Datasets:

PierreMesure
/

open-sfs

Dataset card Data Studio Files Files and versions Community

Split (1)

train · ~75.6k rows (showing the first 75.6k)

beteckning stringlengths 6 17	title stringlengths 10 404 ⌀	year int64 0 19.9M	text stringlengths 0 1.06M ⌀	amends stringlengths 6 14 ⌀	pdf unknown
1912:326	null	1,912	null	1891:35 s.1	null
1912:360	Kungl. Maj:ts Skrivelse (1912:360) till kommerskollegium angående förändrade bestämmelser i avseende på berättelserna om bergshanteringen samt om industri	1,912		null	null
1912:69	Lag (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar	1,912	1 § Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att i fråga om tillämpning av främmande stats lag följande bestämmelser, upptagna i en d. 17 juli 1905 i Haag avslutad internationell konvention rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap, skola här i riket lända till efterrättelse: 1. Makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende skola bedömas enligt lagen i makarnas hemland. Rättigheter och skyldigheter, varom nu sagts, skola dock ej i någon stat kunna göras gällande med andra tvångsmedel än som jämväl enligt lagen i den stat kunna komma till användning. 2. I brist av avtal bestämmas äktenskapets rättsverkningar i fråga om makars förmögenhetsförhållanden, i vad gäller såväl fast som lös egendom, av lagen i den stat, mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde. Ändring, som under äktenskapet skett beträffande makarnas eller enderas medborgarrätt, vare utan verkan i avseende, varom nu är sagt. 3. Huruvida de, som ämna med varandra ingå äktenskap, äro behöriga att sluta avtal rörande förmögenhetsförhållandena under äktenskapet, skall vad angår en var av dem prövas efter lagen i den stat, han eller hon vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde. 4. Enligt lagen i makarnas hemland skall avgöras, huruvida de under äktenskapet äga upprätta avtal om sina inbördes förmögenhetsförhållanden eller ändra eller upphäva vad härom må vara emellan makarna avtalat. Ändring, som sålunda skett i makars inbördes förmögenhetsförhållanden, skall ej äga återverkande kraft till förfång för tredje man. 5. Den rättsliga giltigheten av innehållet i avtal, som träffats angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, så ock vad verkan dylikt avtal må äga bedömes enligt lagen i den stat, mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde, eller, om avtalet slutits under äktenskapet, enligt lagen i makarnas hemland vid avtalets ingående. Enligt lag, varom nu sagts, skall ock avgöras om och i vad mån makar äga bestämma, att annan lag skall i avseende å deras inbördes förmögenhetsförhållanden äga tillämpning. Har i visst avtal dylik bestämmelse meddelats, lände i fråga om verkan av avtalet sist nämnda lag till efterrättelse. 6. Avtal om makars inbördes förmögenhetsförhållanden skall i avseende å formen anses giltigt, om det upprättats i enlighet med lagen i den stat, där upprättandet skett; så ock om avtalet upprättats före äktenskapet i överensstämmelse med lagen eller lagarna i den eller de stater, makarna vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde, eller under äktenskapet enligt lagen eller lagarna i den eller de stater, makarna tillhörde då avtalet ingicks. Där lagen i stat, som endera av de blivande makarna eller, om fråga är om avtal, slutet under äktenskapet, endera av makarna tillhör, för giltigheten av avtal rörande makarnas förmögenhetsförhållanden fordrar, att viss form skall hava iakttagits, även då avtalet upprättats utrikes, skall bestämmelsen härom lända till efterrättelse. 7. Bestämmelserna i konventionen äga ej tillämpning beträffande sådan fast egendom, som enligt lagen i det stat, där egendomen finnes, är underkastad särskilda rättsregler. 8. Det är en var av de fördragsslutande staterna förbehållet att dels fordra iakttagande av särskilda formaliteter såsom villkor för att vad om makars inbördes förmögenhetsförhållanden skall gälla må kunna åberopas emot tredje man, dels låta föreskrifter, givna till skydd för tredje man i dennes affärsförbindelser med gift kvinna, som å vederbörande stats område utövar yrke, komma till användning. 9. Om makar under äktenskapet båda förvärva medborgarrätt i annan stat än den de förut tillhört, skall såsom deras hemlands lag, varom under 1), 4) och 5) sägs, gälla lagen i deras nya hemland. Skulle under bestående äktenskap makarna komma att vara medborgare i olika stater, skall i fall varom nyss sagts lagen i den stat, de senast gemensamt tillhört, anses som deras hemlands lag. 10. Konventionen skall ej äga tillämpning i den mån på grund av dess bestämmelser lagen i annan stat än någon av de fördragsslutande skulle bliva att tillämpa. 2 § Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 § skall iakttagas: 1. Främmande lag, som jämlikt 1 § skall tillämpas vid bedömande av makars inbördes förmögenhetsförhållanden, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan hos den rätt, som har att mottaga äktenskapsförord mellan makarna, blivit skriftligen angivet, att den främmande lagen skall äga tillämpning å makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden. Sker sådan anmälan, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må den främmande lagen emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden innan anmälan skedde. Vid anmälan , varom i första stycket sägs, skall fogas bevis rörande mannens nationalitet vid tiden för makarnas giftermål. Vad i ärendet förekommit skall intagas i protokollet över äktenskapsförord, och varde jämväl i övrigt så förfaret, som i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap. 2. Sluter svensk man eller svensk kvinna utomlands avtal med sin trolovade eller make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet, skall vad i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat om upprättande och lagföljande av äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap., lända till efterrättelse. 3. Avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall anses till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i giftermålsbalken är sagt om äktenskapsförord, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan det blivit till rätten ingivet enligt vad om förord är stadgat. Är avtalet slutet mellan trolovade, och varder det till rätten ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten. Då avtal, varom i första stycket sägs, till rätten ingivits, skall så förfaras, som i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap. Lag (1920:432). 3 § Skall, efter ty här förut är sagt, i visst mål främmande lag lända till efterrättelse, och är ej innehållet av den främmande lagen för rätten känt, äge rätten förelägga part att i sådant hänseende förebringa utredning. Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut är för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.	null	null
1913:118	null	1,913	null	1908:74 s.1	null
1913:146	Skrivelse (1913:146) angående Peljekaise nationalpark i Arjeplogs socken av Norrbottens län	1,913	I en till Riksdagen den 21 februari 1913 avlåten proposition, varav ett tryckt exemplar här bifogas, hava Vi föreslagit Riksdagen medgiva, att såsom nationalpark finge avsättas ett område av omkring 146 kvadratkilometer, bestående huvudsakligen av fjällvidder med däri insprängda områden av lövängsnatur samt beläget å kronomark sydväst om fjället Peljekaise och nordost om sjöarna Tjalasjaure och Luotajaure i Arjeplogs socken av Norrbottens län, med rätt för Oss att bestämma de närmare gränserna för nationalparken. Enligt vad Riksdagen i skrivelse den 1 juni 1913 anmält, har ifrågavarande proposition av Riksdagen bifallits. Vad Vi och Riksdagen sålunda beslutat meddelas Eder härigenom till kännedom. Tillika hava Vi för Peljekaise nationalpark fastställt de gränser, som med här nedan angivna sträckning finnas utmärkta å bilagda karta. Nationalparkens östra gräns utgöres av den upphuggna baslinje, som bildar gränsen mellan överloppsmark och oavvittrad mark söder och sydost om Peljekaisemassivets östra ända. Från den punkt i norr, där denna baslinje träffar den gamla renvägen från Jutis, går gränsen i västnordvästlig riktning över kalfjället, mellan Peljekaises båda högsta toppar och över Suonkavare samt vidare söder om Kuorpa och mellan de båda fjällen Kaissats till de småtjärnar, som på kartan återfinnas vid höjdsiffran 787 meter. Över dessa tjärnar går gränsen vidare till en tjärn, belägen öster om den topp av Vuomavare, som på kartan har höjdsiffran 870, samt följer nordsluttningen av detta fjäll, tills gränslinjen träffar en mot nordost rinnande bäck. Gränsen följer sedan denna bäck till dess utlopp i sjön Sädvajaure. Från bäckmynningen går gränsen ut i sjön till dess mittlinje, där den i ungefär rät vinkel böjer av mot väster och framgår i sjön till mynningen av den bäck, som kommer från nedre Kålmåsjaure. Där böjer gränsen av uppför detta vattendrag, går över sistnämnda sjö och vidare mot sydväst uppför Kålmåsströmmen till övre Kålmåsjaure. Från den sydöstra viken av denna sjö viker gränsen av mot sydost och sträcker sig i rak riktning genom sänkan nordost om fjället Velvet till den översta av de småtjärnar, som genom en bäck utfalla i nordostviken av sjön Paijeb Tjalasjaure. Gränsen går vidare över dessa tjärnar och längs sistnämnda bäck ned till Paijeb Tjalasjaure samt sträcker sig midvattens genom denna sjö till dess utlopp, som gränsen följer till sjön Vuolle Tjalasjaure. Över denna sjö går gränsen midvattens, till dess den mitt för en vid sjöns norra strand inskjutande vik bryter av rakt in i viken till land, går österut över en i sjön utskjutande udde, varest ett lappviste är beläget, och vidare från innersta delen av viken på uddens östra sida åter ut till sjöns mittlinje, som den följer till sjöns sydöstra ända. Gränsen fortsätter utmed sjöns utlopp till sjön Luotajaure, midvattens över denna sjö samt längs dess avflöde och över de tjärnar, denna ström genomlöper, till det sel, som bildas vid den punkt, där strömmen i en tvär krök viker av söderut till Vejejaure. Gränsen går vidare över berörda sel i ostlig riktning, till en från öster kommande bäck, som den följer österut till sjön Sveggejaure norr om Sveggevare. Från Sveggejaure fortsätter gränsen rakt mot öster till södra vinkeln av den betydliga bukt, som Peljejaureströmmen gör mot söder. Därefter går gränsen utför nämnda ström österut tills den träffar ovannämnda baslinje, som utgör nationalparkens östra gräns.	null	null
1913:160	Lag (1913:160) om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning	1,913	Har i mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, någon blivit av tullfiskalen åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller Konungens förordnande inkallad såsom vittne, njute han gottgörelse av allmänna medel för sin inställelse efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.	null	null
1913:212	null	1,913	null	1908:128 s.1	null
1913:380	Kungörelse (1913:380) om rätt för den som är bosatt i utlandet att giva eller medverka i offentlig föreställning m.m. i Sverige	1,913	1 § 1 mom. har upphävts genom kungörelse (1966:732). 1 § 2 mom. I utlandet bosatt fysisk person och där hemmahörande juridisk person som i Sverige avser att giva offentlig föreställning eller anordna annan tillställning, som avses i 4 § 1 mom. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, skall ansöka om tillstånd hos skattemyndigheten. Detsamma gäller den som här i landet vill anordna offentlig föreställning eller annan tillställning eller artistisk verksamhet för svensk ljudradio eller television i fall som avses i 4 § 2 eller 3 mom. nämnda lag. Förordning (1990:1239). 1 § 3 mom. Om sådan föreställning eller tillställning som avses i mom. 2 gäller utöver bestämmelserna i denna kungörelse, vad som är stadgat i allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster. Kungörelse (1966:732). 2 § Ansökan om tillstånd som avses i 1 § mom. 2 göres hos skattemyndigheten i det län där tillställningen eller verksamheten skall äga rum. Ansökningen skall innehålla, i fråga om i utlandet bosatt fysisk person, uppgift om nationalitet, namn, ålder och hemvist samt postadress här i landet och, i fråga om i utlandet hemmahörande juridisk person, uppgift om firma, hemort och postadress. Vidare skall ansökningen innehålla uppgift om tillställningens eller verksamhetens beskaffenhet, tiden för vilken tillstånd sökes, den tid på dagen, den eller de orter och i förekommande fall den lokal, där tillställning är avsedd att äga rum. Vid ansökningen skall fogas, i huvudskrift eller styrkt avskrift, pass eller annan legitimationshandling rörande den som ansökningen avser, om denne är skyldig att vara försedd med sådan handling. Ansökningen skall dessutom innehålla, i fall som avses i 4 § 1 mom. förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, uppgift om antalet tillställningar för varje dag, inträdesavgifter eller andra vid tillställning förekommande avgifter, antalet åhörar- eller åskådarplatser samt, i fall som avses i 2 eller 3 mom. samma förordning, på heder och samvete avlämnad uppgift om beskaffenheten av den ersättning som varje i utlandet bosatt fysisk eller där hemmahörande juridisk person skall erhålla samt beloppet av dylik ersättning eller andelens storlek och sättet för inkomstens beräknande. Förordning (1990:1239). 3 § Om hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, skall skattemyndigheten meddela tillståndsbevis, för varje gång gällande för en tid av högst tre månader. Tillstånd i fråga om fysisk person får icke avse annan än den, som äger rätt att vistas här i landet, och icke meddelas för längre tid än berörda rätt består. I fråga om den, som skall anordna eller medverka vid tillställning eller utöva artistisk verksamhet för ljudradio eller television under sådana förhållanden att han kan anses innehava anställning i annans tjänst, får tillstånd beviljas allenast därest han äger antaga eller innehava sådan anställning under den tid och å den ort ansökningen avser. Ej må tillstånd meddelas, därest bevillningsavgift, som på grund av förut utfärdat tillståndsbevis skall vara erlagd, icke blivit behörigen inbetald. Tillståndsbevis skall innehålla, förutom uppgift angående de fysiska eller juridiska personer, den tid och de tillställningar eller den verksamhet som tillståndet avser, erinran om fullgörande av vad i 4 § här nedan stadgas samt grunden för utgörande av bevillningsavgift och i förekommande fall dess belopp ävensom bevis, att avgiften vederbörligen erlagts eller att godkänd säkerhet ställts för densamma. Meddelat tillstånd må återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer. Då skattemyndigheten meddelat tillstånd enligt denna kungörelse eller beslutat återkalla sådant tillstånd, skall tillståndsbeviset eller återkallelsebeslutet omedelbart i bestyrkt avskrift översändas till polismyndigheten. Förordning (1990:1239). 4 § Den som erhållit tillstånd enligt 3 § i fråga om tillställning skall, innan tillställningen äger rum, med företeende av tillståndsbeviset om varje tillställning göra anmälan till polismyndigheten. Anmälan skall, när så kan ske, göras minst 24 timmar före tillställningens början och, om tillställningen kungöres genom allmän tidning, i varje fall före kungörandet. Den som anmäler tillställningen är pliktig att, när det påfordras av polismyndigheten, styrka att den uppgivna lokalen eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för ändamålet. Har sådan upplåtelse skett, åligger det ägaren eller innehavaren av lokalen eller platsen att före tillställningens början göra sig förvissad om att tillståndsbevis erhållits och att anmälan skett i vederbörlig ordning. Lag (1976:1087). 5 § har upphävts genom kungörelse (1957:666). 6 § Den, som utan tillstånd eller vederbörlig anmälan enligt denna kungörelse eller i strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis anordnar föreställning eller annan tillställning eller verksamhet, som avses i 1 § mom. 2, eller vid ansökning om tillstånd lämnar oriktiga uppgifter eller upplåter lokal eller plats för tillställning, som äger rum utan tillstånd eller utan behörig anmälan, dömes till böter och vare därjämte skyldig att för tillställning eller verksamhet, som ägt rum utan eller i strid mot meddelat tillstånd och för vilken bevillingsavgift ej erlagts efter för varje fall stadgad grund, utgiva sådan avgift. Kungörelse (1969:794). 6 a § Bestämmelsen i 6 § om böter äger icke tillämpning på svensk medborgare som anordnar sammankomst som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller den som upplåter lokal eller plats för sammankomsten. I fall som nu har sagts är icke heller bestämmelsen i 6 § om skyldighet att utgiva bevillningsavgift tillämplig på den som upplåter lokal eller plats. På bevillningsavgift som ådömes anordnare, varom i första stycket sägs, utgår restavgift enligt 58 § 1 mom. första stycket uppbördslagen (1953:272). Lag (1976:1087). 7 § Beslut eller föreskrift, som i den ordning förut nämnts meddelas jämlikt denna kungörelse, länder utan hinder av besvär till efterrättelse, till dess annorlunda förordnas; dock skall återkallelse, som avses i 3 § femte stycket, icke träda i kraft, förrän återkallelsen delgivits tillståndshavaren. Kungörelse (1964:701). 8 § har upphävts genom kungörelse (1957:666). 9 § Ådömd bevillningsavgift tillfaller kronan eller fördelas emellan kronan och vederbörande kommun, på sätt i förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter är för varje fall stadgat. Kungörelse (1957:666). Övergångsbestämmelser 1920:865 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1921, då styrelse i stad, där magistrat ej finnes, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet skall överlämna jämlikt 1 § 1 mom. enligt dess hittillsvarande lydelse hos styrelsen ställd säkerhet. 1964:701 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1965. Är vid kungörelsens ikraftträdande ärende om rätt för utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva eller medverka vid offentlig föreställning m.m. anhängigt hos magistrat, kommunalborgmästare eller polismyndighet, skall ärendet överlämnas till länsstyrelsen. 1969:794 Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Äldre bestämmelser tillämpas dock beträffande tillställning eller verksamhet som äger rum före den 1 mars 1970. 1976:1087 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977 men tillämpas ej i fråga om skyldighet att utge bevillningsavgift, som avser föreställning eller annan tillställning som har ägt rum dessförinnan, och ej heller i fråga om restavgift som belöper på sådan bevillningsavgift.	null	null
1913:45	Förordning (1913:45) med särskilda bestämmelser i fråga om jordregister för Kopparbergs län och Hamra kapellag i Los socken av Gävleborgs län	1,913	/Författningens text finns bara i tryckt version/	null	null
1914:118	null	1,914	null	1908:74 s.1	null
1914:119	null	1,914	null	1913:45	null
1914:347	null	1,914	null	1891:35 s.1	null
1914:348	null	1,914	null	1891:35 s.1	null
1914:45	Lag (1914:45) om kommission	1,914	Inledande bestämmelser 1 § De i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja. Att i vissa fall avtal eller sedvänja icke gäller emot denna lag stadgas här nedan särskilt. Lag (1974:219). 2 § Med köpman förstås i denna lag en var, som, enligt vad särskilt finnes stadgat, är pliktig att föra handelsböcker. 3 § Där enligt denna lag någon skall giva annan ett meddelande, vid äventyr att han eljest förlorar talan eller anses hava antagit anbud eller godkänt avtal eller betalning, och sådant meddelande varder inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill, att avsändaren anses icke hava fullgjort vad honom åligger. 4 § Med kommissionär förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning försäljningen eller inköpet skall ske, kallas kommittent. Är kommissionären köpman, och avser det honom lämnade uppdraget försäljning eller inköp, som faller inom området för hans rörelse, kallas han handelskommissionär och kommissionen handelskommission. 5 § Den, som yrkesmässigt driver verksamhet såsom handelskommissionär, vare, där anmodan att utföra uppdrag om försäljning eller inköp, som faller inom området för denna hans verksamhet, kommer honom till handa från någon, med vilken han står i affärsförbindelse, pliktig att, om han icke vill utföra uppdraget, utan oskäligt uppehåll giva den andre meddelande därom. Underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet. 6 § Där någon, som fått gods sig tillsänt för att säljas i kommission, icke vill utföra uppdraget men ändock omhändertager godset, njute han panträtt däri, efter ty här nedan om kommissionär stadgas, för vad han må hava att fordra i anledning av den befattning han tagit med godset. Om kommissionärens skyldigheter 7 § Det åligger kommissionären att vid fullgörande av sitt uppdrag iakttaga kommittentens intresse. Han har att så vitt möjligt följa kommittentens föreskrifter, att giva honom erforderliga underrättelser, särskilt om avtal, som han för kommittentens räkning slutit, samt att till kommittenten avgiva redovisning för uppdraget. Handelskommissionär är dock icke pliktig att för kommittenten uppgiva namnet å den, med vilken han för dennes räkning slutit avtal, med mindre skyldighet därtill följer av vad i 57 och 58 §§ stadgas. 8 § Påkalla omständigheterna avvikelse från kommittentens föreskrifter i fråga om uppdragets fullgörande, skall kommissionären med underrättelse därom utan uppskov begära erforderliga föreskrifter av kommittenten och, där sådana ej kunna avvaktas, förfara så som omständigheterna kräva. Vad nu är sagt gälle ock, där kommittenten föreskrivit visst pris (limitum), under vilket försäljning ej må ske eller som vid inköp icke får överskridas. Ej må den omständigheten allena, att visst pris å godset finnes utsatt i räkning, som översändes till försäljningskommissionär, anses innefatta limitum för försäljningen. 9 § Är limitum föreskrivet, bör kommissionären ändock betinga för kommittenten fördelaktigare pris, där omständigheterna vid avtalets ingående det medgiva. 10 § Kommissionären är pliktig att vårda gods, som av kommittenten lämnas honom till försäljning eller som för dennes räkning inköpes. Sådant gods skall, där ej annat föranledes av omständigheterna, hållas avskilt från annat gods. Handelskommissionär åligger att hålla godset brandförsäkrat, där ej med hänsyn till godsets beskaffenhet eller andra omständigheter försäkring kan anses opåkallad. 11 § Har gods lämnats handelskommissionär till försäljning, åligger det honom att undersöka godset i den omfattning efter gott handelsskick kan fordras av en kommissionär. 12 § Finnes, då gods, som lämnas kommissionären till försäljning, kommer honom till handa, fel eller brist i godset, eller yppas sedermera fel eller brist däri, skall kommissionären underrätta kommittenten därom. Giver han icke sådan underrättelse utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka felet eller bristen, vare han, efter ty i 17 § sägs, pliktig att ersätta den skada, som genom underrättelsens uteblivande tillskyndas kommittenten. 13 § Kommissionären skall i sin redovisning upptaga allt vad han på grund av avtalet med tredje man bekommit eller har att fordra. 14 § Står kommissionären på grund av avtal eller enligt handelsbruk eller annan sedvänja del credere, är han i förhållande till kommittenten ansvarig såsom för egen skuld för fullgörande av avtal, som han för dennes räkning ingår med tredje man. Jämväl i fall, då handelskommissionär icke står del credere, äge kommittenten av honom kräva avtalets fullgörande, där kommissionären i sitt meddelande till kommittenten om uppdragets utförande icke uppgiver namnet å den, med vilken avtalet slutits. 15 § Har kommissionär, som för kommittentens räkning slutit avtal, vid avtalets ingående eller sedermera visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, äge kommittenten avvisa avtalet, såframt hans intresse blivit väsentligen eftersatt eller kommissionären handlat oredligt mot honom. Kan kommittent, som sålunda avvisar avtal, på grund av 54 § icke återfå gods, som kommissionären försålt, skall denne i stället gälda godsets värde. 16 § Där kommissionär, som köpt till högre eller sålt till lägre pris än kommittenten föreskrivit eller än eljest vederbort, utan oskäligt uppehåll till kommittenten erlägger prisskillnaden eller för densamma ställer betryggande säkerhet, äge kommittenten icke rätt att avvisa avtalet, utan så är att han av kommissionärens åtgärd haft skada eller olägenhet, som icke varder honom genom prisskillnaden gottgjord och som är av beskaffenhet att enligt 15 § medföra sådan rätt, eller att kommissionären handlat oredligt mot honom. 17 § Har kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, äge kommittenten rätt till ersättning för skada, som därigenom tillskyndats honom. 18 § Är i följd av kommissionärens försumlighet gods sålt till lägre eller inköpt för högre pris än kommittenten föreskrivit, och varder avtalet ej avvisat, äge kommittenten, i saknad av utredning om att hans skada är större, av kommissionären utfå skillnad mellan det betingade och det föreskrivna priset eller, där avvikelse från detta pris var av omständigheterna påkallad men kommissionären gjort större avvikelse än omständigheterna krävde, skillnaden mellan det pris, som betingats, och det, som bort betingas. 19 § Har försäljningskommissionär visat försumlighet därutinnan, att han utan fog medgivit anstånd med köpeskillingens erläggande, vare kommissionären, där ej avtalet avvisas av kommittenten, pliktig att själv betala köpeskillingen, ändå att han icke står del credere, samt att redovisa densamma å den tid redovisning bort ske, om anståndet ej medgivits. Styrker kommissionären, att godset skulle hava betingat lägre pris, om anståndet ej lämnats, vare han icke pliktig att redovisa mer än det pris. 20 § Förmenar kommittenten, att kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, och vill han av sådan anledning avvisa avtal, som ingåtts för hans räkning, kräva skadestånd av kommissionären eller mot denne göra gällande sådan påföljd, som i 19 § stadgas, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter det han från kommissionären erhållit underrättelse om det förfarande, varom fråga är, giva kommissionären meddelande, att han vill tala å försummelsen; underlåtes det, vare kommittenten sin talan förlustig. Innehåller givet meddelande icke, att kommittenten vill avvisa ingånget avtal, må rätt därtill ej sedermera göras gällande. Har kommissionären avgivit sådan redovisning, som i 18 kap. 9 § handelsbalken avses, gälle i fråga om tid för klander av redovisningen vad där finnes stadgat. 21 § Är fråga om handelskommission, åligger det kommittenten, där han är köpman och uppdraget avser inköp för hans rörelse, att med avseende å gods, som inköpes på grund av uppdraget, föranstalta om undersökning, efter ty i 51 § lagen om köp och byte av lös egendom är för köpare föreskrivet. 22 § Yppas fel eller brist i gods, som blivit för kommittentens räkning inköpt, och vill han ej låta sig nöja med godset, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll giva kommissionären meddelande därom. Underlåter kommittenten att efter ty nu sagts giva meddelande i avseende å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, må felet eller bristen ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än denne kan utfå vad han på grund därav må hava att fordra av säljaren, fraktförare eller annan. 23 § Finnes gods, som blivit för kommittentens räkning inköpt, vara avlämnat senare än ske bort, och vill han ej låta sig därmed nöja, skall han giva kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det godset kommit honom till handa eller han av säljaren eller kommissionären underrättats om dess avsändande. Underlåtes det, må dröjsmålet ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. 24 § Vad här ovan i 20 § första stycket, 22 och 23 §§ är stadgat om påföljden av underlåtenhet att giva meddelande, som där avses, skall icke äga tillämpning, där kommissionären handlat oredligt mot kommittenten, ej heller då han visat grov vårdslöshet och kommittenten därigenom tillskyndats märklig skada. 25 § Har kommittenten icke inom ett år efter det han mottog gods, som blivit för hans räkning inköpt, givit kommissionären meddelande, att han icke vill låta sig nöja med godset, äge han icke åberopa fel eller brist däri i vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där kommissionären åtagit sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset, ej heller där han handlat oredligt mot kommittenten. 26 § Där kommittenten avvisar gods, som av kommissionären inköpts för hans räkning, skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter de i 55-58 §§ lagen om köp och byte av lös egendom givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Om kommissionärens rättigheter 27 § Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han under uppdragstiden för kommittentens räkning ingår med tredje man. Har kommissionären varaktigt uppdrag och ingås avtal för kommittentens räkning efter uppdragets slut, har kommissionären rätt till provision på avtalet, om tredje mans anbud kommit kommittenten eller kommissionären till handa under uppdragstiden. Ingås avtal efter uppdragets slut i annat fall än som avses i andra stycket, är kommissionären likaledes berättigad till provision (efterprovision), om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under uppdragstiden. Förebringas ej utredning om efterprovisionens storlek och har uppdraget varat minst ett år, skall efterprovision utgå med belopp som motsvarar tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av månadsprovisionerna under uppdragets sista år. Vad nu sagts gäller dock ej, om uppsägning skett med minst sex månaders uppsägningstid. Kommissionären kan inte före uppdragets slut med bindande verkan avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt tredje och fjärde styckena. Lag (1991:352). 28 § Fullgöres icke avtalet på tredje mans sida, har kommissionär rätt till provision endast om underlåtenheten beror av kommittenten eller av händelse som denne, om han själv slutit avtalet med tredje man, icke skulle kunnat åberopa mot tredje man för undgående av skade ståndsskyldighet. Fullgöres avtalet blott till en del, är kommissionären, om icke första stycket föranleder annat, berättigad till provision som svarar mot den fullgjorda delen. Lag (1974:219). 29 § Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal, premier för för säkring av godset och övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog, skola särskilt gottgöras honom, så vitt ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för dem. För forsling, förvaring eller annan dylik åtgärd med godset, äge kommissionären tillgodoföra sig gottgörelse, ändå att han icke fått vidkännas särskild utgift därför. Står kommissionären del credere, skall detta gottgöras honom särskilt. Lag (1974:219). 30 § Har kommissionären själv fått till tredje man fullgöra avtal, som han för kommittentens räkning ingått, äge han söka sitt åter av kommittenten. Förskottsbetalning, som inköpskommissionär utan kommittentens lov erlagt till säljaren, vare kommittenten icke pliktig att återgälda, med mindre avtalet varder i motsvarande mån fullgjort å säljarens sida. 31 § Försäljningskommissionär, som givit kommittenten förskott å köpeskillingen eller som eljest i anledning av uppdraget har fordringsrätt hos kommittenten, äge i det gods, som lämnats honom till försäljning, panträtt till säkerhet för sådan fordran, såvida han själv eller genom annan är i besittning av godset eller av konossement eller sådan fraktsedel därå, att avsändaren icke utan företeende av densamma äger förfoga över godset. Bestämmelserna om panträtt i första stycket tillämpas även på rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. I sådana fall krävs i stället för besittning att panträtten registreras enligt sistnämnda lag. Sådan registrering krävs dock inte i fråga om rättigheter som är förvaltarregistrerade. Lag (1998:1480). 32 § I gods, som handelskommissionär fått i uppdrag att sälja, äge han, där kommittenten är köpman, panträtt såsom i 31 § sägs jämväl för fordran, som grundar sig å annat kommissionsuppdrag för dennes rörelse. 33 § I kraft av den panträtt, som enligt 31 eller 32 § tillkommer försäljningskommissionär, äge han, så vitt hans säkerhet eljest skulle äventyras, innehålla godset, där kommittenten återfordrar detsamma, och jämväl i övrigt underlåta att följa dennes föreskrifter. Innefattar föreskrift förbud mot försäljning, äge kommissionären dock alle nast under de i 34 § angivna förutsättningar avvika från densamma. 34 § Försäljningskommissionär äge, när den fordran, varför godset utgör pant, förfaller till betalning, låta till fordringens gäldande sälja godset. Är godset utsatt för förskämning eller snar förstörelse, eller fordrar det alltför kostsam vård, må det, så vitt kommissionärens säkerhet eljest skulle äventyras, säljas, ändå att fordringen icke är till betalning förfallen. Sker försäljning, äge kommissionären samma rätt till provision, som eljest skolat tillkomma honom. Försäljning, varom nu sagts, må ej äga rum annorledes än å offentlig auktion; och åligger det kommissionären att, där så ske kan, i god tid före försäljningen ej mindre anmana kommittenten att erlägga betalning för fordringen vid äventyr att godset eljest kommer att säljas än även giva honom underrättelse om tid och plats för auktionen. 35 § Har kommissionären till utförande av sitt uppdrag försålt godset, äge han, så vitt det erfordras för gäldande av sådan fordran hos kommittenten, för vilken han skulle haft panträtt i godset, om detta funnits i behåll, rätt att, sedan nämnda fordran förfallit till betalning, genom försäljning eller annorledes förfoga över fordringsrätten mot köparen. Dock åligger det kommissionären att, där så ske kan, på förhand anmana kommittenten att erlägga betalning för kommissionärens fordran hos honom. 36 § Vad i 31-35 §§ är för försäljningskommissionär stadgat om panträtt i gods, som lämnats honom till försäljning, och om rätt att, sedan detta blivit sålt, förfoga över fordringsrätten mot köparen skall äga motsvarande tillämpning beträffande inköpskommissionär i fråga om gods, som av honom för kommittentens räkning inköpts, och fordran, som genom sådant avtal förvärvats mot säljaren; dock att, där inköpskommissionären i kraft av sin panträtt säljer godset, provision för försäljningen icke skall utgå. 37 § Är gods, som inköpts för kommittentens räkning, försänt till honom, och försättes han i konkurs, eller får han till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att fordran, varför kommissionären skulle haft panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke kommer att rätteligen gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp och byte av lös egendom samt 13 kap. 57 § och 14 kap. 5 § andra stycket sjölagen (1994:1009) är stadgat om säljares rätt att hindra godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter från köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bruk av den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällande såsom här ovan i 33 och 34 §§ sägs. Lag samma vare, där försäljningskommissionär sänt gods, som han haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, och denne försättes i konkurs eller får till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs. Lag (1994:1011). 38 § Har gods, som inköpts för kommittentens räkning, i följd av dröjsmål å hans sida icke blivit till honom utgivet, äge kommissionären, där han ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med godsets vårdande eller kommittenten underlåter att inom skälig tid efter det han blivit därom tillsagd förfoga över godset, låta för kommittentens räkning sälja godset å offentlig auktion; give dock, så vitt ske kan, kommittenten i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen. Å sådan försäljning äge kommissionären icke åtnjuta provision. Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå, äge kommissionären bortskaffa godset. Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om gods, som kommissionär innehar till försäljning men icke vidare är pliktig att omhänderhava; dock att kommissionären, när sådant gods säljes, äger samma rätt till provision, som eljest skolat tillkomma honom. 39 § Har kommissionären i följd av uppdraget fått mottaga prover, mönster eller annat, som tillhör kommittenten och icke är avsett till försäljning, äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund av uppdraget har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna, till dess kommittenten gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess gäldande ställer betryggande säkerhet. Om självinträde av kommissionären 40 § Kommissionären äge allenast när rätt därtill följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja utföra sitt uppdrag genom att för egen räkning inträda såsom köpare eller säljare av godset. 41 § Självinträde sker därigenom, att kommissionären i sitt meddelande om uppdragets utförande uttryckligen giver kommittenten till känna, att kommissionären själv är köpare eller säljare av godset. Vill kommittenten göra gällande, att kommissionären icke enligt 40 § var berättigad till självinträde, åligger det honom att giva kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det dennes tillkännagivande om självinträdet kom honom till handa. Underlåtes det, äge kommittenten icke av anledning som nu sagts avvisa självinträdet. 42 § Kommissionären är i händelse av självinträde pliktig att tillvarataga kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt uppdrag genom slutande av avtal med tredje man. I fråga om det pris, till vilket självinträde må ske, är särskilt att iaktta: att priset icke i något fall må sättas mindre fördelaktigt för kommittenten än det, som var gängse vid den tidpunkt, då kommissionären avsände meddelandet om självinträde eller muntligen gav detta till känna; att, om försäljningskommissionär tidigare för egen räkning förfogat över gods, som han mottagit till försäljning, redovisning ej heller må ske efter lägre pris än det, som gällde då förfogandet ägde rum; samt att, om inköpskommissionär, efter det anmodan att utföra uppdraget kom honom till handa men före självinträdet, inköpt sådant gods, som uppdraget avser, kommittenten äger fordra redovisning efter det pris kommissionären utfäst, såvida denne ej visar, att inköpet icke skett i anledning av kommittentens uppdrag. Försummar kommissionären vad honom sålunda i fråga om prisberäkningen åligger, skola de i 15-17, 20 och 24 §§ givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning. 43 § Efter det självinträde skett, har försäljningskommissionär en köpares och inköpskommissionär en säljares rättigheter och skyldigheter mot kommittenten. Kommissionären äge i händelse av självinträde samma rätt till provision, som skulle tillkommit honom, om han utfört sitt uppdrag genom slutande av avtal med tredje man. Han äge ock rätt till gottgörelse, efter ty i 29 § sägs, för sina utgifter och kostnader i egenskap av kommissionär. 44 § Finnes kommissionären hava i strid med verkliga förhållandet och mot bättre vetande uppgivit för kommittenten, att uppdraget är utfört, vare han, där kommittenten det äskar, pliktig att fullgöra det föregivna avtalet, såsom om självinträde skett då uppgiften gavs, och att redovisa det pris, som i sådan händelse enligt 42 § skolat beräknas. 