beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1929:189 | Kungörelse (1929:189) angående dispositionen av anslag till bestridande av staten åliggande kommunala och andra utskylder | 1,929 | Kungl. Maj:t har funnit gott att beträffande dispositionen av anslag
till bestridande av staten åliggande kommunala och andra utskylder
förordna som följer:
1:o) Därest staten påförd allmän kommunalskatt eller övriga på grundval
av taxeringen till sådan skatt utgående utskylder icke kunna bestridas
av inkomsterna från den fasta egendom eller rörelse, utskylderna avse,
eller av medel, som eljest stå till vederbörande myndighets förfogande
och må för dylikt ändamål användas, eller om i varje fall nu nämnda
medel icke förslå till sagda utskylders bestridande utan åsidosättande
av andra ändamål för vilka samma medel äro beräknade, har myndigheten
att, med företeende av erforderlig utredning, göra anmälan i ärendet hos
statskontoret.
2:o) Har sådan anmälan blivit gjord skall statskontoret, om det finner
de i punkt 1:o) angivna förutsättningar vara för handen av ovannämnda
anslag till vederbörande myndighet utanordna erforderligt belopp.
3:o) Det åligger den myndighet, som skall utbetala utskylderna, att
tillvarataga statens rätt i anledning därav, att kommun kommit i
åtnjutande av understöd av skatteutjämningsmedel.
4:o) Restituerade belopp skola uppdelas å de anslag eller tillgodoföras
de medel, av vilka utskylderna bestritts. | null | null |
1929:257 | null | 1,929 | null | 1928:370 | null |
1929:261 | Lag (1929:261) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,929 | null | 1911:55 | null |
1929:263 | null | 1,929 | null | 1928:370 | null |
1929:29 | Brev (1929:29) till generalpoststyrelsen angående visst undantag från § 1 förordningen den 9 november 1877 angående förbud mot postbefordran av eldfarliga eller explosiva eller frätande ämnen | 1,929 | På därom av generalpoststyrelsen i skrivelse den 18 december 1928
gjord framställning, varöver kommerskollegium avgivit utlåtande den 20
februari 1929, förordnar Kungl. Maj:t, att tändstickor, som endast
tända mot fosforplån (säkerhetständstickor), må, utan hinder av
stadgandet i § 1 c) förordningen den 9 november 1877 angående förbud
mot postbefordran av eldfarliga eller explosiva eller frätande ämnen
(senaste lydelse se 1917:858), med posten försändas under villkor, som
generalpoststyrelsen äger bestämma. | null | null |
1929:296 | Kungörelse (1929:296) angående rätt för administrerande präst till självkommunion i vissa fall | 1,929 | Kungl. Maj:t har i anledning av framställning av allmänna kyrkomötet
funnit gott att, med upphävande av kungörelsen den 11 mars 1904
angående rätt för administrerande präst till självkommunion i vissa
fall, förordna som följer:
Administrerande präst äger, då ingen annan tjänstgörande präst är
tillstädes, rätt till självkommunion; dock må han endast tillika
med församlingen åtnjuta sakramentet på ifrågavarande sätt. | null | null |
1929:404 | Lag (1929:404) om giltighet här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 | 1,929 | "Konventionens omfattning.
Art. 1.
1. Denna konvention avser anläggning, arbete eller annan åtgärd i
vattendrag inom det ena riket av beskaffenhet att därigenom vållas
märkbar förändring i vattendrag inom det andra riket med avseende å
djup, läge, riktning, vattenstånd eller vattenmängd eller förorsakas
hinder för fiskens gång till skada för fisket inom detta rike.
2. Konventionen avser ock samfärdsel och flottning i vattendrag, som
utgöra gräns mellan rikena eller som eljest sträcka sig genom båda
rikenas områden eller som hava avlopp till sådana vattendrag.
3. Till vattendrag hänföras i denna konvention jämväl sjöar och andra
vattensamlingar. Anläggning, arbete eller åtgärd, som avses i mom. 1,
kallas i denna konvention företag.
Art. 2.
Innefattar ett företag överföring av vatten från ett nederbördsområde
till ett annat, må vartdera riket påfordra, att frågan göres till
föremål för särskilda förhandlingar mellan rikena, därvid dessa icke
äro bundna av bestämmelserna i denna konvention. Såsom ett
nederbördsområde anses hela det område, från vilket vattnet har
gemensamt avlopp till havet.
Lagtillämpning.
Huvudregler.
Art. 3.
1. Med iakttagande av bestämmelserna i denna konvention bedömes frågan
huruvida ett företag må äga rum och villkoren därför enligt lagen i
det rike, där företaget skall verkställas.
2. Med avseende å förhållandet mellan det andra riket och intressen
inom detta ävensom mellan dessa intressen inbördes gäller lagen i
detta rike.
*/k/ Likställighet mellan intressen. */-k/
Art. 4.
Tillstånd till ett företag kan meddelas oberoende av om det strömfall
eller den fasta egendom eller det samfärdsels- eller det
flottningsintresse, för vars räkning företaget skall äga rum, hör till
det ena eller det andra riket.
Art. 5.
Vid bedömande huruvida ett företag må verkställas skall hänsyn tagas
till dess verkningar inom båda rikena. Som nytta av företaget anses
dock i allmänhet allenast nyttan för det strömfall eller den fasta
egendom eller det samfärdsels- eller det flottningsintresse, för vars
räkning företaget skall äga rum.
*/k/ Ersättning. */-k/
Art. 6.
Vad angår ersättning för skada och olägenhet till följd av ett företag
gäller lagen i det rike, där skadan eller olägenheten uppstår. I fråga
om åtgärd till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet
gäller lagen i det rike, där åtgärden skall vidtagas.
*/k/ Tidsbegränsning. */-k/
Art. 7.
Tillstånd till ett företag må meddelas för bestämd tid.
*/k/ Avgifter och fonder */-k/
Art 8.
1. Vad lagen i det rike, där företaget skall verkställas, innehåller
i fråga om skyldighet att gälda avgifter eller nedsätta fonder, må,
med iakttagande av bestämmelserna här nedan, tillämpas jämväl å
strömfall och annan fast egendom i det andra riket, för vilkas räkning
företaget äger rum. Till fond, som här avses, hänföres jämväl
gottgörelse för rådigheten över sjö, som ej i sin helhet är
underkastad äganderätt.
2. Avgifter och fonder, som avses i mom. 1, utgå till det rike, där
företaget skall verkställas, och fastställas med hänsyn till intressen
inom detta rike. Äro avgifter och fonder beroende av kraftökningens
storlek, lägges till grund den kraftökning, som vinnes genom
företaget, oavsett huru stor del därav uttages.
3. Har avgift bestämts att utgå årligen, skall den erläggas från och
med kalenderåret efter det, då företaget enligt av vederbörande
myndighet därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats.
4. Utöver vad som följer av bestämmelserna i denna artikel må ej
skyldighet åläggas ägare av strömfall eller annan fast egendom i
ettdera riket att gälda avgifter eller nedsätta fonder till det andra
riket.
*/k/ Kraftöverföring. */-k/
Art. 9.
Ej må skyldighet åläggas att från strömfall i ettdera riket
tillhandahålla kraft såsom ersättning för skada eller olägenhet eller
eljest för tillgodoseende av intressen inom det andra riket.
*/k/ Delaktighet. */-k/
Art. 10.
Vad ettdera rikets lag innehåller angående rätt eller skyldighet att
taga del i ett företag kan icke göras gällande till förmån för eller
gent emot strömfall eller annan fast egendom eller intresse inom det
andra riket. Överenskommelse mellan intressenter i båda rikena om
deltagande i ett företag är dock gällande, såframt den godkännes av
vederbörande myndighet i vartdera riket.
Säkerhets ställande.
Art. 11.
Vartdera riket må fordra säkerhet för fullgörande av de villkor, som
fastställas för ett företag, samt för de förpliktelser, som eljest
kunna följa av detta.
Samtycke av det andra riket.
Art. 12.
1. Tillstånd till ett företag må icke meddelas av det ena riket utan
att det andra riket lämnat sitt samtycke, om företaget kan antagas
medföra olägenhet av någon betydelse inom detta rike i ett vattendrags
begagnande såsom farled eller flottled eller förorsaka hinder för
fiskens gång till skada för fisket inom sistnämnda rike eller om
företaget kan antagas där vålla betydande rubbningar i
vattenförhållandena inom ett större område.
2. Kan företaget icke antagas inom det andra riket äga sådana
verkningar, som i mom. 1 sägs, kan detta rike icke motsätta sig att
företaget må verkställas.
Art. 13.
Erfordras samtycke av det andra riket, skall frågan bedömas i
överensstämmelse med de grunder, som beträffande anläggningar, arbeten
eller åtgärder av motsvarande beskaffenhet gälla enligt lagen i detta
rike, dock med iakttagande av bestämmelserna i art. 4 och 5. Ej må för
samtycke uppställas andra villkor än som angå företagets planläggning
eller förebyggande eller minskande av skada och olägenhet för allmänna
intressen.
Förfarandet.
Ansökans ingivande.
Art. 14.
1. Ansökan om tillstånd till ett företag ingives till vederbörande
myndighet i det rike, där företaget skall verkställas. Därest det
strömfall eller den fasta egendom eller det samfärdsels eller det
flottningsintresse, för vars räkning företaget skall äga rum, hör till
det andra riket, skall vid ansökningen fogas detta rikes förklaring,
att från dess sida intet är att invända mot ansökningens upptagande
till behandling.
2. Ansökningen skall vara åtföljd av de ritningar och beskrivningar
samt innehålla de upplysningar, som erfordras för bedömande av
företagets verkningar inom båda rikena.
3. Då ansökan inkommit till myndigheten i det rike, där företaget
skall verkställas, skall ett exemplar av ansökningen jämte bilagor
överlämnas till det andra riket.
*/k/ Underrättelser. */-k/
Art. 15.
Vad lagen i det rike, där företaget skall verkställas, föreskriver om
ansökningens kungörande samt om meddelanden och inhämtande av
yttranden i anledning av ansökningen skall icke gälla inom det andra
riket. Inbyggarna i detta skola dock på sätt vederbörande myndighet
i samma rike anser lämpligt och genom dess försorg underrättas om
ansökningen och dess behandling. För detta ändamål skola erforderliga
upplysningar därom tillställas denna myndighet av vederbörande
myndighet i förstnämnda rike.
*/k/ Inhämtande av upplysningar. */-k/
Art. 16.
Vartdera riket må från vederbörande myndighet i det andra riket
inhämta de upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets
verkningar inom detta rike.
*/k/ Kommissionsbehandling. */-k/
Art. 17.
Vartdera riket må för sakens behandling påkalla tillsättande av en
kommission, bestående av två, fyra eller sex medlemmar, varav halva
antalet utses av vartdera riket.
Art. 18.
1. Kommissionen har att utreda de frågor, som äro av intresse för båda
rikena, och kan för detta ändamål tillkalla sakkunnigt biträde. Den
fastställer själv sin förhandlingsordning.
2. De, vilkas rätt beröres av företaget, skola efter lämpligt
kungörelseförfarande erhålla tillfälle att inför kommissionen bevaka
sina intressen.
3. Vartdera riket bestämmer och utbetalar arvode till de medlemmar av
kommissionen, som av riket utsetts. Kommissionens övriga utgifter
gäldas av sökanden, men förskjutas av det rike, som påkallat
kommissionens tillsättande. Sökanden kan åläggas att betala lämpligt
förskott eller ställa säkerhet för dessa utgifter.
Art. 19.
1. Kommissionen har att yttra sig om, huruvida företaget bör äga rum,
och för sådant fall, i den mån förhållandena därtill giva anledning,
utreda:
a) huru företaget bör verkställas för att ändamålet må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta skada och olägenhet, så och vilka åtgärder
kunna anses av nöden till förebyggande eller minskande av skada eller
olägenhet för allmänna intressen,
b) vilka bestämmelser böra meddelas angående hushållningen med och
framsläppande av vatten,
c) med vilka belopp avgifter skola erläggas och fonder nedsättas
enligt bestämmelserna i art. 8,
d) huruvida överenskommelse, som avses i art. 10, om deltagande i
företaget bör godkännas,
e) vilken säkerhet bör ställas för fullgörande av de villkor, som
fastställas för företaget, samt för de förpliktelser, som eljest kunna
följa av detta,
f) inom vilken tid företaget bör vara påbörjat och slutfört,
g) för vilken tid tillståndet bör vara gällande,
h) de ytterligare spörsmål i anledning av företaget, som äro av
intresse för båda rikena.
2. Då kommissionens undersökning bragts till slut, skall dess
utlåtande överlämnas till båda rikena. Vartdera riket må från
kommissionen inhämta tilläggsförklaringar, vilka likaledes tillställas
båda rikena.
*/k/ Prövningsmyndighet. */-k/
Art. 20.
Fråga huruvida för ett företag erfordras samtycke av det andra riket
och, för sådant fall, om samtycke bör meddelas och angående villkoren
därför avgöres av Konungen. Erfordras samtycke och har för detta
uppställts särskilda villkor, kan jämväl i det rike, där företaget
skall verkställas, fråga om företagets tillåtlighet och villkoren
därför avgöras av Konungen.
*/k/ Tillståndets innehåll. */-k/
Art. 21.
1. Tillstånd till ett företag meddelas av vederbörande myndighet i det
rike, där företaget skall verkställas. Tillståndet skall innehålla ej
mindre de villkor, som föreskrivas av detta rike, än även de villkor,
som må hava uppställts för det andra rikets samtycke enligt art. 13.
I tillståndet skall tillika intagas erinran därom, att det icke är
gällande i det andra riket med mindre sökanden av vederbörande
myndighet i detta rike inhämtat sådan förklaring, som avses i art.
22.
2. Då slutligt beslut meddelats av det rike, där företaget skall äga
rum, skall avskrift därav översändas till det andra riket samtidigt
med att beslutet tillställes sökanden.
*/k/ Tillståndets rättsverkan i det andra riket. */-k/
Art. 22.
1. Då tillstånd till ett företag meddelats och vunnit laga kraft, har
sökanden att inom 180 dagar därefter hos vederbörande myndighet i det
andra riket inhämta denna myndighets förklaring, att tillståndet
tillkommit den ordning, som är föreskriven i denna konvention. Sökes
ej förklaring inom tid, som nu sagts, må företaget ej verkställas utan
att nytt tillstånd meddelas.
2. Därest det strömfall eller den fasta egendom eller det samfärdsels-
eller det flottningsintresse, för vars räkning tillstånd till
företaget meddelats, hör till det andra riket, må förklaring icke
lämnas med mindre beslut meddelats rörande vad enligt art. 3 mom. 2
må bliva föreskrivet.
3. Har sådan förklaring lämnats, åligger envar inom samma rike att mot
ersättning avstå den fasta egendom, som erfordras, samt tåla det
intrång och den skada eller olägenhet, som vållas genom företaget,
allt i överensstämmelse med lagen i detta rike.
Avgift för ansökans behandling.
Art. 23.
Skall enligt lagen i ettdera riket utgå avgift såsom bidrag till
kostnaden för behandling av ansökningen inom detta rike, må beloppet
efter omständigheterna nedsättas under vad eljest kan vara bestämt.
Tillsyn och underhåll.
Art. 24.
1. Beträffande tillsyn å ett företag och underhållet därav gäller
lagen i det rike, där företaget verkställts, dock skall i fråga om
åtgärder inom det andra riket till förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet lagen i detta rike äga tillämpning. Båda rikenas
inbyggare skola äga samma rätt att tillvarataga sina intressen.
2. Vad angår ersättning för skada och olägenhet, som vållas genom
bristande underhåll, gäller lagen i det rike, där skadan eller
olägenheten uppstår.
3. Rörande hushållningen med och framsläppande av vatten skall vad i
denna artikel stadgas med avseende å tillsyn och underhåll äga
motsvarande tillämpning.
Nedläggande.
Art. 25.
1. Beträffande nedläggande av ett företag gäller lagen i det rike, där
företaget verkställts. Båda rikenas inbyggare skola äga samma rätt att
tillvarataga sina intressen. Härvid skola bestämmelserna i art. 15 och
16 äga motsvarande tillämpning.
2. Vad angår skada och olägenhet, som vållas genom ett företags
nedläggande, skola bestämmelserna i art. 6 äga motsvarande
tillämpning.
Samfärdsel och flottning.
Art. 26.
Med avseende å öppnande, bibehållande eller begagnande av farled eller
flottled i vattendrag, varom i art. 1 mom. 2 sägs, skola vartdera
rikets inbyggare i det andra riket åtnjuta samma rättigheter och vara
underkastade samma förpliktelser som detta rikes egna inbyggare.
Vartdera riket må dock meddela särskilda föreskrifter om skyldighet
för inbyggare i det andra riket att ställa säkerhet för de
förpliktelser, som åligga dem såsom flottande.
Särskilda bestämmelser.
Undersökningsarbeten.
Art. 27.
I fråga om undersökningsarbeten som förberedelse till ett företag
skola vartdera rikets inbyggare inom det andra riket åtnjuta samma
rättigheter och vara underkastade samma förpliktelser som detta rikes
egna inbyggare.
*/k/ Tidsfrister. */-k/
Art. 28.
Skall enligt lagen i ettdera riket något påbörjas eller fullgöras inom
bestämd tidsfrist efter det tillstånd till ett företag meddelats,
skall fristen räknas från den tidpunkt, då sådan förklaring, som avses
i art. 22, utfärdats.
*/k/ Ombud. */-k/
Art 29.
1. Den, som äger tillstånd till ett företag, kan av vederbörande
myndighet i det av rikena, där han icke har hemvist, föreläggas att
utse ett av denna myndighet godkänt ombud, som är bosatt inom riket
och som skall äga att å hans vägnar svara vid domstolar och hos andra
myndigheter samt mottaga meddelanden i tvister och andra
angelägenheter, som röra företaget. Ombudets namn och adress skola
anmälas hos vederbörande myndighet i sistnämnda rike för att kungöras
för allmänheten. Iakttages ej vad sålunda är föreskrivet, må denna
myndighet utse ombud.
2. Har den, som idkar flottning inom ettdera riket, icke där sitt
hemvist, skola bestämmelserna i mom. 1 äga motsvarande tillämpning,
med mindre han företrädes av en i överensstämmelse med lagen i detta
rike bildad flottningsföreing.
*/k/ Verkställighet. */-k/
Art. 30.
1. Lagakraftvunnen dom eller lagakraftvunnet utlåtande i ettdera riket
angående ett företag eller angående samfärdsel eller flottning, som
avses i denna konvention, skall, såframt domen eller utlåtandet kan
verkställas i detta rike och avser annat än straff, på begäran
omedelbart verkställas i det andra riket.
2. Hade den förpliktade icke medborgarskap eller hemvist i det rike,
där domen eller utlåtandet meddelats, kan verkställighet ej påfordras,
med mindre han inställt sig i rättegången eller ock stämningen i
behörig tid lagligen delgivits antingen honom personligen eller hans
enligt bestämmelserna i art. 29 utsedda ombud.
3. Vad i mom. 1 stadgas om dom eller utlåtande skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om annat beslut eller fordran i ettdera riket, som
enligt lagen i detta rike må verkställas eller utsökas såsom
lagakraftvunnen dom.
4. Framställning om erhållande av verkställighet göres och mottages
i Norge av vederbörande departement samt i Sverige av
utrikesdepartementets rättsavdelning eller vederbörande länsstyrelse.
Vid framställningen skall fogas bevis av den myndighet, som gör
framställningen, att domen, utlåtandet, beslutet eller fordringen
uppfyller de här ovan stadgade villkor för verkställighet.
5. Verkställigheten sker i vartdera riket enligt där gällande lag.
Förmånsrätt, som enligt ettdera rikets lag är tillagd fordran på
avgifter eller fonder, kan dock icke göras gällande. Belopp, som
inflyter, översändes till den myndighet, som gjort framställningen.
6. Kostnadsersättning, som ålagts den förpliktade i anledning av
frågans prövning, kan indrivas enligt reglerna i denna artikel.
*/k/ Företag utan tillstånd. */-k/
Art. 31.
Har ett företag verkställts utan tillstånd, skola i fråga om
företagets laglighet båda rikenas inbyggare äga samma rätt att
tillvarataga sina intressen.
*/k/ Sammanslutningar. */-k/
Art. 32.
Vad i denna konvention är stadgat i fråga om rättigheter och
förpliktelser inom ettdera riket för det andra rikets inbyggare skall
jämväl äga tillämpning beträffande riket och dess kommuner samt där
hemmahörande bolag, föreningar och stiftelser. Med kommun förstås här
jämväl landsting (fylkeskommun).
Statsföretag.
Art. 33.
Skall ettdera riket för egen räkning verkställa ett företag, må den
i konventionen stadgade ordningen för frågans behandling jämkas."
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer och gäller så
länge konventionen bibehåller giltihet.
Med avseende å anläggning, arbete eller åtgärd, som utförts eller
påbörjats före nämnda dag eller verkställes därefter med stöd av
tidigare meddelat tillstånd, skola äldre bestämmelser forfarande
gälla. Konventionens bestämmelser i artiklarna 24 och 25 skola dock
äga tillämpning jämväl å sådana företag. | null | null |
1929:405 | Lag (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 | 1,929 | Företag, varom ansökan göres här i riket
1 § Ansökan i mål eller ärende, som jämlikt konventionen
anhängiggöres vid mark- och miljödomstol eller länsstyrelse,
skall ingivas i ett exemplar utöver det antal, som för varje
särskilt fall eljest finnes föreskrivet.
Skall enligt art. 14 av konventionen ansökan vara åtföljd av
förklaring, som avses där, och är sådan förklaring ej bilagd
ansökningen, skall den avvisas. Vad som nu sagts skall dock
icke äga tillämpning i fråga om ansökan av norska staten.
Lag (2010:994).
2 § Vad i miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet stadgas om ansökans innehåll
skall äga tillämpning jämväl i fråga om verksamhetens
verkningar i Norge; dock erfordras ej uppgift å där belägna
fastigheter, som beröras av verksamheten, eller å ägare eller
nyttjanderättshavare till sådan fastighet eller å de
ersättningsbelopp, som böra utgå till ägare eller annan för
skada å egendom i Norge.
I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad angår
verksamhetens verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det
vattenområde, som där kan komma att röna inverkan av
verksamheten. Lag (1998:863).
3 § Mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen skall, så snart
kungörelse utfärdats om ansökningen, översända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till
Utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska
myndighet. Sedan den förberedande skriftväxlingen avslutats,
får fortsatt behandling av målet eller ärendet icke äga rum,
innan det från Utrikesdepartementet kommit underrättelse som
avses i 4 eller 5 §.
Finner mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen med hänsyn
till omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som
ytterligare behövs, att frågan bör behandlas av kommission, får
framställning om detta sändas till Utrikesdepartementet,
varefter regeringen meddelar beslut i anledning av
framställningen. Lag (2010:994).
4 § Har till Utrikesdepartementet inkommit meddelande, att
samtycke å norsk sida ej erfordras eller att samtycke givits
utan att därför uppställts villkor, skall underrättelse därom
meddelas mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen.
Har samtycke vägrats, skall besked därom meddelas
mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen; och varde
ansökningen av mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen
avslagen. Lag (2010:994).
5 § Om det för samtycke, som givits på norsk sida, uppställts
särskilda villkor, ankommer det på regeringen att besluta
huruvida regeringen vill förbehålla sig prövningen av fråga,
som avses i andra punkten av art. 20 i konventionen. Sedan den
prövning som kan föranledas av detta ägt rum, skall
underrättelse om regeringens beslut samt de från norsk sida
meddelade villkoren tillställas mark- och miljödomstolen eller
länsstyrelsen för den vidare prövning, som med iakttagande av
nämnda beslut och villkor erfordras för målets eller ärendets
avgörande.
Får regeringen enligt första stycket förbehålla sig prövningen
av en viss fråga och är verksamheten av sådan beskaffenhet att
på grund av en bestämmelse i miljöbalken en fråga angående
verksamheten kunnat prövas av regeringen, skall den prövning,
som sålunda i särskilda hänseenden kan ankomma på regeringen,
företas i ett sammanhang. Lag (2010:994).
6 § Stadgandet i art. 7 av konventionen om meddelande av
tillstånd för bestämd tid skall icke äga tillämpning i vad
angår strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket,
för vars räkning verksamheten skall verkställas.
Meddelas tillstånd för bestämd tid, skall i fråga om strömfall
eller fast egendom eller intresse, som berörs därav,
bestämmelserna i 24 kap. 5 § miljöbalken om omprövning icke
gälla. Tiden för tillståndet får icke sättas längre än till 60
år från det kalenderår, under vilket verksamheten enligt därom
meddelad bestämmelse skall ha fullbordats. Lag (1998:863).
7 § Om kungörelse eller annat meddelande, som enligt
miljöbalken skall införas i ortstidning, rör sakägare i Norge,
skall ett exemplar av kungörelsen eller meddelandet översändas
till Utrikesdepartementet för att jämlikt art. 15 i
konventionen tillställas vederbörande norska myndighet.
Bestämmelserna i miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet om underrättelse samt om
delgivning av kungörelse eller annat meddelande skall gälla
även vad angår sakägare i Norge. Lag (1998:863).
Företag, varom ansökan göres i Norge
8 § Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas
av regeringen.
Den, som vill erhålla sådan förklaring, har att till
mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen ingiva ansökan
därom. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt
uppgivas verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar
med angivande av det vattenområde, som av verksamheten kan komma
att beröras. Mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen
översänder med eget yttrande ansökningen till
Utrikesdepartementet. Lag (2010:994).
9 § Då ansökan angående en verksamhet, vilken ingivits till
myndighet i Norge, inkommit till Utrikesdepartementet, ska den
jämte tillhörande bilagor sändas till mark- och miljödomstolen
eller länsstyrelsen. Vad som nu sagts ska även gälla i fråga om
upplysningar som avses i tredje punkten av art. 15 i
konventionen.
Sedan de i första stycket avsedda handlingarna inkommit till
mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen ska denna genast
utfärda kungörelse om ansökan. Kungörelsen ska innehålla dels
uppgift om verksamhetens beskaffenhet och omfattning samt de
verkningar, som därav kan väntas uppkomma inom svenskt område,
dels underrättelse om vad sakägare, som vill hos norsk
myndighet framställa erinran i anledning av verksamheten, har
att iaktta samt om att erinringar i anledning av ansökan ska
inom en viss, i kungörelsen utsatt tid insändas till mark- och
miljödomstolen eller länsstyrelsen. Kungörelsen ska innehålla
tillkännagivande att ett exemplar av ansökningshandlingarna
finns tillgängligt på mark- och miljödomstolens eller
länsstyrelsens kansli eller på annan lämplig plats som mark-
och miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämmer. Genom mark-
och miljödomstolens eller länsstyrelsens försorg ska
kungörelsen så snart det kan ske införas i ortstidning. Ett
exemplar av kungörelsen ska dessutom sändas till
Utrikesdepartementet, Kammarkollegiet, Havs- och
vattenmyndigheten, länsstyrelsen och andra statliga myndigheter
vilkas verksamhet kan beröras av ansökan samt till berörda
kommuner.
Om det sedan kungörelse utfärdats från myndighet i Norge kommer
underrättelse om frågans fortsatta behandling där, ska också
ett sådant meddelande kungöras på sätt som nu har angetts.
Är verksamheten av beskaffenhet, att någon menlig inverkan
därav här i riket uppenbarligen icke är att motse, erfordras ej
kungörelse, som ovan nämnts. Lag (2011:612).
10 § Kan verksamheten antagas bliva till men för allmänna
intressen såsom samfärdsel eller flottning eller fiske av någon
betydenhet eller för vattenreglering eller torrläggning, som
redan verkställts eller med sannolikhet kan motses, åligger
mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen att inhämta
yttrande från myndighet, som i sådant hänseende har att bevaka
det allmännas rätt, ävensom från styrelse eller syssloman för
verksamhet, som av frågan beröres. Yttrande skall avgivas inom
den tid för erinringars framställande, som bestämts i
kungörelsen. Lag (2010:994).
11 § Sedan den enligt 9 § utsatta tiden för erinringars
insändande utgått, skall mark- och miljödomstolen eller
länsstyrelsen till regeringen avge yttrande huruvida enligt
art. 12 av konventionen samtycke till verksamheten på svensk
sida kan anses erforderligt samt huruvida till följd av
omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som
ytterligare behövs, frågan angående verksamheten bör behandlas
av kommission. Om det med hänsyn till utredningens
fullständighet kan ske, bör mark- och miljödomstolen eller
länsstyrelsen också meddela huruvida samtycke bör lämnas och
för sådant fall avge förslag till de villkor, som därför bör
uppställas. Yttrandet skall åtföljas av samtliga till ärendet
hörande handlingar. Avskrift av regeringens beslut i ärendet
skall tillställas mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen.
Lag (2010:994).
12 § När mark- och miljödomstolen ska yttra sig enligt 8 eller
11 § ska domstolen ha den sammansättning som anges i 2 kap.
4 § tredje stycket lagen (2010:921) om mark- och
miljödomstolar.
Kostnaden för en undersökning enligt 3 kap. 4 § lagen om mark-
och miljödomstolar och utgifter i anledning av kungörelser och
liknande betalas av statsmedel. Lag (2021:457).
13 § I fråga om verksamhet, som skall verkställas för svenska
statens räkning, äger regeringen förordna, att frågan om
samtycke till verksamheten skall behandlas i annan ordning än
här ovan i 9-12 §§ är föreskriven. Stadgandet i 9 § skall dock
jämväl för sådant fall gälla i vad därmed avses att bereda
sakägare kännedom om ansökningen och dess behandling samt om
vad de hava att iakttaga, därest de vilja hos norsk myndighet
framställa erinran i anledning av verksamheten. Lag (1998:863).
14 § Förklaring som avses i art. 22 av konventionen, meddelas
av mark- och miljödomstol. Ansökan om sådan förklaring inges
till mark- och miljödomstolen i tre exemplar. Görs ansökan
efter utgången av den i art. 22 stadgade tiden, skall den
avvisas av mark- och miljödomstolen.
I samband med förklaring, som nämnts i första stycket, skall
också prövning äga rum av fråga som avses i art. 3 mom. 2
eller art. 6 och är av beskaffenhet att besked däri skolat
enligt miljöbalken tas upp i medgivande till verksamheten.
Har ansökningshandlingarna ej ingivits i föreskrivet antal
exemplar eller finner mark- och miljödomstolen flera exemplar
vara erforderliga eller innehåller icke handlingarna behövliga
upplysningar för behandlingen av en fråga, som avses i denna
paragraf, får mark- och miljödomstolen förelägga sökanden att
inom viss tid fullständiga vad som sålunda brister vid äventyr,
om det försummas, att ansökningen kan förklaras förfallen.
Lag (2010:994).
15 § Angående behandlingen av fråga, som avses i 14 §, skall i
tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande
ansökningsmål i miljöbalken. Lag (1998:863).
16 § Då förklaring som avses i 14 § har meddelats och vunnit
laga kraft, skall inskrivning ske i vattenboken av de
förhållanden som är av vikt för kännedom om de rättigheter och
skyldigheter här i riket, vilka för framtiden är förenade med
verksamheten. Lag (1998:863).
17 § Ansökan eller ärende, som avses i 8, 9 eller 14 §, tas upp
av den mark- och miljödomstol eller länsstyrelse, inom vilkens
område den inverkan på vattenförhållandena, som det är fråga
om, uppkommer. Lag (2010:994).
Särskilda bestämmelser
18 § Vad som stadgas om skyldighet att ta del i kostnaden för
en verksamhet eller att utge bidrag till denna skall även
tillämpas på verksamhet, som enligt konventionen verkställs
till förmån för strömfall eller fast egendom eller intresse här
i riket. Hänsyn skall dock tas endast till nytta, som här
uppkommer genom verksamheten.
Skall till följd av överenskommelse, som avses i art. 10 av
konventionen, skyldighet att ta del i en verksamhet åvila även
fast egendom eller intresse i Norge, skall vid tillämpningen av
denna paragraf såsom kostnad för verksamheten anses endast den
del därav, som enligt nämnda överenskommelse faller på egendom
eller intresse här i riket. Lag (1998:863).
19 § Fråga om godkännande av överenskommelse, som avses i art.
10 av konventionen, prövas beträffande verksamhet, varom
ansökan göres här i riket, i samband med tillstånd till
verksamheten samt eljest i den ordning, som i 14 och 15 §§ är
för där avsett fall föreskriven. Lag (1998:863).
20 § Är med vattenverksamhet förenad skyldighet för
tillståndshavaren att erlägga bygdeavgift enligt lagen
(1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,
skall vad som sålunda stadgats lända till efterrättelse även i
fråga om verksamhet, vartill tillstånd meddelas enligt
konventionen. Sådan skyldighet får dock icke åläggas till
förmån för intressen utom riket. Vid bestämmande av antalet
avgiftsenheter och inplacering i avgiftsklass skall hänsyn
endast tas till verkningarna här i riket.
Avgift som avses i första stycket får, om det är skäligt med
hänsyn till avgiftsskyldighet som ålagts enligt art. 8 av
konventionen eller andra omständigheter, sättas lägre än vad
som eljest är stadgat eller också helt efterges. Lag
(1998:863).
21 § Vad i 12 § är stadgat om yttrande, som där sägs, skall äga
tillämpning jämväl i fråga om meddelande av upplysning, varom
enligt art. 16 av konventionen framställning inkommer till
mark- och miljödomstolen eller länsstyrelsen.
