som inte får tas i beslag enligt 2 eller 3 § får
inte heller kopieras. Lag (2024:784).
17 b § Den som med laga rätt verkställer ett beslag, en
husrannsakan eller en genomsökning på distans får besluta om
att en handling ska kopieras enligt 17 a §. Lag (2022:316).
17 c § Den som ska underrättas om ett beslag, en husrannsakan
eller en genomsökning på distans enligt 11 § eller 28 kap. 7
eller 10 g § ska även underrättas om att en handling har
kopierats enligt 17 a §, så snart det kan ske utan men för
utredningen. Lag (2022:316).
17 d § Om en kopia enligt 17 a § varken läggs till grund för
ett beslut att väcka åtal eller används som bevisning till
stöd för åtalet, ska den förstöras när ett avgörande i sak har
fått laga kraft eller när en åtalsunderlåtelse har beslutats.
En kopia ska omedelbart förstöras i de delar som den omfattas
av förbud enligt 17 a § andra stycket.
En åtgärd enligt andra stycket ska protokollföras.
Lag (2022:316).
17 e § Om en kopia enligt 17 a § förvaras hos en
brottsbekämpande myndighet får den som drabbats av kopieringen
begära rättens prövning av om kopian ska förstöras. Rätten
till prövning gäller så länge förundersökningen pågår eller,
om åtal har väckts, till dess att målet har avgjorts slutligt.
Om förutsättningarna för kopiering har upphört får rätten
besluta att kopian ska förstöras. Rätten får även besluta att
en kopia ska förstöras i de delar som den omfattas av förbud
enligt 17 a § andra stycket.
När en begäran enligt första stycket har kommit in till rätten
ska en förhandling enligt 5 § hållas så snart som möjligt. I
högre rätt tillämpas 25 kap. 8 § i fråga om reseförbud även i
fråga om kopiering. Lag (2022:316).
Biometrisk autentisering
17 f § Om det finns anledning att anta att någon har möjlighet
att öppna ett avläsningsbart informationssystem genom
biometrisk autentisering är han eller hon skyldig att på
tillsägelse av en polisman medverka till detta, om en
genomsökning av ett beslagtaget föremål, en husrannsakan eller
en genomsökning på distans annars försvåras. Om han eller hon
vägrar, får en polisman genomföra autentiseringen.
Lag (2022:316).
Hemliga tvångsmedel
Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation
18 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär
att meddelanden, som i ett elektroniskt kommunikationsnät
överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer
eller en annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp
genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i
meddelandet.
Ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation ger även rätt att vidta sådana åtgärder som
anges i 19 §. Lag (2023:534).
18 a § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får
användas om någon är skäligen misstänkt för brott som avses i
andra stycket och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen.
Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna
paragraf får användas vid en förundersökning om
1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år,
2. grovt dataintrång enligt 4 kap. 9 c § andra stycket
brottsbalken,
3. grovt sexuellt övergrepp, sexuellt utnyttjande av barn,
sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot
barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt
utnyttjande av barn för sexuell posering, utnyttjande av barn
genom köp av sexuell handling, sexuellt ofredande mot barn
eller grovt sexuellt ofredande mot barn enligt 6 kap. 2 §
tredje stycket, 5 §, 6 §, 8 §, 9 § eller 10 § första eller
tredje stycket brottsbalken,
4. kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte enligt
6 kap. 10 a § brottsbalken, om det kan antas att brottet inte
leder till endast böter,
5. grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken, om
gärningen har begåtts med hjälp av elektronisk kommunikation,
6. utpressning enligt 9 kap. 4 § första stycket brottsbalken,
om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse
i tre månader,
7. sabotage enligt 13 kap. 4 § brottsbalken,
8. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller
luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1 §,
3 § första eller andra stycket, 5 a § eller 5 b §
brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma
kapitel,
9. mened enligt 15 kap. 1 § första stycket brottsbalken, om
det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i
tre månader,
10. grovt barnpornografibrott eller barnpornografibrott som
inte är ringa enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken,
11. övergrepp i rättssak eller skyddande av brottsling enligt
17 kap. 10 § första eller fjärde stycket eller 11 § första
eller andra stycket brottsbalken, om det kan antas att
brottets straffvärde överstiger fängelse i tre månader,
12. grovt skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § tredje
stycket brottsbalken,
13. brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 5 §
brottsbalken,
14. spioneri, utlandsspioneri, obehörig befattning med hemlig
uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller
olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande
makt eller mot person enligt 19 kap. 5, 6 a, 7, 8, 10, 10 a
eller 10 b § brottsbalken,
15. grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt
brott, enligt 5 § eller 7 § andra stycket lagen (2014:307) om
straff för penningtvättsbrott,
16. grovt insiderbrott enligt 2 kap. 1 § tredje stycket lagen
(2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på
värdepappersmarknaden,
17. företagsspioneri enligt 26 § lagen (2018:558) om
företagshemligheter, om det finns anledning att anta att
gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av
en främmande makt eller av någon som har agerat för en
främmande makts räkning,
18. deltagande i en terroristorganisation, samröre med en
terroristorganisation, finansiering av terrorism eller
särskilt allvarlig brottslighet, offentlig uppmaning till
terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, rekrytering
till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet,
utbildning för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet
eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet
enligt 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § terroristbrottslagen
(2022:666),
19. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som
avses i 1-5, 7, 8, 10 eller 12-18, om en sådan gärning är
belagd med straff,
20. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som
avses i 6, 9 eller 11, om en sådan gärning är belagd med
straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger
fängelse i tre månader,
21. ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde
överstiger fängelse i två år, eller
22. flera brott, om
a) en och samma person är skäligen misstänkt för samtliga
brott,
b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde
överstiger fängelse i två år,
c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett
led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller
systematiskt, och
d) det för vart och ett av brotten är föreskrivet fängelse i
ett år eller mer.
Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna
paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan
adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som
1. under den tid som tillståndet avser innehas eller har
innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts
eller komma att användas av den misstänkte, eller
2. det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte
under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer
att kontakta. Lag (2023:534).
18 b § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får även
användas i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas
för brott som avses i andra stycket, om åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen.
Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna
paragraf får användas vid en förundersökning om
1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i fyra år,
2. grovt dataintrång enligt 4 kap. 9 c § andra stycket
brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde
överstiger fängelse i ett år,
3. våldtäkt eller våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 1 § första
stycket eller 4 § första eller andra stycket brottsbalken,
4. grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken, om
gärningen har begåtts med hjälp av elektronisk kommunikation
och det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse
i ett år,
5. utpressning enligt 9 kap. 4 § första stycket brottsbalken,
om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse
i ett år,
6. grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket
brottsbalken,
7. allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage enligt
13 kap. 3 § första stycket eller 5 § brottsbalken,
8. krigsanstiftan eller grovt utlandsspioneri enligt 19 kap. 2
eller 6 b § brottsbalken,
9. grovt narkotikabrott enligt 3 § första stycket
narkotikastrafflagen (1968:64),
10. grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket
vapenlagen (1996:67),
11. grov narkotikasmuggling, grov vapensmuggling eller grov
smuggling av explosiv vara enligt 6 § tredje stycket, 6 a §
tredje stycket eller 6 b § tredje stycket lagen (2000:1225) om
straff för smuggling,
12. grovt brott enligt 29 a § första stycket lagen (2010:1011)
om brandfarliga och explosiva varor,
13. grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt
brott, enligt 5 § eller 7 § andra stycket lagen (2014:307) om
straff för penningtvättsbrott, om det kan antas att brottets
straffvärde överstiger fängelse i ett år,
14. terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666),
15. ett brott som avses i 18 a § andra stycket 3, 4, 7, 8, 10,
13, 14, 17 eller 18,
16. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som
avses i 1, 3, 6-12, 14 eller 15, om en sådan gärning är belagd
med straff,
17. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som
avses i 2, 4, 5 eller 13, om en sådan gärning är belagd med
straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger
fängelse i ett år,
18. ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde
överstiger fängelse i fyra år, eller
19. flera brott, om
a) det kan antas att samtliga brott har begåtts av en och
samma person,
b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde
överstiger fängelse i fyra år,
c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett
led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller
systematiskt, och
d) det för vart och ett av brotten inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i sex månader eller det är fråga
om försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott,
om en sådan gärning är belagd med straff.
Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna
paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan
adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som
1. det finns särskild anledning att anta att gärningsmannen
eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten
under den tid som tillståndet avser har använt eller kommer
att använda, eller
2. det finns synnerlig anledning att anta att gärningsmannen
eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten
under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer
att kontakta. Lag (2023:534).
Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation
19 § Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär
att uppgifter i hemlighet hämtas in om
1. meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät
överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer
eller en annan adress,
2. vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har
funnits inom ett visst geografiskt område, eller
3. i vilket geografiskt område en viss elektronisk
kommunikationsutrustning finns eller har funnits.
Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får
sådana meddelanden som avses i första stycket 1 även hindras
från att nå fram. Lag (2023:534).
19 a § Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får
användas om någon är skäligen misstänkt för brott som avses i
andra stycket och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen.
Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt denna
paragraf får användas vid en förundersökning om
1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i sex månader,
2. dataintrång enligt 4 kap. 9 c § första stycket
brottsbalken,
3. barnpornografibrott som inte är ringa enligt 16 kap. 10 a §
brottsbalken,
4. narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64),
5. narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket
lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
6. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som
avses i 1-5, om en sådan gärning är belagd med straff, eller
7. andra brott som kan leda till hemlig avlyssning av
elektronisk kommunikation enligt 18 a § andra stycket.
Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt denna
paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan
adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som
1. under den tid som tillståndet avser innehas eller har
innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts
eller komma att användas av den misstänkte, eller
2. det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte
under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer
att kontakta. Lag (2023:534).
19 b § Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får
även användas i syfte att utreda vem som skäligen kan
misstänkas för brott som avses i andra stycket, om åtgärden är
av synnerlig vikt för utredningen.
Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt denna
paragraf får användas vid en förundersökning om
1. ett brott som avses i 18 a § andra stycket 1-21, eller
2. flera brott, om
a) det kan antas att samtliga brott har begåtts av en och
samma person,
b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde
överstiger fängelse i två år,
c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett
led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller
systematiskt, och
d) det för vart och ett av brotten är föreskrivet fängelse i
ett år eller mer. Lag (2023:534).
19 c § Om det är av synnerlig vikt för att lokalisera någon
som är anhållen eller häktad för brott som avses i 19 a § får
hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 19 §
ske i syfte att möjliggöra verkställighet av
frihetsberövandet.
Vid tillämpningen av första stycket gäller bestämmelserna i
detta kapitel om hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation. Det som sägs om den misstänkte ska då avse den
eftersökte.
Om det är fara i dröjsmål, får tillstånd till hemlig
övervakning av elektronisk kommunikation ges av åklagaren i
avvaktan på rättens beslut. Om åklagaren har gett ett sådant
tillstånd gäller det som sägs i 21 a § andra och tredje
styckena. Lag (2024:327).
20 § Har betecknats 27 kap. 21 b § genom lag (2023:534).
Hemlig kameraövervakning
20 a § Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda tv-
kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed
jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning
vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om
övervakningen lämnas. Lag (2023:534).
20 b § Hemlig kameraövervakning får användas vid en
förundersökning om brott som avses i 18 a § andra stycket, om
någon är skäligen misstänkt för brottet eller brotten och
åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.
Ett tillstånd till hemlig kameraövervakning enligt första
stycket får endast avse en sådan plats där den misstänkte kan
antas komma att uppehålla sig.
Trots andra stycket får ett tillstånd till hemlig
kameraövervakning enligt första stycket avse den skäligen
misstänkte i stället för en viss plats, om det finns särskilda
skäl för det. Beslutet får då verkställas endast genom att
övervakningen riktas mot en plats där den misstänkte kan antas
komma att uppehålla sig. De tekniska hjälpmedel som används
får aldrig placeras på en plats som skyddas mot intrång.
Lag (2023:534).
20 c § Om det vid en förundersökning om brott som avses i
andra stycket inte finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet eller brotten, får hemlig kameraövervakning även
användas i syfte att fastställa vem som skäligen kan
misstänkas för brottet eller brotten, om åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen.
Hemlig kameraövervakning enligt denna paragraf får användas
vid en förundersökning om
1. ett brott som avses i 18 a § andra stycket 1-21, eller
2. flera brott, om
a) det kan antas att samtliga brott har begåtts av en och
samma person,
b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde
överstiger fängelse i två år,
c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett
led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller
systematiskt, och
d) det för vart och ett av brotten är föreskrivet fängelse i
ett år eller mer.
Hemlig kameraövervakning enligt denna paragraf får endast
användas för att övervaka en plats där brottet eller något av
brotten har begåtts eller en nära omgivning till en sådan
plats. Lag (2023:534).
Hemlig rumsavlyssning
20 d § Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller
upptagning som
1. görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är
avsett att återge ljud, och
2. avser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar
vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten
inte har tillträde till.
Hemlig rumsavlyssning får användas vid en förundersökning om
1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i fyra år,
2. spioneri, utlandsspioneri eller grovt utlandsspioneri
enligt 19 kap. 5, 6 a eller 6 b § brottsbalken,
3. företagsspioneri enligt 26 § lagen (2018:558) om
företagshemligheter, om det finns anledning att anta att
gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av
en främmande makt eller av någon som har agerat för en
främmande makts räkning och det kan antas att brottet inte
leder till endast böter,
4. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som
avses i 1-3, om en sådan gärning är belagd med straff,
5. ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde
överstiger fängelse i fyra år, eller
6. flera brott, om
a) en och samma person är skäligen misstänkt för samtliga
brott,
b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde
överstiger fängelse i fyra år,
c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett
led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller
systematiskt, och
d) det för vart och ett av brotten inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i sex månader eller det är fråga
om försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott,
om en sådan gärning är belagd med straff. Lag (2023:534).
20 e § Hemlig rumsavlyssning får endast användas om någon är
skäligen misstänkt för brott som avses i 20 d § andra stycket
och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.
Ett tillstånd till hemlig rumsavlyssning får endast avse en
plats där det finns särskild anledning att anta att den
misstänkte kommer att uppehålla sig. Tillståndet får avse
någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes endast om
det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte
kommer att uppehålla sig där.
Trots andra stycket får ett tillstånd till hemlig
rumsavlyssning avse den skäligen misstänkte i stället för en
viss plats, om det finns särskilda skäl för det. Beslutet får
då verkställas endast genom att avlyssningen riktas mot en
plats där det finns särskild anledning att anta att den
misstänkte kommer att uppehålla sig. Avlyssningen får riktas
mot någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes endast
om det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte
kommer att uppehålla sig där. De tekniska hjälpmedel som
används får aldrig placeras på en plats som skyddas mot
intrång. Lag (2023:534).
Tillståndsprövning
21 § Frågor om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation,
hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig
kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning prövas av rätten
på ansökan av åklagaren. Om en ansökan om hemlig
kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning avser den
skäligen misstänkte i stället för en viss plats, ska åklagaren
i samband med ansökan föreslå sådana villkor som avses i
sjätte stycket.
I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket ska
det anges vilken tid tillståndet avser. Tiden får inte
bestämmas längre än nödvändigt. När det gäller tid som
infaller efter beslutet får tiden inte överstiga en månad från
dagen för beslutet.
I ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation ska det anges vilket telefonnummer eller annan
adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller
vilket geografiskt område tillståndet avser. Det ska vidare
särskilt anges om åtgärden får verkställas utanför allmänt
tillgängliga elektroniska kommunikationsnät.
I ett tillstånd till hemlig kameraövervakning eller hemlig
rumsavlyssning ska det anges vilken plats tillståndet gäller.
Om tillståndet avser den skäligen misstänkte, ska i stället
det anges i beslutet. Om tillståndet är förenat med ett
tillträdestillstånd enligt 25 a §, ska även det anges i
beslutet.
I ett beslut att tillåta hemlig rumsavlyssning ska det också
anges vem som är skäligen misstänkt för brottet eller brotten.
I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket ska
det, när det finns skäl till detta, också i övrigt anges
villkor för att tillgodose intresset av att enskildas
personliga integritet inte kränks i onödan. I ett tillstånd
till hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning som
avser den skäligen misstänkte ska sådana villkor alltid anges.
Lag (2023:534).
21 a § Om det kan befaras att det skulle medföra en
fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta
rättens tillstånd i en fråga om hemlig avlyssning av
elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig
rumsavlyssning, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren i
avvaktan på rättens beslut.
Om åklagaren har gett ett sådant tillstånd, ska han eller hon
snarast möjligt skriftligt anmäla beslutet till rätten. I
anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt
pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för
åtgärden, ska den upphäva beslutet.
Om åklagarens beslut har verkställts innan rätten gjort en
prövning som avses i andra stycket, ska rätten pröva om det
funnits skäl för åtgärden. Om rätten finner att det saknats
sådana skäl, får de inhämtade uppgifterna inte användas i en
brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av
avlyssningen eller övervakningen, eller för någon annan som
uppgifterna avser. Lag (2023:534).
Vissa gemensamma bestämmelser
21 b § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller
hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får inte avse
meddelanden som endast överförs eller har överförts i ett
elektroniskt kommunikationsnät som med hänsyn till sin
begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses
vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.
Lag (2023:534).
22 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får inte
avse telefonsamtal eller andra meddelanden där någon som
yttrar sig, på grund av bestämmelserna i 36 kap. 5 §
andra–sjätte styckena, inte skulle ha kunnat höras som vittne
om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram. Om det
under avlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant
samtal eller meddelande, ska avlyssningen omedelbart
avbrytas.
Hemlig rumsavlyssning får inte avse samtal eller annat tal
där någon som angetts i första stycket talar. Om det under
rumsavlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant
samtal eller tal, ska avlyssningen omedelbart avbrytas.
Upptagningar och uppteckningar ska omedelbart förstöras i de
delar som de omfattas av förbud enligt första eller andra
stycket. Lag (2014:1419).
22 a § Ett tillstånd till hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning får inte avse
1. en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd
att användas för verksamhet som tystnadsplikt gäller för
enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen,
2. en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd
att användas för verksamhet som bedrivs av advokater, läkare,
tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,
psykoterapeuter eller familjerådgivare enligt
socialtjänstlagen (2001:453), eller
3. en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd
att användas av präster inom trossamfund eller av dem som har
motsvarande ställning inom sådana samfund, för bikt eller
enskild själavård.
Om ett tillstånd till hemlig kameraövervakning eller hemlig
rumsavlyssning avser den skäligen misstänkte i stället för en
viss plats, får de tekniska hjälpmedel som används inte
placeras på sådana platser som avses i första stycket.
Övervakningen eller avlyssningen får inte heller riktas mot
sådana platser. Lag (2023:534).
23 § Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning
av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning, ska åklagaren eller rätten omedelbart
upphäva beslutet. Lag (2014:1419).
23 a § Åklagare får besluta att uppgifter som har kommit fram
vid användning av hemliga tvångsmedel enligt detta kapitel får
användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund
för åtgärden. Lag (2023:534).
24 § En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av
elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning ska granskas snarast möjligt. I fråga om
sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.
Upptagningar och uppteckningar som avses i första stycket ska
bevaras till dess de förundersökningar där de använts har
lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller
målen har avgjorts slutligt. I de delar som upptagningarna och
uppteckningarna är av betydelse för att förhindra förestående
brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra
brott.
När uppgifter inte längre ska bevaras enligt andra stycket ska
de förstöras. Om den misstänkte medger det får de förstöras
tidigare. Lag (2023:534).
25 § När tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation har lämnats, får de tekniska hjälpmedel som
behövs för åtgärden användas.
I 9 kap. lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation finns
bestämmelser om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation
och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som gäller
för den som driver verksamhet som avses i den lagen.
Lag (2022:484).
Tillträdestillstånd
25 a § Vid hemlig kameraövervakning eller hemlig
rumsavlyssning får den verkställande myndigheten, efter
särskilt tillstånd, i hemlighet skaffa sig tillträde till och
installera tekniska hjälpmedel på en plats som annars skyddas
mot intrång.
Ett tillträdestillstånd enligt första stycket får endast avse
den plats som ska övervakas eller avlyssnas eller, om det
finns särskilda skäl, en plats som direkt angränsar till den
platsen. Ett tillstånd att skaffa sig tillträde till en sådan
angränsande plats får dock inte avse någon annan stadigvarande
bostad än den misstänktes. Ett tillstånd som avser hemlig
kameraövervakning får aldrig avse tillträde för installation
av tekniska hjälpmedel i någons stadigvarande bostad.
Om ett tillträdestillstånd avser ett fordon, får den
verkställande myndigheten, om det behövs, tillfälligt flytta
fordonet i samband med tillträdet.
Om ett tekniskt hjälpmedel har installerats med stöd av ett
tillträdestillstånd, ska hjälpmedlet tas bort eller göras
obrukbart så snart som möjligt efter det att tiden för
tillståndet har gått ut eller tillståndet har upphävts.
När ett beslut om hemlig kameraövervakning eller hemlig
rumsavlyssning verkställs får olägenhet eller skada inte
förorsakas utöver vad som är absolut nödvändigt.
Lag (2023:534).
Offentligt ombud
26 § Offentliga ombud ska bevaka enskildas
integritetsintressen i ärenden hos domstol om hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig
kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning.
Ett offentligt ombud har rätt att ta del av det som förekommer
i ärendet, yttra sig i ärendet och överklaga rättens beslut.
Lag (2023:534).
27 § Regeringen förordnar för tre år i sänder personer som kan
tjänstgöra som offentliga ombud. Under treårsperioden får vid
behov ytterligare personer förordnas för återstående del av
perioden.
Ett offentligt ombud ska vara svensk medborgare och ska vara
eller ha varit advokat eller ha varit ordinarie domare. Ett
offentligt ombud får inte vara i konkurstillstånd eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Regeringen ska inhämta förslag på lämpliga kandidater från
Sveriges advokatsamfund och Domarnämnden.
Ett offentligt ombud får trots att regeringens förordnande har
upphört slutföra pågående uppdrag. Lag (2008:420).
28 § När en ansökan eller anmälan om hemlig avlyssning av
elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning har kommit in till rätten, ska rätten
så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och
hålla ett sammanträde. Vid sammanträdet ska åklagaren och det
offentliga ombudet närvara.
Ett uppdrag som offentligt ombud gäller även i högre rätt.
Lag (2014:1419).
28 a § Om rätten har meddelat tillstånd till hemlig avlyssning
av elektronisk kommunikation, och tillståndet alltjämt gäller,
får rätten pröva en ansökan eller anmälan om ytterligare
tillstånd som avser samma person utan att utse ett offentligt
ombud och utan att hålla sammanträde om
1. ansökan eller anmälan grundas på samma omständigheter men
avser ett annat telefonnummer eller en annan adress eller en
annan elektronisk kommunikationsutrustning än det tidigare
tillståndet, och
2. ett sammanträde skulle vara utan betydelse för rättens
prövning av ansökan eller anmälan.
Ett tillstånd enligt första stycket får inte avse någon annan
tid än det tidigare tillståndet.
När rätten har prövat en ansökan eller anmälan enligt första
stycket ska ett offentligt ombud skyndsamt utses och
underrättas om beslutet. Lag (2020:728).
29 § I fråga om ersättning till offentligt ombud tillämpas
bestämmelserna i 21 kap. 10 § första och andra styckena samt
10 a §. Lag (2003:1146).
30 § Den som förordnats som offentligt ombud i ett ärende får
inte obehörigen röja vad han eller hon i ärendet fått kännedom
om. Lag (2003:1146).
Underrättelse till enskild
31 § Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om
inte annat följer av 33 §, underrättas om sådan hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av
elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning som han eller hon har utsatts för.
Om avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation
har avsett ett telefonnummer eller en annan adress eller en
viss elektronisk kommunikationsutrustning som innehas av någon
annan än den misstänkte, ska även innehavaren underrättas.
Detta gäller dock inte om annat följer av 33 §.
Om kameraövervakning eller rumsavlyssning har avsett eller
riktats mot en plats som innehas av någon annan än den
misstänkte och som allmänheten inte har tillträde till, ska
även innehavaren av platsen underrättas om inte annat följer
av 33 §. En underrättelse till innehavaren behöver inte lämnas
om övervakningen eller avlyssningen har avsett den skäligen
misstänkte och integritetsintrånget för innehavaren kan antas
vara ringa.
En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för
utredningen, dock senast en månad efter det att
förundersökningen avslutades.
En underrättelse behöver inte lämnas till den som enligt
23 kap. 18 §, 18 a §, 24 kap. 9 a § eller på något annat sätt
redan har fått del av eller tillgång till uppgifterna. Någon
underrättelse behöver inte heller lämnas om den med hänsyn
till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.
Lag (2024:327).
32 § En underrättelse enligt 31 § ska innehålla uppgifter om
vilket tvångsmedel som har använts och när det har skett. Den
som är eller har varit misstänkt för brott ska få uppgift om
vilken brottsmisstanke som har legat till grund för åtgärden
eller som åtgärden har lett till. Den som inte är eller har
varit misstänkt för brott ska få uppgift om detta.
En underrättelse om hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation ska även innehålla en uppgift om vilket
telefonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk
kommunikationsutrustning som avlyssningen eller övervakningen
har avsett. En underrättelse om hemlig kameraövervakning
eller hemlig rumsavlyssning ska även innehålla en uppgift om
vilken plats som har övervakats eller avlyssnats.
Lag (2014:1419).
33 § Om det gäller sekretess enligt 15 kap. 1 eller 2 §,
18 kap. 1, 2 eller 3 § eller 35 kap. 1 eller 2 §
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) för uppgifter som
avses i 32 §, ska en underrättelse enligt 31 § skjutas upp
till dess att sekretess inte längre gäller.
Om det på grund av sekretess eller risk för men för
utredningen inte har kunnat lämnas någon underrättelse inom
ett år och sex månader från det att tvångsmedelsanvändningen
avslutades, ska frågan om underrättelse prövas slutligt. En
underrättelse ska då bara lämnas om sekretess inte längre
gäller och om det kan ske utan men för utredningen.
En underrättelse enligt 31 § ska inte lämnas, om
förundersökningen angår
1. brott som avses i 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b §
brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma
kapitel,
2. brott som avses i 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,
3. brott som avses i 18 kap. 1, 3, 5 eller 6 § eller 19 kap.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 6 a, 6 b, 7, 8, 9, 10, 10 a, 10 b, 12 eller
13 § brottsbalken,
4. brott som avses i 3 eller 4 kap. brottsbalken, om brottet
är av det slag som anges i 18 kap. 2 § eller 19 kap. 11 §
samma balk,
5. brott som avses i 26 § lagen (2018:558) om
företagshemligheter, om det finns anledning att anta att
gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av
en främmande makt eller av någon som har agerat för en
främmande makts räkning,
6. brott som avses i 4, 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 §
terroristbrottslagen (2022:666), eller
7. försök, förberedelse eller stämpling till brott som anges i
1-6 eller underlåtenhet att avslöja sådant brott, om gärningen
är belagd med straff.
En underrättelse enligt 31 § ska inte heller lämnas om den
person som underrättelsen avser har avlidit eller om den
juridiska person som underrättelsen avser har upphört.
Lag (2024:327).
Behörig domstol för prövning av vissa frågor om hemliga
tvångsmedel
34 § Frågor om tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning
eller kvarhållande av försändelse enligt 9 § eller 9 a § andra
stycket får vid en förundersökning om följande brott, utöver
av domstol som föreskrivs i 19 kap., prövas av Stockholms
tingsrätt:
1. sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 §
brottsbalken,
2. mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, grov
allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller
luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2,
3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar
sabotage enligt 4 § samma kapitel,
3. uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot
medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 §
brottsbalken,
4. högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri,
utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri, obehörig befattning
med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig
uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot
främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6,
6 a, 6 b, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken,
5. företagsspioneri enligt 26 § lagen (2018:558) om
företagshemligheter, om det finns anledning att anta att
gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av
en främmande makt eller av någon som har agerat för en
främmande makts räkning,
6. terroristbrott, deltagande i en terroristorganisation,
samröre med en terroristorganisation, finansiering av
terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, offentlig
uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig
brottslighet, rekrytering till terrorism eller särskilt
allvarlig brottslighet, utbildning för terrorism eller
särskilt allvarlig brottslighet eller resa för terrorism eller
särskilt allvarlig brottslighet enligt 4, 4 a, 5, 6, 7, 8, 9
eller 10 § terroristbrottslagen (2022:666), eller
7. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som
avses i 1-6, om en sådan gärning är belagd med straff.
Lag (2023:534).
Dokumentation
35 § Beslut och åtgärder som rör hemliga tvångsmedel enligt
detta kapitel ska dokumenteras. Lag (2023:534).
/Rubriken upphör att gälla U:2025-07-01/
28 kap. Om husrannsakan, genomsökning på distans,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning
/Rubriken träder i kraft I:2025-07-01/
28 kap. Om husrannsakan, genomsökning på distans,
kroppsvisitation, kroppsbesiktning och vissa andra åtgärder
1 § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts
på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus,
rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål
som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för
att utföra en genomsökning på distans eller annars för att
utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning
om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 §
brottsbalken.
Hos någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet
får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos
honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där
eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid
husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller
i förvar eller att annan utredning om brottet eller om
utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken kan
vinnas.
För husrannsakan hos den misstänkte får hans eller hennes
samtycke inte åberopas i något fall, om inte den misstänkte
själv har begärt att husrannsakan ska göras. Lag (2024:784).
2 § /Upphör att gälla U:2025-07-01/
För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller
underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan
företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig
anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller
i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller
kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats
eller bedöms som utsiktslösa. Lag (1995:637).
2 § /Träder i kraft I:2025-07-01/
För att söka efter den som ska gripas, anhållas, häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller
underkastas kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller
upptagning av fingeravtryck och andra underlag som anges i
14 § får husrannsakan göras hos honom eller henne, eller hos
någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den
sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en
tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse
till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats
eller bedöms som utsiktslösa. Lag (2025:128).
2 a § För att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas
som misstänkt för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i fyra år, eller försök till sådant brott, får
husrannsakan företas i transportmedel på viss plats, om det finns
särskild anledning att anta att den sökte kan komma att passera platsen.
Lag (1991:666).
3 § I en lokal som är tillgänglig för allmänheten får för
ändamål som avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske också i annat
fall än som avses där.
I en lokal som brukar användas gemensamt av personer som kan
antas ägna sig åt brottslig verksamhet får för ändamål som
avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske, om det förekommer
anledning att brott har förövats för vilket det är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver och det finns särskild anledning
att anta att ändamålet med rannsakningen kommer att uppfyllas.
Detta gäller dock inte lokal som huvudsakligen utgör bostad.
Bestämmelsen i andra stycket gäller också utrymmen och fordon
som finns i omedelbar anslutning till lokalen och brukas av dem
som använder lokalen. Lag (1999:72).
3 a § Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte
eller för något annat motstående intresse. Lag (1989:650).
4 § Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fall som
avses i tredje stycket, av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Förordnande om husrannsakan för delgivning ska
alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan
antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig
olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det
inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens
förordnande.
Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning tas upp av rätten
självmant eller på yrkande av Polismyndigheten eller
åklagaren.
Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som ska
häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket
eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av
Polismyndigheten eller polisman enligt bestämmelser i
polislagen (1984:387). Lag (2014:649).
5 § En polisman får företa husrannsakan utan förordnande enligt 4 §,
om det är fara i dröjsmål. Detta gäller dock inte husrannsakan för
delgivning. Lag (1995:637).
6 § Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad
som är oundgängligen nödvändigt.
Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så
skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.
Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.
7 § Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen
anmodat trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita
erforderligt biträde av sakkunnig eller annan.
Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, om han ej är tillstädes,
hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara
förrättningen så ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen
därigenom uppehålles. Har varken han eller någon av hans husfolk eller
av dem tillkallat vittne närvarit, skall han, så snart det kan ske utan
men för utredningen, underrättas om den vidtagna åtgärden.
Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara
för att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att
målsäganden eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras
vinner kännedom om förhållande, som därvid yppas.
8 § Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild
handling, som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej
heller brev eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27
kap. 12 § första stycket sägs.
9 § Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändmålet med
förrättningen och vad därvid förekommit.
Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis
därom, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.
10 § För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren
eller åklagaren så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än
i 1 § avses, även om det icke är tillgängligt för allmänheten.
Genomsökning på distans
10 a § Genomsökning på distans innebär att söka efter
handlingar som finns lagrade i ett avläsningsbart
informationssystem utanför den elektroniska
kommunikationsutrustning som används för att utföra
genomsökningen. Lag (2022:316).
10 b § Om det finns anledning att anta att ett brott har
begåtts på vilket fängelse kan följa får en genomsökning på
distans utföras för att söka efter handlingar som kan vara av
betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat
förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.
Genomsökning på distans får utföras i ett avläsningsbart
informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för
brottet kan antas ha använt. Även i annat fall får en
genomsökning på distans utföras om det finns synnerlig
anledning att anta att det går att påträffa handlingar som
avses i första stycket.
Genomsökning på distans får endast utföras genom autentisering
i det avläsningsbara informationssystem som åtgärden avser.
Lag (2024:784).
10 c § Genomsökning på distans får inte avse uppgifter som
enligt 27 kap. 2 § hindrar beslag.
Om det vid en genomsökning på distans kommer fram uppgifter
som omfattas av första stycket ska genomsökningen omedelbart
avbrytas i den del den avser sådana uppgifter. Lag (2022:316).
10 d § Beslut om genomsökning på distans fattas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. En polisman får
vidta åtgärden även utan ett sådant beslut, om det är fara i
dröjsmål och genomsökningen inte kan antas bli av stor
omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den som
drabbas av åtgärden.
Om genomsökningen kan antas bli av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den som drabbas av åtgärden
bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan
rättens beslut.
Fråga om genomsökning på distans får tas upp av rätten på
begäran av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet
får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta
upp en sådan fråga. Lag (2022:316).
10 e § Om en genomsökning på distans verkställs vid en
husrannsakan ska 7 § tillämpas i fråga om rätt till närvaro
vid genomsökningen.
I andra fall än som avses i första stycket, får den närvara
som kan antas ha använt det avläsningsbara informationssystem
som genomsökningen avser, om det kan antas att det i
informationssystemet finns uppgifter som enligt 27 kap. 2 §
hindrar beslag.
Det som sägs i första och andra styckena gäller inte om det
finns särskilda skäl mot närvaro.
I övrigt ska 27 kap. 11 b § tredje stycket och 11 c §
tillämpas vid en genomsökning på distans. Lag (2022:316).
10 f § Om det kan antas att utredningen annars försvåras, är
den som närvarar vid en genomsökning på distans skyldig att på
tillsägelse tillfälligt lämna ifrån sig annan elektronisk
kommunikationsutrustning än sådan som används för att utföra
genomsökningen och som han eller hon bär med sig eller har på
sig. Om han eller hon vägrar, får en polisman tillfälligt
omhänderta utrustningen.
Om det är nödvändigt för att söka efter sådan utrustning som
anges i första stycket och det är föreskrivet fängelse för
brottet, får en polisman kroppsvisitera den som är skäligen
misstänkt för brottet. Någon annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om det finns
synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer att
försvåras. Lag (2022:316).
10 g § Om en genomsökning på distans har utförts utan att den
som drabbats av åtgärden har varit närvarande ska han eller
hon, så snart det kan ske utan men för utredningen,
underrättas om åtgärden. Lag (2022:316).
10 h § En genomsökning på distans ska protokollföras. I
protokollet ska följande anges:
- ändamålet med åtgärden,
- när åtgärden påbörjades och avslutades,
- om åtgärder enligt 10 f § har vidtagits, och
- vad som i övrigt förekommit vid genomsökningen.
Den som har drabbats av en genomsökning på distans har rätt
att på begäran få ett bevis om åtgärden. Beviset ska även
innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.
Lag (2022:316).
10 i § Bestämmelserna i 1 § tredje stycket, 3 a § och 8 § om
husrannsakan ska tillämpas även i fråga om genomsökning på
distans. Lag (2022:316).
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
11 § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts
på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på
den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter
föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan
användas för att utföra en genomsökning på distans.
Kroppsvisitation får också annars göras för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om
brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 §
brottsbalken.
Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får
kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att
anta att det därigenom kommer att anträffas sådana föremål som
avses i första stycket eller att det annars är av betydelse
för utredningen om brottet eller om utvidgat förverkande
enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.
Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat
som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål
som någon har med sig. Lag (2024:784).
12 § /Upphör att gälla U:2025-07-01/
Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket
fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas
1. för de ändamål som anges i 11 §,
2. enligt bestämmelserna i 12 a §, eller
3. för utredning om hans eller hennes ålder, om den har
betydelse för om påföljd får dömas ut eller betydelse för
påföljdsfrågan i övrigt.
I den omfattning och för det ändamål som anges i 12 b § får
även en annan person än den som skäligen kan misstänkas för
ett brott kroppsbesiktigas.
Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens
yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och
undersöks. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den
som undersöks riskerar framtida ohälsa eller skada.
Lag (2017:435).
12 § /Träder i kraft I:2025-07-01/
Den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket
fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas
1. för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i
förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning
på distans,
2. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt
36 kap. 6 § brottsbalken, eller
3. för utredning om den misstänktes ålder, om åldern har
betydelse för om påföljd får dömas ut eller betydelse för
påföljdsfrågan i övrigt.
Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens
yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och
undersöks. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den som
undersöks riskerar framtida ohälsa eller skada.
Bestämmelser om kroppsbesiktning genom prov för dna-analys
finns i 12 a-12 c §§. Lag (2025:128).
