beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1922:168 | null | 1,922 | null | 1917:281 | null |
1922:18 | Telegrafstyrelsens Kungörelse (1922:18) angående radiobefordran av telegram | 1,922 | Sedan reguljär radiobefordring -- ehuru i mindre omfattning -- av
telegram till vissa europeiska länder numera anordnats, mot samma
taxor som för trådbefordring, får kungl. telegrafstyrelsen härigenom
till allmänhetens kännedom kungöra, att telegrafverket förbehåller sig
rätt att i varje fall bestämma, huruvida telegram skall befordras per
tråd eller medelst radio; dock att, därest avsändaren försett
telegramoriginalet med påskriften ''Tråd'', sådant telegram kommer att
befordras per tråd, så framt ej linjefel eller telegramanhopning
skulle medföra avsevärd försening av telegrammet genom detta
befordringsätt. | null | null |
1922:181 | null | 1,922 | null | 1917:281 | null |
1922:182 | Lag (1922:182) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,922 | null | 1911:55 | null |
1922:271 | null | 1,922 | null | 1891:35 s.1 | null |
1922:382 | Lag (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart | 1,922 | 1 § För skada, som i följd av luftfartygs begagnande i
luftfart tillfogas person eller egendom, som inte befordras
med luftfartyget, är luftfartygets ägare ansvarig, även om
ägaren inte är vållande till skadan.
Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Särskilda bestämmelser om radiologisk skada finns i lagen
(2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
Lag (2010:969).
2 § Har i följd av luftfart med två eller flera luftfartyg uppstått
skada, för vilken deras ägare svara enligt denna lag, åligge
ansvarighet dem en för alla och alla för en; och skola de sinsemellan
taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till
omständigheterna prövar skäligt.
Uppstår i följd av sådan luftfart skada å någotdera luftfartyget eller
å person eller egendom, som befordras med någotdera luftfartyget,
skall vad i 1 § stadgas icke äga tillämpning å sådan skada.
3 § Brukar någon utan lov annans luftfartyg, svare brukaren i ägarens
ställe för skada, som därunder inträffar.
3 a § När ett luftfartyg innehas på grund av kreditköp med förbehåll
om återtaganderätt, är köparen ansvarig enligt denna lag.
När ett luftfartyg innehas med nyttjanderätt, är nyttjanderättshavaren
i stället för ägaren ansvarig, om
1. ägaren och nyttjanderättshavaren har träffat avtal om att ansvaret
skall vila på nyttjanderättshavaren,
2. nyttjanderätten avser en bestämd tid om minst ett år,
3. nyttjanderättshavaren enligt avtalet har rätt att skaffa förare
eller befälhavare eller att använda fartyget för luftfart i
förvärvssyfte, och
4. anteckning om nyttjanderätten har gjorts i luftfartygsregistret.
Lag (1986:167).
4 § När ett luftfartyg innehas med nyttjanderätt men 3 a § andra
stycket inte är tillämpligt, är nyttjanderättshavaren solidariskt med
ägaren ansvarig enligt denna lag, om han
1. enligt nyttjanderättsavtalet har rätt att skaffa förare eller
befälhavare, eller
2. trots att han saknar sådan rätt använder sig av en annan förare
eller befälhavare än den som ägaren har anställt och skador inträffar
vid ett sådant tillfälle.
Den ersättning ägaren kan ha gett ut i ett sådant fall som avses i
första stycket får han kräva åter av nyttjanderättshavaren. Lag
(1986:167).
5 § Skadestånd, som enligt denna lag skall utgå i fall, där någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall bestämmas enligt de i 6
kap. 2 och 4 §§ strafflagen stadgade grunder.
6 § Talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom två
år från det skadan timade. Vill den, mot vilken anspråk på skadestånd
gjorts gällande, mot annan föra talan, som i 2 eller 4 § sägs, skall
denna anhängiggöras inom ett år från det skadeståndet blev guldet,
därest detta skett utan rättegång, men i annat fall från det han genom
dom, som mot honom vunnit laga kraft, förpliktats att gälda
skadestånd.
Försummas vad nu är sagt, vare rätt till talan förlorad; dock må, där
på grund av samma olycksfall ömsesidiga skadeståndsanspråk föreligga,
det ena anspråket, utan hinder av sådan försummelse, kvittas mot det
andra.
7 § Rätt domstol för upptagande av tvist, varom ovan förmäles, vare
allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där den,
som sökes, har sitt bo och hemvist.
8 § Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka åter
av den, som vållat skadan. | null | null |
1923:116 | Lag (1923:116) om hundskatt | 1,923 | 1 § 1 mom. För varje hund skall hundskatt årligen erläggas till
kommunen. Skatteplikt föreligger dock inte för en hund
a) som inte uppnått en ålder av tre månader,
b) som av samerna används för renskötseln,
c) som tillhör staten och används inom Försvarsmakten,
räddningstjänsten, polisväsendet eller tullverket eller som tillhör en
enskild person så länge hunden, efter godkänd tjänstedressyr, på
grund av särskild förbindelse skall hållas till Försvarsmaktens,
räddningstjänstens, polisväsendets eller tullverkets förfogande,
d) som enligt 19 § djurskyddslagen (1988:534) används för
vetenskapligt eller därmed jämförligt ändamål,
e) som är en utbildad ledarhund, avsedd att betjäna den som är
synskadad,
f) som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat. Lag (1994:1725).
2 mom. Medel, som till kommunen inflyta i hundskatt, må för kommunens
behov användas på sätt, som av kommunen bestämmes.
2 § 1 mom. Skatt för hund, för vilken ej enligt 1 § 1 mom. skattefrihet
åtnjutes, skall erläggas till den kommun, där hunden stadigvarande
innehaves.
2 mom. Har skatt för en hund erlagts enligt denna lag till en kommun
skall ytterligare skatt för samma hund för det året inte erläggas. Lag
(1980:516).
3 mom. Skatteplikten för viss hund förfaller, om hunden dör innan
anmälan enligt 5 § senast skall göras.
Inträder skatteplikt för viss hund efter utgången av september månad,
skall skatt för det året inte erläggas. Lag (1980:516).
3 § Skattskyldig för viss hund är den person, av vilken hunden
stadigvarande innehaves, när skatteplikt inom kommunen för året
inträder.
4 § Varje kommun skall bestämma hundskattens storlek i kommunen.
Kommunen får därvid bestämma skatten till olika belopp i olika delar av
kommunen. Det skattebelopp som bestäms skall gälla för alla hundar i
kommunen eller kommundelen. Lag (1980:516).
5 § Under januari månad varje år skall skattskyldig till vederbörande
kommunala uppbördsmyndighet skriftligen anmäla de hundar, för vilka
skatteplikt vid ingången av året förelegat, med angivande tillika av
hundarnas ras, ålder, kön och färg ävensom deras militära
registerbeteckning, därest sådan är åsatt.
Inträder skatteplikt under löpande år, skall den skattskyldige inom
trettio dagar därefter sådant på enahanda sätt anmäla.
Inom den i första stycket angivna tiden skall även den som vid ingången
av året innehar sådan skattefri hund, som avses i 1 § under e) eller f),
göra anmälan därom. Förvärvas hunden under löpande år, skall innehavaren
inom trettio dagar därefter göra anmälan om innehavet. Lag (1954:89).
6 § Vid anmälan, varom i 5 § första och andra styckena förmäles, skall
fogas belöpande skatt, så framt icke annan ordning för skattens
erläggande blivit av kommunen bestämd.
Förfaller skatteplikt, på sätt i 2 § 3 mom. första stycket sägs, efter
det skatt för hunden erlagts, skall skatten på anfordran återbetalas.
Lag (1954:89).
7 § 1 mom. Över de hundar, som jämlikt 5 § anmälts, skall föras särskilt
för kalenderår löpande register (hundskatteregister) med uppgift tillika
å hundens innehavare. Beträffande hundar, som avses i 1 § 1 mom. under
e) och f), skall anteckning göras om skattefriheten.
Vederbörande polismyndighet äger, närhelst den sådant påkallar, taga del
av hundskatteregistret. Lag (1954:89).
2 mom. Å erlagd hundskatt skall lämnas kvitto ävensom särskilt
skattemärke, dock att kvitto icke erfordras då skatt erlägges genom
insättning å uppbördsmyndighetens postgirokonto. Skattemärke skall vara
tillverkat av plåt och lagom stort att fästas vid vanligt hundhalsband.
Märket skall vara försett med kommunens namn, vederbörande årtal samt
hundens nummer i hundskatteregistret.
Skattemärke skall även tillställas innehavare av hund, för vilken
anmälan skett jämlikt 5 § tredje stycket. Lag (1954:89).
8 § Skattemärke, som i 7 § 2 mom. omförmäles, skall å halsband eller på
annat lämpligt sätt vara anbragt å hunden; dock må undantag härifrån äga
rum, när hunden står bunden eller hålles instängd, så ock då hunden
nyttjas vid jakt, där fara föreligger för att hunden i gryt eller
annorstädes kan hava men av den anordning, varå skattemärket är fästat.
8 a § Medger skattskyldig att han för visst år har underlåtit att
fullgöra anmälningsskyldighet enligt 5 § får kommunen påföra dubbel
hundskatt. Lag (1980:516).
9 § Till böter döms den som
1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 5 §,
2. genom oriktig uppgift söker undandra sig skattskyldighet, om inte
gärningen är belagd med straff i brottsbalken, eller
3. bryter mot 8 §.
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av kommun. Lag
(1984:411).
10 § upphävd genom lag (1969:718).
11 § Hundskatt, som efter vederbörlig anmälan enligt 5 § eller domstols
lagakraftägande utslag är förfallen till betalning, må utmätas lika med
skatt varom i uppbördslagen sägs. Lag (1988:85).
12 § upphävd genom lag (1980:516). | null | null |
1923:395 | null | 1,923 | null | 1917:281 | null |
1923:401 | null | 1,923 | null | 1917:281 | null |
1923:69 | Brev (1923:69) till generalpoststyrelsen angående sättet för delgivning av Kungl. Maj:ts beslut i ärenden rörande tjänstebrevsrätt m.m. | 1,923 | Kungl. Maj:t förklarar, att Kungl. Maj:ts beslut angående beviljad
tjänstebrevsrätt beträffande försändelser, som i tjänsteärenden avlämnas
till postbefordran från myndighet, ämbets- eller tjänsteman eller annan,
framdeles icke skola, på sätt hittills skett, allmänneligen kungöras
genom införande i Svensk författningssamling utan att desamma skola,
sedan de av kommunikationsdepartementet delgivits generalpoststyrelsen,
bringas till allmänhetens kännedom genom generalpoststyrelsens cirkulär.
Därjämte förordnar Kungl. Maj:t, att allmänna poststadgan eller
ändringar däri icke skola allmänneligen kungöras genom införande i
Svensk författningssamling utan jämväl bringas till allmänhetens
kännedom allenast genom generalpoststyrelsens cirkulär. | null | null |
1923:98 | null | 1,923 | null | 1921:378 | null |
1924:100 | null | 1,924 | null | 1908:128 s.1 | null |
1924:130 | Lag (1924:130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap | 1,924 | 1 § har upphävts genom lag (1950:382).
2 § har upphävts genom lag (1950:382).
3 § har upphävts genom lag (1950:382).
4 § har upphävts genom lag (1950:382).
5 § har upphävts genom lag (1950:382).
6 § har upphävts genom lag (1950:382).
7 § har upphävts genom lag (1950:382).
8 § har upphävts genom lag (1950:382).
9 § har upphävts genom lag (1950:382).
10 § har upphävts genom lag (1950:382).
11 § har upphävts genom lag (1950:382).
12 § har upphävts genom lag (1950:382).
13 § 1 st. har upphävts genom lag (2001:82).
13 § 2 st. har upphävts genom lag (1950:382).
13 § 3 st. har upphävts genom lag (1950:382).
13 § 4 st. har upphävts genom lag (1950:382).
13 § 5 st. har upphävts genom lag (1950:382).
14 § har upphävts genom lag (1950:382).
15 § har upphävts genom lag (1950:382). | null | null |
1924:135 | Förordning (1924:135) om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm | 1,924 | Kungl. Maj:t har, med riksdagen funnit gott förordna, att vården av
de Stockholms stad tillhöriga eller åt staden upplåtna kyrkogårdar
skall utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden
såsom kommun har att besörja. | null | null |
1924:321 | null | 1,924 | null | 1736:0123 2 | null |
1924:322 | Lag (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar | 1,924 | 1 § Om värdehandlingar för omyndigs räkning har satts ner i öppet förvar
hos bank enligt föräldrabalkens bestämmelser, svarar banken för de
nedsatta värdehandlingarnas förvaring och förvaltning enligt
bestämmelserna i 2--7 §§. Avtal om befrielse från bankens förpliktelser
i strid mot 2--7 §§ är utan verkan.
Första stycket tillämpas också om en omyndigs värdehandlingar i annat
fall finns i öppet förvar hos en bank och föräldrabalkens bestämmelser
beträffande nedsatta värdehandlingar skall gälla. Lag (1988:1395).
2 § I fråga om inhemska värdehandlingar är banken skyldig
1) att, om nedsättning skett av omyndigs aktier eller andra därmed
jämförliga värdepapper, över vilka enligt lag bok eller förteckning
förs, dels ombesörja, att den omyndige där tas upp som ägare, varvid
också anmälan om förmyndarens namn och adress skall göras, dels i fråga
om aktier i avstämningsbolag göra anmälan till förteckning enligt 3 kap.
12 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap. 12 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) respektive 3 kap. 13 § bankaktiebolagslagen (1987:618); dock
att detta icke äger tillämpning i fråga om aktier som
förvaltarregistrerats enligt 3 kap. 10 § andra stycket första meningen
aktiebolagslagen, 3 kap. 10 § andra stycket första meningen
försäkringsrörelselagen eller 3 kap. 11 § första stycket
bankaktiebolagslagen,
2) att lyfta ränta å obligation samt, där uppgift om tid och ort för
vinstutdelning å aktie eller annat därmed jämförligt värdepapper kan av
banken utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på
förfrågan meddelas av förmyndaren, lyfta jämväl sådan utdelning,
3) att, om utlottning eller uppsägning av obligation tillkännagives i
Post- och Inrikes Tidningar, därom underrätta förmyndaren samt i sådant
fall, så ock då underrättelse om utlottning eller uppsägning meddelas av
förmyndaren, uppbära betalning för utlottad eller uppsagd obligation,
4) att, då enligt kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar
företrädesrätt till teckning av ny aktie eller sådan obligation som
avses i 5 kap. aktiebolagslagen (1975:1385) och 5 kap.
bankaktiebolagslagen (1987:618) tillkommer den omyndige, underrätta
förmyndaren om detta samt efter framställning av denne verkställa
teckningen och dessutom i övrigt lämna erforderligt biträde till
aktiernas eller obligationernas utbekommande eller också se till att
försäljning sker av teckningsrätten,
5) att, då enligt kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar ny aktie
tillkommer den omyndige till följd av fondemission, vidtaga erforderliga
åtgärder för aktiernas utbekommande,
6) att å skuldebrev eller annat fordringsbevis uppbära betalning av
förfallna räntor och kapitalbelopp, då betalning frivilligt erlägges, så
ock, där uppgift om gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av
förmyndaren, vid utebliven betalning utfärda sådana
betalningspåminnelser som är skäligen påkallade för att ta till vara den
omyndiges rätt samt efter framställning av förmyndaren jämväl verkställa
uppsägning hos gäldenären,
7) att, när å pantbrev eller annan inteckningshandling belöper betalning
vid fördelning av köpeskillingen efter exekuti auktion g vid fördelning
av köpeskillingen efter exekuti eller av löseskilling eller annan
ersättning med avseende å den intecknade egendomen, på framställning av
förmyndaren förete handlingen och uppbära betalningen,
8) att, då eljest betalning belöper å nedsatt värdehandling, på
framställning av förmyndaren förete handlingen, om det erfordras, och
uppbära betalningen,
9) att, då å värdehandling uppburits kapitalbelopp, därom ofördröjligen
underrätta såväl förmyndaren som överförmyndaren och, då medel eljest
uppburits av banken, underrätta förmyndaren i den ordning, varom
överenskommelse träffats med honom,
10) att, där uppgift om gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas av
förmyndaren, vidtaga laga åtgärder för fordrans vidmakthållande,
11) att ombesörja anteckning om innehav av pantbrev eller annan
inteckningshandling och, när överförmyndaren medgivit
inteckningshandlings uttagande för annan åtgärd av
inskrivningsmyndigheten, förete handlingen hos myndigheten,
12) att, när överförmyndaren samtyckt till att värdehandling eljest
uttages för att företes hos myndighet eller tjänsteman, förete
handlingen hos myndigheten eller tjänstemannen, samt
13) att, då enligt kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar offentlig
stämning utfärdats angående dödande av värdehandling, så ock då banken
genom meddelande från kronofogdemyndigheten erhållit underrättelse, att
exekutiv auktion å intecknad egendom blivit utlyst, därom underrätta
förmyndaren.
Beträffande utländska värdehandlingar vare banken ansvarig allenast för
handlingarnas förvaring. Lag (1987:629).
3 § Kapitalbelopp, som av banken uppbäres å omyndigs värdehandling,
skall i den omyndiges namn insättas å sådan bankräkning, att medlen
kunna utan föregående uppsägning uttagas, eller å annan bankräkning, som
förmyndaren bestämmer. Insättning må ej utan överförmyndarens medgivande
ske å räkning, från vilken uttag må göras utan hans tillstånd. Ränta och
annan avkastning, som uppbäras av banken, skola, såvitt ej annan
bestämmelse givits av förmyndaren, i enahanda ordning insättas å
bankräkning, dock att därvid må göras förbehåll, varom i 15 kap. 9 §
andra stycket föräldrabalken sägs.
4 § För skada till följd av krig, uppror, upplopp eller annan
utomordentlig tilldragelse (force majeure) vare banken ej ansvarig.
5 § Vill förmyndaren, att nedsatt värdehandling skall uttagas ur bankens
förvar, eller vill han giva banken uppdrag att överlåta eller pantsätta
sådan handling, vare banken pliktig tillse, att över förmyndarens
tillstånd till åtgärden, där det erfordras, föreligger. Påkallar i
sistnämnda fall förmyndaren bankens biträde till influtna medels
anbringande, skall banken ock tillse, att tillståndet innefattar
samtycke därtill, om sådant samtycke erfordras.
Skall aktieteckning enligt 2 § 4 ombesörjas av banken, åligger det ock
banken tillse, att överförmyndarens samtycke föreligger.
6 § När omyndigs värdehandlingar av bank tagas i förvar enligt denna
lag, skall banken till förmyndaren överlämna skriftligt förvaringsbevis,
innefattande erkännande, att banken förvarar och förvaltar
värdehandlingarna enligt bestämmelserna i lagen. I beviset skola
handlingarna förtecknas med angivande av deras nominella värde och skall
i fråga om andra värdepapper än aktier nummer och annan beteckning
anmärkas. Ett likalydande bevis skall ofördröjligen översändas till
överförmyndaren.
Då för omyndig värdehandlingar första gången av bank tagas i förvar
enligt denna lag, skall av förmyndaren skriftlig uppgift lämnas å den
omyndiges och förmyndarens namn och postadress, å den överförmyndare,
under vilkens tillsyn förmynderskapet står, samt, om den omyndige är
underårig, å hans ålder och föräldrarnas namn och hemvist. Sker ändring
av förmyndarens eller den omyndiges hemvist eller postadress, eller
varder tillsynen å förmynderskapet överflyttad till annan
överförmyndare, vare förmyndaren pliktig göra anmälan därom.
7 § Banken vare pliktig att årligen före januari månads utgång till
förmyndaren och överförmyndaren översända uppgift rörande de
värdehandlingar, som för myndlingens räkning voro nedsatta i bankens
förvar vid föregående års utgång, så ock avskrift av bankens räkning för
året med den omyndige.
8 § För den vård av omyndigs värdehandlingar som enligt denna lag
åligger banken har banken rätt till en årlig grundavgift, som inte får
överstiga fem kronor för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas
värde. Grundavgift får dock alltid tas ut med etthundra kronor.
Därutöver har banken rätt till en tilläggsavgift
1. för varje vid avgiftsperiodens början inneliggande handling eller
post av handlingar eller slutet konvolut med högst tolv kronor,
2. för varje deponering eller uttag under avgiftsperioden av sådana
handlingar med högst tjugo kronor, samt
3. för varje skriftlig betalningspåminnelse som banken utfärdar enligt 2
§ 6 med det belopp som gäller för en skriftlig betalningspåminnelse
enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.
Den avgift som avses i första stycket eller andra stycket 1 eller 2
innefattar inte ersättning för bankens särskilda utgifter till följd av
uppdraget. I fråga om ersättning för andra åtgärder än sådana som
åligger banken på grund av denna lag gäller vad som särskilt har
avtalats.
För en fordran på avgift eller ersättning till följd av det uppdrag som
banken har får banken innehålla de nedsatta handlingarna till den del de
i värde svarar mot fordringen. Banken får också för en sådan fordran ta
ut betalning ur de medel som banken har tagit emot för den omyndiges
räkning. Lag (1981:1335).
9 § Då tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling sökes, skall uppgift
lämnas om det ändamål, för vilket handlingen skall uttagas. Finnes det
icke behövligt, att handlingen uttages för det uppgivna ändamålet, eller
kan det antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle genom
handlingens uttagande sättas i fara, skall tillstånd vägras.
Vill förmyndaren, att nedsatt värdehandling skall försäljas eller
pantsättas, vare han pliktig att uppgiva, vartill de influtna medlen
skola användas. Erfordras för de influtna medlens användande till det
uppgivna ändamålet överförmyndarens samtycke, och finner överförmyndaren
samtycke därtill ej böra givas, skall tillstånd till försäljningen eller
pantsättningen vägras.
Meddelas tillstånd att försälja nedsatt värdehandling, skall banken, där
ej överförmyndaren annorlunda förordnar, utlämna handlingen direkt till
köparen och uppbära betalningen. Tillstånd att pantsätta nedsatt
värdehandling medför ej rätt att uttaga handlingen utan att
överförmyndaren särskilt medgivit det; sådant medgivande må lämnas
allenast såframt pantsättning ej utan avsevärd olägenhet kan ske, medan
handlingen är nedsatt i bankens förvar. I övrigt äge överförmyndaren vid
tillstånd till åtgärd med avseende å nedsatt värdehandling foga de
villkor, som i varje fall finnas erforderliga, åliggande det banken att
noggrant iakttaga dessa villkor.
Skall nedsatt värdehandling överföras från den bank, där den finnes i
förvar, till annan bank, varde handlingen utlämnad direkt till denna
bank. Den förra banken skall ofördröjligen underrätta överförmyndaren om
åtgärden.
10 § Tillstånd, som i 9 § avses, gälle allenast under tre veckor från
tillståndets meddelande, såframt ej överförmyndaren bestämt annan tid
för tillståndets giltighet.
11 § Har tillstånd av överförmyndaren meddelats enligt vad i 9 § sägs,
skall förmyndaren sist inom en månad därefter till överförmyndaren lämna
redogörelse för de åtgärder, som vidtagits, såframt ej fråga är allenast
om anskaffande av medel, som böra hållas tillgängliga för den omyndiges
underhåll eller vården av hans egendom. Överförmyndaren äge, om det
finnes erforderligt, utsätta annan tid för redogörelsens avlämnande. Har
förmyndaren mottagit avräkningsnota, betalningsbevis eller annan
handling till styrkande av vidtagen åtgärd, skall handlingen i
huvudskrift eller besannad avskrift bifogas redogörelsen. Då handlingen
översänts i huvudskrift, skall den efter redogörelsens granskning
återsändas till förmyndaren. Där ej nedsättning av uttagen eller
förvärvad värdehandling skett, skall förmyndaren genom intyg styrka, att
influtna medel blivit så anbragta, att nedsättning ej erfordras.
12 § Då tillstånd, som i 9 § avses, förfallit, skall förmyndaren inom
tid, som i 11 § stadgas, hos överförmyndaren anmäla, att tillståndet
icke blivit använt, så ock förete bevis därom.
13 § Innestå hos bank omyndigs medel, som ej må uttagas utan överför
myndarens tillstånd, skall vad i 9, 11 och 12 §§ stadgas angående
ansökan om tillstånd till uttagande av nedsatt värdehandling och om
sådan ansökans prövning, så ock om förmyndarens skyldighet att ingiva
redogörelse för vidtagna åtgärder eller anmälan, att tillståndet icke
blivit använt, i tillämpliga delar gälla rörande ansökan om tillstånd
att uttaga medel, om sådan ansökans prövning och om skyldighet för
förmyndaren att ingiva redogörelse för medlens användning eller anmälan,
att tillståndet icke blivit använt. Då fråga är om uttagning av medel
till bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för
vården av hans egendom, må tillståndet givas tills vidare och avse visst
sammanlagt belopp under kalenderår. Tillståndet må ock avse, att medel,
som innestå eller insättas å viss räkning, tills vidare må lyftas utan
särskilt medgivande av överförmyndaren. I annat fall gälle ej
överförmyndarens tillstånd för längre tid än tre veckor från det
tillståndet meddelades.
Kunna insatta medel ej utan föregående uppsägning uttagas, skall till
stånd till medlens uttagning medföra rätt till uppsägning, och äge
förmyndaren, sedan uppsägning skett, utan nytt tillstånd lyfta medlen. I
sådant fall skall tiden för redogörelsens avgivande räknas från det
dessa blivit för lyftning tillgängliga.
Skola medlen enligt tillståndet användas för inköp av värdehandling
eller utlånas, må, där överförmyndaren ej annorlunda förordnar, medlen
utlämnas allenast mot det att banken mottager värdehandlingen eller
fordringsbeviset i öppet förvar eller erhåller bevis, att nedsättning
därav ägt rum hos annan bank eller att inskrivning, som avses i 15 kap.
8 § andra och tredje styckena föräldrabalken, skett med förbehåll, som
där sägs. Skola medlen enligt tillståndet användas till köp av fast
egendom eller tomträtt, skall, där överförmyndaren ej annorlunda
förordnar, utbetalning av banken verkställas direkt till säljaren. I
övrigt äge överförmyndaren vid tillstånd till uttagning av medel foga de
villkor, som i varje fall finnas erforderliga, åliggande det banken att
noggrant iakttaga dessa villkor.
Skola medel allenast överföras till annan bank, åligge den bank, där
medlen innestå, att insätta dem hos den andra banken och att
ofördröjligen underrätta överförmyndaren därom. Vid insättningen må ej
fogas förbehåll om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan
överförmyndarens tillstånd.
13 a § Får en förmyndare i fråga om en rättighet som registreras enligt
aktiekontolagen (1989:827) endast med överförmyndarens tillstånd
överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på denna belöpande
kapitalbelopp, gäller 9--12 §§ i tillämpliga delar. Lag (1992:1311).
14 § Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva redogörelse eller
anmälan, varom ovan sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen hos rätten
eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att
fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör
överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans
skyldighet.
15 § Vad som föreskrivs i denna lag skall tillämpas även i fråga om vård
av värdehandlingar som tillhör den, för vilken god man enligt 11 kap. 3
eller 4 § föräldrabalken eller förvaltare enligt samma balk har
förordnats, liksom i fråga om medel som för sådan persons räkning står
inne hos bank och inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Lag
(1988:1262).
Övergångsbestämmelser
1994:1439
1. 1 4, 7, 8 och 15 §§ i den upphävda lagen skall, med de
begränsningar som anges i följande punkter, alltjämt tillämpas vid
förvaring och förvaltning av värdehandlingar som nedsatts i öppet
förvar hos bank enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken i lagrummets
lydelse före den 1 juli 1995. Bestämmelserna skall tillämpas till
dess uppdraget avslutats, eller avtal om fortsatt förvaring och
förvaltning träffas.
2. Vad som föreskrivs i 3 § om insättning av medel på spärrad
bank-räkning skall inte gälla beträffande medel som skall förvaltas
av föräldrar.
3. Vad som föreskrivs i 7 § om uppgiftsskyldighet i förhållande till
överförmyndaren skall inte gälla. I samband med att uppdraget att
förvalta de nedsatta värdehandlingarna upphör skall dock banken till
överförmyndaren sända uppgift om de värdehandlingar som omfattades av
uppdraget. | null | null |
1924:323 | Lag (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning | 1,924 | Ett avtal som någon har ingått under påverkan av en psykisk störning är
ogiltigt. Var och en skall då lämna tillbaka vad han har tagit emot
eller, om det inte kan ske, betala ersättning för dess värde. Om inte
annat följer av andra stycket är dock den som har ingått avtal i sådant
sinnestillstånd, inte skyldig att betala ersättning i vidare mån än vad
han mottagit använts till skäligt underhåll eller annars befinns ha
medfört nytta för honom.
Var den, med vilken avtalet slöts, i god tro, äge han rätt att i den
omfattning, som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust, som
föranletts av avtalet. Lag (1991:1550). | null | null |
1924:324 | null | 1,924 | null | 1920:405 | null |
1924:329 | null | 1,924 | null | 1736:0123 2 | null |
1924:337 | null | 1,924 | null | 1921:159 | null |
1924:340 | null | 1,924 | null | 1904:26 s.1 | null |
1924:399 | null | 1,924 | null | 1917:281 | null |
1924:412 | null | 1,924 | null | 1913:45 | null |
1924:423 | Kungörelse (1924:423) angående anmälan om återvinnande av svenskt medborgarskap | 1,924 | Kungl. Maj:t har, med anledning av 13 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130)
om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap, funnit gott
förordna,
att den som enligt nämnda lagrum hos svensk beskickning eller svenskt
konsulat skriftligen anmäler sin önskan att åter bliva svensk
medborgare, skall
dels i denna anmälan angående sig och sin familj lämna uppgifter i
enlighet med formulär A eller B vid denna kungörelse;
dels egenhändigt underteckna nämnda anmälan;
dels ock, i den måm det är möjligt, med behöriga handlingar styrka i
anmälningen meddelade uppgifter. | null | null |
1924:455 | Kungörelse (1924:455) angående näringslegitimationsbevis för svenska handelsresande i utlandet | 1,924 | Näringslegitimationsbevis för svensk handelsresande, som ämnar i
utlandet upptaga varubeställningar eller göra inköp, utfärdas på
ansökning av köpman eller fabriks- eller annan näringsidkare av
länsstyrelsen eller polismyndigheten, varjämte sådant bevis må
utfärdas av auktoriserad handelskammare i Sverige. Polismyndigheten må
dock icke utfärda bevis för annan person än sådan, som är mantalsskriven
inom polisdistriktet.
Med svensk handelsresande förstås i denna kungörelse jämväl svensk
köpman, fabriks- eller annan näringsidkare, som ämnar personligen för
sin affär i utlandet upptaga varubeställningar eller göra inköp, ävensom
utländsk medborgare, vilken är mantalsskriven i Sverige och såsom
handelsresande anställd hos svenskt företag.
Näringslegitimationsbevis skall utfärdas i överensstämmelse med bilagda
formulär.
Vid ansökning om näringslegitimationsbevis skall sökanden förete
debetsedel ävensom i övrigt lämna för bevisets utfärdande erforderliga
uppgifter.
Den, för vilket beviset skall utfärdas, skall personligen inställa sig
hos den myndighet, hos vilken beviset begäres.
Därest bevisets ifyllande på tyska, franska eller engelska språket
påfordras, må, om så anses nödigt, den myndighet som har att utfärda
beviset, på sökandens bekostnad härför anlita notarius publicus.
Tryckta blanketter till bevisen skola av handelsdepartementet på
rekvisition tillhandahållas vederbörande myndigheter. Kungörelse
(1964:700). | null | null |
1924:475 | Kungörelse (1924:475) angående meddelanden från domstol om dödförklaringar | 1,924 | Om en domstol förklarat att någon skall anses för död, skall
uppgift om beslutet skyndsamt sändas till Skatteverket. Har
beslutet ändrats av högre rätt, skall uppgift om detta
skyndsamt sändas till verket. Förordning (2003:895).
Övergångsbestämmelser
2005:133
Regeringen föreskriver att kungörelsen (1924:475) angående
meddelanden från domstol om dödförklaringar skall upphöra att
gälla vid utgången av mars 2005. Den upphävda kungörelsen
gäller dock fortfarande i fråga om ärenden där en ansökan om
dödförklaring kommit in till domstol före utgången av mars
2005. | null | null |
1924:490 | null | 1,924 | null | 1906:12 s. 1 | null |
1924:538 | null | 1,924 | null | 1917:281 | null |
1924:90 | Lag (1924:90) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,924 | null | 1911:55 | null |
1925:100 | null | 1,925 | null | 1874:26 s.11 | null |
1925:175 | null | 1,925 | null | 1736:0123 2 | null |
1925:379 | Kungörelse (1925:379) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m.m. | 1,925 | 1 § Av allmänna medel må på de villkor och i den omfattning, här nedan
sägs, bestridas kostnader för lantmäteriförrättning, varom i lagen
(1925:334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område förmäles, samt för löseskillingens
fördelning. Kungörelse (1973:141).
2 § har upphävts genom kungörelse (1973:141).
3 § har upphävts genom kungörelse (1973:141).
4 § har upphävts genom kungörelse (1973:141).
5 § Rätt att få kostnader för lantmäteriförrättningen och löse
skillingens fördelning bestridda av allmänna medel må medgivas
nyttjanderättshavare, som icke äger tillgång till gäldande av berörda
kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen
må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle.
Kungörelse (1973:141).
6 § Nyttjanderättshavare, som vill komma i åtnjutande av förmån, varom
i 5 § sägs, skall därom göra ansökning hos vederbörande länsstyrelse.
Ansökningen skall åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven
uppgift å sökandens förmögenhetsförhållanden och storleken av den
familj, han har att försörja. Denna uppgift skall vara styrkt genom
intyg av offentlig myndighet eller trovärdig person.
Över ansökningen skall länsstyrelsen skyndsamt meddela beslut, som
ofördröjligen skall tillställas sökanden samt, i förekommande fall,
den till lantmäteriförrättnings företagande förordnade
förrättningsmannen. Kungörelse (1940:410).
7 § har upphävts genom kungörelse (1973:141).
8 § Bifalles ansökning avseende kostnad för lantmäteriförrättning samt
löseskillingens fördelning, skall ersättning till förrättningsman och
gode män, efter det vederbörliga räkningar inkommit och granskats,
gäldas av länsstyrelsen. Kostnad för gravationsbevis, som skall
åtfölja ansökningen, samt bevis att och när beslutet i ärendet
angående inlösen vunnit laga kraft skall, där nämnda bevis ej an
skaffats genom länsstyrelsen, ersättas sökanden, då bevisen inkommit
till länsstyrelsen. Övriga kostnader, som i denna paragraf avses,
skola bestridas genom länsstyrelsens försorg. Kungörelse (1973:141).
9 § Har ansökning, varom i 6 § sägs, om bestridande med allmänna medel
av kostnad för lantmäteriförrättning samt för löseskillingens
fördelning bifallits, men varder sökandens lösningsanspråk genom laga
kraft ägande beslut avvisat, må sökanden, där skäl därtill prövas
föreligga, av länsstyrelsen förpliktas att ersätta sådan kostnad, som
enligt ovan givna bestämmelser av allmänna medel guldits. Påstående
härom må inom två år från den dag, då sökandens lösningsanspråk
slutligt ogillats, väckas av utmätningsmannen i den ort, där det till
inlösen ifrågasatta området är beläget. Kungörelse (1973:141).
10 § Talan mot beslut, som jämlikt denna kungörelse meddelas av
länsstyrelse, må ej föras. | null | null |
1925:399 | null | 1,925 | null | 1917:281 | null |
1925:456 | Lag (1925:456) angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift | 1,925 | null | null |
|
1925:465 | Kungörelse (1925:465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin | 1,925 | 1 § Spritdrycker och vin får inte föras ut ur landet med fartyg av
mindre bruttodräktighet än 190.
Om det finns särskilda skäl får Tullverket dock meddela
tillstånd till utförsel av spritdrycker och vin med maskindrivna
fartyg som gör regelbundna resor mellan svensk och utrikes ort.
Tillstånd får förenas med de villkor och föreskrifter som behövs i
varje särskilt fall. Bevis skall utfärdas över meddelat tillstånd.
Förordning (1999:463).
2 § Spritdrycker och vin får inte utan tillstånd av vederbörande
myndighet i fartygets hemland utföras till utrikes ort med fartyg av
en bruttodräktighet från och med 190 till och med 850. Detta gäller
endast fartyg registrerade i Sverige, Danmark, Finland,
Förbundsrepubliken Tyskland, Norge, Polen, Sovjetunionen och Tyska
demokratiska republiken. Förordning (1982:659).
3 § Tillstånd, som i 2 § avses, meddelas för svenskt fartyg av
Tullverket efter hörande av vederbörande
sjöfartssammanslutning eller handelskammare. Tillståndet meddelas för
tre år i sänder. Över meddelat tillstånd utfärdas vederbörligt bevis.
Tillstånd må icke lämnas, med mindre fartygets redare eller den, som
äger företräda honom, är trovärdig och redbar. Finnas
förutsättningarna för tillståndets meddelande icke vidare föreligga,
skall tillståndet återkallas. Övergår fartyget till ny redare, anses
tillståndet förfallet. Förordning (1999:463).
4 § Spritdrycker och vin, som utföras med fartyg varom i 1 §
andra stycket och 2 § förmäles, skola till mängd, art och
bestämmelseort upptagas i särskild förteckning, som
underskrives av befälhavaren och till riktigheten bestyrkes av
Tullverket. Förteckningen fogas under tullsigill vid fartygets
tillståndsbevis, varom anteckning göres å beviset.
Förordning (1999:463).
5 § Fartyg som i 1 § andra stycket och 2 § avses må icke, då
det medför spritdrycker eller vin, av Tullverket utklareras
till utrikes ort, med mindre
a) att Tullverket finner det uppenbart, att avsikt att företaga
eller främja olovlig införsel av sådana drycker icke
föreligger;
b) att skriftlig försäkran avgives av avlastaren, att utförseln
av dryckerna sker i lovligt syfte, och av befälhavaren, att
dryckerna komma att behörigen införas till bestämmelseorten;
samt
c) att befälhavaren, då spritdrycker eller vin enligt uppgjord
förteckning tidigare utförts med fartyget, medelst intyg av
tull- eller annan offentlig myndighet i bestämmelseorten eller
på annat tillfredsställande sätt styrker, att de å
förteckningen upptagna dryckerna behörigen framkommit och
lossats eller att laga hinder därför mött.
Förordning (1999:463).
6 § Den som bryter mot förbud som föreskrifs i 1 § eller 2 § döms till
böter.
Lika med fullbordat brott anses försök därtill. Förordning (1991:1351).
7 § Den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift i en sådan
försäkran som anges i 5 § b, döms till böter.
Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar.
Förordning (2000:1263).
8 § har upphävts genom förordning (1982:659).
9 § Om åtal gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen
(2000:1225) om straff för smuggling. Förordning (2000:1263).
10 § Denna kungörelse äger icke tillämpning å spritdrycker och vin,
som äro att hänföra till skeppsproviant för det fartyg med vilket det
forslas, eller tillhöra med fartyget följande resande eller därå
anställda personer, under förutsättning att dryckerna icke överstiga
behovet under resan och att de vederbörligen anmälas hos tullverket.
Kungörelse (1955:177).
11 § Avgift tas ut för prövning av ansökan enligt denna kungörelse i de
fall som framgår av andra stycket.
För ansökningsavgiftens storlek m. m. gäller bestämmelserna i 9--14 §§
avgiftsfö rordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser
tillämpas:
Ärendeslag Avgiftsklass
Tillstånd att med fartyg utföra
spritdrycker och vin (1 § andra
stycket och 3 §) 1
Förordning (1992:259). | null | null |
1925:482 | null | 1,925 | null | 1917:281 | null |
1925:523 | null | 1,925 | null | 1910:30 s.1 | null |
1925:69 | Resolution (1925:69) på nedan omförmälda ansökning av stadsfullmäktige i Halmstad om provianteringsfrilagersrätt för nämnda stad | 1,925 | Jämlikt förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om
provianteringsfrilager finner Kungl. Maj:t gott /k/ dels /-k/ meddela
staden Halmstad tillstånd att från och med den 1 maj 1925 tillsvidare
åtnjuta provianteringsfrilagersrätt /k/ dels ock /-k/ förklara, att
rätt att från provianteringsfrilager i Halmstad intaga gods jämväl må
tillkomma fartyg, vilket inkommit från utrikes ort med destination till
annan svensk hamn, därest icke fartyget i Halmstad avslutar sin resa
och avgår till svensk plats i inrikes fart; dock med iakttagande, att
nettodräktigheten av fartyg, till vilket gods från
provianteringsfrilager utlämnas, icke i något fall må understiga
trettio ton.
Därjämte föreskriver Kungl. Maj:t, att, då gods från
provianteringsfrilager utlämnas till fartyg, som enligt vad ovan sagts
inkommit från utrikes ort med destination till annan svensk hamn,
godset skall upptagas å fartygets märkrulla samt att beträffande
godsets införsegling, utlämnande till fritt förfogande, förtullning
eller återutförsel skall gälla vad i dessa avseenden är föreskrivet
rörande skeppsförnödenheter och skeppsprovision, medförda från utrikes
ort. | null | null |
1926:1 | Lag (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena | 1,926 | 1 kap.
Om finska renar här i riket.
1 § Uppehålla sig finska renar olovligen här i riket, skall den, som
enligt särskilt meddelade bestämmelser är av vederbörande länsstyrelse
därtill förordnad (gränsrenvakt), så snart han erhåller kännedom om
förhållandet, därom underrätta den, som i Finland är satt att mottaga
sådan underrättelse; och varde därvid renarnas uppehållsort samt
ungefärliga antal ävensom, där så kan ske, renägarens namn uppgivna.
Underrättelsen skall meddelas genom telegram eller telefon eller, där
detta ej låter sig göra, genom budskickning eller brev. Har
underrättelsen skett genom telefon eller muntligen genom bud, skall
snarast skriftlig bekräftelse översändas.
Är renägaren känd, skall jämväl han, där så bekvämligen kan ske,
underrättas om förhållandet.
2 § Renarnas ägare är, då han erhåller kännedom om att renarna
olovligen uppehålla sig här i riket, pliktig att ofördröjligen låta, i
enlighet med vad i 3 § föreskrives, avhämta dem och utdriva dem till
Finland.
Gränsrenvakt så ock vederbörande finske länsman eller annan, som i
Finland är satt att mottaga underrättelse, varom i 1 § sägs, må taga
renarna under bevakning eller utdriva dem. Av gränsrenvakt utdrivna
renar skola överlämnas till ägaren eller till tjänsteman eller person
i Finland, som nyss nämnts.
3 § Skola renar avhämtas eller utdrivas, må medtagas allenast djur,
försedda med märken, som begagnas av renägare i Finland, ävensom
omärkta kalvar, som följa honrenar med sådana märken.
Innan bortförandet äger rum, skola de renar, som på grund av vad ovan
sagts böra kvarlämnas, utskiljas från de övriga i närvaro av
gränsrenvakt eller renägare i trakten; dock må de finska renarna strax
bortföras, om gränsrenvakten eller renägare, som nyss nämnts,
förklarar, att bland renarna icke finnas sådana, som böra kvarlämnas.
Därest de finska renarna äro sammanblandade med renar från trakten och
stå under bevakning av därvarande renägare eller deras renvårdare,
skola dessa samla djuren och lämna den, som vill avhämta de finska
renarna, tillfälle att utskilja dem han har rätt att bortföra.
4 § För renarnas uppehåll här i riket skall erläggas en betesavgift
för varje ren, kalvar under ett års ålder ej inbegripna. Denna avgift
utgör tio öre för varje dag av uppehållet.
Finnes att renarnas bortdrivande blivit utan ägarens vållande
uppehållet, skall vid avgiftens beräknande tagas den hänsyn till
förhållandet, som finnes skälig.
Är uppenbart att renägaren avsiktligt låtit sina renar beta här i
riket, kan betesavgiften fastställas intill det dubbla beloppet; dock
skall i sådant fall renägaren beredas tillfälle att yttra sig i
ärendet.
5 § Förutom betesavgift, som i 4 § är nämnd, skall gäldas ersättning
för de av renarnas uppehåll föranledda utgifter, såsom för meddelande
av underrättelse enligt 1 § samt för arbete med samlande, bevakning,
utskiljande och bortdrivande av renarna.
6 § Har meddelande enligt 1 § avlåtits, och uppehålla sig de renar,
som meddelandet avser, ännu tio dagar därefter här i riket, utan att
någon infunnit sig för att bortföra dem, skall ett belopp motsvarande
tio procent av renarnas värde, kalvar under ett års ålder ej
inbegripna, anses förbrutet.
Sådan påföljd skall ock tillämpas, där någon inställt sig för renarnas
bortförande, men de likväl finnas kvar ännu efter det femton dagar
förflutit från det meddelande enligt 1 § avsänts samt
väderleksförhållanden, rovdjur, renägares eller renvårdares
försummelse att efterkomma åliggande enligt 3 § sista stycket eller
andra omständigheter icke utgjort tvingande hinder mot bortförandet.
Vid bestämmande av det belopp, som i förevarande fall skall anses
förbrutet, skall renarnas värde beräknas efter det medelvärde för ren,
som för varje år fastställes i därför i konventionen föreskriven
ordning.
7 § Över de åtgärder, som föranledas av finska renars uppehåll här i
riket, skall av gränsrenvakten upprättas protokoll, vari intages
upplysning rörande renarnas antal och märken ävensom eget utlåtande i
saken av gränsrenvakten.
Protokollet samt yttrande av vederbörande lappfogde, därest denne icke
själv handlagt ärendet, skola jämte alla uppgifter och verifikationer
översändas till vederbörande länsstyrelse.
8 § Länsstyrelsen har att med ledning av tillgängliga upplysningar
fastställa den avgift och ersättning, som böra utgå enligt 4 och 5 §§,
samt det belopp, som enligt 6 § skall anses förbrutet.
Betesavgift och förbrutet belopp skola enligt bestämmelser, som givas
av Konungen, användas till åtgärder, som stå i samband med
renskötseln. Lag (1944:77).
9 § Innan länsstyrelsen på grund av 8 § fattar beslut, skall
länsstyrelsen så vitt möjligt utreda vem renarna tillhöra.
Beslut skall dock, utan angivande av namn å renägarna, endast
innehålla förpliktande för "vederbörande renägare" att erlägga det
fastställda beloppet.
10 § Varda renar avhämtade utan iakttagande av vad i 3 § är sagt, må
länsstyrelsen efter inhämtande av upplysningar bestämma en särskild
avgift till belopp från och med tjugufem till och med trehundra
kronor; dock må sådant ej ifrågakomma, med mindre någon anledning
föreligger till antagande, att i den bortförda hjorden funnits svenska
renar.
11 § Skada, som under renarnas uppehåll här i riket vållas av renarna
eller av dem åtföljande vårdare, skall ock ersättas.
12 § Ersättning för utgifter, som omförmälas i 5 §, eller för sådan
skada av renar, som avses i 11 §, må ej utgå, så framt ej
underrättelse rörande renarnas uppehåll här i riket avlåtits efter ty
i 1 § sägs. Den som vill fordra ersättning skall, därest ej dylik
underrättelse ändock skett, vid äventyr att gå sin rätt till
ersättning förlustig, så snart ske kan göra anmälan hos gränsrenvakten
om renarnas uppehåll.
13 § Vill någon för skada, som av renarna vållats, fordra ersättning
enligt 11 §, skall han därom göra anmälan hos landsfiskalen i orten.
Denne har att i förening med två nämndemän, som av honom utses,
besiktiga den uppgivna skadan. Den finske länsmannen äger att själv
eller genom ombud tillstädeskomma vid förrättningen och föra talan för
vederbörande renägare, med rätt jämväl att därvid ingå förlikning.
Anmäler sig renägare såsom sakägare, må han själv utföra sin talan.
Landsfiskalen har att i god tid, om möjligt genom telegram eller
telefon, underrätta länsmannen om tid och plats för förrättningen. Kan
det antagas, att uppgiven skada helt eller delvis förorsakats av
svenska renar, skall jämväl vederbörande svenske lappordningsman
inkallas.
Vid förrättningen skall inhämtas och i protokollet däröver intagas
upplysning rörande de omständigheter, som kunna inverka på
ersättningsfrågan, såsom tiden och sättet för skadans uppkomst, dess
omfattning, platsens belägenhet och beskaffenhet samt sannolika
antalet av de renar, som vållat skadan.
Vid skadans värderande skall tagas i betraktande markens beskaffenhet
och fruktbarhet samt huruvida hemdjur medverkat till skadan.
Landsfiskalen och nämndemännen hava att uppskatta skadan; och skola de
till protokollet på heder och samvete avgiva förklaring, att
uppskattningen skett efter bästa förstånd och övertygelse.
Landsfiskalen och nämndemännen hava att så vitt möjligt utreda vem som
är ägare till de renar, vilka förorsakat skadan. Finna de att såväl
svenska som finska renar medverkat till skadan, skola de, med
uttalande härom, värdera allenast den skada, som kan anses vållad av
de finska renarna.
Beslut, varigenom skadeersättning tillerkännes målsäganden, skall,
utan angivande av namn å viss renägare, innehålla förpliktande för
"vederbörande finska renägare" att ersätta skadan.
Är ej länsmannen eller annan, som han satt i sitt ställe, tillstädes
vid förrättningen, skall avskrift av protokollet ofördröjligen genom
landsfiskalens föranstaltande tillställas honom.
Är målsäganden eller länsmannen eller renägare, som fört talan vid
förrättningen, missnöjd med denna, stånde honom fritt att sist å
nittionde dagen från förrättningen anhängiggöra saken vid domstol.
Landsfiskalen och nämndemännen njute ersättning enligt gällande
resereglemente. Ersättningen skall, i händelse skada anses vållad av
finska renar, gäldas på samma sätt som skadeersättningen, men eljest
betalas av målsäganden.
14 § I händelse belopp, som jämlikt 8, 10 och 13 §§ fastställts att
betalas i anledning av finska renars uppehåll här i riket, icke
omedelbart erlägges till gränsrenvakten eller målsäganden, skall
länsstyrelsen, för vinnande av sådan verkställighet i Finland som
enligt konventionen skall äga rum, till den finske landshövdingen
översända beslut rörande beloppet med tillhörande uppgifter och
verifikationer.
15 § Begagnar sig person, tillhörande gränsbefolkningen i Enontekis
socken i Finland, av den samma befolkning medgivna rätt att med egna
renar färdas fram till järnvägslinjen Boden--Riksgränsen för
avsättning av egna produkter och inköp av sina förnödenheter, må han i
samma utsträckning som landets egna undersåtar begagna sig av bete
till föda åt kör- och dragrenar, som användas vid färden.
2 kap.
Verkställighet av finsk myndighets beslut rörande svensk
renägares ersättningsskyldighet enligt konventionen m.m.
16 § Då länsstyrelsen på framställning av vederbörande myndighet i
Finland förskottsvis av allmänna medel utbetalt belopp, som svensk
renägare eller annan på grund av konventionen är pliktig att utgiva,
skall beloppet genom länsstyrelsens försorg indrivas hos denne.
Finner länsstyrelsen med billighet överensstämma, att beloppet helt
eller delvis stannar å statskassan, äge länsstyrelsen därom besluta;
dock må det ej ske, där fråga är om böter, ej heller i fråga om
belopp, som av lapp skall gäldas såsom ersättning för skadegörelse,
som vid flyttning över finskt område sker å skog på
genomflyttningsvägen.
17 § Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt
16 §, varde de förvandlade enligt allmänna strafflagen.
18 § Mot länsstyrelsens beslut enligt 8, 10 eller 16 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelsen enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär. Lag (1971:618).
Övergångsbestämmelser
1926:2
Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer, samt förblir
gällande så länge omförmälda mellan Sverige och Finland avslutade
konvention bibehåller giltighet. | null | null |
1926:133 | null | 1,926 | null | 1908:128 s.1 | null |
1926:16 | Skrivelse (1926:16) till vetenskapsakademien angående överlåtelse till kronan samt avsättande till nationalpark av ön Blå Jungfrun i Kalmar sund | 1,926 | I skrivelse den 9 september 1925 har landshövdingen i Kalmar län
J. Falk, med förmälan att han med anlitande av för ändamålet till
hans förfogande ställda penningmedel inköpt den i Kalmar sund
inom Misterhults socken av nämnda län belägna ön Blå Jungfrun
(Jungfrun 1), förklarat sig villig att jämlikt bifogat gåvobrev
till Kungl. Maj:t och kronan med full äganderätt gravationsfri
överlåta nämnda ö med vad därtill lagligen hörde utan annat villkor,
än att ön genom Kungl. Maj:ts försorg bleve, så snart ske kunde,
avsatt till nationalpark.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Kungl. Maj:t finner gott att såsom gåva emottaga omförmälda ö,
varjämte Kungl. Maj:t förordnar, att densamma skall avsättas till
nationalpark.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - | null | null |
1926:183 | Kungörelse (1926:183) angående avgifter för in- eller utbetalning i postgirorörelsen för tjänstebrevsberättigade m.fl. | 1,926 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att tjänstebrevsrätt ävensom rätt
att få postanvisning eller assurerad brevförsändelse befordrad till
tjänstebrevsberättigad utan att postavgift erlägges av avsändaren eller
lösen uttages hos adressaten jämväl skall innefatta rätt att för det
ändamål tjänstebrevs- eller fribrevsrätten åtnjutes anlita
postgirorörelsen, därvid beträffande avgifter för in- eller utbetalning
bestämmelserna i förordningen den 5 mars 1920 (nr 130) angående
utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser skola äga motsvarande
tillämpning. | null | null |
1926:191 | null | 1,926 | null | 1920:405 | null |
1926:195 | null | 1,926 | null | 1736:0123 2 | null |
1926:2 | null | 1,926 | null | 1926:1 | null |
1926:3 | Kungörelse (1926:3) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena | 1,926 | Bestämmelser angående svenska lappars flyttning över finskt område.
1 § Har, enligt av finsk myndighet hos länsstyrelsen i Norrbottens län
gjord anmälan, person i Finland förordnats att från lapp, vilken vill
begagna sig av i konventionen medgiven rätt att flytta över finskt
område, mottaga föreskriven underrättelse om genomflyttningen, skall
meddelande om förordnandet lämnas vederbörande lappfogde för att
delgivas lapparna.
2 § Lappfogden har att årligen göra sig underrättad om, huruvida
flyttning över finskt område, på sätt i 1 § omförmäles, kommer att under
året äga rum. Skulle det befinnas, att genomflyttning icke är att
förvänta, har lappfogden att i god tid före den 28 april därom
underrätta ej mindre länsstyrelsen än även länsmannen i Enontekis
distrikt i Finland.
3 § Skall i mål, som vid finsk domstol anhängiggjorts mot svensk lapp
för överträdelse av de i konventionen meddelade bestämmelser om
avverkning vid bränsletäkt å genomflyttningsväg, handling delgivas
person, som är svensk medborgare och uppehåller sig här i riket, och
göres från finsk sida hos länsstyrelsen framställning om medverkan för
delgivningen, varde genom länsstyrelsens föranstaltande densamma
verkställd i den ordning, som i allmänhet gäller för delgivning.
Kostnad, som föranletts av framställning, som nu sagts, skall utgå av
allmänna medel. Vad till ersättning åt stämningsmän utbetalts skall, där
det ej visas att part, som påkallat delgivningen, är meddellös, av
länsstyrelsen anmälas till ersättning hos vederbörande.
Bestämmelser avseende renar, som olovligen uppehålla sig på det
andra landets område.
4 § Länsstyrelsen tillkommer att förordna dels vederbörande lappfogde
dels ock landsfiskal, lapptillsyningsman eller andra lämpliga personer
till det antal, som prövas erforderligt, (gränsrenvakt) att från visst
område i Finland mottaga underrättelse, att renar härifrån riket
olovligen uppehålla sig därstädes.
Vid förordnande till gränsrenvakt av annan person än lappfogden skall
tagas i betraktande, att underrättelse må kunna tillställas vakten så
bekvämt och skyndsamt som omständigheterna medgiva.
Länsstyrelsen skall meddela vederbörande finska landshövding
gränsrenvakternas namn och adress samt det område i Finland, som med
varje gränsrenvakts förordnande avses.
5 § Har underrättelse, som i 4 § sägs, mottagits av annan gränsrenvakt
än lappfogden, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos denne.
Lappfogden har att lämna länsstyrelsen meddelande rörande inkommen
underrättelse.
6 § Uppehålla sig enligt erhållen underrättelse svenska renar olovligen
i Finland, skall meddelande härom skyndsamt tillställas renarnas ägare
samt åtgärder i övrigt av gränsrenvakt vidtagas för renarnas utdrivande
ur Finland till område, där de må vistas.
7 § Det tillkommer gränsrenvakt tillika att rörande finska renar, som
olovligen uppehålla sig här i riket, avlåta föreskriven underrättelse
till person i Finland, som förordnats att mottaga dylik underrättelse,
så vitt angår det område, dit renarna inkommit.
Länsstyrelsen meddelar, med ledning av de uppgifter, som enligt
konventionen skola till länsstyrelsen överlämnas, upplysning rörande de
personer i Finland, vilka erhållit sådant uppdrag som i första stycket
avses, samt det område i Sverige, för vilket envar av dem har att
emottaga underrättelse.
Har underrättelse, varom nu är fråga, avlåtits av annan än lappfogden,
skall anmälan om underrättelsens avsändande ofördröjligen göras till
denne.
Lappfogden har att lämna länsstyrelsen meddelande rörande avlåten
underrättelse.
Verkställighet.
8 § Rörande indrivning av belopp, som jämlikt konventionen renägare
eller annan är pliktig utgiva samt länsstyrelsen efter framställning av
vederbörande myndighet i Finland förskottsvis utbetalt av allmänna
medel, är stadgat i lag. | null | null |
1926:322 | Lag (1926:322) om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län | 1,926 | I avseende å de områden av Västerbottens läns lappmark, beträffande
vilka Konungens befallningshavande meddelat avvittringsutslag efter
utgången av år 1915, skall, utan hinder av vad avvittringsutslagen
och avvittringsakterna innehålla häremot stridande, till varje vid
avvittringen särskilt utbrutet område, som ligger vid vatten, höra den
del av vattenområdet jämte däri befintliga holmar, som är närmast det
utbrutna områdets strand. Där vid avvittringen byalag, enstaka hemman
eller nybygge uppdelats i två eller flera ägolotter, skall iakttagas,
att byalaget, hemmanet eller nybygget tillkommande vattenområde skall
anses såsom samfällighet för samtliga ägolotter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.
Samma dag upphör att gälla det i avvittringsutslagen givna
medgivandet, att hemmansägare eller åbo, som på grund därav, att vid
avvittringen vattendrag undantagits för kronans räkning, skulle miste
den fiskerätt, honom eljest tillkommit, skulle äga att utan avgift
tills vidare begagna sig av den fiskerätt i samma vattendrag, vilken
före avvittringen tillkommit inehavaren av den av honom brukade
fastigheten. | null | null |
1926:327 | Lag (1926:327) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet | 1,926 | 1 § Den nu antagna lagen om delning av jord å landet skall jämte vad
här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den dag,
Konungen bestämmer.
Val av ägodelningsnämndemän så ock de åtgärder, som för inrättande av
ägodelningsrätter enligt den nya lagen eljest erfordras, må efter ty
Konungen bestämmer kunna äga rum innan den nya lagen i övrigt trätt
i kraft.
2 § Beträffande jorddelningsförrättning, som påbörjats innan den nya
lagen trätt i kraft, skall nya lagen, där så ske kan, tillämpas å
frågor, som vid förrättningen förekomma till behandling efter nya
lagens ikraftträdande.
I fråga om talan emot och fastställelse av sådan förrättning skall nya
lagen äga tillämpning, dock att frågan, huruvida talan må efter
förrättningens avslutande föras emot åtgärd, som vidtagits innan nya
lagen trätt i kraft, skall bedömas enligt äldre lag.
3 § Mål, som före nya lagens ikraftträdande inkommit till
ägodelningsrätt eller dess ordförande men icke därförinnan av samma
rätt eller dess ordförande avgjorts, varde jämlikt äldre lag prövat
av vederbörande enligt nya lagen inrättade ägodelningsrätt eller dess
ordförande.
4 § Jämkning på grund av fel i uträkning i skifte, som fastställts
innan nya lagen trätt i kraft, må sökas inom förut stadgad tid.
5 § I fråga om bestämmande av tomtgräns inom samhälle å landet, varest
finnes tomtindelning såsom i stad, skall 2 kap. i lagen om
fastighetsbildning i stad fortfarande äga tillämpning.
Beträffande vissa andra jorddelningsförrättningar inom samhälle å
landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser, skall den nya lagen äga tillämpning allenast
i den mån 5 och 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad därom
meddela föreskrift.
6 § Genom nya lagen upphävas:
12 kap. 5 och 6 §§ samt 13 kap. jordabalken;
1 kap. samt 19 kap. 4 § byggningabalken;
stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket i riket, dock att vad i
5 kap. av stadgan är om rågångar föreskrivet fortfarande skall äga
tillämpning i mån bestämmelserna i lagen om fastighetsbildning i stad
därtill föranleda;
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring;
kungl. cirkuläret den 15 juli 1766 om länsgränssynerätt;
§ 8 i förordningen den 1 augusti 1805 om skogarna i riket i vad den
innehåller föreskrifter om villkor för delning av sockenallmänning
samt om Konungens befallningshavandes befattning med frågor om delning
av sådan allmänning;
kungl. brevet den 19 mars 1839 angående vissa föreskrifter rörande
laga skifte i Gävleborgs län; samt, i den mån ej i 8 § annat sägs,
kungörelsen den 18 februari 1859 om förändrade föreskrifter i avseende
å besuttenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län;
tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring
eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller
tillägg därtill, där ej här nedan annorlunda stadgas;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser. Lag (1932:225).
7 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan
bestämmelse i stället tillämpas.
Vad i lag eller författning stadgas i avseende å ledamot i
ägodelningsrätt skall gälla om ägodelningsnämndeman.
8 § har upphävts genom lag (1932:225).
9 § Vad om förbud mot avsöndring från lotshemman av krono- eller
skattenatur är i kungl. brevet den 19 augusti 1823 samt förordningen
den 9 juli 1862 stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
avstyckning.
10 § Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses hava
upphävts:
de genom lagen den 5 juni 1909 stadgade särskilda bestämmelser
angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av
Norrbottens län;
vad om hinder mot delning av samfälld husbehovsskog stadgas i lagen
den 18 juni 1925 innefattande bestämmelser med avseende å upphävande
av lagen den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att
erhålla laga skifte inom vissa områden; samt
lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på
bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av
Kopparbergs län.
11 § Vad i lagen den 22 juni 1921 huru förhållas bör med ströängar vid
ägostyckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark ävensom
i lagen av samma dag om förbud mot avsöndring av ströängar inom nämnda
lappmark stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
avstyckning.
12 § Har upplåtelse av andel för viss fastighet i oskift mark ägt rum
före den 1 januari 1897, och har lagfart därå meddelats innan den nya
lagen trätt i kraft, skall den behörighet att påkalla skifte av denna
mark, som, där upplåtelsen ej skett, kunnat tillkomma fastighetens
ägare, i stället tillkomma ägaren av den upplåtna andelen.
13 § Har, innan den nya lagen trätt i kraft, av hemman eller av sådan
under särskilt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som ej
tillkommit genom avsöndring, överlåtits viss till gränserna bestämd
ägovidd, och skulle enligt äldre lag utbrytning av samma ägovidd ske
genom ägostyckning, skall i avseende å utbrytningen därav den äldre
lagen tillämpas, sakägarna dock obetaget att, där de så önska samt
laga hinder icke möter, göra den överlåtna ägovidden till föremål för
avstyckning.
14 § I fråga om avsöndring, som skett innan den nya lagen trätt i
kraft, skall vad i äldre lag stadgas fortfarande äga tillämpning,
vederbörande emellertid obetaget att, där icke fastställelse å
avsöndringen meddelats eller laga hinder eljest möter, göra det
upplåtna området till föremål för avstyckning. | null | null |
1926:333 | null | 1,926 | null | 1904:48 s.1 | null |
1926:37 | null | 1,926 | null | 1810:0403 | null |
1926:4 | Kungörelse (1926:4) innefattande bestämmelser om tullfrihet i vissa fall i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena | 1,926 | Begagnar sig person, tillhörande gränsbefolkningen i Enontekis socken
i Finland, av den samma befolkning enligt sagda konvention medgivna
rätt att med egna renar eller hästar färdas fram till järnvägslinjen
Boden--Riksgränsen för avsättning av egna produkter och inköp av sina
förnödenheter, må han tullfritt till Sverige införa nämnda produkter.
Den, som vill begagna sig av rättighet att till Sverige, såsom nyss
nämnts, införa varor, skall för polismyndigheten i Sverige förete av
länsmannen i Enontekis distrikt utfärdat intyg angående mängd och
beskaffenhet av de för varje gång medförda varorna och dessas
produktionsort.
Övergångsbestämmelser
1926:4
Denna kungörelse gäller tillsvidare under den tid omförmälda mellan
Sverige och Finland avslutade konvention, som träder i kraft denna
dag, bibehåller giltighet. | null | null |
1926:471 | null | 1,926 | null | 1913:45 | null |
1926:62 | null | 1,926 | null | 1736:0123 2 | null |
1926:8 | Kungörelse (1926:8) angående inskränkning i betesrätt å sådan ohägnad mark inom Älvsborgs län, som skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten | 1,926 | Kungl. Maj:t har, jämlikt § 5 mom. 3 i förordningen den 21 december
1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt
om stängselskyldighet, sådant samma författningsrum lyder enligt lag
den 15 juni 1923 (nr 218), funnit gott förordna, att inom Älvsborgs län
å ohägnad mark, som enligt mom. 2 nämnda § skall anses vara till
gemensamt mulbete upplåten, betande skall vara förbjudet dels av får,
getter och hästar under hela året, dels ock av andra hemdjur under
tiden intill den 1 juli varje år, allt därest icke samtliga delägare i
marken annorlunda skriftligen överenskomma. Dylik överenskommelse, som
skall delgivas länsstyrelsen i länet, må ingås att gälla under en tid
av högst fem år. | null | null |
1927:15 | null | 1,927 | null | 1898:50 s.2 | null |
1927:180 | null | 1,927 | null | 1910:72 s.1 | null |
1927:184 | Förordning (1927:184) angående fartygs byggnad och utrustning | 1,927 | Övergångsbestämmelser
1988:594
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.