Vill myndighet här i riket inhämta upplysning, som avses i
nämnda artikel, skall framställningen därom insändas till
Utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska
myndighet. Lag (2010:994).
22 § Fråga om ställande av säkerhet, som avses i art. 11 av
konventionen, prövas beträffande verksamhet, för vilket ansökan
görs här i riket, i samband med tillstånd till verksamheten
samt eljest vid meddelande av samtycke till verksamheten eller
i den ordning, som i 14 och 15 §§ är föreskriven för där avsett
fall. Angående sådan säkerhet tillämpas vad som är föreskrivet
i 9 kap. 3 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet. Lag (1998:863).
23 § Föreläggande, varom stadgas i art. 29 av konventionen,
meddelas av länsstyrelsen i det län, där verksamheten utövas
eller den flottled, varom fråga är, framgår eller, om
verksamheten utövas i Norge, inverkan å vattenförhållandena
till följd av verksamheten uppkommer.
Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse
därom jämte uppgift å ombudets namn och adress införas i en
eller flera av ortens tidningar samt i allmänna tidningarna.
Sker ändring i förhållande, som tidigare kungjorts, skall den
på samma sätt offentliggöras. Uppgifter, som nu nämnts, skola
tillika upptagas i särskild, hos länsstyrelsen tillgänglig
förteckning.
Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas
i den ordning, som angående lösen för expedition är
föreskriven. Lag (1998:863).
Övergångsbestämmelser
1983:1010
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Om ett vattenmål
har anhängiggjorts hos vattendomstol eller ansökan om
förordnande av förrättningsman gjorts eller förordnande enligt
3 kap. 11 § vattenlagen (1918:523) om syneförrättning meddelats
före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.
1998:863
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en
förrättningsman skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser. | null | null |
1929:79 | null | 1,929 | null | 1927:77 | null |
1930:105 | Lag (1930:105) angående införande av lagen om testamente | 1,930 | 1 § Den nu antagna lagen om testamente skall jämte vad här nedan
stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1931.
Har testator avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag
fortfarande äga tillämpning.
2 § 16 kap. ärvdabalken 1 § första och andra punkterna samt tredje
punkten, såvitt angår testamente, ävensom 2 och 3 §§;
18 kap. samma balk 1 §, 3 § såvitt angår klandertalans anställande
inom viss tid, och 4 §;
2 kap. 9 § lagen om arv;
tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg
därtill;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser.
3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i
stälet tillämpas.
4 § Bestämmelserna i 4 kap. 9 och 10 §§ nya lagen skola lända till
efterrättelse, ändå att testator avlidit före lagens ikraftträdande.
5 § Förordnande, som enligt 2 kap. 2 § nya lagen skulle sakna laga
verkan eller som ej tillkommit i den i 2 kap. samma lag föreskrivna
formen, vare likväl giltigt, där det före lagens ikraftträdande
upprättats i enlighet med då gällande regler. | null | null |
1930:106 | Lag (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda | 1,930 | Det som sägs i 9 kap. 2 § ärvdabalken om förordnande genom
testamente till den som inte är född eller avlad vid testators
död gäller också för förordnande genom annan rättshandling till
förmån för den som inte är född eller avlad vid tiden för
förordnandet. Lag (2005:109). | null | null |
1930:109 | null | 1,930 | null | 1928:281 | null |
1930:17 | Brev (1930:17) till Generaltullstyrelsen angående sättet för offentliggörandet av statistisk varuförteckning | 1,930 | Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 7 november 1929 bemyndigat
Generaltullstyrelsen att i Tullverkets författningssamling
kungöra bland annat tulltaxa med statistisk varuförteckning
ävensom att, i den mån ändringar framdeles kunde finnas
påkallade i förteckningen, i samråd med Kommerskollegium
verkställa och kungöra sådana ändringar, finner Kungl. Maj:t
gott förklara, att förteckningen samt de ändringar i densamma,
som framdeles kunna varda bestämda, icke komma att, på sätt
hittills skett, allmänneligen kungöras genom införande i
Svensk författningssamling. | null | null |
1930:172 | null | 1,930 | null | 1921:410 | null |
1930:173 | Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid | 1,930 | 1 § Då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter
vecka, månad eller år, varde den dag för slutdag ansedd som genom sitt
namn i veckan eller sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken
tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den
månadens sista dag ansedd för slutdag.
2 § Infaller den tid, då enligt lag eller särskild författning
en åtgärd senast ska vidtas, på en söndag, annan allmän
helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton,
får åtgärden vidtas nästa vardag.
Första stycket gäller inte i fråga om
1. de frister för häktningsframställning och
häktningsförhandling som anges i 24 kap. 12 och 13 §§, 17 §
fjärde stycket och 19 § rättegångsbalken,
2. den frist för sammanträde som anges i 19 § andra stycket
lagen (1988:688) om kontaktförbud och som gäller
a) i ärende om kontaktförbud avseende gemensam bostad, och
b) i ärende om förbud enligt 3 kap. 5 § första stycket 2 lagen
(2015:642) om europeisk skyddsorder, och
3. den frist för övervakningsnämndens prövning av
Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande som
anges i 26 kap. 22 § och 28 kap. 11 § brottsbalken.
Lag (2022:931).
Övergångsbestämmelser
1930:173
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.
Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över
allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som
därmed äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen
den 28 maj 1897 (nr 51) om beräkning i vissa fall av tid, som avses i
förordningen angående patent och i lagen om skydd för varumärken, lagen
den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7) om beräkning i vissa fall av tid, som
avses i lagen om skydd för vissa mönster och modeller, lagen den 14 juni
1901 (nr 38 s. 47) om beräknande av fatalietid i visst fall, så ock vad
i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot denna lags
bestämmelser.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas. | null | null |
1930:190 | null | 1,930 | null | 1928:370 | null |
1930:217 | Kungörelse (1930:217) med vissa bestämmelser i anledning av lagen om tillsyn över stiftelser den 24 maj 1929 (nr 116) | 1,930 | 1 § Det sammandrag av räkenskaperna, som stiftelses styrelse jämlikt 14 §
lagen om tillsyn över stiftelser har att insända till Konungens
befallningshavande, skall upptaga tillgångar och skulder vid början av
det senast förflutna räkenskapsåret, en sammanställning av inkomster och
utgifter under nämnda år samt tillgångar och skulder vid samma års
utgång. Sammandraget skall vara uppställt i huvudsaklig överensstämmelse
med härvid såsom bil. A fogade formulär /n1/ med därå lämnade
anvisningar.
Bilagan finns inte med här.
2 § Den förteckning över stiftelser som avses i 21 § lagen om tillsyn
över stiftelser skall vara anordnad såsom liggare.
Över stiftelser som står under tillsyn skall det dessutom föras en
särskild liggare, kallad granskningsliggare.
Liggarna skall utformas så att bladen kan tas ut och sättas in utan att
skadas. I vardera liggaren skall för varje stiftelse avses ett blad.
Bladen i den liggare som innehåller förteckningen över stiftelserna
numreras i löpande följd, allteftersom anmälningarna om stiftelserna har
kommit in. Förordning (1992:408).
3 § I förteckningen över stiftelser skall för varje stiftelse antecknas:
1) stiftelsens benämning;
2) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;
3) stiftares namn, yrke och hemvist;
4) stiftelseurkundens art och dagen för utfärdandet;
5) stiftelsens ändamål;
6) stiftelsens förmögenhet vid tiden för anmälan;
7) stiftelsens räkenskapsår;
8) föreskrifter om revision;
9) dagen då stiftelsens stadgar fastställts;
10) dagen då stiftelsen ställts under tillsyn;
11) dag då stiftelsens stadgar ändrats; samt
12) styrelsen sammansättning. Kungörelse (1957:618).
4 § I granskningsliggaren skall för varje stiftelse antecknas:
1) stiftelsens benämning;
2) stiftelsens postadress;
3) dagen för stiftelseurkundens utfärdande;
4) stiftelsens räkenskapsår;
5) dagen då årsberättelse, räkenskapssammandrag och revisionsberättelse
inkommit; samt
6) dagen då de under 5) omförmälda handlingarna granskats. Kungörelse
(1957:618).
5 § Hos Konungens befallningshavande förvarade handlingar rörande
stiftelser, som upptagits i den i 2 § första stycket avsedda
förteckning, skola för varje stiftelse sammanföras i en akt. Akterna
numreras i löpande följd, allteftersom anmälningarna om stiftelserna
inkommit. Kungörelse (1957:618).
6 § Avgift tas ut för prövning av ansökan enligt 5 § lagen (1929:116) om
tillsyn över stiftelser. För ansökningsavgiftens storlek m. m. gäller
bestämmelserna i 9--14 §§ avgiftsförordningen (1992:191), varvid
avgiftsklass 3 tillämpas. Förordning (1992:805).
Övergångsbestämmelser
1957:618
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958.
Förteckning, som upprättats enligt vad i 2 § första stycket i dess
hittillsvarande lydelse stadgas, må jämväl efter sagda dag användas
beträffande stiftelse, som dessförinnan anmälts; dock skola blad,
upprättade enligt det såsom bilaga B vid kungörelsen den 6 juni 1930 med
vissa bestämmelser i anledning av lagen om tillsyn över stiftelser den
24 maj 1929 fogade formuläret, icke vidare tillhandahållas.
1995:1280
1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Genom denna förordning upphävs kungörelsen (1930:217) med
vissa bestämmelser i anledning av lagen om tillsyn över
stiftelser d. 24 maj 1929 (nr 116). Bestämmelserna i 1 §
kungörelsen skall dock tillämpas i fråga om räkenskapsår som
har inletts före den 1 januari 1996. | null | null |
1930:267 | Lag (1930:267) om bokföring vid enskild järnväg | 1,930 | Allmänna bestämmelser
1 §. Bokföring vid enskild järnväg åligger envar, som innehar koncession
å järnvägsanläggningen, så ock envar, staten likväl undantagen, till
vilken järnvägsdriftens upprätthållande genom Kungl. Maj:ts förordnande
överlämnats eller av koncessionshavaren helt eller delvis överlåtits.
Sådan bokföringspliktig kallas här nedan järvägsförvaltning.
2 §. Om sättet för bokföringen skola, i den mån avvikande bestämmelser
ej här nedan meddelas, gälla föreskrifterna i bokföringslagen den 31 maj
1929 samt, där järnvägsförvaltning utgöres av aktiebolag, i lagen om
aktiebolag den 12 augusti 1910.
Konungen äger att efter ansökan befria järnvägsförvaltning, vars
järnvägsdrift är utan större allmän betydelse, från iakttagandet av de
om bokföringen här nedan meddelade bestämmelser.
Om järnvägsaktiebolags bokföring.
3 §. Järnvägsaktiebolags räkenskaper skola avslutas för kalenderår och
omfatta alla på året belöpande inkomster och utgifter, även om likvid ej
ägt rum. De skola så uppläggas och föras, att av dem kunna utan omgång
hämtas alla de uppgifter, som balansräkningen samt vinst- och
förlusträkningen jämlikt 8 § skola innehålla.
Vid bokföringen skall noga tillses, att anläggnings- och
underhållskostnader ej sammanblandas.
4 §. I inventariet och balansräkningen skola tillgångar, avsedda till
stadigvarande bruk för bolaget, upptagas till belopp, vartill
kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått (*/k/
anläggningsvärdet */-k/).
Har järnväg öppnats för allmän trafik, och sker sedan nybyggnad eller
annan nyanläggning för stadigvarande bruk, skola i anläggningsvärdet
inräknas jämväl kostnaderna för materiel, som därvid tillhandahållits
från den färdiga banan, och för transporter eller andra arbeten, som med
anlitande av denna utförts för nyanläggningen.
Utrangeras något av de till stadigvarande bruk avsedda tillgångarna,
skall anläggningsvärdet minskas med det utrangerades bokföringsvärde.
Förändras något av nämnda tillgångar, skall anläggningsvärdet ökas med
den därav föranledda kostnaden, beräknad på sätt ovan sägs. Innebär
förändringen även utrangering, skall anläggningsvärdet tillika minskas
med skälig del av det förändrades tidigare bokföringsvärde.
5 §. */k/ 1 mom. */-k/ Till förnyelsefond skall årlig avsättning äga rum
med belopp, motsvarande den värdeminskning, som av ålder, nyttjande
eller annan jämförlig orsak uppkommer å de till stadigvarande bruk för
bolaget avsedda tillgångarna, och må förty avskrivning å värdet av sagda
tillgångar ej ske. Avsättningen skall beräknas enligt grunder, som
fastställas av Konungen; ägande bolaget hos Konungen eller myndighet,
som Konungen förordnar, göra framställning om tillstånd att avsätta
enligt andra grunder eller om befrielse för visst år från avsättning.
Kan avsättning ej till fullo verkställas, utan att årets verksamhet
kommer att utvisa förlust, som ej kan täckas av balanserad vinst från
föregående år eller av medel, avsatta till framtida förfogande, skall
beloppet i erforderlig utsträckning föras inom linjen.
Vid avsevärd och varaktig förbättring av bolagets ekonomiska ställning
skola inom linjen förda avsättningar uppföras såsom effektiv skuld å
förnyelsefonden, i samband varmed motsvarande belopp må upptagas å ett
särskilt tillgångskonto, benämnt "kostnader att framdeles täcka".
*/k/ 2 mom. */-k/ Utrangeras eller förändras tillgång, för vilken
avsättning till förnyelsefonden skall äga rum, skall fonden minskas med
belopp, varmed anläggningsvärdet, på sätt i 4 § stadgas, skall minnskas.
Ej må förnyelsefonden annorledes nedskrivas. Överstiger minskningen av
anläggningsvärdet det belopp, vartill fonden uppgår, må skillnaden
påföras tillgångskontot "kostnader att framdeles täcka".
Vid utrangering eller förändring av tillgång, för vilken avsättning till
förnyelsefonden ej äger rum, må ock belopp, varmed anläggningsvärdet
skall minskas, påföras nämnda tillgångskonto.
6 §. Där så finnes erforderligt, må såsom tillgång å kontot "kostnader
att framdeles täcka" upptagas kostnader för bolagets bildande ävensom
finansomkostnader, såsom kapitalrabatter, kursförluster och dylikt.
Anståndsränta å statslån må föras inom linjen men skall vid
betalningsskyldighetens inträde utföras såsom effektiv skuld. I samband
med sådant utförande må tillgångskontot "kostnader att framdeles täcka"
påföras ett mot räntan svarande belopp.
7 §. Belopp, vilka enligt 5 § eller 6 § första stycket påförts
tillgångskontot "kostnader att framdeles täcka", skola amorteras enligt
planer, uppgjorda i överensstämmelse med grunder, som av Konungen
fastställas.
8 §. I enlighet med föreskrifter, som Konungen meddelar, skola i
balansräkningen tillgångar och skulder, efter deras art och
användningssätt, samt i vinst- och förlusträkningen inkomster och
utgifter för året fördelas å poster så ock närmare upplysningar angående
posterna givas.
9 §. Det åligger bolaget att till myndighet och inom tid, som Konungen
bestämmer, avlämna balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
ävensom förvaltnings- och revisionsberättelserna jämte utdrag av
bolagsstämmans protokoll om balansräkningens fastställande och om
användningen av vinst.
Om skyldighet att avlämna ekonomiska och statistiska uppgifter förordnar
Konungen.
10 §. Vad ovan i 8 § är föreskrivet utgör ej hinder för bolaget att för
bolagsstämman framlägga balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
i ett mera sammandraget skick.
Om annan järnvägsförvaltnings bokföring.
11 §. För annan järnvägsförvaltning än järnvägsaktiebolag skola, såvitt
angår järnvägsrörelsen och därmed sammanhörande rörelse (*/k/
järnvägsverksamheten */-k/), de för järnvägsaktiebolag i denna lag givna
bestämmelser äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock av vad i
12 § stadgas. Sådan järnvägsförvaltning skall förty hålla bokföringen
för järnvägsverksamheten såvitt möjligt skild från bokföringen för annan
verksamhet; och aktiebolag, som driver rörelse vid sidan av
järnvägsverksamheten, har att upprätta balansräkning samt vinst- och
förlusträkning dels för bolagets verksamhet i dess helhet och dels för
allenast järnvägsverksamheten.
12 §. */k/ 1 mom. */-k/ Belopp, som i 5 § 1 mom. andra stycket avses,
skall föras inom linjen, så snart täckning ej kan ske av balanserad
vinst från föregående års järnvägsverksamhet.
*/k/ 2 mom. */-k/ Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga
tillämpning.
*/k/ 3 mom. */-k/ Balansräkning samt vinst- och förlusträkning skola för
kommun avgivas av trafikföreståndaren.
*/k/ 4 mom. */-k/ Vad i 9 § första stycket är stadgat skall, såvitt
angår annan järnvägsförvaltning än aktiebolag, ej tillämpas i fråga om
andra handlingar än balansräkning samt vinst- och förlusträkning.
Ansvarsbestämmelser.
13 §. */k/ 1 mom. */-k/ Med böter från och med femtio till och med
tvåtusen kronor eller med fängelse straffes
1) styrelseledamot i järnvägsaktiebolag vilken mot bättre vetande lämnar
oriktiga uppgifter i balansräkning eller vinst- och förlusträkning eller
vid upprättande av sådan handling förfar i strid med föreskrifterna i
denna lag;
2) envar annan, som mot bättre vetande i balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, som avlämnas till myndighet, vilken avses i 9 §,
meddelar oriktiga uppgifter eller vid handlingens upprättande förfar i
strid med bestämmelserna i 11 och 12 §§.
Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.
*/k/ 2 mom. */-k/ Envar styrelseledamot eller annan uppgiftsskyldig, som
underlåter att, i vad på honom skäligen må bero, ombesörja, att de i 9 §
första stycket omförmälda handlingar varda i rätt tid och i behörigt
skick till vederbörlig myndighet avlämnade, straffes med böter från och
med femtio till och med ettusen kronor.
*/k/ 3 mom. */-k/ Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmänna strafflagen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.
Vid tillämpningen skall med avseende å äldre förhållanden iakttagas:
1. Har järnvägsförvaltning, då denna lag träder i kraft, i senaste
balansräkning upptagit tillgång, avsedd till stadigvarande bruk, till
högre belopp än det, vartill kostnaderna för dess anskaffning eller
tillverkning uppgått, och var sådant enligt äldre lag tillåtet, skall
vad i 4 § stadgas ej utgöra hinder för, att sagda högre belopp i sin
helhet upptages såsom anläggningsvärde.
2. Har före denna lags ikraftträdande avskrivning verkställts så, att
anläggningsvärdet för tillgångar, som avses i 4 §, därigenom minskats,
eller kostnad, som enligt denna lag skolat hänföras till sagda värde,
upptagits såsom underhållskostnader, må anläggningsvärdet ökas med
belopp, motsvarande vad sålunda bokförts. Sker så, skall beloppet
samtidigt påföras förnyelsefonden.
3. Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga
om kostnader, som belöpa på tiden före lagens ikraftträdande. | null | null |
1930:268 | null | 1,930 | null | 1911:53 s.1 | null |
1930:33 | Kungörelse (1930:33) angående kunskap i finska språket såsom befordringsgrund vid tillsättande av vissa tjänstebefattningar | 1,930 | null | null |
|
1930:369 | Kungörelse (1930:369) med närmare bestämmelser om bokföring vid enskild järnväg | 1,930 | 1 § Vid enskild järnväg skall avsättning till förnyelsefond äga rum
för tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för järnvägsrörelsen,
med belopp motsvarande viss procent å byggnadskostnaden för sagda
tillgångar, nämligen:
för rullande materiel ................................... 2,5-- 5 %
för inventarier ......................................... 5--10 %
för övriga till järnvägsanläggningen hörande tillgångar.. 1 %
samt för tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för rörelse,
sammanhörande med järnvägsrörelsen, med ett efter tillgångarnas
varaktighet avpassat belopp.
Framställning om avsättning enligt andra grunder än nu stadgats eller om
befrielse från avsättning göres hos Konungen.
2 § Vid uppgörandet av amorteringsplan för belopp, som enligt 5 § 1 mom.
lagen om bokföring vid enskild järnväg förts såsom tillgång å kontot
''kostnader att framdeles täcka'', må amorteringstiden icke sättas
längre än till trettio år och ej heller längre än till tre gånger det
antal år, varunder avsättningar till förnyelsefond förts inom linjen.
I amorteringsplan för belopp, som påförts sagda konto enligt 5 § 2 mom.
eller 6 § första stycket samma lag, skall amorteringstiden beräknas med
hänsyn till beloppens storlek i förhållande till det överskott,
verksamheten eller, där fråga är om annan järnvägsförvaltning än
järnvägsaktiebolag, järnvägsverksamheten i regel lämnar. Därvid
iakttages, att amorteringstiden ej må överstiga tio år; dock må i fråga
om kapitalrabatter lånets amorteringstid tillämpas.
Finnes i särskilt fall längre amorteringstid än ovan sägs erforderlig,
må framställning om dess utsträckande göras hos Konungen.
3 § I balansräkningen skola tillgångar och skulder och i vinst- och
förlusträkningen inkomster och utgifter fördelas å poster i enlighet med
härvid fogade formulär (uteslutet här) jämte anvisningar. Möter, på
grund därav att järnvägsförvaltning jämte järnvägsverksamheten även
driver annan rörelse eller att järnvägsförvaltning utgöres av enskild
person eller av annan särskild orsak, avsevärd svårighet att i visst
eller vissa avseenden tillämpa den sålunda angivna bokföringen, må sådan
avvikelse ske, som med hänsyn till omständigheterna påkallas. I ty fall
skall nöjaktig redogörelse lämnas för anledningen till avvikelsen.
4 § Senast fyra månader efter räkenskapsårets slut skall
järnvägsförvaltning insända balansräkning samt vinst- och förlusträkning
jämte bilagor till kommunikationsdepartementet, statens järnvägar,
statens vägverk och, där järnvägsförvaltning innehar statslån, jämväl
riksgäldskontoret. Handlingarna överlämnas till statens järnvägar i två
och till övriga myndigheter i ett exemplar.
Den aktiebolag åliggande skyldigheten att avlämna förvaltnings- och
revisionsberättelserna jämte utdrag av bolagsstämmans protokoll om
balansräkningens fastställande och om användningen av vinst skall, genom
handlingarnas insändande efter vad i första stycket är beträffande där
avsedda handlingar föreskrivet, fullgöras sist en månad efter det
balansräkningen blivit fastställd. Kungörelse (1967:689).
5 § De uppgifter angående järnväg och trafiken därå, som äro behövliga
för upprättandet av en allmän svensk järnvägsstatistik, ävensom
månatliga driftekonomiska uppgifter skola av järnvägsförvaltningen
upprättas och till statens järnvägar insändas å tider och enligt
formulär, som efter svenska järnvägsföreningens hörande fastställas av
statens järnvägar. Kungörelse (1967:689). | null | null |
1930:54 | Påbud (1930:54) angående reviderad översättning av Luthers lilla katekes | 1,930 | null | null |
|
1930:71 | null | 1,930 | null | 1920:930 | null |
1931:148 | null | 1,931 | null | 1902:71 s.1 | null |
1931:152 | Lag (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens | 1,931 | 1 § har upphävts genom lag (1970:413).
2 § har upphävts genom lag (1970:413).
Obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt
liknande brott
3 § I näringsverksamhet anställd person, som under den tid,
tjänstavtalet är gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel
eller att göra skada, obehörigen använder sig av eller yppar
fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, varom han
under samma tid erhållit kännedom och som han vet utgöra en
arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med dagsböter eller med fängelse
i högst ett år; ersätte ock uppkommen skada.
Lag samma vare, om någon i annat fall, i avsikt varom i första stycket
förmäles, obehörigen använder sig av eller giver annan del av ritning,
mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild, som han för
utförande av arbete eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd.
I fråga om den som är anställd hos det allmänna tillämpas bestämmelserna
i sekretesslagen (1980:100) i stället för första stycket. Lag
(1980:881).
4 § Är gärning, som avses i 3 §, enligt (22 kap. strafflagen) att bedöma
såsom trolöshet mot huvudman, skall vad i sagda paragraf finnes stadgat
ej vinna tillämpning.
5 § Om någon i avsikt, som omförmäles i 3 §, obehörigen använder sig av
eller giver annan del av yrkeshemlighet eller i paragrafens andra stycke
avsedd förebild, varom han vunnit kännedom genom honom lämnat meddelande
av den i samma paragraf angivna art, varde, såframt han, då han mottog
meddelandet, ägde kännedom om de förhållanden, som gjorde detsamma
otillåtet, straffad på sätt i 3 § sägs ävensom förpliktad att gottgöra
uppkommen skada.
6-8 §§ har upphävts genom lag (1977:102).
9 § har upphävts genom lag (1974:161).
Allmänna bestämmelser
10 § Med näringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på
ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Lag
(1942:246).
11 § Berättigad att anställa talan enligt denna lag är i de uti 3 och 5
§§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild obehörigen
använts eller röjts.
Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för brott, varom i
denna lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast efter
angivelse av den, som enligt första stycket äger anställa talan i
anledning av sådant brott. Lag (1977:102).
12 § har upphävts genom lag (1980:881).
13 § Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år
från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol.
Försummas det, have han förlorat sin talan.
14 § Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Lag
(1942:246).
Övergångsbestämmelser
1990:409
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
2. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens. Bestämmelserna om skadestånd i den lagen tillämpas
dock alltjämt i fråga om handlingar som har företagits före
ikraftträdandet. | null | null |
1931:154 | null | 1,931 | null | 1904:26 s.1 | null |
1931:155 | Lag (1931:155) angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar | 1,931 | Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra
veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att Konungen
skall äga, efter avtal med Danmark, Finland, Island och Norge eller
med en eller flera av dessa stater, meddela bestämmelser om
internationella rättsförhållanden rörande rättsverkningar av äktenskap
mellan undersåtar i fördragsslutande stat. | null | null |
1931:283 | null | 1,931 | null | 1927:77 | null |
1931:286 | null | 1,931 | null | 1929:405 | null |
1931:370 | null | 1,931 | null | 1917:281 | null |
1931:371 | null | 1,931 | null | 1908:74 s.1 | null |
1931:404 | Skrivelse (1931:404) till domänstyrelsen angåendefastställande av gränsen för Töfsingdalens nationalpark i Idre socken av Kopparbergs län | 1,931 | I en till riksdagen den 7 februari 1930 avlåten proposition,
nr 79, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att såsom
nationalpark, under benämning Töfsingdalens nationalpark, finge
avsättas ett i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag närmare angivet, å kronoparken Idre i Kopparbergs län
beläget område.
Sedan riksdagen - - - omförmälda avseende.
Kungl. Maj:t finner gott att för ifrågavarande nationalpark
fastställa den gräns, som finnes angiven å härvid fogade, år 1924
upprättade karta.
Därjämte förklarar - - - med sjöar. | null | null |
1931:423 | null | 1,931 | null | 1919:821 | null |
1931:429 | Förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap | 1,931 | KM:t har - - - funnit gott förordna, att, såvitt angår förhållandet till
Danmark, Finland, Island och Norge, skola här i riket lända till
efterrätelse följande bestämmelser, vilka ansluta sig till en den 6
februari 1931 mellan Sverige och nämnda stater ingången konvention
innehållande internationellt privaträttslig bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap:
I. Äktenskap
1 § Söker medborgare i fördragsslutande stat hindersprövning eller
lysning till äktenskap hos myndighet tillhörande annan sådan stat,
prövas hans rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i den staten, om
någon av de trolovade har sitt hemvist där, men annars enligt hemlandets
lag. Sistnämnda lag skall dock alltid tillämpas, om sökanden begär det.
Skall hemlandets lag tillämpas, kan vederbörande myndighet ålägga
sökanden att styrka sin rätt att ingå äktenskapet genom intyg från
myndighet tillhörande hemlandet.
Kräves vid prövning av äktenskapshinder i fördragsslutande stat enligt
den statens lag ej föräldrarnas eller förmyndarens samtycke till
äktenskapet, skall beträffande den som har hemvist i annan
fördragsslutande stat vad den statens lag föreskriver om krav på sådant
samtycke lända till efterrättelse.
Om hindersprövning och lysning gäller i övrigt lagen i den stat
prövnings- eller lysningsmyndigheten tillhör. Kungörelse (1973:1181).
2 § Har hindersprövning eller lysning ägt rum hos myndighet tillhörande
fördragsslutande stat, kan vigsel, så länge hindersprövningen eller
lysningen äger giltighet, förrättas av myndighet tillhörande annan
fördragsslutande stat utan ny hindersprövning eller lysning. Detta
gäller oavsett om de trolovade äro medborgare i fördragsslutande stat.
Om vigsel gäller i övrigt lagen i den stat vigselmyndigheten tillhör.
Kungörelse (1969:723).
2 a § Har upphävts genom lag (2019:236).
3 § Bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska
situationer finns i lagen (2019:234) om makars och sambors
förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.
Lag (2019:236).
3 a § Har upphävts genom lag (2019:236).
3 b § Har upphävts genom lag (2019:236).
3 c § Har upphävts genom lag (2019:236).
4 § Har upphävts genom lag (2019:236).
5 § Har upphävts genom lag (2019:236).
6 Har upphävts genom lag (2019:236).
7 § Ett yrkande om äktenskapsskillnad mellan makar som är
medborgare och har sin hemvist i en fördragsslutande stat tas
upp i Sverige om
1. makarna har sin hemvist här,
2. makarna senast hade hemvist samtidigt här och en av dem
fortfarande är bosatt här,
3. makarna är svenska medborgare,
4. svaranden har sin hemvist här,
5. någon av makarna har sin hemvist här, om en ansökan om
äktenskapsskillnad är gemensam,
6. käranden har sin hemvist här, om han eller hon varit bosatt
här i minst ett år omedelbart innan ansökningen gjordes, eller
7. käranden är svensk medborgare och har sin hemvist här, om
han eller hon varit bosatt här i minst sex månader omedelbart
innan ansökningen gjordes. Lag (2019:236).
8 § En svensk domstol får i samband med ett yrkande om
äktenskapsskillnad också pröva frågor om tillfälligt hävande
av sammanlevnaden. Även frågor om vårdnad om barn, barns
boende och umgänge med barn får prövas i samband med ett
sådant yrkande, om
1. barnet är makarnas gemensamma, och
2. barnet har sin hemvist i Sverige.
Om barnet inte har sin hemvist i Sverige, får frågor om
vårdnad om barn, barnets boende och umgänge med barn ändå tas
upp här, om
1. barnet har sin hemvist i en fördragsslutande stat,
2. barnet är makarnas gemensamma och åtminstone en av makarna
har vårdnaden om barnet,
3. makarna har godtagit att frågan prövas här, och
4. det är till barnets bästa att frågan prövas här.
Lag (2019:236).
8 a § Om en talan angående en fråga enligt 7 eller 8 § väcks i
en svensk domstol när det redan pågår ett förfarande mellan
samma parter vid en behörig myndighet i en annan
fördragsslutande stat, ska talan avvisas till förmån för den
myndigheten.
Vid tillämpning av första stycket ska en fråga om legal
separation och en fråga om äktenskapsskillnad anses vara samma
fråga. Lag (2019:236).
9 § Vid prövning av frågor som avses i 7 och 8 §§ tillämpas
svensk lag.
Om legal separation har beslutats i en fördragsslutande stat,
har makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående
betänketid, under förutsättning att de har levt åtskilda under
en tid som motsvarar betänketiden och att de inte har
återupptagit sammanlevnaden. Lag (2019:236).
10 § Om en make avlider efter det att legal separation
beslutats och om den tillämpliga lagen inte innehåller regler
om legal separation ska, i fråga om efterlevande makes rätt
att ärva eller ta testamente efter den avlidne, den legala
separationen likställas med äktenskapsskillnad, om den legala
separationen bestod vid dödsfallet. Lag (2019:236).
II. Adoption
11 § Vill medborgare i fördragsslutande stat, som har hemvist i sådan
stat, adoptera någon, som har medborgarskap i en av staterna, skall
ansökningen göras i den stat, där adoptanten har hemvist.
12 § Vid prövning av ansökningen tillämpas i varje stat där gällande
lag. Är den, som skall adopteras, under aderton år och har han hemvist i
hemlandet, må ansökningen dock ej bifallas i annan stat, utan att
vederbörande barnavårdsmyndighet i hemlandet haft tillfälle att avgiva
yttrande.
13 § Ansökan om hävande av adoptivförhållande mellan medborgare i
fördragsslutande stater skall, om adoptionen ägt rum i sådan stat,
upptagas i den stat, där adoptanten har hemvist, eller, om han ej har
hemvist i fördragsslutande stat, där adoptivbarnets hemvist är.
Vid prövning av ansökningen tillämpas i varje stat där gällande lag.
III. Förmynderskap
14 § Förmynderskap för underårig medborgare i en av de fördragsslutande
staterna, vilken har hemvist i en av de övriga, anordnas i sistnämnda
stat, såframt ej förmynderskap redan i annan fördragsslutande stat
utövas av lagbestämd eller särskilt förordnad förmyndare.
Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning å omyndighetsförklaring
och förmynderskap för omyndigförklarad.
15 § Tillfälligt förmynderskap kan anordnas och andra tillfälliga
åtgärder vidtagas i envar av staterna.
16 § Vid prövning av frågor, som avses i 14 och 15 §§, tillämpas i varje
stat där gällande lag.