45 § De i 41, 42 och 44 §§ givna stadganden skola lända till efterrättelse utan hinder därav, att avtal eller handelsbruk eller annan sedvänja åberopas emot kommittenten. Är kommittenten köpman, och avser uppdraget försäljning eller inköp för hans rörelse, skall vad nu är sagt om 42 § dock icke gälla i andra fall än sådana, som i 44 § avses. Om upphörande av kommissionärens uppdrag 46 § Vill kommittenten återkalla eller kommissionären avsäga sig uppdraget, stånde det honom fritt. Part som bringar uppdraget att upphöra utan att iakttaga gällande uppsägningstid är dock skyldig att utgiva skadestånd i enlighet med 51 §. Lag (1974:219). 47 § Försättes kommittenten eller kommissionären i konkurs, skall kommissionärens uppdrag anses förfallet. Utan hinder av kommittentens konkurs får dock kommissionären göra uppdraget gällande för tiden intill utgången av dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, om han ej tidigare ägde eller bort äga kännedom om konkursen. Lag (1975:247). 48 § Har kommissionärens uppdrag återkallats eller förfallit, eller har han själv avsagt sig detsamma, vare han ändock, så vitt sådant kan ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet för honom, pliktig att, intill dess kommittenten varder i stånd att själv tillvarataga sitt intresse, vidtaga sådana åtgärder, som äro nödiga för att skydda kommittenten mot förlust. 49 § Kommissionären äge, ändå att hans uppdrag upphört, göra gällande de rättigheter, som enligt 31-39 §§ tillkomma honom. 50 § För varaktigt kommissionsuppdrag som ej avser viss bestämd tid gäller en uppsägningstid av minst tre månader eller, om uppdraget vid uppsägningen har varat kortare tid än ett år, en månad, räknat från utgången av den kalendermånad då uppsägningen skedde. Avtal om kortare uppsägningstid är ej gällande mot kommissionären. Lag (1974:219). 51 § Om kommittenten eller kommissionären bringar uppdraget att upphöra utan att iakttaga gällande uppsägningstid, skall han ersätta motparten den förlust som denne lider därigenom. Detsamma gäller, om det kan anses avtalat att kommissionären skall sköta uppdraget under bestämd tid eller slutföra visst ärende och uppdraget bringas att upphöra i förtid. Första stycket gäller ej, om part återkallar eller avsäger sig uppdraget på grund av att motparten har åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser mot honom. Kommittenten undgår dock i sådant fall ersättningsskyldighet endast om kommissionären har gjort sig skyldig till väsentlig pliktförsummelse. Även i annat fall än när plikt försummelse föreligger är part befriad från skadeståndsskyldighet enligt första stycket, om det icke rimligen kan påfordras att upp draget skall bestå. Part som bringar uppdraget att upphöra i förtid på grund av den andres pliktförsummelse och som enligt andra stycket är befriad från skadeståndsskyldighet har rätt till ersättning av motparten för den förlust han lider till följd av att uppdraget upphör i förtid. Part har även rätt till ersättning, om uppdraget förfaller i förtid till följd av motpartens konkurs. Kommissionären kan ej före uppdragets upphörande med bindande verkan avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt denna paragraf. Lag (1974:219). 52 § Kommissionär med varaktigt uppdrag har rätt att i skälig om fattning erhålla ersättning för förlust som uppkommer för honom genom att han på grund av uppdragets upphörande icke får täckning för sådana investeringar i byggnader, lager, maskiner, transportmedel eller liknande som han har gjort för uppdraget efter överenskommelse eller i samförstånd med kommittenten. Första stycket gäller ej, om kommittenten återkallar uppdraget på grund av att kommissionären i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter mot honom eller om uppdraget förfaller på grund av kommissionärens konkurs. Avsäger sig kommissionären uppdraget i förtid, gäller första stycket endast om kommittenten har åsidosatt sina skyldigheter mot kommissionären eller det av annan anledning icke rimligen kan påfordras att uppdraget skall bestå. I fall som avses i andra stycket första punkten förlorar kommissionären även i övrigt sin rätt till ersättning för utgifter som till följd av uppdragets upphörande bli onyttiga för kommittenten. Avsäger sig kommissionären uppdraget i förtid, har han rätt till ersättning endast om fall föreligger som avses i andra stycket andra punkten. Kommissionären kan ej före uppdragets upphörande med bindande verkan avstå från sin rätt till ersättning enligt första stycket annat än i samband med att investeringen företages. Lag (1974:219). Om rättsförhållande till tredje man 53 § Gods, som lämnats kommissionären till försäljning, förbliver i kommittentens ägo, intill dess äganderätten övergår till tredje man eller till kommissionären, där denne själv inträder såsom köpare. Till gods, som av kommissionären förvärvas för kommittentens räkning, bliver denne omedelbart ägare. 54 § Varder i följd av kommissionärens försumlighet gods, som han innehar till försäljning, av honom försålt till lägre pris än vederbort eller eljest i strid mot kommittentens intresse, förvärvar köparen ändock rätt till godset, där han vid avtalets ingående varken insåg eller bort inse, att kommissionären därvid väsentligen eftersatte kommittentens intresse eller handlade oredligt mot honom. Där försäljningskommissionär annorledes än genom försäljning olovligen förfogar över gods, som han innehar till försäljning, så ock där inköpskommissionär utan att vara därtill berättigad förfogar över inköpt gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning, vare sådant förfogande gällande till förmån för tredje man, som var i god tro vid sitt förvärv. 55 § Utan hinder därav att kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört och att han förty icke är berättigad att förfoga över gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning, skall, där han ändock säljer eller annorledes förfogar över sådant gods, förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i följd därav förfogandet var oberättigat. Om kommissionärens uppdrag förfallit till följd av kommittentens konkurs, skall dock rättshandling som kommissionären företager icke på grund av bestämmelsen i första stycket ha större verkan mot konkurs boet än den skulle haft, om kommittenten själv företagit den. Har uppdraget förfallit därför att kommissionären försatts i konkurs, äger tredje man ej åberopa bristande kännedom om konkursen i vidare mån än han kunnat göra, om godset tillhört kommissionären. Lag (1975:247). 56 § Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt mot kommissionären och inte, i vidare mån än som följer av 56 a §, mot kommittenten. Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet. Lag (1990:934). 56 a § Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhållandena sådana att konsumenten enligt 46 § första stycket konsumentköplagen (1990:932) har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel på varan som han kan göra gällande mot säljaren. Vad som föreskrivs i 46 § andra stycket konsumentköplagen skall ej gälla i sådana fall. En konsument som med stöd av 46 § konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommittent, om kommittenten är näringsidkare. Bestämmelserna i 46 § tredje stycket konsumentköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommittent. Lag (1990:934). 57 § Där kommissionären icke är handelskommissionär, äge kommitten ten, under de i 58 § stadgade villkor, när helst han vill göra gällande fordringsrätt mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs. Föreligger handelskommission, må, under enahanda villkor, fordringsrätt på grund av sådant avtal göras gällande av kommittenten, såframt vad tredje man enligt avtalet åligger icke blivit i rätt tid fullgjort eller kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller handlat oredligt mot kommittenten eller ock blivit försatt i konkurs. 58 § Vill kommittenten mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtal, som i 56 § sägs, skall han därom tillsäga kommissionären eller, där denne blivit försatt i konkurs, konkursförvaltningen. Har kommissionären hos kommittenten fordran av sådan beskaffenhet, att kommissionären enligt 35 eller 36 § äger, där fordringen är förfallen, för dess gäldande förfoga över fordringsrätten mot tredje man, åligger det kommittenten jämväl att gälda kommissionärens ifrågavarande fordran eller ställa betryggande säkerhet för densamma. Vill kommissionären eller konkursförvaltningen, hellre än att låta kommittenten göra fordringsrätten gällande mot tredje man, själv fullgöra vad denne enligt avtalet åligger, må fordringsrätten icke göras gällande av kommittenten. 59 § Är kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, berättigad att göra fordringsrätten gällande mot tredje man, äge han av kommissionären eller, där denne blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen erhålla skriftligt erkännande, att det är han, som äger utöva fordringsrätten. Gör kommittenten fordringsrätten gällande utan att förete sådant erkännande, åligger det honom att, där tredje man det äskar, ställa betryggande säkerhet för vad denne enligt 63 § kan finnas pliktig att utgiva till kommissionären. 60 § I andra fall än sådana, då kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, äger göra fordringsrätt gällande mot tredje man, må fordringsrätten allenast göras gällande av kommissionären, och må den utan hinder därav, att hans uppdrag återkallats eller annorledes upphört, utövas av honom eller, där han blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen. Inflyter betalning för sålt gods till kommissionärens konkursbo, skall beloppet av konkursförvaltningen redovisas till kommittenten. 61 § Fordran mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs, må ej tagas i mät för kommissionärens gäld, med mindre denne fullgjort vad tredje man enligt avtalet åligger eller på grund av 35 eller 36 § äger förfoga över fordringen. 62 § Har tredje man till kommissionären erlagt betalning eller avlämnat gods för fullgörande av avtal, som i 56 § sägs, vare han icke i något fall pliktig att på krav av kommittenten ånyo fullgöra avtalet, med mindre han, när han fullgjorde det, insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde mot honom göra gällande fordringsrätten på grund av avtalet. 63 § Där tredje man i fall, då kommittenten icke äger mot honom göra gällande fordringsrätt på grund av avtal, som i 56 § sägs, till kommittenten erlägger betalning eller avlämnar gods, vare han ändock pliktig att till kommissionären fullgöra avtalet, så vitt det ej visas, att kommissionären icke lider någon skada därigenom, att betalningen erlagts eller godset avlämnats omedelbart till kommittenten. 64 § Vill tredje man, när försäljningskommissionär gör bruk av sin rätt att av honom kräva betalning för sålt gods, kvitta sin skuld mot fordran hos kommissionären, må kvittning ske utan hinder därav, att tredje man vid avtalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han ingick avtalet, handlade för annans räkning. Motfordran hos kommittenten må ej emot kommissionären användas till kvittning i vidare mån än så vitt det visas, att denne icke skulle lida någon skada genom sådan kvittning. Göres fordringsrätten gällande av kommittenten, äge tredje man kvittningsrätt, förutom för motfordran hos kommittenten, för sådan motfordran hos kommissionären, som uppkommit för tredje man å tid, då han varken insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde göra fordringsrätten mot honom gällande. 3 kap. har upphävts genom lag (1991:352). 4 kap. har upphävts genom lag (1991:352). Övergångsbestämmelser 1991:352 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. 2. I fråga om agentur-, handelsresande-eller platsförsäljaravtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande tillämpas lagen i sin tidigare lydelse till och med den 31 december 1993. 3. Om det i en lag hänvisas till lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande skall hänvisningen i stället avse lagen (1914:45) om kommission.	null	null
1915:187	Förordning (1915:187) angående grunder för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall och strömfall	1,915	1 § Har kronan vid domstol framställt anspråk å äganderätt till sådant vattenfall eller sådan del av vattenfall, som i de förteckningar över kronans vattenfall, vilka lämnats i det av särskilda kommitterade för utredning rörande kronans vattenfall den 17 mars 1903 avgivna betänkande, icke upptagits såsom tillhörande kronan, eller kan kronan förväntas framställa dylikt anspråk beträffande vattenfall, som nu nämnts, må fallet, därest det av innehavaren åtkommits utan vetskap om att kronan framställt eller kunde förväntas framställa anspråk därå, med eller utan utmål av mark till honom upplåtas på arrende eller med vattenfalls- rätt under de villkor, som här nedan angivas. På enahanda villkor må även till förre innehavaren upplåtas sådant vattenfall eller del av vattenfall, vartill i rättegång, anhängig- gjord efter utgången av år 1908, äganderätten genom laga kraftägande dom blivit kronan tillerkänd. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid upplåtelse av sådana kronan ostridigt tillhöriga smärre strömfall eller delar av strömfall, vilka lämpligen böra tillgodogöras i ett sammanhang med vattenfall, som här ovan omförmäles. Det ankommer på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida vattenfallslägenhet, som avses i denna §, skall i enlighet med vad i denna förordning stadgas upplåtas till nyttjande, därvid, när särskilda omständigheter därtill föranleda, i undantagsfall må medgivas, att vattenfallslägenhet, som avses i första stycket här ovan, må till innehavaren av lägenheten upplåtas till nyttjande under de i denna förordning stadgade villkor, även om denne vid lägenhetens förvärvande hade vetskap därom, att kronan framställt eller kunder förväntas framställa äganderättsanspråk på lägenheten. Det tillkommer vattenfallsstyrelsen att å kronans vägnar verkställa upplåtelse, varom Kungl. Maj:t sålunda förordnat. 2 § Mom. 1. Upplåtelse på arrende av vattenfallslägenhet, som avses i 1 §, skall, då vattenfallet är bebyggt, ske för en tid av femtio år, men eljest för en tid av femtiofem år; dock må erforderlig inskränkning göras i arrendetiden, när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar sig, att vattenfallets bebyggande till följd av omständigheter, som icke vid avtalets ingående varit förutsedda, kräver längre tid än fem år, må vattenfallsstyrelsen medgiva skälig förlängning av arrendetiden. Då fråga är om utarrendering av bebyggt vattenfall, som avses i 1 §, må arrendatorn i arrendeavtalet berättigas att efter arrendetidens utgång för en tid av trettio år samt mot den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med avseende å de vid arrendetidens utgång rådande förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten till sig ånyo upplåten, så vida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång underrättar honom att dylik förlängning icke av kronan medgives. Det åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång hos vattenfallsstyrelsen anmäla, huruvida han vill begagna sig av sin rätt till förnyad upplåtelse; sker det ej, vare han sin rätt därtill förlustig. Upplåtes vattenfall, som avses i 1 §, i obebyggt skick eller är kronan icke ägare av de anläggningar, som utförts för tillgodogörande av vattenkraften i strömfallet, skall kronan vara berättigad att vid arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot erläggande av lösen för de arrendatorn tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader ävensom annan i arrendeavtalet angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt. Vill kronan begagna sig av rättighet, som nu är sagd, vare dock skyldig att senast fem år före arrendetidens utgång underrätta arrendatorn därom. Gör kronan ej detta, skall arrendatorn, därest han senast tre år före arrendetidens slut meddelat vattenfallsstyrelsen sin önskan att erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten, vara berättigad att för en tid av trettio år få lägenheten till sig ånyo upplåten mot den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med hänsyn till då rådande förhållanden kunna anses skäliga. Betingar sig kronan för ny upplåtelsetid, som enligt andra eller tredje stycket av detta moment kan ifrågakomma, så stor årlig avgäld eller sådana villkor i övrigt att arrendatorn icke vill på dem mottaga ny upplåtelse, skall, på yrkande av vattenfallsstyrelsen eller arrendatorn, frågan, huruvida de av kronan uppställda villkoren för den nya upplåtelsen kunna anses skäliga eller ej, hänskjutas till bedömande av sådan skiljenämnd, som omförmäles i 15 § av kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall. Finner därvid skiljenämnden de villkor, kronan betingat sig för den nya upplåtelsen, vara skäliga, men vill ändock arrendatorn icke begagna sig av den företrädesrätt till förnyad upplåtelse på de av kronan uppställda villkoren, vilken enligt vad här ovan sägs tillkommer honom, vare han skyldig att utan lösen till kronan avstå de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Finner åter skiljenämnden, att de av kronan uppställda villkoren för den nya upplåtelsen icke kunna anses skäliga, äger arrendatorn, där ej överenskommelse kan träffas mellan kronan och arrendatorn angående förnyad upplåtelse, att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader ävensom den i arrendeavtalet angivna, honom tillhöriga och å lägenheten befintliga egendom, vilken erfordras för vattenkraftanläggningens drift och för vilken lösen, enligt vad i tredje stycket av detta moment sägs, i där avsett fall skall av kronan gäldas. När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t medgiva att utsträckning av arrendetiden utöver vad i första, andra och tredje styckena av detta moment sägs, dock ej för längre tid än att upplåtelsetiden under första och andra arrendeperioden sammanlagt uppgår till högst nittiofem år. Där så befinnes lämpligt, äger Kungl. Maj:t jämväl medgiva, att vattenfall, som icke är bebyggt eller som är bebyggt med kronan icke tillhöriga byggnader, utan hinder av vad här ovan i denna § är stadgat, må i en följd upplåtas på arrende för en tid av intill åttio år. Avser sådan upplåtelse längre tid än sextiofem år, äge arrendatorn ej i vidare mån, än i 7 § här nedan sägs, företrädesrätt att få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten. 2 § Mom. 2. I arrendeavtal angående vattenfallslägenhet, som avses i 1 §, skall föreskrivas, antingen att arrendatorn vid utgången av den tid, för vilken han må erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten, är berättigad att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader och annan i avtalet angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, eller ock är skyldig att vid utgången av nämnda tid utan lösen till kronan avstå sådana vattenverksbyggnader och annan egendom, som nyss nämnts. Föreskrift av dylik innebörd skall meddelas i avtalet även i det fall, att vattenfallslägenheten upplåtes på längre tid än sextiofem år och arrendatorn förty icke äger sådan företrädesrätt till förnyad upplåtelse, som omförmäles i mom. 1 andra och tredje styckena av denna §. 2 § Mom. 3. Skulle arrendet under första arrendeperioden upphöra till följd av förverkande, skall arrendatorn vara skyldig att till kronan utan lösen avstå de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Har förverkande skett under den tid det nya avtalet gäller, är arrendatorn pliktig att till kronan utan lösen avstå, förutom nämnda vattenverksbyggnader, jämväl annan i avtalet angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift. 2 § Mom. 4. Med vattenverksbyggnader avses i denna förordning anordningar dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggning, såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskov, timmerledare, laxtrappor och ålledare, ävensom vad till dylika anordningar hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt. 2 § Mom. 5. Uttrycklig bestämmelse om, vad på grund av denna § skall gälla, skall intagas i arrendeavtalet. De vattenverksbyggnader och den övriga egendom, som, enligt vad i denna § är stadgat, antingen skola av kronan mot lösen övertagas eller ock av arrendatorn utan lösen avstås till kronan, skola därjämte i arrendeavtalet noggrant angivas. 3 § I avtal angående arrende av vattenfallslägenhet, som avses i 1 §, skall föreskrivas, att, därest arrendatorn vid utförande av vattenkraft- anläggningen gör större avvikelse från de av vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller uraktlåter ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt, samt arrendatorn icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skälig tid häri vidtager rättelse, arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara av arrendatorn förverkad och kronan förty vara berättigad att uppsäga avtalet. Därest i arrendeavtalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande eller att hava fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i avtalet tillika intagas bestämmelser därom, att arrendatorn, i händelse av försummelse i nämnda hänseende, skall, om kronan det påfordrar, anses hava förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga avtalet. Innehåller arrendeavtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål, och tager arrendatorn för annat ändamål än sålunda förutsatts vatten- kraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga ändamålet eftersättes, samt icke inom av vattenfalls- styrelsen förelagd skälig tid häri vidtager rättelse, skall, om kronan det påfordrar, arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga avtalet. Förbehåll härom skall ock intagas i arrendeavtalet. 4 § I fråga om upplåtelse på arrende av vattenfallslägenhet, som avses i 1 § här ovan, skola i övrigt stadgandena i 3, 5, 7-16 §§ i ovannämnda kungörelses den 4 juli 1910 i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 5 § Mom. 1. Där vattenfallslägenhet, som avses i 1 §, upplåtes med vattenfallsrätt, skall vad i 2 § här ovan samt i 3, 5, 7-15 §§ av berörda kungörelse den 4 juli 1910 är föreskrivet beträffande arrende ävensom föreskrifterna i 20 § av samma kungörelse, sådan sistnämnda § lyder enligt kungörelsen den 22 juni 1911, äga motsvarande tillämpning, dock att upplåtelse av vattenfall, som icke är bebyggt eller som är bebyggt med kronan icke tillhöriga byggnader, må, utan hinder av stadgandet i 2 § här ovan, ske för en tid av intill sjuttiofem år eller, med Kungl. Maj:ts samtycke, intill åttiofem år. Avser sådan upplåtelse längre tid än sextiofem år, äge nyttjanderättshavaren ej i vidare mån, än i 7 § här nedan sägs, företrädesrätt att få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten. 5 § Mom. 2. Vid upplåtelse med vattenfallsrätt skall även i det fall, att, i enlighet med vad i första stycket av denna § sägs, nyttjande- rättshavaren icke äger sådan företrädesrätt till förnyad upplåtelse, som omförmäles i 2 § här ovan, i avtalet föreskrivas, att nyttjande- rättshavaren antingen är berättigad att vid upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader ävensom annan i avtalet angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordas för vattenkraftanläggninens drift, eller ock är skyldig att vid utgången av nämnda tid utan lösen till kronan avstå sådana vattenverksbyggnader och annan egendom, som nyss nämnts. 5 § Mom. 3. Upphör upplåtelse med vattenfallsrätt till följd av förverkande och är vattenfallsrätten besvärad av inteckning, vare inteckningens ägare, där ej, på framställning av vattenfallsstyrelsen, Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, berättigad att framför annan erhålla upplåtelse av vattenfallsrätten för en tid, motsvarande den del av upplåtelsetiden enligt det förra avtalet, vilken ännu ej gått till ända, när nyttjanderätten förklarades förverkad. Dylik rätt till upplåtelse tillkommer dock inteckningshavare allenast i det fall, att han inom tre månader, från det nyttjanderätten förklarades förverkad, hos vattenfallsstyrelsen anmäler sig vara villig att mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten samt att hinder mot upplåtelsen ej möter till följd av stadgandet i 20 § av förenämnda kungörelse den 22 juni 1911. Avser den förverkade nyttjanderätten endast del av ett vattenfall, vilket tillgodogöres i en enhetlig anläggning, äge sådan företrädesrätt till ny upplåtelse, som i första stycket av detta mom. omförmäles, ej rum, där olika delar av det samlade vattenfallet genom begagnandet av dylik företrädessrätt skulle komma i olika händer. För den nya upplåtelsen skola i tillämpliga delar gälla enahanda villkor, som voro bestämda för den förverkade nyttjanderätten, dock med sådan jämkning i den årliga avgälden, som kan befinnas skälig med hänsyn såväl därtill, att den förre nyttjanderättshavaren tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader m.m. till följd av förverkandet må hava tillfallit kronan, som även därtill, att inteckningshavaren må hava helt eller delvis bekostat anläggningen i fråga. Betingar sig kronan för den nya upplåtelsen så stor avgäld eller sådana villkor i övrigt, att inteckningshavaren ej vill på dem mottaga ny upplåtelse, skall skäligheten av de utav kronan uppställda villkoren hänskjutas till bedömande av sådan skiljenämnd, som omförmäles i 15 § av nämnda kungörelse den 4 juli 1910. Vill inteckningshavaren ej mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten på de villkor, som av dylik skiljenämnd prövas skäliga, vare han förlustig sin företrädesrätt till ny upplåtelse. Finnas flera inteckningshavare, skall den, vars inteckning har sämre rätt, äga företräde till ny upplåtelse framför den, som har bättre rätt, dock under villkor att han förnöjer inteckningshavare med bättre rätt. 6 § I avtal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att vattenfallssty- relsen äger utse sakkunnig person, som har att på nyttjanderättshavarens bekostnad å arbetsplatsen kontrollera arbetets utförande och å kronans vägnar godkänna anläggningarna i den mån de utförts eller fullbordats. I avtalet skall föreskrivas, att, därest nyttjanderättshavaren vid utförande av vattenkraftanläggningen gör större avvikelse från de av vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller uraktlåter ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt, samt icke inom av vattenfalls- styrelsen förelagd skällig tid häri vidtager rättelse, vattenfalls- styrelsen skall äga befogenhet att låta inställa arbetets vidare fortsättande. Därest i avtalet stadgas skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande eller att hava fullbordat anläggningen i dess helhet, må tillika, om särskilda skäl därtill föranleda, i avtalet intagas bestämmelse därom, att nyttjanderättshavaren, i händelse av väsentlig försummelse i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses hava förverkat vattenfallsrätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga avtalet. Innehåller avtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål, och tager nyttjanderättshavaren för annat ändamål än sålunda förutsatts vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga ändamålet eftersättes, skall, om förbehåll därom skett i avtalet samt nyttjanderättshavaren icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skälig tid vidtager rättelse, kronan jämväl kunna påfordra, att vattenfallsrätten skall vara förverkad, och förty äga uppsäga avtalet. Har ej uppsägning skett inom ett år efter det anledning därtill, efter ty nyss är sagt, i förekommande fall yppades, äger kronan sedermera ej åberopa nyttjanderättshavarens försummelse i nu nämnda hänseende såsom grund för hans skiljande från vattenfallsrätten. I avtalet må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshavaren att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft eller därav framställd energi vara underkastad de allmänna villkor, som i sådant hänseende kunna av Kungl. Maj:t varda stadgade. 7 § I avtal angående upplåtelse av vattenfallslägenhet, som avses i 1 § här ovan, må föreskrivas, att, i händelse kronan vill ånyo upplåta lägenheten på arrende eller med vattenfallsrätt efter utgången av den i avtalet bestämda upplåtelsetiden eller, där nyttjanderättshavaren begagnat sig av den företrädesrätt, som jämlikt 2 § tillkommer honom, efter utgången av den tid, under vilken nyttjanderättshavaren erhållit förlängd upplåtelse av vattenfallslägenheten, denne skall, därest han på tillfredsställande sätt fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet och iakttagit gällande laga föreskrifter rörande vattenkraftanlägg- ningen, vilket tillkommer vattenfallsstyrelsen att pröva, vara berättigad att framför andra erhålla förnyad upplåtelse mot den årliga avgäld och de villkor i övrigt, vilka kronan då anser böra gälla. Övergångsbestämmelse Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1915 och gäller beträffande sådana upplåtelser av vattenfall, angående vilka avtal avslutas under tiden till den 1 juli 1920.	null	null
1915:188	null	1,915	null	1910:72 s.1	null
1915:218	Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område	1,915	1 kap. Om slutande av avtal 1 § Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2-9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret. Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja. I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är stadgat. 2 § Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till handa. Är i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran. 3 § Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsättes, måste antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta att svaret befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa. Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste omedelbart antagas. 4 § Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall gälla såsom nytt anbud. Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd. 5 § Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått till ända. 6 § Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud. Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd. 7 § Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta eller samtidigt därmed. 8 § Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet. Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom antagande, är särskilt stadgat. 9 § Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt orden "utan förbindelse", "utan obligo" eller liknande uttryck, anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet. 2 kap. Om fullmakt 10 § Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn. Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet. 11 § Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet. Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro. 12 § Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13-16 §§, åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas. Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § angivna sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt. 13 § Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till handa. 14 § Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres i enahanda ordning. Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet, som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att förfara. 15 § Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad. 16 § Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra handlingen. Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen. 17 § Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 § omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös. Ansökan härom göres hos tingsrätten i den ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall tingsrätten utfärda och sökanden låta i Post- och Inrikes Tidningar införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där tingsrätten det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i Post- och Inrikes Tidningar. Lag (1981:799). 18 § Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa. 19 § I fall, då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen förklarats kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande. 20 § Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke vidare skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om förhållandet. 21 § Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen. Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan, som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen. Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet, äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne. 22 § Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt föräldrabalken, har en rättshandling som fullmäktigen företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. Lag (1988:1264). 23 § Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, har rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större verkan mot konkursboet än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit den. Är fullmakten sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras gällande mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om konkursen när han företog rättshandlingen. Lag (1975:246). 24 § Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar, i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust. 25 § Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen. Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan göras gällande mot huvudmannen. 26 § Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas gentemot honom. 27 § I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 13 och 19 §§ handelsregisterlagen (1974:157) är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit införd i handelsregistret och kungjord i Post- och Inrikes Tidningar, är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla fullmakten. Fullmakt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom skall vara skriftlig. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan. Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till fullmaktsgivarens nytta. Lag (1977:672). 3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet 28 § Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne. Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande. 29 § Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida. 30 § Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde. Har den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å rättshandlingen. 31 § Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade. Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom. Om avtal rörande bärgning gälle vad särskilt är stadgat. Lag (1987:329). 32 § Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget. Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit. 33 § Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap. 34 § Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro vid sitt förvärv. 35 § Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som därvid var i god tro. Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot, gällande mot borgenären. 36 § Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal. I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden gäller dessutom 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Lag (1994:1513). 37 § Förbehåll att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts icke rätteligen fullgöres, är utan verkan. Lag (1976:185). 38 § Har någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. Lag (1976:185). 4 kap. Allmänna bestämmelser 39 § Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav att den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt. 40 § Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger. I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat. 41 § Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken, 2 och 3 §§ i lagen d. 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här ovan givna bestämmelser. Övergångsbestämmelser 1987:329 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Har en rättshandling tillkommit före ikraftträdandet tillämpas 31 § i dess äldre lydelse. 1994:1513 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. 2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har företagits före ikraftträdandet. 3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt äldre bestämmelser.	null	null
1915:288	Kungörelse (1915:288) angående förbud att utan särskilt tillstånd framdraga enskild telegraf-, telefon- eller annan svagströmsledning över riksgränsen	1,915	1 § Telegraf-, telefon- eller annan svagströmsledning, som utföres för annan än svenska staten, må icke utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t framdragas över riksgränsen. 2 § Vid meddelande av tillstånd, varom i § 1 sägs, föreskriver Kungl. Maj:t, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor ledningen må utföras och nyttjas. 3 § Den som utan tillstånd eller i strid mot föreskrifter som givits vid meddelande av tillstånd utför eller nyttjar ledning som avses i denna kungörelse, döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Lag (1991:243). 4 § Har ledning, som i denna kungörelse avses, blivit utförd utan Kungl. Maj:ts tillstånd eller i strid mot de vid meddelande av tillstånd givna föreskrifter, eller har av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till sådan lednings utförande sedermera av Kungl. Maj:t förklarats förverkat, ankomme på Kungl. Maj:ts befallningshavande att, i fall av behov efter samråd med Telestyrelsen, skyndsamt vidtaga erforderlig åtgärd till förekommande av ledningens nyttjande. Förordning (1993:618). 5 § har upphävts genom kungörelse (1964:643).	null	null
1915:436	null	1,915	null	1904:26 s.1	null
1915:577	null	1,915	null	1723:1016 1	null
1915:66	null	1,915	null	1891:35 s.1	null