12 a § /Upphör att gälla U:2025-07-01/
Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får
göras på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på
vilket fängelse kan följa, om syftet är att göra en
dna-analys av provet och registrera dna-profilen i det
dna-register eller det utredningsregister som förs enligt
lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter
inom brottsdatalagens område. Lag (2018:1700).
12 a § /Träder i kraft I:2025-07-01/
Kroppsbesiktning genom ett prov för dna-analys får
göras på den som är skäligen misstänkt för ett brott för
vilket fängelse ingår i straffskalan
1. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt
36 kap. 6 § brottsbalken,
2. för utredning om den misstänktes ålder, om åldern har
betydelse för om påföljd får dömas ut eller betydelse för
påföljdsfrågan i övrigt, eller
3. för att registrera den misstänktes dna-profil i ett
biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens
behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
Ett prov för dna-analys ska tas på den som är anhållen eller
häktad misstänkt för brott.
Om den misstänktes dna-profil redan finns i ett
biometriregister, får ett nytt prov tas endast om det är av
betydelse för utredningen eller om det finns särskilda skäl.
Lag (2025:128).
12 b § /Upphör att gälla U:2025-07-01/
Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får
göras på annan än den som skäligen kan misstänkas för ett
brott, om
1. syftet är att genom en dna-analys av provet underlätta
identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse
kan följa, och
2. det finns synnerlig anledning att anta att det är av
betydelse för utredningen av brottet.
Analysresultatet får inte jämföras med de dna-profiler som
finns registrerade i register över dna-profiler som förs
enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av
personuppgifter inom brottsdatalagens område eller i övrigt
användas för annat ändamål än det för vilket provet har
tagits.
Första stycket gäller inte den som är under 15 år.
Lag (2018:1700).
12 b § /Träder i kraft I:2025-07-01/
Kroppsbesiktning genom ett prov för dna-analys får vid
utredning om ett brott för vilket fängelse ingår i
straffskalan göras på någon annan än den som är skäligen
misstänkt, om det finns synnerlig anledning att anta att det
är av betydelse för utredningen om brottet. Detta gäller inte
den som är under 15 år. Lag (2025:128).
12 c § /Träder i kraft I:2025-07-01/
Kroppsbesiktning genom ett prov för dna-analys enligt
12 a och 12 b §§ ska göras genom att salivprov tas. Ett prov
för dna-analys enligt 12 a § första stycket 1 och 2 får dock
tas på annat sätt om det är av betydelse för utredningen.
Lag (2025:128).
13 § /Upphör att gälla U:2025-07-01/
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i
tillämpliga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet
om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och
kroppsbesiktning beslutas av polisman.
Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall
verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställs den av någon
annan än en läkare, skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov
får inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad
sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras
endast av läkare.
Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart
innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och
kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov,
alkoholutandningsprov eller salivprov för DNA-analys tas får
dock verkställas och bevittnas av en man. Lag (2005:878).
13 § /Träder i kraft I:2025-07-01/
I fråga om kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller i
tillämpliga delar det som föreskrivs om husrannsakan i 3 a, 4,
8 och 9 §§. Om det är fara i dröjsmål, får en polisman besluta
om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Ett beslut om att ta
prov för dna-analys enligt 12 a § första stycket 3 får även
fattas av Polismyndigheten.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning som är av mera väsentlig
omfattning ska verkställas inomhus och i ett avskilt rum eller
i ett annat avskilt utrymme som är lämpligt. Om åtgärden
utförs av någon annan än en läkare ska den som utför åtgärden
se till att ett vittne närvarar, om det är möjligt. Blodprov
får inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad
sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras
endast av läkare.
Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna,
läkare eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som
enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks
och kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov,
alkoholutandningsprov, salivprov för dna-analys eller hårprov
tas får dock verkställas och bevittnas av en man.
Lag (2025:128).
13 a § Den som ska kroppsvisiteras får hållas kvar för
ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga
skäl, ytterligare tre timmar.
Den som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet
upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl,
ytterligare sex timmar.
En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras eller
kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska
genomföras. Lag (2016:546).
14 § /Upphör att gälla U:2025-07-01/
Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vinnande av utredning om brott, varå
fängelse kan följa.
Närmare bestämmelser om åtgärd, som här avses, meddelas av regeringen.
Lag (1974:573).
/Rubriken träder i kraft I:2025-07-01/
Upptagning av fingeravtryck och andra underlag
14 § /Träder i kraft I:2025-07-01/
Fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och
handstilsprov får tas av den som är skäligen misstänkt för ett
brott för vilket fängelse ingår i straffskalan
1. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet, eller
2. för att registrera underlagen i ett biometriregister som
förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av
personuppgifter inom brottsdatalagens område.
Avtryck av fot och öra får tas av den som är skäligen
misstänkt för ett brott för vilket fängelse ingår i
straffskalan för att utröna omständigheter som kan vara av
betydelse för utredning om brottet.
Fingeravtryck och fotografi av ansikte ska tas av den som är
anhållen eller häktad misstänkt för brott.
Om ett sådant underlag som avses i första stycket redan finns
i ett biometriregister får en ny upptagning göras endast om
det är av betydelse för utredningen om brottet eller om det
finns särskilda skäl.
Med fingeravtryck avses även handavtryck. Lag (2025:128).
14 a § /Träder i kraft I:2025-07-01/
Fingeravtryck och andra underlag som anges i 14 § får
vid utredning om ett brott för vilket fängelse ingår i
straffskalan tas av någon annan än den som är skäligen
misstänkt, om det finns synnerlig anledning att anta att det
är av betydelse för utredningen om brottet. Lag (2025:128).
14 b § /Träder i kraft I:2025-07-01/
I fråga om upptagning av fingeravtryck och andra
underlag enligt 14 och 14 a §§ gäller i tillämpliga delar det
som föreskrivs om husrannsakan i 3 a, 4 och 9 §§ och det som
föreskrivs om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i 13 a §
andra och tredje styckena. Om det är fara i dröjsmål, får en
polisman besluta om upptagning enligt 14 och 14 a §§. Ett
beslut om en upptagning enligt 14 § första stycket 2 får även
fattas av Polismyndigheten. Lag (2025:128).
15 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om
husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.
29 kap. Om omröstning
1 § Om det vid en överläggning till dom eller beslut framförs
skiljaktiga meningar ska omröstning ske.
Vid omröstningen ska den yngste i rätten yttra sig först.
Därefter ska ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte
i rätten. Av de ledamöter som är lagfarna ska ordföranden
säga sin mening sist. Om en av de ledamöterna har berett
målet ska dock han eller hon alltid säga sin mening först. Om
nämndemän ingår i rätten ska de säga sin mening efter övriga
ledamöter.
Var och en ska ange skälen för sin mening. Lag (2018:411).
2 § Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas
särskilt.
Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om
det kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt
angående
1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i
sådant fall skall bedömas,
2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har
omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,
3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot,
föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid
eller verkställighet av påföljd,
4. återstående frågor som avser ansvar.
Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till
särskild vård av annat slag än som avses i 32 kap. 5 §
brottsbalken, skall före omröstning enligt andra stycket 3
röstas särskilt angående denna mening. Lag (2006:890).
3 § Vid omröstning ska den mening som omfattas av mer än
hälften av ledamöterna gälla. Om någon mening har fått
hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst
ingripande för den tilltalade, ska den meningen gälla. Om
ingen mening kan anses som lindrigare eller mindre ingripande
gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem
ordförandens.
Om det framförs fler meningar än två utan att någon av dem
ska gälla, ska de röster som är minst förmånliga för den
tilltalade läggas samman med de röster som är näst minst
förmånliga för honom eller henne. Om det behövs ska
sammanläggningen fortsätta till dess någon mening ska gälla.
Kan inte någon mening anses som minst förmånlig för den
tilltalade, ska den mening som har fått flest röster gälla.
Har flera meningar fått lika många röster gäller den mening
som biträtts av ordföranden eller, om han eller hon inte
biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av
den främste bland dem som röstat för någon av dessa
meningar.
Ingen mening ska anses lindrigare eller mindre ingripande än
någon annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket.
Lag (2018:411).
4 § En ledamot som blir överröstad är skyldig att delta i senare
omröstningar. Den som röstat för att den tilltalade skall frikännas helt
skall dock vid senare omröstning, om någon mening därvid kan anses som
lindrigast eller minst ingripande för den tilltalade, anses ha röstat
för denna mening. Lag (1988:1369).
5 § Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening
skall gälla, skall röstas därom.
6 § Beträffande omröstning i frågor som hör till rättegången och inte
avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 §
eller om rättegångskostnad gäller vad som föreskrivs i 16 kap.
Beträffande häktning eller åtgärd som avses i 25--.28 kap. tillämpas
dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i fråga om ansvar. Om
det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, skall rättens avgörande i
ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket.
Lag (1983:370).
7 § har upphört att gälla genom lag (1983:370).
30 kap. Om dom och beslut
1 § Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit
fullföljts särskilt, är slutligt beslut.
2 § Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som
förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit
med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits,
skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46
kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats
efter huvudförhandlingen.
När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad
handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Lag
(1987:747).
3 § Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i
behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av
rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets
rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.
4 § Om flera åtal handläggs i en rättegång får dom meddelas i
fråga om något av dem trots att handläggningen av de övriga
åtalen inte avslutats (deldom). Om åtalen avser samma
tilltalad får deldom meddelas endast om det är till fördel för
målets handläggning. Lag (2022:1532).
5 § En dom ska vara skriftlig och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud eller biträden och den
tilltalades försvarare,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats
på samt, i förekommande fall, åklagarens förslag till påföljd
enligt 45 kap. 4 § andra stycket, och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.
En högre rätts dom ska i den utsträckning det behövs innehålla
en redogörelse för lägre rätts dom.
Om en part har rätt att överklaga, ska det i domen anges hur
detta går till. Lag (2022:791).
6 § Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms
brottspåföljden till annat än fängelse eller sluten ungdomvård
eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i
förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre
rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.
Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott,
gäller vad som sägs i första stycket första meningen endast om
den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken
vara uppenbar. Lag (1998:605).
7 § Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i
rätten, framställe ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren
domare, denne saken och vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen
erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den
tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor
efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid
huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli;
vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för
domens meddelande.
Avgörs ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt
överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och
meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på
rättens kansli.
Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte
meddelande av fullföljdshänvisning.
Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma
tid och sätt som domen.
När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underrättas skriftligen om
utgången i målet. Lag (1987:1097).
8 § En dom ska sättas upp särskilt och skrivas under av de
lagfarna domare som har deltagit i avgörandet.
Om en dom skrivs under elektroniskt, ska det göras med en
sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i
förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.
Lag (2020:918).
9 § Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den
tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.
Om förändring och förening av brottspåföljd, om särskilda rättsmedel
samt om överförande av lagföring till främmande stat i visst fall gälle
vad därom är stadgat. Lag (1976:21).
10 § Det som sägs i 2 och 7 §§ om dom skall tillämpas i fråga
om slutligt beslut. När inte annat är föreskrivet skall även 5 och 8
§§ tillämpas beträffande ett sådant beslut, om det behövs med
hänsyn till frågans beskaffenhet. Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det tas in i domen.
Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande
av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta.
Lag (1994:1034).
11 § Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det
behövs ange de skäl som det grundas på.
Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste
anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut
överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran
lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt
skall iaktta.
Om ett beslut, som inte är slutligt meddelas i samband med dom
eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga
beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den
som vill överklaga skall iaktta. Lag (1994:1034).
12 § Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt skall
genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut enligt vilket
rätten
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare,
2. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel
till målsägande eller angående ersättning eller förskott till
biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part,
3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28
kap.,
4. till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller
5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 2 eller 4, i fråga som
gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619), dock inte
beslut om skyldighet att till staten återbetala kostnader för
rättshjälpen.
Rätten får, när det finns skäl till det, i beslut, enligt vilket
föreläggande har meddelats part eller annan att lägga fram skriftligt
bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning,
bestämma att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte har
laga kraft.
När det finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet
skall ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om
beslutet ändras.
Är särskild föreskrift meddelad om, att dom eller beslut, som inte
har laga kraft, får verkställas, är den gällande. Lag (1996:1624).
13 § Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller
någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon
annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får
rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader
från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering
senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får
dock ske endast om en part begär det och motparten inte
motsätter sig kompletteringen.
Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller
personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får
rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt
avgörande.
Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall
parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra
meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är
uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på
varje exemplar av det avgörande som rättats. Lag (1999:84).
14 § har upphört att gälla genom lag (1976:567).
31 kap. Om rättegångskostnad
1 § Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren
för talan, ska den tilltalade ersätta staten för det som har
betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den
tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta
honom eller henne till rätten och för kostnaden för
provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom
eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte
- kostnader som inte skäligen varit motiverade för
utredningen,
- kostnader som har vållats genom vårdslöshet eller
försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller
hennes ombud eller försvarare som har utsetts av honom eller
henne, eller
- det som har betalats i ersättning till en försvarare för
utlägg för tolkning av överläggning med den tilltalade.
Den tilltalade är inte i något annat fall än de som avses i
4 § första stycket och 10 § tredje stycket skyldig att betala
mer av kostnaden för försvararen än ett belopp som är dubbelt
så stort som vad han eller hon skulle ha fått betala i
rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnader för
rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnader för offentlig
försvarare.
Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned helt
eller delvis, om det finns särskilda skäl med hänsyn till den
tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga
och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att
betala understiger en viss gräns som regeringen har
fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan
med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om
en taxa som ska tillämpas när ersättningsskyldigheten för
provtagning och analys enligt första stycket bestäms.
Lag (2024:58).
2 § Om den tilltalade frikänns i ett mål, där åklagaren för
talan eller om ett åtal som väckts av åklagaren avvisas eller
avskrivs, kan rätten besluta att den tilltalade ska få
ersättning av allmänna medel för sina kostnader för
försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) och för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången, under förutsättning att kostnaderna skäligen
varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta
tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få ersättning för inställelse inför
rätten. Sådan ersättning betalas enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Om den tilltalade döms för brottet, kan han eller hon få
ersättning av allmänna medel för kostnader för tolkning av
överläggning med försvararen som skäligen varit motiverade
för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt och
för andra kostnader som avses i första eller andra stycket
och som vållats honom eller henne genom fel eller försummelse
av åklagaren. Lag (2013:663).
3 § Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt
föranlett allmänt åtal, får han i den omfattning som är skälig
förpliktas att ersätta staten kostnad, som avses i 1 §, och vad som
enligt 2 § tillerkänts den tilltalade. Lag (1990:443).
4 § Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan,
genom att utebli från rätten eller inte följa ett föreläggande,
som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar,
som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt
genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för
staten, är han skyldig att ersätta sådana kostnader oavsett hur
ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.
Om målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet
eller försummelse vållat kostnader för staten eller den
tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa kostnader.
I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).
5 § Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta
rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens
ombud eller biträde eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd,
som avses i 3 §, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4
§ , vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej
framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden. Lag
(1990:443).
6 § Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga
samband med varandra, eller skola flera målsägande ersätta
rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I
den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon
av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller
försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom
ensam.
Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en
för båda och båda för en. Lag (1990:443).
7 § Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för
rättegångskostnad, äge rätten på yrkande av någon av dem med hänsyn till
omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller
om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.
8 § Vad i 2-7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller
åtal eljest ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i
fråga om kostnad under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan
kostnad må ej åläggas statsverket, med mindre förundersökningen inletts
utan skäl eller eljest synnerlig anledning förekommer därtill.
Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,
gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1-7 §§ är stadgat.
9 § Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnad, eller vill den tilltalade erhålla ersättning för
sådan kostnad, skall han, innan handläggningen avslutas, framställa
yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge
han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt. Rätten
pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå
av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller
den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock
självmant.
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående
rättegångskostnaden.
Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte
kräva ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det
allmännas vägnar fråga om återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan
därom göras hos rätten. Lag (1972:430).
9 a § Har ett strafföreläggande enligt 48 kap. 3 § andra
stycket trätt i stället för åtal och har den misstänkte
godkänt strafföreläggandet, tillämpas 1 och 4–7 §§ i fråga om
kostnad som staten haft för en offentlig försvarare som
varit förordnad för den misstänkte.
Frågan om ersättning för sådan kostnad som avses i första
stycket prövas av den domstol som förordnat den offentliga
försvararen. Lag (2010:575).
10 § Om en dom överklagas, ska skyldigheten att ersätta
rättegångskostnader i en högre rätt bestämmas med hänsyn till
rättegången där. Den högre rättens dom ska anses som fällande
endast om
- den tilltalade döms till en påföljd som är att anse som
svårare än den som den lägre rätten har dömt till,
- den högre rätten finner att den tilltalade har begått det
brott som han eller hon har frikänts från av den lägre rätten,
eller
- den tilltalades överklagande inte leder till någon ändring i
den lägre rättens dom.
Bestämmelsen i 3 § ska avse det fall att målsäganden utan skäl
har förorsakat att den lägre rättens dom har överklagats av
åklagaren.
Bestämmelserna om begränsning av ersättningsskyldighet i 1 §
tredje stycket gäller inte för kostnader i den högre rätten,
om den tilltalades överklagande förfaller på grund av att han
eller hon uteblir från en huvudförhandling eller inte följer
ett föreläggande att infinna sig personligen.
Om ett beslut överklagas särskilt, ska detta kapitel tillämpas
i fråga om rättegångskostnader i en högre rätt.
Om ett mål återförvisas, ska frågan om kostnaderna i den högre
rätten prövas i samband med målet efter att det har
återupptagits. Lag (2024:58).
11 § Om rättegångskostnad i mål där endast målsägande för talan
gäller 18 kap. i tillämpliga delar.
I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten
kostnad för offentlig försvarare tillämpas dock 1 § andra och
tredje styckena detta kapitel.
I mål där endast målsägande för talan skall han eller hon vid
frikännande dom ersätta staten vad som enligt rättens beslut
betalas av allmänna medel i ersättning till försvarare, om det
finns särskilda skäl för det.
I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, där han eller
hon biträder allmänt åtal eller annars för talan jämte
åklagaren eller denne för talan för målsäganden, ersätta
rättegångskostnad och om hans eller hennes rätt till ersättning
för sådan kostnad gäller, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§,
vad som sägs i 18 kap. 12 §. Lag (2005:72).
12 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om
kostnad i rättegång, vare de gällande.
III. Gemensamma bestämmelser
32 kap. Om frister och laga förfall
1 § Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt
rådrum därtill.
2 § Skall en stämning eller ett överklagande delges genom en
parts försorg och har det, när rätten skall handlägga målet, inte
kommit in något bevis till rätten om att delgivning skett på
föreskrivet sätt och har inte heller motparten inställt sig eller yttrat
sig över saken, är partens talan förfallen. En upplysning om detta
skall tas in i rättens medgivande till parten att ombesörja
delgivningen. Lag (1994:1034).
3 § Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna
sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rätte gången, ej hava
erhållit skäligt rådrum därtill eller förekomma eljest skäl till
förlängning av tid, som rätten föreskrivit, utsätte rätten ny tid.
4 § Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet
omständighet föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens
hållande eller för dess genomförande i erforderlig omfattning, äge
rätten bestämma ny tid för förhandlingen.
Har part erhållit kännedom om omständighet, som nu sagts, eller finner
någon, som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att
han är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan
därom hos rätten.
5 § Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål
för annan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres,
eller möter mot handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge
rätten förordna, att målet skall vila i avbidan på hindrets
undanröjande.
6 § Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut
infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har
laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte leda till någon
påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i
rättegången.
Har någon gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i första
stycket men kan det på grund av någon särskild omständighet antas att
han har laga förfall, skall han beredas tillfälle att komma in med
utredning om detta. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om utdömande av
påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten. Lag
(1987:747).
7 § Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon som
kallats till sammanträdet har anmält förhinder, kan rätten ändå
besluta i fråga om påföljd som upptagits i föreläggandet om
inställelse, om den som har anmält förhinder inte i efterhand
kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga
förfall. För att tredskodom skall meddelas krävs ett yrkande om
det. Lag (1999:84).
8 § Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln,
sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten
eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom
ålegat.
Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten
vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i
tid ställas.
33 kap. Om inlaga i rättegång och om delgivning
1 § En ansökan, en anmälan eller en annan inlaga i rättegång
ska innehålla uppgift om domstolen samt parternas namn och
hemvist.
En enskild parts första inlaga i rättegången ska innehålla
uppgift om partens
1. personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande
fall annan adress där parten kan anträffas för delgivning genom
stämningsman,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt
mobiltelefonnummer, med undantag för nummer som avser ett
hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om rätten
begär det,
4. e-postadress, och
5. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom
eller henne.
Förs partens talan av ställföreträdare, ska motsvarande
uppgifter lämnas även om denne. Har parten ett ombud, ska
ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till
arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.
En stämningsansökan ska dessutom innehålla uppgift om enskild
svarande i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena.
Uppgift om svarandens eller dennes ställföreträdares
arbetsplats, telefonnummer, e-postadress och ombud behöver
lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är
tillgänglig för sökanden. Saknar svaranden känd adress, ska
uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa
detta.
Begär en part att ett vittne eller annan ska höras, är parten i
den utsträckning som anges i fjärde stycket skyldig att lämna
uppgifter beträffande denne.
Uppgifter som avses i första–femte styckena ska gälla
förhållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något
av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller
felaktig, ska det utan dröjsmål anmälas till rätten.
Lag (2010:1936).
1 a § En ansökan som enligt en bestämmelse i denna balk ska
vara egenhändigt undertecknad får skrivas under med en sådan
avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i
förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.
Lag (2020:918).
2 § En part som ger in en inlaga eller någon annan handling
ska på begäran av rätten tillhandahålla så många papperskopior
av handlingen som behövs för översändande till övriga parter.
Om rätten har begärt sådana kopior men inte fått några, får
rätten framställa kopiorna på partens bekostnad.
Lag (2020:918).
2 a § En handling ska bekräftas av avsändaren om rätten anser
att det behövs. Lag (2020:918).
3 § En handling har kommit in till domstolen den dag som
handlingen når domstolen eller en behörig befattningshavare.
Om en handling genom en postförsändelse eller en avi om en
betald postförsändelse som innehåller handlingen har nått
domstolen eller en behörig befattningshavare en viss dag, ska
handlingen dock anses ha kommit in närmast föregående
arbetsdag, om det inte framstår som osannolikt att handlingen
eller avin redan den föregående arbetsdagen skilts av för
domstolen på ett postkontor.
En handling som finns i domstolens postlåda när domstolen
tömmer den första gången en viss dag ska anses ha kommit in
närmast föregående arbetsdag. Lag (2020:918).
3 a § Om rätten ska underrätta någon om innehållet i en
handling eller om något annat, får det göras genom delgivning.
Delgivning ska användas om det är särskilt föreskrivet eller
om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om
underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt
användas bara om det är påkallat med hänsyn till
omständigheterna. Lag (2020:918).
4 § Om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat. Lag (1970:429).
5 § Stämning i tvistemål får delges enligt 34–37 §§
delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad
som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid
andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns
anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat
sätt håller sig undan.
Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten
inte har kunnat delges, ska rätten pröva om försöken till
delgivning ska fortsätta eller om käranden ska erbjudas att
själv se till att delgivning sker. Hänsyn ska då tas till det
arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på
delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök ska
lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar
erbjudandet ska stämningsansökan avvisas. Lag (2010:1936).
6 § Bestämmelserna i 3 § andra stycket, 34-38 och 47-51 §§
delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av
stämning i brottmål.
Bestämmelserna i 24 § och 25 § första stycket delgivningslagen
hindrar inte att den tilltalade delges stämning och andra
handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning, om han
eller hon av en tjänsteman som anges i tredje stycket vid ett
personligt sammanträffande eller genom ljud- och
bildöverföring har delgetts information om att förenklad
delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid
den tidpunkt då handlingarna skickas till den tilltalade inte
har förflutit längre tid än sex månader sedan informationen
lämnades.
Information som avses i andra stycket får delges av
a) en åklagare,
b) en polisman,
c) en tulltjänsteman,
d) en kustbevakningstjänsteman, eller
e) en annan anställd vid en brottsbekämpande myndighet som den
myndigheten har utsett. Lag (2022:1532).
6 a § Bestämmelserna i 6 § andra stycket gäller även
handlingar i ett mål enligt 27 kap. 6 § eller 28 kap. 9 §
brottsbalken, om informationen har delgetts den dömde
personligen eller genom ljud- och bildöverföring av en
anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens
beslut att anmäla till åklagare, eller begära att åklagare för
talan om, att den villkorliga domen eller skyddstillsynen ska
undanröjas. Lag (2022:1532).
6 b § Tillgänglighetsdelgivning enligt 52-54 §§
delgivningslagen (2010:1932) får användas för att delge
1. den misstänkte en underrättelse om slutförd förundersökning
enligt 23 kap. 18 a § första stycket,
2. den tilltalade stämning och andra handlingar i ett
brottmål, och
3. den dömde handlingar i ett mål om undanröjande av
villkorlig dom enligt 27 kap. 6 § brottsbalken eller av
skyddstillsyn enligt 28 kap. 9 § samma balk.
Informationen om tillgänglighetsdelgivning får delges av någon
av de tjänstemän som anges i 6 § tredje stycket eller, i fall
som avses i första stycket 3, av en anställd inom
Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att anmäla
till åklagare, eller begära att åklagare för talan om, att
påföljden ska undanröjas. Lag (2022:1532).
7 § Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen (2010:1932)
hindrar inte att hovrätt delger en part handlingar genom
förenklad delgivning, om parten under handläggningen vid
tingsrätt, Kronofogdemyndigheten, hyresnämnd eller
arrendenämnd har fått information om att sådan delgivning kan
komma att användas i hovrätten om ett avgörande överklagas
dit.
Första stycket gäller även för Högsta domstolen om
informationen har lämnats vid tingsrätt, hovrätt,
Kronofogdemyndigheten eller arrendenämnd. Lag (2015:684).
8 § Har part, som saknar hemvist inom riket, inte hos rätten
uppgivit ombud, som har hemvist i riket, i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som
äger att för parten ta emot delgivning i målet, får rätten
förelägga honom, då han första gången för talan, att för sig
ställa sådant ombud och göra anmälan därom hos rätten.
Underlåter han det, får delgivning med honom ske genom att
handlingen med posten sänds till honom under hans senaste kända
adress. Lag (2001:57).
9 § Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in
till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt
den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en
handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den,
om en översättning är av väsentlig betydelse för att den
misstänkte eller målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt.
Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt
med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller
någon annan omständighet.
Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett
brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen
ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det
finns anledning att anta att personen inte förstår språket i
handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den
andra staten eller, om myndigheten känner till att personen
inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen
förstår.
Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning,
som betalas av staten.
Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om
överföring från punktskrift till vanlig skrift eller
omvänt.
Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare
som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person
anlitas för att utföra översättningen. Lag (2015:429).
10 § Uppfyller en stämningsansökan inte föreskrifterna i 1 § första--
fjärde styckena, skall sökanden föreläggas att komplettera ansökningen,
om inte bristen är av ringa betydelse för frågan om delgivning. Följs
inte föreläggandet och är saken sådan att förlikning därom är tillåten,
får rätten avvisa ansökningen, om det inte är oskäligt. Lag (1985:267).
11 § Den som utan att vara part skall höras i en rättegång är skyldig
att på begäran av rätten lämna uppgift om egna förhållanden i den
utsträckning som i fråga om part anges i 1 § andra och sjätte styckena.
Lag (1985:267).
12 § Den som enligt 1 eller 11 § skall lämna uppgifter om egna
förhållanden får vid vite föreläggas att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet. Lag (1985:267).
13-27 §§ Har upphävts genom lag (1970:429).
34 kap. Om rättegångshinder
1 § Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så
snart anledning förekommer därtill.
Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, om ej annat är
stadgat.
2 § Vill part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att
upptaga målet, skall han framställa invändningen, då han första gången
skall vid rätten föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att
då göra invändningen, skall han framställa den, så snart ske kan, sedan
förfallet upphörde. Underlåter part att inom tid, som nu sagts,
framställa invändningen, vare hans rätt därtill förfallen.
3 § Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten,
så snart ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning om annat
rättegångshinder, give rätten särskilt beslut däröver, om dess
beskaffenhet fordrar det.
TREDJE AVDELNINGEN
Om bevisning
35 kap. Om bevisning i allmänhet
1 § Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit,
avgöra, vad i målet är bevisat.
Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.
2 § För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.
Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar. Skall främmande lag lända
till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, äge dock
rätten anmana part att förebringa bevisning därom.
3 § Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan,
att förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot
honom. Återkallar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till
de skäl, som anföras för återkallelsen, och övriga omständigheter,
vilken verkan som bevis må tillkomma erkännandet.
Är saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn
till omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.
4 § Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången eller att besvara för
utredningen framställd fråga, pröve rätten med hänsyn till allt, som
förekommit, vilken verkan som bevis må tillkomma partens förhållande.
5 § Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full
bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får
rätten uppskatta skadan till skäligt belopp. Så får också ske om
bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står
i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet
avser ett mindre belopp. Lag (1988:6).
6 § Parterna ska svara för bevisningen. Rätten får självmant
hämta in bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken
inte är tillåten.
Första stycket hindrar inte att rätten i brottmål självmant
beslutar om rättspsykiatrisk undersökning eller om yttrande av
Socialstyrelsen enligt lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning eller hämtar in annan utredning i frågor om
påföljd och utvisning. Lag (2022:791).
7 § Rätten får avvisa bevisning
1. om den omständighet som en part vill bevisa är utan
betydelse i målet,
2. om beviset inte behövs,
3. om beviset uppenbart skulle bli utan verkan,
4. om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad kan
föras på annat sätt, eller
5. om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och
avgörandet inte bör fördröjas ytterligare. Lag (2005:683).
8 § Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej,
enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen.
Hålles ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom
huvudförhandling, må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan
domstol.
9 § Skall ett bevis tas upp utom huvudförhandling gäller i
fråga om kallelser av parter och om parters underlåtenhet att
följa en kallelse det som föreskrivs för sammanträden under
förberedelsen av målet. Uteblir en part, får beviset ändå tas
upp, om handläggningen av målet skall fortsätta.
Lag (2005:683).
10 § Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk
domstol, skall rätten hos denna domstol göra framställning därom och
därvid kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den
omständighet, som skall styrkas därmed. Vid framställningen skall
rätten, om det finnes lämpligt och hinder ej möter, foga akten i målet.
11 § Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och
ställe för bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet,
som om rättegången fördes där.
Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen
översända eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den
rätt, där rättegången föres.
12 § Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.
13 § Vid huvudförhandlingen ska de bevis som har tagits upp
utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att
det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder
mot att ta upp beviset. Om ett muntligt bevis som har tagits
upp inför rätten kan läggas fram genom en ljud- och
bildupptagning, får beviset tas upp på nytt endast om
ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns
särskilda skäl. I tvistemål där förlikning om saken är
tilllåten krävs det dessutom att någon av parterna begär att
beviset tas upp på nytt.
Om tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten har
tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast
om hovrätten finner att det är av betydelse för utredningen.
Om ett muntligt bevis kan läggas fram i hovrätten genom en
ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får
beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver
ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på
nytt även utan begäran av part.
I Högsta domstolen får de bevis som har tagits upp av lägre
rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl.
Om ett bevis inte tas upp på nytt ska det läggas fram på
lämpligt sätt. Lag (2016:37).
14 § En berättelse som någon har lämnat skriftligen med
anledning av en redan inledd eller förestående rättegång,
eller en uppteckning av en berättelse som någon med anledning
av en sådan rättegång har lämnat inför åklagare eller
Polismyndigheten eller annars utom rätta, får åberopas som
bevis i rättegången
1. om det är särskilt föreskrivet,
2. om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas
vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten,
3. om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader
eller olägenheter som ett förhör vid eller utom
huvudförhandling kan antas medföra, fördelarna med ett sådant
förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter,
eller
4. om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt.
Det som sägs i första stycket om en skriftlig eller upptecknad
berättelse ska också tillämpas i fråga om en ljudupptagning
eller en ljud- och bildupptagning av en berättelse.
Lag (2021:1107).
15 § I brottmål får en berättelse som lämnats vid ett förhör
inför en brottsbekämpande myndighet och som dokumenterats
genom en ljud- och bildupptagning åberopas som bevis i
rättegången även i andra fall än de som anges i 14 §, om det
är lämpligt. Lag (2021:1107).
36 kap. Om vittne
1 § Var och en, som inte är part i målet, får höras som
vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om
han eller hon inte för talan.
I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon
som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret
gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart
samband med den gärningen.
Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats ska också
gälla den som för gärning som där avses
1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken
enligt 23 kap. 18 §,
2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot, eller
3. till följd av beslut enligt bestämmelser om
åtalsunderlåtelse, straffvarning eller särskild åtalsprövning
inte har åtalats.
Ska någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en
rättegång som inte avser åtal mot honom eller henne, gäller i
fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro
från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om
tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med
undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga
om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling
gäller 36 kap. 24 och 25 §§. Lag (2015:79).
2 § Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared,
om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det,
må han höras som vittne.
3 § Den som med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
som på liknande sätt är parten närstående, vare ej skyldig att avlägga
vittnesmål.
Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu
sagts, äge han ej på grund därav undandraga sig att vittna. Lag
(1973:240).
4 § Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av
en psykisk störning, prövar rätten med hänsyn till omständigheterna, om
han får höras som vittne. Lag (1991:1549).
5 § Den som till följd av 15 kap. 1 eller 2 §, 16 kap. 1 §
eller 18 kap. 5, 6 eller 7 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400) eller någon bestämmelse, till vilken det hänvisas i
något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte
höras som vittne om uppgiften utan att den myndighet, i vars
verksamhet uppgiften har inhämtats, har gett sitt tillstånd.
Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt
socialtjänstlagen (2001:453) och deras biträden samt
auktoriserade patentombud och deras biträden såvitt avser
patenträttsliga angelägenheter enligt 2 § 1 lagen (2010:1052)
om auktorisation av patentombud, får höras som vittnen om
något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller
som de i samband därmed har erfarit, endast om det är medgivet
i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller
samtycker till det. Medlare enligt denna balk, 6 kap. 18 a §
föräldrabalken, lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder eller lagen (2011:860) om medling i vissa
privaträttsliga tvister och deras biträden, får höras som
vittnen om vad som anförtrotts dem vid medlingen eller som de
i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag
eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker
till det. Den som till följd av 24 kap. 8 § offentlighets- och
sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får
höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller
den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.
Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som
vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande
endast om parten medger det.
Trots det som sägs i andra eller tredje stycket föreligger
skyldighet att vittna för
1. advokater och deras biträden, dock inte försvarare, i mål
angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år,
2. andra än försvarare och advokater samt deras biträden i mål
angående brott som avses i 10 kap. 21 och 23 §§ offentlighets-
och sekretesslagen, och
3. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13
eller 14 § samma lag, enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller enligt lagen (2024:79) om
placering av barn i skyddat boende.
Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett
sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som
vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller
enskild själavård.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden
som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
Om någon enligt det som sägs i denna paragraf inte får höras
som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte
heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med
tolkning eller översättning. Lag (2024:80).
5 a § Den som till följd av 18 kap. 1 eller 2 § eller 35 kap.
1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) inte får
lämna uppgift som direkt eller indirekt röjer identiteten på
den som har lämnat uppgifter för att användas i en verksamhet
som anges i 18 kap. 1 eller 2 § samma lag, får inte höras som
vittne om uppgiften.
Första stycket gäller inte
1. i fråga om en uppgiftslämnare vars uppgifter åberopas till
stöd för ett allmänt åtal,
2. om den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats
har gett sitt tillstånd, och om den till vars förmån
sekretessen gäller samtycker,
3. om uppgiftslämnarens identitet kan röjas utan risk för
uppgiftslämnarens eller hans eller hennes närståendes
säkerhet till liv eller hälsa, eller om identiteten kan röjas
utan risk för att en verksamhet som anges i 18 kap. 1 eller
2 § offentlighets- och sekretesslagen skadas, eller
4. om rätten anser att det finns synnerlig anledning att höra
vittnet om uppgiften. Lag (2017:176).
5 b § Den som till följd av 18 kap. 1 § eller 35 kap. 1 eller
12 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) inte får
lämna uppgift som direkt eller indirekt röjer identiteten på
eller kontaktuppgifterna till ett vittne som lämnar eller har
lämnat uppgifter anonymt med stöd av ett beslut enligt lagen
(2024:1180) om anonyma vittnen i brottmål, får inte höras som
vittne om uppgiften. Lag (2024:1181).
6 § Ett vittne får vägra att yttra sig om en omständighet,
vars yppande skulle röja att vittnet eller någon vittnet
närstående, som avses i 3 §, har förövat brottslig eller
vanärande handling.
Ett vittne får även vägra att yttra sig om yrkeshemlighet. Han
eller hon får också vägra att lämna uppgift om en enskilds
personliga förhållanden som omfattas av sekretess enligt
35 kap. 11 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Vad som sägs i andra stycket gäller inte, om det finns
synnerlig anledning att vittnet hörs om yrkeshemligheten eller
uppgiften.
Ett vittne som hörs anonymt enligt 6 a § får vägra att yttra
sig om en omständighet som skulle kunna röja hans eller hennes
identitet och kontaktuppgifter. Lag (2024:1181).
6 a § Ett förhör med ett vittne som lämnar uppgifter anonymt i
ett brottmål får tillåtas som bevis i rättegången endast om
1. en domstol har beslutat att vittnet får höras anonymt
enligt lagen (2024:1180) om anonyma vittnen i brottmål,
2. förhöret gäller det brott som beslutet avser, och
3. det är lämpligt.
Rätten får besluta om ytterligare skyddsåtgärder enligt 9 §
lagen (2024:1180) om anonyma vittnen i brottmål. Rätten får
också besluta att ändra tidigare beslut om skyddsåtgärder.