17 § Omyndighetens verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende och
förmyndarens behörighet bedömas enligt lagen i den stat, där
förmynderskapet utövas.
Vad nu är sagt skall ej hava avseende å rätt att ingå förbindelse enligt
växel eller check.
18 § Förmynderskap kan efter förhandling mellan vederbörande
statsdepartement överflyttas till annan stat, om den omyndige tagit
hemvist därstädes eller överflyttning av annan grund finnes lämplig.
19 § Fråga om hävande av omyndighetsförklaring, som meddelats i
fördragsslutande stat, skall, om den omyndigförklarade är medborgare i
sådan stat, prövas i den stat, där förmynderskapet är anordnat.
Vid prövningen tillämpas i varje stat där gällande lag.
20 § Varder medborgare i fördragsslutande stat omyndigförklarad i annan
sådan stat eller häves omyndighetsförklaring i annan stat än hemlandet,
skall underrättelse ofördröjligen översändas till vederbörande
statsdepartement därstädes.
21 § Vad i 17, 19 och 20 §§ är stadgat angående omyndighetsförklaring
skall äga motsvarande tillämpning, då danskt lavvaergemaal anordnats för
medborgare i fördragsslutande stat, vilken har hemvist i Danmark och för
vilken förmynderskap ej redan är anordnat i annan fördragsslutande stat.
Den, som står under lavvaergemaal i Danmark, må utan hinder därav
omyndigförklaras i annan stat, där han tagit hemvist.
21 a § Särskilda bestämmelser om förvaltarskap enligt
föräldrabalken och förmynderskap för omyndigförklarade finns i lagen
(1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt
föräldrabalken m. m. Lag (1988:1323).
IV. Allmänna bestämmelser
22 § Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets
beslut, som meddelats i en annan fördragsslutande stat med
tillämpning av bestämmelser som motsvarar 7, 8, 11, 13, 14,
15, 19 eller 21 §, ska gälla i Sverige utan något särskilt
beslut och utan att det görs någon prövning av avgörandets
riktighet eller myndighetens behörighet. Detsamma gäller en
lagakraftvunnen dom som meddelats i en annan fördragsslutande
stat och avser ogiltighet eller återgång av äktenskap mellan
medborgare i någon fördragsslutande stat. Lag (2019:236).
23 § Har upphävts genom lag (2019:236).
Övergångsbestämmelser
2001:398
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen
får sättas i kraft i förhållande till ett eller flera av de
nordiska länderna.
2. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ medför inte att svensk domstols
behörighet går förlorad beträffande en talan som har väckts
före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en talan som har
väckts före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för avgöranden som har
meddelats före ikraftträdandet.
2001:407
Regeringen föreskriver att lagen (2001:398) om ändring i
förordningen (1931:429) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap
skall träda i kraft i förhållande till Finland och Norge den 1
juli 2001.
2002:749
Regeringen föreskriver att lagen (2001:398) om ändring i
förordningen (1931:429) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap
skall träda i kraft i förhållande till Danmark och Island den 1
november 2002.
2007:522
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande om makarnas äktenskap
har upplösts eller makarna har beviljats hemskillnad före
ikraftträdandet.
2019:236
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2019.
2. I förhållande till Finland gäller fortfarande
a) bestämmelserna i 3 § i den äldre lydelsen och de upphävda
2 a och 3 a-4 §§, om äktenskapet har ingåtts före den 29
januari 2019 och makarna inte den dagen eller därefter ingår
ett lagvalsavtal som är giltigt till formen, och
b) äldre föreskrifter i fråga om handläggningen i domstol av
mål och ärenden som har inletts före den 29 januari 2019.
3. I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller för
lagvalsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet fortfarande
den upphävda 4 §. | null | null |
1931:47 | null | 1,931 | null | 1870:10 s. 1 | null |
1931:68 | Brev (1931:68) till kammarkollegiet och statskontoret angående försäljning i vissa fall av fast egendom, vilken tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan såsom danaarv | 1,931 | null | null |
|
1932:107 | null | 1,932 | null | 1736:0123 1 | null |
1932:130 | Växellag (1932:130) | 1,932 | Första avdelningen
Om dragna (trasserade) växlar
1 kap. Om utställande av växel och växels form
1 § Växel skall innehålla
1) benämningen, växel, införd i själva texten och uttryckt å det språk,
varå handlingen är avfattad:
2) ovillkorlig anmodan att betala visst penningbelopp (växelsumma);
3) namnet å den, som skall infria växeln (växelbetalare, trassat);
4) uppgift å förfallotiden;
5) uppgift å den ort, där betalningen skall erläggas;
6) namnet å den, till vilken eller till vars order betalningen skall
erläggas (remittent);
7) uppgift å dag och ort för växelns utställande; samt
8) underskrift av den, som utställer växeln (utställare, trassent).
2 § Handling, vari saknas något av vad växel skall enligt 1 § innehålla,
vare ogiltig såsom växel, där ej annat följer av vad nedan i denna
paragraf sägs.
Är förfallotid ej utsatt, skall växeln anses betalbar vid uppvisandet.
Såsom växels betalningsort och tillika såsom växelbetalarens boningsort
skall, där ej annan ort särskilt angivits, gälla den, som är utsatt vid
växelbetalarens namn.
Växel, vari orten för utställandet ej är nämnd men ort är vid
utställarens namn utsatt, skall anses vara där utställd.
3 § Växel må lyda å utställarens egen order.
Den må dragas på utställaren själv.
Den må dragas för tredje mans räkning.
4 § Växel må lyda på betalning hos tredje man, vare sig å
växelbetalarens boningdsort eller å annan ort.
5 § I växel, som lyder på betalning vid uppvisandet eller viss tid efter
uppvisandet. Äge utställaren bestämma, att växelsumman skall löpa med
ränta. Är i annan växel sådan bestämmelse given, vare den bestämmelse
ogill.
Räntefoten varde utsatt i växeln; har det ej skett, vare bestämmelsen om
ränta ogill.
Räntan skall löpa från dagen för växelns utställande, där ej annan dag
är utsatt.
6 § Är växelsumma utsatt såväl i bokstäver som i siffror, men till olika
belopp, gälle den i bokstäver utsatta summan.
Äre växelsumma utsatt flera gånger i bokstäver eller flera gånger i
siffror, gälle, om beloppen äro olika, växeln endast för den minsta
summan.
7 § Finnes underskrift å växel vara tecknad av person, som icke kan med
laga verkan ingå växelförbindelse, eller är underskrift falsk eller
tecknad i diktad persons namn eller av annan grund utan verkan emot
undertecknaren eller den, å vars vägnar den tecknats, svare övriga
växelgäldenärer likväl för sina förbindelser.
8 § Har någon tecknat sitt namn å växel såsom ställföreträdare för
annan, och ägde han ej behörighet att handla å dennes vägnar, svare
själv för växelförbindelsen men njute, där han infriar växeln, samma
rätt, som skulle tillkommit den andre. Vad nu sagts gälle ock om den,
som äger företräda annan men överskridit sin behörighet.
9 § Utställare svare för växelns godkännande (accept) och betalning.
Han äge fritaga sig från ansvarighet för växelns godkännande. Har han
gjort förbehåll om att vara fri från ansvarighet för växelns betalning,
vare det förbehåll utan verkan.
10 § Har växel, som utgivits i ofullständigt skick, blivit utfylld på
ett sätt, som strider mot träffad överenskommelse, må denna omständighet
ej åberopas emot växelinnehavaren, med mindre han vid växelns
förvärvande var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet.
2 kap. Om överlåtelse av växel (indossament)
11 § Växel må, ändå att den ej är uttryckligen ställd till order,
medelst påskrift överlåtas till annan (indossatarie).
Har utställare i växeln insatt orden "icke till order" eller motsvarande
uttryck, må den ej överlåtas i annan form eller med annan verkan än som
i allmänhet gäller i fråga om överlåtelse av fordran.
Växel må överlåtas även till växelbetalaren, vare sig denne godkänt
växeln eller icke, till utställaren eller till annan växelgäldenär.
Dessa äge ånyo överlåta växeln.
12 § Överlåtelse skall vara ovillkorlig. Villkor, varav dess giltighet
gjorts beroende, vare utan verkan.
Överlåtelse, som avser en del av växelsumman, vare ogill.
Överlåtelse till innehavaren vare gällande såsom överlåtelse in blanco.
13 § Överlåtelse skall tecknas å själva växeln eller å ett därvid häftat
blad (allonge). Den skall undertecknas av överlåtaren.
Överlåtelse vare giltig, även om däri ej är nämnt, till vem växeln
överlåtes, eller överlåtaren allenast tecknat sitt namn (indossament in
blanco). I sistnämnda fall skall överlåtelsen, för att gälla, vara
tecknad å växelns baksida eller på vidhäftat blad.
14 § Genom överlåtelse varda alla av växeln härflytande rättigheter
överflyttade.
Om överlåtelse tecknats in blanco, äge växelinnehavaren:
1) ifylla den med sitt eller annans namn;
2) teckna ny överlåtelse, in blanco eller till annan person; eller
3) överlåta växeln till annan person utan att ifylla överlåtelsen eller
teckna ny övrlåtelse.
15 § Den, som å växel tecknat överlåtelse, vare, såvitt han ej gjort
särskilt förbehåll, ansvarig för växelns godkännande och betalning.
Han äge förbjuda, att växeln ånyo överlåtes; gör han det, vare fri från
ansvarigheten emot dem, till vilka överlåtelse därefter sker.
16 § Den, som har växel i händer, skall anses som rätt innehavare av
densamma, så framt han styrker sin rätt till växeln genom en oavbruten
följd av överlåtelsen, även om den sista är in blanco. Utstrukna
överlåtelser varde härvid betraktade såsom ej förefintliga. Följer å en
överlåtelse in blanco annan överlåtelse, skall den, som undertecknat den
senare, anses hava förvärvat växeln genom överlåtelsen in blanco.
Har växel för någon förkommit, på vad sätt det vara må, vare dock
innehavaren, där han styrker sin rätt till växeln på sätt i första
stycket sägs, icke pliktig att lämna växeln ifrån sig, med mindre han
vid växelns förvärvande var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet.
17 § Den, mot vilken talan på grund av växel göres gällande, äge ej mot
innehavaren framställa invändningar, som grundas på den förres särskilda
förhållande till utställaren eller till föregående växelinnehavare, med
mindre innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till
gäldenärens förfång.
18 § Innehåller överlåtelse orden "valuta till indrivning", "till
inkasso" eller annan uttryck, som angiver att överlåtelsen endast
innefattar ett uppdrag (prokuraindossament), äge innehavaren av växeln
att göra gällande alla av denna härflytande rättigheter men icke att
överlåta den annorledes än medelst ny prokuraöverlåtelse.
Växelgäldenär äge, i fall som nu sagts, ej mot växelinnehavaren
framställa andra invändningar än dem han kunnat göra gällande mot
överlåtaren.
Uppdrag, som innefattas i prokuraöverlåtelse, vare ej förfallet, om
överlåtaren dör eller förlorar förmågan att med laga verkan företaga
rättshandling.
19 § Innehåller överlåtelse orden "valuta till säkerhet", "valuta till
pant" eller annat uttryck, som angiver att växeln överlåtits såsom pant,
äge innehavaren av växeln göra gällande alla av denna härflytande
rättigheter; dock gälle av honom tecknad överlåtelse allenast såsom
prokuraöverlåtelse.
Växelgäldenär äge ej mot växelinnehavaren framställa invändningar,
grundade på gäldenärens särskilda förhållande till överlåtaren, med
mindre innehavaren vid växelns mottagande uppsåtligen handlat till
gäldenärens förfång.
20 § Överlåtelse, som tecknas efter växelns förfallotid, äge enahanda
verkan som dessförinnan tecknad överlåtelse; varder växeln överlåten
först efter det protest upptagits för bristande betalning eller efter
utgången av den för protestens upptagande bestämda tid, äge dock
överlåtelsen ej annan verkan än som i allmänhet följer av fordrans
överlåtande.
Finnes å växeln överlåtelse, som ej är dagtecknad, skall den, så framt
ej annan styrkes; anses hava tillkommit före utgången av den för protest
stadgade tid.
3 kap. Om växels godkännande (accept)
21 § Växelinnehavare, så ock den, som allenast har växel i händer, vare
intill växelns förfallodag berättigad att för växelbetalaren å hans
boningsort uppvisa växeln till godkännande.
22 § I envar växel äge utställaren föreskriva dess uppvisande till
godkännande, med eller utan utsättande av viss tid för uppvisandet.
Han vare berättigad att i växeln förbjuda dess uppvisande till
godkännande, dock ej där växeln lyder på betalning viss tid efter
uppvisandet eller på betalning hos tredje man eller å annan ort än
växelbetalarens boningssort.
Utställaren äge jämväl bestämma, att uppvisande till godkännande ej må
ske före viss tidpunkt.
Den, som överlåter växel, äge föreskriva dess uppvisande till
godkännande, med eller utan utsättande av viss tid, utan så är att
utställaren förbjudit sådant uppvisande.
23 § Är växel ställd att betalas viss tid efter uppvisandet, skall den
uppvisas till godkännande inom ett år från dagen för dess utställande.
Utställaren äge sätta uppvisningstiden kortare eller längre än nu sagts.
Uppvisningtid, som nu är sagd, må av överlåtare förkortas.
24 § Där växelbetalaren det yrkar, skall växeln ånyo uppvisas för honom
dagen efter första uppvisandet. Ej må någon göra gällande, att sådant
yrkande åsidosatts, med mindre i protesten omnämnts, att yrkandet
framställts.
Ej vare växelinnehavare pliktig att till växelbetalaren utlämna växel,
som uppvisas till godkännande.
25 § Godkännande skall tecknas å växeln. Det skall uttryckas genom ordet
"godkännes" ("accepteras") eller annat motsvarande uttryck samt
undertecknas av växelbetalaren. Dennes blotta namnteckning å växelns
framsida gälle ock såsom godkännande.
Lyder växel å betalning viss tid efter uppvisandet, eller skall den
enligt särskilt förbehåll uppvisas till godkännande inom viss tid, varde
godkännandet dagtecknat; och skall därvid utsättas den dag då
godkännandet tecknas, så framt ej innehavaren fordrar, att
uppvisningsdagen skall utsättas. Varder godkännandet ej dagtecknat,
åligger det växelinnehavaren, om han vill bevara sin rätt till
återgångstalan mot överlåtare och utställaren, att låta styrka
försummelsen genom en i behörig tid upptagen protest.
26 § Godkännande må ej förknippas med förbehåll men kan inskränkas till
en del av växelsumman.
Göras eljest vid godkännande avvikelser från växelns innehåll, vare så
ansett som hade godkännande vägrats; dock svare godkännaren i enlighet
med utfästelsens avfattning.
27 § Har utställare av växel såsom betalningsort angivit annan ort än
växelbetalarens boningsort men ej utsatt, hos vem betalningen skall å
den andra orten erläggas, må växelbetalaren utsätta det vid
godkännandet. Har det ej skett, anses godkännaren hava åtagit sig att
själv inlösa växeln på betalningsorten.
Är växel ställd att betalas hos växelbetalaren, äge denne i godkännandet
angivna, varest å betalningsorten betalning skall krävas, eller för
betalningens erläggande anvisa någon å samma ort.
28 § Godkännande medföre förpliktelse att inlösa växeln å förfallodagen.
Infrias ej växeln, äge innehavaren, jämväl där han är utställare, att på
grund av växeln omedelbart av godkännaren kräva att utbekomma allt, som
skall gäldas jämlikt 48 och 49 §§.
29 § Har växexelbetalare tecknat godkännande å växeln men utstrukit
detta innan han återställt växeln, vare så ansett som hade godkännande
vägrats. Utstrykningen anses hava skett för återställandet, därest ej
motsatsen styrkes.
Har växelbetalaren skriftligen om sitt godkännannde underrättat
växelinnehavaren eller någon växelgäldenär, vare han, utan hinder av
utstrykningen, gentemot denne förpliktad i enlighet med sitt
godkänannde.
4 kap. Om växelborgen (aval)
30 § För betalning av växelsumman eller en del därav må säkerhet ställas
medelst växelborgen (aval).
Sådan borgen må lämnas såväl av växelgäldenär som av tredje man.
31 § Växelborgen skall tecknas å växeln eller ett därvid häftat blad.
Sådan borgen uttryckes genom orden "såsom avtal" eller annat motsvarande
uttryck; den skall undertecknas av borgesmannen.
Växelborgen må även lämnas medelst borgesmannens blotta namnteckning å
växelns framsida, dock inte av utställaren eller växelbetalaren.
Växelborgen skall utvisa, för vem den ingåtts. I brist på uppgift härom
skall den anses ingången för utställaren.
32 § Den, som tecknat växelborgen, svare lika med den, för vilken borgen
ingåtts.
Hans utfästelse gälle, ändå att den förbindelse, för vilken han gått i
borgen, är ogiltig, dock ej där ogiltigheten härrör av brist i formen.
Har växelborgesman infriat växel, inträde han i den rätt växeln medför
mot den, för vilken borgen ingåtts, ävensom mot dem, som på grund av
växeln äro ansvariga i förhållande till denne.
5 kap. Om växels förfallotid
33 § Växel må lyda på betalning:
vid uppvisandet (vid sikt, a vista);
viss tid efter uppvisandet (efter sikt, a viso);
viss tid efter utställandet (a dato); eller
å viss dag.
Växel, vari annan förfallotid är utsatt, eller som är ställd att betalas
efter hand å särskilda tider, vare ogill.
34 § Växel, som lyder å betalning vid uppvisandet, varde inlöst genast,
då den för betalning uppvisas. Den skall uppvisas till betalning inom
ett år från dagen, då den utställdes. Denna tid må dock av utställaren
förkortas eller förlängas. Uppvisningstid, som nu är sagd, må av
överlåtare förkortas.
Utställare av växel, som lyder å betalning vid uppvisandet, äge
föreskriva, att växeln ej må uppvisas före viss tidunkt. Träffas sådant
förbehåll, löper tiden för uppvisandet från nämnda tidpunkt.
35 § För växel, som lyder å betalning viss tid efter uppvisandet, skall
förfallotiden räknas från den dag godkännandet är dagtecknat eller från
protestdagen.
Är godkännandet ej dagtecknat, och har ej protest upptagits, skall
godkännandet i förhållande till godkännaren anses vara givet den dag, då
uppvisande till godkännande senast skolat ske.
36 § Växel, som lyder å betalning en eller fler månader efter
utställandet eller uppvisandet, förfalle till betalning den dag i
betalningsmånaden, som genom sitt tal motsvarar dagen för utställandet
eller uppvisandet. Finnes ej motsvarande dag i den månad, skall dennas
sista dag gälla såsom förfallodag.
Lyder växel å betalning en eller flera hela månader jämte en halv månad
efter utställandet eller uppvisandet, varde de hela månaderna räknade
först.
Är växels förfallotid bestämd till början av en månad, mitten av en
månad (medio januari, medio februari etc.) eller slutet av en månad,
skall därmed förstås den första, den femtonde eller den sista dagen i
månaden.
Med uttrycken "åtta dagar" eller "femton dagar" skall förstås icke en
eller två veckor utan fulla åtta eller femton dagar.
Uttrycket "halv månad" skall anses beteckna en tid av femton dagar.
37 § Är växel ställd att betalas viss dag å ort, vars tidräkning är olik
den, som gäller å ort, där växeln utställts, skall förfallodagen anses
vara bestämd jämlikt betalningsortens tidräkning.
Lyder växel, som dragits mellan två orter med olika tidräkning, på
betalning viss tid efter utställandet, skall uträknas vilken dag enligt
betalningsortens tidräkning motsvarar utställningsdagen, och
förfallodagen därefter bestämmas.
Tiderna för växels uppvisande varde jämväl beräknade enligt regeln i
nästföregående stycke.
Vad nu sagts skall icke äga tillämpning, där, enligt vad särskild
bestämmelse i växeln utvisar eller eljest av växelns innehåll framgår,
avsikten varit, att andra regler skulle gälla.
6 kap. Om växels betalning
38 § Växel, som lyder på betalning viss dag eller viss tid efter
utställandet eller uppvisandet, skall av innehavaren uppvisas till
betalning antingen den dag den är betalbar eller en av de två påföljande
söckendagarna.
Inlämnas växel å avräkningskontor (clearing house), gäller det som
uppvisande till betalning.
39 § Då växel infrias, varde, där växelbetalaren det äskar, växeln
utlämnad till honom med därå av innehavaren tecknat kvitto.
Växelinnehavare må ej vägra att mottaga betalning, som täcker allenast
en del av växelsumman.
Sker sådan betalning, skall, om växelbetalaren det begär, anteckning
därom göras å växeln och särskilt kvitto lämnas.
40 § Växelinnehavare vare ej pliktig att mottaga betalning före
förfallotiden.
Infrias växel av växelbetalaren före förfallotiden, gånge det på hans
eget äventyr.
Den, som infriar växel, då förfallotid är inne, vare från sin
förbindelse fri, där ej svek eller grov vårdslöshet ligger honom till
last. Han är pliktig att förvissa sig om att överlåtelserna utgöra en
behörigheten sammanhängande följd, men ej att pröva äktheten av
överlåtarnas underskrifter.
41 § Är växel ställd att betalas i myntslag, som icke är gångbart å
betalningsorten, stånde gäldenären fritt att i stället erlägga betalning
i landets mynt efter värdet å förfallodagen. Försittes förfallotiden,
äge växelinnehavaren kräva, att betalning erlägges i landets mynt, så
ock bestämma, huruvida värdet därvid skall beräknas efter förfallodagens
eller betalningsdagens kurs.
Vid beräkning av främmande myntslags värde skola de å betalningsorten
gällande handelsbruk iakttas, med mindre utställaren förskrivit, att
växelsumman skall beräknas efter en i växeln angiven kurs.
Förestående regler äge ej tillämpning, där utställaren föreskrivit
betalning i visst främmande myntslag (förbehåll om effektiv betalning i
främmande mynt).
Är växelsumman angiven i myntslag, som har enahanda benämning men olika
värde i det land där växeln utställts, och det, där den skall betalas,
skall det å betalningsorten gällande myntslag antagas vara avsett.
42 § Uppvisas icke växel till betalning inom den i 38 § föreskrivna tid,
vare envar växelgärldenär berättigad att på växelinnehavarens kostnad
och äventyr nedsätta växelsumman hos behörig myndighet.
7 kap. Om återgångstalan (regress) för uteblivet godkännande eller
bristande betalning
43 § Erlägges ej betalning å förfallotid, äge växelinnehavaren väcka
återgångskrav mot överlåtare, utställaren och andra växelgäldenärer.
Samma rätt tillkomme växelinnehavaren redan före förfallotiden:
1) om godkännande helt eller delvis vägrats;
2) om växelbetalaren, evad han godkänt växeln eller ej, blivit försatt i
konkurs eller fått till stånd offentlig ackorsförhandling utan konkurs
eller vid utmätning funnit sakna tillgång att betala sin gäld eller ock,
om han är köpman, inställt sina betalningar; samt
3) om utställare, som i växeln förbjudit dess uppvisande till
godkännande, kommit i konkurstillstånd eller fått till stånd offentlig
ackordsförhandling utan konkurs.
44 § Vägran att godkänna eller infria växel skall styrkas genom en av
offentlig myndighet upprättad handling (protest för uteblivet
godkännande eller bristande betalning).
Protest för uteblivet godkännande skall upptagas inom tid, som är
fastställd för växelns uppvisande till godkännende. Har, i fall varom i
24 § första stycket förmäles, första uppvisandet skett sista dagen inom
sagda tid, må protest upptagas jämväl påföljande dag.
Protest för bristande betalning av växel, som lyder på betalning viss
dag eller viss tid efter utställandet eller uppvisandet, skall upptagas
en av de två närmaste söckendagarna efter den dag, då växeln är
betalbar. I fråga om protest för bristande betalning av växel, som lyder
på betalning vid uppvisandet, skall vad i nästföregående stycke är
stadgat om protest för uteblivet godkännande äga motsvarande
tillämpning.
Där protest skett för uteblivet godkännande, erfordras ej uppvisande
till betalning eller protest för bristande betalning.
Har växelbetalaren vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin
gäld eller ock, om han är köpman, inställt sina betalningar, äge
växelinnehavaren ej på sådan grund väcka återgångskrav förr än växeln
uppvisats till betalning för växelbetalaren och protest upptagits.
Har växelbetalaren blivit försatt i konkurs eller fått till stånd
offentlig ackordsförhandling utan konkurs, vare, evad växeln blivit
godkänd eller icke, konkursdomstolens eller konkursdomarens beslut om
öppnande av konkurs eller inledande av ackorsförhandling tillfyllest för
bevarande av växelinnehavarens rätt till återgångstalan. Lag samma vare,
där utställare av växel, som ej må godkännas, blivit försatt i konkurs
eller fått till stånd ackorsförhandling.
45 § Har godkännande å växel vägrats eller betalning uteblivit, åligger
det växelinnehavaren att härom giva den, som senast tecknat överlåtelse
å växeln, så ock utställaren underrättelse senast fjärde söckendagen
från det protest upptogs eller, där förbehåll gjorts om återgång utan
kostnad, från uppvisningsdagen. Varje överlåtare, som mottagit sådan
underrättelse, skall sist andra söckendagen därefter, om förhållandet
lämna meddelande till den, som näst före honom tecknat överlåtelse å
växeln, med uppgift å namn och adresser å dem, som lämnat föregående
underrättelser, och så vidare, till dess meddelandet nått utställaren.
Tiden av två söckendagar räknas från mottagandet av den föregående
underrättelsen.
Då, på sätt i nästföregående stycke stadgas, underrättelse givits
växelgäldenär, skall inom samma tid enahanda underrättelse meddelas den,
som må hava för honom ingått växelborgen.
I händelse överlåtare icke utsatt sin adress eller denna är oläslig,
skall skyldigheten att lämna underrättelse anses fullgjord, om den
lämnas den överlåtare, som närmaste föregår honom.
Den, som är pliktig att meddela underrättelse varom nu sagts, äge lämna
den på vad sätt som helt, jämväl medelst blotta översändandet av växeln.
Det åligger honom att styrka, att underrättelsen lämnats inom den
föreskrivna tiden. Denna skall anses iakttagen, om före dess utgång brev
innehållande underrättelsen avlämnats till posten.
Försummelse att giva underrättelse inom ovan nämnd tid medföre ej
förlust av återgångskrav, men väl ansvarighet för den skada, som kan
hava förorsakats av försummelsen. Ej må dock i ty fall skadestånd sättas
högre än till växelsumman.
46 § Utställare, överlåtare eller växelborgesman äge, genom att å växeln
insätta orden "retur utan kostnad", "utan protest" eller annat
motsvarande uttryck och förse påteckningen med sin underskrift, fritaga
växelinnehavaren från skyldigheten att för bevarande av sin rätt till
återgångstalan upptaga protest för uteblivet godkännande eller bristande
betalning.
Sådant förbehåll fritage icke innehavaren från skyldighet vare sig att
uppvisa växeln inom föreskriven tid eller att giva underrättelse såsom i
45 § sägs. Den, som mot växelinnehavaren påstår att förskriven tid icke
iakttagits, har att därom föra bevis.
Har förbehåll, som nu sagts, gjorts av utställaren, äge det verkan i
avseende å alla växelgäldenärer; är förbehållet gjort av överlåtare
eller av växelborgesman, äge det ej verkan i fråga om annan än denne.
Har, oaktat förbehåll från utställarens sida, innehavaren låtit upptaga
protest, stånde han själv kostnaden. Är förbehåll gjort av överlåtare
eller växelborgesman, må, där protest likväl upptagits, talan om
återgäldande av kostnaden härför göras gällande mot varje växelgäldenär.
47 § De, som utställt eller godkänt växel eller därå tecknat överlåtelse
eller växelborgen, vare i förhållande till innehavaren ansvariga en för
alla och alla för en.
Växelinnehavaren äge anställa talan mot vilken som helst av dem,
antingen mot en var för sig eller mot flera gemensamt, utan att vara
bunden vid den ordning, i vilken deras förpliktelser ingåtts.
Samma rätt tillkomme varje växelgäldenär, som infriat växeln.
Har talan anhängiggjorts mot en av växelgäldenärerna, utgöre den
omständighet ej hinder för talans anställande mot annan växelgäldenär,
ändå att han i ordningen följer efter den, mot vilken talan först
gjordes gällande.
48 § Växelinnehavare äge rätt att av den, mot vilken han väcker
återgångskrav, bekomma:
1) den ej godkända eller ej erlagd växelsumman jämte den ränta, som må
vara i växeln utfäst;
2) ränta efter sex för hundra om året från förfallodagen;
3) ersättning för protestkostnader, utgifter för underrättelser, som
avses i 45 §, ävensom andra kostnader; samt
4) provision till en tredjedel för hundra av växelsumman.
Göres återgångskrav gällande för förfallotiden, skall avdrag ske för
diskonto å växelsumman, beräknat efter den diskontosats, som vid tiden
för återgångskravets framställande officiellt gäller där
växelinnehavaren är boende.
49 § Den, som inlöst växel, äge rätt att av dem, som i förhållande till
honom svara för växeln, bekomma:
1) hela det belopp han själv betalt;
2) ränta å detta belopp efter sex för hundra om året från den dag han
erlagt betalningen;
3) ersättning för egna utgifter; samt
4) provision till en tredjedel för hundra av växelsumman.
Rätten att beräkna provision upphöre, när provisionernas sammanlagda
belopp uppgår till två för hundra av växelsumman.
50 § Varje växelgäldenär, mot vilken åttergångskrav är väckt eller kan
göras gällande, äge, mot gäldande av återgångsfordringen, rätt att
utbekomma växeln jämte protesten och kvitterad räkning.
Överlåtare, som inlöst växeln, äge utstryka sin egen och efterföljande
överlåtelser.
51 § Har, i det fall att godkännande lämnats endast för en del av
växelsumman, återgångskrav blivit väckt, och varder i anledning härav
den ej godkända delen av växelsumman av växelgäldenär erlagd, skall, där
denna det begär, anteckning om den sålunda gjorda betalning tecknas å
växeln samt särskilt kvitto honom lämnas. Växelinnehavaren vare
därjämte, för möjliggörande av ytterligare återgångstalan, skyldig att
till gäldenären överlämna, förutom protesten, en styrkt avskrift av
växeln, varå i ty fall återgångstalan må grundas.
52 § Envar, som äger återgångsfordran, må såvitt ej annat förbehållit,
uttaga sin fordran medelst ny växel (återväxel), dragen å någon, som är
i förhållande till honom ansvarig, och ställd att vid uppvisandet
betalas å dennes boningsort.
I återväxel må upptagas, utom de 48 och 49 §§ omförmälde belopp, jämväl
mäklararvode samt stämpelavgift till återväxeln.
Drages återväxel av växelinnehavaren, varde dess belopp bestämt enligt
gällande kurs å växlar, dragna från huvudväxelns betalningsort på den
ifrågavarande växelgäldenärens boningsort och lydande på betalning vid
uppvisandet. Drages återväxel av överlåtare, varde beloppet bestämt
enligt kursen å växlar, ställda att betalas vid uppvisandet och från
hans boningsort dragna å växelgäldenärens boningsort.
53 § Har tid försuttits, som är stadgad:
för uppvisande av växel, lydande å betalning vid uppvisandet eller viss
tid efter uppvisandet;
för upptagande av protest för uteblivet godkännande eller bristande
betalning: eller
för växels uppvisande till betalning, när förbehåll träffats om
återgångstalan utan kostnad;
vare växelinnehavaren förlustig sin talan mot överlåtare, utställare och
övriga växelgäldenärer med undantag av godkännaren.
Har uppvisande till godkännande ej skett inom tid, som av utställaren
föreskrivits, vare innehavaren förlustig återgångskrav såväl för
uteblivet godkännande som för bristande betalning, med mindre det
framgår av föreskriften, att utställaren haft för avsikt att fritaga sig
endast från ansvarighet för godkännande.
Har i överlåtelse gjorts förbehåll om särskild uppvisningstid, äge
allenast den, som tecknat överlåtelsen, åberopa sig å förbehållet.
54 § Möter för växels uppvisande eller protests upptagande inom behörig
tid hinder i lagbud, som utfärdats inom eller utom riket, eller annat
oöverstigligt hinder (force majeure), varde tiden för sådan åtgärds
företagande förlängd.
Innehavaren av växeln vare pliktig att om sådant hinders förekomst utan
dröjsmål lämna underrättelse till den, som senast tecknat överlåtelse å
växeln, samt att om denna underrättelse göra anteckning å växeln eller
därvid häftat blad; och skall denna anteckning vara dagtecknad och av
innehavaren underskriven. I övrigt äge bestämmelserna i 45 §
tillämpning.
Efter hindrets upphörande åligger innehavaren att ofördröjligen uppvisa
växeln till godkännande eller betalning samt, om så erfordras, upptaga
protest.
Fortfar hindret längre än trettio dagar efter förfallotiden, må
återgångskrav göras gällande utan att uppvisande eller protest föregått.
I fråga om växel, som lyder å betalning vid uppvisandet eller viss tid
efter uppvisandet, skall nämnda tid av trettio dagar räknas från den
dag, före eller efter uppvisningstidens utgång, då innehavaren om
hindret underrättat den, som senast tecknat överlåtelse å växeln, dock
med iakttagande att, beträffande växel, som lyder på betalning viss tid
efter uppvisandet, sistnämnda tid skall läggas till de trettio dagarna.