Genom förordningen upphävs förordningen (1965: 908) om säkerheten på
fartyg,
förordningen (1914:491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å
fartyg,
förordningen (1927:184) angående fartygs byggnad och utrustning,
förordningen (1932:570) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg (nyttjandeförordningen),
kungörelsen (1937:815) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning
av fartyg ankomma på befälhavaren m. fl.,
kungörelsen (1952:818) angående bostäder m. m. å fartyg för ombord
anställda samt
kungörelsen (1959:408) om ständig vakthållning i vissa fall vid
radiotelefon å fartyg.
En föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av de
bestämmelser, som upphävs genom denna förordning och som gäller vid
dennas ikraftträdande, skall fortfarande gälla och vid tillämpningen av
den nya förordningen anses ha meddelats enligt denna. Den myndighet som
meddelat föreskriften har bemyndigande att ändra eller upphäva den. | null | null |
1927:199 | null | 1,927 | null | 1917:281 | null |
1927:25 | Lag (1927:25) innefattande ändring i gällande stadganden om nattvardsgång | 1,927 | null | null |
|
1927:26 | Lag (1927:26) innefattande ändring i gällande stadganden om allmänt skriftermål | 1,927 | null | null |
|
1927:28 | Lag (1927:28) innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka | 1,927 | null | null |
|
1927:284 | null | 1,927 | null | 1907:36 s. 22 | null |
1927:321 | Lag (1927:321) om utskiftningsskatt | 1,927 | 1 § 1 mom. Svenskt aktiebolag, som utskiftar tillgångar, skall, på sätt i
denna lag stadgas, till staten erlägga skatt (utskiftningsskatt) å därvid
utskiftat belopp, i den mån detta icke är att anse såsom återbäring av
tillskjutet belopp.
Å sålunda bestämt beskattningsbart belopp skall utskiftningsskatt utgå
med fyrtio kronor för varje fullt hundratal kronor därav. Lag (1987:659).
1 § 2 mom. Utskiftningsskatt skall icke erläggas, då aktiebolag genom
fusion enligt 14 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) upplöses och
uppgår i annat bolag, under förutsättning att moderbolaget alltsedan den
1 januari 1940 eller, om koncernförhållandet uppstått senare, alltsedan
den dag, då dotterbolaget började bedriva verksamhet av något slag, vid
varje tillfälle ägt aktier motsvarande mer än nio tiondelar av
aktiekapitalet.
Uppgår aktiebolag, i annat fall än som sägs i föregående stycke, i annat
bolag genom fusion enligt 14 kap. 8 § aktiebolagslagen eller enligt 11
kap. 1 eller 2 § bankaktiebolagslagen (1987:618), kan efter medgivande
utskiftningsskatteskulden övertas av det övertagande bolaget i enlighet
med vad som anges i 3 § 4 mom. Sådant medgivande får lämnas om fusionen
syftar till att uppnå en mera ändamålsenlig organisation och betalningen
av utskiftningsskatten kan utgöra ett väsentligt hinder för fusionen samt
fusionen inte kan antas vara ett led i åtgärder, som syftar till att
erhålla obehörig skatteförmån för något av bolagen eller för någon som är
i intressegemenskap med något av bolagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte vid fusion enligt
14 kap. 8 § aktiebolagslagen om moder- eller dotterbolaget bedriver
penningrörelse eller handel med fastigheter.
Fråga om medgivande enligt andra stycket prövas av riksskatteverket vid
fusion enligt aktiebolagslagen och av regeringen vid fusion enligt
bankaktiebolagslagen. Lag (1987:659).
2 § Med utskiftat belopp förstås vad bolaget i samband med nedsättning av
aktiekapital eller vid bolagets upplösning utgiver i penningar eller
annat till delägare i förhållande till hans andel eller efter annan i
bolagsordningen eller i anslutning till beslutet om nedsättningen bestämd
grund, i den mån vad sålunda utgivits icke enligt lagen om statlig
inkomstskatt är att hänföra till utdelning från bolaget. Om bolag mot
vederlag förvärvat egen aktie annorledes än i samband med nedsättning av
aktiekapitalet eller vid inrop å auktion av för bolagets fordran utmätt
aktie eller om dotterbolag annorledes än vid inrop, som nyss sagts, mot
vederlag förvärvat aktie i moderbolaget, skall sådant vederlag, i den mån
det icke hänföres till utdelning, likaledes anses såsom utskiftat belopp.
I utskiftat belopp skall inräknas jämväl det belopp bolaget har att i
utskiftningsskatt utgöra. Förordning (1953:108). (Jämför 1974:770 ö.b.)
3 § 1 mom. Med tillskjutet belopp förstås bolags ingångsvärde, beräknat
på sätt i 2 mom. här nedan sägs, med tillägg av vad som efter den
tidpunkt, till vilken ingångsvärdet hänför sig, av delägare tillskjutits
i penningar eller annat men med avdrag av vad som efter nämnda tidpunkt
dels utskiftats till delägare, i den mån detta, enligt vad i 4 § a) och
b) här nedan sägs, är att anse såsom återbäring av tillskjutet belopp,
dels ock utdelats till delägare och för vilket restitution av inkomst-
och förmögenhetsskatt (B-skatt) ägt rum. Vid beräkning av tillskjutet
belopp i fall, som i 3 och 4 mom. avses, skall iakttagas jämväl vad i
nämnda moment är stadgat. Förordning (1950:587).
3 § 2 mom. Bolags ingångsvärde utgör vad av delägare sammanlagt
tillskjutits i penningar eller annat för bolagets bildande; dock att
beträffande bolag, för vilket något dess räkenskapsår gått till ända före
den 1 mars 1925, skall såsom ingångsvärde anses bolagets egna fonder
enligt fastställd balansräkning eller av likvidator upprättad redogörelse
för det räkenskapsår, som gått till ända närmast före sistnämnda dag,
därvid i balansräkningen eller redogörelsen upptagna vinstmedel skola
medräknas allenast i den mån desamma enligt därom fattat beslut överförts
till fonderade medel eller eljest till ny räkning.
3 § 3 mom. Har aktiebolag nedsatt aktiekapital medelst indragning av egen
aktie, som bolaget eller ett dess dotterbolag förvärvat mot vederlag, och
har indragningen ägt rum under räkenskapsår, som gått till ända efter den
28 februari 1925, eller innehar bolaget vid sin upplösning egen mot
vederlag förvärvad aktie, skall vid den i 1 mom. angivna beräkningen av
tillskjutet belopp avdrag göras jämväl för belopp motsvarande detta
vederlag, såvitt detsamma icke hänförts till utdelning eller jämlikt
bestämmelserna i 2 § utgjort utskiftat belopp. Förordning (1950:587).
3 § 4 mom. Har enligt vad i 1 § 2 mom. andra stycket stadgats medgivande
lämnats till att utskiftningsskatteskulden må av moderbolaget övertagas,
skall sistnämnda bolags tillskjutna belopp minskas med det belopp, som
motsvarar skillnaden mellan dotterbolagets till utskiftningsskatt
beskattningsbara belopp och den skatt, som vid fusionen skulle hava
erlagts därest medgivande som nyss sagts icke lämnats. Förordning
(1950:587).
4 § Med återbäring av tillskjutet belopp förstås:
a) vad som utskiftas i samband med nedsättning av aktiekapital eller vid
sådant förvärv av aktie som i 2 § sägs, i den mån bolagets egna fonder
därigenom nedbringas under tillskjutet belopp;
b) vad som - ändå att bolagets egna fonder därigenom icke nedbringas
under tillskjutet belopp - i samband med inlösen av aktier enligt i
fastställd bolagsordning gällande grunder utskiftas, i den mån det
sålunda utskiftade beloppet icke överstiger vare sig vad till bolaget för
dessa aktier inbetalats eller vad som utgör i bolaget befintligt
tillskjutet belopp; dock att vad sålunda stadgas icke skall äga
tillämpning om aktierna i bolaget till huvudsaklig del ägas eller på
därmed jämförligt sätt innehavas - direkt eller genom förmedling av
juridisk person - av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer;
och
c) vad som vid bolagets upplösning utskiftas, i den mån det utskiftade
beloppet icke överstiger tillskjutet belopp. Förordning (1953:108).
5 § Nedsättning av aktiekapital, som avses i denna lag, anses hava skett,
när de utskiftade medlen blivit för delägarna tillgängliga för lyftning.
När aktiebolag skall anses upplöst, därom är i allmän lag stadgat. Lag
(1987:659).
6 § Taxering till utskiftningsskatt skall äga rum året efter det då
nedsättning av aktiekapital, förvärv av aktie som i 2 § avses eller
upplösning skett.
Har beslut om likvidation vunnit laga kraft och fördröjes likvidationen
oskäligt, må dock taxering ske, innan bolaget skall anses upplöst.
Förordning (1950:587).
7 § Beslut om eftertaxering till utskiftningsskatt skall meddelas inom
fem år efter det år bolaget upplösts. Lag (1990:334).
8 § Taxering till utskiftningsskatt skall ske i den kommun, där bolaget
skall taxeras till statlig inkomstskatt. Förordning (1950:587).
9 § Uppgift till ledning för egen taxering (deklaration) till
utskiftningsskatt skall i enlighet med formulär, som fastställs av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, innehålla upplysning
angående såväl vad i bolaget tillskjutits som vad därifrån utskiftats.
Deklaration för taxering enligt 6 § andra stycket skall lämnas efter
föreläggande.
Deklaration för taxering till utskiftningsskatt i andra fall än i andra
stycket sagts skall inom den tid och i den ordning, som gäller för bolags
deklaration för statlig inkomstskatt, lämnas under det år, då taxeringen
skall äga rum.
Vid upplösning av bolag genom fusion skall deklaration lämnas av det
bolag, som genom fusionen upplöses. Har vid fusion medgetts, att
utskiftningsskatteskulden får tas över av moderbolaget, skall
deklarationen innehålla uppgifter för beräkning av det belopp varmed
moderbolagets tillskjutna belopp skall minskas.
I övrigt gäller bestämmelserna i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter samt taxeringslagen (1990:324) i tillämpliga delar.
Riksskatteverkets beslut i ärende, som avses i 1 § 2 mom. andra stycket,
får inte överklagas. Lag (1990:334).
Anvisningar.
Såsom tillskjutet belopp räknas i allmänhet tillskott av delägarna, vare
sig det tillförts aktiekapitalet eller ej. Belopp, som inbetalts å aktie,
för vilken aktierätt förverkats, ävensom tillskott enligt 92 och 209 §§ i
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse räknas ej såsom tillskjutet belopp.
Med bolags egna fonder förstås i denna förordning skillnaden mellan
bolagets tillgångar och skulder enligt balansräkning (eller av likvidator
upprättad redogörelse). Balanserad förlust, förbindelser å oguldet
aktiebelopp, garantiförbindelser och dylikt anses härvid icke såsom
tillgång. Så kallad förnyelsefond är att anse som skuld, i den mån fonden
uppfyller villkoren i 56 § 4) lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag,
varemot fond, som avsetts för ökning av tillgångar för stadigvarande
bruk, ej må avdragas.
Vid beräknande av ingångsvärdet för bolag, för vilket något dess
räkenskapsår gått till ända före den 1 mars 1925, skall såsom skuld
upptagas bolaget år 1925 påförd inkomst- och förmögenhetsskatt (A-skatt)
samt bevillning för inkomst.
Har delägare för bolagets bildande eller eljest tillskjutit annat än
penningar, skall vad sålunda tillskjutits, därest detsamma åsatts värde,
överstigande dess verkliga värde, vid det tillskjutna beloppets
bestämmande upptagas till sitt verkliga värde.
Utskiftas tillgångar i fall som i 4 § a) sägs, måste en värdering göras
av bolagets tillgångar vid tiden för utskiftningen. Till grund för detta
värdes beräknande bör läggas den av bolaget senast före utskiftningen
upprättade balansräkningen. Vid bestämmandet av vilka å balansräkningen
upptagna tillgångar skola medräknas i värdet, skola givetvis samma
grunder gälla, som i fråga om beräknande av storleken av bolags
ingångsvärde.
Därest aktiebolag till delägare utskiftar annat än penningar, skall
värdet av det sålunda utskiftade upptagas till belopp, som motsvarar
saluvärdet vid tiden för utskiftningen.
Vid tillämpning av 6 § andra stycket måste uppskattning ske av de
bolagets tillgångar, vilka ännu icke blivit realiserade.
Har vid fusion medgivits, att utskiftningsskatteskulden må övertagas av
moderbolaget, skall dotterbolagets till utskiftningsskatt
beskattningsbara belopp utgöra skillnaden mellan, å ena sidan, summan av
dotterbolagets aktiekapital, reservfond och skuldregleringsfond och, å
andra sidan, dotterbolagets tillskjutna belopp. Aktiekapital, reservfond
och skuldregleringsfond skola vid denna beräkning upptagas till de
belopp, vilka angivits i den fastställda balansräkningen för det
räkenskapsår, som gått till ända närmast före fusionstillfället.
Där vid tillämpning av bestämmelsen i 3 § 4 mom. det belopp, varmed
moderbolagets tillskjutna belopp skall minskas, är större än sistnämnda
belopp, skall skillnadsbeloppet läggas till moderbolagets egna fonder, då
fråga är om nedsättning av aktiekapitalet eller om förvärv av aktie som i
2 § avses, och till det utskiftade beloppet, då fråga är om upplösning av
moderbolaget. Förordning (1953:108).
Övergångsbestämmelser
1950:587
Denna förordning skall, såvitt här nedan icke annorledes sägs, träda i
kraft den 1 januari 1951. Därvid skall dock iakttagas, att de nya
bestämmelserna i 1 § 1 mom. andra stycket och 4 § icke skola äga
tillämpning, då beslut om nedsättning av aktiekapital eller om
aktiebolags trädande i likvidation eller bolagsstämmas beslut om
tillåtelse till fusionsavtal anmälts för registrering före den 1 januari
1950.
Bestämmelserna i 2 § i dess ändrade lydelse, i vad bestämmelserna avse
förvärv av egen aktie, skola icke tillämpas då förvärvet skett före den 1
januari 1950.
Bestämmelserna i 1 § 2 mom. andra stycket ävensom de därmed
sammanhängande bestämmelserna i 3 § 1 och 4 mom., 9 § fjärde stycket samt
åttonde och nionde styckena av anvisningarna skola träda i kraft den dag
Konungen förordnar.
Har bolag åsatts taxering med stöd av bestämmelserna i 6 § andra stycket,
skall - utan avseende å vad som finnes stadgat i övergångsbestämmelserna
till förordningarna den 17 juni 1938, nr 373, och den 21 juni 1940, nr
545, samt i första stycket av dessa övergångsbestämmelser - vid taxering
till utskiftningsskatt, som efter förenämnda taxering kan komma att
åsättas bolaget, utskiftningsskatt utgå efter vad i 1 § 1 mom. andra
stycket denna förordning sägs.
1953:108
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning, då beslut om nedsättning
av aktiekapital eller bolagsstämmas beslut om tillåtelse till
fusionsavtal anmälts för registrering före den 1 januari 1953.
1957:67
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; därvid skall i
tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet i
övergångsbestämmelserna till taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).
1990:334
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas första gången vid
taxering till utskiftningsskatt som sker 1991.
1990:1452
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att lagen (1927:321) om
utskiftningsskatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1990. Den
upphävda lagen tillämpas dock alltjämt vid 1991 och tidigare års
taxeringar. Har efter beslut om likvidation eller fusion medel utskiftats
till aktieägare före utgången av år 1990 tillämpas lagen även vid senare
års taxeringar. | null | null |
1927:367 | null | 1,927 | null | 1926:327 | null |
1927:380 | Kungörelse (1927:380) angående stavning av ortnamn i officiella handlingar | 1,927 | Kungl. Maj:t har, med upphävande av hittills i ämnet gällande
bestämmelser, funnit gott förordna, att vid stavning av ortnamn i
jordebok, jordregister och andra officiella handlingar ävensom i
skrifter, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut eller genom statens
förvaltningsmyndigheters försorg utkomma från trycket skola, där ej
för särskilda fall annorlunda är eller varder av Kungl. Maj:t
föreskrivet, följas grunderna i åttonde upplagan av den utav svenska
akademien utgivna ordlistan. | null | null |
1927:437 | Kungörelse (1927:437) angående grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt | 1,927 | I den mån icke i särskilda författningar annorlunda stadgats, skall
beträffande jaktutövning å kronans marker gälla följande bestämmelser:
1:o Kronans jakträtt å dess hägnade jaktparker och djurgårdar, å mark,
hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens egen
disposition ställda lägenheter, å kungsgårdar, kungsängar, kronoparker,
från kronans jordbruksdomäner vid utarrendering undantagen skog och i
övrigt kronan tillhörig, odisponerad mark samt å statens till
bergshanteringens och sågverksrörelsens understöd anslagna skogar utövas
av Konungen själv och på Konungens uppdrag av chefen för hans
hovjägeristat jämte dem, som vid sådana tillfällen äro följaktiga.
2:o Å nämnda områden, med undantag av dem, som äro ställda till
Konungens egen disposition och där Konungen själv om jakten särskilt
förordnar, må jakt idkas jämväl av chefen för domänverket.
3:o Personal vid skogsstaten äger att å sådana i 2:o avsedda marker, som
tillhöra dess tjänstgöringsområde, idka jakt efter varg, järv, räv,
utter, grävling , iller, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, duv- och
sparvhök samt kråka ävensom, med domänstyrelsens på särskilda skäl och
begränsad tid lämnade tillåtelse, även efter annat vilt eller vissa
arter därav.
Innehavare av skogstorp och odlingslägenhet å kronomark inom de sex
nordligaste länen samt den, som med nyttjanderätt innehar å sådan mark
upplåtet kolonat, ävensom innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen
inom Norrbottens och Västerbottens län må, då domänstyrelsen med
iakttagande av att fara för viltbeståndet därigenom ej får uppstå samt
med samt nänsyn till omständigheterna i övrigt finner skäligt så
medgiva, äga att å sådana i 2:o avsedda marker, som gränsa intill det
upplåtna området, idka jakt efter i första stycket uppräknade djur samt
erhålla sådan särskild tillåtelse till annan jakt, som där sist
omförmäles; dock att medgivande eller tillåtelse, varom här sagts, må
lämnas allenast för visst begränsat område.
4:o Vid jakt, som idkas uti de i 2:o och 3:o omförmälda fall, må dock,
med iakttagande i övrigt av vad i stadgan om jakt och fridlysning av
vissa djurslag (jaktstadgan) samt andra allmänna bestämmelser må gälla
beträffande förbud att å kronans marker jaga visst villebråd, utan
Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd jakten icke avse älg, hjort, rådjur,
vildren eller svan.
5:o Personal och elever vid skogsläroverken äga å de i 2:o avsedda
områden idka jakt i enlighet med de bestämmelser, som därom av Kungl.
Maj:t meddelas.
6:o På Kungl. Maj:t ankommer att uppdraga åt domänstyrelsen att
a) därest å kronopark stammen av */k/ älg, hjort eller rådjur */-k/ så
förökat sig, att densamma ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas
eller till förekommande av olägenhet eller hinder för skogsskötseln
minskas, antingen på av styrelsen bestämnda villkor till lämplig person
mot skälig ersättning upplåta rätt att under angiven tid fälla och
behålla visst antal villebråd av berörda slag eller ock uppdraga åt
revirförvaltningen att ombesörja den jakt, som må finnas erforderlig,
med skyldighet för domänstyrelsen att i sistnämnda fall jämväl meddela
föreskrift, huruvida vid sådan jakt fällt villebråd skall för
statsverkets räkning försäljas eller om detsamma må av den jagande mot
ersättning till statsverket behållas; samt att
b) därest å kronopark utarrenderande av rätten till jakt å */k/ annat
villebråd */-k/ än nyss är sagt anses överensstämma med god jaktvård och
i övrigt lämpligen böra ske, upplåta jakträtt, varom nu är fråga, på
arrende under villkor och på sätt, som må finnas för skogs- och
jaktvården betryggande.
7:o Vad i 6:o stadgats rörande kronopark skall äga tillämpning jämväl å
annan i denna kungörelse avsedd mark, med undantag av sådan, som är
ställd under Konungens egen disposition.
8:o Sker upplåtelse av jakträtt å kronans jaktområde enligt 6:o eller
7:o,må till utövande av kronans jakträtt eljest jämlikt ovanstående
bestämmelser berättigade personer å den med upplåtelsen avsedda mark
utöva jakt allenast i omfattning, som är förenlig med den skedda
upplåtelsen. | null | null |
1927:472 | null | 1,927 | null | 1908:74 s.1 | null |
1927:473 | null | 1,927 | null | 1913:45 | null |
1927:485 | Förordning (1927:485) om nedsättning av pengar hos myndighet | 1,927 | 1 § Nedsättning av pengar enligt lagen (1927:56) om
nedsättning av pengar hos myndighet får ske hos
länsstyrelserna i Norrbottens, Örebro, Stockholms,
Östergötlands, Västra Götalands eller Skåne län.
Förordning (2024:205).
2 § Över ärenden som avses i lagen (1927:56) om nedsättning av
pengar hos myndighet skall vederbörande länsstyrelse föra
särskild dagbok.
I dagboken skall antecknas tiden då ett ärende har
anhängiggjorts eller en skrivelse i ärendet har kommit in.
Dagboken skall även innehålla en kortfattad redogörelse för
vilka åtgärder som har vidtagits i ärendet och när de har
vidtagits. Ärendena skall tas upp i fortlöpande nummerföljd för
varje år. Ett ärende skall ända tills det avförs ha det nummer
under vilket det först har tagits upp.
Till dagboken skall i varje ärende såsom bilagor fogas de
handlingar som hör till ärendet samt, i fall då nedsatta medel
har placerats på ett räntebärande konto, bevis över
insättningen. Förordning (2012:367).
3 § Belopp som har nedsatts hos länsstyrelse enligt lagen
(1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet skall bokföras
under ett särskilt konto i de till Ekonomistyrningsverket
ingående räkenskaperna.
Under året upplupen ränta skall tas upp i räkenskaperna så
snart som möjligt under påföljande år. Förordning (2012:367).
4 § Har upphävts genom förordning (1994:943).
5 § Bestämmelser om hur nedsatta medel ska placeras finns i
3 kap. 4 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210).
Förordning (2011:233).
6 § Har upphävts genom förordning (1989:931). | null | null |
1927:56 | Lag (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet | 1,927 | 1 § Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld,
som skall erläggas i penningar, eller är på grund av borgenärs
bortovaro eller sjukdom eller någon annan av honom beroende
omständighet gäldenären hindrad att verkställa betalning av sådan
gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen genom att för borgenärens
räkning nedsätta beloppet hos länsstyrelsen.
Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är
borgenär, så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är
rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på
eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen skall erläggas. Lag
(1981:804).
2 § Den som vill nedsätta penningar till betalning av gäld har att för
länsstyrelsen uppgiva det förhållande, å vilket han grundar sitt
anspråk att fullgöra betalningen genom nedsättning.
Vid verkställande av nedsättning åligger det ock gäldenären att angiva
de omständigheter, som kunna vara erforderliga till förebyggande av
misstag vid det nedsatta beloppets utbetalande. Sker det ej, och
varder i följd därav beloppet betalt till annan än rätt borgenär, må
gäldenären ej åberopa nedsättningen till befrielse från skulden. Lag
(1981:804).
3 § Om verkställd nedsättning har gäldenären att, så vitt ske kan,
ofördröjligen underrätta borgenären eller, i händelse flera kunna
antagas göra anspråk på det nedsatta beloppet, en var av dem.
Underlåtes det, svare gäldenären för förlust, som därigenom uppstår.
4 § Gäldenären stånde fritt att vid nedsättningen förbehålla sig rätt
att återtaga det nedsatta beloppet.
Varder nedsatt belopp återtaget, vare så ansett som om nedsättning
icke ägt rum.
5 § Har någon, till vars förmån nedsättning skett, hos länsstyrelsen
givit till känna att han gör anspråk på nedsatt belopp, må gäldenären
ej utan hans samtycke göra gällande förbehåll som i 4 § sägs, med
mindre anspråket ogillats genom dom som äger laga kraft. Lag (1981:804).
6 § Har nedsättning föranletts av ovisshet om vem av två eller flera
som är rätt borgenär, må länsstyrelsen icke utan att de äro därom ense
till någon av dem utbetala det nedsatta beloppet, förrän genom dom i
rättegång, som en av dem anhängiggjort mot den andre eller de övriga,
eller genom förlikning eller på annat sätt blivit slutgiltigt avgjort
vem som är rätt borgenär. Lag (1981:804).
7 § Är det nedsatta beloppet fortfarande innestående tio år efter
nedsättningen och finns det inte anledning att anta att frågan om
rätten till beloppet är beroende på prövning, får gäldenären lyfta
beloppet, även om inte förbehåll har gjorts enligt 4 §. Gäldenären
skall dock anmäla sig inom ett år. I annat fall tillfaller beloppet
staten. Lag (1981:135).
8 § Medel som är nedsatta hos länsstyrelsen skall genast placeras
på ett räntebärande konto. Detta behöver dock inte ske, om det kan antas
att utbetalning kommer att göras inom två veckor från det att
medlen sattes ned.
Räntan skall betelas till den som får lyfta beloppet. Lag (1994:510).
9 § Bestämmelserna i 7 § och 8 § andra stycket tillämpas också i
andra fall när medel enligt författning har betalts in till en
myndighet för att utges till den som är berättigad till medlen.
Beloppet skall dock alltid stå inne så länge rätten till det är
beroende av en framtida händelse.
Rätten att efter den tid som anges i 7 § lyfta inbetalda medel
tillkommer den som har gjort inbetalningen eller, när medel har tagits
ut genom en exekutiv förrättning, den som förrättningen har ägt rum
hos. Lag (1994:510).
9 a § Ett beslut av länsstyrelsen får överklagas till
tingsrätten på den ort där länsstyrelsen finns. Vid överklagande
gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Regeringen meddelar föreskrifter om vilka länsstyrelser som
ansvarar för uppgifter enligt denna lag. Lag (2012:76).
10 § Om det i annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker
från vad som föreskrivs i denna lag, gäller den bestämmelsen. Lag
(1981:135).
Övergångsbestämmelser
1996:250
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats
före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser,
om beslutet överklagas. | null | null |
1927:70 | null | 1,927 | null | 1899:12 s.9 | null |
1927:71 | Lag (1927:71) om behörighet för diplomatisk tjänsteman att verkställa konsulär förrättning | 1,927 | Förrättning eller annan åtgärd, som det enligt lag eller särskild
författning ankommer på konsulär tjänsteman att utföra, må ock med
laga verkan kunna verkställas av diplomatisk tjänsteman. | null | null |
1927:73 | Kungörelse (1927:73) angående skyldighet för förvaltande myndighet att i vissa fall underrätta om meddelat beslut | 1,927 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att, där annat icke följer av i
lag eller författning givna särskilda föreskrifter, förvaltande
myndighet skall, då beslut meddelas i mål eller ärende, som rör kronan,
genom översändande av avskrift av beslutet eller eljest på lämpligt sätt
därom underrätta den myndighet, som i sådant mål eller ärende har att
bevaka kronans rätt. | null | null |
1927:77 | Lag (1927:77) om försäkringsavtal | 1,927 | I. Om försäkringsavtal i allmänhet
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring
meddelas av någon som driver försäkringsrörelse.
Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i
lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension, lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring, lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring, lagen (1991:1047) om sjuklön eller lagen
(1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader.
Lagen tillämpas inte på försäkringar som avses i
konsumentförsäkringslagen (1980:38). I förhållande till annan
än försäkringstagaren tillämpas dock 25, 54-58, 86-88, 95 och
96 samt 122 och 123 §§ även i fråga om sådana försäkringar. Vid
tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 § första
stycket.
Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar i den mån
annat följer av trafikskadelagen (1975:1410) eller på
patientförsäkringar i den mån annat följer av patientskadelagen
(1996:799). Lag (1998:688).
2 § Med försäkringsgivare förstås i denna lag den, som enligt
försäkringsavtal åtagit sig att vid inträffande försäkringsfall utbetala
ersättning för uppkommen skada eller, där avtalet gäller livförsäkring
eller annan personförsäkring, det överenskomna försäkringsbeloppet.
Med försäkringstagare förstås den, som med försäkringsgivare ingått
avtal om försäkring.
Med försäkringshavare förstås den, vars intresse är försäkrat mot
inträffande skada.
3 § Avviker försäkringsvillkor från bestämmelse i denna lag,
vare det ej hinder för villkorets tillämpning, med mindre
sådant i lagen angives.
Överlåtelse, pantsättning, förmånstagarförordnande eller annat
förfogande över en försäkring är utan verkan om förfogandet
skett i strid mot försäkringsvillkor, som enligt 58 kap. 16 §
inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i
försäkringsavtalet. Förbud mot överlåtelse skall dock ej utgöra
hinder mot utmätning eller överlåtelse vid ackord eller konkurs
i vidare mån än sådant hinder föreligger på grund av vad som i
övrigt föreskrivits i lag eller annan författning.
Lag (1999:1232).
Om försäkringstagarens plikt att lämna upplysningar vid avtalets
slutande
4 § Har vid avtalets slutande försäkringstagaren svikligen uppgivit
eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse för
försäkringsgivaren,
eller har han, utan att svikligt förfarande kan anses hava förelegat,
uppgivit eller förtegat något förhållande under sådana omständigheter,
att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet,
vare avtalet ogiltigt, efter ty därom stadgas i lagen om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
5 § Kan det antagas, att försäkringstagaren vid avtalets slutande varken
insett eller bort inse, att en av honom lämnad uppgift var oriktig, vare
oriktigheten utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.
Angår avtalet skadeförsäkring, äge försäkringsgivaren dock rätt att
uppsäga avtalet att upphöra fjorton dagar efter uppsägningen.
6 § Har i annat fall än i 4 och 5 §§ avses försäkringstagaren lämnat
oriktig uppgift, och kan det antagas, att försäkringsgivaren med
kännedom om rätta förhållandet över huvud icke skulle meddelat
försäkring, vare denne fri från ansvarighet.
Kan det antagas, att försäkringsgivaren väl skulle hava meddelat
försäkring men i avseende å premie eller eljest uppställt andra villkor
än i avtalet upptagits, vare hans ansvarighet begränsad till vad i
betraktande härav svarar mot den utfästa premien. Har försäkringsgivaren
icke tagit återförsäkring såsom eljest skulle hava skett, skall hans
ansvarighet därefter lämpas.
Angår avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring, gälle, i
stället för vad i andra stycket stadgats, att försäkringsgivaren för
inträffat försäkringsfall svarar endast i den mån det visas, att det
oriktigt uppgivna förhållandet varit utan betydelse för
försäkringsfallets inträffande eller skadans omfattning.
7 § Har försäkringstagaren underlåtit att uppgiva en av honom känd
omständighet, vars betydelse han insett eller bort inse, och kan
förtigandet tillräknas honom såsom vårdslöshet, äge vad i 6 § är för där
avsett fall stadgat motsvarande tillämpning.
I andra fall än nu sagts vare försäkringstagarens underlåtenhet att
lämna uppgift utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.
8 § Får försäkringsgivaren kännedom om att sådant fall är för handen som
i 5 § andra stycket, 6 § eller 7 § första stycket avses, och giver han
ej utan oskäligt uppehåll försäkringstagaren meddelande, att och i vad
mån han vill bliva från ansvarighet fri, må sådan befrielse ej vidare av
honom påkallas.
9 § Oriktig uppgift eller förtigande vare utan inverkan å
försäkringsgivarens ansvarighet, där han ägt eller bort äga kännedom om
rätta förhållandet, så ock där den omständighet uppgiften eller
förtigandet avsåg var utan betydelse för försäkringsgivaren eller efter
avtalets slutande upphört att äga betydelse för honom.
10 § Förbehåll, som strider mot 5 §, 7 § andra stycket, 8 eller 9 §, må
ej av försäkringsgivaren åberopas.
Har förbehåll träffats, att oriktig uppgift, som lämnats av annan än
försäkringstagaren eller intagits i försäkringsbrevet, skall utöva
inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet, äge denne dock icke i något
fall göra gällande annan påföljd än som skolat inträda, om uppgiften
lämnats av försäkringstagaren.
Om tiden för ansvarighetens inträdande
11 § Är försäkringsavtal slutet utan att däri bestämts, vid vilken tid
försäkringsgivarens ansvarighet börjar, skall den anses hava inträtt vid
den tidpunkt, då försäkringsgivaren eller försäkringstagaren avsänt
antagande svar å den andres anbud.
Saknas utredning om tidpunkten för svarets avsändande, skall det antagas
vara avsänt klockan tolv på dagen.
Om premien
12 § Är ej tid utsatt för premiens gäldande, skall den erläggas utan
uppskov.
Angår avtalet flera premieperioder, skall premie för varje senare period
erläggas å periodens första dag. Lag samma vare, där i följd av
underlåten uppsägning avtalet kommit att gälla för flera perioder än det
från början omfattade.
13 § Erlägges ej premien i rätt tid, stånde försäkringsgivaren fritt att
uppsäga avtalet till upphörande efter tre dagar. Förbehåll om kortare
uppsägningstid må ej av försäkringsgivaren åberopas.
14 § Förbehåll, varigenom inträdet av försäkringsgivarens ansvarighet
gjorts beroende av premies betalning eller försäkringsbrevs utlämnande,
må ej åberopas, med mindre dröjsmål med premiens erläggande ägt rum.
Har förbehåll träffats, att underlåtenhet att erlägga premie för en
senare period skall medföra upphörande av försäkringsgivarens
ansvarighet, må sådan påföljd dock ej inträda, innan en vecka förflutit
efter det försäkringsgivaren givit försäkringstagaren meddelande med
erinran om premiens förfallodag. Vad sålunda stadgats äge ej tillämpning
å premie, som förfaller innan två månader förflutit från det föregående
premie skolat betalas.
15 § Vill försäkringsgivare, som till följd av försäkringstagarens
underlåtenhet att erlägga premie är jämlikt förbehåll i avtalet fri från
ansvarighet, anhängiggöra talan för premiens utkrävande, skall det ske
inom tre månader från förfallodagen, med mindre avtalet dessförinnan
upphört att gälla. Underlåtes det, have han förlorat sin talan.
Förbehåll, som strider mot vad nu är sagt, må ej av försäkringsgivaren
åberopas.
16 § Varder försäkringsavtal jämlikt bestämmelse i denna lag av
försäkringsgivaren uppsagt att upphöra före den överenskomna tidens
utgång, äge försäkringsgivaren åtnjuta den premie, som skulle hava
utgått, där avtalet slutits för den tilländalupna tiden.
Upphör avtalet av annan anledning att gälla, äge försäkringsgivaren av
premien åtnjuta endast så stor del, som belöper å tilländalupen del av
försäkringstiden.
Om försäkringsfall, som framkallats uppsåtligen eller genom
vårdslöshet
17 § Bestämmelserna i 13 § gäller inte försäkringar för vilka
försäkringsgivarens grunder innehåller bestämmelser om verkan av
underlåtenhet att betala premie.
Bestämmelserna i 16 § gäller inte försäkringar för vilka
försäkringsgivarens grunder innehåller bestämmelser om
försäkringstagarens rätt när försäkringen upphör i förtid.
Lag (1995:782).
18 § Försäkringsgivaren vare fri från ansvarighet gent emot den, som
uppsåtligen framkallat försäkringsfallet.
Gäller avtalet annan försäkring än livförsäkring, vare lag samma, där
försäkringsfallet framkallats genom grov vårdslöshet.
19 § Var den, som framkallat försäkringsfallet på sätt i 18 § sägs,
under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken, äge vad i förstnämnda paragraf sägs ej tillämpning.
Lag samma vare, där den handling, som framkallat försäkringsfallet,
företagits i syfte att förekomma skada å person eller egendom under
sådana omständigheter, att åtgärden kan anses försvarlig. Lag
(1990:436).
20 § Har försäkringsfallet framkallats genom vårdslöshet, som icke kan
betecknas såsom grov, vare det utan inverkan å försäkringsgivarens
ansvarighet.
20 a § I 100 a § finns bestämmelser om förlust av rätt till ersättning
från livförsäkring i vissa fall. I den mån dessa bestämmelser är
tillämpliga, gäller de i stället för bestämmelserna i 18-20 §§. Lag
(1991:1551).
Vad den har att iakttaga, som vill framställa anspråk på grund av
inträffat försäkringsfall
21 § Den, som vill hos försäkringsgivaren framställa anspråk på grund av
inträffat försäkringsfall, skall utan uppskov giva honom meddelande om
försäkringsfallet. Försummas det, och kan det antagas, att försummelsen
länt försäkringsgivaren till men, vare denne i mån därav berättigad till
skäligt avdrag å försäkringsbelopp, som eljest bort utgå, eller till
fullständig befrielse från ansvarighet.
Lag samma vare, där enligt avtalet meddelande om händelse, som kan
medföra försäkringsfall, skall givas innan försäkringsfall inträffat,
men sådant meddelande ej äger rum.
Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet att giva försäkringsgivaren
sådant meddelande, som här avses, skulle medföra, att
försäkringsgivarens ansvarighet inskränkes utöver vad nu är sagt, må ej
av försäkringsgivaren åberopas.
22 § Den, som gör gällande anspråk på grund av inträffat
försäkringsfall, åligger att för utredning av fråga, som är av betydelse
för bedömande av försäkringsfallet och försäkringsgivarens ansvarighet,
tillhandahålla denne handling, som finnes tillgänglig, och tillhandagå
med andra upplysningar, som stå till buds. För försummelse härav vare
påföljd som i 21 § första stycket sägs.
23 § Har förbehåll träffats, att den, som efter inträffat
försäkringsfall svikligen uppgivit, förtegat eller fördolt något
förhållande av betydelse för försäkringsfallets bedömande, skall vara
förlustig rätt, som eljest på grund av försäkringsfallet skolat
tillkomma honom, må, utan hinder av förbehållet, med beaktande av de
omständigheter, under vilka det svikliga förfarandet ägt rum, kunna
bestämmas, att försäkringsbeloppet eller någon del därav bör gäldas.
Förbehåll, enligt vilket oriktig uppgift eller underlåtenhet att lämna
uppgift eller att tillhandagå med utredning skulle, i fall då
förfarandet ej varit svikligt, utöva inverkan å försäkringsgivarens
ansvarighet i vidare mån än som följer av 22 §, må ej av denne åberopas.
Om tiden för fullgörande av försäkringsgivarens
betalningsskyldighet
24 § Är ej tid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens
betalningsskyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den
fullgöras en månad efter det meddelande om försäkringsfallet kommit
honom till handa; dock må betalning, i den mån den är beroende av
utredning som i 22 § sägs, icke krävas förrän en månad förflutit efter
det sådan utredning förebragts.
Förbehåll, varigenom tiden för betalningen gjorts beroende av något
försäkringsgivarens beslut eller därav att betalningsskyldighet blivit
genom laga dom ålagd försäkringsgivaren, må ej av denne åberopas. Lag
(1975:638).
Om försäkringsgivarens regrässrätt
25 § Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för
skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom
skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den
andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat
försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd
evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav
föreligger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 §
skadeståndslagen (1972:207) svarar för skadan uteslutande på grund av
annans vållande.
Belopp, som utgivits i anledning av liv-, olycksfalls- eller
sjukförsäkring, äge försäkringsgivaren ej återkräva av den, som
framkallat försäkringsfallet eller eljest i anledning därav är pliktig
att gälda skadestånd; dock att, där i avtal om olycksfalls eller
sjukförsäkring försäkringsgivaren förbundit sig att för
sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet
eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av
utgifterna eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren utgivits
må återkrävas, efter ty i första stycket är stadgat. Lag (1972:219)
Om verkan av försäkringsgivarens eller försäkringstagarens obestånd
m.m.
26 § 1 mom. Där försäkringsgivaren försättes i konkurs, förfalle
försäkringsavtalet tre månader därefter. Vill försäkringstagaren före
utgången av sagda tid uppsäga avtalet, vare han därtill berättigad.
Inträffar under konkurs försäkringsfall, innan avtalet upphört att
gälla, njutes för fordran, som därigenom uppkommer, betalningsrätt i
konkursen.
Bestämmelserna i första stycket skall inte tillämpas för livförsäkringar
och sådana försäkringar som avses i 1 kap. 5 § försäkringsrörelselagen
(1982:713). I fråga om försäkringar, som meddelats av
understödsförening, gäller särskilda bestämmelser.
2 mom. Finnes försäkringsgivaren vid utmätning sakna tillgång att betala
sin gäld,
eller inställer han sina betalningar,
eller kommer han eljest på sådant obestånd, att det måste antagas, att
han ej kan rätteligen fullgöra vad honom enligt avtalet åligger,
vare försäkringstagaren berättigad att uppsäga avtalet, där ej
ofördröjligen efter anmaning betryggande säkerhet ställes för dess
fullgörande.
3 mom. Då, enligt vad i denna paragraf är sagt, försäkringsavtal upphör
att gälla, vare försäkringstagare eller annan, som genom försäkringens
upphörande lider skada, berättigad till ersättning därför. Lag
(1989:1085).
27 § Upphör försäkringsgivarens rätt att här i riket driva
försäkringsrörelse, äge, där ej särskild administration för
tillvaratagande av försäkringstagarens rätt inträder, försäkringstagaren
uppsäga avtalet; och skall vad i 26 § 3 mom. är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Har försäkringsgivaren trätt i likvidation, skall vad i 26 § 1 och 3
mom. stadgas äga motsvarande tillämpning; dock att avtalet förfaller
först ett år efter likvidationens början. Lag (1934:38).
28 § Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, enligt vilket
försäkringen skall upphöra i händelse försäkringstagaren försättes i
konkurs eller eljest kommer på obestånd; dock äge i avtal om
skadeförsäkring försäkringsgivaren förbehålla sig rätt att uppsäga
avtalet med fjorton dagars uppsägningstid.
Om preskription
29 § Den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal,
skall i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han
fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall
inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske. Underlåtes det, vare
fordringsägaren sin rätt förlustig. Har sådan fordran kommit under
dispaschörs behandling, vare så ansett som om den blivit genom talan
bevakad.
30 § Har försäkringsgivaren träffat förbehåll, enligt vilket
fordringsägaren skulle, vid påföljd av rättsförlust, anhängiggöra sin
talan tidigare än i 29 § är sagt, må sådan påföljd ej göras gällande,
med mindre försäkringsgivaren skriftligen förelagt fordringsägaren att
inom viss tid, ej understigande sex månader från delfåendet,
anhängiggöra sin talan samt fordringsägaren den tid försuttit.
Förbehåll, att försäkringsgivarens ansvarighet för inträffat
försäkringsfall skall vara beroende av att den, som äger fordran på
grund av försäkringsfallet, giver försäkringsgivaren sitt anspråk till
känna inom viss tid, må ej åberopas gent emot fordringsägare, som
framställt anspråk inom sex månader från det han fått kännedom om sin
fordran.
Om förbehåll angående avtals förlängning
31 § Har förbehåll träffats, att avtal om försäkring för viss tid skall,
där uppsägning ej sker, anses förlängt för tid, som överstiger ett år,
må det förbehåll ej åberopas av försäkringsgivaren, med mindre han
senast en månad före utgången av den tid, inom vilken uppsägning skall
ske, givit försäkringstagaren meddelande, som innefattar erinran om
förbehållet.
Om förhandling med försäkringsgivaren
32 § Har försäkringsgivaren träffat förbehåll om skyldighet för den, som
skall förhandla med honom, att personligen tillstädeskomma vid sådan
förhandling, må ej det förbehåll göras gällande, där dess tillämpning
skulle medföra oskälig kostnad eller svårighet.
Om vissa meddelanden enligt denna lag
33 § Är sådant meddelande, som avses i 8, 14, 21, 31, 46 eller 48 §,
inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på
ändamålsenligt sätt avsänt, och varder det försenat eller kommer det
icke fram, må ej den omständighet föranleda, att avsändaren förlorat
talan eller rättighet.
34 § har upphävts genom lag (1976:187).
II Om skadeförsäkring
A. Allmänna bestämmelser
Om skadeförsäkrings föremål
35 § Till föremål för skadeförsäkring må göras varje lagligt intresse,
som kan uppskattas i penningar. Försäkringen må avse försäkrings
tagarens eller tredje mans intresse.
Om försäkringsvärdet
36 § Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse, som är
föremål för försäkringen, skall denna antagas avse sådant intresse, som
är beroende av att värdet av själva godset icke minskas eller går
förlorat, men icke annat intresse, som är förknippat med godset, såsom
att hinder icke möter för dess användning under viss tid eller på
beräknat sätt.
37 § Värdet å gods, som skadats eller förstörts, skall, med undantag som
i 38 och 75 §§ sägs, anses motsvara vad det omedelbart före
försäkringsfallet skulle hava kostat att få godset ersatt med nytt gods
av samma slag efter avdrag av vad godset kan hava förlorat i värde genom
ålder och bruk, nedsatt användbarhet eller annan omständighet.
Vid beräknande av ersättning för skada å byggnad, som blivit av
försäkringshavaren iståndsatt eller återuppförd, må avdraget ej avse
annat än skillnaden mellan nytt och gammalt.
38 § Varor, som av en yrkesidkare tillverkats eller anskaffats för att
försäljas, skola uppskattas till det pris, som de kunna antagas hava
bort inbringa, om han omedelbart före försäkringsfallet sålt dem till
annan för försäljning i rörelse av samma slag. Vid uppskattningen skall
alltså hänsyn tagas till undgången försäljningskostnad eller
handelsrisk, uppkommen räntevinst eller annan dylik besparing.
39 § Ej vare försäkringsgivaren pliktig att såsom ersättning för
inträffad skada utgiva större belopp än som erfordras för förlustens
täckande, ändå att överenskommet försäkringsbelopp är större.
Innebär avtalet, att om skada timar, den skall ersättas efter visst
angivet värde å gods, varå försäkring tagits, eller att ersättning
eljest skall utgå efter grund, som icke finnes i denna lag stadgad, vare
överenskommelsen bindande för försäkringsgivaren, så vitt han icke
gitter visa, att med tillämpning därav ersättningen komme att uppgå till
väsentligt högre belopp än som erfordras för förlustens täckande.
Om underförsäkring
40 § Finnes försäkringsbeloppet understiga det försäkrade intressets
värde, vare försäkringsgivaren, där ej annat framgår av
omständigheterna, ansvarig allenast för så stor del av inträffad skada,
som svarar mot förhållandet mellan försäkringsbeloppet och sagda värde.
Om dubbelförsäkring
41 § Är samma intresse försäkrat hos flera försäkringsgivare mot samma
fara, vare envar försäkringsgivare gent emot försäkringshavaren ansvarig
såsom vore han ensam försäkringsgivare.
42 § Äro flera försäkringsgivare ansvariga för skada, och överstiger
summan av de särskilda ansvarighetsbeloppen den ersättning, som i det
hela tillkommer försäkringshavaren, varde ansvarigheten
försäkringsgivarna emellan fördelad efter förhållandet mellan
ansvarighetsbeloppen. Uppkommer brist hos någon, skall den fördelas å de
övriga efter det förhållande här ovan är sagt.
43 § Har förbehåll träffats, enligt vilket försäkringsgivaren skulle
vara helt eller delvis fri från ansvarighet såframt samma intresse är
eller varder försäkrat jämväl hos annan försäkringsgivare, äge
försäkringshavaren likväl rätt till ersättning för inträffad skada i den
mån han icke på grund av annan försäkring kan utfå sådan ersättning.
Hava flera försäkringsgivare meddelat försäkring av samma intresse, och
har envar av dem betingat sig ansvarsfrihet såsom nyss är nämnt, vare,
utan hinder därav, envar ansvarig i förhållande till det belopp, för
vilket han skolat svara om försäkringen varit meddelad av honom allena;
yppas brist hos någon av försäkringsgivarna, vare de övriga efter
nyssnämnda förhållande ansvariga för bristen.
Slutes försäkringsavtal sålunda, att icke blott ansvarigheten utan även
rätten till premie är beroende av att annan försäkring ej är meddelad,
äge stadgandena i första stycket ej tillämpning.
Utan hinder av stadgandena i första stycket stånde försäkringsgivaren
öppet att göra sin ansvarighet beroende av att det intresse försäkringen
avser hålles till viss del oförsäkrat.
44 § Försäkringshavare, som hos försäkringsgivaren framställer anspråk i
anledning av inträffat försäkringsfall, vare pliktig att på anmaning av
försäkringsgivaren lämna uppgift å försäkring, varigenom samma intresse
må hava försäkrats av annan försäkringsgivare. Försummas det, och kan
försummelsen anses hava länt försäkringsgivaren till men, vare denne i
mån därav berättigad till skäligt avdrag å ersättningsbeloppet eller
till fullständig befrielse från ansvarighet.
Innehåller försäkringsavtal förbehåll, enligt vilket anmälan om
försäkring hos annan försäkringsgivare skall göras i annat fall än i
första stycket sägs, må avtalet ej av försäkringsgivaren åberopas, så
vitt däri är utsatt annan påföljd för underlåtenhet än som i första
stycket är för där avsett fall stadgad.
Om fareökning
45 § Varder faran ökad genom en med försäkringshavarens vilja tillkommen
ändring i förhållande, varom uppgift intagits i försäkringsbrevet eller
som försäkringstagaren vid avtalets slutande uppgivit för
försäkringsgivaren, och är ej ökningen av sådan beskaffenhet, att
försäkringsgivaren måste anses hava tagit den i beräkning, vare denne
fri från ansvarighet, där det kan antagas, att han, om det genom
ändringen uppkomna förhållandet förefunnits vid avtalets slutande, över
huvud ej skulle hava meddelat försäkring.
Kan det antagas, att försäkringsgivaren väl skulle hava meddelat
försäkring men i avseende å premie eller eljest uppställt andra villkor
än i avtalet upptagits, vare hans ansvarighet begränsad till vad i
betraktande härav svarar mot den utfästa premien. Har försäkringsgivaren
icke tagit återförsäkring såsom eljest skulle hava skett, skall hans
ansvarighet därefter lämpas.
Angår avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring, gälle, i
stället för vad i andra stycket stadgas, att försäkringsgivaren för
inträffat försäkringsfall svarar endast i den mån det visas, att farans
ökning varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller
skadans omfattning.
46 § Har faran ökats genom en utan försäkringshavarens vilja tillkommen
ändring i sådant förhållande, som i 45 § avses, och har
försäkringshavaren utan skälig anledning underlåtit att giva
försäkringsgivaren meddelande därom, vare lag som där sägs.
47 § Ökas faran såsom i 45 eller 46 § sägs, äge försäkringsgivaren rätt
att uppsäga avtalet att upphöra fjorton dagar efter uppsägningen.
48 § Får försäkringsgivaren kännedom därom att faran ökats, och giver
han ej utan oskäligt uppehåll försäkringshavaren meddelande, att och i
vilken omfattning han vill bliva från ansvarighet fri, må sådan
befrielse ej vidare av honom påkallas.
49 § Ökning av faran vare utan inverkan å försäkringsgivarens
ansvarighet, där förhållande, vari ändring ägt rum, blivit återställt
eller farans ökning eljest upphört att vara av betydelse.
Lag samma vare, där åtgärd, som medfört ökningen, haft till ändamål att
förekomma skada å person eller egendom samt före tagits under sådana
omständigheter, att åtgärden måste anses försvarlig.
50 § Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, enligt vilket ökning av
faran skall verka rubbning i hans ansvarighet i andra fall eller i annan
omfattning än i 45-49 §§ sägs. I fråga om bestämmelserna i 45 § andra
och tredje stycket gälle dock, att vardera kan genom förbehåll göras
tillämplig i stället för den andra.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må i avtal om försäkring å gods
träffas förbehåll, att om försäkringen gäller till förmån för tredje man
och godset finnes i försäkringstagarens besittning, åtgärd eller
underlåtenhet av denne skall hava samma verkan som åtgärd eller
underlåtenhet av försäkringshavaren.
Om säkerhetsföreskrifter
51 § Åsidosättes viss i försäkringsavtalet meddelad föreskrift, vars
iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa skada, vare
försäkringsgivaren ersättningsskyldig endast om och i den mån skadan,
efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om föreskriften blivit
iakttagen. Framgår av omständigheterna, att underlåtenheten icke kan
läggas den till last, som haft att tillse, att föreskriften iakttogs,
vare den utan inverkan å försäkringsgivarens ersättningsskyldighet.
Är anledning att befara, att säkerhetsföreskrift jämväl i framtiden
kommer att åsidosättas, äge försäkringsgivaren uppsäga avtalet att
upphöra fjorton dagar efter uppsägningen.
Förbehåll, att försäkringsgivaren, där meddelad föreskrift ej iakttages,
skall vara fri från ersättningsskyldighet i vidare mån än förut i denna
paragraf är sagt, må ej av honom åberopas.
Om åtgärder till avvärjande av skada
52 § Då försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart
förestående, åligger det försäkringshavaren att efter förmåga sörja för
avvärjande och minskning av skadan samt att, där ersättningsskyldighet
åligger tredje man, vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande av
försäkringsgivarens rätt mot denne. Föreskrift, som försäkringsgivaren i
sådant avseende meddelar, har försäkringshavaren att så vitt möjligt
efterkomma.
Åsidosätter försäkringshavaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vad honom sålunda åligger, och kan det antagas, att åsidosättandet länt
försäkringsgivaren till men, vare denne i mån därav berättigad till
skäligt avdrag å ersättningsbelopp, som eljest bort utgå, eller till
fullständig befrielse från ersättningsskyldig het. Förbehåll, enligt
vilket underlåtenhet som nu är sagd skulle hava inverkan i annat fall
eller i vidare mån än här stadgas, må ej åberopas av försäkringsgivaren.
53 § Har försäkringshavaren för åtgärd, som i 52 § avses, fått vidkännas
utgift eller annan uppoffring, som efter omständigheterna är att anse
såsom skälig, vare försäkringsgivaren skyldig att ersätta sådan kostnad,
ändå att försäkringsbeloppet därigenom överskrides.
Föreligger underförsäkring, skall vad i 40 § föreskrives äga motsvarande
tillämpning å kostnad, som här avses.
Vad sålunda stadgats skall icke gälla i fråga om kreatursförsäkring.
Om försäkring av tredje mans intresse
54 § Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse
försäkringen avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av
omständigheterna, anses gälla till förmån för envar, som, i egenskap av
ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller
emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har
intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. Vad nu sagts
gäller dock ej i fråga om sjöpanträtt och luftpanträtt.
Är förbehåll träffat, enligt vilket försäkringen skall upphöra i
händelse äganderätten till godset övergår å annan, vare ny ägare dock,
där försäkringsfall inträffar inom fjorton dagar, berättigad till
ersättning för liden skada, i den mån han icke på grund av försäkring,
som han själv tagit, äger rätt till gottgörelse för skadan. Vad sålunda
stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om sjöförsäkring å fartyg
eller kreatursförsäkring. Lag (1973:1069).
55 § Har någon erhållit försäkring å personlig lösegendom, skall
försäkringen, så vitt ej annat framgår av omständigheterna, anses
omfatta jämväl egendom, som tillhör hans make eller hos honom
folkbokfört barn eller annan av hans husfolk. Lag (1991:498).
56 § Gäller försäkring till förmån för tredje man, äge
försäkringstagaren likväl, såframt ej annat kan anses vara avtalat
mellan honom och tredje mannen eller eljest följer av särskilt
rättsförhållande mellan dem, rätt att med försäkringsgivaren träffa
avgörande om försäkringens ändring eller upphörande, så ock att mottaga
uppsägning eller annat meddelande rörande försäkringen.
Skulle försäkringstagaren sakna den rätt nu är sagd, vare åtgärd, som av
honom eller mot honom vidtages, likväl gällande mot tredje mannen, utan
så är att försäkringsgivaren insett eller bort inse rätta förhållandet.
Rörer avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å varor, å
vilka utfärdats konossement eller fraktsedelsdubblett, vare åtgärden
gällande mot tredje mannen endast såframt försäkringstagaren företer
försäkringsbrevet för erforderlig anteckning om åtgärden.
57 § Då försäkringsfall inträffat, äge tredje man, till vars förmån
försäkringen gäller, rätt till utfallande ersättningsbelopp, ändå att
försäkringstagaren ej före försäkringsfallet underrättat honom om
försäkringen.
Försäkringstagaren äge dock förhandla med försäkringsgivaren och uppbära
ersättningsbeloppet, såframt icke tredje mannen är i avtalet namngiven
eller eljest bestämt utmärkt eller han anmält sig vilja själv bevaka sin
rätt. Rörer avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å
varor, å vilka utfärdats konossement eller fraktsedelsdubblett, äge
försäkringstagaren den behörighet nu är sagd endast såframt han företer
försäkringsbrevet för erforderlig anteckning om åtgärden.
58 § Gäller försäkring å gods till förmån för någon, som till säkerhet
för fordran har panträtt i godset, äge han, ändå att fordringen ej är
till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur utfallande
ersättningsbelopp utfå sin fordran, såvida icke ägaren genom att
avhjälpa skadan eller på annat sätt bereder panthavaren samma säkerhet
som han ägt före försäkringsfallet. Lag samma vare, där försäkringen
gäller till förmån för någon, som har rätt att kvarhålla godset till
säkerhet för förfallen fordran.
Ersättningsbelopp för gods, som är utmätt, belagt med kvarstad eller
taget i anspråk genom betalningssäkring, skall utges till
kronofogdemyndigheten, om någon part begär det. I fråga om rätt för
borgenär, som har panträtt i fastighet eller i tomträtt, att njuta
betalning ur brandskadeersättning gäller, i stället för föreskrifterna i
56 och 57 §§ samt första och andra styckena i förevarande paragraf, vad
som finnes stadgat i 86-88 §§ samt i särskild lag. Lag (1981:803).
B. Om transportförsäkring
1. Om sjöförsäkring
59 § Med sjöförsäkring förstås i denna lag försäkring mot fara, för
vilken det försäkrade intresset utsättes under sjötransport. Omfattar
försäkring jämte sjöfara tillika annan fara, den där står i samband med
transporten, vare försäkringen i sin helhet att anse såsom
sjöförsäkring.
Hänför sig försäkring till fartyg, som är upplagt eller befinner sig å
slip eller i docka eller eljest är stillaliggande, eller till varor i
sådant fartyg, den försäkring skall ock såsom sjöförsäkring anses.
60 § Sjöförsäkring omfattar, där ej i lag eller avtalet särskilt
undantag gjorts, varje slag av fara, för vilken det försäkrade intresset
utsättes.
61 § För den ersättningsskyldighet, som kan komma att åligga
försäkringshavaren gent emot tredje man, vare försäkringsgivaren
ansvarig i det fall, att fartyg eller frakt häftar för ersättning för
skada, som uppkommit genom fartygs sammanstötning eller genom
händelse, som enligt 8 kap. 3 § sjölagen (1994:1009) skall anses lika
med sådan sammanstötning.
Föreligger underförsäkring skall vad i 40 § stadgas äga tillämpning å
ersättning som här avses. Lag (1994:1012).
62 § Försäkringsgivaren vare ej skyldig att ersätta skada, som är en
följd endast av slitning, ålder eller röta eller som åkommit varor på
grund av deras bristfälliga inpackning eller deras egen beskaffenhet,
såsom när spannmål sammanbrinner, flytande varor avdunsta eller utläka,
frukt eller annat födoämne ruttnar eller kreatur dör.
63 § Avser försäkring redarens intresse, och uppkommer skada därav, att
fartyget, när det senast avgick från hamn, icke var i sjövärdigt skick
eller behörigen utrustat och bemannat eller försvarligen lastat eller
försett med erforderliga skeppshandlingar, den skada vare
försäkringsgivaren endast i det fall skyldig att ersätta, att varken
redaren eller befälhavaren skäligen kan antagas hava insett eller bort
inse att bristen förefanns.
64 § Har utredning av gemensamt haveri ägt rum i vederbörlig ordning,
skall det bidrag till haveriet, som enligt utredningen belöper å
försäkrat intresse, ersättas av försäkringsgivaren.
Föreligger underförsäkring, skall vad i 40 § stadgas äga tillämpning å
bidrag, som här avses.
65 § Har i befraktningsavtal stadgats, att utredning av gemensamt haveri
skall äga rum efter bestämmelser, som avvika från vad i lag
föreskrivits, och stå bestämmelserna i överensstämmelse med
internationell eller här i landet rådande sedvänja, äge
försäkringsgivaren ej till befrielse från ansvarighet åberopa, att
bestämmelserna vunnit tillämpning.
66 § Utan hinder därav, att skada såsom hänförlig till gemensamt haveri
skall helt eller delvis ersättas av deltagare i haveriet, äge
försäkringshavaren att av försäkringsgivaren kräva den ersättning för
skadan, som enligt försäkringsavtalet kan ifrågakomma.
Utbetalar försäkringsgivaren sådan ersättning, inträder han i
försäkringshavarens rätt gent emot annan deltagare i haveriet, dock, där
underförsäkring föreligger, endast till så stor del som svarar mot
förhållandet mellan försäkringsbeloppet och försäkringsvärdet.
67 § Varder transport, som enligt försäkringsavtalet skall äga rum med
visst fartyg, verkställd med annat fartyg, vare försäkringsgivaren fri
från ansvarighet, där antagas må, att försäkringsgivaren med kännedom om
förändringen skulle hava helt eller delvis avhållit sig från
försäkringens meddelande eller betingat sig högre premie eller andra
villkor eller ock tagit återförsäkring för belopp, som nu ej
återförsäkrats.
Sker förändringen efter det transporten börjat, vare försäkringsgivaren
likväl ansvarig för inträffande försäkringsfall, där förändringen skett
utan försäkringshavarens samtycke eller måst företagas i anledning av en
händelse, som försäkringen omfattar.
68 § Har under transport skett avvikelse från väg eller farvatten, som i
avtalet angivits eller måste antagas vara förutsatt, upphöre
försäkringsgivarens ansvarighet, med mindre avvikelsen företagits utan
försäkringshavarens samtycke.
Vad nu är sagt skall icke äga tillämpning i fråga om avvikelse, som måst
företagas med anledning av en av försäkringen omfattad händelse eller
skett i syfte att förekomma skada å person eller egendom under sådana
omständigheter, att åtgärden kan anses försvarlig; dock vare
försäkringsgivaren, där ej fartyget så snart ske kan återföres till rätt
väg eller överenskommet farvatten, fri från ansvarighet för skada, som i
ty fall inträffar.
Har försäkringsgivarens ansvarighet upphört efter ty nu är sagt, men
återföres fartyget till rätt väg eller överenskommet farvatten, svare
han för försäkringsfall, som därefter inträffar, dock endast i den mån
avvikelsen varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller
skadans omfattning.
69 § Då fartyg eller redaren tillhörig last genom bärgning av annat
fartyg eller ombordvarande gods lidit skada, mot vilken försäkring
tagits, vare försäkringsgivaren icke pliktig att ersätta skadan, i den
mån den måste anses gottgjord genom bärgarlön.
70 § Där i följd av händelse, som försäkringen omfattar, fartyg genom
sjunkning, strandning eller annorledes kommit i sådant läge, att det ej
kan för rimlig kostnad bärgas, eller ock så skadats, att det icke kan
för rimlig kostnad göras för sitt ändamål användbart, äge
försäkringshavaren samma rätt till ersättning som om total förlust
inträffat.
Lag samma vare, där i följd av händelse, som försäkringen omfattar,
varor kommit i sådant läge eller lidit sådan skada, som här förut avses,
eller blivit upplagda å plats, från vilken de icke kunna avhämtas inom
rimlig tid och för rimlig kostnad.
71 § Har all underrättelse om fartyg uteblivit under tre gånger så lång
tid som kan antagas i allmänhet åtgå för fartygets resa från den ort,
där det sist avhördes, till närmaste bestämmelseort, dock under minst
tre månader, eller har fartyget övergivits av besättningen och icke inom
tre månader därefter kommit till rätta, då äge försäkringshavaren samma
rätt till ersättning som om total förlust inträffat.
Vad sålunda stadgats gälle jämväl ombordvarande gods, där varken
fartyget eller godset kommit till rätta inom tid som nu sagts.
72 § Där fartyg eller varor av främmande makt lagts under embargo eller
uppbringats eller anhållits genom annan dylik åtgärd och frigivning ej
skett inom sex månader efter åtgärdens vidtagande, äge
försäkringshavaren samma rätt till ersättning som om total förlust
inträffat. Vill försäkringshavaren begagna den rätt, give han det
försäkringsgivaren till känna inom tre månader efter det han måste
antagas hava erhållit kännedom om de omständigheter, å vilka rätten
grundas; sker det ej, vare han rätten förlustig.
73 § Utbetalar försäkringsgivaren ersättning för total förlust, och
finnes av vad som sålunda ersättes något i behåll, inträde
försäkringsgivaren i försäkringshavarens rätt därtill; och åligge förty
försäkringshavaren att hålla försäkringsgivaren till handa alla för
försäkringshavaren tillgängliga handlingar rörande rätten till det, som
finnes i behåll.
Föreligger underförsäkring, äge försäkringsgivaren dock ej rätt till
större andel i det, som finnes i behåll, än som svarar emot förhållandet
mellan försäkringsbeloppet och försäkringsvärdet.
74 § Har under försäkringstiden haveri inträffat flera gånger, ersätte
försäkringsgivaren skadan, ändå att ersättningsbeloppen sammanlagda
överstiga försäkringsbeloppet.