Trots första stycket 2 får ett förhör med ett vittne som
lämnat uppgifter anonymt i lägre rätt läggas fram eller tas
upp i högre rätt om förhöret gäller samma gärning som vittnet
hördes om i lägre rätt. Lag (2024:1181).
7 § Den som skall höras som vittne skall vid vite kallas att infinna sig
vid förhandling inför rätten.
I kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga uppgifter om parterna
och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller. Vittnet skall även
erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt 20 och 23--25 §§.
Lag (1987:747).
8 § Rätten får förelägga den som ska höras som vittne
att, innan han eller hon infinner sig för att lämna
vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gäller
genom att granska räkenskapsböcker, anteckningar eller andra
handlingar som är tillgängliga för vittnet eller besiktiga en
plats eller ett föremål, om sådant kan ske utan avsevärd
olägenhet för vittnet.
Om rätten enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 eller 5
tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 § första stycket 4
eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen ska pröva om någon, som är
skyldig att hemlighålla en uppgift som avses där, ändå får
höras som vittne om den, ska rätten först, om inte särskilda
skäl föranleder annat, inhämta yttrande från det företag hos
vilket han eller hon har fått vetskap om uppgiften.
Lag (2018:1908).
9 § Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara
förhandlingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.
Äro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas
utsagor otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att
vittnena höras mot varandra, må det ske.
10 § Innan vittnesmålet avläggs, ska rätten höra vittnet om
hans eller hennes fullständiga namn och, om det behövs, ålder,
yrke och hemvist. Rätten ska också försöka klargöra om vittnet
står i något förhållande till en part eller till saken eller
om det finns andra omständigheter som kan vara av vikt för
bedömandet av tilltron till vittnets berättelse.
Om vittnet på sådant sätt som avses i 3 § är närstående till
en part ska rätten informera vittnet om att han eller hon inte
är skyldig att avlägga vittnesmål.
Om det namn som vittnet uppger ingår i en kvalificerad
skyddsidentitet enligt lagen (2006:939) om kvalificerade
skyddsidentiteter, ska vittnet upplysa rätten om detta.
Detsamma gäller om namnet ingår i en skyddsidentitet som har
beslutats i en annan stat och som motsvarar en sådan
skyddsidentitet som avses i lagen om kvalificerade
skyddsidentiteter.
Första stycket gäller inte om ett vittne ska höras anonymt
enligt 6 a §. Lag (2024:1181).
11 § Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet avlägga denna
ed:
''Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.'' Lag
(1975:1288)
12 § Har upphört att gälla genom lag (1975:1288).
13 § Ed får inte avläggas av
1. den som är under femton år; eller
2. den som på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig
insikt om betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående,
som avses i 3 §. Lag (1991:1549).
14 § Innan ett vittne hörs ska rätten upplysa vittnet om
skyldigheten att tala sanning och, när ed har avlagts, om
vikten av den. När det finns skäl till det, ska vittnet också
upplysas om innehållet i 5–6 §§. Lag (2017:176).
15 § Ed skall avläggas av varje vittne för sig.
Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed; vittnet
skall av rätten erinras om att denna ed alltjämt är bindande för honom.
Lag (1975:1288).
16 § Ett vittne ska lämna sin berättelse muntligen. Vittnet
får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar
till stöd för minnet.
Vid ett vittnesförhör får, om inte berättelsen åberopas enligt
35 kap. 15 §, det som vittnet tidigare har berättat inför
rätten eller inför åklagare eller Polismyndigheten läggas fram
endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad
han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid
förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill
yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har hörts inför
rätten och har det förra förhöret dokumenterats genom en ljud-
och bildupptagning, ska dock förhöret inledas med en
uppspelning av upptagningen om det inte är olämpligt.
Lag (2021:1107).
17 § Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret,
om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas
tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge
sin berättelse i ett sammanhang.
Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte
är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda
denna del av förhöret.
Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet.
Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas
av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder
förhöret.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras
framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det
vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån
vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten
skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är
förvirrande eller på annat sätt otillbörliga. Lag (1987:747).
18 § Rättens ordförande får besluta att en part eller en
åhörare inte får närvara i rättssalen
1. om det kan antas att ett vittne av rädsla eller någon annan
orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens eller
åhörarens närvaro,
2. om parten eller åhöraren utsätter ett vittne för
påtryckningar, eller
3. om parten eller åhöraren genom att avbryta eller på något
annat sätt hindrar ett vittne i hans eller hennes berättelse.
Om det finns särskilda skäl får ordföranden under de
förutsättningar som anges i första stycket 1 eller 2 besluta
att en åhörare ska avvisas från domstolens lokaler eller de
andra lokaler som används vid sammanträdet.
När ett sammanträde hålls i en parts frånvaro enligt första
stycket, ska parten om möjligt få följa sammanträdet genom
ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Om detta inte
kan ske, ska det som inträffar vid sammanträdet återges i den
omfattning som behövs när parten åter är närvarande. Parten
ska få möjlighet att ställa frågor till ett vittne som hörs i
partens frånvaro. Lag (2019:298).
19 § Förhör med ett vittne får ske utom huvudförhandling,
1. om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen,
2. om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid
huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan
huvudförhandling.
I brottmål får förhör med ett vittne utom huvudförhandling
dessutom ske om åklagaren eller en part i ansvarsfrågan yrkar
det och det är lämpligt. Vid bedömningen av om det är lämpligt
ska rätten beakta målets omfattning, brottets beskaffenhet och
övriga omständigheter.
I 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § finns bestämmelser om när rätten
får ta upp muntlig bevisning om en huvudförhandling ställs in.
Lag (2021:1107).
20 § Om ett vittne som kallats enligt 7 § uteblir får rätten
besluta att vittnet ska hämtas till domstolen, antingen
omedelbart eller till en senare dag. Ett skäl för hämtning är
att det kan antas att vittnet inte kommer att följa en ny
kallelse.
Om rätten inte beslutar om hämtning ska vittnet kallas på
nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320).
21 § Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva
vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8
§, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta
därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av
anledning, som nu sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre
månader och i intet fall längre, än till dess rätten skilt målet från
sig. Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag
inställas för rätten. Lag (1975:1288).
22 § Bestämmelserna i detta kapitel om vitesföreläggande och om häkte
gäller inte vittne som avses i 13 § första stycket. Sådant vittne får
dock hämtas till rätten.
Om den som åberopat ett vittne avstår från förhör med vittnet eller om
frågan om vittnesförhör av annan orsak förfaller, får därefter inga
tvångsmedel enligt 20 eller 21 § användas mot vittnet. Lag (1987:747).
23 § Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller
tredska som avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad
därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten
ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har
även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan
kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av
vittnet få ut vad vittnet ålagts att utge.
Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts
kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för
staten.
I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).
24 § Ett vittne har rätt till ersättning.
I de fall ett vittne har åberopats av en enskild part ska
ersättningen betalas av parten. I annat fall ska ersättningen
betalas av allmänna medel. Även i de fall ett vittne har
åberopats av en enskild part får rätten besluta att
ersättningen ska betalas av allmänna medel om
1. det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska
förhållanden, eller
2. det i brottmål finns särskilda skäl med hänsyn till den
tilltalades möjligheter att ta tillvara sin rätt.
Ersättning som ska betalas av en part ska avse nödvändiga
kostnader för resa, uppehälle och tidsspillan efter vad rätten
bedömer är skäligt. Ersättning som ska betalas av allmänna
medel fastställs av rätten.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela
närmare föreskrifter om ersättning. Lag (2021:1107).
25 § Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning
för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den
som enligt 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets
storlek bestämmes av rätten.
Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att på
begäran erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets
hörande, om uppskov med målet därigenom skulle vållas.
Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen. Lag (1974:573).
37 kap. Om förhör med part och med målsägande som inte för talan
1 § Vid förhör i bevissyfte med part eller med målsägande som inte för
talan skall 36 kap. 17 § tillämpas. Om rätten inte beslutar annat, skall
dock förhör med den som är tilltalad i brottmål inledas av rätten och
ledningen av förhöret därefter övergå till åklagaren. Lag (1987:747).
2 § I tvistemål får förhör i bevissyfte med part äga rum under
sanningsförsäkran. Förhöret bör därvid begränsas till sådana
omständigheter som är av särskild betydelse i målet.
Innan förhör enligt första stycket hålls, skall parten avge denna
försäkran:
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra." Lag
(1987:747).
3 § Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9 §
andra stycket, 10 § första och tredje styckena, 13 § första
stycket, 16 § samt 18 och 19 §§ tillämpas.
Vid förhör under sanningsförsäkran skall, förutom de lagrum som
anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6 §§, 8 § andra stycket
samt 14 och 15 §§ tillämpas.
I brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket,
36 kap. 24 och 25 §§ tillämpas i fråga om ersättning till
målsägande, som kallats till förhör i anledning av åklagarens
talan. Detta skall gälla även när någon annan part än en
målsägande eller en tilltalad kallats till sådant förhör.
Vid tillämpning av de lagrum som anges i första-tredje styckena
skall vad som sägs om vittne gälla part eller målsägande som
inte för talan och vad som sägs om ed gälla sanningsförsäkran.
Lag (2006:940).
4 § har upphävts genom lag (1987:747).
5 § har upphävts genom lag (1987:747).
38 kap. Om skriftligt bevis
1 § Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i
huvudskrift. Sådan handling må företes i styrkt avskrift, om det finnes
tillfyllest eller huvudskriften ej är att tillgå.
Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger
eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i
stället för handlingen förete styrkt utdrag därav.
2 § Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som
bevis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej
i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant
förhållande, som avses i 36 kap. 3 §.
Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete
skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som
avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skriftlig handling, om dess innehåll
kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves
handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare
han ej skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om
vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga
om innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som
avses i nämnda lagrum.
Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller
annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk,
med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.
3 § Är innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande
mellan honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva
handlingen eller låta annan taga del därav, vare det gällande även i
fråga om handlingens företeende i rättegång.
4 § Är någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, äge
rätten förelägga honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig
skall lämnas den som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan
må förhör hållas med honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så
ock annan bevisning förebringas.
5 § Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift
om var och huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete
handlingen må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten
äge ock, om det finnes lämpligare, förordna, att handlingen skall
tillhandahållas genom kronofogdemyndighetens försorg. Lag (1981:828).
6 § Bevisupptagning genom skriftlig handling får äga rum utom
huvudförhandling,
1. om handlingen inte kan visas upp vid huvudförhandlingen,
2. om ett uppvisande vid huvudförhandlingen skulle medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande
till betydelsen av att bevisupptagningen sker vid
huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan
huvudförhandling. Lag (2005:683).
7 § Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten
tillhandahållit skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för
kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt.
Ersättning skall, om handlingens företeende påkallats av enskild part,
utgivas av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna
medel.
8 § Om en allmän handling kan antas ha betydelse som bevis,
får rätten besluta att handlingen ska tillhandahållas.
Första stycket gäller inte
1. handling som innehåller uppgift, för vilken gäller
sekretess till följd av 15 kap. 1 eller 2 § eller 16 kap. 1 §
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller
bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, om
inte den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av
handlingar har gett sitt tillstånd,
2. handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft
befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje,
fjärde eller sjätte stycket inte får höras om det,
3. handling som genom sitt innehåll avslöjar yrkeshemlighet,
om det inte finns synnerliga skäl för det, eller
4. handling som innehåller uppgift om ett anonymt vittne
enligt lagen (2024:1180) om anonyma vittnen i brottmål.
Lag (2024:1181).
9 § Har bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i 1-8 §§
meddelats om skyldighet att förete skriftlig handling, skall de gälla.
Lag (1980:101).
39 kap. Om syn
1 § För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten
hålla syn å stället.
Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning
förekommer därtill.
2 § Syn får äga rum utom huvudförhandling,
1. om syn inte kan hållas vid huvudförhandlingen,
2. om syn vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen
av att den hålls vid huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan
huvudförhandling. Lag (2005:683).
3 § Har upphävts genom lag (1987:747).
4 § Kostnaden för syn skall, utom i fall som avses i 41 kap., gäldas av
statsverket. Lag (1969:244).
5 § Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som
kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla
det för syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte
eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap.
3 §. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig
äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att
vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete
skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat.
Vad i 38 kap. 3-9 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn. Lag
(1980:101).
40 kap. Om sakkunnig
1 § Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild
fackkunskap, nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta
yttrande av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att
tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera
för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva
yttrande.
2 § Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad.
3 § Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig
i frågan. Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, om han
finnes lämplig och hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom
utse annan.
4 § Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som
sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget
åtagande pliktig att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig
sådant uppdrag, må han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess
fullgörande. Sakkunnig vare dock ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med
mindre synnerlig anledning förekommer, att han yttrar sig därom.
5 § Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av
betydelse för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part
eller annan böra höras eller annan utredning böra förebringas inför
rätten, må rätten förordna därom. Om upptagande av bevis gälle i
tillämpliga delar vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är
stadgat.
Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna,
att den sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning
må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning
förekomma därtill.
Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är
skyldig att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den
sakkunnige.
6 § Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som
verkställes av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den
sakkunniges försorg kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans
utevaro ej utgöra hinder för förrättningens företagande.
Över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid
förrättningen närvarit och vad därvid förekommit.
7 § Om utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att
tillhandagå med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är
vedertaget.
Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt
utlåtande. Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet
skall avgivas.
Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri
givna omdömet är grundat.
Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för
parterna.
8 § Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen,
om part yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller
om rätten eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av
ämbetsverk, akademi eller annat offentligt samfund, må den eller de som
deltagit i utlåtandets avgivande, ej höras muntligen, med mindre det
prövas oundgängligen nödvändigt; om flera deltagit i utlåtandets
avgivande, må endast en företrädare för varje mening inkallas.
9 § Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin
utsaga, avlägga denna ed:
''Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag efter bästa
förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats mig.''
Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden
därefter jämkas.
Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom om edens vikt. Lag
(1975:1288).
10 § Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med
rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och
parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.
Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner
det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.
11 § Vad som sägs i 36 kap. 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§ om
vittne skall tillämpas också i fråga om sakkunnig. Lag (1987:747).
12 § Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig
ursäkt att inom förelagd tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten
förelägga honom vid vite att avgiva utlåtande.
13 § har upphävts genom lag (1987:747).
14 § Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva
utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet. Lag (1975:1288).
15 § har upphävts genom lag (1987:747).
16 § Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller
tredska som avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig,
som kallats till förhör, och vållas rättegångskostnad därav för
någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga den
sakkunnige att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även
en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad
och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den
sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.
Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts
kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för
staten.
I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).
17 § Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som
är satt att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i
den mån särskild föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt
till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande,
samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.
Ersättningen skall, om saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal,
utgivas av parterna en för båda och båda för en eller, om sakkunnigs
anlitande påkallats blott av ena parten, av den parten ensam. I annat
fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.
18 § Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad
rätten prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 §
har att utgiva ersättning till den sakkunnige.
Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen. Lag (1974:573).
19 § Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten,
gälle om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är
stadgat.
Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad om vittne
är föreskrivet; dock må, om rätten finner det lämpligt, skriftligt
utlåtande helt eller delvis uppläsas.
20 § Är i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs
hörande i visst fall, vare den gällande.
41 kap. Om bevisning till framtida säkerhet
1 § Är fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för
någons rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet
skall kunna föras, och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet
bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller skriftligt bevis upptagas
vid underrätt. Ej må dock enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte
att vinna utredning om brott.
2 § Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han
göra ansökan därom hos rätten.
I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med
beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till
stöd för dess upptagande, samt, om det kan ske, den, vilkens rätt eljest
kan bero därav.
3 § Om bevisning till framtida säkerhet äge vad om bevisupptagning i
rättegång utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan,
utom sökandens, annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock
ej kallelse å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare
någon skyldig att inställa sig som vittne eller sakkunnig vid annan
underrätt än den, under vilken han har sitt hemvist.
4 § Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall
gäldas av sökanden.
Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter
kallelse närvarit vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för
nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt.
FJÄRDE AVDELNINGEN
Om rättegången i underrätt
I. Om rättegången i tvistemål
42 kap. Om stämning och förberedelse och om avgörande av mål utan
huvudförhandling
1 § Den som vill inleda en rättegång mot någon skall hos rätten
skriftligen ansöka om stämning. Lag (1987:747).
2 § En ansökan om stämning skall innehålla
1. ett bestämt yrkande,
2. en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund
för yrkandet,
3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje
bevis samt
4. uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte
behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.
Har käranden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange
dessa i ansökningen.
Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.
De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen.
Lag (1987:747).
3 § Om stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i
övrigt är ofullständig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa
bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift inte har
betalats. Lag (1987:448).
4 § Följer käranden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen
avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet
kan läggas till grund för en rättegång eller om underlåtenheten avser
betalning av ansökningsavgiften.
Ansökningen skall också avvisas, om det är uppenbart att målet på grund
av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning. Lag (1987:448).
5 § Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på svaranden
att svara på käromålet. Om kärandens framställning inte innefattar laga
skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är
ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning
utfärdas.
Utfärdas stämning, skall denna delges svaranden tillsammans med
stämningsansökningen och därvid fogade handlingar. Lag (1984:131).
6 § Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.
Förberedelsen har till syfte att klarlägga
1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter
som parterna åberopar till grund för sin talan,
2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,
3. vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas
med varje bevis,
4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före
målets avgörande och
5. om det finns förutsättningar för förlikning eller annan
samförståndslösning.
Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt
avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten
höra parterna angående målets handläggning.
Rätten skall upprätta en tidsplan för målets handläggning, om
det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat
särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande
kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och
deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan
hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten
bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna
underrättas om detta. Lag (2006:465).
7 § Vid förberedelsen skall svaranden genast avge svaromål. I detta
skall anges
1. de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra,
2. i vad mån kärandens yrkande medges eller bestrids,
3. om kärandens yrkande bestrids, grunden för detta med yttrande rörande
de omständigheter, som käranden grundar sin talan på, och med angivande
av de omständigheter som svaranden vill anföra samt
4. uppgift om de bevis som svaranden åberopar och om vad som skall
styrkas med varje bevis.
De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt som svaromålet
avges. Lag (1987:747).
8 § Under förberedelsen skall parterna var för sig ange de ytterligare
omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten
anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de
bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis.
Skriftliga bevis som inte redan företetts skall genast framläggas.
Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka
andra skriftliga bevis de innehar.
Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka
för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de
vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka
avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall
behandlas var för sig vid förberedelsen. Lag (1987:747).
8 a § har upphävts genom lag (1987:747).
9 § Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller
annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse
förenas.
Svaromål enligt 7 § skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn till
målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges vid ett
sammanträde.
När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde
hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets
beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.
Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vid detta.
Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling
eller vid ett nytt sammanträde. Lag (1987:747).
10 § Har upphävts genom lag (2005:683).
11 § I mål där förlikning om saken är tillåten får svaranden
föreläggas att skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd
att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. I
föreläggandet skall anges vad svaranden enligt 44 kap. 7 a
eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte skall kunna
meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges när tredskodom
kan komma att meddelas.
I mål där förlikning om saken är tillåten får käranden, om han
underlåter att medverka i målet, föreläggas att senast en viss
dag ange om han vidhåller sin talan vid påföljd att tredskodom
annars kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall
anges när tredskodom kan komma att meddelas. Lag (2000:172).
12 § I mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna
föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd
att tredskodom annars kan komma att meddelas. Parter som skall
infinna sig personligen skall också föreläggas vite. Parter som
skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna
sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att tredskodom
annars kan komma att meddelas. Avser sammanträdet en fråga om
rättegångshinder, tillämpas i stället andra stycket.
I mål där förlikning om saken inte är tillåten, skall käranden
föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd
att käromålet annars förfaller. En kärande som skall infinna
sig personligen skall också föreläggas vite. En kärande som
skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna
sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet
annars förfaller. Svaranden skall föreläggas vite.
Om det behövs, skall det i kallelsen anges vad som skall
behandlas vid sammanträdet. Lag (2005:683).
13 § Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga
inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att
det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara
till fördel för handläggningen. Lag (1987:747).
14 § Om det är till fördel för utredningen i målet, bör rätten före
sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en
förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta
handläggningen.
Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt
att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte
behövs. Lag (1987:747).
15 § Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part
föreläggas att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis han
åberopar, om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan
tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för sådant
yttrande har gått ut, får parten inte åberopa någon ny omständighet
eller något nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft
giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller
beviset tidigare. Lag (1987:747).
15 a § I mål där förlikning om saken är tillåten får
tingsrätten meddela parterna att förberedelsen vid en viss
senare tidpunkt skall anses vara avslutad. I sådant fall får
efter den tidpunkten en part åberopa en ny omständighet eller
ett nytt bevis endast om
1. parten gör sannolikt att han har haft en giltig ursäkt att
inte åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller
2. målets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån, om
åberopandet tillåts.
I meddelandet skall parterna upplysas om den verkan som
meddelandet har. Lag (2000:172).
16 § Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av
parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter
som dessa grundas på om det inte på grund av målets
beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov
av en sammanställning. Rätten får förelägga parterna att
lämna underlag för sammanställningen. Innan förberedelsen
avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över
sammanställningen. Lag (2016:37).
17 § Rätten ska verka för att parterna förliks eller på annat
sätt uppnår en samförståndslösning, om det inte är olämpligt
med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.
Rätten får vid tillämpning av första stycket, i ett mål där
förlikning om saken är tillåten, besluta om särskild medling,
om parterna samtycker till det. I sådant fall ska rätten
förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför
medlare som förordnas av rätten och ange inom vilken tid
medlingen senast ska vara slutförd. Rätten får förlänga
tidsfristen om det finns särskilda skäl för det.
Lag (2011:861).
17 a § I 56 kap. 13--15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får
hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Lag (1994:1034).
18 § Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan
förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela tredskodom,
3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller
eftergivits,
4. stadfästa förlikning och
5. även i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inte
behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller
begärs av någon av parterna.
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall
parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan,
beredas tillfälle till detta.
Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller
7 b §, gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden.
Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 c §,
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om svaranden.
Lag (2000:172).
19 § Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig
vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller
annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom meddelas under
förberedelsen.
Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
meddelas under förberedelsen.
Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske
kan, göra framställning därom hos rätten.
20 § Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller
del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om
förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.
Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i
förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43
kap. 2 §. Sådan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart
samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma
domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den
muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke
får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart
samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.
Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum
under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades
anses ha ägt rum även vid huvudförhandlingen utan att det
behöver upprepas vid denna. Lag (2005:683).
21 § I fråga om kallelse till huvudförhandling gäller 12 §. Lag
(1987:747).
22 § Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke
uppgivit under förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och
motparten underrättelse om beviset och vad han vill styrka därmed.
43 kap. Om huvudförhandling
1 § Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder
möter för målets företagande till slutlig handläggning.
2 § Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:
1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast
genom ombud;
2. om vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;
3. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill
andraga; eller
4. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig
handläggning.
Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut, må huvudförhandling hållas.
3 § Om det finns ett sådant hinder mot huvudförhandling som
avses i 2 §, får förhandlingen ändå påbörjas om det kan antas
att hindret kommer att undanröjas utan att en ny
huvudförhandling behöver hållas enligt 11 § tredje stycket
och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med
hänsyn till målets beskaffenhet.
Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp
muntlig bevisning om svaranden har delgetts stämning och den
som ska höras finns tillgänglig och det är lämpligt.
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan
handläggning ske i anslutning till bevisupptagning enligt
andra stycket.
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket,
gäller i tilllämpliga delar det som föreskrivs om bevis som
upptas utom huvudförhandlingen. Lag (2016:37).
4 § Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid
handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frågor eller delar av
målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall
göras från den ordning som föreskrivs i 7--9 §§.
Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess
beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor
och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och
ofullständigheter i de uttalanden som görs. Lag (1987:747).
5 § Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller
läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden
endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen
av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för
handläggningen.
Det som en part har anfört under förberedelsen får dock läsas
upp, om de uppgifter som parten lämnar vid förhandlingen
avviker från de uppgifter som parten lämnat under förberedelsen
eller parten låter bli att yttra sig eller det finns något
annat särskilt skäl. Lag (2005:683).
6 § Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han
åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda
omständigheterna samt besvara framställda frågor.
Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller
förekommer eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att
förklara sig däröver.
7 § Vid huvudförhandlingen skall rätten inledningsvis, om det
är lämpligt, kort redogöra för tvisteläget och för vad som
skall behandlas vid förhandlingen.
Därefter skall käranden framställa sitt yrkande. Svaranden
skall ange om yrkandet medges eller bestrids. Vardera parten
skall sedan utveckla sin talan och yttra sig över det som
motparten har anfört.
Om huvudförhandlingen hålls trots att ena parten har uteblivit,
skall rätten i den mån det behövs se till att det som parten
tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt andra och tredje styckena får ske genom
hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt. Lag (2005:683).
8 § Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen
läggas fram.
Om en part ska höras i bevissyfte, bör förhöret hållas innan
vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret
gäller.
Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och
bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten
finner det lämpligt. Lag (2016:37).
9 § Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla
slutanföranden. Lag (2005:683).
10 § Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till
tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller
bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya
materialet lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta
förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller
att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov
vårdslöshet. Lag (1987:747).
11 § Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga
uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang.
Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall
förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka.
Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter,
får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av
andra stycket. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i
förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat.
I fråga om föreläggande i kallelse till en senare förhandling
gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §. Om ett mål sätts ut till
fortsatt huvudförhandling, får i stället för föreläggande
enligt 12 § första stycket en part föreläggas att inställa sig
vid påföljd att annars tredskodom kan komma att meddelas mot
honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.
Lag (2000:172).
12 § Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge
rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att
förberedelse skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter
därom.
13 § Vid en fortsatt huvudförhandling ska handläggningen
fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.
Vid en ny huvudförhandling ska målet företas till fullständig
handläggning. Bevis som har tagits upp vid den tidigare
handläggningen ska tas upp på nytt, om rätten finner att det
är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot
att ta upp beviset. Om ett förhör som har tagits upp vid den
tidigare handläggningen kan läggas fram genom en ljud- och
bildupptagning, får det tas upp på nytt endast om ytterligare
frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. I
mål där förlikning om saken är tillåten krävs det dessutom
att någon av parterna begär att beviset tas upp på nytt. Om
ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på
lämpligt sätt. Lag (2016:37).
14 § Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är
nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt
eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är
kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med
parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat
lämpligt sätt. Lag (1987:747).
44 kap. Om parts utevaro m. m.
1 § Uteblir båda parterna från ett sammanträde under
förberedelsen, skall målet avskrivas. Lag (2005:683).
2 § Uteblir, i mål där förlikning om saken är tillåten, ena
parten från ett sammanträde under förberedelsen och har den
uteblivne förelagts att inställa sig vid påföljd att tredskodom
annars kan komma att meddelas, skall sådan dom meddelas mot
honom eller henne, om motparten yrkar det. Yrkas inte
tredskodom, skall målet avskrivas.
Är det svaranden som uteblir, får dock på yrkande av käranden
målet sättas ut till ett nytt sammanträde. Inställer sig
svaranden inte heller till detta sammanträde, gäller första
stycket.
Första och andra styckena tillämpas också när en part, som har
förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid
påföljd av tredskodom, inte följer föreläggandet.
Avser sammanträdet en fråga om rättegångshinder, tillämpas 3 §
i stället för första-tredje styckena. Lag (2005:683).
3 § Uteblir, i mål där förlikning om saken inte är tillåten,
käranden från ett sammanträde under förberedelsen och har han
eller hon förelagts att inställa sig vid påföljd att käromålet
annars förfaller, skall målet avskrivas.
Första stycket tillämpas också när en kärande, som har
förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid
påföljd att käromålet annars förfaller, inte följer
föreläggandet.
Uteblir svaranden och har vite förelagts, får rätten i stället
för att förelägga nytt vite besluta att svaranden skall hämtas
till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.
Lag (2005:683).
4 § Om en part uteblir eller underlåter att infinna sig
personligen vid en huvudförhandling, tillämpas 1-3 §§.
Har en part förelagts att inställa sig eller infinna sig
personligen vid påföljd att tredskodom annars kan komma att
meddelas eller att målet kan avgöras även om parten uteblir,
och meddelas inte tredskodom, får rätten på yrkande av den part
som har inställt sig ändå genomföra huvudförhandlingen.
Framställs inte något sådant yrkande, skall målet avskrivas.
Lag (2005:683).
5 § Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom
vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning
därom ej är tillåten, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite
förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller
till senare dag.
6 § Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och
finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet
avgöras utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud
eller uteblivit.
7 § Uteblir en part från ett sammanträde där en rättegångsfråga
skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av
målet skall fortsätta. Lag (2005:683).
7 a § Underlåter svaranden att följa ett föreläggande att skriftligen
avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas
mot honom, får sådan dom meddelas, om inte käranden har motsatt sig det.
Svaranden skall anses ha följt ett föreläggande att avge svaromål, om
han klargjort sin inställning till kärandens yrkande och angett skäl som
kan vara av betydelse vid prövning av saken. Lag (1987:747).
7 b § Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt
fordringsbevis eller på en skriftlig utfästelse som rör annan
fullgörelse än betalning, får tredskodom meddelas även om svaranden
efter föreläggande att skrift-ligen avge svaromål vid påföljd av
tredskodom uppfyllt vad som sägs i 7 a § andra stycket men inte
förmått visa sannolika skäl för sin inställning.
Tredskodom enligt första stycket får inte meddelas
1. om kärandens yrkande grundas på ett ömsesidigt förpliktande avtal
och svaranden gör invändning om vederlaget,
2. om tredskodom har meddelats tidigare i saken, eller
3. om käranden motsätter sig det. Lag (1996:1024).
7 c § Om käranden inte följer ett föreläggande enligt 42 kap.
11 § andra stycket att ange om han vidhåller sin talan, får
tredskodom meddelas mot honom. Lag (2000:172).
8 § Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas,
såvitt ej detta medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart
framgår, att käromålet är grundat.
Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av
omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av
framställningen och den ej strider mot förhållande, som är allmänt
veterligt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för
käromålet eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat,
skall det ogillas.
Domen skall betecknas som tredskodom.
9 § Part, mot vilken tredskodom meddelats, får hos den rätt där
talan väckts söka återvinning inom en månad från den dag då
domen meddelades. Om återvinning inte söks står domen fast i
den del den gått parten emot.
Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom
meddelats utan huvudförhandling, bör ansökan innehålla allt som
behövs från sökandens sida för förberedelsens fullföljande.
Lag (2000:172).
10 § Vid återvinning skall handläggningen av målet, i den del
återvinning har sökts, fortsätta där den slutade när frågan om
tredskodom togs upp.
En part mot vilken tredskodom meddelas på nytt har inte rätt till
återvinning i målet. Lag (1996:1024).
II. OM RÄTTEGÅNGEN I BROTTMÅL
45 kap. Om väckande av allmänt åtal, om förberedelse och om
avgörande av mål utan huvudförhandling
1 § Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen
ansöker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall
anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.
Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller
åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I
sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas
ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt
när detta exemplar kom in till rätten.
Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för
vilken han eller hon redan står under åtal. Lag (2002:440).
2 § Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för
brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets
beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan
stämning, vare det gällande.
3 § Om åtal har väckts mot någon för flera brott ska åtalen
handläggas i en rättegång. Åtalen får dock handläggas var för
sig om det är till fördel för målets handläggning.
Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i
en rättegång om det är till fördel för målets handläggning
eller det annars finns skäl för det.
Åtal får inte förenas om domstolen är obehörig att handlägga
något av åtalen eller om det gäller olika rättegångsformer för
dem.
Åtal som handläggs gemensamt får delas upp när det finns skäl
för det. Lag (2022:1532).
3 a § Åklagaren och den som biträder honom eller henne ska
bedriva sitt arbete objektivt även efter det att åtal har
väckts. Lag (2016:546).
4 § I stämningsansökan ska åklagaren uppge
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid, plats och de
övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt
de bestämmelser som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje
bevis, och
5. de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte
behörigheten framgår på annat sätt.
Om åklagaren anser att det finns skäl att beakta sådana
omständigheter som anges i 29 kap. 5 a § brottsbalken ska han
eller hon i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd.
Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan
om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska han eller hon i
stämningsansökan lämna uppgift om anspråket och de
omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas
och vad som ska styrkas med varje bevis.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på
grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska
åklagaren ange detta i stämningsansökan. Åklagaren ska även
lämna uppgift om tiden för frihetsberövandet.
Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör
dessa anges i stämningsansökan. Lag (2022:791).
5 § Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade
utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till
utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot
den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om
rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det
lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.
Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma
gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen
uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet. Lag (1969:588).
6 § Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för
brott eller enligt 5 § utvidga åtalet eller vill åklagaren, målsäganden
eller den, som övertagit målsägandens anspråk, enligt sistnämnda
paragraf väcka talan om enskilt anspråk, må det ske muntligen inför
rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del därav.
Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför
rätten. Lag (1969:588).
7 § Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då
åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten
ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt
de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis.
Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in.
Lag (2012:326).
8 § Stämningsansökan skall avvisas, om rätten finner uppenbart, att den
som väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av
annat rättegångshinder icke kan upptagas till prövning.
9 § Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den
tilltalade att svara på åtalet.
Stämningen skall tillsammans med stämningsansökan och därvid
fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse
för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges.
Lag (1994:420).
10 § I stämningen ska rätten även förelägga den tilltalade att
muntligen eller skriftligen uppge vilken bevisning han eller
hon åberopar och vad han eller hon vill styrka med varje
bevis. Detta gäller dock inte om det på grund av den
tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas
att uppgift om bevisning inte behövs.
De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att
bevisuppgift lämnas.
Rätten ska allt efter målets beskaffenhet verka för att målet
förbereds så att huvudförhandlingen kan genomföras på ett
ändamålsenligt sätt. Rätten ska också se till att inget
onödigt dras in i målet samt genom frågor och påpekanden verka
för att yrkanden och inställningar samt grunderna för dessa
blir klarlagda och att parterna anger vilken bevisning de vill
åberopa. Om det behövs får rätten förelägga den tilltalade att
skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden
för den.
Förberedelsen får ske vid ett sammanträde eller genom
skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt får
olika former av förberedelse förenas. Lag (2022:791).
10 a § Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en
sådan förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
och
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma
till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana
påföljder i förening, om huvudförhandling varken begärs av
någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i
målet.
Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska
1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att
avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan
förhandling, och
2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan,
ges tillfälle till detta.
Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken likställs med de
påföljder som anges i första stycket 3, om det inte samtidigt
finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff. Det som sägs i första stycket 3 om villkorlig
dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om
samhällstjänst. Lag (2021:1095).
11 § Om det behövs för att målet ska kunna slutföras i ett
sammanhang vid huvudförhandlingen, får rätten på yrkande av en
part förelägga åklagaren att komplettera en förundersökning
eller, i de fall en förundersökning inte har genomförts, att
genomföra en sådan.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket ska
vidtas, ska han eller hon så snart som möjligt begära det hos
rätten. Lag (2022:791).
12 § Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig
vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller
annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål
meddelas.
Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
utan dröjsmål meddelas.
Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske
kan, göra framställning därom hos rätten.
13 § Om det behövs för målets förberedelse eller av något
annat skäl, ska rätten hålla ett sammanträde med parter och
andra som berörs. Vid bedömningen av om ett sammanträde
behövs ska rätten särskilt beakta om målets omfattning gör
att ett sammanträde kan antas främja att huvudförhandlingen
kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. I fråga om
kallelse av parter ska 15 § tillämpas.
Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå
hållas om det främjar beredningen av målet. Om den som
uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite
ska föreläggas eller att han eller hon ska hämtas till
rätten.
I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning
av tvångsmedel. Lag (2014:320).
13 a § Om målet avser ett brott som under utredningen av
brottet har ingått i ett särskilt snabbförfarande ska rätten
avgöra målet skyndsamt, om det inte är olämpligt.
Lag (2022:1532).
14 § Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart
som möjligt. För behandling av en rättegångsfråga eller en
del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling
sättas ut, trots att målet i övrigt inte är förberett för
huvudförhandling.
Om den tilltalade är anhållen eller häktad, ska
huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor
från den dag då åtalet väcktes om inte ett sammanträde enligt
13 § har hållits. Om ett sådant sammanträde har hållits ska
huvudförhandlingen i stället påbörjas senast inom tre veckor
från den dag då åtalet väcktes.
Huvudförhandlingen får påbörjas senare än vad som anges i
andra stycket, om ett längre uppskov är nödvändigt för att en
särskild utredning om den tilltalades personliga förhållanden
ska hinna färdigställas eller på grund av en åtgärd som avses
i 11 eller 12 §, målets omfattning eller någon annan
omständighet. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska
tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.
Om den tilltalade är ålagd reseförbud, ska huvudförhandling
påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då
åtalet väcktes, om inte ett längre uppskov är nödvändigt för
att en särskild utredning om den tilltalades personliga
förhållanden ska hinna färdigställas eller på grund av en
åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller
någon annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter
åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av
beslutet. Lag (2014:320).
15 § Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder
målsäganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte
åklagaren eller skall han eller hon höras i anledning av
åklagarens talan, skall även målsäganden kallas. Skall
målsäganden infinna sig personligen, skall rätten förelägga
honom eller henne vite.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i
stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon
infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på
annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller
henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade
inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta
att han eller hon skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan
målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har
uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta.
Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller
häktad.
Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och
40 kap. Lag (2001:235).
16 § En stämning som utfärdas av åklagaren ska ha det innehåll
som i 4 § anges om stämningsansökan.
I stämningen ska åklagaren dessutom förelägga den tilltalade
att, inom en viss tid som åklagaren bestämmer, muntligen eller
skriftligen hos rätten ange de bevis som han eller hon vill
åberopa vid huvudförhandlingen och vad som ska styrkas med
varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på
grund av den tilltalades erkännande eller någon annan
omständighet finner att det är uppenbart att bevis inte kommer
att anges av den tilltalade. Om det är lämpligt, får åklagaren
i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.