Händelse, som berör allenast växelinnehavaren eller den, åt vilken han
uppdragit växelns uppvisande eller upptagandet av protest, skall ej
anses såsom hinder, varom i denna paragraf sägs.
8 KAP. Om godkännande eller betalning från tredje man (intervention)
1. Allmänna bestämmelser
55 § Utställare, överlåtare eller växelborgesman äge giva anvisning å
någon, som i nödfall skall godkänna eller betala växeln.
Växel må ock, under villkor, som nedan stadgas, godkännas eller betalas
av någon, som självmant vill inskrida till förmån för växelgäldenär, mot
vilken återgångskrav skulle kunna anställas.
Att på dylikt sätt inskrida stånde öppet för den, som ej är växel
gäldenär, även för den, å vilken växeln är dragen, samt för envar, som
redan är förpliktad på grund av växeln, dock ej för den, som därå
tecknat godkännande.
Den, som godkänt eller betalat växel efter ty i denna paragraf är sagt,
har att därom sist andra söckendagen underrätta den, till vars förmån
han uppträtt. Försummar han det, svare för skada, som därav må hava
uppstått, dock ej i något fall utöver växelsumman.
2. Godkännande från tredje man (interventionsaccept)
56 § Godkännande må av tredje man tecknas i de fall, då återgångskrav
tillkommer växelinnehavaren före växelns förfallotid, dock ej där
växelns uppvisande till godkännande är förbjudet.
Innehåller växeln anvisning å någon, som i nödfall skall godkänna eller
infria den å betalningsorten, må innehavaren ej före förfallotiden göra
återgångskrav gällande emot den, som tecknat anvisningen, eller emot
efterföljande växelgäldenärer, med mindre han uppvisat växeln för den,
som anvisningen avser, och genom protest fastställts, att denne vägrat
godkänna växeln.
I andra fall än i nästföregående stycke sägs äge växelinnehavaren vägra
mottaga godkännande från tredje man. Mottager han godkännande, vare han
förlustig sin rätt att före förfallotiden väcka återgångskrav mot den,
till vars förmån godkännandet lämnats, och mot efterföljande
växelgäldenärer.
57 § Godkännande från tredje man skall tecknas å växeln och under
skrivas av godkännaren. Godkännandet skall utmärka, till vems förmån det
givits; sker det ej, anses godkännandet lämnat till förmån för
utställaren.
58 § Den, som godkänt växel efter ty i 56 och 57 §§ sägs, vare i
förhållande till innehavaren och de överlåtare, som följa efter den,
till vars förmån godkännandet givits, lika med denne ansvarig för
växeln.
Utan hinder av sålunda ämnat godkännande äge den, för vars räkning
godkännandet givits, ävensom de, vilka i förhållande till honom svara
för växeln, att, mot erläggande av det i 48 § angivna belopp, av
växelinnehavaren utbekomma växeln, kvitterad räkning och protest, som må
hava upptagits.
3. Betalning från tredje man (interventionsbetalning)
59 § Växel må betalas av tredje man i varje fall då återgångskrav, vare
sig vid eller före förfallotiden, tillkommer växelinnehavaren.
Betalningen skall omfatta hela det belopp, som bort gäldas av den, till
vars förmån betalningen sker.
Den skall fullgöras sist dagen efter den, då protest för bristande
betalning senast må upptagas.
60 § Har växel godkänts av tredje man, som äger hemvist å
betalningsorten, eller innehåller växeln anmodan till en eller flera,
som där äga hemvist, att i nödfall fullgöra betalningen, åligger det
växelinnehavaren att för envar av dem uppvisa växeln och, om sådant
ifrågakommer, upptaga protest för bristande betalning sist dagen efter
den, då eljest sådan protest senast må upptagas.
Har ej protest upptagits efter ty ny är sagt, vare den, som lämnat
anvisning å nödfallsbetalare, eller den, till vars förmån växeln eljest
godkänts, så ock senare överlåtare fria från vidare ansvarighet.
61 § Växelinnehavare, som vägrar mottaga betalning av tredje man, vare
förlustig återgångskrav mot dem, som skulle blivit befriade genom
betalningen.
62 § Att betalning erlagts av tredje man skall styrkas genom kvitto å
växeln, med uppgift å den, till vars förmån betalningen skett. I brist
på sådan uppgift skall betalningen anses erlagd till förmån för
utställaren.
Växeln, så ock protesten, där sådan upptagits, varde överlämnade till
den, som erlagt betalningen.
63 § Den, som betalar växel till förmån för växelgäldenär, inträde i den
rätt växeln medför med gäldenären samt mot dem, som på grund av växeln
äro mot denne ansvariga, Dock äge han ej å växeln teckna överlåtelse.
Överlåtare, som följa efter växelgäldenär, till vars förmån betalning
skett, vare fria från vidare ansvar.
Erbjuda sig flera att inskrida för växelns infriande, äge den företräde,
genom vars inskridande de flesta växelgäldenärer befrias. Har betalning
skett i strid mot vad nu sagts, och var det känt för den, som inskred,
vare han förlustig återgångskrav mot dem, som eljest skulle blivit
befriade.
9 KAP. Om duplett och avskrift av växel
1. Om duplett
64 § Växel må utgivas i flera lika lydande exemplar (dupletter).
De särskilda exemplaren skola innehålla nummerbeteckning i själva
texten; äro exemplaren ej sålunda betecknade, gälle vart och ett såsom
självständig växel.
Varje innehavare av växel, däri ej angives, att den är utställd i blott
ett exemplar, vare berättigad att, mot ersättning för kostnaderna,
erhålla dupletter av växeln. För detta ändamål har han att vända sig
till den, som senast tecknat överlåtelse å växeln; och vare denne
pliktig att giva honom bistånd genom att vända sig mot närmast
föregående överlåtare och så vidare, till dess utställaren nås.
Överlåtare vare pliktig att på duplettexemplaren förnya sina
överlåtelse.
65 § Infriande av ett växelexemplar medför frihet från vidare
betalningsskyldighet för växeln, ändå att förbehåll ej träffats, att
genom sådant infriande övriga exemplar bliva kraftlösa. Dock svare
växelbetalaren fortfarande för varje exemplar, som är försett med hans
godkännande och som icke till honom återställts.
Överlåtare, som till olika personer överlåtit exemplar av växeln, så ock
annan, som senare överlåtit växelexemplar, svare för varje utelöpande
exemplar, som är försett med hans namnteckning.
66 § Är ett exemplar av växel avsänt till godkännande, skall avsändaren
å de övriga utsätta namnet å den, hos vilken förstnämnda exemplar
finnes; och vare denne pliktig att utlämna det till rätt innehavare av
annat exemplar.
Varder utlämnandet vägrat, vare växelinnehavaren ej berättigad till
återgångskrav, innan medelst protest blivit styrkt:
1) att det till godkännande avsända exemplaret icke blivit på
växelinnehavarens begäran till honom utlämnat, samt
2) att godkännande eller betalning icke kunnat å annat exemplar
erhållas.
2. Om avskrift (kopia)
67 § Varje innehavare av växel vare berättigad att taga avskrifter av
denna.
Avskrift skall noggrant återgiva originalväxeln med därå befintliga
överlåtelser och samtliga övriga påteckningar. I avskriften skall
angivas, huru långt den är avskrift.
Å avskrift må tecknas överlåtelse och växelborgen på samma sätt och med
samma verkan, som stadgas i fråga om originalväxel.
68 § Å avskrift av växel skall angivas, hos vem originalväxeln finnes.
Denne vare pliktig att utlämna växeln till rätte innehavaren av
avskriften.
Vägras utlämnandet, äge avskriftens innehavare ej mot dem, som å
avskriften tecknat överlåtelse eller växelborgen, väcka återgångskrav,
innan medels protest ådagalagts, att originalväxeln icke blivit på
begäran till honom utlämnad.
Där å originalväxel, efter överlåtelse, som tecknats näst före
avskriftens tillkomst, anbragts orden "hädanefter överlåtelse allenast å
avskrift" eller motsvarande uttryck, vare överlåtelse, som därefter
tecknas å originalväxeln, utan verkan.
10 KAP. Om ändringar i växel
69 § Har ändring skett i växels text, svare de, som efter ändringen
tecknat sitt namn å växeln, jämlikt den ändrade texten. De, som förut
tecknat sitt namn å växeln, vare ansvariga jämlikt den ursprungliga
texten.
11 KAP. Om växels preskription
70 § Växelfordran mot godkännare vare preskriberad efter tre år, räknade
från växelns förfallodag.
Fordran, som tillkommer växelinnehavare mot överlåtare och utställare,
preskriberas ett år från det protest inom rätt tid upptagits eller, där
förbehåll är gjort om återgång utan protest, från förfallodagen.
Återgångsfordran, som tillkommer en överlåtare mot en annan eller mot
utställaren, preskriberas sex månader från den dag, då den förstnämnde
själv inlöste växeln eller mot honom vidtogs sådan åtgärd, som i 71 §
sägs.
71 § Växelpreskription avbryts genom:
delgivning av stämning till svensk domstol, kungörande av
rättegång vid svensk domstol eller delgivning av ansökan om
betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten i Sverige;
växelfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol;
fordringens bevakning i gäldenärens här i riket anhängiga
konkurs; eller
dess anmälande under här i riket pågående ackordsförhandling
utan konkurs.
Genom växelfordrans anhängiggörande vid domstol i främmande
stat avbrytes preskription, där gäldenären har hemvist i den
staten eller, utan invändning mot domstolens behörighet,
inställer sig i målet eller personligen erhållit del av
stämningen. Lika med växelfordrans anhängiggörande vid utländsk
domstol anses kungörande av rättegång vid sådan domstol enligt
där gällande lag. Har i främmande stat fordringen bevakats i
växelgäldenärs konkurs eller anmälts under ackordsförhandling
utan konkurs, vare preskription därigenom avbruten, där
växelgäldenären vid konkursens eller ackordsförhandlingens
början hade hemvist i den främmande staten. Växelfordrans
åberopande för kvittning vid utländsk domstol medföre ock
avbrott i preskription.
Preskription avbrytes icke i förhållande till annan än den, mot
vilken åtgärd för preskriptionens avbrytande vidtagits, men
avbrottet gälle till fördel för alla växelgäldenärer, vilka
föregå den, som vidtagit åtgärden.
Har preskription avbrutits men varder det mål eller ärende,
vari växelkravet gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny
preskriptionstid begynna att löpa från den dag, då målet eller
ärendet sist handlades.
Möter för vidtagande av åtgärd för preskriptionens avbrytande
hinder, som i 54 § sägs, vare växelrätten bevarad, därest
åtgärden företages inom en månad efter hindrets upphörande.
Lag (2006:675).
12 KAP. Allmänna bestämmelser
72 § Inträffar växels förfallodag å söndag eller annan allmän helgdag,
må ej betalning för växeln krävas förrän nästa söckendag. Alla andra
åtgärder med avseende å växel, såsom uppvisande till godkännande och
upptagande av protest, må likaledes vidtagas allenast å söckendag.
Skall åtgärd, som nu sagts, vara vidtagen inom viss tid, vars sista dag
är allmän helgdag, varde tiden för åtgärdens vidtagande utsträckt att
omfatta jämväl påföljande söckendag. Vid tids beräknande skola
mellanliggande helgdagar medräknas.
Likställda med allmän helgdag enligt denna lag äro lördagar samt
midsommarafton, julafton och nyårsafton.
Vid beräkning av tid, vare sig i lag fastställd eller särskilt bestämd,
inom vilken åtgärd skall vidtagas, varde den dag, från vilken tiden
skall löpa, ej medräknad.
Uppskovsdagar äge enligt denna lag ej rum. Lag (1974:757).
73 § Har växel förkommit och varder, i anledning av ansökan om dess
dödande, offentlig stämning utfärdad på sätt därom är särskilt stadgat,
vare utställaren pliktig att utfärda ny växel, såframt antaglig säkerhet
ställes för vad han kan nödgas utgiva på grund av den förkomna växeln.
Var denna växel godkänd, åligger det godkännaren att, när förfallotid är
inne, mot enahanda säkerhet betala till den, som visar sin rätt att
uppbära betalning.
74 § Är växelfordra preskriberad, eller har växelrätten gått förlorad
genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskriven
handling, stånde dock växelinnehavaren öppet att, såsom i vanligt
skuldfordringsmål, hos växelgäldenär utsöka vad denne till
fordringsägarens skda skulle vinna, där fordringen förfölle.
Andra avdelningen
Om egna växlar
75 § Egen växel skall innehålla:
1) benämningen växel, införd i själva texten och uttryckt å det språk,
varå handlingen är avfattad;
2) ovillkorlig utfästelse att betala en viss penningsumma;
3) uppgift å förfallotiden;
4) uppgift å den ort, där betalningen skall erläggas;
5) namn å den, till vilken eller till vars order betalningen skall
erläggas;
6) uppgift å dag och ort för växelns undertecknande; samt
7) underskrift av den, som utställer handlingen.
76 § Handling, vari saknas något av vad egen växel skall enligt 75 §
innehålla, gälle ej såsom egen växel, där ej annat följer av vad nedan i
denna paragraf sägs.
Är i egen växel förfallotid ej utsatt, skall växeln anses betalbar vid
uppvisandet.
Såsom egen växels betalningsort och tillika såsom utställarens
boningsort skall, där ej annan ort särskilt angivits, gälla den, där
utställandet ägt rum.
Egen växel, vari orten för utställandet ej är nämnd men ort är vid
utställarens namn utsatt, skall anses vara där utställd.
77 § I fråga om egen växel skola lända till efterrättelse följande av de
om dragen växel givna bestämmelser, i vad de icke strida mot den egna
växelns särskilda beskaffenhet, nämligen angående:
överlåtelse (11-20 §§);
förfallotid (33-37 §§);
betalning (38-42 §§);
återgångskrav för bristande betalning (43-50 samt 52-54 §§);
betalning från tredje man (55 samt 59-63 §§);
avskrift (67 och 68 §§)
ändringar i växel (69 §);
preskription (70 och 71 §§);
helgdagar, beräkning av tider och förbud mot uppskovsdagar (72 §);
förkommen växel (73 §); samt
växelinnehavares rätt att efter inträdd preskription eller växelrätts
upphörande föra talan om obehörig vinst (74 §).
Likaledes skola i fråga om egen växel lända till efterrättelse
bestämmelserna angående dragen växel, som lyder på betalning hos tredje
man eller å annan ort än växelbetalarens boningsort (4 och 27 §§),
angående ränta (5 §), skiljaktigheter i fråga om växelsummans angivande
(6 §), verkan av underskrift, tecknad under omständigheter, som angivas
i 7 §, eller av någon, som därvid handlat utan behörighet eller
överskridit sin behörighet (83 §), samt växel, som utgivits i
ofullständigt skick (10 §).
Ytterligare skola å egen växel tillämpas de i 30-32 §§ givna
bestämmelserna om växelborgen. Därest, i fall som avses i sista stycket
av 31 §, sådan borgen icke utmärker, för vem den är ingången, skall den
anses ingången för den egna växelns utställare.
78 § Utställare av egen växel svare på sätt om godkännare av dragen
växel gäller.
Lyder egen växel å betalning viss tid efter uppvisandet, varde den för
utställaren uppvisad till påteckning om uppvisandet inom tid, varom i 23
§ sägs. Såsom utgångspunkt för beräkning av förfallotiden skall gälla
den dag den av utställaren underskrivna påteckningen är daterad. Vägrar
utställaren att lämna daterd påteckning, varde det styrkt genom protest
(25 §); och skall dagen för denna gälla såsom utgångspunkt för beräkning
av förfallotiden.
Tredje avdelningen
Om förhållandet till främmande lag
79 § Svensk medborgares behörighet att ingå växelförbindelse varde, ändå
att han ej här i riket hade hemvist eller att förbindelsen är ingången
utom riket, bedömd efter svensk lag.
Utländsk medborgares behörighet att ingå växelförbindelse varde bedömd
efter lagen i den stat han tillhör. Innehåller nämnda lag, att en annan
stats lag skall tillämpas, lände det till efterrättelse.
Är enligt lag, som sålunda skall gälla, utländsk medborgare obehörig att
ingå växelförbindelse, vare han ändock här i riket för dylik förbindelse
ansvarig, där han åtagit sig den inom en stat, enligt vars lag han var
där till behörig.
80 § I fråga om växelförbindelses form skall lagen i den stat, där för
bindelsen undertecknats, lända till efterrättelse.
Där, på grund av vad nu är sagt, växelförbindelse saknar giltighet, men
den skulle varit gällande, om den tillkommit i viss annan stat, där
förbindelse senare åtecknats växeln, må den tidigare förbindelsens
ogiltighet ej medföra, att även den senare anses ogiltig.
Växelförbindelse, som svensk medborgare åtager sig utom riket och som i
fråga om formen uppfyller svensk lags fordringar, vare här i riket
gällande gentemot annan svensk medborgare, ändå att den på grund av
stadgandet i första stycket skulle sakna giltighet.
81 § Rättsverkningarna av dragen växels godkännande eller egen växels
utställande skola bedömas enligt lagen i den stat, där växeln skall
betalas.
Verkan av annan växelförbindelse varde, där ej härnedan annorledes
stadgas, bedömd enligt lagen i den stat, där förbindelsen
undertecknades.
82 § Tid för framställande av återgångskrav skall i fråga om samtliga
växelgäldenärer beräknas enligt lagen i den stat, där växeln utställdes.
83 § Skall, enligt lagen i den stat, där växel utställts,
växelinnehavaren betraktas såsom tillika innehavare av fordran, som må
hava föranlett växelns utställande, lände därutinnan den lag till
efterrättelse.
84 § Huruvida godkännande av växel må inskränkas till en del av
växelsumman, samt huruvida växelinnehavare äger vägra mottaga betalning,
som täcker allenast en del av summan, varde bedömt enligt lagen i den
stat, där växeln skall betalas.
85 § Beträffande tiden och sättet för upptagande av protest, så ock
beträffande sättet för verkställande av andra åtgärder, som äro av nöden
för utövande eller bevarande av rätt på grund av växel, gälle lagen i
den stat, där protest eller annan åtgärd, varom fråga är, skall
verkställas.
86 § I fråga om de åtgärder, som må vidtagas, när växel obehörigen
frånhänts innehavaren eller förkommit, gälle lagen i den stat, där
växeln skall betalas.
87 § Skall, efter ty här förut är sagt, i visst mål främmande lag lända
till efterrättelse, och är ej innehållet i den främmande lagen för
rätten känt, äge rätten förelägga part att i sådant hänseende förebringa
utredning.
Fjärde avdelningen
Om protest och om rättegång i växelmål
88 § Protest tas upp av Kronofogdemyndigheten, av en särskild
förrättningsman som länsstyrelsen förordnar eller av notarius
publicus. Lag (2006:675).
89 § En protest ska, om inte annat har överenskommits, tas
upp mellan klockan 9 och 19 hos den protesten gäller, i hans
eller hennes affärslokal eller, om en sådan inte finns på
orten, i hans eller hennes bostad. Om den protesten gäller
inte påträffas, får protesten i stället tas upp vid
affärslokalen eller bostaden. Är denna inte känd, ska detta
anmärkas i protesten.
I fråga om tid och plats för att visa upp växel till
godkännande eller betalning gäller vad som nu är sagt om
protest. Lag (2014:604).
90 § Vid protest för uteblivet godkännande eller bristande betalning
skall växeln i huvudskrift medföras av förrättningsmannen eller någon,
som honom åtföljer; och skall anteckning om protesten av
förrättningsmannen göras å växeln. Förekommer å avskrift överlåtelse
eller växelborgen, varde jämväl avskriften medförd och försedd med
anteckning om protesten.
91 § Över protest skall föras protokoll. I detta skall införas; växeln
med allt vad därå finnes tecknat; den sökandes påstående; det svar, som
gives av den, som protesten gäller, eller anmärkning att svar ej kunnat
erhållas eller att han ej kunnat träffas; uppgift på platsen varest och
tiden när protesten sker; samt underskrift av förrättningsmannen.
Avskrift, varom förmäles i 90 §, skall ock med vad därå är tecknat
intagas i protokollet.
92 § Förrättningsman, som vid upptagande av protest för bristande
betalning medför växeln i huvudskrift, skall anses bemyndigad att
uppbära betalning, med mindre växelinnehavaren meddelat växelbetalaren,
att sådant ej är åsyftat.
93 § Om laga domstol i växelmål gäller vad som är föreskrivet för
tvistemål. Lag (1991:855).
94 § På framställning av käranden skall rätten, om synnerligt hinder ej
möter och svaranden är så till hands att han kan infinna sig, utsätta
första inställelse till samma dag som stämning sökes eller nästföljande
dag. Lag (1978:771).
95 § Upphör att gälla genom lag (1981:812).
Övergångsbestämmelser
1991:855
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning där talan
väckts före ikraftträdandet. | null | null |
1932:131 | Checklag (1932:131) | 1,932 | 1 kap. Om utställande av check och om checkens form.
1 § Check skall innehålla:
1) benämningen check, införd i själva texten och uttryck å det språk,
varå handlingen är avfattad;
2) ovillkorlig anmodan att betala visst penningbelopp (checksumma);
3) namnet å den, som skall infria checken (trassat, här nedan benämnd
trassatbanken);
4) uppgift å den ort, där betalningen skall erläggas;
5) uppgift å dag och ort för checkens utställande; samt
6) underskrift av den, som utställer checken (utställare, trassent).
2 § Handling, vari saknas något av vad check skall enligt 1 § innehålla,
vare ågiltig såsom check, där ej annat följer av vad nedan i denna
paragraf sägs.
Är ej ort, där betalningen skall erläggas, särskilt angiven, men har
vid trassatbankens namn viss ort blivit utsatt, gälle den såsom
betalningsort. Äro flera orter utsatta vid bankens namn, vare checken
betalbar å den ort, som är först utsatt.
Saknas ortsuppgift, som nu är sagd, och är betalningsorten ej heller
på annat sätt angiven i checken, vare denna betalbar å den ort, där
trassatbanken har sitt huvudkontor.
Check, vari orten för utställandet ej är nämnd men ort är vid
utställarens namn utsatt, skall anses vara där utställd.
3 § Check må ej dragas på annan än bank. Sker det, gälle handlingen ej
såsom check.
4 § Utställare av check skall hos trassatbanken äga ett mot checksumman
svarande tillgodohavande, varöver han, på grund av uttrycklig
överenskommelse eller eljest föreliggande omständigheter, äger förfoga
medelst check. Om straff för den, som till annans förfång utan sådan
täckning utställer check, stadgas i 74 §.
5 § Check må lyda på betalning:
till viss man, med eller utan uttryckligt angivande av att den är "till
order";
till viss man, med tillägg av orden "icke till order" eller motsvarande
uttryck; eller
till innehavaren.
Är check ställd till viss man med tillägg av orden "eller till
innehavaren" eller motsvarande uttryck, gälle den såsom betalbar till
innehavaren.
Check, som inte angiver, till vem betalningen skall ske, vare ock
betalbar till innehavaren.
6 § check må lyda å utställarens egen order.
Den må dragas för tredje mans räkning.
Den må ej dragas på utställaren själv; dock må check, som ej är betalbar
till innehavaren, dragas mellan skilda kontor av samma bank.
7 § Innehåller check bestämmelse om ränta, vare den bestämmelse ogill.
8 § Check må lyda på betalning hos annan bank än trassatbanken, antingen
å ort, där trassatbanken driver sin rörelse, eller å annan ort.
9 § Är checksumma utsatt såväl i bokstäver som i siffror, men till olika
belopp, gälle den i bokstäver utsatta summan.
Är checksumma utsatt flera gånger i bokstäver eller flera gånger i
siffror, gälle, om beloppen äro olika, checken endast för den minsta
summan.
10 § Finnes underskrift å check vara tecknad av person, som icke kan med
laga verkan ingå checkförbindelse, eller är underskrift falsk eller
tecknad i diktad persons namn eller av annan grund utan verkan emot
undertecknaren eller den, å vars vägnar den tecknats, svare övriga
checkgäldenärer likväl för sina förbindelser.
11 § Har någon tecknat sitt namn å check såsom ställföreträdare för
annan, och ägde han ej behörighet att handla å dennes vägnar, svar
e
själv för checkförbindelsen men njute, där han infriar checken, samma
rätt, som skulle tillkommit den andre. Vad nu sagts gälle och om den,
som äger företräda annan men överskridit sin behörighet.
12 § Utställare svare för checkens betalning. Har han gjort förbehåll om
att vara fri från dylik ansvarighet, vare det förbehåll utan verkan.
13 § Har check, som utgivits i ofullständigt skick, blivit utfylld på
ett sätt, som strider mot träffad överenskommelse, må denna omständighet
ej åberopas emot checkinnehavaren, med mindre han vid checkens
förvärvande var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet.
2 kap. Om överlåtelse av check (indossament).
14 § Check, som är ställd till viss man, med eller utan uttryckligt
angivande av att den gäller "till order", må medelst påskrift överlåtas
till annan (indossatarie).
Check, som är ställd till viss man med tillägg av orden "icke till
order" eller motsvarande uttryck, må ej överlåtas i annan form eller med
annan verkan än som i allmänhet gäller i fråga om överlåtelse av
fordran.
Check må överlåtas även till utställaren eller till tidigare överlåtare
eller till någon, som å checken tecknat borgen. Sådan innehavare äge
ånyo överlåta checken.
15 § Överlåtelse skall vara ovillkorlig. Villkor, varav dess giltighet
gjorts beroende, vare utan verkan.
Överlåtelse, som avser en del av checksumman, vare ogill,
Överlåtelse, som tecknas av trassatbanken, vare jämväl ogill.
Överlåtelse till innehavaren gälle såsom överlåtelse in blanco.
Överlåtelse till trassatbanken gälle blott såsom kvitto, utan så är att
banken har flera kontor och överlåtelsen skett till annat kontor än det,
å vilket checken dragits.
16 § Överlåtelse skall tecknas å själva checken eller å ett därvid
häftat blad (allonge). Den skall undertecknas av överlåtaren.
Överlåtelse vare giltig, även om däri ej är nämnt, till vem checken
överlåtes, eller överlåtaren allenast tecknat sitt namn (indossament in
blanco). I sistnämnda fall skall överlåtelsen, för att gälla, vara
tecknad å checkens baksida eller på vidhäftat blad.
17 § Genom överlåtelse varda alla av checken härflytande rättigheter
överflyttade.
Om överlåtelse tecknats i blanco, äge checkinnehavaren:
1) ifylla den med sitt eller annans namn;
2) teckna ny överlåtelse, in blanco eller till annan person; eller
3) överlåta checken till annan person utan att ifylla överlåtelsen eller
teckna ny överlåtelse.
18 § Den, som å check tecknat överlåtelse, vare, såvitt han ej gjort
särskilt förbehåll, ansvarig för checkens betalning.
Han äge förbjuda, att checken ånyo överlåtes; gör han det, vare fri från
ansvarigheten emot dem, till vilka överlåtelse därefter sker.
19 § Har någon i händer en check, som enligt 14 § första stycket gäller
till order, skall han anses som rätt innehavare av checken, så framt han
styrker sin rätt till denna genom en oavbruten följd av överlåtelser,
även om den sista är in blanco. Utstrukna överlåtelser varde härvid
betraktade såsom ej förefintliga. Följer å en överlåtelse in blanco
annan överlåtelse, skall den, som undertecknat den senare, anses hava
förvärvat checken genom överlåtelsen in blanco.
20 § Har överlåtelse tecknats å check, som lyder på betalning till
innehavaren, svare den, som tecknat överlåtelsen, enligt vad nedan
stadgas angående återgångstalan, men checken gälle, oavsett
överlåtelsen, såsom betalbar till innehavaren.
21 § Har check för någon förkommit, på vad sätt det vara må; är checken
ställd till innehavaren eller styrker den, som fått checken i händer,
sin rätt på sätt i 19 § sägs, vare han ej pliktig att lämna checken
ifrån sig, med mindre han vid dess förvärvande var i ond tro eller
förfor med grov vårdslöshet.
22 § Den, mot vilken talan på grund av check göres gällande, äge ej mot
innehavaren framställa invändningar, som grundas på den förres särskilda
förhållande till utställaren eller till föregående checkinnehavare, med
mindre innehavaren vid checkens förvärvande uppsåtligen handlat till
gäldenärens förfång.
23 § Innehåller överlåtelse orden "valuta till indrivning", "till
inkasso" eller annat uttryck, som angiver, att överlåtelsen endast
innefattar ett uppdrag (prokuraindossament), äge innehavaren av checken
att göra gällande alla av denna härflytande rättigheter men icke att
överlåta den annorledes än medelst ny prokuraöverlåtelse.
Checkgäldenär äge, i fall som nu sagts, ej mot checkinnehavaren
framställa andra invändningar än dem han kunnat gör gällande mot
överlåtaren.
Uppdrag, som innefattas i prokuraöverlåtelse, vare ej förfallet, om
överlåtaren dör eller förlorar förmågan att med laga verkan företaga
rättshandling.
24 § Överlåtelse, som tecknas efter det protest eller därmed likställt
bestyrkande äga rum eller efter utgången av den för checkens uppvisande
till betalning bestämda tid, äge ej annan verkan än som i allmänhet
följer av fordrans överlåtande.
Finnes å checken överlåtelse, som ej är dagtecknad, skall den, såframt
ej annat styrkes, anses hava tillkommit, innan protest eller därmed
likställt bestyrkande ägt rum eller tiden för checkens uppvisande gått
till ända.
3 kap. Om bekräftande av check
25 § Har trassatbank försett check med undertecknad påskrift, som giver
anledning till antagande, att checken kommer att av banken betalas
("bekräftas", "certifieras", "noteras", "viseras" eller dylikt), eller
har banken anbragt sin blotta firmateckning å checkens framsida, och
varder checken uppvisad till betalning inom tid, som är stadgad i 29 §,
vare banken pliktig att infria checken.
Tecknas av trassatbanken påskrift, som innefattar förpliktelse att även
efter utgången av den i 29 § stadgade tid infria checken, vare verkan av
påskriften dock ej annan än i första stycket sägs.
Infrias ej checken, äge innehavaren, jämväl där han är utställare, att
på grund av checken omedelbart av trassatbanken kräva att utbekomma
allt, som skall gäldas jämligt 45 och 46 §§.
4 kap. Om checkborgen (aval)
26 § För betalning av checksumman eller en del därav må säkerhet ställas
medelst checkborgen (aval). Sådan borgen må lämnas såväl av
checkgäldenär som av tredje man, dock icke av trassatbanken.
Checkborgen skall tecknas å checken eller ett därvid häftat blad. Sådan
borgen uttryckes genom orden "såsom aval" eller annat motsvarande
uttryck; den skall undertecknas av borgesmannen. Checkborgen må även
lämnas medelst borgesmannens blotta namnteckning å checkens framsida,
dock icke av utställaren. Checkborgen skall utvisa, för vem den ingåtts.
I brist på uppgift härom skall den anses ingången för utställaren.
27 § Den, som tecknat checkborgen, svare lika med den, för vilken borgen
ingåtts.
Hans utfästelse gälle, ändå att den förbindelse, för vilken han gått i
borgen, är ogiltig, dock ej där ogiltigheten härrör av brist i formen.
Har checkborgesman infriat check, inträde han i den rätt checken medför
mot den, för vilken borgen ingåtts, ävensom mot dem, som på grund av
checken äro ansvariga i förhållande till denne.
5 kap. Om uppvisande och betalning av check
28 § Check vare betalbar vid uppvisandet. Varje häremot stridande
bestämmelse är ogill.
Check, som uppvisas till betalning före den dag, då den angives vara
utställd, vare betalbar å uppvisningsdagen.
29 § Check skall uppvisas till betalning inom tjugu dagar eller, om
checken är utställd i något utom Europa beläget land, som ej gränsar
till Medelhavet, inom sjuttio dagar.
Tid, som i första stycket sägs, skall räknas från den dag, som i checken
är angiven såsom utställningsdag.
30 § Har check dragits mellan två orter med olika tidräkning, skall vid
uppvisningstidens bestämmande checken anses utställd den dag, som enligt
betalningsortens tidräkning motsvarar utställningsdagen.
31 § Inlämnas check å avräkningskontor (clearing house), gälle det såsom
uppvisande till betalning.
32 § Har utställaren meddelat trassatbanken, att han återkallar checken,
är banken icke, med mindre annat följer av 25 §, berättigad att erlägga
betalning.
Trassatbanken äge även efter uppvisningstidens utgång infria checken, så
länge den ej blivit återkallad.
Om straff för den, som före uppvisningstidens utgång utan skälig
anledning till checkinnehavarens förfång återkallar check eller förfogar
över täckningen, stadgas i 74 §.
33 § Dör utställare av check, eller förlorar han förmågan att med laga
verkan företaga rättshandling, inverkar detta ej å checkens giltighet.
34 § Då check infrias, varde, där trassatbanken det äskar, checken
utlämnad till banken med därå av innehavaren tecknat kvitto.
Checkinnehavare må ej vägra att mottaga betalning, som täcker allenast
en del av checksumman.
Sker sådan betalning, skall, om trassatbanken det begär, anteckning
därom göras å checken och särskilt kvitto lämnas.
35 § Vid infriande av check, som enligt 14 § första stycket gäller till
order, vare trassatbanken pliktig att förvissa sig om att överlåtelserna
utgör en behörigen sammanhängande följd, men ej att pröva äktheten av
överlåtarnas underskrifter.