1916:149	Kungörelse (1916:149) angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m.m.	1,916	§ 1 Förmärker post (skiltvakt) eller vakt, patrull eller annan för bevakning särskilt utställd eller utsänd avdelning av krigsmakten, att genom oljud eller oväsende eller på annat sätt allmänna ordningen störes, eller att eldfara eller annan dylik fara är å färde, skall underrättelse om vad som förekommit ofördröjligen lämnas civil polismyndighet och, då fråga är om eldfara, även brandkår. Stör någon, på sätt i första stycket sägs, allmänna ordningen i närheten av post- eller vaktställe eller marinen tillhörande fartyg, skall vaktens eller fartygets befälhavare, därest det finnes nödigt för ordningens upprätthållande och civil polismyndighet ej finnes tillstädes, taga den felande i förvar samt göra sig underrättad om närvarande vittnens namn och hemvist. § 2 Anträffas någon, som begått brott, å bar gärning eller flyende fot i närheten av post (skiltvakt) eller vakt, eller påträffas han av patrull eller annan för bevakning särskilt utställd eller utsänd avdelning av krigsmakten eller av person tillhörande krigsmaktens polisväsende, då denne är stadd i tjänsteutövning, och äro omständig heterna sådana, att den brottslige, jämlikt 19 § 10 punkten i förord ningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, må av en var gripas, åligger det posten eller vederbörande befälhavare för vakten eller patrullen eller annan avdelning av krigsmakten eller den militäre polismannen att, därest civil polismyndighet ej finnes tillstädes, taga den brottslige i förvar samt göra sig underrättad om närvarande vittnens namn och hem vist. § 3 Varder post (skiltvakt) eller vakt, patrull eller annan avdelning av krigsmakten eller någon, som tillhör sådan avdelning, under tjänsteutövning utsatt för våld eller förolämpning, äger posten eller vederbörande befälhavare att, därest civil polismyndighet ej finnes tillstädes, taga i förvar den, som gjort sig skyldig till våldet eller förolämpningen. § 4 Har någon enligt §§ 1, 2 eller 3 tagits i förvar, och är ej omständigheterna sådana, att häktning kan äga rum, må han ej kvarhållas längre än till dess han uppgivit namn och hemvist. Undandrager han sig lämna sådan uppgift, eller förekommer skälig anledning, att uppgift, som han lämnat, är oriktig, må han dock hållas i förvar, till dess tillförlitlig upplysning i nämnda hänseende vunnits. Där civil person tagits i förvar och icke lösgives enligt vad i första stycket sägs skall vederbörande befälhavare ofördröjligen hos civil polismyndighet göra framställning om hans avhämtande eller ock själv låta överlämna honom till sådan myndighet. § 5 Angående den rätt till nödvärn, som tillkommer post (skiltvakt) eller vakt, patrull eller annan för bevakning eller ordningens upp rätthållande särskilt utställd eller utsänd avdelning av krigsmakten eller till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutövning, är stadgat i 5 kap. 7, 8 och 10 §§ allmänna straff lagen samt 45 § strafflagen för krigsmakten. Kan i fall, då rätt till nödvärn äger rum den fara, som hotar, ej avvärjas, utan att den anfallne gör bruk av sitt vapen, bör han, såvida förhållandena det medgiva, först genom anrop varna den angripande och därigenom giva tillkänna, att denne utsätter sig för fara till liv och lem, därest han fullföljer sitt uppsåt. I övrigt bör den anfallne lämpa sina åtgärder efter farans beskaffenhet och ej i annat fall än då faran är synnerligen allvarlig skrida till yttersta våld. Vid användande av sitt vapen bör han, där ej annat är av omständigheterna påkallat, rikta detsamma mot nedre delen av den angripandes kropp samt i allmänhet inskränka sig till att söka sätta denne ur stånd att fullfölja sitt uppsåt. De närmare föreskrifter, som med hänsyn till omständigheterna må anses erforderliga för tillämpningen av de i denna § givna bestämmelser, utfärdas av vederbörande befälhavare.	null	null
1916:161	Lag (1916:161) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar	1,916	null	1911:55	null
1916:237	null	1,916	null	1902:71 s.1	null
1916:338	Kungörelse (1916:338) angående sättet för skriftväxling mellan domstolar, civila, militära och ecklesiastika ämbetsmyndigheter samt ämbets- och tjänstemän i tjänsten rörande ärenden	1,916	När i tjänsten rörande ärende handräckning erfordras för delgivning av beslut, kallelse eller underrättelse av varjehanda slag, tillställande av handlingar eller annat, införskaffande av upplysning eller infordrande av uppgifter enligt blankett, frågeformulär eller eljest, har domstol, civil, militär och ecklesiastik ämbetsmyndighet samt ämbets- och tjänsteman, för vilken sådan handräckningsåtgärd är av nöden, att göra framställning därom omedelbart hos den, vilken det enligt lag eller särskild författning tillkommer att sådan ämbetsåtgärd vidtaga eller upplysning anskaffa. Den upplysning eller redovisning, som av den emottagna framställningen föranledes, skall i samma ordning lämnas den, från vilken framställningen kommit. I fall, varom nu är sagt, må dock länsstyrelse eller annan ämbetsmyndighet anlitas såsom mellanhand, när frågan rörer person, vars hemvist ej är med säkerhet känd, eller område, som ej kan utan länsstyrelses eller sådan myndighets medverkan bestämmas, eller ock saken är av beskaffenhet att vara av betydelse för länsstyrelsens eller annan anlitad ämbetsmyndighets verksamhet, eller dess särskilda kontroll eller yttrande, i anseende till sakens vikt, anses av nöden. Om förfarandet vid påkallande av handräckning för uttagande av krono- och kommunalutskylder och allmänna avgifter samt böter ävensom för hämtning av värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring m.m., gäller vad därutinnan särskilt är stadgat. För meddelande mellan centralt ämbetsverk och dess underordnade i orterna må länsstyrelserna eller annan ämbetsmyndighet anlitas såsom mellanhand allenast i det fall, att sådant finnes påkallat av särskilda förhållanden. Vad i denna kungörelse stadgas skall äga tillämpning jämväl där enligt särskild författning eller eljest meddelad bestämmelse vederbörande ämbetsmyndighet äger att för utförande av vissa handräckningar m.m. vända sig till Konungens befallningshavande.	null	null
1916:599	Kungörelse (1916:599) angående auktoriserade handelskamrar	1,916	1 § Med handelskammare förstås i denna kungörelse en på sammanslutning mellan näringsidkare grundad institution, som har till ändamål att särskilt för visst område, utgörande handelskammarens distrikt, främja samt inför statsmyndigheterna företräda handelns, industriens och sjöfartens allmänna intressen. Auktorisering av sådan handelskammare sker därigenom, att Kungl. Maj:t stadfäster stadgar för densamma. 2 § För att handelskammare må kunna vinna auktorisering fordras: att handelskammaren bildats av en för ändamålet särskilt inrättad förening eller ock av annan förening eller andra sammanslutningar, bestående huvudsakligen av näringsidkare, bosatta inom handelskammarens distrikt; att den eller de sammanslutningar, som bildat handelskammaren, erhållit Kungl. Maj:ts stadfästelse å sina stadgar och antagit stadgar för handelskammaren; samt att enligt de sålunda stadfästade och antagna stadgarna handelskamrarnas ledamöter skola utses av nämnda sammanslutningar, därvid dessas ledamöter skola äga lika rösträtt, samt antalet ledamöter i handelskammaren ej må understiga sexton. 3 § Önskar handelskammare stadfästelse å sina stadgar, ingive ansökan därom till Kung. Maj:t. Vid sådan ansökan skola fogas handlingar, utvisande att de i § 2 angivna förutsättningarna för auktorisering äro uppfyllda; och skall tillika ådagaläggas, att handelskammarens distrikt har en lämplig omfattning, ävensom att handelskammaren med hänsyn till ekonomiska och övriga förhållanden kan antagas hava förutsättningar att fylla sitt ändamål. Fråga om ändring av stadgar för auktoriserad handelskammare eller för sammanslutning som bildat handelskammaren skall underställas kommerskollegium för prövning och stadfästelse; dock skall avgörandet av dylikt ärende ankomma på Kungl. Maj:t, därest fråga om genomgripande förändring av handelskammarens organisation eller verksamhet. Kungörelse (1959:471). 4 § Auktoriserad handelskammare fastställer själv sin arbetsordning samt utfärdar instruktioner för sina tjänstemän ävensom andra för dess verksamhet erforderliga föreskrifter. 5 § Auktoriserad handelskammare åligger att efter bästa förmåga i sådana näringsfrågor, som av statsmyndigheterna hänskjutas till handelskammaren, avgiva yttranden eller tillhandahålla upplysningar ävensom att fullgöra sådana funktioner, som enligt lag eller särskild föreskrift äro eller varda handelskammare ålagda. Auktoriserad handelskammare äger jämväl att hos vederbörande statsmyndigheter i näringsfrågor göra de framställningar, vartill den må finna anledning. Å sin sida skola de statsmyndigheter, som hava att handlägga sådana frågor, låta sig angeläget vara att i förekommande fall bereda därav intresserade handelskamrar tillfälle att inkomma med yttranden. 6 § Auktoriserad handelskammare åligger att före utgången av april månad varje år till kommerkollegiet insända en till Kungl. Maj:t ställd berättelse över kammarens förvaltning och verksamhet under närmast föregående år. 7 § har upphävts genom förordning (1959:471).	null	null
1917:131	null	1,917	null	1866:37 s.1	null
1917:192	null	1,917	null	1902:71 s.1	null
1917:235	null	1,917	null	1891:35 s.1	null
1917:250	Kungörelse (1917:250) angående ströängars utbytande mot annan mark	1,917	1 § På Kungl. Maj:t ankommer att, när i något fall särskilda omständigheter påkalla indragande till kronan av en eller flera till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark hörande å kronomark belägna ströängar, förordna, att prövning av fråga om ängarnas utbytande mot annan mark skall äga rum medelst avvittringsförfarande enligt denna kungörelse. 2 § Då Kungl. Maj:t meddelat förordnande, som i 1 § avses, skall Kungl. Maj:ts befallningshavande uppdraga åt lantmätare att med biträde av två för lantmäteriförrättningar utsedda gode män verkställa förrättning enligt denna kungörelse. Avser förordnandet ängar, hörande till mera än en fastighet, varde särskild förrättning hållen för en var av fastigheterna; dock äge lantmätaren att, innan förrättningen företages eller under dess gång, besluta, att utbytesfrågan skall för fastigheter, som tillhöra samma skifteslag, handläggas i ett sammanhang, där sådant kan medföra lättnad i handläggningen eller främja vederlagets utläggande på lämpligt sätt. 3 § Lantmätaren skall utsätta tid för förrättningen samt minst fjorton dagar förut låta därom uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling, där fastigheten är belägen. Lantmätaren avlåte ock med posten minst trettio dagar förut kallelse till fastighetens ägare; dock vare, där denne icke har känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse icke erforderlig. 4 § Vederbörande revirförvaltare skall såsom kronoombud föra talan vid förrättningen, och varde han i god tid av lantmätaren kallad. Avser förrättningen ecklesiastikt hemman, göre lantmätaren i god tid anmälan därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i syfte att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets rätt. 5 § Vid ägoutbyte, som i denna kungörelse avses, skall i vederlag för ströäng lämnas mark, som är odlad eller till odling tjänlig och har det läge, att den lämpligen kan läggas till fastigheten, eller ock äng eller röjningsland, som med hänsyn till sitt läge icke kan anses medföra större kostnader i bruket än ströängen. I den mån är erforderligt för bildande av regelbundna gränser kring vederlagsmark, som nu är nämnd, må jämväl skogsmark ingå i vederlaget. 6 § Ströäng och dess vederlag skola vara av samma värde i penningar enligt uppskattning efter ty här nedan sägs. Till grund för värderingen skall läggas den stadigvarande behållna avkastning, ägorna anses kunna årligen giva, därvid röjningsland och till vederlag utsedd odlingsmark uppskattas efter den avkastning, som erhålles efter verkställd röjning eller odling. Vid beräkning av behållen avkastning från ströäng eller från äng eller röjningsland, som lämnas i vederlag, skall hänsyn tagas till själva bärgningskostnaden men icke till kostnaden för höets hemforsling. Är vederlagsmark skogsbeväxt, varde jämväl skogsbeståndet taget i beräkning vid vederlagets uppskattning. 7 § Går odlingsmark i byte mot ströäng, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning för vederlagsmarkens torrläggning, uppodling och första begödsling, så ock för mistad avkastning under den tid, som åtgår till dess marken kan försättas i behörigt skick. Lämnas röjningsland i vederlag, njute fastighetens ägare ersättning för röjningskostnaden och för mistad avkastning under den tid, som erfordras för röjningens verkställande. Utgöres utbytt ströäng av röjningsland, utgår icke ersättning, som nu är stadgad. 8 § Uppgår odlingsersättning till mera än trehundra kronor, vare fastighetens ägare icke berättigad att uppbära mera än hälften av ersättningsbeloppet, med mindre han med intyg av syneman, som Kungl. Maj:ts befallningshavande på ansökan förordnat, styrker, att å fastigheten utförts förbättringsarbeten till värde, som mosvarar ersättningens belopp. 9 § Då mark, som lämnas i vederlag för ströäng, tages i bruk såsom åker eller äng, vare fastighetens ägare berättigad att efter anvisning av vederbörande skogstjänsteman från kronomark erhålla nödigt virke till första uppförande av såväl erforderliga lador å marken som stängsel kring densamma. 10 § Har ströäng, som hör till jordbruksfastighet, den beskaffenhet och det läge, att den väl lämpar sig att odlas och brukas under fastigheten, må mot bestridande av fastighetens ägare utbyte av ängen icke verkställas, såvida icke fastigheten efter bytet har i behåll ouppodlad men lätt odlingsbar mark, som kan lämna minst en och en halv gång så stor avkastning, som beräknats för ängen. 11 § Där med hänsyn till här förut givna föreskrifter hinder möter för utbyte av ströäng i dess helhet, må bytet, när så finnes lämpligen kunna ske, inskränkas till viss del av ängen. 12 § Yppas i fråga om rågång eller annat tvist, som hindrar förrättningens gång och icke kan genom lantmätarens och gode männens bemedling i godo biläggas, skola sakägarna hänvisas att vid allmän domstol utföra tvisten, och skall förrättningen under tiden vila. 13 § Sedan samtliga på frågan om ägoutbytet inverkande omständigheter blivit utredda, skall skriftligt utlåtande uppsättas och av såväl lantmätaren som gode männen underskrivas. Utlåtandet skall därefter av lantmätaren föredragas å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet vad de enligt 16 § hava att iakttaga i fråga om påminnelsers avgivande. 14 § Finna lantmätaren och gode männen, att ägoutbyte bör äga rum, har lantmätaren att omedelbart utstaka och rörlägga gränserna för det område kronan skall avstå. Finnes ströäng böra allenast delvis ingå i ägoutbyte, skall jämväl gränsen mot den del av ängen, som icke utbytes, utstakas och rörläggas. Lantmätaren har ock att upprätta karta och beskrivning över föreslaget ägoutbyte, därvid dock iakttages, att ströäng, som skall utbytas, icke må kartläggas, där den till läge och gränser kan tillförlitligen bestämmas genom hänvisning till nummer och annan beteckning, varunder ängen upptagits vid avvittring eller annan lantmäteriförrättning. 15 § Då ägoutbyte finnes böra äga rum, skall ett exemplar av protokoll över förrättningen jämte därtill hörande handlingar och karta före årets utgång bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort ej är känd eller han vistas utom riket, någon, som är boende å fastigheten, eller en av grannarna. Avser förrättningen flera fastigheter, skall protokoll jämte handlingar och karta tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning mottaga desamma. 16 § Utlåtandet jämte protokoll ävensom karta och beskrivning varde tillika med bevis om delgivning, som i 15 § avses, av lantmätaren insända till Kungl. Maj:ts befallningshavande; och meddele lantmätaren samtidigt revirförvaltaren därom underrättelse. Då handlingarna inkommit, meddele Kungl. Maj:ts befallningshavande beslut i ärendet, dock ej förrän fyrtifem dagar förflutit. Intill dess ärendet blivit avgjort, stånde sakägare fritt att däri ingiva påminnelser till Kungl. Maj:ts befallningshavande. Revirförvaltaren må ock inom samma tid avgiva påminnelser, när han finner skäl därtill föreligga; och äge han i ty fall på anmälan få handlingarna sig tillställda från Kungl. Maj:ts befallningshavande. Då beslut meddelats, låte Kungl. Maj:ts befallningshavande ofördröjligen detsamma tillställas såväl revirförvaltaren som fastighetens ägare. 17 § Talan mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut må fastighetens ägare föra hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande sist å sextionde dagen från delfående av beslutet. Å kronans vägnar må talan hos Kungl. Maj:t fullföljas av advokatfiskalen i kammarkollegium, såframt revirförvaltaren därom hos honom gör framställning samt han finner synnerliga skäl föreligga att draga saken under Kungl. Maj:ts prövning; och varde i ty fall besvären ingivna till Kungl. Maj:ts befallningshavande sist å sextionde dagen från det revirförvaltaren erhöll del av beslutet. Revirförvaltaren har, där han finner synnerliga skäl påkalla sakens fullföljande hos Kungl. Maj:t, att i god tid före besvärstidens utgång till advokatfiskalen ingiva skriftlig framställning av sagda skäl ävensom Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut och handlingarna i ärendet, vilka för sådant ändamål skola på anmälan tillhandahållas honom av Kungl. Maj:ts befallningshavande. När besvär av fastighetens ägare till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkommit, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att låta besvären jämte övriga handlingar tillställas advokatfiskalen. Angår beslutet flera fastigheter, varde besvären tillställda jämväl enskild sakägare, vars rätt kan beröras av desamma. Äro besvär anförda av advokatfiskalen, varde de genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg tillställda den, vars rätt kan beröras av besvären. Sedan delgivning av besvär sålunda ägt rum, må förklaring avgivas inom tid, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmes. Efter förklaringstidens utgång varde handlingarna av Kungl. Maj:ts befallningshavande jämte eget utlåtande insända till Kungl. Maj:t. 18 § Då beslut om ägoutbytes verkställande äger laga kraft, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att teckna bevis därom å kartan samt ombesörja, att domänstyrelsen och revirförvaltaren erhålla kännedom om ägoutbytet, så ock till länets lantmäterikontor överlämna handlingar och karta i ärendet. 19 § Kostnad till lantmätare och gode män ävensom till erforderlig hantlangning, så ock andra löpande utgifter för förrättning enligt denna kungörelse skola bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Ersättning till syneman, som omförmäles i 8 §, utgår av allmänna medel enligt femte klassen i gällande resereglemente. 20 § Vad i denna kungörelse är stadgat om ägare av fastighet, skall, där fastigheten utgöres av nybygge eller boställe, äga tillämpning å nybyggaren eller boställshavaren. 21 § Såsom särskild fastighet anses i denna kungörelse ej annan ägolott än den, som tillkommit genom avvittring, laga delning, ägostyckning eller jordavsöndring. 22 § Uppkommer i sammanhang med nu pågående avvittringsförrättning för upplåtelse av nybbyggen fråga om ströängs utbytande mot kronomark, skola de i 5--11 §§ här förut givna föreskrifter lända till efterrättelse. I den mån tillgång ej finnes å mark, som enligt första stycket av 5 § skall gå i vederlag för ströäng, må i dess ställe lämnas skogsmark; dock må, där ängen tillhör fastighet, som är avsedd för självständigt jordbruk, sådant byte äga rum allenast så framt bytet prövas ej föranleda, att antalet å fastigheten vinterfödda kreatur måste för framtiden minskas. 23 § Vad i skiftesstadgan föreskrives angående lantmäteriförrättningar i allmänhet skall, i den mån här förut givna bestämmelser ej annat föranleda, äga tillämpning i avseende å avvittringsförrättning enligt denna kungörelse. 24 § Genom denna kungörelse upphävas, såvitt rörer ägoutbyten, varom här förut är stadgat, bestämmelserna i §§ 19--21 i stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker i vad dessa bestämmelser äro stridande mot vad denna kungörelse innehåller.	null	null
1917:275	null	1,917	null	1905:31 s.1	null
1917:276	null	1,917	null	1907:15 s.1	null
1917:281	Förordning (1917:281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad	1,917	1 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 1 kap. Om registerkarta, om förteckningar över samfälligheter (bihang B) och gemensamhetsanläggningar (bihang GA) samt om vissa beteckningar 2 § 1 mom. Vid upprättande av registerkarta skola fastigheters och samfälligheters gränser samt de registerbeteckningar, varunder fastigheterna och samfälligheterna upptagas i fastighetsregistret, utmärkas å kartan. Nummer å fastighet, i vars registerbeteckning kvartersnamn ingår, skall genom understrykning skiljas från nummer å annan fastighet. Införes anteckning om servitut i fastighetsregistret, skall servituts områdets gränser utmärkas å registerkartan, om så kan ske. Inom området utsättes beteckningen Serv. Å registerkartan skola, om så lämpligen kan ske, utmärkas dels grän serna för område som upplåtits för gemensamhetsanläggning upptagen i bihang GA samt anläggningens registerbeteckning, dels gränserna för ledningsrättsområde samt beteckningen Lr. Kungörelse (1974:149). 2 § 2 mom. Registerkarta skall dessutom uppta: a) detaljplan och områdesbestämmelser samt motsvarande äldre planer, b) fastighetsplan och motsvarande äldre plan, c) märkligare offentliga byggnader, d) allmänna vägar, till de delar nyttjanderätt till mark förvärvats för dem eller vägrätt föreligger. I fråga om planer som avses i första stycket a) skall på registerkartan utmärkas gränser för 1. kvartersmark och indelningen i kvarter, 2. allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker samt 3. vattenområden. I fråga om fastighetsplan redovisas gränser för och beteckningar på föreslagna fastigheter eller samfälligheter (lotter). Beträffande äldre planer får tidigare redovisningssätt behållas. Om en på kartan utmärkt planlinje sammanfaller med gränsen för en fastighet eller en samfällighet, skall detta förhållande framgå av kartan. Framgår inte de yttre gränserna för planområdet genom utmärkandet skall de särskilt utmärkas på kartan. Till registerkartan får upprättas en bestämmelsekarta som redovisar sådana uppgifter som avses i 33 § första stycket 2--7 och andra stycket fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059). Förordning (1988:795). 2 § 3 mom har upphävts genom förordning (1987:600). 2 § 4 mom. Är stad delad i flera församlingar, skall namnen på församlingarna samt gränserna mellan dem tydligt utmärkas på registerkartan. Namn på förstäder, på sjöar, vattendrag, öar och holmar, på kvarter, på gator, parker och andra allmänna platser samt på ägotrakter, stadsdelar och rotar, för vilka numrering skett, skall också utsättas på registerkartan. Har numrering av stadsägor skett inom ägotrakt eller har kvarter numrerats inom särskild stadsdel eller rote, skall, där så erfordras, ägotraktens, stadsdelens eller rotens begränsningslinjer utmärkas på registerkartan. Berg, mossar m.m. får upptas på registerkartan, där det prövas kunna i väsentlig mån underlätta återfinnandet av särskilda fastigheter. Förordning (1987:600). 2 § 5 mom. har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 2 § 6 mom. Registerkarta fördelas på det antal blad med högst 80x100 centimeters ytterformat och 60x80 centimeters rityta som använd skala gör erforderligt. Kartbladen numreras med arabiska siffror. Kungörelse (1919:676). 2 § 7 mom. Å registerkarta eller särskilt blad av sådan karta skall finnas förklaring över de beteckningar för gränslinjer m.m., som användas å kartan. 2 § 8 mom. Om utmärkande å registerkarta av förändringar i fastighetsindelningen, som tima efter kartans upprättande, stadgas i 23-25 §§. 3 § För samfälligheterna skall ägoförteckning upprättas enligt formulär 6 (bihang B) och för varje med särskild beteckning å registerkartan utmärkt område angivas dess areal samt ändamål, för vilket området må vara avsatt, ävensom skifteslag eller fastigheter, varför området undantagits eller eljest är samfällt, så ock mätningsförrättning, vid vilken området undantagits eller lämnats oskiftat. Där ej uppgift om areal, som införes i ägoförteckning, grundas å handlingar vid mätningsförrättning, som är anmärkt i samma förteckning, angives i kolumnen för särskilda anteckningar, varifrån uppgiften är hämtad. Saknas uppgift om areal, varde det likaledes anmärkt i ägoförteckningen. Är kartan fördelad på flera blad, skall tillika angivas å vilket kartblad området är avfattat. Kungörelse (1971:1011). 3 a § För registrering enligt anläggningslagen (1973:1149) skall upprättas förteckning över gemensamhetsanläggningar enligt vid denna kungörelse fogat formulär 16 (Bihang GA). Anvisningar till formuläret meddelas av statens lantmäteriverk. I bihang GA få, utan samband med registrering enligt anläggningslagen, redovisas gemensamma anläggningar enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar samt 2 och 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar och motsvarande äldre bestämmelser. Redovisningen av anläggning som ej är inrättad enligt anläggningslagen får begränsas till uppgifter som finnas tillgängliga. Kungörelse (1974:508). 4 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 5 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 6 § Om kvartersindelning och kvartersnamn skall ligga till grund för beteckningarna för registerenheter, skall kvartersmarken indelas i områden, kvarter. Kvarter åsätts kvartersnamn. Även annan mark med kvartersliknande karaktär skall indelas i kvarter som åsätts kvartersnamn, om det behövs för redovisning enligt 4 § första stycket 2 stadsregisterkungörelsen (1971:1010). Kvarter får inte åsättas samma namn som annat kvarter eller trakt inom kommunen. Förordning (1987:600). 7 § Registerbeteckningen för fastighet, som redovisas i tomtboken, utgörs av kvartersnamnet och ett enhetsnummer. Fastigheterna inom ett kvarter numreras i löpande följd från 1, om inte annan numrering är lämpligare. Inom område, där stadsdels- eller rotebeteckning tidigare fogats till kvartersnamn, får även sådan beteckning ingå i registerbeteckning enligt första stycket (t. ex. "Bryggaren 2 å Kungsholmen"). Första och andra styckena gäller inte fastighet, som åsatts beteckning enligt 7--10 §§ fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059). Andra stycket gäller inte heller fastighet som åsatts beteckning enligt 4 a § kungörelsen (1968:379) om uppläggande av nytt fastighetsregister, m.m. Förordning (1987:600). 8 § För stadsäga utgöres registerbeteckningen av ordet stadsägan och nummer (t.ex. "stadsägan 100" eller "statsägan 1 + 106") med tillägg av littera, där sådan efter vad i 17 § sägs skall åsättas. Har numrering skett särskilt för viss församling eller ägotrakt, skall församlingens eller ägotraktens namn ingå i registerbeteckningen. Kungörelse (1971:1011). 8 a § När gemensamhetsanläggning upptages i bihang GA, åsättes den registerbeteckning. Bestämmelserna i 43 § fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059) äga därvid motsvarande tillämpning. Åsättes anläggningen ej kvartersnamn och har beslut om traktnamn och traktindelning ej meddelats, skall registerområdets namn användas som traktnamn. Förordning (1975:1119). 9 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 9 a § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 10 § Uppläggen i tomtboken skola, på sätt det vid denna förordning fogade formulär 1 närmare utvisar, fördelas i avdelningar för kvarter (avdelning A) och för tomter (avdelning B). Vid tomtbokens första uppläggande varde uppläggen för de särskilda kvarteren, där kvarteren hava viss nummerföljd, bestämd för staden i dess helhet eller särskild stadsdel, ordnade efter motsvarande grund men eljest efter kvarterens belägenhet å marken eller i bokstavsföljd efter kvarterens namn samt tomterna införda efter nummerföljd å uppläggen för de kvarter, till vilka de höra. Ordningen för kvarter, som tillkomma efter tomtbokens första uppläggande, bestämmes av tiden för deras upptagande i tomtboken. Där indelning i byggnadskvarter ej förekommer, äger länsstyrelsen meddela föreskrift, efter vilken grund uppläggen i tomtyboken skola ordnas. Till varje upplägg anslås det antal blad, vart för sig bestående av två vid bokens öppnande i dagen liggande sidor, som prövas erforderligt med hänsyn till dels antalet tomter inom vederbörande kvarter dels behovet av utrymme för införing av förändringar. Delas tomtboken i flera band, lämnas vid bokens första uppläggande i slutet av varje band blad till en femtedel av hela antalet blad i bandet oskrivna att användas till fortsättning av de i bandet införda upplägg eller till framdeles behövliga nya upplägg för kvarter inom området, för vilket bandet är avsett. Överskriften till avdelningen A å första bladet inom ett upplägg skall angiva namnet å det kvarter, för vilket upplägget är avsett, så ock, där staden är delad i flera församlingar, vill vilken församling kvarteret hör. Är kartan fördelad å flera blad, skall samma överskrift därjämte utvisa å vilket kartblad kvarteret är avfattat. Å efterföljande blad skall överskriften till avdelningen A genom angivnade av kvarterets namn utvisa, till vilket upplägg samma blad hör. Inom avdelningen B införes såsom överskrift för varje tomt dess registerbeteckning. Äro ej alla i ett kvarter ingående tomter avfattade å samma kartblad, angives kartbladets nummer i överskriften för varje tomt. Kungörelse (1964:687). 11 § I avdelningen A införes efter tidsföljd i vänstra kolumnen anteckningar om beslut, varigenom stadsplan eller tomtindelning, som rör kvarteret, fastställts eller ändrats, om beslut, varigenom fastställts byggnadsplan, i enlighet varmed tomtindelning inom kvarteret ägt rum, samt om sådana byggnadsbestämmelser, som i enlighet med äldre stadganden meddelats för kvarteret eller tomt därinom, samt i högra kolumnen anteckningar om sådana byggnadsbestämmelser, som enligt länsstyrelsen förordnande skola anmärkas i registret, så ock huruvida kvarteret är att hänföra till gammal eller ny stadsdel. Anteckningarna i avdelningen A om byggnadsbestämmelser skola innehålla beteckning å vederbörande beslut jämte uppgift angående år och dag, då beslutet meddelats, samt hänvisning till registerakt, där sådan finnes. Där indelning i byggandskvarter ej förekommer äger länsstyrelsen förordna, på vilka upplägg anteckningar av den beskaffenhet, som i denna § avses, skola införas. 12 § I avdelningen B må efter ty länsstyrelsen bestämmer för varje tomt anslås hela utrymmet å ett blad eller ock flera tomter upptagas å samma blad i särskilda rum, som bildas genom tvärlinjer över bladets båda sidor. Vid tomtbokens första uppläggande antecknas i kolumn 4 tomtens areal och i kolumn 5 längden av tomtens särskilda sidor i överensstämmelse med därom i förteckningen enligt formulär 10 gjord införing eller, där sådan förteckning ej upprättats, efter tomtindelningshandlingar eller efter tomtkartor med tillhörande beskrivningar. Grundar sig den införing ej å mätning, varom kolumn 3 lämnar upplysning, skall i kolumn 7 antecknas, vid vilken mätning areal eller sidomått beräknats. Är tomten eller någon del därav ofri, skall anteckning om förhållandet ske i kolumn 4; tillhör i sådant fall grunden annan än staden, antecknas ägaren i kolumn 7. Ingår tomt i område, som hör till statens järnvägar eller varå lagfart i särskild ordning beviljats för järnväg, skall anteckning därom likaledes ske i kolumn 7 med hänvisning till upplägg i stadsägoboken, varå järnvägens område är upptaget. Där tomten, sådan den upptagits i tomtboken, icke till sina gränser överensstämmer med senast fastställda tomtindelning, anmärkes det i kolumn 7 genom hänvisning till tomtbildningslängden. Har före tomtbokens uppläggande från tomt avstyckats område, som skall redovisas å annat ställe i fastighetsregistret, och har återstoden av tomten varken bildat ny tomt ensam för sig eller i förening med annan mark eller uteslutits ur tomtindelning, skall sagda återstod upptagas i tomtboken under den ursprungliga tomtens beteckning. I sådant fall omslutas överskriften samt anteckningarna i kolumnerna 1-3 med klammer i rött och införes i kolumn 4 arealen för vad av tomten kvarstår i rummet, varemot anteckning i kolumn 5 ej verkställes. Utgöres återstoden av tomten av flera områden, anmärkes antalet av den i kolumn 7. I denna kolumn skall ock göras hänvisning till ställe i fastighetsregistret, varest frånstyckat område är redovisat. Vad sålunda föreskrivits skall i tillämpliga delar gälla, då tomts område undergått ändring genom laga skifte eller ägoutbyte och tomten i sitt sålunda förändrade skick varken uppgått i ny tomt enligt gällande tomtindelning eller uteslutits ur sådan indelning, samt då område sammanförts med tomt enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m. Är viss jord med tomt oskiljaktigt förenad eller hör till tomt andel i samfälld, i staden belägen mark, eller har för tomt utbrutits andel i sådan mark, införes anteckning därom i kolumn 7 med hänvisning till vederbörande upplägg i stadsägoboken eller, där fråga är om samfälld mark, till det rum i ägoförteckning enligt formulär 6 eller uti den i § 38 mom. 3 i förordningen angående jordregister omförmälda förteckning, där det samfällda området är upptaget. Har tomten med föranledande av 1 § fjärde stycket i lagen om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m. bibehållits vid andel i samfälld mark, som är belägen utom staden, antecknas i kolumn 7 den samfällda markens belägenhet, varjämte hänvisning göres, där marken är belägen inom område av annan stad, för vilket fastighetsregister såsom för stad föres, till dess rum i bihang B till fastighetsregistret för den staden, men eljest till dess rum uti den i § 38 mom. 3 i förordningen angående jordregister omförmälda förteckningen. Har tomten utbrutits vid mätningsförrättning, antecknas i kolumn 7 förrättningens art samt tiden då den fastställts eller, där fastställelse ej ifrågakommer, blivit avslutad, skifteslittera, skattetal, om sådan finnes åsatt, samt hänvisning till förrättningsakten. Kungörelse (1964:687). 13 § Där tomt styckats i flera tomter eller ock flera tomter sammanlagts till en tomt, skall varje sålunda bildad tomt, då registrering därav enligt 7 kap. 3 § lagen om fastighetsbildning i stad skall äga rum, införas å första lediga plats å upplägget för vederbörande kvarter. Vid registreringen skall iakttagas att de förutvarande anteckningarna för varje styckad eller med annan sammanlagd tomt överlinjeras med rött. Har eljest visst område lagts till tomt eller därifrån avskilts, skola de förutvarande anteckningarna för tomten i kolumnerna 1-5 överlinjeras med rött samt ny registrering av tomten äga rum, dock att, när området avskilts från tomt och vad av tomten återstår varken är avsett att ensamt eller i förening med annan mark utgöra tomt eller uteslutits ur tomtindelning, anteckningarna i sagda kolumner icke överlinjeras förrän jämväl återstoden av tomten kan avföras, utan varde i stället i avbidan därå beträffande överskriften och anteckningarna i kolumnerna 1-3 så förfaret, som i 12 § näst sista stycket är stadgat för det fall, att sådan delning av tomtområde ägt rum före tomtbokens uppläggande. då område sammanförts med tomt enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m.m. skall tillika i kolumn 7 anteckning ske om dagen, då beslutet om sammanföring vunnit laga kraft, och hänvisning göras till det ställe i fastighetsregistret, där området varit redovisat. Vid ny registrering av tomt, vars registerbeteckning ej undergått förändring, vare införande av ny överskrift ej erforderligt, utan så är att överföring till annat blad ifrågakommer eller ock jämväl annan tomt än den, som undergått förändring, varit upptagen å samma blad som denna. Tomt eller del därav, som till följd därav att stadsplan upphävts eller ändrats eller byggnadsplan upphört att gälla uteslutits ur tomtindelning, skall avföras ur tomtboken och efter omständigheterna överföras till stadsägoboken eller till bihang C. Anteckning om anledningen till ändrad registrering göres i kolumn 7. Kan enlig 7 kap. 3 § i lagen om fastighetsbildning i stad registrering ej omedelbart äga rum av sådan förändring av tomts område, som ovan sägs, skall förändringen anmärkas i kolumn 7 av tomtboken med hänvisning till tomtbildningslängden; och skall, där från tomt, som icke tillhör staden, enligt fastställd stadsplan område skall avskiljas för att läggas till gata eller dylikt, registrering i tomtboken av sagda förändring ej ske annorledes än i nämnda kolumn förrän staden sökt lagfart å området. Tomt, som genom sammanläggning eller annan förändring skall bildas, varde i avbidan på fullständig registrering i tomtboken upptagen i tomtbildningslängden. Har, sedan lagfart beviljats å fång till område av rättsligen bestående tomt, vilket avstyckats genom ännu ej rättsligen genomförd tomtindelning, denna indelning i följd av ny tomtindelning eller eljest förfallit, skall i samband med den förfallna tomtindelningens uteslutande ur tomtbildningslängden det sålunda lagfarna området, om det i sin helhet uteslutits ur tomtindelning, efter omständigheterna överföras till stadsägoboken eller bihang C, samt eljest registreras med ledning av bestämmelserna i 12 § sjätte stycket; dock att i sistnämnda fall jämväl må så förfaras, att registreringsåtgärden inskränkes till anteckning om lagfarten i kolumn 7 av upplägget för tomten i tomtboken. Kungörelse (1965:197). 14 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 15 § Över de i tomtboken upptagna fastigheter skall föras register, omfattande de särskilda tomternas registerbeteckningar ävensom de namn, som införts i kolumn 7. Registret föres enligt formulär 4 eller med användande av så kallat kortsystem. Om stadsägoboken 16 § I stadsägoboken som föres enligt formulär 2, skall särskilt upplägg göras för varje stadsägoenhet. Uppläggen för de särskilda stadsägoenheterna ordnas efter enheternas nummerföljd. I fall, då numrering skett särskilt för församlingar eller ägotrakter, skola dock uppläggen ordnas efter motsvarande grund, varvid ordningen mellan församlingar eller ägotrakter bestämmes på sätt för varje stad prövas lämpligt, och må, om numreringen skett i fortlöpande följd för staden i dess helhet, uppläggen likaledes ordnas församlingsvis, så vitt det kan ske utan oreda därigenom uppstår. Ordningen mellan enheter, som tillkomma efter stadsägobokens första uppläggande, bestämmes av tiden för deras upptagande i stadsägoboken, med iakttagande, där stadsägoboken upplagts efter indelning i församlingar eller ägotrakter, att upplägg för nytillkommen stadsäga införes i avdelning för församling eller ägotrakt, till vilken stadsägan hör. Till varje upplägg anslås ett eller, där det anses nödigt, flera blad. Delas stadsägoboken i flera band, lämnas vid bokens första uppläggande i slutet av varje band blad till en femtedel av hela antalet blad i bandet oskrivna att användas till fortsättning av de i bandet införda upplägg eller till framdeles behövliga nya upplägg för fastigheter inom område, för vilket bandet är avsett. Där uppläggen ordnats efter församlingar eller ägotrakter, skola dock i stället efter sista upplägget inom varje församling eller ägotrakt lämnas oskrivna blad till lämpligt antal. Överskriften till ett uppläggs första blad skall angiva registerbeteckningen å den stadsägoenhet, för vilken upplägget är avsett, jämte dess särskilda beskaffenhet enligt i orten gängse beteckningssätt (landeri, farm eller dylikt), så ock, där staden är delad i flera församlingar, inom vilken församling fastigheten är belägen. Är kartan fördelad på flera blad, skall överskriften därjämte utvisa, å vilken kartblad stadsägoenheten är upptagen. För fastighet, som efter överflyttning från landet bibehållit sin kamerala beteckning, skall samma beteckning jämte anteckning om jordnaturen införas i uppläggets översklrift. Är fastigheten ofri, utsättes det i överskriften, så ock vem grunden tillhör. Överskriften till efterföljande blad skall genom angivande av stadsägoenhetens beteckning utvisa, till vilket upplägg samma blad hör. Har förordnande meddelats enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsgbildning inom vissa områden av stad eller har sådant förordnande återkallats, skall beslutet, om stadsägomark därav beröres, antecknas å stadsägobokens första sida eller å särskild bilaga, vartill där hänvisas. 