En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling ska
följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som
meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser
och förelägganden som avses i 15 §.
Stämningen och handlingar som är fogade till den ska delges
den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, ska
inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen
delgetts ska bevis om detta ges in till rätten. När sådana
kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket har
delgetts, ska de med bevis om delgivning ges in till rätten.
Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med
stöd av tredje stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.
Lag (2020:918).
17 § Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut
uppgivit, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse
om beviset och vad han vill styrka därmed.
18 § Har upphört genom lag (1976:567).
46 kap. Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres
1 § Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder
möter för målets företagande till slutlig handläggning.
2 § Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:
1. om åklagaren icke är tillstädes;
2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom
att infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och
sådant fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;
3. om, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är
närvarande och försvarare icke omedelbart utses;
4. om målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är
tillstädes;
5. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill
andraga; eller
6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig
handläggning.
Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut, må huvudförhandling hållas.
3 § Om det finns ett sådant hinder mot huvudförhandling som
avses i 2 § första stycket 4–6, får förhandlingen ändå
påbörjas om det kan antas att hindret kommer att undanröjas
utan att en ny huvudförhandling behöver hållas enligt 11 §
tredje stycket och en uppdelning av förhandlingen inte är
olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.
Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp
muntlig bevisning om den tilltalade har delgetts stämning och
den som ska höras finns tillgänglig och det är lämpligt.
Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan
handläggning ske i anslutning till bevisupptagning enligt
andra stycket.
Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket,
gäller i tillämpliga delar det som föreskrivs om bevis som
upptas utom huvudförhandlingen. Lag (2016:37).
4 § Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid
handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frågor eller delar av
målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall
göras från den ordning som föreskrivs i 6, 9 och 10 §§.
Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess
beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor
och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och
ofullständigheter i de uttalanden som görs. Lag (1987:747).
5 § Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp
skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten
finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i
övrigt vara till fördel för handläggningen. Lag (1987:747).
6 § Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt
yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin
ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter
utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den
utsträckning det behövs ges tillfälle att utveckla sin
talan.
Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan
bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den
tilltalade bör hållas innan vittnesbevisning tas upp om den
omständighet som förhöret gäller.
Om en huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den
tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den utsträckning
det behövs se till att det som han eller hon tidigare har
anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt
framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till
ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om
rätten finner det lämpligt. Lag (2016:37).
7 § Har upphävts genom lag (2005:683).
8 § Om målsäganden inte för talan i målet och det inte är olämpligt med
hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att målsäganden inte
skall vara närvarande vid huvudförhandlingen innan han skall höras. Lag
(1987:747).
9 § I den utsträckning det behövs skall uppgifter om den
tilltalade från belastningsregistret och utredning om den
tilltalades personliga förhållanden läggas fram. Detta får ske
genom hänvisningar till handlingar i målet. Lag (2005:683).
10 § Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla
slutanföranden. Lag (2005:683).
11 § Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga
uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang.
Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall
förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka.
Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter,
får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av
andra stycket. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i
förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Är den
tilltalade häktad, får ett uppehåll inte göras i mer än en
vecka, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre
uppehåll är nödvändigt.
I fråga om föreläggande i kallelse till en senare förhandling
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §. Lag (2000:172).
12 § Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge
rätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid
den förhandlingen skall kunna slutföras. Om sådan åtgärd gälle vad i 45
kap. 11-13 §§ är stadgat.
13 § Vid en fortsatt huvudförhandling ska handläggningen
fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.
Vid en ny huvudförhandling ska målet företas till fullständig
handläggning. Bevis som har tagits upp vid den tidigare
handläggningen ska tas upp på nytt, om rätten finner att det
är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot
att ta upp beviset. Om ett förhör som har tagits upp vid den
tidigare handläggningen kan läggas fram genom en ljud- och
bildupptagning, får det tas upp på nytt endast om ytterligare
frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. Om
ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på
lämpligt sätt. Lag (2016:37).
14 § Om en målsägande som ska höras med anledning av
åklagarens talan inte inställer sig personligen till ett
rättegångstillfälle för huvudförhandling, ska rätten ta
ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut. Rätten får
besluta att målsäganden ska hämtas till domstolen, antingen
omedelbart eller till en senare dag. Ett skäl för hämtning är
att det kan antas att målsäganden inte kommer att följa en ny
kallelse.
Om rätten inte beslutar om hämtning ska målsäganden kallas på
nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320).
15 § Om en tilltalad uteblir från ett rättegångstillfälle för
huvudförhandling eller inställer sig genom ombud då han eller
hon har förelagts att infinna sig personligen, ska rätten i
första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Om det
inte är möjligt att avgöra målet ska rätten ta ställning till
om ett förelagt vite ska dömas ut. Rätten ska också ta
ställning till om den tilltalade ska hämtas till domstolen,
antingen omedelbart eller till en senare dag, eller häktas,
om det finns förutsättningar för häktning enligt 24 kap.
Ett skäl för
1. hämtning är att det kan antas att den tilltalade inte
kommer att följa en ny kallelse,
2. häktning är att det på grund av att tidigare
hämtningsförsök i målet har misslyckats eller av annat skäl
är sannolikt att den tilltalade inte kan hämtas.
Om rätten inte beslutar om hämtning eller häktning ska den
tilltalade kallas på nytt vid vite till en senare dag.
Lag (2014:320).
15 a § Kan saken utredas tillfredsställande, får målet
avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller
skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning,
har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han
eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och
hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.
Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt
medgiven frihet från fängelse om det inte finns anledning att
förverka en strafftid som, sammantagen med ett fängelsestraff
som döms ut, överstiger sex månader. Ett beslut enligt 34
kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som
anges i första stycket 1.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har
uteblivit. Lag (2018:120).
16 § Är, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke
tillstädes, förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten
närvarande och är behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den
tilltalade.
17 § Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är
nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt
eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är
kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med
parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat
lämpligt sätt. Lag (1987:747).
47 kap. Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari
sådant åtal föres
1 § Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig
ansökan om stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt,
då stämningsansökan inkom till rätten.
Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka
talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller
annan osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning
muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan
väckes, skall erhålla del därav. Lag (1948:453).
2 § En ansökan om stämning skall innehålla uppgifter om
1. den tilltalade,
2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess
förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess
kännetecknande, samt det eller de lagrum, som är tillämpliga,
3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en
utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för
anspråket,
4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt
5. sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten
framgår av vad som anförs i övrigt.
Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han
ange dessa i ansökningen.
Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller
hans ombud.
Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren
beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg
om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör
också ges in tillsammans med ansökningen. Lag (1987:747).
3 § Om stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i
övrigt är ofullständig eller om sådant intyg, som avses i 2 § fjärde
stycket, inte företetts, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa
bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift inte har
betalats. Lag (1989:656).
4 § Följer målsäganden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall
ansökningen avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan
väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i
ansvarsfrågan. Detsamma gäller om något intyg som avses i 2 § fjärde
stycket inte har företetts eller om underlåtenheten avser betalning av
ansökningsavgiften. Lag (1989:656).
5 § Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på den
tilltalade att svara på åtalet. Om målsägandens framställning inte
innefattar laga skäl för åtalet eller om det annars är uppenbart att
detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att
stämning utfärdas.
Utfärdas stämning, skall denna delges den tilltalade tillsammans med
stämningsansökningen och därvid fogade handlingar. Lag (1984:131).
6 § Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.
Förberedelsen har till syfte att klarlägga
1. den tilltalades inställning till åtalet och grunden för den,
2. vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas
med varje bevis, samt
3. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före
målets avgörande.
Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt
avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten
höra parterna angående målets handläggning.
Rätten skall upprätta en tidsplan för målets handläggning, om
det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat
särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande
kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och
deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan
hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten
bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna
underrättas om detta. Lag (2005:683).
7 § Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han
erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter
på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han
vill anföra.
Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som
de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också,
i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa
och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan
företetts, skall genast framläggas.
Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall
behandlas var för sig vid förberedelsen. Lag (1987:747).
7 a § Rätten ska vid förberedelsen se till att inget onödigt
dras in i målet samt genom frågor och påpekanden verka för att
yrkanden och inställningar samt grunderna för dessa blir
klarlagda och att parterna anger vilken bevisning de vill
åberopa. Lag (2022:791).
8 § Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller
annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse
förenas.
Svaromål enligt 7 § första stycket skall avges skriftligen, om det inte
med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges
vid ett sammanträde.
När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde
hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets
beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.
Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vid detta.
Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling
eller vid ett nytt sammanträde. Lag (1987:747).
9 § Om förberedelse skall ske vid sammanträde och den tilltalade är
häktad, skall sammanträdet hållas inom en vecka från dagen för hans
häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda
omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall sammanträdet,
hållas inom en månad från dagen för delgivning av beslutet.
Är den tilltalade häktad och skall ett ytterligare sammanträde hållas,
skall det ske inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes
avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande,
om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda
omständigheter. Lag (1987:747).
10 § Har upphävts genom lag (2005:683).
11 § Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga
inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att
det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara
till fördel för handläggningen. Lag (1987:747).
12 § Målsäganden skall föreläggas att inställa sig till ett
sammanträde vid påföljd att han eller hon annars förlorar sin
rätt att föra talan om brottet. Skall målsäganden infinna sig
personligen, skall rätten också förelägga vite. En målsägande
som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att
infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att han
eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om brottet.
Den tilltalade skall föreläggas vite. Rätten beslutar att den
som är häktad skall inställas till sammanträdet. Lag (2005:683).
13 § Uteblir båda parterna från ett sammanträde under
förberedelsen, skall målet avskrivas. Lag (2005:683).
14 § Uteblir en målsägande från ett sammanträde under
förberedelsen, och har han eller hon förelagts att inställa sig
vid påföljd att rätten att föra talan om brottet annars
förklaras förlorad, skall en sådan förklaring ges, om den
tilltalade yrkar det. Yrkas inte detta, skall målet avskrivas.
Första stycket tillämpas också när en målsägande, som förelagts
att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att
han eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om
brottet, inte följer föreläggandet.
Uteblir den tilltalade och har vite förelagts, får rätten i
stället för att förelägga nytt vite besluta att den tilltalade
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en
senare dag. Lag (2005:683).
15 § Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då
föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge
rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
16 § Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och
finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder
av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
17 § Uteblir en part från ett sammanträde under förberedelsen
där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om
handläggningen av målet skall fortsätta. Lag (2005:683).
18 § Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt
att tala å brottet, äge han hos rätten göra ansökan om målets
återupptagande.
Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den
dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt
till målets återupptagande förfallen.
19 § Om det är till fördel för utredningen i målet, bör rätten före
sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en
förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta
handläggningen.
Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt
att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte
behövs. Lag (1987:747).
20 § Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av
parternas ståndpunkter om det inte på grund av målets
beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov
av en sammanställning. Rätten får förelägga parterna att
lämna underlag för sammanställningen. Innan förberedelsen
avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över
sammanställningen. Lag (2016:37).
21 § Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om måls
avvisande.
22 § Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga
eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även
om förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.
Är den tilltalade häktad, ska huvudförhandling påbörjas
snarast och senast inom två veckor från dagen för
förberedelsens avslutande eller, då han eller hon häktats
därefter, från dagen för hans eller hennes häktande.
Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling
påbörjas snarast och senast inom en månad från dagen för
förberedelsens avslutande. Har reseförbudet meddelats
därefter, ska tiden räknas från dagen för delgivning av
beslutet. Lag (2010:575).
23 § I fråga om kallelse till huvudförhandling skall 12 § tillämpas.
Om det finns anledning anta att den tilltalade inte skulle följa ett
föreläggande vid vite att infinna sig personligen, får rätten besluta
att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Lag (1987:747).
24 § Vid enskilt åtal tillämpas i övrigt 45 kap. 1 § tredje
stycket, 2, 3, 5, 6, 8, 10 a, 12 och 17 §§.
Beträffande huvudförhandling i mål om enskilt åtal tillämpas
bestämmelserna i 46 kap. med följande avvikelser:
1. I fråga om kallelse till huvudförhandling som återupptas
efter uppehåll och föreläggande för part gäller det som sägs i
23 § i detta kapitel.
2. Om båda parterna uteblir från en huvudförhandling, skall
målet avskrivas. I fråga om påföljd för målsägande som uteblir
eller underlåter att infinna sig personligen samt om
återupptagande av mål tillämpas bestämmelserna i 14-16 och 18
§§ i detta kapitel. Uteblir en part från en huvudförhandling
där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om
handläggningen av målet skall fortsätta.
3. Då mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får
rätten i stället för åtgärd som avses i 46 kap. 12 § besluta
att förberedelse skall äga rum på nytt samt meddela
bestämmelser om detta. Lag (2005:683).
48 kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
Allmänna bestämmelser
1 § Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de
villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare genom
strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot.
Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning
som framgår av 3 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av detta kapitel meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1974:573).
2 § Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den
misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren
anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får
godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Under de
förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får
strafföreläggande avse villkorlig dom eller en sådan påföljd i
förening med böter. Under de förutsättningar som anges i 4 §
fjärde stycket får strafföreläggande avse ungdomstjänst. Av
5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett
enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att
den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad som
bestämts enligt 14 §, som han eller hon får godkänna
omedelbart eller inom en viss tid.
Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av
avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också
en sådan särskild rättsverkan omfattas av ett
strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot.
Detsamma gäller kostnad för provtagning och analys av blod,
urin och saliv som avser den misstänkte och som har gjorts för
utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad ska 31 kap. 1 §
och bestämmelserna om särskild rättsverkan tillämpas.
Om ett brott är förenat med företagsbot ska boten också
föreläggas genom strafföreläggande som den misstänkte får
godkänna. Lag (2023:311).
3 § Har ett föreläggande enligt detta kapitel utfärdats till
godkännande inom viss tid, får frågan om ansvar för brottet tas
upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den
misstänkte har förklarat att han inte godkänner föreläggandet.
Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har
vunnit laga kraft. Lag (2000:299).
Om strafföreläggande
4 § Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande för
brott där böter ingår i straffskalan, dock inte normerade
böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av
bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under
arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket
brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är sannolikt
att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock
inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt
arton år eller om det finns anledning att förena den
villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.
Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då
boten inte överstiger tre miljoner kronor.
Ungdomstjänst får föreläggas genom strafföreläggande för brott
som har begåtts av någon innan han eller hon har fyllt arton
år under de förutsättningar som anges i 32 kap. 2 §
brottsbalken. Innan ungdomstjänst föreläggs ska ett sådant
yttrande som avses i 11 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare inhämtas. Lag (2023:311).
5 § Strafföreläggande får inte utfärdas om
1. det inte finns förutsättningar för allmänt åtal, eller
2. målsäganden har förklarat att han eller hon avser att föra
talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser
annat än betalningsskyldighet. Lag (2022:1532).
5 a § Har målsäganden anmält enskilt anspråk avseende
betalningsskyldighet i anledning av brottet och är omständigheterna
sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första stycket är skyldig att
utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket
föreläggas den misstänkte till godkännande. Lag (1994:1412).
6 § Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,
2. den misstänkte,
3. brottet med angivande av tid och plats för dess begående
samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,
4. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller
brottet,
5. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den
misstänkte, och
6. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med
uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket
grundar sig på. Lag (2000:299).
7 § Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss
tid, skall den misstänkte ges
1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som
fastställts för detta, och
2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum
efter utgången av den fastställda tiden. Lag (2000:299).
8 § Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och
sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas
till den misstänkte. Lag (2000:299).
9 § Ett strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte
skriver under och till behörig mottagare lämnar en förklaring,
att han eller hon erkänner gärningen och godtar det straff och
den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits
upp i föreläggandet. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 §
regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vem som ska ta
emot en sådan förklaring.
Om en förklaring lämnas elektroniskt, ska den skrivas under
med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i
artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga
lydelsen. Lämnas förklaringen i närvaro av en tjänsteman som
anges i 33 kap. 6 § tredje stycket får den även skrivas under
med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i
förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.
Lag (2022:1532).
10 § Ett strafföreläggande kan godkännas på förhand av den
misstänkte, om föreläggandet inte kommer att avse villkorlig
dom eller ungdomstjänst. Ett förhandsgodkännande ska vara
skriftligt, skrivas under av den misstänkte och innehålla
1. uppgift om det brott som godkännandet avser, varvid
brottets art samt tiden och platsen för brottet ska anges, och
2. uppgift om den bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och
det enskilda anspråk som den misstänkte godtar.
Om ett förhandsgodkännande lämnas elektroniskt gäller 9 §
andra stycket.
Ett förhandsgodkännande av ett strafföreläggande får
återkallas av den misstänkte.
Strafföreläggandet anses godkänt enligt 3 § andra stycket när
det har utfärdats. Lag (2023:311).
11 § Ett strafföreläggande kan också godkännas genom att hela
beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer,
utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet
avser endast böter, eller böter och särskild rättsverkan som
innebär betalningsskyldighet.
Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett
godkännande, om det framgår att den misstänkte inte har avsett
att godkänna föreläggandet. Lag (2000:299).
12 § Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan
åklagaren har
1. utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt
strafföreläggande som avser samma brott,
2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en
förundersökning. Lag (2022:1532).
12 a § Om åklagaren finner att ett strafföreläggande, som har godkänts,
innehåller en uppenbar oriktighet till följd av åklagarens eller någon
annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall han, sedan
den som har godkänt föreläggandet har getts tillfälle att yttra sig,
besluta om rättelse av föreläggandet.
Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter
sig det.
En rättelse får inte innebära att straffet höjs. Lag (1990:443).
Om föreläggande av ordningsbot
13 § Föreläggande av ordningsbot får utfärdas beträffande brott, för
vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar och ej
heller normerade böter och för vilket ordningsbot bestämts på sätt
föreskrives i 14 §.
Bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot äro icke tillämpliga, om
särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Lag (1968:193).
14 § Regeringen får meddela föreskrifter om det högsta
belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra
begränsningar för användningen av föreläggande av
ordningsbot.
Riksåklagaren väljer, i samråd med Polismyndigheten, ut de
brott för vilka ordningsbot ska bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer ordningsbotens belopp för olika brott
och anger även grunder för beräkning av gemensam ordningsbot
för flera brott. Om det finns särskilda skäl, får
riksåklagaren uppdra åt en överåklagare att i fråga om vissa
brott bestämma ordningsbotens belopp. Lag (2014:649).
15 § Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas,
om den misstänkte förnekar gärningen,
om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap föreligga till bedömning, eller
om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras.
Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara
påkallat att åklagare prövar fråga om strafföreläggande eller åtal för
brottet. Lag (1986:649).
16 § Ett föreläggande av ordningsbot bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid polismannen skall ge den misstänkte
tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.
Om föreläggandet utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om
en misstänkt, som är närvarande när föreläggandet utfärdas,
behöver rådrum, får polismannen ge honom eller henne tillfälle
att ta ställning till frågan om godkännande senare.
Lag (2006:501).
17 § Ett föreläggande av ordningsbot ska innehålla uppgift om
den polisman som har utfärdat föreläggandet samt sådana
uppgifter som avses i 6 § 2, 3 och 5. Bestämmelserna i 7-9, 11
och 12 a §§ gäller även i fråga om föreläggande av
ordningsbot. Vad som sägs om åklagare i 12 a § ska då i
stället avse polisman.
Om en sådan förklaring som avses i 9 § andra stycket i fråga
om ordningsbot lämnas i närvaro av en polisman, får den i
stället skrivas under med en sådan elektronisk underskrift som
avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den
ursprungliga lydelsen. Lag (2020:918).
18 § Finner en polisman i omedelbart samband med att ett
föreläggande av ordningsbot utfärdats och godkänts, att
föreläggandet innehåller en uppenbar oriktighet som avser
något annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt, får
polismannen, om det kan ske genast, trots 3 § andra stycket
ge den misstänkte tillfälle att återta godkännandet. Görs
detta, ska föreläggandet återkallas. Ett nytt föreläggande
får därefter utfärdas. Lag (2018:499).
19 § Godkännes föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren utfärdat
stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan verkan. Sker
godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också
utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet
förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar
strafföreläggandet. Lag (1968:193).
20 § Föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare,
tulltjänsteman eller kustbevakningstjänsteman. De bestämmelser
i detta kapitel som gäller polisman skall gälla även annan som
får utfärda föreläggande av ordningsbot. Lag (2006:83).
FEMTE AVDELNINGEN
Om rättegången i hovrätt
49 kap. Om rätten att överklaga en tingsrätts domar och beslut
och om prövningstillstånd
1 § En tingsrätts dom får överklagas, om inte annat är föreskrivet.
När en tingsrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra
stycket, skall rätten med hänsyn till omständigheterna bestämma
om domen skall få överklagas särskilt eller endast i samband med
att tingsrättens slutliga avgörande överklagas.
Den, mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen.
Bestämmelser om hans rätt till återvinning i anledning av sådan
dom finns i 44 kap. 9 §. Lag (1994:1034).
2 § Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen
avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av
en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas
till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om
förlikning om saken är tillåten.
En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen
gäller, om förlikning om saken är tillåten. Lag (2005:683).
3 § En tingsrätts slutliga beslut får överklagas, om inte annat
är föreskrivet. Har en part rätt att ansöka om återupptagande av ett
mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han dock inte
överklaga beslutet.
Andra beslut får överklagas endast i samband med överklagande av
dom eller slutligt beslut, om inte annat är föreskrivet.
Lag (1994:1034).
4 § Har en tingsrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot
domare eller invändning om rättegångshinder eller beslutat
angående frågor som avses i 1 kap. 3 d §, skall den part som vill
överklaga beslutet först anmäla missnöje. Sådan anmälan skall
göras genast, om beslutet meddelats vid ett sammanträde, och
annars inom en vecka från den dag då parten fick del av beslutet.
Försummar parten detta, har han inte längre rätt att överklaga
beslutet. Om en part anmäler missnöje, skall rätten med hänsyn till
omständigheterna bestämma om beslutet skall få överklagas särskilt
eller endast i samband med att dom eller slutligt beslut överklagas.
Lag (1994:1034).
5 § En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om
tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller
ogillat ett yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i
rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat en
fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram
skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn
eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 4 § första
stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 §
första stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det
vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas
vid vittnesförhör eller förhör med en part under
sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte
eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om
skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning
eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd
enligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till
restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i
25–28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap.
brottsbalken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare, avslagit
en begäran om byte av biträde eller försvarare eller utsett
någon annan än den parten föreslagit till ett sådant
uppdrag,
8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5
eller 7, eller
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som
åberopats av en enskild part ska betalas av allmänna medel
enligt 36 kap. 24 § andra stycket. Lag (2018:1909).
6 § Den som vill överklaga ett sådant beslut som avses i 5 § 1,
2, 3, 7, 8 eller 9 skall först anmäla missnöje, om beslutet har
meddelats under rättegången. Anmälan skall göras genast, om
beslutet meddelats vid ett sammanträde, och annars inom en vecka
från den dag då han fick del av beslutet. Den som försummar detta
har inte längre rätt att överklaga beslutet.
Myndigheter som enligt lag eller föreskrifter som beslutats med
stöd av lag är behöriga att överklaga beslut som avses i första
stycket skall anmäla missnöje senast en vecka från dagen för
beslutet, om detta har meddelats vid ett sammanträde där
myndigheten inte har varit företrädd. Lag (1994:1034).
7 § Anser en part att ett beslut av tingsrätten medför att målet
försenas i onödan, får han överklaga beslutet särskilt.
Lag (1994:1034).
8 § Om tingsrätten förklarat en domare jävig, utsett
målsägandebiträde, beslutat att kostnader för enskild parts
inställelse skall betalas av allmänna medel eller bifallit en
begäran om att ersättning till vittne som åberopats av enskild
part skall betalas av allmänna medel får tingsrättens beslut
inte överklagas.
Ett beslut som gäller hänskjutande av en fråga till Högsta
domstolen enligt 56 kap. 13 § får inte överklagas.
Lag (1999:84).
9 § För att bemöta klagandens ändringsyrkande får motparten begära
att ett beslut som inte får överklagas särskilt ändå skall prövas.
Om ett beslut enligt vilket rätten förelagt vite eller annan påföljd
inte får överklagas särskilt, kan den som är missnöjd med beslutet,
begära att föreläggandets giltighet prövas i samband med att han
överklagar ett beslut i vilket föreläggandet har tillämpats.
Lag (1994:1034).
10 § En tingsrätts beslut genom vilket en missnöjesanmälan, en ansökan
om återvinning eller återupptagande eller ett överklagande har avvisats
får överklagas. Frågan om en sådan anmälan eller ansökan gjorts eller
ett överklagande skett inom rätt tid får annars inte prövas av
hovrätten. Lag (1994:1034).
11 § Har en part som enligt 4 § anmält missnöje med tingsrättens
beslut under rättegången hänvisats att överklaga beslutet särskilt,
skall målet vila till dess att överklagandet prövats. Rätten får dock
bestämma att förberedelsen i målet skall fortsätta.
Anmäler någon missnöje enligt 6 §, får rätten förklara målet vilande
till dess att överklagandet prövats, om det finns särskilda skäl.
I andra fall än som har sagts nu får ett överklagande av en tingsrätts
beslut under rättegången inte leda till att målets behandling skjuts
upp. Lag (1994:1034).
12 § För att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller
beslut krävs prövningstillstånd, om inte annat är föreskrivet.
Lag (2005:683).
13 § För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom i brottmål,
såvitt avser annat än enskilt anspråk, krävs inte
prövningstillstånd i andra fall än då den tilltalade genom
domen
1. som enda påföljd dömts till böter, eller
2. frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är
föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.
Har tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk
mot den tilltalade krävs inte prövningstillstånd i den delen,
om
1. ett överklagande avser frågan om den tilltalade ska dömas
för den åtalade gärning som det enskilda anspråket hänför sig
till, och
2. prövningstillstånd meddelas i den frågan eller sådant
prövningstillstånd inte krävs.
Kravet på prövningstillstånd enligt första stycket gäller inte
om domen överklagas av justitiekanslern eller en
justitieombudsman.
Det som sägs i första-tredje styckena gäller även beslut som
får överklagas endast i samband med överklagande av dom.
För att hovrätten i brottmål ska pröva tingsrättens slutliga
beslut eller beslut som får överklagas särskilt krävs inte
prövningstillstånd. Lag (2008:795).
14 § Prövningstillstånd skall meddelas om
1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som
tingsrätten har kommit till,
2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma
riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till,
3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
överklagandet prövas av högre rätt, eller
4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Lag (2005:683).
14 a § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss
del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den
delen inte kan påverka andra delar av det överklagade
avgörandet.
Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning
som avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten
har överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det
slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en
sakkunnig eller någon annan som inte var part eller
intervenient i tingsrätten, och
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med
att domen eller det slutliga beslutet överklagas.
Meddelas inte prövningstillstånd skall tingsrättens avgörande
stå fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens
beslut. Lag (2005:683).
15 § Krävs prövningstillstånd i hovrätten, skall tingsrättens
dom eller beslut innehålla uppgift om detta och om innehållet i 14 §.
Lag (1994:1034).
50 kap. Om överklagande av domar i tvistemål
1 § En part som vill överklaga tingsrättens dom i ett
tvistemål skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till
tingsrätten. Den skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från
den dag då domen meddelades. Lag (1994:1034).
2 § Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har
motparten rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då
den i 1 § angivna tiden gick ut. Ett överklagande som gjorts under
sådan tid förfaller, om det första överklagandet återkallas eller av
annat skäl förfaller. Lag (1994:1034).
3 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av
tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034).
4 § Överklagandet ska innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende
tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd ska meddelas, och
5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje
bevis.
Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten
inte lagts fram tidigare, ska klaganden i mål där förlikning om
saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga
bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med
överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat
förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange
det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han
eller hon vill att motparten ska infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten. Lag (2008:649).
5 § Om inte överklagandet avvisas enligt 3 §, skall tingsrätten efter
utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och övriga
handlingar i målet till hovrätten.
Handlingarna skall översändas genast, om klaganden framställt ett
yrkande som fordrar omedelbar prövning, såsom ett yrkande om
kvarstad eller ett yrkande om upphävande av ett beslut om sådan
åtgärd eller av ett beslut om att dom får verkställas även om den
inte har laga kraft. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut,
skall dock en kopia av överklagandet finnas tillgänglig vid
tingsrätten. Lag (1994:1034).
6 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).
7 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är
det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga
klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock
inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga
om sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket 4.
Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.
Lag (2005:683).
7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra
stycket, ska hovrätten besluta om prövningstillstånd ska
meddelas. Om det behövs, ska beslutet föregås av skriftväxling.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan
frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant
sammanträde ska parterna kallas. Uteblir en part, får frågan
ändå avgöras. Lag (2008:649).
8 § Beviljas prövningstillstånd, ska överklagandet delges
motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss
tid, om detta inte redan har skett.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en
sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att
gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd
eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har
laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens
beslut tills vidare inte får verkställas. Lag (2008:649).
9 § Om inte klagandens yrkande medges, skall motparten i sin
svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som
klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon
själv vill anföra.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar
och om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en
omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte har
lagts fram tidigare, skall parten i mål där förlikning om saken
är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som
inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med
svarsskrivelsen. Vill parten att det skall hållas ett förnyat
förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon
ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han
eller hon vill att klaganden skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten. Lag (2005:683).
10 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.
Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare
skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela
närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i
vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas
att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda
skäl.
Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant
sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och
andra stycket första meningen, 21 § första stycket första
meningen och 22 §. Lag (2005:683).
11 § Hovrätten bör verka för att parterna förliks eller på
annat sätt uppnår en samförståndslösning, om det är lämpligt
med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.
Rätten får vid tillämpning av första stycket, i ett mål där
förlikning om saken är tillåten, besluta om särskild medling,
om parterna samtycker till det. I sådant fall ska rätten
förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför
medlare som förordnas av rätten och ange inom vilken tid
medlingen senast ska vara slutförd. Rätten får förlänga
tidsfristen om det finns särskilda skäl för det.
Lag (2011:861).
12 § Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten
besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs
fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp
utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd
företas.
Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas,
skall han så snart som möjligt begära det hos hovrätten.
I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen skall 42
kap. 8 § andra stycket tillämpas. Lag (1994:1034).
12 a § Om det är till fördel för handläggningen av målet, bör
hovrätten göra en skriftlig sammanställning av parternas
yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa
grundas på. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag
för sammanställningen. Parterna skall innan förberedelsen
avslutas beredas tillfälle att yttra sig över
sammanställningen. Lag (2005:683).
12 b § I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att hovrätten
får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen.
Lag (2016:37).
13 § Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om
klagandens
ändringsyrkande har medgetts eller om det är uppenbart att
överklagandet
är ogrundat.
Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten även i
andra fall avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan
huvudförhandling, eller
2. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om en sådan
förhandling är obehövlig.
För prövning som inte avser själva saken behöver
huvudförhandling inte hållas. Lag (2021:1095).
14 § Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall
parterna, om det inte är uppenbart att de redan har slutfört sin
talan, beredas tillfälle att göra det. Lag (1994:1034).
15 § Om inte målet enligt 13 § avgörs utan
huvudförhandling, skall hovrätten bestämma tid för sådan
förhandling. Tiden skall om möjligt bestämmas efter samråd med
parterna. För behandling av en rättegångsfråga eller sådan del av
saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut även
om målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.
Lag (1994:1034).
16 § Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.
Klaganden skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att
överklagandet annars förfaller. Skall han infinna sig
personligen, skall hovrätten också upplysa honom om
bestämmelsen i 21 § första stycket andra meningen. Om det är av
betydelse för målets handläggning eller utredning att motparten
inställer sig eller om denne är skyldig att infinna sig
personligen, skall han föreläggas vite. Föreläggs motparten
inte vite, skall han upplysas om att målet kan komma att
avgöras även om han uteblir.
Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som
skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall
underrättas om beslutet. Lag (1999:84).
17 § I övrigt skall det som sägs i 43 kap. 1-6 §§, 8 § andra
stycket och 10-14 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i
hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas
i fråga om kallelser till huvudförhandling som återupptas efter
uppehåll och förelägganden för parterna. Lag (2005:683).
18 § Vid huvudförhandlingen skall den överklagade domen
redovisas i den omfattning det behövs. Klaganden skall ange i
vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas.
Motparten skall ange om yrkandet medges eller bestrids.
Därefter skall, om inte hovrätten anser något annat lämpligare,
först klaganden och sedan motparten utveckla sin talan. Varje
part skall yttra sig över vad den andra parten anfört. Om
förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit,
skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur
handlingarna i den utsträckning det behövs.
Framställningar enligt första och andra styckena får ske genom
hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt. Lag (2005:683).
19 § Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen
läggas fram. Om huvudförhandlingen hålls trots att klagandens
motpart uteblivit, ska hovrätten se till att den bevisning
som han eller hon lagt fram i tingsrätten läggs fram ur
handlingarna i den utsträckning som bevisningen har betydelse
för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom
hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra
handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om det inte finns särskilda skäl för något annat, bör ett
bevis som tingsrätten tagit upp och som inte enligt 35 kap.
13 § ska tas upp på nytt läggas fram innan bevis som rör
samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det
flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas
fram i ett sammanhang. Lag (2016:37).
20 § Sedan bevisningen lagts fram skall parterna lämnas
tillfälle att slutföra sin talan. Lag (1994:1034).
21 § Om klaganden uteblir från ett sammanträde för
huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om
en klagande som har förelagts att infinna sig personligen
inställer sig endast genom ombud och det inte finns särskilda
skäl mot att överklagandet förfaller.
Om klagandens motpart uteblir och vite har förelagts honom
eller henne, får hovrätten, när förlikning om saken inte är
tillåten, i stället för att förelägga nytt vite besluta att
han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till en senare dag. Detsamma gäller om klagandens
motpart inställer sig endast genom ombud när han eller hon
har förelagts vid vite att infinna sig personligen.
Om vite har förelagts klagandens motpart eller om han eller
hon ska hämtas till rätten och inte kan hämtas, får dock
målet avgöras trots att han eller hon inställt sig endast
genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om
klaganden har förelagts att infinna sig personligen men
inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37).
22 § Har överklagandet förfallit enligt 21 §, skall hovrätten
på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro
eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga
förfall som han inte kunde anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan
målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande
att infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet
återupptaget. Lag (1999:84).
23 § Om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits
förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss
omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på
tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte
ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i
hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp
på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring
får dock göras om det finns synnerliga skäl för att bevisets
värde är ett annat än tingsrätten antagit. Lag (2016:37).
24 § Om den överklagade domen är en tredskodom och tingsrätten
tar upp en av klagandens motpart gjord ansökan om återvinning,
skall målet av hovrätten återförvisas till tingsrätten för att
handläggas i samband med återvinningsmålet. Lag (1994:1034).
25 § Ett överklagande får återkallas innan hovrättens dom
eller slutliga beslut meddelats.
En klagande får inte ändra sin talan att avse en annan del av
tingsrättens dom än den som uppgetts vid överklagandet.
I mål där förlikning om saken är tillåten får en part i hovrätten till
stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte
lagts fram tidigare endast om
1. han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten
eller beviset vid tingsrätten eller
2. han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.
Framställs först i hovrätten ett yrkande om kvittning och kan det
inte utan olägenhet prövas i målet, får yrkandet avvisas.
Lag (1994:1034).
26 § Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om
domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1- 3, har förekommit vid tingsrätten.
Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten
med hänsyn till omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas.
Lag (1989:656).
27 § Förs talan om jäv mot en domare i tingsrätten och anser
hovrätten att jäv förelegat skall hovrätten undanröja tingsrättens
dom i den del den överklagats. Lag (1994:1034).
28 § Om det vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än
som avses i 26 eller 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom
endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan
väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall få
tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är
uppenbart obehövligt. Lag (1989:656).
29 § Undanröjer hovrätten tingsrättens dom på någon annan grund
än att tingsrätten varit obehörig eller av något annat skäl inte bort
ta upp målet till prövning, skall hovrätten samtidigt återförvisa
målet till tingsrätten för fortsatt behandling.
Bestämmelser om hovrättens befogenhet att när tingsrätten varit
obehörig hänvisa målet till annan tingsrätt finns i 10 kap. 20 §.
Lag (1994:1034).
30 § Har upphävts genom lag (1994:1034).
51 kap. Om överklagande av domar i brottmål
1 § En part som vill överklaga tingsrättens dom i ett brottmål skall
göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten. Den
skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då
domen meddelades. Lag (1994:1034).
2 § Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har motparten rätt
att överklaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 §
angivna tiden gick ut. Ett överklagande som gjorts under sådan tid
förfaller, om det första överklagandet återkallas eller av annat skäl
förfaller. Lag (1994:1034).
3 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av
tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034).
4 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende
tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs,
och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje
bevis.
Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in
samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall
hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället,
skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden
skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller
den tilltalade skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.
Lag (2005:683).
5 § Om inte överklagandet avvisas enligt 3 §, skall tingsrätten
efter utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och
övriga handlingar i målet till hovrätten.
Handlingarna skall översändas genast, om den tilltalade är häktad
eller om klaganden framställt ett yrkande som fordrar omedelbar
prövning, såsom ett yrkande om häktning av den tilltalade, om
åtgärd som avses i 25--28 kap. eller om upphävande av ett beslut
om sådan åtgärd. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut,
skall dock en kopia av överklagandet finnas tillgänglig vid
tingsrätten. Lag (1994:1034).
6 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).
7 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är
det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga
klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock
inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga
om sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket 4.
Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.
Lag (2005:683).
7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra
stycket, skall hovrätten, när prövningstillstånd krävs, besluta
om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall
beslutet föregås av skriftväxling.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan
frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant
sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan
ändå avgöras. Lag (2005:683).