När skada timat, äge försäkringsgivaren befria sig från vidare
ansvarighet genom att utbetala hela försäkringsbeloppet och ersätta
utgift eller annan skälig uppoffring, som försäkringshavaren för
avvärjande eller minskning av skadan fått vidkännas, innan han fått
kännedom om att försäkringsgivaren vill utöva den rätt som nu sagts. I
fall, som här avses, skall vad i 73 § är stadgat icke äga tillämpning.
75 § Värdet av handelsvaror, å vilka försäkring tagits mot skada under
sjötransport, skall anses motsvara det pris, som vid tiden för
transportens början var i avlastningsorten gällande för sådana varor
levererade fritt i fartyg eller å banvagn eller annat
fortskaffningsmedel, med tillägg av dels tio procent av detta pris, dels
ock kostnad för sedvanlig försäkring samt sådan frakt, som enligt
fraktavtalet skulle utgå även om transporten icke fullbordades.
76 § Där försäkring jämlikt bestämmelse i avtalet eller i följd av
uppsägning som försäkringsgivaren av annan grund än utebliven
premiebetalning verkställt, skulle upphöra att gälla å tid, då fartyget
befinner sig till sjöss, fortfare likväl försäkringen att gälla intill
utgången av den dag, då fartyget ankommer till första hamn.
Kommer avtalet sålunda att gälla för tid, för vilken premie icke
erlagts, äge försäkringsgivaren rätt att åtnjuta premie jämväl för den
tid.
2. Om annan transportförsäkring
77 § Annan transportförsäkring än sjöförsäkring omfattar, där ej i lag
eller avtalet särskilt undantag gjorts, varje slag av fara, för vilken
det försäkrade intresset utsättes under transporten.
78 § Vad i 62, 67, 68 samt 72-75 §§ är i fråga om sjöförsäkring stadgat
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan transportförsäkring.
C. Om brandförsäkring
79 § I avtal om brandförsäkring skall med brand förstås eld, som är
kommen lös. För skada genom eld, som icke är brand, är
försäkringsgivaren icke ansvarig. Såsom brandskada anses alltså icke:
skada genom rök eller sot från lampa eller från uppgjord eld i spis
eller kakelugn,
skada därigenom att från eldstad eller vid tobaksrökning glöd nedfaller
och sveder matta eller klädespersedel, eller
skada, som upphettat föremål, det där icke är i brand, åstadkommer å
annat föremål, utan att detta råkar i brand.
Däremot är försäkringsgivaren ansvarig för skada, som uppstår därigenom
att hetta eller rök från ett föremål, som är i brand, genom svedning
eller annorledes skadar annat föremål, utan att detta råkar i brand.
80 § Skada å föremål genom brand, som uppkommer till följd därav, att
föremålet blivit för kokning, strykning, torkning, rökning eller dylikt
utsatt för värme, vare försäkringsgivaren ej skyldig att ersätta.
81 § Skada genom åskslag vare under brandförsäkring inbegripen, ändå att
brand ej uppstått.
Har försäkringsgivaren iklätt sig ansvarighet för sådan genom explosion
orsakad skada, som icke är en följd av brand, skall vad i denna lag sägs
om brandförsäkring äga motsvarande tillämpning.
82 § Såsom brandskada skall ock anses att föremål i samband med brand
förkommer eller stjäles eller att det skadas vid skälig åtgärd till
förekommande eller hämmande av brand eller till bärgning undan brand.
Har vid sådan åtgärd föremål uppoffrats, vare lag samma, ändå att
branden ej hotade något under försäkringen inbegripet föremål.
83 § Finnes gods, då skada inträffar, å annan plats än
försäkringstagaren vid avtalets ingående uppgivit, vare
försäkringsgivaren likväl ansvarig, med mindre det kan antagas, att han,
om den plats varit uppgiven, skulle hava avhållit sig från försäkringens
meddelande eller betingat sig högre premie eller tagit återförsäkring
för belopp, som nu ej återförsäkrats.
Ändå att sådant fall ej är för handen, skall brandskada, som åkommer
personlig lösegendom medan den tillfälligtvis finnes å annan plats inom
riket än den i avtalet angivna, ersättas av försäkringsgivaren intill
ett belopp motsvarande femtio procent av försäkringsbeloppet, dock högst
tretusen kronor.
84 § Är försäkringsavtal gällande för ett år, och varder det ej å
någondera sidan uppsagt senast en vecka före försäkringstidens utgång,
skall avtalet anses förlängt för ett år i sänder.
85 § Har försäkringshavarens make föranlett försäkringsfallets
inträffande, skall, där ej makarna på grund av söndring eller efter
vunnen hemskillnad leva åtskilda, vad i 18 och 19 §§ stadgas äga
tillämpning såsom hade försäkringsfallet framkallats av
försäkringshavaren.
86 § Timar brandskada å fast egendom, vare borgenär, som har panträtt i
egendomen, berättigad att, på sätt därom är särskilt stadgat, njuta
betalning eller säkerhet, såframt utfallande ersättning överstiger en
tiondel av försäkringsbeloppet för egendomen. Lag (1973:1069).
87 § Har anmälan om inteckningshavarens namn och adress gjorts hos
försäkringsgivaren, vare uppsägning av försäkringsavtalet eller avtalad
ändring däri utan inverkan å den rätt, som tillkommer inteckningshavaren
på grund av försäkringsfall, som inträffar, innan en månad förflutit
efter det han underrättats om uppsägningen eller ändringen; och skall
sådan underrättelse anses meddelad, då den i rekommenderat brev avsänts
under den uppgivna adressen.
Varder premie ej i rätt tid erlagd av försäkringstagaren, må
försäkringsgivaren ej gent emot inteckningshavare, vars namn och adress
blivit hos honom anmälda, åberopa försäkringstagarens dröjsmål till
befrielse från ansvarighet, med mindre inteckningshavaren underrättats,
att premien är ogulden, och därefter en vecka förflutit.
Ej må eljest försäkringsgivare till befrielse från ansvarighet gent emot
borgenär åberopa omständighet, som beror av annan än denne. Lag
(1973:1069).
88 § Har borgenär panträtt i tomträtt och är brandför säkring tagen å
byggnad eller annat, som hör till tomt rätten, vore i fråga om
borgenärens rätt på grund av försäkringen bestämmelserna i 86 och 87 §§
tillämpliga. Lag (1973:1069).
D. Om kreatursförsäkring
89 § Har inom en månad efter försäkringstidens utgång djur dött eller
måst dödas på grund av sjukdom eller olycksfall, som inträffat under
försäkringstiden, svare försäkringsgivaren likasom under
försäkringstiden.
90 § Ersättning för djur, som i följd av sjukdom eller olycksfall dött
eller måst dödas, skall beräknas efter det värde djuret då skulle hava
ägt, om sjukdomen eller olycksfallet icke inträffat.
E. Om ansvarighetsförsäkring
91 § Har försäkring tagits mot den ansvarighet för skada, som vid en i
avtalet avsedd händelse kan åligga någon gent emot annan
(ansvarighetsförsäkring), och har sådan händelse inträffat under
försäkringstiden, äge rätt till ersättning rum, ändå att skadan yppat
sig först senare.
92 § Har den, som lidit skada, mot försäkringshavaren anhängiggjort
talan om utbekommande av skadestånd, och har denne i anledning därav
fått vidkännas kostnad, som skäligen ej kunnat undvikas, ersätte
försäkringsgivaren kostnaden, ändå att försäkringsbeloppet därigenom
överskrides.
Utan hänsyn till försäkringsbeloppets storlek skall ock utdömd ränta å
skadeståndsbelopp, som försäkringshavaren förpliktats gälda, eller å den
del av sådant belopp, för vilken försäkringsgivaren svarar, ersättas av
denne.
93 § Vill försäkringsgivaren, med tillämpning av villkor i avtalet,
påfordra, att försäkringshavaren skall söka ändring i dom, som i
rättegång mot tredje man gått försäkringshavaren emot, vare han pliktig
att verkställa sådan nedsättning av penningar som må vara stadgad för
rätt att fullfölja talan, så ock att, så långt avtalat försäkringsbelopp
förslår, ställa säkerhet, som enligt lag erfordras för undvikande av
verkställighet av domen.
94 § Förbehåll, enligt vilket försäkringsgivaren skall vara fri från
ansvarighet, i händelse försäkringshavaren utan försäkringsgivarens
medgivande utbetalar ersättning till den, som lidit skada, eller eljest
godkänner fordrat ersättningsbelopp, vare utan verkan, så vitt
ersättningsanspråket uppenbart var lagligen grundat.
Åsidosätter försäkringshavaren avtalad bestämmelse rörande skyldighet
att i rättegång om skadestånd anlita ombud, som är i avtalet angivet
eller kan komma att av försäkringsgivaren anvisas, skall dom, varigenom
skadeståndsskyldighet blivit försäkringshavaren ålagd, icke gent emot
försäkringsgivaren anses innefatta bindande fastställelse av
försäkringshavarens förpliktelse; och äge denne i ty fall ej den rätt
till ersättning för rättegångskostnad som i 92 § sägs. Förbehåll om
annan påföljd än nu sagts må ej av försäkringsgivaren åberopas.
95 § Försäkringshavaren vare icke berättigad att på grund av
försäkringen uppbära ersättning i vidare mån än han gottgjort den, som
lidit skada, eller denne lämnat sitt samtycke.
Har ersättning utbetalats utan att den, som lidit skada, erhållit
gottgörelse eller lämnat sitt samtycke till utbetalningen, och kan denne
sedermera icke utfå det honom tillkommande skadestånd av
försäkringshavaren, äge han av försäkringsgivaren utbekomma vad som
brister, dock ej högre belopp än denne utbetalat till försäkrings
havaren.
Har försäkringshavare, som försättes i konkurs, hos försäkrings givaren
innestående ersättningsbelopp, som försäkringshavaren icke äger lyfta
utan samtycke av den, som lidit skada, äge denne, där ej konkursboet
till honom utbetalar beloppet, rätt att få försäkringshavarens anspråk
mot försäkringsgivaren på sig överlåtet; och åligger i ty fall
konkursförvaltaren att hålla honom till handa alla i konkursboets ägo
befintliga handlingar rörande försäkringen, i den mån det erfordras för
beloppets utbekommande.
96 § Har efter inträffande av händelse, som kan medföra
betalningsskyldighet för försäkringsgivaren, mellan denne och
försäkringshavaren träffats uppgörelse rörande betalnings skyldighetens
omfattning, vare uppgörelsen utan verkan i den mån det visas, att
försäkringshavaren handlat i syfte att undandraga den, som lidit skada,
det honom tillkommande skadestånd och att försäkringsgivaren insett
eller bort inse detta.
III Om livförsäkring
Allmänna bestämmelser
97 § Livförsäkring för dödsfall eller för livsfall må tagas å
försäkringstagarens eller å annan persons liv.
97 a § Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen
inom 30 dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet
kommit till stånd. Detta gäller dock inte
1. försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas
på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller
2. försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader
eller mindre.
Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,
befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer
av avtalet.
Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är
till nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av
försäkringsgivaren. Lag (2005:60).
98 § Skall premiebetalningen ske periodvis, vare försäkringstagaren ej
pliktig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för en
senare period.
99 § Ej må försäkringsgivaren till minskning av sin ansvarighet åberopa,
att faran ökats genom ändring i visst förhållande, utan så är att i
försäkringsbrevet angivits, såväl att sådan ändring innefattar ökning av
faran som ock vilken påföljd ändringen medför.
100 § Har den, å vars liv försäkring för dödsfall tagits, berövat sig
livet innan tre år förflutit från det försäkringen togs eller senast
återupplivades, vare försäkringsgivaren fri från ansvarighet, med mindre
det måste antagas, att försäkringen tagits eller återupplivats utan
tanke på självmordet och att handlingen skulle hava företagits även om
försäkringen ej varit för handen.
100 a § Om någon genom brott uppsåtligen har dödat försäkringstagaren,
den försäkrade eller en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap.
ärvdabalken om förlust av rätt att ta arv eller testamente för
gärningsmannens rätt till försäkringen eller försäkringsersättningen.
Vad som sägs i första stycket gäller även när någon annars har orsakat
försäkringstagarens, den försäkrades eller en förmånstagares död genom
en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och
utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är
föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller
annat sådant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett brott
gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Lag (1991:1551).
101 § De i denna lag givna stadganden om försäkringsgivarens frihet från
ansvarighet i vissa fall äge ej inflytande på frågan om den skyldighet,
som kan åligga honom att helt eller delvis utgiva den på försäkringen
belöpande andelen av premiereserven.
Om kapitalförsäkring
102 § Vill försäkringstagaren, att försäkringsbeloppet skall tillfalla
annan, må han insätta denne såsom förmånstagare. Sådant förordnande må
av försäkringstagaren när som helst återkallas, såframt han ej gent emot
förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. Efter
försäkringstagarens död må ej återkallelse äga rum.
103 § Ett förmånstagarförordnande eller villkor enligt 7 kap. 2 § 5
äktenskapsbalken om att ett försäkringsbelopp eller en försäkring
skall vara förmånstagarens enskilda egendom samt en återkallelse
av ett sådant förordnande eller villkor skall, för att vara gällande,
skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller genom dennes försorg
antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på detta.
Om försäkringstagaren har förenat ett förmånstagarförordnande
med villkor om att försäkringsbeloppet eller försäkringen skall vara
mottagarens enskilda egendom, skall försäkringsgivaren skriftligen
underrätta förmånstagaren om det när ett försäkringsbelopp första
gången betalas ut. Lag (1993:131).
104 § Är förmånstagare insatt, skall försäkringsbelopp, som utfaller
efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.
Efterlämnar försäkringstagaren make eller bröstarvinge och skulle en
tillämpning av förmånstagarförordnandet leda till ett resultat som är
oskäligt mot någon av dem, kan förordnandet jämkas så att
försäkringsbeloppet helt eller delvis tillfaller maken eller
bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för
förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens
ekonomiska förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad
mellan försäkringstagaren och dennes make eller sedan talan om
äktenskapsskillnad har väckts men innan bodelning har förrättats, gäller
i stället för vad som föreskrivs i andra stycket följande beträffande
jämkning till förmån för försäkringstagarens make. Kan maken inte vid
bodelningen få ut sin andel därför att försäkringsbeloppet tillfaller
någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som
fattas.
Den som vill begära jämkning enligt andra eller tredje stycket skall
väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning
efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks
inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Om rätt för en avliden försäkringstagares borgenärer att i visst fall
hålla sig till försäkringsbeloppet finns bestämmelser i 116 § andra
stycket. Lag (1987:797).
105 § Vid tolkning av bestämmelser om förmånstagares rätt till
försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, skall,
där ej annat framgår av omständigheterna, iakttagas följande:
Har försäkringstagaren betecknat sin make som förmånstagare, skall
förordnandet gälla till förmån för den som försäkringstagaren var gift
med vid sin död. Förordnandet skall anses förfallet om mål om
äktenskapsskillnad mellan makarna då pågick.
Är försäkringstagarens barn insatta som förmånstagare, skall
förordnandet gälla till förmån för försäkringstagarens bröstarvingar.
Försäkringsbeloppet skall fördelas mellan dem efter de grunder som
gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren.
Har försäkringstagaren insatt make och barn som förmånstagare, skall
halva försäkringsbeloppet tillfalla maken och återstoden
bröstarvingarna. Bröstarvingarnas andel skall fördelas mellan dem på det
sätt som anges i föregående stycke. Efterlämnar försäkringstagaren bara
make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela beloppet maken eller
bröstarvingarna.
Är försäkringstagarens arvingar insatta som förmånstagare, skall
försäkringsbeloppet fördelas mellan dem efter de grunder som gäller i
fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Lag (1987:797).
106 § Har den, som å sitt liv tagit försäkring för dödsfall, insatt viss
person såsom förmånstagare, skall, där denne avlider före
försäkringstagaren, förordnandet anses förfallet.
107 § Där enligt avtalet försäkringsbeloppet skall utbetalas, då
försäkringstagaren dör eller uppnår viss ålder, skall förordnande, som
innefattar insättande av förmånstagare, anses gälla allenast för
dödsfall.
108 § Utan hinder av att förmånstagare är insatt äge försäkringstagaren
genom överlåtelse, pantsättning eller annorledes förfoga över den rätt,
försäkringsavtalet medför gent emot försäkringsgivaren.
Har försäkringstagaren gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta
förordnandet stå vid makt, skall han därmed anses hava utfäst sig att
icke utan dennes samtycke vidtaga förfogande, som inskränker
förmånstagarens rätt.
109 § Den, som är insatt såsom förmånstagare, må ej, ändå att
förordnandet därom skall stå vid makt, genom överlåtelse, pantsättning
eller annorledes under försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt
förordnandet medför.
110 § Har den, som tagit försäkring å annans liv eller eljest på sådana
villkor att tiden för försäkringsbeloppets utbetalande icke är beroende
av försäkringstagarens död, avlidit innan beloppet förföll till
betalning, äge förmånstagare, där sådan är insatt, den rätt, som
tillkommit försäkringstagaren.
111 § Överlåter försäkringstagaren den rätt försäkringsavtalet medför
gent emot försäkringsgivaren, och är förmånstagare insatt utan att
försäkringstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt,
skall förordnandet anses förfallet.
112 § Pantsättning av rätt på grund av livförsäkringsavtal medför ej,
att förordnande om förmånstagares insättande förfaller.
Vill panthavaren, för utfående av sin fordran, hos försäkrings givaren
påkalla återköp av försäkringen i stället för att på annat sätt göra sin
panträtt gällande, stånde det honom fritt, såframt han därom underrättar
pantsättaren och denne icke inom två månader därefter återlöser panten
medelst erläggande av ett belopp, motsvarande vad panthavaren vid
återköp av försäkringen skulle äga uppbära hos försäkringsgivaren.
Vinst, som utfaller å försäkring, skall ej anses inbegripen under
pantsättning av försäkringen, med mindre den utgår i samband med återköp
av försäkringen eller utbetalning av försäkringsbeloppet.
113 § Hava flera i god tro genom överlåtelse, pantsättning eller annat
förfogande förvärvat den rätt, som försäkringsavtalet medför mot
försäkringsgivaren, och har en av dem i god tro fått försäkringsbrevet i
handom, äge sådan innehavare företräde.
114 § Den, som påkallar utbetalning av försäkringsbelopp eller återköp
av försäkring eller vill träffa överenskommelse om försäkringsavtalets
ändrande, skall hos försäkringsgivaren förete försäkringsbrevet; och
varde detta, där det av försäkringsgivaren återställes, av honom försett
med anteckning om den åtgärd som vidtages. Göres ej sådan anteckning,
vare åtgärden utan verkan mot innehavare av försäkringsbrevet, där denne
i god tro vunnit rätt till försäkringen och fått försäkringsbrevet i
handom.
115 § Innehåller försäkringsbrevet eller därå tecknad överlåtelse, att
försäkringsbeloppet skall utbetalas till försäkringsbrevets innehavare,
vare det oaktat innehavaren av försäkringsbrevet ej berättigad till
beloppet, med mindre han visas vara i följd av överlåtelse eller eljest
att anse såsom försäkringstagarens rättsinnehavare.
116 § Är försäkring tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må
rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej
tagas i mät för någonderas gäld, utan så är att enligt avtalet
premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år
eller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest
premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Har
försäkringen tagits endast för dödsfall, må den på avtalet grundade
rätten dock icke i något fall tagas i mät för sådan gäld, med mindre
premiebetalningen under något år överstigit två gånger den premie som
skolat erläggas, därest försäkringen tagits vid början av det året och
försäkringsbeloppet skolat utbetalas endast om den försäkrade dött under
samma år.
Är i fall, då rätt på grund av livförsäkringsavtal må tagas i mät,
förmånstagare insatt utan att försäkringstagaren gent emot honom
förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, äge efter
försäkringstagarens död dennes borgenärer, i den mån deras fordringar ej
kunna utgå ur kvarlåtenskapen, samma rätt till försäkringsbeloppet som
de skulle hava ägt om det tillagts förmånstagaren genom testamente. Lag
(1955:84).
117 § Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har
gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och
har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller
senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § inte
kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid,
då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans
villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda
har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår
till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke
till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning
av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan
talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen
(1987:672).
Har konkursen föregåtts av beslut om företagsrekonstruktion enligt
lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, ansökan om skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen (1994:334) eller förordnande av
boutredningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden
för konkursansökningen avse den i 4 kap. 2 § konkurslagen för sådant
fall angivna fristdagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äger
motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I
fråga om talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6
och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för
förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
Lag (1996:768).
Om livränteförsäkring
118 § Har någon slutit avtal om försäkring sålunda, att
försäkringsbeloppet skall utbetalas i form av livränta, skola
bestämmelserna om kapitalförsäkring med undantag av 113, 114 och 117 §§
äga tillämpning.
Är den, under vars livstid livräntan skall utgå, annan än
försäkringstagaren själv, skall han anses vara insatt såsom
förmånstagare. Sedan livräntebelopp första gången blivit till honom
utbetalt, skall insättandet, där ej annat framgår av omständigheterna,
anses oåterkalleligt.
Om förbud mot utmätning av rätt till livränta i vissa andra fall än då
sådant följer av 116 § samt angående utmätning av livräntebe lopp
meddelas bestämmelser i utsökningsbalken. Lag (1981:803).
IV Om olycksfalls- och sjukförsäkring
119 § Försäkring må tagas för olycksfall eller sjukdom, som drabbar
försäkringstagaren själv eller annan.
120 § Har händelse, som omfattas av olycksfallsförsäkring, inträffat
under försäkringstiden, svare försäkringsgivaren jämväl för sådan följd
av händelsen, som yppar sig först efter denna tids utgång.
121 § Varder faran ökad genom ändring i förhållande, som i
försäkringsbrevet angivits vara av betydelse för försäkringsgivaren, och
äger den, vars olycksfall eller sjukdom försäkringen avser, kännedom om
ändringen, vare försäkringsgivaren, så länge faran är ökad, fri från
ansvarighet, där det kan antagas, att han, om det genom ändringen
uppkomna förhållandet förefunnits vid avtalets slutande, över huvud icke
skulle hava meddelat försäkring.
Kan det antagas, att försäkringsgivaren väl skulle hava meddelat
försäkring men i avseende å premie eller eljest uppställt andra villkor
än i avtalet upptagits, vare hans ansvarighet begränsad till vad i
betraktande härav svarar mot den utfästa premien. Har försäkringsgivaren
icke tagit återförsäkring såsom eljest skulle hava skett, skall hans
ansvarighet därefter lämpas.
Vad i 48 § och 49 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning.
Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, att ökning av faran skall
inverka å hans ansvarighet i andra fall eller i annan omfattning än här
sägs; dock må med laga verkan avtalas, att i stället för den i andra
stycket givna regeln skall gälla, att försäkringsgivaren för inträffat
försäkringsfall svarar endast i den mån det visas, att farans ökning
varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller
omfattning.
122 § Bestämmelserna i 102--106 §§ om förmånstagare tillämpas också vid
olycksfalls- och sjukförsäkring. Lag (1987:797).
123 § Fordran, som på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring
innestår hos försäkringsgivaren, må ej för gäld tagas i mät.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning enligt vad som
föreskrives i 7 kap. utsökningsbalken. Lag (1981:803). 124 § Har den,
vars olycksfall eller sjukdom försäkringen avser, uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet underlåtit att efter förmåga vidtaga åtgärd,
varigenom skada, för vilken försäkringsgivaren skulle svara, kunnat
avvärjas eller begränsas, eller har han utan skälig anledning vägrat att
efterkomma anvisning, som i sådant avseende meddelats honom av
försäkringsgivaren, vare denne, i den mån underlåtenheten kan anses äga
betydelse för skadans inträffande eller omfattning, fri från
ansvarighet. Vad sålunda stadgats gälle dock ej i fråga om åtgärd av
sådan beskaffenhet, att dess påkallande skulle för den, vars olycksfall
eller sjukdom försäkringen avser, innebära ett oskäligt ingrepp i hans
rätt att bestämma över sin person.
Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet att vidtaga åtgärd som nu är sagd
skulle hava inverkan i vidare mån än här stadgas, må ej åberopas av
försäkringsgivaren.
Övergångsbestämmelser
1987:797
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Har försäkringstagaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre
bestämmelser fortfarande tillämpas.
1991:1551
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. De nya bestämmelserna tillämpas endast om gärningen har begåtts efter
ikraftträdandet.
1993:131
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2. Den nya lagen tillämpas endast beträffande villkor om enskild
egendom vilka har tillkommit efter ikraftträdandet.
1993:646
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
(I kraft den 1 januari 1994, 1993:1646).
2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter
ikraftträdandet.
1996:768
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
1999:1232
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. Äldre bestämmelser
gäller fortfarande i fråga om förfoganden som skett före
ikraftträdandet.
2005:60
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.
2. I fråga om försäkringsavtal som har ingåtts före
ikraftträdandet och inte förnyats därefter gäller äldre
bestämmelser. Har förnyelse skett efter ikraftträdandet, gäller
den nya lagen. | null | null |
1927:78 | Lag (1927:78) angående införande av lagen om försäkringsavtal | 1,927 | 1 § Den nu antagna lagen om försäkringsavtal skall jämte vad här nedan
stadgas länd till efterrättelse från och med d. 1 jan. 1928.
Är försäkringsavtal, som dessförinnan slutits, ingånget med förbehåll
om ömsesidig uppsägningsrätt, och sker ej, efter det nya lagen trätt i
kraft, uppsägning till den tid, då på grund av sådan uppsägning
avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall från nämnda tid nya lagen
tillämpas å avtalet.
Å brandförsäkringsavtal, som före nämnda dag slutits för all framtid,
skall nya lagen äga tillämpning från och med d. 1 jan. 1933, såvida ej
dessförinnan annat blivit överenskommet. Har försäkringsgivaren
framställt förslag, att nya lagen ej skall verka rubbning i avtalet,
med varder det ej antaget, stånde honom fritt att mot utbetalande av
den på försäkringen belöpande andel i premiereserven uppsäga avtalet
att upphöra fjorton dagar efter uppsägning.
2 § Genom nya lagen upphävas (230--263 §§, 264 § andra stycket, 265
och 266 §§ i sjölagen), så ock vad i övrigt finnes i lag eller
särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser.
3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.
4 § Vad nya lagen innehåller angående verkan därav, att
försäkringsgivaren kommer på obestånd eller träder i likvidation eller
att hans rätt att här i riket driva försäkringsrörelse upphör, skall,
där sådant förhållande inträder efter det nya lagen trätt i kraft, äga
tillämpning jämväl i fråga om försäkringsavtal, som han dessförinnan
slutit.
5 § Vad i 29 och 30 §§ nya lagen stadgas angående tid, inom vilken
fordringsanspråk må göras gällande, skall äga tillämpning jämväl där
avtalet tillkommit före dennas ikraftträdande, dock att där det
förhållande, från vars inträdande tiden skall räknas, även inträtt
dessförinnan, tiden i stället skall räknas från ikraftträdandet.
6 § Upphävd genom Lag (1976:188).
7 § Vad nya lagen i 86--88 §§ stadgar om panträttshavares rätt på
grund av brandförsäkring å byggnad skall i fråga om ersättning för
brandskada, som inträffat efter det nya lagen trätt i kraft, äga
tillämpning utan hinder av att försäkringsavtalet slutits tidigare
eller inteckningen blivit tidigare sökt. Lag (1973:1070), som enl. F
(1975:980) trätt i kraft 1 jan. 1976.
8 § De i nya lagen givna bestämmelser om förmånstagares insättande och
om återkallelse därav skola, där försäkringsfall inträffar efter
lagens ikraftträdande, äga tillämpning jämväl å tidigare vidtagen
åtgärd, som har sådan innebörd.
Vad i 116, 117, 118 och 123 §§ nya lagen är stadgat om borgenärers
rätt skall efter tiden för ikraftträdandet äga tillämpning jämväl där
avtalet tillkommit före sagda tid, dock ej i mål som då redan äro
anhängiga. | null | null |
1927:79 | Lag (1927:79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal | 1,927 | 1 § Har brandförsäkring tagits å fast egendom som besväras av sökt
eller beviljad inteckning, vare, i händelse av timad skada, egendomens
ägare utan hinder av inteckningen berättigad att själv uppbära
ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av det belopp, för
vilket brandförsäkring å egendomen är gällande. Lag (1970:1011).
Är ersättningen större, må den ej utbetalas till ägaren, med mindre
borgenär, som har panträtt i fastigheten, det medgiver eller ock
ägaren avhjälpt skadan eller ställt säkerhet, som av länsstyrelsen
godkänts, för ersättningens återbärande i händelse skadan ej inom
skälig tid avhjälpes. Visar ej ägaren inom två månader efter det
ersättningsbeloppet till betalning förfallit, att han är berättigad
att lyfta beloppet, eller har lyftat belopp återburits, skall beloppet
nedsättas hos länsstyrelsen för utbetalning till den eller dem, som
därtill äga rätt; och skall tillika uppgift lämnas om borgenärer, vars
namn och adress blivit hos försäkringsgivaren anmälda.
Sådan borgenär skall ock av försäkringsgivaren särskilt underrättas om
nedsättningen. Underrättelse skall anses meddelad, då den i
rekommenderat brev avsänts under den uppgivna adressen. Lag
(1967:265).
2 § Har ersättningsbelopp blivit nedsatt hos länsstyrelsen, utsätte
denna så snart ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares
anspråk och beloppets fördelning.
Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst
fjorton dagar förut med posten sändas till fastighetsägaren och kända
borgenärer, som i denna lag avses, så ock kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. I övrigt skall i avseende å fördelningen bestämmelserna om
fördelning av köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom äga
motsvarande tillämpning. Lag (1977:684).
3 § har upphävts genom lag (1970:1011).
4 § Är, då skada inträffar, försäkringsgivaren ansvarig i förhållande
till borgenär, som har panträtt i fastigheten, men ej gent emot den
fasta egendomens ägare, inträde försäkringsgivaren i den mån betalning
utfallit på pantbrevets belopp, i borgenärens fordringsrätt.
För det belopp, varmed betalning sålunda utfallit, skall på ansökan av
länsstyrelsen inteckning meddelas att gälla med företrädesrätt näst
efter intecknat belopp på vilket betalning ej utfallit. Det pantbrev
som utfärdas på grundval av inteckningen skall överlämnas till
försäkringsgivaren såsom pant för dennes fordran. Lag (1970:1011).
5 § Om det vid fördelningen av medel utfaller betalning på ett
pantbrevs belopp, skall länsstyrelsen anmäla detta till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets
inskrivningsdel. Anmälan skall göras genast efter det att
fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft. En kopia
av fördelningslängden skall fogas till anmälan.
Ansökan enligt 4 § andra stycket skall göras i sammanhang med
anmälan som avses i första stycket denna paragraf.
Lag (2000:229).
6 § Utan hinder därav att, sedan skada timat å försäkrad fast egendom,
skadans belopp blivit efter förhandling mellan försäkringstagaren och
försäkringsgivaren fastställt, vare borgenär, som har panträtt i
egendomen, där han ej medgivit ersättningsbeloppets utbetalande,
berättigad att hos försäkringsgivaren påyrka, att skadans belopp
skall, såvitt hans rätt angår, fastställas i den ordning
försäkringsavtalet stadgar. Sådant yrkande skall framställas inom en
månad efter det skadan timade eller, därest anmälan om borgenärens
namn och adress gjorts hos försäkringsgivaren, inom fjorton dagar
efter det borgenären underrättats om skadebeloppets fastställande.
Underrättelse skall anses meddelad, då den blivit till borgenären
avsänd i rekommenderat brev under den uppgivna adressen.
Framställes yrkande som i denna paragraf avses av flera borgenärer,
ankomme på dem att gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken;
sämjas de ej, skall ombudet utses av länsstyrelsen. Lag (1970:1011).
7 § Har borgenär panträtt i tomträtt och är brandförsäkring tagen å
byggnad eller annat som utgör tillbehör till tomträtten, skall i fråga
om borgenärens rätt på grund av försäkringen vad i denna lag stadgas
äga motsvarande tillämpning. Lag (1970:1011).
Övergångsbestämmelser
1970:1011
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972
Bestämmelserna i denna lag om borgenär som har panträtt i fastighet
äger motsvarande tillämpning på borgenär som åtnjuter företrädesrätt
för sin fordran på grund av 5 § lagen (1970:995) om införande av nya
jordabalken.
Bestämmelsen i 7 § om tomträtt äger motsvarande tillämpning på
vattenfallsrätt.
1977:684
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om kungörande som har
beslutats eller börjat verkställas före ikraftträdandet. | null | null |
1927:85 | Lag (1927:85) om dödande av förkommen handling | 1,927 | 1 § Löpande skuldebrev, växlar, konossement eller andra
handlingar vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva
betalning, att påkalla fullgörande av någon annan förpliktelse
eller att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto
som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella
instrument får, om det kan antas att handlingen har förstörts
eller kommit bort, dödas på begäran av den som har förlorat
handlingen. Detsamma gäller i fråga om aktiebrev, pantbrev och
företagsinteckningsbrev, liksom beträffande intecknade
fordringshandlingar som är ställda till viss man.
Denna lag tillämpas inte på banksedlar. Den tillämpas inte
heller på obligationer eller förlagsbevis utom i fråga om
obligationer med en löptid på högst ett år som har ställts till
innehavaren och som ges ut av bank eller kreditmarknadsföretag.
Lag (2004:417).
2 § En ansökan om dödande av handling ska vara skriftlig. Den
ska ges in till tingsrätten i den ort, där förpliktelsen ska
fullgöras, eller, om en sådan ort inte är nämnd i handlingen,
till den tingsrätt, där den förpliktade är skyldig att svara i
tvistemål, som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Om det
är fråga om ett pantbrev i en fastighet eller en tomträtt, ska
ansökan göras hos tingsrätten i den ort där det
inskrivningskontor som handlägger inskrivningsärenden avseende
fastigheten ligger.
I fråga om pantbrev på grund av inteckning i skepp eller
skeppsbygge ska ansökan göras hos tingsrätten i skeppets hemort
eller i den ort där bygget utförs. I fråga om
företagsinteckningsbrev ska ansökan göras hos tingsrätten i den
ort där inskrivningsmyndigheten ligger. En ansökan om dödande
av intecknad fordringshandling ska göras hos tingsrätten i den
ort där inskrivningsmyndigheten ligger, eller, såvitt gäller
inteckning i järnväg, tingsrätten i den ort där det
inskrivningskontor som handlägger inskrivningsärenden avseende
järnvägen ligger.
En ansökan om dödande av ett konossement ska ges in till
tingsrätten i godsets bestämmelseort.
Om flera domstolar är behöriga, får ansökan göras vid vilken
som helst av dem. Lag (2008:157).
3 § Vid ansökningen skall fogas avskrift av handlingen eller sådan
uppgift om dess innehåll, som är nödig för dess säkra igenkännande.
4 § Sökanden åligger att, så vitt ske kan, om ansökningen
underrätta en var vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest
är på grund av handlingen förpliktad. Avser ansökningen
pantbrev, företagsinteckningsbrev eller intecknad
fordringshandling, skall den intecknade egendomens ägare, så
ock den som senast, i den ordning särskilt är stadgat, blivit
antecknad såsom innehavare av handlingen, där så ske kan,
underrättas om ansökningen. Lag (2003:533).
5 § Rätten äge, innan beslut i saken meddelas, förelägga sökanden att
förebringa utredning om viss omständighet, som finnes kunna på saken
inverka; därvid må förhör under sanningsförsäkran äga rum med sökanden.
6 § Har sökanden gjort sannolikt att handlingen har förstörts eller
kommit bort, skall rätten utfärda en offentlig stämning, som genom
rättens försorg kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall
införas i tidningens första nummer för januari, april, juli eller
oktober månad.
Stämningen skall innehålla en beskrivning av handlingen samt uppgift om
att sökanden har gjort sannolikt att handlingen har förstörts eller
kommit bort. I stämningen skall vidare den som kan inneha handlingen
eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna
upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla detta till rätten senast en
viss angiven dag. Denna dag skall bestämmas så att minst ett och högst
två år kommer att förflyta från dagen för kungörandet. Sökanden skall
underrättas om innehållet i stämningen. Lag (1981:770).
7 § Har upphävts genom lag (1981:770).
8 § Sedan tiden för anmälan enligt 6 § andra stycket har gått
ut, skall rätten avgöra ärendet. Finner rätten därvid att
någon omständighet inte har förekommit som visar eller ger
skälig anledning till antagande att handlingen finns i behåll,
skall handlingen dödas genom beslut av rätten.
Beträffande pantbrev, företagsinteckningsbrev och intecknade
fordringshandlingar skall beslutet innehålla en erinran om att
beslutet inte innebär att inteckningen dödas. Lag (2003:533).
9 § Varder handlingen dödad, må den omständigheten att den ej
kan företes icke utgöra hinder för sökanden att göra gällande
den rätt, som på handlingen kunnat grundas; och har den, som är
förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst, eller,
i fråga om intecknad fordringshandling, den intecknade
egendomens ägare att utfärda ny handling, som mot den dödade
svarar. Ny handling skall inte utfärdas, om dödandet gällde en
handling vars företeende endast utgjorde ett villkor för att
någon skall antecknas som innehavare av en rättighet på ett
konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av
finansiella instrument.
Ny handling, som enligt första stycket utfärdats i stället för
dödad inteckningshandling, gälle ej såsom inteckningshandling
förrän anteckning skett jämlikt 10 § tredje stycket.
I fråga om växel och konossement gälle tillika vad därom är
särskilt stadgat. Lag (1998:1481).
10 § Avser ansökan om dödning pantbrev,
företagsinteckningsbrev eller intecknad fordringshandling,
skall rätten underrätta vederbörande inskrivningsmyndighet om
ansökningen för anteckning i inskrivningsboken,
inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets
inskrivningsdel. Vad nu sagts om ansökningen skall också gälla
rättens slutliga utslag i ärendet. Har ansökningen avslagits,
får dock anteckning ej verkställas förrän utslaget vunnit laga
kraft.
Sedan utslag, varigenom pantbrev eller inteckningsbrev dödats,
vunnit laga kraft, skall inskrivningsmyndigheten på ansökan
utfärda nytt pantbrev eller inteckningsbrev som svarar mot det
dödade samt göra anteckning i inskrivningsboken,
inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets
inskrivningsdel om detta.
Har intecknad fordringshandling dödats genom lagakraftvunnet
utslag, skall inskrivningsmyndigheten, på ansökan, på
inskrivningsdag göra anteckning i vederbörande inskrivningsbok,
att ny handling, som utfärdats jämlikt 9 §, medför den
inteckningsrätt som tillkommit den dödade. Lag (2003:533).
11 § Vad här förut är stadgar om den förpliktade skall, när fråga är om
dödande av aktiebrev, tillämpas å aktiebolaget.
12 § Har motbok rörande tillgodohavande hos bank förkommit, äge
insättaren eller hans rättsinnehavare i stället för att söka motbokens
dödande på sätt förut är sagt påkalla dess efterlysning genom
bankstyrelsens försorg.
Begär någon sådan efterlysning och lämnar han trovärdiga uppgifter om
tid och omständigheter under vilka boken förkommit, äge styrelsen på
sökandens bekostnad verkställa efterlysningen genom kungörelse i Post-
och Inrikes Tidningar i första numret för någon av månaderna närmast
efter det efterlysning begärts. Har boken icke inom sex månader från
kungörandet tillrättakommit och förekommer ej skälig anledning antaga
att den finnes i behåll, vare sökanden berättigad att utbekomma
tillgodohavandet; och äge, efter det medlen sålunda utbetalts, motboken
ej gällande kraft.
Vad i första och andra styckena stadgas om motbok hos bank skall äga
motsvarande tillämpning på livförsäkringsbrev. Därvid skall iakttagas.
att efterlysningen skall ankomma på styrelsen för det försäkringsbolag,
där försäkringen tagits, eller, om den tagits hos utländsk
försäkringsanstalt som äger driva försäkringsrörelse här i riket, på
generalagenten,
samt att, om försäkringsfallet ännu icke inträffat, i stället för vad i
andra stycket sägs om rätt för sökanden att utbekomma tillgodohavandet
skall gälla att sökanden är berättigad att erhålla nytt försäkringsbrev;
och äge, sedan det nya försäkringsbrevet utställts, det förkomna
försäkringsbrevet ej gällande kraft.
12 a § Vad som sägs i 1--6 och 8--11 §§ om dödande av en förkommen
handling gäller i tillämpliga delar även när en handling ej har kunnat
anträffas vid utmätning av fordringen eller rättigheten eller vid
konkurs, om det kan antas att handlingen undanhålls. Ansökan om dödande
görs i sådant fall av kronofogdemyndigheten eller konkursboet.
Om det anses behövligt, skall tingsrätten som villkor för dödande
föreskriva att utmätningssökanden eller konkursboet ställer säkerhet
enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken för den skada som rätt
innehavare av handlingen kan lida. Föreligger enligt 2 kap. 27 §
utsökningsbalken ej skyldighet att ställa säkerhet, skall tingsrätten i
stället som villkor föreskriva att utmätningssökanden utfäster sig att
ersätta en sådan skada. Säkerheten eller utfästelsen får ej åberopas, om
talan väcks senare än tre år från den dag då beslut om handlingens
dödande vann laga kraft.
Ny handling skall ej utfärdas med anledning av dödande enligt denna
paragraf, såvida det inte är fråga om pantbrev eller intecknad
fordringshandling. Avser dödningen en fordringshandling som är intecknad
i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg, skall
inskrivningsmyndigheten på ansökan utfärda en ny handling.
Om ett överskott uppkommer vid utmätning, får det ej betalas ut till
utmätningsgäldenären utan att den dödade handlingen företes eller att
utmätningsgäldenären gör sannolikt att han ej har handlingen i behåll.
Lag (1985:359).
13 § Är det inte känt var ett pantbrev eller någon annan
inteckningshandling finns och har tio år förflutit från det att
handlingen uppvisades för anteckning om innehav eller i övrigt
företeddes i ett inteckningsärende, kan den intecknade
egendomens ägare ansöka om att inteckningen ska dödas trots att
handlingen inte kan företes. En ansökan som avser ett pantbrev
i en fastighet eller en tomträtt ska göras hos tingsrätten i
den ort där det inskrivningskontor som handlägger
inskrivningsärenden avseende fastigheten ligger. Ifråga om
pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge ska
ansökan göras hos tingsrätten i skeppets hemort eller i den ort
där skeppsbygget utförs. En ansökan som avser någon annan
inteckningshandling ska göras hos tingsrätten i den ort där
vederbörande inskrivningsmyndighet finns, eller, såvitt gäller
inteckning i järnväg, tingsrätten i den ort där det
inskrivningskontor som handlägger inskrivningsärenden avseende
järnvägen ligger. Kan det antas att ett pantbrev eller
företagsinteckningsbrev har tillkommit på sådant sätt eller har
kommit ur ägarens hand under sådana omständigheter som
utesluter giltig pantsättning, får ansökan om dödande av
inteckningen göras även om den nyss angivna tiden inte har
förflutit.
Den som senast har antecknats som innehavare av handlingen ska,
om det kan ske, delges ansökningen i enlighet med vad som
föreskrivs om delgivning av stämning i tvistemål. Tingsrätten
ska därefter utfärda en offentlig stämning, som ska kungöras på
det sätt som anges i 6 §. Stämningen ska innehålla en
beskrivning av handlingen. I stämningen ska vidare den som kan
inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i
övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla
detta till tingsrätten senast en viss angiven dag. Denna dag
ska bestämmas så att minst sex månader kommer att förflyta från
dagen för kungörandet. Sökanden ska underrättas om innehållet i
stämningen.
Sedan tiden för anmälan enligt andra stycket har gått ut, ska
tingsrätten avgöra ärendet. Finner tingsrätten därvid att någon
omständighet inte har förekommit som utgör skälig anledning att
låta inteckningen fortfarande gälla, ska tingsrätten förordna
att inteckningen får dödas utan att handlingen företes efter
ansökan om detta hos vederbörande inskrivningsmyndighet.
Tingsrätten ska underrätta inskrivningsmyndigheten om en
ansökan som har gjorts enligt första stycket och om
tingsrättens slutliga beslut i ärendet. Inskrivningsmyndigheten
ska anteckna detta i inskrivningsboken, inskrivningsregistret
eller fastighetsregistrets inskrivningsdel. Har ansökan
avslagits, ska anteckning om detta dock inte göras förrän
beslutet har vunnit laga kraft. Lag (2008:157).
14 § Bestämmelserna i 1--10 §§ äga, såvitt de angå pantbrev, motsvarande
tillämpning i fråga om vilandebevis. Bestämmelserna i 13 § om dödande av
inteckning äga motsvarande tillämpning i fråga om vilandeförklarad
inteckningsansökan. Lag (1984:658).
15 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt denna lag, dock inte ärenden som avses i 12 a §.
Lag (1996:251).
Övergångsbestämmelser
1985:359
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. De nya reglerna skall
tillämpas även om dödning har skett dessförinnan.
2001:1147
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002. Äldre föreskrifter
gäller för ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet.
2003:533
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
2. En ansökan om dödande av ett företagshypoteksbrev som har
kommit in före den 1 januari 2005 prövas enligt äldre
bestämmelser. | null | null |
1927:86 | null | 1,927 | null | 1891:35 s.1 | null |
1927:91 | null | 1,927 | null | 1924:322 | null |
1928:113 | Kungörelse (1928:113) med vissa bestämmelser angående ryska handelsdelegationens i Stockholm skattskyldighet m.m. | 1,928 | Kungl. Maj:t har, sedan riksdagen godkänt ett mellan Sverige och de
Socialistiska Rådsrepublikernas Union avslutat avtal, med tillhörande
slutprotokoll, angående ryska handelsdelegationens i Stockholm
rättigheter och skyldigheter, funnit gott förordna som följer:
1. Beträffande den handelsdelegationen åvilande skyldigheten att i
egenskap av organ, som idkar handelsrörelse, för sin inkomst erlägga
skatt till stat och kommun skall gälla, att såsom beskattningsbar
inkomst skall anses ett beräknat belopp av fyra tiondels procent av
totalvärdet av handelsdelegationens handelsomsättning.
Det skall åligga handelsdelegationen att avgiva deklaration angående
sin inkomst, varemot delegationen icke skall vara skyldig att lämna
vederbörande myndigheter andra upplysningar än dem, som äro nödvändiga
för fastställandet av ovannämnda beräknade belopp.
2. Medlem av handelsdelegationen, som skall vara medborgare i de
Socialistiska Rådsrepublikernas Union, är befriad från skyldighet att
i Sverige erlägga skatt för inkomst av sin verksamhet i
unionsregeringens tjänst. | null | null |
1928:124 | null | 1,928 | null | 1757:0119 | null |
1928:161 | null | 1,928 | null | 1891:35 s.1 | null |
1928:162 | null | 1,928 | null | 1736:0123 2 | null |
1928:24 | Skrivelse (1928:24) till domänstyrelsen angående fastställande av gränserna för nationalparken å kronoparken Norra Kvill i Kalmar län | 1,928 | I skrivelse nr 163 den 6 maj 1927 har riksdagen anmält, att riksdagen
bifallit en av Kungl. Maj:t till riksdagen den 22 februari 1927
avlåten proposition, nr 159, däri Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att såsom nationalpark finge avsättas ett i
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för sistnämnda dag
omförmält, å kronoparken Norra Kvill i Rumskulla socken av Kalmar
län beläget område med en areal av omkring 26,5 hektar.
Sedan utlåtanden i ämnet avgivits den 12 oktober 1927 av
vetenskapsakademien och den 11 januari 1928 av domänstyrelsen,
fastställer Kungl. Maj:t för ifrågavarande nationalpark med ett
område av 26,98 hektar de gränser, som finnas med röd färg angivna
å härvid fogade, av jägmästaren G. Lyman år 1927 upprättade
kartskiss. | null | null |
1928:280 | Lag (1928:280) angående införande av lagen om arv | 1,928 | 1 § Den nu antagna lagen om arv skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1929.
Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag
fortfarande äga tillämpning.
2 § Genom nya lagen upphävas:
1 -- 7 kap., 12 kap. 9 och 10 §§, 14 och 15 kap. samt 17 kap. 7 §
ärvdabalken;
lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt;
12 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap;
14, 15, 16 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption;
§§ 1, 2 och 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i
testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom;
tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring
eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller
tillägg därtill;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser.
3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.
4 § Finnes ej arvinge jämlikt bestämmelserna i 1 -- 4 kap. av nya
lagen, skall vad äldre lag innehåller om arvsrätt för kusiner och
deras avkomlingar lända till efterrättelse, därest arvlåtaren vid
tiden för ikraftträdandet fyllt femtio år samt från nämnda tid intill
sin död oavbrutet varit i omyndighet försatt och på grund av rubbad
själsverksamhet oförmögen att göra testamente.
5 § Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen skola ej äga tillämpning å den,
som har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till
stånd.
I fall, då äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars
förmögenhetsförhållanden, skall vad i 2 kap. 5 § nya lagen stadgas om
egendom, som under äktenskapet tillhört make, äga motsvarande
tillämpning i avseende å egendom, som tillhört make enskilt, så ock i
avseende å samfälld egendom, som i boet införts av make eller under
äktenskapet tillfallit make i arv, testamente eller gåva.
6 § Har äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars
förmögenhetsförhållanden, skall vad i 6 kap. 1 § andra stycket nya
lagen stadgas om avräkning för förskott å arv, som givits av
giftorättsgods, äga motsvarande tillämpning i avseende å förskott å
arv, som givits av samfälld egendom.
7 § Vad i 8 kap. 5 § nya lagen föreskrives om skyldighet för
bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva,
att utgiva underhållsbidrag, skall ej äga tillämpning i fråga om
egendom, som givits innan nya lagen trätt i kraft, ändå att arvfallet
inträffat först därefter. Beträffande skyldighet för den, som före nya
lagens ikraftträdande i gåva mottagit fast egendom, att utgiva
underhållsbidrag, skall äldre lag fortfarande lända till
efterrättelse. | null | null |
1928:281 | Lag (1928:281) om Allmänna arvsfonden | 1,928 | 1 § Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock
egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, skall utan
sammanblandning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet såsom en
särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt
omsorg om handikappade.
Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en
tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från
och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.
Ur fonden betalas kammarkollegiets kostnader för fondens förvaltning och
fullgörandet av kollegiets övriga uppgifter enligt denna lag med belopp
som regeringen bestämmer. */k/ Lag (1984:383) */-k/.
2 § Understöd ur fonden utdelas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer.
Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller
kommun.
Tillgängliga medel mål, såvitt omständigheterna därtill föranleda,
läggas till fonden. Lag (1978:239).
3 § Fondens rätt till egendom, som i 1 § sägs, skall bevakas av
kammarkollegiet; och äge kollegiet tala och svara i mål, som röra
fonden. Lag (1972:640).
4 § Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av
kammarkollegiet, om anledning till klander ej föreligger. Testamente,
som kan antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja,
må godkännas även om anledning till klander föreligger. Lag (1989:309).
5 § Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till
annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra
särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens
yttersta vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens
släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan
anses billigt. Arv som utgörs av egendom, vilken är av väsentlig
betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller
kulturvårdssynpunkt, får avstås till juridisk person som har särskilda
förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt.
Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut
ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde som överstiger
800 000 kronor.
Vill någon att arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås,
skall han inge sin ansökan till länsstyrelsen i det län där den döde
senast haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast
underrätta kammarkollegiet om ansökningen samt, efter verkställd
utredning, till kollegiet insända handlingarna i ärendet jämte eget
utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna
till regeringen, om icke kollegiet äger besluta i ärendet. Lag
(1984:383).
6 § Är villkor fästat vid testamente eller gåva till fonden, ankomme å
regeringen att besluta, huvuvida testamentet eller gåvan skall mottagas.
Lag (1978:239).
7 § Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är
fonden universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållanden eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen
företräda fonden. God man skall ej förordnas, om fonden uteslutits från
arv genom testamente och anledning till klander mot testamentet ej kan
antagas föreligga. Ej heller skall god man förordnas, om boet utvisar
brist och god man icke behövs för att taga vård om boets tillgångar.
Prövas god man ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten
entledigad.
Det åligger kammarkollegiet att övervaka, att gode mannen behörigen
fullgör sina skyldigheter. Lag (1972:640).
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om
försäljning av fast egendom eller tomträtt som har tillfallit fonden.
Annan lös egendom än tomträtt skall gode mannen försälja på offentlig
auktion, om inte kammarkollegiet medger annat. Fordringar får försäljas
endast i den mån de inte kan drivas in.
För att driva in en fordran som har tillfallit fonden får gode mannen
väcka och utföra talan utan bemyndigande av kammarkollegiet.
Om särskilda föreskrifter har lämnats genom ett testamente, skall de
tillämpas. Lag (1991:367).
9 § Om god man skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är
stadgat. Lag (1933:318).
10 § Har egendom, vilken ej utgöres av penningar, såsom legat eller gåva
tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och
försälja egendomen, och skall vad i 7-9 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning. Lag (1933:318).
11 § Har egendom i dödsbo, vilken förvaltas av god man enligt 11 kap. 3
§ föräldrabalken, efter preskription av rätt att ta arv eller testamente
eller annars tillfallit fonden, är denne skyldig att fullgöra vad som
enligt 8 § första stycket åligger en god man som där avses. Lag
(1988:1256).
12 § Fonden tillkommande medel skola överlämnas till kammarkollegiet.
Redovisning som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för
förvaltning av egendom vilken tillkommer fonden, mottages och granskas
av kollegiet. Lag (1972:640).
13 § Kammarkollegiets beslut i frågor om avstående av egendom som har
tillfallit fonden får överklagas till regeringen. I övrigt får
kammarkollegiets beslut enligt denna lag inte överklagas. Lag
(1987:1071).
14 § Vad som sägs om egendom som har tillfallit fonden genom arv gäller
också egendom som har tillfallit fonden enligt 1 kap. 11 § lagen
(1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Lag
(1987:1071).
Övergångsbestämmelser
1987:1071
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. I fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
1989:309
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Har tiden för bevakning av ett
testamente löpt ut före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.
1991:367
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. I fråga om försäljningar som har påbörjats före ikraftträdandet
gäller äldre föreskrifter. | null | null |
1928:282 | null | 1,928 | null | 1920:405 | null |
1928:328 | Kungörelse (1928:328) angående statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll av allmänna hamnar och farleder | 1,928 | 1 § har upphävts genom kungörelse (1948:525).
2 § har upphävts genom kungörelse (1948:525).
3 § Handelshamnar och farleder kunna av Kungl. Maj:t tilldelas
statsbidrag, handelshamnar med högst två tredjedelar och farleder med
högst nio tiondelar av den beräknade byggnadskostnaden enligt av
Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan. Vid bestämmande av statsbidragets
storlek bör i fråga om farled beaktas i vad mån denna tillgodoser
handelsändamål och fiskets intressen.
Arbetet skall utföras av ägaren, vilken även skall tillskjuta vad som
utöver beviljat statsbidrag kan erfordras för arbetets utförande
enligt fastställd plan.
Handelshamns eller farleds underhåll och drift skola ombesörjas av
ägaren under sjöfartsstyrelsens kontroll med anlitande av inflytande
inkomster och, i den mån de ej förslå, på egen bekostnad. Kungörelse
(1963:156).
4 § Mom. 1. Statsbidrag utgår endast till arbete, för vilket
undersökning och arbetsplan utförts av förrättningsman, som av
sjöfartsstyrelsen förklarats därtill behörig. Kostnad för sådan
undersökning och arbetsplan med tillhörande handlingar må, därest
statsbidrag till arbetet beviljas, inräknas i den kostnad, varå
statsbidraget beräknas, dock ej till högre belopp än som
sjöfartsstyrelsen för varje särskilt fall medgiver.
Bidrag må, där ej annat föranledes av stadgandet i tredje stycket, ej
utgå till arbete, som påbörjats innan statsbidrag därtill beviljats.
Därest Kungl. Maj:t prövar särskilda omständigheter därtill föranleda,
må bidrag utgå jämväl till sådant arbete, dock endast såframt arbetet
dels utförts i enlighet med av sjöfartsstyrelsen granskad och godkänd
plan ävensom under den ledning och kontroll samt under iakttagande av
de villkor i övrigt, som sjöfartsstyrelsen må hava föreskrivit, dels
ock befinnes hava ett mot byggnadskostnaderna rimligen svarande
praktiskt och ekonomiskt berättigande. Kungörelse (1963:156).
Mom. 2. Innan utförande av handelshamn med statsbidrag påbörjas, skola
såväl själva området för hamnen som ock ett för den rörelse, som skall
bedrivas i hamnen, tillräckligt område i land vara för det gemensamma
behovet till hamnområde avstyckade och lagfart därå vara för
vederbörande beviljad; ägande dock sjöfartsstyrelsen för särskilt fall
och på de villkor, styrelsen kan finna skäligt bestämma, medgiva
befrielse tillsvidare från skyldigheten för vederbörande att hava
erhållit lagfart å området. Sjöfartsstyrelsen må även, där särskilda
skäl därtill förefinnas, börja arbete eller medgiva tillstånd till
arbetes påbörjande mot förbindelse om uppfyllande av gällande
författningsenliga föreskrifter. Vad nu är sagt skall i tillämpliga
delar även gälla farled. Kungörelse (1963:156).
Mom. 3. Då bolag, ekonomisk förening eller enskild person erhåller
statsbidrag till hamn- eller farledsbyggnad, skall sjöfartsstyrelsen
vidtaga erforderlig åtgärd till tryggande av att byggnaden kommer till
användning och underhålles på sätt vid statsbidragets beviljande
förutsatts.
Där stadsplan finnes, bör hamnens eller farledens område däri införas
och fastställas.
Hamn eller farled med tillhörande område eller del därav må ej, vid
äventyr, att erhållet statsbidrag genast är till återbetalning
förfallet, utan sjöfartsstyrelsens medgivande försäljas, intecknas
eller uthyras på längre tid än tio år. Kungörelse (1963:156).
Mom. 4. Kostnaden för erforderlig lösen av mark skall gäldas av
vederbörande intressenter och må således ej ingå i statens kostnader
eller inräknas i det belopp, varå statsbidrag beräknas.
Mom. 5. Statsbidrag utbetalas i förskott i mån av arbetets fortgång,
dock att någon del av statsbidraget bör innehållas, till dess att
arbetet blivit av sjöfartsstyrelsen godkänt. Om verkliga kostnaden för
ett arbetes utförande befinnes lägre än den beräknade, skall
statsbidrag utgå allenast med så stor del av verkliga kostnaden som
det beviljade statsbidraget utgjort av den beräknade kostnaden.
Om arbete ej blivit börjat eller enligt fastställd plan slutfört inom
därför bestämd tid, skall, i den mån sjöfartsstyrelsen icke medgivit
anstånd med arbetets utförande, utbetald del av statsbidrag jämte fem
procent årlig ränta återbetalas till styrelsen.
Besparingar skola återgå till vederbörande anslag. Kungörelse
(1963:156).
Mom. 6. Taxa å hamnavgifter att upptagas av hamnens trafikanter skall
vara vederbörligen fastställd. Dessa hamnavgifter skola tillföras
hamnkassan, vilken uteslutande skall användas för hamnens ändamål, i
första hand till underhåll och drift samt till av sjöfartsstyrelsen
särskilt medgivna smärre förbättrings- och utvidgningsarbeten.
Kungörelse (1963:156).
Mom. 7. Arbete, för vars utförande erfordras tillstånd av
vattendomstol, må ej igångsättas, förrän sådant tillstånd erhållits.
5 § Ansökning om statsbidrag till hamn- eller farledsarbete, som avses
i § 3, göres av vederbörande intressenter.
Vid sådan ansökning skola fogas, dels arbetsplan med tillhörande
betänkande, ritningar och kostnadsberäkning, utarbetad i
överensstämmelse med sjöfartsstyrelsens anvisningar, dels uppgift om
äganderätten till hamnområde, dels vederbörande kommuns yttrande om
företagets nytta för allmän samfärdsel.
Ansökningen ställes till Konungen samt insändes till vederbörande
länsstyrelse.
Länsstyrelsen har att till sjöfartsstyrelsen överlämna inkomna
ansökningar jämte eget yttrande.
Sjöfartsstyrelsen skall efter granskning av inkomna
ansökningshandlingar från sökanden inhämta förbindelse om uppfyllande
av de för statsbidrags åtnjutande stadgade villkor angående
kostnadsfri mark samt arbetets utförande och framtida underhåll,
varefter sjöfartsstyrelsen har att med eget yttrande, däri skola
angivas vidtagna åtgärder till tryggande av företagets underhåll och
användning för avsett ändamål, underställa ärendet Kungl. Maj:ts
prövning.
Sedan Kungl. Maj:t beviljat bidrag åt företag, skall sjöfartsstyrelsen
lämna länsstyrelsen och intressenterna underrättelse därom.
Sjöfartsstyrelsen skall vidare förse arbetsplanen med anteckning om
fastställelsen, upprätta kontrakt med intressenterna om villkoren för
statsbidragets åtnjutande, utbetala medlen samt kontrollera och
godkänna arbetet, allt enligt gällande instruktion och föreskrifter.
Kungörelse (1963:156).
6 § Med statsbidrag utfört arbete skall underhållas av den, som sådant
bidrag bekommit, intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda
annan i laga ordning ålagd, eller vederbörande från
underhållsskyldigheten befriats.
Övergångsbestämmelser
1948:525
Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli
1948. Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 10 augusti 1928
(nr 328) angående statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll
av allmänna hamnar och farleder, såvitt angår fiskehamnar. | null | null |
1928:370 | Kommunalskattelag (1928:370) | 1,928 | 1 kap. Allmänna stadganden
1 § Med allmän kommunalskatt avses i denna lag kommunalskatt
och landstingsskatt.
Allmän kommunalskatt skall betalas av fysisk person och dödsbo
i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som
påförs en var skattskyldig enligt de i denna lag fastställda
grunder, dock att skatten skall tas ut i helt antal kronor
enligt vad som föreskrivs i skattebetalningslagen (1997:483).
Den som är skattskyldig till en kommun inom ett landsting är
också skyldig att betala landstingsskatt.
I taxeringslagen (1990:324) finns föreskrifter om
taxeringsmyndigheter och om förfarandet vid taxering till
allmän kommunalskatt. Lag (1999:295).
2 § Allmän kommunalskatt utgår som kommunal inkomstskatt och beräknas på
grundval av beskattningsbar inkomst.
Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett
skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst.
Etthundra skatteören bilda en skattekrona. Lag (1986:473).
3 § Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under
vilket taxeringsbeslut rörande årlig taxering enligt 4 kap. 2 §
taxeringslagen (1990:324) skall meddelas, och med
beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått
taxeringsåret, eller, där räkenskapsår inte sammanfaller med
kalenderår (brutet räkenskapsår), det räkenskapsår, som gått ut
närmast före taxeringsåret.
För skattskyldiga som är bokföringsskyldiga enligt
bokföringslagen (1999:1078) räknas brutet räkenskapsår som
beskattningsår för näringsverksamhet under förutsättning att
föreskrifterna i 3 kap. nämnda lag iakttagits.
Inkomst hos ett handelsbolag tas upp vid den taxering då
handelsbolaget skulle ha taxerats om det hade varit
skattskyldigt. Lag (1999:1082).
Anvisningarna till 3 § har upphävts genom lag (1990:650).
4 § Såvitt gäller fastighet beräknas inkomst i de fall som anges i denna
lag på grundval av vad som bestämts vid fastighetstaxering.
Med ägare likställs den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som ägare.
Bestämmelserna i denna lag om fastighet skall också tillämpas i fråga om
byggnad, som är lös egendom, om inte annat föreskrivs. Samma skall gälla
beträffande sådana tillbehör till byggnaden som avses i 2 kap. 2 och 3
§§ jordabalken, i den mån de tillhör byggnadens ägare.
Föreskrifter om fastighetstaxering finns i fastighetstaxeringslagen. Lag
(1990:650).
5 § Fastighet är antingen privatbostadsfastighet eller
näringsfastighet. Som privatbostadsfastighet räknas -- med i sjunde
stycket angivet undantag -- småhus med mark som utgör
småhusenhet, småhus på annans mark samt småhus som är inrättat
till bostad åt en eller två familjer med tillhörande tomtmark på
lantbruksenhet, om småhuset är en privatbostad. Som
privatbostadsfastighet räknas även tomtmark som avses bli
bebyggd med sådan bostad. Annan fastighet är näringsfastighet.
Som privatbostad räknas småhus som helt eller till övervägande del
eller, i fråga om hus som är inrättat till bostad åt två familjer, till
väsentlig del används för permanent boende eller som fritidsbostad
för ägaren eller sådan honom närstående som avses i punkt 14 sista
stycket av anvisningarna till 32 § eller är avsedd att användas som
sådan bostad.
Småhus, småhusenhet, lantbruksenhet och storlek har samma
innebörd som i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Som privatbostad räknas vidare bostad som används eller är
avsedd att användas på det sätt som anges i andra stycket och som
innehas av medlem i bostadsrättsförening eller bostadsförening
eller av delägare i bostadsaktiebolag, om föreningens eller bolagets
verksamhet är sådan som avses i 2 § 7 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt.
I fråga om privatbostad som ingår i dödsbo gäller bestämmelserna i
53 § 3 mom.
Frågan om bostad skall räknas som privatbostad eller ingå i
näringsverksamhet skall för varje kalenderår bestämmas på
grundval av förhållandena vid kalenderårets utgång eller, om
bostaden överlåtits under året, förhållandena på överlåtelsedagen.
Har under ett kalenderår inträffat omständighet som bör föranleda
att en bostad i samma ägares hand inte längre skall räknas som
privatbostad utan anses ingå i näringsverksamhet
(omklassificering), skall omklassificeringen inte ske för detta
kalenderår och det därpå följande kalenderåret. Detsamma skall
gälla om en bostad övergått till ny ägare genom arv, testamente,
bodelning eller gåva. Om skäl för omklassificering kvarstår vid
utgången av andra kalenderåret efter det, då den omständighet
inträffat som först utgjorde skäl för omklassificering, skall
omklassificering ske, såvida inte privatbostaden dessförinnan har
överlåtits. Om ägaren yrkar det skall dock bestämmelserna i andra--
fjärde meningarna inte tillämpas.