36 § Är check ställd att betalas i myntslag, som icke är gångbart å
betalningsorten, må, intill uppvisningstidens utgång, betalning i
stället erläggas i landets mynt efter värdet å betalningsdagen. Erlägges
ej betalning vid checkens uppvisande, äge innehavaren kräva, att den
erlägges i landets mynt, så ock bestämma, huruvida värdet därvid skall
beräknas efter uppvisningsdagens eller betalningsdagens kurs.
Vid beräkning av främmande myntslags värde skola de å betalningsorten
gällande handelsbruk iakttagas, med mindre utställaren föreskrivits, att
checksumman skall beräknas efter en i checken angiven kurs.
Förestående regler äge ej tillämpning, där utställaren föreskrivit
betalning i visst främmande myntslag (förbehåll om effektiv betalning i
främmande mynt).
Är checksumman angiven i myntslag, som har enahanda benämning men olika
värde i det land, där checken utställts, och det, där den skall betalas,
skall det å betalningsorten gällande myntslag antagas vara avsett.
6 kap. Om korsad check
37 § Utställare eller innehavare av check må korsa densamma med den
verkan som nedan i 38 § sägs.
Korsning verkställes genom anbringande av två jämnlöpande streck å
checkens framsida.
Korsning kan vara allmän eller särskild. Korsningen är allmän, då den
består av allenast de två strecken, eller då mellan dessa ordet "bank"
eller motsvarande uttryck anbragts; den är särskild, då namnet å en bank
utsatts mellan strecken.
Allmän korsning må ändras till särskild korsning men särskild korsning
icke till allmän.
Utstrykes korsningen eller namnet å banken, vare det ogillt.
38 § Check med allmän korsning må trassatbanken betala allenast till
bank eller till kund hos trassatanken.
Check med särskild korsning må trassatbanken betala allenast till den
namngivna banken eller, om denna är trassatbanken själv, till en av sina
kunder. Den namngivna banken må dock inkassera checken genom en annan
bank.
Bank må endast av kund eller av annan bank förvärva korsad check och må
ej för andra än de nu nämnda inkassera sådan check.
Check med flera särskilda korsningar må ej av trassatbanken infrias, med
mindre fråga är om två dylika korsningar och den ena avser inkassering
genom avräkningskontor.
Bank, som åsidosätter vad i denna paragraf är stadgat, svare för skadan,
dock icke utöver checksumman.
39 § Där check, som är utställd utom riket, är tvärs över framsidan
försedd med påteckningen "blott till avräkning" eller motsvarande
uttryck, skall vad om korsad check är stadgat äga tillämpning.
7 kap. Om återgångstalan (regress) för bristande betalning
40 § Varder check, som i rätt tid uppvisats, ej infriad, äge innehavaren
väcka återgångskrav mot överlåtare, utställaren och andra
checkgäldenärer, sedan betalningens uteblivande styrkts:
1) genom en av offentlig myndighet upprättad handling (protest);
2) genom av en trassatbanken å checken tecknad, daterad förklaring, vari
dagen för uppvisandet angives; eller
3) genom en av ett avräkningskontor avgiven, daterad förklaring, som
utvisar, att checken dit inlämnats i rätt tid men icke infriats.
41 § Protest eller därmed likställt bestyrkande skall verkställas före
uppvisningstidens utgång.
Om uppvisandet ägt rum å uppvisingstidens sista dag, må protest eller
därmed likställt bestyrkande äga rum påföljande söckendag.
42 § Har betalning uteblivit, åligger det checkinnehavaren att härom
giva den, som senast tecknat överlåtelse å checken, så ock utställaren,
underrättelse senast fjärde söckendagen från det protest eller därmed
likställt bestyrkande ägde rum eller, där förebehåll gjorts om återgång
utan kostnad, från uppvisningsdagen. Varje överlåtare, som mottagit
sådan underrättelse, skall sist andra söckendagen därefter om
förhållandet lämna meddelande till den, som näst före honom tecknat
överlåtelse å checken, med uppgift å namn och adresser å dem, som lämnat
föregående underrättelser, och så vidare, till dess meddelandet nått
utställaren. Tiden av två söckendagar räknas från mottagandet av den
föregående underrättelsen.
Då, på sätt i nästföregående stycke stadgas, underrättelse givits
checkgäldenär, skall inom samma tid enahanda underrättelse meddelas den,
som må hava för honom ingått checkborgen.
I händelse överlåtare icke utsatt sin adress eller denna är oläslig,
skall skyldigheten att lämna underrättelse anses fullgjord, om den
lämnas den överlåtare, som närmast föregår honom.
Den, som är pliktig att meddela underrättelse, varom nu sagts, äge lämna
den på vad sätt som helst, jämväl medelst blotta översändandet av
checken.
Det åligger honom att styrka, att underrättelsen lämnats inom den
föreskrivna tiden. Denna skall anses iakttagan, om före dess utgång brev
innehållande underrättelsen avlämnats till posten.
Försummelse att giva underrättelse inom ovan nämnd tid medföre ej
förlust av återgångskrav, men väl ansvarighet för den skada, som kan
hava förorsakats av försummelsen. Ej må dock i ty fall skadestånd sättas
högre än till checksumman.
43 § Utställare, överlåtare eller checkborgesman äge, genom att å
checken insätta orden "retur utan kostnad", "utan protest" eller annat
motsvarande uttryck och förse påteckningen med sin underskrift, fritaga
checkinnehavaren från skyldigheten att för bevarande av sin rätt till
återgångstalen upptaga protest eller ombesörja därmed likställt
bestyrkande.
Sådant förbehåll fritage icke innehavaren från skyldighet vare sig att
uppvisa checken inom föreskriven tid eller att giva underrättelse såsom
i 42 § sägs. Den, som mot checkinnehavaren påstår, att föreskriven tid
icke iakttagits, har att därom föra bevis.
Har förbehåll, som nu sagts, gjorts av utställaren, äge det verkan i
avseende å alla checkgäldenärerna; är förbehållet gjort av överlåtare
eller av checkborgesman, äge det ej verkan i fråga om annan än denne.
Har, oaktat förbehåll från utställarens sida, innehavaren låtit
verkställa protest eller därmed likställt bestyrkande, stånde han själv
kostnaden. Är förbehåll gjort av överlåtare eller checkborgesman, må,
där protest eller därmed likställt bestyrkande ändock ägt rum, talan om
återgäldande av kostnaden härför göras gällande mot varje checkgäldenär.
44 § Checkgäldenärer vare i förhållande till innehavaren ansvariga, en
för alla och alla för en.
Checkinnehavaren äge anställa talan mot vilken som helst av dem,
antingen mot envar för sig eller mot flera gemensamt, utan att vara
bunden vid den ordning, i vilken deras förpliktelser ingåtts.
Samma rätt tillkomme varje checkgäldenär, som infriat checken,
Har talan anhängiggjorts mot en av checkgäldenärerna, utgöre den
omständighet ej hinder för talans anställande mot annan checkgäldenär,
ändå att han i ordningen följer efter den, mot vilken talan först
gjordes gällande.
45 § Checkinnehavare äge rätt att av den, mot vilken han väcker
återgångskrav, bekomma:
1) den ej erlagda checksumman;
2) ränta efter sex för hundra om året från uppvisningsdagen; samt
3) ersättning för kostnader för protest eller därmed likställt
bestyrkande, utgifter för underrättelser, som avses i 42 §, ävensom
andra kostnader.
46 § Den, som inlöst check, äge rätt att av dem, som i förhållande till
honom svara för checken, bekomma:
1) hela det belopp han själv betalt;
2) ränta å detta belopp efter sex för hundra om året från den dag han
erlagt betalningen; samt
3) ersättning för egna utgifter.
47 § Varje checkgäldenär, mot vilken återgångskrav är väckt eller kan
göras gällande, äge, mot gäldande av återgångsfordringen, rätt att
utbekomma checken jämte protesten eller det därmed likställda
bestyrkandet och kvitterad räkning.
Överlåtare, som inlöst checken, äge utstryka sin egen och efterföljande
överlåtelser.
48 § Kan uppvisande av check eller ock protest eller därmed likställt
bestyrkande ej inom behörig tid äga rum på grund av lagbud, som
utfärdats inom eller utom riket, eller annat oöverstigligt hinder (force
majeure), varde tiden för sådan åtgärds företagande förlängd.
Innehavaren av checken vare pliktig att om sådant hinders förekomst utan
dröjmsål lämna underrättelse till den, som senast tecknat överlåtelse å
checken, samt att om denna underrättelse göra anteckning å checken eller
därvid häftat blad; och skall denna antecknad vara dagtecknad och av
innehavaren underskriven. I övrigt äge bestämmelserna i 42 §
tillämpning.
Efter hindrets upphörande åligger innehavaren att ofördröjligen uppvisa
checken till betalning samt, om så erfordras, upptaga protest eller
ombesörja därmed likställt bestyrkande.
Fortfar hindret längre än femton dagar efter den dag, före eller efter
uppvisningstidens ugång, då innehavaren om hindret underrättat den, som
senast tecknat överlåtelse å checken, må återgångskrav göras gällande
utan att uppvisande eller protest eller därmed likställt bestyrkande
föregått.
Händelse, som berör allenast checkinnehavaren eller den, åt vilken han
uppdragit checkens uppvisande eller föranstaltande av protest eller
därmed likställt bestyrkande, skall ej anses såsom hinder, varom i denna
paragraf sägs.
8 kap. Om duplett av check.
49 § Den, som vill draga check gällande till order eller till viss man
och betalbar utom riket, må utställa checken i flera lika lydande
exemplar. Varje exemplar skall innehålla nummerbeteckning i själva
texten; äro exemplaren ej sålunda betecknade, gälle vart och ett såsom
självständig check.
50 § Infriande av ett checkexemplar medföre frihet från vidare
betalningsskyldighet för checken, ändå att förbehåll ej träffats att
genom sådant infriande övriga exemplar bliva kraftlösa; dock svare
trassatbanken efter ty i 25 § sägs för varje exemplar, som är försett
med bankens bekräftelse och icke till banken återställts.
Överlåtare, som till olika personer överlåtit exemplar av checken, så
ock annan, som senare överlåtit checkexemplar, svare för varje
utelöpande exemplar som är försett med hans namnteckning.
9 kap. Om ändringar i check.
51 § Har check undergått ändring i texten, svare de, som efter ändringen
tecknat sitt namn å checken, jämlikt den ändrade texten. De, som förut
tecknat sitt namn å checken, vare ansvariga jämlikt den ursprungliga
texten.
10 kap. Om checks preskription.
52 § Fordran, som tillkommer checkinnehavare mot överlåtare, utställaren
och övriga checkgäldenärer, vare preskriberad sex månader från utgången
av uppvisningstiden.
Har checkgäldenär inlöst checken, preskriberas hans fordran mot övriga
checkgäldenärer sex månader från den dag, då han själv inlöste checken
eller mot honom vidtogs åtgärd, som i 53 § sägs.
53 § Checkpreskription avbryts genom:
delgivning av stämning till svensk domstol, kungörande av
rättegång vid svensk domstol eller delgivning av ansökan om
betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten i Sverige;
checkfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol;
fordringens bevakning i gäldenärens här i riket anhängiga
konkurs; eller
dess anmälande under här i riket pågående ackordsförhandling
utan konkurs.
Genom checkfordrans anhängiggörande vid domstol i främmande
stat avbrytes preskription, där gäldenären har hemvist i den
staten eller, utan invändning mot domstolens behörighet,
inställer sig i målet eller personligen erhållit del av
stämningen. Lika med checkfordrans anhängiggörande vid utländsk
domstol anses kungörande av rättegång vid sådan domstol enligt
där gällande lag. Har i främmande stat fordringen bevakats i
checkgäldenärs konkurs eller anmälts under ackordsförhandling
utan konkurs, vare preskription därigenom avbruten, där
checkgäldenären vid konkursens eller ackordsförhandlingens
början hade hemvist i den främmande staten. Checkfordrans
åberopande för kvittning vid utländsk domstol medföre ock
avbrott i preskription.
Preskription avbrytes icke i förhållande till annan än den, mot
vilken åtgärd för preskriptionens avbrytande vidtagits, men
avbrottet gälle till fördel för alla checkgäldenärer, vilka
föregå den, som vidtagit åtgärden.
Har preskription avbrutits, men varder det mål eller ärende,
vari checkkravet gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny
preskriptionstid begynna att löpa från den dag, då målet eller
ärendet sist handlades.
Möter för vidtagande av åtgärd för preskriptionens avbrytande
hinder, som i 48 § sägs, vare checkrätten bevarad, därest
åtgärden företages inom en månad efter hindrets upphörande.
Lag (2006:676).
11 kap. Allmänna bestämmelser.
54 § Såsom bank anses i denna lag, förutom envar som får driva
bankrörelse, även kreditmarknadsföretag samt bolag eller annan
inrättning, som enligt Konungens särskilda medgivande må
tillhandagå med hållande av checkräkning. Lag (2004:418).
55 § Checks uppvisande till betalning samt upptagande av protest må äga
rum allenast å söckendag.
Då den sista dagen av stadgad tid för vidtagande av åtgärd beträffande
check, särskilt dennas uppvisande till betalning eller verkställande av
protest eller därmed likställt bestyrkande, är söndag eller annan allmän
helgdag, varde tiden utsträckt att omfatta jämväl påföljande söckendag.
Vid tids beräknande skola mellanliggande helgdagar medräknas.
Likställda med allmän helgdag enligt denna lag äro lördagar samt
midsommarafton, julafton och nyårsafton. Lag (1974:758).
56 § Vid beräkning av tid, inom vilken enligt denna lag åtgärd skall
vidtagas, varde den dag, från vilken tiden skall löpa, ej medräknad.
Uppskovsdagar äge enligt denna lag ej rum.
57 § Är checkfordran preskriberad, eller har checkrätten gått förlorad
genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskriven
handling, stånde dock checkinnehavaren öppet att, såsom i vanligt
skuldfordringsmål, hos checkgäldenär utsöka vad denna till
fordringsägarens skada skulle vinna, där fordringen förfölle; och skall,
i saknad av utredning om annat förhållande, utställaren anses till
fordringsägarens skada göra vinst, motsvarande checksumman, där
fordringen förfaller.
12 kap. Om förhållandet till främmande lag.
58 § Svensk medborgares behörighet att ingå checkförbindelse varde, ändå
att han ej här i riket hade hemvist eller att förbindelsen är ingången
utom riket, bedömd efter svensk lag.
Utländsk meborgares behörighet att ingå checkförbindelse varde bedömd
efter lagen i den stat han tillhör. Innehåller nämnda lag, att en annan
stats lag skall tillämpas, lände det till efterrättelse.
Är enligt lag, som sålunda skall gälla, utländsk medborgare obehörig att
ingå checkförbindelse, vare han ändock här i riket för dylik förbindelse
ansvarig, där han åtagit sig den inom en stat, enligt vars lag han var
därtill behörig.
59 § Frågan å vem check må dragas varde bedömd enligt lagen i den stat,
där checken skall betalas; dock vare check, som utställts i annan stat,
ej i något fall ogiltig på den grund att den dragits å någon, som enligt
nämnda lag ej kan vara trassat.
Är enligt vad i första stycket sägs handling ogiltig såsom check,
inverkar detta ej på giltigheten av förbindelse, som å handlingen
tecknas i stat, enligt vars lagstiftning den, å vilken checken dragits,
skulle kunnat vara trassat.
60 § I fråga om checkförbindelses form skall lagen i den stat, där
förbindelsen undertecknats, lända till efterrättelse; dock vare i varje
händelse tillfyllest, att lagen å betalningsorten blivit iakttagen.
Där, på grund av vad nu är sagt, checkförbindelse saknar giltighet, men
den skulle varit gällande, om den tillkommit i viss annan stat, där
förbindelse senare åtecknats checken, må den tidigare förbindelsens
ogiltighet ej medföra, att även den senare anses ogiltig.
61 § Rättsverkningarna av checkförbindelse skola, där ej här nedan
annorledes stadgas, bedömas enligt lagen i den stat, där förbindelsen
undertecknades.
62 § Tid för framställande av återgångskrav skall i fråga om samtliga
checkgäldenärer beräknas enligt lagen i den stat, där checken
utställdes.
63 § Enligt lagen i den stat, där check är betalbar, skall bedömas:
1) om checken måste vara betalbar vid uppvisandet eller om den må
utställas att betalas viss tid efter uppvisandet samt verkan därav, att
checken daterats för senare dag än den verkliga dagen för utställandet;
2) uppvisningstiden;
3) om checken må godkännas, bekräftas eller viseras samt verkan av
påskrift härom;
4) om innehavaren må fordra betalning, som täcker allenast en del av
checksumman, och om han är pliktig att mottaga sådan betalning;
5) om checken må korsas eller förses med påteckningen "blott till
avräkning" eller motsvarande uttryck samt om verkan av sådan åtgärd;
6) om innehavaren äger särskild rätt till täckningen och beskaffenheten
av sådan rätt;
7) om utställaren må återkalla checken eller eljest vidtaga åtgärd till
förhindrande av dess betalning;
8) vilka åtgärder må vidtagas, när checken obehörigen frånhänts
innehavaren eller förkommit; samt
9) om protest eller därmed likställt bestyrkande erfordras för bevarande
av rätt till återgångstalen mot överlåtare, utställaren eller annan
checkgäldenär.
64 § Beträffande tiden och sättet för verkställande av protest eller
därmed likställt bestyrkande, så ock beträffande sättet för
verkställande av andra åtgärder, som äro av nöden för utövande eller
bevarande av rätt på grund av check, gälle lagen i den stat, där protest
eller annan åtgärd, varom fråga är, skall verkställas.
65 § Skall, efter ty här förut är sagt, i visst mål främmande lag lända
till efterrättelse, och är ej innehållet i den främmande lagen för
rätten känt, äge rätten förelägga part att i sådant hänseende förebringa
utredning.
66 § Protest tas upp av Kronofogdemyndigheten, av en särskild
förrättningsman som länsstyrelsen förordnar eller av notarius
publicus. Lag (2006:676).
67 § Protest skall, där ej annat överenskommits, upptagas å tid, då
banken plägar hållas öppen för allmänheten, eller, å dag då banken ej
hålles öppen, mellan klockan 9 förmiddagen och 7 eftermiddagen. Är ej
någon, som äger att företräda banken, att träffa, må protesten upptagas
vid bankens lokal. Beträffande protest av utländsk check, som dragits i
annan än bank, gälle vad om växel är stadgat.
I fråga om checks uppvisande till betalning skall vad nu är sagt om
protest äga tillämpning.
68 § Vid protest skall checken medföras av förrättningsmannen eller
någon, som honom åtföljer; och skall anteckning av protesten av
förrättningsmannen göras å checken.
69 § Över protest skall föras protokoll. I detta skall införas: checken
med allt vad därå finnes tecknat; den sökandes påstående; det svar, som
gives av den, som protesten gäller, eller anmärkning att svar ej kunnat
erhållas eller att han ej kunnat träffas; uppgift på platsen varest och
tiden när protesten sker; samt underskrift av förrättningsmannen.
70 § Förrättningsmannen, som vid upptagande av protest medför checken,
skall anses bemyndigad att uppbära betalning, med mindre
checkinnehavaren meddelat banken, att sådant ej är åsyftat.
71 § Om laga domstol i checkmål gäller vad som är föreskrivet för
tvistemål. Lag (1991:878).
72 § På framställning av käranden skall rätten,om synnerligt hinder ej
möter och svaranden är så till hands att han kan infinna sig, utsätta
första inställelse till samma dag som stämning sökes eller näst
följande dag. Lag (1978:772).
73 § Har upphävts genom lag (1981:813).
14 kap. Straffbestämmelser.
74 § har upphävts genom lag (1994:1414).
75 § har upphävts genom lag (1964:192).
Övergångsbestämmelser
1991:856
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning där talan
väckts före ikraftträdandet. | null | null |
1932:169 | Lag (1932:169) om uppläggande av nya fastighetsböcker | 1,932 | 1 § För varje inskrivningsmyndighets område skall uppläggas
fastighetsbok, gemensam för lagfarts- och inteckningsärenden.
Lag (1973:100).
2 § I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom
inskrivningsmyndighetens område belägna fastigheter; dock skall
fastighet, som är anslagen till boställe eller from stiftelse eller
utarrenderad för kronans räkning eller eljest under dess omedelbara
disposition, icke upptagas i fastighetsboken i annat fall än då det
erfordras för inskrivning rörande fastigheten. Lag (1973:100).
3 § Fastighetsboken skall uppläggas på grundval av upprättat
fastighetsregister (jordregister eller fastighetsregister enligt de
för stad meddelade bestämmelser).
Varje fastighet skall upptagas å särskilt upplägg; dock må
fastigheter, som äro i en ägares hand, sammanföras å gemensamt
upplägg, om det lämpligen kan ske.
Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser
skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.
4 § I fastighetsboken skall fastighet upptagas under den beteckning,
som den har i fastighetsregistret.
5 § Till upplägget för varje fastighet skola överföras å fastigheten
senast meddelad lagfart, i fastigheten gällande inteckningar för
fordran så ock, där ansökan om lagfart eller om inteckning för fordran
är vilande eller beroende på prövning, inskrivningen härom. Jämväl
övriga inteckningar och andra inskrivningar skola överföras, så framt
de icke uppenbarligen sakna betydelse.
6 § Där för verkställande av överföring till vederbörligt upplägg i
fastighetsboken erforderlig upplysning ej annorledes kan vinnas, skall
undersökning anställas vid sammanträde med sakägare och andra, som
kunna antagas äga kännedom om förhållandena. Till biträde vid under
sökningen må lantmätare eller annan sakkunnig person anlitas. Samman
träde må hållas å ort, där fastigheten är belägen. Vid sammanträdet
föres protokoll.
Kallelse till sammanträdet skall avsändas i rekommenderat brev och
innehålla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga hand
lingar, vilka kunna tjäna till upplysning i saken. Där så prövas
erforderligt, skall kungörelse om sammanträdet införas i Post- och
Inrikes Tidningar och ortstidning.
För inställelsen njute den, som inkallats, där så prövas skäligt,
ersättning enligt de grunder, som gälla för vittnen i brottmål.
Beslut härutinnan meddelas av den, som håller sammanträdet; och må i
händelse av missnöje talan föras enligt 52 kap. 1 § rättegångsbalken.
Kostnaden för sammanträdet bestrides av statsverket. Lag (1977:663).
7 § Finnes vid undersökning, som i 6 § sägs, eller eljest, att
fastighet vid inskrivning angivits med felaktig eller missvisande
beteckning eller i övrigt oriktigt redovisats, skall vid överföringen
till fastighetsboken rättelse i inskrivningen vidtagas. Rättelse må
dock ej ske, med mindre kända sakägare kallats till sammanträde eller
eljest satts i tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.
Är den, för vilken tillfälle beretts att avgiva yttrande, missnöjd med
rättelsen, har han att vid äventyr av talans förlust inom ett år
därefter instämma den eller dem saken rörer.
Skriftligt besked om rättelsen, innefattande tillika vad den, som är
missnöjd, har att iakttaga, skall ofördröjligen avsändas i
rekommenderat brev till varje känd sakägare. Meddelande om rättelsen
skall ock tillsändas den, som för fastighetsregistret.
8 § Sedan de till viss fastighet hörande inskrivningarna blivit
överförda till fastighetsboken, skall inskrivningsärende rörande
fastigheten ej längre antecknas i lagfarts- eller inteckningsboken
utan införing i stället göras i den nya boken.
9 § Vad i denna lag är stadgat om fastighet skall i tillämpliga delar
gälla om frälseränta.
10 § Närmare bestämmelser angående fastighetsboken och tillämpningen
i övrigt av denna lag meddelas av Konungen, som tillika beträffande de
särskilda inskrivningsmyndigheternas områden meddelar erforderliga
föreskrifter angående bedrivandet av arbetet med fastighetsbokens
uppläggande. Lag (1973:100).
Övergångsbestämmelser
1932:169
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933; dock skall med
uppläggandet av fastighetsbok för domsaga inom Kopparbergs län anstå,
intill dess Konungen annorlunda förordnar.
1977:663
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om kungörande som har
beslutats eller börjat verkställas före ikraftträdandet. | null | null |
1932:173 | null | 1,932 | null | 1736:0123 2 | null |
1932:175 | null | 1,932 | null | 1921:225 | null |
1932:201 | null | 1,932 | null | 1913:380 | null |
1932:212 | Lag (1932:212) om betalning på grund av vissa obligationer | 1,932 | Här i riket före den 28 september 1931 utfärdad obligation må, ändå
att den lyder å kronor i guld eller guldmynt, av gäldenären inlösas i
riksbankens sedlar.
Lyder sådan obligation å både svenskt och utländskt mynt, må betalning
ändock ej fordras annorledes än i svenskt mynt efter det å
obligationen i sådant mynt utsatta beloppet, såvida icke obligationen
den 20 maj 1932 eller i fråga om obligation, som den 14 december 1931
underkastades exportförbud, sistnämnda dag tillhörde utländsk eller i
utlandet bosatt svensk borgenär.
Vad nu sagts om obligation skall äga motsvarande tillämpning å kupong,
som hör till obligationen. | null | null |
1932:225 | null | 1,932 | null | 1926:327 | null |
1932:242 | Lag (1932:242) om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens behov | 1,932 | 1 § Polismyndigheten får, om det av särskilda skäl behövs då
polisstyrka dras samman för att upprätthålla ordningen,
förordna att ägare och inne-havare av förnödenheter,
transportmedel, rum för personal och annat som är absolut
nödvändigt för polisverksamheten och som inte tillräckligt fort
kan anskaffas på annat sätt, skall vara skyldiga att på begäran
av polisbefäl mot full ersättning tillhandahålla vad som
begärs. Polismyndigheten bestämmer vilket polisbefäl som får
framställa en sådan begäran.
Polismyndigheten skall ange den ort och den tid, för vilken
förordnandet gäller. Lag (1998:1553).
2 § Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand
riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning
tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.
Då så påfordras, skall anfordran göras skriftligen och överlämnas av
polisman, försedd med vederbörligt tjänstetecken, samt kvitto lämnas å
vad som mottages.
3 § Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt
skall tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid
anfordran bestämts eller får anses överenskommet.
4 § I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande
polisbefäl, må framställning om ersättning göras hos länsstyrelsen, som
har att utbetala vad som finnes skäligt. Erhåller sökanden efter klagan
i vederbörlig ordning över länsstyrelsens beslut icke den ersättning han
begärt, må han hos domstol föra talan i saken.
5 § Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna
lag, äger vederbörande polisbefäl låta uttaga det begärda.
Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,
döms till böter. Lag (1991:249).
6 § har upphävts genom lag (1991:249).
7 § Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då
militär personal enligt vad därom är föreskrivet tages i anspråk för
upprätthållande av allmän ordning.
8 § Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av
Konungen. | null | null |
1932:278 | null | 1,932 | null | 1908:128 s.1 | null |
1932:291 | null | 1,932 | null | 1928:370 | null |
1932:321 | null | 1,932 | null | 1891:35 s.1 | null |
1932:361 | null | 1,932 | null | 1932:130 | null |
1932:362 | null | 1,932 | null | 1932:131 | null |
1932:411 | null | 1,932 | null | 1928:370 | null |
1932:430 | null | 1,932 | null | 1867:9 s.7 | null |
1932:452 | Kungörelse (1932:452) angående prägel å minnesmynt å två kronor | 1,932 | Kungl. Maj:t har, sedan till hugfästande av trehundraårsminnet av
Gustaf II Adolfs död mynt- och justeringsverket bemyndigats att gå i
författning om utmyntning av högst 250,000 stycken silvermynt å två
kronor, velat härmed kungöra, att ett minnesmynt av silver å två
kronor, utgörande lagligt betalningsmedel under enahanda villkor som
övriga två-kronestycken, inom kort kommer att i rörelsen utsläppas och
genom Sveriges riksbanks huvudkontors och samtliga avdelningskontors
försorg fördelas till spridning över hela riket, samt att det nya
myntets prägel blivit fastställd sålunda:
/k/ På myntets framsida: /-k/ Gustaf II Adolfs bröstbild, profil
höger sida, med lagerkrans kring hjässan. Utefter kanten en ornerad
list och därinom en smal rand. Bakom bilden Stockholms stadsmärke och
däröver myntdirektörens märke, ett G. Under bilden gravörens signatur
E. L.
/k/ På frånsidan: /-k/ I mittfältet inom en smal rand en rektangulär,
ornerad tavla med inskriften: "Trehundraårsminne av Konung Gustaf II
Adolfs död vid Lützen 6 nov. 1632". I tavlans nedre kant en sköld med
tre kronor. Omskrift: "Gustaf V Sveriges Konung" samt nedtill på sidan
om vapenskölden 2 Kr. 1932 med en sexuddig stjärna före
valörbeteckningen och efter årtalet. | null | null |
1932:540 | Lag (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island | 1,932 | 1 § Lagakraftägande dom, som i Danmark, Finland, Island eller Norge
givits i tvistemål eller i brottmål meddelats angående skadestånd,
vare gällande jämväl här i riket.
Med dom förstås i denna lag domstols beslut, som innebär avgörande av
huvudsaken.
2 § Lika med lagakraftägande dom anses i denna lag:
1. utslag, varigenom överexekutor i Finland efter lagsökning ålagt
någon betalningsskyldighet och för vilket tiden för besvärs anförande
gått till ända;
2. förlikning, som ingåtts inför förlikningskommission eller domstol;
samt
3. lagakraftägande beslut, som i tvistemål, i domen eller under
rättegången, meddelats angående ersättning för rättegångskostnad eller
gottgörelse till vittne eller sakkunnig.
3 § Dom, som, på grund av svarandens utevaro, mot honom givits av
domstol i första instans i Danmark, Island eller Norge, så ock
tredskodom eller annan dom, som blivit av underrätt eller överexekutor
i Finland given mot svarande, som ej avgivit svaromål, vare ej
gällande, med mindre:
1. svarande, vid målets anhängiggörande genom stämning, lagsökning
eller inkallelse till förlikningskommission, hade hemvist eller anmäld
firma i den stat, där domen gavs, eller styrelse, som hade att
företräda svaranden, då ägde sitt säte därstädes, eller delgivningen
skett med ombud, som svaranden enligt lag var pliktig att hava i den
staten; eller
2. bindande överenskommelse var träffad om målets upptagande av den
domstol, där domen gavs; eller
3. domen angår skadestånd för gärning, som begåtts i den stat, där
domen gavs, och svaranden under vistelse därstädes personligen fått
del av stämningen.
Vad nu är sagt gälle ock i fråga om dom, som i någon av förenämnda
fyra stater blivit av högre rätt meddelad mot svarande, som uteblivit
såväl där som i första instans.
4 § Beslut eller förlikning, som enligt 1-3 §§ äger giltighet här i
riket och varå verkställighet kan vinnas i den stat, där beslutet gavs
eller förlikningen ingicks, skall på begäran här verkställas.
5 § Ansökan om verkställighet göres hos överexekutor.
6 § Vid ansökan om verkställighet av beslut skall fogas:
1. beslutet i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt
avskrift;
2. bevis att beslutet äger laga kraft och är av sådan beskaffenhet som
sägs i 1 eller 2 §, samt att verkställighet kan ske i den stat, där
beslutet gavs; samt
3. där fråga är om dom, som avses i 3 §, bevis som utmärker, att domen
enligt nämnda paragraf är gällande.
Sökes verkställighet av förlikning, skall vid ansökningen fogas av
behörig myndighet styrkt avskrift av förlikningen, ävensom bevis att
förlikningen är ingången inför förlikningskommission eller domstol och
kan verkställas i den stat, där den träffats.
Handling, som är avfattad på finska eller isländska språket, skall
vara åtföljd av styrkt översättning till danska, norska eller svenska
språket.
7 § Bevis, som i 6 § sägs, skall vara utfärdat:
i Danmark, Finland och Island av justitieministeriet; samt
i Norge av justisdepartementet.
8 § Överexekutor företage ansökningen till prövning utan motpartens
hörande; dock må tillfälle till yttrande beredas honom, när särskilda
skäl därtill äro.
9 § Varder ansökningen av överexekutor bifallen, gälle i avseende å
verkställigheten vad om svensk domstols lagakraftägande dom är
stadgat; och skall förty vad beslutet eller förlikningen må innehålla
om tvångsmedel ej vinna tillämpning.
10 § Denna lag gäller inte om konventionen den 30 oktober 2007
om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av
domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) är
tillämplig.
Denna lag gäller inte heller i fråga om
1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad,
äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes
stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan
förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad,
äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, meddelats om
bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen
eller också senare, i särskilt mål, meddelats i sådan fråga,
dock att föreskrifterna i 4–9 §§ om verkställighet ska
tillämpas på domen, när denna enligt särskilda föreskrifter ska
gälla här i riket;
2. dom, som meddelats i Danmark, Island eller Norge och
innefattar tilllämpning av lagstiftningen om makars
förmögenhetsförhållanden, såframt tvisten här i riket skolat
bedömas enligt lagstiftning, som gällde före nya
giftermålsbalkens ikraftträdande;
3. beslut eller förlikning angående familjerättslig
underhållsplikt;
4. beslut eller förlikning, som gäller börd, rätt på grund av
arv eller testamente, boutredning eller skifte efter död man
eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i
konkurs, inledande av offentlig ackordsförhandling utan
konkurs, andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning
beroende frågor eller rättshandlings eller annan åtgärds
ogiltighet på grund av inträffad konkurs;
5. beslut eller förlikning i fråga om äganderätt eller annan
rätt till fast egendom i annan stat än den, där domen eller
förlikningen tillkom, eller om skyldighet att träffa förfogande
om dylik rätt eller om påföljd av sådan skyldighets
åsidosättande;
6. beslut rörande skatt eller annan avgift till stat eller
kommun eller annan fråga av offentligrättslig art, ändå att
saken behandlats i den för tvistemål stadgade ordning.
