beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1937:882 | Kungörelse (1937:882) angående stadfästande av ny svensk psalmbok | 1,937 | null | null |
|
1937:920 | null | 1,937 | null | 1913:380 | null |
1937:977 | Cirkulär (1937:977) till länsstyrelserna angående bevarande av deklarationer jämte tillhörande uppgifter för 1928 års allmänna fastighetstaxering | 1,937 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att vad i 6 § kungörelsen den 28
september 1928 (382) med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet
finnes stadgat angående förstörande av fastighetsdeklaration jämte
tillhörande uppgifter icke skall äga tillämpning beträffande de ännu
bevarade deklarationer och uppgifter, vilka avgivits till ledning vid
1928 års allmänna fastighetstaxering; skolande dess handlingar för
framtiden bevaras.
Detta meddelas länsstyrelserna till kännedom och efterrättelse. | null | null |
1937:994 | null | 1,937 | null | 1932:570 | null |
1938:107 | Lag (1938:107) om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag | 1,938 | Vid tillämpning av lag eller särskild författning skall den 1 maj, då
denna dag icke infaller å sön- eller helgdag, vara likställd med allmän
helgdag.
Vad sålunda stadgats gälle dock ej med avseende å de föreskrifter, som i
kyrkligt avseende äro meddelade för sön- eller helgdag, ej heller i
fråga om bestämmelserna i 7 kap. 3 och 4 §§ samt 14 kap. 45 §
strafflagen. | null | null |
1938:121 | Lag (1938:121) om hittegods | 1,938 | 1 § Den som hittar något ska utan oskäligt dröjsmål anmäla
fyndet till Polismyndigheten. Är ägaren till godset känd, får
upphittaren i stället underrätta honom eller henne om
fyndet.
När anmälan om hittegods har gjorts ska Polismyndigheten
underrätta ägaren till godset, om han eller hon är känd.
Lag (2014:605).
2 § Hittegods ska vårdas väl. Upphittaren får överlämna
godset till Polismyndigheten. Polismyndigheten får även i
annat fall, om det behövs, omhänderta godset.
Polismyndigheten får låta sälja hittegodset, om
1. godset inte kan vårdas utan fara för försämring,
2. vården är förenad med alltför stora kostnader, eller
3. det annars finns särskilda skäl för försäljning.
Lag (2014:605).
3 § Ägaren har rätt att återta hittegodset om han eller hon
betalar Polismyndighetens och upphittarens skäliga kostnader
i anledning av fyndet och skälig hittelön.
Uppkommer tvist om lösesummans belopp, ska frågan avgöras av
allmän domstol. Om godset finns i Polismyndighetens vård, får
dock myndigheten lämna ut det till ägaren mot lösen som
Polismyndigheten finner skälig. Lag (2014:605).
4 § Om ägaren till hittegods inte blir känd inom tre månader
från det att fyndet anmäldes till Polismyndigheten,
tillfaller godset upphittaren. Detsamma gäller om ägaren inte
hämtar ut godset inom en månad från det att han eller hon
underrättats om fyndet av Polismyndigheten, eller om ägaren i
annat fall kan anses ha avstått sin rätt till godset.
Upphittaren är dock skyldig att betala Polismyndighetens
kostnader i anledning av fyndet. Om godset är i
Polismyndighetens vård och upphittaren inte inom en månad
efter uppmaning betalar myndighetens kostnader, eller om han
eller hon annars kan anses ha avstått sin rätt till godset,
tillfaller godset staten. Lag (2014:605).
4 a § I stället för vad som sägs i 4 § gäller i fråga om en
hund att hunden tillfaller staten, om ägaren inte återtar
hunden inom fem dagar från det att han eller hon
underrättades om fyndet eller, om ägaren inte är känd, inom
tio dagar från det att fyndet anmäldes till
Polismyndigheten. Lag (2014:605).
5 § Fullgör upphittaren ej vad i 1 § är stadgat, straffes efter allmän
lag och have förverkat all rätt på grund av fyndet.
6 § Tillvaratager någon hos honom kvarglömd sak, skall vad ovan
stadgas om hittegods äga motsvarande tillämpning; dock skall hittelön
ej utgå.
7 § Beträffande fynd som har samband med olycka eller händelse som avses
i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor skall iakttas vad som
föreskrivs i 12 § nämnda lag.
I den mån i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående
sådant som tillvaratages å fortskaffningsmedel i allmän trafik eller
inom område som hör till företag för sådan trafik, skall vad sålunda
stadgats lända till efterrättelse. Lag (1990:715).
8 § Hittar någon hemdjur, skall vad i 52--57 §§ lagen om ägofred
stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall
som där avses ej är för handen.
9 § Påträffas föremål, vartill ägare ej finnes, inmurat eller intimrat
i hus nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt, tillkomme
fyndet upphittaren och husets eller markens ägare till hälften
vardera, där det ej är fornfynd.
Underlåter upphittaren att tillkännagiva fyndet, dömes till ansvar
enligt vad i 10 kap 8 § brottsbalken stadgas. Lag (1964:193).
9 a § Polismyndighetens beslut i frågor som avses i denna lag
får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (2014:605).
10 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Polismyndigheten får meddela föreskrifter om tillämpningen av
denna lag. Lag (2014:605).
11 § Om fartygslämningar och fornfynd, om sjöfynd samt om
virke som sjunkit i allmän flottled eller flutit i land vid
en sådan flottled finns det särskilda bestämmelser.
Lag (2014:605).
Övergångsbestämmelser
1985:933
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om överklagande
av beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
2007:1243
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.
2. Äldre bestämmelser gäller för hundar som anmälts som
upphittade hos polismyndigheten före den 1 januari 2008.
2014:605
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som
har meddelats före ikraftträdandet. | null | null |
1938:122 | null | 1,938 | null | 1933:269 | null |
1938:159 | Lag (1938:159) om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen | 1,938 | 1 § Landgille och ränta i följd av skatteköp, vilka åvilar hemman som
blivit till skatte löst enligt bestämmelserna i kungörelsen den 11
september 1863 angående försäljning till skatte av de s.k. halländska
kyrkohemmanen, skola i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot
ersättning i penningar då det påkallas av kronan.
2 § Ersättningen skall uppgå till tjugu gånger avgälden, varvid till
grund för beräknande av ersättningen för räntan ävensom för
landgillet, där detsamma utgår i smör, skall läggas senast fastställda
tioåriga medelmarkegångspris. Ersättningen skall förskjutas av
statsmedel.
Såsom avbetalning å förskjuten ersättning skall fastighetens ägare
årligen erlägga ett för varje år lika belopp, så bestämt, att det
förskjutna beloppet är tjugotvå år från förskottets utgivande till
fullo betalt till statsverket.
3 § Ärende angående avlösning av avgäld, varom i 1 § sägs, upptages av
Konungens befallningshavande. Kronan företrädes av
kammaradvokatfiskalsämbetet, som det åligger att påkalla avlösning.
4 § Har framställning om avlösning inkommit, give Konungens
befallningshavande avgäldstagaren och ägaren av fastigheten tillfälle
att yttra sig över ansökningen. Har fastigheten blivit av en till
annan överlåten, må ansökningen, innan nye ägaren sökt lagfart, med
laga verkan delgivas förre ägaren.
Är ägare av fastigheten å okänd ort eller fjärran och kan han förty ej
bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande,
rätten i den ort där fastigheten är belägen god man som avses i lagen
om förmyndarskap att i fråga om avlösningen företräda den
bortovarande.
5 § Konungens befallningshavande skall fastställa ersättningen och
föreskriva från och med vilket kalenderår avgälden skall upphöra att
utgå; skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden för
avgäldens upphörande bestämmas till ingången av kalenderåret närmast
efter det beslutet vunnit laga kraft. Konungens befallningshavande
give ock tillkänna, vad fastighetsägaren har att iakttaga i fråga om
erläggande av avbetalning å det belopp, statsverket förskjuter.
Beslutet varde genom Konungens befallningshavandes försorg delgivet
avgäldstagare och avgäldsgivare samt kammaradvokatfiskalsämbetet.
Besvär över Konungens befallningshavandes beslut må anföras hos
kammarkollegiet.
6 § För de årliga avbetalningsbelopp, som jämlikt 5 § bestämts,
åtnjute statsverket lika rätt i den fastighet, från vilken avgälden
utgått, som för avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 §
handelsbalken sägs.
7 § har upphävts genom lag (1977:664).
8 § Konungens befallningshavande utbetale vid början av det
kalenderår, från och med vilket avgälden skall upphöra att utgå,
ersättningen till vederbörande kyrkoråd.
Ersättningsbeloppet skall, där Konungens ej annorlunda förordnar,
fonderas och fondens avkastning användas till det ändamål, vartill
avgälden varit anslagen.
Sedan avlösning skett, skall anteckning om förhållandet göras i
jordeboken.
9 § Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader
efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående
beloppet.
Övergångsbestämmelser
1968:283
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i
vederbörlig fastighetsbok enligt äldre lag förfaller. | null | null |
1938:173 | null | 1,938 | null | 1928:376 | null |
1938:189 | Kungl. Maj:ts Kungörelse (1938:189) angående stapelstads- samt tullnederlags- och transitupplagsrätt för staden Köping | 1,938 | Kungl. Maj:t har, med anledning av ansökning av stadsfullmäktige i
Köping samt efter vederbörandes hörande, funnit gott att för en tid av
tio år, räknat från och med den 1 juli 1938, bevilja staden Köping
stapelstads- samt tullnederlags- och transitupplagsrätt mot villkor, att
staden åt tullverket anskaffar och underhåller godkända, för
tullförvaltningen erforderliga lägenheter jämte behövliga inventarier
och möbler samt till förvaring av tullnederlags- och transitupplagsgods
lämpliga och författningsenligt inrättade magasin, ävensom att staden
skall jämväl i andra avseenden vara underkastad de skyldigheter, som
åligga rikets övriga stapelstäder. | null | null |
1938:216 | Förordning (1938:216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete | 1,938 | 1 § Den som enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete äger rätt till livränta skall, såframt
livränta ej grundas på försäkring enligt 24 § i lagen, erhålla tillägg
därå i enlighet med vad nedan sägs.
Tillägget skall bestämmas så, att detsamma jämte livräntan motsvarar vad
som vid tillämpning av förordningen den 17 juni 1955 (nr 470) angående
omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m.m. samt förordningen den 6 juni 1962 (nr 304) om
förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av yrkesskada
m.m. skolat utgå i livränta, därest olycksfallet inträffat år 1918 och
den skadades årliga arbetsförtjänst utgjort 1 600 kronor; dock skall,
såvitt angår livränta till änka för tid efter den månad varunder hon
fyllt 67 år, tillägget utgå med 170 procent av livräntans belopp.
Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av
riksförsäkringsverket. Förordning (1962:306).
2 § Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för
gäld tagas i mät.
3 § De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning
innehåller, finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas
av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet
eller riksförsäkringsverket. Förordning (1962:306).
4 § Över beslut av riksförsäkringsverket rörande livräntetillägg eller
tillämpning av någon med stöd av denna förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit
till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit
kännedom om beslutet.
Över försäkringsrådets beslut må klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola hava inkommit till försäkringsrådet inom
tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör
ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit
till domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådets beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda förordnar. Förordning (1962:306).
5 § Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå
till i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan
gäller härutinnan vad särskilt är stadgat.
Övergångsbestämmelser
1955:471
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke
tillämpning å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.
1962:306
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963 men äger icke
tillämpning å ersättning, som belöper å tid dessförinnan. | null | null |
1938:274 | Lag (1938:274) om rätt till jakt | 1,938 | 1 § Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och
inskränkningar som äro stadgade i denna lag eller annan författning, å
det område jakträtten omfattar utan intrång av annan jaga samt döda
eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt deras ungar ävensom
tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.
Jakrättsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på
villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom
åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av
ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård).
Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets
och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.
2 § 1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej annorledes stadgas i denna lag,
en var jordägare å honom tillhörigt område. Lag (1950:598).
2 mom. Finnes enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde allmänt
vatten vid stranden av ö som utgör fastighet eller del därav, have
strandens ägare jakträtt jämväl å det allmänna vattnet intill
etthundra meter från strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda lag sägs.
Skulle med tillämpning av vad sålunda stadgats flera strandägare
erhålla jakträtt å samma allmänna vattenområde, skall en var av dem
hava jakträtt å den del av området som är hans strand närmast. Lag
(1950:598).
3 mom. Å allmänt vatten annorstädes än i 2 mom. avses ävensom på
holmar, klippor och skär som ej höra till visst hemman må, där ej
regeringen för visst område annat förordnat, jakt icke idkas utan
tillstånd av länsstyrelsen. Lag (1974:1069).
3 § har upphävts genom lag (1973:1154).
4 § Å samfällighet må delägarna, där de ej annorledes åsämjas,
allenast för egna behov utöva jakträtt.
Äro särskilda föreskrifter gällande om samfällighetens förvaltning,
äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträttens
tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse om
jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter.
Avgärda by have jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör. Lag
(1973:1154).
5 § 1 mom. Den som äger väg have icke jakträtt därå, med mindre han
äger mark därtill.
Den som äger marken å bägge sidor av väg have, ändock han icke äger
vägen, jakträtt därå.
Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem
vägen, have var och en av dem jakträtt å vägen.
2 mom. Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej
idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för
trafikanläggningens skyddande mot skada av villebråd.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock rätt att jaga å
där avsett område av anläggningens ägare upplåtas till innehavare av
jakträtt å angränsande mark. Lag (1951:290).
6 § Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke
någon av de tvistande utan överenskommelse jaga.
7 § Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste
länen, innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å
kronomark samt den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet
kolonat ävensom innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom
Norrbottens och Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor;
dock skall den innehavare av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet,
kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna jakträtten icke innefatta
rätt till jakt efter älg.
Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt
någon upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt
som hör till marken. Lag (1980:895).
8 § Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom
eller skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs
bestämt om någons rätt till jakt vare det gällande.
Servitut, som innefattar jakträtten å viss fastighet, må dock, sedan
femtio år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana
omständigheter icke visas föreligga som avses i 7 § första stycket
lagen om servitut, på yrkande av ägaren till den fastighet som
besväras av servitutet av domstol förklaras förfallet, såvida ej
ägaren till den fstighet till vars förmån det gäller bestrider
yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har
yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan
påkallas, sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid,
och sedermera efter utgången av varje ny tid av tio år.
9 § Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i sambad med markens
upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans
rättsinnehavares samtycke överlåtas å annan.
10 § har upphävts genom lag (1980:895).
11 § har upphävts genom lag (1980:895).
12 § har upphävts genom lag (1980:895).
13 § har upphävts genom lag (1980:895).
14 § 1 mom. Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i
trakten, får jakt efter sådant djur företagas på annans jaktområde, i
den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter
det. Lag (1974:1069).
2 mom. Den som vid yrkesfiske tillfälligtvis påträffar säl, får döda
och behålla djuret oberoende av vem jakträtten tillkommer, om ej
regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar annat.
Lag (1974:1069).
15 § 1 mom. Den som tillfälligtvis påträffar djur tillhörande någon av
arterna mullvadar, sorkar (utom bisamråtta), lämlar, råttor, skogsmöss
och husmöss får döda och behålla djuret, även om jakträtten tillkommer
annan.
Inkommer räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, igelkott, fladdermus, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja,
skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård
eller trädgård, har den som bor där eller innehar trädgården samt
dennes folk rätt att döda och behålla djuret, även om jakträtten
tillkommer annan. Likaledes får björn, varg, järv eller lo som
inkommer i gård eller trädgård av nämnda personer dödas.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger förordna om
undantag från första eller andra stycket eller om tillämpning av
något av dessa stycken på annan djurart än som anges där. Lag
(1974:1069).
2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts
jakträttsinnehavaren att utan hinder av stadgat förbud döda vissa
eljest fridlysta fåglar, då sådant erfordras till förekommande av
avsevärd skada i trädgård, eller att, oberoende avv stadgad
fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som blivit
byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka
olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall
enahanda rätt tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i
fråga om där avsedd gård eller trädgård.
Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola
skall, ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom
anläggningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara
stadgat är jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare
tillkommer jakträttsinnehavaren.
16 § Har någon vid olovlig jakt sårat älg, hjort eller rådjur och har
djuret tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande
pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den
som innehar marken eller någon av deras folk. Lag (1963:606).
17 § Utan särskilt tillstånd av den som innehar marken må
jakträttsinnehavaren icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i
gård eller trädgård.
Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och
med den 1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande
åker som är besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum
efter föreläggande eller förordnande enligt 24 § 1 mom. må företagas
jämväl å dylik åker, då länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det
med jakten avsedda ändamålet.
18 § 1 mom. Björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter, svarthalsad
dopping, rördrom, salskrake, bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka,
lunnefågel, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare,
biätare, blåkråka, härfågel, sommargylling eller djur tillhörande
någon av grupperna valar, storkar, trappar, örnar, glador, falkar,
kärrhökar och ugglor, utom kattuggla, som dödas, fångas eller
anträffas som fallvilt, tillfaller kronan oberoende av vem jakträtten
tillkommer, om ej regeringen eller myndighet, som regeringen
bestämmer, förordnar annat. Lag (1974:1069).
2 mom. Älg, hjort eller rådjur som dödas eller anträffas som fallvilt
när sådant djur är fridlyst tillfaller kronan, om ej regeringen eller
myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar annat. Lag
(1974:1069).
19 § Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom
anstalter för utfordring eller annoledes locka villebråd från annans
jaktområde; dock vare ej hinder för den som innehar marken att
därifrån bortskrämma eller bortdriva villebråd, i den mån sådant
erfordras för avvärjande av skada eller olägenhet.
Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt
vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra
meter.
Idkas jakt med rivande hund å område som är av sådan beskaffenhet, att
drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans
jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet
är att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om
olovlig jakt ägt rum.
20 § Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd
av jakträttsinnehavaren färdas å annans jakområde annorstädes än å väg
som är upplåten till allmänt begagnande, med mindre av
omständigheterna framgår att det sker i olovliga ärenden och hund, om
sådan medföres, hålles kopplad.
21 § Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, får jakträttsinnehavaren taga och behålla
hunden. Lag (1970:192).
22 § Löper hund lös i mark där villebråd finnes, äger
jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga hund. Det
åligger den som sålunda upptagit hund att därom ofördröjligen
underrätta hundens ägare eller innehavare eller, om denne är okänd
eller icke kan träffas, polismyndigheten i orten. Den som vill återfå
upptagen hund skall lösa den med femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars - den 20 augusti, och med tjugofem kronor i
annat fall samt utgiva ersättning för hundens föda och övriga
kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren löst hunden inom en vecka
efter det han underrättades om upptagandet eller inom två veckor efter
det polismyndigheten underrättades, får jakträttsinnehavaren behålla
hunden. Väcker han inom en måndad efter utgången av nu angiven tid
talan om att i stället erhålla lösen, är hundens ägare eller
innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut angivna grunder.
Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare
eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som
därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.
Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke
upptagas får polismyndigheten låta döda hunden, om det är angeläget
från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till övriga
omständigheter. Polismyndigheten kan uppdraga åt jakträttsinnehavaren
eller hans folk att döda hunden. Lag (1974:347).
23 § Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör
hemma, må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas.
Inom tätbebyggt område erfordras dock tillstånd av polismyndigheten.
Lag (1963:606).
24 § 1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling
avsevärd skada på gröda, skog eller plantering och kan sådan
skadegörelse icke förebyggas genom rimliga åtgärder av den
skadelidande, äger länsstyrelsen förelägga den som har jakträtt på
mark, där det skadegörande villebrådet har sitt huvudsakliga tillhåll,
att vidtaga skadeförebyggande åtgärder. Föreläggande får dock ej
meddelas, om det kan antagas att skadan blir i huvudsak gottgjord.
Underlåter jakträttsinnehavare att ställa sig föreläggande till
efterrättelse, äger länsstyrelsen förordna om jakt på hans område av
därtill särskilt utsedda jägare för att åstadkomma nödvändig minskning
av villebrådsstammen.
Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles
eller fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfalle honom.
Villebråd som fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma
stycke omförmält förordnande och å tid då jakt efter sådant villebråd
är i allmänhet tillåten, tillfalle även jakträttsinnehavaren, därest
han gäldar av saken föranledda kostnader. Vill han det ej eller skedde
jakten under stadgad fridlysningstid, skall med villebrådet förfaras
på sätt regeringen förordnar. Regeringen bestämme ock angående
ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande, som avses i
första stycket.
Föreligger påtaglig fara för att sammanstötning mellan motorfordon och
älg kan inträffa, äger länsstyrelsen på begäran av polismyndighet
eller vägförvaltning vitaga åtgärd för att söka undanröja faran genom
jakt efter älg. För sådan åtgärd gälla i tillämpliga delar
bestämmelserna i första och andra styckena om föreläggande eller
förordnande. Lag (1974:1069).
2 mom. Markinnehavare äger, ändå att jakträtten å marken tillkommer
annan, låta där anställd fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må
icke medföras skjutvapen eller hund. Fångad vildkanin tillfalle
markinnehavaren.
Orsakas avsevärd skada av vildkaniner, må regeringen beträffande visst
område förordna att det står envar fritt att där fånga vildkanin och
behålla fångat djur. Vad i 17 och 25 §§ är stadgat om
jakträttsinnehavare skall i tillämpliga delar gälla den som idkar
sådan fångst. Lag (1974:1069).
3 mom. Beträffande områden, där det finns stammar av vildkanin,
vildmink eller vildsvin, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta om jakt efter djuren för att söka utrota
eller minska stammarna. Om det fattas beslut om sådan jakt, får
myndigheten besluta om de undantag från bestämmelserna i denna lag som
behövs för jaktens ändamålsenliga bedrivande. Myndigheten bestämmer om
jakten efter åtagande av jakträttsinnehavaren skall bedrivas genom
hans försorg eller av särskilt utsedda jägare. Myndigheten bestämmer
även hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid
jakten. Lag (1981:174).
25 § Vid jakt å område som innehaves av annan vare
jakträttsinnehavaren skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad
eller annan egendom förorsakas vare sig av honom själv eller av annan,
vilken han givit lov att jaga, eller av de vid jakten använda biträden
eller hundar.
26 § 1 mom. Den som vill utöva jakt vare pliktig erlägga
jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första
stycket åligger skall han vid jakten medföra ett för honom gällande
jaktkort; och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för
polisman, av länsstyrelsen förordnad jakttillsynsman,
befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust- eller
gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning,
stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den som äger,
innehar eller vårdar marken eller den eljest där äger jakträtt;
skolande den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds
rennäringsavdelning och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten
att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast på mark som
står under hans förvaltning eller uppsikt. Lag (1980:583).
2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset; samt
svensk eller norsk same vid utövning av den rättighet att jaga, som
enligt särskilda bestämmelser tillkommer honom i vissa delar av
riket.
Bestämmelserna om jaktvårdsavgift äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att döda djur enligt 14 § 2 mom. eller 15 § och ej heller i
fråga om fångst av vildkanin enligt 24 § 2 mom. Lag (1975:175).
3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond
(jaktvårdsfonden), vilken efter regeringens bestämmande skall användas
för attfrämja jaktvården inom riket och för andra ändamål som har
samband med jaktvården. För sådana ändamål skall också användas de
övriga medel som enligt särskilda föreskrifter skall tillföras fonden.
Lag (1980:404).
4 mom. Regeringen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen
för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för
utfärdande av jaktkort. Lag (1974:1069).
26 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om fridlysning, jakttider och jaktmedel samt de
föreskrifter i övrigt som behövs för att jakt och viltskydd skall
kunna bedrivas på ett sätt som tillgodoser såväl allmänna som enskilda
intressen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
bemyndigas också att besluta föreskrifter om avgifter för älg,
kronvilt eller dovvilt som fälls. Lag (1980:404).
27 § Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 § föres hos
länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej
föras.
Mot länsstyrelses beslut rörande föreläggande eller förordnande med
stöd av 24 § 1 mom. första stycket föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag eller mot
beslut enligt 24 § 3 mom. av annan myndighet än regeringen föres hos
regeringen genom besvär. Lag (1980:895).
28 § Den som olovligen jagar på annans jaktområde, dömes för olovlig
jakt till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet att anse som grovt, dömes till fängelse i högst ett år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
jakten avsett sällsynt eller värdefullt villebråd eller om den
bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller skett med
otillåten hjälp av motorfordon eller annat motordrivet
fortskaffningsmedel. Lag (1967:616).
29 § 1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om
någon överträder det i 5 § 2 mom. stadgade förbudet, så ock om någon
olovligt utövar jakt efter älg varom sägs i 7 §.
Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit
fallvilt eller, där djur som avses i 18 § 1 mom. dödats eller fångats,
olovligt tillägnat sig djuret, straffes såsom för olovlig jakt enligt
vad i 28 § första stycket sägs. Lag (1963:606).
2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet,
varom sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första
stycket av nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i
andra stycket första punkten av samma paragraf, straffes med
dagsböter. Lag (1980:895).
29 a § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift
som meddelats med stöd av 26 a § dömes, i de fall som särskilt angivas
i sålunda meddelad föreskrift, till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till
fängelse i högst ett år, i de fall som ärskilt angivas i sålunda
meddelad föreskrift.
Begår barn under femton år förseelse mot föreskrift som meddelats med
stöd av 26 a § svarar i de fall som särskilt angivas i sålunda
meddelad föreskrift, den som har vårdnaden om barnet för förseelsen,
om det ej kan visas, att den skett utan hans vetskap eller att han
gjort vad på honom ankommit för att hindra densamma. Lag (1975:175).
30 § Begår någon brott som avses i 28 eller 29 § skall villebråd som
han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han
tillvaratagit, i den mån sådant byte ej fråntagits honom enligt 31 §
första stycket, förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.
I stället för villebrådet eller fallviltet kan dess värde förklaras
förverkat.
Är det fråga om annat villebråd än som avses i 18 § 1 mom. och har
jakten skett på annat område än som anges i 5 § 2 mom., tillfaller
förverkat villebråd jakträttsinnehavaren eller, i fall som avses i 29
§ 2 mom., övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten, om
jakten skett med tillåtet jakt- eller fångstredskap och under tid då
jakt efter villebrådet är tillåten. Vad nu sagts om
jakträttsinnehavares och delägares rätt till förverkat villebråd
gäller också sådant fallvilt som tillkommer jakträttsinnehavaren.
Med förverkat villebråd, som avses i 18 § 1 mom. eller som dödats
eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller under
annan tid än i tredje stycket sägs, ävensom med annat än där omförmält
förverkat fallvilt förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare
beträffande förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som
sägs i 5 § 2 mom.
Vapen, ammunition, annat jaktredskap, hund, motorfordon, annat
motordrivet fortskaffningsmedel och släpfordon som använts eller
medförts som hjälpmedel vid brott som avses i 28 § eller 29 § 1 mom.
få förklaras förverkade, om det är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga.
I stället för hjälpmedel kan dess värde förklaras förverkat. Lag
(1980:895).
30 a § Djur, skinn, bo eller ägg som någon har erhållit genom brott
mot föreskrift som meddelats med stöd av 26 a § skall, i de fall som
särskilt angivas i sålunda meddelad föreskrift, förklaras förverkat,
om det ej är uppenbart obilligt.
Fångstredskap och andra i 30 § femte stycket avsedda hjälpmedel som
använts eller medförts vid brott mot föreskrift som meddelats med stöd
av 26 a § få, i de fall som särskilt angivas i sålunda meddelad
föreskrift, förklaras förverkade, om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda skäl föreligga.
I stället för egendom som avses i första eller andra stycket kan dess
värde förklaras förverkat. Lag (1975:175).
31 § Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans
jaktområde, må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller
vårdar marken så ock deras folk i fall som avses i 30 § tredje stycket
fråntaga den jagande jaktbytet och eljest taga detta i beslag ävensom
beslagtaga vapen, ammunition, annat jaktredskap, hund, motorfordon,
annat motordrivet fortskaffningsmedel och släpfordon.
Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å sådan kronomark
ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition
och å renbetesfjällen tillkommer rätt att taga jaktbyte och annan i
första stycket avsedd egendom i beslag polisman och av länsstyrelsen
förordnad jakttillsynsman ävensom personal vid domänverket, vid
tullverkets kust- eller gränsbevakning samt vid lantbruksnämnds
rennäringsavdelning.
Vad i första och andra styckena är stadgat om den som olovligt jagar å
annans jaktområde gäller ock i fråga om den som å bar gärning beträdes
med jakt, som enligt 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom
olovlig, eller med sådant tillvaratagande eller tillägnande, för
vilket han enligt 29 § 1 mom. andra stycket skall straffas såsom för
olovlig jakt; och skola, där fråga är om djur som jämlikt
bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan, de i andra stycket här ovan
omförmälda personerna äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område,
där jakträtten tillkommer annan än kronan.
Har egendom tagits i beslag, skall anmälan därom göras till
vederbörande polis- eller åklagarmyndighet. Den som erhållit sådan
anmälan har att förfara som om han själv gjort beslaget. Lag
(1980:583).
32 § Idkar någon, som är skyldig att erlägga jaktvårdsavgift, jakt
utan att hava fullgjort vad sålunda åligger honom, straffes med
dagsböter och vare dessutom pliktig att till jaktvårdsfonden utgiva
den jaktvårdsavgift som undandragits fonden.
Den som underlåter att vid jakt medföra gällande jaktkort eller vägrar
att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma, dömes till
böter, högst femhundra kronor.
Visar den som blivit angiven för underlåtenhet, varom sägs i
nästförgående stycke, sist under tredje dagen från det angivelsen blev
honom kunnig hos polismyndigheten, att han vid tiden för förseelsen
innehade gällande jaktkort, och giva omständigheterna vid handen, att
förseelsen haft sig grund i förbiseende, vare fri från ansvar. Lag
(1972:232).
33 § Uraktlåter någon i fall som avses i 16 § att fullgöra där stadgad
underrättelseplikt, dömes till dagsböter.
Den som bryter mot 17 §, dömes till böter, högst femhundra kronor.
Den som bryter mot 19 § första eller andra stycket eller 20 §, dömes,
om gärningen ej är att anse såsom olovlig jakt, till böter, högst
femhundra kronor.
Den som bryter mot föreskrift, som meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,
dömes till böter, högst femhundra kronor. Lag (1967:616).
34 § Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område
som avses i 5 § 2 mom. så ock å brott varom förmäles i 33 § fjärde
stycket denna lag.
Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller
överträdelse av de angående jaktkort meddelade föreskrifterna, äge
allmän åklagare att föra talan därom; och skall i fråga om mark som
står under domänverkets förvaltning rätt att föra tala om sådant
intrång tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.
I övrigt får brott mot denna lag åtalas av allmän åklagare endast om
målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur
allmän synpunkt.
Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken
eller innehavare som avses i 7 § eller brukare vilken enligt samma
lagrum äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan,
så ock, i fråga om allmänning eller samfällighet, varom förmäles i 4
§, delägare i allmänningen eller samfälligheten samt beträffande
jaktvårdsområde, ägare av i området ingående mark eller å området
eljest jaktberättigad person.
Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning,
samfällighet eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken
rätten att beivra intrång i jakträtten eller överträdelser i fråga om
jaktutövningen skall tillkomma viss person, vare sådan bestämmelse
gällande. Lag (1980:895).
35 § Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem som gå
rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ärende, gälle ock
om befattningshavare, som har att öva tillsyn å efterlevnaden av denna
lag.
36 § 1 mom. Av böter som ådömas enligt denna lag ävensom av behållna
försäljningssumman av förverkat villebråd eller fallvilt, varom sägs i
30 § fjärde stycket, och av hjälpmedel, varom sägs i 30 § femte
stycket, eller av belopp som må ha förklarats förverkat i stället för
dylik egendom tillfalle hälften jakvårdsfonden och återstoden kronan.
Lag (1970:192).
2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är
underkastat förskämning må det, sedan syn och värdering hållits av två
ojäviga män, av beslagaren försäljas på lämpligt sätt.
Annan förverkad egendom som avses i denna paragraf skall försäljas i
den ordning som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös
egendom; dock att, där förverkat redskap utgöres av skjutvapen eller
är sådant som icke må användas till jakt eller fångst, med detsamma
skall förfaras på sätt regeringen bestämmer.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger förordna om
undantag från andra stycket i fråga om djur eller del av djur som
behövs för forskningsändamål eller av annat särskilt skäl icke bör
försäljas i den ordning som i allmänhet gäller för försäljning av
förverkad lös egendom. Lag (1974:1069).
37 § Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om
fågel som sägs i 18 § 1 mom. skall i tillämpliga delar avse jämväl
olovlig tillägnelse eller förstörelse av sådan fågels ägg eller bo.
Lag (1963:606).
38 § Om jakt på område som är avsatt till nationalpark samt
beträffande svenska och norska samers rätt att jaga i vissa delar av
riket gälla särskilda bestämmelser. Lag (1975:175).
39 § Den som kan anses lämplig att utöva jakttillsyn får förordnas
till jakttillsynsman.
En jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har
sitt hemvist.
Förordnandet får omfatta ett eller flera län och får återkallas när
det finns skäl för det. Lag (1980:583).
40 § Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, dock att,
dels vad i 8 § andra styccket stadgas skall tillämpas jämväl å
servitut, som uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i
nämnda lagrum föreskrivna tid av femtio år räknas från sagda dag,
dels vad lagen innehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt
hava erlagt jakvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den
1 maj 1939,
dels ock under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande av
vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall
till jakt å vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från
och med den 1 april 1939.
Genom denna lag upphävas i övrigt
lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt,
24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt
innehåller med avseende å olovligt jagande.
Övergångsbestämmelser
1980:895
3. För ett jaktvårdsområde som består vid ikraftträdandet skall äldre
bestämmelser fortfarande gälla. Dock skall, i stället för 13 § 3 mom.
andra stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt, 10 § lagen
(1980:894) om jaktvårdsområden gälla även för jaktvårdsområden bildade
enligt äldre lag, varvid med jaktvårdsområdesföreningen skall avses
förening som förvaltar jaktvårdsområdets angelägenheter.
Ett jaktvårdsområde som har bildats enligt äldre bestämmelser får
ombildas till ett jaktvårdsområde enligt lagen (1980:894) om
jaktvårdsområden vid sammanträde med fastighetsägarna.
I fråga om kallelse till och omröstning vid sådant sammanträde skall
10 § 5 mom. lagen (1938:274) om rätt till jakt tillämpas. Ett beslut
om sådan ombildning skall fastställas av länsstyrelsen. För
länsstyrelsens fastställelseprövning gäller i övrigt vad i lagen
(1980:894) om jaktvårdsområden föreskrivs i fråga om beslut om
bildande av jaktvårdsområde. Lag (1984:378).
1984:378
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt
uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bestämmelsen att 10 § lagen (1980:894) om jaktvårdsområden skall
tillämpas gäller inte när en upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt
har skett genom ett avtal som har ingåtts senast den 1 april 1984 och
ansökan om tillstånd till den avtalade upplåtelsen eller överlåtelsen
senast den dagen inkommit till den förening som förvaltar
jaktvårdsområdets angelägenheter. | null | null |
1938:279 | Jaktstadga (1938:279) | 1,938 | Jaktutövning och viltskydd
Allmänna bestämmelser
1 § Vilda däggdjur och fåglar för vilka det inte gäller någon
allmän jakttid enligt jakttidsförordningen (1976:432) är fridlysta
under hela jaktåret (den 1 juli-den 30 juni). Andra vilda däggdjur och
fåglar är fridlysta under den tid som inte är allmän jakttid enligt
jakttidsförordningen.
När djur är fridlysta får de inte jagas, om inte annat följer av
denna stadga.
Om särskilt skydd för djurlivet inom vissa områden och om
utplantering eller annat utsättande av vilt i frihet finns särskilda
föreskrifter. Förordning (1981:678).
2 Denna stadga gäller i tillämpliga delar även i fråga om
1. vilda däggdjurs ungar, bon, gryt, iden och lyor,
2. bävrars boplatser och dammbyggnader,
3. vilda fåglars ungar, ägg och bon.
Första stycket hindrar inte att bon, gryt, iden eller lyor genomsöks
vid tillåten jakt eller att intrång då görs i dem. I fråga om bävrars
boplatser och dammbyggnader gäller dock 19 § tredje stycket.
Stadgan gäller inte avlivande av djur som har fångats med
fångstredskap. Förordning (1981:678).
3 § Jakt får ej bedrivas så, att villebrådet onödigtvis tillfogas
lidande. Har villebråd sårats eller skadats, är den jagande skyldig
att utan dröjsmål vidtaga de åtgärder som behövas för att djuret skall
kunna uppspåras och avlivas. Kungörelse (1967:769).
Om jaktvapen och andra jaktmedel
4 Jakt får bedrivas endast med skjutvapen, om inte annat följer
av 6 eller 8 §.
Vid jakt med skjutvapen får vapnet inte gillras. Förordning
(1981:678).
4 a § Jakt med skjutvapen är tillåten på följande tider av dygnet
1. under hela dygnet dels efter bäver, rödräv, grävling, mård och
sådana djur som avses i 1 § jakttidsförordningen (1976:432), dels i
Norrbottens län efter annat vilt än klövvilt under tiden den 1
november-utgången av februari,
2. under tiden från en timme före solens uppgång till solens nedgång
dels efter älg, dels efter gäss med de undantag som anges i 2 §
jakttidsförordningen,
3. under tiden från en timme före solens uppgång till och med en
timme efter solens nedgång efter övrigt vilt.
I fråga om första stycket 3 gäller dock att dovvilt, kronvilt och
rådjur får jagas efter solens nedgång endast om jakten bedrivs utan
hjälp av drivande hund och endast om en hund som kan spåra skadat vilt
finns att tillgå. Förordning (1981:678).
5 § 1 mom. Vid jakt får inte användas
1. mynningsladdare,
2. vapen med ljuddämpare,
3. kolsyrevapen, luftvapen eller fjädervapen,
4. armborst, pilbågar, harpunvapen, blåsrör eller andra till sin
funktion liknande vapen,
5. bedövningsvapen eller andra anordningar för bedövning av vilt,
6. slätborrade skjutvapen som har större kaliber än 12 eller mindre
kaliber än 36,
7. vapen av halvautomatisk eller pumprepeterande typ,
8. helautomatiska vapen,
9. ammunition laddad med svartkrut.
I fråga om första stycket 7 gäller dock undantaget att ett vapen av
halvautomatisk eller pumprepeterande typ får användas, om det enligt
föreskrifter som meddelas av naturvårdsverket varaktigt har ändrats så
att det endast kan laddas med två patroner. Förordning (1981:678).
2 mom. Naturvårdsverket skall meddela föreskrifter om vilka slag av
skjutvapen och ammunition som får användas vid jakt efter olika slag
av villebråd. Förordning (1983:283).
3 mom. Slätborrade skjutvapen får inte användas vid jakt efter varg,
björn, järv, säl eller annat klövvilt än rådjur. Sådana vapen får inte
heller användas vid jakt efter rådjur när endast hornbärande bock får
jagas. Förordning (1983:283).
4 mom. Ammunition med helmantlad kula får inte
användas vid jakt efter bäver, varg, björn, järv, lo, säl eller
klövvilt. Förordning (1983:283).
6 § 1 mom. Endast fångstredskap av godkänd typ
som inte skadar eller dödar fångat djur får användas vid jakt efter
däggdjur och sådana fåglar för vilka hela jaktåret är allmän jakttid.
Redskap skall vittjas minst en gång varje dygn. Fridlysta djur som
råkar bli fångade i ett redskap skall genast släppas ut. Förordning
(1981:678).
2 mom. Efter särskilt tillstånd får följande
redskap användas som jaktredskap, om de är av godkänd typ, nämligen
1. bur eller nät vid fångst av matnyttiga fåglar för avelsändamål,
2. snara vid jakt efter räv eller ripa,
3. bur eller fälla vari levande djur används som lockmedel,
4. bur, slagnät eller liknande redskap vid jakt efter rovfågel,
5. fälla, flak, giller eller liknande redskap som dödar djuret, om
jakten avser bisam, hermelin, mink, iller, frett, mård och andra
mindre, pälsbärande djur.
Tillstånd att använda sådant redskap som avses i första stycket 5
behövs dock inte för bekämpning av sådana djur som anges i 15 § 1 mom.
första stycket jaktlagen (1938:374). Förordning (1981:678).
3 mom.
3 mom upphört att gälla genom förordning (1981:678).
4 mom.kurs/ Naturvårdsverket prövar efter samråd med
lantbruksstyrelsen frågor om godkännande av sådana redskap som avses i
1 och 2 mom.
Tillstånd som avses i 2 mom. meddelas av länsstyrelsen för högst tre
år i sänder om inte annat följer av fjärde stycket. Tillstånd får
meddelas i den omfattning och på de närmare villkor som
naturvårdsverket föreskriver med hänsyn till intresset att möjliggöra
viss jakt, tillgodose jaktvården eller motverka viltskador.
I tillståndsbevis skall anges de villkor som skall iakttas för att
hindra skada eller olägenhet av redskapets användning.
Tillstånd som avses i 2 mom. meddelas av naturvårdsverket i de fall
verket med stöd av 19 § första stycket eller 20 § första stycket
meddelar tillstånd till jakt under viss tid eller annars medger
undantag från fridlysning. Förordning (1981:678).
7 § 1 mom. För att ge möjlighet till viss jakt,
tillgodose något jaktvårds- eller naturvårdsintresse eller motverka
viltskador får naturvårdsverket besluta om jakt på annan tid än som
avses i 4 a §. Frågor om sådan jakt efter hare prövas dock av
länsstyrelsen. Förordning (1982:319).
2 mom. För vetenskapligt behov eller för sådant
ändamål som anges i 1 mom. får naturvårdsverket medge undantag från 5
§ 1 mom. om det finns särskilda skäl. Naturvårdsverket får under samma
förutsättningar medge att sådant redskap som avses i 6 § får användas
vid annan jakt än där sägs eller tillåta användning av annat
jaktredskap.
I fråga om tillståndsbevis gäller 6 § 4 mom. tredje stycket.
Förordning (1981:678).
8 § Bekämpning av djur som får dödas enligt 15 § 1 mom. första stycket
lagen (1938:274) om rätt till jakt får ske med bekämpningsmedel som
enligt förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel får säljas eller
användas. Efter särskilt tillstånd, som meddelas av naturvårdsverket,
får sådant bekämpningsmedel användas även för att döda fåglar som
genom talrik förekomst eller av annan orsak är till sanitär olägenhet,
till hinder för nyttig verksamhet eller till betydande men för jakt-
eller naturvård.
Bevis om tillstånd att använda bekämpningsmedel skall innehålla de
villkor som naturvårdsverket finner behövliga. Förordning (1985:849).
9 § Jakt med hjälp av bloss, lampa eller annan belysningsanordning är
förbjuden.
Utan hinder av första stycket får
1. fast ytterbelysning vid väg eller byggnad användas vid jakt efter
vildkanin, rödräv, grävling, mink eller vildsvin,
2. handlampa användas vid jakt efter grävling med ställande hund och
för jakt vid gryt eller lya eller när ett fångstredskap vittjas.
Om det finns särskilda skäl får naturvårdsverket i visst fall besluta
om undantag från första stycket. Förordning (1981:678).
10 § Levande rovfågel får inte användas som hjälpmedel vid jakt.
Förordning (1981:678).
11 § 1 mom. Jakt med skjutvapen får inte ske från luftfarkost,
motordrivet fordon, båt försedd med inbyggd eller löstagbar motor,
eller från annat motordrivet fortskaffningsmedel eller från släpfordon
eller farkost som bogseras av sådant fortskaffningsmedel. Motordrivet
fortskaffningsmedel får inte heller användas för att söka efter vilt
eller för att spåra, förfölja, genskjuta eller hinna upp villebråd
eller på annat sätt hindra det att undkomma eller för att i övrigt
störa vilt, vare sig det sker vid jakt eller i annat syfte. Den
jagande får dock före eller efter jakt eller under avbrott i jakt
färdas med sådant fortskaffningsmedel inom ett område där han har rätt
att jaga.
Utan hinder av första stycket får
1. den som enligt särskilda föreskrifter har rätt att jaga eller
döda säl därvid färdas i motorbåt,
2. den som efter särskilt uppdrag av miljö- och hälsoskyddsnämnden
bedriver jakt använda motordrivet fordon vid jakt efter stadsduva,
vildkanin eller sådana måsfåglar och kråkfåglar för vilka hela året är
allmän jakttid.
Naturvårdsverket får besluta om undantag från första stycket, om det
behövs för att tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse eller
motverka viltskador eller om det annars finns särskilda skäl.
Förordning (1983:283).
2 mom. Fortskaffningsmedel som avses i 1 mom.
eller motorsåg eller annan motordriven anordning får vid jakt icke
utnyttjas för att avleda villebrådets uppmärksamhet från den jagande.
Kungörelse (1967:769).
3 mom. Skjutvapen får inte medföras vid
färd med terrängfordon.
Vid färd med annat motordrivet fortskaffningsmedel får skjutvapen
inte vara laddat och inte heller under färden förvaras åtkomligt för
förare eller passagerare annat än i väl tillslutet fodral.
Bestämmelserna om förvaring av vapen gäller dock inte vid färd inom
ett område där den som medför vapnet har rätt att jaga.
Första och andra styckena gäller inte bevakningspersonal, militär
personal eller polis under tjänsteutövning.
Länsstyrelsen får i enlighet med de föreskrifter som naturvårdsverket
meddelar besluta om undantag från första och andra styckena, om det
behövs för renskötseln eller för att tillgodose jaktvårds- eller
naturvårdsintresse eller om det annars finns särskilda skäl.
Förordning (1981:678).
Om hundförbud
12 § 1 mom. I marker där det finns villebråd
råder hundförbud under tiden den 1 mars-den 20 augusti. Om det behövs
till skydd för en viss djurart, får länsstyrelsen meddela föreskrifter
om hundförbud också under annan tid. Under förbudstiden skall hundar
hållas under sådan tillsyn att de hindras att löpa lösa i marker där
förbudet råder.
Har länsstyrelsen meddelat förbud enligt första stycket till skydd
för en viss djurart, får dock hundar som inte driver eller förföljer
sådant villebråd till vars skydd förbudet gäller användas för jakt
efter annat villebråd enligt föreskrifter som meddelas av
länsstyrelsen. Förordning (1981:678).
2 mom. Även under den tid då det inte råder
hundförbud skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från
att driva eller förfölja villebråd, när de inte används vid jakt.
Förordning (1981:678).
3 mom. Utan hinder av 1 och 2 mom. får hundar,
som är lämpliga för ändamålet, av jakträttsinnehavaren eller med
dennes medgivande användas enligt följande,
1. älghund vid jakt eller jaktträning under tiden den 21 augusti-den
31 december,
2. skällande fågelhund vid jakt eller jaktträning under tiden den 21
augusti-utgången av februari,
3. stående eller stötande hund vid jakt eller jaktträning under tiden
från och med den 21 augusti eller den tidigare dag då andjakten börjar
i orten till och med den 15 april samt inom Kopparbergs, Gävleborgs,
Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län även
från och med den 16 april till och med den 15 maj,
4. ställande hund vid jakt efter grävling under tiden den 1
augusti-den 15 februari,
5. drivande hund vid jakt eller träning för jakt efter dovvilt,
kronvilt och rådjur under tiden den 1 oktober-den 31 december och
efter annat vilt under tiden den 21 augusti-utgången av februari,
6. grythund dels vid jakt i gryt efter vildkanin och mink, dels vid
träning i konstgryt under hela jaktåret, dels vid jakt efter rödräv
och grävling under allmän jakttid, dels vid sådan jakt som företas med
stöd av 15 § jaktlagen (1938:274) eller 3 § jakttidsförordningen
(1976:432),
7. för spårning eller apportering av skadat eller fällt vilt eller
för annat jaktvårdsändamål, om hunden står under förarens kontroll,
8. för sådan dressyr och tävlingsverksamhet som bedrivs enligt
tillstånd som meddelas av naturvårdsverket.
I fråga om första stycket gäller vidare att hund som under tiden den
21 augusti-den 30 september råkar driva dovvilt, kronvilt eller rådjur
skall snarast kopplas. Förordning (1981:678).
4 mom. Vid jakt efter hare enligt 18 § 1 mom.
och vid sådan jakt efter rådjur när endast hornbärande bock får jagas,
får inte hund användas för annat ändamål än uppspårning av skadat
vilt. Förordning (1981:678).
Om jakt efter älg, rådjur, kronvilt, dovvilt och björn
13 § 1 mom. För jakt efter älg inom
jaktvårdsområde och annat mark
område som är registrerat som älgjaktsområde får länsstyrelsen ge
tillstånd till jakt utan hinder av fridlysning. Inom område som ej är
registrerat som älgjaktsområde får älgjakt icke bedrivas utom i fall
som avses i 19 eller 20 § denna stadga eller i 24 § 1 mom. lagen
(1938:274) om rätt till jakt.