Privatbostadsfastighet på lantbruksenhet skall på ägarens begäran
räknas som näringsfastighet om småhusets storlek uppgår till minst
400 kvadratmeter och det har nybyggnadsår före år 1930.
Lag (1993:1524).
6 § Vid beskattning skall med statslåneräntan vid en viss tidpunkt
förstås den statslåneränta som Riksgäldskontoret fastställt för den
period under vilken tidpunkten infaller. Lag (1993:1541).
7 § har upphävts genom lag (1979:1154).
8 § har upphävts genom lag (1979:1154).
9 § har upphävts genom lag (1979:1154).
10 § har upphävts genom lag (1979:1154).
11 § har upphävts genom lag (1979:1154).
12 § har upphävts genom lag (1979:1154).
13 § har upphävts genom lag (1979:1154).
14 § har upphävts genom lag (1953:400).
15 § har upphävts genom lag (1953:400).
16 § har upphävts genom lag (1953:400).
3 kap. Om kommunal inkomstskatt
Skattepliktig inkomst
17 § Kommunal inkomstskatt utgår för inkomst av näringsverksamhet och
inkomst av tjänst. Lag (1990:650).
18 § För inkomst av näringsverksamhet skall inkomsten av varje
förvärvskälla beräknas för sig.
All inkomst av näringsverksamhet som bedrivs av en fysisk person,
ett dödsbo eller ett handelsbolag hänförs till en och samma
förvärvskälla om inte annat följer av fjärde stycket.
I fråga om handelsbolag som innehar andel i ett annat handelsbolag
hänförs inkomst av näringsverksamhet som bedrivs av bolagen till
en och samma förvärvskälla. För kommanditdelägare medges
därvid avdrag för underskott i bolaget i den mån avdraget och
avdrag som medgetts vid tidigare års taxeringar inte överstiger ett
belopp som svarar mot vad delägaren satt in i bolaget eller, om det
belopp som delägaren åtagit sig sätta in är högre, detta senare
belopp. För sådana delägare i handelsbolag som i förhållande till
övriga delägare i bolaget förbehållit sig ett begränsat ansvar för
bolagets förbindelser medges avdrag med sammanlagt högst ett
belopp som svarar mot det han ansvarar för. För överskjutande
underskott medges avdrag vid beräkningen av inkomsten från
bolaget närmast följande beskattningsår.
Självständig näringsverksamhet i utlandet hänförs alltid till en
särskild förvärvskälla. Lag (1993:1541).
19 § Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:
vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som
förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller
gåva;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i
riket utfärdade premieobligationer och ej heller sådan vinst i
utländskt lotteri eller vid vinstdragning på utländska
premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;
ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381)
om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring tillfallit den
försäkrade, om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst
eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersättning enligt
annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än
på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid
sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänst-
göring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning
till sjömän om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst,
ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall
tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst
räknas ersättning i form av pension eller i form av livränta i
den mån livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom.,
så ock ersättning som utgår på grund av trafikförsäkring eller
annan ansvarighetsförsäkring eller på grund av skadestånds-
försäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur;
belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av
försäkringen utgått på grund av kapitalförsäkring, samt belopp
som arbetsgivare utan att försäkring har tecknats för
anställdas räkning betalar ut och som motsvarar ersättning på
grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet inte väsentligt
överstiger vad som utgår för befattningshavare i statens
tjänst;
försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på
egendom, dock att skatteplikt föreligger dels i den mån
ersättningen avser annan byggnad än privatbostad eller
markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället
hade sålts, hade varit att hänföra till intäkt av
näringsverksamhet, dels i den mån ersättningen eljest motsvarar
skattepliktig intäkt av eller avdragsgill omkostnad för
näringsverksamhet, dels för sådan försäkringsersättning som
avses i lagen (1999:199) om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti och investerarskydd i den omfattning
ersättningen avser ersättning för ränta och finansiella
instrument;
ersättning för förlust eller skada på egendom vid fartygs
förolyckande som redare utger till sådan arbetstagare som avses
i punkt 1 av anvisningarna till 49 §;
vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på
grund av annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller
sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband
med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av
skadeförsäkring, och premieåterbetalning på grund av
skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke
förelegat;
ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt
smittbärare om icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst;
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt,
som icke utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån
givaren enligt 20 § eller punkt 5 av anvisningarna till 46 §
icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp;
stipendium för mottagarens utbildning, dock inte sådant
stipendium som anges i punkt 12 sjunde stycket av anvisningarna
till 32 §;
stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår
periodiskt och inte utgör ersättning för arbete som har utförts
eller skall utföras för utgivarens räkning, dock inte ett
sådant stipendium som anges i punkt 12 sjunde stycket av
anvisningarna till 32 §;
studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349),
internatbidrag, studielån och resekostnadsersättning enligt 6
och 7 kap. samma lag samt sådant särskilt bidrag vilket enligt
av regeringen eller statlig myndighet meddelade bestämmelser
utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i
fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav de
bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader som avsetts
skola bestridas med bidrag av förevarande slag;
introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar;
allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension
enligt lagen om allmän försäkring till den del pensionen för
varje månad den avser inte överstiger en tolftedel av fyrtio
procent eller, vid pension efter båda föräldrarna, åttio
procent, av basbeloppet den månad pensionen avser samt sådan i
17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring angiven
livränta i form av efterlevandelivränta till barn enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i nämnda
lagrum angiven författning till den del livräntan föranlett
minskning av sådan del av barnpension som inte är
skattepliktig;
kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag
av statsmedel;
handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän
försäkring, vårdbidrag till den del det utgör ersättning för
merkostnader enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag, ersättning
för merutgifter för resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag,
särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om särskilt
pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt
eller handikappat barn samt hemsjukvårdsbidrag och
hemvårdsbidrag, som utges av kommunala eller
landstingskommunala medel till den vårdbehövande;
assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersätt-
ning och ekonomiskt stöd till kostnader för personlig assistans
enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade;
bostadstillägg enligt lagen (1994:308) om bostadstillägg till
pensionärer;
kommunalt bostadstillägg till handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag och
lagen (1993:737) om bostadsbidrag;
bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av
utländska barn;
bidrag enligt lagen (1992:148) om särskilt bidrag till
ensamstående med barn;
ersättning som lämnas av kommunen enligt lagen (1997:1268) om
kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år;
ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av
allmänna medel till den som - utan att det skett yrkesmässigt -
inställt sig inför domstol eller annan myndighet, om
ersättningen avser reseersättning, traktamente eller ersättning
för tidsspillan;
förmån av fri resa till eller från anställningsintervju eller
kostnadsersättning för sådan resa till den del förmånen eller
ersättningen avser resa inom eller mellan Europeiska unionens
medlemsländer eller EES-länderna och, såvitt gäller
ersättningen, till den del den inte överstiger faktiska
resekostnader och vid körning med egen bil inte överstiger det
avdrag som medges för kostnader för resor med egen bil enligt
den schablon som anges i punkt 4 av anvisningarna till 33 §;
hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat
person eller egendom i fara eller bidragit till avslöjande
eller gripande av person som begått brott;
sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller
modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller
uppdrag och som utgår i annan form än kontant eller därmed
likställd ersättning, om vinsten avser minnesföremål eller
värdet inte överstiger 0,03 basbelopp avrundat till närmaste
hundratal kronor;
sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare
uppburit från personalstiftelse ur medel för vilka avdrag icke
medgivits vid taxering, vid första tillfälle dylika medel
finnas i stiftelsen;
gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse,
till den del stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna
gottgörelsen än sådana för vilka avdrag icke åtnjutits vid
avsättning till stiftelsen;
intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt
kottar som den skattskyldige själv plockat till den del
intäkterna under ett beskattningsår inte överstiger 5 000
kronor och inte kan hänföras till näringsverksamhet som utgör
rörelse eller till lön eller liknande förmån;
ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
5 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter, 33 § tullagen (1994:1550) eller 19
kap. 2 och 12-14 §§ skattebetalningslagen (1997:483);
ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 3 och 4 lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter inte
redovisas i kontrolluppgift om sådan ränta för den
skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt inte uppgår
till 500 kronor;
ränta enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om
bostadsbidrag;
vad som utgör utgående skatt enligt mervärdesskattelagen
(1994:200).
Om mervärdesskatt ändå har räknats med vid inkomstredovisningen
anses skatten, om den betalats till staten, som en sådan
speciell skatt för vilken avdrag medges vid inkomsttaxeringen
enligt denna lag. Till följd av detta utgör belopp som har
fallit bort, och för vilket avdrag medgetts vid
inkomsttaxeringen, skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen.
Beträffande ersättning som utfaller på grund av
avtalsgruppsjukförsäkring gäller särskilda bestämmelser i 32 §
3 a mom. och punkt 12 av anvisningarna till 22 §.
Lag (1999:200).
(Se vidare anvisningarna.)
till 19 §
1. Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande
av asylsökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har
lämnats intagen i kriminalvårdsanstalt eller patient på
sjukhus, samt annan liknande ersättning utgör inte skatte-
pliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till föreningar
influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp behandlas inte
tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades
frånfälle.
Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den
försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är
berättigad på grund av personskada (överfallsskydd o.d.).
Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än
periodisk utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad
inkomst av skattepliktig natur utgör skattepliktig intäkt
såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna lag.
Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör
ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall
dock 40 procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig
del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp
till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts
gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller
flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid -
förekommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år
- för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid
skall avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det
basbelopp, som har fastställts för det år under vilket
engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.
Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av
personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom.,
mot engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke
beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller
del därav, som utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom.,
mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upptagas såsom
skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan
livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses
utgöra icke skattepliktig intäkt.
Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på
grund av 3 kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen om allmän
försäkring äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning
från allmän försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För
arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna
ersättningen från försäkringskassan ävensom annan därifrån
uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes
räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att
ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest
den till den anställde utbetalda lönen eller den för honom
havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift
i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av
pension eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid
yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står
s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, räknas till
skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt
vid försäkring enligt sistnämnda lag.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun,
som utgår enligt av regeringen eller av statlig myndighet
meddelade bestämmelser, i samband med utbildning eller
omskolning, till arbetslösa och partiellt arbetsföra samt med
dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån bidragen
avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som
lämnas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig
intäkt i följd varav avdrag inte medges för den kostnad som
sådant bidrag eller stöd är avsett att täcka. Skatteplikt
föreligger inte heller för bidrag från en allmän försäkrings-
kassa till handikappade eller föräldrar till handikappade barn
för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget
till en näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas
bestämmelserna om näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till
22 §.
Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i
samband med arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknads-
styrelsens omhändertagande av flyktingar.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag
Hammarskjölds minnesfond till fullföljande av sitt ändamål
lämnar för mottagarens utbildning. Inte heller föreligger
skatteplikt för stipendium som lämnas enligt förordningen
(1998:52) om stipendium efter genomfört basår inom gymnasial
vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667) om
bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan.
Skatteplikt föreligger inte för sådant avdrag på ordinarie hyra
som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av
enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system
för självförvaltning som bestämts i en förhandlingsöverens-
kommelse enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ett
annat avtal mellan en hyresvärd och en eller flera hyresgäster.
Detta gäller endast till den del hyresavdraget inte överstiger
den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den
eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under
förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i
självförvaltningen får avdrag på hyran med samma belopp. Vad
som nu har sagts gäller i motsvarande utsträckning i fråga om
avdrag på avgift i bostadsrättsförening, bostadsförening,
bostadsaktiebolag och annan därmed jämförbar sammanslutning.
Lag (1998:233).
2. har upphävts genom lag (1990:650).
3. har upphävts genom lag (1991:1832).
20 § Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i
pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i
förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, så som vad skattskyldig utgett som gåva eller som
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning till person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger
de intäkter som är skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av
den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i
hans förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a
och 55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap.
12 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter, 31 § tullagen (1994:1550), 60 § fordonsskattelagen
(1988:327), 36 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd och 19
kap. 2 och 4-9 §§ skattebetalningslagen (1997:483) samt
dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen (1997:484) om
dröjsmålsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om
bostadsbidrag;
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än
ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt skattebetalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid
olovlig parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
miljösanktionsavgift enligt 30 kap. miljöbalken;
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för
vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till
återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385);
utgifter för muta eller annan otillbörlig belöning.
(Se vidare anvisningarna.)
Lag (1999:198).
Anvisningarna till 20 §
1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medges, räknas bland annat premier för egna personliga
försäkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra
sammanslutningar, i vilka den skattskyldige är medlem. Avdrag får
dock göras för sådana premier och avgifter i den omfattning som anges
i 33 §, 46 § 2 mom., punkterna 21 och 23 av anvisningarna till 23 §
och punkt 6 av anvisningarna till 33 §. Avdrag får även göras för
inbetalning på pensionssparkonto i den omfattning som anges i 46 § 2
mom. och punkt 21 av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till
arbetsgivarorganisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att
avdrag medges till den del avgifterna avser medel för
konfliktändamål. Bedömningen av vad avgifterna avser får grundas på
uppgifter i organisationens budget om inte särskilda skäl talar mot
det. Vid bedömningen skall dock avgifterna alltid i första hand
avräknas mot kostnaderna för den övriga organisationsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller
bibehålla affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser
jubileum för företaget, invigning av mera betydande anläggning för
verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då
utgifterna är att hänföra till personalvård. Avdrag medges i det
enskilda fallet inte med större belopp än som kan anses skäligt.
Avdrag för måltidsutgifter som avser lunch, middag eller supé medges
inte med större belopp än 90 kronor per person.
För den som är skattskyldig till mervärdesskatt eller har rätt till
återbetalning av mervärdesskatt avser avdragsramen i föregående
stycke pris exklusive mervärdesskatt. För övriga ökas avdragsramen
med mervärdesskatten. Lag (1996:1399).
2. Frågan om barns ålder bedömes efter förhållandet den 1 november året
näst före taxeringsåret (se 65 §).
Avdrag för lön eller annan ersättning för barns arbete får icke
överstiga marknadsmässigt vederlag för arbetsinsatsen. Lag (1976:1094).
3. Som svenska allmänna skatter räknas allmänna utskylder till
staten samt till landsting och kommun. Som allmän skatt räknas
däremot inte statlig fastighetsskatt. Lag (1999:933).
4. För erlagd utländsk skatt medgives avdrag, oavsett om skatten är att
anse såsom preliminär eller slutlig, under förutsättning att skatten
enligt vad nedan sägs utgör omkostnad i förvärvskälla.
Utländsk speciell skatt, hänförlig till förvärvskälla, utgör omkostnad i
densamma.
Allmän skatt till utländsk stat betraktas såsom omkostnad, om och i den
mån skatten hänför sig till intäkt av sådant slag, som är skattepliktigt
i den utländska staten på grund av att den förvärvskälla från vilken
intäkten härflyter anses där lokaliserad, samt intäkten åtnjutes av
fysisk person under tid då han är bosatt i Sverige eller av inländsk
juridisk person. Med skatt till utländsk stat likställes skatt till
utländsk delstat, provins eller kommun; med inkomstskatt likställes
skatt å förmögenhet, vartill intäkt som ovan sagts hänför sig, dock ej
sådan skatt å förmögenhet som huvudsakligen har karaktär av
engångsskatt.
Rätt till avdrag föreligger inte för utländsk skatt, om den hänför sig
till intäkt som beskattas i den utländska staten och inte medtas vid
taxeringen här i riket. Om enligt dubbelbeskattningsavtal inkomst skall
undantas från beskattning men medtas vid taxeringen (alternativ exempt)
föreligger inte heller rätt till avdrag för utländsk skatt som hänför
sig till inkomsten. Lag (1990:1421).
5. har upphävts genom lag (1997:851).
6. har upphävts genom lag (1984:1060).
Inkomst av näringsverksamhet
21 § Med näringsverksamhet avses yrkesmässig självständigt bedriven
förvärvsverksamhet. Till näringsverksamhet räknas också i annat fall
innehav av näringsfastighet samt innehav och avyttring av rätt till
avverkning av skog. En privatbostadsfastighet eller en privatbostad kan
inte ingå i näringsverksamhet. Lag (1990:650).
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 21 §
1. Näringsverksamhet anses föreligga om en skattskyldig erhåller
ersättning i form av royalty eller periodiskt utgående avgift för
utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar, såvida inte
royaltyn eller avgiften är av beskaffenhet att böra hänföras till intäkt
av tjänst. Lag (1990:650).
2. har upphävts genom lag (1999:1149).
3. Tomtrörelse utgör en särskild form av näringsverksamhet.
Tomtrörelse anses föreligga, när någon bedriver verksamhet som
huvudsakligen avser försäljning av mark för bebyggelse (byggnadstomt)
från fastighet, som uppenbarligen har förvärvats för att ingå i
yrkesmässig markförsäljning, såsom när fastighet har köpts av ett
tomtbolag e. d. eller när förvärvet har avsett mark som enligt
detaljplan är avsedd för bebyggelse.
I övrigt anses försäljning av byggnadstomt ingå i tomtrörelse, om den
skattskyldige under tio kalenderår -- frånsett överlåtelse som avses i 2
§ lagen (1990:663) om ersättningsfonder -- har avyttrat minst 15
byggnadstomter. Detsamma gäller om makar under äktenskapet har sålt
sammanlagt minst 15 byggnadstomter under angivna tid. Har försäljning av
byggnadstomter skett från olika fastigheter eller från olika delar av en
fastighet, medräknas vid beräkningen av antalet tidigare sålda
byggnadstomter endast sådana tomter som med hänsyn till deras inbördes
läge normalt kan anses ingå i en och samma tomtrörelse. Vid beräkning av
antalet tidigare sålda byggnadstomter likställs med försäljning
upplåtelse av mark i och för bebyggelse. Har fastighet genom köp, byte
eller därmed jämförlig överlåtelse eller genom gåva överförts till
föräldrar, far- eller morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings
make, till dödsbo, vari den skattskyldige eller någon av nämnda personer
är delägare, eller till aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk
förening, vari den skattskyldige ensam eller tillsammans med sådana
personer på grund av det samlade innehavet av aktier eller andelar har
ett bestämmande inflytande, anses tomtrörelse föreligga, om överlåtaren
och den nye ägaren sammanlagt har avyttrat minst 15 byggnadstomter.
Tomtrörelsen anses påbörjad i och med avyttringen av den femtonde
byggnadstomten.
Försäljning av byggnadstomt för att av anställda huvudsakligen användas
för gemensamt ändamål eller till anställd för att bereda honom bostad
anses inte utgöra tomtrörelse, om inte försäljningen görs av
skattskyldig som avses i andra stycket eller av skattskyldig som driver
byggnadsrörelse eller handel med fastigheter.
Säljs byggnadstomt av någon som bedriver byggnadsrörelse eller handel
med fastigheter, anses försäljningen ingå i den övriga verksamheten, om
inte tomtrörelse utgör den huvudsakliga verksamheten.
Har skattskyldig och hans make, om de med hänsyn till antalet
tomtförsäljningar enligt tredje stycket anses ha drivit tomtrörelse,
inte sålt någon byggnadstomt under de senaste tio kalenderåren före
taxeringsåret, anses avyttring av byggnadstomt som därefter sker inte
som tomtrörelse, om inte byggnadstomten ingår i detaljplan eller
avyttringen har skett under sådana förhållanden att tomtrörelse på nytt
anses föreligga enligt bestämmelserna i andra eller tredje stycket.
Överlåtelse som avses i 2 § lagen om ersättningsfonder verkar inte
avbrytande på uppehåll som nu nämnts.
Avyttrar skattskyldig återstoden av lagret i sådan tomtrörelse som avses
i tredje stycket, anses vinsten av denna avyttring -- utom den del av
vinsten som belöper på mark inom detaljplan -- inte som inkomst av
tomtrörelse, om inte avyttringen kan antas ha skett väsentligen i syfte
att bereda den skattskyldige eller egendomens förvärvare eller annan,
med vilken någondera är i intressegemenskap, obehörig skatteförmån. Som
skattepliktig intäkt av tomtrörelse räknas likväl belopp varmed
egendomens värde har nedskrivits i rörelsen, i den mån nedskrivningen
inte har återförts till beskattning tidigare.
Frågan om dödsbos avyttring av byggnadstomt är att hänföra till
tomtrörelse eller ej bedöms på samma sätt som om den avlidne hade
verkställt avyttringen. Lag (1990:650).
4. Byggnadsrörelse och handel med fastigheter utgör särskilda former av
näringsverksamhet.
Fastighet, som förvärvas genom köp, byte eller därmed jämförligt fång,
utgör omsättningstillgång hos fastighetsägaren, om denne eller dennes
make bedriver byggnadsrörelse eller handel med fastigheter. Detsamma
gäller om fastighetsägaren eller dennes make är företagsledare i ett
fåmansföretag eller ett fåmansägt handelsbolag och fastigheten skulle ha
utgjort omsättningstillgång i byggnadsrörelse eller handel med
fastigheter om den hade förvärvats av fåmansföretaget.
Vad i andra stycket sagts gäller inte om
a) fastigheten uppenbarligen har förvärvats för stadigvarande användning
i annan näringsverksamhet än fastighetsförvaltning som bedrivs av
fastighetsägaren, dennes make eller av fåmansföretag eller av fåmansägt
handelsbolag i vilket fastighetsägaren eller dennes make är
företagsledare eller
b) förvärvet uppenbarligen helt saknar samband med den av
fastighetsägaren bedrivna byggnadsrörelsen.
Har en fastighet, som inte är omsättningstillgång, varit föremål för
byggnadsarbete i byggnadsrörelse, som -- direkt eller genom ett
handelsbolag -- bedrivs av fastighetsägaren, skall värdet av arbetet tas
upp som intäkt i byggnadsrörelsen. Bedrivs byggnadsrörelsen -- direkt
eller genom ett handelsbolag -- av fysisk person skall dock värdet av
dennes eget arbete tas upp som intäkt endast om varor av mer än ringa
värde tas ut ur byggnadsrörelsen i samband med arbetet.
Innehar skattskyldig aktie eller andel i ett fastighetsförvaltande
företag och skulle någon av företagets fastigheter ha utgjort
omsättningstillgång i byggnadsrörelse eller handel med fastigheter om
den hade innehafts av den skattskyldige, skall aktien eller andelen
anses utgör omsättningstillgång. Vad nu sagts gäller dock endast om
a) företaget är ett fåmansföretag och den skattskyldige är
företagsledare i företaget eller make till företagsledare,
b) intressegemenskap eljest råder mellan den skattskyldige och företaget
eller
c) företaget är ett handelsbolag.
I fall som avses i föregående stycke c) skall -- förutom andelen -- en
mot andelen svarande del av handelsbolagets fastigheter anses som
omsättningstillgång hos delägaren. Vad nu sagts gäller dock endast de av
bolagets fastigheter som skulle ha utgjort omsättningstillgångar om de
innehafts av delägaren.
Skattskyldig, som enligt bestämmelserna i denna anvisningspunkt eller
punkt 5 innehar omsättningstillgång, anses -- beroende på
omständigheterna -- bedriva byggnadsrörelse eller handel med
fastigheter. Lag (1990:650).
5. Förvärvar skattskyldig genom arv eller testamente eller genom
bodelning i anledning av makes död värdepapper, fastighet eller liknande
tillgång, som har utgjort omsättningstillgång i näringsverksamhet hos
den avlidne, anses tillgången utgöra omsättningstillgång även hos den
skattskyldige.
Vad i första stycket sagts gäller endast om
a) den skattskyldige vid tidpunkten för förvärvet själv bedriver
näringsverksamhet i vilken tillgången hade utgjort omsättningstillgång
om den hade förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång
eller
b) den skattskyldige avser att fortsätta den avlidnes verksamhet. Lag
(1990:650).
22 § Till intäkt av näringsverksamhet hänförs vad som av
näringsverksamheten kommit näringsidkaren till godo på sätt framgår av
anvisningarna. Lag (1990:650).
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 22 §
1. Till intäkt av näringsverksamhet hänförs samtliga intäkter
i pengar eller varor, som har influtit i verksamheten. Detta
innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, att den
normalt är att räkna med och ingår som ett led i verksamheten.
Hit räknas inflytande betalning för varor, som den
skattskyldige handlar med eller tillverkar. Det sagda gäller
även då näringsidkaren vid överlåtelse av verksamheten låter
befintliga varor ingå i överlåtelsen. Denna överlåtelse utgör
då så att säga den sista affärshändelsen i verksamheten.
Till intäkt av näringsverksamhet hänförs också vad som inflyter
vid avyttring av maskiner och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier eller av tillgångar som är likställda med
dessa vid beräkning av värdeminskningsavdrag. Även ersättning
som i fall som avses i 2 § andra och tredje styckena lagen
(1990:663) om ersättningsfonder uppbärs av en fysisk person
eller ett dödsbo utgör intäkt av näringsverksamhet om den
skattskyldige begär det.
Till intäkt av näringsverksamhet hänförs vidare vinst vid icke
yrkesmässig avyttring (realisationsvinst) av andel i sådan
ekonomisk förening som avses i 2 § 8 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt såvida innehavet av andelen betingas av
sådan verksamhet. Detsamma gäller vinst vid icke yrkesmässig
avyttring av en medlems fordran på en sådan ekonomisk förening,
om medlemskapet betingas av medlemmens näringsverksamhet. I
fråga om handelsbolag hänförs till intäkt av näringsverksamhet
också realisationsvinst vid avyttring av andra tillgångar som
avses i 27 § 1 mom., av tillgångar som avses i 28 §, 29 § 1
mom., 30 § 1 mom. och 31 § samt av förpliktelser som avses i 3 §
1 mom. nämnda lag. Avyttrar ett handelsbolag en aktie eller
annan andel i ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk
förening, ett svenskt handelsbolag eller en utländsk juridisk
person med realisationsvinst till ett företag som ingår i samma
koncern som det säljande handelsbolaget, tillämpas
bestämmelserna i lagen (1998:1602) om uppskov med beskattningen
vid andelsöverlåtelser inom koncerner. Lag (1999:200).
1 a. Uttag av en tillgång skall behandlas som om tillgången
avyttrats mot en ersättning som motsvarar marknadsvärdet
(uttagsbeskattning).
Med uttag avses att den skattskyldige tillgodogör sig en
tillgång från en förvärvskälla för privat bruk eller genom att
föra över den till en annan förvärvskälla.
Uttag föreligger vidare om den skattskyldige överlåter en tillgång
utan ersättning eller mot ersättning som understiger marknadsvärdet
utan att detta är affärsmässigt motiverat. Motsvarande gäller
om ett handels-bolag som den skattskyldige är delägare i
överlåter en tillgång till den skattskyldige eller någon annan.
Med marknadsvärde avses det pris som överlåtaren kan antas
erhålla om tillgången bjuds ut på marknaden under villkor som
med hänsyn till överlåtarens affärsmässiga situation framstår
som naturliga.
Uttagsbeskattning skall inte ske
1. vid uttag av bränsle från fastighet som är taxerad som
lantbruksenhet för uppvärmning av den skattskyldiges
privatbostad på denna eller
2. vid uttag av andra aktier eller andelar än sådana som utgör
omsättningstillgångar enligt punkt 4 av anvisningarna till 21 §
om aktierna eller andelarna delats eller skiftats ut enligt 3 §
7 a mom. eller 3 § 8 mom. tredje stycket lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt och marknadsvärdet över-stiger
omkostnadsbeloppet.
I lagen (1998:1600) om beskattningen vid överlåtelser till
underpris finns bestämmelser om att uttagsbeskattning inte
skall ske vid överlåtelse i vissa fall.
Vad som sägs i första - fjärde styckena har motsvarande
tillämpning vid uttag av tjänst, om värdet av tjänsten är mer
än ringa. Har uttag av tjänst samband med uttag av tillgång,
skall uttagsbeskattning av tjänsten underlåtas om
uttagsbeskattning av tillgången inte skall ske på grund av
bestämmelserna i lagen om beskattningen vid överlåtelser till
underpris.
Uttag i form av användande av bil skall värderas enligt
bestämmelserna i punkterna 2 och 4 av anvisningarna till 42 §.
Lag (1998:1604).
1 b. Uttagsbeskattning skall även ske
1. om verksamheten i en förvärvskälla har upphört,
2. till den del skattskyldighet för inkomst av en förvärvskälla
har upphört,
3. i fråga om en tillgång som har förts över från en del av en
förvärvskälla till en annan del, om skattskyldighet föreligger
för inkomst från den förra delen men inte för inkomst från den
senare delen,
4. till den del inkomst av en förvärvskälla skall undantas från
beskattning på grund av ett avtal om undvikande av
dubbelbeskattning eller,
5. i fråga om en tillgång som har förts över från en del av en
förvärvskälla till en annan del, om inkomst av den senare delen
men inte av den förra är undantagen från beskattning i Sverige
på grund av ett avtal om undvikande av dubbelbeskattning.
Lag (1998:1604).
2. Ränta på banktillgodohavanden som hör till
näringsverksamhet och på kundfordringar utgör intäkt av
näringsverksamhet. Till intäkt av näringsverksamhet räknas
också ränta och utdelning på omsättningstillgångar samt
utdelning som uppburits från aktiebolag eller ekonomiska
föreningar i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller
försäljningar (pristillägg). Ränta och utdelning på andel i
sådan ekonomisk förening som avses i 2 § 8 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt utgör intäkt av
näringsverksamhet, om innehavet av andelen betingas av
verksamheten. Detsamma gäller ränta på en medlems fordran på en
sådan ekonomisk förening, om medlemskapet betingas av
medlemmens näringsverksamhet.
Som intäkt av näringsverksamhet räknas i fråga om handelsbolag
all ränta och utdelning samt lotterivinst som inte är frikallad
från beskattning enligt 19 §. Lag (1997:851).
2 a. har upphävts genom lag (1994:1855).
3. I bank- och annan penningrörelse och i försäkringsrörelse är
utdelning på aktier och andelar i värdepappersfonder och ekonomiska
föreningar att räkna som intäkt av näringsverksamhet. Lag (1990:1421).
4. Har en omsättningstillgång tagits upp till ett lägre värde vid
inkomsttaxeringen än i räkenskaperna skall skillnadsbeloppet
återföras till beskattning nästföljande beskattningsår. Detta gäller
dock inte i den mån skillnadsbeloppet motsvarar sådana
värdeminskningsavdrag som avses i andra stycket.
Har en fastighet som utgör omsättningstillgång avyttrats skall
medgivna värdeminskningsavdrag som inte har gjorts i räkenskaperna
återföras till beskattning i näringsverksamheten. Lag (1995:1613).
5. Vid avyttring av en näringsfastighet som inte utgör
omsättningstillgång tas som intäkt upp medgivna avdrag för
värdeminskning av byggnad eller av markanläggning samt
skogsavdrag och avdrag för substansminskning. Som intäkt tas
även upp belopp varmed byggnad eller markanläggning på
fastigheten har skrivits av i samband med ianspråktagande av
ersättningsfond e. d. Vidare tas som intäkt upp ett belopp
motsvarande avdragsgilla utgifter för värdehöjande reparation och
underhåll av byggnad eller markanläggning på fastigheten under det
aktuella beskattningsåret och medgivna avdrag avseende sådana
utgifter under de fem närmast föregående beskattningsåren. Vad nu
sagts gäller inte värdeminskningsavdrag m. m. som hänför sig till
tiden före år 1952.
Vid avyttring av en sådan bostadsrätt eller aktie eller andel som
avses i 26 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt tas --
om bostadsrättslägenheten eller den till aktien eller andelen knutna
lägenheten inte utgör privatbostad eller omsättningstillgång -- som
intäkt upp ett belopp motsvarande avdragsgilla utgifter för
värdehöjande reparation och underhåll av lägenheten under det
aktuella beskattningsåret och medgivna avdrag avseende sådana
utgifter under de fem närmast föregående beskattningsåren.
Vid avyttring av del av fastighet skall beräkning av belopp som
skall tas upp som intäkt grundas på förhållandena på den avyttrade
fastighetsdelen.
Med avyttring jämställs sådan överföring av mark m. m. som avses
i 25 § 2 mom. första stycket lagen om statlig inkomstskatt och
sådan allframtidsupplåtelse mot engångsersättning som avses i
andra stycket det nämnda momentet om den innebär upplåtelse av
mark, byggnad eller markanläggning.
Belopp som avses i första stycket första och andra meningarna tas
inte upp som intäkt i den mån vederlaget för egendomen -- efter
avräkning för den del därav som belöper på tillgångar som
behandlats som inventarier vid beräkning av värdeminskningsavdrag --
understiger det vid beräkning av realisationsvinst enligt lagen om
statlig inkomstskatt tillämpliga omkostnadsbeloppet. Detta belopp
beräknas vid tillämpning av bestämmelsen i första meningen med
bortseende från bestämmelserna i 25 § 5 mom. och 8 mom. nämnda lag.
Reparation och underhåll anses som värdehöjande i den mån den
avyttrade egendomen på grund av åtgärderna befann sig i bättre
skick vid avyttringen än vid ingången av det femte året före
beskattningsåret eller vid förvärvet om detta skedde senare.
Har i fall som avses i punkt 1 andra stycket andra meningen avdrag
erhållits för avsättning till ersättningsfond för byggnader och
markanläggningar gäller följande vid avyttring av fastighet med
byggnad eller markanläggning som har skrivits av vid
ianspråktagande av ersättningsfonden. Av det belopp som
ianspråktagandet avser tas endast den del upp som intäkt som
motsvarar det belopp som tagits upp som intäkt med stöd av
bestämmelserna i första och tredje--sjätte styckena vid avyttringen
av ursprungsfastigheten.
Bestämmelserna i denna punkt tillämpas också när egendom som
här avses övergår till ny ägare genom arv, testamente, bodelning
eller gåva om egendomen i och med äganderättsövergången blir
eller kan antas komma att bli privatbostadsfastighet eller
privatbostad. Härvid skall anses att egendomen avyttras för en
köpeskilling motsvarande dess värde. Vad nu sagts gäller också om
egendomen är omsättningstillgång och äganderättsövergången sker
genom arv, testamente eller bodelning med anledning av makes
död. Lag (1993:1470).
6. Har en näringsfastighet eller del därav under den skattskyldiges
innehav övergått till privatbostadsfastighet tillämpas bestämmelserna
i punkt 5. Härvid anses egendomen ha avyttrats vid utgången av beskatt-
ningsåret för en köpeskilling motsvarande dess värde. Vid tillämpning
av punkt 5 tredje stycket i fall som avses i 25 § 6 mom. första stycket
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt beräknas omkostnadsbeloppet
enligt första och andra meningarna i det sistnämnda stycket om inte den
skattskyldige begär att beräkningen skall ske enligt tredje meningen.
Har en bostadsrättslägenhet som inte utgjort privatbostad ändrat
karaktär till privatbostad äger bestämmelserna i första stycket
motsvarande tillämpning. Detsamma gäller i fråga om lägenhet
som är knuten till sådan aktie elelr andel som avses i 26 § 1 mom.
andra stycket lagen om statlig inkomstskatt. Lag (1993:1470).
7. Har förmån av fastighet tillkommit näringsidkare i dennes egenskap av
medlem av sådan bostadsförening eller delägare i sådant
bostadsaktiebolag som avses i 2 § 7 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall värdet av förmånen inte räknas som skattepliktig
intäkt för näringsidkaren. Utan hinder härav får avdrag ske för sådana
inbetalningar till föreningen eller bolaget som utgör kostnader i
näringsverksamheten. Lag (1990:650).
8. Värdet av sådan ny-, till- eller ombyggnad eller annan därmed
jämförlig förbättring som avses i punkt 15 första stycket av
anvisningarna till 23 § och som bekostats av arrendator eller annan
nyttjanderättshavare utgör intäkt för fastighetsägaren för
beskattningsår då nyttjanderättshavarens rätt till fastigheten upphört,
om förbättringen utförts under tid varunder fastighetsägaren innehaft
fastigheten. Intäkten beräknas på grundval av tillgångens värde vid
tidpunkten för nyttjanderättens upphörande till den del tillgången
bekostats av nyttjanderättshavaren. Har nyttjanderättshavaren erhållit
ersättning av fastighetsägaren för förbättringen, utgör ersättningen
intäkt för nyttjanderättshavaren. Lag (1990:650).
9. Med näringsbidrag avses statligt stöd utan
återbetalningsskyldighet som tillfaller en näringsidkare för
näringsverksamheten. Med näringsbidrag avses också statligt stöd som
är förenat med återbetalningsskyldighet om sådan skyldighet uppkommer
endast om
a) näringsidkaren inte uppfyller de villkor som har uppställts för
stödet,
b) näringsidkaren inte följer de föreskrifter som har meddelats vid
beviljandet av stödet eller
c) eljest något oväntat inträffar som uppenbarligen rubbar
förutsättningarna för stödet.
Som näringsbidrag anses även stöd enligt första stycket som lämnas
av Europeiska gemenskaperna, kommuner, skattskyldiga som avses i 7 §
4 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och allmänningsskogar
enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.
Ett näringsbidrag är inte skattepliktig inkomst om det har använts
för en utgift som inte är avdragsgill vare sig direkt såsom omkostnad
eller i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Har bidraget använts för sådan utgift i verksamheten som är på en
gång avdragsgill vid taxeringen, utgör bidraget skattepliktig intäkt.
Är utgiften för vilken bidraget utgår avdragsgill vid taxeringen för
tidigare beskattningsår än det då bidraget skall tas upp som intäkt,
får den skattskyldige i stället göra avdrag för utgiften vid
taxeringen för det år då bidraget tas upp som intäkt. Yrkande om
detta skall göras i deklarationen för det beskattningsår då yrkande
om avdraget annars enligt denna lag först skulle ha framställts.
Återbetalas ett bidrag, som har tagits upp som intäkt, får den
skattskyldige göra avdrag för det återbetalade beloppet.
Har bidraget använts för att anskaffa en tillgång, för vilken
anskaffningsvärdet får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag,
skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag såsom anskaffningsvärde
anses endast så stor del av utgiften som inte har täckts av bidraget.
Är bidraget större än det skattemässiga restvärdet för tillgången
utgör skillnaden skattepliktig intäkt. Återbetalas ett näringsbidrag,
som har påverkat beräkningen av anskaffningsvärdet i nu avsett
hänseende, får tillgångens avskrivningsunderlag ökas med vad som har
återbetalats, dock med högst det belopp varmed beräkningen har
påverkats. I den mån ett näringsbidrag enligt vad nyss har
föreskrivits utgjort skattepliktig intäkt, får den skattskyldige vid
återbetalningen göra avdrag för den del som sålunda har utgjort
skattepliktig intäkt.
Har bidraget använts för att anskaffa tillgångar avsedda för
omsättning eller förbrukning (lager) skall vid tillämpning av 24 §
och anvisningarna till nämnda paragraf den del av lagret för vilken
anskaffningsvärdet har täckts av bidraget inte medräknas vid
värdesättningen av tillgångarna. Återbetalas ett näringsbidrag, som
har använts för anskaffande av lagertillgångar, skall tillgångarnas
anskaffningsvärde anses ha ökat med det återbetalade beloppet.
Skall ett näringsbidrag, som har uppburits ett visst beskattningsår,
användas för avsett ändamål först ett senare beskattningsår skall på
yrkande av den skattskyldige tillämpningen av bestämmelserna i
fjärde-sjätte styckena uppskjutas till taxeringen för det senare
beskattningsåret.
Har stöd med villkorlig återbetalningsskyldighet som inte utgör
näringsbidrag lämnats till en näringsidkare för näringsverksamheten
från en givare som nämns i första eller andra stycket gäller, såvida
återbetalningsskyldigheten helt eller delvis efterges, följande. Det
eftergivna beloppet skall inte utgöra skattepliktig inkomst om stödet
har använts för en utgift som inte varit avdragsgill vare sig direkt
såsom omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag. Har
stödet däremot använts för en utgift som varit avdragsgill skall det
eftergivna beloppet utgöra skattepliktig intäkt. Har stödet använts
för att anskaffa en tillgång, för vilken anskaffningsvärdet dras av
genom årliga värdeminskningsavdrag, får den skattskyldige vid
taxeringen för det år då det eftergivna beloppet skall tas upp som
intäkt, utöver ordinarie avskrivning, göra ett extra
värdeminskningsavdrag motsvarande det eftergivna beloppet. Detta
avdrag får dock inte överstiga tillgångens skattemässiga restvärde.
Kan den skattskyldige inte visa vad ett visst skuldbelopp har använts
till, skall det anses ha använts till direkt avdragsgilla kostnader.
Lag (1996:1399).
10. Statligt avgångsvederlag till jordbrukare som upphört med sitt
jordbruk räknas som intäkt utom när det utgått till jordbrukare som fått
särskilt övergångsbidrag av statsmedel till jordbruket eller varit
berättigad att få sådant bidrag, om han inte upphört med jordbruket. Lag
(1990:650).
11. Sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring och sjukpenning enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän utgör skattepliktig intäkt om förmånen
grundas på inkomst, som hänför sig till näringsverksamhet. Till intäkt
hänförs under nämnda förutsättning också ersättning enligt lagen
(1989:225) om ersättning till smittbärare. Lag (1991:1044).
12. Förmån av sådan fri grupplivförsäkring, avtalsgruppsjukförsäkring
och trygghetsförsäkring vid arbetsskada som fastställts enligt grunderna
i ett år 1978 träffat avtal mellan Lantbrukarnas riksförbund och
vederbörande försäkringsanstalt och i ett år 1983 träffat avtal mellan
Sveriges fiskares riksförbund och vederbörande försäkringsanstalt utgör
inte skattepliktig intäkt. Detsamma gäller för motsvarande förmåner som
fastställts enligt grunderna i ett år 1986 träffat avtal mellan
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
på ena sidan och vederbörande försäkringsanstalt på den andra sidan och
i ett år 1986 träffat avtal mellan Svenska samernas riksförbund och
vederbörande försäkringsanstalt. Ersättning som utgår på grund av sådan
avtalsgruppsjukförsäkring och trygghetsförsäkring utgör intäkt av
näringsverksamhet. Lag (1990:650).
13. Till intäkt räknas avdrag för egenavgifter som har återförts
enligt punkt 19 av anvisningarna till 23 § samt -- i den mån avdrag
har medgetts för avgifterna vid beräkning av inkomsten av
förvärvskällan -- egenavgifter som har fallit bort. Lag (1994:487).
14. Har sådan speciell skatt, avgift eller ränta, för vilken avdrag
åtnjutits i förvärvskälla vid tidigare års taxering, restituerats,
avkortats eller avskrivits, utgör det restituerade, avkortade eller
avskrivna beloppet intäkt i den förvärvskälla där avdraget åtnjutits.
Lag (1990:650).
15. Ersättning för kostnader som en arbetsgivare får från en
pensions- eller personalstiftelse skall tas upp som intäkt om
avdrag för avsättning till stiftelsen medgetts.
Om den i balansräkningen gjorda avsättningen avseende sådana
pensionsutfästelser, för vilkas tryggande avdragsrätt följer av
punkterna 20 b-e av anvisningarna till 23 §, uppgår till ett
lägre belopp vid beskattningsårets utgång än den motsvarande
avsättningen vid det föregående beskattningsårets utgång, skall
skillnaden tas upp som intäkt.
Om det finns disponibla pensionsmedel vid beskattningsårets
utgång skall den i föregående stycke nämnda intäkten dock tas
upp till lägst summan av
dels tio procent av de disponibla pensionsmedlen vid det
föregående beskattningsårets utgång,
dels under beskattningsåret gjorda avdrag för premier för
pensionsförsäkringar, lämnad ersättning för av annan övertagen
pensionsutfästelse och avsättning till pensionsstiftelse till
den del dessa avdrag avser samma pensionsutfästelser som
omfattas av avsättningen i balansräkningen.
Om beskattning sker enligt tredje stycket, skall senare
minskningar av avsättningen i balansräkningen inte tas upp som
intäkt till den del minskningarna motsvarar de belopp som redan
tagits upp som intäkt.
Med disponibla pensionsmedel avses skillnaden mellan
1. den i balansräkningen med avdragsrätt gjorda avsättningen
vid det föregående beskattningsårets utgång ökad med
förmögenheten vid beskatt-ningsårets utgång i pensionsstiftelse
som tryggar samma pensionsutfästel-ser, och
2. pensionsreserven vid beskattningsårets utgång för sådana
pensionsutfästelser som avses i 1, till den del dessa inte är
tryggade genom pensionsförsäkring, ökad med medel som då står
kvar i stiftelsen och för vilka avdrag inte har medgetts vid
avsättningen.
Disponibla pensionsmedel skall dock aldrig anses uppgå till
högre belopp än vad som motsvarar den i balansräkningen med
avdragsrätt gjorda avsätt-ningen vid det föregående
beskattningsårets utgång.
Vid tillämpningen av femte stycket 1 skall förmögenhet i
pensionsstiftel-se tas upp till ett belopp som motsvarar 80
procent av kapitalunderlaget enligt lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel.
Ersättning som en skattskyldig får för att ta över ansvaret för
pensionsutfästelser skall tas upp som intäkt.
Om en arbetsgivare upphör med sin näringsverksamhet, skall
disponibla pensionsmedel tas upp som intäkt för det
beskattningsår då verksamheten upphör.
Om en arbetsgivare träder i likvidation eller om ett dödsbo
efter en arbetsgivare skiftas, skall disponibla pensionsmedel
tas upp som intäkt för det beskattningsår då beslutet om
likvidation fattas eller boet skiftas.
Om en arbetsgivare tryggat pensionsutfästelser enligt en sådan
allmän pensionsplan som avses i punkt 1 sjätte stycket av
anvisningarna till 31 § och planen innehåller bestämmelser om
utjämning av pensionskostnaden mellan olika arbetsgivare, skall
medel som arbetsgivaren tillgodoförs enligt dessa bestämmelser
tas upp som intäkt. Lag (1998:1666).
16. har upphävts genom lag (1993:1541).
17. Till intäkt räknas statligt räntebidrag för bostadsändamål.
Lag (1991:1832).
23 § Från intäkt av näringsverksamhet får avdrag göras för kostnader i
verksamheten på sätt framgår av anvisningarna. Lag (1990:650).
(Se vidare anvisningarna.)
till 23 §
1. Kostnaderna i en näringsverksamhet består bl.a. av
kostnader för personal, anskaffande av varor samt reparation,
underhåll och värdeminskning av anläggningstillgångar. Till
kostnad i näringsverksamhet hänförs även räntor på lån för
anskaffande av inventarier m.m., näringsfastighet och sådan
andel i ekonomisk förening som avses i 2 § 8 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt om innehavet av andelen
betingas av sådan verksamhet.
I fråga om handelsbolag räknas räntor på lån som kostnad i
näringsverksamheten även när detta inte följer av första
stycket. Utgifter i ett handelsbolag för inköp av lottsedlar
eller för andra liknande insatser i lotteri anses inte som
kostnad i verksamheten.
Om den skattskyldige i sina räkenskaper har inräknat sådana
räntor som avses i första och andra styckena i utgiften för
anskaffningen av en tillgång och denna utgift enligt
bestämmelser i denna lag skall das av genom årliga
värdeminskningsavdrag, gäller bestämmelserna om sådana avdrag
även beträffande räntorna.
Till kostnad i näringsverksamhet hänförs vidare, utöver
förluster som avses i punkt 33, andra förluster som har
uppkommit i verksamheten, om inte särskilda skäl mot
avdragsrätt föreligger. I fråga om förlust av kontanta medel
genom brott krävs att den skattskyldige visar att
förutsättningarna för avdrag föreligger. Har förlusten av
kontanta medel uppkommit genom stöld eller rån, medges inte
avdrag med större belopp än vad som motsvarar ett sedvanligt
innehav av kontanter i verksamheten, såvida särskilda skäl inte
föreligger. Lag (1997:851).
2. Har den skattskyldige i en viss förvärvskälla tillgodogjort sig
varor, tillgångar som avses i punkt 1 andra och tredje styckena av
anvisningarna till 22 § eller tjänster från en annan av honom bedriven
förvärvskälla, får det värde som enligt tredje och fjärde styckena
nämnda anvisningspunkt skall tas upp som en intäkt i den förvärvskällan
behandlas som en utgift i den förstnämnda förvärvskällan. Lag
(1990:650).
3. Avdrag som för reparation och underhåll får göras för kostnader för
sådana ändringsarbeten på byggnad som kan normalt påräknas i den
bedrivna verksamheten, som upptagande av nya fönster- och dörröppningar
samt flyttning av innerväggar och inredning i samband med omdisponering
av lokaler. Åtgärder som innebär en väsentlig förändring av fastigheten,
som då ett djurstall eller en verkstadsbyggnad byggs om för att i
stället användas för ett helt annat ändamål, hänförs inte till
reparation och underhåll. Lag (1990:650).
4. Avdrag som för ränta får göras vid återbetalning av statligt
räntebidrag för bostadsändamål.
Avdrag får inte göras för kostnad för reparation och underhåll som
utförts i samband med sådan ombyggnad för vilken statligt räntebidrag
beviljats, till den del kostnaden för reparation och underhåll
tillsammans med ombyggnadskostnaden inte överstiger den i bidragsärendet
godkända eller beräknade kostnaden (bidragsunderlaget).
Om ett beslut fattas som innebär att bidragsunderlaget minskas och skall
på grund härav avdrag medges för kostnad för reparation och underhåll
gäller följande. Har värdeminskningsavdrag enligt bestämmelserna i punkt
6 av anvisningarna tidigare medgetts skall motsvarande belopp avräknas
från de kostnader, för vilka avdrag får ske enligt vad nyss sagts.
Underlaget för beräkning av värdeminskningsavdrag skall därvid minskas
med belopp motsvarande det på vilket avdraget beräknats.
Innebär ett beslut om ändrat bidragsunderlag att avdrag för reparation
eller underhåll för tidigare beskattningsår medgivits med för högt
belopp, skall därav föranledda tillägg till den för tidigare år
fastställda inkomsten och övriga ändringar i stället vidtagas för det
beskattningsår under vilket det nya beslutet meddelats. Lag (1991:1832).
5. Avdrag får inte göras för kostnad för reparation och underhåll av
sådan fastighet som ägs av tre eller flera, antingen direkt eller
indirekt genom handelsbolag, och som inrymmer eller är avsedd att
inrymma bostad i skilda lägenheter åt minst tre delägare (andelshus), i
den mån den på delägare belöpande delen av kostnaden överstiger hans
andel av tio procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret. Lag (1990:650).
6. Utgifter för anskaffande av en byggnad dras av genom årliga
värdeminskningsavdrag. Avdraget beräknas enligt
avskrivningsplan till viss procent för år räknat av byggnadens
anskaffningsvärde. Beräkningen görs från den tidpunkt då
byggnaden har färdigställts. I fråga om en byggnad, som är avsedd
att användas endast ett fåtal år, får dock anskaffningsutgifterna i
sin helhet dras av det år då byggnaden anskaffades.
I anskaffningsvärdet för en byggnad som är avsedd för annat
ändamål än bostadsändamål inräknas inte utgifter för sådana delar
och tillbehör, som är avsedda att direkt tjäna driften
(byggnadsinventarier). I enlighet härmed räknas som
byggnadsinventarier i jordbruk sådana tillgångar som bås, box eller
spilta, båsavskiljare, foderbord, fodergrind, vattenkopp, spaltgolv,
utrustning för skrap- och svämutgödsling med tillhörande
urinbrunn eller gödselbehållare, gödselstad, mjölkningsanläggning,
kylbassäng, pump, sådan ledning för elektrisk ström, vatten eller
avlopp som är avsedd för driften eller fläkt eller
ventilationsanordning. Som byggnadsinventarier räknas också
sådana tillgångar som silo- eller torkanläggning, fast transportör,
hiss eller liknande. I en industribyggnad räknas som
byggnadsinventarier tillgångar avsedda för den industriella driften,
såsom maskiner, anordningar för godstransport som t. ex. räls,
traversbanor och hissar, behållare, ställningar för lagring e. d., samt
anordningar för användningen av dessa tillgångar som t. ex.
särskilda fundament. Som byggnadsinventarier räknas vidare
ledningar för vatten, avlopp m. m., avsedda att direkt tjäna den
industriella driften, och speciella värmeanläggningar,
ventilationsanordningar och särskilda skorstenar för avledande av
gaser och annat som alstras vid produktionen. Som
byggnadsinventarier i en byggnad som är avsedd för affärsändamål
räknas exempelvis hyllor, diskar eller annan butiksinredning,
rulltrappor m. m. Tjänstgör en konstruktion, för vilken ett
byggnadsvärde har fastställts vid fastighetstaxeringen, i sin helhet
eller till viss del som maskin eller redskap, såsom kan vara fallet
med oljecisterner och siloanläggningar, anses en sådan
konstruktion som byggnadsinventarier. Däremot inräknas i
anskaffningsvärdet för en byggnad utgifter för sådana anordningar
som är nödvändiga för byggnadens allmänna användning, såsom
ledning för vatten, avlopp, elektrisk ström eller gas och annan
liknande anordning. Anskaffningsvärdet för en ledning som är
avsedd för såväl en byggnads användning i driften som byggnadens
allmänna användning fördelas mellan byggnadsinventarier och
byggnaden i förhållande till hur stor del av ledningen som tjänar
driften respektive byggnadens allmänna användning. Ledningen
skall dock i sin helhet hänföras till byggnadsinventarier om
utgifterna för ledningen till minst tre fjärdedelar kan anses
hänförliga till driften. Om utgifterna för ledningen till minst tre
fjärdedelar kan anses hänförliga till byggnadens allmänna
användning skall ledningen i sin helhet hänföras till byggnaden.
I fråga om byggnadsinventarier tillämpas de föreskrifter som enligt
punkterna 12--14 gäller för maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier.
Av punkt 7 tredje stycket framgår att utgifter för vissa till marken
hörande anordningar inräknas i anskaffningsvärdet för en byggnad.
Har en byggnad uppförts av den skattskyldige, är byggnadens
anskaffningsvärde den skattskyldiges utgifter för uppförande av
byggnaden. Till anskaffningsvärdet hänförs även utgifter för till-
eller ombyggnad samt värde av byggnad som enligt punkt 8 av
anvisningarna till 22 § utgör intäkt av näringsverksamhet för
fastighetsägaren. Till anskaffningsvärdet hänförs vidare utgifter för
reparation och underhåll för vilka avdrag inte medges på grund av
föreskrifterna i punkt 4 eller 5 och för vilka bidrag inte har utgått.
Har en byggnad förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång, skall den verkliga utgiften utgöra anskaffningsvärdet. Har
byggnader förvärvats tillsammans med den mark på vilka de är
belägna, anses så stor del av vederlaget för fastigheten -- i
förekommande fall efter avdrag för egendom som avses i 2 kap. 3 §
jordabalken -- belöpa på särskilda byggnader eller byggnadsbestånd
som det vid fastighetstaxeringen fastställda eller med tillämpning
härav beräknade värdet av skilda byggnader eller byggnadsbestånd
utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Vad som enligt denna
beräkning anses belöpa på byggnader kan även innefatta
byggnadsinventarier. Vederlaget för byggnadsinventarier skall
avräknas, varefter anskaffningsvärdet för byggnader erhålls. Det
sammanlagda anskaffningsvärdet för byggnaderna får jämkas om
den del av vederlaget för fastigheten som enligt denna beräkning
inte anses belöpa på byggnaderna jämte byggnadsinventarier visas
mera avsevärt över- eller understiga värdet av mark, växande skog,
naturtillgångar, särskilda förmåner m. m. som har förvärvats. Har
den skattskyldige eller någon, som står honom nära, vidtagit
åtgärder för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett
högre anskaffningsvärde än som synes rimligt och kan det antas att
detta har skett för att åt någon av dem bereda obehörig förmån i
beskattningsavseende, skall anskaffningsvärdet i skälig mån
jämkas.
Övergår en byggnad till en ny ägare på annat sätt än genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång, får den nye ägaren göra de
värdeminskningsavdrag på byggnaden som skulle ha tillkommit
den förre ägaren om denne fortfarande hade ägt byggnaden.
Procentsatsen för värdeminskningsavdrag i fråga om en byggnad
bestäms med hänsyn till den tid byggnaden anses kunna utnyttjas.
Därvid skall beaktas även sådana omständigheter som att
byggnadens användningstid kan antas komma att röna inflytande
av framtida rationaliseringar, teknikens utveckling, omläggning av
verksamhet och liknande förhållanden. Är på grund av särskilda
omständigheter av annan art än nyss nämnts byggnadens värde för
verksamheten begränsat till förhållandevis kort tid, skall hänsyn tas
även till detta. Så kan vara fallet exempelvis då fråga är om en
byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet eller då en
byggnad, som är belägen på annans mark och som används i
verksamhet, vid nyttjanderättens upphörande inte skall lösas av
fastighetsägaren.
Har en byggnad varit att hänföra till privatbostad under tidigare
beskattningsår och sker inte avskattning enligt 3 § 1 mom. fjärde
stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall avdrag för
värdeminskning anses ha medgetts med 1,5 procent av
anskaffningsvärdet för varje sådant beskattningsår.
Utrangeras en byggnad, får avdrag göras för vad som återstår
oavskrivet av anskaffningsvärdet i den mån beloppet överstiger vad
som inflyter genom avyttring av byggnadsmaterial e. d. i samband
med utrangeringen. Lag (1994:1855).
7. Utgifter för anskaffande av en markanläggning på en
fastighet, avsedd för användning i ägarens näringsverksamhet, dras
-- om annat inte följer av punkt 8 andra stycket -- av genom årliga
värdeminskningsavdrag. Avdrag medges, om inte annat följer av
andra eller femte stycket, endast för sådana utgifter som har
bestritts av den skattskyldige själv och endast om utgifterna avser
arbeten som har utförts under tid då han har ägt fastigheten.
Avdraget beräknas enligt avskrivningsplan till 10 procent för år
räknat av anskaffningsvärdet av täckdiken och skogsvägar och till 5
procent för år räknat av anskaffningsvärdet av andra
markanläggningar. Beräkningen görs från den tidpunkt då
anläggningen har färdigställts. I fråga om en anläggning, som är
avsedd att användas endast ett fåtal år, får dock
anskaffningsutgifterna i sin helhet dras av det år då anläggningen
anskaffades.
Till markanläggning hänförs sådant markarbete som behövs för att
marken skall göras plan eller fast, såsom röjning, schaktning,
rivning av byggnad eller annat som tidigare har funnits på
fastigheten, uppförande av stödmurar och torrläggning av marken.
Till markanläggning hänförs också olika anordningar såsom vägar,
kanaler, hamninlopp och andra tillfarter, körplaner,
parkeringsplatser, fotbollsplaner och tennisbanor eller därmed
jämförliga anläggningar för personal, planteringar e. d., täckdike,
öppet dike, invallnings- och vattenavledningsföretag, mark- eller
skogsväg samt, i den mån de inte vid fastighetstaxering är att
hänföra till byggnad, även brunnar, källare och tunnlar e. d. Till
anskaffningsvärdet för markanläggning hänförs även värdet av en
markanläggning som enligt punkt 8 av anvisningarna till 22 § utgör
intäkt av näringsverksamhet för fastighetsägaren. I
anskaffningsvärdet får inräknas utgifter för iståndsättande och
omläggning av ett förut anlagt täckdike. I täckdike inbegrips täckt
avlopp i direkt anslutning till ett täckdike.
Till markanläggning hänförs inte sådana anordningar som är
avsedda att användas tillsammans med vissa maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier i näringsverksamhet
eller sådana inventarier som används för viss verksamhet såsom
fundament e. d., industrispår, traversbanor, gödselbassäng som är
belägen utanför djurstall, urinbrunn eller liknande anordning samt
ledningar för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas m. m.
(markinventarier). Till markinventarier hänförs också stängsel och
andra jämförliga avspärrningsanordningar. Anskaffningsvärdet för
en ledning som är avsedd för såväl den på fastigheten bedrivna
verksamheten som en byggnads allmänna användning fördelas
mellan markinventarier och byggnaden i förhållande till hur stor
del av ledningen som tjänar den på fastigheten bedrivna
verksamheten respektive byggnadens allmänna användning.
Ledningen skall dock i sin helhet hänföras till markinventarier om
utgifterna för ledningen till minst tre fjärdedelar kan anses
hänförliga till den på fastigheten bedrivna verksamheten. Om
utgifterna till minst tre fjärdedelar kan anses hänförliga till
byggnadens allmänna användning skall ledningen i sin helhet
hänföras till byggnaden.
I fråga om markinventarier tillämpas de föreskrifter som enligt
punkterna 12--14 gäller för maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier.
Övergår en fastighet till en ny ägare på annat sätt än genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång, får den nye ägaren göra de
värdeminskningsavdrag för markanläggning som skulle ha
tillkommit den förre ägaren om denne fortfarande hade ägt
fastigheten.
Övergår en fastighet till en ny ägare genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, får överlåtaren det år då överlåtelsen sker göra
avdrag för den del av anskaffningsvärdet för vilken han inte
tidigare har medgetts avdrag. Vad nu sagts gäller även när den på
fastigheten bedrivna verksamheten läggs ned och fastighetens
markanläggningar på grund därav saknar värde för fastighetens
ägare.
Har en markanläggning tillhört privatbostadsfastighet under
tidigare beskattningsår och sker inte avskattning enligt 3 § 1 mom.
fjärde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall avdrag
för värdeminskning ansetts ha medgetts för varje sådant
beskattningsår. Lag (1994:1855).
8. Utgifter för inköp och plantering av träd och buskar för frukt- eller
bärodling får efter den skattskyldiges eget val dras av antingen
omedelbart eller genom årliga värdeminskningsavdrag.
Värdeminskningsavdraget beräknas enligt avskrivningsplan till viss
procent för år räknat av odlingens anskaffningsvärde. Beräkningen görs
från den tidpunkt då odlingen har färdigställts. Procentsatsen för
värdeminskningsavdrag bestäms efter den tid odlingen beräknas vara
ekonomiskt användbar. Föreskrifterna i punkt 7 femte och sjätte styckena
skall tillämpas.
Avdrag får göras omedelbart för utgifter för anläggning av ny skog och
för dikning som främjar skogsbruk. Lag (1990:650).
9. Avdrag på grund av avyttring av skog på fastighet som är
taxerad som lantbruksenhet (skogsavdrag) medges enligt
bestämmelserna i denna anvisningspunkt. Bedömningen av rätten
till avdrag sker med utgångspunkt i skogens anskaffningsvärde och
gällande ingångsvärde. Med anskaffningsvärde avses det värde som
belöper på skog och skogsmark vid förvärv av fastighet som är
taxerad som lantbruksenhet. Med gällande ingångsvärde avses
anskaffningsvärdet minskat med avdrag som har medgetts enligt
denna anvisningspunkt. I punkt 10 föreskrivs hur
anskaffningsvärdet och det gällande ingångsvärdet beräknas. Med
avdragsgrundande skogsintäkt avses ett belopp som motsvarar
summan av beskattningsårets hela intäkt på grund av upplåtelse av
avverkningsrätt och 60 procent av beskattningsårets intäkt på
grund av avyttrade skogsprodukter eller på grund av att den
skattskyldige har tillgodogjort sig skogsprodukter för eget bruk eller
i annan förvärvskälla.
Fysisk person får under innehavstiden avdrag med högst 50 procent
av anskaffningsvärdet. Vid taxeringen för visst beskattningsår
medges avdrag med högst halva den avdragsgrundande
skogsintäkten.
Har fysisk person förvärvat fastigheten genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång eller genom fastighetsreglering eller
klyvning och visar han genom intyg från länsstyrelse eller på annat
sätt att förvärvet utgör ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre
rationalisering (rationaliseringsförvärv), medges avdrag med högst
hela den avdragsgrundande skogsintäkten. Sådant avdrag medges
endast vid taxeringen för det beskattningsår under vilket
fastigheten har förvärvats och för de därpå följande fem
beskattningsåren. Vid fastighetsreglering och klyvning räknas som
förvärvstidpunkt den tidpunkt för tillträde som gäller enligt
fastighetsbildningslagen (1970:988) eller, om den skattskyldige har
yrkat det och fastighetsbildning sökts, den tidpunkt för tillträde
som gäller enligt skriftligt avtal. Det sammanlagda avdragsbeloppet
enligt detta stycke får inte överstiga 50 procent av det
anskaffningsvärde som belöper på rationaliseringsförvärvet.
Dödsbo får, såvitt gäller fastighet som vid dödsfallet ägdes av den
avlidne, avdrag enligt de bestämmelser som skulle ha gällt för den
avlidne.
Har fastigheten förvärvats av juridisk person medges avdrag under
innehavstiden med högst 25 procent av anskaffningsvärdet. Vid
taxeringen för visst beskattningsår medges avdrag med högst halva
den avdragsgrundande skogsintäkten. Vad som sägs i detta stycke
gäller dock inte dödsbo i sådant fall som avses i det föregående
stycket.
I fråga om handelsbolag beräknas avdraget för bolaget.
Rätt till avdrag föreligger inte såvitt gäller intäkt som den
skattskyldige tar upp till beskattning efter det att all skogsmark,
som ingår i förvärvskällan, har förvärvats av ny ägare.
Avdrag medges vid taxeringen endast med helt hundratal kronor
och inte med lägre belopp än 15 000 kronor. Bedrivs skogsbruk i
form av enkelt bolag eller under samäganderätt får dock, såvida ett
för hela den gemensamt bedrivna verksamheten beräknat avdrag
hade uppgått till minst 15 000 kronor, avdraget för varje delägare
uppgå till lägst 3 000 kronor. Lag (1993:1541).