17 § 1 mom. I fråga om registrering av stadsägor, som inom en enhet bildas genom delning eller avstyckning, skola, så vitt ej i 3 eller 4 mom. annorlunda stadgas, följande bestämmelser lända till efterrättelse. Delas genom förrättning, som fastställts, stadsägoenhet i flera lotter, registreras dessa å upplägget för den odelade fastigheten i rum, som bildas genom tvärlinjer över upplägget. Lotterna åsättas särskilda beteckningar, bestående av enhetens i uppläggets överskrift antecknade nummer med tillägg av en eller, där det erfordras, flera bokstäver sålunda, att den först registrerade betecknas med A, den andra med B, den tredje med C och så vidare, och upptages i kolumn 2 för de särskilda lotterna enhetens registerbeteckning. Ingå i denna beteckning flera nummer, må de särskilda lotterna betecknas med ett av dessa nummer med tillägg av littera på sätt ovan sägs. Vad nu sagts skall, med användande av närmast lediga littera, om sådan efter vad ovan sägs skall ingå i beteckningen, vinna tillämpning, där en utbruten lott sedermera undergår delning. Höra i följd av delningsförrättning flera skriften till stadsäga, anmärkes skiftenas antal i kolumn 11. Avstyckas från registrerad fastgihet visst område, varde detta likaledes infört i särskilt rum å upplägget, och skall den sålunda uppkomna fastigheten, utan att ändring sker i stamfastighetens registerbeteckning, åsättas särskild beteckning, bestående av stamfastighetens beteckning eller, där stamfastigheten såsom bestående av skilda områden å marken erhållit en registerbeteckning, vari flera nummer ingå, beteckningen å det område, vartill det avstyckade området hört, med tillägg av närmast lediga littera. Har enligt lagen om delning av jord å landet del av stadsäga avstyckats för sammanläggning med annan stadsäga eller för ändamålet avstyckad del av stadsäga eller i bihang B eller C upptaget område, skall den avstyckade delen utan att särskilt registreras överföras till den genom sammanläggningen bildade stadsägans rum. 17 § 2 mom. Vad i denna förordning föreskrives om registrering av avstyckat område skall, så vitt ej annorlunda är stadgat, i tillämpliga delar gälla beträffande registrering av område, som utbrutits i enlighet med bestämmelserna om expropriation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen eller som inlösts enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m. eller avskilts enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller genom tomtindelning, som, efter det lagfart å området meddelats, förfallit, innan tomtindelningen blivit rättsligen genomförd. Där utbtrytning ägt rum av servitut, som veterligen grundats på särskilt avtal utan samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån det gällt, skall det utbrutna området upptagas i stadsägoboken på sätt som gäller beträffande avstyckat område; åliggande registerföraren, då registrering förekommer av område som utbrutits för servitut, att därom göra anmälan hos statens lantmäteriverk, som, efter det yttrande inhämtats från den tjänsteman vilken för fastighetsboken, förordnar, huru området skall upptagas i stadsägoboken. Kungörelse (1952:1158). 17 § 3 mom. Skall utbrutet eller avstyckat område efter vad i 7 kap. 10 § under 3) av lagen om fastighetsbildning i stad sägs anses såsom särskild enhet och förty överföras till nytt upplägg, varde det därå upptaget under närmast lediga stadsägonummer och uteslutes i samband därmed dess förra nummer ur den odelade stadsägans registerbeteckning. Då område, som i ett sammanhang avstyckats från flera stadsägoenheter, för vilka det varit samfällt, enligt stadgande i 7 kap. 10 § under 5) av lagen om fastighetsbildning i stad upptages i fastighetsregistret såsom särskild enhet, varde området betecknat med nästa lediga nummer för stadasäga i staden eller inom vederbörande församling eller ägotrakter, med tillägg av namn å ägotrakt, så vitt sådant namn ingår i stamfastighetens registerbeteckning. Vad i andra stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då område avstyckats från samfälld mark, vari fastighet utom staden äger del. 17 § 4 mom. Sammanläggas särskilda stadsägor, som ingå i samma enhet, till stadsäga, skall denna införas i nytt rum å upplägget för enheten under de förutvarande stadsägornas beteckning i förening eller, där samma nummer, ett eller flera, ingå i stadsägornas beteckning, under beteckning, bestående av detta eller dessa nummer med tillägg av närmast lediga littera, dock att, i fall de sammanlagda staadsägorna tidigare tillhopa utgjort en stadsäga, dennas beteckning skall utgöra registerbeteckning för den nybildade fastigheten. Har stadsägoenhet efter vad i 7 kap. 10 § 4) av lagen om fastighetsbildning i stad sägs uppkommit genom sammanläggning av stadsägoenhet eller del därav med annan stadsägoenhet eller del därav, skall den i stadsägoboken upptagas på sätt i 3 mom. andra stycket föreskrives för fall, som där avses. 17 § 5 mom. har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 17 § 6 mom. Då en registrerad stadsäga delats i flera lotter eller särskilda stadsägor, som höra till samma enhet, sammanlagts till stadsäga, skola vid registreringen av sålunda timad förändring uppgifterna i kolumnerna 2-5 för den odelade stadsägan eller, då sammanläggning ägt rum, för de förutvarande särskilda stadsägorna överlinjeras med rött, varjämte anteckning i kolumn 11 införes om förändringen och om lotternas eller den genom sammanläggning bildade stadsägans beteckning. 17 § 7 mom. Då stadsäga eller del därav överföres till nytt upplägg, skall hänvisning ske från det ena upplägget till det andra samt det förutvarande upplägget eller, om därå redovisats jämväl annat område än det överförda, vad angående detta må vara infört i kolumnerna 2-5 överlinjeras med rött. 17 § 8 mom. En redan använd registerbeteckning må icke ånyo användas i annat fall än i 4 mom första stycket sägs. 18 § Vid stadsägobokens första uppläggande antecknas i kolumn 5 stadsägoenhetens areal i överensstämmelse med motsvarande uppgift i ägoförteckningen enligt formulär 8. Där ej uppgift om areal grundar sig å mätning, varom kolumnerna 6-9 meddela upplysning, skall i kolumn 11 anmärkas, vid vilken mätning den uppgivna arealen blivit beräknad. Där stadsäga, för vilken karta saknas, utan att nymätning skett avfattas å registerkartan, anmärkes detta i kolumn 11. Har mätningsförrättning övergått stadsägan, antecknas i därför avsedda kolumner förrättningens art och tiden, då den fastställts eller, där fastställelse ej ifrågakommer, blivit avslutad, förrättningsmannens namn, nummer eller annan beteckning å det uppmätta området samt ägarens namn enligt kartbeskrivningen ävensom förrättningsaktens arkivnummer. Är fråga om förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m., skall tillika i kolumn 11 antecknas dagen då laga kraft ägande beslut i anledning av förrättningen förelegat. Hava flera stadsägor sammanlagts till en, skall den sammanlagda arealen antecknas i kolumn 5 samt, i fall mätningsförrättning övergått de förutvarande stadsägorna eller någon av dem, hänvisning införas i kolumn 11 till blad och rum å upplägg, där anteckning förekommer om sådan förrättning. Har till stadsäga utom den registrerade arealen veterligen jämväl andel i samfälld mark, som är belägen i staden, införes anteckning därom i kolumn 11 jämte uppgift om markens beteckning å registerkartan eller om det rum uti den i § 38 mom. 3 förordningen angående jordregister omförmälda förteckningen, där det samfällda området är upptaget. Har stadsäga med föranledande av 1 § fjärde stycket i lagen om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m. bibehållits vid andel i samfälld mark, som är belägen utom staden, antecknas i kolumn 11 den samfällda markens belägenhet samt göres hänvisning, där marken är belägen inom område av annan stad, för vilket fastighetsregister såsom för stad föres, till dess rum i bihang B till fastighetsregistret för den staden, men eljest till dess rum uti den i § 38 mom. 3 i förordningen angående jordregister omförmälda förteckningen. Är stadsäga oskiljaktigt förenad med viss tomt eller utgöres stadsäga av område, som för tomt utbrutits ur samfälld mark eller som jämte en i tomtboken upptagen tomt i särskild ordning lagfarits för järnväg, skall anteckning om förhållandet göras i kolumn 11 med hänvisning till tomtens upplägg i tomtboken. Har för område, som tillhör stadsägan, i stadsplan meddelats bestämmelser angående området användande för visst ändamål eller skola enligt fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser särskilda föreskrifter tillämpas med avseende på byggnadsverksamhetens ordnande eller har Konungen eljest meddelat sådana föreskrifter eller har jämlikt äldre lag plan godkänts att lända till efterrättelse vid avstyckning, skall i kolumn 11 göras anteckning därom med hänvisning till aktens arkivnummer. Har jämlikt 3 kap. i lagen om enskilda vägar meddelats beslut om vägförenings väg eller har jämlikt 3 eller 4 § lagen om fornminnen meddelats beslut rörande fast fornlämning, skall beträffande stadsäga, på vilken vägen eller fornlämningen är belägen anteckning därom göras på sätt nyss sagts. Undergår stadsägas registrerade areal förändring genom avstyckning eller annan förrättning, som ej föranleder åsättande av ny registerbeteckning å stadsägan, skall den förutvarande anteckningen om areal överlinjeras med rött och den förändrade arealen införas på närmast lediga rad inom rummet; och skall vad sålunda stadgats jämväl iakttagas då område, som förvärvats för järnväg, överföres till upplägg, varå annat till samma järnväg hörande område förut upptagits. 19 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 20 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 21 § Över de i stadsägoboken upptagna fastigheter skall föras register, omfattande de namn, som införts i kolumnerna 4 och 11. Har numrering skett särskilt för församlingar eller ägotrakter, skall registret därjämte utvisa, vilka upplägg församlingen eller ägotrakten omfattar. Registret föres i enlighet med formulär 5 eller med användande av så kallat kortsystem. 22 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 23 § Beröres område, som upptages i bihang B, av bestämmelser i stadsplan angående områdets användande för visst ändamål eller av fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller av särskilda byggnadsföreskrifter, som Konungen jämlikt äldre lag meddelat, eller av plan, som jämlikt äldre lag godkänts att lända till efterrättelse vid avstyckning, skall därom göras anteckning i kolumnen för särskilda anteckningar med angivande av aktens arkivnummer. Har jämlikt 3 kap. i lagen om enskilda vägar meddelats beslut om vägförenings väg eller har jämlikt 3 eller 4 § i lagen om fornminnen meddelats beslut rörande fast fornlämning, skall beträffande område, på vilket vägen eller fornlämningen är belägen, anteckning göras på sätt nyss sagts. Har i bihang B upptaget område eller del därav undergått delning eller eljest upphört att användas för delägares gemensamma behov eller har sådant område helt eller delvis avstyckats eller avskilts genom tomtindelning, som förfallit efter det lagfart å området eller delen meddelats, men innan tomtindelningen blivit rättsligen genomförd, skall området eller delen avföras ur bihanget och efter omständigheterna överföras till tomtboken, stadsägoboken eller bihang C. Härvid skola, då fråga är om mark, som skall ingå i tomtindelning eller enligt stadsplan eller fastställd generalplan utläggas till gata eller dylikt bestämmelserna i 19 § äga motsvarande tillämpning. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning då i bihang B redovisat område eller del därav sammanförts enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m. Om vid förrättning, som äger rum efter registerkartans upprättande, område undantages för delägares gemensamma behov eller eljest lämnas oskiftat såsom samfällt, skall i fråga om områdets registrering och utmärkande å registerkartan iakttagas vad i enahanda hänseende är stadgat beträffande upprättandet av registerkarta och bihang B, dock att i varje fall sådant område betecknas med närmast lediga littera. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då område enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m. sammanförts med två eller flera fastigheter genom att tilläggas ett för fastigheterna samfällt område, därvid dock skall iakttagas, att det sammanförda området ej skall betecknas med eget littera utan påföras det område, till vilken det lagts, samt att i kolumn 11 skall antecknas dagen, då beslutet om sammanföring vunnit laga kraft. Har förordnande meddelats enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad eller har sådant förordnande återkallats, skall beslutet, om i bihang B upptagen mark därav beröres, antecknas å bihangets första sida eller å särskild bilaga, vartill där hänvisas. 24 § I bihang C upptaget område eller del därav, som sammanlagts med tomt eller med i stadsägoboken upptagen fastighet eller utlagts till särskild tomt eller fastighet, skall avföras ur bihanget och efter omständigheterna överföras till tomtboken eller stadsägoboken. Härvid skola, då fråga är om mark, som skall ingå i tomtindelning, bestämmelserna i 19 § äga motsvarande tillämpning, och må, där del av område, varom nu är fråga, skall överföras till stadsägoboken, sådan överföring ej ske innan den del avstyckats från området i övrigt. Har område, som nu är i fråga, eller del därav avskilts genom tomtindelning, som förfallit efter det lagfart å området eller delen meddelats men innan tomtindelningen blivit rättsligen genomförd, skall området eller delen avföras ut bihanget och överföras till stadsägoboken. Skall område eller del därav avföras ur bihanget för att i stadsägoboken upptagas såsom särskild fastighet, ankomme på länsstyrelsen att meddela därför erforderliga föreskrifter. Vad i avseende å område, som är upptaget i bihang C, här ovan är särskilt stadgat, skall, där dylikt område utgör särskilt fastighet eller ingår i sådan fastighet, icke äga tillämpning i vidare mån än så vitt angår områdets avförande ur bihanget. Då efter registerkartans upprättande sådant förhållande inträtt att väg, gata eller annat område skall uptagas i bihang C, skall i fråga om dess registrering och utmärkande å registerkartan iakttagas vid i enahanda hänseende är stadgat beträffande upprättandet av registerkarta och bihang C. Sådant område skall i bihang C införas i nytt rum eller såsom tillökning i område, som förut upptagits i särskilt rum, allt eftersom med hänsyn till områdets beteckning å registerkartan prövas lämpligt. Har förordnande meddelats enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighhetsbildning inom vissa områden av stad eller har sådant förordnande återkallats, skall beslutet, om i bihang C upptagen mark därav beröres, antecknas, å bihangets första sida eller å särskilt bilaga, vartill där hänvisas. 25 § Utöver vad i 23 och 24 §§ är stadgat om införande å registerkartan av förändringar, som tima efter upprättandet av bihang B eller C, har registerföraren att tillse, att förändringar i fastighetsindelningen, som ske genom bildande av ny fastighet eller genom förläggande av mark från en fastighet till en annan eller genom ändring i område för gata eller dylikt, utmärkas å registerkartan, och skall därvid i tillämpliga delar iakttagas det beteckningssätt, som i avseende å kartans upprättande och fastigheternas redovisning i fastighetsregistret är föreskrivet. Delas område, som vid mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller eljest vid sådan förrättning lämnats oskiftat, eller har i annat fall vid delning av ett med särskilt beteckning utmärkt område för någon delägare utlagts flera skiften, skall, vid delning av samfällt område för varje skifte, men eljest för varje skifte utom det första, registerbeteckningen å den fastighet, vartill skiftet hör, förening efter registerkartans upprättande blivit vederbörligen bestämd, utmärkas i enlighet med förrättningskartan, ändå att till följd därav skiljaktighet kommer att uppstå mellan den renoverade registerkartan och den ursprungliga. Kungörelse(1964:587). Gemensamma bestämmelser 26 § När fastighetsregister upplagts, har fastighetsregistermyndigheten att till statens lantmäteriverk sända en kopia av registerkartan. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om sådan renoverad karta, som omförmäles i 25 § femte stycket. Den ursprungliga kartan, utvisande fastighetsindelningen omedelbart innan den renoverade karten börjat föras, arkiveras i detta skick. Har fastighet utanför registerområdet bibehållits vid andel i samfällighet som är belägen inom området, skall fastighetsregistermyndigheten sända utdrag av bihang B beträffande samfälligheten till fastighetsregistermyndigheten för det registerområde till vilket fastigheten hör. 27 § Har avgäld fastställts för fastighet eller annat område, som upptages i fastighetsregistret, varde beslutet anmärkt i kolumnen för särskilda anteckningar å det ställe i fastighetsregistret eller bihang C, där fastighet eller område, som ansvaret åligger, har införts. Vad sålunda stadgats gälle ock i fråga om beslut om avlösning av avgäld. Om tomtören, vretskatt och andra dylika avgifter, som för fastighet ingå till stadens kassa samt icke äro av allenast tillfällig beskaffenhet, må med länsstyrelsens medgivande anteckning på enahanda sätt införas i fastighetsregistret. 28 § Om servitut, som efter det denna förordning trätt i kraft tillkommer vid laga skifte eller som tillkommer vid avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, skall anteckning göras i fastighetsregistret. Sådan anteckning må ock göras om servitut, som före förordningens ikraftträdande tillkommit vid laga skifte, hemmansklyvning eller ägostyckning och om vilket upplysning vunnits under registrets uppläggande eller anmälan sker hos registerföraren. Anteckning, som nu sagts, skall göras i kolumnen för särskilda anteckningar vid den fastighet, som besväras av servitutet. Är servitutet inskränkt till område, som redovisas i bihang B, eller till del av sådant område, må anteckning jämväl där verkställas. Varder servitut, om vilket anteckning gjorts i fastighetsregistret, utbrutet eller förordnar domstol om förflyttning av sådant servitut eller förklarar domstol, att sådant servitut är förfallet eller att det skall avlösas, eller har antecknat servitut helt eller till viss del upphört att gälla på grund av sammanföring eller inlösen enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m., skola i registret göras de anteckning, som härav föranledas. 29 § När tomtindelning fastställts, skall länsstyrelsen översända tomtindelningsakten till fastighetsregistermyndigheten. Sedan fastställelsebeslutet vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen underrätta myndigheten därom. Efter att ha verkställt de registreringsåtgärder, som föranledes av tomtindelningen, skall myndigheten sända akten till byggnadsnämnden. Bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring eller upphävande av tomtindelning. 30 § 1 mom. har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 30 § 2 mom. Har område avskilts från fastighet i enlighet med bestämmelserna om expropriation eller enligt vattenlagen, skall, sedan anmälan om expropriationens eller inlösningens fullbordan enligt vad därom är stadgat inkommit, det åligga registerföraren att i fastighetsregistret och därtill hörande handlingar göra de införingar, som föranledas av områdets avskiljande. 31 § Sker efter fastighetsregistrets uppläggande nymätning av tomt eller annan mätning av stadsäga än i 30 § avses, varde utan ändring i förut införd arealuppgift anteckning om tiden för mätningen, därvid utrönt areal, förrättningsmannens namn och aktens arkivnummer, införd i därför avsedda kolumner. Efter nymätning av tomt förfares på enahanda sätt beträffande längden av tomtens särskilda sidor. Utslag, som rör fastighets område eller gränser eller dess beskaffenhet av fri eller ofri eller förflyttning eller avlösning av servitut, som tillkommit vid laga skifte, hemmansklyvning eller ägostyckning eller vid avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, eller som innehåller föreskrift att sådant servitut är förfallet eller skall avlösas eller rör annat förhållande, som särskilt bör upptagas i fastighetsregistret, skall anmärkas i kolumnen för särskilda anteckningar; är utslag, mot vilket talan må fullföljas, icke åtföljt av bevis att det äger laga kraft, skall med registreringen anstå, till dess slutligt utslag föreligger. Där genom utslaget visst område frångått fastighet för att läggas till annan fastighet eller bilda särskild fastighet, skall ny registrering äga rum av fastighet eller bilda särskild fastighet, skall ny registrering äga rum av fastighet, vars areal ökats eller minskats, samt, i händelse enligt utslaget område, vartill äganderätten varit tvistig, är att anse såsom särskild fastighet, denna införas i fastighetsregistret. Framgår i annat fall av utslag, som skall registreras, att redan gjord anteckning är oriktig, varde den överlinjerad med rött och ny anteckning införd å vederbörligt ställe; saknas förut anteckning om förhållande, som genom utslaget avgjorts, och bör det förhållande särskilt upptagas i fastighetsregistret, varde ock anteckning därom verkställd. Vad här ovan stadgats beträffande fastighet skall äga motsvarande tillämpning i avseende å område, som är upptaget i bihang B eller C, så vitt fråga är om förhållande, som enligt vad förut sagts skall anmärkas i sådant bihang. 32 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 33 § Har Konungen förordnat om ändring av området för stad eller meddelat beslut angående sträckning av gräns för stad, skall förordnandet eller beslutet jämte därtill hörande karta genom länsstyrelsens försorg tillhandahållas registerföraren för kännedom och införing av vederbörliga anteckningar i fastighetsregistret. Där efter det fastighetsregistret upplagats nya enheter tillkomma i annan ordning än förut i denna förordning angivits eller ny eller ändrad registerbeteckning å tomt eller benämning å fastighet varder av länsstyrelsen fastställd eller beslut meddelats, varigenom område upphört att vara oskiljaktigt förenat med tomt, skall länsstyrelsen därom lämna registerföraren underrättelse. Meddelas lagfart å lägenhet, som tillkommit i enlighet med bestämmelserna om expropriation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, och har lägenheten ej förut införts i fastighetsregistret, så ock då på grund av annat fång lagfart beviljats antingen å område, som förvärvats för staten tillhörig järnväg, eller i den för lagfart å järnväg föreskrivna ordning å område, som förvärvats för enskild järnväg, skall rätten skyndsamt översända uppgift därom till registerförare, dock att, där fråga är om område, som å annan ort än där lagfart å enskilda järnväg äger rum förvärvats för sådan järnväg, uppgiften skall meddelas av domstolen i orten sedan stadgad underrättelse om lagfarten kommit denna domstol tillhanda. Ingår i nybildad tomt, förutom annat, del av tomt eller stadsäga eller område, som upptages i bihang B eller C, och har lagfart beviljats å fång till sådant genom tomtindelningen avstyckat område utan att omedelbart därefter tillstånd till tomtbildningen lämnats, skall rätten därom lämna registerföraren uppgift. Har för allmän väg nyttjanderätt till mark förvärvats eller vägrätt uppkommit, skall byggnadsnämnden därom underrätta registerföraren och därvid tillhandahålla de kartor, planritningar eller dylikt, som för vägmarkens behöriga utmärkande å registerkartan erfordras. Upphör nyttjanderätt eller vägrätt, åligge ock byggnadsnämnden att, med företeende av utredning rörande det ifrågavarande vägområdets sträckning, giva det registerföraren tillkänna. Har fastställelse meddelats å stadsplan, generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller å ändring däri, skall länsstyrelsen tillse, att beslutet med därtill hörande kartor och övriga handlingar överlämnas till registerföraren. Har fastställelse å stadsplan eller ändring däri meddelats under villkor att inlösen skett, länsstyrelsen tillse, att meddelande därom tillställes registerföraren. Därest plan, utomplansbestämmelser eller andra föreskrifter för reglering av bebyggelsen, om vilka registerföraren skolat erhålla underrättelse, upphävts, skall länsstyrelsen jämväl tillse att registerföraren får del av beslutet. Där jämlikt äldre lag särskilda byggnadsföreskrifter fastställts eller förordnande meddelats om ändring i sådan föreskrift, skall länsstyrelsen tillhandahålla registerföraren beslutet för anteckningar i fastighetsregistret. Har staden äganderätt till mark, som enligt stadsplan eller fastställd generalplan skall utläggas till gata eller dylikt, åligger det byggnadsnämnden att, i fall som omförmäles i 19 eller 42 § byggnadslagen, då marken tagits i anspråk för avsett ändamål, samt eljest sedan avstyckning, där sådan erfordras, ägt rum, därom lämna uppgift till registerföraren och tillika angående stadens rätt till marken förete utredning av den nämnd, som förvaltar stadens fastigheter. Har länsstyrelsen godkänt ändring av plan, som jämlikt äldre lag godkänts att lända till efterrättelse vid avstyckning, skall länsstyrelsen, sedan bevis om godkännandet åtecknats kartan, bereda registerföraren tillfälle taga del av kartan jämte därtill hörande beskrivning för införing av vederbörliga anteckningar i fastighetsregistret. Avskrift av förrättningsutlåtande, beslut och andra handlingar, som jämlikt 84 eller 85 § lagen om enskilda vägar eller jämlikt 1 § kungörelsen med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fornminnen inkommit till byggnadsnämnden, skall av denna översändas till registerföraren för anteckning i fastighetsregistret. Då annan mätningsförrättning än i 30 § avses fastställts eller avslutats, åligger det förrättningsmannen att omedelbart eller, där fråga är om tomtmätning eller annan gränsbestämningsförrättning, som vinner laga kraft, sedan så skett och bevis därom åtecknats kartan, översända konceptakten till registerföraren. Denne har att, sedan vederbörliga införingar i tomtboken eller tomtbildningslängden verkställts, till förrättningsmannen återställa konceptakten inom trettio dagar efter mottagandet därav. Uppgift skall ock lämnas till registerföraren: av länsstyrelsen, då namn åsatts gator och andra i stadsplan eller fastställd generalplan intagna allmänna platser ävensom då ändring skett i namn eller beteckning å gata eller dylikt eller i församlingsindelning, av första lantmätaren, när beträffande ort, för vilken han ej är registerförare, till lantmäterikontoret inkommit karta eller förrättningsakt av beskaffenhet, som i 1 § under 3) avses, såvitt förrättningen ej veterligen redan blivit registrerad, samt av rätten, när lagfart beviljats å fång, varigenom ofritt område friköpts, eller område, som varit oskiljaktigt förenat med tomt, för sig lagfarits, där ej anteckning om förändringen veterligen redan skett i fastighetsregistret, så ock då staden sökt lagfart å mark, som enligt stadsplan eller fastställd generalplan utlagts till gata eller dylikt. Då utslag meddelats, som efter vad i 31 § sägs skall antecknas i fastighetsregistret, skall rätten tillse, att en avskrift av utslaget skyndsamt tillställes registerföraren; dock skall i mål, som från ägodelningsrätt fullföljts till hovrätt, det åligga ägodelningsdomaren att föranstalta om att avksrift av hovrättens utslag tillställes registerföraren, och skall erforderlig avskrift från hovrätten översändas till ägodelningsdomaren ofördröjligen efter utslaget meddelande. Nu föreskriven avskrift av underrätts eller hovrätts utslag må dock ej tillställas registerföraren förrän tiden för fullföljd av talan utgått, och skall avskriften vara försedd med bevis, huruvida talan rätteligen fullföljts eller ej. Rör utslaget tomtgräns och har det vunnit laga kraft, skall registerföraren giva byggnadsnämnden del av detsamma. Byggnadsnämnd åligger att vid utgången av varje kvartal till registerföraren insända uppgift å de under kvartalet med nämndens arkiv införlivade kartor och handlingar rörande stadsplan, fastställd generalplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, ändring av plan, som jämlikt äldre lag godkänts att lända till efterrättelse vid avstyckning, särskilda byggnadsföreskrifter, tomtindelning, förrättning, som verkställts enligt lagen om fastighetbildning i stad eller lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m., avstyckningsförrättning inom område, beträffande vilket förordnande meddelats enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, arealavmätning, andra mätningsförrättningar, som ingå ägogränser, samt rörande vägförenings väg och fast fornlämning ävensom beträffande nummer eller annan beteckning, som åsatts varje sådan arkivakt. Har beträffande område av staden förordnande meddelats enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad eller har sådant förordnanade återkallats, skall länsstyrelsen översända avskrift av beslutet samt kopia av därtill hörande karta till registerföraren. Har inom område, beträffande vilket sådant förordnande gäller, som i näst föregående stycke avses, handlagts laga skifte, i samband varmed förekommit sammanläggning, och blir skiftet inställt, åligger det förrättningsmannen att omedelbart översända konceptakten till reigsterföraren. Denna har att, sedan erforderliga införing i fastighetsregistret verkställts, återställa konceptakten till förrättningsmannen inom fjorton dagar efter mottagandet därav. 34 § Har Konungen förordnat om ändring av området för stad eller meddelat beslut angående sträckningen av gräns för stad, och innebär förordnandet eller beslutet, att fastighet eller område, som redovisas i fastighetsregistret eller i bihang B eller C, eller del därav skall överflyttas från staden till annat förvaltningsområde, skall registerföraren, så snart förordnandet eller beslutet kommit honom tillhanda, göra anteckning därom vid vederbörande fastighet eller område i kolumnen för särskilda anteckningar. Har en i fastighetsregistret införd fastighet uteslutits ur fastighetsregistret eller flyttats från en avdelning av fastighetsregistret till en annan, skall registerföraren, sedan det beslut, som ligger till grund för åtgärder, anmärkts i kolumnen för särskilda anteckningar, med rött överlinjera fastighetens upplägg, eller, där å upplägget redovisats även annan fastighet än den åtgärden avser, de uppgifter angående fastigheten som upptagits i kolumnerna 1-5 av tomtboken eller i kolumnerna 2-5 av stadsägoboken. Vad i nästföregående stycke stadgats skall äga motsvarande tillämning, när område avföres ur bihang B eller C eller flyttas från ett rum till annat i sistnämnda bihang; skolande därvid med rött överlinjeras, så vitt angår område, som införts i bihang B, uppgifter i kolumnerna 2-6, och beträffande i bihang C upptaget område de uppgifter, som införts i kolumnerna 2-4. Kungörelse (1931:370). 35 § Tomtägare, som jämlikt 7 kap. 3 § av lagen om fastighetsbildning i stad gör framställning om tomts införande i tomtboken, har att förete karta med protokoll rörande mätning av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. av nyssnämnda lag (laga tomtkarta) så ock annan för registreringen erforderlig handling, som av registerföraren begäres. Har i annat fall ej till registerföraren inkommit vederbörlig anmälan om förhålladen, som föranleder registrering, må registrering därav äga rum på ansökning av enskild rättsägande, så framt han företer bevis om förhållandet. Har tomtägare i ansökning om byggnadslov gjort framställning om tomts införande i tomtboken, skall byggnadsnämnden, där fastighetsregister är för staden upplagt, överlämna framställningen jämte den vid ansökningen om byggnadslov fogade tomtkartan till registerföraren; och har denne att skyndsamt handlägga ärendet och därefter återställa handlingarna till byggnadsnämnden med besked om registerförarens åtgärd i anledning av framställningen. Är fastighetsregistret icke anmält upplagt för staden, skall byggnadsnämnden om framställning, varom nu är fråga, underrätta förrättningsmannen för upprättande av registerkarta över staden. Sker registrering på ansökning av enskild rättsägande och vill han återfå karta eller handling, som legat till grund för registreringen samt ej eljest finnes i stadens vård, åligge honom att överlämna styrkt kopia eller avskrift till registerföraren att av honom förvaras. Utöver den kostnad, som må erfordras för dylik kopia eller avskrift, vare sökanden ej skyldig vidkännas utgift för registrering. Kungörelse (1922:181) 36 § De enligt formulären 8-12 upprättade handlingar skola av registerföraren efter fastighetsregistrets uppläggande, vederbörligen fullständigade, överlämnas till den tjänsteman, som för fastighetsboken; och åligger denne att i fastighetsboken eller tomträttsboken för varje särskild fastighet, som är upptagen i boken, med rött anmärka dess beteckning och areal enligt fastighetsregistret samt därefter till registerföraren återställa handlingarna. Registerföraren skall därjämte bereda byggandsnämnden och den, som förrättar mantalsskrivning i staden, tillfälle att taga del, byggnadsnämnden av förteckningen enligt formulär 10 samt mantalsskrivningsförrättaren av förteckningarna enligt formulären 10 och 11 jämte förslaget till fastighetsindelning. Hava förteckningar enligt formulären 10-12 ej upprättats, erhålle den, som för fastighetsboken, byggandsnämnden och mantalsskrivningsförrättaren i lämplig ordning uppgift om de fastighetsbeteckningar, som fastställts. Efter det registerbeteckning för fastighet blivit införd i fastighetsbok eller tomträttsbok, skall rätten i handlingar, som av densamma utfärdas, för fastighetens betecknande använda registerbeteckningen, rätten likväl öppet lämnat att tills vidare därjämte anmärka äldre beteckning. I fråga om tillhandahållande av fastighetsregistret eller avskrift därav för uppläggande av nya fastighetsböcker gälle vad särskilt varder stadgat. 37 § När uppgift om ändring i fastighetsindelningen eller annat, som skall iakttagas i fastighetsregistret, inkommit till fastighetsregistermyndigheten, skall denna utan dröjsmål verkställa föreskrivna registreringsåtgärder. Beträffande ändring som rör indelningen i fastigheter eller som medför ny registerbeteckning för fastighet skall myndigheten samtidigt iordningsställa uppgiftskort i enlighet med formulär som fastställes av statens lantmäteriverk (formulär 14). Ett exemplar av varje uppgiftskort översändes till inskrivningsmyndigheten å sådan tid att det kan vara denna tillhanda senast dagen före nästföljande inskrivningsdag. Ett exemplar översänds till skattemyndigheten senast den 15 i månaden näst efter den, under vilken registreringen skett. Har fastighet utanför registerområdet bibehållits vid andel i samfällighet som är belägen inom området, skall fastighetsregistermyndigheten, så snart förändring beträffande samfälligheten registrerats i bihang B, därom genom utdrag av förteckning underrätta fastighetsregistermyndigheten för det registerområde till vilket fastigheten hör. Vad sålunda stadgats skall gälla även då ny samfällighet, varom här är fråga, upptages i bihang B. Uppgift om samfällighet och gemensamhetsanläggning lämnas till skattemyndigheten enligt formulär 14 i den utsträckning statens lantmäteriverk efter samråd med riksskatteverket föreskriver. Förordning (1991:752). 38 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 39 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 40 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 41 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 42 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 43 § Statens lantmäteriverk äger meddela närmare föreskrifter om uppläggande och förande av fastighetsregister i enlig med grunderna i denna förordning jämte därvid fogade anvisningar, så ock om tillämpning därav i särskida fall, där ej för behandling av uppkommen fråga annan ordning är stadgat. 44 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 45 § Fastighetsregister med tillhörande kartor och handlingar samt alla för registerkartans upprättande tillkomna handlingar skola förvaras i brandskyddad lokal. Det åligger fastighetsregistermyndigheten att föra förteckning över de kartor och handlingar som ställts under myndighetens vård. 46 § Till blanketter till tomtbok, stadsägobok och bihang användes skrivpapper märkt "svenskt arkiv 112". Beträffande övriga för fastighetsregistreringen behövliga blanketter äger statens lantmäteriverk föreskriva lämplig papperssort. Angående material till registerkarta och i 26 § föreskrivna kopior av registerkarta äger statens lantmäteriverk meddela föreskrifter. 47 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 48 § har upphävts genom kungörelse (1971:1011). 49 § Om fastighetsregister för stad enligt lösbladssystem är särskilt stadgat. Bestämmelserna i denna förordning gälla ej i den mån de strida mot bestämmelser som ha samband med uppläggandet av nytt fastighetsregister. 50 § För utdrag av fastighetsregister som föres av kommunal fastighetsregistermyndighet får avgift uttagas med samma belopp som enligt statens lantmäteriverks bestämmelser skall uttagas för utdrag av fastighetsregister som föres av statlig fastighetsregistermyn dighet. Avgiften tillfaller kommunen. Kungörelse (1974:508). 3 kap. Om fastighetsregisters uppläggande och förande efter utgången av år 1971 51 § Bestämmelserna i detta kapitel skola tillämpas i fråga om uppläggande och förande av fastighetsregister för stad (stadsregister) efter utgången av år 1971. Övriga föreskrifter i förordningen äga efter sagda tidpunkt tillämpning endast i den mån de icke strida mot nämnda bestämmelser eller mot stadsregisterkungörelsen (1971:1010). Införing som gjorts i stadsregister före utgången av år 1971 får ändras så, att redovisningen kommer att överensstämma med bestämmelserna i detta kapitel. 52 § Vad som i 2 kap. föreskrivs om registerföraren, den tjänsteman som för fastighetsboken, förste lantmätaren och mantalsskrivningsförrättaren skall tillämpas på respektive fastighetsregistermyndigheten, inskrivningsmyndigheten, fastighetsregistermyndigheten och skattemyndigheten. Vad som föreskrivs om rätten skall tillämpas på inskrivningsmyndigheten utom i fall som avses i 33 § trettonde stycket. Med undantag av 11 § första stycket och 33 § skola bestämmelserna i 2 kap. om konungens befallningshavande tillämpas på fastighetsregistermyndigheten. Dock skall fråga om medgivande till renovering av registerkarta enligt 25 § femte stycket prövas av statens lantmäteriverk. Vidare skall uppgift om namn på gator m. m. enligt 33 § tolfte stycket lämnas av den kommunala instans som beslutat i namnärendet. Vad som i 2 kap. sägs om den i 38 § 3 mom. förordningen (1908:74) angående jordregister omförmälda förteckningen skall i tillämpliga fall gälla S-förteckningen till jordregistret. Förordning (1990:1240). 53 § De bestämmelser i 2 kap., som avse rättsligen bestående tomt, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om fastighet som redovisas i tomtboken. Vad som i 2 kap. föreskrives om stadsäga skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om annan fastighet som redovisas i stadsägoboken. 53 a § Vad som sägs om stadsplan, byggnadsplan och tomtindelning i 11 §, 18 § femte stycket fjärde punkten eller 23 § första stycket första punkten skall även gälla detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan enligt plan- och bygglagen (1987:10). Förordning (1987:600). 54 § Vid uppläggande av stadsregister införas i kolumn 6 i tomtboken och kolumn 10 stadsägoboken, i stället för uppgifter från fastighetsboken, motsvarande uppgifter från jordregistret. 55 § Uppläggande av stadsregister får ske i etapper. Sedan registret eller del därav upplagts, skall fastighetsregistermyndigheten göra anmälan hos statens lantmäteriverk. Därvid skall anges vilken dag registret börjat föras. När stadsregistret eller del därav upplagts, skall fastigheter och samfälligheter, som redovisas i registret, uteslutas ur jordregistret. Har arbetet utförts av en kommunal fastighetsregistermyndighet, skall myndigheten för detta ändamål underrätta den statliga fastighetsregistermyndigheten i länet. Förordning (1990:255). 