8 § Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant
tillstånd, skall överklagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta
inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I
mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till
åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för
åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den
tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får
hovrätten genast meddela dom i målet.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i
26-28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får
hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare.
Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten
omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte
får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller
omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra
tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen
närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde
styckena tillämpas. Lag (2005:683).
9 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de
omständigheter han eller hon själv vill anföra.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar
och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis
som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med
svarsskrivelsen. Vill parten att det skall hållas ett förnyat
förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon
ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han
eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall
infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Lag (2005:683).
10 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.
Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och
bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå
av de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare
skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela
närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i
vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas
att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda
skäl.
Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant
sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och
andra stycket första meningen, 21 § första stycket första
meningen och 22 §. Hovrätten får besluta att den som är
anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet.
Lag (2005:683).
11 § Hovrätten ska vid förberedelsen se till att inget onödigt
dras in i målet samt genom frågor och påpekanden verka för att
yrkanden och inställningar samt grunderna för dessa blir
klarlagda och att parterna anger vilken bevisning de vill
åberopa. Lag (2022:791).
12 § Om hovrätten anser att det behövs, ska hovrätten besluta
att
1. ett yttrande av en sakkunnig hämtas in,
2. ett skriftligt bevis läggs fram,
3. ett föremål tillhandahålls för syn eller besiktning,
4. ett bevis tas upp utom huvudförhandlingen, eller
5. någon annan förberedande åtgärd vidtas.
Om en åtgärd enligt 23 kap. behöver vidtas i mål om allmänt
åtal, får hovrätten på yrkande av en part meddela åklagaren
föreläggande om det.
Om en part vill att en åtgärd enligt första eller andra
stycket ska vidtas, ska han eller hon så snart som möjligt
begära det hos hovrätten. Lag (2022:791).
13 § Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om
det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades
förmån,
2. om endast den tilltalade har överklagat och hans eller
hennes ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till
ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än
böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan
huvudförhandling, eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Om en part har begärt huvudförhandling i fall som avses i
andra stycket 1–3, ska sådan hållas, om det inte är
obehövligt.
Med de påföljder som anges i andra stycket 3 likställs vite
och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av
villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, beslut
enligt 34 kap. 3 § brottsbalken. Det som sägs i andra
stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som
förenas med föreskrift om samhällstjänst.
Om överklagandet avser även annat än ansvar, får målet
avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50
kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver
huvudförhandling inte hållas. Lag (2016:492).
14 § Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall
parterna, om det inte är uppenbart att de redan har slutfört sin
talan, beredas tillfälle att göra det. Lag (1994:1034).
15 § Om inte målet enligt 13 § avgörs utan
huvudförhandling, skall hovrätten bestämma tid för sådan
förhandling. Tiden skall om möjligt bestämmas efter samråd med
parterna. För behandling av en rättegångsfråga eller sådan del av
saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut även
om målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.
Om den tilltalade är häktad, skall huvudförhandling hållas inom
fyra veckor efter utgången av den tid som anges i 2 §, om det inte
till följd av åtgärder som avses i 12 § eller andra omständigheter är
nödvändigt med längre uppskov. Har den tilltalade häktats efter
utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas från den dag
han häktades. Lag (1994:1034).
16 § Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.
En enskild klagande skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att
överklagandet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen,
skall hovrätten också upplysa honom om bestämmelsen i 21 §
första stycket andra meningen. Om det är av betydelse för målets
handläggning eller utredning att en enskild motpart inställer sig
eller om denne är skyldig att infinna sig personligen, skall han
föreläggas vite. Finns det i fråga om den tilltalade anledning anta
att han inte skulle följa ett sådant föreläggande, får hovrätten
besluta att han skall hämtas till rätten. Om hovrätten inte
förelägger motparten vite eller beslutar att han skall hämtas, skall
hovrätten upplysa honom om att målet kan komma att avgöras
även om han uteblir. Hovrätten skall besluta att en tilltalad som är
anhållen eller häktad skall inställas till huvudförhandlingen.
Skall i mål om allmänt åtal en målsägande höras med anledning av
åklagarens talan, skall han vid vite kallas att infinna sig
personligen.
Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som
skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall underrättas om
beslutet. Lag (1994:1034).
17 § I övrigt skall det som sägs i 46 kap. 1-5 §§, 6 § andra
stycket, 8, 9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i fråga om
huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel
skall dock tillämpas i fråga om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efter uppehåll och förelägganden för parterna.
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling,
får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall
kunna slutföras vid den förhandlingen.
I fråga om sådana åtgärder gäller 10 och 12 §§ i detta kapitel.
Lag (2005:683).
18 § Vid huvudförhandlingen skall den överklagade domen
redovisas i den omfattning det behövs. Klaganden skall ange i
vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas.
Motparten skall ges tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Därefter skall åklagaren utveckla åtalet i den utsträckning det
behövs för prövningen av överklagandet. Om talan förs endast av
målsäganden, gäller detta i stället denne. Om hovrätten finner
det lämpligare får dock en tilltalad som överklagat utveckla
sin talan före åklagaren eller målsäganden. Varje part skall få
tillfälle att bemöta vad den andra parten anfört. Om
förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit,
skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur
handlingarna i den utsträckning det behövs.
Framställningar enligt första och andra styckena får ske genom
hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt. Lag (2005:683).
19 § Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen
läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har
lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den
utsträckning som bevisningen har betydelse för målet i
hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar
till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet,
om rätten finner det lämpligt.
Om det inte finns särskilda skäl för något annat, bör ett
bevis som tingsrätten tagit upp och som inte enligt 35 kap.
13 § ska tas upp på nytt läggas fram innan bevis som rör
samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det
flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas
fram i ett sammanhang. Lag (2016:37).
20 § Sedan bevisningen lagts fram skall parterna lämnas
tillfälle att slutföra sin talan. Lag (1994:1034).
21 § Om en enskild klagande uteblir från ett sammanträde för
huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om
en enskild klagande som har förelagts att infinna sig
personligen inställer sig endast genom ombud och det inte
finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.
Om en enskild motpart uteblir och vite har förelagts honom
eller henne, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta
att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild
motpart som vid vite har förelagts att infinna sig
personligen inställer sig endast genom ombud.
Om en målsägande som ska höras med anledning av åklagarens
talan i ett mål om allmänt åtal inte infinner sig
personligen, gäller andra stycket.
Om vite har förelagts klagandens motpart eller om denne ska
hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten
avgöra målet trots att han eller hon inställt sig endast
genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en
enskild klagande som har förelagts att infinna sig
personligen inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37).
22 § Har överklagandet förfallit enligt 21 § skall hovrätten
på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro
eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som
han inte kunde anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor
från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet
återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att infinna
sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget.
Lag (1994:1034).
23 § Om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits
förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss
omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på
tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte
ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i
hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp
på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring
får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett
annat än tingsrätten antagit. Lag (2016:37).
23 a § Om tingsrätten har funnit att den tilltalade ska dömas
för den åtalade gärningen och domen överklagas bara
beträffande annat än denna fråga, ska hovrätten pröva frågan
endast om
1. det i denna del finns något förhållande som skulle kunna
utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 § 1-4 eller 6, eller
som skulle kunna medföra undanröjande av domen på grund av
domvilla, eller
2. målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen
beror på förbiseende eller misstag.
När hovrätten prövar en fråga som avses i första stycket 1
eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har
åberopats av en part. Lag (2022:1082).
24 § Ett överklagande får återkallas innan hovrättens dom eller
slutliga beslut har meddelats. Åklagare som i hovrätten fört talan
mot den tilltalade får ändra sin talan till dennes förmån.
En klagande får inte ändra sin talan att gälla en annan gärning än
den som avses i överklagandet. Lag (1994:1034).
25 § Om endast den tilltalade har överklagat tingsrättens dom
eller om åklagaren har överklagat domen till den tilltalades
fördel får hovrätten inte döma till en påföljd som är att anse
som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som
tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna den
tilltalade till särskild vård enligt 31 eller 32 kap.
brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård,
döma till annan påföljd.
Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård
enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.
Första stycket gäller inte om
1. tingsrätten har förenat en villkorlig dom eller en
skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och
den tilltalade inte längre samtycker till föreskriften,
2. tingsrätten har bestämt påföljden till skyddstillsyn och
den tilltalade har misskött skyddstillsynen på ett sådant sätt
att det finns förutsättningar enligt 28 kap. 8 § brottsbalken
att undanröja den, eller
3. det kommer fram utredning som innebär att det enligt
58 kap. 3 § första stycket 3 finns förutsättningar för resning
i fråga om påföljd. Lag (2022:1082).
25 a § Om endast den tilltalade har överklagat tingsrättens
dom eller om åklagaren har överklagat domen till den
tilltalades fördel får hovrätten inte besluta om utvisning, om
inte tingsrätten har meddelat ett sådant beslut, eller
bestämma ett längre återreseförbud än tingsrätten har gjort.
Första stycket gäller inte om det kommer fram utredning som
innebär att det enligt 58 kap. 3 § första stycket 3 finns
förutsättningar för resning i fråga om utvisning.
Lag (2022:1082).
26 § Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om
domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1- 3, har förekommit vid tingsrätten.
Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten
med hänsyn till omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas.
Lag (1989:656).
27 § Förs talan om jäv mot en domare i tingsrätten och anser
hovrätten att jäv förelegat skall hovrätten undanröja tingsrättens
dom i den del den överklagats. Lag (1994:1034).
28 § Om det vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än
som avses i 26 eller 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom
endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan
väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall få
tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är
uppenbart obehövligt. Lag (1989:656).
29 § Undanröjer hovrätten tingsrättens dom på någon annan grund
än att tingsrätten varit obehörig eller av något annat skäl inte bort
ta upp målet till prövning, skall hovrätten samtidigt återförvisa
målet till tingsrätten för fortsatt behandling.
Bestämmelser om hovrättens befogenhet att när tingsrätten varit
obehörig hänvisa målet till annan tingsrätt finns i 19 kap. 11 §.
Lag (1994:1034).
30 § Har tingsrättens dom överklagats endast i fråga om annat
än ansvar, skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål.
Lag (1994:1034).
52 kap. Om överklagande av beslut
1 § Den som vill överklaga en tingsrätts beslut skall göra
detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten.
Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från
den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången
inte har meddelats vid sammanträde och det inte heller vid något
sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas,
skall dock klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Ett överklagande av ett beslut om någons häktande,
kvarhållande i häkte, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap.
5 a §, om åläggande av reseförbud eller i fråga som avses i 49 kap.
7 § är inte inskränkt till viss tid.
I 49 kap. finns bestämmelser om att den, som vill överklaga ett
beslut, i vissa fall först skall anmäla missnöje.
Lag (1994:1034).
2 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas
av tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034).
3 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. den ändring i beslutet som yrkas,
3. grunderna för överklagandet,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt
med överklagandet. Lag (1994:1034).
4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall tingsrätten till
hovrätten sända över detta och övriga handlingar i målet som har
betydelse för prövningen av överklagandet. Lag (1994:1034).
5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).
6 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § eller är
det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga
klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock
inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga
om sådana uppgifter som avses i 3 § första stycket 4.
Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.
Lag (2005:683).
6 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra
stycket, skall hovrätten, när prövningstillstånd krävs, besluta
om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall
beslutet föregås av skriftväxling.
Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan
frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant
sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan
ändå avgöras. Lag (2005:683).
7 § Om hovrätten finner att klagandens motpart bör höras
angående överklagandet och prövningstillstånd beviljas eller
sådant tillstånd inte krävs, skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss
tid, om detta inte redan har skett. I mål där åklagaren är
motpart får överklagandet dock översändas till denne utan
delgivning.
Det överklagade beslutet får inte ändras såvitt angår
motpartens rätt utan att han eller hon har getts tillfälle att
yttra sig.
Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad
eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett
beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om
en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut om en
sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att
gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd
eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte
har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att
tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas.
Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga om
häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §
eller reseförbud utan att höra motparten. Lag (2005:683).
8 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de
omständigheter han själv vill anföra.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och
om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte
lagts fram tidigare skall ges in till hovrätten samtidigt med
svarsskrivelsen. Lag (1994:1034).
9 § Om det behövs får hovrätten besluta om ytterligare
skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser
om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten
skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse
endast om det finns särskilda skäl. Lag (1994:1034).
10 § Har upphävts genom lag (2005:683).
11 § Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part
eller någon annan hörs muntligen, får hovrätten besluta om
detta på lämpligt sätt. Hovrätten skall besluta att den som är
anhållen eller häktad skall inställas till förhöret.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen
närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde
styckena tillämpas. Lag (2005:683).
12 § Ett överklagande får återkallas innan hovrättens slutliga beslut
har meddelats. Lag (1994:1034).
13 § Har en part eller intervenient överklagat ett beslut som tagits
in i en dom eller som får överklagas endast i samband med att
domen överklagas, och är även domen överklagad, skall målen i
hovrätten handläggas gemensamt enligt 50 eller 51 kap.
Första stycket gäller inte om beslutet angår ett ombud, en
försvarare, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var
part eller intervenient i tingsrätten. Lag (1994:1034).
53 kap. Om mål som tas upp omedelbart
1 § I tvistemål som skall tas upp omedelbart av en hovrätt tillämpas
bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 42--44 kap.
Lag (1994:1034).
2 § I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt,
tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47
kap. med följande avvikelser:
1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda
stämning.
2. Hovrätten ska i stämningen förelägga den tilltalade att
svara skriftligen inom en viss tid. Hovrätten ska sända över
svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs får hovrätten
besluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också
meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i
vilket avseende parten ska yttra sig.
3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i
huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på
grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är
nödvändigt.
4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan
påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan
huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §.
Lag (2010:575).
SJÄTTE AVDELNINGEN
Om rättegången i Högsta domstolen
54 kap. Om rätten att överklaga en hovrätts domar och beslut
och om prövningstillstånd
1 § En hovrätts dom får överklagas, om inte annat är föreskrivet.
När en hovrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra
stycket, skall hovrätten med hänsyn till omständigheterna
bestämma om domen skall få överklagas särskilt eller endast i
samband med att hovrättens slutliga avgörande överklagas.
Den, mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen.
Bestämmelser om hans rätt till återvinning i anledning av sådan
dom finns i 44 kap. 9 § och 53 kap. 1 §. Lag (1994:1034).
2 § Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen
avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av
en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas
till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om
förlikning om saken är tillåten.
En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen
gäller, om förlikning om saken är tillåten. Lag (2005:683).
3 § En hovrätts slutliga beslut får överklagas, om inte annat
är föreskrivet. Har en part rätt att ansöka om återupptagande av ett
mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han dock inte
överklaga beslutet.
Ett beslut av en hovrätt enligt vilket ett mål återförvisats till
tingsrätten får överklagas endast om hovrättens prövning innefattar
ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång.
Hovrättens beslut i en överklagad fråga om ersättning till offentlig
försvarare får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet
överklagas, om det finns särskilda skäl för att pröva om tillstånd
skall ges enligt 10 § första stycket 1. Lag (1994:1034).
4 § Det som sägs i 49 kap. 4--6, 8 och 11 §§ om överklagande av en
tingsrätts beslut skall tillämpas vid överklagande av en hovrätts
beslut, som inte är slutligt, i frågor som avses i de nämnda
paragraferna och som uppkommit i hovrätten eller överklagats dit.
Lag (1994:1034).
5 § I fråga om hovrättens beslut i annat fall än som anges i
3 eller 4 § tillämpas 49 kap. 3 § andra stycket och 9 §.
Lag (1994:1034).
6 § Om hovrätten ogillat ett yrkande om häktning, tillstånd
till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud eller upphävt
ett beslut om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap.
5 a § eller reseförbud, får beslutet överklagas endast i samband med
att hovrättens dom eller slutliga beslut överklagas.
Lag (1994:1034).
7 § Har hovrätten funnit att tingsrätten varit behörig att ta upp ett
mål, får hovrättens beslut om detta överklagas endast om
invändningen mot tingsrättens behörighet grundas på en
omständighet som högre rätt självmant skall beakta vid ett
överklagande. Lag (1994:1034).
8 § Ett beslut får inte överklagas, om hovrätten i beslutet
1. prövat en fråga om jäv mot domare i tingsrätt,
2. prövat en till hovrätten överklagad fråga som avses i
49 kap. 5 § 7 eller 9 eller 7 § eller
3. meddelat prövningstillstånd. Lag (1994:1034).
9 § Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall
pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende
som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga
beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant
mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.
Första stycket gäller inte överklaganden av justitiekanslern
eller en justitieombudsman i mål där allmänt åtal förs.
Lag (2004:402).
10 § Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller
2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.
Om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och
Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får
prövningstillstånd meddelas även i övriga mål. Lag (1994:1034).
11 § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss
fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av
rättstillämpningen (prejudikatfråga) eller en viss del av målet.
I avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett
prövningstillstånd som begränsats enligt första stycket får Högsta
domstolen förklara frågan om meddelande av prövningstillstånd
rörande målet i övrigt vilande helt eller delvis.
Ett prövningstillstånd som meddelas utan sådan begränsning som
avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har
överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som tagits in i domen eller det slutliga
beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig
eller någon annan som inte var part eller intervenient i hovrätten,
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att
domen eller det slutliga beslutet överklagas.
I den utsträckning prövningstillstånd inte meddelas och fråga om
tillstånd inte heller förklaras vilande, skall hovrättens dom eller
slutliga beslut stå fast. En upplysning om detta skall tas in i Högsta
domstolens beslut. Lag (1994:1034).
12 § Vid överklagande som avses i 9 § andra stycket får Högsta
domstolen, om målet väckts vid tingsrätt, besluta att begränsa
prövningen av målet till en viss prejudikatfråga.
Ett beslut som avses i första stycket får meddelas att gälla till dess
annorlunda bestäms. Ett sådant beslut fattas enligt de regler som
gäller för beslut om prövningstillstånd. Meddelas beslut enligt detta
stycke, skall målet i övrigt vila.
I den utsträckning Högsta domstolen inte prövar målet, skall
hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. En upplysning om detta
skall tas in i det beslut genom vilket prövning vägras.
Lag (1994:1034).
12 a § Om överklagandet gäller prövningstillstånd i hovrätt
och målet innehåller en prejudikatfråga som avses i 11 §
första stycket får Högsta domstolen, om prövningstillstånd
meddelas i Högsta domstolen, besluta att prejudikatfrågan ska
prövas av domstolen. I avvaktan på denna prövning ska frågan
om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila.
Lag (2016:37).
13 § Vid avgörandet av om prövningstillstånd skall
meddelas behöver hänsyn tas endast till sådana omständigheter
som har åberopats av klaganden. Lag (1994:1034).
14 § Avser överklagandet ett beslut av hovrätten som inte
är slutligt och som meddelats i ett mål eller ärende som väckts vid
tingsrätt skall 9--13 §§ tillämpas. Detta gäller dock inte om Högsta
domstolen med anledning av talan mot hovrättens dom eller
slutliga beslut har meddelat prövningstillstånd som enligt 11 §
tredje stycket gäller även beslutet. Lag (1994:1034).
15 § Om ett beslut av en hovrätt enligt 3 § andra stycket eller 6, 7
eller 8 § inte får överklagas, skall beslutet innehålla uppgift om det.
Krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen, skall hovrättens dom
eller beslut innehålla uppgift om detta och om innehållet i 10 §.
Lag (1994:1034).
16 § Om en part anser att en upplysning enligt 15 § första
stycket är oriktig, får han i samband med att beslutet överklagas
begära att Högsta domstolen prövar frågan om rätt att överklaga. I
annat fall får frågan inte prövas av Högsta domstolen.
Lag (1994:1034).
17 § Ett beslut genom vilket hovrätten avvisat en missnöjesanmälan,
en ansökan om återvinning eller återupptagande eller ett överklagande
av hovrätts dom eller beslut får överklagas. Frågan om en sådan anmälan
eller ansökan gjorts eller ett överklagande skett inom rätt tid får
annars inte prövas av Högsta domstolen. Lag (1994:1034).
55 kap. Om överklagande av domar
1 § En part som vill överklaga hovrättens dom skall göra detta
skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten. Den skall ha
kommit in till rätten inom fyra veckor från den dag då domen
meddelades. Lag (1994:1034).
2 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas
av hovrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till Högsta domstolen inom klagotiden. Lag (1994:1034).
3 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i Högsta
domstolen inte lagts fram tidigare, skall klaganden i tvistemål
förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram
tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Klaganden skall
också ange om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden
eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i Högsta domstolen.
Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges.
Lag (1994:1034).
4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall
hovrätten efter utgången av klagotiden sända över detta och övriga
handlingar i målet till Högsta domstolen. Handlingarna skall
översändas genast, om i brottmål den tilltalade är häktad eller om
klaganden framställt ett yrkande som fordrar omedelbar prövning,
såsom i tvistemål ett yrkande om kvarstad eller ett yrkande om
upphävande av ett beslut om en sådan åtgärd eller av ett beslut om
att dom får verkställas även om den inte har laga kraft, eller i
brottmål ett yrkande om häktning av den tilltalade eller om åtgärd
som avses i 25--28 kap. eller om upphävande av ett beslut om en
sådan åtgärd. Lag (1994:1034).
5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
Högsta domstolen omedelbart avvisa överklagandet.
Lag (1994:1034).
6 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första
stycket 1--3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt
ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att
avhjälpa bristen.
Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan
läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen.
Lag (1994:1034).
7 § Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra
stycket, skall Högsta domstolen, när prövningstillstånd krävs,
besluta om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs,
skall beslutet föregås av skriftväxling. Lag (2005:683).
8 § Om prövningstillstånd beviljas eller om sådant tillstånd
inte krävs, ska överklagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta
inte redan har skett. Om det är uppenbart att överklagandet
är ogrundat får Högsta domstolen dock genast meddela dom i
målet. I mål om allmänt åtal får överklagandet översändas
till åklagaren utan delgivning. Sådana uppgifter om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar
som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om hovrätten i ett tvistemål har avslagit ett yrkande om
kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller
upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål
avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap.
eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får Högsta
domstolen omedelbart bevilja att åtgärden ska gälla tills
vidare. Om hovrätten har beviljat en sådan åtgärd eller
förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga
kraft, eller fastställt en tingsrätts beslut om det, får
Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller
hovrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor
om häktning eller reseförbud får Högsta domstolen ändra
hovrättens beslut även om motparten inte hörts.
Lag (2016:37).
9 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de
omständigheter han själv vill anföra. Det som har sagts nu gäller
inte i tvistemål där klagandens yrkande medges.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och
om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en omständighet
eller ett bevis som åberopas i Högsta domstolen inte lagts fram
tidigare, skall parten i tvistemål förklara anledningen till det.
Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in till Högsta
domstolen samtidigt med svarsskrivelsen. Parten skall också ange
om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden eller den
tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i
Högsta domstolen. Lag (1994:1034).
10 § Högsta domstolen skall sända över svarsskrivelsen till
klaganden. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och
bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av
de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om allmänt
åtal.
Om det behövs, får Högsta domstolen besluta om ytterligare
skriftväxling. Högsta domstolen får också meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket
avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in
mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.
Lag (1994:1034).
11 § Högsta domstolen får utan huvudförhandling avgöra
1. en prejudikatfråga,
2. ett mål i vilket Högsta domstolen med stöd av
bestämmelserna i 12 § i allt väsentligt grundar avgörandet i
övrigt på hovrättens bedömning,
3. ett mål som har tagits upp omedelbart av hovrätten eller
4. ett sådant mål eller en sådan fråga i ett mål som ska
avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.
När det gäller avgörande i övrigt i Högsta domstolen av mål
utan huvudförhandling ska i tvistemål 50 kap. 13 § och i
brottmål 51 kap. 13 § tillämpas. Lag (2016:37).
12 § Har Högsta domstolen med tillämpning av
bestämmelserna i 54 kap. 11 eller 12 § prövat en prejudikatfråga,
får domstolen, om ytterligare prövning krävs, helt eller delvis
grunda sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning
eller undanröja lägre rätts dom och återförvisa målet till lägre rätt
för fortsatt handläggning.
En prejudikatfråga får avgöras genom dom även i andra fall än som
avses i 17 kap. 5 § andra stycket. Lag (1994:1034).
13 § I tvistemål får en part i Högsta domstolen till stöd för sin talan
åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare
endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han annars haft
giltig ursäkt att inte göra det.
Framställs först i Högsta domstolen ett yrkande om kvittning och
kan det inte utan olägenhet prövas i målet, får yrkandet avvisas.
Lag (1994:1034).
14 § Om det vid en huvudförhandling i lägre rätt har hållits
förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss
omständighet och om avgörandet även i Högsta domstolen beror
på tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom ändras i
den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens
dom utan att ta upp beviset vid en huvudförhandling eller ta
del av en ljud- och bildupptagning av beviset. En sådan
ändring får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett
annat än hovrätten antagit. Lag (2016:37).
15 § Vid rättegången i Högsta domstolen ska i övrigt följande
bestämmelser tillämpas
1. i tvistemål: 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14-22 §§,
24 § och 25 § första och andra styckena, och
2. i brottmål: 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje
stycket, 12 §, 14-22 §§, 23 a-25 a och 30 §§.
Det som sägs i 50 kap. 26-29 §§ och i 51 kap. 26-29 §§ om
undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller
för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.
Lag (2022:1082).
56 kap. Om överklagande av beslut och om hänskjutande av
prejudikatfrågor
1 § Den som vill överklaga en hovrätts beslut skall göra
detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten.
Skrivelsen skall ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från
den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången
inte har meddelats vid sammanträde och det inte heller vid något
sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas,
skall dock klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Ett överklagande av ett beslut om någons häktande,
kvarhållande i häkte, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §
eller om åläggande av reseförbud är inte inskränkt till viss tid.
Av bestämmelser i 49 kap. och 54 kap. 4 § följer att den som vill
överklaga en hovrätts beslut i vissa fall först skall anmäla missnöje.
Lag (1994:1034).
2 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas
av hovrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till Högsta domstolen inom klagotiden.
Lag (1994:1034).
3 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. den ändring i beslutet som yrkas,
3. grunderna för överklagandet,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt
med överklagandet. Lag (1994:1034).
4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall
hovrätten till Högsta domstolen sända över detta och övriga
handlingar i målet som har betydelse för prövningen av
överklagandet. Lag (1994:1034).
5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
Högsta domstolen omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).
6 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första
stycket 1--3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt
ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att
avhjälpa bristen.
Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan
läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen.
Lag (1994:1034).
7 § Om Högsta domstolen finner att klagandens motpart bör
höras angående överklagandet, skall överklagandet delges honom
med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål
där åklagaren är motpart får överklagandet dock översändas till
denne utan delgivning. Lag (1999:84).
8 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de
omständigheter han själv vill anföra.
Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och
om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte
lagts fram tidigare skall ges in till Högsta domstolen samtidigt med
svarsskrivelsen. Lag (1994:1034).
9 § Om det behövs får Högsta domstolen besluta om
ytterligare skriftväxling. Högsta domstolen får också meddela
närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i
vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att
ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.
Lag (1994:1034).
10 § Behövs prövningstillstånd och har motparten hörts angående
överklagandet, skall Högsta domstolen sedan skriftväxlingen avslutats
besluta om sådant tillstånd skall meddelas. När det finns skäl för det,
får frågan tas upp utan att skriftväxling har skett.
Lag (1994:1034).
11 § Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt 52
kap. 11--13 §§ samt 55 kap. 12 § första stycket tillämpas.
Vid tillämpning av 52 kap. 13 § första stycket skall den
gemensamma handläggningen av målen ske enligt 55 kap. i stället
för enligt 50 eller 51 kap. Lag (1994:1034).
12 § I fråga om överklagande enligt 8 kap. 8 § tillämpas 1--11 §§ med
följande avvikelser:
1. Klaganden skall ge in sin skrivelse till advokatsamfundet.
Skrivelsen skall ha kommit in till samfundet inom fyra veckor från
den dag då klaganden fick del av beslutet.
2. Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall klaganden och, när
talan förs av Justitiekanslern, även motparten höras muntligen i
Högsta domstolen.
3. Det organ inom advokatsamfundet som meddelat beslutet skall
lämnas tillfälle att ge in en skriftlig förklaring och att yttra sig i
samband med att en part hörs muntligen.
4. Ett beslut av advokatsamfundet genom vilket överklagandet
avvisas får överklagas hos Högsta domstolen. Bestämmelserna i 1
skall då tillämpas. Lag (1994:1034).
13 § En tingsrätt och, sedan prövningstillstånd meddelats, en
hovrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i
målet till prövning av Högsta domstolen när förlikning om
saken är tillåten. Lag (2016:37).
14 § En fråga som hänskjutits enligt 13 § får inte komma
under Högsta domstolens prövning utan att domstolen meddelat
tillstånd till detta. Sådant tillstånd får ges endast i den mån det
gäller en sådan prejudikatfråga som avses i 54 kap. 11 § första
stycket.
Frågan om prövningstillstånd får prövas utan att parterna fått
tillfälle att yttra sig. Lag (1994:1034).
15 § Om prövningstillstånd meddelas enligt 14 §, skall
Högsta domstolen pröva prejudikatfrågan med tillämpning av
reglerna i 7, 9 och 11 §§. Lag (1994:1034).
57 kap. Om mål som tas upp omedelbart
1 § I mål som skall tas upp omedelbart av Högsta domstolen skall
53 kap. tillämpas. Lag (1994:1034).
SJUNDE AVDELNINGEN
Om särskilda rättsmedel
58 kap. Om resning och återställande av försutten tid
1 § Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av
parterna resning beviljas:
1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman med avseende å
målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller
tjänsteförseelse eller om brott som har avseende å målet ligger ombud
eller ställföreträdare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen
kan antagas hava inverkat på målets utgång;
2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller
tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava
inverkat på utgången;
3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller
4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart
strider mot lag.
Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med
mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat
domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten
eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Lag
(1975:670)
2 § Sedan en dom i brottmål har fått laga kraft får resning
beviljas till fördel för den tilltalade om
1. en ledamot av rätten, en anställd vid domstolen eller
åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till ett
brott eller en tjänsteförseelse, eller om ett ombud, en
ställföreträdare eller en försvarare med avseende på målet har
gjort sig skyldig till ett brott och brottet eller
tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på målets utgång,
2. en lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det
inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets
utgång,
3. en skriftlig handling som åberopats som bevis har varit
falsk eller om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk har
lämnat en osann uppgift eller förtigit sanningen och detta kan
antas ha inverkat på utgången,
4. sökanden åberopar en omständighet eller ett bevis som inte
har lagts fram tidigare och som sannolikt skulle ha lett till
att den tilltalade hade frikänts eller till att en mildare
straffbestämmelse hade tillämpats, eller om det med hänsyn
till vad som åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga
skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har begått det
brott som han eller hon har dömts för,
5. sökanden åberopar utredning som inte har lagts fram
tidigare och som sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade hade bedömts vara yngre än vad rätten utgått ifrån
och detta i sin tur sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade hade dömts till en lindrigare eller mindre
ingripande påföljd, eller till en annan utgång i
utvisningsfrågan, eller
6. den rättstillämpning som ligger till grund för domen
uppenbart strider mot lag. Lag (2022:1082).
3 § Sedan en dom i brottmål har fått laga kraft får resning
beviljas till nackdel för den tilltalade om
1. något sådant som avses i 2 § 1 eller 3 har förekommit och
detta kan antas ha medverkat till att den tilltalade har
frikänts eller till att det har tillämpats en väsentligt
mildare straffbestämmelse än den som borde ha tillämpats,
2. sökanden åberopar en omständighet eller ett bevis som inte
har lagts fram tidigare och som sannolikt skulle ha lett till
att den tilltalade hade dömts för brottet eller till att en
väsentligt strängare straffbestämmelse hade tillämpats, eller
3. sökanden åberopar utredning som inte har lagts fram
tidigare och som sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade hade bedömts vara äldre än vad rätten utgått ifrån
och detta i sin tur sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade hade dömts till en väsentligt svårare eller
väsentligt mer ingripande påföljd, eller till en annan utgång
i utvisningsfrågan.
Resning enligt första stycket 2 eller 3 får beviljas endast om
1. det är föreskrivet fängelse i mer än ett år för brottet,
och
2. sökanden gör sannolikt att han eller hon inte vid den rätt
som har meddelat domen, eller genom att överklaga domen, har
kunnat åberopa omständigheten, beviset eller utredningen eller
han eller hon annars har haft giltig ursäkt att inte göra det.
Lag (2022:1082).
4 § Den som vill ansöka om resning skall göra detta skriftligen hos
hovrätten, om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall hos högsta
domstolen.
Ansökan om resning i tvistemål på grund av något sådant förhållande som
avses i 1 § första stycket 1, 2 eller 3 samt ansökan om resning i
brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år från det
att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas
på. Åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan, får tiden
räknas från det dom över gärningen vann laga kraft. Resning i tvistemål
på grund av något sådant förhållande, som avses i 1 § första stycket 4,
skall sökas inom sex månader från det att domen vann laga kraft. Lag
(1988:1451).
5 § I resningsansökan ska sökanden ange
1. den dom som ansökan avser,
2. det förhållande som ansökan grundas på och skälen för
ansökan, och
3. den utredning eller de bevis som sökanden vill åberopa och
vad han eller hon vill styrka med varje särskilt bevis.
Om ansökan grundas på 1 § första stycket 3, eller 3 § första
stycket 2 eller 3, ska sökanden ange anledningen till att
omständigheten, beviset eller utredningen inte har åberopats i
rättegången.
Ansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller
hans eller hennes ombud.
De skriftliga bevis som sökanden åberopar ska lämnas in i
original eller som bestyrkt kopia tillsammans med ansökan.
Lag (2022:1082).
6 § Om resningsansökan inte avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar delges motparten. Gäller
ansökningen resning i mål där åklagaren är motpart får den dock
översändas till åklagaren utan delgivning. Motparten skall
samtidigt föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Om
ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart.
Om prövning av ansökningen sker i hovrätt tillämpas 52 kap. 8-
12 §§. Om ansökningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen,
tillämpas 56 kap. 8, 9 och 11 §§.
Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare
åtgärder för verkställighet av domen inte skall äga rum.
Lag (1999:84).
6 a § Åklagaren ska återuppta en förundersökning om det i en
ansökan om resning åberopas eller om det på annat sätt kommer
fram en omständighet eller ett bevis som inte tidigare lagts
fram och det är sannolikt att omständigheten eller beviset
utgör grund för resning. Förundersökningen ska dock inte
återupptas om det saknas behov av utredningsåtgärder.
Om förundersökningen inte är avslutad ska åklagaren, under de
förutsättningar som anges i första stycket, i stället besluta
att förundersökningen även ska avse frågan om den tidigare
tilltalades delaktighet i brottet. Lag (2012:659).
6 b § I ett ärende om resning får rätten förelägga åklagaren
att vidta en viss utredningsåtgärd, om det enligt 6 a § finns
förutsättningar att återuppta förundersökningen eller besluta
att en pågående förundersökning även ska avse frågan om den
tidigare tilltalades delaktighet i brottet. Lag (2012:659).
7 § Beviljas resning, skall rätten samtidigt förordna att målet åter
skall tas upp vid den domstol, som sist dömt i målet. Om resning
beviljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och
saken är uppenbar, får rätten dock omedelbart ändra domen.
Uteblir sökanden, när målet på nytt tas upp vid en förhandling, skall
resningen anses förfallen. Om motparten uteblir, får målet ändå avgöras.
Kallelserna skall innehålla en upplysning om dessa regler. Vad som sägs
i detta stycke gäller inte i fråga om åklagaren. Lag (1988:1451).
8 § Avvisas eller avslås en resningsansökan, får sökanden åläggas att
ersätta motparten eller, om åklagaren är motpart, staten kostnaderna i
resningsärendet. Har resning sökts av åklagaren, får kostnaderna utgå av
allmänna medel. Bifalls ansökningen, skall kostnadsfrågan prövas i
samband med målet efter dess återupptagande. Lag (1988:1451).
8 a § Om en offentlig försvarare har förordnats enligt 21 kap.
3 b § och det inte ges in någon resningsansökan till domstol,
får den tidigare tilltalade åläggas att ersätta staten för det
som har betalats av allmänna medel i ersättning till
försvararen.
Om en åtgärd som avses i 6 a § har vidtagits i syfte att
utreda om det finns grund för resning till men för den
tidigare tilltalade och det inte ges in någon resningsansökan
till domstol, får den tidigare tilltalade tillerkännas
ersättning av allmänna medel för sådana skäliga kostnader som
avses i 31 kap. 2 §.
Frågan om ersättning för kostnader enligt första och andra
styckena prövas av den domstol som enligt 4 § första stycket
är behörig att pröva resningsansökan. Lag (2012:659).
9 § Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande
resning i denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat;
beviljas resning i ansvarsfrågan, må dock utan hinder av vad sålunda är
föreskrivet resning samtidigt beviljas även i målet i övrigt.
10 § Vad i 1-9 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning
beträffande rättens beslut.
10 a § Om talan mot avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha
fullföljts i tingsrätt eller hovrätt, görs ansökan om resning i ärendet
skriftligen hos hovrätten. Detsamma gäller ärende som avgjorts genom
godkännande av strafföreläggande eller godkännande av föreläggande av
ordningsbot.
Beträffande sådan ansökan som gjorts enligt första stycket tillämpas
1--3 §§, 4 § andra stycket och 5--8 §§. Lag (1988:1451).
11 § Har någon försuttit den tid som gäller för överklagande av
dom eller beslut eller för ansökan om återvinning eller
återupptagande, och hade han laga förfall, får på ansökan av
honom den försuttna tiden återställas. Lag (1994:1034).
12 § Den som vill ansöka om återställande av försutten tid för
fullföljd av talan i hovrätt eller för ansökan om återvinning
eller återupptagande i tingsrätt skall göra detta skriftligen
hos hovrätten inom tre veckor från det att förfallet upphörde
och sist inom ett år från det att tiden gick ut.
Ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av
talan i Högsta domstolen eller ansökan om återvinning eller
återupptagande i hovrätt eller Högsta domstolen görs
skriftligen hos högsta domstolen inom den tid som anges i
första stycket.
Beträffande ansökningen tillämpas i 5, 6 och 8 §§.
Lag (2009:344).
13 § Ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i
tingsrätt eller hovrätt mot sådant avgörande som avses i 10 a § görs
skriftligen hos hovrätten. Beträffande sådan ansökan tillämpas 11 § och
12 § första och tredje styckena. Lag (1988:1451).
14 § Vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i fråga om resning eller
återställande av försutten tid gäller vad som sägs i 54 och 56 kap. om
fullföljd av talan mot beslut i mål eller ärende, som väckts vid
tingsrätt. Lag (1988:1451).
59 kap. Om klagan över domvilla m.m.
1 § Dom som vunnit laga kraft skall efter klagan av den
vars rätt domen rör på grund av domvilla undanröjas,
1. om målet har tagits upp trots att det har förelegat ett
rättegångshinder, som högre rätt haft att beakta självmant vid ett
överklagande,
2. om domen givits mot någon, som inte har varit rätteligen stämd
och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen någon,
som inte har varit part i målet, lider förfång,
3. om domen är så oklar eller ofullständig att det inte framgår av
den, hur rätten har dömt i saken eller
4. om det i rättegången förekommit något annat grovt rättegångsfel
som kan antas ha inverkat på målets utgång.
Klagan över domvilla enligt första stycket 4 som grundas på en
omständighet som inte tidigare har åberopats i målet skall avvisas,
om klaganden inte gör sannolikt att han har varit förhindrad att
åberopa omständigheten i rättegången eller han annars haft giltig
ursäkt att inte göra det. Lag (1994:1034).
2 § Den som vill klaga över domvilla skall göra detta
skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten, om domen
meddelats av tingsrätt, och i annat fall till Högsta domstolen.
Om klagan grundas på någon omständighet som avses i 1 § 1 eller 4
skall skrivelsen ges in inom sex månader från det att domen vann
laga kraft. Grundas klagan på någon omständighet som avses i 1 §
2, skall skrivelsen ges in inom sex månader från det att klaganden
fick kännedom om domen. Fick han kännedom om domen innan
den vann laga kraft, skall tiden räknas från den dag då domen vann
laga kraft. Lag (1994:1034).
3 § I fråga om klagan över domvilla och överklagande av
hovrätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap.
tillämpas. I fråga om klagan som skall prövas omedelbart av Högsta
domstolen gäller dock inte bestämmelserna om prövningstillstånd.
Rätten får besluta att domen tills vidare inte får verkställas.
Undanröjs domen av annat skäl än att rätten varit obehörig eller
annars inte bort ta upp målet till prövning, skall rätten samtidigt
besluta att ny handläggning skall äga rum vid den rätt som
meddelat domen.
I fråga om ersättning för kostnad gäller bestämmelserna om
rättegångskostnad. Lag (1994:1034).
4 § Det som sägs i 1--3 §§ om dom skall tillämpas även när det gäller
rättens beslut. Lag (1994:1034).
5 § Om ett avgörande av annan myndighet än tingsrätt
skulle ha överklagats hos tingsrätt eller hovrätt, får klagan över
domvilla i ärendet göras skriftligen hos hovrätten.
I fråga om klagan enligt första stycket tillämpas 1 §, 2 § andra
stycket och 3 §. Lag (1994:1034).
6 § Strafföreläggande som godkänts av den misstänkte
skall efter klagan undanröjas,
1. om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,
2. om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att
föreläggandet bör anses ogiltigt eller
3. om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med
lag.
Har strafföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma
gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.
Lag (1994:1034).
7 § Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta
skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta
upp åtal för brottet.
Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det
att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den
misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än
villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om
handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse
som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten. Lag (1996:1462).
8 § I fråga om överklagande av tingsrättens beslut med
anledning av klagan på strafföreläggande gäller 49 och 52 kap.
Hovrättens beslut får inte överklagas. Lag (1994:1034).
9 § I mål som avses i 7 eller 8 § får rätten besluta att
strafföreläggandet tills vidare inte får verkställas.
Lag (1994:1034).
10 § Bestämmelserna i 6--9 §§ skall tillämpas även i fråga
om godkänt föreläggande av ordningsbot. I mål om klagan på
sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till den misstänkte.
Lag (1994:1034).
Övergångsbestämmelser
1983:920
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. I fråga om offentliga
försvarare som har förordnats före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.
1984:131
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid
överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana
huvudförhandlingar.
3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål
där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar
samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om
ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före
ikraftträdandet.
5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller
ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarat vadetalan i
målet förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen
före ikraftträdandet.
6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en underrätts
beslut gäller alltjämt beträffande beslut som inte har meddelats vid
sammanträde för förhandling men i fråga om vilka tiden för meddelandet
har tillkännagivits före ikraftträdandet.
1987:328
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Lagen gäller dock ej i fall då
ränta har börjat löpa före ikraftträdandet.
1987:681
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Den äldre lydelsen gäller
fortfarande i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott
som en konkursdomare har begått i utövningen av tjänsten.
1987:747
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Genom lagen upphävs lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden. Den lagen gäller dock fortfarande i mål där ansökan om
stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller där rätten, om
talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller
handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, före ikraftträdandet
beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål.
3. Bestämmelserna i 36 kap. 1 § tredje stycket 3 i deras äldre lydelse
gäller fortfarande beträffande den som av militär befattningshavare
ålagts disciplinstraff.
4. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar
som meddelats före ikraftträdandet.
5. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en
föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i
stället den bestämmelsen.
1987:792
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Beträffande tvist om bodelning skall äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas om talan om äktenskapsskillnad har väckts före
ikraftträdandet, en av makarna har avlidit före ikraftträdandet eller
tvisten gäller bodelning med anledning av boskillnad.
1987:1211
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Är någon vid
lagens ikraftträdande berövad friheten genom gripande, anhållande eller
häktning, får häktningsframställning enligt 24 kap. 12 § göras samt
häktningsförhandling enligt 13 och 17 §§ samma kapitel hållas den dag
lagen träder i kraft eller följande dag, om äldre rätt medger att så
sker.
1988:167
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Bestämmelsen i 7 § om
straffavgift tillämpas dock inte i fråga om förhållande som hänför sig
till tiden före den 1 januari 1983.
1988:616
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Löpande tjänstgöringstider
för nämndemän upphör vid utgången av år 1988. Nyval av nämndemän för
tiden från och med år 1989 skall med tillämpning av de nya
bestämmelserna äga rum under år 1988. Valen förrättas av de
kommunfullmäktige och landsting som nyvalts under detta år.
1988:1451
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Har ansökan om resning
eller återställande av försutten tid gjorts före ikraftträdandet,
tillämpas äldre bestämmelser. Detsamma gäller i fall då besvär över
domvilla har anförts före ikraftträdandet.
1989:113
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om beslut som har
meddelats före ikraftträdandet gäller dock äldre föreskrifter.
1989:352
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Bestämmelserna i 54 kap. 2 a och 11 a §§ tillämpas inte på avgöranden
av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 54 kap. 9 och 11 §§ i deras äldre lydelse gäller
fortfarande vid fullföljd av talan mot avgöranden av hovrätt som
meddelats före ikraftträdandet.
4. Bestämmelserna i 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § i deras äldre lydelse
gäller fortfarande i fråga om sådan utfästelse att inte fullfölja talan
som gjorts före ikraftträdandet.
1989:656
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.
2. Äldre föreskrifter om rättens sammansättning gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter i 50 kap. 25 § tredje stycket gäller alltjämt när
det överklagade avgörandet har meddelats före ikraftträdandet.
1990:443
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre bestämmelser gäller dock
1. i fråga om fullföljd av talan mot särskild dom enligt 17 kap. 5 § som
har meddelats före ikraftträdandet,
2. i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före
ikraftträdandet,
3. i fråga om lägre rätts skyldighet att pröva om talan mot avgörande
som meddelats före ikraftträdandet fullföljts på föreskrivet sätt.
Har i mål som avses i 1 kap. 7 § äldre lydelsen talan före
ikraftträdandet väckts vid viss tingsrätt som sägs där, behåller
tingsrätten sin behörighet att handlägga målet.
1990:1128
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i mål
1. där talan väckts vid fastighetsdomstol före ikraftträdandet,
2. som efter återvinning överlämnats till fastighetsdomstol före
ikraftträdandet, eller
3. som enligt lagsökningslagen (1946:808) hänskjutits till rättegång vid
fastighetsdomstol före ikraftträdandet.
1991:485
Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap. 6 § den 1 juli 1991 och i
övrigt den 1 januari 1992.
1991:847
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning,
betalningsföreläggande och handräckning där talan väckts före
ikraftträdandet.
1991:1561
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter gäller
dock vid prövning av talan som har väckts före ikraftträdandet och i
fråga om tystnadsplikter som har uppkommit före ikraftträdandet.
1992:1511
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
(I kraft den 1 januari 1994, 1993:1646).
2. Är ombud enligt 33 kap. 7 § anmält vid ikraftträdandet, skall anmälan
anses avse tre månader efter ikraftträdandet. Den som gjort anmälan och
ombudet skall av Högsta domstolen på lämpligt sätt underrättas därom
snarast efter ikraftträdandet.
1993:10
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 1993.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fall då offentlig
försvarare förordnats före ikraftträdandet.
1993:348
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser
tillämpas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rätten har fattat
beslut om rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet.
1993:514
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut
har meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i
fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd.
1994:1034
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
2. Förekommer det i en lag eller en författning som har beslutats av
regeringen en hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en
föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften.
3. Har en dom eller ett beslut meddelats före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga och om vad den
som vill överklaga skall iaktta.
1994:1412
Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1, 3, 8 och 22 §§ och
27 kap. 7 § den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen
bestämmer.
1994:1435
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol som var
behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet
handläggas där.
1994:1620
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya lydelsen av 4 kap. 6 § skall dock tillämpas första gången
efter valet år 1998.
3. Val enligt den nya lydelsen av 4 kap. 8 § skall äga rum första
gången år 1998.
4. Löpande tjänstgöringstid för de nämndemän som har valts enligt
äldre bestämmelser skall vara fyra i stället för tre år.
1996:1624
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 då lagen (1946:864) om
återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall upphöra
att gälla.
1997:273
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. I fråga om
förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet
tillämpas dock 8 kap. 7 § tredje stycket i sin äldre lydelse.
Den nya lydelsen av 8 kap. 7 § fjärde stycket tillämpas inte i
fråga om sådana förhållanden som nyss sagts.
1997:298
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. I fråga om
uppgifter som anförtrotts före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
1997:391
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet
gäller 1 kap. 3 b och 8 §§ i sina äldre lydelse.
1999:84
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.
2. Om kallelse har utfärdats före ikraftträdandet, tillämpas 50
kap. 10 och 21 §§ och 51 kap. 10 § i sin äldre lydelse.
2000:172
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i dess äldre lydelse skall
tillämpas i mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansökan
om stämning har kommit in till rätten före ikraftträdandet
eller, när talan har väckts som enskilt anspråk i brottmål,
rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall
handläggas som tvistemål. Detsamma gäller om talan har väckts
genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning och
kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet har beslutat att,
enligt 36 eller 54 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning, överlämna målet till tingsrätt.
3. Har en huvudförhandling påbörjats före ikraftträdandet
tillämpas i fråga om den förhandlingen 43 kap. 3 och 11 §§
eller 46 kap. 3 och 11 §§ i deras äldre lydelse.
4. Har en tredskodom meddelats före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser i fråga om rätten att söka återvinning.
2000:299
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. I fråga om
strafförelägganden och ordningsbot som utfärdats före
ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
2003:1146
Denna lag träder i kraft den 1 april 2004 i fråga om 27 § och i
övrigt den 1 oktober 2004. Tillstånd till hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning för tid före rättens beslut får inte
avse tid före ikraftträdandet.
2004:402
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. Äldre bestämmelser
gäller i fråga om prövningstillstånd vid överklagande av domar
och beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
2005:72
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.
2. Den nya bestämmelsen skall inte tillämpas, om enskilt åtal
har väckts eller målsägande har övertagit ett allmänt åtal före
ikraftträdandet. Bestämmelsen skall inte heller tillämpas, om
målsäganden i mål rörande brott som hör under allmänt åtal före
ikraftträdandet ensam har drivit ansvarstalan vidare i högre
rätt.
2005:683
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på
prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har
meddelats före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal att inte
överklaga en dom enligt 49 kap. 2 § och 54 kap. 2 §, som har
ingåtts före ikraftträdandet.
2007:981
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse
enligt 31 § behöver dock inte lämnas beträffande hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleövervakning som har avslutats
före ikraftträdandet.
2009:1252
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.
2. Äldre bestämmelser ska gälla för offentliga försvarare som
har förordnats före ikraftträdandet.
2010:575
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. För urinprov som tagits före ikraftträdandet gäller 31 kap.
1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.
3. För kostnader för offentlig försvarare som förordnats före
ikraftträdandet tillämpas inte 31 kap. 9 a §.
2010:1936
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.
2. Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt
15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1
april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före
denna tidpunkt.
2012:659
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.
2. Bestämmelserna i rättshjälpslagen (1996:1619) gäller
fortfarande för det fall ett rättshjälpsbiträde har utsetts
för en tidigare tilltalad i ett resningsförfarande före
ikraftträdandet.
2014:320
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.
2. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § gäller i sin äldre lydelse om
det personliga sammanträffande som avses i bestämmelsen skett
före ikraftträdandet.
2014:904
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2014.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en nämndeman
vars tjänstgöringsperiod upphör senast den 31 december
2014.
3. För en nämndeman som utses 2014 upphör
tjänstgöringsperioden senast den 31 december 2015.
4. Val av nämndemän ska genomföras 2015 för en
tjänstgöringsperiod som börjar den 1 januari 2016.
2014:1419
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.
2. I fråga om användning och behandling av uppgifter som vid
hemlig rumsavlyssning har kommit fram om något annat brott än
det som har legat till grund för beslutet om rumsavlyssning,
och som har samlats in före den 1 januari 2015, gäller äldre
föreskrifter.
2015:684
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när Statens va-nämnd
under handläggningen har informerat en part om att förenklad
delgivning kan komma att användas i hovrätten eller Högsta
domstolen om ett avgörande överklagas dit.
2017:1024
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.
2. Bestämmelserna i den nya 8 kap. 7 a § tillämpas inte när
det gäller brott som har begåtts före ikraftträdandet.
2018:533
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2018.
2. För salivprov som har tagits före ikraftträdandet gäller
31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i den äldre lydelsen.
2019:605
1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2019.
2. Äldre bestämmelser gäller för överträdelser av lagen
(2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av
terrorism som har inträffat före ikraftträdandet.
2021:285
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2021.
2. Om en misstänkt vid lagens ikraftträdande har varit berövad
friheten i Sverige som häktad under en sammanhängande tid som
är längre än nio månader utan att åtal har väckts, ska
åklagarens begäran om att få överskrida tiden enligt 24 kap.
4 a § ha kommit in till rätten senast klockan elva den 1 juli
2021. Om en sådan begäran kommer in i rätt tid ska rätten
efter det att lagen trätt i kraft hålla förhandling i
häktningsfrågan i enlighet med 24 kap. 18 § tredje stycket. I
annat fall ska rätten omedelbart häva häktningsbeslutet.
2022:1082
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.
2. Avser en dom ansvar för brott som den tidigare tilltalade
har begått före den 1 augusti 2022 får resning i fråga om
utvisning enligt 58 kap. 2 § 5 eller 3 § första stycket 3
beviljas endast om resning samtidigt beviljas i fråga om
påföljd.
2022:1532
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för
delgivningsmottagare som har delgetts information om förenklad
delgivning före ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för
delgivningsmottagare som har delgetts information om
tillgänglighetsdelgivning före ikraftträdandet.
4. För fullmakter som har utfärdats före ikraftträdandet
gäller 48 kap. 10 § i den äldre lydelsen.
2023:534
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2023.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för tillstånd som har
beviljats före ikraftträdandet.
3. För uppgifter från tvångsmedel som har verkställts före
ikraftträdandet gäller 27 kap. 23 a och 24 §§ i den äldre
lydelsen.
2023:770
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.
2. För förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet gäller 8 kap. 7 och 8 §§ i den äldre lydelsen.
2024:58
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2024.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande om en offentlig
försvarare, ett målsägandebiträde eller en särskild
företrädare för barn har förordnats före ikraftträdandet.
3. I andra fall än som avses i punkten 2 gäller fortfarande
äldre bestämmelser för kostnader som har uppkommit före
ikraftträdandet.
2024:327
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2024.
2. För tvångsmedelsanvändning som har avslutats före
ikraftträdandet gäller 27 kap. 31 och 33 §§ i den äldre
lydelsen. | null | null |
1942:816 | Kungörelse (1942:816) angående stadfästande av ny svensk kyrkohandbok | 1,942 | I ordningen för "Ungdomens konfirmation" får följande ord utelämnas:
"Från denna stund ägen I, med församlingen, tillträde till Herrens
heliga nattvard, vilket jag härmed tillsäger eder, i Guds, Faderns och
Sonens och den Helige Andes, namn." Förordning (1979:675).
I ordningen för "En annan form av ungdomens konfirmation" får
följande ord utelämnas:
"Från denna stund ägen I, med församlingen, tillträde till Herrens
heliga nattvard, vilket jag härmed tillsäger eder, i Guds, Faderns och
Sonens och den Helige Andes, namn. Amen." Förordning (1979:675).
I ordningen för "Vuxnas konfirmation" får följande ord utelämnas:
"Från denna stund äger du, med församlingen, tillträde till Herrens
heliga nattvard, vilket jag härmed tillsäger dig i Guds, Faders och
Sonens och den Helige Andes, namn." Förordning (1979:675). | null | null |
1942:818 | Kungörelse (1942:818) angående stadfästande av första delen av ny svensk mässbok | 1,942 | null | null |
|
1942:840 | Hämtningskungörelse (1942:840) | 1,942 | 1 § Utebliver värnpliktig utan anmält laga förfall från
inskrivningsförrättning, till vilken han kallats, skall
inskrivningschefen så snart det är lämpligt med hänsyn till
prövningsverksamheten upprätta efterspaningssedel beträffande den
värnpliktige. Kungörelse (1969:420).
2 § Utebliver värnpliktig från tjänstgöring av längre varaktighet än
fyrtio dagar och äro de i 40 § 2 mom. värnpliktslagen angivna
förutsättningarna för hans hämtande för handen, skall den myndighet,
där den värnpliktige är truppregistrerad, så snart ske kan upprätta
efterspaningssedel beträffande den värnpliktige. Kungörelse
(1959:451).
3 § Efterspaningssedel skall ofördröjligen översändas till
polismyndigheten i den ort, där den uteblivne är folkbokförd eller
såvitt känt är senast uppehållit sig. Är den uteblivne ej kyrkobokförd
inom riket och saknas upplysning om hans vistelseort, översändes
sedeln till närmaste polismyndighet.
När samtidigt med att efterspaningssedel upprättas anmälan om
förseelse som avses i 36 § värnpliktslagen göres till åklagare, skall
efterspaningssedeln i stället översändas till åklagaren. Det åligger
denne att överlämna efterspaningssedeln till polismyndighet som i
första stycket sägs. Förordning (1991:754).
4 § Det åligger polismyndighet, till vilken efterspaningssedel blivit
översänd, att med största skyndsamhet vidtaga erforderliga
efterspaningsåtgärder. Polismyndigheten äger därvid påkalla biträde av
annan polismyndighet.
Anträffas den efterspanade, skall han inställas, om han efterspanats
enligt 1 §, vid närmaste värnpliktskontor och, om han efterspanats
enligt 2 §, å plats, som angivits i efterspaningssedeln. Därest
grundad anledning finnes antaga, att den efterspanade frivilligt
inställer sig, äger vederbörande polismyndighet medgiva, att den
efterspanade därvid icke skall åtföljas av polisbetjäning.
Kungörelse (1976:421).
5 § har upphävts genom förordning (1969:420).
6 § Kan upplysning om efterspanads vistelseort ej erhållas inom
fjorton dagar efter det efterspaningssedeln kommit polismyndighet till
handa och föreligger ej särskild anledning antaga, att fortsatt lokalt
efterspaningsarbete skall leda till kännedom om vistelseorten, eller
vistas den efterspanade enligt vunnen upplysning å ort utom riket,
skall polismyndigheten med anmälan om förhållandet återställa sedeln
till den myndighet som utställt densamma. Återställes ej sedeln sedan
nämnda tid gått till ända, skall sistnämnda myndighet underrättas om
anledningen därtill.
Efterspaningssedel, som jämlikt första stycket återkommit till den
myndighet, som utställt densamma, skall, sedan myndigheten förvissat
sig om anledning till efterspaning fortfarande föreligger, omedelbart
översändas till rikspolisstyrelsen, som har att vidtaga erforderliga
åtgärder för efterspaningens fullföljande. När så finnes lämpligt får
den efterspanade efterlysas på sätt som avses i
efterlysningskungörelsen (1969:293).
Inställes efterspanad, sedan efterspaningssedeln översänts till
rikspolisstyrelsen, skall den myndighet som utställt sedeln hos
styrelsen återkalla ärendet. Förordning (1982:228).
7 § Inkommer till myndighet, som utställt efterspaningssedel, uppgift
att den efterspanade blivit folkbokförd i annan församling än den han
tillhörde vid sedelns utfärdande, eller vinner myndigheten upplysning
om den efterspanades vistelseort, skall meddelande härom omedelbart
lämnas till den polismyndighet, till vilken sedeln blivit översänd,
eller, om sedeln översänts till rikspolisstyrelsen, till denna.
Förordning (1991:754).
8 § Inställer sig efterspanad självmant eller upphör eljest anledning
till efterspaning, skall den begärda efterspaningen omedelbart
återkallas.
Efterspaning skall återkallas senast då tiden för den värnpliktiges
tjänstgöringsskyldighet vid försvarsmakten utgår eller, beträffande
värnpliktig som efterspanas enligt 2 §, då tjänstgöring, till vilken
den värnpliktige inkallats, genom hemförlovning eller eljest upphör.
Förordning (1976:421).
9 § Företes intyg, som utvisar, att efterspanad har laga förfall för
sitt uteblivande, eller bevis varav framgår, att han ej är
inställelseskyldig, skall hämtning ej verkställas. Efterspaningssedeln
jämte avskrift av den företedda handlingen skall överlämnas till den
myndighet som utställt sedeln.
Uppstår tvekan, huruvida hämtning bör äga rum, må besked härom
inhämtas hos nyssnämnda myndighet.
10 § Det åligger rikspolisstyrelsen att minst en gång om året
kontrollera, att hos styrelsen begärda efterspaningar återkallas, då
anledning till efterspaning upphör. truppregistermyndighet har att med
skyndsamhet behandla ärenden angående dylik kontroll.
Förordning (1994:701).
11 § Överföres registreringen av efterspanad från den myndighet, som
utställt efterspaningssedeln, skall den befattning med efterspaningen,
som enligt denna kungörelse tillkommer nämnda myndighet, övertagas av
den myndighet, till vilken registreringen överföres. Beträffande
omregistreringen skall den myndighet, från vilken registreringen
överföres, lämna meddelande enligt vad i 7 § sägs.
12 § Truppregistreringsmyndighet må uppdraga åt lämplig militär
tjänsteman av lägst fänriks grad vid myndigheten att på eget ansvar
utfärda efterspaningssedel och i övrigt handlägga ärenden enligt denna
kungörelse. Förordning (1972:336).
13 § 1. Bestämmelserna här ovan om efterspaning för inställelse till
tjänstgöring skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl
då vid försvarsmakten i tjänst varande värnpliktig rymt, hållit sig
undan eller eljest saknas; dock att i dylikt fall åtgärd för
efterspaning icke skall vidtagas när så kort tid återstår till dess
att den värnpliktige i anledning av frånvaron skall hemförlovas eller
till dess att hans tjänstgöring eljest skall upphöra, att enligt
truppregistreringsmyndighetens bedömande inställelse av den
värnpliktige icke kan ske före sådan tidpunkt.
2. Vad i denna kungörelse stadgas beträffande värnpliktig skall
gälla även annan vid försvarsmakten tjänstgöringsskyldig personal, som
är underkastad straff för rymning och olovligt undanhållande.
Förordning (1976:421).
14 § Formulär till efterspaningssedel och de formulär som i övrigt
erfordras vid tillämpningen av denna kungörelse fastställas av
värnpliktsverket efter förslag av rikspolisstyrelsen. Kungörelse
(1969:420).
15 § Erforderliga föreskrifter beträffande Försvarsmaktens
redovisning av efterspaningsärenden meddelas av värnpliktsverket.
Förordning (1994:701).
16 § Ersättning för hämtning enligt denna kungörelse beräknas i
enlighet med gällande författning angående resekostnads- och
traktamentsersättning åt förare vid fångtransport.
Ersättningen förskjutes av rikspolisstyrelsen eller annan myndighet
som styrelsen bestämmer. Rekvisition av förskjutet belopp skall,
åtföljd av räkning å ersättningen, översändas till den myndighet som
har upprättat efterspaningssedel beträffande den värnpliktige.
Om rätt att taga värnpliktigs dagersättning eller penningbidrag i
anspråk för kvittning mot fordran på grund av förskjuten ersättning
för hämtning föreskrives i värnpliktsförmånsförordningen (1976:1008).
Förordning (1994:701). | null | null |
1942:841 | Kungörelse (1942:841) om efterspaning av värnpliktiga m.fl. för överlämnande av militär order eller andra militära meddelanden | 1,942 | 1 § Skall genom polismyndighets försorg order eller annat
meddelande från Försvarsmakten eller Värnpliktsverket lämnas
värnpliktig eller annan som tillhör Försvarsmakten, skall, där inte
för särskilt fall är annorlunda stadgat, framställning därom göras på
efterspaningssedel, som avses i hämtningskungörelsen (1942:840).
Förordning (1994:702).
2 § Beträffande handläggningen av efterspaningsärende, som i denna
kungörelse avses, skall vad i hämtningskungörelsen stadgas i
tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning samt därjämte iakttagas
följande.
2 § a) Översändes efterspaningssedel jämlikt 6 § andra stycket
hämtningskungörelsen till statens kriminaltekniska anstalt, skall den
handling, för vars överlämnande efterspaningen påkallats, kvarbliva
hos Försvarsmakten eller Värnpliktsverket för att, sedan den efterspanade
anträffats, tillställas den myndighet, genom vars försorg handlingen
kan överlämnas till den efterspanade. Förordning (1994:702).
2 § b) Då efterspanad tillställts handling, för vars överlämnande
efterspaningen påkallats, skall bevis därom sändas till den myndighet,
som påkallat efterspaningen. Har handlingen tillställts den
efterspanade, sedan efterspaningssedeln översänts till
kriminaltekniska anstalten, skall den myndighet, som påkallat
efterspaningen, hos anstalten återkalla ärendet. | null | null |
1942:87 | Lag (1942:87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m. | 1,942 | 1 § Befinner sig riket i krig skola bestämmelserna i 2--13 §§ äga
tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger regeringen
förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas.
Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke
inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat,
skall detsamma vara förfallet.
Under tid, då bestämmelserna i 2--13 §§ äga tillämpning, gälla icke i
lag eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma
bestämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.
Denna lag äger ej tillämpning beträffande riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk eller i fråga om myndigheter, som avses i lagen
(1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m.m., eller beträffande mål eller
ärende varom stadgats i nämnda lag.
Med den begränsning, som framgår av näst föregående stycke, förstås i
denna lag
med statsmyndighet: alla till statens förvaltning hörande myndigheter
och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer; samt
med kommunalmyndighet: alla till kommunal styrelse eller förvaltning
hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier,
nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte
underlydande verk och inrättningar. Lag (1986:661).
2 § Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §
första stycket, äger regeringen förordna,
1. att uppgift, som tillkommer regeringen, skall i fråga om visst slag
av mål eller ärenden övertagas av underordnad myndighet;
2. att de uppgifter, som tillkomma viss statsmyndighet, skola helt eller
delvis övertagas av annan statsmyndighet eller av kommunalmyndighet
eller att i fråga om visst slag av mål eller ärenden talan mot
statsmyndighets beslut icke må fullföljas;
3. att de uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndighet, skola helt
eller delvis övertagas av annan kommunalmyndighet i samma kommun eller,
om hinder härför möter, av statsmyndighet eller av kommunalmyndighet i
annan kommun;
4. att i fall, då enligt lag eller författning suppleanter skola utses
till visst antal, sådana må utses till visst större antal;
5. att myndighet må hava sin verksamhet helt eller delvis förlagd till
annan ort än den, där verksamheten eljest skall utövas; samt
6. att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning eller med mindre
antal ledamöter eller i annan ordning än eljest är stadgat.
I den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §
första stycket, må regeringen ock bestämma, att befattningshavare i
statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning än den han
innehar eller i kommunal befattning eller att kommunal befattningshavare
skall tjänstgöra i statlig befattning eller i annan kommunal befattning
än den han innehar. Lag (1986:661).
3 § Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §
första stycket, äger regeringen förordna om anstånd med val av ledamot i
kommunal representation eller innehavare av annat allmänt uppdrag så ock
föreskriva den jämkning av valperiodens längd, som därav må påkallas.
Har på grund av sådant förordnande eller eljest val ej hållits, skall
den tidigare valde, ehuru den tid utgått för vilken han valts, kvarstå i
uppdraget, till dess annan valts och har att tillträda uppdraget.
Bestämmelserna i första stycket skola äga motsvarande tillämpning i
fråga om innehavare av allmänt uppdrag, vilken skall tillsättas för viss
tid i annan ordning än genom val.
Vad i lag eller författning är stadgat därom, att kvinna eller den, som
redan innehaft uppdrag viss tid eller uppnått viss ålder, må avsäga sig
uppdrag, äge ej tillämpning. Lag (1986:661).
4 § Är i lag eller författning föreskrivet, att sammanträde eller
förrättning skall hållas eller annan sådan uppgift skall fullgöras inom
viss tid, äger regeringen i den mån det finnes påkallat på grund av
förhållanden, som avses i 1 § första stycket, förordna om jämkning av
sådan tid.
Kan på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, visst
sammanträde eller viss annan åtgärd, som myndighet har att företaga,
icke utan väsentlig olägenhet äga rum å det ställe, som i lag eller
författning är föreskrivet, må bestämmas annat ställe, som finnes
lämpligt. Lag (1986:661).
5 § Är i fråga om mål eller ärende i lag eller författning föreskrivet,
att myndighet skall höras eller eljest viss utredning skall förebringas
eller att återförvisning skall äga rum, och finnes på grund av
förhållanden, som avses i 1 § första stycket, åtgärden vara förenad med
väsentlig olägenhet, äge myndigheten i stället i annan ordning
föranstalta om den utredning, som må erfordras, eller, då fråga är om
återförvisning, utan sådan fortsätta handläggningen.
6 § Behandling av mål eller ärende, som angår part tillkommande
rättighet eller förmån eller honom åliggande skyldighet eller
bestraffning, skall av myndighet förklaras skola anstå, om anledning är
att antaga, att på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, part är ur stånd att bevaka sin talan eller hinder eljest möter
för utredningen. Finnes frågan kunna nöjaktigt utredas, må dock målet
eller ärendet handläggas och avgöras, om det för part är av synnerlig
vikt eller eljest särskilda skäl föranleda därtill.
7 § Har med behandling av mål eller ärende enligt 6 § förklarats skola
anstå, skall det återupptagas till handläggning, så snart hinder enligt
nämnda paragraf ej längre föreligger eller förhållande inträtt, som
enligt samma paragraf skulle påkallat fortsatt handläggning.
8 § Är enligt lag eller författning med underlåtenhet av part eller
annan att fullgöra vad myndighet förelagt honom för måls eller ärendes
handläggning förenad påföljd av talans avvisande eller ogillande eller
av böter, vite eller hämtning och har han på grund av förhållanden, som
avses i 1 § första stycket, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet,
skall underlåtenheten icke leda till sådan påföljd för honom. Är ej för
myndigheten känt, huruvida han sålunda haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet, skall upplysning därom inhämtas genom myndighetens
försorg.
9 § Regeringen äger, i den mån det finnes påkallat på grund av
förhållanden, som avses i 1 § första stycket, förordna om förlängning av
den tid, inom vilken besvär skola anföras eller annan åtgärd för
fullföljande av talan mot myndighets beslut skall äga rum. Under
förutsättning som nyss sagts äger regeringen tillika förordna, att vad i
lag eller författning finnes stadgat om skyldighet att göra anmälan om
fullföljande av talan hos annan myndighet än den, hos vilken besvär
skola ingivas, icke skall äga tillämpning.
Har för fullföljande av talan mot beslut, som utan hinder av sådan talan
skall ända till efterrättelse, besvärsinlaga ingivits eller annan åtgärd
företagits efter utgången av den därför bestämda tiden, skall åtgärden
dock anses hava skett i rätt tid, om den myndighet, där talan skall
fullföljas, finner att klaganden på grund av förhållanden, som avses i 1
§ första stycket, haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet.
Är i lag eller författning föreskrivet, att besvärsinlaga skall ingivas
till annan myndighet än den, som har att pröva den fullföljda talan, må
inlagan i stället med laga verkan ingivas till sistnämnda myndighet.
Beträffande fullföljande eller bevakande av talan hos domstol eller
annan myndighet, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m., skola
föreskrifterna i nämnda lag äga tillämpning. Lag (1986:661).
10 § Då det i annat fall än i 9 § sägs finnes påkallat på grund av
förhållanden, som avses i 1 § första stycket, äger regeringen förordna
om förlängning av sådan i lag eller författning föreskriven tid, inom
vilken någon har att för bevakande av honom tillkommande rättighet eller
förmån eller fullgörande av honom åliggande skyldighet hos myndighet
göra ansökan eller anmälan eller företaga annan sådan åtgärd.
Finnes någon på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket,
hava varit ur stånd att inom föreskriven tid vidtaga åtgärden, må
regeringen efter ansökan utsätta ny tid för åtgärden. Lag (1986:661).
11 § Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 2--6 eller andra stycket,
3 § första eller andra stycket, 4 § första stycket eller 10 § andra
stycket tillkommer regeringen, må på uppdrag av regeringen utövas av
underordnad myndighet. Kan under krig förbindelsen mellan någon del av
riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet
upprätthållas eller föreligger eljest under krig trängande behov av
omedelbara åtgärder, äge civilbefälhavare inom sitt område eller, om
civilbefälhavare ej finnes eller hans beslut ej kan avvaktas,
länsstyrelse i vad angår länet även utan sådant uppdrag utöva
befogenhet, som enligt denna lag tillkommer regeringen. Lag (1986:661).
12 § Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall
ske genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gälle
såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget
innehåller. Avser delgivning kallelse att infinna sig inför myndighet,
skall intyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund
av sin tjänstgöring är hindrad att inställa sig. Har delgivning
verkställts annorledes än genom militär myndighet, vare den gällande;
dock må delgivning ej ske genom handlings införande i allmänna
tidningarna eller dess överlämnande till den söktes husfolk eller på
annat sådant sätt. Lag (1953:51).
13 § Är i lag eller författning föreskrivet, att sammanträde med
kommunalmyndighet skall kungöras på visst sätt, äge myndigheten, om det
finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första
stycket, besluta, att kungörandet skall ske på annat sätt, som finnes
betryggande. I trängande fall må beslut därom fattas av den, som har att
utfärda kallelse till sammanträdet.
14 § Regeringen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag. Lag (1986:661). | null | null |
1942:886 | Kungörelse (1942:886) om vissa inskränkningar vid krig eller krigsfara i rätten att begagna för allmän trafik avsedda transportmedel m.m. | 1,942 | 1 § Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, åligger det
trafikmyndighet att efter framställning från myndighet, som Kungl.
Maj:t bestämmer, meddela föreskrifter om de inskränkningar i rätten
att begagna för allmän trafik avsedda transportmedel, om den
övervakning av resande och gods samt om de åtgärder i övrigt med
avseende å trafiken, som finnas erforderliga för att förhindra att
krigsunderrättelser överbringas till obehöriga eller som eljest
påkallas av hänsyn till rikets försvar eller säkerhet.
Med trafikmyndighet avses i denna kungörelse i fråga om järnvägstrafik
och därtill ansluten tågfärjetrafik järnvägsstyrelsen, i fråga om
spårvägs- och vägtrafik vederbörande länsstyrelse, i fråga om
fartygstrafik kommerskollegium samt i fråga om lufttrafik
luftfartsmyndigheten.
2 § Det åliger såvitt angår staten tillhörigt trafikföretag
vederbörande förvaltningsmyndighet samt i fråga om annat trafikföretag
dess ägare (i fråga om partrederi huvudredare) eller innehavare att
genom trafikföretagets personal tillse, att enligt 1 § första stycket
meddelade föreskrifter behörigen iakttagas.
3 § Misstänkes den, vilken medföljer eller har för avsikt att medfölja
eller för godstransport begagna för allmän trafik avsett
transportmedel, att taga obehörig befattning med krigsunderrättelser
eller att eljest utöva verksamhet till men för rikets försvar eller
säkerhet, skall anmälan därom skyndsamt göras till befattningshavare,
som må hava särskilt utsetts att taga befattning med dylikt ärende,
eller närmaste polisman eller militäre befälhavare. Det åligger
trafikföretagets personal tillika att, såvitt ske kan, hålla uppsikt
över den misstänkte intill dess anmälan föranlett åtgärd eller uppsikt
icke längre behöves.
Gods, vars befordran anses kunna medföra fara för obehörigt spridande
av krigsunderrättelser, skall tillsvidare omhändertagas. Underrättelse
om sådan åtgärd skall skyndsamt lämnas sådan särskilt utsedd
befattningshavare, som i första stycket sägs, eller närmaste
polisman.