10. Har fastighet som är taxerad som lantbruksenhet förvärvats
genom köp, byte eller därmed jämförligt fång anses -- om annat ej
följer av detta stycke eller tredje stycket sista meningen -- som
anskaffningsvärde enligt punkt 9 så stor del av vederlaget för
fastigheten som den del av fastighetens taxeringsvärde som avser
skogsmark med växande skog och markanläggningar som används
eller behövs för skogsbruk utgör av hela taxeringsvärdet vid
förvärvstillfället. Kan detta beräkningssätt inte tillämpas eller är
det uppenbart att det skulle ge ett värde som avviker från det
verkliga vederlaget för skog och skogsmark, tas som
anskaffningsvärde upp ett belopp som kan anses svara mot det
verkliga vederlaget. Vad sist sagts gäller också för vederlag som
utgår vid fastighetsreglering eller klyvning på grund av att värdet av
den skog och skogsmark som har tillagts den skattskyldige
överstiger värdet av den skog och skogsmark som har frångått
honom.
I fråga om rationaliseringsförvärv får i anskaffningsvärdet, förutom
vederlaget för skog och skogsmark, också inräknas den del av
övriga kostnader med anledning av förvärvet som belöper på den
förvärvade skogen och skogsmarken.
Har fastighet förvärvats genom annat fång än som sägs i första
stycket gäller följande. Omfattar förvärvet all skogsmark i den
föregående ägarens förvärvskälla, övertar den nye ägaren den
föregående ägarens anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde.
Omfattar förvärvet endast en del av skogsmarken, anses som
anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde för den nye ägaren så
stor del av den föregående ägarens anskaffningsvärde och gällande
ingångsvärde som värdet av den förvärvade skogen och
skogsmarken utgör av värdet av all skog och skogsmark i
förvärvskällan vid förvärvstillfället. Omfattar förvärvet mindre än
20 procent av värdet av all skog och skogsmark i förvärvskällan,
och är inte fråga om ideell andel av fastighet, får den nye ägaren
dock inte något anskaffningsvärde eller gällande ingångsvärde. Vad
som sägs i detta stycke gäller också om ett företag har förvärvat
fastigheten från ett annat företag inom samma koncern.
Skattskyldig, som har förvärvat fastighet på sätt som anges i det
föregående stycket, skall vid tillämpning av punkt 9 anses ha
medgetts avdrag med det belopp varmed hans anskaffningsvärde
vid förvärvstillfället överstigit hans gällande ingångsvärde.
Har del av den skattskyldiges skogsmark förvärvats av ny ägare,
anses den skattskyldiges anskaffningsvärde och gällande
ingångsvärde ha minskat i samma proportion som minskningen av
värdet av förvärvskällans skog och skogsmark. Omfattar förvärvet
mindre än 20 procent av värdet av förvärvskällans skog och
skogsmark, och är inte fråga om ideell andel av fastighet, reduceras
dock inte den skattskyldiges anskaffningsvärde och gällande
ingångsvärde. Vad som sägs i detta stycke gäller också om värdet av
fastighetens skog och skogsmark minskas på grund av
fastighetsreglering eller klyvning.
Har sådan ersättning som avses i 25 § 2 mom. andra eller tredje
stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt erhållits för skog
och skogsmark, anses vid tillämpningen av det föregående stycket
som om den ifrågavarande skogen och skogsmarken har förvärvats
av ny ägare.
Något anskaffningsvärde eller gällande ingångsvärde beräknas inte
för fastighet som utgör omsättningstillgång i näringsverksamhet.
Bestämmelserna i femte stycket gäller också i fall då fastighet enligt
punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till 21 § har blivit
omsättningstillgång i en av den skattskyldige bedriven tomtrörelse.
Sådan fastighet skall därvid anses ha förvärvats av ny ägare.
Lag (1994:1912).
11. Avdrag för substansminskning på grund av utvinning av
naturtillgångar samt avdrag för avsättning som avser framtida
substansminskning på grund av sådan utvinning medges enligt
bestämmelserna i denna anvisningspunkt.
För inträdd substansminskning medges avdrag vid taxeringen för
ett visst beskattningsår med högst ett belopp som, tillsammans
med de avdrag som har medgetts för tidigare beskattningsår,
motsvarar den del av anskaffningsvärdet för hela tillgången som
belöper på utvinningen före beskattningsårets utgång.
Har den skattskyldige genom skriftligt avtal upplåtit rätt till
utvinning och har han uppburit förskottsbetalning för utvin-
ningen, får han göra avdrag för belopp som i räkenskaperna har
avsatts för framtida substansminskning. Vid taxeringen för ett
visst beskattningsår medges avdrag med högst ett belopp motsva-
rande den del av anskaffningsvärdet för hela naturtillgången
som kan anses belöpa på den framtida utvinning för vilken
förskottsbetalning har erhållits. Avdraget skall återföras till
beskattning nästföljande beskattningsår.
Avdrag enligt föregående stycke medges dock inte om
upplåtelseavtalet har ingåtts mellan varandra närstående
personer eller mellan näringsidkare som har intressegemenskap
(moder- och dotterföretag eller företag under i huvudsak
gemensam ledning). Som närstående till fysisk person räknas
dels personer som anges i punkt 14 sjunde stycket av
anvisningarna till 32 §, dels sådana fåmansföretag och
fåmansägda handelsbolag som avses i första och tredje styckena
av nämnda anvisningspunkt och i vilka den fysiska personen
eller någon honom närstående person är företagsledare eller -
direkt eller genom förmedling av juridisk person - äger aktier
eller andelar.
Anskaffningsvärdet för en naturtillgång beräknas med utgångs-
punkt i den skattskyldiges faktiska utgift för förvärvet eller,
om fastigheten har förvärvats på annat sätt än genom köp, byte
eller något därmed jämförligt fång, den faktiska utgiften vid
det närmast föregående köpet, bytet eller därmed jämförliga
fånget. Begär den skattskyldige det, skall dock till utgångs-
punkt tas det belopp varmed den skattskyldige skulle få avdrag
enligt 25 § 3-6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
om han vid tidpunkten för utvinningens början hade avyttrat
täktmarken för ett vederlag som motsvarar dess allmänna
saluvärde vid nämnda tidpunkt. Beräkning enligt nämnda moment
får dock inte leda till att den till förvärvet hänförliga delen
av anskaffningsvärdet tas upp till högre belopp än vad som
motsvarar 75 procent av täktmarkens allmänna saluvärde vid
tidpunkten i fråga. Har tillstånd enligt lag givits för
utvinning av tillgången, beräknas anskaffningsvärdet endast för
det område som omfattas av tillståndet och - vid tillämpning av
andra och tredje meningarna - på grundval av förhållandena vid
tidpunkten för utvinningens början på detta område.
I anskaffningsvärdet inräknas, förutom belopp som har beräknats
enligt föregående stycke, även utgifter för tillgångens
exploatering i den mån utgifterna inte har fått dras av som
kostnad i den löpande driften och inte heller har beaktats vid
beräkning enligt 25 § 3-6 mom. lagen om statlig inkomstskatt.
Om en fastighet, på vilken en naturtillgång har börjat uttas,
har övergått till en ny ägare på annat sätt än genom köp, byte
eller något därmed jämförligt fång, får den nye ägaren till-
godoräkna sig endast de avdrag för substansminskning på fastig-
heten som skulle ha tillkommit den förre ägaren, om denne
fortfarande hade ägt fastigheten.
Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna anvisningspunkt
skall en fastighetsägare, som har upplåtit nyttjanderätt till
täktmark mot engångsersättning, utan hinder av vad som före-
skrivs i 4 § jämförd med 1 kap. 5 § första stycket f fastig-
hetstaxeringslagen (1979:1152), betraktas som ägare till marken
även efter det att upplåtelsen har skett. Lag (1999:1149).
12. Utgifter för anskaffande av maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier dras i regel av genom årliga
värdeminskningsavdrag enligt bestämmelserna om räkenskapsenlig
avskrivning i punkt 13 eller om restvärdeavskrivning i punkt 14.
Kan inventariernas ekonomiska livslängd antas uppgå till högst tre
år, får emellertid hela utgiften för deras anskaffande dras av under
anskaffningsåret. Omedelbart avdrag får även ske i fråga om
inventarier av mindre värde.
Regler om avdrag avseende beställda men inte levererade
inventarier (kontraktsavskrivning) finns i punkt 2 femte stycket av
anvisningarna till 24 §.
Har den skattskyldige yrkat avdrag för värdeminskning av
inventarier, skall avdraget anses medgivet i den mån det har
medfört att den taxerade inkomsten har beräknats till lägre belopp
än annars skulle ha skett eller medfört en ökning av underskott.
Inventariernas anskaffningsvärde minskat med medgivna
värdeminskningsavdrag utgör det skattemässiga restvärdet.
Hör ett byggnads- eller markinventarium till fastighet som utgjort
privatbostadsfastighet under det beskattningsår som närmast
föregått det aktuella beskattningsåret och sker inte avskattning
enligt 3 § 1 mom. fjärde stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt utgörs inventariets skattemässiga restvärde av
anskaffningsvärdet minskat med 20 procent av samma värde för
varje beskattningsår, dock högst fem, som den skattskyldige
innehaft inventariet och fastigheten utgjort privatbostadsfastighet.
Detsamma gäller i fråga om del av fastighet. Lag (1994:1855).
13. Skattskyldig har rätt till avdrag för värdeminskning av
sina inven-tarier enligt reglerna i denna anvisningspunkt om
räkenskapsenlig avskrivning. Som förutsättning för detta gäller
a) att den skattskyldige har haft ordnad bokföring som avslutas
med årsbokslut;
b) att avdraget motsvarar avskrivningen i räkenskaperna;
c) att tillfredsställande utredning föreligger om
inventariernas skattemässiga restvärde;
d) att inventarierna och avskrivna belopp redovisas på ett
sådant sätt i den skattskyldiges räkenskaper och i företedd
utredning att trygghet föreligger att vinster vid avyttring av
tillgångarna inte undgår beskattning; samt
e) att - om den skattskyldige inte upprättat årsbokslut för det
närmast föregående räkenskapsåret - det bokförda värdet av
inventarierna före avskrivning bestämts med utgångspunkt i
inventariernas skattemässiga restvärde vid beskattningsårets
ingång.
Som anskaffningsvärde för inventarier skall anses, då
inventarierna har förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, den verkliga utgiften för deras anskaffande,
och, då inventarierna har förvärvats på annat sätt, deras
marknadsvärde vid tiden för förvärvet. Har inventarierna ingått
i en näringsverksamhet, som den skattskyldige har förvärvat
genom bodelning med anledning av makes död eller genom arv
eller testamente, skall, om inte särskilda omständigheter
föranleder annat, som anskaffningsvärde för inventarierna anses
det för den tidigare ägaren gällande skattemässiga restvärdet.
Har den skattskyldige eller någon, som står honom nära,
vidtagit åtgärd för att den skattskyldige skall kunna
tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde än som synes
rimligt och kan det antas att detta har skett för att bereda
obehörig förmån i beskattningsavseende åt någon av dem, skall
anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.
Har skattskyldig medgivits avdrag för kontraktsavskrivning
avseende inventarier, som har anskaffats under
beskattningsåret, skall som anskaffningsvärde anses den
verkliga utgiften minskad med det tidigare medgivna avdraget.
Avdrag för avskrivning får för visst beskattningsår göras med
högst 30 procent för år räknat av summan av bokfört värde på
inventarierna enligt balansräkningen för närmast föregående
räkenskapsår och anskaffningsvärdet på sådana under
beskattningsåret anskaffade inventarier, vilka vid
beskattningsårets utgång fortfarande tillhörde
näringsverksamheten. Vad nu sagts gäller oavsett när under
beskattningsåret inventarierna har anskaffats.
Har inventarier, som har anskaffats före beskattningsårets
ingång, avyttrats under beskattningsåret eller har den
skattskyldige rätt till försäkringsersättning för inventarier,
som har gått förlorade under beskattningsåret, medges ett
särskilt avdrag med belopp motsvarande den i anledning av
avyttringen eller försäkringsfallet uppkomna intäkten. Avdraget
får dock inte överstiga underlaget för beräkning av avdrag
enligt fjärde stycket. Har den skattskyldige fått avdrag som nu
sagts skall nämnda underlag fastställas till motsvarande lägre
belopp.
Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög utgift
för inventarier berott på att de skall utnyttjas för ett
särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur, som väntas
bli endast tillfällig, eller av annan liknande omständighet,
medges för det beskattningsår, varunder inventarierna har
anskaffats, avdrag för sådant överpris eller sådan merutgift.
Om avdrag som nu sagts har medgivits, skall avdrag enligt
bestämmelserna i fjärde stycket beräknas på därefter
återstående del av anskaffningsvärdet.
Oavsett vad ovan föreskrivs får avdrag för avskrivning medges
med belopp som erfordras för att det bokförda värdet inte skall
överstiga anskaffningsvärdet av samtliga inventarier, vilka vid
beskattningsårets utgång tillhörde näringsverksamheten, sedan
från detta värde har avräknats en beräknad årlig avskrivning av
20 procent. Visar den skattskyldige att inventariernas verkliga
värde understiger även ett sålunda beräknat värde, medges
avdrag för den ytterligare avskrivning som motiveras av detta.
Då inventarier, som har anskaffats under beskattningsåret,
avyttras, förloras eller utrangeras under samma år, medges
avdrag för anskaffningsvärdet. Med avyttring likställs att
inventarier tas ut ur näringsverksamheten för att tillföras
annan förvärvskälla eller för att användas för annat ändamål.
Av bestämmelserna i 22 § med anvisningar framgår att belopp,
som erhålls vid avyttring av inventarier, i sin helhet skall
tas upp som intäkt av näringsverksamhet.
Har skattskyldig gjort avskrivning med större belopp i
räkenskaperna än han får dra av vid taxeringen, föranleder inte
detta att det värde, på vilket räkenskapsenlig avskrivning
beräknas, påverkas. Det överskjutande beloppet får i stället
dras av genom årlig avskrivning efter 20 procent för helt år,
räknat från och med beskattningsåret efter det under vilket
avskrivningen i fråga verkställdes.
Den omständigheten att vid tillämpning av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma med avskrivning
enligt räkenskaperna utgör inte hinder för skattskyldig att
efter övergång till räkenskapsenlig avskrivning utöver avdrag
enligt räkenskaperna tillgodogöra sig avdrag för sådana
avskrivningar, som har gjorts i räkenskaperna före övergången
men inte har föranlett avdrag vid beskattningen. Avdrag för
sådant belopp görs genom årlig avskrivning efter 20 procent för
helt år.
Har skattskyldig före övergång till räkenskapsenlig avskrivning
tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag vid taxeringen än
enligt räkenskaperna, skall, för åstadkommande av
överensstämmelse mellan inventariernas bokförda värde och deras
skattemässiga restvärde, det belopp, varmed inventariernas
skattemässiga restvärde understiger det bokförda värdet, tas
upp som skattepliktig intäkt under det första beskattningsår,
för vilket räkenskapsenlig avskrivning gäller, eller, om den
skattskyldige begär det, med en tredjedel för nämnda
beskattningsår och vart och ett av de två närmast följande
åren. Lag (1998:1604).
14. Vid restvärdeavskrivning medges den skattskyldige avdrag för visst
beskattningsår med högst 25 procent för år räknat av
avskrivningsunderlaget för maskiner och andra inventarier.
Avskrivningsunderlaget utgörs av inventariernas skattemässiga restvärde
vid utgången av det närmast föregående beskattningsåret med tillägg av
anskaffningsvärdet för inventarier, som har anskaffats under
beskattningsåret och som vid utgången av detta fortfarande tillhörde
näringsverksamheten, och med avdrag för belopp motsvarande vad som utgör
intäkt i form av vederlag eller försäkringsersättning för inventarier
som har anskaffats före beskattningsårets ingång och som har avyttrats
eller förlorats under beskattningsåret.
Visar den skattskyldige att inventariernas verkliga värde understiger
det skattemässiga restvärdet efter avdrag enligt bestämmelserna i första
stycket, medges det ytterligare avdrag som motiveras av detta.
Vad som föreskrivs om räkenskapsenlig avskrivning i punkt 13 andra och
tredje samt femte, sjätte och åttonde styckena gäller i tillämpliga
delar också i fråga om restvärdeavskrivning. Lag (1990:650).
15. Har en arrendator eller en annan nyttjanderättshavare haft utgifter
för ny-, till- eller ombyggnad eller annan därmed jämförlig förbättring
av en fastighet, som han innehar med nyttjanderätt, och blir
fastighetsägaren omedelbart ägare till vad som har utförts, får
nyttjanderättshavaren dra av dessa utgifter genom årliga
värdeminskningsavdrag. Avdraget beräknas enligt avskrivningsplan till 10
procent för år räknat av anskaffningsvärdet av täckdiken och till 5
procent för år räknat av anskaffningsvärdet av andra markanläggningar
eller av byggnader. I fråga om byggnader eller markanläggningar, som är
avsedda att användas endast ett fåtal år, får dock
anskaffningsutgifterna i sin helhet dras av det år då tillgången
anskaffades.
Har en arrendator eller en annan nyttjanderättshavare haft utgifter för
anskaffande av byggnadsinventarier, markinventarier eller maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som han innehar med
nyttjanderätt, och blir fastighetsägaren omedelbart ägare till vad som
har anskaffats, får nyttjanderättshavaren dra av dessa utgifter enligt
bestämmelserna i punkterna 12--14.
Har nyttjanderättshavaren erhållit ersättning av fastighetsägaren för
vad som har anskaffats, får nyttjanderättshavaren på en gång göra avdrag
för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, dock inte med
högre belopp än ersättningen. Det beskattningsår då nyttjanderätten
upphör får nyttjanderättshavaren göra avdrag med oavskriven del av
anskaffningsvärdet. Lag (1990:650).
16. Avdrag enligt bestämmelserna i punkterna 13 och 14 får även
göras för utgifter för anskaffning av koncessioner, patent, licenser,
varumärken, hyresrätter, goodwill samt liknande rättigheter. Det är
härvid utan betydelse om näringsidkaren har förvärvat rättigheten för
att utnyttja den vid tillverkning som han bedriver eller om han
tillgodogör sig rättigheten genom att överlåta utnyttjandet av denna
till annan. Lag (1995:1613).
17. Har skattskyldig erlagt anslutningsavgift eller anläggningsbidrag
avseende nyttighet för fastighet, som han äger, och är nyttigheten
knuten till fastigheten och ej till ägaren personligen, får avdrag
härför göras enligt reglerna i punkterna 13 och 14. Lag (1990:650).
18. I fall som avses i punkt 1 andra stycket andra meningen av
anvisningarna till 22 § medges avdrag för fastighetens anskaffningsvärde
eller del därav. Avdraget bestäms enligt 24 och 25 §§ lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt. Lag (1990:650).
19. Avdrag medges för påförda egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter i den mån avgifterna hänför sig
till näringsverksamhet.
Fysisk person får dessutom avdrag för belopp som har avsatts
för att täcka på beskattningsåret belöpande egenavgifter
avseende näringsverksamhet här i riket. Den som enligt
bokföringslagen (1999:1078) är skyldig att upprätta årsbokslut
eller årsredovisning skall ha satt av ett mot avdraget svarande
belopp i räkenskaperna för beskattningsåret. Medgivet avdrag
skall återföras till beskattning nästföljande beskattningsår.
Avdrag enligt andra stycket beräknas på ett underlag som
motsvarar den skattskyldiges inkomst av förvärvskällan,
beräknad enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, före
avdraget, minskad med
1) sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 11 av
anvisningarna till 22 §,
2) intäkt som är att hänföra till inkomst av anställning enligt
2 kap. 3-5, 15 och 16 §§ lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension.
Avdrag enligt andra stycket får uppgå till högst 25 procent av
underlaget, beräknat enligt tredje stycket. I fråga om sådana
inkomster eller skattskyldiga som avses i 2 § lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster får dock
avdraget uppgå till högst 20 procent.
Vad som har sagts i första-fjärde styckena gäller också för en
fysisk person, som är delägare i ett handelsbolag, under
förutsättning att bolaget har haft inkomst av näringsverksamhet
här i riket. Avdrag enligt första och andra styckena skall
därvid göras av delägaren.
Beskattas enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 § en
medhjälpande make för del av inkomst av en verksamhet, som
bedrivs av den andra maken, skall avdrag enligt första och
andra styckena göras särskilt för envar av makarna.
Skattskyldig som har gjort avdrag enligt andra stycket skall
vid självdeklarationen foga uppgifter om avdragets beräkning.
Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt fastställt
formulär. Lag (1999:1082).
20 a. Arbetsgivare får avdrag för belopp som överförs till
personalstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m. m. Lag (1999:1149).
20 b. Arbetsgivares kostnader för att trygga utfästelse om
pension till en arbetstagare
- genom avsättning till pensionsstiftelse enligt lagen
(1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,
- genom avsättning i balansräkning i förening med
kreditförsäkring eller i förening med kommunal eller statlig
borgen eller liknande garanti,
- genom betalning av premie för pensionsförsäkring,
skall dras av i den utsträckning som anges i punkterna 20 c-e.
En pensionsutfästelse skall beaktas endast om en försäkring för
utfästelsen skulle ha varit en sådan pensionsförsäkring som
avses i punkt 1 av anvisningarna till 31 §.
Med avsättning i balansräkning avses särskild redovisning av
pensionsutfästelse under rubriken Avsatt till pensioner enligt
lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan
delpost som avses i 8 a § samma lag.
Kostnader för sådan höjning av pensionsreserven avseende
tidigare med avdragsrätt tryggade pensionsutfästelser som
följer av tillämpade försäkringstekniska beräkningsgrunder
eller som följer av indexering eller annan värdesäkring av
utfästelserna, skall dras av i den utsträckning som anges i
punkt 20 e. Lag (1999:1127).
20 c. Avdrag för kostnader som avses i punkt 20 b första
stycket får inte överstiga 35 procent av lönen och inte heller
10 basbelopp.
Som lön räknas pensionsgrundande ersättning, enligt
pensionsavtal, under beskattningsåret eller under det
föregående beskattningsåret. Med basbelopp avses det för året
före taxeringsåret gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Lag (1998:328).
20 d. Avdrag, för kostnader som avses i punkt 20 b första
stycket och som föranleds av ändring i pensionsavtal eller av
nytt pensionsavtal vid förtida avgång från anställning eller av
att pensionsutfästelserna är otillräckligt tryggade, får, i
annat fall än som avses i punkt 20 f tredje stycket, medges med
ett belopp som svarar mot kostnaden för avtalad pension, dock i
fråga om
1. ålderspension, som skall betalas för tid före 65 års ålder,
högst med ett belopp som svarar mot kostnaden för ålderspension
under den avtalade tiden med
- 80 procent av lönen till den del denna inte överstiger 7,5
basbelopp,
- 70 procent av lönen till den del denna överstiger 7,5 men
inte 20 basbelopp, och
- 40 procent av lönen till den del denna överstiger 20 men inte
30 basbelopp,
2. ålderspension, som skall betalas från tidigast 65 års ålder,
högst med ett belopp som svarar mot kostnaden för livsvarig
ålderspension från den avtalade pensionstidpunkten med
- 20 procent av lönen till den del denna inte överstiger 7,5
basbelopp,
- 70 procent av lönen till den del denna överstiger 7,5 men
inte 20 basbelopp, och
- 40 procent av lönen till den del denna överstiger 20 men inte
30 basbelopp.
Ger pensionsavtalet rätt till ålderspension enligt första
stycket 2 utöver 20 procent av den lön som inte överstiger 7,5
basbelopp, får avdrag göras högst med ett belopp som svarar mot
kostnaden för att uppnå avtalad pensionsnivå, om den
överskjutande pensionen är avsedd att ersätta tilläggspension
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller enligt lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.
I fråga om försäkring, som avses i 2 kap. 3 b § första stycket
3 försäkringsrörelselagen (1982:713) och andra avgiftsbaserade
utfästelser, får avdrag enligt första stycket avseende
ålderspension göras högst med ett belopp som svarar mot
kostnaden för att genom annan pensionsförsäkring än sådan som
avses i nämnda lag uppnå i första stycket 1 och 2 angivna
förmånsnivåer.
Avdragsrätt enligt första stycket 1 och 2 förutsätter full
intjänandetid. Med full intjänandetid avses full intjänandetid
enligt pensionsavtalet, dock lägst 30 år, förutsatt att avtalet
för full pension kräver fortsatt intjänande under anställningen
fram till den avtalade pensionstidpunkten. Om pensionsavtalet
anger annan intjänandetid för full pension eller om
pensionsavtalet saknar bestämmelse om intjänandetid, avses med
full intjänandetid en tid av sammanlagt lägst 30 år fram till
den avtalade pensionstidpunkten. Vid beräkning av
intjänandetiden skall såväl arbetstagarens sammanlagda
anställningstid hos arbetsgivaren som anställningstid hos annan
arbetsgivare medräknas. Om pensionsrätten inte är fullt
intjänad minskas avdragsrätten i den utsträckning som motsvarar
bristen i intjänande.
När avdraget för kostnad för avtalad ålderspension beräknas,
skall värdet av sådan ålderspension för arbetstagaren räknas av
som har tryggats av arbetsgivare under beskattningsåret eller
tidigare i de tryggandeformer som anges i punkt 20 b första
stycket. Värdet av ålderspension för tid före 65 års ålder
skall räknas av från avdrag enligt första stycket 1. Värdet av
ålderspension från tidigast 65 års ålder skall räknas av från
avdrag enligt första stycket 2.
Kostnad för premie för sådan pensionsförsäkring som avses i
punkt 1 andra stycket sista meningen av anvisningarna till 31 §
dras av enligt första stycket, dock högst med belopp som
motsvarar de i 1 och 2 angivna förmånsnivåerna beräknade med
hänsyn till den anställdes senaste lön. Med lön och basbelopp
avses i denna anvisningspunkt detsamma som i punkt 20 c andra
stycket. Lag (1999:1048).
20 e. Avdrag för kostnader för att trygga pensionsutfästelser
enligt punkt 20 b genom avsättning till pensionsstiftelse eller
i balansräkning får inte göras med högre belopp för varje
pensionsberättigad än vad som svarar mot pensionsreserven
avseende med avdragsrätt tryggad pensionsutfästelse.
Pensionsreserven skall beräknas enligt de grunder som anges i
pensionsavtalet. Beräkningen skall dock inte ske med lägre
ränteantagande än som följer av 3 § lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m.m.
För tryggande genom avsättning till pensionsstiftelse får
avdrag göras för vad som sätts av, dock högst med belopp som
krävs för att stiftelsens förmögenhet skall motsvara
pensionsreserven för utfästelser som avses i första stycket.
Stiftelsens förmögenhet skall tas upp till ett belopp som
motsvarar 80 procent av kapitalunderlaget vid ingången eller
utgången av beskattningsåret enligt lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel.
För tryggande genom avsättning i balansräkning får avdrag göras
högst med belopp som motsvarar ökningen av pensionsreserven för
sådana utfästelser som avses i första stycket från det
föregående beskattningsårets utgång till beskattningsårets
utgång.
Om arbetsgivaren har tryggat pensionsutfästelse enligt punkt 20
b genom pensionsförsäkring får avdrag inte göras med högre
belopp än vad som motsvarar premien. Lag (1999:1127).
20 f. Avdrag får göras för ersättning som lämnas till den som
tar över ansvaret för pensionsutfästelser.
Om en arbetsgivare tryggat pensionsutfästelser enligt en sådan
allmän pensionsplan som avses i punkt 1 sjätte stycket av
anvisningarna till 31 § och planen innehåller bestämmelser om
utjämning av pensionskostnaden mellan olika arbetsgivare, får
avdrag göras för avgifter som arbetsgivaren betalar enligt
dessa bestämmelser.
Avdrag får göras, i den utsträckning som anges i punkt 20 e,
för arbetsgivares kostnader för att trygga pensionsutfästelse,
som tidigare har tryggats av arbetsgivaren med avdragsrätt, om
förfarandet innebär att det tidigare tryggandet av utfästelsen
upphör. Har det tidigare tryggandet skett genom avsättning till
pensionsstiftelse, får avdrag göras högst med ett belopp
motsvarande den ersättning för kostnaderna som erhålls från
stiftelsen. Avdrag får även göras, i den utsträckning som anges
i punkt 20 e, för arbetsgivares kostnader för att trygga
pensionsutfästelse, som tidigare har tryggats av annan
arbetsgivare med avdragsrätt och för vilken först nämnda
arbetsgivare har övertagit ansvaret. Lag (1998:1666).
21. Avdrag får göras för avgift för pensionsförsäkring och för
inbetalning på eget pensionssparkonto. Avdraget beräknas på
inkomst av näringsverksamhet och inkomst av kapital i den
omfattning som anges i 46 § 2 mom. första stycket 6 och 7 och
tredje stycket, i punkt 6 första-femte styckena och sjunde
stycket samt i punkt 7 av anvisningarna till 46 §.
22. Regeringen kan förklara att, om förlust på aktier eller andelar
i svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening eller utländskt
bolag med uppgift att driva verksamhet av väsentlig betydelse från
samhällsekonomisk synpunkt framkommer vid avyttring av aktierna eller
andelarna eller vid företagets upplösning, förlusten skall utgöra
avdragsgill omkostnad för ägaren av aktierna eller andelarna. Detsamma
gäller i fråga om långivare beträffande förlust på lån eller dylikt
som han lämnat företaget.
Bestämmelserna i första stycket om förlust tillämpas också på förlust,
som kan beräknas uppkomma. Regeringen bestämmer därvid hur avdraget i
det särskilda fallet skall beräknas. Har skattskyldig fått avdrag som
avses i detta stycke, skall avdraget frånräknas avdragsgill förlust,
som sedermera uppkommer vid avyttring av aktierna eller andelarna eller
vid upplösning av företaget. Uppkommer vinst genom att aktierna eller
andelarna avyttras eller genom att tillskjutet kapital återfås, skall
vinsten tas upp som intäkt hos den som haft vinsten. Lag (1990:650).
23. Avdrag får göras för fastighetsskatt och särskild
löneskatt på pensionskostnader och speciella för
näringsverksamheten utgående skatter och avgifter till det
allmänna. Däremot får svenska allmänna skatter inte dras av (se
20 §). Avdrag får dock göras för mervärdesskatt som har
återförts enligt 9 kap. 5 eller 6 § mervärdesskattelagen
(1994:200) och inbetalats till staten på sätt som anges i 9
kap. 3 § första stycket 2 mervärdesskattelagen.
Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person i
hans egenskap av utövare av viss näringsverksamhet, utgör
avdragsgill omkostnad i näringsverksamheten. Om den ersättning,
som kan komma att utfalla på grund av försäkringen, utgår efter
väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller enligt
grupplivförsäkring för befattningshavare i statens tjänst,
skall dock endast den del av premien som kan anses motsvara
förmåner enligt grupplivförsäkring för nämnda befattningshavare
räknas som omkostnad i näringsverksamheten. Premie för
reseskyddsförsäkring avseende resa i verksamheten utgör
avdragsgill omkostnad i näringsverksamheten.
Bestämmelserna i punkt 6 första stycket av anvisningarna till
33 § om avdrag för avgift till arbetslöshetskassa gäller också
beträffande inkomst av näringsverksamhet.
Bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § om avdrag
för kostnader för resor till och från arbetsplatsen och i 33 §
2 mom. om begränsning i rätten till avdrag för sådana kostnader
gäller också beträffande inkomst av näringsverksamhet. Om den
skattskyldige har kostnader för sådana resor både i
inkomstslaget tjänst och i inkomstslaget näringsverksamhet
skall begränsningen avse de sammanlagda kostnaderna och i
första hand medföra en minskning av avdraget i inkomstslaget
tjänst. Lag (1997:770).
24. Avdrag får ske för kostnad för sådan forskning och sådant
utvecklingsarbete som har eller kan antas få betydelse för den
skattskyldiges näringsverksamhet. Avdrag medges även för kostnad för
erhållande av information om sådan forskning och sådant
utvecklingsarbete. Avser kostnaden anskaffning av sådana tillgångar, för
vilka anskaffningskostnaden enligt bestämmelser i denna lag får dras av
endast genom årlig avskrivning på grund av värdeminskning, gäller dock
bestämmelserna om sådan avskrivning även beträffande den kostnaden. Lag
(1990:650).
25. Avdrag får göras för bidrag som utan villkor lämnas till
regionalt utvecklingsbolag som med stöd av 1 § lagen (1994:77) om
beslutanderätt för regionala utvecklingsbolag har fått rätt att pröva
frågor om stöd till näringsidkare samt till moderbolag till sådant
regionalt utvecklingsbolag. Lag (1994:777).
26. En skattskyldig som driver näringsverksamhet har rätt till avdrag i
efterhand för utgifter i verksamheten före verksamhetens påbörjande.
Avdraget får avse utgifter under det år då verksamheten påbörjades och
det närmast föregående året, såvida rätt till omedelbart avdrag skulle
ha förelegat om verksamheten redan under denna tid haft karaktär av
näringsverksamhet.
Vid beräkningen av avdraget skall utgifterna minskas i den mån
1) avdrag för utgifterna har gjorts i annan förvärvskälla,
2) utgifterna inräknats i anskaffningsvärdet för tillgångar vilka
tillförts näringsverksamheten när denna påbörjades eller
3) inkomster som inte tagits upp till beskattning har uppkommit i
verksamheten under den tid som avses i första stycket.
Avdrag medges endast i den mån den skattskyldige visar att
förutsättningar för avdrag föreligger. Lag (1990:650).
27. Har en för ändamålet särskilt inrättad del av en privatbostad eller
annan bostad använts i innehavarens näringsverksamhet medges avdrag för
skälig del av kostnaderna för bostaden för hyra o. d., värme, vatten och
avlopp samt elektrisk ström. Avdrag medges även för kostnader i övrigt
som är omedelbart betingade av näringsverksamheten.
Även om någon del av bostaden inte särskilt inrättats för
näringsverksamheten medges avdrag för bostadskostnad om arbete utförts i
bostaden minst 800 timmar under beskattningsåret. Vid beräkning av
antalet timmar beaktas endast arbete som det med hänsyn till
verksamhetens art varit motiverat att utföra i bostaden. I timantalet
får jämte arbete för näringsverksamheten även inräknas tillfälligt
arbete som har nära samband med verksamheten men är att hänföra till
tjänst. Arbete som utförts av den skattskyldiges barn tillgodoräknas
endast om barnet fyllt 16 år och arbete som utförts av den
skattskyldiges make endast om makarna drivit verksamheten gemensamt.
Avdrag medges med 2 000 kronor om arbetet utförts i bostad på den
skattskyldiges egen eller hans makes fastighet och med 4 000 kronor i
annat fall. Omfattar beskattningsåret annan tid än tolv månader jämkas
timantalet och avdragsbeloppet med hänsyn härtill. Lag (1990:650).
28. Vid utövande av litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet kan resor ingå som ett naturligt led i verksamheten.
Kostnaderna för sådana resor är avdragsgilla i den mån de inte utgör
personliga levnadskostnader. Lag (1990:650).
29. Yrkesfiskare som under längre tidsperioder personligen bedrivit
fiske har rätt till avdrag för den ökning i levnadskostnaden, som han
haft på grund av att han vistats utom sin vanliga hemort. Rätt till
avdrag föreligger dock endast om resan varit förenad med övernattning
utom hemorten. Lag (1990:650).
30. Skattskyldigs barn, som har fyllt 16 år, taxeras självt för den
inkomst av arbete i näringsverksamheten som barnet kan ha haft i form av
pengar, naturaförmåner eller annat, dock högst för vad som motsvarar
marknadsmässigt vederlag för barnets arbetsinsats. Den skattskyldiges
kostnad får med motsvarande begränsning dras av som driftkostnad. För
lön och underhåll till skattskyldigs barn, som inte har fyllt 16 år, får
avdrag inte göras. Lönen och underhållet skall då inte heller tas upp
som inkomst för barnet. Lag (1990:650).
31. Om brandförsäkring tagits för all framtid, får avdrag för under året
erlagd försäkringspremie ske med 5 procent av dennas belopp, om den
enligt försäkringsavtalet erlägges på en gång.
Om premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet
erlägges under ett bestämt antal år med lika belopp för år räknat, får
för vart och ett av dessa år avdrag ske med så många procent av under
året erlagd premie, som angives i nedanstående tabell:
Det hela antal år, varunder premien enligt försäkringsavtalet
skall erläggas från avtalets avslutande
Avdrag i procent av den för året erlagda premien
högst 4 år 5 %
5 till och med 7 år 10 %
8 " " " 10 " 15 %
11 " " " 13 " 20 %
14 " " " 16 " 25 %
17 " " " 19 " 30 %
20 " " " 23 " 35 %
minst 24 år 40 %
Lag (1990:650).
32. Den som använt egen bil i näringsverksamhet har rätt till
avdrag med 1 krona och 50 öre för varje körd kilometer. Det
sagda gäller inte om bilen utgjort tillgång i
näringsverksamheten.
En sådan delägare i handelsbolag som skall uttagsbeskattas för
bilförmån och som har använt förmånsbilen för resor i
näringsverksamheten har rätt till avdrag för kostnaden för
dieselolja med 50 öre per körd kilometer eller för kostnaden
för annat drivmedel med 80 öre per körd kilometer. Detta gäller
inte om handelsbolaget har betalat kostnaden för drivmedel.
Lag (1997:950).
33. Avdrag medges för förlust vid icke yrkesmässig avyttring
(realisationsförlust) av tillgång eller förpliktelse i fråga om
vilken, om realisationsvinst i stället hade uppkommit, vinsten
skulle ha utgjort intäkt av näringsverksamhet. Vid
inkomstberäkningen i ett handelsbolag begränsas avdraget för
realisationsförlust på sätt anges i 3 § 2 mom. tredje stycket
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt såvida inte innehavet
av tillgången eller förpliktelsen betingas av näringsverksamhet
som bedrivs av den skattskyldige eller annan som med hänsyn
till äganderättsförhållanden eller organisatoriska förhållanden
kan anses stå den skattskyldige nära. Avyttrar ett handelsbolag
en tillgång som avses i 27-31 §§ lagen om statlig inkomstskatt
med realisationsförlust till en juridisk person och är
handelsbolaget och personen moderföretag och dotterföretag
eller står de under i huvudsak gemensam ledning, tillämpas 2 §
4 a mom. den lagen. Lag (1998:1604).
34. Avdrag får inte göras för kostnader för hälso- och sjukvård
eller tandvård som inte är offentligt finansierad utom när
kostnaderna avser en anställd eller en enskild näringsidkare eller en
delägare i handelsbolag som inte omfattas av den offentligt
finansierade vården enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
eller annan författning.
I fråga om kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel
utomlands får avdrag göras under förutsättning att kostnaderna
uppkommit vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands.
Avdrag får göras för kostnader för företagshälsovård, för
vaccinationer som betingas av verksamheten och för sådan nödvändig
tandbehandling som avses i 32 § 3 b mom.
Avdrag får vidare göras för kostnader för arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder, om arbetsgivaren skall svara för dem enligt
22 kap. lagen om allmän försäkring eller om den skattskyldige kan
visa att rehabiliteringen syftar till att den anställde skall kunna
fortsätta att förvärvsarbeta. Avdrag för sådana kostnader får också
göras i en enskild näringsverksamhet eller i ett handelsbolag om den
skattskyldige kan visa att rehabiliteringen syftar till att han skall
kunna fortsätta sitt förvärvsarbete. Avdrag får även göras för
kostnader för förebyggande behandling, om den skattskyldige kan visa
att behandlingen har ett sådant syfte. Lag (1995:651).
24 § Inkomst av näringsverksamhet beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder i den mån dessa inte strider mot bestämmelserna i denna lag.
Lag (1990:650).
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 24 §.
1. För skattskyldig som har haft ordnad bokföring skall
beräkningen av inkomst ske på grundval av hans bokföring med
iakttagande av bestämmelserna i denna anvisningspunkt. Vid
inkomstberäkningen tas hänsyn till in- och utgående lager av
varor, däri inbegripet djur, råmaterial, hel- och halvfabrikat
m.m., till pågående arbeten samt till fordrings- och
skuldposter samt avsättningar. Reserv i lager o.d. får beaktas
endast vid tillämpning av punkt 2 tredje och fjärde styckena.
Värdet av utgående lager, pågående arbeten samt fordrings- och
skuldposter samt avsättningar bestäms med hänsyn till
förhållandena vid beskattningsårets utgång. Som värde av
ingående lager, pågående arbeten samt fordrings- och
skuldposter och avsättningar tas upp värdet av närmast
föregående beskattningsårs utgående lager, pågående arbeten
samt fordrings- och skuldposter och avsättningar.
Har det bokförda resultatet påverkats av att bland intäkterna
har tagits upp belopp, som inte skall beskattas som inkomst,
eller uteslutits belopp, som borde ha medräknats, eller bland
kostnaderna har tagits upp belopp, som inte är avdragsgilla vid
inkomstberäkningen, skall resultatet justeras så att det kan
läggas till grund för inkomstberäkningen enligt denna lag. I de
fall resultatet har påverkats av att lager, pågående arbeten
eller fordringspost har tagits upp med för lågt belopp eller
skuldpost eller avsättningar med för högt belopp skall dock på
yrkande av den skattskyldige justering av det bokförda
resultatet underlåtas i den mån det är uppenbart att denne - i
överensstämmelse med reglerna för inkomstberäkning i denna lag
- genom större avskrivningar på anläggningstillgångar än som
skett skulle ha kunnat redovisa ett lägre resultat än det som
skulle framkomma efter justeringen.
Vid beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder skall
iakttas, att en inkomst skall anses ha åtnjutits under det år,
då den enligt god redovisningssed bör tas upp som intäkt i
räkenskaperna, även om inkomsten ännu inte har uppburits
kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillhanda t.ex. i
form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på
annat härmed jämförligt sätt. Vad som gäller i fråga om
inkomstposterna tillämpas också i fråga om utgiftsposterna. I
fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande
enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det
förfaringssättet, att fordringar tas upp som inkomst under det
år, då de uppkommer, och att räntor hänförs till inkomsten för
det år, på vilket de belöper, i bägge fallen oberoende av om de
verkligen har influtit under nämnda år eller inte. Å andra
sidan bör förskottsvis influtna räntor, som till större eller
mindre del belöper på ett kommande år, till denna del
bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.
Avdrag för ränta på lån ur statens lånefond för lån med
uppskjuten ränta åtnjuts för det år då räntan har betalats.
Vid tillämpning av föregående stycke skall iakttas bl.a. att
värdet av avyttrade varor skall - även om fakturering inte
skett - redovisas som fordran, såvida varorna levererats till
den nye ägaren före årets utgång.
Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning, som
skall erläggas under loppet av flera år, får som intäkt för
varje år tas upp den del av köpeskillingen som influtit under
samma år.
I fråga om avdrag för kostnader för reparation och underhåll av
fastighet gäller även punkt 4 tredje och fjärde styckena av
anvisningarna till 23 §.
Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges
på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning, som inkomst för
ett år beskattat vinst, som i bokföringen framkommer som vinst
först ett senare år, skall vid inkomstberäkningen för det
följande år, då vinsten redovisas i bokföringen, det sistnämnda
årets bokförda resultat justeras på sådant sätt att den redan
beskattade vinsten inte beskattas en gång till.
Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet
ansett att en förlust, som är i och för sig avdragsgill, inte
får beaktas vid inkomstberäkningen för det år då den redovisats
i räkenskaperna eller beskattningsmyndighet i annat fall visst
år frångått den skattskyldiges bokföring på sådant sätt att det
påverkar följande års inkomstberäkning.
Har intäkter eller utgifter avseende viss egendom vid den
närmast föregående taxeringen till statlig inkomstskatt
hänförts till inkomstslaget kapital och sker beskattning vid
den aktuella taxeringen i inkomstslaget näringsverksamhet skall
den skattskyldige ta upp sådana ingående tillgångs- och
skuldposter samt avsättningar som erfordras för att någon
intäkt eller utgift inte skall beskattas två gånger eller
lämnas obeskattad på grund av skiftet av tillämpligt
inkomstslag.
3 § 7-11 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har
motsvarande tillämpning vid beräkning av inkomst av
näringsverksamhet. Vid beräkning av realisationsvinst eller
realisationsförlust som är hänförlig till näringsverksamhet
tillämpas 24 § 1-5 mom., 27 § 1-3 mom., 28 §, 29 § 1 mom., 30 §
1 mom. och 31 § nämnda lag. Lag (1999:1082).
2. Tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning (lager)
får inte tas upp till lägre värde än det lägsta av
anskaffningsvärdet och verkliga värdet. Begreppen
anskaffningsvärde och verkligt värde har den innebörd som anges
i 4 kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen
(1995:1554) eller, i förekommande fall 4 kap. 5 § lagen
(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och
värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag.
Vid bestämmande av lagrets anskaffningsvärde skall de
lagertillgångar, som ligger kvar i den skattskyldiges lager vid
beskattningsårets utgång, anses som de av honom senast
anskaffade eller tillverkade.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får annat
varulager än lager av fastigheter och liknande tillgångar och
lager av aktier, obligationer, lånefordringar och liknande
tillgångar tas upp till lägst 97 procent av det samlade
anskaffningsvärdet.
Djur i jordbruk och renskötsel skall alltid anses som lager.
Sådant lager får inte tas upp till lägre belopp än 85 procent
av den genomsnittliga produktionskostnaden för djur av det slag
och den ålderssammansättning som det är fråga om. Djuren
behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre belopp än
som motsvarar djurens sammanlagda allmänna saluvärde.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer
för varje taxeringsår föreskrifter för beräkning av
produktionskostnaden. Har denna kostnad inte fastställts, t.ex.
i fråga om särskilt dyrbara avelsdjur, får djuret tas upp lägst
till 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och
allmänna saluvärdet.
Nedskrivning av värdet på rättigheter till leverans av
lagertillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt
(kontraktsnedskrivning) får godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag på
balansdagen understiger det kontraherade priset. Beträffande
värdet på rättigheter till leverans av maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt kan avskrivning (kontraktsavskrivning) godkännas
endast i den mån den skattskyldige visar, att inköpspriset för
tillgångar av samma slag på balansdagen understiger det
kontraherade priset.
Förvärvas aktie i svenskt aktiebolag av skattskyldig, som
driver bank- eller annan penningrörelse eller
försäkringsrörelse, eller av annan skattskyldig, för vilken
aktien utgör omsättningstillgång, och är det inte uppenbart att
den skattskyldige därigenom erhåller tillgång av verkligt och
särskilt värde för honom med hänsyn till hans
näringsverksamhet, får sådan nedgång i aktiens värde som beror
på utdelning till den skattskyldige av medel, vilka fanns hos
det utdelande bolaget vid förvärvet och inte motsvarar
tillskjutet belopp, inte föranleda att aktien vid
inkomstberäkningen för den skattskyldige tas upp till lägre
belopp än som motsvarar hans anskaffningskostnad för aktien.
Har denna, innan sådan utdelning skett, tagits upp till lägre
belopp än den skattskyldiges anskaffningskostnad, får aktien
vid utgången av det beskattningsår, under vilket utdelningen
äger rum, inte tas upp till lägre belopp än aktiens värde i
beskattningshänseende vid ingången av samma år med tillägg av
ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan den skattskyldiges
anskaffningskostnad för aktien och nämnda värde, dock högst av
det utdelade beloppet. Sker utdelning utan att det värde för
aktien, som ligger till grund för beräkningen av den
skattskyldiges inkomst, påverkas och medför detta att den
skattskyldige efter överlåtelse av aktien eller upplösning av
bolaget redovisar förlust, skall därifrån avräknas det belopp
som motsvarar utdelningen. Utdelning som avses i detta stycke
anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvarar
tillskjutet belopp. Vad som sägs om aktie i detta stycke gäller
även beträffande andel i ekonomisk förening. Med tillskjutet
belopp avses därvid inbetald insats. Bestämmelserna gäller
också vid förvärv av aktie eller andel i utländsk juridisk
person. I detta fall saknar det betydelse om den skattskyldige
genom förvärvet erhåller en tillgång av verkligt och särskilt
värde.
I fråga om aktier som utgör lager gäller vidare följande. Har
aktier erhållits genom sådan utdelning som avses i 3 § 7 a mom.
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall som
anskaffningsvärde för dessa aktier anses så stor del av
anskaffningsvärdet för aktierna i det utdelande bolaget som
svarar mot förändringen i marknadsvärdet på dessa aktier till
följd av utdelningen. Anskaffningsvärdet för aktierna i det
utdelande bolaget skall minskas i motsvarande mån. För sådana
mottagare som inte äger aktier i det utdelande bolaget skall,
om vederlag erlagts för rätten till utdelning, vederlaget anses
som anskaffningsvärde. I annat fall skall de utdelade aktierna
anses anskaffade utan kostnad. Har aktier erhållits genom sådan
utskiftning som avses i 3 § 8 mom. tredje stycket nämnda lag
skall som anskaffningsvärde för dessa aktier anses
anskaffningsvärdet för andelarna i den förening som skiftat ut
aktierna. Lag (1999:1082).
3. I fråga om skattskyldiga, som bedriver byggnads-, hantverks- eller
anläggningsrörelse eller konsultrörelse, godtas den i räkenskaperna
gjorda redovisningen av pågående arbeten vid inkomsttaxeringen om
redovisningen inte står i strid med bestämmelserna i denna
anvisningspunkt. Utförs de pågående arbetena på löpande räkning gäller
bestämmelserna i tredje, sjunde och åttonde styckena. Beträffande
arbeten, som utförs till fast pris, gäller bestämmelserna i
fjärde--åttonde styckena. Enskild näringsidkare, i vars verksamhet den
årliga bruttoomsättningssumman normalt understiger ett gränsbelopp som
motsvarar 20 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gäller under den sista månaden av räkenskapsåret, får
tillämpa bestämmelserna för arbeten som utförs på löpande räkning även i
fråga om arbeten som utförs till fast pris.
Ett arbete anses utfört på löpande räkning om ersättningen uteslutande
eller så gott som uteslutande fastställs på grundval av ett på förhand
bestämt arvode per tidsenhet, den faktiska tidsåtgången och -- i
förekommande fall -- den skattskyldiges faktiska utgifter för arbetet. I
annat fall anses arbetet utfört till fast pris.
Värdet av pågående arbeten, som utförs på löpande räkning, behöver inte
tas upp som tillgång. I stället skall som intäkt redovisas summan av de
belopp avseende arbetena som den skattskyldige har fakturerat under
beskattningsåret.
Vid värdering av pågående arbeten som utförs till fast pris och för
vilka slutredovisning inte har skett gäller följande. Bestämmelserna i
punkt 2 första och tredje styckena av anvisningarna till 24 § äger
motsvarande tillämpning såvitt gäller byggnads-, hantverks- eller
anläggningsrörelse. I fråga om konsultrörelse äger bestämmelserna i
första stycket av nämnda anvisningspunkt motsvarande tillämpning. Har
den skattskyldige erhållit ersättning för arbete, som avses i detta
stycke, skall beloppet inte redovisas som intäkt utan som en skuld till
den för vars räkning arbetet utförs.
Som kostnad anses inte värdet av den arbetsinsats som utförs av den
skattskyldige, dennes make eller barn under 16 år. Är uppdragstagaren
ett handelsbolag skall som kostnad inte anses värdet av arbetsinsats som
utförs av delägare i bolaget.
Har den skattskyldige åtagit sig att till fast pris utföra visst arbete
för annans räkning skall, såvida intressegemenskap råder mellan den
skattskyldige och uppdragsgivaren och anledning finns att anta att
bestämmelserna ovan i denna anvisningspunkt utnyttjats för att bereda
obehörig skatteförmån åt den skattskyldige eller uppdragsgivaren, nämnda
bestämmelser inte gälla. I nu avsedda fall skall den skattskyldiges
inkomst på grund av arbetena beräknas efter vad som med hänsyn till
omständigheterna framstår som skäligt.
Har den skattskyldige i betydande omfattning underlåtit att slutredovisa
eller fakturera belopp som enligt god redovisningssed hade kunnat
slutredovisas eller faktureras skall som intäkt tas upp de belopp som
skäligen hade kunnat slutredovisas eller faktureras.
Kan den skattskyldige göra sannolikt att det belopp, som enligt
bestämmelserna ovan skall redovisas som intäkt av pågående arbeten,
överstiger vad som kan anses förenligt med god redovisningssed, får
inkomsten i skälig utsträckning jämkas nedåt. Lag (1990:650).
4. Fordringar, skulder och kontanter i utländsk valuta
värderas till kursen vid beskattningsårets utgång. Föreligger
terminskontrakt eller annan liknande valutasäkringsåtgärd får
posten tas upp till det värde som motiveras av valutasäkringen
om samma värde används i bokföringen och en sådan värdering
står i överensstämmelse med god redovisningssed. Lag (1998:1619).
5. Avdrag för framtida garantiutgift får åtnjutas med belopp, som svarar
mot vad som i räkenskaperna för beskattningsåret avsatts för täckande av
risker med anledning av garantiförpliktelse, som utestår vid
beskattningsårets utgång. Avdraget får dock icke överstiga det
sammanlagda beloppet för år räknat av de utgifter till följd av
garantiförpliktelser, som redovisats i räkenskaperna under
beskattningsåret. Avser garantiförpliktelsen tid, som är kortare än två
år, beräknas avdraget högst till belopp som svarar mot så många
tjugofjärdedelar av nyssnämnda sammanlagda belopp av utgifter som den
tid garantiförpliktelsen avser utgör i månader. Brutet månadstal
bortfaller. Avdrag får dock åtnjutas med skäligt belopp om den
skattskyldige visar att betydligt större avdrag för avsättningen än som
skulle medges enligt nyssnämnda föreskrifter är påkallat till följd av
att näringsverksamheten är nystartad,
att garantiförpliktelserna avser ett eller ett fåtal mycket stora
tillverkningsobjekt eller mycket stora arbeten,
att en betydande ökning av de utestående garantiförpliktelsernas
omfattning skett under beskattningsåret,
att produktsammansättningen avsevärt ändrats under beskattningsåret,
att den tid en väsentlig del av utestående garantiförpliktelser avser
betydligt överstiger två år eller
att annan med de nämnda jämförlig omständighet föreligger.
Medgivet avdrag för framtida garantiutgifter skall återföras till
beskattning nästföljande beskattningsår. Lag (1990:1421).
6. Företag, som driver kärnkraftsanläggning, får avdrag för belopp som i
räk enskaperna för beskattningsåret avsätts för att täcka företagets
utgifter för framtida hantering av utbränt kärnbränsle, radioaktivt a
vfall o. d. Avdrag medges dock inte för hanteringsutgifter som belöper
på verksamhet som bedrivs efter beskattningsårets utgång och inte heller
för hanteringsutgifter för vilka företaget kan påräkna ersättning enligt
8 § lagen (1992:1537) om finansiering av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m. m. Medgivet avdrag skall återföras till beskattning
nästföljande beskattningsår.
Vad i föregående stycke sagts gäller även i fråga om företag, som icke
driver kärnkraftsanläggning, såvida företaget mot förskottsbetalning
åtagit sig att svara för framtida utgifter för hantering av u tbränt
kärnbränsle, radioaktivt avfall o. d. Lag (1992:1545).
25 § Vad som återstår av intäkterna av en förvärvskälla inom
inkomstslaget näringsverksamhet sedan avdrag gjorts enligt 23 §,
hänsyn tagits till in- och utgående balans enligt 24 § och avdrag
gjorts enligt lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av
näringsverksamhet utgör inkomsten av förvärvskällan. Beträffande
makar finns särskilda bestämmelser i anvisningarna till 52 §.
Lag (1993:1541).
26 § har upphävts genom lag (1993:1541).
Anvisningar till 26 § har upphävts genom lag (1993:1541).
27 § Summan av inkomsterna av olika förvärvskällor inom inkomstslaget
näringsverksamhet utgör inkomst av näringsverksamhet. Vid summeringen
beaktas inte förvärvskälla som visar underskott. Lag (1990:650).
Anvisningar till 27 § har upphävts genom lag (1990:650).
28 § har upphävts genom lag (1990:650).
29 § har upphävts genom lag (1990:650).
30 § har upphävts genom lag (1990:650).
Inkomst av tjänst
31 § Till tjänst räknas anställning, uppdrag och annan inkomstgivande
verksamhet av varaktig eller tillfällig natur, om den inte är att
hänföra till näringsverksamhet eller till inkomst av kapital enligt
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Med tjänst likställs rätt till
a) pension,
b) livränta, som utgår på grund av sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring och inte
utgör vederlag vid avyttring av egendom,
c) ersättning, som i annan form än livränta utgår på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst,
d) undantagsförmåner, samt
e) periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, i den
mån beloppet inte är undantaget från skatteplikt enligt 19 § och inte
heller utgör vederlag vid avyttring av egendom. Lag (1990:650).
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 31 §
1. Med pension förstås dels belopp, som annorledes än i följd
av försäkring utgår på grund av föregående tjänsteförhållande,
dels belopp, som på grund av lagen (1962:381) om allmän
försäkring utgår i form av folkpension eller tilläggspension,
dels belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring, dels
belopp som utbetalas från pensionssparkonto till
pensionsspararen, till förmånstagare på grund av
förmånstagarförordnande, till den som erhållit rätten till
pension genom bodelning, till make eller bröstarvinge på grund
av jämkning av förmånstagarförordnande samt vid återbetalning
enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken, dels kapital hänförligt
till pensionsförsäkring vilken antingen överlåts till
försäkringsgivare som inte meddelar pensionsförsäkring enligt
denna lag eller överförs till sådan del av försäkringsgivarens
verksamhet som inte avser pensionsförsäkring enligt denna lag.
Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt
till andra försäkringsbelopp än ålderspension, sjukpension
eller efterlevandepension. För att en försäkring skall anses
som pensionsförsäkring fordras vidare, om inte annat följer av
sjuttonde stycket, att försäkringen meddelats i en här i landet
bedriven försäkringsrörelse för vilken skattskyldighet
föreligger enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel respektive lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt. Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen
tagits eller, i fråga om sjukpension, den vars arbetsoförmåga
försäkringen avser. Med tjänstepensionsförsäkring förstås
pensionsförsäkring, som har samband med tjänst och för vilken
den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för
betalning av hela avgiften. Med tjänstepensionsförsäkring
förstås också pensionsförsäkring, som - om en anställd avlidit
- tagits av den anställdes arbetsgivare till förmån för den
anställdes efterlevande och för vilken försäkring arbetsgivaren
åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften.
I fråga om annan pensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring skall försäkringstagaren vara den
försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans make eller person
med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden
barn under 20 år, får han ta försäkring avseende efterlevande-
pension på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet
insätts som förmånstagare. Om särskilda skäl föreligger kan
skattemyndigheten medge att dödsboet efter skattskyldig som
bedrivit näringsverksamhet i Sverige får ta försäkring avseende
efterlevandepension. Som förutsättning för att medgivande skall
lämnas gäller att den efterlevande saknar betryggande
pensionsskydd och att försäkringen tas i samband med att boet
upphör med driften i förvärvskällan. Motsvarande gäller om den
avlidne drivit verksamheten genom förmedling av juridisk
person.
Ålderspension får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år.
Utbetalning får dock ske dessförinnan till den som fått rätt
till förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Om det i
annat fall finns särskilda skäl, får skattemyndigheten besluta
att pension får börja utgå vid lägre ålder.
Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade lever, men
under den försäkrades livstid lägst fem år eller, om
försäkringen skall upphöra när den försäkrade fyller 65 år,
lägst tre år. Pensionen får under den första femårsperiod under
vilken den utbetalas inte utgå med annat än samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbelopp.
För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller,
om den skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom
utfästs enligt planen. Vad som avses med allmän pensionsplan
framgår av 4 § lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. Med allmän pensionsplan avses
emellertid även
- pensionsutfästelser som ryms inom vad som enligt en allmän
pensions-plan är sedvanligt inom branschen för arbetstagare med
motsvarande uppgifter, dock i fråga om avsättning i
balansräkning endast i förening med kreditförsäkring,
- pensionsutfästelser för vilka kommunal eller statlig borgen
eller liknande garanti tecknats, samt
- pensionsutfästelser i enlighet med pensionsavtal som på
arbetstagarsidan godkänts av sådan organisation som enligt
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet anses som
central arbetstagarorganisation.
Förmånstagare får inte insättas till annan
ålderspensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring. Till
tjänstepensionsförsäkring avseende ålders-pension skall
anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den försäkrade,
vara förmånstagare.
Med sjukpension förstås pension som utgår till den försäkrade
högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt
arbetsförmåga. Sjukpension får upphöra tidigast fem år efter
det försäkringsavtalet träffades. I fråga om förmånstagare
gäller föreskrifterna i föregående stycke.
Med efterlevandepension förstås pension
1. som efter den försäkrades död utgår till den försäkrades
make, varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den
försäkrade varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknande
förhållanden,
2. som efter den försäkrades död utgår till barn till den
försäkrade eller barn till person som angivits under 1,
3. som utgår till efterlevande på grund av försäkring som
tagits av dödsbo efter medgivande enligt tredje stycket, varvid
pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad, eller
4. som utgår på grund av försäkring som tagits av arbetsgivare
till förmån för anställds efterlevande med stöd av andra
stycket sista meningen, varvid pension får utgå som om den
avlidne varit försäkrad.
Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterlevande
lever och får under den första femårsperiod under vilken den
utbetalas inte utgå med annat än samma belopp vid varje
utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbelopp.
Efterlevandepension får under den efterlevandes livstid inte
upphöra förrän fem år förflutit efter den försäkrades död med
följande undantag:
1. Efterlevandepension till person som avses i föregående
stycke 1, får upphöra när denne ingår nytt äktenskap.
2. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den
tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört, får
efterlevandepension upphöra vid sistnämnda tidpunkt.
3. Om utbetalning av efterlevandepension till barn under 20 år
påbörjats, får pensionen upphöra när barnet fyller 20 år.
4. Har försäkring avseende efterlevandepension till barn tagits
på sådan persons liv som avses i föregående stycke 1, skall
pensionen upphöra senast när barnet fyller 20 år.
Som förmånstagare till försäkring avseende efterlevandepension
får endast insättas person till vilken efterlevandepension kan
utgå enligt nionde och tionde styckena.
Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna
lag är avgörande för frågan huruvida försäkringen är att anse
som pensionsförsäkring, skall tas in i försäkringsavtalet.
Detta skall dessutom innehålla villkor att försäkringen inte
får pantsättas eller belånas och inte heller ändras på sådant
sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som anges
för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan
föreskrivs överlåtas eller återköpas. Avtalet får inte
innehålla villkor som är oförenligt med bestämmelserna om
pensionsförsäkring i denna lag.
Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring endast
överlåtas
1. till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen
före eller efter överlåtelsen skall ha karaktär av
tjänstepensionsförsäkring,
2. på grund av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller
3. genom bodelning.
Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta
försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen.
Återköp av pensionsförsäkring får utan hinder av bestämmelserna
i denna lag ske,
1. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring och försäkringen
inte är förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande
samt premier för försäkringen inte har betalats senare än 10 år
före återköpet, eller
2. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent
av ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Om det i annat fall än som avses i föregående stycke finns
synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt
försäkringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer, får
återköp medges av skattemyndigheten. Bestämmelserna i
förevarande lag hindrar inte heller
1. återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken av
försäkringstagarens tillgodohavande, eller
2. en överföring av hela pensionsförsäkringens värde direkt
till en pensionsförsäkring som meddelats i en här i landet
bedriven försäkringsrörelse för vilken skattskyldighet
föreligger enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel respektive lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt och som försäkringstagaren tecknar i samband med
överföringen hos samma eller annan försäkringsgivare med samma
person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses
som ett belopp som enligt första stycket utgår på grund av
pensionsförsäkring och inte heller som en betalning av avgift
för pensionsförsäkring.
Försäkring som huvudsakligen avser ålders-, sjuk- eller
efterlevandepension och som har meddelats i försäkringsrörelse
vilken inte bedrivs från fast driftställe i Sverige skall anses
som pensionsförsäkring, om den försäkrade var bosatt utomlands
när avtalet ingicks och där medgavs avdrag, skattereduktion
eller liknande skattelättnad för inbetalda premier. Detsamma
gäller försäkring av nämnda slag som arbetsgivare betalt
premier för under den försäkrades bosättning eller
förvärvsarbete i utlandet utan att betalningen räknats som
inkomst för den försäkrade vid beskattningen i detta land. Ett
sådant förvärvsarbete skall vara den försäkrades huvudsakliga
förvärvsverksamhet. Skattemyndigheten får, om särskilda skäl
finns i annat fall än som avses i detta stycke, medge att
försäkring meddelad i försäkringsrörelse vilken inte bedrivs
från fast driftställe i Sverige skall anses som
pensionsförsäkring. Om en försäkring beskattats som
pensionsförsäkring med stöd av detta stycke, kan försäkringen
inte övergå till kapitalförsäkring.
Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än
pensionsförsäkring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens
grupplivförsäkring svarande förmån från kommun, även om
förmånen inte utgår på grund av försäkring.
Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till
pensionsförsäkring får anses såsom kapitalförsäkring, om
förbehåll härom intagits i avtalet vid dess ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av
försäkring som huvudförsäkringen.
För att sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits
i samband med tjänst fordras, att premier för försäkringen
skall betalas av arbetsgivaren. Vidare fordras att anmälan görs
till försäkringsanstalten om att försäkringen har tagits i
samband med tjänst.
Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant
tillägg till denna som skall utgå under livräntans fortsatta
bestånd.
Såvitt gäller kraven enligt denna anvisningspunkt, att en
ålders- eller efterlevandepension under den första
femårsperioden inte utgår med annat än samma belopp vid varje
utbetalningstillfälle eller med stigande belopp, bortses i
fråga om försäkring enligt 2 kap. 3 b § första stycket klass 3
försäkringsrörelselagen (1982:713) från sådana förändringar av
beloppen som föranleds av kursutvecklingen på fondandelarna.
Beslut som skattemyndighet meddelat avseende medgivande enligt
tredje, fjärde, sextonde eller sjuttonde stycket av denna
anvisningspunkt får överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas. Lag (1999:1338).
2. Såsom periodiskt understöd räknas inte vad mottagaren uppbär
från en stiftelse som är befriad från skattskyldighet enligt 7 §
6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt eller från en
ideell förening som har till uppgift att främja i 7 § 6 mom.
första stycket nämnda lag angivna ändamål och som uppfyller övriga
i 7 § 5 mom. samma lag angivna villkor för befrielse helt eller
delvis från skattskyldighet. Detta gäller dock endast om
utbetalningen sker till fullföljande av ändamål som nu nämnts.