56 § Stadsäga, som enligt 7 § andra stycket 2-4 stadsregisterkungörelsen (1971:1010) skall redovisas såsom stadsägoenhet, åsättes närmast lediga stadsägonummer. Finns inom området särskild numrering för församlingar eller ägotrakter, skall denna tillämpas. 57 § Omfattar fastighet eller samfällighet flera områden, antecknas antalet områden i kolumnen för särskilda anteckningar i fastigheten eller samfällighetens rum. Vid ändring av antalet överlinjeras inaktuell uppgift med rött. 58 § Utgöres fastighet enbart av andel i samfällighet, införes i kolumnen för särskilda anteckningar i fastighetens rum benämningen andelsfastighet. 59 § I den mån uppgifter därom finnas tillgängliga, göres i bihang B anteckning om de fastigheter som ha del i samfällighet och om fastigheternas andelstal. Föreligger uppgift om att samfällighet ställts under särskild förvaltning, skall det antecknas i bihang B. 60 § Har servitut bildats, ändrats eller upphävts genom åtgärd varom uppgift skall införas i fastighetsregistret, göres anteckning i rummet för den härskande fastigheten. Om servitutet skall utövas enbart på eller av samfällighet som upptagits i bihang B, får anteckning i stället göras i samfällighetens rum. Servitut som berör gemensamhetsanläggning antecknas enligt 61 a § första stycket. 61 § Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller om annan fastighetsbildande eller fastighetsbestämmande åtgärd införes i kolumn 3 i tomtboken, kolumnerna 6-9 i stadsägoboken och kolumnerna 7-10 i bihang B utan hinder av kolumnernas rubriker. Fastighets sidlängder samt ägares och förrättningsmans namn anges ej. I stället för tidsangivelse enligt rubrikerna till kolumn 3 i tomtboken, kolumn 7 i stadsägoboken och kolumn 8 i bihang B införes uppgift om dagen för registrering av förrättning eller åtgärd. Före uppgiften utsättes bokstaven R. 61 a § Redovisningen av förrättning eller annan åtgärd enligt anläggningslagen (1973:1149) berörande gemensamhetsanläggning sker i bihang GA. I rummet för fastighet eller samfällighet som beröres av åtgärden göres endast hänvisning till bihang GA. Anteckning om servitut göres endast om servitutet berör fastighet som ej deltager i gemensamhetsanläggningen. Om fastighetsbildning eller annan åtgärd, som skall redovisas i rummet för fastighet eller samfällighet, är av betydelse för gemensamhetsanläggning, skall uppgift om åtgärden införas även i bihang GA och hänvisning göras till bihanget. Beröres tomträtt av åtgärd enligt anläggningslagen (1973:1149) skall åtgärden redovisas såsom avseende den fastighet i vilken tomträtten inskrivits. Förvaltas gemensamhetsanläggning av samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, skall föreningens firma antecknas i bihang GA. 61 b § Vid införande av uppgift om förrättning enligt lednings rättslagen (1973:1144) skall vad som i 60 § föreskrives om servitut i tillämpliga delar gälla ledningsrätt. Har förordnats att ledningsrätt skall höra till tomträtt, skall ledningsrätten redovisas såsom hörande till den fastighet i vilken tomträtten inskrivits. Har del av fastighet inlösts enligt ledningsrättslagen, skall den inlösta ägovidden registreras såsom fastighet. Motsvarande skall gälla när samfällighet eller del därav inlösts. Kungörelse (1974:149). 62 § Har förrättning föranlett åsättande av ny registerbeteckning, skall fastighetsregistermyndigheten anteckna beteckningen med rött på förrättningskartan, om sådan upprättats, och beskrivningen eller, när beskrivning ej upprättats, förrättningsprotokollet. Anteckning om dagen för registrering av förrättning eller åtgärd göres i den akt som ligger till grund för registreringen. 63 § Sådan anteckning om stadsplan som avses i 18 § femte stycket fjärde punkten eller 23 § första stycket första punkten skall göras, oavsett vilket ändamål som angivits i planen. Ingår en fastighet eller en samfällighet i kvarter, antecknas kvarterets namn. Berörs fastighet som redovisas i stadsägoboken eller område som redovisas i bihang B eller bihang C av fastighetsplan, skall uppgift om planen och dess aktnummer samt om kvarterets namn införas i kolumnen för särskilda anteckningar. När sådan uppgift införs, skall förekommande hänvisning till tomtbildningslängd överlinjer as med rött. Andra stycket skall tillämpas även i fråga om sådan i tomtboken redovisad fastighet som inte motsvarar lott. Förordning (1987:600). 63 a § Regionplan, översiktsplan, detaljplan, områdesbestämmelser och fastighets plan enligt plan- och bygglagen (1987:10) samt stadsplan och byggnadsplan som har genomförandetid enligt 17 kap. 4 § andra stycket samma lag skall redovisas i en plan- och bestämmelseförteckning (PB-förteckning). I PB-för teckningen får även andra äldre planer, bestämmelser, beslut och utredningar enligt 33 § fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059) tas upp. Om en bestämmelsekarta har upprättats enligt 2 § 2 mom., får sådan anteckning som avses i 11 §, 18 § femte stycket fjärde punkten, 23 § första stycket första punkten eller 63 § underlåtas, om uppgiften finns i PB-förteckningen. Statens lantmäteriverk fastställer den blankett på vilken PB-förteckning skall föras. Förordning (1987:600). 64 § Om en fastighet eller en samfällighet motsvarar lott enligt fastighetsplan eller tomt enligt tomtindelning, skall uppgift därom införas i kolumnen för särskilda anteckningar i fastighetens eller samfällighetens rum. Förordning (1987:600). 65 § I avdelning A i tomtboken eller i rummet för fastighet eller för område i bihang B eller bihang C införd uppgift om detaljplan, områdesbestämmelser, fastighetsplan eller äldre motsvarighet till sådan plan eller bestämmelse som upphävts eller förfallit såvitt gäller kvarteret, fastigheten eller området, överlinjeras med rött. Uppgift om att en fastighet eller en samfällighet motsvarar lott enligt fastighetsplan eller tomt enligt tomtindelning överlinjeras med rött, om på grund av ändrade förhållanden sådan överensstämmelse inte längre föreligger. När överlinjering sker, införes samtidigt behövlig uppgift om anledningen därtill. Förordning (1987:600). 66 § Kommunfullmäktige eller den kommunala nämnd som fullmäktige utsett därtill beslutar om kvartersindelning och kvartersnamn enligt 6 §. Fastighetsregistermyndigheten skall ges tillfälle att yttra sig i ärendet och skall underrättas om beslutet. Förordning (1987:600). 67 § Fastighetsregistermyndigheten beslutar om registerbeteckning, om ej annat följer av 22 och 23 §§ kungörelsen (1968:379) om uppläggande av nytt fastighetsregister m.m. Beslutas ändring av fastighets registerbeteckning, skall fastighetsägaren underrättas på lämpligt sätt. 68 § Register som avses i 15 § skall vara ett register över beslutade kvartersnamn. Utöver kvartersnamnet redovisas dels datum och aktbeteckning för beslut angående kvartersindelning och kvartersnamn, dels beteckning på registerkartblad. Förordning (1987:600). 69 § Statens lantmäteriverks eller fastighetsregistermyndighets beslut enligt denna förordning överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1995. Beslut som meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser. Förordning (1995:367). Övergångsbestämmelser 1924:538 Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen, enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Efter det kungörelsen trätt i kraft, skola de hänvisningar till 9 § näst sista stycket i förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad, som förekomma i anvisningarna till formulären 3, 6, 7, 8, 9 och 12 vid nämnda förordning, i stället avse 9 § fjärde stycket i samma förordning. 1931:370 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1932. Vad i 18 § femte stycket stadgats angående anteckning om plan, som av magistraten godkänts att lända till efterrättelse vid avstyckning, skall äga tillämpning även med avseende å plan, beträffande vilken beslut om godkännande meddelats före kungörelsens ikraftträdande. Uppgift angående beslut, varom nu sagts, skall efter framställning från registerföraren tillhandahållas denne av magistraten. 1935:293 Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936, dock att klagan över beslut som dessförinnan meddelats av fastighetsregisterkommissionen må anföras i förut stadgad ordning. 1954:469 Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954, dock att 33 § i sin äldra lydelse skall lända till efterrättelse beträffande beslut i sådant ärende enligt lagen om enskilda vägar, som även efter den 1 juli 1954 skall handläggas och prövas enligt dittills gällande bestämmelser. 1964:687 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1965. Av magistrat före nämnda dag meddelad föreskrift skall äga samma giltighet som om föreskriften därefter meddelats av Konungens befallningshavande. 1971:1011 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Vid förande av bihang C skall fortfarande användas formulär 7 enligt 3 § i dess äldre lydelse.	null	null
1917:282	null	1,917	null	1908:74 s.1	null
1917:283	Kungörelse (1917:283) angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut rörande avgälder m.m.	1,917	Vi GUSTAF med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att, enär Konungens befallningshavandes beslut jämlikt 5 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet om avgäld, som fortfarande skall utgå, jämlikt 6 § i samma lag om det inbördes förhållande, efter vilket stamfastighet och lägenhet skola deltaga i utgörande av utskylder, samt jämlikt 3 § i lagen den 19 april 1907 angående avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet därom att avgäldsskyldighet upphört skola på grund av föreskrift i de särskilda lagarna antecknas i fastighetsregistret, Vi funnit gott förordna, att beslut i ärende, som ovan avses, skall tillhandahållas förste lantmätaren eller, där fastighetsregistret föres av annan person, i transumt överlämnas till denne för anteckning i fastighetsregistret.	null	null
1917:296	null	1,917	null	1908:128 s.1	null
1917:877	null	1,917	null	1913:380	null
1918:1080	Instruktion (1918:1080) för kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen	1,918	Stiftelsen och dess ändamål. § 1. Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen grundar sig dels på Margareta Hvitfeldts den 22 januari 1664 upprättade testamente, dels på Konung Karl XI:s enligt kungl. breven den 25 oktober och den 26 november 1694 gjorda donation. Stiftelsen har till ändamål att, på sätt här nedan närmare omförmäles, dels bereda stipendier åt lärjungar i gymnasierna vid de allmänna läroverken inom Göteborgs och Bohus län ävensom åt studerande vid universitet och högskolor inom riket samt vid Chalmers tekniska institut, dels ock lämna understöd för vetenskaplig och pedagogisk verksamhet. Stiftelsens förvaltning. § 2. Stiftelsen företrädes av en styrelse, bestående av fem kuratorer, nämligen landshövdingen i Göteborgs och Bohus län såsom ordförande, biskopen i Göteborgs stift och borgmästaren i Göteborg samt två av Kungl. Maj:t förordnade personer. I händelse av förfall för kuratorerna företrädas de, landshövdingen av landssekreteraren i Göteborg, biskopen av vice ordföranden i Göteborgs domkapitel, borgmästaren av den, som hans tjänst förrättar, samt de båda övriga kuratorerna av särskilda utav Kungl. Maj:t förordnade ställföreträdare. Vid sammanträde skall, när landshövdingen är hindrad att deltaga däri, biskopen föra ordet. Har även biskopen förfall, utse de vid sammanträdet närvarande inom sig ordförande för tillfället. Kuratorerna sammanträda på kallelse av ordföranden, så ofta göromålen det fordra. Såsom kuratorernas beslut gäller den mening, som biträdes av de flesta rösterna. Äro dessa lika delade, gäller den mening, till vilken ordföranden vid sammanträdet anslutit sig. För besluts fattande erfordras, att minst fyra kuratorer eller suppleanter för dem äro tillstädes; dock kunna, om hinder härför möter, tre kuratorer besluta, då de äro i saken ense. I fråga om beslut, avseende placering av inrättningens kontanta tillgångar, gäller vad i § 26 första stycket stadgas. Vid kuratorernas sammanträde skall föras protokoll, som justeras senast vid nästa sammanträde. Skriftlig handling, som utfärdas för inrättningen, bör undertecknas med dess namn. Sådan handling skall underskrivas av minst en utav kuratorerna och kontrasigneras av en stipendieinrättningens tjänsteman; i fråga om anvisning å stipendieinrättningens bankräkning gäller vad i § 26 andra stycket stadgas. Över kuratorernas beslut må hos Kungl. Maj:t anföras besvär, vilka skola till ecklesiastikdepartementet inlämnas före klockan tolv å trettionde dagen efter bevisligen erhållen del av beslutet. Utgiftsstat för stipendieinrättningen fastställes av Kungl. Maj:t efter förslag av kuratorerna. Dylik stat gäller för en tid av högst tio år. § 3. Kuratorerna åligger att 1) ombesörja utarrendering såväl av de inrättningen tillhöriga säterier och övriga jordbruksegendomar, som icke äro av beskaffenhet att skola under livstidsbesittning upplåtas, som även av de skärgårdslägenheter, vilka hittills icke varit upplåtna eller till vilka stipendieinrättningen återfått dispositionsrätten; 2) jämlikt övergångsstadgandena till denna kungörelse vid uppkommande ledighet antaga åbor å med åborätt upplåtna hemman, särskilt skattlagda torp och lägenheter; 3) hava tillsyn därå, att arrendatorer och åbor väl hävda och bruka jorden, underhålla åbyggnaderna i laggillt skick samt fullgöra övriga skyldigheter, allt i överensstämmelse med upprättade kontrakt och utfärdade städjebrev; 4) därest hemman, torp eller lägenhet må enligt givna bestämmelser försäljas, verkställa dylik försäljning; 5) låta debitera, uppbära och indriva inrättningens inkomster samt bestrida dess utgifter; 6) utdela stipendier och andra understöd i enlighet med därför givna bestämmelser; 7) göra inrättningens kontanta medel fruktbärande; 8) låta årligen upprätta räkenskaper över inkomster och utgifter samt överlämna räkenskaperna till kammarrättens granskning; 9) då ledighet uppstår bland de av Kungl. Maj:t förordnade kuratorerna eller deras suppleanter, därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t; samt 10) antaga och entlediga tjänstepersonal hos inrättningen och utfärda instruktioner för tjänstemännen. Utarrendering av jordbruksegendomar. § 4. Stipendieinrättningen tillhörig jordbruksegendom, som icke skall enligt givna bestämmelser försäljas eller tillsvidare under livstidsbesittning upplåtas, skall genom kuratorernas försorg utarrenderas. Minst ett och ett halvt år före arrendetidens utgång skall efter noggrann undersökning av alla egendomens förhållanden, så till byggnad som till in- och utägor, inrättningens sekreterare och ombudsman eller den, kuratorerna i hans ställe förordna, i samråd med två av kuratorerna utsedda, i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga män uppgöra förslag till sättet för egendomens utarrendering, till de närmare arrendevillkoren i avseende å nybyggnads- och andra skyldigheter samt till den arrendeavgift, mot vilken egendomen anses skäligen böra upplåtas. Därest så prövas nödigt, äga kuratorerna tillkalla skogstjänsteman, lantmätare och byggnadskunnig person att härvid biträda. Det sålunda upprättade förslaget, i vilket arrendeavgiften alltid skall vara utsatt i penningar, skall tillika med beskrivning över egendomen insändas till kuratorerna. § 5. Sedan arrendevillkoren av kuratorerna fastställts, skall, därest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt har optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans med återstående arrendetiden uppgår till fem år, och han väl brukat egendomen, vilket det tillkommer kuratorerna att med ledning av arrendevärderingsmännens därom givna utlåtande pröva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till det fastställda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse han med döden avgått, hans änka och barn. I senare fallet bör, därest arrendatorn efterlämnat både änka och barn eller flera barn, dessa föreläggas att, om de vilja gemensamt behålla arrendet, anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av egendomens skötsel. Hava under de sista fem arrendeåren arrendators dödsbodelägare efter medgivande av kuratorerna fått övertaga arrendet eller har under samma tid med kuratorernas tillstånd arrendator å barn eller måg överlåtit arrenderätten, äger vid nya utarrenderingen den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten, för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av arrendet. Har arrendet överlåtits på arrendatorns löftesmän för arrendet eller övergått till i konkurs försatt arrendators konkursbo eller blivit av konkursförvaltningen såld, må, därest arrendatorn uppfyllt de för optionsrätts åtnjutande föreskrivna villkor, löftesmännen, konkursboet eller den, till vilken arrenderätten blivit av konkursförvaltningen försåld, äga optionsrätt vid egendomens förnyade utarrendering, oaktat löftesmännen, konkursboet eller sagde köpare då icke innehaft arrendet i så lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till fem år, dock, då arrendet övergått till arrendelöftesmän eller arrendators konkursbo, med enahanda förbehåll beträffande viss persons anställande för egendomens skötsel, som här ovan gjorts i avseende å arrendets övertagande av arrendators änka och barn. § 6. Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets övertagande eller varder ej, då enligt § 5 viss person skall anställas för egendomens skötsel, härtill inom sådan tid anmäld person, som av kuratorerna godkännes, anses optionsrätten förfallen, och varde i sådant fall eller då optionsrätt ej äger rum, efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrivning, underrättelse om arrendevillkoren och det arrendevärde, kuratorerna ansett egendomen böra betinga, samt övriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudet å offentlig auktion, vilken förrättas inför kuratorerna. Avseende må därvid ej fästas vid skriftligt anbud. Kuratorerna äga till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där ej kuratorerna på grund av att han förverkat arrende- eller besittningsrätt till någon inrättningens egendom eller på grund av andra särskilda omständigheter finna det olämpligt att antaga honom till arrendator eller brukare. Är antagligt anbud, motsvarande minst det åsatta arrendevärdet, icke avgivet, bör arrendet å ny auktion utbjudas. På kuratorerna ankommer därefter att, med iakttagande av ovan stadgade villkor, upplåta arrendet eller, i händelse antagligt anbud därvid icke erhållits, efter omständigheterna förordna om egendomens skötsel tills vidare. § 7. Vid utarrendering i här förut stadgad ordning skall bland arrendevillkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att därest efter arrendetidens utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej vidare kommer att utarrenderas eller kuratorerna skulle finna lämpligt att upplåta egendomen eller del därav under ett arrende med annan egendom, arrendatorn då icke äger att av stipendieinrättningen fordra eller erhålla någon ersättning för den honom eljest tillkommande optionsrätt. § 8. Arrendatorn skall tillförbindas att städse i fullgott stånd underhålla vid egendomen befintliga byggnader och anläggningar. Arrendators nybyggnadsskyldighet skall, därest nybyggnad anses erforderlig, före egendomens utarrendering i avseende på såväl byggnadernas beskaffenhet som kostnaderna därför noggrant bestämmas och i arrendekontraktet angivas. Varder av arrendator med kuratorernas begivande och efter plan, som av dem godkänts, byggnad uppförd, som ej innefattas under den arrendatorn enligt arrendekontraktet ålagda byggnadsskyldigheten, äga kuratorerna medgiva, att överbyggnaden må arrendatorn gottgöras genom eftergift i närmaste årens arrende eller vid egendomens avträdande av den nya arrendatorn; dock bör vid bestämmande av sådan gottgörelse tagas i beräkning den nytta, som genom den nya byggnaden kan under den återstående arrendetiden tillskyndas arrendatorn. I det kontrakt, som avslutas med den nya arrendatorn, skall, där ej särskilda förhållanden föranleda undantag, intagas uttrycklig bestämmelse om skyldighet för honom att gälda den ersättning, varom nyss är sagt. Erfordras vid utarrenderad egendom större nybyggnad, än som skäligen kan åläggas arrendatorn för första arrendeperioden, åligger det kuratorerna att om förhållandet göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som förordnar i ämnet. § 9. Egendomens åker och äng skall arrendator förpliktas att enligt de närmare föreskrifter, som genom arrendekontraktet meddelas, i alla avseenden väl hävda och hålla i god växtkraft. § 10. Från det i lag stadgade förbud att under arrendetiden från egendomen bortföra stråfoder må kuratorerna medgiva undantag. Bortförande av gödsel må ej medgivas. § 11. Till utrönande, hur utarrenderad egendom skötes och arrendevillkoren av arrendator fullgöras, skall egendomen vart femte år eller oftare besiktigas av sekreteraren och ombudsmannen eller den, kuratorerna i hans ställe förordnar. Avser besiktningen utrönande, huru nybyggnad blivit utförd, eller finnes anledning misstänka, att arrendatorn brustit i egendomens hävdande eller eljest icke behörigen fullgjort honom enligt kontraktet åliggande skyldigheter, såvitt de avse egendomens skötsel, äga kuratorerna förordna, att besiktningsförrättaren skall biträda av i förra fallet någon byggnadskunnig person och i det senare två i jordbruk erfarna personer, vilka av kuratorerna utses bland dem, som enligt lag äro behöriga att förrätta av- och tillträdessyner. § 12. Vid egendomens avträdande eller upplåtande under förnyat arrende skall av- och tillträdessyn i laga ordning förrättas. Skärgårdslägenheterna. § 13. Innehavare av upplåten skärgårdslägenhet vare skyldig att årligen å tid och i den ordning, som kuratorerna bestämma, för lägenheten betala grundlega och skjutsfärdsbefrielseavgift till belopp, som nu är eller framdeles kan vara i vederbörlig ordning bestämt. De skärgårdslägenheter, vilka hittills icke varit upplåtna eller till vilka stipendieinrättningen återfått dispositionsrätten, må, i händelse de ej enligt givna stadganden försäljas, av kuratorerna upplåtas för viss tid på för stipendieinrättningen förmånligaste villkor, dock att upplåtelsetiden icke må utsträckas utöver femtio år. Skogsvården. § 14. Stiftelsen tillhörig skogsmark med därå växande skog skall vårdas och förvaltas i den ordning Kungl. Maj:t efter förslag av stiftelsen bestämmer. Om uppsikt över skogsmarken med därå växande skog stadgas i skogsvårdslagen. Stenavverkning. § 15. Tillstånd att idka stenavverkning å stipendieinrättningen tillhörig egendom må, därest avverkningen finnes kunna företagas utan hinder av gällande bestämmelser och utan olägenhet för egendomen, av kuratorerna beviljas för en tid av högst tio år; och äga kuratorerna bestämma ej mindre den avgift, som för rättigheten skall erläggas till stipendieinrättningen, än även de villkor i övrigt, under vilka rättigheten må utövas. Vid upplåtelse av rättighet till stenavverkning bör densamma inskränkas till visst berg eller viss mindre areal; och böra därvid tillika meddelas noggranna, efter de lokala förhållandena avpassade bestämmelsr i fråga om vrakstenens placering. § 16. Afgiften till stipendieinrättningen skall af kuratorerna bestämmas att utgå med visst penningbelopp antingen för avverkad stenmängd eller ock för varje av ett vid rättighetens beviljande bestämt högsta antal arbetare, som vid avverkningen må sysselsättas. § 17. Ej må tillstånd till stenavverkning å utarrenderad egendom eller å hemman eller torp, som besittes med åborätt, eller å lägenhet, som med livstidsbesittningsrätt innehaves, av kuratorerna beviljas, därest icke vederbörande arrendator, åbo eller lägenhetsinnehavare därtill givit sitt samtycke. § 18. I blivande arrendekontrakt skall intagas förbud för arrendator, åbo eller lägenhetsinnehavare, som icke av kuratorerna erhållit sådant tillstånd, som nyss är sagt, att å innehavd egendom för avsalu avverka eller därifrån bortföra sten i vidare mån än vartill han på grund av bestämmelse i kontraktet eller eljest lagligen må vara berättigad. § 19. I blivande arrendekontrakt skall därjämte, föreskrivas, att rättighet till stenavverkning, som förvärvats i enlighet med vad här ovan stadgats, ej må utan kuratorernas medgivande av rättighetens innehavare överlåtas å annan, samt att stenavverkningen ej heller må bedrivas av annan än den, som därtill erhållit kuratorernas tillstånd, eller hos honom anställda arbetare. Stipendieutdelning. § 20. Av stipendieinrättningens medel skola varje år utdelas stipendier till a) lärjungar i gymnasierna vid de allmänna läroverken inom Göteborgs och Bohus län ("läroverksstipendier"); b) studerande vid universitet och högskolor inom riket samt vid Chalmers tekniska institut ("universitets- och högskolestipendier"); samt c) framstående vetenskapsidkare för resor ("resestipendier"). Antalet stipendier av varje slag ävensom stipendiernas storlek bestämmas i den för stipendieinrättningen gällande staten. § 21. Läroverkstipendierna äro av tre slag, nämligen: "bohuslänska stipendier", "stiftsstipendier" och "tillfälliga belöningar". De bohuslänska stipendierna tilldelas bohuslänningar, som genomgå lärokurs vid något av de inom Göteborgs och Bohus län befintliga allmänna läroverkens gymnasier. Såsom bohuslänning anses den, som är född i Bohus län eller af föräldrar, som där äro boende och mantalsskrivna å den tid, då han första gången inträder såsom lärjunge vid allmänt läroverk inom Göteborgs stift. Företrädesrätt till erhållande av bohuslänskt stipendium tillkommer i enlighet med föreskrifterna i Margareta Hvitfeldts testamente avkomling i första led utav innehavare av prästerlig beställning inom Tjörns eller Sotenäs härad. Stiftsstipendierna tilldelas sådana lärjungar i gymnasierna vid de allmänna läroverken i Göteborgs stad, som icke äro bohuslänningar, och fordras för erhållande av dylikt stipendium att vara född inom Göteborgs stift eller av föräldrar, som där äro boende och mantalsskrivna å den tid, då stipendiaten antages. De tillfälliga belöningarna tilldelas lärjungar i gymnasierna vid de allmänna läroverken inom Göteborgs stad såsom uppmuntran för utmärkt flit och synnerligen goda kunskaper, och skall lärjunge för undfående av dylikt stipendium vara född inom Göteborgs stift eller av föräldrar, som där äro boende och mantalsskrivna å den tid, då stipendiaten antages. Såsom allmän förutsättning för åtnjutande av bohuslänskt stipendium eller stiftsstipendium gäller, att såväl lärjungen själv som ock den, vilken gent emot honom har försörjningsplikt, äro mindre bemedlade samt att lärjungen gjort sig känd för goda seder och ingiver goda förhoppningar om framgång i studier. Antalet stipendier, som må utdelas vid varje särskilt läroverk i Göteborg stad, bestämmes av kuratorerna efter förslag av läroverkens lärarkollegier för en tid av fem läsår i sänder. Härvid skall till grund för beräkningen av antalet stipendier läggas medeltalet av i läroverkens gymnasialavdelningar under nästförflutna femårsperiod närvarande, till stipendium av ena eller andra slaget berättigade lärjungar. Vid uträkning av antalet berättigade lärjungar tages icke hänsyn till annat förhållande än vederbörandes födelseort, antingen Bohus län eller Göteborgs stift i övrigt. Har vid något läroverk icke funnits gymnasium inrättat under så lång tid som fem läsår före det, då fördelning av stipendierna skall äga rum, skall för sådant gymnasium tagas i beräkning medeltalet av i läroverkets gymnasialavdelningar under den gångna tiden närvarande, till stipendium av varje särskilt slag berättigade lärjungar. Därest under något läsår antalet stipendieberättigade lärjungar vid något av läroverken skulle understiga men vid ett annat läroverk överstiga det för vederbörande läroverk på sätt nyss sagts bestämda antalet stipendier, må de vid det förra läroverket odisponerade stipendierna utdelas till lärjungar vid det andra läroverket. De för lärjungar vid gymnasierna avsedda stipendierna utdelas av kuratorerna efter förslag av vederbörande lärarkollegium; ägande kuratorerna meddela närmare föreskrifter angående de upplysningar beträffande stipendiaternas ekonomiska och andra förhållanden, som vid stipendieförslags upprättande anses böra lämnas, ävensom bestämma tid och ordning för stipendiernas utbetalning. Kuratorerna äga att, då skäl därtill föreligger, frånkänna stipendiat honom tilldelat stipendium antingen helt och hållet eller till viss del. § 22. Universitets- och högskolestipendium tilldelas manlig eller kvinnlig studerande, som efter att hava genomgått i Göteborgs och Bohus län förlagt gymnasium med dimissionsrätt fortsätter sina studier vid universitet eller högskola inom riket eller vid Chalmers tekniska institut. För erhållande av sådant stipendium erfordras dessutom dels att vara född inom Göteborgs stift eller av föräldrar, som där voro boende och mantalsskrivna, då den studerande första gången inträdde såsom lärjunge vid läroverk inom stiftet, dels ock att den studerande är mindre bemedlad samt lämnar goda förhoppningar om framgång i vetenskapliga studier. Antalet stipendier, som må vid varje universitet eller högskola utdelas, bestämmes av kuratorerna för en tid av fem läsår i sänder, därvid till grund för beräkningen av antalet stipendier lägges medeltalet av under nästförflutna femårsperiod närvarande, till stipendium av ifrågavarande slag berättigade studerande. Vid uträkning av antalet berättigade tages icke hänsyn till andra förhållanden än att vederbörande är född inom Göteborgs stift och avlagt studentexamen vid läroverk inom Göteborgs och Bohus län. Nämnda stipendier utdelas av kuratorerna efter förslag, som avgives, beträffande universitet av Göteborgs nations inspektor och seniorskollegium, beträffande Göteborgs högskola av studentkårens inspektor och dess direktion, beträffande Stockholms högskola av studentföreningens inspektor och samma förenings styrelse förstärkt med sex till myndig ålder komna föreningsmedlemmar, av vilka föreningens naturvetenskapliga och humanistiska avdelningar ävensom juridiska föreningen var inom sig utse två, samt beträffande övriga högskolor samt Chalmers tekniska institut av vederbörande lärarråd. Kuratorerna äga meddela närmare föreskrifter angående tid och ordning för sökandet av dylikt stipendium. § 23. Resestipendium tilldelas framstående idkare av studier för resor i vetenskapligt eller pedagogiskt ändamål. Till erhållande av dylikt stipendium må dock ifrågakomma endast person, som genomgått lärokurs vid gymnasium med dimissionsrätt i Göteborgs och Bohus län eller tjänstgör såsom ordinarie lärare vid allmänt sådant gymnasium. Resestipendium utdelas av kuratorerna efter hörande, där så prövas erforderligt, av särskilda sakkunniga. Ansökan om resestipendium skall till kuratorerna ingivas eller med allmänna posten till dem insändas. I december månad varje år låta kuratorerna införa i Post- och inrikes tidningar tillkännagivande om tid och sätt för sökande av resestipendium samt om de särskilda villkor, som för dylikt stipendiums erhållande äro stadgade. Överskottsfonden. § 24. Vad av stipendieinrättningens inkomster återstår, sedan förvaltningskostnaderna och de från inrättningen utgående årliga anslagen blivit bestridda samt i den för inrättningen gällande staten bestämd avsättning till fondens förökande skett och den i §§ 20-23 bestämda stipendieutdelningen ägt rum, skall avsättas till en särskild fond, benämnd "överskottsfonden". Av sagda fond äga kuratorerna utdela understöd eller bidrag för bedrivande av vetenskapliga eller pedagogiska studier, utgivande av vetenskapliga eller pedagogiska arbeten, meddelande av undervisning eller annan vetenskaplig eller pedagogisk verksamhet eller annat med syftet i Margareta Hvitfeldts testamente överensstämmande ändamål, företrädesvis sådant, som är ägnat att främja och lända till gagn för de allmänna läroverken inom Göteborgs och Bohus län ävensom för anskaffande av för undervisningen inom nämnda läroverk nyttiga hjälpmedel, för vilka kostnaderna icke bestridas av allmänna medel, dock att, om kuratorerna skulle anse, att för visst ändamål bör av fonden tagas i anspråk högre belopp än 10,000 kronor, frågan skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Underhåll av Hvitfeldtska gravkoret. § 25. Av de medel, som influtit vid försäljning av det genom Margareta Hvitfeldts testamente donerade hemmanet Övre Bråland, vilket anslagits till underhåll av dels Hvitfeldtska gravkoret i Valla församlings kyrka, dels ock eventuellt nämnda kyrka, skall avsättas ett belopp, motsvarande lösesumman för av hemmanet förut utgående grundlega och arbetsbefrielseavgift. Ur denna fond skola bestridas kostnader för vård och underhåll av förenämnda gravkor; och åligger det kuratorerna tillse, att gravkoret och däri befintliga kistor städse vidmakthållas i fullt värdigt skick. I den mån sådant kan ske utan att framtida vård och underhåll av gravkoret äventyras, må fondens medel efter kuratorernas bestämmande tagas i anspråk jämväl för något kyrkans behov. Penningförvaltningen. § 26. Stipendieinrättningens kontanta tillgångar skola, i den mån de icke erfordras till bestridande av förestående utgifter, göras fruktbärande genom placering i svenska statens eller Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer, med rätt dock för kuratorerna, att, där de alla äro därom ense, i stället inköpa andra svenska obligationer, som allmänt anses vara av fullgod beskaffenhet, eller ock utlämna lån vare sig till svenska kommuner eller municipalsamhällen, därest Kungl. Maj:ts tillstånd till ifrågavarande lån erhållits, eller mot hypotek av sådana obligationer, som förut nämnts, eller mot sådan inteckning i fastighet här i landet, som prövas innebära fullgod säkerhet. Kuratorerna må även, där de alla äro därom ense, besluta om inköp av fast egendom, vare sig skogsfastighet på landet eller hyresfastighet i stad, som med hänsyn till beskaffenhet, läge och hyres- eller arrendeavkastning kan anses innebära betryggande placering. Dock må för sådana inköp användas högst belopp, sammanlagt motsvarande en fjärdedel av inrättningens eget kapital. Om och i den mån särskilda förvaltningsföreskrifter erfordras i anledning av dylikt köp, meddelas sådana av Kungl. Maj:t efter förslag av kuratorerna, vilka om verkställt köp skola göra anmälan hos Kungl. Maj:t. Härutöver må kuratorerna, där de alla äro därom ense, för belopp, likaledes motsvarande sammanlagt högst en fjärdedel av inrättningens eget kapital, inköpa aktier i sådana svenska industriföretag, som med avseende å naturatillgångar och övriga ekonomiska förhållanden befinnas lämpliga för anbringande av stipendieinrättningens medel, ävensom i sådana svenska företag i övrigt, vilkas tillgångar till övervägande del bestå av aktier i industriella företag av angivna slag eller av fastigheter, som ovan sägs, aktier, utgivna av svenska banker, samt förlagsbevis, utgivna av svenska banker, eller av sådana industriella företag, som ovan sägs. Alla anvisningar å stipendieinrättningens bankräkningar skola undertecknas av den utav kuratorerna, som därtill av styrelsen utsetts, samt kontrasigneras av stipendieinrättningens kassör. § 27. Stipendieinrättningens samtliga värde- och säkerhetshandlingar skola, om och i den mån icke mera betryggande åtgärd vidtages, förvaras inom brandfritt kassavalv under två olika lås. Av nycklarna till dessa lås innehaves den ena av den kurator, styrelsen därtill utser, och den andra av stipendieinrättningens kassör. Om varje inläggning eller uttagning av värde- eller säkerhetshandlingar skall anteckning omedelbart verkställas i en bland värde- och säkerhetshandlingarna förvarad liggare, och anteckningens riktighet bestyrkas av dem, som innehava förenämnda nycklar. För underlättande av översikten, huru inrättningens kontanta tillgångar äro placerade, skola kuratorerna låta föra särskild bok över de i första stycket avsedda handlingarna. § 28. Så ofta nödigt prövas och minst en gång under varje år föranstaltar styrelsen genom en av kuratorerna och stipendieinrättningens sekreterare och ombudsman jämte en av kuratorerna därtill utsedd person om inventering av samtliga stipendieinrättningen tillhöriga värde- och säkerhetshandlingar. § 29. Med undantag av utgifter, som äro att hänföra till förvaltningskostnader, äga kuratorerna icke besluta om någon ny utgift utan efter anmälan hos Kungl. Maj:t och erhållet tillstånd. Räkenskaperna. § 30. Kuratorerna bestämma det sätt, varpå stipendieinrättningens böcker och räkenskaper skola föras. Före den 1 maj varje år skall till kammarrätten insändas ett verificerat exemplar av räkenskaperna jämte inventeringsinstrument, upptagande stipendieinrättningens samtliga värdehandlingar vid räkenskapsårets slut. Tjänstepersonalen. § 31. Hos stipendieinrättningen skola vara anställda en sekreterare och ombudsman, en kassör och bokförare samt en vaktmästare. Tjänstemännens åligganden och göromålens fördelning dem emellan bestämmas genom av kuratorerna utfärdade instruktioner. De avlöningsförmåner, som må tillkomma tjänstepersonalen, bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag av kuratorerna. Övergångsstadganden. § 32. Beträffande med åborätt upplåtna fastigheter skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i §§ 8-13, 15-20, § 24 mom. 2 och 3 samt § 26 mom. 3 av instruktionen för stipendieinrättningens förvaltning den 2 juni 1876 (Bih. n:r 27) med däri genom Kungl. Maj:ts skrivelse till kuratorerna den 29 november 1895 (Bih. n:r 89) och kungörelse den 20 oktober 1899 (Bih. n:r 78) föreskrivna ändringar samt med den inskränkning, som föranledes av kungörelsen den 14 februari 1908 (Bih. n:r 15) angående ändring av nyssnämnda instruktion. § 33. Denna instruktion länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1919, vid vilken tid ej mindre instruktionen för stipendieinrättningens förvaltning den 2 juni 1876 med det i § 32 här ovan angivna undantag än även vad i särskilda kungl. kungörelser, brev eller resolutioner finnes stridande mot bestämmelserna i den nya instruktionen upphöra att gälla. Det alla, som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 31 december 1918.	null	null