Älgjaktsområde skall omfatta markområde som har jaktlig betydelse för
älgjakt. Det skall bestå av en eller flera fastigheter eller delar av
fastighet och om möjligt vara sammanhängande. Älgjaktsområde bildas
genom att länsstyrelsen i det län till vilket området eller större
delen därav hör beslutar att registrera det som älgjaktsområde.
Älgjaktsområde som har sådan storlek att det enligt för området
lämpliga biologiska avskjutningsnormer kan tilldelas minst en vuxen
älg per år kallas licensområde.
Ansökan om registrering av älgjaktsområde skall ges in till
länsstyrelsen före utgången av januari, om ej länsstyrelsen
föreskriver annat. Förordning (1975:973).
2 mom. Till varje länsstyrelse är knuten en
länsälgnämnd med uppgift att vara rådgivande organ åt länsstyrelsen i
frågor om älgvård och i ärenden om åtgärder för att motverka
älgskador.
Nämnden består av åtta ledamöter som länsstyrelsen utser för högst
tre år. En ledamot utses efter förslag av lantbruksnämnden, en ledamot
efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag
av jägarnas organisationer för länet. Av de övriga ledamöterna skall
två representera frilufts- och naturvårdsintresset. En av dessa skall
företräda det rörliga friluftslivet. En ledamot skall ha särskild
kunskap i frågor rörande trafiksäkerhet och vilt. Bland ledamöterna
utser länsstyrelsen en ordförande. Nämnden utser inom sig vice
ordförande. För varje ledamot finns en personlig suppleant som utses i
samma ordning som ledamoten.
Vid handläggning av ärenden som kräver särskild sakkunskap får nämnden
anlita lämplig person som sakkunnig. Förordning (1982:319).
3 mom. Länsstyrelsen delar in länet i
älgvårdsdistrikt vars gränser i regel bör motsvara kommungränserna och
kallar en representant för varje registrerat älgjaktsområde till
gemensamma överläggningar inom distriktet. Genom överläggningarna, som
skall hållas minst vart tredje år, skall länsstyrelsen inhämta
jägarnas synpunkter i sådana frågor om älgstammens vård som är av
gemensamt intresse för jägarna inom distrikten. Förordning
(1982:319).
4 mom. Tidpunkten för älgjaktens början
fastställes av regeringen efter förslag av statens naturvårdsverk.
Förordning (1975:973).
5 mom. Jakttiden för licensområde omfattar 20
dagar i en eller flera perioder som länsstyrelsen bestämmer efter
hörande av länsälgnämnden.
Länsstyrelsen får efter hörande av länsälgnämnden avkorta eller
förlänga jakttiden för licensområde, om det är påkallat av lokala
förhållanden.
Jakttiden för annat registrerat älgjaktsområde än licensområde får
omfatta minst två och högst fem dagar. Efter hörande av länsälgnämnden
bestämmer länsstyrelsen jakttiden med hänsyn till tillgången på
älgbete, älgstammens storlek och produktivitet, älgskador och övriga
förhållanden.
Område som allmänheten brukar använda för friluftsändamål bör i regel
undantagas från jakt under sön- och helgdag samt dag före sön- och
helgdag. Förordning (1975:973).
6 mom. Skadar älg i större omfattning skog eller
gröda eller föreligger påtaglig fara för sammanstötning mellan
motorfordon och älg och är jakt under tid som anges i 5 mom. ej
tillräcklig för att förebygga sådana olägenheter, får länsstyrelsen
medge jakt även under annan tid. Sker skadegörelsen inom område för
betydande lövskogsbruk, får länsstyrelsen medge jakt under hela
jaktåret. Förordning (1975:973).
7 mom. Tillstånd till älgjakt inom licensområde
(licens) skall avse det högsta antal djur som får fällas, bestämt med
hänsyn till tillgången på älgbete, älgstammens storlek och
produktivitet. Vid tillståndsgivningen skall länsstyrelsen även beakta
att älgstammen inte tillåts bli för stor med hänsyn till risken för
skador på gröda och skog och för trafikolyckor.
Ansökan om licens inges till länsstyrelsen före utgången av januari,
om ej länsstyrelsen föreskriver annat.
Älgjaktsområden som ej utgör licensområden skall av länsstyrelsen
tilldelas årskalv och ett vuxet djur.
Länsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter för avskjutningen.
Förordning (1982:319).
8 mom. Innan länsstyrelsen beslutar om
registrering av älgjaktsområde, licens, tilldelning av älg inom område
som avses i 7 mom. tredje stycket eller avskjutningsföreskrifter,
skall länsstyrelsen höra länsälgnämnden och jaktvårdssammanslutning
för länet samt ha inhämtat jägarnas synpunkter vid överläggning som
avses i 3 mom.
Om grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt är tillämpliga i
fråga om mark som helt eller delvis ingår i område som avses med
licens eller avskjutningsföreskrifter, skall länsstyrelsen samråda med
domänverket. Förordning (1981:678).
9 mom. Statens naturvårdsverk meddelar närmare
villkor för och föreskrifter om registrering av älgjaktsområden enligt
1 mom. eller beslut som avses i 3 eller 5-7 mom. Förordning
(1975:973).
10 mom. I fråga om jakt efter älg i Uppsala län
såvitt avser det område av Enköpings kommun som motsvarar förutvarande
Fjärdhundra kommun, Kronobergs län, Västmanlands län och Norrbottens
län såvitt avser området nedanför lappmarksgränsen gälla särskilda
bestämmelser. Förordning (1975:973).
14 § För jakt efter dovvilt, kronvilt eller rådjur på mark som medger
lämplig vård av fast stam av sådant villebråd får länsstyrelsen i det
län där marken eller större delen därav är belägen ge tillstånd till
jakt under en särskild jakttid.
Den för orten bestämda allmänna jakttiden skall ingå i den särskilda
jakttiden. Tillstånd får ges först efter hörande av
jaktvårdssammanslutning för länet och, i fall som avses i 13 § 8 mom.
andra stycket, först efter samråd som där sägs. Länsstyrelsen meddelar
närmare föreskrifter för avskjutningen.
Ansökan om tillstånd skall ges in till länsstyrelsen före utgången av
januari månad eller den senare tidpunkt som länsstyrelsen föreskriver.
Ansökningen skall vara åtföljd av en karta eller beskrivning över
området, om detta inte redan är känt för länsstyrelsen.
Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter angående
omfattningen av och villkoren för licensgivningen. Förordning
(1981:678).
14 a § Polismyndigheten får låta avliva eller fånga moderlös årskalv
av dovvilt, kronvilt, rådjur eller älg under tiden den 15 april-den 31
augusti och efter samråd med länsstyrelsen även under annan tid.
Förordning (1981:678).
14 b § Inom områden där det finns fasta stammar av björn får
naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen besluta om jakt efter
ett visst antal djur, om sådan jakt är lämplig med hänsyn till
stammarnas storlek och sammansättning. Länsstyrelsen skall höra
jaktvårdssammanslutning för länet i fråga om jakten. Förordning
(1981:678).
Särskilda bestämmelser om vissa rovdjur
15 § 1 mom. Jakt efter varg, björn, järv eller lo
får utan hinder av fridlysning företas efter tillstånd av
länsstyrelsen. Sådant tillstånd får meddelas endast om och i den mån
stammen av sådant djur inom visst område utvecklats så, att den är
till synnerligt obehag för befolkningen eller är till avsevärt men för
tamdjursskötseln. Vid tillståndsgivningen skall beaktas att fasta
stammar av nämnda rovdjursarter bör bevaras i landet. Förordning
(1981:678).
2 mom. Har rovdjur som avses i 1 mom. angripit
och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att
befara nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av
fridlysning förfölja och döda det angripande djuret, om det sker i
omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt får dock inte företas
inom nationalpark, om inte annat följer av reglementet för parken.
Om särskilda hänsyn till skyddet för tamdjursskötseln föranleder det,
får länsstyrelsen besluta att sådan jakt som avses i första stycket
får företas även på annans jaktområde. Förordning (1981:678).
16 § Dödas eller skadas tamdjur genom angrepp av varg, björn, järv, lo
eller örn eller vållar sådant djur annan skada på tamdjursskötseln
inom visst område, utgår ersättning av statsmedel enligt förordningen
(1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur. Förordning
(1981:678).
Om ytterligare undantag från fridlysning
17 § 1 mom. Fridlysning utgör ej hinder för
rätten att enligt 14 § 2 mom. eller 15 § 1 mom. andra stycket lagen om
rätt till jakt döda djur på vilka nämnda lagrum äga tillämpning.
Förordnande enligt 14 § 2 mom. eller 15 § 1 mom. tredje stycket lagen
om rätt till jakt meddelas av naturvårdsverket. Kungörelse (1967:769).
2 mom. Länsstyrelsen meddelar sådana föreskrifter och andra
beslut som avses i 24 § 3 mom. lagen (1938:274) om rätt till jakt.
Meddelar länsstyrelse föreläggande eller förordnande med stöd av 24 §
1 mom. lagen om rätt till jakt, får länsstyrelsen medge de undantag
från fridlysning som behövas för att tillgodose syftet med
föreläggandet eller förordnandet. I fråga om djurart som är fridlyst
hela jaktåret skall samråd ske med naturvårdsverket. Förordning
(1975:177).
18 § 1 mom. I trädgård eller annan anläggning för
yrkesmässig fruktodling eller i plantskola får, i den mån det behövs
för att hindra harskador på träd eller trädplantor, jakt efter hare
ske utan hinder av fridlysning under tiden den 1 januari-den 15 april,
om naturvårdsverket ej bestämmer annat.
Är anläggningen enligt de föreskrifter naturvårdsverket meddelar
inhägnad med stängsel som kan antagas utestänga hare, är jakten
tillåten under hela jaktåret. Kungörelse (1967:769).
2 mom. Har fridlyst fågel byggt bo i hus eller
gård och uppkommer därigenom avsevärd skada eller olägenhet, får boet
samt ägg eller ungar avlägsnas utan hinder av fridlysningen.
Kungörelse (1967:769).
19 § Är djur i annat fall än som avses i 13, 15, 17 eller 18 §
på grund av talrik förekomst eller av annan orsak till avsevärd
skada eller olägenhet eller till men för jaktvården, får
naturvårdsverket förlänga eller flytta medgiven allmän jakttid.
Under samma förutsättningar får länsstyrelsen meddela tillstånd
till jakt under viss tid.
Orsakar visst djur avsevärd skada eller kan djuret antagas vara
farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva
djuret utan hinder av fridlysning.
I den mån det behövs för att hindra avsevärd skada, får
länsstyrelsen medge att bävers boplats och dammbyggnad
förstöras inom länet eller del därav under tiden den 1 maj--den
31 augusti. Länsstyrelsen får medge att sådana anläggningar
förstöras också under annan tid av året, om det är
oundgängligen nödvändigt för att hindra avsevärd skada.
Länsstyrelsen skall i sådant fall höra jaktvårdssammanslutning
för länet. Förordning (1982:981).
20 § För vetenskapliga behov, för undervisningsändamål eller för att i
ett visst fall tillgodose något jaktvårds- eller naturvårdsintresse
eller för något annat särskilt ändamål får naturvårdsverket medge
undantag från fridlysning. För samma ändamål får naturvårdsverket även
medge undantag från bestämmelserna i 12 § 1 och 2 mom., om inte
länsstyrelsen har meddelat föreskrifter om hundförbud till skydd för
en viss djurart. Särskilt tillstånd till jakt efter hare, kanadagås,
fasan samt tillstånd att för avelsändamål samla in ägg av sådan
fågelart som inte är fridlyst hela jaktåret meddelas dock av
länsstyrelsen.
Tillståndsbevis skall innehålla de villkor och kontrollföreskrifter
som skall gälla för tillståndets användning. Förordning (1982:319).
21 § Inom jaktpark eller djurgård som är inhägnad i enlighet med
föreskrifter som naturvårdsverket meddelar får jakt efter villebråd
som hålles instängt genom hägnaden idkas utan hinder av fridlysning.
Kungörelse (1967:769).
Om skottpengar
22 § Skottpengar eller annan belöning får ej utlovas eller utges för
att uppmuntra till jakt efter djur som enligt 18 § lagen om rätt till
jakt skall tillfalla kronan eller som är fridlyst under hela eller
någon del av jaktåret.
Naturvårdsverket får medge undantag från första stycket.
Naturvårdsverket meddelar kontrollföreskrifter för utgivande av
skottpengar eller annan sådan belöning. Kungörelse (1974:552).
Om kronans villebråd
23 § 1 mom. Har björn dödats eller fångats vid
jakt som avses i 14 b §, får djuret behållas av den jagande, om han
har företagit jakten på eget jaktområde. Detsamma gäller i fråga om lo
som dödats eller fångats under allmän jakttid. Företogs jakten på
annans jaktområde med stöd av förordnande enligt 15 § 2 mom. andra
stycket, tillfaller djuret jakträttsinnehavaren. Förordning
(1981:678).
2 mom. Har dovvilt, kronvilt, rådjur eller
älg skadats av annan orsak än påskjutning och med anledning härav dött
eller avlivats under fridlysningstid, får djuret behållas av
jakträttsinnehavaren, om han enligt de föreskrifter som
naturvårdsverket meddelar har hjälpt till med att vid behov spåra och
avliva djuret eller ta hand om det.
Inom ett jaktvårdsområde, där jakt efter dovvilt, kronvilt, rådjur
eller älg sker gemensamt, får dock jaktvårdsområdesföreningen behålla
sådant vilt på de villkor som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller även i fråga om sådana djur som
under fridlysningstid har avlivats eller fångats enligt 14 a §.
Förordning (1981:678).
3 mom. Strandad val får avlivas endast efter tillstånd av
polismyndigheten.
Den som vid yrkesfiske påträffar val i redskapen får döda och behålla
djuret. Kungörelse (1967:678).
24 § 1 mom. Den som dödat eller fångat djur som avses i 18 § 1 mom.
lagen om rätt till jakt skall genast anmäla händelsen till närmaste
polismyndighet, oberoende av vem djuret tillfaller.
Anträffar någon djur som avses i första stycket såsom fallvilt, är han
skyldig att anmäla förhållandet till polismyndigheten. Samma
skyldighet åvilar den som anträffar sådant djur så illa skadat eller
sårat eller eljest i sådan belägenhet, att det bör avlivas, och som
själv icke avlivar djuret.
Får markägaren kännedom om förhållande som skall anmälas enligt andra
stycket, är han skyldig att förvissa sig om att anmälan skett eller
själv göra anmälan. Samma skyldighet åvilar arrendator och
jakträttsinnehavare.
Bestämmelserna om anmälningsskyldighet i detta moment gälla i fråga om
djur som avses i 18 § 2 mom. lagen om rätt till jakt, om djuret dödats
eller anträffats under tid då det var fridlyst. Kungörelse (1967:769).
2 mom. Har dovvilt, kronvilt, rådjur eller älg skadats eller dödats
vid sammanstötning med motorfordon, är fordonets förare skyldig att
snarast möjligt låta underrätta närmaste polismyndighet. Förordning
(1981:678).
3 mom. En anmälan enligt 1 mom. som avser björn, varg, järv eller lo
bör innehålla följande uppgifter:
1. djurets kön,
2. om det var en årsunge,
3. var och när djuret har dödats, fångats eller anträffats.
Förordning (1983:283).
4 mom. Den som med anledning av en anmälan enligt denna paragraf har
haft kostnader för resa, telegram, telefon eller porto kan av
polismyndigheten få ersättning ur jaktvårdsfonden. Ersättning kan även
lämnas för budsändning, om inte anmälan har kunnat ske på annat sätt.
Förordning (1983:283).
25 § När polismyndigheten har mottagit en anmälan enligt 24 § 1 eller
2 mom., skall den se till att djuret tas om hand, om det är fråga om
sådant djur som tillfaller kronan. När detta har skett skall
polismyndigheten, enligt föreskrifter som meddelas av naturvårds
verket, bestämma hur det skall förfaras med djuret. Om djuret säljs
tillfaller de medel som inflyter vid försäljningen jaktvårdsfonden.
Förordning (1983:283).
26 § Polismyndighetens kostnader för omhändertagande av djur ersätts
med medel ur jaktvårdsfonden. Detsamma gäller när myndigheten har haft
särskilda kostnader för spårande eller dödande av djur. Ersättning ur
fonden kan även lämnas till den som därvid har hjälpt
polismyndigheten, dock ej till den som har skadskjutit djuret eller
till deltagarna i det jaktlag han tillhör.
Överlämnas djur enligt föreskrifter som avses i 25 § till
naturhistoriska riksmuseet, institution för forskning eller
undervisning eller annan mottagare, ersätts kostnaden för
överlämnandet av mottagaren.
Redovisning av utgifter som avses i första stycket och av
medel som har influtit vid försäljning enligt 25 § sker hos
rikspolisstyrelsen. Förordning (1983:283).
Om handel och annan hantering med vilt
27 § Den som för uppstoppning eller annan preparering för egen eller
annans räkning tar emot däggdjur eller fåglar som avses i 18 § 1 mom.
lagen (1938:274) om rätt till jakt, rovfåglar av annan art eller djur
för vilka jakttid inte gäller under någon del av året är skyldig att
föra förteckning över dessa. Denna skyldighet gäller även i fråga om
skinn eller delar av sådana djur.
Skyldigheten att föra förteckning gäller även näringsidkare som i
rörelsen köper eller tar emot matnyttigt vilt, skinnbärande inhemska
djur, skinn av sådana djur eller uppstoppade inhemska djur, dock ej i
fråga om mård, mink, grävling eller rödräv.
Naturvårdsverket får föreskriva undantag från första och andra
styckena. Verket meddelar närmare föreskrifter om skyldigheten att
föra förteckning. Förordning (1981:678).
Ansvarsbestämmelser m.m.
28 § 1 mom. Föreskrifterna om ansvar i 29 a
§ lagen (1938:274) om rätt till jakt gäller i fråga om den som gör sig
skyldig till olaga jakt genom att under fridlysningstid eller utan
medgivande som avses i 19 § tredje stycket uppsåtligen eller av
oaktsamhet
1. jaga, fånga eller döda djur,
2. genomsöka, göra intrång i eller förstöra bo, gryt, ide eller lya
eller bävers boplats eller dammbyggnad,
3. ta eller förstöra fågels ägg eller bo.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall 28 § tredje stycket
lagen om rätt till jakt tillämpas. Förordning (1981:678).
2 mom. Till böter, högst ettusen kronor,
döms den som
1. av oaktsamhet åsidosätter föreskrift om att fälla årskalv före
moderdjuret eller annan avskjutningsföreskrift som avses i 13 § 7 mom.
sista stycket, eller 14 § andra stycket,
2. av oaktsamhet fäller djur utöver vad som har medgivits i tillstånd
som avses i 13 eller 14 § eller i beslut som avses i 14 b §.
Har en gärning som avses i detta moment skett uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet skall den anses som olaga jakt. Förordning (1981:678).
3 mom. Den som, i annat fall än i 23 § 2
mom. sägs, behåller dovvilt, kronvilt, rådjur eller älg som anträffas
under tid då djuret är fridlyst och under omständigheter som avses i
24 § 1 mom. andra stycket, döms såsom för olaga jakt efter sådant
djur.
Den som biträder med att slakta, forsla, bereda eller på annat sätt
ta hand om djur, som under tid då djuret var fridlyst fångats eller, i
annat fall än i 23 § 2 mom. sägs, dödats, döms såsom för olaga jakt
efter sådant djur. Detsamma gäller den som tar emot, bjuder ut, köper
eller överlåter djuret eller del därav. Om gärningsmannen inte insåg
eller hade skälig anledning anta att djuret fångats eller dödats under
tid då det var fridlyst, skall han inte dömas till ansvar. Förordning
(1981:678).
4 mom. Den som bryter mot 27 § eller åsidosätter
föreskrift som meddelats med stöd av samma paragraf eller inför
oriktig uppgift i förteckning, döms till böter, om inte gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. Kungörelse (1981:678).
29 § 1 mom. Den som bryter mot 3 §, döms till
böter, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken. Kungörelse
(1967:769).
2 mom. Till böter döms den som
1. bryter mot 4 §, 6 § 1 eller 2 mom., 9 § eller 10 §,
2. åsidosätter villkor som avses i 6 § 4 mom. tredje stycket, 7 § 2
mom. andra stycket eller 8 § andra stycket,
3. bedriver jakt på annan tid än som anges i 4 a § eller i strid med
4 a § andra stycket. Förordning (1981:678).
3 mom. Föreskrifterna om ansvar i 29 a § första stycket lagen
(1938:274) om rätt till jakt gäller i fråga om den som bryter mot 5 §
denna stadga eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 5 § 2
mom. eller som använder fortskaffningsmedel i strid mot 11 § 1 mom.
Förordning (1983:283).
4 mom. Den som bryter mot 11 § 2 eller 3 mom.,
dömes till böter. Kungörelse (1967:769).
5 mom.Löper hund lös i mark där hundförbud
råder till skydd för viss djurart, gäller föreskrifterna om ansvar i
29 a § första stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt i fråga om
hundens ägare eller innehavare.
Löper hund i annat fall lös i strid mot 12 § 1 eller 3 mom., döms
ägaren eller innehavaren till böter.
Den som bryter mot 12 § 2 mom. eller 4 mom., döms till böter, högst
ettusen kronor. Förordning (1981:678).
30 § I fråga om djur, skinn, bo eller ägg som någon har erhållit genom
brott som avses i 28 § 1-3 mom. eller 29 § 2-4 mom. eller vapen,
ammunition, annat jakt- och fångstredskap, hund, motorfordon, annat
motordrivet fortskaffningsmedel och släpfordon som använts eller
medförts som hjälpmedel vid sådant brott gälla föreskrifterna om
förverkande i 30 a § lagen (1938:274) om rätt till jakt. Förordning
(1975:177).
31 § har upphävts genom förordning (1981:678).
32 § 1 mom. Åsidosätter någon som har fått
tillstånd enligt 20 § ett villkor eller en föreskrift som gäller för
tillståndets användning, döms till böter, högst ettusen kronor.
Förordning (1981:678).
2 mom. Den som bryter mot 22 § första
stycket eller åsidosätter en föreskrift som har meddelats med stöd av
tredje stycket samma paragraf, döms till böter, högst ettusen kronor.
Förordning (1981:678).
3 mom. Den som bryter mot 23 § 3 mom. första
stycket eller som försummar att göra anmälan enligt 24 § 1 mom., döms
till böter, högst ettusen kronor. Förordning (1981:678).
4 mom. Den som underlåter att söka fullgöra
underrättelseskyldighet enligt 24 § 2 mom. dömes till böter, om
gärningen ej är belagd med straff i lagen den 28 september 1951 (nr
649) om straff för vissa trafikbrott. Kungörelse (1967:769).
33 § Begår barn under femton år förseelse mot denna stadga, svarar
vårdnadshavaren för förseelsen enligt 29 a § tredje stycket lagen
(1938:274) om rätt till jakt. Förordning (1981:177).
34 § Befattningshavare vid tullverkets gränsbevakning skall, i den
utsträckning som framgår av 26 § 1 mom. och 31 § lagen (1938:274) om
rätt till jakt, utöva tillsyn över efterlevnaden av nämnda lag och
bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen.
De särskilda föreskrifter som behövs för jakttillsyn som utövas av
tullverkets gränsbevakning skall meddelas av naturvårdsverket efter
samråd med generaltullstyrelsen. Förordning (1984:376).
35 § 1 mom. Av de böter som ådöms enligt
denna stadga tillfaller hälften jaktvårdsfonden och återstoden staten.
Detsamma gäller i fråga om den behållna försäljningssumman av sådan
förverkad egendom som avses i 30 § och det belopp som kan ha
förklarats förverkat i stället för sådan egendom. Förordning
(1981:678).
2 mom. Djur som har tagits i beslag och som
är underkastat förskämning får efter värdering säljas på lämpligt
sätt.
Förverkad egendom skall säljas i den ordning som gäller för
försäljning av förverkad lös egendom, om inte annat anges nedan eller
i 36 §.
I fråga om levande djur som har förverkats får länsstyrelsen
bestämma, att djuret skall återges friheten, om detta kan ske utan men
för djuret.
Redskap som inte får användas vid jakt får säljas endast om det
gjorts otjänligt för jakt. Om detta inte lämpligen kan ske, bestämmer
polismyndigheten hur det skall förfaras med redskapet. I fråga om
skjutvapen finns särskilda föreskrifter. Förordning (1981:678).
36 § Förverkad egendom som avses i 36 § 2 mom. andra stycket lagen
(1938:274) om rätt till jakt eller i 35 § 2 mom. andra stycket denna
stadga och som utgöres av djur, del av djur eller fågelägg får efter
naturvårdsverkets bestämmande och i samråd med mottagaren överlämnas
till naturhistoriska riksmuseet, institution för forskning eller
undervisning eller annan mottagare som verket bestämmer.
Domstol skall, så snart det kan ske, till naturvårdsverket sända
avskrift av dom varigenom djur, del av djur eller fågelägg förklarats
förverkat. Kungörelse (1972:233).
37 § Denna stadga skall inte tillämpas beträffande nationalpark, i den
mån särskilda föreskrifter i frågor som avses i stadgan har meddelats
för sådan park. Förordning (1981:678).
Jaktvård
38 - 42 §§ har upphävts genom förordning (1980:879).
Om jaktvårdsfonden
43 § Jaktvårdsfonden om vilken stadgas i lagen om rätt till jakt skall
förvaltas av kammarkollegiet. Kungörelse (1974:300).
44 § Jaktvårdsavgiften är 125 kronor och gäller för ett jaktår.
Avgiften betalas in till ett postgirokonto som disponeras av
kammarkollegiet.
Kammarkollegiet skall bokföra influtna jaktvårdsavgifter på
jaktvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna Svenska
jägareförbundet uppgift om vilka som har betalat avgiften. Förordning
(1987:219).
44 a § Jaktkortsblanketter tillhandahålls på postanstalterna.
En jaktkortsblankett gäller som jaktkort när den har försetts med
bevis om att jaktvårdsavgiften har betalats samt uppgift om den
betalandes namn, personnummer och adress.
Om någon i en dom har förpliktats erlägga jaktvårdsavgiften med stöd
av 32 § lagen (1938:274) om rätt till jakt, skall beloppet indrivas
och redovisas på samma sätt som är föreskrivet i fråga om böter.
Förordning (1982:319).
Om åtgärder mot viltskador
45 § Har ansökan gjorts om sådant föreläggande som avses i 24 § 1 mom.
första stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt, bör länsstyrelsen
uppdra åt lämplig person att avge ett utlåtande över skadorna innan
föreläggande meddelas. Utlåtandet skall även innehålla förslag till
åtgärder för att minska stammen av skadegörande djur genom jakt eller
för att på annat sätt förebygga fortsatt skadegörelse. Orsakas
skadorna av älg, lämnas uppdraget till länsälgnämnden.
Bestämmelserna i första stycket gäller även i de fall som avses i 24
§ 1 mom. tredje stycket lagen om rätt till jakt. Förordning
(1981:678).
46 § Förordnande om jakt enligt 24 § 1 mom. lagen (1938:274) om rätt
till jakt genom särskilt utsedda jägare skall innehålla de
föreskrifter för jaktutövningen som länsstyrelsen bedömer i huvudsak
bör följas. Utsedd jägare skall medföra förordnandet under jakten samt
efter avslutad jakt lämna länsstyrelsen redogörelse för vad som har
förekommit vid jakten och resultatet av denna.
Villebråd som fälls eller fångas vid jakten skall försäljas av
länsstyrelsen på lämpligt sätt, om inte villebrådet tillfaller
jakträttsinnehavaren enligt 24 § 1 mom. andra stycket lagen om rätt
till jakt. Fälls eller fångas villebrådet inom ett jaktvårdsområde,
där jakt efter villebrådet sker gemensamt, skall vad som i lagrummet
sägs om jakträttsinnehavaren i stället gälla
jaktvårdsområdesföreningen. Förordning (1981:678).
47 § Länsstyrelsen får tillerkänna den som fått i uppdrag att avge
utlåtande som avses i 45 § ersättning för kostnader och skäligt
arvode. Detsamma gäller i fråga om jägare som har förordnats enligt 46
§. Överstiger beloppet av sådan ersättning och arvode samt övriga av
ärendet föranledda kostnader vad som inflyter för försålt villebråd,
skall bristen täckas med medel ur jaktvårdsfonden. Uppstår överskott,
skall detta tillföras jaktvårdsfonden. Förordning (1981:678).
48 § Förordnar länsstyrelse om jakt som avses i 24 § 3 mom. lagen om
rätt till jakt, får länsstyrelsen även föreskriva de undantag från
bestämmelserna i denna stadga som behövas för jaktens ändamålsenliga
bedrivande. Bekämpningsmedel får dock tillåtas endast i samråd med
naturvårdsverket. Kungörelse (1973:300).
Övriga bestämmelser
48 a § Förutom i de fall där det i denna stadga särskilt anges skall
länsstyrelsen höra jaktvårdssammanslutning för länet i ärenden enligt
6 § 2 mom., 11 § 3 mom., 12 § 1 mom., 15, 20, 45, 46 eller 48 §.
Avskrift av beslut i sådant ärende skall genast sändas till
naturvårdsverket. Förordning (1981:678).
48 b § Länsstyrelsens beslut enligt 47 § överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Detsamma gäller i fråga om överklagande av en myndighets
beslut enligt 16 § eller 24 § 4 mom.
Länsstyrelsens beslut enligt 6 § 2 mom., 7 § 1 mom., 11 § 3 mom.
fjärde stycket, 13 § 1 eller 5--7 mom., 14 och 19 §§ samt 20 § första
stycket överklagas hos statens naturvårdsverk genom besvär.
Naturvårdsverkets beslut får inte överklagas.
Polismyndighetens beslut enligt 25 § överklagas, i fråga om sådana
djur som avses i 18 § 1 mom. lagen (1938:274) om rätt till jakt hos
naturvårdsverket och annars hos länsstyrelsen genom besvär.
Naturvårdsverkets och länsstyrelsens beslut får inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen och naturvårdsverket än de som avses i
första eller andra stycket överklagas hos regeringen genom besvär.
Naturvårdsverket får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 15 § 1
mom.
En myndighet får förordna, att dess beslut skall gälla utan hinder av
att det har överklagats. Förordning (1983:283).
49 § Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om utbildning av
jakttillsynsmän och de föreskrifter som i övrigt behövs för att dessa
skall kunna utföra sina åligganden. Förordning (1982:319).
Övergångsbestämmelser
1981:678
2. Fångstredskap som avses i 6 § 1 mom. första stycket och 2 mom. och
som inte har prövats för typgodkännande får användas vid jakt till
utgången av december 1987, om redskapet har tillverkats eller
förvärvats före den 1 augusti 1981. Förordning (1986:340). | null | null |
1938:308 | null | 1,938 | null | 1934:437 | null |
1938:368 | null | 1,938 | null | 1928:370 | null |
1938:373 | null | 1,938 | null | 1927:321 | null |
1938:455 | null | 1,938 | null | 1932:570 | null |
1938:458 | null | 1,938 | null | 1902:71 s.1 | null |
1938:467 | null | 1,938 | null | 1866:37 s.1 | null |
1938:468 | null | 1,938 | null | 1891:35 s.1 | null |
1938:469 | null | 1,938 | null | 1891:35 s.1 | null |
1938:470 | Lag (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m.m. | 1,938 | 1 § Ej må i andra fall än här nedan stadgas den omständigheten, att
fartyg äges eller nyttjas av främmande stat eller att fartygslast
tillhör sådan stat, utgöra hinder för att vid domstol här i riket
upptaga talan angående fordran, vilken grundar sig å fartygets
begagnande eller lastens befordran, eller för att med avseende å
fartyget eller lasten här i riket företaga utmätning, kvarstad eller
annan handräckning på grund av fordran som nyss sagts.
2 § Ändå att fråga är om fordran som i 1 § sägs, må ej talan mot
främmande stat av domstol här i riket upptagas såvitt angår:
1. krigsfartyg eller annat fartyg, som den främmande staten äger eller
nyttjar och vid tiden för fordringens tillkomst brukade uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift;
2. den främmande staten tillhörig last, som fraktas med fartyg varom
under 1 är sagt;
3. den främmande staten tillhörig last, som för statsändamål och icke
för affärsdrift fraktas med handelsfartyg, med mindre fordringen avser
bärgarlön eller bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller ock
grundar sig på avtal som slutits rörande lasten.
3 § Ändå att fråga är om fordran som i 1 § sägs, må ej utmätning,
kvarstad eller annan handräckning här i riket företagas med avseende
å:
1. krigsfartyg eller annat fartyg, som främmande stat äger eller
nyttjar eller i dess helhet befraktat för viss resa eller för tid, och
som brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift;
2. främmande stat tillhörig last, som fraktas med fartyg varom under
1 är sagt eller ock med handelsfartyg för statsändamål och icke för
affärsdrift.
4 § Efter överenskommelse med främmande stat må, såframt den främmande
staten i krigstid därom gör framställning, Konungen förordna att ej
heller i andra fall än i 3 § avses utmätning, kvarstad eller annan
handräckning må här i riket företagas med avseende å fartyg, som den
främmande staten äger eller nyttjar, samt fartygslast tillhörig denna
stat.
5 § Konungen äger ock, efter överenskommelse med främmande stat,
förordna att, där yrkande framställts om upphävande av utmätning,
kvarstad eller annan handräckning med avseende å fartyg eller
fartygslast, varom i 3 § förmäles, samt den myndighet hos vilken
yrkandet framställts finner anledning till tvekan huruvida fartyget
uteslutande brukas eller lasten fraktas för statsändamål och icke för
affärsdrift, vitsord skall i sådant avseende tillerkännas intyg av den
främmande statens diplomatiske representant här i riket. Sådant intyg
må genom utrikesdepartementets förmedling tillställas myndigheten med
allmänna posten. | null | null |
1938:471 | null | 1,938 | null | 1938:470 | null |
1938:677 | Kungörelse (1938:677) med vissa föreskrifter rörande polismyndighets befattning med hittegods | 1,938 | 1 § har upphävts genom kungörelse (1964:598).
2 § har upphävts genom kungörelse (1964:598).
3 § När hittegods omhändertages av polisen, skall bevis därom lämnas
till upphittaren.
4 § Polismyndigheten skall föra bok över hittegods.
Befattningshavare inom polisen, som mottagit anmälan om hittegods
eller omhändertagit dylikt gods, skall därom ofördröjligen underrätta
den som för hittegodsboken. Kungörelse (1964:598).
5 § Är ägaren till anmält hittegods känd, skall han underrättas om
fyndet med anmodan att inom en månad giva till känna om han vill lösa
godset vid äventyr att han eljest går förlustig sin rätt. Sådan
underrätelse bör ske genom rekommenderat tjänstebrev med
mottagningsbevis, om icke annat underrättelsesätt finnes mera
lämpligt. Kungörelse (1969:727).
6 § Har anmälan om hittegods gjorts hos polisen på annan ort än
fyndorten och är ägaren inte känd, skall polismyndigheten på fyndorten
omedelbart underrättas. Förordning (1982:1120).
7 § Har ägarens rätt till hittegods gått förlorad och är godset i
polisens vård, skall upphittaren anmanas att inom en månad gälda
polisens kostnader i anledning av fyndet vid äventyr att eljest jämväl
upphittaren går förlustig sin rätt till godset. Sådan anmaning bör ske
genom rekommenderat tjänstebrev med mottagningsbevis, om icke anmaning
i annan ordning finnes mera tillämplig. Kungörelse (1969:727).
8 § har upphävts genom kungörelse (1974:1073).
9 § Anvisningar till polismyndigheterna om beräkning av skälig lösen
för hittegods, som omhändertagits av polismyndighet, meddelas av
Rikspolisstyrelsen.
Närmare föreskrifter om bokföring, förvaring och redovisnintg av medel
som handhas av polismyndighhet på grund av dess befattning med
hittegods meddelas av Rikspolisstyrelsen. Förordning (1983:811).
10 § Vad i denna kungörelse stadgas om hittegods skall även gälla
kvarglömda saker. | null | null |
1938:70 | null | 1,938 | null | 1935:113 | null |
1938:703 | null | 1,938 | null | 1908:74 s.1 | null |
1939:156 | null | 1,939 | null | 1908:74 s.1 | null |
1939:157 | null | 1,939 | null | 1917:281 | null |
1939:159 | Kungörelse (1939:159) angående upphävande av gällande bestämmelser om mantalssättning i anledning av ändring i administrativ indelning, m.m. | 1,939 | 1 § Kungörelsen den 25 april 1924 (nr 101) med bestämmelser för vissa
fall angående mantalssättning eller därmed jämförlig åtgärd i
anledning av ändring i administrativ indelning skall icke vidare
tillämpas; dock att lantmäteristyrelsen äger medgiva att pågående
förrättning må avslutas, varjämte fråga om fastställelse å avslutad
förrättning skall prövas enligt hittills gällande bestämmelser. Över
lantmäteristyrelsens beslut i ärende som nyss sagts må klagan ej
föras.
2 § Har före den 1 juli 1930 meddelats beslut om indelningsändring
eller om sträckningen av gräns för förvaltningsområde eller utfärdats
föreskrift att fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser skall föras för samhälle å landet; har ej med anledning
därav mantalssättning ägt rum, och kommer ej heller sådan till stånd
genom pågående förrättning, som i 1 § avses, skall delning verkställas
enligt lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid
ändring i rikets indelning med mera.
3 § När skäl därtill äro, må hos Kungl. Maj:t göras framställning
om upphävande av mantalssättning, som ägt rum med anledning av beslut
om indelningsändring eller om sträckningen av gräns för
förvaltningsområde eller med anledning av föreskrift att
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser skall
föras för samhälle å landet.
Vad i 2 § är stadgat om tillämpning av lagen om delning av fastighet
vid ändring i rikets indelning med mera skall ock gälla, där Kungl.
Maj:t i fall, som i första stycket sägs, upphäver verkställd
mantalssättning. | null | null |
1939:174 | Lag (1939:174) om tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel | 1,939 | 1 § Materiel till skydd mot stridsgaser indelas i två klasser:
gasskyddsmateriel av första klass och gasskyddsmateriel av andra
klass.
Med gasskyddsmateriel av första klass förstås i denna förordning:
gasmasker, jämte färdiga delar därtill, för beredande av skydd mot
stridsgas;
filtreringsapparater, jämte färdiga delar därtill, för gasskyddsrum;
samt
annan gasskyddsmateriel, beträffande vilken regeringen meddelat
föreskrift, att bestämmelserna i denna lag angående gasskyddsmateriel
av första klass skola gälla.
Med gasskyddsmateriel av andra klass förstås i denna lag sådan
materiel, som utan att tillhöra gasskyddsmateriel av första klass
avser att tjäna något av följande ändamål:
beredande av kroppsligt skydd mot stridsgas eller skydd för materiel
och utrustning mot dylik gas;
fastställande av närvaron av stridsgas eller oskadliggörande av dylik
gas;
behandling efter beröring med stridsgas; samt
demonstration och övning avseende skydd mot stridsgas. Lag
(1975:691).
2 § Tillverkning av gasskyddsmateriel av första klass må icke
bedrivas utan att regeringen därtill givit tillstånd. Vid beviljande
av tillstånd meddelar regeringen de föreskrifter och villkor, som
anses erforderliga för tillståndets åtnjutande. Lag (1975:691).
3 § Tillverkning, som avses i 2 §, skall stå under kontroll av den
myndighet regeringen bestämmer.
Det åligger tillverkare att för tillsyn bereda kontrollmyndigheten
tillhörande tjänsteman, närhelst han det fordrar, tillträde till
lokal, där tillverkningen bedrives, att meddela kontrollmyndigheten
begärda upplysningar angående tillverkningen och därmed
sammanhängande förhållanden ävensom att i övrigt ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som av regeringen eller
kontrollmyndigheten meddelas för erhållande av betryggande kontroll.
Lag (1980:163).
4 § Införsel till riket av gasskyddsmateriel av första klass må ej
ske utan tillstånd av den i 3 § omförmälda kontrollmyndigheten. I
fråga om hantering av oförtullad materiel gäller lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
Lag (1973:1005).
5 § Försäljning av gasskyddsmateriel, av första eller andra klass, må
bedrivas allenast efter anmälan till kontrollmyndigheten.
Såsom gasskyddsmateriel må icke saluhållas annan vara än sådan, som
blivit till sin beskaffenhet godkänd av kontrollmyndigheten.
Har sådant godkännande lämnats beträffande vara, hänförlig till
gasskyddsmateriel av andra klass, skola angående tillverkningen av
varan bestämmelserna i 3 § äga motsvarande tillämpning.
6 § Försäljare av gasskyddsmateriel vare skyldig att för tillsyn
bereda kontrollmyndigheten tillhörande tjänsteman eller polismyndighet,
närhelst såsant fordras, tillträde till lokal, där försäljningen
bedrives, att meddela sådan tjänsteman eller myndighet begärda
upplysningar angående såsom gasskyddsmateriel saluhållen vara ävensom
att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av
regeringen eller kontrollmyndigheten meddelas för erhållande av
betryggande kontroll över försäljningen.
I fråga om tjänsteman eller myndighet, som i denna paragraf avses,
skall gälla vad i 3 § tredje stycket stadgas. Lag (1975:691).
7 § För undersökning eller godkännande av gasskyddsmateriel utgår
avgift enligt taxa, som regeringen bestämmer. Lag (1975:691).
8 § Denna lag äger icke tillämpning på tillverkning, införsel
eller försäljning för försvarsväsendets räkning. Lag (1975:691).
9 § Angående påföljd för olovlig införsel av gasskyddsmateriel av
första klass och för försök därtill stadgas i lagen om straff
för varusmuggling.
Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel av första klass,
eller saluhåller eller försäljer någon gasskyddsmateriel i strid mot
bestämmelserna i denna lag, straffes med dagsböter eller fängelse,
och vare egendomen förverkad.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, äge rätten pröva,
huruvida egendomen skall vara förverkad.
Kan egendom, som förklarats förverkad, ej tillrättaskaffas, skall
dess värde gäldas. Lag (1975:691).
10 § Underlåter den, som erhållit tillstånd till tillverkning av
gasskyddsmateriel eller som saluför eller försäljer sådan vara, att
eljest ställa sig till efterrättelse, vad enligt denna lag eller med
stöd av densamma meddelade föreskrifter ålagts honom, eller avgiver
han angående omständigheter, varom det jämlikt denna lag åligger
honom att lämna upplysning, mot bättre vetande oriktig eller
ofullständig uppgift, straffes med dagsböter eller fängelse. Lag
(1975:691).
11 och 12 §§ har upphävts genom lag (1975:691).
1975:691
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till förordningen
angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel,
skall hänvisningen i stället avse lagen om tillverkning, införsel och
försälning av gasskyddsmateriel. | null | null |
1939:175 | Kungörelse (1939:175) med vissa föreskrifter i anledning av förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel | 1,939 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1939:203 | null | 1,939 | null | 1934:437 | null |
1939:205 | null | 1,939 | null | 1928:376 | null |
1939:206 | null | 1,939 | null | 1935:567 | null |
1939:208 | Kungörelse (1939:208) med vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer | 1,939 | 1 § Ej må någon bedriva yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i
svenska statens premieobligation avyttras eller särskild rätt till den å
sådan obligation utfallande vinst eller andel däri tillförsäkras annan.
Ej heller må annan än riksgäldskontoret eller den, som erhållit dess
medgivande, vid yrkesmässig försäljning av premieobligation, som nyss
nämnts, upptaga betalning i särskilda poster eller innehålla obligation
såsom säkerhet för köpeskillingen.
Andel i bolag eller annan sammanslutning med huvudsakligt syfte att
förvärva eller förvalta statens premieobligationer må icke bland
allmänheten utbjudas eller eljest tillhandahållas allmänheten.
Kungörelse (1952:559).
2 § Förseelse mot denna kungörelse straffes med dagsböter.
Beträdes någon, som förut fällts till straff enligt denna kungörelse,
andra gången eller oftare med sådan förseelse eller äro omständigheterna
eljest försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas.
3 § Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid
polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller,
där sådan icke finnes, vid allmän domstol.
Åtal utföres av allmän åklagare.
4 § Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfaller kronan. | null | null |
1939:23 | null | 1,939 | null | 1935:567 | null |
1939:245 | null | 1,939 | null | 1918:1080 | null |
1939:299 | Lag (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. | 1,939 | 1 § Är Sverige i krig, skall bestämmelserna i 2-4 §§ tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får
regeringen föreskriva att bestämmelserna i 2-4 §§ skall tillämpas.
Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker inte
underställning eller godkänner riksdagen inte föreskriften inom två
månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att
gälla. Lag (1994:1626).
2 § 1 mom. Utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får inte
a) ett svenskt fartyg eller en andel i fartyget överlåtas till
en utlänning eller till ett svenskt aktiebolag vars
aktiekapital till mer än en tredjedel är i utländsk ägo;
b) en aktie i ett svenskt aktiebolag som äger ett fartyg eller
en andel i ett fartyg, tecknas för eller överlåtas till en
utlänning eller ett sådant svenskt aktiebolag som avses under
a);
c) ett svenskt fartyg upplåtas till en utlänning genom
tidsbefraktning eller till nyttjande;
d) rätt till tidsbefraktning av ett svenskt fartyg eller
nyttjanderätt till det överlåtas till en utlänning.
Lag (2000:850).
2 mom. Vad i 1 mom. sagts medför ej inskränkning i:
aktieägares rätt till teckning eller erhållande av det antal nya
aktier i bolaget, som svarar mot hans andel i det förutvarande
aktiekapitalet,
den rätt att teckna eller erhålla nya aktier, som, där någon under tid
då 2--4 §§ äga tillämpning annorledes än genom teckning eller
överlåtelse bekommit aktie, vid tiden härför enligt bolagsordningen
var förenad med aktien. Lag (1957:289).
3 § Utfärdas teckningslista för bildande av aktiebolag, vars aktier
enligt 2 § ej må tecknas av eller överlåtas till utlänning eller
aktiebolag, som i 2 § 1 mom. a) är nämnt, skall teckningslistan
innehålla erinran härom.
Lag samma vare, där aktiekapitalet i sådant bolag ökas medelst ny
aktieteckning och teckningsrätt därvid tillkommer annan än
aktieägare.
4 § Överlåtelse, aktieteckning eller upplåtelse, som sker i strid mot
bestämmelserna i 2 § 1 mom., vare utan verkan.
Utgives aktiebrev till obehörig aktietecknare, medföre brevet icke
rätt i bolaget så länge brevet innehaves av den obehörige tecknaren
eller annan, som enligt lag icke är behörig innehava detsamma.
5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter eller
upplåter egendom i strid med bestämmelserna i 2 § 1 mom. döms
till böter eller fängelse i högst ett år.
Om någon döms till ansvar enligt första stycket för att i
strid med 2 § 1 mom. a) eller b) ha överlåtit egendom, får
domstolen förverka egendomen efter vad som kan anses skäligt.
Om egendomen inte finns i behåll, får i stället värdet
förverkas. Domstolen får förplikta den som i annat fall döms
enligt första stycket att, efter vad som är skäligt, betala
avtalad ersättning till staten.
Om överlåtelse av en aktie har förmedlats av någon som
yrkesmässigt i kommission köper och säljer fondpapper, ska vad
som sägs i denna paragraf om överlåtare i stället tillämpas på
kommissionären. Om såväl överlåtaren som förvärvaren har
anlitat kommissionär, ska vad som nu sagts i stället gälla den
som handlat för förvärvarens räkning. Lag (2024:789).
6 § Har det som föreskrivs i 3 § uppsåtligen eller av
oaktsamhet inte iakttagits vid utfärdande av en teckningslista,
skall stiftaren eller, om det rör sig om ökning av
aktiekapital, ledamot i bolagets styrelse dömas till böter.
Har på grund av aktieteckning i strid med bestämmelserna i
denna lag aktiebrev utgetts till en utlänning eller till ett
sådant bolag som sägs i 2 § 1 mom. a) skall den
styrelseledamot, som uppsåtligen eller av oaktsamhet medgett
att brevet utgetts, dömas till böter eller fängelse i högst ett
år. Lag (2000:850).
7 § har upphävts genom lag (2000:850).