Som periodiskt understöd betraktas däremot vad som uppbäres från
varje slags stiftelse, om och i den mån det i de för stiftelsen
gällande stadgar är föreskrivet, att stiftelsens intäkter skola
för all framtid eller viss tid tillfalla viss familj, vissa
familjer eller bestämda personer. Lag (1984:1060).
3. Pensionssparavtal, pensionssparkonto, pensionssparare och
kontoinnehavare har den innebörd som anges i 1 kap. 2 § lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande.
För att ett konto skall anses utgöra ett pensionssparkonto fordras
att kontot förs av ett svenskt pensionssparinstitut eller av ett
utländskt instituts filial i Sverige.
Utbetalning från pensionssparkonto får, förutom betalning av
skatt, avgifter och ersättning för förvärv av tillgångar, inte avse
annat än
pension till pensionsspararen (ålderspension),
pension efter pensionsspararens död till dem som avses i sjunde
stycket (efterlevandepension),
behållning som skall avskattas enligt 32 § 1 mom. första stycket j,
belopp som utgår på grund av jämkning av förmånstagarförordnande samt
återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken.
Ålderspension får inte börja betalas ut innan pensionsspararen
fyller 55 år. Utbetalning får dock ske dessförinnan till den som fått
rätt till förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Om det i andra fall finns särskilda skäl, får
skattemyndigheten efter ansökan besluta att pension får börja
betalas ut vid lägre ålder.
Pensionssparkonto får avslutas genom en utbetalning i förtid om
behållningen på kontot uppgår till högst ett basbelopp enligt lagen
om allmän försäkring och kontot inte är förenat med ett
oåterkalleligt förmånstagarförordnande samt inbetalning på kontot
inte har skett senare än 10 år före utbetalningstillfället. En sådan
avslutande utbetalning i förtid får även göras vid den tidpunkt
pension får börja betalas ut om behållningen då uppgår till högst 30
procent av ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Om det
i andra fall finns synnerliga skäl, får skattemyndigheten efter
ansökan besluta att kontot får avslutas genom utbetalning i förtid.
Ålderspension får betalas ut högst så länge pensionsspararen lever
och skall utgå under minst fem år eller, om pensionssparavtalet
skall upphöra när pensionsspararen fyller 65 år, under minst tre år.
Pensionen skall under den första femårsperioden för utbetalningarna
betalas ut med samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp.
Med efterlevandepension förstås pension som efter pensionsspararens
död betalas till
1. person med vilken den avlidne varit gift eller sammanbott under
äktenskapsliknande förhållanden, eller
2. barn till pensionsspararen eller till person som angivits under 1.
Efterlevandepension får betalas ut högst så länge den efterlevande
lever och skall under den första femårsperioden för utbetalningarna
betalas ut med samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller
med stigande belopp. Har pensionsspararen avlidit mindre än fem
år före den tidpunkt då utbetalningarna annars skulle ha upphört,
får dock efterlevandepension upphöra vid sist nämnda tidpunkt.
Om utbetalning av efterlevandepension till barn under 20 år
påbörjats, får pensionen upphöra när barnet fyller 20 år.
Som förmånstagare till rätt enligt pensionssparavtal får endast
insättas person till vilken efterlevandepension kan betalas enligt
sjunde stycket.
Pensionssparvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna
lag är avgörande för frågan om sparavtalet skall anses utgöra ett
pensionssparavtal, skall tas in i pensionssparavtalet. Detta skall
dessutom innehålla villkor att rätt enligt pensionssparavtal samt
tillgångar på ett pensionssparkonto inte får pantsättas eller belånas.
Pensionssparavtalet får inte heller ändras på sådant sätt att det inte
längre uppfyller de föreskrifter som anges för ett sådant avtal i lag
eller innehålla villkor som är oförenliga med bestämmelserna om
pensionssparavtal i denna lag.
Rätt till behållning på pensionssparkonto får endast överlåtas
1. på grund av utmätning,
2. vid ackord och konkurs, eller
3. i den ordning som anges i 4 kap. 12 och 16 §§ lagen om
individuellt pensionssparande.
Den som övertagit rätt till behållning på respektive utbetalningar
från pensionssparkonto skall omedelbart underrätta det
pensionssparinstitut som för kontot om överlåtelsen.
Vid tillämpningen av kravet att en ålders- eller efterlevandepension
under den första femårsperioden skall betalas ut med samma eller
med stigande belopp skall, för sparande i fondpapper och inlåning i
utländsk valuta, bortses från de förändringar av beloppen som
beror på kursutvecklingen på fondpapperen och den utländska
valutan.
Beslut av skattemyndighet enligt fjärde och femte styckena av
denna anvisningspunkt får överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas. Lag (1993:1542).
32 § 1 mom. Till intäkt av tjänst hänförs
a) avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i
pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten,
b) pension,
c) sådan livränta som utgått på grund av sjuk-, olycksfalls-
eller skadeförsäkring eller annorledes än på grund av
försäkring med undantag av livränta som utgör vederlag vid
avyttring av egendom, i den mån det inte är fråga om livränta
som avses i d) och inte heller annat följer av 2 mom.,
d) i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd
av personskada och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den
del av livräntan som avser ersättning för förlorad inkomst av
skattepliktig natur eller för förlorat underhåll,
e) ersättning som utgått i annan form än livränta på grund av
sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst,
dock inte ersättning, som avser sjukvårds- eller läkarkostnader
för vård som inte är offentligt finansierad eller för vård
utomlands,
f) undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt som avses i 31 §,
g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör
skattepliktig intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §,
h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i
fåmansföretag som enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt skall tas upp som intäkt av tjänst samt
sådan vinst vid avyttring av andel i handelsbolag som enligt
24 § 7 mom. nämnda lag skall tas upp som intäkt av tjänst,
i) sådan intäkt som avses i punkt 15 av anvisningarna,
j) behållning på pensionssparkonto till den del pensionsspar-
avtalet upphör att gälla enligt 4 kap. 6 och 14 §§ och 6 kap.
5 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, samt
till den del behållningen tas i anspråk på grund av utmätning,
konkurs eller ackord.
Vid avskattning enligt första stycket j avses med pensions-
sparkontots behållning marknadsvärdet på kontots tillgångar
efter avräkning för den skatt enligt lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel som är hänförlig till kontot.
Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts -
såsom vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring
uppburet belopp - vilket utgått på grund av pensionsförsäkring
eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i
samband med tjänst.
Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på
sådant sätt, att han enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som ägare, skall dock intäkt, vilken
tjänsteinnehavaren åtnjutit från fastigheten, räknas som intäkt
av näringsverksamhet eller behandlas enligt reglerna för
privatbostad.
Pension från sådan försäkring som anses som pensionsförsäkring
enligt punkt 1 sjuttonde stycket av anvisningarna till 31 §
skall inte tas upp som intäkt av tjänst till den del den
skattskyldige visar att han inte har haft rätt till avdrag för
försäkringspremier som han betalat eller att han förmånsbeskat-
tats för försäkringen utan att få ett motsvarande avdrag. Detta
gäller dock inte i den utsträckning avdrag inte kan medges på
grund av bestämmelserna i punkt 6 andra--sjätte styckena av
anvisningarna till 46 §. Vid tillämpningen av denna paragraf
beaktas avdrag och beskattning i såväl Sverige som utlandet.
Med avdrag likställs skattereduktion eller liknande
skattelättnad i utlandet. Lag (1999:1149).
32 § 2 mom. Har livränta utgått vid sjukdom eller olycksfall på grund av
försäkring, som icke tagits i samband med tjänst och ej heller utgör
trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller obligatorisk
försäkring enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller
försäkring enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, skall såsom
skattepliktig intäkt räknas nedan angivna del av livräntans belopp,
nämligen om livräntetagaren under beskattningsåret fyllt:
högst 35 år 80 procent
36 till och med 47 år 70 "
48 " " " 56 år 60 "
57 " " " 63 år 50 "
64 " " " 69 år 40 "
70 " " " 76 år 30 "
77 " " " 86 år 20 "
minst 87 år 10 "
Lag (1977:279).
32 § 3 mom. Som intäkt tas inte upp kostnadsersättning i form av
utlandstillägg och därmed likställda förmåner såsom fri bostad,
bostadskostnadsersättning, eller däremot svarande förmån för utom
riket stationerad personal vid utrikesförvaltningen eller i svensk
biståndsverksamhet. Som intäkt tas inte heller upp kostnadsersättning
avseende ökade levnadskostnader och skolavgifter för barn samt förmån
av fri bostad som anvisats av styrelsen för Stockholms
internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) till sådan på bestämd
tid kontraktsanställd forskare vid SIPRI som är utländsk medborgare
och som vid tidpunkten för anställningen hos SIPRI inte är bosatt i
Sverige. Den fasta resekostnads- och traktamentsersättning som
betalas av Europaparlamentet till företrädare i Europaparlamentet
skall inte tas upp som skattepliktig intäkt, såvida den inte kan
antas väsentligen överstiga de kostnader den är avsedd att täcka.
Till följd härav medges inte den skattskyldige avdrag för underskott
som kan uppkomma genom att den anvisade ersättningen inte räcker till
för att täcka därmed avsedda utgifter. Lag (1996:651).
32 § 3 a mom. Förmån av fri grupplivförsäkring tas inte upp som intäkt,
oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av
kommunal eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av
enskild tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som
gäller för befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen tas
upp som intäkt till den del den utgått efter förmånligare grunder än de
som gäller för nämnda befattningshavare. Förmån av fri
gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt grunder som fastställts i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer tas inte
heller upp som intäkt. Däremot tas som intäkt upp ersättning som utgår
på grund av sistnämnda försäkring. Lag (1990:650).
32 § 3 b mom. En anställds förmån av fri hälso- och sjukvård, fri
tandvård och fria läkemedel tas inte upp som intäkt om den avser
-- hälso- och sjukvård som inte är offentligt finansierad,
-- tandvård som inte är offentligt finansierad,
-- hälso- och sjukvård eller tandvård utomlands och läkemedel vid
vård utomlands,
-- företagshälsovård, förebyggande behandling eller rehabilitering,
-- vaccination som betingas av tjänsten eller
-- tandbehandling som har bedömts som nödvändig med hänsyn till
tjänstens krav för Försvarsmaktens submarina och flygande personal
och för andra med i huvudsak likartade arbetsförhållanden.
Lag (1995:651).
32 § 3 c mom. Om en vara eller en tjänst, som en anställd
erhåller av arbetsgivaren, är av väsentlig betydelse för
utförandet av hans arbetsuppgifter, skall förmånen av varan
eller tjänsten inte tas upp som intäkt, om förmånen är av
begränsat värde för den anställde och inte utan svårighet kan
särskiljas från nyttan i anställningen. Inte heller tas som
intäkt upp förmån av fria arbetskläder och fri uniform om
förmånen avser kläder som är avpassade för arbetet och inte
lämpligen kan användas privat.
En förmån av att använda en av arbetsgivaren tillhandahållen
datorutrustning för privat bruk skall inte tas upp som intäkt,
om förmånen väsentligen riktar sig till hela den stadigvarande
personalen på arbetsplatsen. Lag (1997:770).
32 § 3 d mom. Som intäkt tas inte upp
1. julgåvor av mindre värde till anställda,
2. sedvanliga jubileumsgåvor till anställda,
3. minnesgåvor till anställda, om de ges i samband med att den
anställde uppnår viss ålder eller efter viss anställningstid eller vid
anställningens upphörande, under förutsättning att gåvans värde inte
överstiger 6 000 kronor och inte ges vid mer än ett tillfälle utöver vid
anställningens upphörande. Lag (1987:1303).
32 § 3 e mom. Som intäkt tas inte upp personalvårdsförmåner.
Härmed avses förmåner av mindre värde som inte är en direkt
ersättning för utfört arbete utan avser enklare åtgärder vilka syftar
till att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller utgår på grund av
sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga om.
Som personalvårdsförmån räknas dock inte
1. rabatter,
2. förmåner som den anställde får byta ut mot kontant ersättning,
3. förmåner som inte riktar sig till hela personalen samt
4. andra förmåner som den anställde får åtnjuta utanför
arbetsgivarens arbetsplatser mot betalning med kupong eller annat
motsvarande betalningssystem. Lag (1993:1515).
32 § 3 f mom. Som intäkt tas inte upp personalrabatt vid inköp av en
vara eller en tjänst från arbetsgivaren eller något annat företag i
samma koncern, om varan eller tjänsten ingår i säljarens ordinarie
utbud. Vad som sagts nu gäller dock inte om rabatten är en direkt
ersättning för utfört arbete, om den överstiger den största rabatt
som en konsument kan erhålla på affärsmässiga grunder eller om den
uppenbart överstiger personalrabatt som är sedvanlig i branschen.
Inte heller får rabatten utgå på sätt som anges i 32 § 3 e mom. andra
stycket 2-4. Lag (1996:651).
32 § 3 g mom. Förmån av sådan bostad som är förenad med tjänsten som
statsminister skall inte tas upp som intäkt om statsministern för sin
privata disposition har annan bostad som är inrättad för permanent
boende. Lag (1995:987).
32 § 3 h mom.
Om en skattskyldig är eller riskerar att bli arbetslös på
grund av omstrukturering, personalavveckling eller liknande i
arbetsgivarens verksamhet, skall en förmån avseende utbildning eller
annan åtgärd som är av väsentlig betydelse för att den skattskyldige
skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta inte tas upp som intäkt.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte för förmån från
fåmansföretag eller fåmansägt handelsbolag om den anställde är
företagsledare eller delägare i företaget eller närstående till sådan
person. Är arbetsgivaren en fysisk person gäller bestämmelserna inte
i fråga om förmåner från arbetsgivaren, om den anställde är en
arbetsgivaren närstående person. Lag (1996:651).
32 § 4 mom. Har skattskyldig på grund av byte av verksamhetsort
flyttat till ny bostadsort och fått särskild ersättning av sin
arbetsgivare eller av allmänna medel för flyttningskostnaden skall
ersättningen inte tas upp som intäkt om inte annat följer av andra
stycket. Som flyttningskostnad räknas kostnader för emballering,
packning, transport och uppackning av den skattskyldiges och hans
familjs bohag och övrigt lösöre och transport av den skattskyldige
och hans familj från den gamla till den nya bostadsorten samt
liknande kostnader för flyttningen. Andra kostnader i samband
med flyttningen såsom kostnader för resor till och från
arbetsplatsen, hemresor, dubbel bosättning eller förlust vid
försäljning av bostad eller annan egendom räknas inte som
flyttningskostnad.
Omfattar ersättning för flyttningskostnad även ersättning för
körning med egen bil skall sistnämnda ersättning tas upp som
intäkt till den del den överstiger det avdrag som medges för
kostnader för resor med egen bil enligt den schablon som anges i
punkt 4 av anvisningarna till 33 §. Lag (1993:1515).
Anvisningar till 32 §
1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga
avlöningsförmånerna åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under
mera krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s.k.
kallortstillägg för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, s.k.
ödebygdstillägg för vissa prästerliga befattningar, s.k.
enslighetstillägg till befattningshavare vid lots- och fyrstaten,
särskilda avlöningstillägg till provinsialläkare i svårbesatta distrikt,
ersättning till personal vid armén och marinen under flygtjänstgöring
och för dykeriarbete, sjötillägg till beställningshavare vid flottan
och kustartilleriet, lokomotivtjänstpenningar vid järnvägarna,
vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å lotsverkets
ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna som
avlöningsförmåner och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.
2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller
ersättning därför samt premie till beställningshavare vid armén och
marinen, som i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med
materialier och förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän
tillkommande åklagarandel eller beslagsprovision. Felräkningspenningar
äro likaledes att anse som intäkt i tjänsten, men får å andra sidan
avdrag ske för genom felräkning liden förlust, även om denna överstiger
det såsom felräkningspenningar uppburna beloppet (se punkt 2 av
anvisningarna till 33 §). På samma sätt är kostnadsersättning för
fullgörande av uppdrag som riksdagsledamot skattepliktig medan de
särskilda omkostnader, som uppdraget medför och som inte äro avsedda att
täckas av i förekommande fall utgående resekostnads- och
traktamentsersättning, få helt avdragas. Lag (1966:695).
3. Såsom intäkt av tjänst skall upptas, bland annat, förmån av
fri eller delvis fri bostad. Angående värdering av
bostadsförmån finns bestämmelser i 42 § och därtill hörande
anvisningar. I bostadsförmån skall inte inräknas förmån av
fritt eller delvis fritt garage.
Såsom intäkt skall även upptas exempelvis värdet av fri kost.
Skatteplikt föreligger dock inte för värdet av fri kost som
åtnjuts på allmänna transportmedel vid tjänsteresa eller för
värdet av fri frukost som åtnjuts på hotell eller liknande
inrättning i samband med övernattning där under tjänsteresa,
allt under förutsättning att kostnaden obligatoriskt ingår i
priset för transporten eller övernattningen i fråga. Värdet av
fri kost som åtnjuts vid representation utgör inte heller
skattepliktig intäkt. Såvitt avser intern representation gäller
detta endast om sammankomsten är tillfällig och av kort
varaktighet.
Såsom intäkt skall upptas värdet av fria resor samt skatter,
försäkringar o.d., som arbetsgivaren betalat för den anställdes
räkning eller som den anställde annars åtnjutit på grund av
anställningen. Förmån av fri försäkring avseende reseskydd
under tjänsteresa är dock inte skattepliktig.
Arbetsgivares kostnader för tryggande av arbetstagares pension
genom avsättning eller pensionsförsäkring utgör inte
skattepliktig intäkt för den anställde. Lag (1997:770).
3 a. Har en anställd i ett aktiebolag förvärvat aktier i bolaget eller i
ett bolag, som ingår i samma koncern som bolaget, till ett pris som
understiger marknadsvärdet skall skillnadsbeloppet inte tas upp som
intäkt om
1. aktier på grund av samtidigt erbjudande har förvärvats även av andra
än bolagets anställda och aktieägare samt anställda och aktieägare i
annat bolag, som ingår i samma koncern som bolaget, på samma villkor som
gällt för de anställda,
2. under 1 nämnda anställdas och aktieägares sammanlagda aktieförvärv
inte har överstigit tjugo procent av det totala antalet utbjudna aktier,
3. den anställde därvid inte har förvärvat aktier för ett belopp som
överstiger 30 000 kronor.
Vid beräkning enligt första stycket 2 medräknas även aktier beträffande
vilka en aktieägare avyttrat sin företrädesrätt att förvärva aktier till
andra än de anställda och aktieägarna.
Vad som sägs om aktier gäller även konvertibla skuldebrev,
vinstandelsbevis, skuldebrev förenade med optionsrätt och liknande
finansiella instrument som ger innehavaren rätt att förvärva aktier.
Vid tillämpning av denna anvisningspunkt jämställs styrelseledamot och
styrelsesuppleant med anställd. Lag (1992:487).
3 b. Som exempel på personalvårdsförmåner enligt 32 § 3 e
mom. första stycket kan följande nämnas:
förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet
som inte kan anses som måltid,
möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård om
den utövas inom en anläggning som regelbundet disponeras av
arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse,
den utövas enligt abonnemang som tecknats av arbetsgivaren och
betalas direkt av denne till anläggningens innehavare,
den är av kollektiv natur eller
den i andra fall i ringa omfattning utövas av den anställde.
Lag (1993:1515).
4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för vissa med
tjänsten förenade omkostnader, som måste betalas av den skattskyldige.
Denna ersättning skall tas upp som intäkt, och de omkostnader, som skall
betalas med ersättningen, dras av som kostnader för tjänsten eller
uppdraget. Om därvid ersättningen inte räcker till för att betala
omkostnaderna, får bristen dras av mot intäkten av tjänsten i övrigt.
Härvid gäller dock, om det kan antas att ersättningen har beräknats med
hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt gå åt för att täcka de
omkostnader som skall betalas med ersättningen, att större avdrag än som
svarar mot den anvisade ersättningen bör medges endast om det visas, att
ersättningen på grund av särskilda förhållanden inte räckt till för
sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan bör det i sådana fall ofta
kunna antas, att ersättningen i sin helhet gått åt till de omkostnader
för vilka den avsetts, utan att särskild utredning behöver lämnas i
detta avseende. I fråga om traktamentsersättning och
resekostnadsersättning vid resa med egen bil gäller dock särskilda
bestämmelser i punkterna 3, 3 a och 3 c av anvisningarna till 33 §. Lag
(1990:650).
5. har upphävts genom lag (1990:650).
6. Totalförsvarspliktiga tillkommande naturaförmåner, dagersättning
och tillägg till sådan ersättning, befattningspenning,
avgångsvederlag, utbildningspremie, utryckningsbidrag samt
fälttraktamente skall inte upptas såsom skattepliktig intäkt.
Utgående dagpenning utgör däremot skattepliktig intäkt.
Familjebidrag, vilket annorledes än såsom näringsbidrag utgår till
en totalförsvarspliktig, räknas icke till skattepliktig intäkt.
Näringsbidrag ut gör däremot skattepliktig intäkt och hänföres till
den förvärvskälla bidraget avser. Familjebidrag anses tillkomma den
totalförsvarspliktige även om bidraget utbetalas till annan person.
Det förhållande att bidraget använts för bestridande av en vid
inkomsttaxeringen i och för sig avdragsgill utgift, t. ex. ränta
eller periodiskt understöd, skall icke föranleda, att avdrag vägras
för utgiften i fråga.
Vad ovan i första och andra styckena sägs skall också tillämpas i
fråga om annan personal som avlönas enligt de för
totalförsvarspliktiga gällande grunderna.
Förmån av fri kost eller förmån av fri hemresa som tillkommer sådan
personal som tjänstgör i väpnad tjänst för fredsbevarande verksamhet
utomlands skall inte tas upp som skattepliktig intäkt.
Lag (1995:750).
7. Förmån av fri resa till eller från fartyg, eller
kostnadsersättning för sådan resa, som arbetstagare som avses i punkt
1 av anvisningarna till 49 § fått skall, under förutsättning att
fartyget är arbetstagarens tjänsteställe, inte tas upp till
beskattning. Vad nu sagts gäller inte om fartyget är ett
passagerarfartyg som går i närfart med fastställd tidtabell.
Lag (1996:1331).
8. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen
arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till
skattepliktig intäkt. Lag (1990:650).
9. Har delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag,
enkelt bolag eller rederi haft inkomst från bolaget eller rederiet i
form av avlöning, hänföres sådan inkomst till intäkt icke av tjänst
utan av det inkomstslag bolagets eller rederiets inkomst avser.
Lag (1993:1541).
10. Har arbetsgivare eller uppdragsgivare lämnat arbetstagare
eller uppdragstagare förmån av räntefritt lån eller lån där
räntan understiger marknadsräntan skall arbetstagaren eller
uppdragstagaren beskattas för värdet av förmånen som intäkt av
tjänst. Belopp motsvarande värdet av förmånen skall anses som
en betald ränteutgift.
Med lån från arbetsgivare eller uppdragsgivare likställs annat
lån om det finns anledning anta att arbetsgivaren eller
uppdragsgivaren förmedlat det.
Förmånens värde skall för sådant lån i svensk valuta
beträffande vilket räntan bestämts att utgå efter en fast
räntesats eller i fast förhållande till marknadsräntan för lån
av ifrågavarande slag, beräknas på grundval av skillnaden
mellan å ena sidan statslåneräntan vid lånetillfället med
tillägg av en procentenhet och å andra sidan den avtalade
räntesatsen. I fråga om lån av nu angivet slag som upptagits
före den 5 december 1986 skall, i stället för statslåneräntan
vid lånetillfället, tillämpas närmast motsvarande ränta.
För annat lån i svensk valuta än lån som avses i tredje stycket
skall förmånens värde beräknas på grundval av skillnaden mellan
å ena sidan statslåneräntan vid utgången av november året före
beskattningsåret med tillägg av en procentenhet och å andra
sidan den avtalade räntan för beskattningsåret. Har vid
utgången av maj under beskattningsåret statslåneräntan ändrats
med minst två procentenheter i förhållande till dess storlek
vid utgången av november året före beskattningsåret, skall
förmånens värde för tiden juli-december beskattningsåret
bestämmas till skillnaden mellan å ena sidan statslåneräntan
vid utgången av maj beskattningsåret med tillägg av en
procentenhet och å andra sidan den avtalade räntan.
Såvitt avser lån som upptagits i utländsk valuta tillämpas vad
som sagts i tredje och fjärde styckena med den ändringen att
vad som där sagts om statslåneräntan i stället skall avse
närmast motsvarande ränta för lån i den aktuella valutan.
Lag (1999:1149).
11. har upphävts genom lag (1990:650).
till 32 §
12. Sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring och sjukpenning enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning
till sjömän utgör skattepliktig intäkt av tjänst om förmånen
grundas på förvärvsinkomst, som hänför sig till tjänst. Till
intäkt av tjänst hänföres under nämnda förutsättning också
ersättning enligt lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare samt annan lag eller författning, som utgått
annorledes än på grund av försäkring, som nyss sagts, till
någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller på grund av
militärtjänstgöring.
Föräldrapenningförmåner och vårdbidrag enligt lagen om allmän
försäkring, ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning
och ledighet för närståendevård samt ersättning som en allmän
försäkringskassa utger enligt 20 § lagen (1991:1047) om sjuklön
utgör skattepliktig intäkt av tjänst, dock ej sådan del av
vårdbidrag som utgör ersättning för merkostnader.
Korttidsstudiestöd och vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen (1973:349), vuxenstudiebidrag enligt lagen
(1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa,
utbildningsbidrag för doktorander, särskilt utbildningsbidrag,
timersättning vid vuxenutbildning för utvecklinsstörda (särvux)
samt ersättning till deltagare i teckenspråksutbildning för
vissa föräldrar (TUFF) räknas som skattepliktig intäkt av
tjänst.
Dagpenning från arbetslöshetskassa, statsbidrag motsvarande
dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning som lämnas till den som
startar egen näringsverksamhet, och som avser att utgöra ett
tillskott till näringsidkarens försörjning under
inledningsskedet av verksamheten, räknas som skattepliktig
intäkt av tjänst.
Dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret
räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.
Detsamma gäller ersättning vid generationsväxling samt
dagpenning som enligt av regeringen eller av statlig myndighet
meddelade bestämmelser utgår till deltagare i
arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag
likställda.
Forskarstipendium (Marie Curie-stipendium) som utges direkt
eller indirekt av Europeiska gemenskaperna räknas som
skattepliktig intäkt av tjänst. Lag (1998:683).
12 a. Till intäkt av tjänst räknas avdrag för egenavgifter som
har återförts enligt punkt 7 av anvisningarna till 33 § samt
egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, som har
fallit bort och som inte utgör intäkt av näringsverksamhet, och
avgifter, som avses i 46 § 2 mom. första stycket 3 och som satts ned
genom ändrad debitering, allt i den mån avdrag har medgetts för
avgifterna. Lag (1994:487).
13. Är skattskyldig företagsledare i ett fåmansföretag eller i ett
fåmansägt handelsbolag och har hans make inte sådan ledande ställning i
företaget gäller, i fråga om lön eller annan ersättning från företaget
till maken för utfört arbete, bestämmelserna i andra stycket.
Maken beskattas själv för den ersättning som han uppburit från företaget
under förutsättning att ersättningen är att anse som marknadsmässig. För
överskjutande del skall i stället företagsledaren beskattas.
Ersättning för utfört arbete från ett fåmansföretag eller ett fåmansägt
handelsbolag till företagsledares eller dennes makes barn, som ej
uppnått 16 års ålder, beskattas hos den av makarna som har den högsta
inkomsten från företaget, eller, om makarna har lika stor inkomst från
företaget, hos den äldste maken. Detta gäller också ersättning till
barn, som har fyllt 16 år, till den del ersättningen överstiger
marknadsmässigt vederlag för barnets arbetsinsats.
Är företagsledares make och barn, som avses i tredje stycket, delägare i
fåmansägt handelsbolag tillämpas andra och tredje styckena i den mån
inkomsten utgör ersättning för utfört arbete. Till den del inkomsten
utgör skälig ersättning för i bolaget gjord kapitalinsats beskattas
delägaren själv för inkomsten. Är inkomsten större beskattas
företagsledaren för överskjutande del. Har båda makarna inkomst från
bolaget gäller beträffande den överskjutande delen bestämmelserna i
tredje stycket. Lag (1990:650).
14. Som fåmansföretag räknas svenskt aktiebolag eller svensk
ekonomisk förening eller därmed jämförlig utländsk juridisk
person vari
a) fyra eller färre fysiska personer äger aktier eller andelar
som motsvarar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier
eller andelar i företaget, eller
b) verksamheten är uppdelad på verksamhetsgrenar, som är
oberoende av varandra, såvida en person genom aktie- eller
andelsinnehav, avtal eller på därmed jämförligt sätt har den
reella bestämmanderätten över sådan verksamhetsgren och
självständigt kan förfoga över dess resultat.
Som fåmansföretag räknas inte
a) aktiebolag vars aktier är noterade vid en svensk eller
utländsk börs, eller
b) bostadsförening eller bostadsaktiebolag som avses i 2 § 7
mom. första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Som fåmansägt handelsbolag räknas svenskt handelsbolag eller
därmed jämförlig utländsk juridisk person vari
a) fyra eller färre fysiska personer genom sitt andelsinnehav
eller på annat sätt har ett bestämmande inflytande, eller
b) verksamheten är uppdelad på verksamhetsgrenar som är
oberoende av varandra, såvida en person genom andelsinnehav,
avtal eller på därmed jämförligt sätt har den reella
bestämmanderätten över sådan verksamhetsgren.
Vid tillämpning av första stycket a och tredje stycket a skall
en person och hans närstående (närståendekrets) anses som en
fysisk person. Prövningen skall göras med utgångspunkt från den
äldste personen och därefter i fallande åldersordning. En
person som inräknats i en närståendekrets skall inte medräknas
i någon ytterligare krets.
Med delägare i fåmansföretag eller fåmansägt handelsbolag avses
den som - direkt eller genom förmedling av juridisk person -
äger eller på därmed jämförligt sätt innehar aktie eller andel
i företaget.
Som företagsledare i fåmansföretag eller fåmansägt handelsbolag
skall anses den eller de fysiska personer som genom eget eller
närstående persons aktie- eller andelsinnehav och sin ställning
i företaget har ett väsentligt inflytande i detta eller - i
fråga om företag som avses i första stycket b eller tredje
stycket b - den som har den reella bestämmanderätten över viss
verksamhetsgren och självständigt kan förfoga över dess
resultat.
Med närstående person avses i denna lag föräldrar, far- och
morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, syskon
eller syskons make eller avkomling samt dödsbo vari den
skattskyldige eller någon av nämnda personer är delägare. Med
avkomling avses även styvbarn och fosterbarn. Lag (1999:1149).
15. Penninglån som lämnats i strid med bestämmelserna i 12
kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) eller 11 § lagen
(1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. skall tas
upp som intäkt av tjänst hos låntagare som är fysisk person
eller dödsbo.
Sådant penninglån som lämnats till handelsbolag tas upp som
intäkt av tjänst hos delägare som är fysisk person eller
dödsbo.
Första eller andra stycket tillämpas inte om det finns
synnerliga skäl mot detta. Lag (1999:1149).
33 § 1 mom. Med den begränsning som följer av 2 mom. får från
intäkt av tjänst avdrag göras för samtliga utgifter, vilka är att
anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt inte för
samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3
mom. är sagt, ej skall tas upp såsom intäkt.
Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:
avgifter som den skattskyldige i samband med tjänsten erlagt för
egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom
försäkring;
hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den
skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;
kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts
utförande och som han själv avlönat;
förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin
tjänst redovisningsskyldig;
ökad levnadskostnad vid resa i tjänsten utom den vanliga
verksamhetsorten som varit förenad med övernattning;
färdkostnad vid resa i tjänsten;
kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt
för tjänstens fullgörande.
I fråga om en inkomstgivande självständigt bedriven verksamhet
som ej skall hänföras till näringsverksamhet gäller följande. Avdrag
får göras för utgifter som är att anse som kostnader för intäktens
förvärvande om de betalats under beskattningsåret. Avdrag får
också ske för sådana kostnader om de betalats under något av de
fem år som närmast föregått beskattningsåret i den mån de
överstiger respektive års intäkter. Avdrag får inte ske med större
belopp än som motsvarar beskattningsårets intäkt av
verksamheten. Underskott av en verksamhet får inte dras av mot
överskott i en annan verksamhet.
Ränta på skuld som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning
eller annars i och för tjänsten hänförs till inkomst av kapital enligt
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Lag (1994:1990).
33 § 2 mom. Avdrag för kostnader som avses i punkt 4 av
anvisningarna får göras endast till den del kostnaderna
överstiger 7 000 kronor och för övriga kostnader till den del
kostnaderna överstiger 1 000 kronor. Vad nu sagts gäller dock
inte i fråga om kostnader som avses i 1 mom. tredje stycket,
punkterna 3-3 c och 7 av anvisningarna samt färdkostnad för
resa i tjänsten. Lag (1997:950).
33 § 3 mom. har upphävts genom lag (1993:1541).
Anvisningar till 33 §
1. För avgifter, som skattskyldig i samband med sin tjänst erlagt för
egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring, må
avdrag ske endast om pensioneringen anordnats på sätt i anvisningarna
till 31 § föreskrives som villkor för att livförsäkring skall hänföras
till pensionsförsäkring. Lag (1975:1347).
2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar
medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss
ersättnings- eller återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han
njuta avdrag för den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas
exempelvis bankkassörs ersättningsskyldighet för felräkning och
redogörares återbetalningsskyldighet för felaktigt utbetalta
avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej medgivet, därest ersättnings- eller
återbetalningsskyldigheten grundar sig på av den skattskyldige begången
förskingring eller annan kriminell handling.
3. Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit
förenade med övernattning utom den vanliga verksamhetsorten,
äger han rätt till avdrag för den ökning i levnadskostnaden,
som han har haft på grund av att han vistats utom sin vanliga
verksamhetsort.
Den vanliga verksamhetsorten utgörs av ett område inom ett
avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe.
Med vanlig verksamhetsort likställs ett område inom ett avstånd
av 50 kilometer från den skattskyldiges bostad. Tjänsteställe
är den plats där en arbetstagare fullgör huvuddelen av sitt
arbete. Om detta sker under förflyttning eller på arbetsplatser
som hela tiden växlar, anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en del av sitt arbete, såsom
att hämta och lämna arbetsmaterial eller utföra förberedande
och avslutande arbetsuppgifter. Om arbetet på varje arbetsplats
pågår begränsad tid enligt de villkor som gäller för vissa
arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall den skattskyldiges bostad
anses som tjänsteställe. För reservofficerare skall bostaden
anses som tjänsteställe. Detsamma skall gälla för nämndemän,
jurymän och andra liknande uppdragstagare i allmän domstol,
allmän förvaltningsdomstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller
skattenämnd. En skattskyldig som under begränsad tid arbetar
vid någon av Europeiska unionens institutioner eller organ
eller vid Europaskolorna men får den huvudsakliga delen av
lönen för arbetet från annan arbetsgivare skall, under längst
tre år, anses ha sitt tjänsteställe hos den arbetsgivare som
betalar den huvudsakliga delen av lönen, om den skattskyldige
begär det. Om bostaden på arbetsorten är tillfällig och beror
enbart på tjänsteutövningen, skall den inte anses som sådan
bostad som avses i andra meningen, under förutsättning att den
skattskyldige har annan permanent bostad.
Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi,
merkostnad för måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning
för att täcka kostnadsökningen för måltider och småutgifter
(dagtraktamente) och visar den skattskyldige inte större
kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den
uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5
procent av det för beskattningsåret gällande prisbasbeloppet
enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
avrundat till närmaste tiotal kronor (helt maximibelopp) och
för varje halv dag högst med ett halvt maximibelopp.
Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit
dagtraktamente, och visar den skattskyldige inte större
kostnadsökning, medges avdrag med belopp motsvarande den
uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den
normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive
förrättningsland (helt normalbelopp) och för varje halv dag
högst med ett halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser
kostnadsökning för frukost, för lunch och middag bestående av
en rätt på restaurang av normal standard samt för småutgifter
under varje hel dag som har tagits i anspråk för resan.
Föreligger särskilda skäl får normalbeloppet avse
kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre standard.
Uppehåller sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer
än ett land bestäms det högsta beloppet för avdrag med hänsyn
till det land där han har uppehållit sig den längsta tiden av
dagen (06.00-24.00).
Som hel dag anses även avresedag om resan påbörjats före kl.
12.00 och hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som
halv dag anses avresedag om resan påbörjats kl. 12.00 eller
senare och hemkomstdag om resan har avslutats kl. 19.00 eller
tidigare.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning
som varit förenad med övernattning inom riket i en och samma
anställning varit större än avdrag som beräknats i enlighet med
vad som sägs i fjärde stycket, skall utredningen avse hans
samtliga förrättningar i nämnda anställning under
beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen
under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes
ort i en och samma anställning varit större än avdrag som
beräknats enligt femte stycket, får kostnadsökningen beräknas
för varje förrättning för sig.
Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren
för att täcka kostnadsökning för måltider och småutgifter men
gör sannolikt att han haft sådana merkostnader medges avdrag
vid förrättning inom riket enligt schablon med ett halvt
maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt schablon med
ett halvt normalbelopp per dag.
Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den
faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa
logikostnaden medges avdrag vid förrättning inom riket med ett
halvt maximibelopp per natt och vid förrättning utom riket med
ett halvt normalbelopp per natt.
Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån
skall avdraget reduceras med hänsyn härtill, såvida inte
förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig
intäkt.
När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till
en och samma ort under längre tid än tre månader i en följd
bedöms rätten till avdrag och beräknas detta enligt
bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande förrättning anses bruten
endast av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till annan
ort under minst fyra veckor.
Med arbetsgivare jämställs annan utbetalare av traktamente om
den huvudsakliga delen av arbetet utförs för denne.
Lag (1999:317).
3 a. En avdragsgill fördyring avseende ökade levnadskostnader
kan inte anses föreligga enbart av den anledningen att den
skattskyldige arbetar på annan ort än den där han har sin
bostad. Avdrag medges dock i följande fall, nämligen om
arbetet avser endast en kortare tid,
arbetet visserligen inte kan betecknas som kortvarigt men ändå
typiskt sett är tidsbegränsat till sin natur eller sådant att
en fast anknytning till den tidigare bostadsorten krävs,
arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller
det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas att
flyttning bör ske till arbetsorten.
Oavsett vad som ovan sagts har en skattskyldig, som på grund av
sitt arbete flyttar till ny bostadsort, rätt till avdrag för
ökade levnadskostnader om bostad för den skattskyldige, dennes
make, sambo eller familj behållits på den tidigare bostadsorten
och sådan dubbel bosättning är skälig på grund av
makes eller sambos förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa fast bostad på verksamhetsorten eller
annan särskild omständighet.
Avdrag enligt denna punkt medges endast om övernattning på
arbetsorten äger rum.
Avdrag medges endast om avståndet mellan bostadsorten och
arbetsorten är längre än 50 kilometer.
Avdrag enligt andra stycket medges under längst tre år för
gifta eller samboende par och under längst ett år för
ensamstående skattskyldiga. Avdrag medges dock för längre tid,
om särskilda skäl talar för det.
Avdrag för kostnad för logi beräknas till belopp motsvarande
den faktiska utgiften. Kan skattskyldig, som medges avdrag
enligt första stycket, inte visa logikostnaden medges avdrag
vid arbete inom riket med ett halvt maximibelopp per natt och
vid arbete utom riket med ett halvt normalbelopp per natt.
Ökningen i kostnaderna för måltider och småutgifter på
arbetsorten beräknas antingen enligt utredning om den faktiska
kostnadsökningens storlek eller schablonmässigt. Den
schablonmässiga ökningen beräknas
1. för skattskyldig som under de första tre månaderna av
bortovaron medgivits avdrag enligt punkt 3 ovan och som
alltjämt uppbär kostnadsersättning från arbetsgivaren, till ett
belopp som motsvarar denna ersättning, dock till högst 70
procent av helt maximibelopp per dag när arbetsorten är belägen
inom riket och 70 procent av helt normalbelopp per dag när
arbetsorten är belägen utom riket för tid fram till två års
bortovaro och för tid därefter, till högst 50 procent av helt
maximibelopp per dag när arbetsorten är belägen inom riket och
50 procent av helt normalbelopp per dag när arbetsorten är
belägen utom riket,
2. för skattskyldig med arbetsort belägen inom riket som medges
avdrag enligt första stycket till ett halvt maximibelopp per
dag under de första tre månaderna av bortovaron och till 30
procent av helt maximibelopp för tid därefter,
3. för skattskyldig med arbetsort belägen utom riket som medges
avdrag enligt första stycket, till ett halvt normalbelopp per
dag under de första tre månaderna av bortovaron och till 30
procent av helt normalbelopp för tid därefter,
4. för skattskyldig som medges avdrag enligt andra stycket,
till ett belopp per dag som utgör 30 procent av maximibeloppet
eller normalbeloppet.
I de angivna tiderna skall inräknas tid under vilken avdrag för
samma förrättning medgetts enligt punkt 3.
Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån
skall avdraget reduceras med hänsyn härtill, såvida inte
förmånen avser fri kost som tillhandahållits på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig
intäkt. Lag (1999:317).
3 b. Den som på grund av sitt arbete vistas på annan ort än
sin eller sin familjs hemort, äger rätt till skäligt avdrag för
kostnad för en hemresa varje vecka om avståndet mellan hemorten
och arbetsorten är längre än 50 kilometer. Avdraget gäller
endast kostnad för resa inom eller mellan Europeiska unionens
medlemsländer eller EES-länderna.
Avdraget skall i regel beräknas efter kostnad för billigaste
färdsätt. Avdrag medges dock för kostnad som inte är oskälig
för tåg- eller flygresa. Om godtagbara allmänna kommunikationer
saknas får avdrag medges för kostnader för resa med egen bil
eller med den skattskyldiges förmånsbil med de belopp som anges
i punkt 4. Detsamma gäller den som, utan att vara skattskyldig
för bilförmån, företagit resa med förmånsbil för vilken sambo
eller sådan närstående som avses i punkt 14 sjunde stycket av
anvisningarna till 32 § är skattskyldig. Lag (1999:1149).
3 c. Den som använt egen bil för resor i tjänsten har rätt
till avdrag för kostnaden med 1 krona och 50 öre för varje körd
kilometer.
Om en skattskyldig som skall beskattas för bilförmån använt
förmånsbilen vid tjänsteresa och betalat samtliga de kostnader
för drivmedlet som är förenade med tjänsteresan, har han rätt
till avdrag för kostnaden för dieselolja med 50 öre per körd
kilometer eller för kostnaden för annat drivmedel med 80 öre
per körd kilometer. Lag (1997:950).
3 d. En skattskyldig som vid förrättning utom Sverige har rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader enligt punkt 3 har också rätt till
avdrag för kostnader för medföljande barns grundläggande skolgång i
förrättningslandet med belopp motsvarande den faktiska utgiften för
den tid under vilken avdragsrätt föreligger enligt punkt 3.
Lag (1996:651).
3 e. Vad som sagts i punkterna 3, 3 a och 3 b gäller inte sådana
arbetstagare som avses i punkt 1 av anvisningarna till 49 § vid
vistelse ombord.
Skattskyldig som avses i punkt 1 av anvisningarna till 49 § skall
anses ha sitt tjänsteställe på det fartyg där han eller hon fullgör
sitt arbete. Lag (1996:1331).
4. Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan
icke är berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger
han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från
arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från
hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt
fortskaffningsmedel.
Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats
uppgår till minst fem kilometer och det klart framgår att
användandet av egen bil för resa till och från arbetsplatsen
regelmässigt medför en tidsvinst på minst två timmar i
jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för
kostnader för resa med egen bil. Sådant avdrag medges också om
den skattskyldige använder bilen i tjänsten under minst 60
dagar för år räknat de dagar som bilen används i tjänsten. Om
bilen används i tjänsten under minst 160 dagar för år räknat
medges avdrag under alla de dagar som bilen används för resor
mellan bostad och arbetsplats. Användningen i tjänsten beaktas
dock endast om den uppgår till minst 300 mil för år räknat.
Avdrag för andra kostnader än sådana som avses i femte stycket
medges med 1 krona och 50 öre per körd kilometer.
För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp
är nödsakad att använda bil tillämpas inte bestämmelserna i
andra stycket. Detsamma gäller skattskyldig som är tvungen att
använda större bil på grund av skrymmande last.
Skattskyldig som haft kostnader för resa inom eller mellan
Europeiska unionens medlemsländer eller EES-länderna i samband
med tillträdande eller frånträdande av anställning eller
uppdrag har rätt till skäligt avdrag för kostnaderna. Härvid
gäller vad som sägs i punkt 3 b andra stycket.
Har den skattskyldige vid resorna haft kostnader för väg-, bro-
eller färjeavgift medges avdrag för den faktiska kostnaden.
Om den som är skattskyldig för bilförmån har företagit resor
som avses i första eller fjärde stycket med förmånsbilen medges
avdrag under de förutsättningar som anges i denna punkt. Avdrag
medges för kostnaden för dieselolja med 50 öre per körd
kilometer och för kostnaden för annat drivmedel med 80 öre per
körd kilometer.
Detsamma gäller den som, utan att vara skattskyldig för
bilförmån, företagit resorna med förmånsbil för vilken sambo
eller sådan närstående som avses i punkt 14 sjunde stycket av
anvisningarna till 32 § är skattskyldig. Lag (1999:1149).
5. Avdrag medgives skattskyldig för kostnader för skyddsutrustning och
skyddskläder som har varit nödvändiga för arbetets fullgörande. Med
skyddsutrustning avses bland annat hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd
och skodon med stålhätta. Med skyddskläder avses sådana kläder, som har
särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller
mot väta, värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än
klimatförhållandena. Lag (1983:1051).
6. Avdrag medges för avgift till arbetslöshetskassa. Kan
sådant avdrag komma i fråga i flera förvärvskällor skall det i
första hand hänföras till den förvärvskälla där bruttointäkten
är störst.
Avdrag medges även för avgift till utländsk arbetslöshetskassa
eller motsvarande enligt ett annat lands system för förmåner
vid arbetslöshet, om intäkt av arbete från det landet tas upp
som intäkt av tjänst i Sverige under beskattningsåret och
avgiften inte får dras av enligt 46 § 2 mom. 3. Har den
skattskyldige varit bosatt i Sverige eller stadigvarande
vistats under endast en del av beskattningsåret, medges avdrag
bara till den del avgiften belöper på nämnda tid. Lag (1997:770).
7. Avdrag medges för påförda egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter i den mån avgifterna hänför sig
till sådan intäkt av tjänst som enligt 2 kap. 6 § lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension utgör inkomst av
annat förvärvsarbete.
Från sådan intäkt av tjänst medges dessutom avdrag med 25
procent eller, om den skattskyldige vid ingången av året före
taxeringsåret fyllt 65 år eller inte fyllt 65 år men under hela
året uppburit hel ålderspension eller avlidit under året före
taxeringsåret, med 20 procent av ett underlag beräknat enligt
nästa stycke. Medgivet avdrag skall återföras till beskattning
nästföljande beskattningsår.
Underlaget utgörs av sådan intäkt av tjänst som avses i första
stycket minskad med andra från intäkten avdragsgilla kostnader
än som avses i föregående stycke och med inkomst som avses i 2
kap. 6 § första stycket 4 lagen om inkomstgrundad
ålderspension. Lag (1998:684).
8. En skattskyldig som åtnjuter skattefri förmån av utbildning eller
annan åtgärd enligt 32 § 3 h mom. första stycket har rätt till avdrag
på sätt som föreskrivs i punkt 4 och 33 § 2 mom. för kostnader för
resor till och från den plats där utbildningen eller åtgärden
tillhandahålls. Om den skattskyldige har kostnader för både sådana
resor och för resor mellan bostaden och arbetsplatsen, skall
begränsningen avse de sammanlagda kostnaderna.
Om en skattskyldig som avses i första stycket får ersättning för
ökade levnadskostnader och kostnader för hemresor, medges avdrag för
ökade levnadskostnader enligt de regler som gäller för skattskyldiga
som avses i punkt 3 a första stycket och för kostnader för hemresor
enligt vad som föreskrivs i punkt 3 b. Avdraget för ökade
levnadskostnader får dock inte överstiga vare sig uppburen ersättning
eller de schablonbelopp som anges i punkt 3 a.
Avdrag medges inte för tid efter utgången av första året efter
uppsägningstidens utgång. Lag (1996:651).
34 § Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § och
andra stycket gjorts, utgör inkomst av tjänst.
Uppkommer underskott vid beräkningen av inkomst av tjänst medges avdrag
för underskottet från intäkt av tjänst närmast följande beskattningsår.
35 § har upphävts genom lag (1990:650).
36 § har upphävts genom lag (1990:650).
37 § har upphävts genom lag (1990:650).
38 § har upphävts genom lag (1990:650).
39 § har upphävts genom lag (1990:650).
40 § har upphävts genom lag (1990:650).
För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser
41 § Av 24 § framgår att inkomst av näringsverksamhet skall
beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.
I andra fall än som nu sagts skall intäkt anses ha åtnjutits
det beskattningsår, under vilket intäkten blivit för den
skattskyldige tillgänglig för lyftning, och skall utgift eller
omkostnad anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften
betalats eller omkostnaden ägt rum. Sådan speciell skatt eller
avgift som ingår i slutlig skatt enligt skattebetalningslagen
(1997:483), anses dock belöpa på det beskattningsår då den
slutliga skatten påförts. Statlig fastighetsskatt skall
emellertid anses belöpa på det beskattningsår till vilket
skatten hänför sig. Lag (1997:506).
Anvisningar till 41 §
1. har upphävts genom lag (1990:650).
2. har upphävts genom lag (1990:650).
3. har upphävts genom lag (1990:650).
3.a har upphävts genom lag (1990:650).
4. I fråga om inkomst av tjänst gäller som allmän regel, att
inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma
från den skattskyldiges synpunkt är att anse som verkligen
förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är framför allt
förhållandet, då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgänglig för lyftning eller, såsom i fråga
om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på annat
sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av
huruvida inkomsten intjänats under året eller tidigare.
Förmån av fri eller delvis fri resa på tåg som värderas enligt
punkt 6 av anvisningarna till 42 § skall dock anses åtnjuten
redan när den skattskyldige disponerar över handling eller
dylikt som berättigar till resa.
Förmån av fritt eller delvis fritt drivmedel skall anses
åtnjuten månaden efter det att drivmedlet har kommit den
skattskyldige till godo.
Har den skattskyldige på grund av sin tjänst fått förvärva
värdepapper på förmånliga villkor, tas förmånen upp till
beskattning det år förvärvet skedde. Om det som förvärvas i sig
inte utgör ett värdepapper men innebär en rätt att i framtiden
få förvärva värdepapper till ett i förväg bestämt pris eller i
övrigt på förmånliga villkor tas förmånen upp till beskattning
det år då rätten utnyttjas eller överlåts. Om den skattskyldige
upphör att ha sitt egentliga bo och hemvist i Sverige eller att
stadigvarande vistas här, skall sådan förmån beskattas det
beskattningsår när detta skedde till den del den då kunnat
utnyttjas.
Har en sådan förmån som avses i fjärde stycket andra meningen
helt eller delvis tjänats in genom verksamhet utomlands, skall
förmånen inte tas upp till beskattning i den del som hade
kunnat utnyttjas före det att den skattskyldige fått sitt
egentliga bo och hemvist i Sverige eller stadigvarande vistas
här. Förmån som utnyttjas här skall i första hand anses ha
tjänats in genom verksamhet utomlands.
Om en förmån som avses i fjärde stycket andra meningen tidigare
har beskattats vid tidpunkt som avses i samma stycke sista
meningen, skall den inte beskattas i den delen om den därefter
utnyttjas eller överlåts under tid då den skattskyldige åter
har sitt egentliga bo och hemvist i Sverige eller stadigvarande
vistas här.
I fall då behållning på pensionssparkonto skall avskattas
enligt 32 § 1 mom. första stycket j inträder skattskyldigheten
när pensionssparavtalet upphör att gälla för de tillgångar som
skall avskattas. Vid sådan överlåtelse av pensionsförsäkring
till ny försäkringsgivare som avses i punkt 1 av anvisningarna
till 31 § anses pensionskapitalet utbetalt när ansvaret för en
överlåten försäkring övergår på den övertagande
försäkringsgivaren eller, i fråga om pensionsförsäkring som
överförs till sådan del av försäkringsgivarens verksamhet som
inte avser pensionsförsäkring, när överföringen äger rum.
Å andra sidan skall utgifterna och omkostnaderna för
inkomstförvärvet avdragas från intäkten under det år, då de
verkligen blivit av den skattskyldige bestridda, även om de
avser inkomst, som tidigare förvärvats eller först under ett
senare år beräknas inflyta.
Har en skattskyldig, som på grund av sin tjänst fått en sådan
rätt som avses i fjärde stycket andra meningen, betalat en
ersättning för denna skall kostnaden dras av under det år då
förmånen tas upp till beskattning. Avdraget får dock inte
överstiga förmånens värde. Om rätten inte utnyttjas skall
kostnaden dras av under det första år då rätten att förvärva
värdepapper inte längre kan göras gällande. Lag (1998:338).
4 a. har upphävts genom lag (1990:650).
5. har upphävts genom lag (1990:650).
6. har upphävts genom lag (1990:540).
41 a § Äger fastighet del i samfällighet av annat slag än som avses i
6 § 1 mom. första stycket b lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
hänförs den fastigheten tillkommande andelen av intäkter och kostnader i
verksamheten i samfälligheten till den förvärvskälla vari fastigheten
ingår enligt de bestämmelser som gäller för nämnda förvärvskälla. Lag
(1985:1017).
Anvisningar till 41 a §
1. har upphävts genom lag (1990:650).
2. Äger näringsfastighet del i sådan samfällighet som avses i 41 a § och
överstiger fastighetens andel av intäkterna i samfälligheten dess andel
i sådana kostnader i verksamheten som är på en gång avdragsgilla vid
taxeringen med belopp understigande 300 kronor, föreligger icke
skyldighet att ta upp intäkterna och kostnaderna vid beräkning av
inkomst av fastigheten. Förvaltas sådan samfällighet av juridisk person,
skall kapitalinkomster som den juridiska personen har uppburit och som
belöper på fastigheten tas upp till beskattning i den förvärvskälla i
vilken fastigheten ingår. Lag (1990:650).
3. Vid tillämpning av bestämmelser om beräkning av avdrag för årlig
värdeminskning av byggnad får för fastighet, som äger del i samfällighet
som avses i 41 a §, i det fall samfälligheten utgör särskild
taxeringsenhet, hänsyn tagas till fastighetens andel av samfällighetens
taxeringsvärde. Lag (1975:259).
4. Uppbär delägare utdelning från samfällighet, som avses i 2 § 11 mom.
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, skall utdelningen av delägaren
tas upp till beskattning som intäkt i den förvärvskälla vari
delägarfastigheten ingår. Lag (1990:650).
41 b § med anvisningar har upphävts genom lag (1981:1150).
41 c § med anvisningar har upphävts genom lag (1984:1060).
41 d § har upphävts genom lag (1990:1990:650).
41 e § har upphävts genom lag (1990:650).
42 § Värdet av förmån av bostad som är belägen här i riket och som inte
används som semesterbostad skall beräknas med ledning av i orten
gällande hyrespris eller, om tillfälle till sådan jämförelse saknas,
efter annan lämplig grund.
Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön
eller annan inkomst, beräknas till marknadsvärdet.
Bilförmån, kostförmån och vissa reseförmåner värderas enligt
särskilda grunder som anges i anvisningarna.
Värdet av fritt logi ombord på fartyg för sådan arbetstagare som
avses i punkt 1 av anvisningarna till 49 § skall bestämmas till 0
kronor. Lag (1996:1331).
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 42 §
1. Stundom inträffar, att på en ort saknas möjlighet att
uthyra bostäder och att för den skull något hyrespris för orten
inte kan fastslås. Särskilt gäller detta i glest befolkade
orter, där befolkningen huvudsakligen består av jordbrukare,
vilka bo på fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten,
att uthyrningsmöjlighet inte föreligger, medför dock inte, att
bostadsförmån saknar värde. Vid bestämmande av bostadsförmånens
värde i nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande orter
tjäna till ledning.
Värdet av en tjänstebostad som är större än vad den
skattskyldige och hans familj behöver, skall beräknas som
värdet av en normal bostad för dem, om bostadens storlek beror
på den skattskyldiges representationsskyldighet eller på annat
sätt beror på tjänsten.
Med marknadsvärde avses det pris som betalas på orten, om det
varit fråga om att för kontanta medel inköpa produkter, varor
eller andra förmåner som ingår i lön eller annan inkomst. Om
ett sådant pris inte direkt kan anges, skall värdet tas upp
till det belopp som med hänsyn till rådande förhållanden kan
beräknas vid en betalning med kontanta medel. Är det fråga om
produkter eller varor från egen näringsverksamhet, skall som
värde tas upp det belopp som det kan beräknas att den
skattskyldige skulle ha fått vid en försäljning under
jämförbara förhållanden av motsvarande kvantiteter.
I fråga om praktikanter, lärlingar, elever vid
sjuksköterskeskolor och liknande förekommer, att vederbörande
under utbildningstiden åtnjuter naturaförmåner (fri kost, fri
bostad) eventuellt jämte en mindre kontantersättning, som
närmast har karaktär av fickpengar. I dylika fall må värdet av
naturaförmånerna jämkas och upptagas till det lägre belopp, som
med hänsyn till kontantersättningens storlek och övriga
förhållanden framstår som skäligt. Lag (1997:770).
2. Värdet av bilförmån exklusive drivmedel skall för
kalenderår bestämmas till 0,3 basbelopp med tillägg av ett
ränterelaterat belopp och ett prisrelaterat belopp. Det
ränterelaterade beloppet skall beräknas till 75 procent av
statslåneräntan vid utgången av november månad andra året före
taxeringsåret multiplicerat med nybilspriset för årsmodellen.
Det prisrelaterade beloppet skall för en bil med ett nybilspris
för årsmodellen som uppgår till högst 7,5 basbelopp beräknas
till 9 procent av nybilspriset. Överstiger nybilspriset 7,5
basbelopp skall det prisrelaterade beloppet bestämmas till 9
procent av 7,5 basbelopp med tillägg av ett belopp motsvarande
20 procent av den del av nybilspriset som överstiger 7,5
basbelopp.
Är förmånsbilens årsmodell sex år gammal eller äldre, skall
nybilspriset anses motsvara fyra basbeslopp, om inte det
verkliga nybilspriset, med tilllägg av anskaffningskostnad för
extrautrustning, är högre.
Vid beräkningen av förmånsvärdet enligt första stycket skall -
utom i fall då nybilspriset enligt andra stycket skall anses
motsvara fyra basbelopp - till nybilspriset i förekommande fall
läggas anskaffningskostnaden för extrautrustning.
För den som har kört minst 30 000 kilometer i tjänsten med
förmånsbilen under ett kalenderår skall förmånsvärdet bestämmas
till 75 procent av det värde som skulle följa av reglerna i
första-tredje styckena.
Om den skattskyldige åtnjuter förmånen endast under en del av
året skall förmånsvärdet beräknat enligt första-fjärde styckena
sättas ned med en tolftedel för varje hel kalendermånad som han
inte har åtnjutit förmånen.
Om bilförmån åtnjutits endast i ringa omfattning skall förmånen
inte tas upp till beskattning.
Om det i bilförmånen ingår förmån av fritt eller delvis fritt
drivmedel för förmånsbilen, skall denna förmån beräknas till
marknadsvärdet, multiplicerat med 1,2, av den mängd drivmedel
som kan antas ha förbrukats för förmånsbilens totala körsträcka
under den tid den skattskyldige varit skattskyldig för
bilförmånen. Om den skattskyldige gör sannolikt att den mängd
drivmedel som han har förbrukat vid privat körning är lägre,
skall marknadsvärdet för drivmedlet sättas ned i motsvarande
mån.
Med nybilspris för årsmodellen avses det pris som bilen hade
när den som ny introducerades på den svenska marknaden. Om ett
sådant introduktionspris ändras efter kort tid skall som
nybilspris för årsmodellen avses det justerade priset. I
avsaknad av introduktionspris skall som nybilspris för
årsmodellen anses det pris som det kan antas att bilen skulle
ha haft om den introducerats på den svenska marknaden när den
var ny. Lag (1997:770).
3. Förmånsvärdet av helt fri kost beräknas per dag till ett belopp --
avrundat till närmaste tiotal kronor -- som motsvarar 250 procent av
genomsnittspriset i riket för en lunchmåltid av normal beskaffenhet.
Förmånsvärdet av en fri måltid bestående av ett mål om dagen (lunch
eller middag) är lika med 40 procent av förmånsvärdet för helt fri kost.
Förmånsvärdet av fri frukost är lika med 20 procent av förmånsvärdet för
helt fri kost.
Bidrar arbetsgivaren till kostnaderna för anställds måltid och kommer
härigenom den anställdes kostnad för måltiden att understiga
genomsnittspriset skall skillnaden tas upp som förmån av delvis fri
måltid. Lag (1992:1596).
4. Om den skattskyldige utger ersättning för en förmån skall
förmånsvärdet, beräknat enligt punkterna 2 och 3, sättas ned
med ersättningens belopp.
Värdet av bilförmån och förmån av fri kost, beräknat enligt
punkt 2 första-femte styckena eller punkt 3, får jämkas uppåt
eller nedåt, om det finns synnerliga skäl. Som synnerliga skäl
för jämkning nedåt av värdet av bilförmån anses
1. att bilen används som arbetsredskap,
2. att bilen används i taxinäring och har körts minst 60 000
kilometer i tjänsten under kalenderåret och dispositionen för
privat körning i mer än ringa utsträckning varit begränsad
eller
3. att andra sådana omständigheter föreligger.
Jämkning nedåt av bilförmånsvärdet får också ske när bilen
ingår i en större grupp av bilar som deltar i ett test eller
liknande för utprovning av ny eller förbättrande miljö- eller
säkerhetsteknik eller dylikt och bilen i det utförandet inte
finns att köpa på den allmänna marknaden inom Europeiska
unionens medlemsländer eller EES-länderna.
Om bilen är utrustad med teknik för drift helt eller delvis med
miljövänligare drivmedel än bensin och dieselolja eller med
elektricitet och bilens nybilspris därför är högre än
nybilspriset för närmast jämförbara bil utan sådan teknik, får
förmånsvärdet jämkas ned till en nivå som motsvarar
förmånsvärdet för den jämförbara bilen. Lag (1999:1048).
5. Vid värdering av en skattepliktig förmån att få förvärva
värdepapper skall även beaktas värdet av rätt att till ett i förväg
bestämt pris få förvärva egendom vid en senare tidpunkt.
Lag (1989:1017).
6. Om inskränkande villkor gäller för fria eller delvis fria resor
på flyg eller inrikes tåg som ges på grund av anställning eller
särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen skall förmånsvärdet
för flygresor beräknas enligt tredje och fjärde styckena och för
tågresor enligt femte stycket.
Med inskränkande villkor avses att resan får företas endast under
viss tid, på vissa avgångar eller i mån av platstillgång vid resans
avgång och att villkoren dels väsentligen avviker från vad som gäller
för resor som säljs på allmänna marknaden, dels innebär en påtaglig
olägenhet.
En flygresa med sådant inskränkande villkor att resan endast får
företas i mån av platstillgång vid resans avgång värderas till 40
procent av det lägsta normalt förekommande marknadspris som en
konsument har fått betala för motsvarande bokningsbara resa utan
inskränkande villkor under perioden från och med oktober andra året
före beskattningsåret till och med september året före
beskattningsåret. Flygresor i övrigt värderas till 75 procent av
nämnda pris.
Vid bestämmande av det lägsta normalt förekommande marknadspriset
för motsvarande resa utan inskränkande villkor skall jämförelse
göras med priser för flygresor med samma destinationsort eller,
när sådant underlag saknas, med likartad resesträcka.
Förmån av fria tågresor skall värderas till 5 procent av det
marknadspris som en konsument får betala för ett årskort som
berättigar till motsvarande resor utan inskränkande villkor under
beskattningsåret. För ungdomar som under beskattningsåret fyller
lägst 16 år och högst 18 år skall förmånen värderas till halva detta
värde. För barn som under beskattningsåret fyller högst 15 år skall
inget förmånsvärde åsättas. Lag (1996:651).
43 § 1 mom. Har näringsidkares inkomst blivit lägre till följd av att
villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan
sinsemellan oberoende näringsidkare, skall inkomsten beräknas till
det belopp som den skulle ha uppgått till om sådana villkor inte
förekommit, under förutsättning att
a) den som på grund av avtalsvillkoren tillförts inkomst inte skall
beskattas för denna här i riket,
b) det finns sannolika skäl att anta att ekonomisk intressegemenskap
föreligger mellan näringsidkaren och den med vilken avtalet träffats
och
c) det inte av omständigheterna framgår att villkoren tillkommit av
andra skäl än ekonomisk intressegemenskap. Lag (1983:123).
43 § 2 mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
43 § 3 mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
Anvisningar till 43 §
1. I 1 mom. denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det
fall, att överflyttning av inkomst har skett från en näringsidkare
som är skattskyldig här i riket till en person som inte är
skattskyldig här. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall
ekonomisk intressegemenskap anses föreligga då en näringsidkare
direkt eller indirekt deltar i ledningen eller övervakningen av en
annan näringsidkares företag eller äger del i detta företags kapital
eller då samma personer direkt eller indirekt deltar i ledningen
eller övervakningen av de båda företagen eller äger del i dessa
företags kapital. Lag (1995:1613).
2. har upphävts genom lag (1984:1060).
3. har upphävts genom lag (1984:1060).
44 § har upphävts genom lag (1993:1541).
Anvisningar till 44 § har upphävts genom lag (1993:1541).