4 § Vid trafikföretag anställd befattningshavare må av vederbörande
trafikmyndighet efter samråd med den av Kungl. Maj:t bestämda
myndighet, som avses i 1 § första stycket, meddelas befogenhet att vid
utövande av åliggande enligt denna kungörelse verkställa visitation av
resande och av dem medförd egendom ävensom av gods, som avlämnats för
befordran.
5 § Vid fullgörande av uppdrag, som avses i denna kungörelse, åtnjuter
trafikföretags personal polismans skydd.
6 § I 1-5 §§ meddelade bestämmelser skola träda i tillämpning, då
Kungl. Maj:t därom förordnar.
7 § Det åligger den av Kungl. Maj:t bestämda myndighet, som avses i
1 § första stycket, att i samråd med överbefälhavaren och
trafikmyndigheterna redan i fredstid uppgöra planer och vidtaga de
förberedande åtgärder i övrigt, som kunna erfordras med anledning av
bestämmelserna i denna kungörelse. | null | null |
1942:92 | Förordning (1942:92) om rätt att använda obligationer med 3 procent ränta tillhörande svenska statens tredje försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt | 1,942 | Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att vad i
förordningen den 4 oktober 1940 (nr 860) om rätt att använda
försvarsobligation såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt,
m.m. är stadgat beträffande obligation tillhörande svenska statens
försvarslån av den 1 maj 1940 skall gälla jämväl sådan till svenska
statens tredje försvarslån av den 15 augusti 1942 hörande obligation,
som löper med 3 procent ränta. | null | null |
1942:926 | Förordning (1942:926) om fornminnen | 1,942 | 1 § Innan länsstyrelsen i ärende enligt lagen (1942:350) om fornminnen
fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat beslut
av vikt, skall länsstyrelsen samråda med riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer.
Länsstyrelsen skall genast tillställa riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer kopia eller avskrift av beslut som länsstyrelsen
meddelar enligt lagen om fornminnen.
Länsstyrelsen skall genast underrätta kommunen om beslut enligt 3 §
andra stycket, 4 §, 6 § första stycket eller 15 § tredje stycket lagen
om fornminnen. Om ett beslut enligt 3 eller 4 § lagen om fornminnen
avser en fornlämning inom verksamhetsområdet för en kommunal
fastighetsregistermyndighet, skall även denna underrättas. Förordning
(1987:311).
2 § Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer skall utse
ombud att mottaga anmälningar om fornfynd och omhändertaga föremålen.
Polismyndighet är skyldig att mottaga anmälningar om fornfynd och
omhändertaga föremål som upphittaren vill överlämna till myndigheten.
Förordning (1976:443).
3 § Ombud, som från enskild person har mottagit anmälan om fornfynd,
skall genast underrätta riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer.
När fornfynd har anmälts hos polismyndighet, skall
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller ombud för
denna myndighet genast underrättas. Mottager ombud sådan underrättelse
från polismyndighet, åligger det ombudet att genast underrätta
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Förordning
(1976:443).
4 § Underrättelse, som i 3 § sägs, bör innehålla kortfattad
beskrivning av föremålet och fyndplatsen jämte uppgift om upphittarens
namn och adress. Har upphittaren avgivit närmare berättelse angående
omständigheterna vid fyndet, skall den ock bifogas.
5 § Omhändertages föremålet av riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer eller ombud för denna myndighet eller av
polismyndighet, skall bevis därom lämnas upphittaren. Förordning
(1976:443).
6 § Är anledning till antagande, att ägare finnes till föremål, som
har anmälts hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
eller ombud för denna myndighet, skall framställning göras hos
polismyndigheten om att fyndet kungöres enligt vad om hittegods är
stadgat.
Har anmälan om fyndet gjorts hos polismyndighet, skall myndigheten,
förutom att lämna underrättelse enligt 3 § andra stycket, pröva
huruvida fyndet skall kungöras enligt vad nyss sagts. Förordning
(1976:443).
7 § Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer skall
underrätta länsstyrelsen innan myndigheten företager undersökning
eller annan åtgärd enligt 5 eller 15 § lagen (1942:350) om
fornminnen. Förordning (1976:443).
8 § Länsstyrelsen meddelar föreskrifter som avses i 15 c § tredje
stycket lagen (1942:350) om fornminnen. Förordning (1985:482). | null | null |
1942:927 | Brev (1942:927) till riksantikvarieämbetet angående register över vissa kulturhistoriskt märkliga byggnader | 1,942 | GUSTAF etc. Vår ynnest etc. Kungl. Maj:t, som den 12 juni 1942 utfärdat
lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, finner gott att
med stöd av 19 § nämnda lag fastställa bilagda formulär /n1/ , för
register, som avses i 6 § samma lag, så ock föreskriva, att avskrifter
av verkställda införingar i registret skola tillställas
byggnadsstyrelsen å sådant formulär omedelbart efter utgången av vart
halvår. För ny anteckning i anslutning till äldre införing äger
riksantikvarieämbetet återbekomma tidigare översänt blad.
//n1// Formuläret har här uteslutits.
Bladen i riksantikvarieämbetets register skola numreras i följd och
sammanhäftas i skruvliggare. | null | null |
1942:929 | Förordning (1942:929) om vården av vissa kyrkliga inventarier | 1,942 | 1 § I kyrka, gravkor eller eljest i kyrkas hus eller förvaringsrum
befintliga inventarier, såsom skrudar, rökelsekar, klenoder och kärl,
brev, skrifter och böcker, altartavlor, bilder, kors och krucifix,
dopfuntar, andra målningar och konstarbeten, avlatsskrin, fattigbössor,
ljuskronor och ljusstakar, gravstenar och andra minnesvårdar, epitafier,
vapensköldar, banér, sorgfanor, vapen, rustningar, votivskepp och
kyrkklockor, vilka tjäna att bevara minnet av äldre tiders bruk och
konstfärdighet och icke tillhöra enskild person eller släkt, må icke
utan regeringens tillstånd överlåtas till annan.
Vad i denna kungörelse sägs om inventarier i kyrkas hus skall ock gälla
föremål som uppställts å kyrkogård. Förordning (1976:501).
2 § I varje församling skall finnas förteckning över sådana föremål som
avses i 1 §. Vid kyrkoherdeombyte och visitation bör noggrant
undersökas, att allt finnes i enlighet med inventarieförteckningen. Ej
må något föremål avföras ur förteckningen utan att riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer samtyckt därtill. Om så finnes lämpligt,
må inventarieförteckning som nu sagts ingå i annan
inventarieförteckning, därest tydligt utmärkes vad som anses vara
föremål som avses i 1 §.
Kyrkoherden och kyrkvärdar skola tillse, att egendomen väl vårdas.
Beträffande skyldigheten att vårda kyrkans lösa egendom i
domkyrkoförsamlingar stadgas i kyrkolagen.
Även föremål, som icke längre användes, skall förvaras på lämpligt sätt.
Förordning (1976:501).
3 § Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer äger efter
tillsägelse till kyrkoherden låta verkställa besiktning av föremål som
avses i 1 §. Finnes anledning till anmärkning, skall myndigheten göra
anmälan därom hos biskopen. Förordning (1976:501).
4 § Föremål som avses i 1 § må ej utan samtycke av riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer repareras eller förändras eller flyttas
från byggnad eller kyrkogård till vilken det av gammalt hör. Vad nu
sagts skall dock icke gälla vanlig reparationsåtgärd av obetydlig
beskaffenhet.
Finnes föremål som avses i 1 § vara utsatt för överhängande fara att
skadas, äger riksantikvarieämbetet och statens historiska museer efter
samråd med biskopen omhändertaga detsamma för vård på annan plats tills
vidare eller vidtaga annan särskild åtgärd som finnes erforderlig till
föremålets skydd. Angående överlämnande av arkivhandlingar till
landsarkiven och med dem jämförliga arkivdepåer är särskilt stadgat.
Förordning (1976:501).
5 § har upphävts genom kungörelse (1967:338). | null | null |
1942:937 | Kungörelse (1942:937) med föreskrift jämlikt 1 § andra stycket förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel | 1,942 | null | null | null |
1942:981 | Brev (1942:981) till vetenskapsakademien angående fastställande av gränsen för Muddus nationalpark inom Gällivare och Jokkmokks socknar av Norrbottens län m.m. | 1,942 | I en till riksdagen den 6 februari 1942 avlåten proposition, nr 48,
föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att såsom nationalpark
finge i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för
ecklesiastikdepartementet i det vid propositionen fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag
förordnat avsättas viss del, omfattande omkring 40,030 hektar, av
det s.k. Muddusområdet i Gällivare och Jokkmokks socknar av
Norrbottens län.
I skrivelse den 24 mars 1942, nr 96, anmälde riksdagen, under
åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 6, att riksdagen med ändring av omförmälda proposition samt
med bifall till de likalydande motionerna I: 195 och II: 256
megivit, att såsom nationalpark finge avsättas de delar av det
s.k. Muddusområdet, som låge söder om den under anläggning
varande vägen mellan Gällivare och Porjus, med en areal av cirka
49,175 hektar.
Genom nådigt - - - avgivit utlåtande.
Kungl. Maj:t föreskriver, att det i riksdagens ovannämnda skrivelse
omförmälda området, med den gräns, som finnes angiven å härvid
fogade karta, skall avsättas till nationalpark och benämnas
Muddus nationalpark.
Tillika förordnar Kungl. Maj:t, - - - att vad i 7-10 §§ reglementet
den 22 december 1911 (nr 156) rörande nationalparkers förvaltning
stadgats tills vidare intill dess annorlunda kan varda
förordnat skall tillämpas jämväl i fråga om Muddus nationalpark.
Detta meddelas - - - åtgärd ankommer. | null | null |
1943:137 | Kungörelse (1943:137) om tillämpningen av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m. | 1,943 | Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelserna i 2 -- 19 §§ skola träda i tillämpning i den mån
Kungl. Maj:t därom förordnar. Dock skola sådana förberedande
åtgärder omedelbart vidtagas, som särskilt angivas i denna kungörelse
eller som eljest befinnas erforderliga för dess tillämpning.
2 § Myndighet skall vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,
så ock eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden i
möjligaste mån anpassa sin verksamhet efter det rådande läget. Härvid
skall, med beaktande av i denna kungörelse eller eljest meddelade
föreskrifter, iakttagas, att organisation, arbetsformer och förfarande
i största möjliga utsträckning förenklas samt att remissförfarandet så
långt ske kan inskränkes. Ärendena skola handläggas allt eftersom
deras skyndsamma avgörande äger betydelse för det allmänna; därvid
skola ärenden, som angå eller äga samband med försvar eller
folkförsörjning, äga företräde framför andra ärenden.
Det åligger myndighet att planlägga de ändringar eller inskränkningar
i verksamheten samt de övriga åtgärder, som kunna antagas bliva
erforderliga under olika i första stycket angivna förhållanden.
Särskild uppmärksamhet skall härvid ägnas frågan i vad mån ärenden,
som ej angå eller äga samband med försvar eller folkförsörjning, kunna
tills vidare nedläggas och personal därigenom frigöras för andra
uppgifter. Inom kommun skall planläggningen ske under inseende av den
kommunala myndighet, som enligt 11 § må utöva kommunens
beslutanderätt.
Bestämmelser angående centrala statsmyndigheter,
förvaltningsdomstolar, universitet och domkapitel samt statliga
styrelser, direktioner och nämnder
3 § Beträffande centrala statsmyndigheter, förvaltningsdomstolar,
universitet och domkapitel samt statliga styrelser, direktioner och
nämnder skall vad i 4 -- 9 §§ stadgas lända till efterrättelse, om ej
annat i laga ordning bestämmes. Om länsstyrelse skall gälla vad därom
är särskilt föreskrivet.
4 § Möter på grund av förhållanden, som avses i 2 §, hinder eller
avsevärd svårighet för myndigheten att avgöra ärenden i den
sammansättning eller med det antal ledamöter eller i den ordning, som
eljest är stadgad, må förordnande om erforderliga avvikelser
därutinnan meddelas av myndighetens chef eller annan, som är satt att
leda myndighetens verksamhet.
I den mån anordnandet av myndighetens arbete beror av bestämmelser,
som tillkommit annorledes än genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen, skall vad i första stycket sägs gälla även när eljest på
grund av förhållanden, som avses i 2 §, hinder eller avsevärd
svårighet möter för bestämmelsernas tillämpning.
5 § Finner myndigheten till följd av förhållanden, som avses i 2 §,
det vara för verksamhetens upprätthållande erforderligt, att vissa på
myndigheten ankommande uppgifter övertagas av myndigheten underställd
statsmyndighet eller att uppgifter, som tillkomma myndigheten
underställd statsmyndighet, övertagas av annan sådan myndighet eller
av den överordnade myndigheten själv, må denna därom förordna.
6 § Där myndigheten finner, att till följd av förhållanden, som avses
i 2 §, arbetsuppgifter, som tillkomma myndigheten eller denna
underställd statsmyndighet, böra övertagas av myndigheten icke
underställd statsmyndighet eller av kommunalmyndighet eller att
myndigheten eller denna underställd statsmyndighet bör övertaga
arbetsuppgifter från statsmyndighet, som icke är underställd
myndigheten, eller från kommunalmyndighet, skall, såvitt ej särskilda
föreskrifter för sådant fall äro meddelade, framställning därom göras
hos Kungl. Maj:t. I trängande fall må i avvaktan på Kungl. Maj:ts
beslut förordnande i nu nämnda hänseende, efter erforderligt samråd,
där så kan ske, med därav berörda myndigheter, meddelas av central
statsmyndighet.
Central statsmyndighet, som är överordnad kristidsnämnd, må, där på
grund av förhållanden, som avses i 2 §, så befinnes nödvändigt, utan
iakttagande av vad i första stycket sägs förordna, att nämnden skall
övertaga uppgifter från den förordnande myndigheten eller denna
underställd statsmyndighet.
7 § Sker genom förordnande, som meddelas enligt 4, 5 eller 6 §,
avvikelse från vad eljest i lag eller författning är föreskrivet,
eller meddelas utan att sådan avvikelse skett förordnande enligt 6 §
första stycket andra punkten, skall anmälan om förordnande så snart
ske kan göras hos Kungl. Maj:t, så ock, om förordnandet meddelats av
myndighet, som är underställd annan statsmyndighet, hos den
överordnade myndigheten.
Förordnande, som avses i 4, 5 eller 6 §, skall på lämpligt sätt
bringas till allmänhetens kännedom.
8 § Utövas ledningen av myndighetens verksamhet av särskild styrelse,
direktion eller nämnd, skall befogenhet enligt 4, 5 eller 6 §
tillkomma dess ordförande, såframt ej styrelsen, direktionen eller
nämnden utsett annan person att utöva sådan befogenhet.
9 § Arbetar myndigheten på avdelningar, förlagda till skilda orter,
skola, såvitt angår avdelning som förlagts till ort, där myndighetens
chef ej uppehåller sig, de uppgifter, som eljest tillkomma denne,
fullgöras av den till tjänsteställningen främste befattningshavaren å
avdelningen eller, därest myndighetens chef uppdragit åt annan
befattningshavare att fullgöra nämnda uppgifter, av denne.
Bestämmelser angående myndigheter, som handhava kommunala
förvaltningsuppgifter
10 § Beträffande handhavandet av förvaltningsuppgifter, som enligt lag
eller författning ankomma å kommunalmyndighet, skall vad i 11 -- 13 §§
stadgas lända till efterrättelse.
Med kommun förstås i denna kungörelse kommun som avses i kommunallagen
(1953:753) eller kommunallagen (1957:50) för Stockholm,
kommunalförbund, landstingskommun, församling, pastorat samt annan,
borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet. Kungörelse
(1973:865).
11 § Möter på grund av förhållanden, som avses i 2 §, hinder eller
avsevärd svårighet för hållande av sammanträde med kommunal stämma
eller representation och kan med beslut av kommunen ej anstå, skall,
efter anmälan av den som har att sammankalla stämman eller
representationen eller, vad angår landsting, av länsstyrelsen i länet
efter samråd, där så kan ske, med landstingets ordförande, kommunens
beslutanderätt för tiden intill dess enligt ny anmälan stämman eller
representationen förklaras kunna åter sammanträda utövas
i kommun som avses i kommunallagen (1953:753) eller kommunallagen
(1957:50) för Stockholm av kommunstyrelsen,
i kommunalförbund av förbundets styrelse,
i landstingskommun av landstingets förvaltningsutskott,
i församling eller kyrklig samfällighet av kyrkorådet eller, därest
flera kyrkoråd finnas, av det kyrkoråd, som stämman eller
representationen därtill utser,
i pastorat av kyrkorådet samt
i annan kommun med självständig stämma eller representation av det
förvaltande och verkställande organet eller, om flera sådana finnas,
det av dem, som stämman eller representationen därtill utser.
Ej må myndighet, som enligt vad i första stycket sägs äger utöva
kommunens beslutanderätt, förrätta val av ledamot eller suppleant för
tjänstgöring inom myndigheten eller av revisor eller revisorssuppleant
för granskning av förvaltning, för vilken myndigheten har att
redovisa, eller besluta om beviljande av ansvarsfrihet för
förvaltningen.
Kan ej anmälan om hinder eller svårighet för hållande av sammanträde
göras efter vad i första stycket sägs, må nämnda omständighet icke
utgöra hinder för myndighet, som enligt första stycket eljest vore
därtill behörig, att utöva kommunens beslutanderätt. Kungörelse
(1973:865).
12 § Myndighet, som handhar förvaltning och verkställighet, må, då det
finnes påkallat av förhållanden, som avses i 2 §, fatta beslut i
förvaltnings- och verkställighetsfrågor med mindre antal ledamöter än
eljest är stadgat; dock skall, förutom ordföranden, minst en ledamot
närvara, såframt ej oundgängligen kräves att ordföranden ensam
beslutar för myndigheten.
I trängande fall må vad i första stycket sägs gälla jämväl vid
utövande jämlikt 11 § av kommunens beslutanderätt.
13 § Då det finnes påkallat av förhållanden, som avses i 2 §, må
kommun besluta, att uppgifter, som ankomma på annan förvaltande och
verkställande myndighet än sådan som enligt 11 § må utöva kommunens
beslutanderätt, skola helt eller delvis övertagas av den eller de
kommunala myndigheter kommunen därtill utser. Vad angår uppgifter, som
ankomma på kristidsnämnd, skall vad nu sagts dock gälla endast när det
finnes oundgängligen erforderligt för verksamhetens upprätthållande
och intill dess länsstyrelsen annorledes förordnar.
Anmälan om beslut enligt första stycket skall så snart ske kan göras
hos länsstyrelsen, så ock, därest annan statsmyndighet är närmast
överordnad den kommunalmyndighet, från vilken arbetsuppgift
överflyttats, hos sistnämnda statsmyndighet. Kungörelse (1973:865).
14 § har upphävts genom kungörelse (1973:865).
Bestämmelse angående vissa nämnder
15 § Vad i 12 § är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även
beträffande nämnd, vars arbetsuppgifter ej äro att hänföra till
kommunal förvaltning, där nämnden helt eller delvis består av
kommunvalda ledamöter.
Vissa för stats- och kommunalmyndigheter gemensamma bestämmelser
16 § Är beträffande stats- eller kommunalmyndighet i lag eller
författning föreskrivet, att suppleanter skola utses till visst antal,
må sådana utses till det större antal, som finnes erforderligt.
Befogenhet att bestämma om antalet suppleanter tillkommer den
myndighet, som har att utse suppleanter. Är suppleant utsedd för viss
bestämd ledamot eller eljest för någon personligen, skall i enlighet
härmed förfaras även vid utseendet av utökat antal suppleanter. Utses
enligt vad nu sagts suppleant under löpande tjänstgöringstid, skall
uppdraget avse återstående del av tjänstgöringstiden.
17 § Myndighet, som enligt 9 § andra stycket lagen den 13 mars 1942
upptager fullföljd talan till prövning, oaktat besvärsinlaga ingivits
eller annan åtgärd företagits efter utgången av den därför bestämda
tiden, skall så snart ske kan därom underrätta den myndighet, som har
att ombesörja verkställighet av det överklagade beslutet.
Har med stöd av 9 § tredje stycket omförmälda lag besvärsinlaga, som
eljest enligt lag eller författning skolat ingivas till annan
myndighet än den som har att pröva den fullföljda talan, i stället
ingivits till sistnämnda myndighet, skall denna, om så med hänsyn till
frågan om verkställighet av det överklagade beslutet kan anses
erforderligt, så snart ske kan därom underrätta den myndighet, till
vilken inlagan eljest skolat ingivas.
18 § Befogenhet att enligt 10 § andra stycket lagen den 13 mars 1942
utsätta ny tid för åtgärd, vilken någon har att, annorledes än för
fullföljande av talan, inom viss i lag eller författning föreskriven
tid företaga för bevakande av honom tillkommande rättighet eller
förmån eller fullgörande av honom åliggande skyldighet, tillkommer,
om åtgärden skall företagas hos central statsmyndighet,
förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller domkapitel, nämnda myndighet;
om åtgärden skall företagas hos myndighet, som är underställd sådan
statsmyndighet som nyss sagts, den överordnade myndigheten;
om åtgärden skall företagas hos kommunalmyndighet, länsstyrelsen i
länet; samt
i annat fall Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill
utser.
19 § Skall delgivning ske genom militär myndighets försorg, skola
delgivningshandlingarna ingivas eller med posten insändas till
försvarsstaben. Ansökan om delgivning bör innehålla uppgift om
fullständigt för- och tillnamn å den, som sökes för delgivning, hans
värnpliktsnummer samt senast kända civila bostadsadress eller
fältpostadress eller andra upplysningar, vilka kunna tjäna till
ledning vid efterforskandet av hans uppehållsort.
Bevis om delgivning må icke utfärdas av annan än befälsperson med
lägst fänriks tjänstegrad eller tjänsteklass eller ock
befattningshavare vid militärpolisen.
Närmare föreskrifter angående delgivningsförfarandet meddelas av
överbefälhavaren.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning då stats- eller
kommunalmyndighet önskar genom militär myndighets försorg inhämta
upplysning, huruvida part eller annan haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet att fullgöra vad av myndigheten förelagts honom.
Kungörelse (1972:337) | null | null |
1943:150 | null | 1,943 | null | 1923:116 | null |
1943:182 | Lag (1943:182) med särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m.m. | 1,943 | 1 § Vid bestämmande av ersättning enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
skall, där olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen ådragits under
fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen den 13
november 1942 (nr 878) om tjänsteplikt för män, födda år 1923, den
försäkrades årliga arbetsförtjänst anses icke understiga
tvåtusentrehundra kronor.
2 § Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken
hos honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må
föranledas av vad i 1 § stadgats.
Övergångsbestämmelser
1943:182
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men äger
icke tillämpning om olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats
före lagens ikraftträdande. | null | null |
1943:183 | Förordning (1943:183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt | 1,943 | 1 § Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i
kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) om tjänsteplikt för män, födda
år 1923, skadas till följd av olycksfall eller annorledes ådrager sig
sjukdom, skall, med nedan i 2 § angivna undantag, ersättning utgivas av
allmänna medel.
Fullgörande av tjänsteplikt skall anses vara för handen endast under
tid, då den tjänstepliktige för sådant ändamål uppehåller sig på sin
arbetsplats eller därtill hörande förläggning eller då den
tjänstepliktige är stadd på färd till eller från arbetsplatsen eller
förläggningen samt färden föranledes av och står i omedelbart samband
med tjänsteplikten.
I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat
följer av vad nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.
2 § Denna förordning äger icke tillämpning å tjänstepliktig, vilken
jämlikt 2 § andra stycket lagen om försäkring för olycksfall i arbete
icke är att anse såsom arbetare.
Ersättning enligt denna förordning utgår ej, om ersättning i anledning
av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Ersättning skall ej heller utgå enligt denna förordning i den mån
motsvarande ersättning utgives enligt förordningen angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
3 § Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller
föreskrift av läkare, som arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren må
tillkalla.
4 § I 6 § första stycket 1) a) förordningen om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, angivna ersättningar
utgivas från tiden för olycksfallet eller sjukdomens yppande. Övriga i 6
§ första stycket nämnda förordning angivna ersättningar utgivas, under
där omförmälda förutsättningar, från och med dagen efter olycksfallet
eller sjukdomens yppande.
5 § Den skadades eller sjukes årliga arbetsförtjänst beräknas efter de
grunder, som stadgas i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete;
dock skall, där den årliga arbetsförtjänsten understiger
tvåtusentrehundra kronor, densamma beräknas till detta belopp.
6 § Beredes den skadade eller sjuke vård å sjukvårdsanstalt, skall
rörande avdrag å sjukpenning gälla vad i 10 § förordningen om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas;
där den ersättningsberättigade icke har försörjningsplikt, som angives i
sagda paragraf, skall dock avdrag göras med hälften av sjukpenningen.
7 § Kan ej genast avgöras, huruvida ersättning av allmänna medel skall
utgå men sannolika skäl därtill finnas eller huruvida ersättning skall
utgå från riksförsäkringsanstalten eller från sådant bolag, som i 4 §
lagen om försäkring för olycksfall i arbete sägs, må
riksförsäkringsanstalten kunna besluta om åtgärder för den skadades
eller sjukes vård samt utgiva ersättningar; skolande ersättningar i
förstnämnda fall utgivas provisoriskt och utan återbetalningsskyldighet,
därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller
ersättning finnes icke böra utgå.
8 § Gällande bestämmelser rörande tillämpning av lagen om försäkring för
olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens
räkning, skola lända till efterrättelse jämväl beträffande tillämpning
av denna förordning å tjänstepliktiga, vilka anställts hos staten som
tjänstepliktberättigad arbetsgivare.
9 § Rörande skyldighet för den skadade eller sjuke att lämna
arbetsgivare eller arbetsföreståndare underrättelse om skada eller
sjukdom samt för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att göra
anmälan därom till riksförsäkringsanstalten ävensom beträffande påföljd
för underlåtenhet att göra sådan anmälan samt för lämnande av veterligen
oriktigt meddelande däri skola bestämmelserna i 20, 21 och 34 §§ lagen
om försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande tillämpning.
10 § De närmare föreskrifter, vilka, utöver vad denna förordning
innehåller, finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas
av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.
Övergångsbestämmelser
1943:183
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Har olycksfall inträffat eller sjukdom yppats före förordningens
ikraftträdande, skall ersättning i anledning därav, efter därom hos
riksförsäkringsanstalten gjord ansökan, utgivas med tillämpning av
stadgandena i denna förordning, i den mån icke motsvarande ersättning
skall utgå jämlikt i 2 § omförmälda författningar. | null | null |
1943:208 | null | 1,943 | null | 1736:0123 2 | null |
1943:219 | null | 1,943 | null | 1939:350 | null |
1943:263 | null | 1,943 | null | 1928:370 | null |
1943:315 | null | 1,943 | null | 1908:128 s.1 | null |
1943:329 | null | 1,943 | null | 1941:251 | null |
1943:330 | null | 1,943 | null | 1941:416 | null |
1943:398 | null | 1,943 | null | 1936:45 | null |
1943:45 | null | 1,943 | null | 1928:370 | null |
1943:459 | Lag (1943:459) om tillsyn över hundar och katter | 1,943 | 1 § Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn
till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att
de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.
I jaktlagen (1987:259) finns särskilda bestämmelser om vad som skall
iakttas för att hindra hundar från att driva eller förfölja vilt.
Lag (1987:260).
2 § Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej
vara lös utomhus, såframt den icke hålles inom område, som är
betryggande inhägnat och till vilket utomstående ej äga tillträde.
Hållas får ute i trakten, skall vad nu är sagt gälla även beträffande
hund som visat benägenhet att driva får.
3 § Eftersätts tillsynen över hund, får polismyndigheten meddela det
beslut som omständigheterna kräver, såsom att hunden skall vara försedd
med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Beslutet skall delges
hundens ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller
nyttjande.
Är det fråga om en hund som avses i 2 §, får polismyndigheten besluta
att hunden skall omhändertas genom myndighetens försorg. Sedan hunden
omhändertagits får ägaren inte förfoga över hunden utan tillstånd av
polismyndigheten. Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja
eller avliva hunden eller ta hand om hunden tills vidare. För
omhändertagande gäller i övrigt 35 § djurskyddslagen (1988:534). Innan
en hund avlivas skall dock polismyndigheten inhämta yttrande från
veterinär, om det ej är uppenbart obehövligt eller fara i dröjsmål.
Anträffas en hund som avses i 2 § lös på område där hemdjur finns, får
hunden, om den ej låter sig tas om hand, dödas av den som äger eller
vårdar hemdjuren. Den som sålunda dödat en hund är skyldig att snarast
möjligt anmäla förhållandet till polismyndigheten.
Beslut enligt första eller andra stycket gäller omedelbart, om inte
något annat förordnas. Lag (1988:535).
4 § Om en hund springer lös i ett område där det finns vilt, får
jakträttshavaren eller någon som företräder honom ta hand om hunden. När
detta har skett skall hundens ägare eller innehavare snarast
underrättas. Om denne inte är känd, skall i stället polismyndigheten i
orten underrättas.
Kan inte hunden tas om hand, får polismyndigheten låta döda hunden, om
detta är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med
hänsyn till omständigheterna i övrigt. Lag (1987:260).
5 § Den som vill återfå en hund som har tagits om hand enligt 4 § är
skyldig att betala ersättning för hundens föda och de övriga kostnader
som omhändertagandet har medfört.
Har inte ägaren eller innehavaren, mot ersättning enligt första stycket,
återtagit hunden inom en vecka efter det att han underrättades om
omhändertagandet eller inom två veckor efter det att polismyndigheten
underrättades, får jakträttshavaren behålla hunden. Lag (1987:260).
6 § Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare, ändå att han
ej är vållande till skadan. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger han
söka åter av den som har vållat skadan.
Vad nu stadgats om ägare till hund gälle ock den som mottagit hunden
till underhåll eller nyttjande.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för skada som
orsakas av en tjänstehund när en polisman använder den i tjänsten, om
den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det har varit
påkallat att ingripa mot honom.
Vid tillämpningen av tredje stycket skall med polisman likställas sådan
vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning
eller för att upprätthålla ordning. Lag (1992:268).
7 § En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad, får
dödas av jakträttshavaren eller av någon som företräder denne. Inom
tätbebyggt område krävs dock tillstånd av polismyndigheten.
Lag (1987:260).
8 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 §, 3 § tredje
stycket andra meningen eller 7 § andra meningen eller mot beslut som har
meddelats med stöd av 3 § första stycket, döms till böter.
Den som försummar att lämna underrättelse enligt 4 § första stycket döms
till penningböter. Lag (1991:261).
9 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten. Lag (1995:1684).
Övergångsbestämmelser
1995:1684
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan. | null | null |
1943:517 | null | 1,943 | null | 1938:279 | null |
1943:589 | null | 1,943 | null | 1937:810 | null |
1943:839 | null | 1,943 | null | 1927:184 | null |
1943:841 | null | 1,943 | null | 1932:570 | null |
1943:846 | null | 1,943 | null | 1917:281 | null |
1943:856 | null | 1,943 | null | 1928:370 | null |
1943:881 | Lag (1943:881) om polisens ställning under krig | 1,943 | 1 § En polisman är skyldig att under krig delta i rikets
försvar i den omfattning regeringen föreskriver.
Lag (2014:581).
2 § En polisman, som enligt särskilda bestämmelser ska delta
i rikets försvar, tillhör under krig Försvarsmakten.
Lag (2014:581).
3 § Har upphävts genom lag (2014:581).
4 § Har upphävts genom lag (1980:587).
5 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen
av denna lag. Lag (2014:581). | null | null |
1943:883 | null | 1,943 | null | 1907:36 s. 22 | null |
1944:133 | Lag (1944:133) om kastrering | 1,944 | 1 § Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin
könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för
annan, får han kastreras enligt denna lag, såvida han samtyckt
därtill.
Detsamma gäller om någon på grund av könsdriftens abnorma
riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan
allvarlig olägenhet.
Denna lag äger inte tillämpning i fråga om ingrepp i könsorganen
som är påkallat av kroppslig sjukdom eller som görs efter tillstånd
enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa
fall. Lag (1993:1286).
2 § Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna
giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant
samtycke ej föreligger.
3 § Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre
synnerliga skäl därtill äro.
4 § Kastrering får, om ej nedan annorlunda stadgas, företas endast efter
tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för
någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts,
om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är gift hans
make samt om han är intagen på allmän anstalt dennas läkare och
föreståndare.
På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt
samtycke får kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan
socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet samt någon
annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete
har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts
skall dock ej gälla den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall eller som är intagen på vårdinrättning med stöd av lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.
Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar
iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas. Lag (1991:1956).
5 § Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra
kastrering. Åtgärden skall ske på sjukhus eller på annan vårdinrättning
som socialstyrelsen godkänner. Lag (1982:766).
6 § Den som har tagit befattning med kastrering eller med
ärende angående sådan åtgärd får inte obehörigen röja vad som
därvid har förekommit.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna
i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Lag (2009:402).
7 § Socialstyrelsens beslut i ärende om kastrering får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (1995:9).
8 § Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller som mot
bättre vetande till myndighet eller läkare avger osann utsaga i ärende
angående kastrering, döms, om gärningen inte är belagd med straff i
brottsbalken, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag
(1991:262).
9 § I mål och ärenden angående kastrering när giltigt samtycke till
åtgärden saknas skall offentligt biträde förordnas för den som
åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Lag (1996:1625).
10 § har upphävts genom lag (1975:692).
Övergångsbestämmelser
1971:588
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre betstämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som
meddelats före den 1 januari 1972.
1995:9
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats
före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser. | null | null |
1944:148 | null | 1,944 | null | 1939:350 | null |
1944:172 | null | 1,944 | null | 1942:725 | null |
1944:181 | Lag (1944:181) om redovisningsmedel | 1,944 | Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för
dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller
annorledes håller avskilt skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt
beloppet avskilts utan dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som
avskilts senare, om den redovisningsskyldige ej var på obestånd, när
beloppet avskildes.
Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att
avskiljas vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med
avskiljandet ej föreligger.
Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de
inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran. | null | null |
1944:182 | null | 1,944 | null | 1736:0123 2 | null |
1944:183 | null | 1,944 | null | 1921:225 | null |
1944:219 | Lag (1944:219) om djurskydd | 1,944 | 11 § För annan särskild behandling av djur än ovan sägs i syfte att
bota sjukdom eller skada skall veterinär anlitas, därest behandlingen
är förenad med operativt ingrepp av någon betydelse eller avsevärt
lidande för djuret.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, om anlitandet av veterinär skulle
vålla tidsutdräkt som äventyrar ändamålet med behandlingen. Lag
(1978:979).
12 § Djur får ej utan lantbruksstyrelsens tillstånd användas för
vetenskaplig forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos,
framställning av läkemedel eller annat härmed jämförligt ändamål, om
användningen är förenad med operativt ingrepp, insprutning eller
blodavtappning eller eljest medför ångest eller annat lidande för
djuret.
Vid verksamhet som avses i första stycket får användas endast djur
som har fötts upp till verksamheten.
Uppfödning som avses i andra stycket får ej ske utan tillstånd av
lantbruksstyrelsen.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från första, andra eller tredje stycket. Lag
(1978:979).
12 a § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om prövning från etisk synpunkt i fråga om användningen
av djur i verksamhet som avses i 12 § första stycket. Lag (1978:979).
14 § */kurs/2 mom.*/slut kurs/ Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan, om
ej annat är särskilt föreskrivet, meddela föreläggande eller förbud
som behövs för att bestämmelserna i 2-6 § eller 8 b § skall
efterlevas. Sådan föreskrift kan avse förbud att hålla djur i visst
förvaringsrum eller inom visst område. I beslut om föreläggande eller
förbud kan nämnden utsätta vite. Underlåter någon att vidtaga
föreskriven åtgärd, kan nämnden låta verkställa åtgärden på hans
bekostnad. Nämnden får förordna, att dess beslut skall lända till
efterrättelse omedelbart.
Talan mot beslut av miljö- och hälsoskyddsnämnden enligt första
stycket föres genom besvär hos länsstyrelsen.
Föreligga sådana omständigheter att förbud enligt 4 mom. andra stycket
kan komma i fråga, skall miljö- och hälsoskyddsnämnden göra anmälan
därom till länsstyrelsen. Lag (1983:300).
*/kurs/ 3 mom.*/slut kurs/har upphört att gälla enligt lag (1977:201).
*/kurs/ 4 mom.*/slut kurs/ Länsstyrelsen har samma befogenheter som
enligt 2 mom. första stycket tillkommer miljö- och hälsoskyddnämnden.
Underlåter någon att följa beslut som miljö- och hälsoskyddsnämnd
eller länsstyrelse meddelat enligt 2 mom. och som är av väsentlig
betydelse från djurskyddssynpunkt eller föreligger annat
missförhållande av allvarlig natur i fråga om djurs vård eller
behandling, får länsstyrelsen meddela den försumlige förbud att handha
djur eller visst slag av djur. Är den försumlige ägare av djuret eller
djuren, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att avhända sig djuret
eller djuren och förbjuda honom att anskaffa djur eller visst slag av
djur. Förbud enligt detta stycke skall avse viss tid eller gälla tills
vidare.
Länsstyrelsens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej
annorlunda förordnas. Lag (1983:300).
16 a § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som yrkesmässigt eller eljest i större omfattning
upplåter hästar eller använder hästar i ridskoleverksamhet skall göra
anmälan om verksamheten. Lag (1978:979).
17 § Utsättes djur genom misshandel, överansträngning eller vanvård
eller på annat sätt otillbörligen för lidande och sker ej rättelse på
tillsägelse av polismyndigheten, miljö- och hälsoskyddsnämnden eller
länsstyrelsen, får länsstyrelsen förordna att djuret skall
omhändertagas genom polismyndighetens försorg.