Lagen gäller inte heller i fråga om beslut som meddelats av
särskild domstol för arbetstvister. Lag (2009:1305).
11 § Denna lag medför ej förpliktelse att erkänna eller verkställa
beslut eller förlikning, där detta uppenbarligen vore oförenligt med
rättsordningen här i riket.
Övergångsbestämmelser
1932:540
Genom denna lag upphäves förordningen den 15 juni 1861 om
verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i
konungariket Danmark; dock att nämnda förordning fortfarande skall äga
tillämpning å beslut som meddelats eller förlikning som ingåtts före
lagens ikraftträdande. I vad eljest är stadgat om giltighet eller
verkställighet i vissa fall av utländsk domstols beslut göres ej
ändring genom denna lag. | null | null |
1932:55 | Lag (1932:55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg | 1,932 | 1 § Gods med en bruttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är
avsett att inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg,
skall före inlastningen, eller, där denna skall ske i utländsk hamn,
före avsändandet från riket förses med uppgift om bruttovikten i
kilogram. Sådan uppgift skall på ett tydligt och varaktigt sätt
anbringas å godsets utsida.
Första stycket gäller även bunt, paket eller annan enhetslast vars
bruttovikt uppgår till ettusen kilogram eller mera.
Är det på grund av särskilda förhållanden svårt att bestämma vikten
noggrant, får i stället den ungefärliga vikten angivas.
Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift,
åvilar avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn,
avsändaren.
Arbetsmiljöverket kan medgiva undantag från skyldighet att
anbringa viktuppgift på enhetslast av massaved, om det är uppenbart
att viktuppgift är utan betydelse för skyddet mot olycksfall.
Lag (2000:768).
2 § Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över att bestämmelserna i
1 § första-fjärde styckena följs. Därvid gäller i tillämpliga
delar vad som föreskrivs om tillsyn över att arbetsmiljölagen
(1977:1160) följs. Lag (2000:768).
3 § Saknas i fall, som avses i 1 § första--tredje styckena, viktuppgift,
eller är bruttovikten för lågt angiven, dömes den för viktmärkningen
ansvarige till böter; dock vare han från ansvar fri, där godset, då han
mottog detsamma, var försett med uppgift om bruttovikten och anledning
saknats till antagande, att uppgiften var oriktig.
Om viktuppgiften inte är anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt på
godsets utsida, eller om uppgiften inte avser bruttovikten i kilogram,
döms den för viktmärkningen ansvarige till penningböter.
Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt brottsbalken, skall
straff enligt denna lag icke tillämpas. Lag (1991:247).
4 § har upphävts genom lag (1972:250). | null | null |
1932:569 | null | 1,932 | null | 1927:184 | null |
1932:570 | Nyttjandeförordning (1932:570) | 1,932 | Övergångsbestämmelser
1988:594
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.
Genom förordningen upphävs förordningen (1965: 908) om säkerheten på
fartyg,
förordningen (1914:491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å
fartyg,
förordningen (1927:184) angående fartygs byggnad och utrustning,
förordningen (1932:570) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg (nyttjandeförordningen),
kungörelsen (1937:815) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning
av fartyg ankomma på befälhavaren m. fl.,
kungörelsen (1952:818) angående bostäder m. m. å fartyg för ombord
anställda samt
kungörelsen (1959:408) om ständig vakthållning i vissa fall vid
radiotelefon å fartyg.
En föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av de
bestämmelser, som upphävs genom denna förordning och som gäller vid
dennas ikraftträdande, skall fortfarande gälla och vid tillämpningen av
den nya förordningen anses ha meddelats enligt denna. Den myndighet som
meddelat föreskriften har bemyndigande att ändra eller upphäva den. | null | null |
1933:105 | null | 1,933 | null | 1932:540 | null |
1933:132 | Brev (1933:132) till Generaltullstyrelsen angående främmande länders anslutning till konventionen den 22 november 1928 angående internationella utställningar | 1,933 | Sedan Kungl. Maj:t denna dag utfärdat kungörelse (nr 131) om
tillägg till 7 kap. i kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373)
med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen,
innefattande vissa föreskrifter i fråga om främmande land som
är anslutet till konventionen den 22 november 1928 angående
internationella utställningar, vill Kungl. Maj:t tillkännagiva,
att enligt ingångna underrättelser följande länder, utom
Sverige, anslutit sig till konventionen, nämligen: Albanien,
Belgien, Danmark, Frankrike med Tunis, Grekland, Italien,
Marocko, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz,
Spanien, Storbritannien och Norra Irland, Tjeckoslovakien samt
Tyskland. | null | null |
1933:226 | null | 1,933 | null | 1928:328 | null |
1933:269 | Lag (1933:269) om ägofred | 1,933 | 1 kap. Om vård av hemdjur.
1 § Var, som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit
hemdjur, vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat
sätt hålla sådan vård om dem, att de ej olovligen inkomma å annans
ägor.
Om rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är
särskilt stadgat.
2 kap. Om stängselskyldighet.
2 § Nyttjas fastighets ägor till bete för hemdjur och finnas djuren
tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å annan
fastighet, skall på yrkande från endera sidan stängsel hållas mellan
ägorna.
Mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led ej må hållas, äger
stängselskyldighet ej rum.
Om undantag från bestämmelserna i denna paragraf, då förordnande om
betesreglering meddelats i fråga om visst län eller viss del av län,
stadgas i 3 kap.
3 § Föranledes stängselskyldighet av betning allenast å ena sidan, tage
den sidan del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en
fjärdedel. I annat fall tage vardera lika lott.
Vardera sidan skall svara för viss sträcka å marken; och skall den, där
ej annat överenskommits, utläggas i ett sammanhang. Möter å en sträcka
på grund av markens beskaffenhet större svårighet än å annan i fråga om
stängslets uppförande eller underhåll, skall vid fördelningen skälig
minskning i längd däremot beräknas; ingår i stängslet grind eller led,
skall avseende ock fästas å större kostnad för grinden eller ledet.
4 § Stängsel skall sättas i ägogränsen.
Går ägogräns i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan
stängsel, hålle var sin del av stängslet å sin egen sida, och tage båda
lott i det stängsel, som däremellan sättes över vattnet. Finnes
lämpligare, att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Samma
gälle, där fastighetens ägor skiljas av väg. Går ägogräns över berg
eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig
svårighet eller oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe,
som är närmaste och prövas tjänligt. Vållas i fall, om vilka nu är
sagt, skada eller intrång å fastighet, där stängslet sättes, svare
härför de stängselskyldiga var efter sin andel i skyldigheten.
Ersättning, som på grund härav skall gäldas, bestämmes i penningar att
utgå på en gång.
5 § Stängsel ska vara så beskaffat att det fredar mot större
hemdjur (hästar och nötkreatur).
Prövas i fråga om visst län eller viss del av län
erforderligt, att stängsel fredar även mot mindre hemdjur
eller visst slag av sådana djur, får regeringen, efter hörande
av vederbörande region och hushållningssällskap, meddela
föreskrifter om det. Sådan föreskrift ska även tillämpas i
fråga om stängsel som ska hållas i gränsen mellan det område
föreskriften avser och invidliggande mark. Lag (2019:844).
6 § Stängsel ska om våren vara i fredgillt stånd den 15 maj
och därefter underhållas tills tjäle kommer i marken på
hösten.
Prövas i fråga om visst län eller viss del av län lämpligt,
att den tid då stängsel om våren ska vara fredgillt ska vara
en annan dag än den 15 maj, får regeringen, efter hörande av
vederbörande region och hushållningssällskap, meddela
föreskrifter om det.
Det finns särskilda bestämmelser om rätt för länsstyrelse att
bestämma vilken tid av året grind över allmän väg ska hållas
avlyft. Lag (2019:844).
7 § Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage
dessa del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.
Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid
omröstning i laga ordning mellan delägarna lämnats utan bifall, vare
de, som blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet, där
de vilja övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.
8 § För stängselskyldighet svare i fråga om fastighet, som tillhör
staten eller allmän inrättning, innehavaren samt i fråga om annan
fastighet ägaren. Är fastighet upplåten på arrende, ligge skyldigheten,
i vad angår stängsels underhåll, å arrendatorn.
Ny ägare eller innehavare vare pliktig fullgöra vad företrädaren
eftersatt i stängsels uppförande eller underhåll men svare ej för
bidrag i penningar, som förfallit till betalning, innan han tillträdde
fastigheten.
Om stängsel kring prästgård är särskilt stadgat. Lag (1977:667).
9 § Det som sägs i denna lag om stängselskyldighet gäller
inte beträffande områden med detaljplan. Lag (2010:903).
3 kap. Om rätt till gemensamt bete och om betesreglering.
10 § Möter skogs- eller utmark å ömse sidor om ägogräns och fanns ej
stängsel i gränsen den 1 januari 1933, skall skogs- eller utmarken, i
den mån den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för
större hemdjur.
Är för visst län eller viss del av län meddelad föreskrift, varom i 5 §
andra stycket sägs, skall inom länet eller länsdelen rätten till
gemensamt bete även avse sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.
Å den till gemensamt bete upplåtna marken må från fastighet, vartill
hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå, ej
utsläppas flera hemdjur än som skäligen kunna vinterfödas å
fastigheten.
11 § Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län
eller viss del av län erforderligt, att rätt till bete på
ohägnad mark, som i 10 § sägs, ska förbjudas helt eller
delvis, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid
av året, får regeringen, på framställning av vederbörande
region och hushållningssällskap, meddela föreskrifter om det.
Lag (2019:844).
12 § Där inom visst län eller viss del av län skogs- eller
utmark var upplåten till gemensamt bete på grund av
bestämmelserna i 5 § förordningen den 21 december 1857 om
ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om
stängselskyldighet den 1 januari 1933, får regeringen om det
finns skäl för det, på framställning av vederbörande region
och hushållningssällskap, besluta att betesreglering på sådan
mark inom länet eller länsdelen får äga rum på det sätt och
under de villkor som föreskrivs i 13-19 §§.
Har statsbidrag beviljats till utförande av åtgärder för
skogsproduktionens höjande enligt skogsvårdsplan, fastställd
av Skogsstyrelsen för viss del av län, får regeringen rörande
länsdelen på framställning av Skogsstyrelsen fatta ett sådant
beslut som anges i första stycket.
Inom län eller länsdel, där beslut enligt första eller andra
stycket gäller, får stängsel enligt 2 § inte krävas mellan
ägor som utgörs av skogs- eller utmark, om inte stängsel
mellan ägorna fanns den 1 januari 1933. Lag (2019:844).
13 § Där inom län eller länsdel, varest förordnande enligt 12 § gäller,
skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter, på sätt i sagda
paragraf sägs, den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete samt
någon del av marken nyttjas till sådant bete, skall, om det för någon
av fastigheterna yrkas, betesreglering å marken ske, så framt nödig
betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller olägenhet
för fastighetens brukande anordnas å fastighetens område eller, om för
viss fastighet tillgång därtill ej finnes, fastighetens betesbehov
lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å annan
fastighet tillhörande del av skogs- eller utmarken.
Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i
dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör
två eller flera fastigheter och helt eller delvis nyttjas till
gemensamt bete, under förutsättning att behovet av bete för den eller
de fastigheter, vartill återstående del av marken hör, kan å
fastigheterna skäligen tillgodoses.
Skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 hölls inhägnad utan att
stängselskyldighet ägde rum, skall vid betesreglering anses som om den
sagda dag var upplåten till gemensamt bete.
Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till
gemensamt bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej
heller må därefter något område av marken nyttjas till bete för den
fastighet, till vilken området hör, med mindre erforderlig hägnad
hålles kring området.
14 § Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra
för någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna
upplåtas vad för ändamålet erfordras.
Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes
gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.
Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i
anspråk, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest
lämpad, samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den
fastighet, varå betesmarken upplåtits.
15 § Betesmark, som upplåtitis enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt,
i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och
därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som
nu sagts, åligger fastighet, för vilken betesmarken upplåtits; och
skall beträffande sådan skyldighet vad i 8 § är stadgat om ansvarighet
för stängselskyldighet äga motsvarande tillämpning.
Om tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd,
gäller vad i 6 § är stadgat.
I fråga om ansvarighet för skyldighet jämlikt 2 § att hålla stängsel i
ägogräns och i fråga om rätt att fordra stängsel i sådan gräns skall så
anses som om betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.
Har betesmarken upplåtits å skogsmark, skall, så länge upplåtelsen äger
bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen icke äga
tillämpning å betesmarken.
16 § För upplåtelse av betesmark så ock för skada och intrång, som
föranledes av de i 15 § första stycket angivna arbeten, skall
ersättning gäldas av ägaren till fastighet, för vilken marken
upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar samt
fastställas att utgå, i vad den avser upplåtelse av mark samt skada
eller intrång till följd av betesmarkens inhägnande, årligen med lika
belopp och i övrigt på en gång.
Har ersättning bestämts att utgå för skada eller intrång till följd av
betesmarks anordnande för betesbruk, må åtgärd i sådant syfte ej
vidtagas, innan ersättningen guldits.
17 § Där skyldighet enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två
eller flera fastigheter gemensamt, svaras för envar av dem efter dess
nytta av betesmarken.
18 § Stadgandena i 13--17 §§ om fastighet, vartill hör del i skogs-
eller utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete,
äge motsvarande tillämpning å fastighet, vartill på grund av servitut
hör betesrätt å sådan mark, dock att betesreglering ej må påfordras för
fastigheten.
I fråga om servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan
ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade skall med
markägarens uteslutande utöva betesrätten å visst område av den
fastighet, varå servitutet ligger. Dock må därtill ej anvisas mark å
annan del av fastigheten än den betesrätten förut avsåg.
19 § Nyttjades område, som betesreglering avser, före den 1 januari
1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande till bete för
fastighet, vartill ej hör del i området eller på grund av servitut
betesrätt därå; kan å fastigheten skäligen vinterfödas minst ett större
hemdjur och finnes, att nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten
utan oskälig kostnad eller olägenhet för dess brukande, men att dess
betesbehov kan, sedan erforderliga upplåtelser enligt 14 och 18 §§ ägt
rum, lämpligen tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å området,
skall vid regleringen från fastighet, varå sådan mark är att tillgå,
upplåtas vad för ändamålet erfordras.
Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för
annan, äge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första
stycket.
I fråga om upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra
och tredje styckena samt 15--17 §§ äga tillämpning.
20 § Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av betesreglering ej
må nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vartill marken hör,
intill annan skogs- eller utmark, belägen inom län eller länsdel, där
förordnande enligt 12 § gäller, och nyttjas markerna till gemensamt
bete för andra fastigheter, skall, där det yrkas för någon av
förstnämnda fastigheter, stängsel hållas mellan markerna. I stängslet
skola dessa fastigheter gemensamt taga del med en fjärdedel och de
andra med tre fjärdedelar, och skall inom vardera fastighetsgruppen
stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av
stängslet.
Gränsar fastighets skogs- eller utmark, för vilken betesreglering trätt
i tillämpning, intill sådan mark, tillhörande annan fastighet och
belägen inom län eller länsdel, där förordnande enligt 12 § ej gäller,
samt nyttjas markerna till gemensamt bete, skall rätten att enligt 2 §
fordra stängsel mellan markerna tillkomma denna fastighet samt envar av
de fastigheter, som betesregleringen avser. Sistnämnda fastigheter
skola gemensamt svara för den andel av stängslet, som enligt 3 § skolat
åligga den grannfastighet, för vilken betesregleringen äger
tillämpning, och varde stängselskyldigheten fördelad mellan
fastigheterna efter varje fastighets nytta av stängslet.
4 kap. Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.
Om syneförrättning,
21 § Väckes fråga om stängselskyldighet eller betesreglering, skall
saken, där ej förening enligt vad i 36 eller 37 § sägs därom träffas,
företagas till prövning vid syneförrättning i den ordning nedan
stadgas.
22 § Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid
föra talan tillkommer dess ägare.
Är enligt 8 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande
skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla
förrättning för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom att vid
syneförrättning föra talan i den mån honom enligt 8 § åliggande
förpliktelse av förrättningen beröres.
Innehavare av nyttjande eller servitutsrätt till fastighet, som
syneförrättning angår, vare jämväl i annat fall än ovan sagts
berättigad att vid förrättningen föra talan såvitt denna berör hans
rätt.
23 § Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökan
förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Angår den
sökta förrättningen fastigheter inom skilda län, vare länsstyrelsen i
ettvart av länen behörig att upptaga ansökningen.
I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och
beskaffenhet, de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägare
till namn och hemvist samt sådana nyttjande- och servitutsrättshavare,
vilkas rätt kan vara beroende av förrättningen.
Om förordnandet skall länsstyrelsen underrätta länets lantmäterikontor
ävensom, där den sökta förrättningen angår fastighet i annat län,
lantmäterikontoret i detta län och, där den angår fastighet i stad
eller samhälle, varest den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, byggnadsnämnden i staden eller samhället.
24 § Förrättningsmannen ska, om han eller hon finner det
nödvändigt eller någon av sakägarna begär det, vid
förrättningen biträdas av två gode män, som av sakägarna
eller, om dessa inte kommer överens, av förrättningsmannen
ska utses bland dem som är valda till nämndemän i domkretsen
eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar.
I sådana fall, där syneförrättning handläggs utan biträde av
gode män, ska vad i denna lag är stadgat om synemännen i
tillämpliga delar gälla förrättningsmannen. Bestäms under
förrättningens gång att gode män ska tillkallas påverkar
detta inte åtgärd som vidtagits dessförinnan.
Har synemännen olika meningar, gäller den mening de flesta
har. Har alla var sin mening och kan man inte enas gäller
förrättningsmannens. Lag (2018:414).
25 § I fråga om förrättningen skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad i fastighetsbildningslagen (1970:988) är i fråga om
fastighetsbildningsförrättning stadgat om anlitande av biträde av
sakkunnig, om kallelse- och delgivningsförfarande, om anmälan rörande
förordnande av god man enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken, om jäv mot
förrättningsman och om protokoll vid förrättning. Lag (1971:1053).
26 § Synemännen och sakkunnigt biträde njute ersättning enligt vad
särskilt är stadgat. Sådan ersättning så ock kostnad för kallelser
eller annat, som för förrättningen är av nöden, skall, där ej
annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast erläggas.
Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller
vilka sakägare skola slutligen gälda berörda ersättning och kostnad
samt, om flera prövas därtill skyldiga, efter vilken grund beloppet
skall mellan dem fördelas.
27 § 1 mom. Vid förrättning rörande stängselskyldighet skall efter
omständigheterna tillses:
huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten
åligger;
huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna;
huru stor andel i stängselskyldighet, som enligt 20 § gemensamt åligger
viss grupp av fastigheter, belöper å varje till gruppen hörande
fastighet;
vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller
fastighetsgrupp, som stängselskyldighet åligger;
varest stängsel i fall, då sådant enligt 4 § må sättas annorstädes än i
ägogräns, skall uppföras;
huru stängsel skall vara beskaffat;
inom vilken tid stängsel skall vara uppfört;
huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 4 § skall erläggas;
huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.
2 mom. Vid förrättning rörande betesreglering skall efter
omständigheterna utredas:
vilket område förrättningen lämpligen bör avse;
huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten till
bete å området bör regleras för varje fastighet, vartill hör del i
området eller på grund av servitut betesrätt därå;
å vilken tid betesregleringen skall träda i tillämpning;
huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör
upplåtas för där angiven fastighet;
med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits
enligt 14, 18 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till
bete för den eller de fastigheter, för vilka den upplåtits;
huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas
för betesbruk;
huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas
samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;
huru skyldighet, som enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två
eller flera fastigheter gemensamt, skall mellan dem fördelas;
huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.
28 § Synemännen skola söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma
förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild
avhandling därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan
beröres, underskriven samt medelst synemännens påskrift vitsordad.
Föreningen vare ej gällande, med mindre föreningen av synemännen prövas
överensstämma med de i denna lag stadgade grunder.
Rörer förening statens eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att
dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla,
med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd. Lag
(1977:667).
29 § Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit
avgjorda genom förening eller behörigen utredda, skola
synemännen för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i
saken.
Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av
skälen, i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor.
Skall, enligt vad i 41 § sägs, styrelse för samfällighet utses,
skola synemännen uppdraga åt en eller flera av sakägarna att i
den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde
för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken valet
skall äga rum och anmälan därom göras hos länsstyrelsen,
ävensom, där samfälligheten omfattar fastigheter i skilda län,
hos vilken länsstyrelse sådan anmälan skall ske.
Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid
vilken mark- och miljödomstol talan mot förrättningen må
anhängiggöras samt vad enligt 31 § skall iakttagas för sådan
talans bevarande. Lag (2010:978).
30 § Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 §
omförmälda utlåtandet jämte avhandlingar om ingångna föreningar
och övriga vid förrättningen upprättade handlingar skall av
förrättningsmannen inom en månad efter förrättningens avslutande
överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av
sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av synemännen utses att
mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den sålunda
utsedde tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller
avskriva dem.
Förrättningsmannen skall även inom den i första stycket angivna
tiden, dels skriftligen underrätta de myndigheter som avses i
23 § tredje stycket om dagen för förrättningens avslutande, dels,
om förrättningen avser betesreglering, till Skogsstyrelsen sända
över kopior av förrättningshandlingarna. (Lag 2005:1168).
31 § Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans
förlust inom två månader efter förrättningens avslutande vid den
mark- och miljödomstol, som i 46 § stadgas, väcka talan mot
samtliga övriga sakägare. Lag (2010:978).
32 § Klandras ej förrättning såsom i 31 § sägs, går ett därvid meddelat
utlåtande i verkställighet såsom laga kraft ägande dom, såvitt
utlåtandet avser en annan fråga än som nämns i 49 eller 62 §.
Även om talan förs mot förättningen, får utlåtandet, såvitt därigenom
någon förpliktats att uppföra stängsel, verkställas, om sökanden
ställer säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken för
skadestånd, som han kan bli skyldig att utge, om utlåtandet ändras av
domstol. Domstol, där talan mot förrättningen är anhängig, får, när det
finns skäl till det, förordna, att verkställighet ej får äga rum. Lag
(1981:795).
33 § När i mål, som i 31 § avses, stämning är utfärdad,
infordre rätten genast från förrättningsmannen
förättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande
handlingar. Förrättningsmannen vare pliktig, där rätten så
prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att höras i
målet. Gottgörelse åt förrättingsmannen för sådan inställelse
skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och
pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon
sålunda förpliktats att förskjuta, skall helt eller delvis
gottgöras honom av annan part.
Sedan målet blivit genom laga kraft ägande utslag avgjort,
skall förrättningsakten översändas, om målet återförvisats till
förrättingsmannen, till denne men eljest till
lantmäterikontoret i det län, varest förrättningsmannen
förordnats, för att där förvaras. Utskrift av utslag i målet
skall, ändå att utslaget icke vunnit laga kraft, översändas
till nämnda lantmäterikontor samt, om målet angår
betesreglering, Skogsstyrelsen ävensom till förrättningsmannen
och den, som enligt 30 § första stycket har att förvara
avskrift av förrättningshandlingarna. Återförvisas målet till
förrättningsmannen, vare han skyldig att därom omedelbart
underrätta sådan i 23 § tredje stycket omförmäld myndighet,
till vilken utskrift av utslaget icke enligt vad nu är sagt
skall översändas.
Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättingsmannen att
inom sex månader efter dess avslutande insända
förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i
andra stycket sägs, akten skall förvaras.
Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra
honom åliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom
förordnar regeringen. Lag (2005:1168).
34 § Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra
om bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 4 eller 16 § skall
utgå, skall tvisten hänvisas till särskilt utförande.
35 § Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående
stängselskyldighet eller betesreglering vare gällande mot ny ägare
eller innehavare av fastighet, som stängselskyldigheten eller
betesregleringen angår.
Om föreningar
36 § Har i annan ordning än vid syneförrättning upprättats
skriftlig och av vittnen styrkt förening rörande
stängselskyldighet eller betesreglering, äge envar, som
deltagit i föreningen, uppvisa denna hos den eller de
fastighetsdomstolar, inom vilkas domvärjo de fastigheter,
föreningen angår, äro belägna. Överensstämmer föreningen med de
i denna lag stadgade grunder, och hava, där föreningen avser
upplåtelse av betesmark, i föreningen tydligt angivits den
upplåtna markens läge och gränser, den eller de fastigheter,
för vilka den upplåtits, sätt och tid för markens inhägnande
och anordnande för betesbruk samt huruvida ersättning skall
utgå och i så fall med vilket belopp ersättningen skall i den
ordning 16 § föreskriver betalas, skall rätten registrera
föreningen. Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare
eller innehavare av fastigheterna så ock, där registreringen
ägt rum inom två månader sedan föreningen ingicks, mot den, som
efter upprättandet men före registreringen blivit ägare eller
innehavare. Förening, som slutits för boställe eller staten
eller allmän inrättning tillhörig, på viss tid upplåten
fastighet, have dock ej verkan mot senare innehavare, med
mindre föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.
När en förening registrerats skall rätten sända över beslutet
till länets lantmäterikontor så ock, där föreningen angår
betesreglering, till Skogsstyrelsen. Lag (2005:1168).
37 § Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan
angränsande ägor, oaktat stängsel enligt denna lag kunnat äskas,
eller att stängsel skall vara av viss annan beskaffenhet än den, som
enligt 5 § eller med
stöd därav meddelad föreskrift är för orten gällande, eller att
stängsel skall helt eller delvis sättas annorstädes än i 4 § är
föreskrivet; är föreningen upprättad på sätt i 36 § sägs och har i
förekommande fall däri tydligt angivits den sträckning, vari
stängslet skall framgå, skall om sådan förenings uppvisande och
registrering, om verkan av föreningen så ock om översändande av
beslut, vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å
hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens
upprättande.
Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio
år sedan den blivit registrerad. Lag (1996:252).
Om jämkning
38 § Har i laga ordning bestämts om skyldighet att hålla stängsel eller
att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, och
varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger, sedermera
delad eller sammanlagd med annan fastighet, äge envar, vars rätt är
därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt denna
lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen.
Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de
nybildade fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till
varje fastighets taxeringsvärde.
Inträda eljest, sedan fråga om stängselskyldighet eller betesreglering
blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på
frågan synnerligen inverka, äge envar sakägare påkalla frågans
återupptagande. Dock må fråga om stängselskyldighet ej ånyo upptagas,
förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, med mindre
stängselskyldighet för fastighet förklarats icke äga rum men
fastighetens ägor därefter nyttjas till betning, som medför behov av
stängsel, eller fastighets andel i stängsel bestämts lägre än som med
hänsyn till sedermera inträdda förhållanden bör enligt 3 § första
stycket gälla. Ej heller må, sedan betesreglering i laga ordning ägt
rum, fråga väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt
bete skall tillkomma de fastigheter, regleringen angått, eller någon av
dem.
39 § Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kan
ske, bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon i
utbyte mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han
ersättning för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller
minskning i honom åliggande stängselskyldighet have ej rätt att för
stängsel, från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den,
som därmed belastas utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall
än då jämkning föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket
andra punkten sägs, samt jämkningen påkallats inom tio år från det
stängselfrågan slutligen avgjordes.
40 § Påkallas jämkning, skall, där ej förening enligt vad i 36 eller
37 § sägs därom träffas, saken företagas till prövning vid
syneförrättning med dem, som saken angår; och gälle om sådan
förrättning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat om syneförrättning.
Om stängsel- och betessamfälligheter
41 § Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola
hålla stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och
anordnande för betesbruk, och äro dessa flera än två, skall för
samfälligheten utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.
Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av samfällighetens
angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande fastställas
av länsstyrelsen.
42 § Anmälan om val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid,
som i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på
yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse
finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan om
verkställt val förordnandet återkallas, handhava samfällighetens
angelägenheter och företräda sakägarna på sätt om styrelse är stadgat.
Syssloman åtnjute av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.
Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall föra anteckning över stängsel- och
betessamfälligheter. Förteckningen skall innehålla uppgifter om
styrelsens sammansättning, så ock om förordnande av syssloman. Lag
(1977:667).
43 § Vad i 3 kap. 15 samt 17--21 §§ vattenlagen är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i 41 § denna lag
avses, dock att talan, varom i 3 kap. 20 § vattenlagen
förmäles, skall anhängiggöras hos den mark- och miljödomstol,
som i 46 § denna lag stadgas. Lag (2010:978).
44 § Sakägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens
angelägenheter utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger
rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet i
kostnaderna för det arbete, som åligger samfälligheten. Kallelse till
sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorlunda bestämts,
antingen delgivas samtliga sakägare minst en vecka före sammanträdet
eller ock minst fjorton dagar därförut införas i den eller de
ortstidningar som samfälligeten bestämmer. Beträffande sådant
sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Lag (1977:667).
45 § Vad i 3 kap. 23-25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag;
dock skall talan, varom i 3 kap. 23 § vattenlagen förmäles,
anhängiggöras hos den mark- och miljödomstol, som i 46 § denna
lag stadgas. Lag (2010:978).
45 a § Med vattenlagen i 43--45 §§ avses vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse vid utgången av år 1983. (Lag 1983:650).
Om laga domstol
46 § Mål om stängselskyldighet skall upptagas vid mark- och
miljödomstolen i den ort, där svarandens fastighet ligger
eller, där flera fastigheter å svarandesidan äro, de flesta av
dem äro belägna.
Mål om betesreglering skall anhängiggöras vid mark- och
miljödomstolen i den ort, där det område regleringen avser i
sin helhet eller till största delen är beläget, eller, om målet
allenast angår fråga om upplåtelse av betesmark, vid mark- och
miljödomstolen i den ort, där betesmarken är belägen.
Lag (2010:978).
Om besvär
46 a § Länsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 § eller om
förordnande av förrättningsman enligt 40 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket
förbud mot klagan inte föreskrivits, får överklagas hos regeringen.
Lag (1995:7).
5 kap. Om skadestånd samt om rätt att bättra annans hägnad och att
intaga annans hemdjur
47 § Kommer någons hemdjur olovligen in å annans ägor och gör därå
skada, vare djurets ägare pliktig ersätta skadan, ändå att han ej är
därtill vållande. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger han söka åter
av den, som vållat skadan.
Vad nu stadgats om ägare till hemdjur gälle ock den, som mottagit
djuret till underhåll eller nyttjande.
48 § Försummar stängselskyldig att å tid, som i 6 § sägs, hålla sitt
stängsel i fredgillt stånd och avhjälper han ej ofördröjligen befunnen
brist, då han därom tillsäges, stånde själv den skada, som genom
försummelsen vållas å hans ägor, samt ersätte skada och förlust, som
därav tillskyndas annan, mot vilken stängselskyldigheten gäller.
Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in å annans
ägor, gånge, ändå att han ej tillsagts om bristen, som i allmänna
strafflagen skils.
49 § Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar
den försumlige inte ofördröjligen efter tillsägelse, får den
som stängselskyldigheten gäller mot och som kan av
försummelsen lida men, hålla syn genom två för uppdraget
lämpliga personer, mot vilka inte förekommer jäv som gäller
mot domare. Av synemännen ska den ene vara nämndeman i
domkretsen eller god man vid
fastighetsbildningsförrättningar. Har den försumlige i god
tid kallats till synen och blir bristen vid synen vitsordad,
förelägger honom synemännen viss tid, inte kortare än fem
dagar, inom vilken han ska ha botat bristen, vid äventyr att
denna annars får avhjälpas av den, som påkallat synen. Denne
får efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida
vid synen befunna brister blivit avhjälpta, låta anställa
efterbesiktning i samma ordning som om syn stadgats; dock är
efterbesiktning inte av nöden, om den försumlige avlämnat
skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande
inte vidtagits. Därefter har den, som fordrar rättelse, rätt
till utmätning hos den försumlige inte mindre för kostnaden
för synen och för efterbesiktning, där sådan erfordrats, än
även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av
synemännen uppskattats, samt är skyldig att därefter
ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nöjes inte den
andre däråt, får han eller hon väcka talan om klander hos
mark- och miljödomstolen inom en månad efter utmätningen.
Försitts denna tid, är rätten till talan förlorad.
Den som fordrar rättelse har också, om bristen inte
ofördröjligen efter tillsägelse avhjälps, rätt att själv bota
denna och sedan av den försumlige få betalning för vad
arbetet visas skäligen ha kostat.
Vad här ovan är stadgat om stängsels underhåll har
motsvarande tillämpning, där någon brister i underhåll av
hägnad kring betesmark, som upplåtits enligt denna lag.
Lag (2018:414).
50 § Utsläppes hemdjur å tid, då skyldighet att hålla stängsel i
fredgillt stånd ej äger rum, skall tillses, att det ej ofredar annans
ägor.
Är hemdjur otamt eller okynnigt, så att det bryter eller flöjer över
gill hägnad, skall, ändå att djuret uttsläppes å hägnade ägor, därom
tagas sådan vård, att annans mark ej ofredas.
51 § Den, vars ägor lidit skada av annans hemdjur, låte skadan genast
synas och värderas av två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej
förekommer jäv som gäller mot domare. Lag (1946:837).