1918:163	Lag (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd	1,918	1 § Den som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivna fartyg eller fartygslämningar eller redskap eller gods som hör till fartyg är skyldig att anmäla fyndet till Polismyndigheten eller Kustbevakningen. Detta gäller oavsett om fyndet tas upp från botten eller anträffas flytande på vattnet eller är uppdrivet på stranden. Om en kustbevakningstjänsteman har tagit emot en sådan anmälan, ska han eller hon omedelbart underrätta Polis-myndigheten om denna. Lag (2024:714). 2 § Om ett fartyg under resa har bärgat något av det som anges i 1 §, ska befälhavaren lämna det bärgade, tillsammans med en redogörelse för omständigheterna vid bärgningen, till Polismyndigheten. Om fartyget inte anlöper svensk hamn, ska befälhavaren underrätta svensk konsul på den utländska ort som fartyget först anlöper om bärgningen. Finns det inte en svensk konsul på orten, ska i stället en annan behörig myndighet underrättas. Om inte annat följer av lagstiftningen i det landet, ska det bärgade godset säljas på offentlig auktion. När auktionen genomförts ska befälhavaren till redaren skriftligen redogöra för omständigheterna vid bärgningen och redovisa försäljningssumman. Redaren ska därefter lämna de insända medlen och redogörelsen till Polismyndigheten. Lag (2014:612). 3 § Har Polismyndigheten underrättats om bärgning enligt 1 § eller 2 § första stycket ska den låta besiktiga fyndet och därefter låta kungöra bärgningen i Underrättelser för sjöfarande. Om det finns särskilda skäl, får fyndet kungöras även på något annat lämpligt sätt. Kungörelsen ska innehålla ett föreläggande för ägaren till det bärgade godset att anmäla sig till Polismyndigheten inom 90 dagar från kungörandet i Underrättelser för sjöfarande eller inom den längre tid från kungörandet, dock högst ett år, som Polismyndigheten bestämmer i det särskilda fallet. Om det bärgade godset inte kan vårdas utan fara för försämring, ska det säljas på offentlig auktion. Om det inte är lämpligt, ska godset säljas på något annat sätt som är betryggande för den som har rätt till godset. Efter utgången av den tid som anges i första stycket ska det influtna beloppet överlämnas till bärgaren. Lag (2014:612). 4 § Om kungörande har skett och ägaren anmäler sig inom förelagd tid samt visar sin rätt, skall fyndet eller det influtna beloppet överlämnas till honom mot att han betalar kostnaden för kungörandet och vården av fyndet till den som har haft kostnaden samt bärgarlön. I händelse av tvist bestämmer domstol bärgarlönens belopp. Om ägaren inte anmäler sig, tillfaller fyndet bärgaren mot att han betalar de kostnader som avses i första stycket. Lag (1984:984). 5 § Om de medel som har influtit vid försäljningen av fyndet har lämnats till Polismyndigheten när bärgning har skett enligt vad som sägs i 2 § andra stycket, gäller 3 § första stycket och 4 § i tillämpliga delar i fråga om kungörande av bärgningen och utbetalning av de influtna medlen. Lag (2014:612). 6 § Om det vid besiktning enligt 3 § framkommer att den sammanlagda kostnaden för kungörande av bärgningen, vården av fyndet och försäljningen uppgår till ett så högt belopp att, sedan detta betalats, resterande belopp inte räcker till skälig bärgarlön, får Polismyndigheten, utan att kungöra bärgningen, omedelbart efter besiktningen lämna ut fyndet till bärgaren. Lag (2014:612). 7 § Om ett fynds värde inte överstiger 100 kronor, enligt intyg av Polismyndigheten eller Kustbevakningen får Polismyndigheten utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen lämna ut fyndet till bärgaren. Detta gäller dock bara om Polismyndigheten inte finner att fyndet av någon särskild anledning ska behandlas på annat sätt. Lag (2024:714). 8 § Underlåter bärgare att göra sådan anmälan, som i 1 § sägs, eller underlåter befälhavare eller redare att, på sätt i 2 § är föreskrivet, tillkännagiva vad bärgat blivit, eller förskingrar eller undandöljer befälhavare eller redare något av de influtna medlen, straffes efter allmän lag. Lämnar bärgare, befälhavare eller redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift angående omständigheterna vid bärgningen, eller vidtar han, i sådan avsikt, särskild åtgärd med det bärgade godset, eller underlåter befälhavare eller redare att, i enlighet med vad i 2 § föreskrivs, avlämna det bärgade eller därför influtna medel, döms till böter, om inte gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. I de fall, nu sagda äro, äge rätten förklara bärgarlön förverkad eller nedsätta dess belopp under vad eljest varit skäligt. Lag (1991:244). 8 a § Polismyndighetens beslut i frågor som avses i denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (2014:612). 9 § Bestämmelser om vissa äldre sjöfynd finns i kulturmiljölagen (1988:950). Särskilda bestämmelser om hittegods finns i lagen (1938:121) om hittegods. Särskilda bestämmelser om sjunket eller ilandflutet virke finns i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled. Bestämmelser om ensamrätt till bärgning finns i lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning. Lag (2013:537). Övergångsbestämmelser 1988:951 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. I fråga om överklagande av beslut som länsstyrelsen har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 2014:612 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.	null	null
1918:280	null	1,918	null	1902:71 s.1	null
1918:326	Lag (1918:326) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar	1,918	null	1911:55	null
1918:329	null	1,918	null	1866:37 s.1	null
1918:372	Kungörelse (1918:372) angående utläggande av statsgruvefält vid Liikavaara i Norrbottens län	1,918	Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att, sedan riksdagen bifallit vad Vi föreslagit i fråga om utläggande av statsgruvefält vid Liikavaara i Norrbottens län, Vi funnit gott, i överensstämmelse med riksdagens omförmälda beslut, förordna, att nedan upptagna område med de gränser, som angivas här nedan och finnas utmärkta å bilagda karta, skall, i den mån marken därinom utgöres av annan kronojord än sådan, som innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, utläggas såsom statsgruvefält under benämningen Liikavaara statsgruvefält med följande gränser: i öster till Sjungbergets (Juoikams) och Muorjevare byområden samt till en linje, dragen mellan dessa områdens respektive nordöstra och sydöstra hörn; i norr till förlängningen åt väster åt Muorjevare byområdes nordvästra rågång fram till den punkt, där denna linje träffar den mellan Nautanen och Lina älv flytande bäcken Huivijoki; i väster till den från denna punkt dragen linje, som går över bron över Huivijoki å landsvägen Gällivare-Vittangi och fortsätter ned till Lina älv; samt i söder till denna älv nedåt till nordöstra hörnet av Liikavaara byområde och till en härifrån utgående linje, som går vinkelrät mot nordöstra rågången för Sjungbergets byområde, samt slutligen från den punkt, där denna vinkelräta linje träffar förlängningen av nyssnämnda rågång, efter denna förlängning till sydöstra hörnet av Sjungbergets byområde.	null	null
1918:392	Lag (1918:392) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar	1,918	null	1911:55	null
1918:399	Lag (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark	1,918	1 § Där förhållandena inom lantbruksnämnds område sådant påkalla, äger regeringen på framställning av lantbruksnämnden och landstinget förordna, att inom området eller viss del därav tjur, som är över sex månader, eller hingst, som är över ett år, icke må utsläppas å samfälld betesmark, med mindre alla, som äga rätt till bete därstädes, det medgiva. Lag (1976:635). 2 § Den som bryter mot förordnande, som meddelats med stöd av 1 §, dömes till böter, högst femhundra kronor. Lag (1976:635). 3 § har upphävts genom lag (1967:392). 4 § Var som inom område, för vilket förordnande enligt 1 § meddelats, äger rätt till bete å samfälld betesmark, må intaga annan delägare tillhörig tjur eller hingst, som dit olovligen inkommit, och åligger det djurets ägare att efter tillsägelse avhämta detsamma samt giva ersättning för dess underhåll och vård; skolande därutinnan vad i §§ 25 och 26 samt 28-34 i förordningen om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857 är stadgat äga motsvarande tillämpning. 5 § har upphävts genom lag (1967:392). 6 § Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd för förseelse däremot genom länsstyrelsens försorg införas i ortstidning. Lag (1977:716).	null	null
1918:631	Skrivelse (1918:631) angående avsättande såsom nationalpark av visst område av Dalby kronopark i Malmöhus län	1,918	I en till riksdagen den 21 december 1917 avlåten proposition, n:r 9, varav ett tryckt exemplar här bifogas, hava Vi föreslagit riksdagen medgiva, att såsom nationalpark finge avsättas ett i det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet närmare angivet område av 34,05 hektar av den till Dalby kronopark i Dalby socken av Malmöhus län hörande Söderskogen. Enligt samma statsrådsprotokoll äro gränserna för ifrågavarande del av Söderskogen, vilken omfattar sydvästra delen av Dalby hage, utmärkta med grön kantfärg å ett av Sven Lundberg år 1909 kopierat kartutdrag, varav ett avtryck här bifogas. I skrivelse den 7 juni 1918, n:r 314, har riksdagen anmält, att riksdagen bifallit Vår förevarande proposition. Vad Vi och riksdagen sålunda beslutat meddelas Eder till kännedom och efterrättelse.	null	null
1918:645	Kungörelse (1918:645) angående nummerbeteckning i fastighetsregister för stad m.m.	1,918	Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att Vi, med stöd av 7 kap. 16 § i lagen om fastighetsbildning i stad, funnit gott förordna: /k/ dels /-k/ att för nummerbeteckning i fastighetsregister för stad och å registerkarta skola användas arabiska siffror, ej romerska; /k/ dels ock /-k/ att såsom beteckning å kvarter ej må användas både nummer och namn, utan allenast ettdera, såsom Första kvarteret, Andra kvarteret o.s.v. Södra kvarteret, Norra kvarteret o.s.v. Kvarteret Rosen, Kvarteret Balder o.s.v. Därjämte hava Vi velat erinra därom, att jämlikt 2 § 1 mom. i) av förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad särskild numrering av stadsägor inom ägotrakter må äga rum endast under förutsättning att stadsägorna /k/ av ålder /-k/ plägat redovisas efter särskilda ägotrakter och numrering i sådan ordning prövas lämplig; börande förty, i fall där redovisning av ålder skett i särskilda ägotrakter, med hänsyn till bestämmelserna i 4 kap. 1 § fastighetsbildningslagen samt 17 § 4 och 1 mom. fastighetsregisterförordningen, numreringen av stadsägorna inom sådana ägotrakter i fastighetsregistret ske i fortlöpande följd, där ägotrakterna höra till samma församling och gränsa intill varandra. Å första sidan av tomtbok och stadsägobok skall registerföraren anteckna dagen, då fastighetsregistret anmälts upplagt (t.ex. "Upplagt den 8 maj 1920 N.N." - se sid. 1 i 1914 års exempelsamling). Fastighetsregister med tillhörande handlingar skola inbindas i den mån lösbladsband ej användas. Fast band, innefattande tomtbok, stadsägobok, register eller bihang till fastighetsregistret, skall å rygg och framsida vara försett med tryck, utvisande bandets beskaffenhet ("Tomtbok för - - - ", "Stadsägobok för - - - ", "Fastighetsregister för - - -, Bihang A" o.s.v. eller - om bihangen äro sammanförda i ett band - "Fastighetsregister för - - - Bihangen"). Inbindes t.ex. registret till tomtboken i samma band som tomtboken, skall detta angivas i trycket (t.ex. "Tomtbok för - - - med register"). Är avdelning av fastighetsregistret helt eller delvis fördelad på flera fasta band, angives å fast band jämväl bandets ordningsnummer (t.ex. "Tomtbok för - - - I"). Kungörelse (1950:518).	null	null
1918:674	null	1,918	null	1908:74 s.1	null
1918:675	null	1,918	null	1913:45	null
1918:925	Stadgar (1918:925) för Längmanska kulturfonden	1,918	/Författningens text finns bara i tryckt version/	null	null
1918:928	null	1,918	null	1917:281	null
1919:187	null	1,919	null	1686:0903	null
1919:426	Lag (1919:426) om flottning i allmän flottled	1,919	1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § I allmänna flottleder har var och en rätt att flotta. För flottning i allmän flottled gäller bestämmelserna i denna lag. Lag (1983:649). 2 § De som i annat fall än som anges i 3 § flottar i en allmän flottled, som har upplåtits till allmänt begagnande (allmän flottning), skall utgöra en flottningsförening. Bestämmelser om flottningsföreningars uppgifter och verksamhet finns i 4 kap. I 75 § finns bestämmelser om att regeringen i vissa fall kan bestämma att den allmänna flottningen skall ombesörjas i annan ordning än genom flottningsförening. Lag (1983:649). 3 § Innehavare av jordbruksfastighet vare icke pliktig att för husbehovsvirke, som han framflottar från egen skog eller från skog, tillhörig den by eller det hemman, dit fastigheten hör, eller vari byn eller hemmanet har del, tillhöra flottningsförening eller erlägga avgifter för flottledens begagnande eller eljest i fråga om husbehovsflottning vara underkastad bestämmelserna i denna lag; dock må dylik flottning ej äga rum på sådant sätt, att därigenom uppstår hinder för den allmänna flottningen eller fara för husbehovsvirkets sammanblandning med det i den allmänna flottningen ingående flottgodset, och vare förty sådan flottande pliktig att i avseende å såväl anmälan om tillämnad flottning som iakttagande av nödiga försiktighetsmått ställa sig till efterrättelse vad länsstyrelsen därutinnan föreskriver. Lag (1977:671). 4 § Allt flottgods som ingår i allmän flottning skall framföras gemensamt (gemensam flottning), om det inte enligt 3 § lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled eller motsvarande äldre bestämmelser för viss flottled har beslutats om flottning utan flottgodsets sammanblandande (separatflottning) eller för särskilt tillfälle flottningsstyrelsen finner att separatflottning kan medges för en viss flottande utan hinder för den gemensamma flottningen. Lag (1983:649). 5 § Utan särskilt lov må de, som ombesörja flottningsarbetet, äga tillträde till stränderna, där sådant är av nöden för skadas avvärjande eller flottgodsets utvältande eller framförande i flottleden. Väg eller stig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka kunna skadas därav, må dock ej tagas, om tillträde till stranden annorledes kan lämpligen beredas. Under pågående flottning vare ock tillåtet att i vattnet hålla tillfälliga led- och stoppbommar, där samfärdseln ej avsevärt hindras därav, så ock att å eller invid stränderna anbringa nödiga bomfästen, stöd eller dylikt eller därtill använda naturföremål. 5 a § Utförandet av de anläggningar och åtgärder som behövs för en allmän flottled skall i samband med beslut om flottledens inrättande eller utvidgning överlämnas åt den som har begärt att flottleden skall inrättas eller utvidgas, om han inte anses olämplig därtill, eller, när även någon annan har anmält sig villig att utföra arbetena, åt den som prövas kunna säkrast och snabbast utföra arbetena. Om staten vill utföra arbetena, har den företrädesrätt. Om annan än sökanden antas, skall han genast betala ersättning till sökanden för de anläggningskostnader som denne har haft. Om det för inrättande eller utvidgning av en allmän flottled krävs att en vattenanläggning eller annan byggnad rivs ut eller ändras, skall arbetena utföras av den som har antagits till anläggare. Om vattenanläggningen eller byggnaden skall ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen mot ersättning för kostnaderna. Lag (1983:649). 5 b § För anläggningskostnaderna har anläggaren rätt till ersättning av de flottande i den ordning som anges i denna lag. Till anläggningskostnader hänförs kostnaderna för utförande av arbeten som avses i 5 a § samt alla andra utgifter för företagets utförande såsom utbetald skadeersättning till sakägare, nödvändiga utgifter för förberedande undersökningar angående företaget, kostnader för handläggningen av ärendet om inrättande eller utvidgning av flottleden samt målet om utförande av flottledsanläggningar, kostnader för tillsyn över arbetet under byggnadstiden jämte annat sådant samt ränta på förlagskapitalet för tiden intill flottledens godkännande. Lag (1983:649). 5 c § Byggnader och anläggningar som har utförts eller övertagits från någon annan för inrättande, utvidgning eller förbättring av en allmän flottled samt fast eller lös egendom som annars har förvärvats för flottleden med betalningsskyldighet för de flottande hör till flottleden och skall anses som allmän egendom. Egendom som hör till en allmän flottled får inte utmätas för annan skuld än sådan för vilken den enligt lag svarar. Lag (1983:649). 2 kap. Om ersättning för flottningsskada 6 § För skada och intrång, som vållas av flottgodset eller genom åtgärd, som i 5 § sägs eller eljest i följd av flottningen (flottningsskada), skall gäldas ersättning med fulla värdet. Vad i denna lag stadgas med avseende å flottningsskada gälle ock beträffande skada och intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för flottleden, i den mån ej ersättning därför blivit i beslut om anläggningen eller åtgärden eller eljest i laga ordning på förhand uppskattad och erlagd. Lag (1983:649). 7 § Om någon i strid mot lag eller givna föreskrifter utför anläggning eller annan anordning i en allmän flottled ska han själv stå för den skada som flottningen orsakar på anordningen. Utför någon anläggning eller anordning i en allmän flottled utan att begära och invänta skyddsbestämmelser enligt andra stycket, ska han själv stå för den skada som flottningen orsakar under tiden. Menar någon som utövat eller avser att utöva vattenverksamhet där en allmän flottled finns, att särskilda anläggningar eller åtgärder till skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de flottande, får han väcka talan mot flottningsföreningen hos mark- och miljödomstolen rörande bestämmelser om erforderliga skyddsanordningar. I fråga om en sådan talan gäller fortfarande bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om stämningsmål. Lag (2010:2000). 8 § De, vilka under året deltagit i allmän flottning å det ställe, där skada timat, äro en för alla och alla för en ansvariga för ersättnings gäldande till den, som lidit skadan, men för ersättning utbekommande har denne att söka flottningsföreningen, vars styrelse har att föra de flottandes talan härutinnan och ombesörja betalningen. Skulle flottningsstyrelse ej finnas hos länsstyrelsen anmäld eller utdömd betalning icke kunna utfås hos flottningsföreningen, må viss flottande sökas med rätt för honom att, i den mån han guldit mera än vad på honom efter hans andel i flottgodset belöper, återkräva beloppet av de övriga flottande. Lag (1977:671). 9 § Ersättningsanspråk mot flottningsförening skall, om och i den mån ersättningen ej blivit på förhand bestämd, anmälas hos flottningsstyrelsen eller dess i 44 § omnämnda ombud före utgången av det kalenderår, då skadan uppkom, vid äventyr, om tiden försittes, att rätt till talan är förlorad, såframt ej ändå före utgången av nämnda tid skadans uppskattning blivit i laga ordning hänskjuten till skiljemän. Har flottning någonstädes pågått efter den 1 augusti må dock i fråga om skada, som vid sådan del av flottleden uppkommit, anmälan, som nu sagts, göras till utgången av nästföljande kalenderår. Anmälan, varom nu är fråga, skall göras i skrift, som tillställes den, hos vilken anmälan skall ske, dock, att hos flottningsstyrelsens ombud i orten anmälan må med laga verkan göras muntlignen. Skriftlig anmälan, som inneslutes i rekommenderat brev, avlämnat på posten inom ovan angivna tid och ställt till mottagarens vanliga adress, skall anses behörigen delgiven. 10 § Varder ej överenskommelse träffad om ersättningen, skall efter syn och uppskattning frågan avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Flottningsförening åligger att varje år å tid, som i reglementet bestämmes, utse skiljeman och ersättare för denne. Där så i reglementet föreskrives, skola för skilda sträckor av flottleden eller för prövning av olika slag av skada utses olika personer. För viss by eller visst annat område utmed flottleden må efter sins emellan träffad överenskommelse strandägare och andra med avseende å dem vidkommande flottningsskada med laga verkan på förhand utse gemensam skiljeman och ersättare för denne samt om valet underrätta flott ningsstyrelsen. De för flottningsförening utsedda skiljemännens och ersättarnes namn och adresser skola varje år inom i reglementet angiven tid anmälas hos länsstyrelsen för införande i förteckning som i 76 a § sägs. Lag (1977:671). 11 § Skiljemannaåtgärd, som i 10 § sägs, må påkallas av envar av parterna. Sådant påkallande sker medelst framställning till motparten eller skiljeman, som denne må hava utsett på förhand. Har flottningsförening underlåtit att utse skiljeman och vederbörligen anmäla valet, eller har annan part, för vilken skiljeman ej blivit på förhand utsedd, ej inom tio dagar efter skiljemannaåtgärdens påkallande tillkännagivit sitt val av skiljeman, eller kan ej enighet vinnas om valet av den tredje, skall skiljeman utses av domaren i orten. Tiden för syns hållande bestämmes av skiljemännen med iakttagande av att, där ej skadan är av beskaffenhet att böra skyndsamt uppskattas, synen såvitt möjligt bör företagas efter det flottningen avslutats och i sammanhang med övriga skadors uppskattande. Har, sedan skiljemannaåtgärd påkallats, skiljedom ej meddelats inom etthundraåttio dagar därefter, vare part oförhindrad draga tvisten under prövning av allmän underrätt i den ort, där skadan skett. Skiljedom, som meddelas senare än nu sagts, vare utan verkan, såframt ej parterna överenskomma att åtnöjas därmed. 12 § Varder dömt till ersättning, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas att efter vad skäligt prövas gälda såväl kostnaden för skiljemannaförrättningen som motpartens utgifter å saken; dock att där ersättningen ej sättes högre än den ersättningtsskyldige före förrättningen bjudit, envar skall stånda sina kostnader och vardera gälda halva förrättningskostnaden. Ogillas ersättningsyrkande, men finnes den, som framställt kravet ej hava saknat fog därför, var ock lag som sist sagts; eljest gälde han all förrättningskostnad och motpartens utgifter å saken. Vad de flesta skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten är missnöjd därmed, gå i verkställighet, där ej rätten eller överexekutor förordnar annorlunda; den av parterna, som ej nöjes med skiljedom, dock ej förment att draga tvisten under domstols prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljedomen tillställdes honom. Skiljedomen skall avfattas skriftligt och däri lämnas tydlig hänvisning om, vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning. Rätt domstol för upptagande av tvist, som nu sagts, vare allmän underrätt i den ort, där skadan skett. 13 § Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan genom uppskattning på förhand utrönas, ska, om ersättningstagaren påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan anses skäligt. Bestämmelserna om betalning av ersättning samt länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap. vattenlagen (1983:291) ska fortfarande tillämpas i fråga om ersättning för flottningsskada som på förhand har bestämts att utgå på en gång. I beslutet om ersättning ska skiljemännen ange om nedsättning av ersättningsbeloppet ska ske. Ett beslut varigenom ersättning bestäms på förhand gäller, sedan det har vunnit laga kraft, även mot framtida ägare och innehavare av fastigheter som berörs av beslutet. Har genom beslut enligt denna lag eller enligt 9 kap. 3 § andra stycket vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser ersättning för skada eller intrång fastställts att utgå med årliga belopp, utgör den omständigheten att beslutet härom har vunnit laga kraft inte hinder för mark- och miljödomstolen att i samband med beslut om nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter för flottleden, eller senare efter talan i den ordning som enligt vattenlagen gäller för stämningsmål, meddela sådana ändrade bestämmelser om ersättningen och sättet för betalning som föranleds av de ändrade förhållandena. Lag (2010:2000). 3 kap. Om avgörande av vissa frågor rörande allmän flottleds upplåtande och begagnande 14 § När en allmän flottled har inrättats eller utvidgats skall länsstyrelsen upprätta förslag till bestämmelser för flottleden. Förslaget skall ange 1. vilka allmänna grunder som bör tillämpas när särskilda slag av flottgods enligt 29 § jämförs med varandra vid fördelning av kostnader, 2. inom vilken tid och mot vilken ränta anläggningskostnader enligt 30 § bör återbetalas till anläggare eller annan som har anläggares rätt, sedan hänsyn tagits till den beräknade virkesåtgången inom varje flottledsdistrikt, 3. hur taxan för flottledsavgifter bör utarbetas med ledning av de nämnda omständigheterna. Kungörelse om förslaget skall införas i ortstidning och innehålla en upplysning om att den som vill yttra sig över förslaget skall framställa skriftliga erinringar i saken inom viss tid. Om det är nödvändigt att sakägarna hörs ytterligare, skall de kallas till sammanträde inför länsstyrelsen eller, när det är fråga om en mindre flottled och det i övrigt är lämpligt, inför en tjänsteman vid länsstyrelsen. Kungörelse om sådant sammanträde skall senast tio dagar före sammanträdet införas i ortstidning. Anläggaren av flottleden skall särskilt kallas till sammanträdet. Länsstyrelsen skall därefter så snart som möjligt avgöra angivna frågor i enlighet med 29 och 30 §§. Lag (1983:649): 15 § Väckes hos länsstyrelsen beträffande befintlig flottled fråga om nya eller ändrade bestämmelser i de hänseenden, som i 29 och 30 §§ sägs, gälle angående sådant ärendes handläggning i tillämpliga delar vad i 14 § stadgats, dock att sammanträde med sakägarna alltid skall hållas, där ej frågan endast rörer fastställande eller jämkning av amorteringsplan samt flottningsföreningen och förlagsgivaren annorledes blivit i saken hörda. Av äldra beslut vara länsstyrelsen ej förhindrad att meddela ny eller ändrad bestämmelse i ämne, varom nyss förmälts; dock att fastställd amorteringsplan ej må rubbas i vidare måm än som överensstämmer med stadgandena i 31 §. Lag (1977:671). 16 § Sedan de arbeten som har föreskrivits för den allmänna flottleden har besiktats och godkänts, skall länsstyrelsen meddela beslut om storleken av de anläggningskostnader som enligt 5 b § skall betalas av de flottande. När länsstyrelsen dessutom har meddelat beslut enligt 14 § och fastställt reglemente för flottningsförening, skall länsstyrelsen genom särskilt beslut upplåta flottleden till allmänt begagnande. Ej må flottning idkas i allmän flottled, förrän den blivit till allmänt begagnande upplåten; dock att rätt till interimsflottning, efter ty nedan sägs, må kunna av länsstyrelsen i vissa fall dessförinnan medgivas. Lag (1983:649). 17 § Har enligt laga kraft vunnet beslut förordnats om allmän flottleds inrättande och kan, ändå att i beslutet föreskrivna åtgärder icke vidtagits, flottning ske utan väsentligt men för strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare eller andra samt utan betydligare hinder för föreskrivna flottledsarbetens utförande, må i avbidan på flottledens upplåtande till allmänt begagnande tillstånd till interimsflottning kunna efter särskild ansökan medgivas den, som förut enskilt flottat därstädes, så ock annan, som visas genom uppehåll med flottningen komma att lida avsevärd förlust. Ansökan om interimsflottning ges in till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall inhämta yttrande över ansökningen från anläggaren av flottleden samt, om ärendet inte är av brådskande natur och det i övrigt kan anses behövligt, på lämpligt sätt bereda strandägare och andra vilkas rätt kan beröras tillfälle att inom viss kort tid yttra sig över ansökningen. Lag (1983:649). 18 § Tillstånd till interimsflottning får av länsstyrelsen meddelas i den omfattning, som med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes lämplig, dock ej för längre tid än ett år i sänder. Länsstyrelsen skall föreskriva de villkor för flottningen som behövs för varje fall med iakttagande av dels att de allmänna bestämmelser som har meddelats för flottledens nyttjande till allmän flottning blir gällande i tillämpliga delar för interimsflottningen, dels att de interimsflottande förpliktas att för sitt flottgods erlägga flottledsavgifter till samma belopp, som beräknas böra utgå, sedan flottleden upplåtits till allmänt begagnande. Interimsflottande bör tillika erinras om honom åliggande skyldighet att ersätta ej mindre strandägare och andra uppkommande flottningsskada än även anläggaren av den allmänna flottleden all genom flottningen förorsakad kostnad för underhåll av flottledsbyggnader, som må vara utförda; och skall vad i 8 samt 10--12 §§ stadgas med avseende å ersättning för flottningsskada i tillämpliga delar gälla även beträffande ersättning av interimsflottande för flottningsskada och för flottledsbyggnaders underhåll. Där omständigheterna sådant påkalla, bör ock föreskrivas, att interimsflottande, innan flottningen vidtager, skall ställa fullgod säkerhet för avgifter och skadestånd, som nu sagts. Vid tillstånds meddelande varde tillsett, att bland flera sökande ingen erhåller obehörig fördel framför annan. Lag (1983:649). 19 § Beslut, varigenom tillstånd till interimsflottning meddelas, må, ändå att ändring däri sökes, gå i verkställighet. Om beslutet varde på sökandens bekostnad kungörelse genast införd i ortstidning. Utan hinder därav att beslutet vunnit laga kraft eller gått i verkställighet, må länsstyrelsen när anledning därtill förekommer, efter interimsflottandes hörande föreskriva nya villkor för flottningen eller erforderliga inskränkningar däri eller ock återkalla det meddelade tillståndet. Lag (1977:671). 20 § Vid meddelande av tillstånd till interimsflottning förordne länsstyrelsen syssloman att med den befogenhet, som i 33 § 1 mom. andra stycket tillerkännes flottningsstyrelse, av de flottande uttaga de i 18 § omförmälda flottledsavgifter och att i övrigt tillse, att föreskrivna villkor iakttagas vid flottningen. Till syssloman, som nu sagts, skall förordnas lämplig och vederhäftig person eller ock flottningsstyrelse för annan uppströms eller nedströms belägen allmän flottled; och njute sysslomannen arvode av de flottande med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. Flottledsavgifter, som uppbärs av sysslomannen, skall göras räntebärande genom att insättas på bank. Det åligger sysslomannen att, sedan flottleden har upplåtits till allmänt begagnande och en flottningsförening har bildats, till flottningsstyrelsen redovisa vad han har uppburit jämte upplupen ränta. Om frågan om allmän flottled förfaller, skall redovisning lämnas till länsstyrelsen som förfar med medlen på sätt stadgas i 82 § första stycket. Dock har ägare av enskilda flottledsbyggnader rätt att av influtna avgifter erhålla vad som belöper på nämnda byggnader samt, om han inte är anläggare, vad han därutöver själv kan ha erlagt i avgifter. Lag (1983:649). 21 § I fråga om vatten där allmän flottled inte finns, men flottning ändå har bedrivits i flera år, skall följande gälla om förhållandena ändras så att rätten till flottningen inte längre kan utövas utan oskäliga kostnader. Har ansökan om inrättande av allmän flottled i vattenområdet inkommit, men beslut därom ännu inte meddelats, får länsstyrelsen medge sökanden rätt till interimsflottning, om flottningens avstannande skulle medföra synnerligen betydande förluster för honom. I sådana ärenden gäller 17--20 §§. I fall som nu har nämnts får dock tillstånd till interimsflottning endast meddelas om sökanden ställer fullgod säkerhet dels för avgifter och skadestånd enligt 18 §, dels med visst belopp, motsvarande virkets värde, för att flottledsarbetet utförs på ett riktigt sätt, om sökanden antas till anläggare. Lag (1983:649). 22 § Har i beslut om allmän flottleds inrättande eller sedermera föreskrivits, att flottning i flottleden skall till viss tid av året inskränkas, äge länsstyrelsen, där för visst fall under pågående flottning yppas behov av tidens utsträckande, på ansökan lämna tillstånd därtill antingen beträffande flottleden i dess helhet eller med avseende å viss del därav. Om arbeten av större omfattning skall utföras för att utvidga eller förbättra en allmän flottled och det är nödvändigt att flottningen härunder begränsas eller inställs, får länsstyrelsen på begäran meddela bestämmelser om detta för tiden till dess arbetena har fullbordats och godkänts. Lag (1983:649). 4 kap. Om flottningsföreningar Om flottningsförenings uppgift och verksamhet 23 § I flottningsförening har att i enlighet med denna lag ombesörja den allmänna flottningen, handhava och vidmakthålla flottleden jämte dess tillhörigheter samt uppbära och redovisa de för flottledens nyttjande stadgade flottledsavgifter. Ej må flottningsförening utöva verksamhet som är främmande för det ändamål, föreningen sålunda har att fullfölja. 24 § Flottningsförening må ej förvärva fast egendom annorledes än för flottledens räkning eller i andra fall än: 1. där det tarvas för utförande av anläggning eller åtgärd för flottleden eller för flottningens ändamålsenliga ordnande; 2. där förvärvande av visst område finnes önskvärt för nedbringande av skadeersättning; 3. där fastighet skall användas för anordnande av nödiga kontors- eller verkstadslokaler eller bostäder åt flottningschef, kontors-, flottnings- och annan personal. Prövningen, huruvida efter ty nu sagts förvärv av fast egendom må anses tillåtet, ankomme på länsstyrelsen i det eller de län, där flottleden framgår. Lag (1977:;671). 25 § Allmän flottled tillhörig egendom må ej för gäld pantsättas; dock att länsstyrelsen äger, där sådant prövas ändamålsenligt, för visst fall medgiva flottningsförening att med inteckning för gäld belasta fastighet, som i 24 § 3 omförmäles. Fast egendom må ej utan länsstyrelsens tillstånd avyttras; för flottningen behövliga byggnader och anläggningar må ej avhändas flottleden. Har flottningsförening för ändamål, som i 24 § sägs, förvärvat större fastighetsområde än behovet kräver eller finnes eljest fast egendom icke vara för flottleden eller flottningen behövlig, åligger det föreningen att, så snart det kan ske utan förlust, avyttra vad lämpligen kan undvaras. Behållningen av medel som inflyta för flottleden tillhörig egendom, må ej förbrukas till gäldande av årets löpande utgifter utan skola användas såsom kapitaltillskott till fond, varom i 32 § andra stycket förmäles, eller avsättas till en särskild fond för sådana återställningsåtgärder som angivas i 82 §. När särskilda skäl föreligga, äger länsstyrelsen förordna att behållningen må användas såsom kapitaltillskott till fond, som angives i 32 § första stycket, eller eljest till framtida båtnad för flottleden. Lag (1977:671). 26 § Har flottningsförening något år att vidkännas kostnad, som efter ty i 30 § stadgas må fördelas å flera år att av de flottande gäldas enligt viss amorteringsplan, må föreningen där ej kostnader förskjutes av årets flottande, med förlagsgivare träffa avtal om konstnadens förskjutande medelst förlagslån med rätt för förlagsgivaren att uppbära de för kostnadens återgäldande stadgade amorteringsavgifter. Till belopp och under villkor, som bestämts i reglementet eller av flottningsstämma, äge flottningsstyrelsen för föreningens löpande behov upptaga tillfälligt lån. För gäldande av sådant lån svare allenast de, som flotta det år, för vars utgifters täckande skulden göres. 27 § Med de inskränkningar och under de villkor, som kunna vara bestämda i reglementet, må med bindande verkan jämväl för kommande års flottande beslut fattas eller avtal träffas om flottningschefs, annan tjänstemans ävensom arbetares anställande för flera år, om deras avlöningsförmåner samt om pensioner, olycksfall- och sjukdomsunderstöd och dylikt åt dem eller deras anhöriga. Vill någon vinna visshet, att beslut eller avtal, som nu sagts, icke må kunna klandras av skäl, som i 62 § sägs, söke länsstyrelsens stadfästelse därå. Å sålunda stadfast beslut eller avtal äge stadgandet i 62 § ej tillämpning. Flottningsförening äge ock ingå avtal, gällande för flere år, med strandägare och andra rörande ersättning för flottningsskada, om strandarrenden, om flottningsarbetets utförande på ackord och annat dylikt. Lag (1977:671). 28 § I flottningsförenings räkenskaper skola föreningens utgifter sammanföras under nedannämnda huvudgrupper: 1. Flottledsutgifter, omfattande kostnader, som skola återgäldas till anläggare eller annan, vilken njuter anläggares rätt, eller eljest utgives för flottledens utvidgande eller förbättrande, så ock kostnader för förvärvande av fast egendom, allt i den mån ej kostnaderna göras eller egendomen förvärvas för tillgodoseende av ändamål, som under 4, 5 eller 6 omförmäles; 2. Underhållsutgifter, omfattande kostnader för vidmakthållande av flottleden och av densamma tillhörig egendom, i den mån kostnaderna ej skola hänföras till de under 4, 5 eller 6 omförmälda utgifter; 3. Utflottningsutgifter, omfattande all arbets- och annan kostnad för virkets framskaffande i flottleden, strandarrenden, bom- och dammavgifter, ersättning för flottningsskada, som icke skall hänföras till 4, samt andra utgifter för liknande ändamål; 4. Sorteringsutgifter, omfattande kostnader för skiljeanordningars inrättande och vidmakthållande, för virkets insamlande och urskiljande vid skiljeställe, för anskaffande och vidmakthållande av redskap och materiel för skiljningen, så ock för ersättande av skada genom anläggning för skiljningen eller i följd av skiljningsarbetet; 5. Inventarieutgifter, omfattande kostnader för anskaffande och vidmakthållande av redskap och materiel för utflottningen; 6. Förvaltningsutgifter, omfattande kostnader för kontorshållning, bokföring, styrelse- och revisorsarvoden, flottningschefs och kontorspersonals avlöning samt för pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och övriga allmänna omkostnader; 7. Separatutgifter, omfattande kostnader av icke gemensam art, såsom för utvältning av flottgodset, separatflottning, avskilt virkes buntning, flottläggning eller transporterande, inbärgande nedanför skiljeställe av vinddrivet eller spillt virke och dylikt. Har till rättvis fördelning av flottleds- och underhållsutgifter flottleden indelats i flottledsdistrikt, skall räkenskaperna över de nämnda utgifterna föras särskilt för varje distrikt. Detsamma gäller utflottningsutgifter, om flottleden har indelats i utflottningsdistrikt. Om en flottledsanläggning inom ett visst distrikt blir till nytta för flottningen även inom andra flottledsdistrikt, får länsstyrelsen eller, där anläggningen utförts utan tillstånd, flottningsstämma besluta att anläggningskostnaden skall fördelas på dessa distrikt alltefter den nytta de har av anläggningen. Lag (1983:649). 29 § För de flottandes inbördes delaktighet i olika slag av utgifter skall i den ordning, som i 14 och 15 §§ sägs, länsstyrelsen fastställa allmänna grunder, varefter skolda slag av flottgods böra vid kostnaders fördelning jämföras med varandra; och skall därvid iakttagas: att grunderna för delaktighet i flottleds och underhållsutgifter bestämmas med hänsyn till vad som finnes skäligt och lämpligt för främjande av en god skogshushållning; och att övriga utgifter varda fördelade efter den större eller mindre svårighet, de särskilda flottgodsslagen orsaka vid flottningen eller sorteringen; dock att jämkning i tillämpningen av denna fördelningsgrund beträffande smärre virkesdimensioner eller beträffande virke, som flottas lång väg, må äga rum, om sådant kan ske utan påvisbar ökning av kostnaden för annat virke. Vidare skall iakttagas: att kostnader, hänförliga till visst flottleds, eller utflottningsdistrikt fördelas allenast å flottgods, som å sådant distrikt framflottats; samt att i sorteringsutgifter skola deltaga beträffande varje skiljeställe, efter vad skäligt prövas, ej mindre de flottande, vilkas flottgods där avskiljes, än även ägare av det flottgods, som vidare framflottas; skolande vid sådan prövning särskild hänsyn tagas å ena sidan till skiljeställets betydelse för orten och dess skogshushållning ävensom till den båtnad genom minskning i slutliga sorteringskostnaden, som till följd av det utsorterade virkets avskiljande ur flottleden beredes dem, vilkas virke vidare framflottas, samt å andra sidan därtill, att särskilt höga kostnader må vara förenade med skiljeställes hållande därstädes vållas flottande, som nyss sagts; där på grund av lokala förhållanden skiljningen å viss plats verkställes vid skilda sorteringsverk, som stå i beroende av varandra, må dessa i nu nämnt avseende anses som ett skiljeställe. Separatutgifter fördelas på allenast de flottande, vilkas flottgods föranlett kostnaderna i fråga; separatflottande vare fri från deltagande i arbetskostnaden för den gemensamma flottningen. Där all flottning bedrives separat, må kostnaden för virkets framskaffande fördelas å samtliga flottande. Lag (1977:671). 