Länsstyrelsen får även förordna att djur skall omhändertagas genom
polismyndighetensförsorg,omdjurägaren ej iakttager föreläggande enligt
14 § 4 mom. att avhända sig djur eller förbud att anskaffa djur eller
förbud enligt 14 § 2 mom. att hålla djur i visst förvaringsrum eller
inom visst område.
Om det är påkallat från djurskyddssynpunkt, får länsstyrelsen eller
polismyndigheten förordna att djur skall omhändertagas genom
polismyndighetens försorg i avvaktan på beslut varigenom länsstyrelsen
avgör ärendet. Meddelar polismyndigheten sådant beslut, skall det
underställas länsstyrelsen som har att snarast avgöra om beslutet
skall bestå eller ej.
Beslut som avses i första, andra eller tredje stycket skall
omedelbart lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Lag
(1983:300).
18 § Sedan djur omhändertagits, får ägaren ej förfoga över det utan
tillstånd av polismyndigheten.
Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja eller avliva djur
som omhändertagits enligt beslut som vunnit laga kraft.
Polismyndigheten kan i stället tillse att djuret tages om hand tills
vidare. Lag (1978:979).
19 § Kostnad som föranledes av åtgärd enligt 17 § förskotteras av
allmänna medel.
Omhändertages djur enligt 17 §, skall kostnaden återbetalas av den
mot vilken åtgärden har riktats, om ej särskilda skäl föranleder
annat.
Har omhändertaget djur sålts genom polismyndighetens försorg, får
kostnad som skall återbetalas av ägaren uttagas ur köpesumman. Lag
(1978:979). | null | null |
1944:267 | null | 1,944 | null | 1920:405 | null |
1944:271 | Kungörelse (1944:271) med särskilda föreskrifter angående inrättande och förande av ny fastighetsbok i fråga om vissa järnvägar | 1,944 | Kungl. Maj:t har funnit gott att, med ändring av vad kungörelsen den
19 november 1880 (nr 48 s. 1) om särskilda föreskrifter angående
inrättande och förande av fastighetsbok i fråga om vissa järnvägar
innehåller häremot stridande, förordna som följer.
I fall då jämlikt vederbörligt förordnande ny fastighetsbok enligt
lösbladssystem upplägges för järnväg, som avses i förordningen den 15
oktober 1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående
lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om
förvaltning av järnväg under konkurs, skall iakttagas:
att varje upplägg skall innehålla tre avdelningar, nämligen
fastighetsspalt, lagfartsspalt och inteckningsspalt;
att för fastighetsspalt skola användas blanketter i enlighet med
härvid fogat formulär; samt
att för lagfarts- och inteckningsspalter skola användas blanketter,
överensstämmande med de formulär, som fogats vid kungörelsen den 18
november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter huru nya
fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras. | null | null |
1944:279 | null | 1,944 | null | 1942:371 | null |
1944:280 | null | 1,944 | null | 1928:370 | null |
1944:285 | Kungörelse (1944:285) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering | 1,944 | 1 § Ansökan hos socialstyrelsen om tillstånd till kastrering får göras
1. av den som avses med ansökningen;
2. för underårig av den som har vårdnaden om honom; samt
3. för den som är intagen på psykiatrisk avdelning i
kriminalvårdsanstalt av överläkaren och för den som eljest är intagen i
annan allmän anstalt än sjukhus av anstaltens läkare eller föreståndare.
Ansökan får även göras av distriktsläkare och överläkare vid sjukhus där
psykiatrisk vård meddelas eller vid specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda. Förordning (1988:1331).
2 § Läkare, som enligt 1 § äger göra ansökan om kastrering, är pliktig
att på framställning av statlig eller kommunal myndighet, så ock eljest
då han i sin verksamhet erhåller kännedom om fall i vilket kastrering
synes påkallad från allmän synpunkt, verkställa eller genom underordnad
läkare låta verkställa erforderlig undersökning samt, därest
omständigheterna därtill föranleda, sörja för att ansökan om kastrering
göres hos socialstyrelsen. Kungörelse (1968:157).
3 § Ansökan hos Socialstyrelsen om kastrering skall göras
skriftligen och vara egenhändigt undertecknad av sökanden.
Avser ansökningen annan än sökanden, bör, där det kan ske, bifogas
skriftligt samtycke av honom till kastrering.
Vid ansökan om kastrering skall, om så kan ske, fogas yttrande
rörande ansökningen, om den som avses därmed är underårig av den som
har vårdnaden om honom, om han är gift av hans make samt om han är
intagen på allmän anstalt av dennas läkare och föreståndare.
Vid ansökan skall vidare fogas personbevis för den som avses med
ansökningen samt intyg av hans anförvanter, make eller andra rörande
de omständigheter som är av betydelse för bedömningen av saken liksom
intyg av legitimerad läkare angående verkställd undersökning.
Handlingar som avses i denna paragraf bör vara avfattade enligt
fastställda formulär. Förordning (1995:390).
4 § Har ansökan om tillstånd till kastrering rätteligen skett, skall
socialstyrelsen så snart ske kan pröva, om kastrering må äga rum.
Avser ansökningen annan än sökanden och föreligger icke samtycke av
honom, skall socialstyrelsen, om kastrering ej må äga rum utan hans
samtycke, bereda honom tillfälle att meddela, huruvida han samtycker
till åtgärden.
Föreligger icke från dem, som enligt 4 § första stycket lagen om
kastrering böra erhålla tillfälle att yttra sig, skriftligt uttalande i
ärendet, skall socialstyrelsen, där så kan ske, lämna dem tillfälle att
avgiva yttrande över ansökningen.
Erfordras eljest för prövningen ytterligare upplysningar och kan det
felande ej lämpligen anskaffas genom socialstyrelsens försorg, skall
styrelsen förelägga sökanden viss tid att inkomma därmed. Kungörelse
(1968:157).
5 § Vid meddelande av tillstånd till kastrering äger socialstyrelsen
lämna särskilda föreskrifter angående ingreppets verkställande.
Ingreppet må ej företagas förrän socialstyrelsens beslut vunnit laga
kraft.
Tillstånd till kastrering vare förfallet, där åtgärden ej verkställts
inom ett år från det beslutet vunnit laga kraft. Kungörelse (1968:157).
6 § Behörighet att avgiva sådant utlåtande angående kastrering, varom
förmäles i 4 § andra stycket lagen om kastrering, tillkommer, förutom
den läkare som utför ingreppet, överläkare vid odelat sjukhus eller
klinik, där psykiatrisk vård meddelas, eller vid specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda samt av biträdande överläkare som anförtrotts
särskild sjukavdelning vid sjukhus eller klinik som nu sagts, överläkare
vid psykiatrisk avdelning i kriminalvårdsräjong samt annan läkare i
allmän tjänst som innehar specialistkompetens avseende psykiska och
nervösa sjukdomar.
Utlåtandet skall vara avfattat enligt fastställt formulär.
Kastrering må ej med stöd av sådant utlåtande verkställas, sedan ett år
förflutit från den dag då handlingen är dagtecknad.
Vid prövning som här avses skall i tillämpliga delar iakttagas vad i 3
och 4 §§ är föreskrivet angående förfarandet, då ansökan om tillstånd
till kastrering göres hos socialstyrelsen. Kungörelse (1968:157).
7 § Sedan kastrering med stöd av lagen om kastrering verkställts, skall
den läkare som utfört ingreppet inom en månad insända berättelse därom
till socialstyrelsen enligt fastställt formulär. Har kastrering
företagits med stöd av 4 § andra stycket lagen om kastrering, skola
tillika samtliga handlingar i ärendet insändas. Kungörelse (1968:157).
8 § Beträffande den som kastrerats efter tillstånd av socialstyrelsen
skall, sedan tre år förflutit efter ingreppets utförande, inom två
månader därefter undersökning verkställas angående kastreringens
verkningar och berättelse därom avgivas till socialstyrelsen enligt
fastställt formulär. Undersökningen skall, om den kastrerade är intagen
på allmän anstalt, verkställas av anstaltsläkaren och i annat fall av
överläkare eller biträdande överläkare vid odelat sjukhus eller klinik,
inom vars upptagningsområde den kastrerade är bosatt och där psykiatrisk
vård meddelas. När den kastrerade utskrivits från allmän anstalt innan
tre år förflutit efter ingreppets utförande, skall anstaltens läkare
snarst göra anmälan härom till nämnda sjukhus eller klinik. Kungörelse
(1968:157).
9 § I denna kungörelse omförmälda formulär fastställas av
socialstyrelsen. Kungörelse (1968:157).
10 § Läkare som bryter mot föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §
första stycket, eller som åsidosätter vad som föreskrivs i 7 § döms till
böter. Förordning (1991:1353). | null | null |
1944:302 | Lag (1944:302) om köpares rätt till märkt virke | 1,944 | Ved eller annat virke, som någon tillhandlat sig, må, ändå att virket
är kvar i säljarens vård, ej tagas i anspråk för betalning av dennes
gäld, om virket i fråga blivit tydligt märkt för köparens räkning och
det vid köp av sådant virke är brukligt att genom märkning angiva vad
som tillkommer köparen.
Övergångsbestämmelser
1944:302
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Lagen äger ej tillämpning, där utmätning ägt rum eller konkurs
inträffat före nämnda dag. | null | null |
1944:348 | null | 1,944 | null | 1938:279 | null |
1944:407 | Kungörelse (1944:407)med provisoriska bestämmelser angående meritberäkning för befälsutbildad värnpliktig m.m. | 1,944 | 1 § 1 mom. Med befälsutbildning förstås i denna kungörelse följande
militära tjänstgöring, i den mån den icke inbegripes i den
tjänstgöring, som jämlikt 27 § 1 mom. A värnpliktslagen åligger
värnpliktiga i allmänhet, nämligen
1) utbildning enligt 27 § 1 mom. B-D värnpliktslagen;
2) utbildning till flygförare, bombfällare och navigatör eller
flygskytt; samt
3) utbildning till reservofficer eller till fänrik vid sjövärnskåren.
Med befälsutbildad förstås den, som med godkända vitsord genomgått
befälsutbildning.
2 mom. Vad i denna kungörelse stadgas om anställning, befordran eller
förordnande har avseende å dels befattning i statens tjänst, dels
befattning vid kommunal flickskola, kommunal mellanskola, praktisk
mellanskola, högre folkskola eller vid folk- eller småskola, dels ock
annan kommunal befattning, som tillsättes av statlig myndighet eller
beträffande vilken kommunal myndighets beslut om tillsättande må
sakligt prövas av statlig myndighet.
Vad i kungörelsen stadgas om utbildningskurs har avseende å kurs för
utbildning till befattning, som i första stycket sägs.
3 mom. Bestämmelserna i denna kungörelse skola tillämpas i den mån ej
Kungl. Maj:t för visst verk eller viss undervisningsanstalt särskilt
bestämt, på vad sätt befälsutbildad skall äga tillgodoräkna
befälsutbildningen i sådant hänseende, varom i kungörelsen är fråga.
2 § Vid tillsättande av eller förordnande å befattning eller
uppgörande av förslag därtill skall den hänsyn, vartill
omständigheterna föranleda, tagas till befälsutbildning hos sökande
eller annan, som kan ifrågakomma till befattningen eller
förordnandet.
3 § Har befälsutbildad sökande till befattning eller förordnande ej på
grund av vad nedan i denna kungörelse sägs eller eljest må gälla fått
räkna sig befälsutbildningen till godo i merithänseende, skall han äga
företräde framför eljest jämställd medsökande.
4 § Där av Kungl. Ma:jt i instruktion, arbetsordning eller dylik
författning eller av vederbörande myndighet meddelats föreskrift
därom, att anställning hos verk eller befordran till viss befattning
därstädes eller tillträde till vid verket anordnad utbildningskurs
icke må vinnas av den, som överskridit viss ålder, skall för
befälsutbildad till den sålunda bestämda åldern läggas tiden för hans
befälsutbildning.
Där av Kungl. Maj:t i stadga, reglemente eller dylik författning eller
av vederbörande myndighet meddelats föreskrift därom, att såsom elev
vid läroanstalt icke må antagas den, som överskridit viss ålder, skall
vad i föregående stycke föreskrivits äga motsvarande tillämpning.
5 § Har myndighet meddelat föreskrift, enligt vilken för erhållande av
anställning hos eller för befordran till befattning vid verket fordras
viss teoretisk kompetens eller genomgången viss teoretisk eller
praktisk utbildningskurs, bör myndigheten vid handläggning av
anställnings- och befordringsärenden i förekommande fall taga under
övervägande, om och i vad mån sådant villkor utan men för fullgod
personalrekrytering kan eftergivas i fråga om befälsutbildad.
Är dylik föreskrift meddelad av Kungl. Maj:t och finner myndigheten
skäl till undantag därifrån föreligga beträffande befälsutbildad, bör
frågan om dispens underställas Kungl. Maj:ts prövning, där ej rätt att
meddela sådan dispens tillkommer myndigheten.
6 § Har myndighet såsom behörighetsvillkor för befordran till eller
erhållande av förordnande å viss befattning vid verket föreskrivit
viss tids föregående tjänstgöring vid verket eller eljest i statens
eller kommuns tjänst eller har myndigheten enligt hittills tillämpad
praxis krävt sådan föregående tjänstgöring, bör myndigheten, om och i
den mån så finnes kunna ske, vid tjänstetillsättning eller meddelande
av förordnande såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna befälsutbildad
tiden för hans befälsutbildning.
Har föreskrift om sådant villkor meddelats av Kungl. Maj:t, bör
myndigheten, där densamma finner skäl därtill föreligga, underställa
frågan om tillgodoräkning Kungl. Maj:ts prövning.
7 § Där ej Kungl. Maj:t i instruktion, arbetsordning eller dylik
författning eller ock i annan ordning meddelat särskilda bestämmelser
om tjänstårsberäkning för befordran, bör myndighet vid handläggning av
befordringsärenden, i den mån hänsyn därvid tages till längden av
föregående tjänstgöringstid i statens eller kommuns tjänst, såsom
sådan tid tillgodoräkna befälsutbildad jämväl tid, varunder han efter
vunnen första fortlöpande anställning i dylik tjänst undergått
befälsutbildning, under förutsättning likväl att han, därest
befälsutbildningen icke mellankommit, skulle hava tagits i anspråk för
tjänstgöring i civil statlig eller kommunal anställning.
I det fall, att befattningshavare efter vunnen anställning vid
vederbörande verk inträtt i viss turordning för erhållande av framtida
förordnande eller befordran, bör avbrott i anställningen eller
tjänstgöringen för befälsutbildning i och för sig icke föranleda
rubbning i hans befordringstur.
Den omständigheten, att befattningshavare på grund av befälsutbildning
kunnat genomgå eller avsluta vid vederbörande verk anordnad
utbildningskurs först senare än eljest skulle hava blivit fallet, bör
icke föranleda rubbning i hans befordringstur eller eljest lända honom
till men i befordringshänseende. Detsamma skall gälla beträffande
elev, som på grund av befälsutbildning kunnat avsluta vid vederbörande
verk anordnad utbildningskurs först senare än eljest skulle hava
blivit fallet.
8 § Har någon, som på grund av sjukdom avbrutit befälsutbildning, det
oaktat fått uppbära premie i enlighet med vad därom finnes
föreskrivet, skall vad i denna kungörelse är stadgat om
tillgodoräknande av befälsutbildning äga tillämpning beträffande den
fullgjorda delen av befälsutbildningen.
För den, som med godkända vitsord genomgått till befälsutbildning
hörande lägre skola eller utbildning men underkänts i högre sådan
skola eller utbildning, skall vad i denna kungörelse är stadgat om
tillgodoräknande av befälsutbildning äga tillämpning beträffande den
lägre skolan eller utbildningen. | null | null |
1944:42 | Reglemente (1944:42) för handelsflottans pensionsanstalt | 1,944 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1944:424 | null | 1,944 | null | 1908:128 s.1 | null |
1944:435 | null | 1,944 | null | 1913:380 | null |
1944:444 | null | 1,944 | null | 1936:45 | null |
1944:450 | null | 1,944 | null | 1942:684 | null |
1944:475 | Lag (1944:475) om arbetslöshetsnämnd | 1,944 | 1 § I varje kommun skall finnas en arbetslöshetsnämnd. Kommun får
tillsätta särskild arbetslöshetsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd
att vara arbetslöshetsnämnd. Har så ej skett är kommunstyrelsen
arbetslöshetsnämnd.
2 § Arbetslöshetsnämnd har till uppgift att vidtaga eller på annat
sätt främja kommunala åtgärder för att förebygga arbetslöshet eller
minska verkningarna av arbetslöshet.
3 § Det åligger arbetslöshetsnämnd särskilt att
1. handlägga frågor om kommuns hjälpverksamhet vid
arbetslöshet,
2. samarbeta med myndigheter och enskilda vilkas verksamhet rör
sysselsättningsfrågor samt
3. omedelbart underrätta Arbetsförmedlingen om arbetskonflikt
som påverkar hjälpverksamhet inom kommunen. Lag (2007:397).
4 § Arbetslöshetsnämnd skall göra de framställningar till
kommunfullmäktige och kommunstyrelsen som behövs för nämndens
verksamhet. Nämnden får infordra yttranden och upplysningar från
kommunstyrelsen, annan nämnd, beredning eller tjänsteman hos kommunen.
5 § För en särskild arbetslöshetsnämnd gäller vad som är föreskrivet om
nämnder i kommunallagen (2017:725). Lag (2017:726). | null | null |
1944:479 | null | 1,944 | null | 1944:42 | null |
1944:521 | null | 1,944 | null | 1736:0123 1 | null |
1944:542 | null | 1,944 | null | 1942:335 | null |
1944:629 | null | 1,944 | null | 1942:335 | null |
1944:636 | Kungörelse (1944:636) angående överflyttande på civilförsvarsstyrelsen av de uppgifter, som åvila luftskyddsinspektionen och statens utrymningskommission | 1,944 | Kungl. Maj:t, som denna dag beslutat, att civilförsvarsstyrelsens
verksamhet skall taga sin början den 1 oktober 1944 men att
civilförsvarslagen skall träda i kraft först den 1 december samma år,
har funnit gott förordna, att civilförsvarsstyrelsen under oktober och
november månader 1944 skall dels fullgöra de uppgifter, som enligt
gällande författningar åvila luftskyddsinspektionen, dels ock vara
central utrymningsmyndighet och i övrigt fullgöra de uppgifter, som
enligt gällande författningar åvila statens utrymningskommission.
Tillika förordnar Kungl. Maj:t, att instruktionen den 28 juni 1941 (nr
638) för luftskyddsinspektionen och instruktionen den 13 april 1940
(nr 297) för statens utrymningskommission skola upphöra att gälla från
och med den 1 oktober 1944. | null | null |
1944:648 | Kungörelse (1944:648) om personalprövningsnämnder | 1,944 | 1 § I varje län skall finnas en personalprövningsnämnd. Kungörelse
(1967:806).
2 § Personalprövningsnämnd tillkommer att avgöra dels sådana frågor
rörande personalram för allmänt civilförsvar, inskrivning i civilförsvar
eller upphävande av dylik inskrivning, som jämlikt 33, 36 eller 39 §
civilförsvarskungörelsen komma under nämndens prövning, dels ock frågor,
som hänskjutas till nämnden jämlikt kungörelsen den 16 januari 1953 (nr
21) angående tillämpning av lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten, m.m. Fråga om
inskrivning i civilförsvar eller hävande därav må prövas av nämnden,
även om framställning därom icke gjorts.
Personalprövningsnämnden äger vidare på framställning av
civilförsvarsmyndighet eller länsarbetsnämnd förordna, att viss person,
som är bosatt eller stadigvarande vistas inom länet, med hänsyn till
särskild lämplighet eller utbildning för viss kvalificerad uppgift inom
civilförsvaret eller för visst arbete av väsentlig betydelse för det
allmänna, icke må vara krigsfrivillig eller hemvärnsman eller såsom
avtalspersonal enligt förordningen (1994:524) om frivillig
försvarsverksamhet tilläggas särskild beredskapsuppgift; dock
att sådant förordnande icke må meddelas beträffande någon, som är
krigsplacerad i befattning, som enligt gällande mobiliseringstabeller
och konstitueringsföreskrifter skall besättas med personal av lägst
löjtnants tjänstegrad eller tjänsteklass. Förordning (1994:531).
3 § Landshövdingen är ordförande i personalprövningsnämnden. I
Stockholms län är länsöverdirektören och i annat län det länsråd som
landshövdingen bestämmer ersättare för landshövdingen. Ledamöter äro
dels chefen för länsstyrelsens försvarsenhet, för vilken länsstyrelsen
utser ersättare, dels länsarbetsnämndens ordförande med dess vice
ordförande såsom ersättare, dels vägdirektören, för vilken statens
vägverk utser ersättare, dels ock den befattningshavare som
Försvarsmakten utser. Är landshövdingen ordförande i
länsarbetsnämnden, ingår dess vice ordförande som ledamot i
personalprövningsnämnden med den ledamot av länsarbetsnämnden, som
arbetsmarknadsstyrelsen utser, såsom ersättare. Förordning (1994:531).
4 § Personalprövningsnämnd sammanträder på kallelse av ordföranden, så
ofta som erfordras för att ärendena skola kunna avgöras utan
tidsutdräkt. Nämnden skall vid sammanträde vara fulltalig.
Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Föredragande i
nämnden är länsarbetsdirektören, som äger att deltaga i nämndens
överläggningar men ej i besluten ävensom att, där han så önskar, få sin
mening till protokollet antecknad.
Yppas skiljaktiga meningar inom nämnden, skall som nämndens beslut gälla
den mening, varom flertalet förenar sig, samt vid lika röstetal den
mening, ordföranden biträder.
5 § Varje ärende skall hos personalprövningsnämnd antecknas i diarium
eller kortregister med angivande av dagen, då ärendet inkommit, vem som
påkallat nämndens prövning av ärendet, ärendets beskaffenhet samt
nämndens åtgärder och beslut.
6 § Över personalprövningsnämnds beslut må av myndighet, sammanslutning
eller annan, som beröres av beslutet, besvär anföras hos Kungl. Maj:t
inom tre veckor efter erhållen del av beslutet.
Personalprövningsnämnden äger förordna, att dessa beslut skall gå i
verkställighet utan hinder av förd klagan. | null | null |
1944:649 | null | 1,944 | null | 1941:720 | null |
1944:707 | null | 1,944 | null | 1921:225 | null |
1944:749 | Förordning (1944:749) med vissa föreskrifter angående trafik med motorfordon och släpfordon vid utrymning | 1,944 | 1 § Har jämlikt 34 § civilförsvarslagen utrymning anbefallts eller
uppmaning till utrymning skett, må, utan hinder av de i
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561) meddelade
bestämmelserna angående registrering av motorfordon och släpfordon,
dylika fordon, som jämlikt 15 § 2 mom. samma förordning avförts ur
automobilregistret, utan ny registrering brukas för genomförande av
utrymningen.
Vad sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning å motorfordon,
som hållas till salu i yrkesmässigt bedriven handel med sådana
fordon.
2 § För ändamål som i 1 § avses må yrkesmässig automobiltrafik
bedrivas med för sådan trafik godkänt fordon utan iakttagande av
gällande föreskrifter om yrkesmässig trafik; dock att ersättning ej må
utgå med högre belopp än som angives i tillämplig taxa för befordran i
sådan trafik. | null | null |
1944:77 | null | 1,944 | null | 1926:1 | null |
1944:772 | Kungörelse (1944:772) angående godkännande av andra delen av ny svensk mässbok | 1,944 | null | null |
|
1945:105 | Kungörelse (1945:105) med vissa bestämmelser angående avvisning och förpassning enligt utlänningslagen | 1,945 | Kungl. Maj:t har funnit gott att, med stöd av 54 § utlänningslagen den
11 juni 1937 (nr 344), förordna, att statens utlänningskommission må,
utan att vara bunden av de i 24 och 30 §§ utlänningslagen givna
bestämmelserna, medgiva anstånd med verkställighet av avvisnings- eller
förpassningsbeslut samt meddela föreksrift till vilket land utlänning,
mot vilken sådant beslut föreligger, bör befordras. | null | null |
1945:119 | Lag (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m. | 1,945 | Stängsel till skydd för större hemdjur
1 § Innehavare av järnväg är, där ej annat följer av vad nedan stadgas,
pliktig att hålla stängsel utmed järnvägen till skydd för större hemdjur
(hästar och nötkreatur) under betesgång, såframt kostnaden för stängsel
icke är oskälig i förhållande till nyttan därav för betesbruket.
2 § Stängsel skall vara så beskaffat, att större hemdjur, som icke är
okynnes eller otamt, därigenom bör utestängas från järnvägens område.
Om skäl äro därtill, äger regeringen medgiva undantag från vad i första
stycket stadgas. Lag (1975:1010).
3 § Stängsel som hålles av järnvägs innehavare må ej borttagas eller
lämnas att förfalla, med mindre genom dom fastställes att innehavaren
icke är stängselskyldig eller medgivande lämnas av ägaren till den
fastighet mot vilken stängslet uppförts och annan som må äga att nyttja
fastigheten för betesbruk.
Är järnvägs innehavare på grund av särskilt åläggande eller åtagande
före denna lags ikraftträdande gentemot sakägare pliktig att hålla
stängsel, må utan hinder därav enligt de i 1 § angivna grunderna prövas,
huruvida stängsel skall hållas för där angivet ändamål.
4 § Mål angående skyldighet för innehavare av järnväg att hålla
stängsel till skydd för större hemdjur upptages av mark- och
miljödomstolen.
Järnvägs innehavare vare pliktig att i mål om befrielse från
skyldighet att hålla stängsel vidkännas å ömse sidor uppkomna
kostnader, såvitt ej mark- och miljödomstolen med hänsyn till
omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.
Lag (2010:979).
5 § Är järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden fri från skyldighet
att hålla stängsel, vare han pliktig att giva ersättning för hinder
eller men som härav uppkommer vid fastighets användning för betesbruk
och som ej är av allenast ringa betydelse. Vinnes befrielse från
stängselskyldighet som grundas å dom eller särskilt åtagande, skall
ersättning utgå, ändå att hindret eller menet är ringa. Ersättning skall
bestämmas att utgå på en gång.
Har genom dom eller avtal fastställts, att stängselskyldighet ej
föreligger, skall talan om ersättning väckas inom två år därefter.
Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.
I fråga om talan som nu sagts skall vad i 4 § första stycket stadgas äga
motsvarande tillämpning. Lag (1971:1054).
6 § Vad i fråga om stängselskyldighet enligt denna lag eller om
ersättning enligt 5 § genom dom eller avtal bestämmes skola gälla mellan
järnvägens innehavare och ägare av fastighet eller den som äger nyttja
fastighet för betesbruk gälle jämväl mot den som förvärvar sakägarens
rätt i avseende å järnvägen eller fastigheten.
Sakägare vare likväl oförhindrad att vinna ändring i vad sålunda blivit
bestämt, om väsentligt ändrade förhållanden föranleda därtill; dock må
vidsträcktare skyldighet åläggas järnvägens innehavare allenast på grund
av väsentligt ändrade förhållanden i avseende å järnvägens drift.
7 § Har järnvägs innehavare före denna lags ikraftträdande
inte uppfört stängsel längs viss bansträcka eller har
Trafikverket efter tillstyrkan av länsstyrelsen upphört att
hålla stängsel längs viss bansträcka som förvaltas av
staten, föreligger inte stängselskyldighet enligt denna lag,
med mindre behov av stängsel efter lagens ikraftträdande
inträtt till följd av väsentligt ändrade förhållanden med
avseende på järnvägens drift eller regeringen efter ansökan
bestämmer att stängsel längs bansträckan ska hållas.
Om stängselskyldighet inte föreligger beträffande bansträcka
som förvaltas av staten, längs vilken Trafikverket, efter
tillstyrkan av länsstyrelsen upphört att hålla stängsel, ska
vad i 5 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Talan om
ersättning som inte grundas på väsentligt ändrade
förhållanden som inträtt efter lagens ikraftträdande med
avseende på järnvägens drift, ska dock väckas inom fyra år
från ikraftträdandet. Lag (2010:91).
8 § Håller järnvägs innehavare icke stängsel som fredar mot större
hemdjur och kommer på grund härav sådant hemdjur över järnvägen
olovligen in på annans ägor och gör därå skada eller varder där intaget,
vare järnvägens innehavare pliktig att gottgöra djurets ägare den
kostnad eller förlust som därigenom åsamkas honom, såvitt ej djurets
ägare med hänsyn till vad om ersättning enligt 5 § må hava bestämts
eller på annan grund är pliktig att själv vidkännas kostnaden eller
förlusten.
Talan om ersättning som nu sagts instämmes till allmän underrätt i den
ort, där skadan inträffat eller djuret intagits eller där järnvägens
innehavare skall svara i tvistemål i allmänhet.
9 § har upphävts genom lag (1975:1010).
10 § Stängselskyldighet enligt 1 § föreligger ej om stängsel skall
hållas enligt 11 §. Lag (1975:1010).
Stängsel till skydd för allmänheten
11 § I fråga om järnväg som är avsedd för allmän trafik beslutar kommun
efter samråd med järnvägens innehavare i den mån det är påkallat från
allmän synpunkt att stängsel inom kommunens område skall hållas utmed
järnvägen till skydd för personer som bo eller uppehålla sig intill
denna.
Järnvägens innehavare är skyldig att anordna, tillse och underhålla
stängsel i enlighet med kommunens beslut.
Skyldighet som avses i andra stycket föreligger dock ej, om hinder
häremot möter av hänsyn till järnvägens drift eller på grund av annan
särskild omständighet. Lag (1975:1010).
12 § Kostnad för anordnande, tillsyn och underhåll av stängsel betalas
till nittio procent av kommunen och tio procent av järnvägens
innehavare. I fråga om stängsel vid stations- eller bangårdsområde skall
dock kostnaden fördelas lika. Lag (1975:1010).
13 § Frågor som avses i 11 § tredje stycket eller 12 § prövas
av den myndighet som regeringen bestämmer
(prövningsmyndigheten), om kommunen och järnvägens innehavare
inte kan enas. Lag (2008:1333).
14 § Har upphävts genom lag (2008:1333).
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om avgifter för prövning av tvister
enligt 13 §. Lag (2008:1333).
16 § Beslut enligt denna lag av den prövningsmyndighet som
avses i 13 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (2008:1333).
Övergångsbestämmelser
1975:1010
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Bestämmelserna i 11-- 15 §§
gäller dock ej i fråga om sådant stängsel som satts upp före
ikraftträdandet.
2008:1333
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
2. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om ett ärende som
handläggs av Stängselnämnden vid ikraftträdandet. | null | null |
1945:166 | null | 1,945 | null | 1939:350 | null |
1945:174 | Kungörelse (1945:174) med vissa bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet fordon eller redskap | 1,945 | 1 § Gengasdrivet fordon eller redskap må ej införas i garage eller annan
lokal, med mindre det kan antagas för visst, att gas från gengasverket
eller motorn icke utströmmar i sådan myckenhet och på sådant sätt, att
fara för koloxidförgiftning föreligger.
Till gengasverk hänföras samtliga anordningar för alstring av gas och
dennas överförande till motorn (generator, startfläkt, kylare, renare
och gasblandare ävensom de rörledningar, som förbinda dessa delar
sinsemellan och med motorn).
Vad i denna kungörelse stadgas om gengasdrivet fordon gäller ock
släpfordon, som uppbär gengasverk.
2 § Skall gengasdrivet fordon enligt gällande bestämmelser undergå
första besiktning, ombesiktning eller sådan besiktning, som avses i 11 §
1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936, eller har
beträffande dylikt fordon på grund av bristfällighet, som hänför sig
till gengasverket, vid flygande besiktning föreläggande om eftersyn
meddelats, må fordonet icke införas i garage eller annan lokal, förrän
fordonet blivit vid besiktningen eller eftersynen godkänt. Vad sålunda
stadgas skall dock ej gälla, där gengasverket före fordonets införande
är släckt och efter avsvalning luftat.
3 § Till gengasverk eller motor å gengasdrivet fordon eller redskap
hörande lock, lucka, ventil (spjäll), koppling eller annan anordning,
varigenom gas kan utströmma, må icke öppnas eller hållas öppen i garage
eller annan lokal, för såvitt icke gengasverket är släckt samt jämte
motorn efter avsvalning luftat eller ock genom särskild anordning
säkerhet eljest erhållits för att gas icke utströmmar i lokalen.
4 § Tändningsfläkt (startfläkt), hörande till gengasverk å fordon eller
redskap, må icke användas i garage eller annan lokal.
Gengasverket må icke tändas inne i lokal utan att verkets fläktavlopp
gastätt anslutits till en ur skyddssynpunkt tillfyllestgörande,
mekaniskt driven utsugningsanordning, som ersätter tändningsfläkten.
Anordningen må ej stå i förbindelse med annan utsugnings- eller
ventilationsanordning.
I lokal, där sprit eller eldfarlig olja av första klass förvaras, må
tändning av gengasverk icke ske. Vad nu sagts gäller dock ej, där
spriten eller oljan är avsedd för utförande av fordon eller redskap från
lokalen samt förvaras i behållare, som rymmer högst fem liter och ej är
anbragt under motorhuven.
5 § Motorn till gengasdrivet fordon eller redskap må icke startas i
garage eller annan lokal utan att motorns avgasrör är anslutet till
utsugningsanordning av ur skyddssynpunkt tillfyllestgörande
beskaffenhet. Ej heller må motorn utan sådan anslutning eljest köras i
tomgång i lokalen i vidare mån än som är oundgängligen nödvändigt för
fordonets eller redskapets manövrering.
Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning, där motorn startas
och köres med bensin eller annat flytande bränsle samt gengasverkets
förbindelse med motorn är avstängd.
6 § I 4 eller 5 § avsedd utsugningsanordning, som är anbragt i lokal,
där förande av fordon eller redskap eller annat arbete äger rum under
sådana förhållanden, att lagen om arbetarskydd är tillämplig, skall vara
godkänd av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.
7 § Om i garage eller annan lokal, vari gengasdrivet fordon eller
redskap regelmässigt införes eller förvaras, förande av fordon eller
redskap eller annat arbete äger rum under sådana förhållanden, att lagen
om arbetarskydd är tillämplig, skall lokalen vara försedd med
ventilationsanordning, som godkänts av vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare.
Vad sålunda stadgas skall dock icke gälla, därest vid infarten eller
infarterna till lokalen genom anslag av iögonfallande beskaffenhet
angivits, att gengasdrivet fordon eller redskap icke må föras i lokalen,
om icke gengasverket är släckt och efter avsvalning luftat.
8 § Utsugnings- eller ventilationsanordning, varom förmäles i 4, 5 eller
7 §, skall vara i funktion i den utsträckning, som är erforderlig för
att uppnå det med anordningen avsedda syftet.
9 § I garage eller annan lokal, vari gengasdrivet fordon eller redskap
regelmässigt införes eller förvaras, skola på lämplig plats finnas
uppsatta dels anslag, innehållande varning för koloxidförgiftning samt
anvisningar om vad som bör iakttagas i händelse av sådan förgiftning,
dels ock ett exemplar av denna kungörelse.
Erfordras jämlikt 6 eller 7 § godkännande av utsugnings- eller
ventilationsanordning, skall bevis om sådant godkännande finnas uppsatt
på lämpligt ställe i lokalen.
10 § Den, som vid förande eller skötsel av eller vidtagande av annan
åtgärd med gengasdrivet fordon eller redskap åsidosätter någon av de i
1--6 och 8 §§ meddelade föreskrifterna eller som inför fordon eller
redskap i lokal i strid mot anslag, som i 7 § andra stycket sägs, döms
till böter. Har åtgärden vidtagits i lokal, som är inrymd i fritt
liggande byggnad, där människor inte bor eller annars vistas, och under
sådana förhållanden, att lagen om arbetarskydd inte är tillämplig, må
dock åsidosättande av föreskrifterna inte föranleda ansvar enligt denna
kungörelse.
Begås förseelse, som i första stycket avses, av arbetstagare, vare
jämväl arbetsgivaren ansvarig för förseelsen, liksom vore den begången
av honom själv, så framt ej omständigheterna göra sannolikt, att
förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.
Till böter döms också ägare eller innehavare av garage eller annan
lokal, som i 7 § sägs, som underlåter att iakttaga där givna
föreskrifter så ock arbetsgivare som, utan att samma föreskrifter
iakttagits, använder arbetare till att i dylik lokal föra fordon eller
redskap eller verkställa annat arbete under sådana förhållanden, att
lagen om arbetarskydd är tillämplig.
Åsidosätter ägare eller innehavare av garage eller annan lokal vad i 9 §
är föreskrivet döms till penningböter. Lag (1991:263).
11 § har upphävts genom lag (1991:263).
Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan.
12 § Vad i denna kungörelse är stadgat om arbetsgivare skall, där
arbetsgivaren är staten eller kommun, gälla arbetsföreståndaren.
13 § Det ankommer på yrkesinspektionens chefsmyndighet att meddela de
närmare föreskrifter beträffande tillämpningen av denna kungörelse, som
finnas erforderliga.
Samma myndighet äger, där särskilda förhållanden det påkalla, medgiva
eftergift från bestämmelse i denna kungörelse.
Övergångsbestämmelser
1945:174
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945, då kungörelsen den 5
juni 1942 (nr 361) med vissa bestämmelser till skydd mot skada från
gengasdrivet fordon eller redskap skall upphöra att gälla. Beträffande
förseelse mot sistnämnda kungörelse, som begåtts under tiden för dess
giltighet, skall dock vad i kungörelsen är stadgat fortfara att gälla
jämväl efter den 30 juni 1945. | null | null |
1945:201 | null | 1,945 | null | 1941:251 | null |
1945:215 | null | 1,945 | null | 1902:71 s.1 | null |
1945:239 | Kungl. Maj:ts Förordning (1945:239) om provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar | 1,945 | null | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.