Övergångsbestämmelser
1957:289
Vad i denna lag stadgas skall icke gälla med avseende å rätten för
utlänning att överlåta sådan andel i fartyg eller sådan aktie, som vid
den tid då 2--4 §§ träda i tillämpning redan äges av utlänning, eller
sådan rätt till tidsbefraktning av eller nyttjanderätt till fartyg,
som vid samma tid tillkommer utlänning, ej heller å den rätt att
teckna eller erhålla nya aktier, som vid sådan tid enligt
bolagsordningen må tillkomma aktieägare. | null | null |
1939:350 | Valutalag (1939:350) | 1,939 | 1 § Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket och
5 § träda i tillämpning. Då kriget upphört, förordnar regeringen senast
före avslutandet av det riksmöte, som börjar näst efter krigets slut,
att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger regeringen, efter hörande
av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola
tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är
detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före närmast
följande riksmötes avslutande meddelat förordnande av regeringen
upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt
tredje stycket alltjämt skola gälla.
Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas
nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska
politiken skola fullmäktige i riksbanken göra framställning om att
regeringen föreslår riksdagen att, för en tid av högst ett år, antaga
lag om tillämpning helt eller delvis av 2 § första stycket samt 5 § 1)
och 3). Kan riksdagens beslut ej utan synnerlig olägenhet avvaktas, får
regeringen förordna om tillämpning av dessa bestämmelser utom 2 § första
stycket 3) och 8). Sådant förordnande skall inom en månad eller, om
riksmöte ej pågår, inom en månad från början av närmast följande
riksmöte underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader
godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu
avses.
Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § äger
tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen
tillämpas.
Då underställning av förordnande sker eller förslag till lag framlägges,
skola även de föreskrifter, som regeringen i förordnandet med stöd av 2
§ första stycket och 5 § utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas
riksdagen. Lag (1975:204).
2 § Regeringen får i förordnande, som den meddelar, föreskriva:
1) att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank och
postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och
skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och
fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt
(utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med
aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av
någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, riksbanken bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;
4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt
överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;
5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas
till riket;
6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som
influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare
mån än regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksbanken
bestämmer;
7) att i annat hänseende än under 2)-6) sägs ej må över utländska
betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan
tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till
riksbanken eller till valutabank;
8) att med stöd av meddelat förordnande får bestämmas att avgift skall
utgå och tillfalla riksbanken; och
9) att annan än riksbanken eller Internationella regleringsbanken i
Basel (Banque des Règlements Internationaux) icke får utan tillstånd av
riksbanken ur riket utföra eller till riket införa guldmynt, obearbetat
guld eller med obearbetat guld jämförligt halvfabrikat av guld.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter. Lag (1975:204).
2 a § Förordnande enligt denna lag skall av riksbanken ianspråktagas för
att främja penning- och valutapolitiken. Därvid får industri- och
sysselsättningspolitiska strävanden beaktas. Hänsyn av sistnämnda slag
får dock föranleda avslag på framställning endast då denna på grund av
beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen
utomordentlig skada. Lag (1974:458).
3 § Utan hinder av förordnande, varom i 2 § sägs, äge riksbanken meddela
bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken
bestämmer driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med medel för reseändamål.
4 § Förordnar regeringen, att utländska betalningsmedel, utländska
fordringar eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller
valutabank till inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas om det värde i
utländskt mynt, efter vilket ersättningen skall beräknas, värdet
bestämmas av en nämnd av tre personer. Av dessa utses en, som tillika
skall vara ordförande, av regeringen, en av riksbanken och en av
handelskamrarna i riket.
Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av
riksbanken vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen.
Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna
utlägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder. Lag
(1975:204).
5 § Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som av regeringen
meddelas, så finnes behövligt, äge regeringen
1) stadga skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar;
2) medgiva rätt för polismyndighet, riksbanken eller tjänsteman, som
riksbanken därtill förordnar, att öppna och granska brev och andra
försändelser till eller från utlandet, som finnas i postverkets vård;
och
3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets
genomförande så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att
uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.
Lag (1975:204).
6 § Riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av
meddelat förordnande.
Ärenden som föranledas av förordnandet skola prövas och avgöras av
riksbanken. Lag (1957:251).
6 a § Föreskrifter enligt 6 § första stycket beslutas av fullmäktige i
riksbanken.
Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom
riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Utan hinder av första
stycket får fullmäktige i riksbanken överlåta åt valutastyrelsen att
besluta om föreskrifter som är av mindre principiell betydelse.
Valutastyrelsen består av nio ledamöter. Två av dem utses av regeringen,
de övriga av fullmäktige i riksbanken. För varje ledamot skall i samma
ordning högst två suppleanter utses.
Valutastyrelsens beslut får överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom
tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
Om minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i
styrelsens beslut yrkar det, skall beslutet underställas fullmäktige för
prövning. Ett sådant yrkande skall framställas genast efter det att
beslutet fattats.
Fullmäktiges beslut får inte överklagas.
Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank. Lag (1988:1393).
7 § Den som har tagit befattning med något ärende som avses i denna lag
får inte obehörigen röja vad han därvid har fått veta om enskildas
pesonliga eller ekonomiska förhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).
I fall som avses i första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap.
3 § brottsbalken. Lag (1980:164).
8 § har upphävts genom lag (1988:1393).
9 § Den som uppsåtligen
1) bryter mot förbud eller villkor som meddelas med stöd av 2 § första
stycket 1)-7) eller 5 § 3),
2) använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud som
avses i 1),
3) genom oriktig uppgift förskaffar sig sådan rätt att förvärva eller
avyttra utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som behövs
enligt förordnande som meddelas med stöd av 2 § första stycket 2) eller
5) § 3), eller riksbankens tillstånd, i den mån det behövs enligt
förordnande som meddelas med stöd av 2 § första stycket eller 5 § 3),
eller
4) underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som föreskrives med stöd
av denna lag eller vid fullgörande av sådan skyldighet lämnar oriktig
uppgift,
dömes till böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är
grovt, fängelse i högst två år.
Har gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, dömes
till böter.
Om ansvar för överträdelse av utförsel- eller införselförbud som
meddelas med stöd av 2 § första stycket 9 finnas bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling. Lag (1977:354).
10 § För försök till överträdelse av utförsel- eller införselförbud som
meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) eller 5 § 3) och
försök till brott som avses i 9 § första stycket 3) dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
Ha flera medverkat till brott som avses i första stycket eller i 9 §
första stycket äga 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande
tillämpning. Lag (1977:354).
11 § Betalningsmedel, fordran eller värdepapper, som varit föremål för
brott som avses i 9 § första stycket 1)-3) eller 10 § första stycket,
eller vederlag därför får förklaras förverkat. I stället för sådan
egendom kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat. Lag
(1975:204).
12 § Den som ej har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med
stöd av förordnande enligt denna lag får icke dömas till ansvar för
gärning som omfattas av föreläggandet.
Allmänt åtal för brott mot denna lag får utom i fall som avses i 15 §
väckas endast efter medgivande av riksbanken. Lag (1984:413).
13 § Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott som
avses i 9 § första och andra styckena samt 10 § ådömas, om den
misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem
år eller, om brottet är grovt, inom tio år från brottet. Lag (1977:354).
14 § I fråga om utförsel- och införselförbud, som meddelas med stöd av 2
§ första stycket 4) eller 5) äga bestämmelserna i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling angående förundersökning m.m., beslag,
husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning motsvarande
tillämpning. Lag (1981:1086).
15 § Tullmyndighet får kontrollera att utförsel- och införselförbud som
meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) efterlevs.
Den som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar
som avses i 2 § första stycket 4) eller 5) skall anmäla och lämna
uppgifter om tillgångarna i enlighet med vad regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen bestämmer.
I fråga om kontroll av sådana uppgifter som avses i andra stycket gäller
48 § första stycket, 63--70 §§, 73 § första stycket, 99, 100 och 105 §§
tullagen (1987:1065) samt föreskrifter som meddelats med stöd av dessa
bestämmelser.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
göra anmälan eller lämna uppgifter i fall som avses i andra stycket.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Ansvar enligt denna paragraf
inträder inte, om gärningen är belagd med straff i 9 eller 10 § denna
lag, i brottsbalken eller i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling. Allmänt åtal för brott som avses i denna paragraf får
väckas endast efter medgivande av tullmyndighet. Lag (1987:1189).
16 § Riksbanken skall på begäran tillhandahålla tullmyndighet uppgift
som förekommer hos riksbanken och som rör betalning för import eller
export av varor. (Lag 1986:314). | null | null |
1939:363 | null | 1,939 | null | 1936:45 | null |
1939:6 | Lag (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa luftfartyg | 1,939 | 1 § Kvarstad må ej läggas å:
a. luftfartyg, som äges eller uteslutande nyttjas av svenska staten
eller som av främmande stat användes uteslutande för statsändamål,
därunder inbegripet postbefordran, och icke för affärsdrift;
b. luftfartyg, som användes i regelbunden fart för allmän trafik,
jämte nödiga reservfartyg; eller
c. luftfartyg, som eljest är avsett för befordran av personer eller
gods mot vederlag, då fartyget är färdigt att avgå för sådan
befordran, utan så är att kvarstaden avser gäld, som gjorts för resans
utförande eller därunder uppkommit.
Vad i första stycket sägs skall ej gälla kvarstad på ansökan av ägare,
som avhänts luftfartyget genom rättsstridig handling.
2 § Kvarstad å luftfartyg skall, ändå att den ej är beviljad till
säkerhet för fordran, upphöra, då säkerhet ställes.
Säkerhet till befrielse från kvarstad för fordran skall anses till
räcklig, där den täcker fordringsbeloppet jämte kostnader och ute
slutande avser betalning därav eller, om luftfartygets värde är lägre,
där säkerheten täcker detta. Lag (1981:779).
3 § har upphävts genom lag (1981:779).
4 § Å utländskt luftfartyg äger denna lag tillämpning allenast såvitt
regeringen, efter avtal med främmande stat, därom förordnat. Lag
(1981:779).
5 § I lagen (2015:860) om internationella säkerhetsrätter i
lösa saker finns särskilda bestämmelser om kvarstad på
luftfartyg som kan påverka tillämpningen av denna lag.
Lag (2015:862).
Övergångsbestämmelser
1939:84
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att lagen den 4 januari 1939
(nr 6) om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luft
fartyg skall träda i kraft den 1 maj 1939.
Härjämte förordnas, med stöd av 4 § nämnda lag, att lagen, såvitt
angår utländska luftfartyg, skall äga tillämpning å luftfartyg, hemma
hörande i främmande stat som är ansluten till den i Rom den 29 maj
1933 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om kvarstad å luftfartyg. | null | null |
1939:608 | Lag (1939:608) om enskilda vägar | 1,939 | 1 KAP.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är
till nytta vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva
och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas
jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan
än ägaren till grunden.
Bestämmelserna i 2--4 kap. gäller inte inom områden med detaljplan där
kommunen är huvudman för allmänna platser. Beslut att anta en sådan
detaljplan för ett område medför inte, att vad som tidigare enligt denna
lag bestämts i fråga om fastigheter eller vägar inom området upphör att
gälla såvida inte med stöd av 65 eller 85 § bestäms något annat.
Bestämmelserna i 5 kap. gäller inte inom områden med detaljplan.
Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat
om rätt till väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller
inskränkning i den omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna
rättsgrundsatser är lovligt för envar att färdas över annans ägor. Lag
(1987:460).
2 § Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande
tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike
och upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för
vägens bestånd eller brukande utförd anordning.
Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med
färjläge. Lag (1947:183).
3 § Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och
vinterväghållning.
Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även
omläggning och förbättring av väg.
Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett
för dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av
väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och
iståndsättning av bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels
uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning,
såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock
öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.
Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till
erforderlig bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess
utmärkande, där så tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom
påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn
snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och
omfattning är till avsevärd olägenhet.
4 § Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i
övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta intrång och olägenhet för annan.
Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får väg inte byggas
i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i andra stycket skall väg
byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål
fordrar. Lag (1987:460).
5 § För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan
förpliktelse, som enligt denna lag eller med stöd därav meddelad
bestämmelse åligger fastighet, svare, där ej nedan i andra eller
tredje stycket annorledes stadgas, fastighetens ägare.
Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan
vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande,
skall vid tillämpning av denna lag anses såsom fastighetens ägare.
I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att
han, där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt
kommunalskattelagen är skyldig erlägga dylik skatt.
Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag i penningar, som
förfaller till betalning, innan han skall tillträda fastigheten, men
vare pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i fråga om arbete,
som i avseende å väghållningen ålagts honom.
Angående förmånsrätt för vissa fordringar enligt denna lag är särskilt
stadgat.
2 KAP.
Enskilda vägar i allmänhet
Om rätt till väg och om väghållningsskyldighet m.m.
6 § Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att
väg för den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej
sådant lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall
därifrån upplåtas den mark, som åtgår till vägen.
7 § Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt
brukande av fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall rätt att
begagna vägen upplåtas för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt
men tillskyndas fastighet, å vars mark vägen är belägen, eller någon,
som enligt tidigare upplåtelse äger nyttja vägen.
8 § Därest vid prövning av fråga om upplåtelse för fastighet av rätt
enligt 6 eller 7 § att bygga eller begagna väg finnes att sådant men,
som där sägs, skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej rätten att för
fastigheten nyttja vägen begränsas till viss tid, viss årstid eller
visst färdsätt, varde rättigheten på dylikt sätt begränsad. Sådan
begränsning må ock ske då uppenbart är att behovet av vägen för
fastigheten är i motsvarande mån inskränkt.
9 § För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som
orsakas av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning.
Kan i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för fastighet begagna väg
såsom farväg, upplåtelsen anses medföra att arbete, som under de sist
förflutna fem åren, räknat från det frågan om upplåtelsen väcktes,
nedlagts å vägens anläggning, omläggning eller förbättring, blivit
till synnerlig nytta för fastigheten, och varder, på sätt nedan i
detta kapitel sägs, skyldighet att med viss andel deltaga i vägens
underhåll lagd å fastigheten, må, där särskild anledning därtill
förekommer, tillika kunna å fastigheten läggas skyldighet att ersätta
skälig del av värdet av det sålunda utförda vägbyggnadsarbetet.
Varder fastighet, för vilken enligt 7 § upplåtes rätt att begagna väg
såsom farväg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i
väghållningen, åligge fastigheten skyldighet att utgiva ersättning för
den slitning av vägbanan, som beräknas uppkomma genom vägens
begagnande för fastigheten.
Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst
penningbelopp att utgå årligen i förskott under den tid rätten att
begagna vägen äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I
övrigt skall ersättning enligt denna paragraf bestämmas i penningar
att utgå på en gång.
10 § I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller
flera fastigheters ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt
deltaga.
Väg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera
fastigheter, skall av dem samfällt underhållas.
Är väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller
flera fastigheter, skola dessa samfällt taga del i
vinterväghållningen.
Väghållningsskyldighet enligt vad nu är sagt åligger dock icke
fastighet, med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg
samt rätt att i sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan
tillerkännas fastigheten jämlikt lag eller enligt avtal eller
medgivande av vederbörande rättsägare, ej heller för tid, som
förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna ordning fastställes.
Vad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så
prövas skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller
annorledes begränsas, så ock egendom, som i 1 § andra stycket avses,
förklaras skola bidraga till väghållningen allenast genom erläggande
av sådan ersättning, som i 9 § tredje stycket sägs; och skall, där så
sker, å egendomen icke tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat om
väghållningsskyldig eller den, som har att deltaga i väghållning.
11 § Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de
fastigheter, vilka skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den
omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å
någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av
vägen.
12 § Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skall
av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt eller, efter
vägdelning, så att envar av dem eller, där särskilda omständigheter
därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt stå i ansvar för
viss sträcka å marken (väglott).
Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägbyggnad,
vägunderhåll eller vinterväghållning, hänsyn tagas till sådana
omständigheter, som inverka på kostnaden i motsvarande avseende, så
att, där större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot
beräknas. I följd härav skall, i den mån anledning därtill förekommer,
delning av väg verkställas särskilt för byggandet, särskilt för
underhållet och särskilt för vinterväghållningen, ändå att den enligt
11 § å varje fastighet belöpande andelen är densamma beträffande vart
och ett av dessa slag av väghållning.
13 § Där med stöd av stadgandena i detta kapitel vid förrättning eller
genom dom väghållningsskyldighet ålagts fastighet samt för
skyldighetens fullgörande tarvas, att sand, grus, jord eller sten
tages å visst eller vissa ställen å annan fastighet eller att å visst
område därav invid vägen växande träd eller buskar borthuggas eller
kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt i sådant avseende
upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända den
andra till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka
dylikt men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet
vid vägens begagnande, rätt som nyss sagts i fråga om röjning av träd
eller buskar upplåtas för fastighet, som i den i detta kapitel
stadgade ordning berättigats att nyttja vägen.
För upplåtelse, som i första stycket avses, så ock för annat intrång,
som därav föranledes, skall ersättning gäldas i penningar. Ersättning
för rätt att taga väghållningsämnen skall bestämmas att utgå på en
gång inom viss tid, högst ett år, efter det rättigheten fastställdes;
dock må, där rätt, varom nu är fråga, icke förbehålles uteslutande den
eller de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas, att
ersättningen skall gäldas sålunda, att vid varje särskilt tillfälle,
då rättigheten begagnas, betalning erlägges efter visst pris för den
då tagna mängden.
Vid upplåtelse av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid
rättighetens begagnande skall tillses, att fastighet, som därav
besväras, ej betungas mer än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde
eller träd och buskar å tomt eller i trädgård må ej fällas, med mindre
synnerliga skäl därtill äro. Innan upplåten rätt att borthugga eller
kvista träd eller buskar begagnas, skall för varje gång underrättelse
om åtgärden, minst en vecka förut, meddelas vederbörande fastighets
ägare eller innehavare.
14 § I fall då vid förrättning eller genom dom enligt detta kapitel
bestämts att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till
förmån för fastigheten, där det kan ske utan märkligt men för annan
fastighet, föreskrivas, att grind eller led ej får bibehållas eller
uppsättas å vägen annorstädes än i korsning av järnväg, spårväg eller
vattenväg. Vid meddelande av dylik föreskrift må dess tillämpning i
övrigt begränsas efter ty skäligt prövas.
För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att
utgå på en gång. Lag (1954:197).
15 § Prövning av fråga om rättighet eller skyldighet, som i 6--14 §§
avses, verkställes efter ansökning eller anmälan vid förrättning på
stället i den ordning nedan stadgas. Lag (1971:1049).
16 § Rätt att ansöka om förrättning enligt detta kapitel och att vid
sådan förrättning föra talan tillkomme för fastighet, som saken
förmenas angå dess ägare ävensom innehavaren, där denne jämlikt 5 §
har att svara för fullgörandet av fastighetens väghållningsskyldighet.
Samma befogenhet, dock ej i fråga om byggande av väg, tillkomme
nyttjanderättshavare, vilken enligt avtal har att fullgöra
väghållningsskyldighet för fastigheten.
Anmälan om förrättning göres av lantmäterimyndigheten, när
vid fastighetseglering beslutats att fråga om väghållning skall prövas
enligt denna lag.
Väckes sålunda fråga, som i 6--14 §§ avses, må härutinnan talan för
fastighet vid förrättningen städse föras av innehavare av
nyttjande- eller servitutsrätt, i den mån frågan rörer hans rätt.
Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller
innehavare, vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne
medgivit eller godkänt. Lag (1995:1399).
17 § Yrkande om skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning må
vid förrättning framställas endast för fastighet, vilken prövas
jämlikt de i 10 § stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad,
det vägunderhåll eller den vinterväghållning, varom fråga är.
18 § Ansökning om förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen
hos länsstyrelsen.
I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och
beskaffenhet, de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande
ägares och innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och
hemvist.
Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som
bör vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge
länsstyrelsen avslå ansökningen eller, där förordnande för
förrättningsman redan utfärdats men förrättningen ännu icke avslutats,
förordna om dess inställande. Är frågan om dylikt beslut beroende på
utredning, må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller
länsstyrelsen föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess
länsstyrelsen annorledes förordnar.
Första--tredje styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om anmälan
som avses i 16 § andra stycket. Lag (1971:1049).
19 § Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person,
lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och
erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig.
För förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, skall
den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen
förordnas till förrättningsman, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig om förslag till viss
förrättningsman, varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes
av stadgandena i första och andra styckena eller eljest laga hinder
möter.
Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets
lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall
redovisas till en kommunal nämnd, denna nämnd. Har i fall, som avses i
andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den
förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall den
senare underrättas. Lag (1991:1674).
20 § Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon
av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män,
vilka av sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen
utses bland dem, som äro valda till nämndemän i domsaga eller i
fastighetsdomstol eller till godemän vid
fastighetsbildningsförrättningar. Ej må till god man utses någon, som
är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget,
när annan behörig närmare finnes.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola
tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan
vidtagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad
de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle
förrättningsmannens. Lag (1971:1049).
21 § För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen
ersättning, den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i
enlighet med vad för gode män vid fastighetsbildningsförrättningar är
eller varder stadgat.
Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för
förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt
stadgat, av sökanden genast förskjutas samt, därest vid förrättningen
flera förpliktas till väghållning eller utgivande av ersättning enligt
9 § tredje stycket, mellan dem och sökanden fördelas efter ty skäligt
prövas. Vid förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra
stycket, skola ägarna av de fastigheter, som ingå i regleringen, anses
såsom sökande. Lag (1971:1049).
22 § Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras
särskild fackkunskap, äge länsstyrelsen, på därom av
förrättningsmannen framställd begäran och efter prövning av åtgärdens
behövlighet, förordna sakkunnig person att biträda förrättningsmannen.
Över länsstyrelsens beslut härutinnan må klagan icke föras.
Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av
förrättningsmannen med gode männen, om sådana äro tillkallade; och
gälle beträffande ersättningen vad i 21 § andra stycket finnes om
annan kostnad för förrättning stadgat.
23 § Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa
jäv: om han själv är sakägare eller om han är med sakägare i den
skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare,
eller om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, eljest äger del i saken eller därav kan vänta synnerlig
nytta eller skada, eller om han såsom ledamot i någon rätt deltagit i
åtgärd eller beslut, som rör saken, eller om han varit fullmäktig i
saken, eller om han är i någon sakägares tjänst, eller om han är
sakägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan
förrättning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med ord
eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej
räknas för jäv.
Vet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom
finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt
uppdrag, anmäle det genast hos den, som meddelat honom uppdraget.
24 § Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig
tid börja förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och
avsluta densamma.
Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till
förrättningen hänskjuten fråga bör lösas i den i 3 kap. stadgade
ordningen, skall han genast härom underrätta länsstyrelsen och inhämta
dess besked huruvida förrättningen skall fortgå.
Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men
innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan,
göre det skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kallelse, som
avses i 25 §, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att
förrättningsmannen ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet
skriftligen underrätta samtliga kända sakägare om förrättningens
inställande, vare återkallelsen utan verkan; och meddele
förrättningsmannen sökanden därom besked. Sker återkallelsen vid
sammanträde under förrättningen, skall denna genast inställas, där ej
annan sakägare, som äger påkalla förrättning rörande den väckta
frågan, begär att förrättningen fortsättes.
Förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, må
inställas, om fastighetsregleringen inställes eller om annat särskilt
skäl föreligger. Lag (1971:1049).
25 § Bestämmelserna i 4 kap. 18--24 §§ fastighetsbildningslagen (1970:
988) om kallelse och delgivning samt om underrättelse till en sådan
nämnd som avses i 19 § fjärde stycket skall tillämpas också vid
förrättning enligt detta kapitel.
Där fråga är om vägs byggande så att den korsar eller eljest berör
allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen
av denna andra trafikled kallad att såsom sakägare deltaga i
förrättningen. Lag (1991:1674).
26 § Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan
bevaka sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen
behörig att för honom tala och svara, begäre förrättningsmannen
förordnande av god man för den bortovarande enligt lagen om
förmynderskap.
27 § har upphävts genom lag (1971:1049).
28 § har upphävts genom lag (1971:1049).
29 § Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde
utsatta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter,
då må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga
förfall, underrätte han så fort ske kan alla vederbörande därom.
Förrättningsman, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde,
ersätte all skada och olägenhet.
Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd,
såframt ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare
handläggning.
Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej
hinder för förrättningens företagande; dock att om sökanden, utan att
hava anmält laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så
förfaras som om han hade vid sammanträdet återkallat sin talan. Lag
(1975:677).
30 § Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse
förrättningsmannen sitt förordnande.
Förrättningsmannen efterhöre, huruvida jäv är att anföra mot honom
eller god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill
anföra jäv, göre det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken
jävet framställes, tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga om
jäv, med mindre han varit av laga förfall hindrad att inställa sig å
nämnda dag eller den omständighet, varå jävet grundas, först efteråt
tillkommit eller blivit honom kunnig. I dessa fall skall jävet för att
vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag, som först
inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen till jävet
uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till
förrättningsman eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å
omständighet, som därvid var för sakägaren känd, grunda jäv mot den,
som i enlighet med sakägarens förslag eller röst blivit förordnad
eller utsedd.
Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode
männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut.
Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättningen
genast avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes
jävigt, tillkännagive förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet
för länsstyrelsen. Är god man befunnen jävig, utses annan i hans
ställe.
Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos
länsstyrelsen genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar
från det beslutet avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i
beslutet. Utan hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet
framställts, med sin befattning, intill dess annorledes i vederbörlig
ordning förordnas. Dock må ej förrättningen avslutas, innan jävsfrågan
slutligen prövats.
Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant
beslut må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut,
som tillkommit innan anmärkningen gjordes. Ogillar länsstyrelsen
jävsanmärkning, må klagan över länsstyrelsens beslut härutinnan icke
föras.
31 § Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer
vid förrättningen.
I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och
för vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och
utgivningsdag anmärkas de handlingar, som styrka behörighet
härutinnan. Fastigheternas registerbeteckningar skola angivas, i den
mån sådana finnas dem åsatta.
I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda
skäl samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden
jämte grunderna för desamma.
Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela
förrättningen. Innan sammanträde avslutas, skall protokollet för
detsamma erhålla slutlig avfattning. Meddelat beslut skall uppläsas.
Förrättningsmannen skall underteckna protokollet och därå anteckna
dagen, då det är uppsatt. Lag (1954:197).
32 § Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där
sådant är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord
tillsägelse hos vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå
ägor, verkställa stakning eller mätning å marken, undersökning av
grund och annan dylik åtgärd. Därvid skall iakttagas, att skada å
växande gröda samt nedhuggning eller skadande av träd såvitt möjligt
undvikas. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller
park utan ägarens lov träd skadas eller fällas.
Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill
den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han före
förrättningens avslutande sitt yrkande hos förrättningsmannen, vilken
har att med gode männen, om han av sådana biträdes, uppskatta skadan;
och gälle om ersättning för skadan vad i 21 § andra stycket rörande
kostnad för förrättning finnes stadgat.
33 § Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan
prövning, som i 1 § andra stycket sägs, samt efter omständigheterna
tillses:
huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område;
huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och
anordning i övrigt;
inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg;
huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall
begränsas på sätt i 8 § sägs;
vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande
eller underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av
skyldigheten, som skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom,
där någon av de väghållningsskyldiga fastigheternas rätt att begagna
vägen begränsas till viss årstid eller viss tid, huru
väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig del av året eller
efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väghållningsskyldiga
fördelas;
huruvida arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning
skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter
vägdelning samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 § omförmäles,
skolande, där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i
sammanhang därmed till prövning upptagas frågan om upplåtelse av rätt
att taga väghållningsämnen erfordras eller icke;
å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt
jämlikt 13 § upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning
av väghållningsämnen vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda
ändamål nyttjas av ägaren eller eljest av annan än den eller de
fastigheter, för vilka rättigheten sålunda upplåtes;
huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 § föreskrivas i
rätt att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led;
huruvida ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13, 14, 22
eller 32 § skall gäldas samt till vilket belopp eller, i den mån
ersättning enligt 13 § ej bestämmes till visst belopp, efter vilka
grunder ersättningen skall beräknas;
huruvida och på vad sätt ersättning, som här nämnts, skall mellan
flera fastigheter till utgörande fördelas;
huruvida ersättning enligt 9 § tredje stycket skall utgå, med vilket
årligt belopp ersättningen skall gäldas ävensom, där vägdelning skett
och eljest i förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan
flera till ersättningen berättigade;
huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller
andra sakägare i enlighet med stadgandena i 21 § fördelas.
34 § Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna
åstadkomma förening; och varde, där i viss fråga förening sker,
särskild avhandling därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt
av frågan beröres, underskriven och medelst förrättningsmannens och
närvarande gode mäns påskrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas
protokollet över förrättningen.
Rörer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och
inseende, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i
avseende å fastigheten ej gälla, med mindre den varder av vederbörande
myndighet godkänd.
Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 4 § andra
stycket avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas
överensstämma med de i nämnda stycke givna stadganden.
Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till
skada för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre
grad än vad enligt de i detta kapitel stadgade grunder skall åligga
fastigheten.
Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan
honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid
förrättningen skall prövas, varde enahanda verkan tillerkänd avtalet,
som om dessa sakägare vid förrättningen ingått förening i
överensstämmelse med avtalets innehåll; dock skall sakägare icke vid
förrättning anses bunden av tidigare avtal, såframt efter avtalets
ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån
inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet och tio år
förflutit från det avtalet slöts.
Prövning enligt denna paragraf av fråga om verkan av förening eller
avtal ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av
sådana biträdes.
35 § I den mån ej enligt 34 § gällande förening mellan sakägarna kan
åstadkommas eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för
avgörandet, varde saken jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder
prövad av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana
biträdes; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande
frågor blivit behörigen utredda, ändå att frågorna skola avgöras i
enlighet med förening eller avtal, på grund av vad i ärendet
förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för sakägarna
skall uppläsas och framläggas.
Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras
offentlig myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd
inhämtats.
Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde
därunder ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras
avslutad med tillkännagivande vid vilken domstol talan mot
förrättningen må fullföljas samt vad enligt 37 § skall iakttagas för
sådan talans bevarande.
Innebär utlåtandet att jämlikt vad i 50 § sägs två eller flera
fastigheter skola utgöra en samfällighet för gemensam väghållning,
skall förrättningsmannen föranstalta därom att efter förrättningens
avslutande i sammanhang därmed å förrättningsstället hålles
sammanträde med vederbörande för antagande av stadgar och utseende av
styrelse för samfälligheten. Vid sammanträdet skall förrättningsmannen
leda förhandlingarna samt framlägga förslag till stadgar.
36 § Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda
utlåtande samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid
förrättningen upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan
vid förrättningen upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu
dagar eller, om vägen eller största delen därav är belägen inom något av
rikets fyra nordligaste län, inom trettio dagar efter förrättningens
avslutande överlämnas till ordföranden i styrelse, varom i 50 §
förmäles, eller där sådan styrelse ej är tillsatt, till någon i orten
boende pålitlig person, som av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av
förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, utses
att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den, som sålunda
mottagit dem, tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller
avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mottagande skall vidfogas
huvudskriften av förrättningsutlåtandet.
Förrättningsmannen skall inom tid, som i första stycket sägs, om dagen
för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets
lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall
redovisas till en sådan nämnd som avses i 19 § fjärde stycket, denna
nämnd. Har i fall, som avses i 19 § andra stycket, till förrättningsman
förordnats annan än den förrättningslantmätare som handlägger
fastighetsregleringen, skall den senare underrättas. Lag (1991:1674).
37 § Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos
den fastighetsdomstol, inom vars domkrets vägen eller största delen av
densamma är belägen. Besvären skola ingivas till domstolen inom
fyrtiofem dagar eller, om vägen eller största delen därav är belägen
inom något av rikets fyra nordligaste län, inom sextio dagar från den
dag då förrättningen förklarats avslutad, klaganden dock obetaget att
på eget äventyr med posten insända besvären så tidigt att de före
sagda tids utgång komma domstolen tillhanda.
Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 §, äge, ändå
att han ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår
fullfölja talan mot förrättningen på sätt och inom tid, varom i första
stycket sägs. Dylik talerätt tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt
rörer av honom vid förrättningen fordrad ersättning enligt 22 §. Lag
(1971:1049).
38 § När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall fastighetsdomstolen
genast därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt
till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga
förrättningen rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats.
Förrättningsmannen vare pliktig att, där domstolen så prövar nödigt,
inställa sig vid domstolen för att höras i målet. Ersättning för
inställelsen skall förskjutas av klaganden, och pröve domstolen i
slutliga utslaget, huruvida beloppet skall helt eller delvis gottgöras
honom av annan part.
I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut
gälle i tillämpliga delar bestämmelserna om fastighetsbildningsmål i
16--18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988). Lag (1971:1049).
39 § Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom
avgjort, skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats
till förrättningsmannen, till denne men eljest till länets
lantmäterikontor eller, om vägen varom fråga är eller största delen
därav är belägen inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning, till den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet för att
där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga
kraft eller inte, översändas till nämnda lantmäterikontor eller till
nämnden ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har
att förvara avskrift av förrättningshandlingarna. Har i fall, som avses
i 19 § andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den
förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall
avskrift av domen översändas till den senare.
Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända
förrättningsutlåtandet till fastighetsdomstolen, vilken åteckne detsamma
bevis, att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att,
sedan utlåtandet återställts till honom, inom fyra månader efter
förrättningens avslutande översända förrättningsakten till den
myndighet, hos vilken, enligt vad i första stycket sägs, akten skall
förvaras.
Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle,
varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall
förrättningsmannen verkställa avskrift av förrättningshandlingarna,
vilken avskrift skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till
förvar hos den kommunala nämnden eller lantmäterikontor; och åligge det
den av dessa myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å
avskriften och översända denna till den andra av ifrågavarande
myndigheter. I fall, som i detta stycke avses, varde, då avskrift av
dom, efter ty ovan är sagt, skall översändas till nämnden eller
lantmäterikontoret, dylik avskrift tillställd dem båda.
Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin
skyldighet att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag
åliggande uppgifter, därom förordnar regeringen. Närmare anvisningar
till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar
utfärdar regeringen eller den regeringen förordnar. Lag (1991:1674).
40 § Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i
37 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet
såsom lagakraftägande dom.
Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt
skyldighet att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg
skall vad i fastighetsdomstols dom bestämts, ändå att talan däremot
föres, omedelbart lända till efterrättelse, såframt ej
fastighetsdomstolen eller högre rätt, där saken är anhängig,
annorledes förordnar.
På yrkande av part må fastighetsdomstolen, där särskilda skäl därtill
äro, förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att
bygga väg över annans mark eller rätt, som i 13 § avses, må
verkställas utan hinder av att domen icke vunnit laga kraft.
Den, som söker verkställighet av dom, som inte har vunnit laga kraft,
skall ställa säkerhet för den gottgörelse för skada genom
verkställighetsåtgärden, som kan komma att utdömas, om domen ändras. I
fråga om sådan säkerhet gäller 2 kap. 25 § och 27 § första stycket
utsökningsbalken.
Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i
vissa hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad
nedan i 41 och 49 §§ samt angående vägsamfällighet stadgas. Lag
(1981:853).
41 § Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg,
järnväg, spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna
andra trafikled berättigad att ombesörja därav föranledda
anordningar samt pliktig att, om förvaltningen ej själv verkställer
detta arbete, övervaka detsamma och, där anordningarna icke utföras på
ett för trafiken betryggande sätt, i god tid anmäla förhållandet hos
vederbörande myndighet, som äger meddela erforderliga föreskrifter.
42 § Har genom förrättning eller dom å fastighet lagts skyldighet att
deltaga i väghållning utan att föreskrift lämnats rörande rätt att för
fastigheten begagna vägen, vare så ansett som om dylik rätt blivit
genom förrättningen eller domen fastställd att gälla så länge
fastigheten sålunda ålagd väghållningsskyldighet består. Dock skall,
där å fastigheten lagts skyldighet att deltaga endast i
vinterväghållning, därav icke anses följa rätt att nyttja vägen den
tid mark är bar.
43 § Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller
andra om bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller
32 § skall utgå, skall den tvist hänvisas till särskilt utförande i
vanlig ordning.
44 § Är ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller
14 § bestämd att utgå på en gång men saknas föreskrift om tid för
betalningen, skall denna fullgöras inom ett år efter det frågan om
ersättningsskyldigheten slutligen avgjordes. Evad nämnda skyldighet
hänför sig till allenast en fastighet eller blivit mellan flera
fördelad, må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd till
förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela belopp blivit
erlagt.
Har ersättning för rättighet, som i 9 eller 13 § avses, bestämts att
utgå med visst årligt belopp, må rättigheten icke under något år tagas
i bruk, innan beloppet för samma år gäldats.
45 § Skall ersättning enligt 9 § första eller anda stycket erläggas på
en gång och bliver den ej till fullo gulden inom ett år efter
betalningstidens utgång, vare vad genom förrättningen eller domen
rörande vägen föreskrivits i sin helhet förfallet.
Därest ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken bestämts att utgå på en
gång, icke gäldats inom betalningstiden, vare frågan om den rätt,
ersättningen avser, förfallen.
Är vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet
förfallet till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att
fullgöra sin ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa
sakägare, en för alla och alla för en, att slutligen vidkännas
kostnaderna för förrättningen.
46 § Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda ersättning
enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 §, som bestämts
att utgå på en gång, och har annan, vilkens rätt är beroende av att
förpliktelsen fullgöres, helt eller delvis förskjutit beloppet, njute
denne utmätning hos den försumlige för vad sålunda för hans räkning
utgivits, såframt ersättningens hela belopp erlagts inom
betalningstiden eller, där fråga är om ersättning enligt 9 § första
eller andra stycket, inom ett år efter betalningstidens utgång.
47 § Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna väg i förskott för
visst år erlagt ersättning jämlikt 9 § tredje stycket, må, där han
styrker att han under året själv botat brist i vägens underhåll,
berättigas att efter ty skäligt prövas återbekomma ersättningsbeloppet
eller del därav. Krav därå skall vid talans förlust framställas inom
en månad efter årets utgång.
48 § För att övervaka byggandet av samt underhållet och
vinterväghållningen i fråga om väg, som gjorts till föremål för
vägdelning, skall, där någon av väglottshavarna det fordrar, anställas
särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna ej ense om valet
av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma
tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till
utgörande fördelas, allt efter ty skäligt prövas.
Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro
ense. I annat fall må frågan av envar av den underställas prövning av
länsstyrelsen, som förordnar efter omständigheterna.
Vad ovan i första och tredje styckena stadgats om väglottshavare
skall, där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 § eller på
grund av nyttjanderättsavtal skall fullgöras av annan än fastighetens
ägare, tillämpas såväl å ägaren som å den skyldigheten åligger. Lag
(1954:197).
49 § Försummar väglottshavare att vederbörligen bygga eller underhålla
sin väglott eller fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej
ofördröjligen efter tillsägelse, skall tillsyningsman, som i 48 §
omförmäles, hålla syn genom två ojävige män, av vilka den ene skall
vara nämndeman i domsaga eller i fastighetsdomstol eller god man vid
fastighetsbildningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den
försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte
synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter äge
tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det
uppskattade beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i
den mån medel sålunda för ändamålet tillhandahållits honom,
ofördröjligen ombesörja utförande av det eftersatta arbetet. Nöjes ej
väglottshavaren åt synen eller honom påförda synekostnader, instämme
sitt klander till allmän underrätt i orten inom tre månader efter
utmätningen eller vare sin talan kvitt.
Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för
tillsyningsmannen att, därest väglott ej ofördröjligen efter
tillsägelse bättras, genast bota befintlig brist. Har så skett, njute
han av den försumlige skälig gottgörelse för arbetet, i den mån detta
visas hava varit erforderligt för väglottens försättande i laggillt
skick. Lag (1971:1049).
Om vägsamfällighet
50 § Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts,
att arbete med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller
vinterväghållning skall för två eller flera fastigheter utföras
gemensamt, och äro ej fastigheterna i samme ägares, eller i fall som
i 5 § tredje stycket avses, samme innehavares hand, skola
fastigheterna utgöra en samfällighet för handhavandet av den
gemensamma väghållningen och därmed förenade angelägenheter. Ej må
dylik vägsamfällighet utöva verksamhet, som är främmande för dess
sålunda angivna ändamål.
För samfälligheten skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. De
väghållningsskyldigas rätt att besluta i samfällighetens
angelägenheter utövas å sammanträde.
51 § Stadgar för vägsamfällighet skola angiva:
samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet
och däri ordet förening ej må ingå;
samfällighetens ändamål under hänvisning till de beslut, som meddelats
om väghållningens utförande och delaktigheten däri;
huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;
huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;
tiden för räkenskapsavslutning;
huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall
hållas;
det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra
meddelanden skola bringas till de väghållningsskyldigas kännedom,
ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder
senast skola vara vidtagna;
så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller
annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares
rätt, för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan
inträda.
Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av
länsstyrelsen. Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, förrän
den blivit av länsstyrelsen fastställd.
52 § Styrelse för vägsamfällighet skall bestå av en eller flera här i
riket bosatta personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller
största delen därav är belägen.
Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till
ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av de
väghållningsskyldiga.
Val av ledamöter i styrelsen eller ändring i dess sammansättning skall
snarast anmälas hos den statliga lantmäterimyndigheten.
Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald,
gått till ända utan att anmälan om nytt val skett, och är styrelsen med
kvarstående ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig
styrelse, skall länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara
beroende av att styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess
efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas,
antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta
samfällighetens angelägenheter och företräda samfälligheten på sätt om
styrelse finnes nedan stadgat. Syssloman njute av samfälligheten arvode,
som bestämmes av länsstyrelsen.
Den statliga lantmäterimyndigheten skall föra en förteckning
över vägsamfälligheter. Förteckningen skall innehålla uppgifter om
styrelsernas sammansättning och om förordnade sysslomän.
Lag (1995:1399).
53 § I fall, som i 50 § avses, må ej, innan stadgar fastställts
och anmälan om styrelseval skett eller syssloman jämlikt 52 § fjärde
stycket förordnats, arbete å annans mark verkställas eller eljest
åtgärd till förfång för annan vidtagas.
54 § Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag,
stadgarna och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot
stadgarna eller mot lag stridande, ombesörja den gemensamma
väghållningen och i övrigt förvalta samfällighetens angelägenheter.
Styrelsen äge att i allt vad som rör den gemensamma väghållningen
själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla
å samfällighetens vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter
företräda samfälligheten.
Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,
som rör samfälligheten, är stadgat i 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat
meddelande skall delgivas samfälligheten.
Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna
bestämt, den mening, om vilken vid styrelsesammanträde de flesta
röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av
ordföranden vid sammanträdet.
Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan
samfälligheten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda
stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan
talan mot styrelseledamoten eller tredje man.
55 § Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att
överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskynda de väghållningsskyldiga skada, svare för skadan
en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för skada,
som de genom överträdelse av bestämmelse i denna lag eller i gällande
stadgar tillskynda tredje man.
56 § Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de
väghållningsskyldiga fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har
att svara för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det
andelstal, som är bestämmande för fastighetens delaktighet i
väghållningsskyldigheten. Väghållningsskyldig, som icke gäldat
förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen
fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av de
väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda
andelstal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom
ombud för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och samfälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje
man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara
stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller
tredje man.
Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av
väghållningen, däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro
pliktiga att taga del, tillkomme endast dessa väghållningsskyldiga
rösträtt.
För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för
visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal,
beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom
lottning, i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta
röstande, eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden
vid sammanträdet.
Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg
föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall
vara för de väghållningsskyldiga tillgängligt.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes
bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga
minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar
därförut kungöras i den eller de ortstidningar som vägsamfälligheten
bestämmer.
Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga
till extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål
påfordrat av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det
mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av
styrelsen utlysas. Lag (1977:688).
57 § Underlåter styrelse för vägsamfällighet att i föreskriven ordning
kalla de väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har
styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 56 § sista
stycket sägs, utlyst extra sammanträde att hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej
behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i stadgarna
bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst en
femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse
av styrelsen.
58 § Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å
sammanträde, icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider
mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt
såsom medlem av samfälligheten, äge tala därå genom stämning å
styrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare
rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot
beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda
förordnar.
Talan som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den
ort, där styrelsen har sitt säte.
Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas
av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens
ägare. Samma befogenhet tillkomme nyttjanderättshavare, vilken enligt
avtal har att fullgöra ägares förpliktelser mot samfälligheten. Lag
(1954:197).
59 § För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de
fastigheter, vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att
deltaga i kostnaderna för den gren av samfällighetens verksamhet, till
vilken förbindelsen är att hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda
tid voro gällande med avseende å väghållningsskyldigheten inom denna
verksamhetsgren. Uppkommer brist hos någon av de sålunda ansvariga,
vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda
beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
gällande endast av vägsamfälligheten, och har förty fordringsägaren
att för betalning söka denna.
Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt i
samfälligheten, kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens
fullgörande, därom stadgas i 66 §.
60 § Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom
andra inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar.
Till belopp och under villkor, som de väghållningsskyldiga å
sammanträde bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej
skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering
efter viss plan.
Där egendom, som i 1 § andra stycket avses eller vars
väghållningsskyldighet efter ty i 5 § tredje stycket sägs åvilar
innehavaren i ägarens ställe, ingår i vägsamfällighet, må
samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars betalning jämlikt 59 §
nämnda egendom jämte annan har att svara, såframt ej för det å
egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betalning
ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta
bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för
dess andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas
i mät för annat ändamål.
61 § För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och
inkomststat. Förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och
framläggas för granskning och fastställelse å sammanträde med de
väghållningsskyldiga.
Då i fråga om skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler
gälla beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna
uppdelas i grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan
grupp; och må i ty fall de medel, som inflyta för täckning av
utgifter, för vilka vissa väghållningsskyldiga hava att svara efter
vissa andelstal, icke sammanblandas med andra tillgångar eller
användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket bidrag skola utgå
av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktighetstal. Har
väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika
utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag
verkställas gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda
bidragsmedlen, i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i
förfallen gäld, fördelas mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de
bidrag, han i övrigt har att till dem lämna.
62 § Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för
ändamålet användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall
styrelsen utan dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas
häfta i ansvar för gälden, uttaxera och indriva bidrag, som erfordras
för betalningsskyldighetens fullgörande. Prövas försumlighet
härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last, svare de för gälden
en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Är försumligheten
uppenbar, förordne länsstyrelsen, på yrkande av fordringsägaren,
syssloman att i styrelsens ställe och med rätt till arvode, som i 52 §
sägs, uttaxera och indriva erforderligt belopp.
Där i annat fall än i första stycket avses hos någon
väghållningsskyldig uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller det eljest
efter fastställande av utgifts- och inkomststaten visar sig att de
anvisade inkomsterna ej förslå, har styrelsen att till de
väghållningsskyldiga hänskjuta frågan om ändring av staten.
63 § Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna
föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid
sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande
det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för
delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig samt tiden för
inbetalningen.
Förmenar väghållningsskyldig eller sådan nyttjanderättshavare, som
omförmäles i 58 § tredje stycket, att den i längden verkställda
uttaxeringen eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge
han genom stämning å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet
påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts,
skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har
sitt säte. Uttaxerat belopp skall, ändå att klandertalan väckts,
inbetalas å tid, som av styrelsen bestämts, vid äventyr att, där ej
rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning
som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt 59 §
ansvarig för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull
uttaxering å fastigheten, skall den, som har att svara för betalningen
av fastighetens bidrag, kallas till det sammanträde, vid vilket
debiteringslängden framlägges för granskning; och gälle beträffande
honom med avseende å behörighet att klandra debiteringen
och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan
om väghållningsskyldig är sagt. Lag (1954:197).
64 § Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom
förrättning eller dom meddelat förordnande eller där eljest den
gemensamma väghållningsskyldigheten i sin helhet upphört.
Skall samfällighet upplösas, får kallelse sökas på dess okända
borgenärer. Därvid äger bestämmelserna i lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer motsvarande tillämpning.
Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo
gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i
förvar hos länsstyrelsen.
Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga
skulderna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts,
fördelat efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för
upplösningen äro medlemmar av samfälligheten. Lag (1981:137).
Om verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller
dom grundats
65 § Inträda, sedan fråga om rättighet eller skyldighet, som i 6--14
§§ avses, blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade
förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, må frågan
återupptagas vid ny förrättning. Lag (1971:1049).
66 § Varder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt,
att fastighet, som ingår i vägsamfällighet, icke vidare skall vara
väghållningsskyldig eller att fastighet, som förut icke tillhört
samfälligheten, skall deltaga i väghållningen, skall tillika vid
förrättningen eller av domstolen prövas, huruvida av denna anledning
ny samfällighet skall bildas och förty den äldre upplösas eller ock
sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade ändringen av
väghållningsskyldigheten.
Bestämmes att fastighet skall inträda i förut bestående
vägsamfällighet, varde i samband därmed prövat, huruvida och intill
vilket belopp fastigheten skall svara för förbindelser, som
samfälligheten tidigare iklätt sig men ännu icke infriat. Ej må
sålunda å fastighet läggas ansvar för förbindelse i vidare mån än som
överensstämmer med de för skyldighet att bidraga till väghållning i
detta kapitel stadgade grunder.