45 § har upphävts genom lag (1986:473).
Allmänna avdrag
46 § 1 mom. Avdrag får efter yrkande av den skattskyldige och
med de begränsningar som anges i andra-fjärde styckena, göras
för underskott av förvärvskälla som är hänförlig till aktiv
näringsverksamhet enligt 2 kap. 6 § lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension.
Avdrag får göras med högst 100 000 kronor för underskott
avseende det beskattningsår då den skattskyldige började
bedriva förvärvskällan (startåret) och för vart och ett av de
fyra närmast följande beskattningsåren. För underskott som ett
visst år överstiger 100 000 kr medges inte avdrag enligt denna
lag. Om förvärvskällan övergått till den skattskyldige från
någon sådan närstående som avses i punkt 14 av anvisningarna
till 32 §, får avdrag göras endast om den närstående hade varit
berättigad till avdrag om han fortsatt att driva verksamheten.
Sistnämnda begränsning gäller dock inte om övergången skett
genom köp, byte eller därmed jämförligt förvärv från förälder
eller far- eller morförälder.
Avdrag medges inte
1. skattskyldig som någon gång under de fem beskattningsår som
närmast föregått startåret direkt eller indirekt bedrivit
likartad verksamhet,
2. för underskott som belöper på kommanditdelägare eller sådan
delägare i handelsbolag som i förhållande till övriga delägare
i bolaget förbehållit sig ett begränsat ansvar för bolagets
förbindelser i vidare mån än vad som anges i 18 § tredje
stycket eller
3. i den mån avdrag för underskottet medgetts enligt 3 § 13
mom., 25 § 10 mom. eller 26 § 9 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt, eller
4. för underskott i förvärvskälla i vilken ingår fastighet som
på ägarens begäran räknas som näringsfastighet enligt 5 §
sjunde stycket.
I fråga om förvärvskälla som uteslutande eller så gott som
uteslutande avser litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet får avdrag göras utan beloppsbegränsning och även
efter den i andra stycket angivna tiden. Härvid gäller
följande. Avdrag får med iakttagande av föreskrifterna i tredje
stycket 2 och 3 göras i den mån underskottet överstiger avdrag
för underskott från närmast föregående beskattningsår. Ett
villkor för avdrag är dock att den skattskyldige under den
period som omfattas av beskattningsåret och de tre närmast
föregående beskattningsåren redovisat intäkter från
verksamheten av någon betydenhet. Härvid beaktas även intäkter
som hänförs till inkomstslaget tjänst. Lag (1998:684).
46 § 2 mom. Skattskyldig, som har varit bosatt här i riket
under hela beskattningsåret, får dessutom göra avdrag:
1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning, som inte får dras av från inkomsten av särskild
förvärvskälla, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av
anvisningarna;
2) för påförda egenavgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter som inte får dras av från inkomsten av särskild
förvärvskälla;
3) för obligatoriska socialförsäkringsavgifter som den
skattskyldige, på grund av utfört arbete, enligt slutligt
fastställd debitering eller liknande skall betala i
överensstämmelse med den konvention som avses i förordningen
(1993:1529) om tillämpning av en nordisk konvention den 15 juni
1992 om social trygghet eller till följd av att den
skattskyldige enligt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den
14 juni 1971 om tillämpning av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar
inom gemenskapen skall omfattas av ett annat lands lagstiftning
om social trygghet, i båda fallen under förutsättning att den
avgiftsgrundande intäkten tas till beskattning för
beskattningsåret i Sverige;
6) för avgift som den skattskyldige har betalat under
beskattningsåret för annan pensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring, som ägs av arbetsgivare, i den
omfattning som framgår av punkt 6 av anvisningarna;
7) för inbetalning som den skattskyldige under beskattningsåret
har gjort på pensionssparkonto i den omfattning som framgår av
punkt 7 av anvisningarna.
Avdrag för avgift som avses i första stycket 6 och för
inbetalning som avses i första stycket 7, utöver sådant avdrag
som beräknas på ett halvt basbelopp, medges endast i den mån
avdrag inte får ske från intäkt av särskild förvärvskälla.
Om skattskyldig varit bosatt här i riket endast under en del av
beskattningsåret, medges avdrag som nu sagts bara i den mån det
belöper på nämnda tid. Lag (1998:683).
46 § 3 mom. har upphävts genom lag (1984:344).
46 § 4 mom. har upphävts genom lag (1986:1113).
46 § 5 mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
Anvisningar till 46 §
1. Avdrag må icke åtnjutas för premier och andra avgifter i de fall, där
avgifterna äro att betrakta såsom utgifter för levnadskostnader, vilka
enligt 20 § icke äro avdragsgilla, men där det utgivna beloppet utgör
skattepliktig inkomst för den vilken beloppet kommit till godo, t. ex.
då avgifterna erlagts för försäkring å hembiträde. Lag (1950:308).
2. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats.
3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin
man eller om någon haft barn, bedömes med ledning av föreskrifterna i
65 §. Lag (1960:172).
4. har upphävts genom lag (1986:1113).
5. Förutsättning för allmänt avdrag för periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning enligt denna punkt är att
understödet inte utgått till mottagare i givarens hushåll eller, om
understödet inte utgjort skadestånd, till mottagare under 18 år eller
till mottagare vars utbildning inte är avslutad.
Avdrag medges med utgivet belopp för periodiska utbetalningar
till make eller förutvarande make sedan underhållsskyldigheten dem
emellan reglerats;
till tidigare anställd;
som utgör skadestånd, dock vid personskada endast med belopp som för
mottagaren utgör ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur
eller för förlorat underhåll;
på grund av föreskrift i testamente;
från juridisk person om utbetalningen inte utgör vederlag vid förvärv av
egendom genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Lag (1984:498).
6. Avdrag för avgift för pensionsförsäkring medges endast om
försäkringen ägs av den skattskyldige. Avdrag medges inte om
försäkringen förvärvats genom bodelning under äktenskapet utan
att mål om äktenskapsskillnad pågått.
Avdraget får, tillsammans med avdrag för sådan inbetalning på
pensions-sparkonto som avses i punkt 7, inte överstiga summan
av
1. den skattskyldiges inkomst av näringsverksamhet som utgör
aktiv näringsverksamhet enligt 2 kap. 6 § lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension före avdrag enligt punkt 21 av
anvisningarna till 23 §, före avdrag för särskild löneskatt på
pensionskostnader enligt punkt 23 av anvisningarna till 23 § på
sådan pensionsförsäkring som avses i denna anvisningspunkt och
på sådan inbetalning på pensionssparkonto som avses i punkt 7
och före avdrag för avsättning för egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter och
2. inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt som
avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i. - Avdraget beräknas
med hänsyn till storleken av sådan inkomst som avses i 1 och 2
och får uppgå till högst ett belopp som motsvarar hälften av
det prisbasbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring bestämts för året närmast före taxeringsåret och
dessutom i fråga om
a. inkomst av aktiv näringsverksamhet till sammanlagt högst 35
procent av inkomsten före avdrag enligt punkt 21 av
anvisningarna till 23 §, före avdrag för särskild löneskatt på
pensionskostnader enligt punkt 23 av anvisningarna till 23 § på
sådan pensionsförsäkring som avses i denna anvisningspunkt och
på sådan inbetalning på pensionssparkonto som avses i punkt 7
och före avdrag för avsättning för egenavgifter enligt lagen om
socialavgifter, dock högst tio gånger nämnda prisbasbelopp,
b. inkomst av anställning om den skattskyldige helt saknar
pensionsrätt i anställning till sammanlagt högst 35 procent av
inkomsten, dock högst tio gånger nämnda prisbasbelopp eller
c. annan inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt
som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i, till högst 5
procent av den del av inkomsten som överstiger tio men inte
tjugo gånger samma prisbasbelopp.
Avdrag enligt andra stycket beräknas i sin helhet antingen på
inkomst som skall tas upp till beskattning under
beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan. Om
den skattskyldige har inkomst av aktiv näringsverksamhet från
mer än en förvärvskälla får avdrag beräknat enligt andra
stycket inte överstiga det avdrag som kunnat göras om inkomsten
varit hänförlig till en och samma förvärvskälla. Har den
skattskyldige inkomster som kan grunda rätt till avdrag enligt
andra stycket både i inkomstslaget näringsverksamhet och som
allmänt avdrag får den skattskyldige fritt fördela den del av
avdraget som beräknas på ett halvt prisbasbelopp mellan allmänt
avdrag och avdrag i näringsverksamheten.
Om särskilda skäl föreligger får skattemyndigheten efter
ansökan besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring
respektive inbetalning på pensionssparkonto får medges med
högre belopp än som följer av bestämmelserna i andra stycket.
Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som
redovisar inkomst som är att anse som inkomst endast av tjänst
med bortseende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första
stycket h och i men som i huvudsak saknar pensionsrätt i
anställning, får avdrag medges högst med belopp, beräknat som
för skattskyldig som avses i andra stycket b. Har sådan
skattskyldig erhållit särskild ersättning i samband med att
anställning upphört och har han ej skaffat sig ett betryggande
pensionsskydd, får dock avdrag medges med högre belopp. Har
skattskyldig, som - själv eller genom förmedling av juridisk
person - bedrivit näringsverksamhet, upphört med driften i
förvärvskällan och har han under verksamhetstiden ej skaffat
sig ett betryggande pensionsskydd, får avdrag beräknas även på
inkomst av kapital som är hänförlig till försäljning av
förvärvskällan före avdraget, på inkomst av passiv
näringsverksamhet enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster före avdraget samt på sådan intäkt
av tjänst som avses i 32 § 1 mom. första stycket h. Avdraget
får i detta fall beräknas med beaktande av det antal år den
skattskyldige drivit näringsverksamheten, dock högst för tio
år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek tas till
den skattskyldiges övriga pensionsskydd och andra möjligheter
till avdrag för avgift och inbetalning som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 6 och 7. Avdraget får dock inte överstiga ett
belopp som för varje år som driften pågått motsvarar tio gånger
det prisbasbelopp som enligt lagen om allmän försäkring
bestämts för det år driften i förvärvskällan upphört och ej
heller summan av de belopp som under beskattningsåret
redovisats som inkomst av förvärvskällan i förekommande fall
före avdraget, före avdrag för särskild löneskatt på
pensionskostnader enligt punkt 23 av anvisningarna till 23 § på
sådan pensionsförsäkring som avses i denna anvisningspunkt och
på sådan inbetalning på pensionssparkonto som avses i punkt 7
och före avdrag för avsättning för egenavgifter enligt lagen om
socialavgifter och sådan inkomst av kapital som är att hänföra
till vinst med anledning av överlåtelse av förvärvskällan. Har
skattemyndigheten enligt punkt 1 tredje stycket av
anvisningarna till 31 § medgivit att dödsbo tar
pensionsförsäkring, anger skattemyndigheten det högsta belopp
varmed avdrag för avgift för försäkringen får medges. Härvid
iakttas i tillämpliga delar bestämmelserna i detta stycke om
avdrag för skattskyldig som upphört med driften i en
förvärvskälla. Skattemyndighetens beslut i fråga som avses i
detta stycke får överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
Har skattskyldig erlagt avgift eller gjort inbetalning som
avses i 46 § 2 mom. första stycket 6 och 7 men har avdrag för
avgiften eller inbetalningen helt eller delvis inte kunnat
utnyttjas enligt bestämmelserna i andra stycket, medges avdrag
för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande
beskattningsåret. Sådant avdrag medges dock inte med belopp som
tillsammans med erlagd avgift och gjord inbetalning sistnämnda
år överstiger vad som anges i andra stycket.
Oavsett föreskrifterna i de föregående styckena medges avdrag
för avgift eller inbetalning som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 6 och 7 inte med högre belopp än skillnaden mellan
sammanlagda beloppet av inkomster från olika förvärvskällor och
övriga avdrag enligt 46 §. Avdrag, som på grund av vad nu sagts
inte kunnat utnyttjas vid taxeringen för det beskattningsår då
avgiften betalades eller inbetalningen skedde, får utnyttjas
senast vid taxeringen för sjätte beskattningsåret efter
betalningsåret. Inte heller i sistnämnda fall får avdraget
överstiga vad som återstår sedan övriga avdrag enligt 46 §
gjorts.
Om avdrag medges enligt fjärde stycket femte meningen på grund
av att aktier eller andelar i fåmansföretag avyttrats skall
avdraget i första hand göras som allmänt avdrag. Avdraget
begränsas till ett belopp motsvarande det lägsta av den del av
vinsten vid avyttringen som tas upp som intäkt av tjänst och
inkomsten av tjänst före avdraget. Till den del avdraget inte
kan utnyttjas som allmänt avdrag får avdrag göras i
inkomstslaget kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt. I det fall avdrag medges på
grund av att andelar i fåmansägt handelsbolag avyttrats skall
avdrag göras i inkomstslaget kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte
stycket lagen om statlig inkomstskatt. Lag (1999:633).
7. Avdrag för inbetalning på pensionssparkonto får göras endast
såvitt gäller eget konto.
Avdraget får inte överstiga summan av de belopp som för motsvarande
fall anges i punkt 6. Att hänsyn vid beräkningen av avdraget skall
tas till avgift som har betalats för pensionsförsäkring framgår av
nämnda anvisningspunkt. Lag (1993:938).
46 a har upphävts genom lag (1990:650).
Taxerad inkomst
47 § Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster av
näringsverksamhet och tjänst, minskat i förekommande fall med sådant
avdrag som avses i 46 §, utgör taxerad förvärvsinkomst.
Den taxerade förvärvsinkomsten avrundas nedåt till helt hundratal
kronor. Lag (1990:650).
Grundavdrag
48 § 1 mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
48 § 2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit bosatt här i
riket under hela beskattningsåret, har rätt till kommunalt
grundavdrag enligt följande.
Grundavdraget uppgår till 0,24 prisbasbelopp för taxerad
inkomst som inte överstiger 1,86 prisbasbelopp. För taxerad
inkomst som överstiger 1,86 men inte 3,04 prisbasbelopp uppgår
grundavdraget till 0,24 prisbasbelopp ökat med 25 procent av
det belopp varmed den taxerade inkomsten överstiger 1,86 men
inte 2,89 prisbasbelopp. För taxerad inkomst som överstiger
3,04 prisbasbelopp uppgår grundavdraget till det belopp som
enligt föregående mening utgår vid en taxerad inkomst på 3,04
prisbasbelopp minskat med 10 procent av det belopp varmed den
taxerade inkomsten överstiger 3,04 prisbasbelopp, dock lägst
till 0,24 prisbasbelopp.
Med prisbasbelopp avses prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring för året före taxeringsåret.
Grundavdraget får inte överstiga den skattskyldiges inkomst av
näringsverksamhet som utgör aktiv näringsverksamhet enligt 2
kap. 6 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension och
tjänst minskad med avdrag som avses i 46 §. I inkomst av tjänst
inräknas därvid inte intäkt som avses i 32 § 1 mom. första
stycket h och i. Som avdrag enligt 46 § räknas därvid inte
avdrag som på grund av dispens enligt punkt 6 fjärde stycket av
anvisningarna till 46 § grundas på inkomst av passiv
näringsverksamhet eller intäkt som avses i 32 § 1 mom. första
stycket h.
Grundavdraget avrundas nedåt till helt hundratal kronor.
Lag (1998:684).
48 § 3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit bosatt här i riket endast
under en del av beskattningsåret, har rätt till kommunalt grundavdrag
med en tolftedel av 0,24 basbelopp för varje kalendermånad eller del
därav, under vilken han varit bosatt här i riket, varvid bestämmelserna
i 2 mom. tredje--sjätte styckena tillämpas. Lag (1995:547).
48 § 4 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit bosatt här i riket
under hela eller någon del av beskattningsåret och vars inkomst till
inte obetydlig del har utgjorts av folkpension, har rätt att i stället
för kommunalt grundavdrag enligt 2 eller 3 mom. få särskilt kommunalt
grundavdrag enligt bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna.
Det särskilda grundavdraget avrundas nedåt till helt hundratal kronor.
Lag (1990:650).
Anvisningar till 48 §
1. Vid tillämpningen av 48 § 4 mom. och denna anvisningspunkt
iakttas följande. Som folkpension räknas inte ålderspension,
barnpension eller vårdbidrag. Folkpension skall anses utgöra en
inte obetydlig del av den skattskyldiges inkomst, om den
uppgått till minst 6 000 kronor eller minst en femtedel av den
sammanräknade inkomsten. Som folkpension behandlas även
tillläggspension i den mån den enligt lagen (1969:205) om
pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstillskott.
Förtids- eller efterlevandepension, som betalas ut enligt
utländsk lagstiftning om social trygghet och utgår enligt
grunder som är jämförbara med vad som gäller för folkpension,
skall behandlas som folkpension om skattskyldighet för
utbetalningen föreligger i Sverige. Har folkpension enligt
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring samordnats med yrkesskadelivränta eller annan i
nämnda lagrum angiven livränta skall vid tillämpning av första,
andra respektive tredje stycket första meningen b det särskilda
grundavdraget beräknas med ledning av den folkpension som
skulle ha utgått om sådan samordning inte skett.
För gift skattskyldig uppgår det särskilda grundavdraget till
134,0 procent av prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om
allmän försäkring. För övriga skattskyldiga uppgår avdraget
till 151,5 procent av sistnämnda belopp. Avdrag med 151,5
procent av sistnämnda belopp tillkommer också gift
skattskyldig, som under någon del av beskattningsåret uppburit
folkpension som tillkommer ogift.
Det särskilda grundavdraget får dock inte överstiga
a) för skattskyldig som vid utgången av året före
beskattningsåret och utgången av beskattningsåret uppbar
folkpension samt under hela beskattningsåret bott i Sverige:
summan av uppburen sådan pension som enligt fjärde stycket
reducerar det särskilda grundavdraget samt
b) för skattskyldig som inte avses i a eller som under
beskattningsåret uppburit folkpension i form av förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring eller som avlidit: uppburen
folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt 2 §
eller 2 a § lagen om pensionstillskott. För skattskyldig som
har livränta som avses i första stycket sista meningen
tillämpas i stället för bestämmelsen i föregående mening a
bestämmelsen i föregående meningen b om det är till fördel för
den skattskyldige.
Det särskilda grundavdraget reduceras med 65 procent av den del
av uppburen pension som överstiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande avdragsbeloppet. För skattskyldig
som förutom folkpension i form av förtidspension uppburit
livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring skall erhållen sådan livränta likställas med
pension. Pension som utgår på grund av annan pensionsförsäkring
än tjänstepensionsförsäkring eller från pensionssparkonto
reducerar inte det särskilda grundavdraget.
För den som vid utgången av året före beskattningsåret inte
uppbar folkpension reduceras det särskilda grundavdraget i
stället med 65 procent av den del av taxerad inkomst som
överstiger det för den skattskyldige enligt andra stycket
gällande avdragsbeloppet. Oavsett vad som i det föregående
sagts om reducering föreligger alltid rätt till särskilt
grundavdrag med så stort belopp som den skattskyldige skulle ha
fått i grundavdrag enligt 48 § 2 eller 3 mom. om dessa
bestämmelser i stället hade tillämpats. Lag (1998:683).
2. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats. Lag (1970:162).
3. Dödsboet efter den som vid sitt frånfälle var bosatt här i riket har
på grund av bestämmelsen i 53 § 3 mom. första stycket rätt till
kommunalt grundavdrag för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffat, med belopp som skulle ha medgetts den avlidne om denne
fortfarande hade levat. Var den avlidne inte bosatt här i riket under
hela tiden mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet, skall, när
48 § 3 mom. tillämpas, grundavdrag medges dels för den tid han var bosatt
här, dels för tiden mellan dödsfallet och beskattningsårets utgång samt
för den sammanlagda tiden beräknas enligt bestämmelserna i nämnda
moment.
Avdrag enligt första stycket medges utan hänsyn till att dödsboet
skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffat. Lag (1990:650).
4. Dödsboet efter den som vid sitt frånfälle inte var bosatt här i riket
kan på grund av bestämmelsen i 53 § 3 mom. första stycket ha rätt till
kommunalt grundavdrag för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffade, om den avlidne under någon del av det året var bosatt här.
Lag (1990:650).
Sjöinkomstavdrag
49 § Skattskyldig som uppburit sjöinkomst under ett helt år
medges sjöinkomstavdrag med 35 000 kronor vid anställning på
svenskt handelsfartyg som går i närfart och med 36 000 kronor
vid anställning på svenskt handelsfartyg som går i fjärrfart.
Skattskyldig som uppburit sjöinkomst under en del av ett år
medges sjöinkomstavdrag med en trehundrasextiofemtedel av
belopp som anges i första stycket för varje dag under vilken
sjöinkomst uppburits. Lag (1997:1146).
Anvisningar till 49 § har upphävts genom lag (1990:650).
1. Som sjöinkomst räknas inkomst av lön, naturaförmåner eller
annan ersättning till sådan arbetstagare som enligt
sjömanslagen (1973:282) anses som sjöman, om denne är anställd
i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg med en
bruttodräktighet av minst 100, vilket huvudsakligen används i
närfart eller fjärrfart. Med anställning hos redare likställs
anställning hos annan arbetsgivare som redaren antagit som
entreprenör. Till sjöinkomst räknas inte bara vad sjömannen
uppbär från redaren utan även drickspengar och dylikt. Vidare
räknas till sjöinkomst inkomster som enligt det föregående
uppbärs av
a) den som för redarens räkning tjänstgör som kontrollant
under fartygs byggande eller biträder vid fartygs utrustning
för att senare tillträda befattning på fartyget, och
b) den som före leveransen av ett fartyg, som är under
byggnad, och innan tjänstgöring ombord påbörjats inställer sig
på fartyget för att lära känna det och dess tekniska
utrustning m.m.
Har sjöman anställts för att tillträda befattning på ett
visst fartyg, skall lön eller annan ersättning som utgår under
en kortare väntetid anses utgöra inkomst ombord på fartyget.
Har sjöman mönstrat av från tjänst ombord på ett visst fartyg
för att tillträda tjänst ombord på ett annat fartyg som
tillhör samma redare, skall ersättning som utgår under en
kortare väntetid anses som utbetald i tjänsten ombord på det
förra fartyget. Lag (1997:356).
2. Med anställning på ett svenskt handelsfartyg avses
anställning på ett fartyg som skall anses som svenskt enligt
sjölagen (1994:1009) och som används till handelssjöfart eller
resandes fortskaffande eller till annat ändamål som har
gemenskap med handelssjöfarten.
Med anställning på ett svenskt handelsfartyg likställs
a) en anställning på ett utländskt handelsfartyg som en svensk
redare hyr i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos
redaren eller någon av redaren anlitad arbetsgivare,
b) anställning på ett svenskt handelsfartyg som hyrs ut till
utländsk redare i huvudsak obemannat om anställningen sker hos
fartygets ägare eller någon av ägaren anlitad arbetsgivare.
Lag (1997:311).
3. I denna lag avses med
i n r e f a r t: fart inom landet huvudsakligen i hamnar eller på
floder, kanaler eller insjöar eller inomskärs vid kusterna eller i
Kalmarsund,
n ä r f a r t: linjefart mellan svenska hamnar utanför öppen kust
eller utomskärs vid kusterna samt linjefart mellan svensk och
utländsk hamn, eller mellan utländska hamnar, dock ej linjefart
bortom linjen Hanstholm - Lindesnäs eller bortom Cuxhaven,
f j ä r r f a r t: annan fart än inre fart och närfart.
till 49 §
4. Riksskatteverket skall årligen lämna besked beträffande de
fartyg ombord på vilka de anställda skall få sjöinkomstavdrag
enligt 49 § och skattereduktion enligt 11 kap. 11 § andra och
tredje styckena skattebetalningslagen (1997:483) samt
beträffande vilket fartområde som fartyget går i
(klassificering). Därvid skall ett fartyg anses gå i fjärrfart,
om det huvudsakligen går i sådan fart. Riksskatteverkets beslut
får inte överklagas.
En redare skall före den 1 oktober varje år till
Riksskatteverket lämna uppgift för nästkommande år om sådana
svenska handelsfartyg som avses i punkt 1 anvisningarna rörande
1) storleken av fartyg som redaren skall använda i sin
näringsverksamhet,
2) den fart som fartygen är avsedda att användas i, och
3) entreprenör som redaren anlitar för sin verksamhet ombord
samt
4) övriga förhållanden som kan vara av betydelse för
Riksskatteverket vid handläggning av ärenden om klassificering.
Inträffar ändring i förhållande om vilken uppgift lämnats, är
redaren skyldig att snarast anmäla detta till Riksskatteverket.
Lag (1997:1037).
50 § Den taxerade förvärvsinkomsten minskas med 75 procent av
på beskattningsåret belöpande avgift enligt lagen (1994:1744)
om allmän pensionsavgift, kommunalt grundavdrag och, såvitt
avser skattskyldig som uppburit sjöinkomst som avses i punkt 1
av anvisningarna till 49 §, sjöinkomstavdrag i nu nämnd
ordning. Avdraget för allmän pensionsavgift skall avrundas
uppåt till helt hundratal kronor. Det som därefter återstår
utgör beskattningsbar förvärvsinkomst. Lag (1999:960).
Anvisningar till 50 §
1. har upphävts genom lag (1990:650).
2. har upphävts genom lag (1990:650).
3. har upphävts genom lag (1990:650).
51 § har upphävts genom lag (1986:1113).
Äkta makars beskattning
52 § 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt
tillsammans, taxeras en var för sin inkomst. Lag (1990:650).
52 § 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola
i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt anses såsom av varandra
oberoende skattskyldiga.
Anvisningar till 52 §
Har makar tillsammans deltagit i näringsverksamhet gäller bestämmelserna
i andra--sjätte styckena.
Verksamheten anses bedriven av den ena av makarna om han med hänsyn till
utbildning, arbetsuppgifter och övriga omständigheter kan anses ha en
ledande ställning i verksamheten och den andra maken inte har en sådan
ledande ställning. Den make som sålunda driver verksamheten beskattas
för hela inkomsten av verksamheten om annat inte följer av tredje och
fjärde styckena. Har ingen av makarna en sådan ledande ställning som nu
har sagts anses verksamheten bedriven av makarna gemensamt. I sådana
fall sker beskattning enligt femte stycket.
När verksamheten bedrivits av den ena av makarna men den andra maken
(medhjälpande make) arbetat i verksamheten, får makarna fördela
inkomsten sig emellan så att en del av hela inkomsten av förvärvskällan,
beräknad enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, före avdrag
för avsättning för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, hänförs till medhjälpande make. Denna del får inte tas
upp till högre belopp än som kan anses motsvara marknadsmässigt vederlag
för medhjälpande makens arbete jämte egen sjukpenning eller annan
ersättning som avses i punkt 11 av anvisningarna till 22 §.
I de fall då verksamhet bedrivits av den ena av makarna och den andra
maken ägt del i förvärvskällan eller det i denna nedlagda kapitalet,
möter inte hinder att -- utöver vad som anges i tredje stycket --
hänföra ytterligare en del av inkomsten till sistnämnda make,
motsvarande skälig ränta som han kan ha uppburit på grund av sin
äganderätt eller kapitalinsats.
Har makarna gemensamt bedrivit verksamheten, skall vardera maken taxeras
för den inkomst därav som med hänsyn till hans arbete och övriga
insatser i verksamheten skäligen tillkommer honom.
Vad som på vardera maken belöper enligt bestämmelserna i första--femte
styckena, sedan därifrån avräknats på maken belöpande del av avsättning
för egenavgifter, utgör den skattskyldiges inkomst av förvärvskällan.
Av 65 § framgår, att bestämmelser som avser gift skattskyldig i vissa
fall skall tillämpas i fråga om dem som, utan att vara gifta, lever
tillsammans. Lag (1990:650).
Skattskyldighet
53 § 1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger om ej
annat föreskrivs i denna lag:
a) fysisk person:
för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:
för all inkomst, som förvärvats inom eller utom riket; samt
för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:
för inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till fastighet eller
fast driftställe här i riket;
för inkomst av näringsverksamhet som utgör intäkt när egendom som
avses i 26 § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och som
innefattar nyttjanderätt till ett hus eller en del av ett hus här i
riket övergår till privatbostad eller avyttras;
för inkomst vid avyttring dels av aktier och andelar i andra svenska
aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar än sådana som
avses i 2 § 7 mom. lagen om statlig inkomstskatt, dels av konvertibla
skuldebrev och konvertibla vinstandelsbevis som utgetts av svenska
aktiebolag, dels av sådana av svenska aktiebolag utfästa
optionsrätter som avser rätt till nyteckning eller köp av aktie och
blivit utfästa i förening med skuldebrev och dels optioner och
terminer som avser något av nu nämnda finansiella instrument, om
överlåtaren vid något tillfälle under de tio kalenderår som närmast
föregått det år då avyttringen skedde haft sitt egentliga bo och
hemvist här i riket eller stadigvarande vistats här;
för återfört avdrag för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, för egenavgifter som har fallit bort i den mån avdrag
har medgetts för avgifterna samt för avgifter som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 3 och som satts ned genom ändrad debitering i den mån
avdrag har medgetts för avgifterna och dessa hänför sig till
näringsverksamhet;
b) dödsbo:
för all inkomst som förvärvats inom eller utom riket.
(Se vidare anvisningarna.)
Lag (1996:162).
53 § 2 mom. Inkomst hos vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla
bolag, rederier och juridiska personer, som enligt författning eller på
därmed jämförligt sätt bildats för att förvalta annan samfällighet än
sådan som har taxerats såsom särskild taxeringsenhet och avser
marksamfällighet eller regleringssamfällighet, hänförs till de särskilda
delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av
bolagets, rederiets eller samfällighetens inkomst. Motsvarande gäller
inkomst hos utländsk juridisk person i fall som avses i punkt 10 andra
stycket av anvisningarna. I fråga om vad som avses med utländsk juridisk
person i denna lag gäller vad som sägs i 16 § 2 mom. första stycket
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Lag (1990:650).
53 § 3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår,
då dödsfallet inträffade, dödsboet efter honom taxeras såväl för
inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till
dödsboet efter dödsfallet, och skall därvid för dödsboet tillämpas
vad som enligt bestämmelserna i denna lag skolat gälla för den
avlidne.
För senare beskattningsår än det, då dödsfallet inträffade, tillämpas
vad som sägs om dödsbo endast om den avlidne vid sitt frånfälle
var bosatt här i riket; i annat fall anses dödsbo som sådan här i riket
icke hemmahörande juridisk person som inte skall taxeras till
kommunal inkomstskatt.
Ingår i dödsbo sådan egendom som vid dödsfallet var privatbostad
som avses i 5 §, skall reglerna om privatbostad tillämpas till och
med det taxeringsår som följer närmast efter det tredje kalenderåret
efter det kalenderår då dödsfallet inträffade om egendomen
fortfarande uppfyller förutsättningarna för att kunna räknas som
privatbostad. Lag (1993:1541).
53 § 4 mom. Överlåts genom bodelning under äktenskapet utan att
något mål om äktenskapsskillnad pågår, pensionsförsäkring eller
rätt enligt pensionssparavtal, skall överlåtaren oavsett överlåtelsen
under sin livstid i förvärvarens ställe vara skattskyldig för
utfallande pensionsbelopp, såvida han inte skulle ha varit
berättigad till avdrag vid utgivande av periodiskt understöd till
förvärvaren.
Överlåter skattskyldig, som enligt bindande förpliktelse äger rätt att
uppbära periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
intäkt, sin rätt, skall han alltjämt vara skattskyldig för utfallande
belopp, i den mån han icke vid utbetalning till mottagaren skulle
vara berättigad till avdrag för beloppet såsom för omkostnad eller
periodiskt understöd. Lag (1993:1542).
53 § 5 mom har upphävts genom lag (1984:1060).
Anvisningar till 53 §
1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo
och hemvist. Med i Sverige bosatt skattskyldig likställes enligt 68 §
den som, utan att vara bosatt i Sverige, stadigvarande vistas här.
En person som inte stadigvarande vistas i Sverige men som tidigare har
haft sitt egentliga bo och hemvist i Sverige skall anses bosatt här om
han har väsentlig anknytning till Sverige. Därvid skall beaktas sådana
omständigheter som att han är svensk medborgare, den tidrymd under
vilken han tidigare har haft sitt egentliga bo och hemvist i Sverige,
att han inte har varaktigt bo och hemvist på viss utländsk ort, att han
vistas utomlands för studier eller av hälsoskäl, att han har en bostad i
Sverige inrättad för åretruntbruk, att han har familj i Sverige, att han
bedriver näringsverksamhet i Sverige eller genom innehav av tillgångar
som direkt eller indirekt ger honom ett väsentligt inflytande i sådan
näringsverksamhet, är ekonomiskt engagerad i Sverige eller att han
innehar fastighet här i riket och därmed jämförliga förhållanden.
En person som är svensk medborgare eller som under sammanlagt minst tio
år haft sitt egentliga bo och hemvist i Sverige eller stadigvarande
vistats här och som utreser från Sverige skall anses bosatt här intill
dess fem år har förflutit från dagen för avresan från Sverige, såvida
han inte visar att han under beskattningsåret inte har haft sådan
väsentlig anknytning till Sverige som avses i andra stycket. Lag
(1985:362).
2. har upphävts genom lag (1991:585).
2 a. Till riket hänförs förutom Sveriges land- och sjöterritorium också
varje annat område utanför Sveriges territorialvatten inom vilket
Sverige i överensstämmelse med folkrättens allmänna regler och avtal med
främmande makter äger rätt att utforska kontinentalsockeln och utvinna
dess naturtillgångar. Lag (1986:1113).
3. Med fast driftställe för näringsverksamhet avses en stadigvarande
plats för affärsverksamhet, från vilken verksamheten helt eller delvis
bedrivs.
Uttrycket fast driftställe innefattar särskilt:
a) plats för företagsledning,
b) filial,
c) kontor,
d) fabrik,
e) verkstad,
f) gruva, olje- eller gaskälla, stenbrott eller annan plats för
utvinning av naturtillgångar,
g) plats för byggnads-, anläggnings- eller installationsverksamhet,
h) fastighet som utgör omsättningstillgång i näringsverksamhet.
Fast driftställe anses också föreligga, om någon är verksam för
näringsverksamheten här i riket och har fått och regelmässigt använder
fullmakt att sluta avtal för verksamhetens innehavare.
Fast driftställe anses däremot inte föreligga enbart av det skälet att
någon bedriver affärsverksamhet här i riket genom förmedling av mäklare,
kommissionär eller annan oberoende representant, om denne därvid
bedriver sin sedvanliga affärsverksamhet.
Ersättning i form av royalty eller periodvis utgående avgift för
utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar skall anses som
intäkt av näringsverksamhet som här bedrivits från fast driftställe, om
ersättningen skall hänföras till intäkt av näringsverksamhet och om den
härrör från en här i riket från fast driftställe bedriven
näringsverksamhet. Lag (1990:650).
4. har upphävts genom lag (1993:1541).
5. mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
6. mom. har upphävts genom lag (1967:546).
7. mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
8. mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
9. mom. har upphävts genom lag (1984:1060).
10. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt
bolag eller rederi beskattas för den del av bolagets eller
rederiets vinst, som å honom belöper, huru denna än må hava av
bolaget eller rederiet använts, och oberoende av vad han må
hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskattningsåret
eller tidigare förvärvade vinst.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller också beträffande
här i riket bosatt eller hemmahörande delägare i fråga om den
på delägaren belöpande delen av vinsten i annan utländsk
juridisk person än sådan som enligt 16 § 2 mom. andra eller
tredje stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall
betraktas som utländskt bolag
a) om delägaren beskattas i den stat där den utländska
juridiska personen är hemmahörande för den del av den utländska
juridiska personens vinst som belöper på delägaren, eller
b) om vid utgången av året närmast före taxeringsåret dels
minst tio procent av den utländska juridiska personens kapital
eller röstetal för dess samtliga andelar innehas antingen av
delägaren själv eller av en krets av personer i vilken
delägaren ingår och vilken består av en fysisk eller juridisk
person (moderföretaget), av - om moderföretaget är en fysisk
person - sådana närstående som avses i punkt 14 sjunde stycket
av anvisningarna till 32 § samt av juridiska personer som
direkt eller genom förmedling av annan juridisk person innehas
av denna person och de närstående, dels minst hälften av den
utländska juridiska personens kapital eller röstetal för dess
samtliga andelar innehas eller kontrolleras, direkt eller genom
förmedling av juridisk person, av här i riket bosatta eller
hemmahörande personer. Lag (1999:1149).
54 § Från skattskyldighet frikallas:
a) medlem av konungahuset:
för av staten anvisat anslag;
b) i utlandet bosatt person:
för sådan inkomst, som avses i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta artister m. fl. och som inte är undantagen från
skatteplikt enligt 8 § 2 och 3 nämnda lag;
c) ägare av sådan fastighet som avses i 3 kap. 2 §
fastighetstaxeringslagen (1979:1152):
för inkomst av fastigheten i den mån ägarens inkomst härrör från sådan
användning som gör att byggnad enligt 2 kap. 2 §
fastighetstaxeringslagen skall indelas som specialbyggnad, dock ej
kommunikationsbyggnad, distributionsbyggnad eller reningsanläggning;
d) ägare av sådan fastighet som avses i 3 kap. 3 §
fastighetstaxeringslagen:
för inkomst av fastigheten i den mån ägarens inkomst härrör från sådan
egendom och sådan användning som avses i nämnda lagrum;
f) här i riket bosatt fysisk person, som under vistelse utomlands
åtnjutit avlöning eller annan därmed jämförlig förmån på grund av annan
anställning där än anställning ombord på svenskt fartyg eller svenskt,
danskt eller norskt luftfartyg:
för inkomst av anställningen i den omfattning som anges i punkt 3 av
anvisningarna.
Av 70 § framgår att personer som där avses är frikallade från
skattskyldighet för vissa inkomster. Lag (1991:592).
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 54 §
1. har upphävts genom lag (1984:1060).
2. har upphävts genom lag (1990:650).
3. Skattefrihet enligt 54 § första stycket f föreligger om
anställningen och vistelsen utomlands varat minst sex månader i
den mån inkomsten beskattats i verksamhetslandet. Om
anställningen och vistelsen utomlands varat minst ett år i
samma land och avsett anställning hos annan än svenska staten,
svensk kommun, svenskt landsting eller församling inom Svenska
kyrkan medges dock sådan befrielse även om inkomsten inte
beskattats i verksamhetslandet på grund av lagstiftning eller
administrativ praxis i detta land eller annat avtal än avtal
för undvikande av dubbelbeskattning som detta land ingått.
Sådan befrielse medges - om övriga angivna förutsättningar
föreligger - även beträffande anställning hos svenska staten,
svensk kommun, svenskt landsting eller församling inom Svenska
kyrkan när fråga är om tjänsteexport.
Vad nu sagts gäller dock inte vid anställning ombord på
utländskt fartyg. I fråga om sådan anställning gäller att
skattefrihet föreligger om anställningen och vistelsen
utomlands varat under tidrymd eller tidrymder som sammanlagt
varat minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod och avsett
anställning hos arbetsgivare, som är en inländsk juridisk
person eller en här i riket bosatt fysisk person, och
anställningen utövats ombord på utländskt fartyg som
huvudsakligen går i sådan oceanfart som avses i 1 kap. 7 § 8
fartygssäkerhetsförordningen (1988:594).
I tid för vistelse som avses i första stycket får inräknas
kortare avbrott för semester, tjänsteuppdrag eller liknande,
som inte är förlagda till början eller slutet av anställningen
utomlands. Uppehåll i Sverige för här avsedda ändamål får inte
sträcka sig längre än som motsvarar högst sex dagar för varje
hel månad som anställningen utomlands varar eller under ett och
samma anställningsår till mer än 72 dagar.
Har den skattskyldige påbörjat anställningen och kunde det
därvid på goda grunder antas att inkomsten av anställningen
skulle komma att undantas från skatt i Sverige enligt 54 §
första stycket f men inträffar under anställningstiden ändrade
förhållanden som medför att villkoren för att undanta inkomsten
från skatt i Sverige inte föreligger, skall inkomsten likväl
undantas från beskattning i Sverige om de ändrade förhållandena
beror på omständigheter över vilka den skattskyldige inte
kunnat råda och en beskattning skulle te sig uppenbart oskälig.
Lag (1999:933).
4. har upphävts genom lag (1984:1060).
5. har upphävts genom lag (1984:1060).
55 § har upphävts genom lag (1946:475).
Beskattningsort
56 § Skatt för inkomst skall utgöras i hemortskommunen, om den
skattskyldige har varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket
under någon del av året före taxeringsåret, och i annat fall i Stockholm
för gemensamt kommunalt ändamål. Lag (1986:473).
57 § har upphävts genom lag (1986:473).
58 § har upphävts genom lag (1986:473).
59 § har upphävts genom lag (1986:473).
60 § har upphävts genom lag (1999:933).
Anvisningar till 60 § har upphävts genom lag (1986:473).
61 § har upphävts genom lag (1986:1113).
62 § har upphävts genom lag (1990:335).
Anvisningar till 62 § har upphävts genom lag (1957:59).
63 § har upphävts genom lag (1974:867).
Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten
64 § har upphävts genom lag (1990:650).
65 § Fråga, huruvida skattskyldig haft barn eller icke eller om barn är
att räkna såsom hemmavarande eller icke, liksom ock fråga om barns ålder
skall bedömas efter förhållandena den 1 november året näst före
taxeringsåret. Med barn avses jämväl styvbarn och fosterbarn.
I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
skola de bestämmelser som avse gift skattskyldig, om ej annat följer av
vad som stadgas i sista stycket, äga tillämpning först vid taxering för
det därpå följande beskattningsåret.
Bestämmelser som avse gift skattskyldig skola i fråga om makar, som levt
tillsammans, tillämpas jämväl under det beskattningsår, varunder make
avlidit.
Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har
betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift
skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av
beskattningåret, vara bestämmande för taxeringen.
Bestämmelser i denna lag om gift skattskyldig skola äga tillämpning
jämväl i fråga om dem som, utan att vara gifta, leva tillsammans, om de
tidigare varit förenade i äktenskap eller gemensamt hava eller hava haft
barn. Lag (1984:344).
Anvisningar till 65 §
1. Utan hinder av vad som föreskrivs i 65 § andra stycket skall
bestämmelserna i 20 § andra stycket och anvisningarna till 52 §
tillämpas under tid, då makar lever tillsammans. Upphör sammanlevnaden,
tillämpas bestämmelserna fortfarande till dess förutsättningar för
allmänt avdrag för periodiskt understöd från den ena maken till den
andra föreligger enligt punkt 5 av anvisningarna till 46 §.
Lag (1990:650).
2. Bestämmelserna i 65 § andra stycket och i anvisningspunkt 1 skola äga
motsvarande tillämpning i fall som avses i paragrafens sista stycke. Med
äktenskaps ingående är därvid att jämställa att sammanlevnaden
återupptagits efter äktenskapets upplösning eller att barn fötts eller
-- i fråga om sammanlevnad som börjar efter barnets födsel -- att
sammanlevnaden börjar. Lag (1976:67).
66 § Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den
skattskyldige författningsenligt skall vara folkbokförd den 1 november
året före året näst före taxeringsåret.
För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i
riket utan att han bort folkbokföras i någon kommun den 1 november året
före året näst före taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den
kommun, där han först varit bosatt under det år, som närmast föregått
taxeringsåret.
För den som på grund av väsentlig anknytning, som avses i punkt 1 andra
stycket av anvisningarna till 53 §, skall anses som bosatt här i riket
skall såsom hemortskommun anses den kommun till vilken anknytningen
varit starkast under året före taxeringsåret.
För dödsbo efter den som vid dödsfallet varit bosatt här i riket, skall
såsom hemortskommun anses den avlidnes hemortskommun. Lag (1991:484).
Anvisningar till 66 §
1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskrifterna i 68
§, framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav
stadigvarande vistats här i riket utan att han bort vara folkbokförd i
någon kommun den 1 november året före året näst före taxeringsåret,
skall såsom hemortskommun anses den kommun, där han under det år, som
närmast föregått taxeringsåret, först vistats, utan att vistelsen varit
allenast tillfällig. Lag (1991:484).
2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 § 3
mom., skall för dödsbo efter den, som under det år frånfället ägt rum
men inte vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande vistats här i
riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun anses den kommun
som utgjort den avlidnes hemortskommun. Lag (1984:1060).
67 § har upphävts genom lag (1984:1060).
68 § Vad i denna lag stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall även gälla person som stadigvarande vistats i Sverige utan att
vara bosatt här. Lag (1986:473).
69 § På svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk
makt, svensk permanent delegation hos mellanstatlig organisation
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens, delegationens
eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit
bosatta utomlands, tillämpas vad i denna lag sägs angående här i
riket bosatt person. Detsamma gäller sådan persons make samt barn
under 18 år, om de har varit svenska medborgare och har bott hos
honom.
För rektorn, generalsekreteraren, medlem av lärarkåren eller annan
vid Europeiska universitetsinstitutet, på vilken artikel 12 i
protokollet om Europeiska universitetsinstitutets immunitet och
privilegier till konventionen den 19 april 1972 om grundandet av ett
europeiskt universitetsinstitut skall tillämpas, gäller följande. Om
personen vid tidpunkten för tjänstetillträdet hade sitt
skatterättsliga hemvist här i riket och endast på grund av sin
verksamhet i institutets tjänst varit bosatt i en annan stat inom
Europeiska unionen, skall han vid tillämpning av denna lag samt vid
tillämpning av dubbelbeskattningsavtal mellan den staten och Sverige
anses som bosatt här i riket. Detsamma gäller sådan persons make, som
inte utövar egen yrkesverksamhet, samt barn som personen har
vårdnaden om och underhåller.
I artikel 14 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet
och privilegier till fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av
ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska
gemenskaperna finns bestämmelser om skatterättsligt hemvist för
gemenskapernas tjänstemän och de andra personer som artikeln enligt
protokollet skall tillämpas på. Lag (1996:1208).
Anvisningar till 69 § har upphävts genom lag (1978:925).
70 § 1 mom. En person, som har tillhört främmande makts beskickning
eller lönade konsulat här i riket eller beskickningens eller konsulatets
betjäning, som inte har varit svensk medborgare och som inte var bosatt
här i riket när han kom att tillhöra beskickningen eller konsulatet
eller beskickningens eller konsulatets betjäning anses i
beskattningshänseende inte ha varit bosatt här i riket. För inkomster,
vilka beskattas enligt denna lag skall skatt av sådan person utgöras i
den kommun här i riket, där han under beskattningsåret först haft sitt
egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat,
stadigvarande vistats.
Vad ovan sagts gäller också sådan persons make, barn under 18 år och
enskilda tjänare om de har bott hos honom och inte har varit svenska
medborgare. Lag (1986:1113).
70 § 2 mom. En person, som har tillhört främmande makts beskickning
eller lönade konsulat här i riket eller beskickningens eller konsulatets
betjäning utan att omfattas av bestämmelserna i 1 mom. är frikallad från
skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten. Lag
(1984:894).
70 § 3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han varit svensk eller
utländsk medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på
grund av tjänst hos den främmande makten.
Anvisningar till 70 §
Bestämmelserna i 46 § 2 mom. om allmänna avdrag, i 48 § om grundavdrag
och i 50 § om beskattningsbar inkomst tillämpas inte i fråga om
skattskyldig som avses i 70 § 1 mom. Inte heller tillämpas
bestämmelserna i 49 § beträffande dödsbo efter person som avses i 70 § 1
mom. Lag (1986:1113).
71 § Skatt, som enligt bestämmelserna i 56 § tas ut för gemensamt
kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skattetrycket
mellan olika kommuner eller andra menigheter. Lag (1996:162).
4 kap. Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall
72 § har upphävts genom lag (1996:162).
73 § har upphävts genom lag (1996:162).
74 § Skall på grund av bestämmelse i avtal om undvikande av
dubbelbeskattning, intäkt, som är skattepliktig enligt denna lag,
inte beskattas här i landet, medges inte heller avdrag för kostnader
som är hänförliga till intäkten. Lag (1996:162).
Anvisningar till 74 § har upphävts genom lag (1986:465).
75 § har upphävts genom lag (1990:335).
76 § har upphävts genom lag (1990:650).
Övergångsbestämmelser
1988:219
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985 och tillämpas såvitt avser
punkt 1 av anvisningarna 'till 53 § första gången vid 1987 års taxering
och i övrigt första gången vid 1986 års taxering. I fråga om den som
avrest från Sverige före den 1 juli 1982 och därefter inte här har eller
har haft sitt egentliga bo och hemvist eller stadigvarande vistats här
gäller äldre bestämmelser i punkt 1 av anvisningarna till 53 §. Dock
gäller de nya bestämmelserna i punkt 1 andra stycket av nämnda
anvisningar, om sådana omständigheter som enligt bestämmelserna kan
medföra att en person skall anses bosatt här, föreligger efter
ikraftträdandet. Vidare gäller äldre bestämmelser i 54 § och punkt 3 av
anvisningarna till 54 § i fråga om inkomst som uppburits före utgången
av år 1992 på grund av anställning utomlands som har påbörjats före
ikraftträdandet. Om den skattskyldige begär det skall dock en ny
anställning anses ha påbörjats vid lagens ikraftträdande. Lag
(1990:650).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre bestämmelser skall
fortfarande tillämpas i fråga om avgifter enligt lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.
1988:359
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1988 och tillämpas första gången
vid 1989 års taxering. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om
bidrag som lämnas med stöd av övergångsbestämmelserna till lagen
(1988:358) om upphävande av lagen (1960:603) om bidrag till vissa
handikappade ägare av motorfordon.
1988:666
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988 och tillämpas första
gången vid 1989 års taxering.
1988:878
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 och tillämpas första gången
vid 1990 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga om
avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349) i dess lydelse före den
1 januari 1989.
1988:1518
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
2. De nya bestämmelserna i 18 § och 39 § 3 mom. tillämpas i fråga om
beskattningsår som börjar efter den 31 december 1988.
3. De nya bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till 35 § och
punkterna 1, 2 d och 3 av anvisningarna till 36 § tillämpas om andelen
överlåtits efter den 18 augusti 1988 eller om andelen inlösts eller
bolaget upplösts efter denna dag. Har andelen övergått till någon annan
på annat sätt än genom gåva eller köp, byte eller därmed jämförligt fång
tillämpas de nämnda bestämmelserna om äganderättsövergången skett efter
den 31 december 1988.
4. De nya bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 36 § tillämpas
på realisationsförluster på grund av avyttringar efter den 31 december
1988. Har egendom i handelsbolag avyttrats under tiden den 19 augusti --
den 31 december 1988 gäller dock att realisationsförlust på grund av
avyttringen får dras av endast från realisationsvinst eller lotterivinst
i handelsbolag.
5. De nya bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till 39 § tillämpas
om överlåtelse har skett efter den 8 november 1988.
1988:1523
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 och tillämpas första gången
vid 1990 års taxering.
1988:1528
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 och tillämpas första gången
vid 1990 års taxering. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
inkomster som avser tid före ikraftträdandet.
1988:1530
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 19 och 20 §§ den 1 januari 1989,
och i övrigt den 1 juli 1989 samt tillämpas första gången vid 1990 års
taxering. Bestämmelserna om kottar skall dock tillämpas första gången
vid 1989 års taxering.
2. Äldre bestämmelser skall gälla i fråga om ersättning enligt lagen
(1956:293) om ersättning åt smittbärare.
3. Äldre bestämmelser i fjärde stycket av punkt 12 av anvisningarna till
2 § gäller fortfarande i fråga om dem som efter utgången av juni 1989
kvarstår i arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare. Lag
(1989:430).
1989:96
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1989.
De nya bestämmelserna tillämpas i fråga om avyttringar som har skett
efter utgången av år 1988.
1989:232
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989 och tillämpas första gången vid
1990 års taxering. Äldre bestämmelser skall gälla i fråga om ersättning
enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare.
1989:478
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt
uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
tillämpas första gången vid 1990 års taxering.
1989:545
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser skall
fortfarande tillämpas i fråga om avgift enligt 99 a § utlänningslagen
(1980:376).
1989:1017
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990 och tillämpas första
gången vid 1991 års taxering.
2. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om primäravdrag för
beskattningsår som påbörjats före ikraftträdandet samt i fråga om
anställds förvärv av värdepapper före den 1 januari 1990.
3. Äldre bestämmelser gäller även beträffande traktamente och
resekostnadsersättning samt avdrag för motsvarande kostnader om
ersättningen utbetalats efter ikraftträdandet och avser förrättning före
ikraftträdandet.
1989:1039
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990 och tillämpas första gången
vid 1991 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande
tillämpas vid nämnda taxering i fråga om beskattningsår som har
påbörjats före den 1 januari 1990.
1990:117
Denna lag träder i kraft dagen efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkom från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första
gången vid 1991 års taxering.
1990:335
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas första gången
vid 1991 års taxering. Äldre bestämmelser i 3 § tillämpas dock vid 1991
års taxering i fråga om sådana skattskyldiga som har ett räkenskapsår
som går ut under januari eller februari 1991.
1990:636
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990 och tillämpas första gången vid
1991 års taxering.
1990:650
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990 och tillämpas första gången
vid 1992 års taxering i den mån inte annat följer av punkterna 2--30
nedan.
2. Äldre föreskrifter i 3 § med anvisningar tillämpas vid 1992 års
taxering. Beträffande sådana skattskyldiga som avses i första stycket c
av anvisningarna i den äldre lydelsen gäller detta dock i fråga om
brutna räkenskapsår endast under förutsättning att avkortning eller
förlängning av räkenskapsåret har skett på det sätt som anges i de två
sista meningarna av övergångsbestämmelserna till lagen (1990:665) om
ändring i bokföringslagen (1976:125).
3. Har en skattskyldig vid 1991 års taxering redovisat inkomst eller
underskott av annan fastighet, tillfällig förvärvsverksamhet eller
kapital enligt de äldre bestämmelserna i 41 § andra stycket skall den
skattskyldige vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet vid 1992 års
taxering eller, om den skattskyldige inte taxeras då, vid 1993 års
taxering inte ta upp andra ingående tillgångs- och skuldposter i det
aktuella hänseendet än som framgår av andra och tredje styckena.
Som ingående fordran tas upp dels intäkt som blivit tillgänglig för
lyftning i början av beskattningsåret men som tagits till beskattning
det föregående beskattningsåret, dels utgift som betalts i slutet av det
föregående beskattningsåret men som inte dragits av vid beräkningen av
inkomsten för det beskattningsåret.
Som ingående skuld tas upp dels intäkt som har uppburits i slutet av det
föregående beskattningsåret men som inte tagits till beskattning det
året, dels utgift som är obetald vid ingången av beskattningsåret men
som dragits av vid beräkningen av inkomsten för det föregående
beskattningsåret.
Intäkter och utgifter som redovisats vid 1991 års taxering beaktas inte
vid 1992 års taxering eller, om den skattskyldige inte taxeras då, vid
1993 års taxering i vidare mån än vad som framgår av andra och tredje
styckena.
4. De nya föreskrifterna i 26 § första stycket och 34 § andra stycket om
avdrag för underskott som hänför sig till föregående år tillämpas inte
vid 1992 års taxering.
5. För sådant underskott som avses i äldre föreskrifter i 39 § 2 mom.
och som inte utnyttjats tidigare föreligger rätt till avdrag vid
beräkning av inkomst av näringsverksamhet senast vid den taxering som
sker sjätte kalenderåret efter det, då taxering för underskottsåret ägt
rum. Avdraget får dock inte överstiga det sammanlagda beloppet av sådan
inkomst av fastighet eller rörelse i utlandet som avses i de nämnda
föreskrifterna.
6. För sådant underskott som avses i äldre föreskrifter i 46 § 1 mom.
tredje stycket och som inte utnyttjats tidigare föreligger rätt till
avdrag vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet senast vid den
taxering som sker sjätte kalenderåret efter det, då taxering för
underskottsåret ägt rum. Avdraget får dock inte överstiga det
sammanlagda beloppet av sådan inkomst av rederi-, luftfarts- och
varvsrörelse som avses i de nämnda föreskrifterna.
I fråga om sådant äldre underskott som avses i första stycket får
medgivande avseende 1992 och senare års taxeringar lämnas enligt de
upphävda bestämmelserna i 46 § 1 mom. femte stycket.
7. Äldre föreskrifter i punkt 4 andra stycket c och tredje stycket av
anvisningarna till 27 § tillämpas vid 1992 års taxering. Vid avskattning
skall dock nedskrivningens belopp tas upp som intäkt av
näringsverksamhet.
8. Beräknas omkostnadsbeloppet vid avyttring av näringsfastighet enligt
punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen (1990:651) om ändring i
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall belopp som anges i punkt
5 första stycket av anvisningarna till 22 § och som hänför sig till tid
före den 1 januari 1991 inte tas upp som intäkt.
9. Övergår fastighet i inkomstslaget jordbruksfastighet, annan fastighet
eller rörelse eller fastighet utom riket till privatbostadsfastighet den
1 januari 1991 och avyttras fastigheten under tiden den 1 januari 1991
-- den 31 december 1999 tas som intäkt upp belopp som anges i punkt 5
första stycket första och andra meningarna av anvisningarna till 22 §.
Vad som sagts gäller dock inte om omkostnadsbeloppet beräknas enligt
punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen (1990:651) om ändring i
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
10. Avyttras fastighet som avses i punkt 9 tas som intäkt upp belopp som
anges i punkt 5 första stycket tredje meningen av anvisningarna till 22
§, dock inte i den mån de värdehöjande åtgärderna hänför sig till tid
efter utgången av år 1990.
11. I fråga om fastighet som skall räknas som privatbostadsfastighet med
hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1991 gäller följande.
Skulle fastigheten vid tillämpning av äldre föreskrifter ha ingått i en
förvärvskälla för vilken beskattningsåret börjat löpa före utgången av
år 1990 skall fastigheten hänföras till näringsverksamhet för den del av
beskattningsåret som avser år 1990. Punkt 6 av anvisningarna till 22 §
skall inte tillämpas i detta fall.
Har vid 1991 års taxering lager på fastigheten tagits upp till lägre
belopp än anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet vid utgången
av beskattningsåret efter avdrag för inkurans tas skillnaden upp som
intäkt av näringsverksamhet vid 1992 års taxering.
Bestämmelserna i första--tredje styckena gäller även del av fastighet.
12. har upphävts genom lag (1993:1541).
13. har upphävts genom lag (1993:1541).
14. Äldre föreskrifter i punkt 2 b av anvisningarna till 25 § gäller i
fråga om avdrag för värdeminskning på värmepannor, hissmaskinerier och
jämförlig maskinell utrustning som har anskaffats före ikraftträdandet
och på utrustning av sådant slag som anskaffats efter ikraftträdandet
men under ett beskattningsår för vilket taxering sker år 1991. Byts
utrustningen ut och har den skattskyldige på grund härav rätt till
avdrag för reparation av byggnad medges dock inte avdrag för
utrangering. I sådant fall skall ett belopp motsvarande vad som återstår
oavskrivet av anskaffningsvärdet för utrustningen läggas till
anskaffningsvärdet för byggnaden i den mån beloppet överstiger vad som
inflyter genom avyttring av material e. d. i samband med utbytet.
15. Äldre föreskrifter tillämpas på markanläggning som har anskaffats
före ikraftträdandet och på markanläggning som har anskaffats efter
ikraftträdandet men under ett beskattningsår för vilket taxering sker år
1991.
16. I fråga om utgifter som avses i punkt 15 av anvisningarna till 23 §
tillämpas äldre föreskrifter på utgifter före ikraftträdandet och på
utgifter som uppkommit efter ikraftträdandet men under ett
beskattningsår för vilket taxering sker år 1991.
17. I fråga om anslutningsavgift och anläggningsbidrag som avses i punkt
17 av anvisningarna till 23 § tillämpas äldre föreskrifter på utgifter
före ikraftträdandet och på utgifter som uppkommit efter ikraftträdandet
men under ett beskattningsår för vilket taxering sker år 1991.
18. Vid tillämpning av de nya föreskrifterna i punkt 3 fjärde stycket av
anvisningarna till 24 § på arbeten som utförts senast under det
räkenskapsår som taxeras år 1992 skall anskaffningsvärdet anses utgöras
av de direkta kostnaderna för arbetet.
19. Äldre föreskrifter i punkt 8 första stycket av anvisningarna till 25
§ gäller i fråga om kostnader för reparation och underhåll som har
utförts under beskattningsår för vilket taxering skett år 1991 eller
tidigare. Vid senare års taxeringar görs avdraget i inkomstslaget
näringsverksamhet.
20. Äldre bestämmelser i punkt 1 tredje stycket tredje och fjärde
meningarna av anvisningarna till 28 § tillämpas om rörelsen påbörjats
före utgången av år 1990. Uttrycket fastighetens uppräknade ingångsvärde
i rörelsen skall härvid utgöra fastighetens anskaffningsvärde.
21. Vid 1991 års taxering tillämpas inte de äldre föreskrifterna i 35 §
1 a mom. tredje stycket på handelsbolagsdelägares förvärv från bolaget
av egendom som avses i 35 § 3 och 4 mom. i momentens lydelse intill den
1 juli 1990.
22. Bestämmelsen om avyttring av tillgångar i handelsbolag i punkt 1
tredje stycket sista meningen av anvisningarna till 22 § tillämpas inte
om tillgångarna anskaffats före ikraftträdandet och avyttrats före
utgången av år 1991 och innehavet av tillgångarna betingats av
näringsverksamhet som bedrivs av bolaget eller av annan som med hänsyn
till äganderättsförhållanden eller organisatoriska förhållanden kan
anses stå bolaget nära.
23. Har tillgångar som avses i punkt 1 tredje stycket av anvisningarna
till 22 § anskaffats före utgången av år 1990 skall beräkningen av
realisationsvinst eller realisationsförlust enligt punkt 1 sista stycket
av anvisningarna till 24 § göras på grundval av vederlaget vid
anskaffningen.
24. Vid sådana avyttringar som avses i punkterna 2 och 3 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1990:651) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt skall de upphävda bestämmelserna i
punkt 4 a av anvisningarna till 41 § alltjämt tillämpas.
25. Äldre bestämmelser i punkt 4 av anvisningarna till 41 § tillämpas
vid 1992 års taxering i fråga om intäkter som uppburits och utgifter som
erlagts i anslutning till årsskiftet 1990--1991.
26. Äldre föreskrifter i 32 § 1 mom. tredje stycket och punkt 11 av
anvisningarna till 32 § tillämpas fortfarande om anställningen har
upphört före den 1 januari 1991. Lag (1990:1421).
27. Äldre föreskrifter i 32 § 3 mom. tillämpas vid 1992 års taxering i
fråga om kostnadsersättning som avser tid före utgången av år 1990.
28. De nya föreskrifterna i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av anvisningarna
till 22 § om skatteplikt för ersättning på grund av gruppsjukförsäkring
tillämpas inte om försäkringsfallet har inträffat före den 1 januari
1991. Lag (1990:1421).
29. Vid 1992 och 1993 års taxeringar skall vid reduktion av det
särskilda grundavdraget enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna
till 48 § med pension likställas inkomst av passiv näringsverksamhet
enligt 25 § och inkomst av kapital enligt 3 § 14 mom. lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, till den del inkomsten av kapital överstiger 1
600 kronor. Vidare skall vid reduktion enligt punkt 1 femte stycket av
nämnda anvisningar med taxerad förvärvsinkomst likställas inkomst av
kapital enligt nämnda moment till den del inkomsten av kapital
överstiger 1 600 kronor.
Vid 1992 och 1993 års taxeringar skall det särskilda grundavdraget även
reduceras på grund av förmögenhet enligt de äldre bestämmelserna
avseende avdrag för nedsatt skatteförmåga i punkt 2 av anvisningarna
till 50 § och -- i fråga om makar -- 52 § 1 mom. andra stycket. Vad som
där sägs om fastighet, som avses i den äldre lydelsen av 24 § 2 mom.
samt sådan bostadsbyggnad med tillhörande tomt på jordbruksfastighet som
används som bostad av den skattskyldige, skall avse sådan
privatbostadsfastighet som anges i 5 § första stycket.
Bestämmelserna i första och andra styckena får inte leda till lägre
särskilt grundavdrag än vad den skattskyldige skulle ha medgetts i
grundavdrag enligt 48 § 2 mom. första--femte styckena och 48 § 3 mom. om
dessa regler i stället hade tillämpats för denne. Lag (1991:1866).
30. I fråga om de nya bestämmelserna i lagen skall, i den mån dessa
motsvarar föreskrifter som upphävs genom lagen och för vilka gällt
övergångsbestämmelser som fortfarande skulle kunna ha betydelse, dessa
övergångsbestämmelser tillämpas.
1990:1140
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991 och tillämpas första gången
vid 1992 års taxering.
1990:1421
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991 och tillämpas första
gången vid 1992 års taxering i den mån inte annat följer av punkterna
2--5 nedan.
2. Äldre bestämmelser skall vid 1992 och senare års taxeringar tillämpas
i fråga om likvidation och fusion som föranlett utskiftning till
aktieägare före ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter i punkt 23 av anvisningarna till 23 § om avdrag
för premie för grupplivförsäkring tillämpas på premie som betalas före
ikraftträdandet.
4. Äldre föreskrifter i punkt 1 av anvisningarna till 22 § tillämpas vid
1992 års taxering i fråga om uttag av vedbränsle före ikraftträdandet.
5. De nya bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 24 § tillämpas
inte i fråga om beskattningsår som påbörjats före ikraftträdandet.
1990:1457
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991 och tillämpas första gången
vid 1992 års taxering.
1990:1487
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången
vid 1992 års taxering.
1991:180
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Om ärende om dispens enligt
bestämmelse som ändras genom denna lag är anhängigt hos riksskatteverket
vid utgången av juni 1991 skall ärendet prövas av skatterättsnämnden.
Nämndens beslut får inte överklagas.
1991:411
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången
vid 1992 års taxering.