30 § Där kostnader, som hänföras till flottledsutgifter, finnas vara så betydande, att, om de lades å allenast ett års flottning, denna skulle därigenom oskäligt betingas, förordne länsstyrelsen i den ordning, som i 14 och 15 §§ sägs, att sådana kostnader skola gäldas genom amortering under flera, högst tjugu år, medelst vissa avgifter å flottgodset (flottledsavgifter), så avvägda, att beloppet jämte ränta å vad oguldet innestår skäligen kan antagas bliva därmed under den beräknade tiden till fullo guldet; och varde räntan därvid så bestämd, att den motsvarar den räntefot, mot vilken beloppet skäligen må antagas kunna upplånas, med tillägg, där så finnes nödigt, av en riskpremie intill två procent. Vad nu stadgats beträffande flottledsutgifter gälle ock med avseende å kostnader, hänförliga till underhålls-, sorterings-, inventarie- eller förvaltningsutgifter av sådan beskaffenhet, att jämväl kommande års flottande därav hämta väsentlig fördel. Under ovan stadgad förutsättning äge ock flottningsförening utan inhämtande av länsstyrelsens besked besluta amortering under högst tre flottningsår av kostnader, som ovan sagts. Fastställda avgifter må ej uppbäras för längre tid än till dess det belopp, varom fråga är, jämte ränta blivit till fullo guldet. Lag (1977:671). 31 § Visar sig, sedan plan för amortering blivit av länsstyrelsen fastställd, att ändring av de bestämda avgifterna eller annan jämkning i villkoren erfordras, må, såvitt förlagsgivares rätt ej därigenom försämras, länsstyrelsen på ansökan efter dennes hörande förordna om sådan jämkning. Har vid den beräknade betalningstidens utgång kostnaden ännu icke blivit till fullo gulden, må länsstyrelsen på ansökan bevilja utsträckt tid för dess gäldande; dock må härvid beträffande anläggning som med amorteringen avses, i intet fall till amortering upptagas större belopp av den ursprungliga kostnaden än som motsvarar dåvarande värdet av anläggningen. För utrönande av detta värde må länsstyrelsen förordna om nödig utredning. Lag (1977:671). 32 § På ansökan av flottningsförening eller med dess begivande äge länsstyrelsen för en tid varje gång av högst tio år förordna, att till utjämnande av underhållsutgifterna viss årsavgift skall distriktsvis utgå för varje flottgodsenhet. I den mån avgifterna för ett år icke åtgå till gäldande av samma års underhållsutgifter, skola de ingå till en fond, benämnd underhållsfond. I enahanda ordning må ock kunna förordnas om upptagande av bestämda årsavgifter för bildande av understödsfonder till utjämnande av olika års utgifter för pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och dylikt åt flottningschef, annan tjänsteman eller arbetare ävensom deras anhöriga. För återställningsåtgärder kan bildas särskild fond enligt 25 § tredje stycket. För förvaltningen av fond, som sagts i första eller andra stycket, skall länsstyrelsen fastställa reglementariska bestämmelser, utmärkande förutom annat, under vilka förhållanden och till vilket beloopp fondens medel må tagas i anspråk till gäldande av kostnader av angivet slag. Fonds medel skola hållas avskilda från övriga av föreningen omhänderhavda tillgångar och må icke användas eller tagas i mät för annat ändamål än sådant, för vars tillgodoseende fonden bildats. Lag (1977:671). 33 § 1 mom. Till bestridande av föreningens utgifter är envar, som deltager i den allmänna flottningen, pliktig att årligen å tider, som angivas i reglementet, tillskjuta nödigt förlag, samt, om förlaget ej förslår till täckande av de utgifter, som skola läggas å årets flottning, fylla bristen. Längd för uttaxering av dylikt förlag skall av flottningsstyrelsen årligen uppgöras med ledning av de enligt 66 § avgivna uppgifter. Försummar flottande att erlägga infordrat tillskott, äger styrelsen till säkerhet därför hålla hans flottgods kvar och efter tillsägelse till den flottande låta å offentlig auktion sälja så mycket därav, att beloppet täckes. Förlag må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål än täckande av föreningens utgifter för det år, för vilket förlaget lämnats; uppstår överskott, skall det återbäras. 33 § 2 mom. Har i mål, som angår något föregående års flottande, betalningsskyldighet blivit föreningen ålagd, vare styrelsen pliktig att utan dröjsmål uttaxera beloppet å sagda flottande enligt grunderna för deras delaktighet i det årets utgifter. Över uttaxeringen skall längd upprättas med angivande av vad å varje flottande belöper samt tiden för inbetalningen, och vare längden framlagd till granskning vid särskild sammanträde med de flottande, som uttaxeringen avser. Förmenar flottande, att den i längden verkställda fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik klandertalan väckes, vare flottande pliktig att å föreskriven tid inbetala å honom belöpande bidrag vid äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må hos honom utsökas i enahanda ordning, som om betalningsskyldighet vore honom genom laga kraftägande dom ålagd. Finnes flottande sakna tillgångar till utsökta beloppets gäldande, varde vad som brister uttaget hos övriga medflottande i enlighet med grundera för deras delaktighet. Om reglemente 34 § För flottningsförening skall finnas reglemente, som länsstyrelsen efter prövning av därtill avgivet förslag fastställer. Flottningsförenings reglemente skall angiva: 1. föreningens benämning; 2. den eller de allmänna flottleder, som med föreningens verksamhet avses; 3. den ort inom riket, invid eller i närheten av flottleden, där flottningsstyrelsen skall hava sitt säte; 4. huru styrelsen skall, såvitt på föreningens val ankommer, sammansättas; 5. antalet revisorer, som av föreningen skola utses; 6. tiden för räkenskapsavslutning; 7. antalet ordinarie flottningsstämmor årligen samt tiden för desammas hållande; 8. det sätt, varpå kallelse till stämma skall ske och andra meddelanden bringas till de flottandes kännedom, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 9. den begränsning av flottandes rösträtt, som skall äga rum; 10. inom vilken tid föreningen, efter ty i 10 § stadgas, varje år skall utse skiljeman och ersättare för honom så ock inom vilken tid på förhand utsedda skiljemäns och ersättares ävensom i 44 § omförmälda ombuds namn och adresser skola anmälas hos länsstyrelsen; 11. tiden för flottningsförlagets inbetalande; 12. närmare föreskrifter om vad den, som ämnar deltaga i allmän flottning, har att iakttaga jämlikt 66 §; 13. vad husbehovsflottande har att ställa sig till efterrättelse i avseende å såväl anmälan om tillämnad flottning som iakttagande av nödiga försiktighetsmått; 14. den tid, efter vars förlopp rätten till timmermärke, som lämnats utan användning, skall vara förlorad. Ej må i reglemente intagas bestämmelser, som finnes stridande mot denna eller annan lags föreskrifter. Lag (1977:671). 35 § Om uppgörande av förslag till reglemente föranstalte de, som ärna begagna flottleden; och låte länsstyrelsen däröver höra skogsägare och andra, som av frågan äro intresserade, å sammanträde, som länsstyrelsen kungör i ortstidning och låter hålla. Utan hinder av besvär mot beslut, varigenom reglemente första gången fastställes för flottningsförening, må reglementet tillämpas, intill dess i anledning av besvären annorlunda må förordnas. Lag (1977:671). 36 § Av flottningsförening beslutad ändring i reglementet vare ej gällande, med mindre den varder av länsstyrelsen fastställd. Över inkommet ändringsförslag låte länsstyrelsen, innan fastställelse meddelas, höra skogsägare och andra vederbörande i den ordning, som i 35 § första stycket stadgas; och skall, där ändringsförslag framställts av annan än flottningsföreningen, denna tillika lämnas tillfälle att å flottningsstämma yttra sig däröver. Lag (1977:671). 37 § Fastställt reglemente skall genom föreningens försorg mångfaldigas i tryck och vid begäran hållas skogsägare och flottande tillhanda. Lag (1983:649). Om flottningsstyrelse och flottningschef 38 § för flottningsförening skall finnas en styrelse (flottningsstyrelse). Styrelse äge i enlighet med vad i denna lag är stadgat förvalta föreningens angelägenheten. 39 § Styrelsen väljes å flottningsstämma. Av 40 och 40 a §§ följer dock att styrelseledamot kan utses på annat sätt. Till styrelseledamot må utses annan person än flottande. Ledamot av styrelsen skall vara bosatt här i landet, där ej för särskilt fall regeringen medgiver undantag. Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom. Avgår av föreningen vald styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej ersättare, åligger det övriga styrelseledamöter, såframt styrelsen ej är beslutför med kvarstående ledamöter eller enligt reglementet fulltalig styrelse alltid skall förefinnas, att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot. Lag (2002:335). 40 § Länsstyrelsen i det eller de län, där flottleden framgår, äge, där det för tillgodoseende av ortens skogshushållning eller andra allmänna intressen finnes önskvärt, för viss tid utse lämplig person att utöver det i flottningsförenings reglemente angivna antal styrelse ledamöter vara ledamot av styrelsen med samma befogenhet som dessa att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter och med samma ansvar för styrelsens åtgärder. Till sådan styrelseledamot skall utses någon med skogs- och flottningsförhållandena i orten förtrogen person som ej själv deltagaer i flottningen eller är anställd i flottandes enskilda tjänst; och njute denne av föreningen arvode, vars belopp bestämmes av länsstyrelsen Lag (1977:671). 40 a § I fråga om flottningsförening skall lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda gälla i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 17 § samma lag skall även tillämpas, om olägenhet som där sägs skulle uppkomma genom att styrelserepresentation för de anställda införs i flottningsförening där länsstyrelsen har utsett styrelseledamot enligt 40 §. I anmälan om styrelsens sammansättning enligt 41 § skall anges om arbetstagarrepresentant har utsetts. Arbetstagarrepresentants namn och adress skall införas i förteckning som anges i 76 a §. Lag (1987:1259). 41 § När styrelseledamot utsetts å flottningsstämma, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen i varje län, där flottleden framgår, för införande av den valdes namn och adress i förteckning som i 76 a § sägs. Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker valet. Angående styrelseledamot, som jämlikt stadgandet i 40 § blivit av länsstyrelsen utsedd, skall ock anteckning på sätt nu sagts göras. Saknar flottningsförening anmäld, behörig styrelse, äge länsstyrelsen i det län, där styrelsen skall hava sitt säte, på yrkande av rättsägare förordna syssloman att med samma befogenhet, som tillkommer flottningsstyrelse, företräda föreningen eller flottleden i det ärende, varom fråga kan vara. Förordnande av syssloman skall antecknas i förteckning som i första stycket sägs. Lag (1977:671). 42 § Styrelsen äge att själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å föreningens vägnar än även inför domstol och andra myndigheter företräda föreningen; dock att där mot föreningen föres talan, som rör något föregående års flottande, dessa äro berättigade att själva eller genom ombud, utsett å flottningsstämma med samma års flottande, bevaka sin talan i målet. I brottmål, som angår flottgodset äge styrelsen föra målsägandetalan för sådan flottande, som ej själv för talan i målet. Insskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen, vare, i den mån ej annat följer av vad i denna lag eller reglementet stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindrte han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen. 43 § Den allmänna flottningen jämte virkets avskiljande ur flottleden till de särskilda flottande ävensom flottledens skötsel åligger styrelsen och under dess inseende en av flottningsstämman utsedd flottningschef; dem åligger tillse att det allmännas intresse av flottledens vidmakthållande behörigen tillgodoses, att flottningen ombesörjes på ändamålsenligaste sätt och att icke oberättigad förmån beredes någon flottande framför annan; ställe sig ock till efterrättelse i reglementet givna föreskrifter så ock de föreskrifter, som av flottningsstämma eller, såvitt rör flottningschef, av styrelsem meddelas, där de ej äro stridande mot lag eller författning eller mot föreningens reglemente. 44 § Styrelsen ska för varje domkrets där flottleden framgår utse minst ett ombud som strandägare och andra kan vända sig till med anmälningar enligt 9 § och andra framställningar som gäller flottleden och flottningen i den. Ombudet ska vara bosatt inom orten och hans eller hennes namn och adress ska årligen, inom den tid som bestäms i reglementet, anmälas hos länsstyrelsen för att införas i den förteckning som anges i 76 a §. Lag (2018:413). 45 § Där ej annorlunda är bestämt i reglementet, vare styrelsen beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande och gälle såsom styrelsens beslut den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas. Flottningschefen varde alltid kallad till sammanträde samt äge där deltaga uti överläggningen och till protokollet få sin mening antecknad. Ledamot av styrelsen eller flottningschef äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandlling av fråga om avtal mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, flottningschefen eller tredje man. 46 § Vill styrelsen kära till föreningen, kalle styrelsen de flottande till flottningsstämma för val av ombud att i den tvist föra föreningens talan. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman. Lag (1970:441). 47 § Över styrelsens förvaltning och föreningens verksamhet skall styrelsen med iakttagande av föreskrifterna i 28 § låta föra ordentliga räkenskaper, som för varje räkenskapsår avslutas och vari föreningens utgifter fördelas mellan de flottande enligt de av länsstyrelsen fastställda grunder. Minst en månad eller den kortare tid, som må vara bestämd i reglementet, före den flottningsstämma, där revisorernas berättelse skall framläggas, avlämne styrelsen till revisorerna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse. Inom tid, som nyss sagts, skall ock styrelsen tillställa en var flottande bestyrkt räkenskapsutdrag, utvisande dennes mellanhavande med föreningen vid räkenskapsårets slut. Lag (1977:671). 48 § Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller föreningens reglemente eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda flottleden förlust eller flottningsföreningens skada, svare därför en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för den skada som genom överträdelse av denna lag eller föreningens reglemente tillskyndas tredje man. 49 § Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot äge motsvarande tillämpning å ersättare för sådan ledamot. Har ersättare utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet, att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan verkan mot envar, som ej visas hava ägt kännedom därom. Om revision 50 § Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas av två eller flera revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen i det län, där styrelsen har sitt säte, och den eller de övriga å den flottningsstämma, där styrelsen väljes. Till revisor må ej utses den, som är i föreningens eller styrelseledamots tjänst. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsetts honom. Avgår av föreningen vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej ersättare, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Avgår revisor, som av länsstyrelsen utsetts, skall anmälan därom genast göras hos nämnda myndighet. Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning av föreningen med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. Lag (1977:671). 51 § Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera alla de penningsmedel och övriga tillgångar, som styrelsen för flottledens eller de flottandes räkning omhänderhar, samt granska föreningens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen eller flottningschefen förvägras. Vid fullgörandet av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av föreningen meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot föreningens reglemente. Revisorerna skola över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som efter det styrelsen lämnats tillfälle taga del av densamma, framlägges å flottningsstämma jämte styrelsens förvaltningsberättelse. Angående revisorers befogenhet att påfordra sammankallande av extra flottningsstämma stadgas i 58 §. 52 § Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling, som framlägges å flottningsstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, föreningen ansvarig för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en. Om flottningsstämma 53 § Flottandes rätt att deltaga i handhavandet av flottningsförenings angelägenheter utövas å flottningsstämma. Där äge envar, som anmält virke till flottning under eget inregistrerat märke, rösträtt i enlighet med vad i 55 § sägs. Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad såluinda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilkan han är ansvarigt, eller i val av revisor. 54 § Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje flottningsstämma själv ordförande att leda förhandlingarna, och tillkommer därvid varje röstande en röst. Å stämman skall upprättas och till godkännande framläggas en förteckning över närvarande flottande och ombud för flottande med uppgift å den rösträtt, som tillkommer en var av dem. Sedan denna förteckning, som skall tjäna till röstlängd vid stämman, godkänts, lände densamma till efterrättelse å stämman, dock att, där stämman uppskjutes till senare dag än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fortsatta stämman. Vid ordinarie stämma, som i 57 § omförmäles, skola upprättas två särskilda röstlängder, en för det gångna flottningsåret och en för det nya. Över beslut, som å stämman fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å stämman närvarande röstägande. Senast fyra veckor efter stämman skall protokollet vara tillgängligt för de flottande. 55 § Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och fattande av beslut å flottningsstämma gälle: att flottande äger deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter endast såvitt angår det år, varunder han deltager eller deltagit i flottningen; att med de begränsningar, som äro bestämda i reglementet, rösträtt tillkommer varje flottande i förhållande till beloppet av det förlag, han enligt upprättad uttaxeringslängd tillskjutit eller har att tillskjuta till bestridande av föreningens gemensamma utgifter; att flottande, som icke inbetalat förlag, förfallet till betalning tidigare än fjorton dagar före stämman, är förlustig sin rösträtt, intill dess inbetalningen fullgöres; att frånvarande flottandes rösträtt må utövas genom ombud; att såsom föreningens beslust gäller den mening, för vilken de flesta rösterna avgivas; att vid lika röstetal val avgöres genom lottning men i andra frågor den mening gäller, som biträdes av de flesta röstande, eller, om jämväl antalet röstande är lika, av stämmans ordförande. 56 § Flottningsstämma skall, såframt ej annat blivit i reglementet eller för visst fall av flottningsstämma bestämt, sammanträda å den ort inom flottledsområdet, som av styrelsen bestämmes. Styrelsen har att, på sätt reglementet föreskriver, kalla de flottande till flottningsstämma. Där enligt bestämmelse i reglementet för giltighet av beslut erfordras, att det fattas å två på varandra följande stämmor, må kallelse till andra stämman ej ske, innan den första hållits. Under minst en vecka närmast före flottningsstämma skall förteckning över de ärenden, som därvid skola förekomma, genom styrelsens försorg hållas tillgänglig för de flottande ävensom ofördröjligen översändas till flottande, som med uppgivande av postadress anhåller därom. Skall å stämman förekomma ärende, innefattande förslag till ändring av reglementet, varde den föreslagna ändringen till sitt huvudsakliga innehåll angiven i förteckningen. Ärende, som ej varit upptaget å förteckningen, må ej vid stämman företagas till avgörande, där ej enligt lag eller reglementet skall förekomma å stämman eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende. Flottande vare berättigad att få ärende hänskjutet till prövning å stämman, såframt han hos styrelsen framställer yrkande därom senast fyra veckor före stämman. 57 § Å första ordinarie flottningsstämma varje år, vilken skall hållas innan flottningen börjas, skola framläggas avgående styrelsens och revisorernas berättelser över föregående räkenskapsårs räkenskaper och förvaltning samt företagas till avgörande av det gångna årets flottande frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, revisionsberättelsen omfattar. Härefter skola det nya årets flottande utse flottningsstyrelse jämte revisorer. 58 § Styrelsen, så ock syssloman, som i 41 § tredje stycket förmäles, äge, när sådant finnes lämpligt, kalla årets flottande till extra flottningsstämma. Förekommer ärende, som endast rör visst förflutet års flottande, bör med dem hållas särskild stämma. Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra flottningsstämma att hållas, så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna själva utlysa flottningsstämma. Äro ej samtliga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen tillsatta revisorn. Extra flottningsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av flottande med ett sammanlagt röstetal, utgörande minst en tiondel av samtliga flottandes sammanlagda röstetal eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet. Lag (1977:671). 59 § Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla de flottande till ordinarie flottningsstämma, eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, varom i 58 § tredje stycket är sagt, utlyst flottningsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, har länsstyrelsen att på anmälan av flottande ofördröjligen utlysa stämma. Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda styrelsen att utlysa extra flottningsstämma. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman. Lag (1977:671). Om rätt till talan i vissa fall rörande förvaltningen 60 § Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas berättelse omfattar ej anställd inom ett hundra åttiodagar från det berättelsen framlades å flottningsstämma, vare så ansett, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad. Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handling. Talan mot revisorer enligt 52 § må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse framlades å flottningsstämma, utan så är, att talan grundas därpå att brottslig handling blivit gången. 61 § Förmenar enskild flottande, att honom blivit påförda större kostnader än med fastställda fördelningsgrunder överensstämmer, äge han genom stämning å föreningen inom sextio dagar efter den flottningsstämma, då styrelsens berättelse över räkenskapsårets räkenskaper framlades, påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Menar styrelsen eller ledamot därav eller flottande, att beslut, som å flottningsstämma fattats, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot föreningens reglemente eller eljest fastställda föreskrifter, äge därå talan genom stämning å föreningen inom sextio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till klandertalan mot beslutet förlorad. Har klandertalan anhängiggjorts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer, att, innan slutligt utslag i målet meddelas, förordna, att klandrade beslutet ej må verkställas. Domstols utslag, varigenom föreningsbeslut upphävts eller ändrats, gälle jämväl för dem, som ej instämt klandertalan. Lag (1946:855). 62 § Menar flottande, att genom föreningens beslut om kostnaders uttaxering flottningen oskäligt betungas eller att något för föreningen fattat beslut eller träffat avtal om arvode åt styrelseledamot eller revisor eller om flottningschefs, annan tjänstemans eller arbetares anställande eller om sålunda anställd persons avlöningsförmåner eller om pension, olycksfalls- eller sjukdomsunderstöd eller dylikt åt homom eller hans anhöriga är oförenligt med flottledens intresse eller länder till uppenbart men för de flottande, äge att därutinnan söka rättelse hos länsstyrelsen. Förmenar flottande, att genom något under tidigare år fattat beslut eller träffat avtal å flottningen under det år, han däri deltager, lagts kostnad, som ej bör gäldas av det årets flottande eller som är uppenbart oskäligt, äge likaledes söka rättelse hos länsstyrelsen, som när skäl därtill finnes, äger bestämma, att kostnaden skall helt eller delvis bestridas av de flottande under det år, varunder beslutet fattats eller avtalet träffats. Huruledes i visst fall beslut eller avtal kan på förhand vinna länsstyrelsens stadfästelse, därom skils i 27 §. Lag (1977:671). Om laga domstol 63 § Flottningsförening vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom denna eller annan lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där föreningens styrelse enligt reglementet har sitt säte. Om förvaltningen av skilda flottleder inom samma eller närbelägna vattensystem 64 § Om det inom samma vattensystem finns flera flottleder under särskilda flottningsföreningars förvaltning, skall flottningen i varje led såvitt möjligt ordnas på sådant sätt som utan oskäligt betungande eller gynnande av flottningen i viss led kan vara ägnat att befrämja flottningen i vattensystemet i dess helhet. Därvid bör vad flottningschefen för en nedströms belägen led, med iakttagande av de regler som i samband med flottledens inrättande eller senare har fastställts, bestämmer beträffande vattenhushållningen och flottgodsets framsläppande såvitt möjligt beaktas vid flottningen i en uppströms belägen led. Har flottande i uppströms belägen flottled försummat erlägga för utgifternas täckande infordrat tillskott, vare på framställning av styrelsen för nämnda led styrelsen för nedströms belägen led, dit den flottandes flottgods må hava vidare framflottats, pliktig att, därest flottgodset kan där ur leden uttagas, kvarhålla det för tillskottets uttagande i den ordning, som stadgas i 33 §. Lag (1983:649). 65 § Önska olika flottningsföreningar inom samma eller närbelägna vattensystem sammanslås till en, skola de var för sig besluta därom. Dylikt beslut jämte förslag till reglemente skall för fastställelse underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen äge ock på framställning av bivattendrags flottningsförening förordna, att denna sammanslås med huvudvattendragets förening, där sådan sammanslagning finnes lämplig med hänsyn till flottningens ändamålsenliga ordnande i vattensystemet i dess helhet samt byggnader och anstalter i bileden finnas i tillfredsställande skick. Lag (1983:649). 5 kap. Ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning 66 § Envar, som vill deltaga i allmän flottning, åligger att viss tid före den i 57 § omnämnda flottningsstämma hos flottningsstyrelsen anmäla myckenheten och beskaffenheten av det flottgods, han ämnar under året införa i flottleden, samt därefter avlämna flottgodset å eller invid flott vatten inom uppgivet distrikt av flottleden, allt i överensstämmelse med de närmare föreskrifter reglementet därom innehåller. Han vare ock pliktig att över det virke, han tillför flottleden föra och vid anfordran till styrelsen avlämna fullständiga virkesjournaler och tumningslistor, utvisande för varje flottleds- och utflottningsdistrikt det tillförda vikets mängd och dimensioner. 67 § Allt flottgods som i allmän flottled framflottas skall vara försett med tydliga märken, vilka, innan de få användas, skola vara godkända av flottningsstyrelsen. Över anmäla och godkända märken skall av styrelsen föras register, och må i reglementet stadgas rätt för flottningsförening att vid märkes godkännande upptaga viss lämplig avgift. Antalet märken, som av varje flottande må användas, varde med iakttagande av vad i reglementet därom må stadgas bestämt av flottningsstyrelsen. Rätt till märke, som ej använts under viss i reglementet angiven tid, vare förlorad; och må förty sådant märke av annan flottande upptagas och anmälas till godkännande. 68 § Å flottgods, som är omärkt eller försett med otydligt eller ej godkänt märke eller icke blivit i stadgad ordning anmält till flottning, skola läggas dubbla umgälder; och äge flottningsstyrelsen till säkerhet för dem kvarhålla flottgodset och, där ägaren är känd, efter tillsägelse till honom å offentlig auktion sälja så mycket därav att beloppet därigenom täckes. Är ägaren okänd, give länsstyrelsen i ortstidning föreläggande för honom att inom nittio dagar anmäla sig hos länsstyrelsen; sker ej anmälan, må flottgodset säljas å offentlig auktion, och skall behållningen av de vid försäljningen influtna medel tillföras någon föreningens fond, varom i 32 § förmäles, eller eljest användas till något flottledens gemensamma ändamål. Ej må i andra fall, än i 73 och 74 §§ omförmälas, utan flottningsstyrelsens begivande omärkt eller otydligt märkt flottgods upptagas ur allmän flottled. Lag (1977:671). 69 § Virke, som tillförs en allmän flottled på en plats, varifrån dess utflottning beräknas kunna medhinnas under första flottningsåret, får flottas obarkat, så framt icke med avseende å beskaffenheten av vattendraget med stränder och fiske ävensom övriga förhållanden, som kan inverka på frågan, länsstyrelsen finner skäligt att för hela flottleden eller viss del därav förordna, att allt eller visst slags virke skall, innan det utläggs i flottleden, ha undergått avbarkning. Virke, vars utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första flottningsåret, skall, innan det utlägges i flottleden, ha medelst avbarkning så fullständigt som möjligt befriats från bark, där ej med hänsyn till ovan sagda förhållanden länsstyrelsen funnit skäligt medge undantag från denna bestämmelse. Utan tillstånd av länsstyrelsen får avbarkning inte verkställas på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas ned däri. Vid meddelande av tillstånd skall länsstyrelsen föreskriva de villkor som i varje särskilt fall behövs för att förebygga skada eller olägenhet. Lag (1983:649). 6 kap. Om tillsyn å allmänna flottleder och flottningsföreningar 70 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över allmänna flottleders skötsel och underhåll samt över flottningsföreningars verksamhet. Flottningsstyrelsen och flottningschefen är skyldiga att på begäran av länsstyrelsen lämna de upplysningar som behövs för tillsynen. 71 § Har under någon tid flottning ej bedrivits i allmän flottled eller visst flottledsdistrikt och varder till föjd därav underhållet försummat, äge den, som för anläggnings utförande må vara berättigad till ersättning, vidtaga åtgärder för dess nödtorftiga underhåll; finnas medel tillgängliga i underhållsfond, som i 32 § sägs, må länsstyrelsen föranstalta, att nödiga underhållsarbeten varda därmed vidtagna. Lag (1977:671). 72 § Vidmakthålles ej de till farleds betryggande eller i övrigt till skydd emot skada föreskrivna flottledsbyggnader, tillhålle länsstyrelsen flottningsstyrelsen att sådant fullgöra eller låte, om så erfordras, genast avhjälpa bristen på föreningens bekostnad. Uppstår genom försummelse i underhållet av skyddsbyggnader omedelbar fara för vattenverk eller annan egendom, och bättras ej skyndsamt bristen, sedan flottningsstyrelsen flottningschef eller ombud, som i 44 § sägs, eller ock den, som inom distriktet förestår flottningen, blivit tillsagd därom, vare ock den, som kan lida men av försummelsen, berättigad att på föreningens bekostnad själv verkställa arbetet, efter det bristen blivit av kronobetjänt i orten vid undersökning på stället vitsordad. Lag (1977:671). 73 § Har i allmän flottled virke sjunkit på sådant ställe att det kan orsaka uppgrundning eller annan olägenhet, har länsstyrelsen samma skyldighet som den har beträffande underhåll av flottledsbyggnad enligt 72 § första stycket. Strandägare eller annan som kan lida men av att virket lämnas kvar får själv ta upp virket på föreningens bekostnad, om inte virket skyndsamt tas bort efter tillsägelse till flottningsstyrelsen, flottningschef, ombud enligt 44 § eller den som inom distriktet förestår flottningen. Virket får dock inte tas upp innan två ojäviga personer har gjort en undersökning på platsen och intygat att det finns ett behov av att virket tas upp. Flottningsstyrelsen skall genast underrättas om att virket har tagits upp. Styrelsen avgör, om det upptagna virket skall tas om hand av föreningen eller om det skall överlåtas till den som har tagit upp det. Om allmän flottled har blivit avlyst, får var och en ta upp sjunket virke med rätt att fritt förfoga över det. Virkets ägare, om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsägas och få skälig tid på sig att avlägsna virket. Sedan tre år har förflutit efter avlysningen, får virket tas upp utan att tillsägelse behöver ske. Vad som har sagts nu om sjunket virke gäller också sådant virke som i sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden. Lag (1984:986). 74 § Skulle vid allmän flottled i land flutet virke lämnas å ställe, där det kan vålla skada, kvarliggande längre än med avseende på flottningens lämpliga anordning och andra förhållanden kan anses behövligt, äge länsstyrelsen tillhålla flottningsstyrelsen att återföra virket till flottleden vid äventyr att sådant eljest må på föreningens bekostnad verkställas. Beträffande virke, som i flottleden lagt sig i brötar eller magasinerats å otillåten plats eller i strid mot meddelade bestämmelser, skall vad nu stadgats äga motsvarande tillämpning. Har allmän flottled blivit avlyst, äger 73 § andra stycket motsvarande tillämpning beträffande virke som flutit i land. Lag (1977:671). 75 § Visar sig, att underhållet av allmän flottled försummas, att fastställda amorteringsavgifter eller bestämda skadeersättningar ej behörigen gäldas eller att flottningen ej ordentligt besörjes, eller förkommer eljest anmärkning mot flottningsförenings verksamhet, och vinnes ej rättelse efter det flottningsstyrelsen blivit i saken hörd, sammankalle länsstyrelsen de flottande; och ankomme då på länsstyrelsens prövning, under vilka villkor flottning vidare må tillåtas i flottleden. På framställning av länsstyrelsen eller när eljest anledning därtill förekommer må regeringen i fall, som nu sagts, förordna om flottledens förvaltning och flottningens ombesörjande i annan ordning än i denna lag stadgas. Lag (1977:671). 76 § För varje år å tid, som bestämts i reglementet eller föreskrives av länsstyrelsen, skall flottningsstyrelsen till länsstyrelsen insända: förteckning över årets samtliga flottande jämte uppgift å dem tillkommande rösträtt inom föreningen samt grunderna för deras deltagande i årets utgifter; uppgift å den mängd flottgods, som inom varje flottledsdistrikt framflottats under året; bestyrkt räkenskapsutdrag, utvisande vad under året guldits och vad vid årets slut återstår oguldet av kostnad, som skall gäldas enligt fastställda eller av föreningen antagna amorteringsplaner, ävensom befintliga fonders ställning; styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas berättelser samt av protokoll, upptagande de å flottningsstämma i anledning av nämnda berättelser fattade beslut. finner länsstyrelsen nödigt att infordra ytterligare upplysningar eller att taga del av föreningens räkenskaper och övriga handlingar, vare styrelsen och flottningschefen skyldiga tillhandagå härmed. Handlingar, som nu nämnts, skola hos länsstyrelsen hållas för envar tillgängliga. Lag (1977:671). 76 a § Länsstyrelsen skall föra förteckning över allmänna flottleder som framgår inom länet. Förteckningen skall innehålla sådana uppgifter som enligt denna lag skola anmälas för införande i förteckningen eller eljest antecknas däri. Lag (1977:671). 7 kap. Straffbestämmelser 77 § Idkas utan behörigt tillstånd flottning i allmän flottled, innan densamma blivit till allmänt begagnande upplåten, eller eljest å tid, då flottning ej är medgiven, eller utlägges i allmän flottled obarkat virke, där sådant icke är tillåtet, vare bot från och med fem till och med femtio öre för varje stycke flottgods, dock lägst tio kronor; och skall, där olovlig flottning ägt rum innan flottleden upplåtits till allmänt begagnande, den skyldige tillika förpliktas utgiva flottledsavgifter, varom i 18 § förmäles. Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit meddelade; eller underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket med avseende å virkesjournaler och tumningslistor; eller bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt eller otydligt märkt virke; eller bryter någon i fråga om avbarkning mot vad som stadgas i 69 § tredje stycket eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av samma stycke, döms till böter. Lag (1991:245). 78 § Till böter döms: 1) ledamot av flottningsstyrelse eller flottningschef, där han mot bättre vetande i handling, som framlägges å flottningsstämma eller ingives till länsstyrelsen, rörande flottledens eller flottningsföreningens angelägenheter meddelar oriktig uppgift; 2) styrelseledamot eller flottningschef, där han uppsåtligen i strid med bestämmelserna i 25, 32 eller 33 § använder någon flottledens eller de flottandes tillhörighet för ett annat ändamål än det, för vilket samma tillhörighet må användas; 3) revisor, där han i berättelse eller annan handling, som framlägges å flottningsstämma, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift rörande flottledens eller flottningsföreningens angelägenheter eller uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av honom granskats. Lag (1991:245). 79 § Åsidosätts föreskrift, som i 37 §, 41 § första stycket, 44 §, 47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller 76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot att på sätt i 56 § tredje stycket föreskrivs hålla den där nämnda förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottande enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende till prövning på flottningsstämma, låta upptaga ärendet på förteckningen, döms den försumlige till böter. Förseelse mot 47 § tredje stycket, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller 56 § tredje stycket, så ock styrelseledamots försummelse att å den i 56 § omförmälda förteckning upptaga ärende, vars hänskjutande till flottningsstämma av flottande påyrkats enligt sjätte stycket i samma §, må åtalas allenast av målsägande, och skall härvid såsom målsägande anses såväl flottningsföreningen som varje flottande. Åtal för förseelse, som i denna paragraf omförmäles, skall anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där flottningsstyrelsen har sitt säte. Lag (1991:245). 80 § Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, om för gärningen är stadgat strängare straff i brottsbalken. Lag (1964:183). 8 kap. Särskilda bestämmelser 81 § Planeras övergång från flottning till annat transportsätt, skola de flottande underrätta länsstyrelsen härom. Lag (1977:671). 82 § Om en allmän flottled avlyses och dess tillgångar överstiger skulderna, skall behållningen användas för att bortskaffa sådana flottledsanordningar som kan orsaka skada eller olägenhet och för att iordningställa vattendraget och intilliggande område i ett från företrädesvis fiske- och naturvårdssynpunkt lämpligt skick (återställningsåtgärder). Om endast del av flottled avlyses, skall den behållning framräknas som skäligen kan anses belöpa på delen. Finnes behållning sedan behövliga återställningsåtgärder vidtagits, skall denna användas på sätt regeringen bestämmer. Understödsfond, varom i 32 § andra stycket förmäles, skall vid flottleds avlysande främst användas för därmed avsedda ändamål, därvid personer, som redan tillerkänts pension eller annat understöd, hava företräde framför dem, som ännu icke kommit i åtnjutande därav; och må, där så finnes lämpligt, fondens ändamål tillgodoses genom de understödsberättigades inlösande i anstalt för försäkring eller understöd. Lag (1983:649). 82 a § Efter avlysning av allmän flottled eller del därav skall länsstyrelsen utse särskild förvaltare att övertaga den avlysta flottledens tillhörigheter och vidtaga erforderliga åtgärder därmed samt att inom ramen för behållningen och de medel som eljest kunna ställas till förvaltarens förfogande besluta om och låta utföra behövliga återställningsåtgärder. Förvaltaren skall i fråga om sådana åtgärder samråda med berörda myndigheter, kommuner och andra intressenter. Förvaltarens beslut i fråga om återställningsåtgärder skall meddelas skriftligt, om det begäres eller sakens beskaffenhet påkallar det. Talan mot beslutet föres hos länsstyrelsen genom besvär. Om ersättning till förvaltaren för dennes arbete beträffande återställningsåtgärder, beslutar länsstyrelsen. I den mån medel som stå till förvaltarens förfogande icke räcka till för ersättningen, må beslutas att ersättningen skall betalas av statsverket. Länsstyrelsen må entlediga förvaltaren innan uppdraget slutförts. Med länsstyrelsen avses i denna paragraf länsstyrelsen i det län, där flottningsstyrelsen har eller haft sitt säte. Närmare bestämmelser om förvaltares verksamhet meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1977:671). 83 § Vill utländsk man idka flottning i allmän flottled inom svenskt område, skall han, jämte iakttagande av vad i denna lag är föreskrivet, hos länsstyrelsen i orten nedsätta en av två vederhäftiga inländska män utfärdad löftesskrift, däruti de, en för bägge och bägge för en, borga såsom för egen skuld för fullgörande av vad honom såsom flottande åligger. Lag (1977:671). 84 § Har upphävts genom lag (2010:1002). 84 a § Beslut av länsstyrelsen om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder får överklagas hos regeringen. Beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får i övriga fall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:1682). Övergångsbestämmelser 1995:1682 Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.	null	null