67 § Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit
bestämt angående rättighet eller skyldighet, som i 6--14 §§ avses, och
varder sålunda berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med
annan fastighet eller delad, skall, intill dess annorledes i laga
ordning bestämmes, rättigheten eller skyldigheten hänföras till den
eller de nybildade fastigheterna.
Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan
väghållningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för
annan fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och
skall av den ursprungliga fastighetens andelstal på var och en av de
nybildade fastigheterna anses belöpa så stor del, som svarar mot åsatt
taxeringsvärde.
Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss
väglott, skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet
beträffande denna väglott utföras gemensamt för de nybildade
fastigheterna. För sådant fall skall vad i detta kapitel är stadgat
med avseende å gemensam väghållning, som genom förrättning eller dom
föreskrivits, i tillämpliga delar lända till efterrättelse, och skola
de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara bestämmande för
skyldighetens fördelning dem emellan.
Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade
fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 § har att svara för dylik
fastighet åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla
förrättning enligt 15 § med dem, som för de nybildade fastigheterna
äga föra talan, för bestämmande enligt de i detta kapitel eljest
stadgade grunder, huru ansvaret för den ursprungliga fastighetens
förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade fastigheterna. Vid
sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna vare icke
gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen, där
han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder.
Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna
icke har nytta av vägen och varder förty den ursprungliga fastighetens
skyldighet fördelad endast mellan de övriga nybildade fastigheterna,
förfalle därmed den sålunda från väghållningsskyldighet helt befriade
fastighetens rätt att begagna vägen. Avskrift av handlingarna rörande
förrättningen skall av förrättningsmannen inom den i 36 § föreskrivna
tid för där avsett ändamål överlämnas till den, hos vilken övriga
handlingar angående vägen skola, på sätt i samma lagrum sägs, hållas
tillgängliga.
68 § Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i
betalningsansvar för vägsamfällighets gäld och varder fastigheten
sammanlagd med annan fastighet eller delad, övergår ansvaret å den
eller de nybildade fastigheterna. Skedde nybildningen genom
fastighetsdelning, skola de nybildade fastigheterna sinsemellan taga
del i betalningsansvaret efter dem åsatta taxeringsvärden; uppkommer
brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund
fördelad mellan de övriga.
69 § Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § taxeringsvärde skall vara
bestämmande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet
eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge
länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning fastställa
särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för
beräkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke föras. Lag
(1971:586).
Om behörig länsstyrelse m.m.
70 § Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där
annat ej följer av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där
vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen.
Länsstyrelsens beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel överklagas, om
beslutet inte skall stå fast enligt vad som särskilt föreskrivits
ovan, hos regeringen. Lag (1995:1683).
3 Kap.
Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.
Allmänna bestämmelser.
71 § För område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan
väntas uppkomma inom nära förestående tid, får i den ordning nedan sägs
förordnas, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del är
belägna inom området, skall utgöra en samfällighet
*/k/(vägförening)*/-k/ med ändamål att ombesörja och bekosta väghållning
i fråga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom föreningens
vägar, samt att handha de i föreningen ingående fastigheternas
gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Finns inom en vägförenings område mark, som i en detaljplan där kommunen
inte är huvudman för allmänna platser avsatts till annan allmän plats än
väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningställande och
underhåll av en dylik allmän plats. Vad i detta kapitel sägs om väg
skall i tillämpliga delar gälla i fråga om en sådan allmän plats.
Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna
ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning. Lag
(1987:460).
72 § I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom föreningens
område belägna del utgöres av allenast väg, gata, järnväg, spårväg
eller kanal, så framt ej till sådan anläggning hörer inom området
belägen byggnads-, lastage- eller upplagsplats eller dylikt samt
fastigheten fördenskull prövas skola deltaga i föreningens
väghållning. Lag (1954:197).
73 § Till vägförenings vägar skola efter prövning, som nedan sägs,
hänföras erforderliga vägar för utfart från området eller för
samfärdseln mellan olika delar av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas
eller upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående
fastigheterna utan märkligt men för fastighet, vartill vägmarken eller
vägen hörer.
Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens
vägar tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och
beräknas kunna under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom
områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande försvåras. Lag
(1954:197).
74 § Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg
blivit genom förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder
att hänföra vägen till föreningens vägar; och skall, där så sker, i
stället för de äldre bestämmelserna tillämpas vad beträffande sådana
vägar finnes i detta kapitel föreskrivet. Lag (1954:197).
75 § Då det slutligen har avgjorts att en väg skall byggas eller tas i
anspråk såsom vägförenings väg, får föreningen mot ersättning för
markupplåtelse och annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet
begagna vägmarken eller den befintliga vägen. Medför vägens anläggande
eller övertagande till väghållning även nytta för den som är berättigad
till ersättning, skall hänsyn tas till det, när ersättningen bestäms.
För rätt för föreningen att begagna en befintlig väg skall inte, om det
inte föreligger särskilda skäl till det, betalas ersättning till
fastigheter, som ingår i föreningen. Bestämmelser om att mark även i
vissa andra fall får tas i anspråk utan ersättning finns i plan- och
bygglagen (1987:10).
Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg,
järnväg, spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats
motsvarande tillämpning.
Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade
villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.
Över vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas
med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan sägs. Lag
(1987:460).
76 § De i vägförening ingående fastigheterna skola, där ej nedan
annorledes stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande
till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden; och skall i ty
fall, om sådant värde ej åsatts fastighet, bestämmas särskilt värde
att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen av
fastighetens andelstal.
Skulle i visst fall befinnas att, med hänsyn till fastigheternas nytta
av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för
väghållningen, den i första stycket angivna allmänna grunden för
delaktigheten måste medföra mindre lämplig fördelning av
väghållningsbördan än viss annan sådan grund, må sistnämnda grund
fastställas att tillämpas i stället för taxeringsvärdena. Vid
bedömande av lämplighetsfrågan skall iakttagas bland annat, att
reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet att kunna utan
avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen även under
växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och
bebyggelsen inom området.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i
föreningen ingående fastighet till betydande del av ägovidden faller
utom föreningens område eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta
av den väghållning, föreningen har att ombesörja, eller att den för
fastighetens räkning å föreningens vägar bedrivna trafiken i särskilt
hög grad föranleder ökning av väghållningskostnaderna, må för
fastigheten bestämmas visst lägre eller högre andelstal än vad som
skulle följa av den allmänna grund för delaktigheten, som i första
stycket stadgas eller med stöd av bestämmelserna i andra stycket
fastställts att gälla beträffande föreningen.
Verkställes inom föreningens område från fastighet avstyckning av ett
flertal lägenheter till försäljning, må, där så befinnes skäligt,
förordnas att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående
fastighet, som har samme ägare, skola i fråga om kostnaderna för
byggande av viss eller vissa av föreningens vägar deltaga efter visst
högre andelstal än det, som för sagda fastighets eller fastigheters
delaktighet i övrigt är gällande. I ty fall må jämväl föreskrivas att
i vägbyggnadskostnad skall inräknas ersättning enligt 75 § första
stycket. Lag (1954:197).
77 § Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller
övertagit till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens
medlemmar jämväl annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men
åligge det denna fastighet att årligen till föreningen erlägga avgift
för vägens begagnande för fastighetens räkning, och må rättigheten
icke under något år tagas i bruk, innan avgiften för samma år blivit
gulden. Lag (1954:197).
Om förrättning och dess prövning i länsstyrelsen.
78 § Finner länsstyrelsen anledning till antagande att förhållandena på
viss ort inom länet påkallar att en vägförening bildas, skall frågan tas
upp och handläggas vid förrättning i den ordning som föreskrivs i det
följande. Detsamma skall gälla om en ägare till fastighet, som enligt en
detaljplan helt eller till viss del skall användas till en sådan väg
eller annan allmän plats, för vilken kommunen inte är huvudman, begär
det och det inte är uppenbart onödigt.
Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd
innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av
nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad
frågan rör hans rätt.
Om förordnande av förrättningsman, biträde vid förrättningen av gode män
samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gäller vad i 19 §
första stycket, 20 § och 22 § första stycket första punkten sägs.
Beträffande förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 23 §, 24 §
första stycket, 25 § och 29--31 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att
underrättelse om tid och ställe för sammanträde städse skall tillställas
en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket samt att anteckning som
omförmäles i 31 § andra stycket må underlåtas.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen vare berättigade
att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid
övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes
erforderligt för uppdragets fullgörande, varvid skall iakttagas att
skada å egendom såvitt möjligt undvikes.
Förrättningsmannen och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta
ersättning med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt
stadgat, på ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man
gälle vad som är eller varder stadgat om gode män vid
fastighetsbildningsförrättningar.
Ersättning enligt femte stycket skall, liksom annan kostnad som
föranleds av förrättningen, betalas av vägföreningen eller, om en
vägförening inte kommer till stånd, av staten. Om en kostnad föranletts
uteslutande av en viss sakägares yrkande eller bestridande, får dock, om
så anses skäligt, sakägaren förpliktas att betala kostnaden. Lag
(1991:1674).
79 § Förrättningsmannen skall tillse, att vid förrättningen
förebringas sådan utredning angående bebyggelsen och förhållandena i
övrigt inom det område, förrättningen avser, att på grund därav kan
bedömas, huruvida vägförening bör bildas för att ombesörja väghållning
inom området eller del därav.
Finnes vägförening böra komma till stånd, skall särskilt utredas:
huru föreningens område bör avgränsas;
huruvida i föreningen bör ingå sådan byggnad eller industriell
anläggning, som avses i 1 § andra stycket, eller sådan fastighet, som
sägs i 72 §;
vilka vägar som böra omfattas av föreningens väghållning samt när
dessa vägar böra anläggas eller övertagas till väghållning av
föreningen;
huru dessa vägar böra utföras till läge, sträckning, bredd,
byggnadssätt och anordning i övrigt;
huruvida anledning förekommer att i enlighet med stadgandena i 76 §
fastställa annan grund än taxeringsvärdena att gälla vid fördelning av
väghållningsbördan eller att bestämma särskilt värde eller andelstal
för viss fastighet samt vad i sådant hänseende bör föreskrivas;
vilka föreskrifter som med hänsyn till samfärdselns behov och
trafiksäkerheten böra gälla rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark
är bar och vintertiden;
i vad mån och på vilka villkor det bör vara medgivet att hålla grind
eller led över väg;
huruvida för ändamålsenliga fullgörandet av väghållningsskyldigheten
erfordras rätt, som i 13 § omförmäles, samt, därest sådan rätt finnes
böra upplåtas, på vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och
på vad sätt rättigheten bör få utövas ävensom huruvida sand-, grus-,
jord- eller stentäkt, som anses böra upplåtas, må för sitt ändamål
nyttjas av ägaren eller eljest av annan än föreningen.
Förrättningsmannen skall i den utsträckning, som kan anses
erforderlig, samråda med vägförvaltningen i länet samt med övriga
myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilka hava ett
väsentlig intresse av sättet för vägfrågornas lösande.
Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning
av förrättningar utfärdar regeringen eller den regeringen förordnar.
Lag (1975:677).
80 § Sedan vid förrättningen tillfälle beretts sakägarna att yttra sig
samt erforderlig utredning verkställts, skall förrättningsmannen med
gode männen, där han av sådana biträdes, upprätta skriftligt utlåtande
angående de i 79 § omförmälda frågorna. I utlåtandet skall tillika
angivas, huru kostnaderna för förrättningen skola gäldas.
Skall enligt utlåtandet vägförening bildas, utmärke förrättningsmannen å
karta föreningens område och vägar. Vid utlåtandet skola i ty fall fogas
dels förteckning över vägarna med uppgift om de fastigheter, å vilka
vägarna äro belägna eller skola anläggas, dels ock förteckning över
fastigheterna inom föreningens område med uppgift för varje fastighet om
ägarens namn och hemvist jämte andelstal. Förteckningarna skola
innehålla erforderliga hänvisningar till kartan.
Utlåtandet skall innehålla besked, huruvida underställning skall äga rum
enligt vad i 81 § första stycket sägs, samt uppgift om vad den, som vill
anföra besvär över utlåtandet, har att iakttaga.
Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet framlägges för sakägarna
å tid och plats som vid sammanträde bestämts; och skall utlåtandet
därefter jämte övriga i andra stycket omförmälda handlingar å sådan
plats vara utställt till granskning under den tid, som efter ty i 81 §
sägs gäller för anförande av besvär över utlåtandet. Innan förrättningen
avslutas, skall kungörelse om tiden och platsen, där utlåtandet kommer
att hållas tillgängligt, införas i ortstidning samt översändas till en
sådan nämnd som avses i 39 § första stycket.
Sedan förrättningen avslutats, skall förrättningsmannen så snart ske kan
till länsstyrelsen översända samtliga till förrättningen hörande
handlingar jämte nödigt antal avskrifter av desamma. Lag (1991:1674).
81 § Finner länsstyrelsen med hänsyn till att samband råder mellan
fråga, som förekommer vid förrättningen, och fråga, som handlägges av
länsstyrelsen, eller av annan orsak lämpligt att utlåtandet underställes
länsstyrelsens prövning, äger länsstyrelsen meddela föreskrift därom,
såframt förrättningen ännu ej avslutats. Jämväl förrättningsmannen äger
med gode männen, där han av sådana biträdes, besluta att utlåtandet
skall underställas länsstyrelsens prövning.
Sakägare och den kommunala nämnden får i händelse av missnöje med
utlåtandet föra talan däremot hos länsstyrelsen genom besvär, som skola
vara dit inkomna inom trettio dagar från den dag, då förrättningen
avslutats. Lag (1991:1674).
82 § Skall ej underställning av utlåtandet ske och hava besvär ej
anförts inom föreskriven tid, skall vid utlåtandet bero; och gånge
detsamma i verkställighet i den ordning nedan stadgas. Lag
(1954:197).
83 § I ärende, som genom underställning eller besvär bragts under
länsstyrelsens prövning, har länsstyrelsen att föranstalta om den
ytterligare utredning, som må anses erforderlig.
Finnes utredningen icke böra äga rum hos länsstyrelsen, äge
länsstyrelsen med undanröjande av utlåtandet återförvisa ärendet till
förrättningsmannen. I annat fall skall länsstyrelsen, om skäl därtill
föreligger, upprätta förslag till ändring av utlåtandet.
Ändringsförslaget skall jämte avskrift av inkomna besvärsinlagor
utställas till granskning å den plats, där utlåtandet varit utställt;
och har länsstyrelsen att bestämma tid, inom vilken sakägare må till
länsstyrelsen inkomma med erinringar mot förslaget. Utställandet skall
kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket sägs, och skall i kungörelsen
intagas underrättelse om den tid, under vilken erinringar må avgivas.
Rör ändring allenast viss eller vissa sakägares rätt, må i stället för
vad nu föreskrivits avskrifter av ändringsförslaget och
besvärsinlagorna tillställas dessa sakägare med tillkännagivande att
de äga inom viss tid inkomma med erinringar.
Ej må, med mindre i nu stadgad ordning tillfälle beretts sakägare att
yttra sig, ändring göras i utlåtandet, såvitt angår hans rätt. Lag
(1954:197).
84 § Då det slutligen har avgjorts att en vägförening skall bildas
samt förrättningskartan har kompletterats i erforderlig mån, skall
kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och av de
förteckningar som nämns i 80 § jämte beslut, som kan ha meddelats
över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till vägföreningen och
lantmäterimyndigheten samt till en sådan nämnd som avses i 39 §
första stycket. Lag (1995:1399).
85 § Sedan beslut meddelats i fråga, som avses i 79 §, må frågan, där
sådant påkallas av ändrade förhållanden, upptagas till förnyad
prövning. Har, sedan vägförening bildats, behovet av vägförhållandenas
ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel upphört, må
föreningen upplösas.
Beträffande förfarandet i ärende, som nu sagts, skall i tillämpliga
delar gälla vad i 78--84 §§ sägs. Där med hänsyn till utredningens
omfattning ny förrättning finnes ej erforderlig, äger dock
länsstyrelsen företaga ärendet till avgörande utan att förrättning
föregått. I ty fall skall länsstyrelsen föranstalta om utredning i
ärendet samt bereda vägföreningen och envar annan, vars rätt är i
fråga, tillfälle att yttra sig i ärendet. För utredningen äger
länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde, och skall i fråga om
ersättning till denne vad i 78 § femte och sjätte styckena sägs äga
motsvarande tillämpning.
Där vid handläggning av ärende, som avses i denna paragraf, kallelse
eller annat meddelande skall delgivas ägare eller innehavare av
fastighet, vilken ingår i vägförening, må delgivningen ske med
föreningens styrelse, som har att ofördröjligen underrätta den eller
de medlemmar av föreningen, vilka beröras av meddelandet. Lag
(1954:197).
Om behandlingen av ersättningsfrågor m.m.
86 § Kan överenskommelse ej träffas om sådan ersättning för upplåtelse
eller annat intrång, som avses i 75 § första eller tredje stycket,
skall vägföreningen genom stämning hänskjuta tvisten till domstols
prövning.
Målet anhängiggöres vid den fastighetsdomstol, inom vars domkrets
vägen eller största delen av densamma är belägen.
Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få tvisten prövad
enligt vad nu sagts, dock ej då fråga är om ersättning enligt 75 §
första stycket för markupplåtelse eller annat intrång av väg samt
föreningen åtnjuter anstånd, som i 87 § omförmäles, med vägens
byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som
meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes.
Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.
På begäran av vägföreningen bestämme fastighetsdomstolen, så snart ske
kan efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må
nedsätta till säkerhet för fullgörande av sin ersättningsskyldighet.
Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda
beloppet, äge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke
blivit slutligen avgjord taga vägmarken, vägen eller rättigheten i
anspråk för avsett ändamål.
Uppstår tvist om sådan rätt att begagna väg, som avses i 77 §, eller
om beloppet av avgiften för begagnandet, må tvisten efter stämning
hänskjutas till domstols prövning; och gälle därom vad i andra stycket
sägs. I enahanda ordning må frågan upptagas till förnyad prövning, där
ändrade förhållanden inträtt, som i synnerlig mån inverka på frågan.
Lag (1971:1049).
Om verkställighet.
87 § Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla
någon av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må
länsstyrelsen, där densamma finner det med hänsyn till
ortsförhållandena påkallat, så ock på begäran av ägare eller
innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen men förvärvat
rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom vilken
erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att
åtgärderna varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på
föreningens bekostnad.
Där i fall, som i första stycket avses, på föreningen ankommande
åtgärd, varav rätten att tillträda vägmarken eller vägen är beroende,
icke vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss
tid härför samt, om den tid försittes, förordna syssloman att för
föreningen vidtaga nämnda åtgärd och hos föreningsmedlemmarna uttaga
härför erforderliga bidrag. Syssloman njute av föreningen arvode, som
bestämmes av länsstyrelsen.
På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller
övertagande till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen
återkalla närhelst skäl därtill äro. Lag (1954:197).
Om vägförenings organisation och förvaltning.
88 § För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse.
Föreningens beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla
ordet vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de
beträffande föreningen meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall
hava sitt säte, huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för
dess beslutförhet, huru revision av styrelsens förvaltning skall ske,
tiden för räkenskapsavslutning, huru ofta ordinarie
föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till
sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till
delägarna ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller
anan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares
rätt, för vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan
inträda.
Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande
granskas och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka
skola vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom
den kommun, där föreningens område i sin helhet eller till största
delen är beläget. En av styrelsens ledamöter utses av länsstyrelsen
och må av föreningen åtnjuta arvode med belopp, som, där
överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen; de övriga
väljas av föreningen.
Där vid förrättning enligt 78 § vägförening finnes böra komma till
stånd, skall förrättningsmannen söka förmå sakägarna att ena sig om
antagande av stadgar och utseende av ledamöter i styrelsen samt därvid
för sakägarna framlägga förslag till stadgar. Hava, då beslut om
bildande av vägförening vinner laga kraft, medlemmarna av föreningen
ej enat sig om antagande av stadgar och utseende av ledamöter i
styrelsen, meddele länsstyrelsen nödiga föreskrifter att gälla såsom
stadgar intill dess bristen avhjälpts samt förordne den av
länsstyrelsen utsedde ledamoten av styrelsen att mot arvode, som
länsstyrelsen bestämmer, såsom syssloman förvalta föreningens
angelägenheter och företräda föreningen på sätt om styrelse finnes
nedan stadgat. Sysslomannen åligge att ofördröjligen utlysa
sammanträde med föreningens medlemmar för antagande av stadgar och val
av ledamöter i styrelsen.
Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i
föreningen, utövas av den, som enligt 5 § har att svara för
fullgörande av fastighetens bidragsskyldighet, efter det andelstal,
som efter ty i 76 § sägs skall vara bestämmande för fastighetens
delaktighet i väghållningsskyldigheten.
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt
stadgandena i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motvarande tillämpning,
därvid skall iakttagas att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen,
endast av densamma må skiljas från sitt uppdrag.
Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller
författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem
av föreningen, äge han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom
besvär, som jämte det överklagade beslutet skola vara dit inkomna inom
trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan
mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i
verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Talan, som
nu nämnts, må i fall, då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas
av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens
ägare. Samma befogenhet tillkomme nyttjanderättshavare, som enligt
avtal har att fullgöra ägares förpliktelser mot föreningen. Lag
(1954:197).
89 § Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra
inkomster, täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i
penningar.
Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen eller
nyttjanderättshavare, som omförmäles i 88 § sista stycket, att
verkställd uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat
belopp ej är med lag överensstämmande, äge han hos länsstyrelsen söka
rättelse i den gjorda debiteringen genom besvär, som jämte styrkt
avskrift av debiteringslängden skola vara dit inkomna inom trettio
dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit framlagd för
granskning. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid, som av
föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr
att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i
enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom
lagakraftägande dom ålagd. Lag (1954:197).
90 § För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående
fastigheterna efter de andelstal, som äro gällande i fråga om
väghållningsskyldigheten. Uppkommer brist hos någon av de ansvariga
fastigheterna, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter
nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att
för betalning söka denna.
Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 §
sägs, utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för
betalningsskyldighetens fullgörande. För täckning av gäld, som under
visst år uppkommit annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom
i 92 § förmäles, har styrelsen att, om gälden ej genast infrias, av
inkomsterna under året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till
gäldens betalning. Sålunda avsatta medel må ej användas eller tagas i
mät för annat ändamål.
Skall föreningen upplösas, vare lag som i 64 § andra, tredje och
fjärde styckena sägs. Lag (1954:197).
91 § För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat.
Förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för
granskning och fastställelse å föreningssammanträde.
Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att
särskilda andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i
61 § andra stycket är föreskrivet motsvarande tillämpning. Lag
(1954:197).
92 § Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal,
tillskjuta nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av
årets utgifter, fylla bristen.
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning
enligt 75 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till
vägunderhållet, vinterväghållningen eller förvaltningen under året,
beräknas bliva så betydande att de skäligen böra fördelas å flera år,
må föreningen efter länsstyrelsens medgivande för täckning av viss del
av dessa utgifter upptaga lån att återgäldas genom årliga amorteringar
under flera, högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd
plan. Lag (1954:197).
Om talan mot länsstyrelses beslut.
93 § Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta
kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, genom
länsstyrelsens försorg antingen underrättelse om beslutets innehåll i
vederbörliga delar tillställas envar, som beslutet rörer, eller ock
beslutet hållas tillgängligt på lämplig plats inom orten, varom
kungörelse skall införas i ortstidning och översändas till en sådan
nämnd som avses i 39 § första stycket.
Länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för
fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens
utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller
utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av
stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av
föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller
entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut
av vägförening får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel överklagas, om
beslutet inte skall stå fast enligt vad som föreskrivits i fjärde
stycket, hos regeringen.
Beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller
sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, får
inte överklagas. Detsamma gäller länsstyrelses beslut rörande
fastställande av särskilt värde å fastighet eller beslut, varigenom
förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att länsstyrelsens
beslut i jävsfråga inte får överklagas, följer av bestämmelserna i 30
och 78 §§. Lag (1995:1683).
4 Kap.
Skogsvägar.
94 § I fråga om väg, som huvudsakligen är avsedd för utforsling av
skogsprodukter från skog (skogsväg), skola, förutom vad i 1 kap.
finnes föreskrivet, de i 2 kap. meddelade bestämmelserna äga
tillämpning med de avvikelser i särskilda fall som nedan stadgas. Lag
(1952:234).
95 § Då särskilda skäl därtill äro, må vid fördelning av
väghållningsskyldigheten för skogsväg mellan fastigheter, å vilka skog
finnes, jämkning i de i 11 § stadgade grunderna ske med hänsyn till
vad som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning; dock
må ej i något fall å fastighet läggas större andel än som svarar mot
dess nytta av vägen. Lag (1952:234).
96 § Beträffande gemensam väghållning å skogsväg må, om det finnes
lämpligen kunna ske, vid förrättning bestämmas, att uttaxering av
bidrag för väghållning i första hand skall, helt eller till viss
angiven del, ske i form av avgifter å skogsprodukter, som
transporteras å vägen (vägavgifter). Även om så sker skola i vanlig
ordning fastställas andelstal. Dessa skola dock ligga till grund för
uttaxering endast i den mån det visar sig att den på dem belöpande
kostnaden icke täckes av vägavgifter.
Meddelas beslut enligt första stycket skall vid förrättningen även
fastställas, till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika
fall må bestämmas. Därvid skola de för fördelning av
väghållningsskyldigheten gällande grunderna iakttagas. Lag
(1952:234).
97 § Vid förrättning må jämväl bestämmas, att sådan ersättning som
avses i 9 § tredje stycket skall beträffande transport av
skogsprodukter å skogsväg utgå i form av vägavgifter. Även i detta
fall skall vid förrättningen fastställas, med vilka högsta och lägsta
belopp sådana avgifter må uttagas. Lag (1952:234).
98 § Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av
skogsprodukter mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen
för vägsamfälligheten det begär och å tid som styrelsen bestämmer,
varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den mängd
skogsprodukter han under det senaste året transporterat och den mängd
han under det kommande året ämnar transportera på olika delar av
vägen.
Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd
uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att
fullgöra sådan skyldighet. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten. Lag (1995:1683).
99 § Har vid förrättning eller genom dom bestämts, att kostnad för
väghållning skall gäldas medelst vägavgifter, må frågan därom eller om
avgifternas högsta och lägsta belopp återupptagas vid ny förrättning,
förutom i fall som i 65 § avses, sedan fem år förflutit från det
frågan om avgifterna blivit genom förrättning eller dom avgjord eller
efter den kortare tid som vid förrättning eller genom dom kan hava
bestämts för avgifternas giltighet. Lag (1952:234).
5 Kap.
Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten.
100 § Där det är påkallat för att tillgodose trafiksäkerheten får
länsstyrelsen för viss enskild väg inom länet eller en del av en sådan
väg förordna att det inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans
mitt inte får utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras
tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana
åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Vid korsning i
samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg
eller spårväg får förordnandet utvidgas att avse ett område, som
begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer
högst femtio meter från korsningen.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket,
skall länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda
de väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och
andra, som hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att
muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående
förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i
ortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets
författningssamling. Lag (1987:460).
101 § Finnes å markområde, beträffande vilket meddelats förordnande
varom i 100 § stadgas, stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig
anordning, som prövas medföra fara för trafiken, må länsstyrelsen
förelägga den som har att svara för anordningen att bortskaffa
densamma eller vidtaga sådan åtgärd med avseende därå, att faran
undanröjes. Vad i 100 § andra stycket sägs skall därvid äga
motsvarande tillämpning.
Vid meddelande av föreläggande enligt första stycket må vite utsättas.
Lag (1954:197).
102 § Har en ansökan om tillstånd enligt 100 § första stycket inte
bifallits och medför detta att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av en fastighet, är fastighetsägaren och
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten
berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider
härigenom.
Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång.
Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran antingen
av staten eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att
utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den
ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har
förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot
den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat
sakägarens rätt med avseende på fastigheten. Lag (1987:460).
103 § Är fastighetsägare jämlikt 102 § tillkommande ersättning bestämd
att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i
förfoganderätten undergått sådan minskning i värde att den kan antagas
ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp
samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det
fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.
Om en borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av
att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten
för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller,
om en borgenär lider förlust därigenom att en ersättning blivit för lågt
beräknad och den till följd av överenskommelse mellan staten och den
ersättningsberättigade eller av annan anledning inte prövats av domstol.
Lag (1987:460).
104 § Den som på grund av föreläggande enligt 101 § har bortskaffat
eller ändrat en befintlig anordning vid väg är berättigad till
ersättning av staten för sina kostnader för detta och för den skada i
övrigt som genom åtgärden kan ha uppkommit för honom. Ersättningen skall
bestämmas att utgå på en gång. Lag (1987:460).
105 § Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 104
§ skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.
Kan överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort
framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom
vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläggandet är
belägen. Även staten kan begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga
om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning gäller
expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om
ersättning i mål, som inte har anhängiggjorts av staten, ogillas, skall
i stället 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) tillämpas i fråga om
rättegångskostnaderna. Lag (1987:460).
106 § Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som uppfört byggnad
eller vidtagit annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 § att
undanröja eller ändra det utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela
särskild handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om
handräckning får göras av en nämnd som avses i 39 § första stycket
samt av en ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna
vägen. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på
anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att
åtgärden vidtages. Lag (1994:1415).
107 § Länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om
föreläggande enligt 106 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel får överklagas hos
regeringen.
Beslut enligt detta kapitel skall, om inte annat förordnas, gälla
även om beslutet överklagas. Lag (1995:1683).
Övergångsbestämmelser
1939:608
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas,
lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda vägar.
Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya
lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte
stycket sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta
handläggning, såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt
förklarad avslutad, i vilket fall äldre lag skall bliva tillämplig å
åtgärd, som därefter företages.
Är rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning,
dom eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer
av 74 § i nya lagen eller av vad nedan föreskrives, beträffande det
sålunda uppkomna rättsförhållandet fortfarande tillämpas vad därom vid
tiden för nya lagens ikraftträdande finnes stadgat.
Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med
äldre lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 § fjärde stycket
i lagen den 29 juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning
förklarats avslutad före nya lagens ikraftträdande, därefter
handläggas i den i nya lagen stadgade ordning, men vare frågan bedömd
enligt den äldre lagen, och skall förty väghållningsskyldighet, som i
ärendet ålägges nybildad fastighet, anses grundad å sistnämnda lag.
Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som
avses i 13 och 14 §§, så ock bestämmelserna i 41 § skola äga
motsvarande tillämpning i fall, då rätt till väg eller skyldighet att
hålla väg bestämts genom förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli
1907 om enskilda vägar på landet eller nämnda lag av den 29 juni
1926.
Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning
därå blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med
avseende å verkställigheten nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 70 §§
äga motsvarande tillämpning, dock att där enligt 39 § i lagen den 29
juni 1926 syn ägt rum eller brist å försumlig väghållares väglott
botats av annan väglottshavare, vad i samma lag stadgas om rätt att
efter synen erhålla utmätning eller att njuta betalning för det för
bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända till
efterrättelse.
Den äldre lagens stadgande därom att åt förening om vägunderhåll,
vilken träffats annorledes än vid förrättning, må förlänas särskilda
rättsverkningar genom föreningens intagning i dombok äge icke
tillämpning, med mindre sådan åtgärd vidtagits före nya lagens
ikraftträdande, ändå att föreningen ingåtts dessförinnan.
Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den
29 juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga
tillämpning.
Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i
enlighet med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt
nya lagen för prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade
bestämmelserna må fastställas att för framtiden gälla såsom meddelade
enligt denna lag. Sådan fastställelse må ej ske, därest vad
bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet att förening mellan
sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i 34 § i nya lagen
icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen ändring ske i
vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sakägarna
eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall
vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans
återupptagande.
Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret
för fullgörande av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila
annan än den, som enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt
rättsförhållandet mellan dem är grundat på avtal, som slutits innan
nya lagen trätt i kraft, svare, där ej annat avtalats, den förre
gentemot den senare för fullgörandet av väghållningsskyldigheten.
1952:234
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
Ändå att förrättningsförfarande inletts före nämnda dag, må vad nu
stadgats tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning,
såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad
avslutad. Har väghållningsskyldighet blivit bestämd i enlighet med
äldre lag, äger väghållningsskyldig påkalla ny förrättning för
tillämpning av vad som stadgats om vägavgifter.
1954:197
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954, dock att, där länsstyrelse
före nämnda dag meddelat beslut om bildande av vägförening, ärendet
skall handläggas och prövas enligt hittills gällande bestämmelser.
1971:586
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som
meddelats före den 1 januari 1972.
1972:788
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.
2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och
handlägges enligt äldre bestämmelser.
3. Har tillstånd enligt 100 § första stycket vägrats genom beslut som
vunnit laga kraft före utgången av år 1972, skall äldre bestämmelser
om ersättning gälla, om talan väckes före utgången av år 1973.
1977:688
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
Bestämmelserna i 56, 80 och 93 §§ i sin äldre lydelse gäller
fortfarande i fråga om kungörande som har beslutats eller börjat
verkställas före ikraftträdandet.
1981:853
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigt hos
överexekutor.
1987:460
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.
2. I mål enligt 102, 103 eller 104 § i vilka talan har väckts före
ikraftträdandet skall 105 § andra stycket i sin äldre lydelse
tillämpas.
1991:860
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om handräckning där talan
väckts före ikraftträdandet.
1994:1415
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1995:1399
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fastighetsbildningsmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter som
inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal
fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.
1995:1683
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
1997:620
1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de
begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla vid
utgången av år 1997.
2 § Vägar och andra anläggningar som omfattas av en
samfällighets väghållning enligt lagen (1939:608) om enskilda
vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses utgöra
en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt
anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall
anses de fastigheter som ingick i samfälligheten vid utgången
av år 1997.
I fråga om samfälligheter som avses i första stycket skall dock
bestämmelserna om beräkning av andelstal i lagen om enskilda
vägar gälla till dess nya grunder för fördelning av kostnaderna
för gemensamhetsanläggningen har fastställts enligt
anläggningslagen. Sådana nya grunder skall fastställas med
verkan senast från och med den 1 januari 2003.
3 § Om ett ärende som avser bildande av vägförening har
anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men
förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen
överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt
handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149).
Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har
förordnats före utgången av år 1997 men en vägförening då inte
har bildats, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med
tillämpning av bestämmelserna i lagen (1939:608) om enskilda
vägar.
4 § Om ett ärende som avser förnyad prövning enligt 85 § lagen
(1939:608) om enskilda vägar har anhängiggjorts hos
länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då
inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till
lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt
anläggningslagen (1973:1149).
Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har
förordnats före utgången av år 1997 men ärendet då inte har
slutförts, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med
tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar.
5 § Har en vägförening bildats före utgången av år 1997 men har
sådana frågor om ersättning som avses i 75 § lagen (1939:608)
om enskilda vägar då inte blivit slutligt avgjorda, skall
ersättningsfrågorna avgöras med tillämpning av bestämmelserna
i lagen om enskilda vägar. Detsamma gäller i fall då en
vägförening i enlighet med 3 § andra stycket bildats efter
utgången av år 1997.
6 § Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda
vägar har bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till
väghållning men detta inte har skett senast vid utgången av år
2002, förfaller utlåtandet i den delen.
7 § Har en fastighet före utgången av år 1997 fått rätt att
använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar,
skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt
49 § första stycket anläggningslagen (1973:1149).
8 § Förordnande som har meddelats enligt 100 § lagen (1939:608)
om enskilda vägar skall efter utgången av år 1997 anses som ett
förordnande med motsvarande innehåll enligt 56 §
anläggningslagen (1973:1149).
9 § En vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt
lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre
bestämmelser och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter skall efter utgången av år 1997 anses som en
samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter. Stadgar som har fastställts för
samfälligheten eller föreningen får fortfarande tillämpas i den
mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter.
Samfälligheten eller föreningen får behålla den firma den har
vid utgången av år 1997.
I fråga om vägsamfällighet som har bildats enligt äldre
bestämmelser och som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda
sig skyldigheter gäller efter utgången av år 1997
bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen om förvaltning av
samfälligheter.
10 § Styrelseledamot i vägförening som har utsetts av
länsstyrelsen enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om
enskilda vägar kvarstår i styrelsen till dess första ordinarie
föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997. | null | null |
1939:609 | Lag (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar | 1,939 | Enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer
enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, njute sådan
vägsamfällighet eller vägförening, som bildats jämlikt 2 eller 3 kap.
i lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar, för oguldet, i laga
ordning å fast egendom uttaxerat bidrag till samfällighetens eller
föreningens utgifter, dock ej där betalningsskyldigheten jämlikt 5 §
tredje stycket nämnda lag åvilar annan än fastighetens ägare, ej
heller där beloppet stått oguldet längre tid än ett år efter
förfallodagen.
Övergångsbestämmelser
1997:621
Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt
som har uppkommit före upphävandet. | null | null |
1939:707 | Kungörelse (1939:707) angående skyldighet för förvaltare av fastighet att biträda vid utlämnande av inköpskort, m.m. | 1,939 | 1 § Det åligger en var, som handhar förvaltningen av fastighet, att å
tid och på sätt, som bestämmes av central kristidsmyndighet eller,
efter dess bemyndigande, av kristidsstyrelse eller kristidsnämnd, ej
mindre lämna uppgift om inom fastigheten boende personer än även
i egenskap av ombud dels biträda myndighet, varom nyss är sagt, vid
tillhandahållande åt nämnda personer av blanketter för uppgifters
angivande, ransoneringskort eller andra dylika handlingar, dels ock
biträda vid insamlandet av nämnda handlingar samt redovisa dessa
medelst kvitto eller eljest i föreskriven ordning.
2 § Där det med hänsyn till bebyggelsens beskaffenhet eller eljest
finnes lämpligt, äger den centrala kristidsmyndigheten eller, efter
dess bemyndigande, kristidsstyrelse eller kristidsnämnd utse särskilda
ombud att inom angivna distrikt biträda vid insamlande av uppgifter,
som omförmälas i 1 §, eller vid utdelande, insamlande eller
redovisning av handlingar, varom i nämnda paragraf är sagt; ägande den
centrala kristidsmyndigheten utfärda närmare föreskrifter angående
sättet för ombudens utseende samt dem åliggande uppgifter.
Ej må annan avsäga sig uppdrag, som här sägs, än:
a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att
fullgöra uppdraget;
b) den som uppnått sextio års ålder; eller
c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av den myndighet
som meddelat uppdraget.
Avsägelse skall göras skriftligen till myndigheten inom två dagar
efter det ombudet erhållit underrättelse om det honom givna uppdraget
eller, där hindret senare uppkommit, omedelbart därefter.
Där så finnes påkallat, må myndigheten tillerkänna ombud, som sägs i
denna paragraf, ersättning för kostnader och besvär i anledning av
uppdraget.
3 § Det åligger polismyndighet att, där någon underlåter att i
föreskriven ordning redovisa handlingar, som avses i 1 och 2 §§, på
anmodan av central kristidsmyndighet, krisstidsstyrelse eller
kristidsnämnd lämna erforderligt biträde för redovisningens
infordrande.
4 § Underlåter någon att fullgöra honom enligt 1 § åliggande
uppgiftsskyldighet eller avger någon vid fullgörande av sådan
uppgiftsskyldighet veterligen oriktig uppgift eller åsidosätter någon
annars vad som åligger honom enligt 1 eller 2 §, döms till böter.
Har den felande genom förseelsen velat bereda sig eller annan fördel
eller skada annan, må till fängelse i högst sex månader dömas. Lag
(1991:255).
5 § har upphävts genom lag (1991:255). | null | null |
1939:727 | Lag (1939:727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m. | 1,939 | Utdrag
1 § Ej må någon sägas upp eller avskedas på grund av tjänstgöring, som
åligger honom enligt värnpliktslagen (1941:967) eller som han eljest
jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna.
Ej heller må den som hör till försvarsmaktens reservpersonal eller
antagits såsom frivillig vid försvarsmakten eller eljest enligt
frivilligt åtagande blivit tjänstgöringsskyldig inom totalförsvaret
sägas upp eller avskedas med anledning av tjänstgöring som det på sådan
grund åligger honom att fullgöra. Vad nu sagts skall även gälla
beträffande den som enligt frivilligt åtagande blivit
tjänstgöringsskyldig i utlandsstyrkan inom försvarsmakten och som
ofördröjligen underrättat arbetsgivaren om sitt åtagande. Lag
(1992:1156).
2 § Bestämmelser om anställning för viss tid inför
värnpliktstjänstgöring eller annan därmed jämförlig tjänstgöring finns i
5 § lagen (1982:80) om anställningsskydd.
En arbetstagare som vill återinträda i arbetet efter sådan tjänstgöring
som avses i första stycket är skyldig att på förfrågan underrätta
arbetsgivaren om detta före tjänstgöringes början, om tjänstgöringen
skall pågå mer än tre månader. Lag (1982:82).
2 a § Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag
inskränkes är ogiltigt i den delen. Lag (1974:362).
3 § Arbetstagare, som beordrats till tjänstgöring som avses i 1 §, bör
ofördröjligen lämna arbetsgivaren meddelande om tidpunkten för
tjänstgöringens början och om dennas beräknade varaktighet.
GbArbetstagaren bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande om
den dag, då han kan återinträda i arbetet. Arbetsgivaren vare ej
pliktig att, där tjänstgöringen pågått mer än tre månader, låta
arbetstagaren återinträda i arbetet tidigare än två veckor från det
arbetsgivaren mottog sådant meddelande eller arbetstagaren utan
föregående meddelande inställer sig hos arbetsgivaren. Lag
(1964:342).
4 § Arbetstagaren vare ej pliktig att med anledning av tjänstgöringen
vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna i
vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet.
5 § Om uppsägning eller avskedande sker i strid mot denna lag, skall
åtgärden förklaras ogiltig på yrkande av arbetstagaren. Beträffande
tvist om giltigheten av uppsägning eller avskedande skall 34, 35, 37,
40, 42 och 43 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd gälla. Lag
(1982:82).
6 § En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala icke bara
lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren kan ha rätt till
utan även ersättning för skada som uppkommer. Härvid skall 38 § andra
och tredje styckena samt 41 och 42 §§ lagen (1982:80) om
anställningsskydd gälla. Lag (1982:82).
7 § Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
I mål som avses i första stycket skall 43 § andra stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd gälla. Lag (1982:82).
8 § Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst särskilda
bestämmelser meddelade rörande tjänstgöring som avses i denna lag,
skall vad sålunda bestämts gälla allenast såvitt den anställde icke
därigenom berövas rätt som enligt vad ovan stadgas skall tillkomma
honom. | null | null |
1939:741 | Kungörelse (1939:741) angående ny svensk koralbok | 1,939 | null | null |
|
1939:783 | Kungörelse (1939:783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar | 1,939 | 1 § Med hiss förstås i denna kungörelse varje lyftanordning, vilken är
försedd med korg eller lastplan, som föres mellan styrlister
(gejder).
Från tillämpning av kungörelsen undantagas dels hissar, över vilka
tillsyn utövas av yrkesinspektionen, dels ock hissar, vilka drivas
endast för hand och äro avsedda för en belastning av högst 20
kilogram.
I avseende å elektrisk anläggning för drift av hiss gäller vad därom
är eller må varda stadgat.
2 § Hiss må icke hållas upplåten till begagnande, med mindre tillstånd
därtill erhållits på sätt nedan sägs.
3 § Säkerhetsföreskrifter rörande anordning, beskaffenhet och
begagnande av hiss meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Förordning
(1977:565).
4 § Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och
byggnadsväsendet skall utöva tillsynen över anordning, beskaffenhet och
begagnande av hiss. För byggnader som skall uppföras eller är under
uppförande för statens räkning skall uppgifterna fullgöras av den
myndighet som ansvarar för byggnadsarbetet. För sådana byggnader som är
färdigställda ansvarar den myndighet som förvaltar byggnaderna.
Tillsynsmyndigheterna skall för tillsynens utövande anlita
riksprovplatsens personal. Förordning (1991:1619).
5 § Innan hiss uppföres, skall -- sedan vederbörligt byggnadslov
jämlikt byggnadsstadgans bestämmelser erhållits -- medgivande därtill
sökas hos tillsynsmyndigheten, och skall sådan ansökan vara åtföljd av
erforderliga ritningar jämte nödig beskrivning över hissen samt för
kontrollberäkning därutöver behövliga uppgifter. Av handlingarna skola
tydligt framgå läge och beskaffenhet av hisschakt, maskinrum jämte
andra för hissen erforderliga byggnadsanordningar ävensom hissens
konstruktion och uppställningssätt.
Tillsynsmyndigheten åligger att med biträde av riksprovplats granska,
huruvida den tillämnade hissanläggningen motsvarar gällande
föreskrifter och jämväl i övrigt kan anses erbjuda betryggande
säkerhet. Finnes därvid viss ändring i avseende å anläggningen böra
komma till stånd, skall underrättelse därom, med angivande av skälen,
snarast möjligt meddelas sökanden.
Sedan granskningen slutförts och, där ändring påkallats sådan
vidtagits, har tillsynsmyndigheten att utan dröjsmål bevilja det sökta
medgivandet.
Vill hissägaren vidtaga ändring av hissanläggningen i sådant
avseende, som är av betydelse för säkerheten, har han att i här
angiven ordning söka tillsynsmyndighetens medgivande därtill.
Förordning (1976:140).
6 § Innan en hiss tas i bruk skall hissanläggningen besiktas
( /k/ första besiktning /-k/ ). Detsamma gäller om hissanläggning har
ändrats i sådant avseende som är av betydelse för säkerheten.
Besiktning utförs av riksprovplatsen efter begäran av hissens ägare.
Finner riksprovplatsen att hissen inte uppförts i enlighet med det
medgivande som har lämnats med stöd av 5 §, skall riksprovplatsen
omedelbart underrätta hissägaren om detta. Detsamma gäller om
riksprovplatsen finner andra åtgärder nödvändiga för att förebygga
risk för olycksfall.
Finner riksprovplatsen att hissen kan godkännas för sitt ändamål,
skall riksprovplatsen genast utfärda intyg om detta. Intyget skall
överlämnas till hissägaren. Ett exemplar av intyget skall lämnas även
till tillsynsmyndigheten. Förordning (1979:211).
7 § Finner riksprovplatsen att hissen kan godkännas, skall
riksprovplatsen genast lämna tillstånd att använda hissen och utfärda
bevis ( /k/ tillståndsbevis /-k/ ) om detta. Om inte något annat
följer av 10 §, skall tillståndet gälla för en tid av ett år i fråga
om hissar som är avsedda för personbefordran och två år i fråga om
andra hissar. Tiden skall räknas från sista dagen i den månad då
besiktningen sker. Tillståndets giltighetstid skall anmärkas i
tillståndsbeviset.
Har hissen inte anordnats i enlighet med det medgivande som lämnats
med stöd av 5 § men kan den under kortare tid användas utan att kravet
på säkerhet därmed åsidosätts, får riksprovplatsen lämna tillstånd att
använda hissen på villkor att bristen avhjälps inom viss tid.
Förordning (1979:211).
8 § Hiss, som med vederbörligt tillstånd hålles upplåten till
begagnande, skall genom hissägarens försorg periodiskt underkastas
förnyad besiktning ( /k/ återkommande besiktning /-k/ ) till utrönande
av hissens allmänna tillstånd och de till hissen hörande
säkerhetsanordningarnas beskaffenhet. Sådan besiktning skall utföras
av riksprovplats. Besiktningen skall utföras i god tid, dock högst tre
månader, före utgången av den enligt 7 § bestämda giltighetstiden för
tillståndsbeviset.
Upptäckes vid återkommande besiktning felaktighet, som kan medföra
fara för olycksfall, skall riksprovplatsen med angivande av skälen
därför förbjuda hissägaren att hålla hissen upplåten till begagnande,
till dess att felet avhjälpts och åtgärden blivit godkänd av
riksprovplatsen. Sålunda meddelat förbud skall lända till
efterrättelse intill dess annorlunda förordnas. Riksprovplatsen skall
omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om förbudet.
När återkommande besiktning har utförts skall riksprovplatsen
ofördröjligen utfärda intyg därom. Intyget skall överlämnas till
hissägaren. Förordning (1977:565).
9 § Finner riksprovplatsen efter återkommande besiktning att hissen
kan godkännas för sitt ändamål, skall riksprovplatsen genast förlänga
tillståndet med den tid som anges i 7 § och anmärka detta i
tillståndsbeviset.
Bestämmelsen i 7 § andra stycket får tillämpas även i fråga om
återkommande besiktning. Förordning (1979:211).