2. Reglerna i punkt 4 av anvisningarna till 42 § om jämkning uppåt av
värdet av bilförmån som skall redovisas som intäkt av näringsverksamhet
tillämpas inte vid 1992 och 1993 års taxeringar för den del av
räkenskapsåret som belöper på tiden före ikraftträdandet.
1991:484
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången vid
1993 års taxering.
1991:585
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången
vid 1993 års taxering.
1991:592
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 såvitt avser ändringen i 54
§. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om sådan inkomst
för vilken avgift enligt lagen (1908:128 s.1) om bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter skall erläggas eller beträffande
vilken befrielse från sådan avgift skall medges enligt särskilt
stadgande i samma lag.
Ändringen av punkt 3 b anvisningarna till 32 § träder i kraft den 1 juli
1991 och tillämpas första gången vid 1992 års taxering.
1991:602
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången vid
1992 års taxering. Äldre bestämmelser i första meningen i
anvisningspunkten gäller fortfarande i fråga om folkpension som blivit
tillgänglig för lyftning före ingången av år 1992.
För skattskyldig som under år 1991 uppburit folkpension i form av halv
ålderspension skall vid 1992 års taxering vid tillämpningen av tredje
stycket grundavdraget beräknas enligt vad som gäller för skattskyldig
som uppburit full ålderspension. För skattskyldig som under år 1991
uppburit folkpension i form av förtidspension skall vid 1992 års
taxering äldre bestämmelser i tredje stycket gälla. För skattskyldig som
under år 1991 uppburit folkpension i form av förtidspension och som i
december 1991 uppburit annan folkpension än förtidspension tillämpas vid
1992 års taxering nya lydelsen av bestämmelsen i tredje stycket första
meningen a om i övrigt förutsättningarna enligt denna bestämmelse är
uppfyllda. Vidare skall för skattskyldig som i december 1991 uppburit
halv eller två tredjedels förtidspension gälla att det särskilda
grundavdraget inte får överstiga summan av uppburen folkpension och 52
procent av pensionstillskott som uppburits enligt 2 a § lagen om
pensionstillskott med tillägg av 8 100 kronor för den som uppburit halv
förtidspension och 10 800 kronor för den som uppburit två tredjedels
förtidspension.
1991:692
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången vid
1992 års taxering.
1991:982
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1991.
2. Vad som i punkt 3 a av anvisningarna till 32 § sägs om
värdepappersinstitut skall också gälla sådan fondkommissionär som med
stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommissionslagen
(1979:748).
1991:1044
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången
vid 1993 års taxering.
1991:1153
Denna lag träder ikraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången vid
1993 års taxering.
1991:1832
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första
gången vid 1993 års taxering i den mån inte annat följer av
punkterna 1--3 nedan.
1. Äldre föreskrifter i punkt 4 första stycket av anvisningarna till 23
§ skall alltjämt tillämpas om bidraget uppburits före
ikraftträdandet. Äldre föreskrifter i punkt 4 andra--fjärde styckena
tillämpas alltjämt om det ursprungliga beslutet om lån och bidrag
fattats före ikraftträdandet.
2. Äldre föreskrifter i punkt 23 av anvisningarna till 23 § tillämpas
alltjämt i fråga om skogsvårdsavgift som belöper på tid före den 1
juli 1992.
3. De nya bestämmelserna i punkterna 12 och 13 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1990:650) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas första gången vid 1992
års taxering.
1991:1866
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången
vid 1993 års taxering. De nya bestämmelserna i 33 § 2 mom. och punkt 29
av övergångsbestämmelserna till lagen (1990:650) om ändring i
kommunalskattelagen tillämpas dock första gången vid 1992 års taxering.
1991:1912
Denna lag träder i kraft 1 januari 1992 och tillämpas från och med 1992
års taxering.
I fråga om intäkter som uppburits och utgifter som erlagts i anslutning
till
1. årsskiftet 1990--1991 gäller punkt 4 av anvisningarna till 41 § i
dess lydelse den 30 juni 1990,
2. årsskiftet 1991--1992 gäller punkt 4 av anvisningarna till 41 § i
dess lydelse den 1 juli 1990, om den skattskyldige begär det.
1991:2006
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången
vid 1992 års taxering.
1992:150
Denna lag träder i kraft såvitt avser särskilt bidrag till ensamstående
med barn den 1 maj 1992 och såvitt avser tävlingsvinst den 1 juli 1992.
Lagen tillämpas första gången vid 1993 års taxering.
1992:328
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången
vid 1993 års taxering.
2. Äldre föreskrifter i fjärde stycket gäller fortfarande i fråga om
ersättning som betalas ut efter ikraftträdandet.
1992:487
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången vid
1993 års taxering.
1992:651
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. De nya bestämmelserna om
introduktionsersättning och barnpension i 19 § tillämpas första gången
vid 1994 års taxering. De nya bestämmelserna om ränta i 20 § tillämpas
på ränta som belöper på tid efter ikraftträdandet. Efterlevandelivränta
till barn enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller annan i
17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring angiven livränta
räknas dock vid 1993 års taxering inte som skattepliktig inkomst till
den del livräntan föranlett att barnpension under 1992 utbetalats med
lägre belopp än 0,4 basbelopp vid pension efter en förälder och 0,8
basbelopp vid pension efter båda föräldrarna. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om stipendier som utbetalats före den 1 juli 1993.
Lag (1992:1597).
1992:688
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången vid
1993 års taxering. Äldre föreskrifter tillämpas dock fortfarande vid
1993 års taxering i fråga om avgifter som avser tiden före den 1 januari
1992.
1992:693
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första
gången vid 1992 års taxering. Om den skattskyldige yrkar det skall
dock lagret vid 1992--1995 års taxeringar värderas med tillämpning
av äldre bestämmelser. Lag (1994:777).
1992:841
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering.
1992:1069
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. De nya bestämmelserna om
introduktionsersättning i 19 § tillämpas första gången vid 1994 års
taxering. De nya bestämmelserna om ränta i 20 § tillämpas på ränta som
belöper på tid efter ikraftträdandet.
1992:1343
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering i den mån inte annat följer av punkterna 1--3
nedan.
1. Den nya lydelsen av punkt 13 nionde stycket av anvisningarna till 23
§ får tillämpas första gången i fråga om överskjutande belopp som hänför
sig till 1991 års taxering.
2. Äldre bestämmelser i punkt 19 av anvisningarna till 23 § och punkt 7
av anvisningarna till 33 § tillämpas alltjämt i fråga om avdrag som
belöper på tiden före ikraftträdandet.
3. De nya bestämmelserna i punkterna 12 och 13 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1990:650) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas första gången vid 1993 års
taxering.
1992:1484
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
1992:1581
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering.
1992:1596
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första
gången vid 1994 års taxering.
1992:1662
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering. I fråga om intäkter som uppburits och utgifter
som erlagts i anslutning till årsskiftet 1992--1993 tillämpas dock äldre
bestämmelser. För det fall intäkt beskattats eller avdrag medgivits för
utgift vid 1993 års taxering i enlighet med äldre bestämmelser skall
intäkten inte beskattas och avdrag inte medges för utgiften vid 1994 års
taxering.
1992:1747
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering.
1993:116
Denna lag träder i kraft den 15 mars 1993 och tillämpas första gången vid 1994
års taxering.
1993:359
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och tillämpas första gången vid
1994 års taxering. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
ersättningar för sådana merutgifter som avser tid före ikraftträdandet.
Lag (1993:1523).
1993:526
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering. Äldre bestämmelser i punkt 3 av anvisningarna
till 54 § får dock på yrkande av skattskyldig tillämpas vid 1994 års
taxering.
1993:938
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.
Äldre bestämmelser i punkt 1 av anvisningarna till 31 § om återköp
av pensionsförsäkring skall dock alltjämt tillämpas i fråga om
dispens för återköp på grund av ansökan som kommit in till
skattemyndigheten före ikraftträdandet.
Äldre bestämmelser i punkt 6 första stycket av anvisningarna till
46 § skall fortfarande tillämpas om försäkringen överlåtits genom
bodelning före ikraftträdandet.
Övergångsbestämmelserna i lagen (1975:1348) om ikraftträdande
av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) skall fortfarande gälla.
1993:1442
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.
1993:1470
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på
avyttringar som skett den 8 september 1993 eller senare samt på
sådan äganderättsövergång eller sådant karaktärsbyte som avses i
punkt 5 åttonde stycket respektive punkt 6 av anvisningarna till 22
§ om äganderättsövergången eller karaktärsbytet skett den 8
september 1993 eller senare.
2. Utan hinder av vad som stadgas i punkt 1 gäller där angivna
bestämmelser i deras lydelse intill den 1 januari 1994 om punkt 2
av övergångsbestämmelserna till lagen (1993:1471) om ändring i
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt tillämpas vid avyttring av
fastighet eller bostadsrätt.
1993:1515
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering. De nya reglerna om avdrag för väg-,
bro- och färjeavgifter i punkt 4 av anvisningarna till 33 § och den
nya lydelsen av punkt 3 av anvisningarna till 54 § skall dock
tillämpas första gången vid 1994 års taxering.
2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33 §
om bestämmandet av normalbeloppets storlek skall dock gälla först
i fråga om kalenderåret 1995 och tillämpas första gången vid 1996
års taxering. För kalenderåret 1994 skall storleken av helt
normalbelopp bestämmas till 70 procent av det belopp som kan
anses motsvara största normala ökning i levnadskostnaden för en
dag i respektive förrättningsland.
3. Äldre föreskrifter i 32 § 4 mom. samt punkterna 3 och 3 a av
anvisningarna till 33 § tillämpas vid 1995 års taxering i fråga om
kostnadsersättning som avser tid före utgången av år 1993.
1993:1523
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. De nya bestämmelserna -
med undantag av den nya ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1993:359) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) - tillämpas
första gången vid 1995 års taxering.
1993:1524
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.
1993:1541
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.
Inkomst hos ett handelsbolag som med tillämpning av äldre rätt
skulle ha tagits upp vid 1995 års eller, om den skattskyldige då inte
taxeras, vid 1996 års taxering skall tas upp i enlighet med äldre rätt
om de nya bestämmelserna föranleder att inkomsten annars inte tas
upp vid ifrågavarande taxeringar.
Vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i punkt 2 a av
anvisningarna till 22 § skall hänsyn inte tas till sammansättningen
av värdepappersfonds förmögenhet före den 1 januari 1994. Under
tiden från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1994 skall
i stället för förmögenhetsnivån 90 procent i anvisningspunktens
tredje stycke en gräns på 75 procent tillämpas.
Vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i punkt 2 a femte och
sjätte styckena av anvisningarna till 22 § skall, i fråga om utdelning
som lämnas under år 1994, anses att fonden mottagit de
vidareutdelade inkomsterna efter ikraftträdandet.
I fråga om beskattningsår som påbörjats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter avseende utdelning respektive vinst och förlust
vid avyttring av aktier eller andra finansiella instrument om
skattskyldighet eller rätt till avdrag för förlust uppkommit före
ikraftträdandet.
De nya föreskrifterna om skatteplikt i punkt 2 a av anvisningarna
till 22 § tillämpas inte i fråga om utdelning på förlagsinsatser i
ekonomisk förening som betalats in till föreningen före
ikraftträdandet.
1994:201
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre bestämmelser tillämpas
fortfarande i fråga om skatt och ränta enligt lagen (1968:430) om
mervärdeskatt.
1994:556
Denna lag träder i kraft den I juli 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. De nya bestämmelserna i 33 § och punkt 8 av
anvisningarna till 33 § tillämpas dock endast på
barnomsorgskostnader som avser tid efter ikraftträdandet.
1994:777
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering om inte annat föreskrivs i punkterna
2--4.
2. Den nya lydelsen av övergångsbestämmelsen till lagen
(1992:693) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
tillämpas första gången vid 1994 års taxering.
3. Den nya lydelsen av punkt 2 a av anvisningarna till 22 §
tillämpas första gången vid 1996 års taxering.
4. I fråga om bidrag till regionala utvecklingsfonder tillämpas vid
1995 och 1996 års taxeringar äldre föreskrifter i punkt 25 av
anvisningarna till 23 §.
1994:1677
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering.
1994:1781
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 såvitt avser avgift enligt
aktiebolagslagen (1975:1385) och samtidigt med lagen (1994:1500)
med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
såvitt avser avgift enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
1994:1855
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering om inte annat framgår av punkt 2--4.
2. I fråga om beskattningsår som påbörjats före ikraftträdandet
gäller äldre föreskrifter avseende utdelning respektive vinst och
förlust vid avyttring av aktier eller andra finansiella instrument om
skattskyldighet eller rätt till avdrag har uppkommit före
ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter i 33 § 2 mom. gäller vid beräkning av
skattskyldigs rätt till avdrag för kostnader för resor till och från
arbetet beträffande inkomst av näringsverksamhet i vilken ingår
förvärvskälla för vilken beskattningsåret har börjat före den 3
november 1994. Äldre föreskrifter i 33 § 2 mom. gäller även i fråga
om barnomsorgskostnader som avser tid före den 1 januari 1995.
Lag (1995:651).
4. Äldre föreskrifter i 46 § 1 mom. gäller i fråga om
näringsverksamhet för vilken beskattningsåret har börjat före
ikraftträdandet till den del underskottet belöper på tid före nämnda
dag. Härvid skall -- om den skattskyldige inte visar annat -- så stor
del av underskottet anses hänförligt till tid före ikraftträdandet som
svarar mot förhållandet mellan den del av beskattningsåret som
infaller före nämnda dag och hela beskattningsåret.
1994:1856
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.
1994:1857
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering. Lagen tillämpas inte på händelser
som inträffar före utgången av år 1994.
1994:1912
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första
gången vid 1997 års taxering.
1994:1921
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering.
1994:1990
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering.
2. Punkt 12 av anvisningarna till 32 § gäller i sin äldre lydelse i
fråga om bidrag enligt den upphävda lagen (1994:553) om
vårdnadsbidrag som betalas ut efter i kraftträdandet. 33 § 1 mom.
samt punkt 8 av anvisningarna till 33 § gäller i sina äldre lydelser i
fråga om barnomsorgskostnader som avser tid före 1 januari 1995.
1994:2044
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering.
1995:283
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering.
Den äldre bestämmelsen gäller fortfarande i fråga om hustrutillägg
som utbetalats före ikraftträdandet.
1995:547
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första
gången vid 1997 års taxering. Äldre bestämmelser gäller beträffande
skattskyldig med inkomst av näringsverksamhet för vilken
beskattningsåret har börjat före ikraftträdandet.
1995:651
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första
gången vid 1997 års taxering. Den nya bestämmelsen i punkt 3 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1855) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas dock redan vid 1996 års
taxering.
2. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande utgifter för hälso- och
sjukvård, tandvård, läkemedel, företagshälsovård och rehabilitering
vilka hänför sig till tid före ikraftträdandet.
3. Punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 20 § i dess nya
lydelse tillämpas i fråga om utgifter som uppkommit efter
ikraftträdandet. Lag (1995:1624).
1995:853
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. De nya föreskrifterna i punkt 1 av
anvisningarna till 31 § samt punkt 4 av anvisningarna till 41 §
tillämpas på överlåtelser respektive överföringar av
pensionsförsäkringar efter ikraftträdandet.
1995:919
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995 och tillämpas första gången
vid 1996 års taxering. Äldre föreskrifter gäller alltjämt för avgift
för pensionsförsäkring som betalats respektive inbetalning på
pensionssparkonto som gjorts före den 8 april 1995. I fråga om
avgifter som erlagts och inbetalningar som gjorts senare under år
1995 medges avdrag till den del avdragsutrymmet beräknat enligt de
nya reglerna överstiger avdraget för avgifter som erlagts respektive
inbetalningar som gjorts före den 8 april 1995. Lagen inskränker inte
tillämpligheten av övergångsbestämmelserna i lagen (1975:1348) om
ikraftträdande av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).
1995:987
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering.
1995:1521
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas, såvitt
gäller den nya lydelsen av 46 § 2 mom. och punkt 1 av anvisningarna
till 19 §, första gången vid 1996 års taxering, och i övrigt första
gången vid 1997 års taxering.
1995:1613
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Lagen tillämpas, om inte annat följer av 3, i fråga om företag
som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut
och värdepappersbolag och lagen (1995:1560) om årsredovisning i
försäkringsföretag på beskattningsår som påbörjas den 1 januari 1996
eller senare och i övrigt på beskattningsår som påbörjas den 1
januari 1997 eller senare.
3. Den nya lydelsen av punkt 1 av anvisningarna till 43 § tillämpas
första gången vid 1997 års taxering.
1995:1624
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första
gången vid 1997 års taxering. De nya bestämmelserna tillämpas dock
endast i fråga om näringsverksamhet som påbörjas efter utgången av år
1995.
1996:162
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996 och tillämpas första
gången vid 1997 års taxering. För beskattningsår som påbörjas före
den 1 januari 1996 skall dock äldre bestämmelser tillämpas på inkomst
som hänför sig till tid före den 1 januari 1996.
1996:651
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas vad avser
de nya bestämmelserna i 32 § 3 f mom., 42 §, punkt 4 av anvisningarna
till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 42 § första gången vid
1998 års taxering, och i övrigt första gången vid 1997 års taxering.
2. Den nya lydelsen av punkt 1 av anvisningarna till 20 § tillämpas
endast i fråga om måltidsutgifter efter utgången av år 1995.
3. Traktamentsersättning och ersättning för hemresekostnader som
Europeiska unionens institutioner eller organ har betalat till
nationella experter under 1995 är inte skattepliktig intäkt vid 1996
års taxering.
1996:1208
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997, om inte annat följer
av punkt 2-5, och tillämpas första gången vid 1998 års taxering.
2. De nya bestämmelserna i 69 § träder i kraft den dag regeringen
bestämmer.
3. De nya bestämmelserna i punkt 32 av anvisningarna till 23 § samt
i punkterna 3 b, 3 c och 4 av anvisningarna till 33 § tillämpas
endast i fråga om kostnader som belöper på körning efter utgången av
år 1996.
4. I fråga om skattskyldig som har inkomst av förvärvskälla i
inkomstslaget näringsverksamhet för vilken beskattningsåret har
börjat före den 1 januari 1997 skall dock vid 1998 års taxering
avdrag i förvärvskällan medges enligt äldre bestämmelser enligt
schablon som anges i andra stycket punkt 4 av anvisningarna till 33 §
för kostnader som uppkommit före den 1 januari 1997 om avdraget
beräknat enligt nämnda lagrum överstiger 1 krona och 30 öre per
kilometer.
5. Nybilspriset för 1996 års modeller skall fr.o.m. inkomståret 1997
justeras med hänsyn till de förändringar av försäljningsskatten som
skett genom lagen (1996:833) om ändring i lagen (1996:537) om ändring
i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon.
1996:1219
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering.
1996:1240
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering. Om en försäkring enligt äldre
bestämmelser har förklarats likställd med pensionsförsäkring, skall
detta gälla även vid 1998 och senare års taxeringar. I fråga om andra
försäkringar som tecknats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse
före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser, om inte den
skattskyldige yrkar att de nya bestämmelserna skall tillämpas.
1996:1331
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998 och tillämpas första
gången vid 1999 års taxering.
2. Äldre bestämmelser i 19 § tillämpas i fråga om ränta som utgår
enligt uppbördslagen (1953:272), lagen (1958:295) om sjömansskatt,
tullagen (1973:670), lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar, lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
tullagen (1987:1065) och mervärdesskattelagen (1994:200) och som
betalas ut efter ikraftträdandet. Lag (1997:507).
3. Äldre bestämmelser om stipendium i 19 § gäller i fråga om
stipendium som har beviljats före utgången av år 1997 och vars
storlek har bestämts med hänsyn till att det inte är
skattepliktigt. Lag (1997:772).
1996:1394
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering.
1996:1399
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Punkt 1 av
anvisningarna till 20 § i dess nya lydelse tillämpas i fråga om
utgifter som uppkommit efter ikraftträdandet. Den nya lydelsen av
punkt 9 av anvisningarna till 22 § tillämpas i fråga om bidrag som
mottagits efter ikraftträdandet.
1997:244
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Äldre bestämmelser
tillämpas dock fortfarande i fråga om kontant
arbetsmarknadsstöd som betalas ut efter ikraftträdandet. Den
nya bestämmelsen tillämpas inte ifråga om stipendium som
beviljats före utgången av år 1997 och vars storlek har
bestämts med hänsyn till att det inte är skattepliktigt.
Lag (1997:771).
1997:402
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock
fortfarande i fråga om kontant arbetsmarknadsstöd som betalas
ut efter ikraftträdandet.
1997:438
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997 och tillämpas
första gången vid 1998 års taxering. De nya föreskrifterna
skall dock tillämpas för resor som företagits efter den 31
december 1996.
1997:447
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering.
1997:506
Denna lag träder i kraft den 1 november 1997 och tillämpas från
och med 1999 års taxering. Äldre bestämmelser gäller dock
fortfarande i fråga om ränta enligt uppbördslagen (1953:272),
lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare, mervärdesskattelagen (1994:200) och sådan ränta
på tull enligt den upphävda tullagen (1987:1065) som belöper på
tid efter år 1992. Äldre bestämmelser gäller också i fråga om
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272).
1997:770
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998 och tillämpas,
om inte annat följer av punkt 2, första gången vid 1999 års
taxering.
2. Den nya bestämmelsen i punkt 4 av anvisningarna till 41 §
tillämpas endast i fråga om förmåner som kommit den
skattskyldige till godo efter utgången av år 1997.
1997:851
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 och tillämpas
första gången vid 1999 års taxering. På yrkande av den
skattskyldige får de nya bestämmelserna i punkt 1 och 2 av
anvisningarna till 22 § tillämpas redan fr.o.m. 1995 års
taxering.
1997:935
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998 och tillämpas
första gången vid 1999 års taxering.
1997:950
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998 och tillämpas
första gången vid 1999 års taxering.
2. Äldre föreskrifter i 33 § 2 mom. gäller vid beräkning av
skattskyldigs rätt till avdrag för resor till och från
arbetsplatsen beträffande inkomst av näringsverksamhet i vilken
ingår förvärvskälla för vilken beskattningsåret har börjat före
den 20 september 1997.
1998:233
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. Den nya bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till 19 §
tillämpas första gången vid 1999 års taxering. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om stipendier som
lämnats enligt den upphävda förordningen (1995:559) om
stipendium efter genomfört basår inom kommunal vuxenutbildning.
3. De nya bestämmelserna i punkt 3 av anvisningarna till 33 §
tillämpas första gången vid 1998 års taxering för resor som
företagits efter den 31 december 1996.
1998:328
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1998 och tillämpas vad
gäller punkt 21 av anvisningarna till 23 § första gången vid
1999 års taxering och övriga bestämmelser första gången vid
2001 års taxering. På yrkande av den skattskyldige får dock de
sist avsedda bestämmelserna tillämpas vid 1998, 1999 och 2000
års taxeringar. Lagen inskränker inte tillämpligheten av
övergångsbestämmelserna i lagen (1975:1348) om ikraftträdande
av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).
1998:337
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998 och tillämpas första
gången vid 1999 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock
tillämpas för förmåner som kunnat utnyttjas före
ikraftträdandet.
1998:682
1. Denna lag träder i kraft den 1 november 1998 och tillämpas
första gången vid 2000 års taxering.
2. Äldre bestämmelser skall fortsätta att gälla för personer
som är födda år 1937 eller tidigare.
1998:683
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998 såvitt avser de nya
föreskrifterna i 46 § 2 mom., punkt 12 av anvisningarna till
32 § och punkt 6 av anvisningarna till 46 § och i övrigt den 1
januari 1999.
2. De nya föreskrifterna i 46 § 2 mom., i punkt 6 av
anvisningarna till 46 § och i punkt 1 av anvisningarna till 48 §
tillämpas första gången vid 2000 års taxering. Lag (1998:1767).
3. har upphävts genom lag (1998:1767).
4. har upphävts genom lage (1998:1767).
1998:684
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas
första gången vid 2000 års taxering.
2. Äldre bestämmelser i fjärde stycket punkt 19 av
anvisningarna till 23 § och i andra stycket punkt 7 av
anvisningarna till 33 § gäller fortfarande för personer som är
födda år 1937 eller tidigare.
1998:1604
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas i fråga
om omständigheter som hänför sig till tiden efter ikraftträdandet.
1998:1619
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas
första gången vid 2000 års taxering. För beskattningsår som har
påbörjats före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
om inte annat följer av punkt 2.
2. Bestämmelsen i andra stycket första meningen av paragrafens
lydelse vid utgången av år 1998 skall tillämpas sista gången
vid 1999 års taxering. I 5 § lagen (1998:1620) om beskattning
av valutakursreserv finns bestämmelser som skall tillämpas
fr.o.m. 2000 års taxering.
1998:1666
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas
första gången vid 2001 års taxering. De nya bestämmelserna i
punkt 20 d fjärde och sjätte styckena av anvisningarna till 23 §
skall dock tillämpas vid 1998, 1999 och 2000 års taxeringar
om den skattskyldige har yrkat att de nya bestämmelserna i
lagen (1998:328) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
skall tillämpas vid dessa taxeringar. På yrkande av den
skattskyldige får de nya bestämmelserna i övrigt tillämpas vid
1998, 1999 och 2000 års taxeringar om den skattskyldige har
yrkat att de nya bestämmelserna i lagen (1998:328) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) skall tillämpas vid dessa
taxeringar.
1998:1671
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Den äldre
lydelsen tillämpas i fråga om aktier som erhållits före
ikraftträdandet genom sådan utdelning som avses i de upphävda
bestämmelserna i 3 § 7 mom. fjärde stycket lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt. Lag (1999:642).
1999:198
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och tillämpas i fråga om
utgifter efter ikraftträdandet.
1999:200
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.
2. Ändringen i 19 § tillämpas första gången vid 2000 års
taxering och endast på sådan försäkringsersättning som avser
skada som inträffat efter lagens ikraftträdande.
3. Ändringen i punkt 1 av anvisningarna till 22 § tillämpas i
fråga om avyttringar efter ikraftträdandet. På yrkande av den
skattskyldige skall de nya bestämmelserna tillämpas även på
avyttringar före ikraftträdandet.
1999:295
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. Äldre bestämmelser
skall fortfarande gälla i fråga om församlingsskatt avseende
2000 och tidigare års taxeringar.
1999:317
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och tillämpas
första gången vid 1999 års taxering.
2. De nya bestämmelserna tillämpas i fråga om utgifter som
uppkommit efter utgången av år 1997.
3. Äldre bestämmelser skall tillämpas vid 1999 och 2000 års
taxeringar om dessa är förmånligare för den skattskyldige.
1999:604
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas
första gången vid 2001 års taxering. Vad som sägs i de nya
föreskrifterna om försäkringsavtalet och försäkringstekniska
riktlinjer gäller under åren 2000 och 2001 i stället
försäkringstekniska grunder när försäkringsgivaren tillämpar
punkten 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1999:600) om
ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713).
1999:633
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och tillämpas första
gången vid 2000 års taxering. I fråga om beskattningsår som har
påbörjats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser på
yrkande av den skattskyldige.
1999:933
Denna lag träder i kraft den 31 december 1999 och tillämpas
första gången vid 2001 års taxering.
1999:960
Denna lag träder i kraft den 31 december 1999 och tillämpas
första gången vid 2001 års taxering.
1999:1048
Denna lag träder i kraft den 31 december 1999 och tillämpas
första gången vid 2000 års taxering.
1999:1082
Denna lag träder i kraft den 31 december 1999 och tillämpas
första gången vid 2001 års taxering. Äldre bestämmelser skall
dock tillämpas i fråga om räkenskapsår som har påbörjats före
den 1 januari 2000. Äldre bestämmelser skall tillämpas även
därefter av den som är skyldig att föra räkenskaper enligt
jordbruksbokföringslagen (1979:141).
1999:1127
Denna lag träder i kraft den 31 december 1999 och tillämpas
första gången vid 2000 års taxering.
1999:1149
Denna lag träder i kraft den 31 december 1999 och tillämpas
första gången vid 2001 års taxering. I fråga om skattskyldig
vars räkenskapsår påbörjats före den 1 januari 2000 skall de
äldre bestämmelserna tillämpas på förhållanden som hänför sig
till tid före den 1 januari 2000.
1999:1338
Denna lag träder i kraft den 31 december 1999 och tillämpas
första gången vid 2001 års taxering. Vad som sägs i de nya
föreskrifterna om försäkringsavtalet och försäkringstekniska
riktlinjer gäller under åren 2000 och 2001 i stället
försäkringstekniska grunder när försäkringsgivaren tillämpar
punkten 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1999:600) om
ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713). | null | null |
1928:376 | Lag (1928:376) om skatt på lotterivinster | 1,928 | 1 § Skatt betalas enligt denna lag till staten för vinst i svenskt
lotteri.
Skatten utgör trettio procent av vinstens värde. För andra vinster än
vinst vid vinstdragning i vinstsparande anordnat av bank eller sparkassa
skall skatt dock inte betalas med högre belopp än att av vinsten
återstår etthundra kronor.
Skatt skall inte betalas för
1. vinst vid vadhållning genom totalisator vid hästtävlingar eller vinst
vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer,
2. vinst i lotteri, när vinsten inte utgörs av pengar,
3. vinst i sådant spel som avses i lagen (1972:820) om skatt på spel,
4. vinst i pengar som utfallit på lott i lotteri som har anordnats av
sådan sammanslutning som avses i 11 § lotterilagen (1982:1011),
5. annan vinst i pengar som uppgår till högst etthundra kronor och som
inte utgör vinst vid vinstdragning i vinstsparande anordnat av bank
eller sparkassa.
Vid beräkning av skattebeloppet skall i vinstens värde inräknas den
skatt som belöper på vinsten.
Skatt skall inte betalas för vinster som utfallit på lotter som inte
sålts, eller för vinster som inte tagits ut av vinnaren. Lag (1991:321).
2 § Skattskyldig är den som anordnar lotteriet.
Skattskyldigheten inträder vid vinstdragningen eller, om denna har ägt
rum före lottförsäljningens början, vid utgången av den tid som har
bestämts för lottförsäljningen.
Med vinstdragning avses i fråga om vadhållning det förfarande, varigenom
vinsterna bestäms. Lag (1986:126).
3 § Om den skattskyldige visar att en vinnare inte har tagit ut sin
vinst inom föreskriven tid eller att vinst har utfallit på en osåld
lott, är den skattskyldige berättigad att få tillbaka den skatt som
erlagts för vinsten. Beskattningsmyndigheten beslutar om återbetalning
efter ansökan av den skattskyldige. Ränta utgår inte på återbetalat
belopp. Lag (1986:126).
3 a § har upphävts genom lag (1984:152).
4 § Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter. Lag (1984:152).
5 § har upphävts genom lag (1984:152).
Övergångsbestämmelser
1982:1014
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lotterier, som med stöd
av lotteriförordningen (1939:207) kunnat påbörjas före den 1 januari
1983.
1984:152
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lotterier som med
stöd av lotterilagen (1982:1011) kunnat påbörjas före den 1 juli 1984.
1985:964
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lotterier som med
stöd av lotterilagen (1982:1011) kunnat påbörjas före den 1 januari
1986.
1986:126
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1986.
2. De äldre bestämmelserna gäller i fråga om obligationer som har getts
ut före ikraftträdandet. | null | null |
1928:402 | null | 1,928 | null | 1908:128 s.1 | null |
1928:404 | Kungörelse (1928:404) angående utbetalande av staten påförda utskylder m.m. | 1,928 | 1 §. Utskylder, som skola erläggas av staten eller av fond, som av
statsmyndighet förvaltas, skola av för ändamålet anvisade medel
utbetalas till den det vederbör av den, som enligt 1 § kungörelsen den
28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rörande
taxeringsförfarandet har att fullgöra deklarationsskyldighet beträffande
den fastighet, den inkomst eller det virke, utskylderna avse.
2 §. Det åligger den myndighet, som enligt 1 § nyssnämnda kungörelse har
eller enligt äldre författningar haft att fullgöra staten eller fond,
som av statsmyndighet förvaltas, åliggande deklarations- eller
uppgiftsskyldighet till ledning för taxering, att tillse, att det
allmännas rätt vid debiteringen av utskylder på grund av berörda
taxering varder iakttagen.
Härigenom sker ej inskränkning i den rätt och skyldighet att i
förevarande avseende bevaka det allmännas intresse, som enligt eljest
gällande föreskrifter kan tillkomma annan myndighet än ovan angivits. | null | null |
1928:406 | null | 1,928 | null | 1736:0123 2 | null |
1928:409 | Lag (1928:409) angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast egendom i vissa fall skall förstås | 1,928 | Vad i lag eller författning sägs om uppskattning till allmän
bevillning av fast egendom eller om värde, som därvid åsatts sådan
egendom, skall, såvitt fråga är om tid efter det kommunalskattelagen
trätt i kraft, förstås om taxering av fastighet enligt nämnda lag
eller därvid åsatt värde. | null | null |
1928:41 | Lag (1928:41) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,928 | null | 1911:55 | null |
1928:72 | null | 1,928 | null | 1909:24 s.1 | null |
1929:116 | Lag (1929:116) om tillsyn över stiftelser | 1,929 | Inledande bestämmelser
1 § Har någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet
fortvarande tjäna ett bestämt ändamål, skall den sålunda grundade
stiftelsen anmälas hos Konungens befallningshavande i det län, där
stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas. Beträffande
pensionsstiftelse och personalstiftelse skall dock anmälan ske hos
Konungens befallningshavande i det län, där arbetsgivaren har sitt
hemvist. Lag (1967:536).
2 § Anmälningsplikt föreligger ej beträffande:
1) stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet eller vars
räkenskaper äro föremål för granskning i riksrevisionsverket;
2) stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi
eller annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar;
3) stiftelse, som har av Konungen fastställda stadgar och enligt dem
står under särskilt anordnad tillsyn;
4) stiftelse, anförtrodd åt ideell förening eller annat samfund;
5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;
6) stiftelse till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa
släkter;
7) stiftelse, vars förmögenhet ej överstiger tjugotusen kronor; samt
8) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens
föreskrift är undantagen från tillsyn enligt denna lag.
Anmälningsplikt föreligger dock städse beträffande pensionsstiftelse och
personalstiftelse. Lag (1971:935).
3 § Anmälningsplikt skall av stiftelsens styrelse fullgöras inom sex
månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där uppdraget
mottagits under stiftarens livstid, inom sex månader efter hans död.
Pensionsstiftelse och personalstiftelse skola av styrelsen alltid
anmälas inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag.
Finnes vid dödsfall, att den avlidne förordnat om stiftelse, skall den,
som omhänderhar dödsboet, om förordnandet utan dröjsmål underrätta den
av stiftaren utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens
uppdrag att utse styrelse. Har stiftaren ej förordnat om styrelse eller
varder därutinnan lämnat uppdrag ej mottaget, skall anmälan göras till
Konungens befallningshavande, som tillser att stiftelsen förses med
styrelse.
Har vid utgången av ett kalenderår förmögenheten för stiftelse, som
avses i 2 § under 7) och ej redan står under tillsyn enligt denna lag,
ökats så, att den överstiger tjugotusen kronor, åligger det styrelsen,
där icke på grund av första stycket anmälan om stiftelsen må ske vid en
senare tidpunkt, att göra sådan anmälan inom sex månader efter årets
utgång. Lag (1971:935).
4 § Vid anmälan om stiftelse skola, i den mån så kan ske, fogas dels i
bestyrkt avskrift stiftarens förordnande angående stiftelsen samt
stadgar och övriga handlingar, som innefatta föreskrifter för denna,
dels ock uppgift om storleken och beskaffenheten av stiftelsens
förmögenhet.
Finnes för stiftelsen särskilt inrättad styrelse, skola tillika uppgivas
fullständiga namn, nationalitet och hemvist för varje styrelseledamot,
vilkens uppdrag ej är fästat vid viss befattning.
5 § Äskas Konungens befallningshavandes fastställelse å stadgar för
stiftelse, har Konungens befallningshavande att meddela sådan
fastställelse, så framt stiftelsen finnes främja ett allmännyttigt
ändamål.
Stadgar skola angiva:
1) stiftelsens benämning, så avfattad, att stiftelsen därigenom tydligt
skiljer sig från andra kända stiftelser;
2) stiftelsens ändamål samt, därest understöd eller förmån skall utgå
från stiftelsen, de villkor, som härför skola gälla;
3) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;
4) huru stiftelsens angelägenheter skola handhavas;
5) huru revision skall ske; samt, då för stiftelsen finnes särskilt
inrättad styrelse;
6) huru styrelsen skall vara sammansatt och ledamot av styrelsen utses,
i fall ej ledamotskapet är fästat vid viss befattning.
6 § Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller de för
stiftelsen gällande föreskrifter eller eljest uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskynda stiftelsen skada, svare för skadan, en för alla
och alla för en.
7 § Gör styrelse eller ledamot av styrelse sig skyldig till missvård av
stiftelsens angelägenheter, äger domstol, med iakttagande, där så ske
kan, av de föreskrifter stiftaren må hava meddelat angående utseende av
styrelse, att för den tid och i den omfattning, omständigheterna
påkalla, förordna om annan förvaltning av stiftelsen.
Om tillsyn
8 § Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes
tillsyn, där Konungens befallningshavande finner stiftelsen främja ett
allmännyttigt ändamål. Konungens befallningshavande äge dock från
tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn
eller för vilken tillsyn enligt denna lag eljest på grund av särskilda
omständigheter finnes icke vara behövlig. Har stiftelses förmögenhet
nedgått under tjugotusen kronor, må Konungens befallningshavande jämväl
undantaga stiftelsen från tillsyn, där ej fråga är om pensionsstiftelse
eller personalstiftelse.
För stiftelse, som står under tillsyn enligt denna lag, gälle vad här
nedan i 9-18 §§ stadgas. I fråga om pensionsstiftelse och
personalstiftelse gäller dock vad i 10 och 14 §§ stadgas med de
ändringar och tillägg som följa av 16 och 17 §§ lagen den 9 juni 1967
(nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Lag (1971:935).
9 § Det tillkommer Konungens befallningshavande att övervaka, att
stiftelses förvaltning handhaves i överensstämmelse med denna lag och de
för stiftelsen gällande föreskrifter; och har Konungens
befallningshavande jämväl att tillhandagå stiftelsen med erforderliga
råd och upplysningar.
10 § Konungens befallningshavande åligger tillse, att för stiftelse
finnes styrelse; och äger Konungens befallningshavande, där ledighet
uppkommer i styrelse och omständigheterna det påkalla, uppdraga åt
lämplig person att tjänstgöra såsom styrelseledamot, intill dess sådan
varder i behörig ordning utsedd.
11 § Förvaltas stiftelse av särskilt inrättad styrelse och blir
ledamotsplats, som ej är fästad vid viss befattning, ledig eller besatt
med ny ledamot, skall styrelsen ofördröjligen göra skriftlig anmälan
därom hos Konungens befallningshavande.
Finnes vid dödsfall, att den avlidne ensam var styrelse för stiftelse,
och är uppdraget ej fästat vid viss befattning, åligger den, som har
dödsboet om händer, att om förhållandet ofördröjligen göra skriftlig
anmälan hos Konungens befallningshavande.
12 § Genom styrelsens försorg skall hållas en ordnad samling av alla
stiftelsen rörande gåvobrev, testamenten och andra urkunder ävensom
eljest beträffande förvaltningen meddelade föreskrifter. Till denna
samling skall föras ett efter tidsföljd ordnat register.
13 § Stiftelses penningar och värdepapper må ej sammanblandas med annan
tillhörig penningar eller värdepapper; dock må, där två eller flera
stiftelser hava samma styrelse eller såsom styrelser hava olika
myndigheter, vilka förvalta samma kommunala samfällighets medel,
gemensam placering av stiftelsernas medel äga rum, i den mån hinder
därför icke möter i de för stiftelserna gällande föreskrifter.
14 § Styrelsen åligger att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar
och skulder samt inkomster och utgifter, årligen avsluta räkenskaperna
samt inom tre månader efter räkenskapsårets slut till Konungens
befallningshavande insända dels berättelse, huru stiftelsens ändamål
blivit under året främjat, dels ock sammandrag av räkenskaperna enligt
formulär, som Konungen fastställt.
15 § Konungens befallningshavande har att med ledning av de jämlikt 14 §
insända handlingarna granska stiftelsens förvaltning. Vid granskningen
bör huvudsakligen tillses, att stiftelsens medel icke dragas från
ändamål, vartill de äro bestämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt
sätt placerad.
Finner Konungens befallningshavande vid granskningen ytterligare
handlingar eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning
erforderliga, äge Konungens befallningshavande infordra sådana från
styrelsen.
Där omständigheterna sådant påkalla, äge Konungens befallningshavande
jämväl hos styrelsen förrätta granskning av stiftelsens förvaltning,
därvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar,
säkerhetshandlingar och protokoll skola av styrelsen hållas
tillgängliga.
16 § Har styrelse fattat beslut, som står i strid med lag eller de för
stiftelsen gällande föreskrifter, äge Konungens befallningshavande
förbjuda verkställighet av beslutet eller, om sådan ägt rum, förelägga
styrelsen att vidtaga rättelse. Konungens befallningshavande må ock
eljest förelägga styrelsen att fullgöra vad den åligger.
17 § Konungens befallningshavande äge, där ej fråga är om föreskrift,
vars överträdande är belagt med straff, utsätta vite vid meddelande av
föreläggande eller förbud enligt denna lag samt fälla till sådant vite.
18 § Om utförande av talan, vartill enligt 6 eller 7 § fog må
förefinnas, äge Konungens befallningshavande förordna, ändå att anmälan
av sakägare icke gjorts.
Är talan av beskaffenhet, som i 7 § sägs, må Konungens
befallningshavande intill dess domstolen slutligen prövat saken eller
annorlunda bestämt, förordna om annan förvaltning av stiftelsen i den
omfattning, omständigheterna påkalla.
Särskilda bestämmelser
19 § Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 §
åligger honom, döms till böter.
Förseelsen åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres vid allmän
underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller, om bestämmelse
härutinnan icke är meddelad, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen
skall utövas. Lag (1991:246).
20 § Beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Förbud enligt 16 § och förordnande enligt 18 § andra stycket skall
gälla även om beslutet överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (1995:6).
21 § Över stiftelser, som anmälts enligt denna lag, skall hos Konungens
befallningshavande föras förteckning.
22 § De i kungl. cirkulären den 24 april 1788, den 10 oktober 1806 och
den 13 juli 1809 meddelade bestämmelser skola icke äga tillämpning å
stiftelse, som står under tillsyn enligt denna lag.
23 § De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen.
Övergångsbestämmelser
1929:116
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930. Den äger tillämpning
jämväl å då bestående stiftelser; dock att, om stiftaren därförut
avlidit, stiftelsen skall, vid ansvar som i 19 § sägs, anmälas före den
1 januari 1932.
1961:585
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Den äger
tillämpning jämväl på då bestående stiftelser. Har styrelse för
pensionsstiftelse mottagit sitt uppdrag före lagens ikraffträdande och
blivit pliktig att anmäla stiftelsen på grund av denna lag, skall
anmälan, vid ansvar som sägs i 19 §, fullgöras inom sex månader från
ikraftträdandet.
1971:579
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som
meddelats före den 1 januari 1972.
1995:6
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats
före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser. | null | null |
1929:145 | Lag (1929:145) om skiljemän | 1,929 | Skiljeavtalet
1 § Fråga om tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, så
ock fråga om ersättning för skada på grund av brott må, då tvist härom
uppstått, genom avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en
eller flera skiljemän. Skiljeavtal om sådan fråga kan ock avse framtida
tvist, härflytande av visst rättsförhållande, som angives i avtalet.
Skiljemän får inte ta upp en fråga, om vilken det pågår rättegång. Detta
gäller dock inte, om talan i rättegången har återkallats. Lag
(1991:854).
2 § Slutes skiljeavtal utan förbehåll om rätt för parterna att klandra
skiljedomen, skola de anses hava utfäst sig att åtnöjas med densamma.
Denna lag äger icke tillämpning å skiljeavtal, som innefattar förbehåll
om rätt för parterna att klandra skiljedomen.
3 § Har, sedan yrkande framställts om skiljeavtals tillämpning, part
bestritt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman, ej
fullgjort vad honom i sådant avseende åligger, och vill motparten,
hellre än att vidare påkalla skiljedom i tvisten, utföra sin talan vid
domstol, må skiljeavtalet ej utgöra hinder för tvistens prövning vid
domstol.
3 a § Kan en tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av
tingsrätt och rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som
tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk, får ett före tvistens
uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan
förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande
endast om 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken inte skulle vara
tillämpligt vid prövning av tvisten i tingsrätt.
Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller
som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej
heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser. Lag
(1989:658).
4 § Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, i
tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol,
skiljemannaförfarande enligt denna lag inledas, med mindre avtalet
innebär, att förfarandet skall äga rum här i riket, eller skiljemännen
eller skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet bestämt att
förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill
samtycker. Lag (1971:1255).
5 § Emot skiljemän gälle dessa jäv:
1. om han är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken;
2. om han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga
varom skiljedom äskas, om han vittnat i saken eller yttrat sig såsom
sakkunnig i tvistefrågan, om han eller någon som till honom är i den
skyldskap eller det svågerlag som utgör jäv mot domare äger del i saken
eller kan därav vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han är part
i en lika sak;
3. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag som utgör jäv
mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, om han av
någondera parten åtnjuter lön eller underhåll, om han lyder under
någondera partens förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda
eller utföra hans talan i saken, eller om han mottagit eller betingat
sig ersättning i strid mot vad i 23 § stadgas;
4. om annan särskild omständighet föreligger som är ägnad att minska
förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet; samt
5. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder som kan antagas
bliva långvarigt.
Den, som åtnjuter lön eller underhåll av kronan, vare ej på grund därav
jävig såsom skiljeman i sak, däri kronan är part, såvida han icke är
anställd hos eller under en myndighet, vars verksamhet saken angår.
Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord eller
gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för
jäv. Lag (1988:1294).
6 § Hava parterna ej enats om skiljemännen och ej heller överenskommit,
till vilket antal och på vad sätt de böra utses, skola skiljemännen vara
tre, av vilka vardera parten väljer en och de sålunda valda tillkalla
den tredje.
7 § Skola parterna var för sig välja skiljemän, och har endera parten
skriftligen underrättat motparten om sitt val, vare denne, där ej
annorlunda är överenskommet, pliktig att inom fjorton dagar lämna den
andra parten skriftlig underrättelse om sitt val av skiljeman.
Part, som lämnat motparten underrättelse om sitt val av skiljeman, må ej
utan motpartens medgivande återkalla valet.
8 § Fullgör ej part, som skall välja skiljeman, vad honom i sådant
avseende åligger, eller kunna, i det fall att skiljeman skall utses av
andra skiljemän, dessa ej ena sig om valet, skall, såvitt ej parterna
annorlunda överenskommit, skiljeman på parts ansökan utses av
tingsrätten.
Skall skiljeman väljas av annan än part eller skiljemän, men underlåter
denne att inom skälig tid förrätta valet, vare, om ej annat av parterna
bestämts, skiljeavtalet förfallet, såvitt gäller den tvist, varom fråga
är. Lag (1981:829).
9 § Har någon, som blivit genom skiljeavtalet utsett till skiljeman,
avlidit, vare avtalet förfallet, där ej parterna annorlunda
överenskommit. Har skiljeman, som utsetts på sätt nu nämnts, avsagt sig
uppdraget, eller varder han av jäv eller annan anledning hindrad att
fullgöra det, vare lag samma i avseende på den tvist, som är i fråga.
Befattar sig skiljeman, som har utsetts i skiljeavtalet, icke med
arbetet på det sätt som kräves för dess vederbörliga fortgång, skall på
parts ansökan tingsrätten skilja honom från uppdraget samt, om ej
parterna ha överenskommit annat, förklara skiljeavtalet förfallet. Lag
(1981:829).
10 § Om skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, avgår, skall, såvitt
ej parterna bestämt annorlunda, tingsrätten på parts ansökan utse annan
skiljeman.
Hade skiljemannen avlidit, eller berodde hans avgång av jäv eller laga
förfall, som uppkommit efter valet, välje dock, därest ej annat är av
parterna bestämt, den eller de, som utsett skiljemannen, annan i hans
ställe; och gälle om sådant val i tillämpliga delar vad i 7 § är
stadgat.
Befattar sig skiljeman, som ej är nämnd i skiljeavtalet, icke med
arbetet på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skall han på
parts ansökan av tingsrätten skiljas från uppdraget och, därest ej annat
av parterna bestämts, annan av tingsrätten förordnas i hans ställe. Lag
(1981:829).
Förfarandet
11 § Tillämpning av skiljeavtal må påkallas av envar av parterna.
Avser skiljeavtalet uppkommen tvist men är det icke skriftligen
upprättat med tydligt angivande av tvistefrågan, eller avser avtalet
framtida tvist, skall den, som påkallar dess tillämpning, skriftligen
meddela motparten uppgift på den eller de frågor, varom skiljedom äskas.
Utan hinder av vad nu sagts må skiljemännen upptaga fråga, om vars
hänskjutande till skiljemännen parterna inför dem enats.
12 § I skiljenämnd, som består av flera ledamöter, skall en av dem föra
ordet. Ordförande vare, i brist på annat åsämjande, skiljeman, som
tillkallats av andra skiljemän eller av tingsrätten förordnats i sådan
skiljemans ställe.
Ordföranden har att bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens
sammanträde, ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda
förhandlingen. Lag (1981:829).
13 § Under iakttagande av nedan givna bestämmelser om förfarandet hava
skiljemännen att, i den mån hinder ej möter, tillämpa vad parterna därom
må hava föreskrivit och att i övrigt handlägga saken opartiskt,
ändamålsenligt och skyndsamt.
14 § Skiljemännen skola bereda parterna erforderlig tillgång att
muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Underlåter part utan
giltigt förhinder att begagna sig härav, äga skiljemännen avgöra tvisten
på föreliggande utredning.
15 § Om parterna ej annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga
åtgärder för utredningens främjande såsom att anmoda part eller
sakkunnig eller annan att infinna sig för att höras i saken eller
uppmana part eller annan, vilken innehar skriftlig handling eller
föremål som kan antagas vara av betydelse som bevis, att hålla
handlingen eller föremålet till handa. Skiljemännen äga ej stadga vite,
eller eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga ed eller
sanningsförsäkran.
Vill part, att vittne eller sakkunnig skall höras eller förhör med part
under sanningsförsäkran skall äga rum vid domstol, eller att
föreläggande skall meddelas part eller annan att som bevis
tillhandahålla skriftlig handling eller föremål, göre ansökan därom hos
den allmänna underrätt, inom vars område den som skall höras eller som
åtgärden eljest angår vistas. Hava skiljemännen prövat åtgärden nödig
och tillhandahålles erforderlig utredning, skall rätten anställa förhör
eller meddela föreläggande, därest laga hinder ej möter. Angående
åtgärd, som nu sagts, gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning i
rättegång utom huvudförhandling är stadgat. Lag (1946:820).
16 § Samtliga skiljemän skola deltaga i tvists avgörande. Uppkomma
mellan dem olika meningar, gälle, såvitt ej annat är bestämt av
parterna, den mening, om vilken mer än halva antalet av skiljemännen
förenar sig. Är ej flertalet bland skiljemännen ense angående fråga, som
blivit överlämnad till deras prövning, vare i avseende därå
skiljeavtalet förfallet, där ej parterna annorledes överenskommit.
17 § Skiljedom skall avfattas skriftligen och undertecknas av
skiljemännen.
Skiljemännen böra i skiljedomen angiva ort och dag för meddelandet samt
så snart ske kan och senast omedelbart efter skiljedomens meddelande
underrätta parterna, när och var den hålles till handa.
18 § Parterna äga bestämma viss tid, inom vilken skiljedom skall
meddelas. Är ej skiljedomen meddelad inom denna tid, vare skiljeavtalet
förfallet med avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens
prövning.
Hava parterna ej föreskrivit tid för skiljedomens meddelande, skall
skiljedomen meddelas inom sex månader räknade från den dag, då
skiljeavtalet slöts, eller, där skiljeavtalet avser framtida tvist eller
ej är skriftligen upprättat med tydligt angivande av tvistefrågan, från
den dag, då dess tillämpning påkallades i den ordning, som i 11 § sägs;
dock skall, därest tvist om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet
inom nämnda tid varder anhängiggjord vid domstol, tiden för skiljedoms
meddelande räknas från den dag, då sådan tvist blivit slutligen avgjord.
Tingsrätten må likväl, när särskilt skäl därtill är, på ansökan av part
medgiva förlängning av den i detta stycke bestämda tiden, dock icke,
utan synnerlig anledning, med mera än sammanlagt sex månader.
Skiljeavtalet vare i avseende å den ifrågakomna tvisten förfallet vid
den fastställda tidens utgång, där ej dessförinnan antingen meddelats
skiljedom eller rörande tidens förlängning gjorts ansökan, som bifalles
av tingsrätten. Vad som sägs i detta stycke gäller icke, om parterna
eller en av dem har hemvist utom riket. Lag (1981:829).
19 § Hava i saken framställts flera yrkanden, må skiljemännen, där det
kan ske utan förfång för part, giva dom över något eller några av dem,
ändå att förhandlingen angående de övriga icke avslutats. Likaledes må
skiljemännen, där part till viss del medgivit ett yrkande, giva särskild
dom över vad som medgivits.
Skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom
20 § Skiljedom är ogill:
1. om ej giltigt skiljeavtal förelegat;
2. om skiljedomen ej är avfattad skriftligen och undertecknad av
skiljemännen; eller
3. i den mån skiljemännen dömt angående fråga, som ej enligt lag må
skjutas under skiljemän, eller om, då domen meddelades, mot
skiljemannaförfarandet förelåg sådant hinder, varom sägs i 1 § andra
stycket.
Saknas skiljemans underskrift, föranleder detta dock icke domens
ogiltighet om den är undertecknad av de flesta skiljemännen och dessa å
domen intyga att den, vilkens underskrift saknas, deltagit i tvistens
avgörande.
Är domen ogill i någon del och kan den av sådan anledning ej verkställas
i övrigt, vare den ogill i allo.
21 § På parts talan skall skiljedom av domstol hävas:
1. i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller meddelat dom
efter utgången av den därför bestämda tiden;
2. om skiljemännen dömt i fall, där skiljemannaförfarandet ej bort äga
rum här i riket;
3. om skiljeman var jävig eller ej utsedd i behörig ordning; eller
4. om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling
förelupit annat fel, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på
utgången.
Fel, som nu sagts, må icke av part göras gällande, där han genom att
utan gensaga inlåta sig på förhandling eller annorledes bör anses hava
avstått från att åberopa felet.
Klander skall instämmas inom sextio dagar från det parten fått del av
skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Försitter parten
denna tid, är hans rätt att klandra domen förverkad.
22 § Finner kronofogdemyndigheten skiljedom så mörk, att verkställighet
ej kan meddelas därå, utgör skiljedomen ej hinder för part att till
domstol instämma den fråga, skiljemännen sålunda prövat. Lag (1981:829)
Skiljedomskostnaderna
23 § Skiljeman må ej av part mottaga eller betinga sig ersättning, med
mindre lika förmån tillkommer honom från andra parten. Avtal, som
häremot strider, vare ej gällande; och vare skiljemän skyldig återbära
vad han obehörigen mottagit.
Har giltig uppgörelse ej träffats om skiljemännens ersättning, skola
parterna, en för alla och alla för en, gälda skiljemännen skälig
ersättning för deras arbete och omkostnader. Om annat icke
överenskommits mellan parterna och skiljemännen, äga skiljemännen i
slutlig skiljedom fastställa ersättningens belopp särskilt för varje
skiljeman och ålägga parterna betalningsskyldighet härför.
Ej må skiljemän hålla domen inne i avbidan därå att ersättning till dem
gäldas.
24 § Om parterna ej annorledes överenskommit, äga skiljemännen på
yrkande av någondera parten pröva, huruvida och i vad mån motparten
skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och
övriga kostnader å förfarandet.
25 § Nöjes ej part å skiljemännens beslut angående dem tillkommande
ersättning, må han draga frågan under domstols prövning, såframt han
instämmer sin talan inom sextio dagar från det han fick del av
skiljedomen. Enahanda rätt tillkommer skiljeman, i vad angår av honom
framställt ersättningsanspråk; dock att tiden, inom vilken sådan talan
må instämmas, skall räknas från skiljedomens meddelande. I skiljedomen
skall lämnas tydlig hänvisning om vad part, som vill föra talan mot
beslutet, har att iakttaga.
Särskilda bestämmelser
26 § Rätt domstol är i mål, som avses i 21 §, den tingsrätt, varunder
svaranden lyder i tvistemål, som rör hans person, och i mål, varom
förmäles i 25 §, tingsrätten i den ort, där skiljedomen meddelats.
Finnes ej behörig domstol efter vad nu är sagt, upptages målet av
Stockholms tingsrätt.
Ansökningsärenden enligt 8, 9, 10 och 18 §§ upptages av tingsrätten i
den ort, där endera parten har sitt hemvist. Har enahanda ansökan gjorts
hos mer än en tingsrätt, är den tingsrätt behörig, hos vilken ansökan
först gjordes, och beslut, som av annan tingsrätt meddelas, ogillt. Har
ingendera parten hemvist i Sverige, upptages ärendet av Stockholms
tingsrätt. Ansökan får ej bifallas, med mindre sökandens motpart lämnats
tillfälle att yttra sig. Avser ansökan skiljemans skiljande från
uppdraget, bör jämväl skiljemannen höras.
Mot tingsrättens beslut, varigenom skiljeman blivit utsedd eller skild
från uppdraget eller skiljeavtal förklarats ha förfallit eller fråga om
förlängning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts, får talan ej
föras. Lag (1981:829).
27 § Är i lag stadgat, att parts talan skall anhängiggöras inom viss
tid, har parten, därest enligt skiljeavtal hans talan skall prövas av
skiljemän, att inom den stadgade tiden på sätt i 11 § sägs påkalla
skiljeavtalets tillämpning.
Möter sedermera mot erhållande av laga skiljedom hinder, som ej beror av
parten, vare hans rätt förvarad, om han instämmer sin talan till domstol
inom sextio dagar, räknade från det hindret blev honom kunnigt eller, om
skiljedomen blivit efter klander hävd, från det dom härom vunnit laga
kraft. Lika med hinder, varom nu sagts, skall anses sådant förfarande av
motparten, varom förmäles i 3 §.
28 § I fråga om tillämpande av utländskt skiljeavtal och utländsk
skiljedom lände till efterrättelse vad i sådant hänseende finnes
särskilt föreskrivet.
Övergångsbestämmelser
1999:116
Den äldre lagen tillämpas om skiljeförfarandet har inletts
före ikraftträdandet eller, såvitt angår verkställighet av en
utländsk skiljedom, om ansökan om verkställighet har gjorts
före ikraftträdandet.
Har ett skiljeavtal slutits före ikraftträdandet, gäller 18 §
andra stycket, 21 § första stycket 1 och 26 § andra och
tredje styckena lagen (1929:145) om skiljemän fortfarande,
såvitt avser tid för meddelande av skiljedom, i förfaranden som
har inletts inom två år från den nya lagens ikraftträdande.
Parterna kan i fall som anges i 2 och 3 bestämma att endast
den nya lagen skall gälla.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
lagen (1929:145) om skiljemän, tillämpas i stället den nya
lagen. | null | null |
1929:147 | Lag (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar | 1,929 | Utländskt skiljeavtal
1 § Såsom utländskt anses skiljeavtal, som innebär att
skiljemannaförfarandet skall äga rum utom riket.
Skiljeavtal, som ej utmärker huruvida skiljemannaförfarandet skall äga
rum inom eller utom riket, varde för utländskt ansett, där båda
parterna hade hemvist utom riket.
2 § Innebär skiljeavtal, att skiljemannaförfarandet skall äga rum i
viss främmande stat, skall den stats lag äga tillämpning å avtalet.
3 § Tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, må ej, om
invändning däremot göres, upptagas till prövning vid svensk domstol,
så framt avtalet är giltigt enligt den främmande lag, som därå äger
tillämpning, och frågan även enligt den för svenskt skiljeavtal
gällande lag skulle kunna hänskjutas till skiljemän.
4 § Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga
rum här i riket, utan så är att, i fall som avses i 1 § andra stycket,
skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet
bestämt att förfarandet skall äga rum här i riket eller den part, mot
vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här.
I sådant fall länder i avseende å förfarandet lagen (1929:145) om
skiljemän till efterrättelse. Lag (1976:123).
Utländsk skiljedom
5 § Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å
utländsk ort.
Vid tillämpningen av denna lag skall skiljedom anses meddelad i den
stat, där skiljemannaförfarandet ägt rum. Lag (1971:1254).
6 § Utländsk skiljedom skall här i riket gälla under de förbehåll som
här nedan angivas.
7 § Utländsk skiljedom gäller ej här i riket, om den mot vilken
skiljedomen åberopas visar
1. att part, när skiljeavtalet träffades, saknade behörighet att ingå
sådant avtal eller icke var behörigen företrädd eller att
skiljeavtalet är ogiltigt enligt den lag som enligt parternas
överenskommelse skall tillämpas eller, i avsaknad av varje anvisning
i sådant hänseende, lagen i den stat där skiljedomen meddelats,
2. att han ej i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av
skiljeman eller om skiljemannaförfarandet eller att han av annan orsak
icke varit i stånd att utföra sin talan,
3. att skiljemännen överskridit sitt uppdrag och skiljedomen av sådan
anledning är utan verkan i den stat där den meddelats eller enligt
vars lag den meddelats,
4. att skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller
skiljemannaförfarandet strider mot vad parterna avtalat eller, om
avtal härom saknas, mot lagen i den stat där förfarandet ägt rum och
skiljedomen av sådan anledning är utan verkan i den stat där den
meddelats eller enligt vars lag den meddelats, eller
5. att skiljedomen ännu icke blivit verkställbar eller eljest bindande
för parterna i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den
meddelats eller att den undanröjts eller dess verkställighet
uppskjutits av behörig myndighet i sådan stat.
Utländsk skiljedom gäller ej heller,
1. om skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag
ej må avgöras av skiljemän, eller
2. om tillämpning av skiljedomen skulle vara uppenbart oförenlig med
grunderna för rättsordningen här i riket. Lag (1971:1254).
8 § Ansökan om verkställighet av utländsk skiljedom göres hos Svea
hovrätt.
Vid ansökningshandlingen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller
styrkt avskrift samt styrkt översättning till svenska språket. Lag
(1971:1254).
9 § Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten haft
tillfälle att därå svara.
Invänder motparten att han gjort framställning om undanröjande av
skiljedom eller uppskov med dess verkställighet hos myndighet som
avses i 7 § första stycket 5, må hovrätten uppskjuta avgörandet samt,
om sökanden begär det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet vid
påföljd att beslut om verkställighet eljest kan komma att meddelas.
Bifaller hovrätten ansökningen, verkställes skiljedomen som svensk
domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot
hovrättens beslut förordnar annat. Lag (1971:1254).
10 § Hava i den sak skiljedomen avser framställts flera yrkanden, och
innefattar ej skiljedomen prövning av dem alla, äge hovrätten, när
skäl därtill äro, förelägga sökanden att ställa säkerhet för
återgäldande av belopp, som på grund av senare beslut av skiljemännen
kan komma att honom frångå. Förmår ej sökanden ställa honom avfordrad
säkerhet, som av hovrätten godkännes, varde ansökningen avslagen.
11 § Vad i denna lag är stadgat om utländsk skiljedom äge ej
tillämpning å beslut av skiljemän som, oberoende av skiljeavtal,
tillsatts på grund av stadgande i lag eller förordnande av myndighet.
Särskilda bestämmelser
12 § Vad i 15 § andra stycket av lagen om skiljemän är stadgat om
bevisupptagning under skiljemannaförfarande här i riket äge
tillämpning jämväl där utom riket sådant förfarande äger rum på grund
av skiljeavtal rörande frågan, som enligt svensk lag må hänskjutas
till avgörande av skiljemän. Lag (1946:821).
13 § Är innehållet av främmande lag, som skall tillämpas i mål eller
ärende rörande främmande skiljeavtal eller skiljedom, ej känt för
domstol eller annan myndighet, på vilken tillämpningen ankommer, äge
den förelägga part att i sådant hänseende förebringa bevisning. | null | null |
1929:164 | Lag (1929:164) om kronans förmånsrätt för avdikningslån | 1,929 | 1 § har upphävts genom lag (1968:281).
2 §. Sedan beslut meddelats om ordningen för återbetalning av lån från
statens avdikningslånefond (avdikningslån) samt, där flera fastigheter
skola ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning på dessa
fastigheter, äger kronan för de årliga avbetalnings- och räntebelopp,
som sålunda bestämts, lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påfört,
som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
Lag (1968:281).
3 § har upphävts genom lag (1968:281).
4 § har upphävts genom lag (1968:281).
5 § har upphävts geom lag (1968:281).
6 §. 1 mom. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929, då kungörelsen
den 13 juni 1845 (nr 20 s. 1) angående sättet för återbetalningen av
lån utav allmänna medel till korporationer eller menigheter för
beredande av odlingsföretag medelst utdikningar eller
vattenavtappningar ävensom kungörelsen den 3 november 1848 (nr 49
s. 2) angående sättet för återbetalningen av lån utav allmänna medel
för beredande av odlingsföretag samt förordningen den 20 juli 1855 (nr
82 s. 2) angående kronans rätt vid återbetalning av lån, som blivit i
jordebok antecknade, jämte de särskilda stadganden, som innefatta
ändring i eller tillägg till någon av dessa författningar, skola
upphöra att gälla.
2 mom. Om vid tiden för denna lags ikraftträdande kronan har fordran
för lån från odlings- eller avdikningslånefonden, vilket ej blivit
antecknat i jordeboken, skall för den fordran förmånsrätt, som i 2 §
sägs, uppkomma vid lagens ikraftträdande eller, därest beslut om
lånets återbetalning och fördelning då ännu ej meddelats, när så
sker.
3 mom. har upphävts genom lag (1968:281). | null | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.