52 § Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen
inkommit, äge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att om
intagningen genast underrätta djurets ägare eller, om han är
frånvarande, den som är satt i hans ställe. Är ägaren ej känd, skall
intagaren ofördröjligen låta införa kungörelse om intagningen i
ordstidning.
Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda djuret.
Sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt första stycket, äge
han rätt att nyttja djuret. Lag (1977:667).
53 § Ägare till intaget hemdjur have ej, utom i de i 54 § angivna fall,
rätt att återfå djuret, förrän han antingen i lösen därför utgiver det
värde, vartill skadan beräknats enligt 51 §, så ock kungörelsekostnad
samt det belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård
blivit av två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv
som gäller mot domare, uppskattat, med avdrag för den nytta intagaren
under tiden haft av djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant
eller borgen. Nöjes ej djurets ägare åt värdering eller uppskattning,
som nu sagts, eller vill han av annat skäl återvinna vad han utgivit i
lösen, instämme saken till domstol inom en månad efter det djuret
utlöstes. Lag (1946:837).
54 § Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 51 § sägs visa vilken
skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat
överenskommelse om skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret
utan annan lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 53 §.
Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 52 §, give
ut djuret utan lösen och gälde ersätting till ägaren för det denne
varit i saknad därav.
I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning
utsöka vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej
guldits vid djurets utlämnande.
55 § Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen enligt 53 § eller
54 § första stycket, men vill intagaren ej utlämna djuret,
skall ägaren nedsätta det belopp i pengar, vartill lösen
uppgår, eller ställa full pant eller borgen därför hos
Kronofogdemyndigheten eller någon i orten boende pålitlig
person. Om han ändå inte får ut djuret eller om intagaren ej
vill utgiva det utan lösen i fall, som i 54 § andra stycket
sägs, har ägaren rätt att av Kronofogdemyndigheten på den
tredskandes bekostnad erhålla handräckning för att få ut
djuret. Intagaren är också skyldig att ersätta all den skada
och kostnad, som vållats ägaren genom hans vägran.
Lag (2006:677).
56 § Varder intaget hemdjur ej utlöst inom fjorton dagar efter det
underrättelse enligt 52 § skett, vare intagaren berättigad att utan
ytterligare anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur
köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen.
57 § Blir ägaren till intaget hemdjur inte känd inom fjorton
dagar efter det kungörelse enligt 52 § ägt rum, ska intagaren
utan dröjsmål anmäla intagningen till Polismyndigheten.
Sedan anmälan gjorts har intagaren rätt att sälja djuret på
offentlig auktion och ta ut sin lösen ur
försäljningssumman.
Om ett år har förflutit från det att
intagningen anmäldes till Polismyndigheten, och ägaren
fortfarande är okänd, ska djuret eller, om detta sålts,
försäljningssumman i dess helhet tillfalla intagaren.
Lag (2014:695).
58 § Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å
sin mark, och kan ej detta anses styrkt, gälde ersättning till djurets
ägare för den skada, som denne genom intagningen tillskyndats.
Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd
av försummelse, varom i 48 § förmäles, eller annat eget vållande skall
själv vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor. Lag
(1946:837).
6 kap. Om förseelser mot föreskrifter rörande betning samt om
förverkande av rätt till betesmark.
59 § Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket
eller mot betesförbud, varom i 11 § förmäles, dömes till böter.
Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde
stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark,
som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att
erforderlig hägnad hålles omkring marken.
Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av
oaktsamhet eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna
eller andras kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur
olovligen inkommer på annans ägor, vare straffet böter från och med fem
till och med femtio kronor.
Ansvar enligt denna paragraf skall ej ådömas, om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken. Lag (1977:667).
60 § har upphävts genom lag (1988:187).
61 § Där å skogs- eller utmark, som enligt 10 § skall anses upplåten
till gemensamt bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum,
hemdjur hålles å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag
eller föreskrift, som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken
eller området så ock innehavare av särskild betesrätt därå berättigad
intaga djuret; och skall i ty fall vad i 52--58 §§ är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
Vad den, som intagit hemdjur enligt första stycket, uppburit i
ersättning för skada, som djuret gjort å marken eller området, vare han
pliktig utgiva till den, som lidit skadan.
62 § Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej
anordnad för betesbruk på sätt och inom tid, som i laga ordning
bestämts, eller varder åtgärd, som erfordras för betesmarkens
bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick, eftersatt och
vidtages ej rättelse efter tillsägelse, må på talan av ägaren
till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol
förklara rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande
av Skogstyrelsen förplikta ägaren till den fastighet, för
vilken betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de
åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken, som av
förhållandena påkallas.
Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å
skogsmark, föras av Skogsstyrelsen, varvid det åligger
domstolen att före målets avgörande bereda ägaren till den
fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, tillfälle att däri
yttra sig.
Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, äge,
när skäl därtill äro, meddela förbud att å betesmarken avverka
skog. Lag (2005:1168).
63 § har upphävts genom lag (1988:187).
7 kap. Övergångsbestämmelser
64 § Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
65 § Genom denna lag upphävas:
5 kap. samt 9 kap. 1--4 §§ och 6--8 §§ byggningabalken, i den mån dessa
stadganden ännu äga giltighet;
förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara
beskaffad jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år
angående ändring i sagda förordning;
förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot
skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet samt lagen den 15
juni 1923 (nr 218) om ändrad lydelse av § 5 i förordningen;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författing stridande
mot denna lags bestämmelser.
66 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.
67 § De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne,
varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas
enligt äldre stadganden; dock att, där mål om hägnadsskyldighet blivit
anhängiggjort inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant
mål, då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts,
målet skall bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts
skall handläggas och bedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom
förmäles i § 17 andra stycket i förordningen den 21 december 1857,
skall vad i sagda lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där
part ej fullgör honom enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet
samt underlåter att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som
eftersatts, bestämmelserna i 48 och 49 §§ nya lagen motsvarande
tillämpning.
68 § Har genom överenskommelse eller beslut enligt äldre stadganden
träffats bestämmelse om hägnadskyldighet i ägogräns, skall vad sålunda
bestämts efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla till dess
på yrkande av sakägare frågan om skyldighet att hålla stängsel i
ägogränsen blivit avgjord enligt nya lagen. Väckes yrkande, som nu
sagts, skall vad i 39 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har före nya lagens ikraftträdande hållits syn enligt § 22 i
förordningen den 21 december 1857, skall vad i förordningen är stadgat
om rätt till utmätning efter synen fortfarande gälla.
69 § Har lägenhet före den 1 januari 1908 avsöndrats till besittning på
viss tid eller livstid, skola i fråga om hållande av stängsel mellan
lägenheten och stamhemmanet äldre bestämmelser äga tillämpning.
70 § Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som
upprättats enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge
beträffande sådan förening nämnda förordning fortfarande tillämpning.
Vilja vederbörande jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya
föreningen, skall därvid sagda lag tillämpas.
71 § Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876
(nr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och
därtill sig anslutande kungörelser eller med stöd av 3 mom. i § 5
förordningen den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 15 juni 1923, skola gälla såsom vore de utfärdade enligt 11 §
i nya lagen.
Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till
yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt
kungl. sigill bekräfta låtit.
Övergångsbestämmelser
1995:7
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats
före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser. | null | null |
1933:270 | Lag (1933:270) om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om ägofred | 1,933 | Har vid betesreglering enligt lagen om ägofred blivit bestämt, att
ersättning jämlikt 16 § sagda lag skall årligen gäldas av ägare till
fastighet, äge den ersättningsberättigade, där hans fordran ej stått
inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå
att den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda
förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom. | null | null |
1933:279 | null | 1,933 | null | 1928:370 | null |
1933:28 | Lag (1933:28) om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m.m. | 1,933 | Andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom, dess
värde eller dylikt, som enligt lag eller författning skall tillfalla
åklagare, beslagare, angivare eller upptäckare av förseelse, må ej
utgå med högre belopp än, böter och annat sammanlagt, femhundra
kronor, ändå att sådan begränsning eljest icke finnes stadgad. Lag
(1949:402).
Övergångsbestämmelser
1933:28
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning jämväl i fall, då den
tilltalade sakfällts av första domstol efter den 30 november 1932
genom utslag, som ej vid lagens ikraftträdande vunnit laga kraft;
skolande, där dylikt utslag varder ståndande, i denna lag meddelade
föreskrifter iakttagas av myndighet, som jämlikt lag eller författning
har att redovisa på grund av utslaget inflytande medel. | null | null |
1933:282 | Kungörelse (1933:282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen | 1,933 | 1 § Denna kungörelse avser följande farvatten:
Kattegatt, begränsat mot norr av räta linjer, dragna från Skagens
nordligaste udde till Vinga fyr och vidare därifrån till närmaste
kusten av Hisingen samt mot söder av räta linjer, dragna från Hasenöre
till Gniben och från Gilbjergshoved till Kullens fyr;
Öresund, räknat från linjen Gilbjergshoved--Kullens fyr i norr till en
linje, dragen från Stevns fyr till Falsterbo fyr i söder; samt
av Östersjön: farvattnen längs kusten från Falsterbo fyr till
Simrishamns fyr samt kring Bornholm och ögruppen Kristiansö.
2 § 1 mom. I Kattegatt äro vartdera landets fiskare berättigade att idka
fiske intill ett avstånd av tre distansminuter från det andra landets
kust eller ytterst därutanför liggande holmar och skär, som icke
ständigt av vattnet översköljas.
För så vitt angår bukter äro vartdera landets fiskare berättigade att
idka fiske intill ett avstånd av tre distansminuter från en rät linje,
dragen tvärs över bukten på det mynningen närmast belägna ställe, där
bredden icke är större icke än tio distansminuter. Utanför Laholmsbukten
skall dock nämnda astånd räknas från en rät linje, dragen från Tylö fyr
till Hallands Väderö fyr.
2 mom. I Öresund är fiske allestädes gemensamt för båda ländernas
fiskare, dock med den inskränkning, att innanför ett djup invid stranden
av sju meter det andra landets fiskare icke må driva annat fiske än
sillfiske med garn samt under månaderna juli, augusti, september och
oktober även krokfiske. Såsom drivgarn vid sillfiske må endast närdingar
användas.
Utanför den nämnda sjumetersgränsen är söder om en linje Ellekilde
Hage--Lerberget allt slags fiske med trål och vad förbjudet; dock må
agnnot, som, då den fullt utsträckes, icke håller längre avstånd mellan
armarnas ändar än 7,5 meter, begagnas på Middelgrundet. Norr om nämnda
linje må enligt för vartdera landet gällande bestämmelser fiske idkas
med trål intill vartdera landets territorialgräns och med snurrevad
intill ett avstånd av tre distansminuter från kusterna. Kungörelse
(1973:209).
3 mom. Vid Bornholms och ögruppen Kristiansös kuster samt vid svenska
kusten från Falsterbo fyr till Simrishamns fyr är sillfisket med
drivgarn gemensamt för båda ländernas fiskare från och med den 1 maj
till och med den 31 augusti.
4 mom. Strand- och fiskerättsägare förbehållas de särskilda rättigheter,
som dem jämlikt vartdera landets lagar kunna tillkomma.
3 § Det är båda ländernas fiskare tillåtet att, utan intrång i enskild
rätt och under iakttagande av gällande tullföreskrifter samt andra
dylika bestämmelser, fritt färdas och ankra allestädes i de farvatten,
denna kungörelse avser, dock att i Öresund under tiden från och med den
1 juli till och med den 31 oktober förankrade fiskebåtar skola lätta, om
det kan befaras, att drivgarnsfiskares redskap skall driva på den
förankrade fiskebåten eller dess ankardon.
4 § Vid fiskets bedrivande skola båda ländernas fiskare med det
undantag, som följer av bestämmelsen i 3 §, iakttaga, att, sedan någon
intagit en fiskeplats och behörigen utmärkt sin redskap, han icke må, så
länge han har sin redskap behörigen utmärkt och begagnar densamma till
fiske, utträngas från platsen eller lida intrång i sitt fiske av andra
fiskare.
Sättes eller driver fiskredskap på annan mans behörigen utmärkta
redskap, eller drages vad (not) så, att behörigen utmärkt redskap
skadas, eller uppkommer skada därifrån att någon i fall, som avses i 3
§, underlåter lätta ankar, skall redskapens ägare hava rätt till
ersättning av den, som tillfogat sådan skada, så framt icke skadan
framkallats genom nödläge eller annan orsak, som ej kan tillräknas
denne.
För att redskap skall anses behörigen utmärkt, skola följande regler
vara iakttagna:
1) Bottengarn, ålhommesätt ("ålestader"), räkrusor, strandsätt för lax
och annan dylik redskap, som är fästad vid pålar, skall vid huvudpålen
eller den yttera pålen vara försedd md en mörk flagg eller en mörk korg,
som når mist 1,5 meter över vattnet, samt från solens nedgång till dess
uppgång med en lanterna visande fast violett sken runt horisonten.
2) Ryssjor (hommor), som icke äro fästade vid pålar, skola, när de
sättas spridda, var för sig vara utmärkta med en upprättstående stake
utan topptecken, vilken räcker minst 1,2 meter över vattnet. Utsättas
ryssjorna (hommorna) i rad, kan utmärkningen inskränkas till en sådan
stake för de två yttersta ryssjorna i raden och en boj eller mindre
stake för var och en av de övriga ryssjorna.
Tinor skola vara utmärkta genom en flytande träklabb eller en stake utan
topptecken.
3) För annan faststående redskap, vare sig densamma är bottensatt eller
flyter, skall i vardera ändan av länken anbringas en stake med eller
utan tunna, vars topp räcker minst 1,2 meter över vattnet och är utmärkt
med en flagga, tre decimeter i fyrkant, för den ända av länken, som står
i kompassens östliga halvcirkel (från norr genom ost till syd), samt två
trekantiga, tre decimeter långa flaggor för den ända, som står i
kompassens västliga halvcirkel (från syd genom väst till norr). Mellan
dessa märken skall anbringas en mindre stake utan topptecken eller en
boj för minst var sexhundrade meter. För så vitt angår laxlänkar i
farvattnen omkring Bornholm och ögruppen Kristiansö skall staken vid
vardera ändan av länken räcka minst 2 meter över vattnet. Dessa märken
skola, där sillfiske med drivgarn pågår, vara av sådan beskaffenhet, att
drivgarn kunna gå över dem.
4) Drivvad skall vid vadpåsen eller kalven (kilen) vara försedd med
bojlina samt en svartmålad kagge eller boj utan topptecken.
5) Punkten har upphävts genom kungörelse (1956:365).
6) Drivande eller svajande redskap skall vid den fasta ändan av länken,
som är förankrad vid botten eller fastgjord vid båten, utmärkas med en
boj utan stake samt vid den fria ändan med ej boj med stake, som räcker
minst 1,2 meter över vattnet. Drivande redskap skall, när fisket sker i
Öresund, om natten föra en vit lanterna på denna stake; svajande redskap
skall föra en trekantig flagg.
7) Intet fiskemärke må räcka högre över vattnet än 2,5 meter.
5 § Det i 4 § nämnda skydd för faststående redskap gäller beträffande
omkring Bornholm och ögruppen Kristiansö utsatta laxlinor och laxrevar
endast från och med den 1 oktober till och med den 31 mars.
6 § Föreskrifterna i 4 och 5 §§ hava ej avseende å de vartdera landets
egna fiskare helt förbehållna fiskeområdena.
7 § Angående registrering och märkning av de i Sverige hemmahörande
fartyg, som idka fiske i de fartvatten, denna kungörelse avser, är
särskilt stadgat. Kungörelse (1958:556).
8 § I fråga om den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 §
mom. första stycket andra meningen gäller föreskrifterna om ansvar i 35
a § lagen (1950:596) om rätt till fiske. Om någon med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 2 § 2 mom. andra stycket skall
ansvarsbestämmelserna i 35 c § samma lag tillämpas.
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 4 §, döms till böter.
Åtal för sådant brott får ej väckas vid svensk domstol, om den
misstänktes fartyg är hemmahörande i Danmark. Förordning (1984:375).
9 § I fråga om fångst, som någon har erhållit genom brott som avses i 8
§ första stycket, samt i fråga om fiskredskap, som använts som
hjälpmedel vid sådant brott, gälla föreskrifterna om förverkande i 36 §
lagen (1950:596) om rätt till fiske. Förordning (1975:179).
10 § Bestämmelserna i (34--38 §§ fiskeristadgan (1954:607)
(fiskeriförordningen (1982:126) gälla i tillämpliga delar i fråga om
brott som avses i 8 § första stycket. Förordning (1975:179).
11 § Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i denna kungörelse skall
ske, förutom genom polisen, genom tillsynsmän som förordnats av
länsstyrelsen eller fiskeriverket samt befattningshavare vid
kustbevakningen. Förordning (1991:564).
Ej må tillsynen sträckas in på de områden i Kattegatt som äro
förbehållna danska fisken. Ej heller må eljest i Kattegatt utanför de
områden, som äro förbehållna svenska fiskare, eller i Öresund eller de i
kungörelsen avsedda delarna av Östersjön tillsynspersonalen ingripa mot
danska fiskare på annat sätt än att överträdelse konstateras och behörig
anmälan därom göres. Förordning (1988:471). | null | null |
1933:315 | Lag (1933:315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte | 1,933 | 1 § Den nu antagna lagen om boutredning och arvskifte skall jämte vad
här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1934.
I fråga om dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i
kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.
2 § Genom nya lagen upphävas:
9, 11, 12, 13 och 18 kap. ärvdabalken;
förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo;
förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas
skall och om urarvagörelse;
förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som
tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av
sig;
tillika med de särskild stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg
därtill;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser.
3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.
4 § Vad för vissa städer enligt äldre lag gäller om borgmästares och
råds befattning med bouppteckningars upprättande skall äga tillämpning
vid dödsfall, som inträffar före utgången av år 1938. Konungen äger på
framställning av sådan stad förordna, att den äldre lagen skall jämväl
därefter tillsvidare eller för viss tid gälla för den staden, dock att
särskild bouppteckningsavgift ej i något fall skall erläggas, där
dödsfallet inträffat efter utgången av år 1943.
Närmare bestämmelser angående framställning, som i första stycket
sägs, meddelas av Konungen.
5 § Har ansökan om dödförklaring gjorts, innan nya lagen trätt i
kraft, skall ärendet handläggas och avgöras enligt äldre lag.
6 § Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman och
av skiftesman skall gälla, ändå att dödsfallet inträffat före lagens
ikrftträdande. Samma lag vare med avseende å nya lagens regler om
särskilda åtgärder till skydd för legat eller ändamålsbestämmelse samt
om talan å fullgörande av ändamålsbestämmelse.
Har boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall nya lagen i
allo lända till efterrättelse.
7 § Vad den döde gift och ägde äldre giftermålsbalken tillämpning å
makarnas förmögenhetsförhållanden, skola vid nya lagens tillämpning
följande särskilda bestämmelser gälla.
1 mom. Den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld
egendom och den avlidnes enskilda egendom, så ock efterlevande makens
enskilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Har skifte ägt
rum mellan makarna, vare efterlevandde maken ej dödsbodelägare, där
han ej är arvinge eller universell testamentstagare.
2 mom. Avträde till konkurs skall omfatta all egendom i makarnas bo.
Samma lag vare i fråga om avträde till förvaltning av boutredningsman,
vilket meddelas på begäran av borgenär.
Sker eljest avträde till förvaltning av boutredningsman, skall
förvaltningen omfatta all egendom i makarnas bo, dock att efterlevande
maken äger under sin förvaltning behålla enskild egendom, varöver han
ägde råda, därest förbehåll göres före beslutet om egendomsavträde.
Har sådant förbehåll gjorts, skall det i beslutet angivas.
Uppgörelse, som i 2 kap. 11 § andra stycket nya lagen avses, vare ej
gällande, med mindre den biträdes av efterlevande maken.
3 mom. I bouppteckningen efter den döde skall anteckning ske av
egendom och gäld i makarnas bo. Egendomen skall värderas; dock vare
värdering ej erforderlig med avseende å efterlevane makens enskilda
egendom, där ej efter den döde är arvinge eller universell
testamentstagare, som öger efter maken taga andel i boet. Vad i 3 kap.
5 § nya lagen stadgas om förskott av efterlevande makens giftorätts
gods skall gälla förskott, som givits av samfälld egendom.
4 mom. Vad i 4 kap. nya lagen sägs om den dödes egendom och gäld skall
äga tillämpning å egendom och gäld i makarnas bo, såvitt ej annat
föranledes av vad nedan är stadgat.
5 mom. Varder all egendom i makarnas bo i laga tid avträdd till
förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, vare efterlevande
maken fri från gäld, varför hans egenskilda egendom ej svarar. Änka
njute ock för framtiden befrielse från övrig gäld, som under
äktenskapet tillkommit, utan så är att hon själv ådrgit sig gälden i
och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat,
eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för brottlig gärning.
För gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, vare änka,
evad egendomsavträde sker eller ej, ansvarig allenast med egendom,
varöver hon ägdre råda vid mannens död eller, om hon vunnit
boskillnad, vid den tid denna söktes. Dör hustru och finnes i boet
gäld, som nyss sagts, vare dödsbodelägarna, där egendomsavträde ej
sker, för den gäld ansvariga endast med egendom, varöver hustrun ägde
råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna
söktes.
6 mom. Sker skifte av makarnas bo, innan sådan gäld blivit gulden, som
då var eller sist vid därefter förrätad bouppteckning blev bodelägarna
veterlig, svare de för den gälden. Vad nu är sagt skall ej äga
tillämpning å gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken.
Delägare, som vid skifte fått sig tillagd egendom, varmed hustrun
svarade för sådan gäld, vare dock därmed för gälden ansvarig.
7 mom. Är boet avträtt till konkurs och vill delägare å någondera
sidan undanskifta egendom, göre därom skriftlig ansökan inom den för
bevakning av fordringar utsatta tid.
Sådan ansökan skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i
allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen,
och gälde delägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften.
Sedan delägarna å andra sidan samt borgenärerna, på sätt i
konkurslagen om granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit
tillfälle att i frågan yttra sig, varde ansökningen efter lag av
rätten bedömd, ändå att jäv däremot ej gjorts.
Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången av den i
första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 § lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad finnes stadgat.
Göres jäv mot ansökan om undanskiftane, skall rättens ombudsman, sedan
han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen till
sökanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift av
jävskriften, så ock erinran om tid och ställe för det i 108 §
konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde. Varder, sedan sådan
ansökan inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren
sökanden om innehållet i den i anledning av efterbevakningen utfärdade
kungörelsen.
Vad i lagen om boskillnad är stadgat rörande försäljning av egendom,
som endera sidan äger undanskifta, så ock om betalningsrätt för
vederlagsfordran gölle även i fall, varom nu är sagt.
8 mom. Innan arvskifte förrättas, tage efterlevande maken fördel av bo
oskifto och därefter sin giftorätt i boet.
9 mom. Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall, där ej annat
överenskommits, avse all egendom i makarnas bo. | null | null |
1933:316 | null | 1,933 | null | 1920:405 | null |
1933:318 | null | 1,933 | null | 1928:281 | null |
1933:321 | null | 1,933 | null | 1736:0123 2 | null |
1933:324 | null | 1,933 | null | 1921:225 | null |
1933:325 | null | 1,933 | null | 1921:226 | null |
1933:356 | null | 1,933 | null | 1928:370 | null |
1933:359 | Lag (1933:359) angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås | 1,933 | Är enligt vad därom finnes stadgat för fastighet gällande särskilt
uppskattningsvärde, skall vad i lag eller författning föreskrives om
fastighets taxeringsvärde såsom grund för beräkning av belopp, intill
vilket inteckning i fastighet må godkännas såsom säkerhet vid utlåning
eller såsom täckning för fonder eller inlåning, i stället gälla om det
särskilda uppskattningsvärdet. Lag (1980:961). | null | null |
1933:394 | null | 1,933 | null | 1928:370 | null |
1933:395 | Lag (1933:395) om ersättningsskatt | 1,933 | 1 § Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars
verksamhet väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av
värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom, eller sådant
företag, som enligt 3 § tredje stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall, ändå att dess säte är i utlandet, i
beskattningsavseende betraktas såsom svensk ekonomisk förening, vid
disponerandet av sin vinst för visst verksamhetsår underlåtit att
besluta vinstutdelning, ehuru sådan underlåtenhet icke skäligen kan
anses påkallad av företagets ställning, eller ock beslutat
vinstutdelning med belopp, som med hänsyn till ställningen må anses mer
än skäligt ringa, och göra omständigheterna sannolikt att ett väsentligt
syfte härvid varit att bereda fysiska personer, vilka ägt del i
företaget, lindring i deras beskattning här i riket, skall av företaget
erläggas särskild skatt till staten, benämnd ersättningsskatt. Lag
(1984:1077).
2 § Ersättningsskatten skall utgöra tjugofem procent av det till dylik
skatt beskattningsbara beloppet.
Det beskattningsbara beloppet fastställes till vad av vinsten för
verksamhetsåret som utöver utdelat belopp skäligen kunnat utdelas till
aktie- eller andelsägare och utföres i fulla hundratal kronor, så att
överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.
3 § Taxering till ersättningsskatt skall ske i den kommun, som enligt 14
§ 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är företagets
hemortskommun. Lag (1984:1077).
4 § Fråga om taxering till ersättningsskatt prövas av den
skattemyndighet som skall taxera företaget till statlig inkomstskatt.
Taxeringsbeslut skall meddelas senast andra året efter det år, då
företaget rätteligen skulle ha taxerats till statlig inkomstskatt för
sin inkomst under det i 1 § avsedda verksamhetsåret. Lag (1990:336).
5 § har upphävts genom lag (1990:336).
6 § Ändras taxeringen till statlig inkomstskatt skall skattemyndigheten
besluta om den ändring av taxering till ersättningsskatt som föranleds
härav. Lag (1990:336).
7 § Om företaget före augusti månads utgång året efter det, då
ersättningsskatt påförts företaget, utdelar det beskattade beloppet till
delägarna, skall därpå belöpande ersättningsskatt betalas tillbaka.
Beslut om återbetalning fattas av den skattemyndighet som taxerat
företaget till ersättningsskatt. Ansökan om återbetalning skall ha
kommit in till skattemyndigheten senast den 1 september.
Vid bedömande av frågan, huruvida utdelningen avsett genom
ersättningsskatt beskattat belopp, skall iakttagas, att senare intjänad
vinst, i den mån den ej använts för lagstadgad avsättning till
reservfond eller för erforderlig avsättning till på vinsten belöpande
skatter, skall anses utdelad före tidigare intjänad vinst.
På belopp, som betalas tillbaka, utgår inte ränta. Lag (1990:336).
8 § I övrigt gäller för taxering till ersättningsskatt taxeringslagens
(1990:324) bestämmelser i tillämpliga delar. Lag (1990:336).
Övergångsbestämmelser
1957:68
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; därvid skall i
tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet i
övergångsbestämmelserna till taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).
1986:1305
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelse i 4 §
tredje stycket tillämpas intill utgången av juni 1988. Mål som då är
anhängigt hos mellankommunala skatterätten prövas av den länsrätt som är
behörig enligt de nya bestämmelserna.
1990:336
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas första gången
vid taxering till ersättningsskatt för belopp som hade kunnat delas ut
under verksamhetsår för vilket taxering till statlig inkomstskatt skall
ske år 1991 eller senare.
1990:1453
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att lagen (1933:395) om
ersättningsskatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1990. Den
upphävda lagen tillämpas dock alltjämt vid 1991 och tidigare års
taxeringar.
Anvisningar
1. Den omständigheten att visst inkomstbelopp stundom beskattas avsevärt
lägre hos aktiebolag och vissa andra juridiska personer än hos fysiska
personer kan föranleda ägare av förmögenhet, som icke hava behov av att
förbruka mera än någon del av dess avkastning, att bereda sig lindring i
beskattningen genom att placera förmögenheten i ett dem tillhörigt
aktiebolag eller annat dylikt företag, vars vinst helt eller delvis får
kvarbliva hos företaget utan att utdelas. Om i förmögenheten ingått
svenska aktier, banklotter eller föreningsandelar, skulle en sådan
åtgärd dessutom medföra den förmån, som följer av att svenska
aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar i allmänhet
icke äro skattskyldiga för utdelning från andra sådana företag.
Ersättningsskatten avser att i sådana fall, då företagets verksamhet
väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom, göra vidtagandet av anordningar med
det nämnda syftet mindre lockande och att, där de förekomma, bereda det
allmänna ersättning för av dem föranledd skatteminskning. Såsom en
förutsättning för lagens tillämpning skall därför gälla, att
förmögenhetsägaren genom nämnda anordning berett sig fördel i
beskattningsavseende. Den omständigheten att lagen icke riktar sig mot
fonderingen såsom sådan utan allenast mot visst, av lagstiftningen icke
avsett utnyttjande av skatteförmåner, som genom fondering kunna vinnas,
måste väl beaktas vid prövningen av uppkommande frågor och bör föranleda
till varsamhet vid lagens tillämpning. Lag (1984:1077).
2. Vid övervägande, huruvida eller med vilket belopp utdelning skäligen
bort äga rum, bör hänsyn tagas till sådana omständigheter som att
lagstadgad avsättning till reservfonden skall ske eller att fondering i
viss omfattning kan vara påkallad exempelvis för bibehållande av en jämn
utdelningskvot.
3. När det gäller att bedöma, huruvida det kan anses sannolikt att ett
väsentligt syfte med ett företags återhållsamma utdelningspolitik varit
att bereda dess delägare eller vissa av dem lindring i deras
beskattning, bör hänsyn tagas till deras ställning till företaget samt
till deras inbördes förhållanden. Merendels torde en förutsättning för
tillämpning av lagen vara, att större delen av företagets aktie-, lott-
eller andelskapital äges av en person eller att företagets delägare
eller flertalet av dem äro inbördes förbundna genom nära släktskap eller
andra personliga band eller gemensamma intressen. Fysiska personer kunna
äga del i ett företag antingen direkt eller genom förmedling av företag,
som varit med det förstnämnda företaget och i förekommande fall med
varandra förbundna såsom moder- och dotterföretag. För att tvenne
företag skola anses stå i förhållande till varandra av moder- och
dotterföretag bör i allmänhet krävas, att det ena företagets innehav av
aktier, lotter eller andelar i det andra förlänar detsamma bestämmande
inflytande å det andra företaget. Lag (1984:1077).
4. Det till ersättningsskatt beskattningsbara beloppet kan bestämmas med
utgångspunkt från den i räkenskaperna redovisade vinsten för
räkenskapsåret eller från det enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerade belopp, som åsatts företaget för dess
inkomst under verksamhetsåret i fråga. Avdrag skall ske för lagstadgad
avsättning till reservfond samt för erforderlig skatteavsättning, så ock
för vinstutdelning, som av företaget beslutats under året efter
verksamhetsåret. Även i övrigt göras sådana tillägg eller avdrag, som
synas påkallade för att få fram det belopp, som kan anses hava utan
giltig orsak undantagits från utdelning. Verkställes taxeringen med
utgångspunkt från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet, bör sålunda till detsamma läggas behållna beloppet av
aktieutdelningar o. dyl., för vilka frikallelse från skattskyldighet
åtnjutes. Verkställes åter taxeringen med utgångspunkt från den i
räkenskaperna redovisade vinsten, kan det tänkas, att tillägg bör ske
med beloppet av företagna oskäliga avskrivningar. Finner
beskattningsmyndigheten, att viss fondering av de ifrågavarande
vinstmedlen kan anses skälig utöver de nyss omförmälda avsättningarna,
må avdrag ske även för dylik fondavsättning. | null | null |
1933:41 | null | 1,933 | null | 1920:405 | null |
1933:421 | Kungörelse (1933:421) angående skyldighet för länsstyrelse att utfärda bevis om laga kraft å vissa beslut m.m. | 1,933 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att då, i anledning av
konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 16
mars 1932 om erkännande och verkställighet av domar/n1/, fråga uppstår
om verkställighet i någon av nämnda främmande stater av beslut, som
meddelats av domstol eller överexekutor här i riket, eller av
förlikning som ingåtts inför svensk domstol, sådant bevis som enligt
art. 6 i konventionen skall bifogas ansökning om verkställighet skall
utfärdas av länsstyrelse.
//n1//Konventionen finnes intagen i publikationen Sveriges
överenskommelser med främmande makter, 1933, sid. 15.// | null | null |
1933:433 | null | 1,933 | null | 1920:405 | null |
1933:483 | Riksarkivets Råd och anvisningar (1933:483) rörande vården av kommunala arkiv | 1,933 | null | null |
|
1933:518 | Kungörelse (1933:518) med vissa bestämmelser i anledning av lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred | 1,933 | 1 § Det åligger länsstyrelse, hos vilken ansökan gjorts om förordnande
av förrättningsman enligt lagen om ägofred, att, där den sökta
förrättningen angår fastighet jämväl i annat län, före ärendets
prövning hos länsstyrelsen i sistnämnda län inhämta upplysning,
huruvida ansökan om enahanda förrättning tidigare gjorts i detta län
och sådan ansökan fortfarande är på prövning beroende. I sådant fall
skall förstnämnda ansökan förklaras vilande i avbidan på meddelande av
slutligt beslut i anledning av den andra ansökningen. Den länsstyrelse,
hos vilken den tidigare ansökningen gjorts, är pliktig att, då sådant
beslut meddelats, därom ofördröjligen underrätta den andra
länsstyrelsen. Varder genom beslutet förrättningsman förordnad, vare
den vilande ansökningen förfallen.