10 § Kan hiss med hänsyn till särskilt förhållande, såsom att den
brukas i synnerligen livlig trafik, anses vara i särskilt hög grad
utsatt för minskning i driftsäkerhet, må riksprovplatsen bestämma
kortare giltighetstid för tillståndsbevis än som anges i 7 eller 9 §.
Kan hiss med hänsyn till särskilt förhållande, såsom att den är föga
trafikerad, anses i särskilt ringa grad utsatt för minskning i
driftsäkerhet, må riksprovplatsen bestämma längre giltighetstid för
tillståndsbevis än som anges i 7 eller 9 §, dock högst ett och ett
halvt år beträffande hiss, vilken person äger medfölja, och högst tre
år i fråga om annan hiss. Förordning (1977:565).
11 § Det åligger hissägaren att föranstalta därom, att hissen och
särskilt dess bärande, drivande och stoppande organ ävensom
låsanordningar med kontakter fortlöpande skötas och underhållas av
kompetent person samt att hissen, där fara för olycksfall vid dess
begagnande uppstår, så snart ske kan avstänges. Om sådan avstängning
samt orsaken därtill skall tillsynsmyndigheten och riksprovplatsen
ofördröjligen underrättas.
Har hiss blivit avstängd av skäl som sägs i första stycket, må
densamma icke ånyo upplåtas till begagnande, med mindre orsaken till
faran undanröjts och riksprovplatsen efter särskild besiktning godkänt
hissen för användning. Förordning (1977:565).
12 § Tillsynsmyndigheten äger att, närhelst omständigheterna så
påkalla, låta i större eller mindre omfattning besiktiga hiss samt,
där så prövas erforderligt, förbjuda, att hissen hålles upplåten till
begagnande. I sistnämnda fall skall tillsynsmyndigheten ock meddela
föreskrift om vad hissägaren har att iakttaga för erhållande av
tillstånd till förnyat upplåtande av hissen.
13 § I hiss, som hålles upplåten till begagnande, skall finnas
anslaget giltigt tillståndsbevis, som avses i 7 och 9 §§. Där
tillståndsbeviset ej lämpligen kan anslås i hisskorgen, må detsamma
uppsättas vid stannplan, som anvisas av riksprovplatsen.
Hiss skall jämväl vara försedd med anslag, som angiver, huruvida
hissen är upplåten för personbefordran eller ej, samt största tillåtna
belastningen av hissen.
Förutom anslag, som ovan omförmälas, må i hisskorg eller å schaktdörr
ej uppsättas annat anslag än sådant innehållande förteckning över
hyresgästerna vid de olika stannplanen eller uppgift om
hisstillverkarens namn eller firma eller angående hissens
manövrering. Förordning (1976:140).
14 § För hiss, som är utrustad med annan manövreringsapparat, än
automatiska tryckknappar, må såsom förare för handhavande av sådan
apparat endast användas person, som fyllt femton år och som med bevis,
utfärdat av riksprovplatsen, styrkt sig vara förtrogen med hissens
manövrering. Förordning (1976:140).
15 § Ett beslut enligt denna kungörelse av riksprovplatsen eller av en
sådan nämnd som avses i 4 § får överklagas hos länsstyrelsen.
I fråga om överklagande av riksprovplatsens beslut finns bestämmelser i
lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med
offentliga förvaltningsupgifter.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Ett beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt denna kungörelse får
överklagas hos regeringen.
Ett beslut i tillsynsärenden får verkställas omedelbart. Förordning
(1991:1619).
16 § Hålles hiss upplåten till begagnande utan att ägaren är därtill
berättigad eller åsidosätter han annars bestämmelse, som är meddelad i
denna kungörelse eller med stöd därav, döms ägaren till penningböter om
inte gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. Förordning
(1991:1352).
17 § har upphävts genom förordning (1977:565).
Övergångsbestämmelser
1939:783
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940, från och med
vilken dag kungörelsen den 15 oktober 1909 (nr 179) angående vissa
bestämmelser rörande tillsyn över hissar inom Stockholm upphör att
gälla.
Beträffande hiss, som vid tiden för ikraftträdandet av denna
kungörelse blivit besiktigad enligt förut gällande bestämmelser,
erfordras icke tillstånd, som i 7 § sägs, för den tid, under vilken
hissen enligt förut gällande bestämmelser må användas.
Därest ägare av hiss, som hålles upplåten till begagnande, icke före
denna kungörelses ikraftträdande varit skyldig att hava tillstånd till
sådan upplåtelse, åligger det honom att ofördröjligen till
vederbörande tillsynsmyndighet ingiva ansökan, som i 6 § sägs. I
avvaktan å tillstånd av tillsynsmyndigheten må hissen fortfarande
hållas upplåten för nämnda ändamål, där ej annat följer av
bestämmelserna i 11 § eller förbud meddelas jämlikt 12 §.
Beträffande hiss, som vid tiden för denna kungörelses ikraftträdande
inrättats eller är under anläggning, må tillsynsmyndigheten tills
vidare, så länge hissanläggningen befinnes erbjuda nöjaktig säkerhet,
medgiva befrielse i lämplig utsträckning från iakttagande av de med
stöd av 3 § utfärdade säkerhetsföreskrifterna. Vid större reparation
eller väsentlig ändring av dylik hiss skola dock nämnda föreskrifter
lända till efterrättelse i den utsträckning, som med hänsyn till
föreliggande omständigheter finnes skälig.
1993:1598
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1994.
Genom förordningen upphävs kungörelsen (1939:783) angående
anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar och
förordningen (1979:210) om maskindrivna portar m. m.
2. En anordning som besiktats enligt äldre bestämmelser får även
efter ikraftträdandet användas under den tid och på de villkor som
följer av besiktningsbeslutet.
3. Föreskrifter som en myndighet utfärdat med stöd av de
upphävda författningarna gäller tills de upphävs eller ersätts med
föreskrifter som meddelas med stöd av denna förordning. | null | null |
1939:84 | null | 1,939 | null | 1939:6 | null |
1940:123 | Cirkulär (1940:123) till statsmyndigheterna angående insändande till kungl. biblioteket av offentliga publikationer | 1,940 | I syfte att underlätta förmedlingen av det internationella utbytet av
officiellt tryck, vilken förmedling ombesörjes av kungl. biblioteket,
har Kungl. Maj:t på därom av riksbibliotekarien gjord framställning
funnit gott förordna, /k/ att /-k/ till statsförvaltningen hörande verk
eller myndighet skall till kungl. biblioteket insända ett exemplar av
varje publikation, som verket eller myndigheten från trycket utgiver,
därvid såsom publikation icke räknas biljett- och blankettryck m.m.
dylikt, /k/ att /-k/ sådan publikation skall försändas till biblioteket
omedelbart efter dess utgivande /k/ samt att /-k/försändelsen skall vara
försedd på påteckningen: Bytestryck. | null | null |
1940:129 | null | 1,940 | null | 1934:300 | null |
1940:130 | null | 1,940 | null | 1934:515 | null |
1940:137 | null | 1,940 | null | 1928:370 | null |
1940:143 | Lag (1940:143) angående preskription av vissa riksbankssedlar av äldre typ | 1,940 | Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra
veterligt:
att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att följande av Rikets
ständers
bank eller Sveriges riksbank utgivna sedlar icke skola av riksbanken
inlösas
efter den 31 december 1949, nämligen
sedlar å riksdaler specie, riksdaler banko, skillingar och riksdaler
riksmynt, ävensom
sedlar å 5, 10, 50, 100 och 1,000 kronor av äldre typer än dem, som
utgivits:
sedlar å 5 kronor jämlikt kungörelse den 24 oktober 1890 (nr 55 s. 1),
" " 10 " " " " 29 april 1892 (" 22 " 1),
" " 50 " " " " 7 augusti 1896 (" 58 " 1),
" " 100 " " " " 10 juni 1898 (" 59 " 1),
" " 1,000 " " " " 13 april 1894 (" 19 " 1). | null | null |
1940:155 | null | 1,940 | null | 1935:113 | null |
1940:171 | null | 1,940 | null | 1939:350 | null |
1940:176 | Lag (1940:176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg | 1,940 | 1 § Är Sverige i krig, skall bestämmelserna i 2 och 3 §§ tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får
regeringen föreskriva att 2 och 3 §§ skall tillämpas.
Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker inte
underställning eller godkänner riksdagen inte föreskriften inom två
månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att
gälla. Lag (1994:1627).
2 § I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg får
regeringen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa
med sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av regeringen
eller den regeringen därtill bemyndigat och under iakttagande av de
villkor, som må hava uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall
dock ej äga tillämpning å fartyg, för vilket gällande
passagerarfartygscertifikat är utfärdat och vars bruttodräktighet
understiger 350.
För fortskaffande av proviant eller andra förnödenheter för
fartyget, förnödenheter, tillhöriga passagerare eller å fartyget
anställda personer, eller gods som bärgats ombord å fartyget må
villkor icke uppställas.
Trots förordnande enligt första stycket, skall i sjölagen (1994:1009)
givna föreskrifter, som avser befogenhet för en befälhavare att sälja
av redarens gods eller för en befälhavare, transportör eller
bortfraktare att sälja av lasten eller som rör lossning av gods på
annan plats än på bestämmelseorten, tillämpas även om därigenom
gods skiljs från fartyget på annan ort än som vid lämnande av
tillstånd till resan bestämts; dock får i fall, som avses i 13 kap. 11 §
tredje stycket och 14 kap. 34 § sjölagen, lossning av gods inte ske på
annan plats än i lastningshamnen utan medgivande av regeringen
eller av den som regeringen därtill bemyndigat. Lag (1994:1014).
3 § Ej må fartyg, beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 §
första stycket, utan medgivande av regeringen eller den regeringen
därtill bemyndigat å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras
för annat ändamål än nödvändig reparation. Lag (1982:261).
4 § En befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan
tillstånd företar en resa med ett fartyg trots att tillstånd
krävs eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte iakttar
villkoren för ett sådant tillstånd, döms till böter eller
fängelse högst ett år.
Har en redare, eller någon annan som i redarens ställe haft
befattning med ett fartyg, känt till en sådan gärning som avses
i första stycket men inte förhindrat gärningen trots att han
haft möjlighet till det, döms han till böter eller fängelse i
högst ett år.
Om den som gjort sig skyldig till brott enligt första eller
andra stycket på grund av avtal har rätt till ersättning för
godsbefordran eller bogsering får domstolen, efter vad som kan
anses skäligt, förplikta honom att till staten betala ett
belopp som motsvarar ersättningen.
Har uppsåtligen eller av oaktsamhet uppläggning, avrustning
eller avmönstring av fartyg skett i strid med 3 §, döms
fartygets ägare eller den som annars har rätt att förfoga över
fartyget till böter eller fängelse i högst ett år.
Lag (2000:851).
5 § har upphävts genom lag (2000:851).
Övergångsbestämmelser
1940:176
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Med avseende å fartyg, som vid den tid då förordnande, varom i 2 §
första stycket sägs, träder i tillämpning är upplåtet till utlänning
genom avtal om tidsbefraktning eller nyttjande, skall vad i denna lag
stadgas icke tillämpas så länge avtalet är gällande.
Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått
från ort, där gods inlastats eller varifrån bogsering skall ske, eller
befinner sig fartyget vid nämnda tidpunkt på resa utan last, må, utan
hinder av förordnandet, godset fortskaffas till bestämmelseorten eller
resan dit fortsättas.
Genom denna lag upphäves lagen den 22 juni 1939 (nr 300) om förbud i
vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m.m.; dock att vad
i den nu upphävda lagen stadgas i fråga om sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse, som i lagen avses, skall äga
tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla. | null | null |
1940:218 | Förordning (1940:218) med vissa bestämmelser om legosängsavgifter under utrymning | 1,940 | 1 § Är å sjukhus, varå lagen om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus är tillämplig, legosängsavgiften satt till lägre belopp för
sjuka från det landstings område eller från den kommun, som driver
sjukhuset, än för andra sjuka, skall, oavsett vad därom eljest må vara
bestämt, till förstnämnda grupp hänföras person, som vid intagningen
vistades inom landstingsområdet eller kommunen av den anledningen att
han av myndighet i vederbörlig ordning blivit i samband med utrymning
av luftskyddsort eller annat område, ålagd eller uppmanad bortflytta.
2 § För sjukhusvård, som meddelats person, vars vistelse inom
landstingsområdet eller kommunen är föranledd av åläggande eller
uppmaning som i 1 § sägs, är den, som driver sjukhuset, berättigad
till ersättning av statsmedel i enlighet med vad i lag är stadgat om
ersättning för sjukhusvård av krigsskadade, dock med avdrag för vad
den, som erhållit sjukhusvården, själv guldit. Sådan ersättning må ej
anses såsom utrymningshjälp. | null | null |
1940:273 | null | 1,940 | null | 1920:405 | null |
1940:300 | Lag (1940:300) angående förordnande om anstånd med betalning av gäld m.m. (moratorielag) | 1,940 | 1 § Befinner sig Sverige i krig eller krigsfara eller råda här eljest
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden eller vidtages i
utlandet åtgärd, varigenom betalning till borgenär i Sverige hindras
eller synnerligen försvåras, äger regeringen, när riksdagen ej är
samlad, efter hörande av fullmäktige i riksbanken meddela förordnande,
för viss tid eller tills vidare, om anstånd med betalning av gäld, om
särskilda inskränkningar i borgenärs rätt att utsöka sin fordran, att
söka att gäldenärens egendom avträdes till konkurs och att i övrigt göra
gällande rättsliga verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen, om
uppskov med försäljning av utmätt eller konkursbo tillhörig egendom,
eller om förbud för borgenär att genom försäljning eller annorledes
skaffa sig betalning ur lös pant. Förordnande som nu sagts må ej gälla
längre än till dess trettio dagar förflutit från det nästa riksdag
sammanträtt.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen
som avses i första stycket, äger regeringen med riksdagens samtycke
meddela förordnande som där sägs. Finnes under sådan tid oundgängligen
nödigt att förordnande genast meddelas, må regeringen utfärda
förordnandet efter hörande av fullmäktige i riksbanken, dock ej för
längre tid än trettio dagar. Lag (1989:243).
2 § Förordnande som i 1 § sägs må begränsas att avse viss gäld eller ock
gäldenär som kan antagas hava råkat i särskilda betalningssvårig heter.
Konungen äger uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva,
huruvida villkor som må hava uppställts för åtnjutande av förmån enligt
denna lag är uppfyllt i fråga om viss gäldenär.
Vad i denna lag sägs om gäld skall jämväl gälla offentlig avgift som
icke kan anses såsom gäld.
3 § Förordnande om betalningsanstånd må även innefatta förbud för
gäldenär att fullgöra betalning å tid, varunder anståndet gäller.
Växel eller check må under tid, då betalningsanstånd gäller, icke
uppvisas till betalning eller protesteras för bristande betalning.
Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående gäldenärs
skyldighet att utgiva ränta å gäld, med vars betalning anstånd åtnjutes.
4 § Är enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende av att talan
anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan i följd
av förordnande enligt denna lag sådan åtgärd icke företagas, vare
borgenärens rätt förvarad, om åtgärden vidtages inom en månad efter
hindrets upphörande; dock att i fråga om vad borgenären har att iakttaga
för bevarande av växelrätt eller checkrätt skall gälla vad därom
särskilt stadgas.
5 § Ändå att förordnande som i 1 § sägs av regeringen utfärdats med
riksdagen, äger regeringen, såframt ej riksdagen annorledes beslutat,
efter hörande av fullmäktige i riksbanken föreskriva, att förordnandet
skall helt eller delvis erhålla förlängd giltighet eller utsträckas att
gälla senare förfallande gäld. Finnes förordnandet böra utsträckas på
annat sätt, skall vad i 1 § för varje särskilt fall stadgas lända till
efterrättelse. Lag (1989:243).
6 § Oaktat förhållanden som avses i 1 § ej äro för handen, må
förordnande enligt vad där sägs meddelas för viss gäldenär, om det för
tillgodoseende av allmänt väl finnes vara av synnerlig vikt.
Har sådant förordnande meddelats för aktiebolag, ekonomisk förening
eller annan, sammanslutning, äger Konungen, där det prövas nödigt för
främjande av syftet med förordnandet, föreskriva, att administratorer
som utses av Konungen eller i den ordning Konungen bestämmer skola under
den tid förordnandet gäller i styrelsens ställe omhänderhava
förvaltningen av gäldenärens angelägenheter enligt vad som styrelsen är
stadgat; dock vare administratorerna icke skyldiga att vidtaga åtgärd
för att gäldenären skall träda i likvidation eller försättas i konkurs.
7 § Förordnande som meddelats med stöd av denna lag må av Konungen
återkallas, när skäl därtill äro.
8 § Närmare bestämmelser som föranledas av förordnande enligt denna lag
meddelas av Konungen. | null | null |
1940:358 | Lag (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. | 1,940 | 1 § Regeringen eller enligt regeringens bemyndigande vederbörande
militära befälhavare må utfärda förbud för obehöriga att beträda
anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som tillhör
försvarsväsendet eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning,
eller att närvara vid försvarsmaktens företag, övningar eller försök,
eller att av eller inom sådana anläggningar, inrättningar, fartyg,
luftfartyg eller områden eller av sådana företag, övningar eller
försök taga fotografier eller göra avbildningar eller beskrivningar
eller att inom sådana anläggningar, inrättningar, fartyg, luftfartyg
eller områden innehava sprängämnen. Lag (1978:264).
2 § Regeringen eller enligt regeringens bemyndigande vederbörande
länsstyrelse må utfärda förbud, som i 1 § avses, i fråga om
anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är
av betydelse för försvarsväsendet. Detsamma gäller i fråga om
kärnkraftanläggning eller annan anläggning som avses i 2 §
atomenergilagen (1956:306).
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden må förbud på sätt i
första stycket sägs utfärdas jämväl i fråga om anläggning, inrättning,
fartyg, luftfartyg eller område, som är av betydelse för
folkförsörjningen. Lag (1978:282).
3 § Under förhållanden, varom i 2 § andra stycket sägs, må regeringen
avdela särskilda säkerhetsområden, i fråga om vilka förbud, som i 2 §
avses, enligt regeringens bemyndigande må i stället för av
länsstyrelse utfärdas av vederbörande militära befälhavare. Såsom
säkerhetsområde skall jämväl anses krigsskådeplats.
Under sådana förhållanden må regeringen även i andra fall än i 1 och
2 §§ avses utfärda förbud mot att utan särskilt tillstånd taga
fotografier eller göra avbildningar eller beskrivningar av militära
trupper, krigsmateriel eller dylikt. Lag (1978:264).
4 § Länsstyrelsen äger ålägga den som driver industriell eller annan
verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller
folkförsörjningen att vidtaga särskilda skyddsåtgärder inom anläggning
för driften, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd
eller reservförråd, om sådan åtgärd med hänsyn till fara för spioneri
eller sabotage eller för skada genom fientlig verksamhet finnes
påkallad för att förhindra obehörig insyn eller för att säkerställa
driften. I den mån driften avses skola fortgå även då platsen
omedelbart hotas av fientligt anfall, må länsstyrelsen tillika
förordna att härav betingade särskilda anordningar för personalens
skydd skola vidtagas.
Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga jämväl
anläggningens ägare att vidtaga åtgärd, som avses i första stycket.
Den som ålagts vidtaga åtgärd, som avses i denna paragraf, är
berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller
skada, som åsamkas honom härigenom. Vid ersättningens bestämmande
skall hänsyn tagas till den nytta, som åtgärden kan medföra för honom.
Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.
Anspråk på ersättning prövas i den ordning, som är stadgad i
förfogandelagen (1978:262). Lag (1978:264).
5 § Ägaren eller innehavaren av en anläggning som avses i 4 § är
skyldig att tillåta att länsstyrelsen besiktar den för att ta reda på
vilka åtgärder enligt 4 § som kan behövas. Ägaren eller innehavaren är
också skyldig att tåla att sådana åtgärder vidtas i de fall han inte
själv skall vidta dem. Medför åtgärden kostnad eller skada för honom
har han rätt till ersättning enligt vad som föreskrivs i 4 §.
Då bevakningen av en anläggning eller en byggnad ankommer på
försvarsmakten, får en militär myndighet besikta den för att ta reda
på vilka åtgärder som har vidtagits eller bör vidtas för bevakningen.
Lag (1984:274).
6 § Länsstyrelsen äger förelägga den, som är skyldig att vidtaga
åtgärd enligt 4 § eller att tillåta besiktning enligt 5 §, att vid
vite iakttaga skyldigheten inom viss tid. Efterkommer han ej
föreläggandet, äger länsstyrelsen antingen utdöma vitet och utsätta
nytt sådant eller ombesörja åtgärden och uttaga kostnaden härför av
den försumlige i den mån han icke på grund av stadgande i denna lag är
berättigad till ersättning för kostnaden. Lag (1960:75).
7 § Bryter någon mot förbud, varom i 1, 2 eller 3 § sägs, eller vägrar
någon utan skälig anledning att låta anläggning besiktigas efter vad
som stadgas i 5 §, dömes till dagsböter eller fängelse.
Lag samma vare, där någon, ändå att förbud som förut sagts ej blivit
meddelat, genom förklädnad eller genom att lämna oriktig uppgift om
sina personliga förhållanden eller eljest svikligen berett sig
tillträde till anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område
eller tillfälle att närvara vid företag, övningar eller försök, som i
1 § sägs. Lag (1960:75).
8 § Sjömätning eller lodning vid rikets kuster eller i därtill hörande
skärgårdar, farleder eller hamnar må endast ske med tillstånd enligt
vad av regeringen stadgas. Den som häremot bryter dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. Vad sålunda är sagt äge dock ej
tillämpning, om någon utför lodning, som erfordras för framförande
eller säkerställande av fartyg, varå han befinner sig, eller om
lodning i hamn verkställes på föranstaltande av vederbörande
hamnmyndighet. Lag (1978:264).
9 § Fotografier, avbildningar, beskrivningar eller mätningsuppgifter,
tillkomna under förfarande, vilket enligt denna lag är förbjudet,
jämte för fotografiernas tagande samt avbildningarnas,
beskrivningarnas eller mätningarnas verkställande använda apparater
och materiel ävensom sprängämnen, vilka någon innehaft i strid mot
förbud som utfärdats enligt lagen, må, evad någon fälles till ansvar
för överträdelse av denna lag eller ej, förklaras förverkade till
kronan. Lag (1960:75).
10 § Enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer får en militär befälhavare och en
länsstyrelse förordna därtill lämplig person att som skyddsvakt bevaka
anläggning, inrättning, fartyg eller område som skyddas enligt 1-3 §§
(skyddsföremål). Skyddsvakt tillhör försvarsmakten, om riket är i
krig. Lag (1980:585).
11 § Personal inom försvarsmakten och polismän som bevakar
skyddsföremål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för
att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras,
1. begära att var och en som försöker få tillträde till eller
uppehåller sig vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn,
födelsetid och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom
som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild
handling,
2. avvisa eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd ej är tillräcklig,
tillfälligt omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som
denne medför, om han
a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag,
b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara
oriktig,
c. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av
medförd egendom.
Sådan personal inom försvarsmakten som avses i första stycket och
skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet
samma befogenhet som polismän att gripa den som det finns skäl att
anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott
samt att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har
sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från
skyddsföremålet.
De befogenheter som anges i första och andra styckena tillkommer även
gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om gränsövervakning
i krig m. m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna
all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet.
Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt
första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket,
skall anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall
omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits
enligt första stycket 2 skall friges så snart ändamålet med
omhändertagandet har förfallit, dock senast sex timmar efter
omhändertagandet. Lag (1986:652).
12 § Kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall såvitt
möjligt ske inomhus i avskilt rum och i vittnes närvaro.
Kroppsvisitation av kvinna får inte utan att synnerliga skäl
föreligger verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska. Vad som har sagts nu utgör dock inte
hinder mot att det i annan ordning företas sådan ytlig
kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som avser
endast eftersökande av vapen eller annat farligt föremål. Lag
(1980:585).
13 § En skyddsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på
grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga
förhållanden eller förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller
annars för rikets säkerhet.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100). Lag (1980:585).
14 § Mot länsstyrelses beslut enligt 6 § om utdömande av vite föres
talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos
regeringen genom besvär. Lag (1980:585).
Övergångsbestämmelser
1990:217
Denna lag träder i kraft den 1 april 1991, då lagen (1940:358)
med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. skall
upphöra att gälla. Förbud enligt 1 och 2 §§ i den upphävda
lagen skall gälla som beslut om skyddsobjekt enligt 3 § i denna
lag. Åläggande enligt 4 § i den upphävda lagen skall gälla som
föreläggande enligt 19 § i denna lag. Tillstånd enligt 8 § i den
upphävda lagen skall gälla som tillstånd enligt 34 § i denna lag. | null | null |
1940:383 | Kungörelse (1940:383) angående tillämpning av lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. (bevakningskungörelse) | 1,940 | 1 § Förbud som i 1 § nämnda lag sägs må meddelas av den på stället
varande högste befälhavaren.
Förbud som i 2 § angivna lag sägs må utfärdas av länsstyrelse såvitt
angår anläggning, inrättning, fartyg eller luftfartyg som där sägs
jämte till sådan anläggning eller inrättning hörande område.
Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger länsstyrelse meddela
förbud, som nyss nämnts jämväl i fråga om annat område av betydelse
för försvaret än i andra stycket sägs. Det åligger länsstyrelse, som
utfärdat, upphävt eller ändrat sådant förbud, att därom utan dröjsmål
göra anmälan hos chefen för försvarsdepartementet.
Vad i andra och tredje styckena stadgas skall ej gälla beträffande
säkerhetsområde. Kungörelse (1967:24).
2 § Tillstånd enligt 8 § berörda lag må meddelas av chefen för
marinen. Kungörelse (1960:378).
3 § Skyddsvakter för bevakning av ett skyddsföremål som avses i 1 §
lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.
(militärt skyddsföremål) förordnas av försvarsområdesbefälhavaren
eller, efter överbefälhavarens bestämmande, en annan militär chef.
Skyddsvakter för bevakning av ett skyddsföremål som avses i 2 § lagen
med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. (civilt
skyddsföremål) förordnas av länsstyrelsen. Inom ett säkerhetsområde
förordnas dock sådana skyddsvakter i den ordning som anges i första
stycket. Har ett förordnande meddelats av länsstyrelsen innan
säkerhetsområdet avdelades, behåller det sin giltighet, om det inte
återkallas.
Ett förordnande att vara skyddsvakt får, när det finns skäl till det,
återkallas av den myndighet som har meddelat förordnandet. Inom ett
säkerhetsområde prövas dock alltid en fråga om återkallelse i den
ordning som anges i första stycket. Förordning (1980:594).
4 § Bevakas ett civilt skyddsföremål av såväl skyddsvakter som
polismän, får den polisman som för befälet över polispersonalen
bestämma att skyddsvakterna skall underställas honom. Detta gäller
dock inte, om annat har bestämts i samband med förordnandet av
skyddsvakterna. Förordning (1980:594).
5 § Närmare föreskrifter om skyddsvakters utrustning och utbildning
meddelas av överbefälhavaren i fråga om bevakning av militärt
skyddsföremål och av rikspolisstyrelsen i fråga om bevakning av civilt
skyddsföremål. Förordning (1981:167).
6 § Före beslut om skyddsåtgärd, som avses i 4 § förenämnda lag,
skall, därest omständigheterna medgiva det och åtgärden icke medför
allenast ringa kostnad eller skada, ägare och innehavare av den
anläggning, som beröres av åtgärden, erhålla tillfälle att yttra sig.
Sedan beslut meddelats, skall länsstyrelsen utfärda skriftligt
föreläggande att tåla eller vidtaga åtgärden.
Kan beslutet föranleda ersättningsanspråk jämlikt 4 eller 5 § nämnda
lag, skall, om så finnes erforderligt, besiktning äga rum till
utrönande av den kostnad eller skada, som åsamkas anläggningens ägare
eller innehavare genom åtgärden. Besiktningsman utses av
länsstyrelsen.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i 73 § tredje stycket, 74 och 82
§§ samt 85 § andra och tredje styckena civilförsvarskungörelsen äga
motsvarande tillämpning vid besiktning, bestämmande av ersättning och
utbetalning därav i anledning av beslut om skyddsåtgärd enligt 4 § sagda
lag. Kungörelse (1960:378).
Övergångsbestämmelser
1990:1334
1. Denna förordning träder i kraft den 1 april 1991.
2. Genom förordningen upphävs
-- förordningen (1976:935) om skyddsområden och kontrollområden,
-- Kungl. Maj:ts kungörelse (1940:383) angående tillämpningen av lagen
(1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
(bevakningskungörelsen),
-- Kungl. Maj:ts kungörelse (1958:273) om passertillstånd,
-- kungörelsen (1964:810) om avlysning av allmänt vattenområde för
militär verksamhet.
3. Tillstånd som meddelats enligt 20 § förordningen (1976:935) om
skyddsområden och kontrollområden skall gälla som tillstånd enligt 24 §
lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m. m.
4. En utlänning som vid denna förordnings ikraftträdande är bosatt på en
plats som är belägen inom ett militärt skyddsområde skall anses ha
tillstånd att uppehålla sig inom området så länge han är bosatt där, om
platsen inte ligger inom ett skyddsområde eller kontrollområde enligt
förordningen (1976:935) om skyddsområden och kontrollområden. Detsamma
gäller i fråga om en nordisk medborgare som är bosatt på en plats inom
ett kontrollområde, om platsen enligt förordningen skall ingå i ett
militärt skyddsområde.
5. Skyddsvaktsförordnanden enligt 3 § Kungl. Maj:ts kungörelse
(1940:383) angående tillämpningen av lagen (1940:358) med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (bevakningskungörelsen)
skall gälla som godkännanden enligt 5 § denna förordning. | null | null |
1940:410 | null | 1,940 | null | 1925:379 | null |
1940:431 | null | 1,940 | null | 1936:45 | null |
1940:440 | Kungörelse (1940:440) om hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap | 1,940 | Har automobil ombyggts för att användas som dragfordon för
annat fordon eller arbetsredskap på sådant sätt,
att bakaxeln icke är försedd med fjädringsanordning, som uppbär
chassiet,
att avståndet mellan de yttersta hjulaxlarna icke överstiger
225 centimeter,
samt att de drivande fordonshjulens varvtal icke överstiger en
tiondel av motorns varvtal,
skall fordonet, därest det med hänsyn till den verkställda
ombyggnaden är uppenbart, att fordonet icke vidare är avsett
att självständigt nyttjas för utförande av transporter, anses
såsom motorredskap.
Övergångsbestämmelser
1940:440
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Automobil må, även om de drivande fordonshjulens varvtal
överstiger en tiondel av motorns varvtal, intill den 1 januari
1945 hänföras till motorredskap, därest övriga ovan angivna
förutsättningar härför äro uppfyllda och automobilen före den
1 juni 1940 var i bruk i angivet skick samt fordonets ägare
eller - beträffande fordon, som innehaves på grund av
avbetalningsköp - dess innehavare före den 1 augusti 1940
ingiver anmälan om innehav av fordonet till polismyndigheten i
den ort, där fordonet företrädesvis skall brukas.
Anmälan skall ingivas i två exemplar och vara bestyrkt av två
trovärdiga personer. I anmälan skall upptagas fordonets
axelavstånd samt, där så kan ske, nummer å motor eller chassi.
Av anmälan skall det ena exemplaret bevaras hos
polismyndigheten och det andra, försett med påteckning om
ingivandet, återställas till ingivaren. Påteckning skall
verkställas kostnadsfritt.
Med polismyndighet förstås härovan: för Stockholm vederbörande
poliskommmissarie, för annan stad, där polismästare finnes,
denne, för övriga städer stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är
befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast
under polischefen har inseende över polisväsendet samt för
landet polischefen i orten.
1975:48
1. Den upphävda kungörelsen gäller fortfarande i fråga om
fordon som efter sådan ombyggnad som anges i kungörelsen har
undergått registreringsbesiktning före den 1 april 1975.
2. Fordon som avses i 1 får inte föras med högre hastighet än
30 kilometer i timmen. Den som bryter häremot skall dömas till
böter högst ettusen kronor. Vad nu har sagts tillämpas inte i
den mån lägre hastighetsgräns gäller på grund av annan
föreskrift.
2 a. För fordon som avses i 1 tillämpas i fråga om
förarbehörighet, utrustning och registrering de bestämmelser
som gäller för traktorer, såvitt annat inte sägs i förordningen
(1975:48) om upphävande av kungörelsen (1940:440) om hänförande
av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap.
3. Fordon som avses i 1 får brukas efter utgången av mars
månad 1980 om fordonets ägare anmäler till länsstyrelsen att
han eller hon avser att bruka fordonet efter utgången av mars
månad 1980. Fordonets registreringsnummer ska då anges.
Förordning (2016:1214).
4. Den som brukar ett fordon i strid mot bestämmelserna i 3
döms till böter.
5. Transportstyrelsen får meddela föreskrifter om
verkställigheten av denna förordning.
Förordning (2016:1214).
1980:60
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1980.
Kontrollbesiktning enligt 3 B skall påbörjas med fordon, vars sista
siffra i registeringsnumret är 5 och får ske från och med den 1 mars
1980.
2016:1214
1. Denna förordning träder i kraft den 20 maj 2017.
2. Förordningen tillämpas första gången för besiktningar och
flygande inspektioner som genomförs från den 20 maj 2018. | null | null |
1940:451 | null | 1,940 | null | 1924:322 | null |
1940:505 | null | 1,940 | null | 1939:727 | null |
1940:545 | Förordning (1940:545) om höjning av utskiftningsskatten | 1,940 | Kungl. Maj:t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott
förordna - med ändring av vad i 1 § förordningen den 27 juni 1927 (nr
321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar stadgats rörande skattesatsen för utskiftningsskatten - att
nämnda skatt skall tillsvidare utgå med trettio kronor för varje fullt
hundratal kronor av det beskattningsbara beloppet.
Övergångsbestämmelser
1940:545
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, men äger icke tillämpning i fall då beslut av
aktiebolag om nedsättning av aktiekapitalet eller beslut om aktiebolags
trädande i likvidation anmälts för registrering före den 15 november
1939. | null | null |
1940:553 | Brev (1940:553) till chefen för försvarsstaben angående utlåning och försäljning av skjutvapen m.m. från kronans förråd | 1,940 | I. Utlåning av skjutvapen m.m. från kronans förråd.
1. I den mån tillgodoseendet av arméns, marinens och flygvapnets behov
av vapen det tillåter, må arméförvaltningens tygdepartement,
marinförvaltningen och flygförvaltningen såsom lån från kronans förråd
utlämna,
a) till skytteförening, skytteförbund, Svenska röda korset och Svenska
röda stjärnan: eldhandvapen,
b) till Frivilliga automobilkåren, Sveriges frivilliga motorbåtskår
och Frivilliga motorcykelkåren: eldhandvapen och kulsprutor,
c) till civil statsmyndighet, polismyndighet, landstormsförening och
landstormsförbund samt till fabrik inom landet som med vederbörligt
tillstånd bedriver tillverkning av vapen eller ammunition:
eldhandvapen, kulsprutor samt artilleripjäser, granatkastare och
luftvärnsmateriel;
skolande skytte- och landstormsförening (-förbund) som här avses vara
ansluten till det av staten understödda frivilliga skytteväsendet,
respektive Sveriges landstormsföreningars centralförbund.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
5. Skjutvapen må utlämnas endast där låntagaren i den ordning, som
föreskrives i vapenkungörelsen, erhållit tillstånd att innehava vapen
varom är fråga.
Tillstånd som nu nämnts erfordras dock icke vid utlåning till den som
jämlikt 28 § första stycket vapenkungörelsen är undantagen från
kungörelsens tillämpning, eller vid utlåning till statens
befattningshavare eller person tillhörande försvars- eller
polisväsendet, såvitt angår tjänstevapen.
Dylikt tillstånd erfordras ej heller vid utlåning till de i 1 mom.
nämnda sammanslutningar, med undantag av det frivilliga
skytteväsendet, därest vapnen äro avsedda att användas endast vid
övning i enlighet med av Konungen, överstyrelsen för Svenska röda
korset eller centralstyrelsen för Svenska röda stjärnan fastställda
eller utfärdade utbildningsföreskrifter, eller vid utlåning till
fabrik i samband med tillverkning för kronans räkning.
II. Försäljning av skjutvapen och ammunitionseffekter från
kronans förråd.
1. I den mån tillgodoseendet av arméns, marinens och flygvapnets behov
av vapen och ammunition det tillåter, må arméförvaltningens
tygdepartement, marinförvaltningen och flygförvaltningen från kronans
förråd försälja eldhandvapen - dock ej kulsprutegevär och
kulsprutepistoler - samt till vapnen avsedda ammunitionseffekter
till:
a) civil statsmyndighet och polismyndighet,
b) sammanslutningar för skytte och idrott, som med vederbörligt
tillstånd bildats inom armén, marinen eller flygvapnet,
c) skytteförbundens överstyrelse samt underställda skytteförbund och
skytteföreningar,
d) Sveriges landstormsföreningars centralförbund samt till förbundet
anslutna landstormsförbund och landstormsföreningar,
e) Frivilliga automobilkåren, Sveriges frivilliga motorbåtskår,
Frivilliga motorcykelkåren, Svenska röda korset och Svenska röda
stjärnan,
f) fabrik inom landet som med vederbörligt tillstånd bedriver
tillverkning av vapen eller ammunition, samt
g) officer och underofficer ävensom annan enskild person.
2. Arméförvaltningens tygdepartement må vidare till Sveriges
landstormsföreningars centralförbund och till förbundet anslutna
landstormsförbund och landstormsföreningar försälja kulsprutegevär och
kulsprutepistoler, med villkor att inköpt vapen tilldelas visst
landstormsområde samt tages till uppbörd och redovisning vid
vederbörligt landstorms- eller truppförråd enligt av tygdepartementet
lämnade föreskrifter för att ingå i landstormsförbands utrustning.
Härjämte må arméförvaltningens tygdepartement, marinförvaltningen och
flygförvaltningen försälja ammunitionseffekter, utöver vad i 1 mom.
sägs, till Sveriges landstormsföreningars centralförbund och till
fabrik inom landet som med vederbörligt tillstånd bedriver
tillverkning av vapen eller ammunition.
3. Skjutvapen och ammunitionseffekter må försäljas endast där köparen
i den ordning, som föreskrives i vapenkungörelsen, erhållit tillstånd
att innehava vapen varom är fråga, eller att förvärva
ammunitionseffekterna.
Tillstånd som nu nämnts erfordras dock icke vid försäljning till den
som jämlikt 28 § första stycket vapenkungörelsen är undantagen från
kungörelsens tillämpning, samt ej heller vid försäljning till statens
befattningshavare eller person tillhörande försvars- eller
polisväsendet, såvitt angår tjänstevapen eller ammunition till sådant
vapen.
Dylikt tillstånd erfordras ej heller vid försäljning av
ammunitionseffekter till de i 1 mom. d) och e) upptagna
sammanslutningar, därest ammunitionseffekterna äro avsedda att
användas endast för övningar i enlighet med av Konungen, överstyrelsen
för Svenska röda korset eller centralstyrelsen för Svenska röda
stjärnan fastställda eller utfärdade utbildningsföreskrifter, eller
till fabrik i samband med tillverkning för kronans räkning. | null | null |
1940:586 | null | 1,940 | null | 1908:74 s.1 | null |
1940:587 | null | 1,940 | null | 1917:281 | null |
1940:598 | null | 1,940 | null | 1933:269 | null |
1940:613 | null | 1,940 | null | 1939:350 | null |
1940:674 | null | 1,940 | null | 1940:383 | null |
1940:677 | Cirkulär (1940:677) till statsmyndigheterna angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att biträda ackord och eljest eftergiva statens rätt med avseende å lån från statens utlåningsfonder m.m. | 1,940 | 1. Kungl. Maj:t må med avseende å de i punkt 2 angivna lånen, i den
mån ej annat föranledes av för viss låneverksamhet meddelade särskilda
bestämmelser, efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande
fall, biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmans konkurs
ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmans obestånd helt eller
delvis eftergiva långivarens rätt, så ock, där särskilt vägande skäl
därtill föranleda, medgiva betalningsanstånd även i fall då dylikt
anstånd ej påkallas av gäldenärs eller löftesmans iråkade obestånd.
2. Sådan befogenhet som i punkt 1 sägs må tillkomma Kungl. Maj:t
beträffande
a) lån från statens utlåningsfonder utom såvitt angår lån från
lånefonden för anskaffning av motorvagnar m.m. åt enskilda järnvägar,
b) sådana under fonden för låneunderstöd redovisade lånefordringar,
som hänföra sig till anslag för viss lånerörelse, dock ej ifråga om
fordringar på grund av lån som utlämnats från allmänna
järnvägslånefonden, bibanelånefonden eller allmänna
byggnadslånefonden,
c) lån från jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens lappfond
eller Norrbottens lappfond samt
d) lån från folkpensioneringsfonden lämnade för ändamål, som avses i 4
§ 1 mom. 8) i reglementet angående förvaltningen av nämnda fond.
3. Kungl. Maj:t må beträffande viss lånerörelse eller i särskilda
fall, i den omfattning så prövas lämpligt, uppdraga åt underordnad
myndighet eller, såvitt angår lån under riksbankens eller
riksgäldskontorets förvaltning, åt riksbanken eller riksgäldskontoret
att besluta i fråga som avses i punkt 1. | null | null |
1940:72 | Kungörelse (1940:72) med vissa föreskrifter i fråga om redovisning av förrättningsakt m.m. rörande förrättning enligt lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar | 1,940 | Kungl. Maj:t har i anledning av stadgandet i 39 § lagen om enskilda
vägar den 3 september 1939 funnit gott förordna som följer:
Har annan än lantmäteristyrelsen underlydande befattningshavare
förordnats att verkställa förrättning enligt lagen om enskilda vägar
och underlåter den förordnade att vederbörligen redovisa
förrättningsakt eller eftersätter han eljest vad honom enligt nämnda
lag åligger, äge den länsstyrelse, som meddelat förordnandet, genom
lämpligt vite tillhålla honom att fullgöra sin skyldighet.
Vite, som av länsstyrelsen ådömes, tillfaller kronan.
Den, som icke åtnöjes med länsstyrelsens beslut, som i första stycket
sägs, äger att hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola
hava inkommit till vederbörande statsdepartement före klockan 12 å
trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet. | null | null |
1940:784 | null | 1,940 | null | 1935:113 | null |
1940:79 | Lag (1940:79) om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m.m. vid krig eller krigsfara | 1,940 | Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger regeringen,
efter hörande av fullmäktige i riksbanken, meddela förordnande om
utsträckning av tiden för uppvisande av växel och upptagande av protest
till bevarande av växelfordran samt för uppvisande av check och
företagande av annan åtgärd till bevarande av återgångsfordran på grund
av check.
Sådant förordnande må avse antingen hela riket eller ock viss del av
riket, såvitt angår åtgärd som där skall vidtagas. Lag (1989:242). | null | null |
1940:853 | null | 1,940 | null | 1936:45 | null |
1940:860 | Förordning (1940:860) om rätt att använda försvarsobligation såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt, m.m. | 1,940 | 1 § Obligation tillhörande svenska statens försvarslån av den 1 maj
1940 /k/ (försvarsobligation) /-k/ skall till nominella
kapitalbeloppet gälla såsom betalningsmedel vid erläggande av
arvsskatt, dock högst för det belopp vartill skatten av myndighet, som
verkställer stämpelbeläggning eller eljest uppbär arvsskatt, beräknas
uppgå. Betalning medelst försvarsobligation må ej ske, då arvsskatt
uttages i exekutiv ordning.
Med försvarsobligation skall, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar,
i förevarande hänseende likställas av riksgäldskontoret utfärdat
certifikat över inskrivning i statsskuldboken, avseende nyssnämnda
lån.
Försvarsobligation skall för att kunna mottagas såsom likvid vara
försedd med samtliga till betalning icke förfallna räntekuponger.
Ingivaren av obligationen gottgöres i särskild ordning upplupen ränta
till dagen för ingivandet, dock ej när nämnda ränta understiger 25
öre. Räntan må lyftas utan avlämnande av sådan uppgift varom förmäles
i 42 § 3 mom. taxeringslagen. (Jämför 1974:773 ö.b.)
2 § Har vid inbetalning av arvsskatt denna beräknats för högt eller
skall på grund av domstols eller annan myndighets beslut arvsskatt
återbäras, skall även i fall då försvarsobligation mottagits såsom
likvid vid skattens erläggande återbetalning av för mycket erlagd
skatt ske i reda penningar.
3 § Har försvarsobligation använts såsom betalningsmedel vid
erläggande av arvsskatt, skall belopp, varmed obligationens inköpspris
må hava understigit nominella värdet, icke vid taxering till kommunal
inkomstskatt eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt anses utgöra
skattepliktig inkomst.
4 § För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter
utfärdas av Kungl. Maj:t. | null | null |
1940:876 | null | 1,940 | null | 1928:370 | null |
1940:961 | Kungörelse (1940:961) om examina som avläggas under inseende av Musikaliska akademiens styrelse | 1,940 | 1 § Denna kungörelse avser organist- och kantorsexamen samt pedagogisk
examen för kyrkokantorer. Kungörelse (1971:195).
2 § Organist- och kantorsexamen samt pedagogisk examen för kyrkokantorer
avläggas inför särskild av musikaliska akademiens styrelse förordnad
examinator eller eljest under inseende av akademiens styrelse.
Kungörelse (1971:195).
3 § Organist- och kantorsexamen samt pedagogisk examen för kyrkokantorer
omfatta prövning i följande ämnen, nämligen
organist- och kantorsexamen: orgel, sång, piano, harmonilära med musik-
och gehörslära, orgelkännedom och kördirigering,
pedagogisk examen för kyrkomusiker: undervisningsskicklighet. Kungörelse
(1971:195).
4 § För att examen skall anses behörigen avlagd erfordras, att den
examinerade befunnits äga minst godkända kunskaper i det eller de ämnen,
prövningen omfattat.
5 § har upphävts genom kungörelse (1971:195).
6 § har upphävts genom kungörelse (1971:195).
7 § Organist- och kantorsexamen förrättas å de orter, som Kungl. Maj:t
efter förslag av akademiens styrelse tid efter annan bestämmer; och
iakttages därvid, att examen må kunna avläggas åtminstone i ettdera av
två till varandra gränsande stift, varvid Visby och Linköpings stift
skola anses såsom varandra angränsande. Att förrätta sådan examen
förordnas av akademiens styrelse för varje ort, där den skall äga rum,
en särskild examinator. Sådant förordnande må gälla endast för ett år.
Ej må någon förordnas, med mindre han antingen avlagt såväl högre
organistexamen som högre kantorsexamen eller ock avlagt endera av dessa
examina samt vid musikhögskola undergått godkänd efterprövning i orgel,
orgelns stämning och skötsel, sång och kördirigering, i den mån sådant
ämne ej ingått i hans examen.
Därjämte må organist- och kantorsexamen förrättas vid svenska
diakonsällskapets diakonskola enligt vad därom stadgas i § 15.
Kungörelse (1971:195).
8 § 1 mom. Organist- och kantorsexamen äger rum varje år under
tiden mellan den 1 juli och den 10 augusti. På akademiens styrelse
ankommer att för varje examensort fastställa den dag, då examen skall
börja.
I ledningen av organist- och kantorsexamen skola två av akademiens
styrelse förordnade censorer deltaga, varjämte av domkapitlet i det
stift, där examen skall äga rum, skall förordnas en censor att med
examen taga den befattning, som nedan sägs. Anmälan till examen göres
skriftligen före den 1 juli hos den av domkapitlet förordnade censorn.
Vid anmälan fogas personbevis och en redogörelse för den undervisning
examinanden begagnat vid sina musikstudier.
Uppgift å den dag, då examen skall börja å varje examensort, och å de av
akademiens styrelse utsedda censorer, som skola deltaga däri, skall före
den 1 juni av akademiens styrelse avsändas till domkapitlet.
Examinand, som ej med hänsyn till sin examen åtnjutit undervisning av
examinatorn, skall inför denne undergå förberedande prövning. Kungörelse
(1971:195).
2 mom. Examinand skall hava fyllt sexton år senast under kalenderåret
närmast före examensåret. På förslag av examinator äga censorerna,
då särskilt skäl därtill finnes, bevilja undantag från denna
föreskrift.
Över dem, som anmält sig till examen, har den av domkapitlet utsedde
censorn att upprätta förteckning i två exemplar, som ofördröjligen
tillställas, det ena examinatorn och det andra någondera av de utav
akademiens styrelse utsedda censorerna. Kungörelse (1971:195).
3 mom. Beträffande varje ämne, i vilket examinand vid den
slutliga prövningen befunnits äga minst godkända kunskaper, skall betyg
avgivas med något av vitsorden Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med
beröm godkänd, Med utmärkt beröm godkänd eller Berömlig.