2 § Uppkommer under handläggningen av särskilda förrättningar rörande
betesreglering fråga, huruvida viss mark bör omfattas av den ena eller
den andra förrättningen, och äro vederbörande synenämnder av olika
meningar härutinnan, gälle den mening, som hävdas av synenämnden vid
den förrättning, beträffande vilken förordnande först meddelats. I
förordnande om förrättning rörande betesreglering skall intagas erinran
om vad sålunda gäller.
3 § Vid underrätt och hovrätt, må sådan utskrift av utslag som avses i
33 § andra stycket lagen om ägofred ej expedieras förrän tiden för
fullföljd av talan utgått. Utskriften skall förses med bevis, huruvida
talan rätteligen fullföljts eller ej. Kungörelse (1947:854).
4 § Sedan förrättningsakt jämlikt 33 § lagen om ägofred insänts till
lantmäterikontoret i vederbörande län, åligger det överlantmätaren, där
förrättningen angår fastighet i annat län, att till lantmäterikontoret
i detta län ofördröjligen översända avskrift av akten ävensom, i
förekommande fall, avskrift av domstols utslag över klander av
förrättningen samt, där förrättningen angår fastighet i stad eller i
samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, att
till byggnadsnämnden i staden eller samhället översända avskrifter som
nyss sagts. Vad nu stadgats i fråga om förrättningsakt äge motsvarande
tillämpning beträffande sådant utdrag av avhandlingsprotokollet, som
jämlikt 36 eller 37 § lagen om ägofred genom rättens försorg översänts
till länets lantmäterikontor.
Myndighet, till vilken avskrift enligt första stycket översänts, har
att på lämpligt sätt förvara densamma. Kungörelse (1947:854). | null | null |
1933:519 | Kungörelse (1933:519) om ersättning till vissa synemän samt till sakkunnigt biträde vid förrättning enligt lagen om ägofred | 1,933 | 1 § Förordnas annan än i statens tjänst anställd lantmätare att
företaga förrättning enligt lagen om ägofred, äger han åtnjuta, förutom
resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande allmänna
resereglemente, arvode med tio kronor för varje dag, som han varit
sysselsatt med förrättningen. Har förrättningsmannen viss dag för
förrättningen använt kortare tid än åtta timmar, skall arvodet jämkas i
förhållande till den sålunda använda tiden. I arvode, som nu sagts,
ingår ersättning för upprättande i koncept av protokoll, utlåtande,
avhandlingar om ingångna föreningar och övriga förrättningshandlingar.
För verkställande av avskrift eller utdrag av sagda handlingar äger
förrättningsmannen utfå gottgörelse med femtio öre för sida. För
kopiering av handlingarna tillhörande karta utgår arvode enligt de i
första stycket angivna grunder för den tid, som därtill använts.
Det åligger förrättningsmannen att i protokollet vid förrättningen göra
anteckning om de dagar, för vilka dagarvode debiterats, samt om de
olika slag av åtgärder, som under envar av dessa dagar verkställts.
2 § God man, som utses att biträda förrättingsmannen vid förrättning
enligt lagen om ägofred, så ock den, vilken tillkallas såsom sakkunnigt
biträde vid sådan förrättning, äger åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning enligt gällande allmänna resereglemente. Till
sakkunnigt biträde utgår därjämte arvode enligt de i 1 § angivna
grunder för den tid biträdet varit sysselsatt med fullgörande av sitt
uppdrag.
Vad nu stadgats äger ej tillämpning, där i statens tjänst anställd
lantmätare tillkallas såsom sakkunnigt biträde. Sådan befattningshavare
är berättigad att för uppdragets fullgörande njuta ersättning såsom för
tjänsteförrättning, och äge i fråga om sådan ersättning vad i
författning är stadgat om lantmätares ersättning för tjänsteförrättning
motsvarande tillämpning.
3 § Det åligger förrättningsman, som i 1 § sägs, så ock god man att,
då förrättningen avslutats, avgiva räkning å honom tillkommande
ersättning. Sådan räkning skall upprättas i två exemplar, varav det ena
bifogas förrättningshandlingarna och det andra genom
förrättningsmannens försorg tillställes sökanden till förrättningen
eller, där flera äro sökande, någon av dem.
4 § Sakkunnigt biträde har att efter slutförandet av sitt uppdrag till
förrättningsmannen överlämna räkning å biträdet tillkommande
ersättning.
5 § Har annan än i statens tjänst anställd lantmätare tillkallats
såsom sakkunnigt biträde, ankommer å synemännen att, sedan räkning
enligt 4 § avgivits, pröva beloppet av biträdet tillkommande
ersättning samt meddela beslut härom vid sammanträde med sakägarna. Av
beslutet skall biträdet genom förrättningsmannens försorg kostnadsfritt
erhålla del.
Nöjes ej sakägare eller biträdet åt synemännens beslut, äger han att
däröver föra klagan hos länsstyrelsen genom besvär före klockan tolv å
trettionde dagen från det beslutet meddelades eller, där klagan föres
av biträdet, från det biträdet erhöll del av beslutet.
Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom
besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet före
klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhållit del av
beslut.
Klagan, som föres av en sakägare, gäller jämväl till förmån för övriga
sakägare.
6 § Har beslut om ersättning till sakkunnigt biträde enligt 5 §
vunnit laga kraft, får det verkställas enligt föreskrifterna i
utsökningsbalken om fordran för vilken betalningsskyldighet har ålagts
genom dom som har vunnit laga kraft. Förordning (1981:1062). | null | null |
1933:520 | Kungörelse (1933:520) angående rese- och traktamentsklass i vissa fall för förrättningsman och sakkunnigt biträde vid förrättning enligt lagen om ägofred | 1,933 | Kungl. Maj:t, som i denna dag utfärdad kungörelse (nr 519) bestämt,
att, där annan än i statens tjänst anställd lantmätare förordnas att
företaga förrätting enligt lagen om ägofred eller tillkallas såsom
sakkunnigt biträde vid sådan förrättning, denne äger åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande allmänna
resereglemente, har funnit gott förordna, att förrättningsman och
sakkunnigt biräde, som nu sagts, skola hänföras till rese- och
traktamentsklass II E i allmänna resereglementet. | null | null |
1933:521 | Kungörelse (1933:521) med vissa föreskrifter i fråga om redovisning av förrättningsakt rörande förrättning enligt lagen om ägofred | 1,933 | 1 § Har förrättning enligt lagen om ägofred verkställts av annan än
distriktslantmätare eller sådan extra lantmätare, som avses i 55 §
lantmäteriinstruktionen den 11 november 1927 (nr 107), och underlåter
förrättningsmannen att inom stadgad tid insända förrättningsakten till
den myndighet, hos vilken akten skall förvaras, äge, på framställning
av denna myndighet, lantmäteristyrelsen genom lämpligt vite tillhålla
förrättningsmannen att fullgöra honom åliggande redovisningsskyldighet.
Vite, som av lantmäteristyrelsen ådömes, tillfaller kronan. Saknas
tillgång till gäldandet av vite, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.
2 § Den, som icke åtnöjes med lantmäteristyrelsens beslut enligt 1 §,
äger att hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola hava
inkommit till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet. | null | null |
1933:536 | null | 1,933 | null | 1917:281 | null |
1933:539 | null | 1,933 | null | 1927:485 | null |
1933:614 | Cirkulär (1933:614) till statsmyndigheterna om tillämpningen av föreskrifterna i kungörelsen den 3 juli 1916 (nr 338) angående sättet för skriftväxling mellan domstolar, civila, militära och ecklesiastika ämbetsmyndigheter samt ämbets- och tjänstemän i tjänsten rörande ärenden | 1,933 | Med anledning av en av statens organisationsnämnd gjord framställning
vill Kungl. Maj:t erinra statsmyndigheterna om angelägenheten av att
föreskrifterna i kungörelsen den 3 juli 1916 (nr 338) angående sättet
för skriftväxling mellan domstolar, civila, militära och ecklesiastika
ämbetsmyndigheter samt ämbets- och tjänstemän i tjänsten rörande ärenden
noggrant iakttagas, så att icke vid delgivning av beslut, tillställande
av handlingar, införskaffande av upplysningar m.m. länsstyrelse eller
annan ämbetsmyndighet anlitas såsom mellanhand i andra fall än då sådant
med hänsyn till bestämmelserna i nämnda kungörelse prövas påkallat.
Tillika anbefaller Kungl. Maj:t envar statsmyndighet att tillse, att
föreskrifterna i berörda kungörelse samt Kungl. Maj:ts nu givna erinran
iakttagas av samtliga de befattningshavare hos myndigheten, vilka hava
att ägna förberedande eller slutlig handläggning åt ärenden, i vilka
tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen kan ifrågakomma. | null | null |
1933:618 | Kungörelse (1933:618) angående biträde av Justitiedepartementet för delgivning av handlingar i utlandet | 1,933 | Den som vill påkalla utrikesdepartementets biträde för handlings
delvigning med någon, som vistas utom riket, skall till departementet
ingiva eller insända skriftlig framställning därom med uppgift om
adressen å den, med vilken delgivning skall ske, och, såvitt möjligt,
om hans medborgarskap samt, i förekommande fall, huruvida delgivning
önskas verkställd endast under förutsättning att det kan ske före viss
tid. Vid framställningen skola fogas två exemplar, i huvudskrift eller
besannad avskrift, av den handling som skall delgivas.
Enskild sökande skall dessutom förbinda sig att svara för
delgivningskostnaden. Där det särskilt äskas av utrikesdepartementet,
vare han ock pliktig antingen att nedsätta det belopp, vartill nämnda
kostnad skäligen kan beräknas, eller att avlämna löftesskrift av två
vederhäftiga inom riket bosatta svenska medborgare, vilka en för båda
och båda för en borga för kostnaden såsom för egen skuld.
Den som vill påkalla Justitiedepartementets biträde för handlings
delvigning med någon, som vistas utom riket, skall till departementet
ingiva eller insända skriftlig framställning därom med uppgift om
adressen å den, med vilken delgivning skall ske, och, såvitt möjligt,
om hans medborgarskap samt, i förekommande fall, huruvida delgivning
önskas verkställd endast under förutsättning att det kan ske före viss
tid. Vid framställningen skola fogas två exemplar, i huvudskrift eller
besannad avskrift, av den handling som skall delgivas.
Enskild sökande skall dessutom förbinda sig att svara för
delgivningskostnaden. Där det särskilt äskas av Justitiedepartementet,
vare han ock pliktig antingen att nedsätta det belopp, vartill nämnda
kostnad skäligen kan beräknas, eller att avlämna löftesskrift av två
vederhäftiga inom riket bosatta svenska medborgare, vilka en för båda
och båda för en borga för kostnaden såsom för egen skuld.
Förordning (2000:707). | null | null |
1933:668 | Kungörelse (1933:668) om beskaffenheten av laggillt stängsel i vissa delar av riket m.m. | 1,933 | Kungl. Maj:t har, med stöd av 5 § andra stycket och 6 § andra stycket lagen den
2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, efter hörande av vederbörande
landsting och hushållningssällskap funnit gott förordna som följer:
1. Stängsel, varom i sagda lag förmäles, skall i nedan angivna delar
av riket freda, förutom mot större hemdjur (hästar och nötkreatur),
jämväl mot följande slag av mindre hemdjur, nämligen i Fårö socken
av Gotlands län och i Tjörns härad av Göteborgs och Bohus län mot
får samt i Västernorrlands län ävensom i de inom skyddsskogsgränsen
belägna delarna av Jämtlands län mot får och getter.
2. Stängsel, som i sagda lag avses, skall om våren vara i fredgillt
stånd i Skåne län den 15 april, i Stockholms,
Jönköpings, Blekinge och Hallands län den 1 maj, i Västerbottens och
Norrbottens län med undantag av länens lappmarker den 1 juni samt i
nämnda lappmarker den 15 juni. Förordning (1996:1245).
3. Där föreskrift, som enligt denna kungörelse gäller för visst
område, avser, att stängsel inom området skall om våren hållas
fredgillt tidigare dag än den, som i 6 § första stycket lagen om
ägofred eller denna kungörelse i sådant avseende stadgats för
angränsande område, skall föreskriften äga tillämpning jämväl i fråga om
stängsel, som skall hållas i gränsen mellan områdena. I annat fall
skall beträffande sådant stängsel vad härutinnan är stadgat för det
senare området gälla. Kungörelse (1946:178). | null | null |
1933:78 | Förordning (1933:78) angående beteckning för vissa slag av vin | 1,933 | 1 § Vid utbjudande eller försäljning av dryck, som jämlikt 1 §
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, sådant
detta författningsrum lyder enligt förordning den 11 juni 1926 (nr 208),
är att anse såsom vin men icke är framställd av saft av färska druvor,
skall för drycken användas beteckning, varav tydligt framgår att den är
framställd av annat än sådan druvsaft, såsom "fruktvin" eller dylikt,
och må icke såsom beteckning för drycken användas ordet vin eller
motsvarande ord å främmande språk annat än i ordsammanställning av det
slag som ovan avses.
2 § Den som bryter mot vad i 1 § föreskrivits döms till böter.
Har någon under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna
förordning, fortsatt samma förseelse, skall han för varje gång åtal
därför väcks fällas till särskilt ansvar. Lag (1991:250).
3 § Förseelse mot denna förordning åtalas av allmän åklagare vid allmän
domstol. Lag (1991:250). | null | null |
1934:105 | Kungl. Maj:ts Förordning (1934:105) om blindhetsersättning | 1,934 | 1 § Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan
ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn, anses i
denna förordning som blind och är, där ej nedan annorlunda stadgas,
berättigad till blindhetsersättning. Ersättningen utgår med ett belopp
av femhundra kronor för år räknat.
2 § Från rätt till blindhetsersättning äro undantagna:
a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som författningsenligt
icke skall vara mantalsskriven i riket;
b) den som icke fyllt sexton år;
c) den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är
skolpliktig;
d) den som blivit blind efter fyllda sextio år;
e) den som uppsåtligen ådragit sig blindhet;
f) den som utan giltig anledning vägrar att efterkomma förordnande om
läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som i 5 § sägs;
g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till
sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;
h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är
intagen å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för
förminskat tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt,
tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt eller skyddshem;
i) den som är eller uppenbarligen bör vara intagen å anstalt för blinda
med komplicerat lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller
kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt;
k) den som i annat fall än ovan sagts å anstalt eller eljest åtnjuter
kostnadsfri vård på statens bekostnad;
l) den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska
ställning är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom
utgå.
Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid uteslutas:
a) den som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;
b) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller
undandolt inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan
om dylik ersättning.
Utan hinder av vad i första stycket under a) stadgas äger Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med
främmande stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpningen av
denna förordning likställas med svensk medborgare, som
författningsenligt skall vara i riket mantalsskriven.
3 § Ansökan om blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven eller,
om han icke är mantalsskriven i riket, där han författningsenligt skall
vara mantalsskriven.
Ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av
sökandens rätt till blindhetsersättning samt en av sökanden på heder och
samvete avgiven förklaring att de lämnade upplysningarna äro med
sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan
förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två
trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer. Vid
ansökningen skall fogas prästbevis.
Där så prövas nödigt, skall sökanden jämväl förete läkarintyg.
4 § Det åligger pensionsnämnden att snarast möjligt till
pensionsstyrelsen avgiva utlåtande rörande sökandens rätt till
blindhetsersättning samt därvid översända handlingarna i ärendet och, om
skiljaktiga meningar förekommit, utdrag av nämndens protokoll. Ett
exemplar av nämndens utlåtande skall samtidigt genom ordförandens
försorg med allmänna posten tillställas sökanden.
I övrigt skola bestämmelserna om pensionsnämnder i 22-25 §§, 26 § första
och andra styckena samt 27 § lagen om allmän pensionsförsäkring i
tillämpliga delar gälla.
5 § Pensionsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, föreskriva,
att sökanden skall undersökas av ögonläkare. Styrelsen må ock förordna,
att sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å
sjukvårdsanstalt, såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva
förbättrad.
6 § Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till
blindhetsersättning, skall styrelsen utfärda bevis att ersättning blivit
honom tillerkänd. Sådant bevis översändes av styrelsen till
pensionsnämndens ordförande och tillställes sökanden genom dennes
försorg.
7 § Inträffar sådant förhållande att den som tillerkänts
blindhetsersättning icke vidare bör komma i åtnjutande därav, ankommer
det på pensionsstyrelsen att, sedan denne och pensionsnämnden eller dess
ordförande beretts tillfälle att yttra sig, förordna om indragning av
ersättningen.
Finnes grundad anledning antaga att ersättning bör indragas, äger
pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats,
förordna att ersättningen tillsvidare icke skall utbetalas.
Det åligger pensionsnämnd, pensionsnämnds ordförande och ombud, varom i
27 § lagen om allmän pensionsförsäkring förmäles, att till
pensionsstyrelsen ofördröjligen anmäla förhållande, som kan antagas böra
föranleda indragning av ersättning.
Undergår någon som åtnjuter blindhetsersättning omedelbart för brott
ådömt frihetsstraff eller har någon som åtnjuter sådan ersättning blivit
intagen å anstalt eller hem, som i 2 § h)-k) avses, åligger det
straffinrättningens, anstaltens eller hemmets föreståndare att
ofördröjligen göra anmälan därom till pensionsstyrelsen.
8 § Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras av enskild
sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande
kommun, pensionsnämnds ordförande och i 27 § lagen om allmän
pensionsförsäkring omförmält ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens
beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före
klockan tolv å trettionde dagen från den dag, beslutet gavs, ingivas
till socialdepartementet.
9 § Blindhetsersättning utgår från och med den månad, varunder
ersättningen söktes, dock tidigast från och med den dag, då blindheten
inträtt, samt till och med den månad, varunder den blinde avlidit eller
ersättningens indragning beslutats.
10 § Angående sättet och tiden för utbetalning av blindhetsersättning
förordnar Konungen.
Ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,
under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.
11 § Kostnaden för blindhetsersättning samt för undersökning och
behandling, varom i 5 § förmäles, bestrides av staten.
12 § Rätt till blindhetsersättning kan ej överlåtas och må förty ej för
gäld tagas i mät.
13 § Ansökan, prästbevis och läkarintyg samt utlåtande, varom i 4 §
förmäles, skola avfattas enligt formulär, som fastställas av Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer.
Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer jämväl
taxa för läkarintyg och läkarundersökning, som i 3 och 5 §§ avses,
ävensom det belopp, varmed ersättning skall utgå för behandling enligt 5
§, såframt behandlingen skall äga rum å sjukvårdsanstalt.
I statens eller kommuns tjänst anställd läkare är skyldig att utfärda
läkarintyg och verkställa undersökning mot ersättning, som bestämts i
taxan. Har pensionsstyrelsen jämlikt 5 § förordnat om behandling å
sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting, kommun eller
sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager, eller till vars
drift statsbidrag utgår, skall den som förordnandet avser där emottagas,
såvitt plats kan beredas å allmän avdelning för behandling av
ögonsjukdomar.
14 § De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning
innehåller, finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av
Konungen. | null | null |
1934:119 | Skeppsklarerarförordning (1934:119) | 1,934 | 1 § Med skeppsklarering förstås i denna förordning:
ombesörjande av att de för fartygs visitation och inklarering
erforderliga handlingar bliva till vederbörande myndighet
ingivna; samt
anskaffande av de för lasts intagande i fartyg och fartygs utklarering
erforderliga handlingar ävensom de handlingar, som för fartygs resa
och för inklarering å destinationsorten skola från avgångsorten
medföras.
2 § 1 mom. Skeppsklarering av fartyg, annat än bogserfartyg, med en
nettodräktighet av tjugo registerton eller mera samt av bogserfartyg
oavsett dräktigheten må, med de undantag, varom stadgas i 2 mom., ej
ombesörjas av annan än den, som därtill erhållit tillstånd. Sådant
tillstånd meddelas av sjöfartsverket och må lämnas antingen för visst
fall eller viss tid eller eljest i begränsad omfattning (tillfälligt
tillstånd) eller ock utan dylik inskränkning (auktorisation).
Vid meddelande av tillstånd bestämmer sjöfartsverket området för
skeppsklarerarens verksamhet. Kungörelse (1971:989).
2 mom. Redare och tidsbefraktare äga rätt att inom tulldistrikt, där
kontor av stadigvarande beskaffenhet av dem inrättats, själva eller
genom hos dem fast anställda personer utföra klarering av egna eller
av dem tidsbefraktade fartyg. Vid fartygs ankomst eller avgång i
inrikes trafik må fartygsbefälhavaren själv till vederbörande
tullmyndighet ingiva eller hos tullmyndigheten uppvisa för
tullklarering avsedda handlingar.
Skeppsklarering må därjämte utan tillstånd ombesörjas utanför område,
där auktoriserad skeppsklarerare utövar sin verksamhet. Även eljest må
utan tillstånd klarering utföras i sådana fall, där fartyget icke
avlämnar eller avhämtar passagerare eller annat gods än förnödenhets-
och proviantartiklar för fartygets behov eller till fartygets
utrustning hänförligt gods. Kungörelse (1961:517).
Med anledning av den ändring i tulldistriktsindelningen som införes
den 1 januari 1974 får sjöfartsverket meddela att denna icke medför
någon ändring i den geografiska begränsningen av de tillstånd som
sjöfartsverket (sjöfartsstyrelsen, kommerskollegium) utfärdat med stöd
av skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934 (nr 119). Är sålunda i
tillstånd utfärdat före den 1 januari 1974 klarerares
verksamhetsområde bestämt med angivande av visst tulldistrikt, gäller
behörigheten tills vidare det geografiska område som avses enligt
tulldistriktsindelningen vid 1973 års slut.
Redares och tidsbefraktares rätt att enligt 2 § 2 mom.
skeppsklarerarförordningen utföra klarering skall dock avse den nya
tulldistriktsindelningen.
3 § Innan auktorisation meddelas, skall sjöfartsverket i ärendet
inhämta yttrande från vederbörande handelskammare ävensom, i den mån
så finnes erforderligt, från sammanslutningar av utövare av
rederinäring och skeppsklareringsverksamhet.
Sådana yttranden böra även, där så utan olägenhet kan ske, inhämtas
före meddelande av tillfälligt tillstånd. Kungörelse (1971:989).
4 § 1. Envar enskild person äger erhålla auktorisation
såsom skeppsklarerare, såframt han:
a) är berättigad att här i riket idka handel;
b) kan genom tjänstgöring såsom biträde hos auktoriserad
skeppsklarerare eller annan verksamhet anses hava vunnit för
yrket nödig erfarenhet; samt
c) icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes
olämplig för yrket.
2. Handelsbolag äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare,
såframt:
a) bolaget är berättigat att här i riket idka handel;
b) minst en av de bolagsmän, vilka äga deltaga i bolagets förvaltning,
äger sådan utbildning, som avses under b) i 1 mom.; samt
c) bolaget icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes
olämpligt att utöva rörelse av ifrågavarande slag.
3. Aktiebolag äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare,
såframt:
a) minst en av ledamöterna i bolagets styrelse äger sådan utbildning,
som avses under b) i 1 mom.; samt
b) bolaget icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes
olämpligt att utöva rörelse av ifrågavarande slag.
5 § Där den omedelbara ledningen av skeppsklarerarrörelsen icke
omhänderhaves av skeppsklareraren själv eller, då rörelsen utövas av
bolag, av bolagsman eller styrelseledamot med utbildning, som i 4 §
sägs, skall för rörelsen finnas en föreståndare, som äger sådan
utbildning samt icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar är att
anse såsom olämplig för sysslan. Föreståndare skall vara av
sjöfartsverket godkänd.
Avlider skeppsklarerare, äger sjöfartsverket medgiva dödsboet att
tillsvidare under en tid av högst ett år fortsätta den avlidnes
rörelse, såframt för dennas omedelbara ledning anställes en
föreståndare, som uppfyller de i första stycket angivna
förutsättningarna. Kungörelse (1971:989).
6 § Auktorisation såsom skeppsklarerare vare
förfallen, om
1) skeppsklareraren upphör att vara berättigad att här i riket idka
handel; eller
2) såvitt angår handelsbolag eller aktiebolag, under b) i 2 mom. eller
a) i 3 mom. av 4 § stadgad förutsättning icke längre är för handen;
ägande dock sjöfartsverket i ty fall lämna bolaget viss kort tid att
ombesörja rättelse, såframt ansökan därom göres ofördröjligen efter
det förhållandet yppats. Kungörelse (1971:989).
7 § Auktorisation såsom skeppsklarerare må av sjöfartsverket, efter
hörande, där så utan olägenhet kan ske, av vederbörande handelskammare
samt i 3 § omförmälda sammanslutningar, återkallas, om
skeppsklareraren genom överträdande av denna förordning eller
uppenbart åsidosättande av uppdragsgivares intresse eller annorledes
visat sig olämplig att utöva skeppsklarerarrörelse. Kungörelse
(1971:989).
8 § Tillfälligt tillstånd att ombesörja skeppsklarering må ej beviljas
annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel. Dylikt
tillstånd må när som helst av sjöfartsverket återkallas. Kungörelse
(1971:989).
9 § Finnes icke i fall, varom i 5 § sägs, behörig föreståndare, må
sjöfartsverket kunna, där det prövas nödigt, förbjuda
skeppsklarerarrörelsens fortsättande, så länge förhållandet varar.
Kungörelse (1971:989).
10 § Skeppsklarerare har att, när han därtill anlitas, såsom redarens
ombud ombesörja fartygs klarering och vad därmed äger samband. Utöver
vad i 1 § stadgas åligger honom att underrätta befälhavare om vad i
avseende å fartyg, besättning, passagerare och last bör iakttagas
enligt gällande författningar och de till efterrättelse för sjöfarande
utfärdade tillkännagivanden; att tillse, att lots, där sådan
erfordras, varder anskaffad och att för skeppsmätning, där sådan
ifrågakommer, erforderliga handlingar ingivas; att besörja stadgade
avgifters erläggande; att biträda med inkassering av frakt samt i
övrigt noggrant och redligt lämna redare och befälhavare råd och
biträde.
Skeppsklareraren har därjämte att, i den mån det ej strider mot hans
ställning såsom redarens ombud, tillhandagå varuägare med det biträde,
som av omständigheterna kan föranledas.
11 § Auktoriserad skeppsklarerare åligger att inom det
för honom bestämda området så ordna sin verksamhet, att
redare och fartygsbefälhavare utan omgång kunna
erhålla klareringsbiträde.
12 § Taxa för skeppsklareringsarvode fastställes av sjöfartsverket.
Kungörelse (1971:989).
13 § Så snart skeppsklarerare öppnat sin rörelse, skall han meddela
sjöfartsverket, var hans huvudkontor är beläget och av vem den
omedelbara ledningen omhänderhaves. Sker sedermera ändring i sålunda
uppgivet förhållande, skall detta ofördröjligen anmälas för
sjöfartsverket. Kungörelse (1971:989).
14 § Ombesörjer någon skeppsklarering utan att vara därtill berättigad
eller överskrider någon honom meddelat tillstånd till skeppsklarering,
skall han dömas till böter.
Lag samma vare, där den, som innehar tillstånd till
skeppsklarering, fordrar högre ersättning än taxan medgiver eller
gör sig skyldig till förseelse mot de i 5 och 13 §§ meddelade
föreskrifterna.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för
förseelse, som i första stycket är nämnd, samma förseelse, skall
han, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång
stämning därför utfärdats och delgivits fällas till särskilt ansvar. Lag
(1991:251).
15 § Talan mot sjöfartsverkets beslut enligt 12 § föres hos Kungl.
Maj:t genom besvär.
Talan mot annat beslut av sjöfartsverket enligt denna förordning föres
hos kammarrätten genom besvär. Kungörelse (1971:989). | null | null |
1934:260 | null | 1,934 | null | 1927:85 | null |
1934:262 | null | 1,934 | null | 1924:322 | null |
1934:266 | null | 1,934 | null | 1927:77 | null |
1934:294 | null | 1,934 | null | 1928:370 | null |
1934:300 | Lag (1934:300) om sparbankernas säkerhetskassa | 1,934 | 1 § För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond /k/
(sparbankernas säkerhetskassa) /-k/ med uppgift att i enlighet med de i
denna lag givna bestämmelser trygga sparbankernas verksamhet och
insättarnas rätt.
2 § Såsom bidrag till kassan skall sparbank varje år, därest kassans
behållning ej uppgår till tio miljoner kronor, erlägga ett belopp
motsvarande två hundradels procent av de medel, som sparbanken vid
utgången av nästföregående kalenderår förvaltade.
Vad nu sagts skall ej gälla sparbank, vars fondmedel, sedan i
förekommande fall därifrån avdragits garantifond och i fondmedlen
ingående förlagskapital samt under de tio första åren efter sparbankens
bildande även grundfond, antingen är eller genom bidragets erläggande
skulle bli otillräckliga för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt
2 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617). Lag (1987:630).
3 § Sparbank äger, så länge kassan består, ej göra gällande någon rätt
till kassans tillgångar.
Sparbanks rätt till kassans tillgångar vid dess upplösning må ej
uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper eller överlåtas
annorledes än i samband med överlåtelse av sparbankens rörelse å annan
sparbank. Lag (1968:404).
4 § 1 mom. Kassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i
Stockholm. Av ledamöterna utses en, tillika ordförande, av Konungen
samt de övriga av sparbankerna i den ordning Konungen bestämmer. Finnes
sammanslutning, omfattande mer än halva antalet sparbanker i riket,
äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse visst
antal, minst två, ledamöter i styrelsen; och äger Konungen för sådant
fall i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen,
utse återstående antal ledamöter i styrelsen. Suppleanter till lika
antal som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa.
Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.
Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år.
Ledamot eller suppleant må, ändå att den tid för vilken han blivit
utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den
eller dem, som utsett honom.
Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller med stöd
därav meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och
alla för en.
2 mom. Chefen för bankinspektionen eller, vid förfall för honom,
ledamot av inspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga i
överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han
uttalat i ärende som förekommit till behandling. Lag (1962:237).
5 § Kassans medel skola, där ej bankinspektionen efter framställning
från kassans styrelse annat medgiver, insättas hos riksgäldskontoret
eller i riksbanken eller placeras i fullgoda inhemska obligationer;
dock må ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel innestå
hos inländskt bankaktiebolag eller sparbank. Lag (1962:237).
6 § Kassans styrelse får, efter prövning i varje särskilt fall och på
villkor, som styrelsen får bestämma, med anlitande av kassans medel
lämna dels bistånd åt sparbank, vars fondmedel till följd av inträffade
förluster blivit otillräckliga för uppfyllande av kravet på egna fonder
enligt 2 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617), och åt sparbank, som
annars på grund av inträffade eller väntade förluster råkat i eller kan
befaras råka i svårigheter, dels ock, i den utsträckning det bedöms vara
skäligt, gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation
eller försatts i konkurs. Lag (1987:630).
7 § För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper
utses årligen, på sätt Konungen bestämmer, två revisorer jämte
suppleanter för dem. Revisorerna skola vara med det ekonomiska livet
väl förtrogna personer, och en av dem skall hava vunnit beprövad
erfarenhet beträffande revisionsverksamhet. Arvoden åt revisorerna
bestämmas av Konungen.
Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse
däröver till bankinspektionen. Inspektionen, som även själv må företaga
erforderlig granskning, har att till Konungen avgiva utlåtande över
revisorernas berättelse. Om ansvarsfrihet för styrelsen beslutar
Konungen.
Hava revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat kassan skada, äro de pliktiga att en för båda
och båda för en utgiva ersättning för skadan. Lag (1962:237).
8 § De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna
lag, meddelas av Konungen.
Övergångsbestämmelser
1955:419
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.
Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla
säkerhetsfond. | null | null |
1934:328 | Förordning (1934:328) om stämpelfrihet vid utbyte av lottbrev mot aktiebrev i anledning av solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag | 1,934 | Vad i 8 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften är stadgat därom, att aktiebrev i inländskt aktiebolag
skall, innan det av bolaget utgives, förses med stämpel, skall icke
hava avseende å aktiebrev, som jämlikt 4 § lagen den 16 februari 1934
(nr 18) angående solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag
lämnas i utbyte mot lottbrev, som utgivits av solidariskt bankbolag.
Aktiebrev, som sålunda är fritt från stämpel, skall vid utfärdandet av
bolaget förses med anteckning om orsaken härtill. Angående skyldighet
att svara för aktiebrevs förseende med sådan anteckning ävensom i
fråga om ansvar för underlåtenhet att verkställa anteckning, åtal för
sådan förseelse samt förvandling och fördelning av böter, som härför
ådömas, skall vad i förordningen angående stämpelavgiften i nämnda
avseenden föreskrives beträffande aktiebrev i inländskt aktiebolag,
som utfärdas i utbyte mot aktiebrev i samma bolag, äga motsvarande
tillämpning. | null | null |
1934:36 | Kungörelse (1934:36) om betesreglering i Uppsala län | 1,934 | Kungl. Maj:t har, med stöd av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om
ägofred, på framställning av landstinget och hushållningssällskapet i
Uppsala län funnit gott förordna, att inom nämnda län betesreglering å
skogs- eller utmark, som i sagda paragraf omförmäles, må äga rum på
sätt och under villkor, som i 13-19 §§ lagen om ägofred stadgas. | null | null |
1934:38 | null | 1,934 | null | 1927:77 | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.