Vitsorden bestämmas, efter examinatorns förslag, av censorerna genom
omröstning.
Till ledning vid vitsordens bestämmande skola tjäna kurser, som särskilt
för ändamålet fastställas av akademiens styrelse. För graden icke utan
beröm godkänd må ej föreskrivas till omfattningen större kurs än för
graden godkänd och för graden med utmärkt beröm godkänd ej heller större
kurs än för graden med beröm godkänd. Kungörelse (1971:195).
4 mom. Bevis över behörigen avlagd examen skall utfärdas i
enlighet med formulär, som fastställes av akademiens styrelse. Beviset
skall undertecknas av censorerna.
Har examinand, som icke behörigen avlagt examen, likväl befunnits äga
godkända kunskaper i minst fyra ämnen, må censorerna medgiva, att han i
den del han underkänts äger undergå särskild omprövning enligt vad i § 9
stadgas.
Det åligger den av domkapitlet förordnade censorn att föra protokoll
över examen. I protokollet skall för varje examinand antecknas de
vitsord han erhållit. Då censorerna medgivit att examinand äger undergå
särskild omprövning, skall detta anmärkas. Protokollet skall
undertecknas av protokollföraren och förses med påskrift av övriga
censorer samt omedelbart därefter insändas till akademiens styrelse för
att därstädes förvaras. Kungörelse (1971:195).
9 § Den, som vid organist- och kantorsexamen erhållit tillstånd till
särskild omprövning, äger undergå sådan prövning under kalendeåret
närmast efter det, då tillståndet meddelades. Om särskilda skäl därtill
föranleda, må akademiens styrelse medgiva, att omprövningen förlägges
till senare tidpunkt. Ej må någon mer än en gång undergå särskild
omprövning.
Erhåller examinand vid särskild omprövning minst vitsordet Godkänd i det
eller de ämnen, vari han tidigare underkänts, skall för honom utfärdas
bevis om behörigen avlagd examen. I beviset skall därvid, såvitt angår
övriga ämnen, upptagas de vitsord han erhållit vid den tidigare
prövningen.
Beträffande särskild omprövning skall i övrigt i tillämpliga delar gälla
vad angående organist- och kantorsexamen i §§ 7 och 8 stadgas. Härvid
skall dock iakttagas att vid anmälan till sådan prövning fogas utdrag av
protokollet rörande den tidigare prövningen. Kungörelse (1971:195).
10 § Den, som avlagt organist- och kantorsexamen, äger att efter
fordringarna för denna examen undergå efterprövning i nytillkommet ämne
eller, till vinnande av högre vitsord, i ämne, vari han blivit i examen
prövad. Ej må någon mer än en gång undergå efterprövning i samma ämne.
Genom efterprövning erhållet betyg medför samma rättigheter som om det
erhållits i den avlagda examen.
I fråga om efterprövning skall i tillämpliga delar gälla vad angående
organist- och kontorsexamen i §§ 7 och 8 eller eljest stadgas.
Kungörelse (1969:604).
11 § Pedagogisk examen för kyrkokantorer förrättas å ort, till vilken
sommarkurs för avläggande av dylik examen förlagts. Kursledaren, som
förordnas av musikaliska akademiens styrelse, är tillika examinator.
Därjämte må dylik examen avläggas vid diakonskolan enligt vad därom
stadgas i § 15. Kungörelse (1971:195).
12 § 1 mom. Pedagogisk examen för kyrkokantorer förrättas med
deltagarna i sommarkurs omedelbart efter kursens slut. Exmensprovet
bedömes av en nämnd bestående av examinator jämte två av akademiens
styrelse utsedda censorer, av vilka den ene förordnas såsom ordförande.
Kungörelse (1971:195).
2 mom. Godkänt examensprov skall bedömas med något av
vitsorden: Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med beröm godkänd, Med
utmärkt beröm godkänd, Berömlig.
Bevis över behörigen avlagd examen skall utfärdas i enlighet med
formulär, som fastställes av akademiens styrelse. Beviset skall
undertecknas av examensnämndens ledamöter.
Har examinand icke behörigen avlagt examen, må examensnämnden, om
särskilda skäl äro därtill, medgiva, att han äger undergå särskild
omprövning enligt vad i § 13 stadgas. Kungörelse (1971:195).
3 mom. Det åligger examensnämndens ordförande att föra protokoll
över examen. I protokollet skall för varje examinand antecknas
det vitsord han erhållit. Då examensnämnden medgivit, att examinand äger
undergå särskild omprövning, skall detta anmärkas. Protokollet skall
undertecknas av protokollföraren och förses med påskrift av
examensnämndens övriga ledamöter samt omedelbart därefter insändas till
akademiens styrelse för att därstädes förvaras. Kungörelse (1971:195).
13 § Den, som vid pedagogisk examen för kyrkokantorer erhållit tillstånd
till särskild omprövning, äger undergå sådan prövning under kalenderåret
närmast efter det, då tillståndet meddelades. Om särskilda skäl äro
därtill, må akademiens styrelse medgiva, att omprövningen förlägges till
senare tidpunkt. Ej må någon mer än en gång undergå särskild omprövning.
Erhåller examinand vid särskild omprövning minst vitsordet Godkänd i
undervisningsskicklighet, skall för honom utfärdas bevis om behörigen
avlagd pedagogisk examen för kyrkokantorer.
Anmälan till särskild omprövning göres skriftligen till akademiens
sekreterarexpedition före den 1 juli, varvid utdrag ur protokollet
rörande den tidigare prövningen bifogas. Anmälningshandlingarna
tillställas genom sekreterarexpeditionens försorg vederbörande
examinator. Beträffande särskild omprövning skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad angående pedagogisk examen för kyrkokantorer i §§ 11 och
12 stadgas. Kungörelse (1959:370).
14 § Den, som avlagt pedagogisk examen för kyrkokantorer, äger att efter
fordringarna för denna examen, till vinnande av högre vitsord, undergå
efterprövning. Ej må någon mer än en gång undergå sådan prövning.
Genom efterprövning erhållet betyg medför samma rättigheter som om det
erhållits i den avlagda examen.
I fråga om efterprövning skall i tillämpliga delar gälla vad angående
pedagogisk examen för kyrkokantorer i §§ 11, 12 och 13 eller eljest
stadgas. Kungörelse (1959:370).
15 § Vid svenska diakonsällskapets diakonskola må organist- och
kantorsexamen samt pedagogisk examen för kyrkokantorer avläggas av
elever vid skolans kyrkomusikaliska linje.
Bestämmelser angående anmälan till dylik examen och tidpunkten för
densamma utfärdas av skolans styrelse.
Kyrkomusikalisk examen vid diakonskolan förrättas inför en nämnd,
bestående av skolans rektor samt två av akademiens styrelse förordnade
censorer. Uppgift å de av akademiens styrelse utsedda censorerna skall
senast en månad före examenstillfälle av akademiens styrelse sändas till
skolans rektor.
Bestämmelserna i § 8 mom. 2-4, samt §§ 9 och 10 om organist- och
kantorsexamen ävensom i § 12 mom. 2 och 3, samt §§ 13 och 14 om
pedagogisk examen för kyrkokantorer skola i tillämpliga delar gälla för
samma examina vid diakonskolan. Därvid skall vad som åligger den av
domkapitlet förordnade censorn enligt § 8 och examensnämndens ordförande
enligt § 12 i stället ankomma på diakonskolans rektor. Protokoll över
kyrkomusikalisk examen vid diakonskolan skall förvaras vid skolan.
Kungörelse (1971:195). | null | null |
1941:1000 | Kungörelse (1941:1000) angående handräckning på begäran av myndighet i Amerikas Förenta Stater i vissa beskattningsärenden | 1,941 | Med anledning av ett mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater den 23
mars 1939 ingånget avtal för undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning
beträffande inkomst- och andra skatter samt med stöd av lagen den 15
juni 1935 (nr 315) angående uttagande i vissa fall av ogulden utländsk
utskyld eller allmän avgift och lagen samma dag (nr 316) om införsel
av avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska
utskylder eller allmänna avgifter har Kungl. Maj:t funnit gott utfärda
följande föreskrifter angående handräckning på begäran av myndighet i
Förenta Staterna i vissa beskattningsärenden:
Allmänt stadgande
1 § På begäran av myndighet i Förenta Staterna skall, efter Kungl.
Maj:ts förordnande i varje särskilt fall, handräckning här i riket
meddelas för utredning i ärende rörande beskattning i Förenta Staterna
och delgivning av handling i sådant ärende, så ock för uttagande av i
Förenta Staterna påförd offentlig avgift.
Utredning i ärende rörande beskattning i Förenta Staterna
2 § Länsstyrelse åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att införskaffa
utredning i ärende rörande beskattning i Förenta Staterna skall, i den
mån Kungl. Maj:t icke annorledes förordnat, förfara såsom i
motsvarande svenskt beskattningsärende med iakttagande av följande
särskilda föreskrifter.
Anmaning att avgiva deklaration eller annan uppgift eller att eljest
förete utredning skall meddelas av länsstyrelsen.
Det skall tillkomma länsstyrelsen att för infordrande av uppgift eller
annan utredning meddela vitesföreläggande eller anlita annat
tvångsmedel, i den mån sådant förfarande må i dylikt fall användas
enligt lagstiftningen i Sverige och Förenta Staterna. Krono- eller
stadsbetjänt som verkställer delgivning av vitesföreläggande må därför
av den försumlige undfå gottgörelse i enlighet med de föreskrifter som
för motsvarande fall kunna vara meddelade i svensk författning.
Erfordras upplysning, huruvida ifrågasatt tvångsmedel kan i visst fall
anlitas i Förenta Staterna, bör förfrågan därom göras hos
finansdepartementet.
Har myndighet i Förenta Staterna gjort framställning att handräckning
skall ske i viss form, skall denna form iakttagas, såframt ej hinder
därför möter enligt i Sverige gällande bestämmelser.
3 § När handräckningsärendet slutförts, skall länsstyrelsen
ofördröjligen meddela finansdepartementet utgången samt återställa
mottagna handlingar. Möter hinder för handräckningen, skall meddelande
tillika givas om hindrets beskaffenhet samt om de i ärendet framkomna
omständigheter som kunna vara av betydelse för sakens vidare
behandling.
Delgivning av handling i ärende rörande beskattning i Förenta
Staterna
4 § Länsstyrelse åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att ombesörja
delgivning av handling i ärende rörande beskattning i Förenta Staterna
skall, i den mån Kungl. Maj:t icke annorledes förordnat, förfara på
sätt här nedan angives.
Skall handlingen på grund av därom framställd begäran delgivas i form
som för liknande delgivning är föreskriven i svensk lag, skall
delgivningen verkställas av stämningsman eller eljest sålunda, att
bevis, som därom utfärdas, enligt svensk lag äger vitsord.
Har begäran om delgivning i sådan form som avses i nästföregående
stycke icke gjorts, bör delgivningshandlingen överlämnas eller i
rekommenderat brev översändas till den som av handlingen skall erhålla
del. Kan ej så förfaras, verkställes delgivningen på sätt i svensk lag
stadgas.
Har delgivning skett genom handlingens överlämnande eller översändande
såsom i nästföregående stycke sägs, utfärdar länsstyrelsen intyg
utvisande tiden och sättet för delgivningen. Sådant intyg skall, där
delgivningshandlingen till länsstyrelsen översänts i två exemplar,
tecknas å det ena av dessa.
5 § I fråga om handräckning för delgivning av handling skall i
tillämpliga delar gälla vad i 3 § stadgas.
Uttagande av i Förenta Staterna påförd offentlig avgift
6 § Har Kungl. Maj:t beslutat att viss i Förenta Staterna påförd
offentlig avgift skall uttagas här i riket, skall, därest Kungl. Maj:t
icke annorledes förordnat, avgiften, med iakttagande av vad nedan i
denna kungörelse särskilt föreskrives, uttagas i den ordning som är
stadgad för uttagande av oguldna årliga utskylder till svenska staten,
under motsvarande tillämpning av de beträffande sådana utskylder
meddelade föreskrifter.
Länsstyrelse åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att ombesörja sådan
handräckning skall, i den mån ej i denna kungörelse annorledes
stadgas, i avseende å handräckningens verkställande hava samma
befogenheter och skyldigheter som beträffande årliga utskylder till
svenska staten.
Det skall ock tillkomma länsstyrelsen att i fall som avses i lagen den
15 juni 1935 angående uttagande i vissa fall av ogulden utländsk
utskyld eller allmän avgift mottaga stämning samt själv eller genom
ombud tala och svara inför domstol eller annan myndighet här i riket.
7 § Sedan länsstyrelse erhållit uppdrag enligt 6 §, skall
länsstyrelsen utan dröjsmål ålägga i stad med magistrat denna samt
eljest utmätningsmannen att uttaga den avgift varom fråga är.
Magistraten eller utmätningsmannen skall ofördröjligen i rekommenderat
brev anmana den avgiftspliktige att inom angiven tid, minst åtta,
högst tjugu dagar efter anmaningens utfärdande, till magistraten eller
utmätningsmannen inbetala avgiften i svenskt mynt med belopp uträknat
efter kurs som fastställts av Kungl. Maj:t.
Inbetalas icke avgiften inom sålunda föreskriven tid, skall indrivning
äga rum.
8 § 1 mom. Införsel i den avgiftspliktige tillkommande avlöning,
pension eller livränta må, under iakttagande av vad i lagen den 15
juni 1935 om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande
av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter är stadgat,
meddelas för uttagande av avgift varom fråga är.
2 mom. Utan uttryckligt bemyndigande av Kungl. Maj:t må icke för
uttagande av offentlig avgift, påförd i Förenta Staterna, åtgärd
vidtagas för den avgiftspliktiges försättande i konkurs i Sverige
eller för anhängiggörande vid svensk allmän domstol av rättegång, som
föranledes av handräckningen.
Erfordras bevakning av avgift varom nu sagts i konkurs eller anmälan
av sådan avgift vid ackordsförhandling utan konkurs eller annan
likartad åtgärd, skall magistraten eller utmätningsmannen därom draga
försorg.
9 § Har avgiftspliktig avlidit, må vid avgiftens indrivning ej uttagas
mera än som motsvarar tillgångarna i dödsboet. Är boet skiftat, må av
bodelägare ej uttagas mera än som motsvarar hans lott i boet.
10 § 1 mom. Beslut i utsökningsmål som meddelas av annan än
utmätningsman så ock utslag i rättegång som föranledes av
handräckningen skola, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, i god tid
före utgången av tiden för fullföljande av talan mot beslutet eller
utslaget av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.
2 mom. Göres hos myndighet som med indrivningsärende tager befattning
invändning att, efter det myndighet i Förenta Staterna meddelat det
beslut varpå handräckningen grundas, sådan omständighet inträffat att
förutsättningarna för handräckningens meddelande helt eller delvis
bortfallit (betalning, upphävande av omförmälda beslut eller dylikt),
och visas sannolika skäl för invändningen, skall meddelande härom
insändas till finansdepartementet, därest invändningen gjorts hos
länsstyrelsen, samt i annat fall till sistnämnda myndighet, som
därefter om förhållandet underrättar departementet.
11 § Avgiftspliktig, vilken underlåtit att inom den jämlikt 7 § andra
stycket föreskrivna tiden erlägga offentlig avgift varom fråga är,
skall för indrivningen erlägga avgift efter sex för hundra av
avgiftens belopp. Beträffande denna indrivningsavgift skola för övrigt
gällande föreskrifter om avgift för indrivning av årliga utskylder
till svenska staten äga motsvarande tillämpning.
Indrivningsavgift må icke påföras för uttagande av vite i ärende
rörande beskattning i Förenta Staterna eller av ersättning för kostnad
i sådant ärende.
12 § 1 mom. Då medel på grund av handräckningen influtit, åligger det
magistraten eller utmätningsmannen att så snart ske kan och senast å
sjätte dagen inbetala beloppet till utrikesdepartementet med anhållan
att det tillställes vederbörlig myndighet i Förenta Staterna, samt att
ofördröjligen om inbetalningen göra anmälan till länsstyrelsen med
bifogande av bestyrkt avskrift av kvitto å inbetalade beloppet ävensom
övriga handlingar i ärendet.
Kan avgiften helt eller delvis ej uttagas här i riket, skall
magistraten eller utmätningsmannen skyndsamt meddela länsstyrelsen
underrättelse härom och tillika översända handlingarna i ärendet
ävensom anmäla det bristande beloppet till avförande ur magistratens
eller utmätningsmannens räkenskaper.
2 mom. Efter mottagande av de i 1 mom. omförmälda handlingarna skall
länsstyrelsen ofördröjligen till finansdepartementet översända
meddelande om utgången av handräckningsärendet och återställa mottagna
handlingar ävensom uppgiva hinder som må hava mött för
handräckningen.
Särskilda bestämmelser
13 § Vad i denna kungörelse stadgas rörande magistrat skall vad angår
Stockholm gälla uppbördsintendenten hos överståthållarämbetet.
14 § Vederbörande svenska myndighet är berättigad att av myndighet i
Förenta Staterna erhålla ersättning för särskilda av handräckningen
föranledda kostnader på grund av användande av speciella
förfaringssätt, såsom:
a) ersättningsbelopp till sakkunniga eller till dem som meddelat
infordrade upplysningar,
b) kostnader som föranledas därav att i enlighet med framställd
begäran handräckning på sätt i 2 § sista stycket sägs meddelats i
särskild form,
c) kostnader som föranledas därav att i enlighet med framställd
begäran person, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken angives, anlitats
för delgivning av handling i form, som avses i 4 § andra stycket denna
kungörelse, eller för fullgörande av annat uppdrag, samt
d) kostnader för uttagande av offentlig avgift påförd i Förenta
Staterna, i den mån sådana kostnader skola ersättas av svensk
statsmyndighet vid indrivning i Sverige av liknande avgift till
svenska staten.
Kostnad som ovan sägs skall, därest så erfordras, förskotteras från
för ändamålet anvisat anslag.
Vid inbetalning av medel till utrikesdepartementet jämlikt 12 § 1 mom.
må avdrag ske för kostnad som nu sagts. Kostnad för vilken icke avdrag
sålunda gjorts skall för utbekommande av ersättning från myndighet i
Förenta Staterna anmälas hos finansdepartementet. Influtna
ersättningsbelopp skola, i den mån de förskotterats från nyssnämnda
anslag, gottskrivas detta.
15 § har upphävts genom förordning (1980:1012). | null | null |
1941:142 | null | 1,941 | null | 1921:225 | null |
1941:164 | Förordning (1941:164) om rätt att använda obligationer med 4 procent ränta tillhörande svenska statens andra försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt | 1,941 | Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att vad i
förordningen den 4 oktober 1940 (nr 860) om rätt att använda
försvarsobligation såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt,
m.m. är stadgat beträffande obligation tillhörande svenska statens
försvarslån av den 1 maj 1940 skall gälla jämväl sådan till svenska
statens andra försvarslån av den 15 januari 1941 hörande obligation,
som löper med 4 procent ränta. | null | null |
1941:206 | Kungörelse (1941:206) med vissa bestämmelser angående marknader | 1,941 | 1 § Det åligger länsstyrelse att beslut i ärenden om tillstånd att hålla
marknad och om indragning av marknad samt årligen för varje marknad
bestämma dag för dess hållande. Kungörelse (1951:657).
2 § Marknad må ej utsättas att hållas å dag näst efter söndag eller
annan helgdag eller, där fråga är om marknad som pågår allenast en dag,
å dag näst före söndag eller annan helgdag, med mindre vederbörande
länsstyrelse med avseende å förhållanden inom orten finner sådant utan
olägenhet kunna och lämpligen böra ske.
3 § har upphävts genom förordning (1977:908).
4 § har upphävts genom kungörelse (1951:657).
Övergångsbestämmelser
1990:1184
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att kungörelsen (1941:206) med vissa
bestämmelser angående marknader skall upphöra att gälla vid utgången av
mars 1991.
Sådana tillstånd som har meddelats med stöd av kungörelsen och som avser
marknader som får hållas fram till utgången av år 1991 gäller
fortfarande. | null | null |
1941:251 | Lag (1941:251) om särskild varuskatt | 1,941 | Skattskyldighetens omfattning
1 § Skatt (särskild varuskatt) betalas enligt denna lag till staten vid
omsättning inom landet av varor som anges i bilaga till denna lag och
vid införsel av sådana varor.
Vid bedömning av till vilket tulltaxenummer en viss vara skall hänföras
tas inte hänsyn till sådan tulltaxering av varusats som görs med stöd av
5 § 3 b tulltaxelagen (1987:1068).
Skatt utgår inte för vara, som bereds av apotek för försäljning enligt
recept av läkare, veterinär eller tandläkare. Lag (1987:1199).
1 a § Under tid då riksmöte ej pågår kan riksdagens finans- och
skatteutskott på förslag av regeringen bestämma om skattesats eller
besluta att skatt enligt denna lag skall börja eller upphöra att utgå.
Lag (1975:1406).
1 b § Skattskyldig är den som
a) i yrkesmässig verksamhet här i landet tillverkar skattepliktiga
varor,
b) har blivit registrerad enligt 5 § andra stycket.
Införs skattepliktiga varor till landet av någon som inte är registrerad
enligt 5 § skall skatt betalas till tullmyndigheten. Därvid gäller
tullagen (1987:1065) och 9 kap. 4 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
Riksskatteverket kan om det finns synnerliga skäl medge att den som är
registrerad enligt 5 § andra stycket får vara skattskyldig för en vara
som tillverkas inom landet av någon annan för hans räkning. Lag
(1987:1199).
1 c § Som skattepliktig tillverkning anses även
a) omarbetning av en skattepliktig vara, i fråga om en vara hänförlig
till något av tulltaxenr 17.04, 18.06, 19.05 eller 21.06 tulltaxelagen
(1987:1068) dock endast om omarbetningen innebär att varan ökar i vikt,
b) omformning av en vara som inte är skattepliktig så att varan blir
skattepliktig och
c) förpackning av en skattepliktig vara hänförlig till tulltaxenr 33.03,
33.04, 33.05 eller 33.07 tulltaxelagen om varan avses att säljas i en
särskild förpackning såsom flaska, tub, burk eller liknande.
Lag (1987:1199).
2 § Skattskyldighet för den som är registrerad enligt 5 § inträder när
en vara
a) levereras till köpare,
b) tas i anspråk för vidare bearbetning eller
c) vid avregistrering ingår i tillverkarens eller importörens lager. Lag
(1984:923).
3 § För vara, hänförlig till tulltaxenr 17.04, 18.06, 19.05 eller 21.06
tulltaxelagen (1987:1068) utgår skatten med fem kronor per kilogram av
varans nettovikt (beskattningsvikt) och för vara, hänförlig till
tulltaxenr 33.03, 33.04, 33.05 eller 33.07 tulltaxelagen med femtio
procent av varans beskattningsvärde.
Beskattningsvärde är lika med det pris, som den skattskyldige i
allmänhet betingar sig för varan vid försäljning till detaljhandlare
eller, om försäljning till detaljhandlare icke bedrives, det pris den
skattskyldige kan antagas hava betingat sig vid sådan försäljning.
Skattens belopp skall ej inräknas i priset. Såsom beskattningsvärde må
icke angivas pris, som gäller allenast för en mindre betydande del av
den skattepliktiga försäljningen.
För varor, som av annan än registrerad importör införs till landet för
att försäljas efter omformning eller omarbetning eller efter anbringande
i särskild förpackning eller annars för att användas vid tillverkning i
förvärvssyfte av andra varor, skall dock beskattningsvärdet vara lika
med tullvärdet med tillägg av den på varorna belöpande tullen. Enligt
samma grund beräknas beskattningsvärdet för varor, som införs till
landet för annat ändamål än försäljning eller användning i
förvärvssyfte.
Anvisningar om införsel till landet av skattepliktig vara meddelas av
generaltullstyrelsen efter samråd med riksskatteverket. Lag (1987:1199).
3 a § har upphävts genom lag (1984:153).
4 § har upphävts genom lag (1984:153).
Registrering, avdrag m. m.
5 § Skattskyldig som avses i 1 b § första stycket a) och som inte är
befriad från redovisningsskyldighet enligt 6 a § första eller andra
stycket skall vara registrerad hos riksskatteverket.
Den som för in skattepliktiga varor till landet för yrkesmässig
återförsäljning, kan om verksamheten är av större omfattning eller
annars om det finns särskilda skäl registreras hos riksskatteverket. Lag
(1984:923).
6 § I deklaration får avdrag göras för skatt på varor, som
1. har förvärvats i beskattat skick,
2. har förts ut ur landet eller till svensk frihamn för annat ändamål än
att förbrukas där eller har lagts upp på tullager inrättat för förvaring
av proviant,
3. har återtagits i samband med återgång av köp,
4. har sålts med förlust för den skattskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning från köparen.
Avdrag enligt första stycket 4 får göras med belopp som svarar mot så
stor del av skatten som förlusten visas utgöra av varans
försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter
betalning skall redovisning åter lämnas för skatten på de varor som
betalningen avser.
Har avdrag gjorts för skatt på varor enligt första stycket 1 inträder
åter skattskyldighet för varorna om de används för annat ändamål än
skattepliktig tillverkning. Lag (1984:923).
6 a § En skattskyldig är redovisningsskyldig
1. om hans tillverkning av choklad- och konfektyrvaror tillsammans med
verksamhet som avses i 5 § andra stycket omfattar minst 500 kilogram
skattepliktiga varor för beskattningsår, eller
2. om han under närmast föregående beskattningsår har varit
redovisningsskyldig.
I fall som avses i första stycket 2 får riksskatteverket besluta att
redovisningsskyldighet inte längre skall föreligga. Sådant beslut får
meddelas om verksamheten kan beräknas i fortsättningen omfatta mindre
mängd varor än som anges i första stycket 1 och gäller endast så länge
verksamheten är av denna mindre omfattning.
Har skattskyldig betalat skatt trots att verksamheten under ett
beskattningsår omfattat högst 500 kilogram skattepliktiga varor är han
berättigad till återbetalning av skatten. Lag (1984:923).
7 § Den som utan att vara skattskyldig för en vara fört varan ur landet
har rätt till kompensation för den särskilda varuskatt som belastar
varan eller beståndsdel i varan. Sådan kompensation medges dock inte för
skattebelopp som understiger 1 500 kronor för ett kalenderkvartal. Lag
(1984:923).
8 § Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter. Lag (1984:153).
Ansvarsbestämmelser m. m.
9 § har upphävts genom lag (1959:93).
10 § har upphävts genom lag (1959:93).
11 § Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel
av skattepliktig vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig
uppgift, skall gälla vad i lagen om straff för varusmuggling är stadgat.
Lag (1971:80).
12 § har upphävts genom lag (1959:93).
13 § har upphävts genom lag (1959:93).
14 § har upphävts genom lag (1959:93).
15 § har upphävts genom lag (1959:93).
16 § har upphävts genom lag (1975:1406).
Övergångsbestämmelser
1984:153
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
2. De nya bestämmelserna i 6 a § gäller i fråga om beskattningsår som
börjar vid ikraftträdandet eller senare.
1984:923
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
1990:591
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att lagen (1941:251) om särskild
varuskatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1992.
Lagen tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till
tiden före den 1 januari 1993.
Efter utgången av juni 1993 skall uppgifter som enligt lagen ankommit
på Riksskatteverket fullgöras av Skattemyndigheten i Kopparbergs län.
Lag (1993:487).
Bilaga till lagen (1941:251) om särskild varuskatt
Förteckning över varor, för vilka särskild varuskatt skall betalas
Tulltaxenr Varuslag
ur 17.04 Sockerkonfektyrer, ej innehållande kakao, med undantag
av fondantmassor, mandelmassor, pastor och andra
liknande halvfabrikat i bulk.
ur 18.06 Choklad och andra livsmedelsberedningar innehållande
kakao med undantag av glasspulver, glasspasta
(glassmassa), puddingar och andra liknande efterrätter
samt pulver, flingor, pastor och flytande beredningar
endast avsedda för framställning av pudding och annan
liknande efterrätt eller dryck.
ur 19.05 Söta kex, småkakor och rån (wafers) med mellanlägg av
kräm e.d. till övervägande delen överdragna med choklad.
ur 21.06 Sockerfria konfektyrer för direkt konsumtion.
ur 33.03 För personligt bruk avsedda preparat av följande slag:
ur 33.04 parfym i flytande eller fast form, luktvatten, rakvatten
och
ur 33.05 rakbalsam, med undantag av preparatet glycerol, sprit
och
ur 33.07 rosenvatten,
puder, puderkräm, ansiktslera, ansiktsskum, ansiktsmask
och smink, med undantag av puderkräm och smink med
pudersubstans om högst 5 viktprocent, vitt ströpuder
samt preparat som är avsett speciellt för döljande av
ärr, födelsemärke eller liknande huddefekt,
läppstift, läppglans och andra preparat för behandling
av läppar, med undantag av ofärgat cerat,
preparat för behandling av naglar eller nagelband, med
undantag av nagellackborttagningsmedel och
nagelvittpennor, hårvårdspreparat, med undantag av
hårtvättmedel som inte samtidigt är färgande, tonande
eller blekande,
preparat för behandling av ögonhår och ögonbryn, med
undantag av avsminkningsmedel som inte utgör luktvatten,
hårborttagningsmedel,
deodoranter och medel mot transpiration, med undantag av
ättiketerpreparat och fotvårdsmedel.
Lag (1987:1199). | null | null |
1941:416 | Lag (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt | 1,941 | Inledande bestämmelser
1 § Skatt till staten utgår enligt denna lag för egendom, som
förvärvas genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva
(gåvoskatt).
För egendom, som förvärvas genom att arv eller försäkringsbelopp
avstås enligt 24 eller 25 § lagen (1994:243) om Allmänna
arvsfonden, utgår arvsskatt till staten som om förvärvet skett
genom testamente efter den avlidne. Lag (1994:244).
2 § Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.
3 § Från skattskyldighet enligt denna lag äro befriade
staten;
trossamfund som avses i 2 § lagen (1998:1593) om trossamfund,
kyrka, samarbetsorgan för sådana juridiska personer samt
stiftelse eller sammanslutning som är anknuten till trossamfund
och vars verksamhet kan anses utgöra ett led i samfundets
verksamhet;
stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att
under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets
försvar;
stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt
ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller
utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda
tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter;
akademi och sådan stiftelse eller sammanslutning, som har till
huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller
forskning.
Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke
sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej heller
utländsk akademi, stiftelse eller sammanslutning.
Lag (1999:1049).
3 a § Har upphävts genom lag (2004:128).
Om arvsskatt
Skattskyldighetens omfattning
4 § Arvsskatt tas ut för egendom inom eller utom Sverige som efterlämnas
av den som vid sin död var bosatt eller stadigvarande vistades i Sverige
eller var antingen svensk medborgare eller gift med en svensk medborgare
och hade flyttat från Sverige mindre än tio år före dödsfallet.
Arvsskatt tas också ut för följande slag av egendom som efterlämnas av
en annan person än som avses i första stycket, nämligen
1. fast egendom, tomträtt och vattenfallsrätt i Sverige,
2. i Sverige befintlig lös egendom som är att hänföra till anläggnings-
eller driftkapital i förvärvsverksamhet som bedrevs här av den avlidne,
3. andel i bostadsrättsförening, bostadsförening eller bostadsaktiebolag
i Sverige och rätt till royalty och periodiskt utgående förmån från
egendom som avses i punkten 2,
4. svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag,
aktiefonder och rederier, under förutsättning att de efterlämnas av
svensk medborgare.
Utlänning, som vid sin död tillhörde främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning, anses inte ha varit bosatt här i riket; ej heller sådan
persons make, barn under 18 år och enskilda tjänare, om de vid sin död
bodde hos honom och var utlänningar. Lag (1988:1516).
Tid för skattskyldighetens inträde
5 § Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid
arvlåtarens (testators) död.
6 § Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen
rättshandling upplåtits hela nyttjanderätten till eller rätt till all
ränta, avkomst eller annan förmån av viss egendom och har äganderätten
tillfallit annan, inträder skattskyldighet för äganderätten först då
rättigheten upphör.
Vad nu sagts skall dock icke gälla
a) om ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan
egendom, vars värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper
å sammanlagda värdet av ägarens förvärv;
b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år;
c) om enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen
belöpande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den
egendomen tillfaller; eller
d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande
begär, att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning.
Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till
viss angiven storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år
räknat uppgår till minst fem procent av värdet av den belastade
egendomen, rättigheten anses omfatta all av egendomen utgående
avkastning.
Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke
inom tid, varom i 52 § 1 mom. första stycket förmäles, skall meddelat
beslut om skattens fastställande icke vidare gälla och skattskyldighet
för äganderätten inträda efter vad eljest är stadgat. Förordning
(1958:562).
7 § Där jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av
framtida händelse beror, vem egendom skall tillkomma, eller egendom
eljest först framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under
tiden tillkommer annan, inträder skattskyldighet för äganderätten vid
tiden för förvärvet.
Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses
i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda
paragraf stadgas.
8 § Skall jämlikt 3 kap. ärvdabalken eller på grund av testamente
egendom, som tillfallit någon med fri förfoganderätt, därefter övergå å
annan eller å flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare
förvärv, då föregående innehavares rätt upphör. I fall av avstående från
arv enligt 3 kap. 9 § ärvdabalken inträder skattskyldighet för den
avstående först vid den efterlevande makens död.
Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss
egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att
egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre.
I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket
stadgas äga motsvarande tillämpning. Lag (1987:1206).
9 § Har genom testamente nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst
eller annan förmån tillagts två eller flera efter varandra, inträder
skattskyldighet för senare innehavares förvärv av rättigheten då
föregående innehavares rätt upphör.
Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles,
inträder skattskyldighet vid tiden för förvärvet.
Beräknande av skattepliktig lott
10 § Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.
11 § 1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt
lag och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i
sådan kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § andra stycket 1--4; dock
skall, där i skatteärendet föreligger arvskifte, den däri gjorda
fördelningen efter vad i 16 § stadgas lända till efterrättelse.
Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten
uttages efter deklaration, med ledning av denna. Lag (1988:1516).
2 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av
dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för
legatet, utgöra en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren
av legatet jämväl är arvinge eller universell testamentstagare eller
skattskyldighet för legatet inträder senare än vid testators död.
12 § Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om
försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han
vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen
eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av
försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid
beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu
sagts skall gälla jämväl vad som tillfaller någon enligt
bestämmelserna i 104 § andra stycket nämnda lag. Hälften av vad
som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av
förmånstagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej
livränteförsäkring, tagits å försäkringstagarens eller hans
makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet
tillkommit endera av dem, jämlikt 116 § första stycket lagen om
försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld,
eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid
skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i
egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp
som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket
skattskyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av
samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv,
som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt
med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio
år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som
motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträdde för
det senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och
kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom
förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och
samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits
vid tiden för den första insättningen och på villkor att
premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i
anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och
försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt
till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring.
Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta
som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i
den mån vad som på grund av förordnande av samma person
tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och
pensionsförsäkring stadgas i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen
(1999:1229).
Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om
förmånstagarförordnande i enlighet med lagen om
försäkringsavtal icke föreligger, äga tillämpning jämväl i
fråga om vad som tillfallit någon på grund av statens
grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller enskild
arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan
förmån från kommun, som motsvarar statens grupplivförsäkring,
även om förmånen inte utgår på grund av försäkring.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund
av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid
beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet
och tillagts förmånstagaren genom testamente. Har försäkringen
tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan
försäkring som - om den inte hade varit utländsk - skulle ha
uppfyllt de förutsättningar som anges i andra stycket a),
tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension
på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som
pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte
skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av
utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket
andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats
i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte för rätt till pension på grund
av pensionssparavtal enligt 1 kap. 2 § lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande. När behållning på
pensionssparkonto skall tas upp som en tillgång i dödsboet och
avskattning skall ske enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen
skall behållningen tas upp till halva värdet. Lag (1999:1233).
13 § 1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages
1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på
livstid haft i 8 § första stycket avsedd rätt;
2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den
avlidne innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;
3) att avdrag må ske för begravnings- och bouppteckningskostnad;
4) att bland boets skulder icke må inräknas:
a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller
eljest särskilt häftar;
b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.
2 mom. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap, som avses i 4 §
andra stycket, får avdrag från värdet av den skattepliktiga egendomen
göras endast för de skulder som kan hänföras till egendomen, såsom
skulder på grund av förvärv, förbättring, reparation eller underhåll av
den skattepliktiga egendomen eller, om fråga är om förvärvsverksamhet,
lönekostnader, skatter och avgifter som belöper på förvärvsverksamheten.
Lag (1988:1516).
14 § Har äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente
tillagts två eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, skall
för envar beräknas andel i rätten efter huvudtalet, där icke annan
fördelning blivit i testamentet bestämd.
15 § 1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make,
beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods. Den
efterlevande makens andel skall dock beräknas i enlighet med en
bodelningshandling som ges in i skatteärendet under förutsättning att
bodelningen förrättats enligt lag. Med bodelning likställs det fall att
i skatteärendet föreligger
1. skriftligt avtal, varigenom efterlevande make och de som vid
avtalstillfället, näst denne, har rätt till arv eller testamente, enligt
lag har bestämt vad som skall tillkomma den efterlevande med äganderätt
och med fri förfoganderätt,
2. skriftlig uppgift, utvisande att efterlevande make framställt sådan
begäran som avses i 12 kap. 2 § äktenskapsbalken eller
3. dom eller avtal mellan efterlevande make och sådan efterarvinge eller
testamentstagare som avses i punkten 1, vari 12 kap. 3 §
äktenskapsbalken tillämpats.
Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet,
beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel,
giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i
boet, där den inte enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och
däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad handling. Med
boskifte likställs sådant avtal som avses i första stycket 1.
För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.
När efterlevande makes enskilda egendom enligt 20 kap. 4 § ärvdabalken
antecknas i bouppteckning, skall vid dess värdering 20--27 §§ äga
motsvarande tillämpning. Lag (1987:1206).
15 § 1 a mom. I bouppteckningen eller i särskild handling som
ges in tillsammans med bouppteckningen skall anges
1. om den efterlevande maken i fall som avses i 15 § 1 mom.
första stycket med tillämpning av 12 kap. 2 § äktenskapsbalken
erhållit mindre än hälften av giftorättsgodset,
2. om den efterlevande makens enskilda egendom med tillämpning
av 10 kap. 4 § äktenskapsbalken ingått i sådan delning som
avses i 15 § 1 mom. första stycket, eller
3. om någon, som är bröstarvinge till den först avlidne maken
men inte till den efterlevande maken, vid den först avlidne
makens död avstått från sitt arv till förmån för den
efterlevande maken.
Sådan handling som avses i första stycket skall ges in
tillsammans med bouppteckningen. Om handlingen upprättas efter
det att bouppteckningen getts in men innan beslut meddelats om
fastställande av skatt, skall handlingen ges in till
Skatteverket. Lag (2003:646).
15 § 2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom
arvinge och har vid dennes död den först avlidnes arvingar rätt
till andel i den efterlevandes bo, beräknas denna andel till
hälften, om inte annat sägs i andra-fjärde styckena.
Andel som nu sagts skall bestämmas med tillämpning av 3 kap.
2 § tredje stycket ärvdabalken, om
1. makarna eller någon av dem ägde enskild egendom vid den
först avlidne makens död,
2. den först avlidne genom testamente så förordnat att något av
kvarlåtenskapen vid dennes död tillföll annan än den
efterlevande maken,
3. den först avlidne efterlämnade bröstarvinge som inte är den
efterlevande makens bröstarvinge och denne inte avstod från sin
rätt till arv till förmån för den efterlevande maken eller
4. den efterlevande makens andel efter den först avlidne maken
i fall, som avses i 15 § 1 mom. första stycket, enligt lag
blivit bestämd till annat än hälften av boet.
Har den andel i den sist avlidne makens bo som tillkommer den
först avlidnes arvingar vid delningsförrättning blivit enligt
lag bestämd till annat än hälften av boet och föreligger i
skatteärendet i behörig ordning upprättad handling över
förrättningen, skall andelen bestämmas i enlighet med denna.
Ett ytterligare undantag från första stycket följer av 3 kap.
8 § ärvdabalken.
I fall, som avses i 12 kap. 1 § ärvdabalken, skall vad i
första - fjärde styckena stadgas äga motsvarande tillämpning, där
ej annat följer av testamente, varom fråga är.
I bouppteckning skall anges om den avlidne tidigare varit gift
och om det finns efterarvingar till den avlidnes tidigare
bortgångne make. I sådant fall skall bouppteckning och, i
förekommande fall, delningshandling avseende den först avlidnes
dödsbo ges in till Skatteverket. Lag (2003:646).
15 § 3 mom. En sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses
i 1, 1 a och 2 mom. skall vid ingivandet vara åtföljd av styrkt
avskrift eller styrkt kopia. Inges ej avskrift eller kopia,
skall sådan göras på bekostnad av dödsboet eller den
skattskyldige. Avskriften eller kopian förvaras hos
Skatteverket. Lag (2003:646).
15 a § Om bodelning skall äga rum enligt sambolagen
(2003:376), skall den andel som skall tillfalla den avlidnes
sambo vid fördelning av bostad och bohag beräknas till hälften
av den behållna egendomen om inte annat följer av 18 § andra
stycket nämnda lag eller andelen blivit enligt lag annorlunda
bestämd vid bodelning över vilken i behörig ordning upprättad
handling föreligger i skatteärendet.
För sambons sålunda beräknade andel erläggs inte arvsskatt.
När en sådan handling som avses i första stycket ges in till
Skatteverket gäller vad som stadgas i 15 § 3 mom.
Lag (2003:646).
16 § Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad
arvskifteshandling, skola arvingars och universella
testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen med
tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 eller
15 a § avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller
universell testamentstagares lott enligt skifteshandlingen
utgör större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts.
Om i skifteshandling angivits grunden för blivande delning av
från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall
jämväl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven
grund.
Har sammanlagda värdet av arvingars och universella
testamentstagares sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen
upptagits lägre än vad som återstår av behållningen i dödsboet,
beräknad på sätt i 13, 20-23 och 27 §§ stadgas, sedan därifrån
avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 § skattefria andel
eller efterlevande sambos enligt 15 a § skattefria andel, dels
legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och dels värdet
av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom,
skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras
sammanlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd
avräkning, uppdelats å lotterna i förhållande till deras
storlek.
När skifteshandling ges in till Skatteverket gäller vad
som stadgas i 15 § 3 mom. Lag (2003:646).
17 § För företeende av sådan handling rörande delning av
dödsbo, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom. eller av sådan
handling, som avses i 15 a §, eller av arvskifteshandling skall
Skatteverket medge anstånd med skattens fastställande, om
arvinge, universell testamentstagare, boutredningsman eller
testamentsexekutor gör framställning om det i samband med
ingivande av bouppteckning för inregistrering.
Anstånd skall bestämmas till högst fyra månader från det
bouppteckningen senast skolat vara ingiven. Ställes omedelbart
eller, om anstånd redan beviljats, före anståndstidens utgång
nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill skatten uppgår vid
lotternas beräkning enligt lag och testamente, må anstånd
medgivas högst ett år från det bouppteckningen senast skolat
vara ingiven.
Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med
bouppteckningens registrering.
På framställning av delägare, boutredningsman eller
testamentsexekutor i dödsbo efter den, som vid sin död ej hade
hemvist i riket, skall för förrättande av sådan delning av
dödsbo, som avses i 15 § 1 eller 2 mom. eller 15 a §, eller av
arvskifte anstånd beviljas med avlämnande av deklaration,
därvid bestämmelserna i första och andra styckena skola äga
motsvarande tillämpning.
Mot bevis att påförd skatt blivit betald skall säkerheten
återställas till den som nedsatt den. Om säkerheten minskat
genom borgensmans död eller av annan orsak och inte efter
anmaning annan godtagbar säkerhet lämnas, skall
Skatteverket förklara att beviljat anstånd inte längre
skall gälla. Lag (2003:646).
18 § Har, då beslut om fastställande av skatt skall meddelas, ej kunnat
utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna
arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till
arvet, skall ändock lott beräknas tillkomma arvinge, om vilken kännedom
sålunda saknas.
Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem
icke kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom
varje gren beskattas såsom en lott.
19 § 1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av
skattskyldighet är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens
beräkning sammanläggas med gåva, som arvingen eller testamentstagaren
erhållit av den avlidne, under förutsättning att skattskyldighet för
gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom tio år dessförinnan. Har den
avlidne till arvingen eller testamentstagaren överlämnat handling,
innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, skall, i den mån
gåvan icke föe dödsfallet blivit fullbordad, sammanläggning äga rum även
om handlingen överlämnats mer än tio år före dödsfallet. Skatten å arvs-
eller testamentslotten skall utgå efter den eller de procentsatser som
skolat tillämpas, därest skatt skolat uttagas för de sammanlagda
förvärven samt arvs- eller testamentslotten utgjort den högst beskattade
delen därav.
Lott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till senare
tidpunkt än dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med
annan från samme arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller
testamentslott, för vilken skattskyldighet inträtt inom tio år före den
tidpunkt, då skattskyldighet för förstnämnda lott inträdde; och skall
skatten beräknas med tillämpning av de i första stycket stadgade
grunderna. Detsamma skall gälla, där arvingen eller testamentstagaren av
arvlåtaren (testator) erhållit gåva, för vilken skattskyldighet inträtt
inom tid som nu är sagt. Förordning (1958:562).
2 mom. Utgöres arvs- eller testamentslott av egendom, för vilken jämlikt
8 § första stycket skattskyldighet är att hänföra till senare tidpunkt
än arvlåtarens (testators) död, och har mottagaren av lotten, medan
föregående innehavare förfogade över egendomen, erhållit gåva av denne,
skall, med tillämpning i övrigt av föreskrifterna i 1 mom., vid skattens
beräkning lotten sammanläggas med sådan gåva, där ej mottagaren såsom
arvinge eller testamentstagare efter föregående innehavare erhåller
egendom till högre värde än nämnda lott.
Inträder för gåvan skattskyldighet senare än för lotten, skall vad i
första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning vid beskattning av
gåvan.
3 mom. Har givare förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till ränta,
avkomst eller annan förmån av bortgiven egendom, skall, ändå att sådant
förbehåll icke föranlett beskattningens uppskjutande, vid tillämpning av
denna paragraf så anses som om skattskyldighet inträtt först då den
givaren förbehållna rättigheten upphörde.
Förvärv, som avses i 12 § och 37 § 2 mom., skola sammanläggas med annat
förvärv allenast i den mån de ej äro skattefria jämlikt 12 §. Förordning
(1970:174).
4 mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig
uppgift angående i denna paragraf avsett tidigare förvärv eller
försäkran att sådant förvärv ej förekommit. Enahanda uppgifter eller
försäkran skall lämnas i deklaration angående arvfallen eller
testamenterad egendom. Förordning (1958:562).
5 mom. har upphävts genom förordning (1958:562).
Värdering av egendomen
20 § Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i
bouppteckning eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna
upptaget värde, så framt icke föreskrifterna i 21, 22 eller 23 §
föranleda åsättande av annat värde. Nyttanderätt eller rätt till ränta,
avkomst eller annan förmån, som av arvlåtaren stiftats genom testamente,
uppskattas enligt i 23 § meddelade föreskrifter.
Att i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än nu sagts, därom
stadgas i 27 §.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 21--27 §§ skall vad som föreskrives
om fastighet äga motsvarande tillämpning i fråga om byggnad som är lös
egendom. Förordning (1973:1104).
21 § Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för
skattskyldighetens inträde.
Där jämlikt 19 § skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda
förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena
vid den i fråga om sistnämnda förvärv för varje särskilt fall angivna
tiden.
22 § 1 mom. Som värde av fast egendom vid den tidpunkt, som avses
i 21 §, skall gälla det föregående årets taxeringsvärde om inte
bestämmelserna i 2 eller 3 mom. föranleder annat. Finns det sådana
tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 § jordabalken skall dessa
tas upp särskilt. Bestämmelserna i 23 § F om värdesättning av lös
egendom tillämpas vid värderingen. Lag (1981:634).
22 § 2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt som näst
föregående års taxeringsvärde avsett, sjunkit i värde genom
eldsvåda, vattenflöde eller annan sådan händelse eller genom
borttagande av byggnad eller annan anläggning på egendomen
eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller
genom nedläggning eller väsentlig förändring av verksamhet i
vilken egendomen använts, eller av annan liknande anledning,
skall på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller
testamentsexekutor, efter verkställd utredning, egendomen
åsättas särskilt värde till ledning för beräkning av på
egendomen belöpande arvsskatt.
Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett på
fast egendom eller dess värde annars höjts till följd av ny-,
till- eller ombyggnad eller väsentlig förändring av verksamhet,
vari egendomen använts, eller annan liknande anledning, får
egendomen för ändamål enligt första stycket, åsättas särskilt
värde.
Fast egendom som inte har särskilt taxeringsvärde skall också
värderas till ledning för arvsskattens bestämmande. Värdering
behövs dock inte om det är uppenbart att egendomens värde inte
överstiger 50 000 kronor.
Värdering enligt detta moment görs av Skatteverket.
Vid värderingen skall hänsyn tas till egendomens beskaffenhet
vid den tidpunkt som avses i 21 §. Värdet skall uppskattas
enligt de grunder som gäller för bestämmande av taxeringsvärde
året före det år då denna tidpunkt inföll. Föreskrifterna i
22 § 1 mom. andra och tredje meningarna skall därvid tillämpas.
Skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutor skall
lämna Skatteverket de upplysningar som behövs för prövning av
ansökningen. Verket får även besluta om besiktning av
egendomen. Har ärendet tagits upp på ansökan, får dock sådant
beslut fattas endast om sökanden åtar sig att betala
kostnaderna för besiktningen.
Skatteverkets beslut enligt detta moment får inte överklagas.
Lag (2003:646).
22 § 3 mom. Ingår fast egendom enligt inkomstskattelagen
(1999:1229) i en näringsverksamhet tillämpas bestämmelserna i
4 § och, med undantag av femte stycket sista meningen, punkt 2 av
anvisningarna till 3 och 4 §§ den upphävda lagen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt. Vad nu har sagts gäller även sådan
egendom som enligt punkt 2 sjunde och åttonde styckena av
anvisningarna till 3 och 4 §§ den upphävda lagen om statlig
förmögenhetsskatt skulle anses som en särskild förvärvskälla
inom inkomstslaget näringsverksamhet. Vid tillämpningen av den
upphävda lagen om statlig förmögenhetsskatt skall vad som där
sägs om rörelse och jordbruksfastighet gälla sådan rörelse som
avses i 2 kap. 24 § inkomstskattelagen.
Vid tillämpningen av de bestämmelser som anges i första stycket
skall som taxeringsvärde anses det värde som enligt 1 eller 2
mom. skall ligga till grund för beräkning av arvsskatt.
Lag (2003:1199).
23 § Vid uppskattning av lös egendom iakttages:
A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas, i den mån ej annat följer
av 20 § tredje stycket, till vad rättigheten med hänsyn till villkoren
vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan antagas hava
betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg
skedd försäljning.
B. Aktier som är inregistrerade vid inländsk börs eller
noteras på utländsk börs, andelar i investeringsfonder samt
andra värdepapper än aktier som omsätts marknadsmässigt och är
av det slag som anges i 48 kap. 2 § inkomstskattelagen
(1999:1229) tas upp till 75 procent av det noterade värdet.
Aktier som inte är av det slag som avses i första stycket men
som är föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna
noteringar om avslut tas upp till 30 procent av det noterade
värdet.
Finns i ett bolag skilda aktieslag av vilka ett eller flera är
börsnoterade eller föremål för sådan notering som avses i andra
stycket, skall de aktier i bolaget som inte är noterade tas upp
till samma värde som de noterade aktierna. Är flera aktieslag
noterade, skall de icke noterade aktierna tas upp till samma
värde som de noterade aktier som har den lägsta kursen.
Om det vid värdering enligt de föregående styckena bedöms att
det noterade värdet inte motsvarar vad som skulle kunna
påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, får i
stället priset vid en sådan försäljning läggas till grund för
värderingen.
Aktier som inte omfattas av bestämmelserna i första-tredje
styckena samt andelar i ekonomiska föreningar och handelsbolag
tas upp till det pris som kan påräknas vid en försäljning under
normala förhållanden, varvid dock följande skall iakttas. I den
mån uppskattningen grundas på värdet av tillgångar som ingår i
en näringsverksamhet beräknas - under förutsättning att
verksamheten är sådan som avses i 2 kap. 24 §
inkomstskattelagen - tillgångarnas värde med tillämpning av
reglerna i F tredje stycket; vid gåva dock under den
ytterligare förutsättningen att de i 43 § tredje stycket
angivna kraven iakttagits. I den mån uppskattningen grundas på
värdet av tillgångar som avses i första-tredje styckena, skall
värdet av dessa tillgångar anses motsvara vad som skulle tas
upp vid en tillämpning av bestämmelserna i första-fjärde
styckena.
Värdepapper som inte omfattas av bestämmelserna i första-tredje
och femte styckena tas upp till det pris som kan påräknas vid
en försäljning under normala förhållanden. Lag (2004:48).
C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å
tid, som avses i 21 §. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå
ej beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till
belopp, som utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna lag
fogade tabellen I.
Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta.
Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att
gäldenären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens
uppskattande enligt andra grunder än som eljest äro tillämpliga.
Medel, för vilka uppskov med inkomstbeskattning åtnjutes enligt
bestämmelserna om skogskonto, upphovsmannakonto, uppfinnarkonto eller
investeringskonto för skog, tas upp till halva värdet. Har medel satts
av till fond för särskilt ändamål enligt föreskrift i lag eller annan
författning och har avdrag vid inkomstberäkningen medgetts för
avsättningen, får halva det avsatta beloppet tas upp som skuld.
D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan
förmån uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den
senast för helt år uppgått.
Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan
förmån, som utgår under viss tid eller någons livstid,
uppskattas till sitt kapitalvärde. Är rättigheten bestämd till
visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas
kapitalvärdet efter det belopp rättigheten för helt år
motsvarar enligt de vid denna lag fogade tabellerna II och III.
Om livränta på grund av försäkring skall utgå så länge någon är
i livet, dock längst under viss tid, eller skall börja utgå
framdeles, beräknas värdet enligt försäkringstekniska
beräkningsgrunder med iakttagande av föreskrifterna i denna
paragraf. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är på
nyss angivet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem
procent av det penningvärde, vartill egendomen uppskattats,
dock att, där rättighet avser endast del av egendom eller dess
årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt nyss angivna
grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.
Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd att utgå under
någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet,
uppskattas med ledning av tabell III, såsom om den skolat utgå
för den berättigades livstid, dock högst till tio gånger det
värde, rättigheten för helt år motsvarar.
Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att
rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes
rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder.
Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes
frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.
Lag (1999:1131).
E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter den köpkurs på checkar,
utställda i samma myntslag, som gällde vid tiden för skattskyldighetens
inträde. Finnes ej sådan kurs eller kan av annan anledning värdet icke
beräknas efter denna grund, bestämmer regeringen eller den myndighet
regeringen förordnar, hur beräkningen skall ske.
F. Andel i bostadsförening eller bostadsaktiebolag tas upp
till ett värde som motsvarar medlemmens eller delägarens andel
i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet beräknad med
utgångspunkt i det värde som föreningens eller bolagets
fastighet skall tas upp till enligt 22 § och med hänsyn till
föreningens eller bolagets övriga tillgångar och skulder enligt
senaste bokslut.
Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan
antas ha betingat vid en med tillbörlig omsorg skedd
försäljning, som föranletts av boets avveckling.
Vid värderingen av en näringsverksamhet eller en del av en
näringsverksamhet tillämpas - under förutsättning att
verksamheten är sådan som avses i 2 kap. 24 §
inkomstskattelagen (1999:1229) - bestämmelserna i 4 § och, med
undantag av femte stycket sista meningen, punkt 2 av
anvisningarna till 3 och 4 §§ den upphävda lagen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt. Lag (2003:1199).
24 § Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt,
uppskattas denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.
Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas
såsom nyttjanderätt.
25 § Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller
rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, skall egendomens värde
minskas med rättighetens kapitalvärde. Har rättigheten för livstid
tillagts två eller flera efter varandra, skall vid avräkningen
kapitalvärdet bestämmas efter den yngstes levnadsålder.
26 § Den som omhänderhar dödsbos egendom ävensom skattskyldig
har att tillhandahålla den utredning, som prövas erforderlig
för bedömande av egendoms värde.
Om en skattskyldig påkallar tillämpning av sådant särskilt
värde av fast egendom som avses i 22 § 2 mom. första eller
tredje stycket, skall erforderligt anstånd med skatteärendets
avgörande lämnas när ansökan om åsättande av särskilt värde av
egendomen blivit gjord.
Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed
jämförliga värdehandlingar som är börsnoterade eller annars
omsätts på kapitalmarknaden skall företes intyg av bank,
mäklare eller annan sakkunnig.
Skatteverket får, där särskild anledning föreligger, förordna
lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till
ledning för dess värdering. Förordnande som nu sagts får efter
överklagande meddelas av rätten. Det åligger skattskyldig eller
den, som för skattskyldig har hand om egendom, att hålla
egendomen tillgänglig för besiktning samt att tillhandagå
förrättningsmannen med upplysningar och annan utredning.
Ersättning åt förrättningsmannen betalas, om egendomen ingår i
dödsbo, av boet och annars av den för egendomen skattskyldige.
Lag (2003:646).
27 § Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets
taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän
förändring i det ekonomiska läget eller har å börs eller eljest i
marknaden noterad aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling
efter den tidpunkt, som avses i 21 §, nedgått i värde med en fjärdedel
eller mera och uppgår, därest egendomen uppskattas efter ovan i denna
lag stadgade grunder, skatten för sådana lotter i boet, om vilkas
beskattande är fråga, till sammanlagt minst 3 000 kronor, må regeringen,
såframt det finnes uppenbart att utgörandet av skatt efter nämnda
beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande, på ansökan av
skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutor medgiva, att
skatten skall utgå efter lägre värde än det, vartill egendomen eljest
skall uppskattas.
Ansökan som i denna paragraf sägs skall för att kunna upptagas till
prövning vara till regeringen ingiven innan beslut om skattens
fastställande meddelas. Lag (1974:857).
Skattens bestämmande
28 § Till klass I hänföras efterlevande make, sambo, barn,
avkomling till barn, make och sambo till barn och efterlevande make
eller sambo till avlidet barn. Detta gäller även om barnet eller
avkomlingen till följd av adoption förlorat sin arvsrätt efter
arvlåtaren.
På lott som tillkommer den avlidnes efterlevande make eller
sambo tas arvsskatt inte ut. Som skattefritt avdrages från lott
som tillkommer annan i klass I 70 000 kronor och från lott, som
beskattas enligt klass II eller klass III, 21 000 kronor. Har
barn eller avkomling till avlidet barn vid skattskyldighetens
inträde ej fyllt 18 år, avdrages ytterligare 10 000 kronor för
varje helt år eller del därav, som då återstod till dess sagda
ålder uppnås.
Styvbarns- och fosterbarnsförhållande räknas lika med skyldskap. Med
fosterbarn avses barn, som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den
avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som eget barn.
Högre avdrag än enligt andra stycket får ej åtnjutas i fråga om vad som
erhålles från samme arvlåtare eller testator, även om det erhålles vid
skilda tillfällen.
Till klass II hänföres annan arvinge eller testamentstagare än
sådan som avses i klass I eller III.
Till klass III hänföras
landstingskommun, kommun eller annan menighet ävensom
hushållningssällskap med stadgar som fastställts av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer;
stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening;
sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer
ovan angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande
sammanslutning, som har till främsta syfte att anordna eller
tillhandahålla allmän samlingslokal,
där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes
jämlikt 3 §.
För skattelott, som i 11 § 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den
klass, gällande för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet
eller för mottagaren av det legat varom fråga är, som medför lägst
skatt. Från skattelott medgives icke avdrag enligt andra stycket.
Vad som återstår, sedan avdrag enligt andra stycket gjorts, utgör
skattepliktig lott. Denna skall jämnas till närmast lägre hundratal
kronor. Om öretal uppkommer vid beräkning av skatt, skall skatten jämnas
nedåt till närmast hela krontal.
Skatten beräknas enligt följande skalor.
Klass I
Skattepliktig lott, kr. Arvsskatt, kr.
-- 300 000 10 % inom skiktet;
300 000-- 600 000 30 000+20 % "" ;
600 000-- 90 000+30 % "" ;
Klass II
Skattepliktig lott, kr. Arvsskatt, kr.
-- 70 000 10 % inom skiktet;
70 000-- 140 000 7 000+20 % "" ;
140 000-- 21 000+30 % "" ;
Klass III
Skattepliktig lott, kr. Arvsskatt, kr.
-- 90 000 10 % inom skiktet;
90 000-- 170 000 9 000+20 % "" ;
170 000-- 25 000+30 % "" .
Lag (2003:1198).
29 § Har upphävts genom förordning (1974:312).
30 § Där någon bekommit egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket
skattskyldighet inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död,
beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och
föregående innehavaren, därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än
om den bestämmes efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och
arvlåtaren (testator).
Då fideikommiss, som genom testamente eller gåvobrev instiftats för
obegränsad tid, övergår från en till annan, erlägges arvsskatt beräknad
efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående
innehavaren. Förordning (1970:174).
31 § Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna lag utfärdar
regeringen erforderliga tabeller. Lag (1974:857).
Efterbeskattning
32 § Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal om
insättande av förmånstagare eller motsvarande förordnande som avser
utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning,
blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av
egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som
avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom., 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde
föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven
behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i
deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §;
g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall
som avses i 18 §;
h) kunskap vunnits om att sådan delning som avses i 15 § 1 a mom. har
skett;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon
lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall
efterbeskattning ske med sålunda felande belopp. Lag (1987:1206).
Särskilda bestämmelser om beskattning i fall av dödsbos konkurs
33 § 1 mom. Där dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts
till konkurs, skall för egendom, som hör till konkursboet, utgå
arvsskatt endast i den mån i konkursen uppkommer överskott, som jämlikt
konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare.
Egendom, varav sådant överskott utgöres, uppskattas sådan den befanns
vid överlämnandet till gäldenärens rättsinnehavare; och räknas med
tillämpning i övrigt av vad i denna lag stadgas vid skattens bestämmande
överskott såsom behållning i dödsboet.
Vad nu stadgats skall gälla jämväl då arvlåtaren (testator) vid sin död
var i konkurs.
Om anstånd jämlikt 17 § blivit beviljat, skall, där dödsboet avträdes
till konkurs, anståndet anses förfallet och ställd säkerhet återlämnas.
Lag (1974:857).
33 § 2 mom. Uppkommer efter konkursens avslutande för konkursboet ytterligare
tillgång, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens
rättsinnehavare, skall i tillämpliga delar gälla vad i 32 § stadgas om
efterbeskattning.
33 § 3 mom. Har inom ett år från det att Skatteverket meddelat
beslut i skatteärendet dödsbo avträtts till konkurs, har
dödsboet eller skattskyldig rätt att återfå betald skatt.
Uppkommer i konkursen överskott, skall skatt utgå enligt
föreskrifterna i 1 och 2 mom.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts görs
skriftligen och tas upp av Skatteverket. Lag (2003:646).
Beslutande myndighet m.m.
34 § Beslut i fråga om arvsskatt fattas av Skatteverket.
Bestämmelser om debitering och betalning av arvsskatt finns i
skattebetalningslagen (1997:483).
Förvaring av handlingar skall ske hos Skatteverket.
Lag (2003:646).
Om gåvoskatt
35 § Gåvoskatt tas ut för egendom inom eller utom Sverige som
1. ges bort av den som vid tiden för gåvan var bosatt eller
stadigvarande vistades i Sverige eller var antingen svensk medborgare
eller gift med en svensk medborgare och hade flyttat från Sverige mindre
än tio år före gåvotillfället, eller
2. ges bort av en svensk juridisk person.
Gåvoskatt tas också ut för
1. egendom som anges i 4 § andra stycket 1--3 och som ges bort av en
annan person än som avses i första stycket,
2. egendom som anges i 4 § andra stycket 4 och som ges bort av en annan
person än som avses i första stycket, om givaren är svensk medborgare
eller gåvotagaren är svensk medborgare eller svensk juridisk person. Lag
(1988:1516).
36 § Skattskyldighet inträder, om inte annat följer av nästa
stycke, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande
giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till
mottagaren. När en omyndigs förälder är förmyndare och som gåva
åt den omyndige till sådant kreditinstitut som avses i 2 kap.
4 a § inkomstskattelagen (1999:1229) eller företag som driver
verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet
överlämnat pengar eller överfört medel som föräldern haft
innestående i sådant kreditinstitut eller företag utan att
förbehålla sig rätt att för egen räkning förfoga över
gåvomedlen anses gåvan fullbordad enligt denna lag när
gåvomedlen mottagits av kreditinstitutet eller företaget för
den omyndiges räkning eller överförts till den omyndiges konto.
I fall, som avses i 37 § 2 mom., inträder skattskyldighet vid
den tid, då förmånstagaren erhåller förfoganderätten över
försäkringen; dock inträder, där på grund av försäkringen
utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade,
skattskyldighet för sådant belopp vid dess mottagande.
Vad i fråga om arvsskatt är stadgat i 6-9 §§ skall vid
beskattning av gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna
i 6 § om skattskyldighetens inträde först framdeles skola
härvid, utan inskränkningar som angivas i andra stycket under
c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbehållit sig själv
nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
av den bortgivna egendomen. Lag (2004:421).
37 § 1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant
avtal, om av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är
uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.
37 § 2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om
försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i
egenskap av förmånstagare.
Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 12 § andra--femte styckena
tillämpas.
Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 § sjunde stycket
avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk
försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas. Lag
(1980:75).
37 § 3 mom. Gåvoskatt utgår för utdelning från en
investeringsfond enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder
till annan än andelsägare i fonden. En sådan utdelning skall
vid tillämpning av denna lag anses utgöra en gåva från fonden.
Lag (2004:48).
38 § Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer,
befriade:
landstingskommun, kommun eller annan menighet ävensom
hushållningssällskap med stadgar som fastställts av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer;
stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att
hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande
sammanslutning, som har till främsta syfte att anordna eller
tillhandahålla allmän samlingslokal.
Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer endast svensk juridisk
person och äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid
förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller
annan förmån av den bortgivna egendomen eller del därav. Lag (1980:75).
39 § Skattefrihet åtnjutes:
a) för gåva av möbler, husgeråd och andra lösören, som äro avsedda för
gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk och vars värde för samme
mottagare under ett och samma kalenderår icke överstiger 10 000 kronor;
b) för periodiskt understöd i den mån understödet skall inräknas i
gåvotagarens skattepliktiga inkomst;
c) för vad make eller sambo vid bodelning, som förrättas av annan
anledning än makes eller sambos död, erhållit utöver honom enligt lag
tillkommande andel, i den mån värdet av vad maken eller sambon bekommit
icke överstiger värdet av hans i bodelningen ingående egendom eller, om
äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av
maken i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts;
d) för annan än under a), b) och c) omförmäld fullbordad gåva, i den mån
värdet av gåvan eller, om gåvotagaren under samma kalenderår av samme
givare erhåller flera sådana gåvor som här avses, det sammanlagda värdet
av dessa gåvor icke överstiger 10 000 kronor. Lag (1990:1430).
40 § Förhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för
beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet
i 30 § första stycket äga motsvarande tillämpning vid beskattning av
gåva. Förordning (1970:174).
41 § 1 mom. Gåva, för vilken inträde av skattskyldighet ej är att
hänföra till senare tidpunkt än givarens död, skall vid skattens
beräkning sammanläggas med annan gåva, som gåvotagaren erhållit av samme
givare, under förutsättning att skattskyldighet för sistnämnda gåva
inträtt samtidigt eller inom tio år före det sådan skyldighet inträdde
för den gåva, om vars beskattning är fråga. Skatten för gåvan skall
beräknas med tillämpning av de i 19 § 1 mom. första stycket stadgade
grunderna.
Har den som mottagit gåva, för vilken inträde av skattskyldighet är att
hänföra till tid efter givarens död, tillika erhållit annan gåva av
samme givare eller arvs- eller testamentslott efter denne, skall vad i
19 § 1 mom. andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Att vid beräkning av gåvoskatt hänsyn i visst fall skall tagas jämväl
till arvs- eller testamentslott, som härrör från annan än givaren, därom
stadgas i 19 § 2 mom.
I fall, som avses i denna paragraf, skall gälla vad i 19 § 3 mom. andra
stycket är för där avsedda fall föreskrivet. Förordning (1970:174).
2 mom. Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda
givare erhållna gåvor, skall skatt beräknas för vad som erhållits från
varje särskild givare.
42 § Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till
förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde.
Vad i 21 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
där gåva enligt 41 § skall sammanläggas med annan gåva eller med arvs-
eller testamentslott.
43 § Vid beskattning av gåva gäller i tillämpliga delar,
förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6-9, 12, 19, 21
och 30 §§, vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 §
tredje stycket, 13 § 2 mom., 14 och 20 §§, 22 § med undantag av
3 mom., 23 § med undantag av F tredje stycket, 24-27 §§, 28 §
med undantag av andra och fjärde styckena samt 32 §. Därvid
skall hänvisningen i 32 § f) till 19 § i stället gälla 41 §
samt 28 § första och tredje styckena tillämpas som om gåvan
utgjorde arv efter givaren.
När ersättning räknas av från en gåva som skall tas upp till en
viss andel av sitt värde, skall ersättningen kvoteras på samma
sätt som gåvan.
Har gåva lämnats utan förbehåll till förmån för givaren eller
annan och avser gåvan givarens hela näringsverksamhet, en
verksamhetsgren eller en ideell andel av en näringsverksamhet
eller en verksamhetsgren eller avser gåvan en andel respektive
del av en andel i ett onoterat aktie- eller europabolag, en
ekonomisk förening eller ett handelsbolag, skall, utöver
bestämmelserna i första stycket - under förutsättning att
verksamheten är sådan som avses i 2 kap. 24 §
inkomstskattelagen (1999:1229) - även 22 § 3 mom. och 23 § F
tredje stycket tillämpas när gåvoskatten bestäms. Har
gåvotagaren inom tre år efter det att skattskyldighet för gåvan
inträtt genom köp, byte eller något därmed jämförligt fång
eller genom gåva eller bodelning av annan anledning än makes
död avhänt sig egendomen eller väsentlig del därav, skall ny
gåva anses föreligga med det värde varmed den ursprungliga
gåvan nedsatts.
Som ett förbehåll enligt tredje stycket räknas inte att givaren
ställt upp ett villkor om att gåvotagaren skall lämna en
ersättning för gåvan. Lag (2004:496).
44 § Beslut i fråga om gåvoskatt fattas av Skatteverket.
Bestämmelser om debitering och betalning av gåvoskatt finns i
skattebetalningslagen (1997:483).
Förvaring av handlingar skall ske hos Skatteverket.
Lag (2003:646).
Gemensamma bestämmelser
Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen
45 § Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas
A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av
1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död
ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här
förrätta bouppteckning enligt svensk lag;
2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist i
riket;
3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6--9 §§ beskattas senare
än vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är om förvärv
efter den som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket
avsedd rätt;
4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt
skall beräknas med tillämpning av 33 § 1 mom.;
B) angående förvärv, som tillfallit förmånstagare vid försäkringstagares
död; är förmånstagaren tillika arvinge eller testamentstagare, skall han
dock avgiva deklaration endast om dödsboanmälan enligt 20 kap. 8 a §
ärvdabalken gjorts och bouppteckning därför ej förrättats;
C) angående sådan i 32 § a)--c) och e)--h) samt i 33 § 2 mom. angiven
omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej när sådan delning
som avses i 32 § h) har ägt rum innan beslut meddelats om fastställande
av skatt;
D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i
beskattningshänseende likställt fång.
Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo
efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten
skattskyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar
dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.
Lag (1989:311).
46 § Deklaration skall, i fall som anges i 45 § under A), B)
och C), avlämnas till Skatteverket inom fyra månader,
räknat i fall som anges
under A) 1), 2) och 3) samt B) från det skattskyldighet
inträdde;
under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades
till den skattskyldige;
under C) i fall som avses i 32 § h) från det att delningen
skedde och i övrigt från det att kännedom erhölls angående den
omständighet, som föranleder efterbeskattningen.
I fall som anges i 45 § under D) skall deklaration avlämnas
till Skatteverket senast den 2 maj året efter det år när
skattskyldighet inträdde. Har givaren eller, vad angår förvärv
som avses i 37 § 2 mom., försäkringstagaren avlidit efter det
skattskyldighet inträtt, skall dock deklarationen lämnas senast
fyra månader efter dödsfallet. Lag (2003:646).
46 a § Om det finns särskilda skäl, får Skatteverket bevilja en
skattskyldig anstånd med att lämna deklaration
enligt 45 §.
En ansökan om anstånd skall ha kommit in till Skatteverket senast
den dag då deklarationen skulle ha kommit in.
Ändras förutsättningarna för anståndet innan anståndstiden har
gått ut, får beslutet om anstånd omprövas. Lag (2003:646).
47 § Deklaration skall avges på heder och samvete och
innehålla uppgift om
A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad
egendom:
1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga
namn, personnummer eller samordningsnummer enligt
folkbokföringslagen (1991:481) och hemvist;
2) arvlåtarens (testators) dödsdag och om skattskyldighet
inträtt senare, tidpunkten härför;
3) förhållandet mellan arvlåtaren (testator) och den
skattskyldige ävensom, vid tillämpning av 30 § första stycket,
det förhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall
beräknas:
4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts;
5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten
består;
B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares
död tillfallit förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge
eller testamentstagare:
förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5)
angivna;
C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed
i beskattningshänseende likställt fång:
1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn,
personnummer eller samordningsnummer enligt folkbokföringslagen
och hemvist;
2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet
till mottagaren av handling, innefattande giltig utfästelse om
gåvan, eller, om skattskyldighet inträtt senare, tidpunkten
härför;
3) förhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom,
vid tilllämpning jämlikt 40 § av föreskriften i 30 § första
stycket, det förhållande efter vilket i sådant fall skatten
skall bestämmas;
4) egendomens beskaffenhet och värde;
5) tidigare förvärv, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tas
vid skattens bestämmande.
Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen
eller testamenterad egendom eller förvärv, som omförmäles ovan
under B) lämna uppgift angående vissa tidigare förvärv stadgas
i 19 §.
Där deklaration avser egendom, vilken av föregående innehavaren
på livstid innehafts med sådan rätt, som sägs i 8 §, skall
också föregående innehavarens fullständiga namn, personnummer
eller samordningsnummer enligt folkbokföringslagen och hemvist
uppges.
Vad ovan sägs beträffande arvlåtare (testator) skall
beträffande fideikommiss, som avses i 30 § andra stycket, gälla
närmast föregående innehavaren.
Deklaration avfattas på blankett enligt formulär, som
fastställs av regeringen eller av den myndighet som regeringen
bestämmer. Deklarationen skall åtföljas av handlingar,
innefattande upplysning om de förhållanden, som är av betydelse
för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utlänning
förrättats här men vid ingivandet av deklaration angående
kvarlåtenskapen ännu inte blivit inregistrerad, skall vid
deklarationen fogas bouppteckningen i original eller bestyrkt
kopia. Till deklaration som ges in med anledning av att sådan
delning som avses i 15 § 1 a mom. har skett skall handlingen
fogas. Om sådan handling gäller vad i 15 § 3 mom. är stadgat.
Lag (2001:95).
47 a § Förseningsavgift skall tas ut med 1 000 kronor om den
som enligt 45 § första stycket D är skyldig att lämna en
deklaration inte gjort detta inom föreskriven tid.
Förseningsavgift tas inte ut om den skattskyldige har avlidit.
Lag (2001:324).
47 b § Den skattskyldige skall befrias helt från
förseningsavgift om
1. underlåtenheten kan antas ha sådant samband med den
skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller
liknande förhållande att den framstår som ursäktlig,
2. underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till
uppgiftens art eller någon annan särskild omständighet, eller
3. det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften.
Bestämmelserna i första stycket skall beaktas även om ett
yrkande om befrielse inte har framställts, om det föranleds av
vad som förekommit i ärendet eller målet om förseningsavgift.
Lag (2001:324).
48 § Avlämnade deklarationer skall förvaras hos
Skatteverket under tolv år från utgången av det år, under
vilket de har ingivits. Vad nu har sagts gäller även om
deklarationen inte har föranlett att skatt fastställts. Om
Skatteverket av särskild anledning finner det påkallat,
skall en deklaration förvaras under femtio år från utgången av
det år, under vilket den har ingivits. Efter utgången av nu
angivna tider skall deklarationerna förstöras. Lag (2003:646).
49 § Där någon i enlighet med lagen (1927:77) om
försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det
försäkringsgivaren att angående händelse, som enligt denna lag
medför skattskyldighets inträde, lämna kontrolluppgift till
Skatteverket och därvid även uppge övriga förhållanden av
betydelse för skattens bestämmande. Närmare föreskrifter om
uppgiftsskyldigheten meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Uppgiftsskyldighet föreligger dock icke, därest
försäkringsbeloppet eller, i fråga om belopp som utfaller
periodiskt, det sammanlagda årsbeloppet ej överstiger 13 000
kronor. Där fråga är om flera försäkringar, skall vad nu sagts
hava avseende å försäkringarnas sammanlagda belopp.
Uppgift enligt första stycket skall för varje kalenderår lämnas
senast den 31 januari följande år. Har skattskyldighet inträtt
till följd av dödsfall, skall dock uppgift lämnas inom en månad
efter det försäkringsgivaren erhöll vetskap om dödsfallet.
Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som avses i 12 § sjätte stycket.
Lag (2003:646).
49 a § Skriftligt meddelande i två exemplar angående beslut
om avstående av arv enligt 24 och 25 §§ lagen (1994:243) om
Allmänna arvsfonden skall lämnas till Skatteverket.
Innan skatteärendet avgöres, skall den skattskyldige lämna
sådan uppgift eller försäkran som avses i 19 § 4 mom. Tillfälle
skall beredas honom att yttra sig i ärendet i övrigt.
Lag (2001:95).
50 § Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i
8 § andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd av
skriftlig uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen
övergått, ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit
boet.
Skattens fastställande och erläggande
51 § Ärende rörande fastställande av skatt, som inte skall
tas ut efter deklaration, tas upp till avgörande vid
inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning,
eller när handling som avses i 49 a § inkommit till
Skatteverket eller, där anstånd med skattens fastställande
beviljats enligt 17 §, när till Skatteverket ingivits
handling, för vars företeende anståndet beviljats, eller, om
sådan handling inte inges inom anståndstiden, vid utgången av
sistnämnda tid.
Bevis om det belopp, vartill skatten blivit fastställd, skall
tecknas på bouppteckning, tilläggsbouppteckning eller handling,
som avses i 49 a §.
Har anstånd med fastställande av skatten beviljats enligt 17 §,
åligger det dödsboet att tillhandahålla Skatteverket
utlämnad bouppteckning för sådan anteckning som sägs i
föregående stycke.
Handling, som anges i andra stycket, skall för anteckning, som
där avses, tillhandahållas domstol när denna fastställt skatt
till högre belopp än förut beräknats. Lag (2003:646).
52 § 1 mom. Har upphävts genom lag (2001:325).
52 § 2 mom. Har upphävts genom lag (2001:95).
52 a § Har upphävts genom lag (2001:325).
53 § I fall där domstol fastställt skatt till ett högre belopp
än som förut beräknats, skall rätten till Skatteverket snarast
översända handling, som tillhandahållits rätten enligt 51 §
fjärde stycket. Dessutom är rätten skyldig att, enligt vad
regeringen närmare bestämmer, lämna verket de uppgifter, som
verket behöver för att debitera skatten. Lag (2003:646).
54 § Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt
vid arvlåtarens (testators) eller i fall, som avses i 8 §
första stycket, föregående innehavarens död, skall förskjutas
av dödsboet, dock inte där fråga är om lott, som beskattas
efter vad i 6 § andra stycket d sägs, eller förvärv, som avses
i 1 § andra stycket eller 12 §. Den skattskyldige skall vid
tillträde av honom tillkommande lott, för vilken skatten
förskjutits av dödsboet, till boet betala på lotten belöpande
skatt jämte andel i sådan ränta som betalats enligt
bestämmelserna i 19 kap. skattebetalningslagen (1997:483). Den
skattskyldige skall dessutom på det belopp som skall betalas
till dödsboet betala ränta enligt den räntesats som anges i 19
kap. 3 § skattebetalningslagen från den dag dödsboet försköt
skatten och räntan enligt skattebetalningslagen till dess full
betalning skett.
Om skatt inte har betalats inom den tid som anges i 16 kap.
7 a § skattebetalningslagen och om delning eller arvskifte har
skett, tillämpas reglerna i 21 kap. 4 § ärvdabalken om återgång
av bodelning och skifte. Beträffande egendom som genom delning
tillagts efterlevande make eller sambo gäller dock vad som nu
sagts endast i den mån den efterlevande fått mer än som enligt
lag tillkommer honom. Lag (2001:324).
55 § 1 mom. Har upphävts genom lag (2001:325).
55 § 2 mom. Har upphävts genom lag (2001:324).
55 § 3 mom. Har upphävts genom lag (2001:325).
55 § 4 mom. Har upphävts genom lag (2001:325).
55 § 5 mom. Har upphävts genom lag (2001:324).
55 § 6 mom. Har upphävts genom lag (2001:324).
55 § 7 mom. Har upphävts genom förordning (1974:312).
Eftergift av skatt
56 § Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente
eller gåva, eftergives skatten enligt följande. Sker dödsfallet
inom ett år från det skattskyldighet inträtt, eftergives hela
skattebeloppet. Avlider den skattskyldige senare men inom tio
år efter det skattskyldighet inträtt, eftergives samma belopp,
minskat med en tiondedel för varje helt år som förflutit från
sagda tidpunkt.
Fråga om eftergift av fastställd skatt tas efter skriftligen
gjord framställning upp av Skatteverket. Lag (2003:646).
57 § Regeringen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller
nedsättning av skatt för
a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund
av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas
såsom dylik samling;
b) fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt, som avses i 8 §
andra stycket, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för
ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller
annan art.
Har, efter det anstånd med skattens erläggande medgivits, den
skattepliktiga egendomen genom oförutsedd händelse avsevärt nedgått i
värde eller föreligga eljest särskilda skäl därtill, äger regeringen
medgiva befrielse från eller nedsättnin av återstående del av skatten.
Lag (1974:857).
58 § Har egendom beskattats såväl här i riket som i utländsk stat, må
regeringen eller den myndighet regeringen förordnar till undvikande av
eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill äro, på ansökan
medgiva befrielse från eller nesättning av den här i riket fastställda
skatten. Lag (1974:857).
58 a § Även i annat fall än som avses i 57 eller 58 § äger regeringen
eller den myndighet regeringen förordnar medgiva befrielse från eller
nedsättning av skatt, när synnerliga skäl föreligger. Lag (1974:857).
58 b § I fall som avses i 57-58 a §§, skall regeringen besluta
i vad mån ränta skall betalas. (Lag 2001:324).
Återvinning av skatt
59 § Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om
försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller
motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill
hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom
lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående
delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med
ledning av handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom., 15 a §
eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens
inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i
deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas
eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i
sådana fall som avses i 18 §;
g) genom sådan delning, som enligt 32 § h) föranlett
efterbeskattning, fördelningen av kvarlåtenskapen kommit att
avvika från den som legat till grund för skattens
fastställande;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses,
någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad
beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för
högt beräknat belopp.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts görs
skriftligen och tas upp av Skatteverket. Lag (2003:646).
Överklagande
60 § Skatteverkets beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Beslut av Skatteverket i frågor som avses i 17 och 26 §§
får inte överklagas. Har någon enligt 67 § förelagts att vid
vite fullgöra en skyldighet som anges i 26 §, får föreläggandet
prövas endast i samband med överklagande av beslut om vitets
utdömande. Lag (2003:646).
60 a § Ett beslut av Skatteverket får överklagas även av det
allmänna ombudet hos Skatteverket. Ombudet får föra talan till
den enskildes förmån.
Skatteverket får även till den enskildes förmån överklaga ett
beslut av länsrätt eller kammarrätt. Detsamma gäller det
allmänna ombudet om ombudet tidigare har fört det allmännas
talan. Lag (2003:646).
60 b § Om Skatteverkets beslut innefattar prövning av en
fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt,
får överklagande ske inom tre år från beslutets dag. Har ena
parten överklagat beslutet och vill även motparten överklaga
det, skall dock dennes överklagande ha kommit in till
Skatteverket eller till länsrätten inom två månader från
det att motparten har fått del av överklagandet. Prövningen av
om motparten har överklagat i rätt tid skall alltid göras av
länsrätten.
När ett beslut som avses i första stycket överklagas skall
länsrätten alltid ge klagandens motpart tillfälle att yttra
sig. Lag (2003:646).
60 c § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten av beslut enligt denna lag. Lag (2001:95).
60 d § Har upphävts genom lag (2003:646).
60 e § Har upphävts genom lag (2003:646).
61 § Har upphävts genom lag (2001:325).
61 a § Har upphävts genom lag (2001:325).
Beslutsförteckning
62 § Skatteverkets beslut i skatteärenden tas upp i
särskild beslutsförteckning. Närmare föreskrifter om sådan
förteckning meddelas av regeringen.
Finner Skatteverket att avgiven deklaration bör bevaras
under längre tid än tolv år, skall anteckning om detta göras i
beslutsförteckningen i samband med beslutet om skattens
fastställande. Lag (2003:646).
63 § Har upphävts genom lag (1989:311).
64 § Har upphävts genom lag (2001:95).
65 § Har upphävts genom förordning (1971:77).
66 § Har upphävts genom lag (1996:664).
Vite m.m.
67 § Skattskyldig eller annan får av Skatteverket föreläggas
vid vite att fullgöra det som åligger honom enligt denna lag,
dock ej såvitt avser betalning av fastställd skatt.
På ansökan av Skatteverket får den tingsrätt där den döde hade
att svara i allmänhet vid vite förelägga den, som uppgett
dödsbo, att med ed bekräfta riktigheten av lämnade uppgifter.
Edgång får även åläggas delägare, efterlevande make eller
efterlevande sambo, som ej uppgett boet, samt annan som tagit
befattning med boet.
Vite får inte föreläggas staten, kommun eller tjänsteman i
tjänsten.
Fråga om utdömande av vite enligt första stycket prövas av den
länsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av beslut
enligt denna lag. Lag (2003:646).
68 § Har upphävts genom förordning (1971:77).
69 § Har upphävts genom lag (1991:257).
Särskilda bestämmelser
70 § Har upphävts genom lag (2001:325).
71 § 1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främmande
stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av
skattefrihet eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer
allmännyttigt ändamål, äger regeringen föreskriva av avtalet betingade
avvikelser från vad eljest i denna lag är stadgat, så ock meddela de
närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för avtalets
tillämpning. Lag (1974:857).
2 mom. Från tillämpning av vad i denna lag stadgas om skattskyldighet må
regeringen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag
innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom, som
finnes i viss annan stat eller efterlämnats eller bortgivits av eller
tillfallit därstädes bosatt person eller ock bortgivits av eller
tillfallit i den andra staten hemmahörande juridisk person.
Överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall
upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning. Lag
(1974:857).
3 mom. Har regeringen jämlikt 1 kap. 3 § eller 9 kap. 3 § ärvdabalken
förordnat, att av egendom, som på grund av arv eller testamente
tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en
särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar
gälla vad i denna lag är stadgat om arvsskatt. Lag (1974:857).
72 § Har upphävts genom lag (2001:95).
73 § Angående skyldighet för Skatteverket att i vissa fall
lämna meddelande om fastställande av skatt gäller vad
regeringen förordnat.
Regeringen äger ock utfärda de föreskrifter, som eljest finnas
erforderliga för tillämpning av denna lag. Lag (2003:646).
74 § Har upphävts genom lag (2003:534).
Övergångsbestämmelser
1983:978
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om ränta som belöper på tid före
ikraftträdandet.
1986:475
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och tillämpas i fråga om
ränta som belöper på tid efter ikraftträdandet.
1986:1198
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och tillämpas i de fall då
skattskyldighet inträder efter utgången av år 1986.
1987:1206
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988 och tillämpas i de fall då
skattskyldighet inträder efter utgången av år 1987.
1988:1516
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i de fall då skattskyldighet har inträtt före
ikraftträdandet.
1989:311
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Har bevakning av testamente
skett före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.
1990:337
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas från och med den
1 januari 1991.
1990:1430
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991 och tillämpas i de fall
skattskyldighet inträder efter utgången av år 1990.
1991:417
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas i de fall
skattskyldighet inträder efter utgången av juni 1991.
1991:1836
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas i de fall
skattskyldighet inträder efter utgången av år 1991.
1992:625
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller
dock fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före
ikraftträdandet. Ränta som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas
enligt äldre föreskrifter.
1992:1093
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas i de fall
skattskyldighet inträder efter utgången av år 1992.
1993:895
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. De nya bestämmelserna i
paragrafens tredje och fjärde stycke tillämpas dock först från och
med den 1 januari 1994.
1997:445
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas avseende
gåva som givits efter ikraftträdandet. Avseende gåva som givits
efter utgången av juni 1995 men före ikraftträdandet tillämpas
denna lag till den del gåvor från samma givare under samma
kalenderår inte överstiger 10 000 kronor.
1998:270
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998 och tillämpas på
utdelning som lämnas efter ikraftträdandet.
1999:1230
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas i de
fall skattskyldighet inträder efter utgången av år 1999.
2001:95
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Har ett ärende anhängiggjorts hos tingsrätt eller
skattemyndighet före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser
om inte annat sägs nedan.
3. Regeringen får föreskriva att en annan tingsrätt än den som
anges som beskattningsmyndighet enligt 34 § i dess äldre
lydelse skall ha behörighet att handlägga ett ärende om
arvsskatt som har getts in till tingsrätten före
ikraftträdandet. Den tingsrätt som anges i 34 § i dess äldre
lydelse skall då lämna över ingivna handlingar till den
tingsrätt som skall handlägga ärendet samt underrätta ingivaren
om överlämnandet. Lämnade deklarationer skall förvaras hos den
tingsrätt som anges i 34 § i dess äldre lydelse.
4. Har tingsrätt eller skattemyndighet meddelat beslut i
skatteärendet, upptas efter lagens ikraftträdande ärende om
efterbeskattning enligt 32 § av den skattemyndighet som enligt
34 § första och andra stycket eller 44 § första-tredje styckena
är behörig.
5. Har tingsrätt meddelat beslut i skatteärendet prövas efter
lagens ikraftträdande ansökan om återvinning enligt 33 § 3 mom.
av den skattemyndighet som enligt 34 § första eller andra
stycket är behörig.
6. Om skattskyldigheten för gåva har inträtt före
ikraftträdandet tillämpas 44 § i dess äldre lydelse.
7. Har före ikraftträdandet beskattningsmyndigheten medgett att
arvsskatt får betalas med skuldebrev eller aktier enligt 52 § 2
mom. i dess äldre lydelse, skall vad som i 52 § 1 och 2 mom., i
deras äldre lydelse, sägs om beskattningsmyndigheten i stället
avse den skattemyndighet som enligt 34 § första eller andra
stycket är behörig.
8. Har tingsrätt eller skattemyndighet meddelat beslut i
skatteärendet, prövas efter lagens ikraftträdande ansökan om
eftergift enligt 56 § av den skattemyndighet som enligt 34 §
första och andra stycket eller 44 § första-tredje styckena är
behörig.
9. Har tingsrätt eller skattemyndighet meddelat beslut i
skatteärendet, prövas efter lagens ikraftträdande ansökan om
återvinning enligt 59 § av den skattemyndighet som enligt 34 §
första och andra stycket eller 44 § första-tredje styckena är
behörig.
10. Riksskatteverket skall fullgöra de uppgifter som enligt
äldre bestämmelser ankommer på den enligt 64 § 1 mom.
förordnade granskningsmyndigheten.
11. Har en tingsrätt före ikraftträdandet förelagt vite enligt
67 § första stycket utan att vitet har dömts ut, skall beslutet
när fråga är om utdömande av vitet anses vara ett beslut som
har meddelats av den skattemyndighet som enligt 34 § första
eller andra stycket är behörig.
2001:324
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001. Om en bouppteckning,
arvsdeklaration eller gåvodeklaration kommit in till en
tingsrätt eller skattemyndighet före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
2003:379
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
2. Om ett samboförhållande har upphört före ikraftträdandet,
tillämpas äldre bestämmelser.
2003:534
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
2. Den upphävda paragrafen gäller dock i de fall 11 §
förmånsrättslagen (1970:979), i sin lydelse enligt lagen
(1975:1248) om ändring i nämnda lag, tillämpas.
2003:646
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
2. Äldre föreskrifter i 22 § 2 mom. sjätte stycket och 33 § 3
mom. första stycket gäller fortfarande för beslut som har
meddelats före ikraftträdandet.
3. Föreskrifterna om allmänt ombud i 60 a § gäller även för
överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
4. Om någon före ikraftträdandet har förelagts enligt äldre
föreskrifter i 67 § första stycket att ge in uppgifter till
skattemyndighet, skall efter ikraftträdandet uppgifterna i
stället ges in till Skatteverket.
5. De nya föreskrifterna i 67 § fjärde stycket gäller inte för
ansökan om utdömande av vite som getts in före ikraftträdandet.
2003:1198
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. Äldre bestämmelser
tillämpas i de fall skattskyldighet har inträtt dessförinnan.
2003:1199
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. Äldre bestämmelser
tillämpas i de fall skattskyldighet har inträtt dessförinnan.
2004:48
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2004.
2. Vad som sägs i 23 § B och 37 § 3 mom. om investeringsfonder
skall också gälla sådana värdepappersfonder som förvaltas av
fondbolag eller annan fondförvaltare som med stöd av 3 § lagen
(2004:47) om införande av lagen (2004:46) om investeringsfonder
driver verksamhet enligt lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder.
2004:128
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 3 a § lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt skall upphöra att gälla vid
utgången av mars 2004. Bestämmelsen i 3 a § skall dock inte
tillämpas för tid efter den 30 juni 2003.
2004:1341
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt skall upphöra att gälla vid utgången
av år 2004. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i de
fall skattskyldighet har inträtt före utgången av år 2004, om
inte annat följer av nästa stycke.
Bestämmelserna om eftergift i 56 § tillämpas inte i det fall
att den som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva
avlider efter utgången av år 2004. | null | null |
1941:417 | Förordning (1941:417) angående införande av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt | 1,941 | 1 § Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte
vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1942.
2 § Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan
angives förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och
skatt för gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta
ändring av vad den sålunda upphävda förordningen innehåller eller
tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild
författning stridande mot nya förordningens bestämmelser.
3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall
denna i stället tillämpas.
4 § Äldre bestämmelser om arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning,
då arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i 8 § nya
förordningen, föregående innehavare av där omförmäld rätt avlidit före
den 1 januari 1942.
I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då
enligt dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.
5 § Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt,
nyttjanderätt eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av
behållningen i testators eller föregående innehavares dödbo, skall i
avseende å sådant förvärv nya förordningen äga tillämpning, där enligt
densamma inträde av skattskyldighet för förvärvet är att hänföra till
tid efter förordningens ikraftträdande.
6 § 1 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna i 19 och 41 §§ nya
förordningen skall iakttagas, att skatt ej må, med stöd av de i 19 § 1
mom. andra stycket, 2 mom. eller 4 mom. andra stycket stadgade
grunderna, beräknas efter sammanläggning med arvs- eller
testamentslott eller gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den
1 januari 1942, med mindre fråga är om gåva, som skett efter den 31
mars 1941.
2 mom. Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som
förbundits med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller
hans make, avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall
fortfarande gälla i fråga om gåva, för vilken skattskyldighet inträtt
före den 1 januari 1942.
7 § Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller
beskattningsmyndighet äger i visst fall medgiva anstånd med erläggande
av skatt utöver vad 47 § äldre förordningen därom innehåller, skall
förstnämnda stadgande äga tillämpning även om anstånd före nya
förordningens ikraftträdande redan beviljats eller eljest fråga om
anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att bedöma enligt äldre
bestämmelser.
Ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya
förordningens ikraftträdande, skall efter framställning av den
betalningsskyldige beräknas efter vad i 55 § 2 mom. samma förordning
sägs, dock ej i den mån räntan belöper å tid före den 1 januari 1942
eller förfallit till betalning innan sådan framställning göres.
8 § Vad i 48 § nya förordningen stadgas skall äga tillämpning jämväl
beträffande deklaration, som avgivits enligt bestämmelserna i äldre
förordningen och icke före den 1 januari 1942 blivit föremål för
granskning i hovrätt. | null | null |
1941:430 | null | 1,941 | null | 1939:350 | null |
1941:720 | Kungörelse (1941:720) om beredskapsregister m.m. | 1,941 | 1 § Med beredskapspersonal förstås i denna kungörelse
a) beredskapspliktiga eller personer, som i annan ordning än med
stöd av värnpliktslagen uttagits till eller frivilligt åtagit sig
uppgift inom rikets militära eller civila försvarsberedskap
(beredskapsuppgift) och som icke enligt inskrivningsförordningen
äro att anse såsom fast anställda vid krigsmakten;
b) personer, som eljest vid planläggningen av rikets
försvarsberedskap äro avsedda att tagas i anspråk för civil
beredskapsuppgift. Kungörelse (1944:649).
2 § Myndighet, organisation eller företag, som handhar planläggning av
beredskapsuppgifter, är skyldig att på anmodan av statens
arbetsmarknadskommission till länsarbetsnämnderna fortlöpande lämna
uppgifter rörande den beredskapspersonal, som myndigheten,
organisationen eller företaget äger taga i anspråk. Kungörelse
(1944:649).
3 § Länsarbetsnämnd (arbetsnämnden i Stockholms stad) åligger att föra
register över de inom länet (staden) bosatta, till nämnden anmälda
beredskapspliktiga (beredskapsregister). Annan beredskapspersonal
skall införas i samma register i den utsträckning
arbetsmarknadskommissionen föreskriver. Kungörelse (1944:649).
4 § Har beredskapspliktig blivit registrerad för två eller flera
beredskapsuppgifter skall länsarbetsnämnden, där det icke är
uppenbart, att den beredskapspliktige utan olägenhet kan fylla
samtliga uppgifter, ofördröjligen göra anmälan om förhållandet till
vederbörande myndigheter eller organisationer.
Myndigheter och organisationer, som mottagit i första stycket
omförmäld anmälan, hava att gemensamt och under samverkan med den
beredskapspliktige skyndsamt pröva, huruvida denne på
tillfredsställande sätt kan fullgöra samtliga de beredskapsuppgifter,
varom fråga är. Anses så icke vara fallet, skall såvitt möjligt
överenskommelse träffas om vilken eller vilka myndigheter eller
organisationer, som må taga den beredskapspliktige i anspråk.
5 § Finner länsarbetsnämnd med hänsyn till försvarsberedskapen
önskvärt, att beredskapspliktig av annan anledning än i 4 § avses
befrias från viss beredskapsuppgift, skall nämnden göra framställning
därom hos vederbörande myndighet eller organisation. Sådan
framställning skall, i samverkan med den beredskapspliktige, skyndsamt
prövas.
6 § Vid prövning av ärende rörande befriande av beredskapspliktig från
viss eller vissa beredskapsuppgifter bör hänsyn tagas till den
beredskapspliktiges lämplighet för de uppgifter, som äro i fråga, till
tillgången på personal och möjligheten att erhålla ersättare samt till
de olika uppgifternas betydelse för försvarsberedskapen ävensom, i den
mån det utan betydande olägenhet kan ske, till den beredskapspliktiges
egna önskemål.
7 § Sedan anmälan enligt 4 § eller framställning jämlikt 5 § prövats,
skall underrättelse om ärendets utgång lämnas vederbörande
länsarbetsnämnd, som har att verkställa därav föranledda anteckningar
i beredskapsregistret.
7 a § Om personalprövningsnämnds befattning i vissa fall med frågor,
som avses i 4 och 5 §§, är särskilt stadgat. Kungörelse (1944:649).
8 § Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna kungörelse
meddelas av statens arbetsmarknadskommission. | null | null |
1941:756 | Brev (1941:756) till medicinalstyrelsen angående rätt för legitimerade läkare och medicine kandidater att vid befordran på läkarbanan åtnjuta tjänstårsberäkning för viss tjänstgöring vid armén, marinen eller flygvapnet | 1,941 | Med anledning av en av medicinalstyrelsen den 18 juli 1941 gjord
framställning i fråga om viss tjänstårsberäkning vid befordran på
läkarbanan, över vilken framställning arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse den 30 augusti 1941 avgivit utlåtande, medgiver Kungl.
Maj:t - med upphävande av Sitt beslut i ämnet den 2 februari 1940 - att
legitimerad läkare eller medicine kandidat, som varit inkallad till
tjänstgöring såsom läkare vid armén, marinen eller flygvapnet, må för
nämnda tjänstgöring äga rätt till tjänstårsberäkning lika med civila
läkare i statens tjänst, under villkor att han hos medicinalstyrelsen
gör anmälan om tjänstgöringen och därvid företer vederbörande militära
myndighets kommendering eller förordnande med därå tecknat bevis
rörande den tid, under vilken tjänstgöringen fullgjorts. Sådan anmälan
bör göras inom tre månader efter tjänstgöringens avslutande. | null | null |
1941:846 | Kungörelse (1941:846) om förbud mot förorening av vattensystemen inom vissa nationalparker | 1,941 | Kungl. Maj:t har, med stöd av 8 kap. 2 § första punkten och 37 §
andra stycket vattenlagen, funnit gott meddela förbud mot all
förorening genom industriellt avloppsvatten, eller annat
industriellt avfall, av vattendrag eller sjöar inom Abisko, Stora
Sjöfallets, Peljekaise, Töfsingsdalens och Hamra nationalparker,
vare sig det sker genom utsläppande eller utkastande direkt i
nämnda vattendrag eller sjöar eller i deras tillflöden eller på
annat sätt. | null | null |
1941:881 | Lag (1941:881) med vissa bestämmelser om dödande av handlingar som förstörts under krig m.m. | 1,941 | 1 § Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen
förordna att, med avvikelse från vad i lagen om dödande av förkommen
handling stadgas, följande särskilda bestämmelser skola tillämpas.
2 § Förutom de handlingar som enligt ovannämnda lag kunna bliva
föremål för dödning må ock obligation, som kan antagas hava blivit
förstörd eller eljest förkommit, dödas efter därom gjord ansökan.
3 § Kungörande av inkomna ansökningar om dödning skall äga rum å tid
och på sätt Konungen bestämmer. Konungen må ock bestämma tid för
fullföljd av inkomna ansökningar om dödning.
4 § Visar den som gjort ansökan om dödning sannolika skäl att
handlingen för honom förstörts eller eljest förkommit, äge rätten
eller domaren, efter att hava berett gäldenären eller, i fråga om
aktiebrev, bolaget tillfälle att yttra sig, för tiden intill dess
ärendet blivit genom laga kraftägande beslut avgjort berättiga
sökanden att tidigast tre månader från förfallodagen lyfta ej uppburen
avkastning å handlingen såsom om han innehade denna. Beslut som nu
sagts må jämväl avse förfluten tid.
Beslutet må när som helst återkallas. Det åligge rätten eller domaren
att genast underrätta gäldenären eller bolaget, när återkallelse
skett.
Beslut som avses i första och andra styckena skall, såvitt ej
annorlunda förordnas, omedelbart lända till efterrättelse. Beslut om
återkallelse må dock ej åberopas mot gäldenären eller bolaget förrän
det kommit gäldenären eller bolaget till handa.
5 § Avser ansökan om dödning allenast kuponger som utfärdats till
skuldebrev eller aktiebrev, må beslut som i 4 § sägs meddelas med
avseende å kupongerna såsom om ansökningen gällt jämväl
huvudförbindelsen eller aktiebrevet.
6 § Konungen äger förordna, att vad i handling, som kan dödas enligt
lagen om dödande av förkommen handling eller enligt denna lag, må vara
bestämt om betalning hos annan än gäldenären eller, i fråga om
aktiebrev, bolaget tills vidare ej må åberopas eller att bestämmelsen
tills vidare skall vara underkastad den jämkning som Konungen
bestämmer.
7 § Vad i 3-5 §§ stadgas skall, om Konungen så bestämmer, gälla ändå
att ansökan inkommit innan förordnande enligt 1 § trätt i kraft.
8 § Konungen bestämmer viss tid, då ansökan senast skall hava ingivits
till rätten för att bestämmelserna i denna lag skola tillämpas därå. | null | null |
1941:895 | Kungörelse (1941:895) angående plats för hållande av tingspredikan | 1,941 | Kungl Maj:t har, efter inhämtande av kyrkomötets yttrande, funnit
gott förordna, att tingspredikan vid häradsrätt må, där domkapitlet på
framställning av domhavanden det medgiver, förrättas i tingshuset, ändå
att sådant fall icke föreligger, som avses i 2 kap. 13 § kyrkolagen och
punkt VII i Kungl. Maj:ts resolution och förklaring på prästerskapets
besvär den 17 december 1697.
Kyrkomötets skrivelse 1941:4. | null | null |
1941:921 | null | 1,941 | null | 1861:29 s. 1 | null |
1941:939 | Brev (1941:939) till direktionen för Abraham Rydbergs Stiftelse till danande av skickliga sjömän angående fastställelse av nytt reglemente för stiftelsen | 1,941 | Kungl. Maj:t fastställer följande
Reglemente
för Abraham Rydbergs stiftelse till danande av skickliga sjömän.
-------------------------------------------------------------------
Kungl. Maj:t förordnar tillika, att detta reglemente skall träda i
kraft den 1 januari 1942, från och med vilken dag reglementet den 4
maj 1850 (nr 27) för Abraham Rydbergs stiftelse till danande av
skicklige sjömän skall upphöra att gälla. | null | null |
1941:958 | null | 1,941 | null | 1902:71 s.1 | null |
1941:967 | Värnpliktslag (1941:967) | 1,941 | 1 kap. Grundläggande bestämmelser om värnplikt
1 § Svensk man är värnpliktig från och med det kalenderår under vilket
han fyller aderton år till och med det under vilket han fyller fyrtiosju
år.
Är svensk man tillika medborgare i främmande stat och har han hemvist i
den främmande staten, bestämmer regeringen, huruvida värnplikt skall
åligga honom här i riket. Lag (1975:555).
2 § Vid krig eller omedelbar krigsfara kvarstår värnplikten för den som
inkallats till tjänstgöring, så länge behovet det kräver. Lag (1988:96).
3 § Den som är värnpliktig är skyldig att fullgöra
värnpliktstjänstgöring i den omfattning som sägs i denna lag.
Värnpliktstjänstgöring utgörs av
1. värnpliktsutbildning enligt 27 § 1 mom.,
2. beredskapsövning enligt 27 § 2 mom.,
3. tjänstgöring enligt 28 §. Lag (1992:523).
4 § Från skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring skall den
befrias som
1. på grund av sjukdom eller av någon annan orsak har sin fysiska eller
psykiska prestationsförmåga nedsatt i sådan grad att han inte kan
fullgöra tjänstgöringen,
2. löper särskild risk att genom tjänstgöringen få en sådan nedsättning
av prestationsförmågan som avses under 1,
3. genom naturalisation upptas till svensk medborgare det kalenderår då
han fyller 28 år eller senare,
4. styrker att han i utlandet genomgått militär utbildning som i
huvudsak kan jämställas med grundutbildning enligt denna lag,
5. på grund av långvarig vistelse utomlands inte har fullgjort sin
tjänstgöringsskyldighet och återvänder till riket under det kalenderår
då han fyller 28 år eller senare, eller
6. visar andra, synnerliga skäl för befrielse.
Befrielse får begränsas till visst slag av tjänstgöring och i fråga om
befrielse enligt 1 och 2 även viss tid.
Beslut om befrielse får tas upp till ny prövning. Lag (1988:96).
4 a § De värnpliktiga som inte befriats från skyldigheten att fullgöra
värnpliktstjänstgöring skall tas ut för värnpliktsutbildning enligt 27 §
1 mom. eller till en utbildningsreserv. Lag (1992:523).
4 b § För värnpliktsutbildning enligt 27 § 1 mom. skall det antal
värnpliktiga tas ut som det, enligt vad regeringen bestämmer, finns
behov av för försvarsmaktens krigsorganisation eller fredstida
beredskap.
Vid uttagningen skall den värnpliktige som är bäst lämpad för en
befattning tas ut till utbildning. I den mån det kan ske skall hänsyn
tas till den värnpliktiges önskemål. Lag (1992:523).
5 § Under de villkor regeringen bestämmer må anstånd medgivas med
tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. Regeringen meddelar bestämmelser om
anstånd med annan värnpliktstjänstgöring. Lag (1988:96).
6 § Ett beslut om uttagning till utbildning enligt 27 § 1 mom. skall
avse
1. den typ av krigsbefattning som den värnpliktige skall grundutbildas
till,
2. de förband eller skolor där den värnpliktige huvudsakligen skall
fullgöra sin grundutbildning,
3. grundutbildningens längd samt
4. året och månaden för planerad inryckning till grundutbildning.
Värnpliktig som uttagits för grundutbildning till befattning för menig
fördelas på någon av kategorierna G, F och E eller placeras i
bevaknings- eller depåtjänst.
Uttagning för utbildning till befattning för kompanibefäl enligt 27 § 1
mom. A andra--fjärde styckena får icke ske utan den värnpliktiges
medgivande. För uttagning för annan befattning fordras medgivande av den
värnpliktige endast om uttagningen ändras efter inskrivningen och den
ändrade uttagningen medför att tiden för grundutbildningen förlänges. Om
den värnpliktige före ändringen är uttagen för utbildning till särskild
befattning enligt 27 § 1 mom. A femte stycket eller genom ändringen tas
ut för utbildning till sådan befattning fordras inte hans medgivande.
För ändrad uttagning efter avslutad grundutbildning fordras ej
medgivande av den värnpliktige.
Den värnpliktige bör inte tas ut för utbildning till en befattning som
kräver längre grundutbildning än ett år, om han visar att detta medför
särskilt svåra olägenheter för honom eller för någon nära anhörig till
honom som är beroende av hans arbete. Lag (1992:523).
6 a § Om det behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap, får
regeringen bestämma att värnpliktiga som tagits ut till
utbildningsreserv enligt 4 a § skall tas ut till utbildning enligt 27 §
1 mom. Lag (1992:1404).
7 § Värnpliktig tillhör militärområde, flottan eller kustartilleriet
enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av myndighet som
regeringen bestämmer. Lag (1976:307).
2 kap. Om de värnpliktigas inskrivning och redovisning
8 § Värnpliktsverket är central förvaltningsmyndighet för inskrivning
och personalredovisning. Lag (1993:1600).
9 § För inskrivning av värnpliktiga finnas inskrivningsnämnder och
värnpliktskontor till det antal och med de verksamhetsområden som
regeringen bestämmer.
Chef för värnpliktskontor är tillika inskrivningschef. Lag (1976:307).
10 § Inskrivningsnämnd består av ordförande och icke militära ledamöter
till det antal regeringen bestämmer, dock minst en för varje till
nämndens verksamhetsområde hörande landstingskommun eller kommun som ej
tillhör landstingskommun.
För ordförande och annan ledamot i inskrivningsnämnd skall finnas
ersättare.
Ordförande i inskrivningsnämnd är inskrivningschefen. Ersättare för
ordföranden är en militär tjänsteman av lägst överstelöjtnants eller
kommendörkaptens grad som värnpliktsverket utser.
De icke militära ledamöterna och ersättare för dessa utses för tre år av
vederbörande landsting eller kommunfullmäktige i kommun som ej tillhör
landstingskommun. Lag (1976:307).
11 § Inskrivningsnämnden är beslutför när ordföranden eller ersättare
för honom samt minst två andra ledamöter är närvarande. Lag (1986:1145).
12 § Inskrivningsnämnden skall vid inskrivningsförrättning
1. besluta om befrielse från värnpliktstjänstgöring enligt 4 § 1 och 2,
2. besluta om inskrivning av värnpliktiga i övriga fall,
3. besluta om uttagning av värnpliktiga för utbildning eller till
utbildningsreserv,
4. besluta om värnpliktigas tillhörighet till militärområde, flottan
eller kustartilleriet enligt 7 §.
Om inskrivningsnämnden finner att det kan antas att en värnpliktigs
förutsättningar att fullgöra värnpliktstjänstgöring kan bedömas avsevärt
säkrare vid en senare tidpunkt, får prövningen uppskjutas under den tid
som behövs. Den värnpliktiges förmåga att fullgöra tjänstgöring skall
dock bestämmas senast under det år då han fyller 21 år. Lag (1992:523).
12 a § har upphävts genom lag (1969:378).
13 § Inskrivningsförrättning anordnas årligen på tid som
värnpliktsverket bestämmer.
I inskrivningförrättning ingår prövningsverksamhet enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Lag
(1975:555).
14 § Värnpliktig skall inskrivas tidigast det år han fyller aderton år.
Inskrivningschefen bestämmer om inställelse vid inskrivningsförrätt
ning för den som blivit svensk medborgare efter det år då han fyllt
aderton år.
Värnpliktsverket bestämmer om skyldighet för värnpliktig att inställa
sig vid inskrivningsförrättning när fråga uppstår om ändring i hans
värnpliktsförhållanden. Lag (1969:378).
15 § har upphävts genom förordning (1988:96).
16 § Värnpliktig kallas till inskrivningsförrättning genom personlig
order. Han skall inställa sig vid det värnpliktskontor till vilket han
kallats. Han må dock inställa sig vid annat värnpliktskontor, om han i
förväg anmält detta till chefen för det värnpliktskontoret och uppvisar
inställelseorder eller, om denna har förkommit eller icke utfärdats,
styrker sin identitet.
Värnpliktig, som icke är folkbokförd här i landet, äger utan hinder av
bestämmelserna i första stycket inställa sig vid närmaste värn
pliktskontor.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om den som
inskrives enligt 15 §. Lag (1991:500).
17 § Den som inställer sig vid inskrivningsförrättning är i samband
därmed berättigad till dagersättning, fri resa, fri förplägnad, fri
inkvartering och fri sjukvård. Avlider inskrivningsskyldig under tid då
han är berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans
dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring för dödsfall åt
inskrivningsskyldig under inskrivningsförrättning. Om
inskrivningsskyldigs rätt till ersättning för skada eller sjukdom som
han ådrager sig under inskrivningsförrättning föreskrives i lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada m. m. Lag (1991:463).
18 § Värnpliktig skall efterkomma kallelse till inskrivningsförrättning.
Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart det
kan ske anmäla förfallet till inskrivningschefen. Lag (1969:378).
19 § Värnpliktsverket eller den myndighet som värnpliktsverket bestämmer
beslutar i ärenden
1. som avses i 12 §, om ärendet inte avgörs vid
inskrivningsförrättningen,
2. om befrielse enligt 4 § 3--6,
3. om anstånd med värnpliktstjänstgöring. Lag (1988:96).
20 § har upphävts genom förordning (1988:96).
21 § har upphävts genom förordning (1988:96).
22 § har upphävts genom förordning (1988:96).
23 § har upphävts genom förordning (1988:96).
24 § har upphävts genom förordning (1988:96).
25 § För redovisning av värnpliktiga skola finnas
truppregistreringsmyndigheter enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1975:555).
26 § Till ledning vid inskrivning och redovisning av värnpliktiga skola
av vederbörande myndigheter lämnas erforderliga uppgifter och
upplysningar enligt bestämmelser, som utfärdas av regeringen. Lag
(1975:555).
3 kap. Om de värnpliktigas tjänstgöring m.m.
27 § 1. De värnpliktigas utbildningstid
Värnpliktsutbildningen utgöres av grundutbildning och
repetitionsutbildning. Repetitionsutbildningen kan utgöras av
krigsförbandsövningar, särskilda övningar, fackövningar, särskilda
fackövningar och mobiliseringsövningar.
A. Värnpliktig, som uttagits för utbildning vid armén, skall fullgöra
grundutbildning som omfattar för
1. menig kategori G eller F minst 220 och högst 245 dagar,
2. menig kategori E minst 265 och högst 315 dagar eller, i särskilt
kvalificerad befattning, minst 325 och högst 350 dagar,
3. gruppbefäl minst 290 och högst 315 dagar,
4. plutonsbefäl minst 325 och högst 360 dagar eller, i särskilt
kvalificerad befattning, minst 395 och högst 450 dagar,
5. kompanibefäl samma tid som för plutonsbefäl samt ytterligare 90
dagar.
Värnpliktig, som uttagits för utbildning vid flottan, skall fullgöra
grundutbildning som omfattar för
1. menig kategori G minst 385 och högst 425 dagar,
2. menig kategori F minst 325 och högst 455 dagar,
3. menig kategori E minst 505 och högst 525 dagar,
4. gruppbefäl minst 325 och högst 455 dagar,
5. plutonsbefäl minst 410 och högst 525 dagar eller, om den
värnpliktige har avlagt sjökaptens- eller sjöingenjörsexamen, minst
410 och högst 455 dagar,
6. kompanibefäl samma tid som för plutonsbefäl samt ytterligare 90
dagar.
Värnpliktig, som uttagits för utbildning vid kustartilleriet, skall
fullgöra grundutbildning som omfattar för
1. menig kategori G eller F minst 240 och högst 265 dagar,
2. menig kategori E minst 400 och högst 425 dagar eller, i
befattning i kustjägarförband, minst 290 och högst 315 dagar,
3. gruppbefäl minst 290 och högst 315 dagar,
4. plutonsbefäl minst 410 och högst 435 dagar,
5. kompanibefäl samma tid som för plutonsbefäl samt ytterligare 90
dagar.
Värnpliktig, som uttagits för utbildning vid flygvapnet, skall
fullgöra grundutbildning som omfattar för
1. menig kategori G eller F minst 225 och högst 250 dagar,
2. menig kategori E minst 325 och högst 350 dagar,
3. gruppbefäl minst 325 och högst 350 dagar, eller, i särskild
befattning i underhålls-, underrättelse- eller markförsvarstjänst,
minst 260 och högst 300 dagar,
4. plutonsbefäl minst 335 och högst 360 dagar,
5. kompanibefäl samma tid som för plutonsbefäl samt ytterligare 90
dagar.
Värnpliktig, som uttagits för utbildning till någon av följande
särskilda befattningar, skall fullgöra grundutbildning som
omfattar för
1. apotekare minst 120 och högst 225 dagar,
2. läkare minst 120 och högst 225 dagar,
3. tandläkare minst 120 och högst 255 dagar,
4. fältpräst minst 320 och högst 345 dagar,
5. personalvårdsassistent minst 320 och högst 345 dagar,
6. tekniker vid armén minst 320 och högst 345 dagar,
7. systemtekniker vid flygvapnet minst 340 och högst 365 dagar,
8. meteorolog minst 340 och högst 365 dagar,
9. tolk och förhörsledare minst 360 och högst 380 dagar.
Värnpliktig, som uttagits till bevaknings- eller depåtjänst, skall
fullgöra grundutbildning som omfattar minst 220 och högst 245
dagar.
B. Värnpliktig skall fullgöra vid armén och flygvapnet högst fem,
vid flottan högst två och vid kustartilleriet högst fyra
krigsförbandsövningar.
Krigsförbandsövning skall vid armén omfatta för värnpliktig i
befattning för
1. menig högst 21 eller, i särskilt kvalificerad befattning för
menig, högst 25 dagar,
2. gruppbefäl högst 25 dagar,
3. plutons- eller kompanibefäl högst 32 dagar.
Krigsförbandsövning skall vid marinen omfatta för värnpliktig i
befattning för
1. menig högst 15 eller, i särskilt kvalificerad befattning för
menig eller i befattning för menig kategori E i kustjägarförband,
högst 20 dagar,
2. gruppbefäl högst 20 dagar,
3. plutons- eller kompanibefäl högst 32 dagar.
Krigsförbandsövning skall vid flygvapnet omfatta för värnpliktig
i befattning för
1. menig högst 15 dagar,
2. gruppbefäl högst 15 eller, i särskilt kvalificerad befattning
för gruppbefäl, högst 22 dagar,
3. plutons- eller kompanibefäl högst 22 dagar.
För värnpliktig i befattning som kompanichef eller
kompanikvartermästare eller i motsvarande befattning eller med
uppgift som materielredogörare kan tiden för krigsförbands-
övningen utsträckas till att omfatta högst två dagar
utöver den tid den värnpliktige eljest skall tjänstgöra.
Krigsförbandsövningarna inom armén får delas upp på två
delövningar om sammanlagt högst 23 dagar för meniga och
gruppbefäl och högst 30 dagar för plutons- och kompanibefäl.
Tiden för en krigsförbandsövning får tagas i anspråk för en
fackövning.
C. Värnpliktig i befattning för plutons- eller kompanibefäl samt
värnpliktig i särskilt kvalificerad befattning för menig eller
gruppbefäl kan åläggas att fullgöra högst fem särskilda övningar.
Särskild övning skall omfatta högst elva dagar vid armén och
marinen samt högst fyra dagar vid flygvapnet.
Värnpliktig, som vid förband skall fullgöra uppgift av särskild
betydelse för genomförande av förbandets mobilisering eller som är
krigsplacerad vid förband, vars mobilisering är avsedd att kunna
genomföras på avsevärt kortare tid än som gäller för huvuddelen av
försvarsmaktens förband, kan åläggas att fullgöra högst fem
mobiliseringsövningar om sammanlagt högst åtta dagar.
Tiden för särskild övning får tagas i anspråk för särskild
fackövning.
Vid flygvapnet får särskild övning uppdelas i två delövningar, om
den värnpliktige medger det. Lag (1993:531).
2. Beredskapsövning
Om det behövs med hänsyn till landets försvarsberedskap, är en
värnpliktig skyldig att, på det sätt regeringen bestämmer, fullgöra en
eller flera beredskapsövningar om sammanlagt högst etthundraåttio dagar.
Regeringen får besluta att beredskapsövning skall tillgodoräknas såsom
fullgjord repetitionsövning. Lag (1992:1404).
3. Särskilda bestämmelser
A. Därest, på sätt regeringen närmare förordnar, uppehåll skall äga
rum viss tid under pågående tjänstgöring, äge värnpliktig, som så
önskar, efter därom hos Försvarsmakten gjord framställning,
kvarstanna i tjänstgöring intill utgången av den tjänstgöringsperiod
till vilken han inkallats. Lag (1993:1600).
B. Där sådant med hänsyn till utbruten farsot eller andra utomordent
liga förhållanden prövas vara av nöden, äger regeringen förordna, att
tjänstgöring skall taga sin början å senare tid än i 1 mom. föreskrives.
Likaledes äger regeringen där farsot utbrutit vid avdelning av för
svarsmakten förordna om därstädes i tjänstgöring varande värnpliktigas
kvarhållande så lång tid utöver den föreskrivna tjänstgöringstiden som
finnes nödigt till förebyggande av smittas spridande.
C. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindrat att ingå till ort
inom riket, där byte av personal kan äga rum, och kan till följd därav
avmönstring ej ske, då tiden för den tjänstgöring, till vilken den
värnpliktige inkallats, gått tillända, är denne skyldig att tjänstgöra
ombord, till dess hans avmönstring kan äga rum.
D. Värnpliktig, vilken till följd av sjukdom eller skada, vartill
tjänstgöringen kan antagas hava varit orsak, icke deltagit i tjänst
göring, äger såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid, han
sålunda varit frånvarande från tjänstgöring.
Regeringen förordnar huruvida och i vad mån värnpliktig, som av annan
anledning än nu nämnts varit frånvarande från tjänstgöringen, äger
tillgodoräkna sig tiden för frånvaron såsom tjänstgöringstid.
I vilken ordning värnpliktig, som varit frånvarande från tjänstgöring
utan att tiden för frånvaron må tillgodoräknas honom, skall fullgöra
återstående tjänstgöringsskyldighet samt i vad mån därvid må tillgodo
räknas honom föregående tjänstgöringstid, bestämmer ock regeringen. Lag
(1975:555).
28 § 1. Under höjd beredskap är en värnpliktig skyldig att fullgöra
krigstjänstgöring.
Regeringen skall för varje tillfälle besluta hur många värnpliktiga som
skall kallas in till krigstjänstgöring. Regeringen beslutar när
krigstjänstgöring skall upphöra. Lag (1992:1404).
2. har upphävts genom lag (1975:555).
29 § Ärenden om befrielse från värnpliktstjänstgöring enligt 4 § 3--6
och om anstånd med tjänstgöring prövas endast efter ansökan av den
värnpliktige.
Beslut i ärenden enligt 12 och 19 §§ får överklagas hos totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd inom två veckor från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Beslut om ändrad uttagning eller tillhörighet efter fullgjord
grundutbildning får dock inte överklagas.
Beslut som meddelas enligt 12 och 19 §§ skall gälla omedelbart.
Totalförsvarets tjänstepliktsnämnds beslut får inte överklagas. Lag
(1989:279).
30 § har upphävts genom lag (1989:279).
31 § Värnpliktig inkallas till tjänstgöring genom personlig order.
Inkallelse må dock, där regeringen så förordnar, ske på annat
ändamålsenligt sätt.
Värnpliktig är skyldig att inställa sig till tjänstgöring enligt
inkallelseordern. Är han av laga förfall förhindrad att inställa sig,
skall han så snart som möjligt anmäla sitt förhinder till den som
utfärdat kallelsen. Lag (1986:646).
32 § Värnpliktig skall lyda en förmans order, om det inte är uppenbart
att ordern inte angår tjänsten.
Värnpliktig skall även i övrigt rätta sig efter de
tjänstgöringsföreskrifter som gäller för honom. Lag (1986:646).
33 § En värnpliktig är i samband med tjänstgöring berättigad till
dagersättning eller dagpenning, särskild ersättning för tjänstgöring i
viss befattning, utryckningsbidrag, reseförmåner, fri förplägnad, fri
inkvartering, fri utrustning, fri hälso- och sjukvård samt
familjebidrag. När en värnpliktig tjänstgör enligt 27 § 2 mom. eller 28
§ är han dessutom berättigad till fälttraktamente. Om en värnpliktig
avlider under den tid då han är berättigad till fri sjukvård, lämnas
begravningshjälp till hans dödsbo. Staten meddelar grupplivförsäkring
för dödsfall åt värnpliktiga under tjänstgöring.
Bestämmelser om rätt till ersättning för skada eller sjukdom som den
värnpliktige ådrar sig under tjänstgöring finns i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid
ideell skada m. m.
Vid inkallelse till värnpliktstjänstgöring enligt 28 § må föreskrivas,
att värnpliktig skall medföra proviant för högst tre dagar samt förse
sig med beklädnad, intill dess sådan anskaffas. Skälig ersättning härför
skall beredas honom av staten. Lag (1991:1489).
4 kap. Om adressanmälan och uppgiftsskyldighet
34 § Inskriven värnpliktig, som ej är inkallad till tjänstgöring
eller inskriven i sjömansregister och anställd som sjöman enligt
sjömanslagen (1973:282) på svenskt handelsfartyg i när- eller
fjärrfart, skall vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse som rör
militärt ärende utan dröjsmål kan komma honom tillhanda.
Lag (1993:1600).
35 § Värnpliktig skall utkvittera postförsändelse som rör militärt
ärende, taga del av försändelsens innehåll samt inom åtta dagar
efter anmodan lämna de upplysningar som fordras om personliga
förhållanden av betydelse för hans tjänstgöring.
Lag (1993:1600).
5 kap. Om påföljder för åsidosättande av föreskrifterna i denna lag
och om laga förfall
36 § Värnpliktig, som utan laga förfall uteblir från
inskrivningsförrättning, till vilken han kallats, eller som underlåter
att fullgöra skyldighet att anmäla laga förfall enligt 18 §, döms till
penningböter. Lag (1991:258).
37 § Värnpliktig, som utan laga förfall underlåter att fullgöra
skyldighet enligt 34 eller 35 §, döms till penningböter.
Lämnar han vid fullgörande av sådan skyldighet uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet oriktig uppgift, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader. Lag (1991:258).
38 § Värnpliktig, som av oaktsamhet underlåter att enligt
inkallelseorder inställa sig till tjänstgöring eller som underlåter att
anmäla laga förfall enligt 31 §, döms till böter. Lag (1986:646).
39 § Värnpliktig, som olovligen avviker eller i annat fall än som avses
i 38 § uteblir från tjänstgöring, vägrar eller underlåter att lyda en
förmans order eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom,
döms, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för ut bildningen
eller tjänsten i övrigt, för /k/ värnpliktsbrott /-k/ till böter eller
fängelse i högst ett år.
Ansvar enligt första stycket inträder inte, om straff för gärningen är
föreskrivet i 21 kap. brottsbalken. Lag (1986:646).
40 § 1. Uteblir värnpliktig utan anmält laga förfall från
inskrivningsförrättning, till vilken han kallats, kan han på egen
bekostnad hämtas till förrättningen genom polismyndighetens försorg.
2. Utebliver värnpliktig utan anmält laga förfall från tjänstgöring,
vartill han blivit i laga ordning inkallad, må han likaledes på egen
bekostnad hämtas till tjänstgöringens fullgörande.
Har inkallelse skett genom personlig order, vilken befordrats med
posten, må den värnpliktige ej anses vara i laga ordning inkallad, om
ordern återkommit till avsändaren såsom obeställbar. Därest ordern
avsänts under den hos avsändaren senast anmälda adressen, må dock, där
med hänsyn till försvarsberedskapen skyndsam inställelse är av nöden,
förordnas om hämtning utan hinder därav att ordern ej delgivits den
värnpliktige. Lag (1992:1404).
41 § Såsom laga förfall enligt denna lag anses att någon är intagen i
sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag, intagen i häkte eller
kriminalvårdsanstalt eller att han är sjuk eller genom annan
omständighet, som han ej bort förutse eller som eljest utgör giltig
ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom.
Värnpliktig som är inskriven i sjömansregister skall anses ha laga
förfall när han är anställd som sjöman enligt sjömanslagen (1973:282) på
svenskt handelsfartyg i när- eller fjärrfart. Lag (1990:66).
42 § Sjukdom skall för att vara laga förfall styrkas med läkarintyg som
anskaffas av den värnpliktige. Kan han ej skaffa sådant intyg, får han
styrka sjukdomen med intyg av myndighet eller tjänsteman som regeringen
bestämmer. Lag (1975:555).
6 kap. Särskilda bestämmelser
43 § Värnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring må icke
avbrytas för undergående av förvandlingsstraff för böter.
44 § Regeringen äger föreskriva, att bestämmelserna i denna lag icke
skola tillämpas å personal, som på annan grund än värnplikt är
tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten.
I vad mån fullgjord sådan tjänstgöringsskyldighet skall anses motsvara
tjänstgöring enligt denna lag bestämmer regeringen.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å personal vid
lots- och fyrväsendet.
Särskilda bestämmelser gälla för värnpliktig som erhållit tillstånd till
vapenfri tjänst. Lag (1975:555).
45 § Regeringen bestämmer, om och i vad mån samt under vilka villkor
befrielse från de i denna lag föreskrivna skyldigheter må kunna tills
vidare medgivas såsom renskötare sysselsatta värnpliktiga tillhörande
samebefolkningen. Lag (1975:555).
46 § Regeringen eller myndighet som regeringen utser får besluta att
värnpliktig tills vidare eller för viss tid icke skall åläggas
tjänstgöring enligt denna lag, om den värnpliktige
1. vägrar eller underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller
olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringsstället och det kan
antagas att han icke kommer att fullgöra tjänstgöringen,
2. hos myndighet som regeringen bestämmer förklarar att han icke kom
mer att fullgöra värnpliktstjänstgöring och det med hänsyn till hans
anslutning till religiöst samfund kan antagas att han icke kommer att
fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Lag (1978:525).
Övergångsbestämmelser
1988:96
Denna lag träder i kraft, i fråga om 27 § 1 mom. den 1 juli 1988, och i
övrigt den 1 juli 1989.
I fråga om den som har frikallats från värnpliktens fullgörande enligt
äldre bestämmelser skall efter ikraftträdandet föreskrifterna om
befrielse enligt 4 § första stycket 1 och 2 i den nya lydelsen
tillämpas. Den som har undantagits från tjänstgöringsskyldighet enligt
äldre bestämmelser skall vid tillämpningen av lagen efter
ikraftträdandet anses ha befriats från skyldigheten att fullgöra
värnpliktstjänstgöring under motsvarande tid.
I fråga om den som har inskrivits som underårig före ikraftträdandet
tillämpas äldre bestämmelser.
1989:279
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990, eller vid den tidigare
tidpunkt efter den 1 juli 1989 som regeringen bestämmer.
1989:403
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. För värnpliktig, som påbörjat
grundutbildningen före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser. | null | null |
1941:999 | Kungörelse (1941:999) angående särskilt förfarande för erhållande av handräckning i Amerikas Förenta Stater i vissa beskattningsärenden | 1,941 | Allmänna stadganden
1 § Svensk myndighet kan på sätt i denna kungörelse stadgas erhålla
handräckning i Förenta Staterna för införskaffande av utredning i
svenskt beskattningsärende och för delgivning av handling i sådant
ärende så ock för uttagande av svensk offentlig avgift.
2 § 1 mom. Med svensk offentlig avgift avses i denna kungörelse:
a) statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt;
b) allmän kommunalskatt; samt
c) annan svensk statlig eller kommunal utskyld eller offentlig avgift
som utgår efter i huvudsak samma grunder som de under a) eller b)
angivna skatterna. Kungörelse (1961:658).
2 mom. Med svenskt beskattningsärende förstås i denna kungörelse
ärende angående taxering till eller debitering av svensk offentlig
avgift så ock ärende hos svensk förvaltningsmyndighet rörande
verkställighet av beslut om påförande av sådan avgift.
3 mom. Med svensk myndighet förstås i denna kungörelse, förutom svensk
statlig eller kommunal myndighet, den som på grund av allmän tjänst
tager befattning med svenskt beskattningsärende samt ordförande i
nämnd som handlägger sådant ärende.
4 mom. Med Förenta Staterna avses i denna kungörelse allenast det
område som utgöres av delstaterna, territorierna Alaska och Hawaii
samt distriktet Columbia.
Införskaffande av utredning i Förenta Staterna i svenskt
beskattningsärende
3 § För införskaffande av deklaration eller annan uppgift till ledning
vid beskattning eller av annan utredning i svenskt beskattningsärende
må handräckning i Förenta Staterna begäras, därest den avgiftspliktige
är svensk medborgare eller svensk juridisk person.
Handräckning som nu sagts kan likväl erhållas allenast under
förutsättning,
a) att motsvarande åtgärd kan på begäran av svensk myndighet vidtagas
här i riket i dylikt svenskt beskattningsärende,
b) att motsvarande åtgärd kan på begäran av myndighet i Förenta
Staterna vidtagas därstädes i likartat beskattningsärende, samt
c) att åtgärden ej kränker affärs-, drifts- eller yrkeshemlighet eller
affärskutym.
Handräckning i viss form må begäras, om denna form ej strider mot
lagstiftningen i Förenta Staterna.
4 § Önskar länsstyrelse handräckning enligt 3 §, skall länsstyrelsen
till finansdepartementet ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning om
åtgärd för erhållande av sådan handräckning. Av ansökningen bör framgå
att i beskattningsärendet är fråga om avgift som avses i 2 § 1 mom.
samt att i 3 § första stycket angiven förutsättning för
handräckningens erhållande föreligger.
Önskar annan svensk myndighet än länsstyrelse handräckning enligt 3 §,
skall myndigheten till vederbörande länsstyrelse ingiva till Kungl.
Maj:t ställd ansökning om åtgärd för erhållande av sådan handräckning.
Om sådan ansökning gäller i övrigt vad i första stycket sägs.
Länsstyrelse som mottagit sådan ansökning skall snarast till
finansdepartementet översända densamma, åtföljd av eget yttrande.
Delgivning i Förenta Staterna av handling i svenskt
beskattningsärende
5 § Önskar länsstyrelse delgivning i Förenta Staterna av handling i
svenskt beskattningsärende, skall länsstyrelsen till
finansdepartementet ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning om
åtgärd för erhållande av sådan handräckning. Ansökningen skall
innehålla uppgift om beskaffenheten av den handling som skall delgivas
samt om mottagarens adress, och skall av ansökningen framgå att i
beskattningsärendet är fråga om sådan avgift som avses i 2 § 1 mom.
Vid ansökningen skola fogas två exemplar, i huvudskrift eller besannad
avskrift, av den handling som skall delgivas.
Anses icke tillfyllest att delgivningen sker genom handlingens
överlämnande utan iakttagande av särskild form, må länsstyrelsen
framställa begäran att den form där delgivning skall iakttagas som är
föreskriven för delgivning i motsvarande beskattningsärende i Förenta
Staterna. Delgivningshandlingen skall i dylikt fall, såframt den icke
är avfattad å engelska språket, åtföljas av översättning till detta
språk.
6 § Önskar annan svensk myndighet än länsstyrelse handräckning varom i
5 § sägs, skall myndigheten till vederbörande länsstyrelse ingiva till
Kungl. Maj:t ställd ansökning om åtgärd för erhållande av sådan
handräckning. Om sådan ansökning gäller i övrigt vad i 5 § sägs.
Länsstyrelse som mottagit sådan ansökning skall snarast till
finansdepartementet översända densamma, åtföljd av eget yttrande.
Uttagande i Förenta Staterna av svensk offentlig avgift
7 § 1 mom. Handräckning för uttagande i Förenta Staterna av svensk
offentlig avgift må av svensk myndighet begäras, därest avgiften skall
uttagas av svensk medborgare eller svensk juridisk person.
Handräckning kan likväl icke erhållas:
a) om det beslut, på grund varav skyldigheten att betala avgiften
fastställts, icke vunnit laga kraft,
b) om anledning finnes antaga att avgiften kan uttagas i Sverige,
eller
c) om vad som skall uttagas av viss avgiftspliktig -- däri ej inräknat
belopp som avses i 13 § -- icke överstiger ett belopp av 1 000 kronor.
Kungörelse (1961:658).
2 mom. Med beslut, varom i 1 mom. andra stycket a) sägs, avses, därest
icke annat stadgas i tredje stycket här nedan, beslut rörande taxering
på grund varav i 2 § 1 mom. angiven avgift påförts, men icke beslut
rörande avgiftens debitering.
Vid bedömande av frågan, huruvida beslut rörande taxering varom i
föregående stycke sagts vunnit laga kraft, skall, försåvitt icke annat
stadgas i nästa stycke, hänsyn tagas allenast till de bestämmelser som
gälla rörande överklagande av sådant beslut i vanlig ordning.
Har talan i särskild ordning anhängiggjorts om nedsättning eller
undanröjande av taxering, som ligger till grund för avgift varom nyss
sagts, eller föres talan rörande för hög debitering eller restitution
av dylik avgift, må, innan sådan talan prövats genom beslut som vunnit
laga kraft, handräckning för avgiftens uttagande i Förenta Staterna
begäras allenast där särskilda omständigheter göra det angeläget att
avgiften uttages utan avvaktan på slutligt avgörande i ärendet.
8 § Svensk myndighet som önskar handräckning enligt 7 § skall till
vederbörande länsstyrelse ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning
därom. Denna bör innefatta utredning, att i nämnda paragraf angivna
förutsättningar för handräcknings erhållande äro för handen, samt
innehålla såvitt möjligt noggranna upplysningar angående ort i Förenta
Staterna där den avgiftspliktige kan anträffas eller denne tillhörig
egendom finnes.
Ansökningen bör åtföljas av restlängdsutdrag eller annan handling
utvisande det krav å svensk offentlig avgift, varpå ansökningen om
handräckning grundas, jämte översättning till engelska språket av
handlingen i den del den innefattar själva beslutet.
Ingives handling som avses i denna paragraf i avskrift, bör den vara
till riktigheten bestyrkt av behörig tjänsteman hos myndighet som
handlägger svenskt beskattningsärende.
Länsstyrelse som mottagit ansökning varom nu sagts skall, om ej
särskilda skäl äro däremot, vidtaga åtgärd för att den avgiftspliktige
genom vederbörande svenska lönade konsulat erhåller anmaning att till
konsulatet erlägga avgiften i fråga. Finnes dylik åtgärd icke böra ske
eller efterkommer den avgiftspliktige icke sådan anmaning som nyss
sagts, skall länsstyrelsen snarast till finansdepartementet översända
ansökningen åtföljd av eget yttrande. Kungörelse (1961:658).
9 § 1 mom. Önskar svensk myndighet för vilken handräckning enligt 7 §
utverkats i Förenta Staterna göra ytterligare framställning i ärendet
eller förete utredning eller bevisning, bör hänvändelse i sådant
avseende ske till Kungl. Maj:t.
2 mom. Därest den svenska myndigheten finner anledning föreligga för
yrkande om den avgiftspliktiges försättande i konkurs i Förenta
Staterna, skall uttrycklig begäran om åtgärd i sådant hänseende göras
hos Kungl. Maj:t. Vad nu stadgats skall ock gälla om anhängiggörande
vid allmän domstol i sistnämnda stat av rättegång i anledning av
handräckningens verkställande.
10 § Skulle, innan handräckningsärendet slutförts, beslut, på grund
varav handräckning sökts, i anledning av inträffad omständighet (talan
i särskild ordning eller dylikt) upphävas eller ändras, eller skulle
före nämnda tidpunkt rätten att uttaga avgiften helt eller delvis på
grund av annan anledning (betalning direkt till vederbörlig svensk
myndighet, preskription eller dylikt) upphöra, skall den myndighet som
sökt handräckningen, så snart den erhållit kännedom om förhållandet,
därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som, därest ansökningen
översänts till finansdepartementet, har att omedelbart vidarebefordra
anmälningen till departementet. Kungörelse (1961:658).
11 § Svensk offentlig avgift som uttagits genom handräckning i Förenta
Staterna skall, sedan redovisning avgivits av vederbörande myndighet
därstädes, genom svenska beskickningen i Washington och Sveriges
riksbank tillgodoföras den svenska myndighet, som skall uppbära
densamma, i svenskt mynt med belopp uträknat efter den kurs enligt
vilken vid handräckningens meddelande förvandling skett från svenskt
myntslag till myntslag gällande i Förenta Staterna.
Har myndighet i sistnämnda stat vid överförande av medel till svenska
beskickningen gjort avdrag för kostnader, skall det avdragna beloppet
påföras vederbörande svenska myndighet.
12 § Har svensk offentlig avgift uttagits genom handräckning i Förenta
Staterna, skall i förhållande till den avgiftspliktige så anses som om
avgiften kommit behörig svensk myndighet tillhanda vid tiden för
uttagandet.
13 § Vad i 7--12 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning å
a) avgift för indrivning av utskyld eller avgift varom i 2 § 1 mom.
förmäles, samt
b) vite i svenskt beskattningsärende och ersättning för kostnader i
sådant ärende.
Handräckning för uttagande av belopp som avses i denna paragraf må
endast där fråga är om vite begäras utan samband med framställning om
uttagande av utskyld eller avgift som avses i 2 § 1 mom. Framställning
rörande uttagande av enbart vite må kunna göras även där vitesbeloppet
ej uppgår till 1 000 kronor. Kungörelse (1961:658).
Gemensamma stadganden
14 § Översättning varom i denna kungörelse förmäles skall vara till
riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller av edsvuren eller
offentligen förordnad översättare i Sverige eller Förenta Staterna.
Bestyrkande som nu sagts må ock ske av länsstyrelse; dock är
länsstyrelse icke skyldig verkställa sådant bestyrkande.
15 § Vederbörande myndighet i Förenta Staterna skall vid handräckning
enligt denna kungörelse erhålla ersättning för särskild av
handräckningen föranledd kostnad på grund av användande av speciella
förfaringssätt. Sådan kostnad skall ersättas av den för vars räkning
handräckningen ägt rum.
I den mån ej avdrag för kostnaden av vederbörande myndighet i Förenta
Staterna skett vid redovisning av indrivna medel skall ersättning för
kostnaden utbetalas från anslag anvisat för ändamålet. I förekommande
fall skall därefter vederbörande länsstyrelse på anmodan av Kungl.
Maj:t vidtaga åtgärder för utbekommande från den som vederbör av
ersättning för vad sålunda utgivits.
Har avdrag för kostnaden av vederbörande myndighet i Förenta Staterna
skett vid redovisningen, skall kostnaden, i den mån den skall gäldas
av staten, avföras å nyssnämnda anslag.
Övergångsbestämmelser
1941:999
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk
författningssamling, men må tillämpas allenast såvitt fråga är om
svenskt skatteanspråk, vilket hänför sig till inkomst, som förvärvats,
eller förmögenhet, som innehafts den 1 januari 1940 eller senare. | null | null |
1942:117 | Lag (1942:117) med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka m.m. | 1,942 | 1 § Är i lag eller författning föreskrivet att kungörelse skall
uppläsas i kyrka, skall i stället anslag ske på sätt och plats som
Konungen föreskriver.
Vad här ovan stadgas äger icke tillämpning å kungörelse, om vars
uppläsande bestämmelse meddelas i kyrkohandboken. Lag (1968:687).
2 § Utan hinder av vad i 1 § sägs äger Konungen förordna, att
kungörelse som rör kyrkliga angelägenheter även skall uppläsas i
kyrkan.
Församlingen äger medgiva, att enskildas tillkännagivanden må på
begäran uppläsas i kyrkan, såvida icke i särskilda fall prästen, på
grund av sådant tillkännagivandes innehåll eller avfattning, finner
det vara olämpligt att det uppläses. Lag (1968:687).
3 § Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelar
Konungen. | null | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.