1919:641	Skrivelse (1919:641) angående uteslutande från Stora Sjöfallets nationalpark av vissa områden m.m.	1,919	I skrivelse n:r 5 den 27 augusti 1919 har riksdagen anmält, att riksdagen med bifall till vad Vi föreslagit uti en den 13 augusti 1919 avlåten proposition, n:r 3, dels besluta, att vissa områden av Stora Sjöfallets nationalpark skulle från och med den dag Vi bestämde upphöra att vara nationalpark, dels ock medgivit, att Vi ägde meddela föreskrift angående tillämpning inom de utbrutna områdena av sådana för nationalparker gällande bestämmelser, som Vi efter närmare utrednng kunde finna erforderliga. Efter det vattenfallsstyrelsen inkommit med en den 9 september 1919 dagtecknad promemoria samt Ni den 20 september 1919 avgivit infordrat utlåtande i fråga om tillämpning av för nationalparker gällande bestämmelser inom de områden, som skulle utbrytas från förenämnda nationalpark, hava Vi nu funnit gott dels förordna, att det å härvid fogade kartblad med blå och svarta sneda linjer betecknade området av Stora sjöfallets nationalpark jämte ett å samma kartblad med svarta streck angivet, till nämnda nationalpark hörande område för transportväg m.m. i närheten av Stora Sjöfallet skola från och med den 1 nästkommande oktober upphöra att vara nationalpark, dels ock föreskriva, att de arbeten, som genom vattenfallsstyrelsens försorg komma att inom de sålunda från nationalparken utbrutna områdena utföras för reglering av vattenståndet i Stora Lule älv, skola genomföras så, att det med regleringen avsedda ändamål vinnes med minsta möjliga intrång i naturen; att under den tid nämnda arbeten pågå den för arbetets utförande anställda personalen skall noga övervakas, så att den ej på något sätt förgriper sig på naturen inom den bredvidliggande nationalparken; att det skall vara förbjudet att inom de utbrutna områdena jaga eller fånga eller eljest avsiktligt döda däggdjur eller fåglar, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så ock att skada sådant djurs ägg eller bo ävensom att till sagda områden medtaga hund; att inom de utbrutna områdena icke må utföras några arbeten av vad slag som helst, som icke sammanhänga med förenämnda vattenregleringsföretag; samt att gränsen mellan de utbrutna områdena och nationalparken skall genom vattenfallsstyrelsens försorg utmärkas på ett tillfredsställande sätt. Tillika hava Vi funnit gott förordna, att i fråga om de beträffande de utbrutna områdena nu meddelade föreskrifterna bestämmelserna i 2-8 §§ av lagen angående nationalparker den 25 juni 1909 (n:r 56) skola äga motsvarande tillämpning, varvid med den i 8 § omförmälda kassa skall avses Stora Sjöfallets nationalparks kassa.	null	null
1919:676	null	1,919	null	1917:281	null
1919:821	Kungl. Maj:ts Kungörelse (1919:821) angående jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörernas och bergmästarnas samt mellan underinspektörernas vid yrkesinspektionen och kommunala tillsynsorgans befogenhet	1,919		null	null
1919:878	Kungl. Maj:ts Reglemente (1919:878) för statens pensionsanstalt	1,919	4 § har upphävts genom lag (1982:1101)	null	null
1920:3	null	1,920	null	1917:281	null
1920:405	Giftermålsbalk (1920:405)	1,920	1 kap. har upphört att gälla genom lag (1973:645). 2 kap. Om hinder mot äktenskap 1 § Den, som är under aderton år, må ej träda i äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där den underårige har sitt hemvist. Lag (1968:758). 2 § Den som är förklarad omyndig eller enligt rättens beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får ej ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl för vägran ej föreligger. Lag (1973:645). 3 § Äktenskap får ej ingås mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller som är helsyskon. Halvsyskon får ej ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av rege ringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1975:845). 4 § Den som är gift får ej ingå nytt äktenskap. Lag (1973:645). 5 § I ärende om tillstånd enligt 1§ skall den underåriges vårdnadshavare beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Yttrande skall även inhämtas från socialnämnden i den kommun där den underårige har sitt hemvist. Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslut om tillstånd för underårig att ingå äktenskap får talan föras av den underåriges vårdnadshavare. Lag (1981:25). 6 § har upphört att gälla genom lag (1968:758). 7-10 §§ har upphört att gälla genom lag (1973:645). 11 § har upphört att gälla genom lag (1968:758). 12 § har upphört att gälla genom lag (1970:999). 13 § har upphört att gälla genom lag (1973:645). 3 kap. Om prövning av hinder mot äktenskap 1 § Prövning, huruvida hinder möter mot äktenskap (hindersprövning), sker i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd, eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas. Ansökan om hindersprövning göres av mannen och kvinnan gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen. Lag (1973:645). 2 § Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i riket skall vid hindersprövningen förete det intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskapet som han kan anskaffa. Fordras tillstånd eller samtycke till äktenskap enligt 2 kap. 1 eller 2§ eller 3§ andra stycket, skall bevis om sådant tillstånd eller samtycke företes vid hindersprövningen. Lag (1973:645). 3 § Mannen och kvinnan skall vid hindersprövningen avge skriftlig försäkran på heder och samvete att de ej är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller helsyskon samt, om icke tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3§ andra stycket företes, att de ej heller är halvsyskon. Den som begär hindersprövning skall även skriftligen på heder och samvete uppge, om han eller hon förut ingått äktenskap. Den som förut ingått äktenskap skall styrka, att äktenskapet blivit upplöst, om detta ej framgår av folkbokföringen eller av intyg som avses i 2§. Lag (1973:645). 4 § Finner pastorsämbetet att hinder ej föreligger mot äktenskapet, skall ämbetet på begäran av mannen och kvinnan utfärda intyg därom. Talan mot pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning föres hos domkapitlet genom besvär. Mot domkapitlets beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär. 5 och 6 §§ upphävda genom lag (1968:758). 7 och 8 §§ upphävda genom lag (1973:645). 4 kap. Om vigsel 1 § Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel. 2 § Kyrklig vigsel må äga rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund, om regeringen medgivit att vigsel må förrättas inom samfundet. Lag (1975:845). 3 § Till vigsel inom svenska kyrkan får mannen och kvinnan välja den präst inom kyrkan de själva önskar och som är villig att viga. De har rätt till vigsel i församling som någon av dem tillhör. Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt regeringens förordnande. Lag (1975:845). 4 § Äktenskap får ingås med borgerlig vigsel, även om mannen och kvinnan kan erhålla kyrklig vigsel. Lag (1973:645). 5 § Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, enligt närmare bestämmelser som regeringen meddelar, lagfaren domare i allmän underrätt och den som länsstyrelsen särskilt förordnar till vigselförrättare. Lag (1975:845). 6 § Vigsel skall föregås av hindersprövning enligt 3 kap. Känner vigselförrättaren till äktenskapshinder, som icke uppmärksammats vid nämnda prövning, får vigsel ej ske. Utan intyg enligt 3 kap. 4§ får ej annan viga än präst, som tjänstgör i den församling där hindersprövningen skett. Har mannen och kvinnan ej blivit vigda inom fyra månader efter hindersprövningen, får vigsel ej ske utan ny hindersprövning. Lag (1968:758). 7 § upphävd genom lag (1968:758). 8 § Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro. Vid vigseln skall mannen och kvinnan, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans fråga avge sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar. I övrigt gäller, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter som meddelas av kyrkomötet, vid vigsel inom annat trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel bestämmelser som meddelas av regeringen. Den som förrättat kyrklig vigsel skall ofördröjligen ge makarna bevis därom. Vid borgerlig vigsel föres särskilt protokoll enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag (1984:113). 9 § Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av någon, som äger behörighet att viga, eller om därvid ej så tillgått, som i 8§ andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogill, på den grund att eljest icke så förfarits, som i 8§ är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig hindersprövning ej föregått. Vigsel, som enligt första stycket eljest skulle vara utan verkan, må godkännas av regeringen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande må lämnas endast om synnerliga skäl föreligga. Lag (1975:845). 10 § Talan mot beslut angående förrättande av vigsel föres genom besvär hos domkapitlet, om beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, och hos länsstyrelsen, om beslutet meddelats av borgerlig vigselförrättare. Mot beslut av domkapitel eller länsstyrelse föres talan hos kammarrätten genom besvär. 5 kap. Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden 1 § Man och hustru är skyldiga varandra trohet och bistånd. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa. Lag (1978:854). 2 § Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att tillgodose deras gemensamma och personliga behov. De skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken. 3 § Om det som make skall bidra med inte räcker till för makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs. 4 § Vad make med tillämpning av 2 och 3§§ har lämnat till den andra maken för dennes personliga behov är mottagarens egendom. 5 § Försummar make sin underhållsskyldighet kan rätten ålägga den försumlige att betala underhållsbidrag till den andra maken. 6 § Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall make betala underhållsbidrag till den andra maken enligt de grunder som anges i 2§. 7 § Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det. Lag (1973:645). 8 § Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter. Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan gjorts om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847), får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Kommer ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget eller konkursansökan gjorts inom tid som nu har angetts, gäller vad som föreskrivs i andra stycket. Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt. 9 § Dom eller avtal om underhåll kan jämkas av rätten, om ändring i förhållandena föranleder det. För tiden innan talan har väckts får jämkning dock mot parts bestridande göras endast på så sätt att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Avtal om underhåll kan också jämkas av rätten, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl. Lag (1976:613). 10 § Makarna är skyldiga att lämna varandra de upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som behövs för att de skall kunna bedöma varandras underhållsskyldighet. Lag (1976:613). 11 § I fall som avses i 6§ kan make förpliktas att lämna lösören till den andra maken för att användas av denne, om det är skäligt med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt. Skyldigheten omfattar dock endast lösören som ingick i makarnas bohag när sammanlevnaden upphörde och var avsedda att användas av makarna gemensamt eller som då var den andra makens arbetsredskap. Om egendom som tillhör den ena maken sålunda har lämnats till den andra, medför avtal mellan ägaren och tredje man om egendomen inte någon inskränkning i den andra makens nyttjanderätt. Bestämmelserna i 9§ om jämkning av avtal om underhållsbidrag gäller även avtal i fråga som avses i första stycket. 12 § Var och en av makarna får med förpliktande verkan även för den andra maken ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran som enligt sedvana företas för dessa ändamål. Rättshandlingen skall anses vara ingången i syfte att förplikta även den andra maken, om inte annat framgår av omständigheterna. Rättshandling som avses i första stycket förpliktar dock inte den andra maken, om tredje man insåg eller bort inse att det som anskaffades inte behövdes. Vad som sägs i första stycket om makes behörighet gäller ej, om sammanlevnaden mellan makarna har upphört. Lag (1969:158). 13 § Missbrukar make sin behörighet enligt 12§, kan rätten på yrkande av den andra maken besluta att behörigheten skall upphöra. Sådant beslut kan hävas av rätten om makarna är överens om det eller om ändring i förhållandena föranleder det. Rätten skall genast anmäla beslut som avses i denna paragraf till äktenskapsregistret och kungöra det i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. Lag (1977:655). 14 § Kan den ena maken på grund av sjukdom eller bortavaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuke eller bortavarande makens inkomst och avkastningen av den makens egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Vad som har sagts nu om makes behörighet gäller dock ej, om sammanlevnaden mellan makarna har upphört eller om fullmäktig, förmyndare eller god man finns för den sjuke eller bortavarande maken. Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjuke eller bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet ej förelåg. Lag (1978:854). 15 § Om makes släktnamn finns särskilda bestämmelser. Lag (1978:854). 6 kap. Om makars egendom 1 § En var av makarna äge giftorätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar, och som ej enligt vad nedan är stadgat skall vara hans enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods. I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art, skola bestämmelserna om giftorätt äga tillämpning, allenast såvitt de ej strida mot vad med avseende å rättigheten särskilt gäller. 2 § Över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av vad i 3-6§§ sägs. Vid äktenskapets upplösning och vid boskillnad tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods, såvida ej annorlunda i denna balk stadgas. Lag (1973:645). 3 § Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång. 4 § Make må ej avhända sig eller låta inteckna fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme på förmyndare eller god man att giva samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den make, som vill företaga åtgärden är förmyndare eller god man för andra maken. Har make avhänt sig fast egendom utan erforderligt samtycke, vare åtgärden ogill, om andra maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år, efter det lagfart beviljades. Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande tillämpning i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs om lagfart gälla om inskrivning. Lag (1970:999). 5 § Ej må make utan andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. Är andra maken omyndig, ankomme likväl på honom själv att giva samtycke, som nyss är sagt, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från honom ej utan märklig omgång eller tids utdräkt inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt. Har make företagit rättshandling, som i första stycket sägs, utan erforderligt samtycke, och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, vare rättshandlingen ogill, om andra maken väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om rättshandlingen, och senast inom ett år, från det godset utgavs. 6 § Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. 6 a § Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva av annan egendom än i 4§ sägs väsentligen minskat sina tillgångar och kan efter äktenskapets upplösning eller boskillnad vederlag icke till fullo utgå vid bodelningen, skall gåvotagaren återbära gåvan eller dess värde i den mån det fordras för att tillgodose andra makens rätt, om gåvotagaren insett eller bort inse att gåvan var till förfång för andra maken. Talan härom får dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades. Var vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande i den mån det skulle lända till intrång i andra makens rätt. Lag (1973:645). 7 § Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om livet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 23 kap. 4 och 5§§ brottsbalken sägs, vare han förlustig sin giftorätt i den egendom, som tillhört den döde. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som handlat under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2§ brottsbalken. Lag (1964:164). 8 § Enskild egendom vare: 1. egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild; 2. egendom, som make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara enskild eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor, eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift; 3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild. Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf sägs, enskild, såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen. 9 § Hava makar upprättat förteckning över egendom, som tillhör vardera maken eller en av dem, och är förteckningen med deras underskrift bekräftad på heder och samvete samt försedd med intyg av vittnen om underskriften och dagen därför, skall vid tvist, vilkendera maken egendomen tillhör, förteckningen äga vitsord, såframt det ej visas eller må på grund av särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig. Sådant vitsord tillkomme dock ej förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning, som sker inom ett år från förteckningens upprättande, eller i konkurs vilken följer på ansökning, som gjorts inom samma tid. 7 kap. Om makars gäld 1 § En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd. 2 § Är i äktenskapet gäld gjord av bägge makarna, svare de en för bägge och bägge för en för gälden, såvida ej annat avtalats. Samma lag vare, där ena maken gjort gäld, för vilken enligt 5 kap. 12§ jämväl andra maken svarar. 3-5 §§ upphävda genom lag (1978:854). 8 kap. Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar 1 § Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom, som tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord må ock avtalas, att egendom, som eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods, såvida ej annat följer av vad i 6 kap. 8§ 2 sägs. Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar stadgas avvikelse från vad denna balk innehåller om makars egendom. 2 § Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid äktenskapets ingående, eller vill make giva något åt sin make, skall därom upprättas äktenskapsförord. Sådant förord vare dock ej erforderligt, när fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor. Utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande, även om skriftligt fordringsbevis överlämnas. 3 § Make, å vars inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing, äge, utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande året till andra maken utan vederlag överlåta egendom till värde motsvarande högst hälften av vad som besparats, dock högst femtusen kronor. Sådan överlåtelse vare dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom upprättats skriftlig, med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits, samt överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Lag (1933:433). 4 § Hava makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig emellan om överlåtelse av egendom, äge make mot borgenärer åberopa avtalet, allenast om det visas eller må på grund av omständigheterna antagas, att avtalet icke är av sådan beskaffenhet, att för dess giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord. 5 § Har gåva skett, som i 2§ sägs, och är ej sådant fall för handen, som i första stycket andra punkten av samma lagrum avses; kan gäld, för vilken givaren häftade, då gåvan enligt 12§ blev gällande, ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av den överlåtna egendomen, om han ej kan styrka, att givaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om vederlag utgått, skall dess värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna helt eller delvis gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande befrielse från ansvar. Har givaren blivit försatt i konkurs eller vid utmätning befunnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att gäld, som i första stycket avses, ej varde rätteligen gulden, svare andra maken för gälden intill det belopp, som i nämnda stycke sägs, även om det ej är utrett vad som brister hos givaren. Är talan om gåvans återvinning enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847) anhängig, må mottagarens ansvar enligt denna paragraf icke göras gällande. Lag (1970:849). 6 § Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute han, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning för sitt arbete, om det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå. Har ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i första stycket sägs, anhängiggjorts före utgången av kalenderåret efter det, då arbetet verkställdes, vare rätt till talan förlorad, såvida ej annat avtalats. 7 § Är egendom av ena maken överlämnad till den andres förvaltning, och hava makarna avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna antagas hava varit av dem avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle äga använda avkastningen till familjens underhåll, skall vid tvist, i vilken mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver äga vitsord, såframt ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas. Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstått från rätt att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej bindande. 8 § Om avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med avseende å förestående upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodelning eller vad därmed äger samband stadgas i 5, 11 och 13 kap. denna balk. Lag (1973:645). 9 § Trolovad eller make må, ändå att han är omyndig, sluta äktenskapsförord; tage dock förmyndarens samtycke, såvida ej fråga är allenast om överlåtelse av egendom, varöver han själv äger råda. Samma lag vare om överlåtelse, som avses i 3§; och skall vad i sagda paragraf stadgas om villkor för överlåtelsens giltighet mot borgenärer tillämpas jämväl beträffande förmyndarens samtycke till överlåtelsen. 10 § Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas och bestyrkas med vittnen. Kräves förmyndarens samtycke, skall ock det givas på sätt nu är sagt. 11 § Äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen bör svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, till rätten i den ort, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol enligt vad nu är sagt, varde förordet ingivet till Stockholms tingsrätt. Rätten intage äktenskapsförordet i protokollet och översände ofördröjligen en bestyrkt avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret, med uppgift om dagen, då förordet ingavs till rätten; låte ock i fall, som i 2§ avses, om ingivandet införa kungörelse i Post-och Inrikes Tidningar och ortstidning. Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke och hemvist, infordre rätten sådan uppgift och meddele den till registreringsmyndigheten. Är ej bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven, låte rätten på sökandens bekostnad ombesörja sådan avskrift. Lag (1977:655). 12 § Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets ingående, om det ingives till rätten inom en månad sedan äktenskapet ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till rätten. Lag (1946:822). 9 kap. Om boskillnad 1 § Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad: 1. om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning; och 2. om andra makens bo är avträtt till konkurs. 2 § Makar äge ock vinna boskillnad, när de äro ense därom. 3 § All egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, vare, om boskillnad beviljas, makens enskilda egendom. 4 § Sedan boskillnad beviljats, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid tillfaller make vara hans enskilda egendom. 5 § Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 6§ annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom, då boskillnadsansökningen gjordes; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit. 6 § Är boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats, skall, såvida endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, giftorättsgods, varöver andra maken enligt 5§ äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess boskillnadsansökningen prövats och, om den bifalles, bodelning skett eller ock boskillnadsansökningen förfallit; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden. Har boskillnad beviljats, äge en var av makarna, enligt vad nu är sagt, påkalla, att giftorättsgods, varöver andra maken äger råda, sättes under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett. Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter. 7 § Giftorättsgods, varöver make enligt 5§ äger råda, må utan hinder av ansökan om boskillnad eller dom därå utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 6§ satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför. 8 § Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt 5§ äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen, om det finnes erforderligt. Förordnande, varom i 6§ sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet. 9 § Har ej under boskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes, skall, sedan boskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till rätten ingivas. Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det boskillnadsdomen gavs, förordne rätten lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten översända en avskrift av bouppteckningen. Är boskillnad sökt och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats, skall rätten, om ena maken det äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att tillställa vardera maken ett exemplar av bouppteckningen ävensom att till rätten insända en avskrift därav med underrättelse om dagen, då makarna erhållit bouppteckningen. Make, som underlåter att lämna uppgift till bouppteckning, må av rätten vid vite därtill hållas. Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen. Lag (1969:798). 10 kap. upphävt genom lag (1973:645). 11 kap. Om äktenskapsskillnad 1 § Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Äktenskapsskillnaden skall föregås av betänketid, om makarna begär det eller om make varaktigt bor tillsammans med eget barn under sexton år som står under den makens vårdnad. Lag (1978:854). 2 § Vill endast en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har han rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid. Lag (1973:645). 3 § Betänketid inledes när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när makes yrkande om äktenskapsskillnad delges andra maken. Har betänketid löpt under minst sex månader, meddelas dom på äktenskapsskillnad, om make framställer särskilt yrkande därom. Har sådant yrkande ej framställts inom ett år från betänketidens början, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrives mål därom, upphör betänketiden. Lag (1973:645). 4 § Lever makar åtskilda sedan minst två år, har vardera maken rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Lag (1973:645). 5 § Har äktenskap ingåtts i strid mot 2 kap. 3 § första stycket, har make rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller, om äktenskapet ingåtts i strid mot 2 kap. 4 § och det tidigare äktenskapet ej blivit upplöst. Föreligger tvegifte, har make i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av åklagare. Lag (1973:645). 6 § Egendom, som make förvärvar efter det att talan om äktenskapsskillnad väckts, skall vara hans enskilda, om det dömes till äktenskapsskillnad eller make avlider under tid då målet är anhängigt, utan att frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligt 3 §. Detsamma gäller, om det dömes till boskillnad på talan som väckts under tid som nu sagts. Lag (1973:645). 7 § Dömes till äktenskapsskillnad, skall bodelning äga rum. Lag (1973:645). 8 § Till dess bodelning sker råder vardera maken över sitt giftorättsgods, om ej annat följer av 9 §. Make skall vid bodelningen redovisa för sin förvaltning av egendomen och dess avkastning. Lag (1973:645). 9 § Har talan om äktenskapsskillnad väckts skall, om ena maken yrkar det och det behövs för att säkerställa hans rätt, så mycket av andra makens giftorättsgods sättas under särskild vård och förvaltning som motsvarar vad den förre kan antagas vid bodelningen få av detta gods. Mot makes bestridande får hans giftorättsgods ej sättas under särskild vård och förvaltning, om han ställer godtagbar säkerhet för vad som sålunda kan antagas tillkomma sökanden vid bodelningen. I samband med förordnande enligt första stycket kan rätten meddela närmare bestämmelser om användning av godset eller dess avkastning till nödvändiga utgifter. Förordnande enligt första stycket gäller till dess bodelning skett eller talan om äktenskapsskillnad avskrivits eller fråga därom förfallit enligt 3§. Lag (1973:645). 10 § Giftorättsgods varöver make råder får utmätas för hans gäld utan hinder av talan om äktenskapsskillnad eller dom därå. Är sådan egendom enligt 9§ satt under särskild vård och förvaltning, får den dock utmätas för makens gäld endast om också andra maken svarar för gälden eller egendomen på grund av panträtt eller eljest särskilt häftar därför. Lag (1973:645). 11 § Avträdes makes egendom till konkurs innan bodelning ägt rum eller har bodelning återgått i anledning av makes konkurs, skall det giftorättsgods varöver maken råder stå under konkursboets förvaltning till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken. Konkursboet får sälja egendomen, om det behövs. Förordnande enligt 9§ förfaller när konkurs inträffar. Lag (1973:645). 12 § När talan om äktenskapsskillnad väckts skall rätten, om någon av makarna yrkar det, förordna lämplig person att uppteckna vardera makens tillgångar och skulder, sådana de var när talan väcktes. Dömes till äktenskapsskillnad och har bouppteckning ej verkställts, skall sådant förordnande meddelas även på yrkande av borgenär vars fordran tillkommit före bodelningen. Make skall vid bouppteckningen under edsförpliktelse redligen uppge sina tillgångar och skulder. Om make underlåter att lämna sådan uppgift, kan rätten förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Förrättningsmannen skall insända avskrift av bouppteckningen till rätten. Make skall inför rätten beediga upprättad bouppteckning, om det yrkas av andra maken eller av borgenär vars fordran tillkommit före bodelningen. Lag (1973:645). 13 § Bestämmelserna i 7-12 §§ äger ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorättsgods. Lag (1973:645). 14 § Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin försörjning. Är make under en övergångstid i behov av bidrag till sitt underhåll, har maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till den makens förmåga och övriga omständigheter. Har make svårigheter att försörja sig själv efter upplösning av ett långvarigt äktenskap eller finns det synnerliga skäl har maken rätt till underhållsbidrag för längre tid än som anges i andra stycket. Lag (1978:854). 14 a § Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad utges fortlöpande. Om det finns särskilda skäl kan rätten dock bestämma att bidraget skall erläggas med ett engångsbelopp. Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ skall tillämpas även i fråga om underhåll efter äktenskapsskillnad. 15 § Bestämmelserna i 5 kap. 9 § om jämkning tillämpas även i fråga om underhåll efter äktenskapsskillnad. Endast om synnerliga skäl föreligger får dock på grund av ändring i förhållandena underhållsbidrag höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit bestämt. Dom eller avtal om underhållsbidrag i form av ett engångsbelopp får ej mot parts bestridande jämkas på grund av ändring i förhållandena. Lag (1978:854). 16 § Är avtal, som makar med avseende på förestående äktenskapsskillnad träffat om bodelning eller vad som har samband därmed, uppenbart obilligt för ena maken, skall det på den makens talan jämkas av rätten. Har talan ej väckts inom ett år från det äktenskapsskillnaden meddelades, är rätten till talan förlorad. Lag (1978:854). 17-30 §§ har upphört att gälla genom lag (1973:645). 31 § har upphört att gälla genom lag (1963:522). 12 kap. Vissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom makes död 1 § Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade giftorättsgods. Lag (1973:645). 2 § Mot någon dödsbodelägares bestridande får bodelning ej äga rum innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, får bodelning alltid äga rum utan hinder av någon delägares bestridande. Lag (1981:360). 3 § Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen av den dödes egendom efter vad i ärvdabalken sägs. 4 § Efterlevande make äge, såvitt ej av stadgandet i 5§ annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit. 5 § Om det finnes erforderligt till betryggande av arvingars och universella testamentstagares rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken enligt 4§ äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes. Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för efterlevande makens och barnens underhåll eller eljest till nödiga utgifter. Lag (1933:316). 6 § Giftorättsgods, varöver efterlevande make enligt 4§ äger råda, må utan hinder av andra makens död utmätas för den förres gäld. Är sådant gods enligt 5§ satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för efterlevande makens gäld, såvida ej jämväl den döde svarade för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför. 7 § Avträdes, innan bodelning ägt rum, endera makens egendom till konkurs, eller har bodelning i anledning av sådan konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, som vid tiden för dödsfallet tillhörde gäldenären, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla konkursboet; och vare emellertid konkursboet oförhind rat försälja egendomen, om det finnes erforderligt. Förordnande, varom i 5§ sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet. 13 kap. Om bodelning 1 § Bodelning i anledning av boskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning. Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans arvingar och universella testamentstagare, såvida ej annorlunda stadgas. Lag (1973:645). 2 § Häftar make för gäld, som tillkommit innan ansökan om boskillnad eller äktenskapsskillnad blivit gjord eller, om bodelningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge makarna häftar för denna, av den del av gälden som makarna emellan belöper på honom. Var, när ansökan om boskillnad gjordes eller dödsfallet inträffade, talan om äktenskapsskillnad anhängig utan att frågan därom förfallit enligt 11 kap. 3§, täckes dock endast gäld som tillkommit före ansökningen om äktenskapsskillnad. Är gälden gjord före äktenskapets ingående, och häftade, då äktenskapet ingicks, enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. 1§ andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, på grund av panträtt eller eljest särskilt för gälden, eller har maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första stycket stadgas, äga rum allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom. Lag (1973:645). 3 § Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2§ sägs, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7§ eller här nedan i 4-12 a§§ sägs. Lag (1973:645). 4 § Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från delningen undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt. 5 § Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 2 § andra stycket sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods. 6 § Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egendom, gånge för hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som ej erfordras för täckning av gäld. 7 § Rätt till vederlag, som i 6§ sägs, tillkomme ock make, om andra maken använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom, som i 6 kap. 1§ andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, eller till betalning av sådan före äktenskapets ingående gjord gäld, som i 2§ andra stycket omförmäles. 8 § Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods, njute vederlag av detta. 9 § Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge han ej för bristen fordran hos andra maken. 10 § Till betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 14 a§ första stycket har att en gång för alla utge till andra maken, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld. Lag (1978:854). 11 § Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2§ avses, äge en var av dem fordra, att den andre betalar så stor del av gälden, som makarna emellan belöper på denne, eller ock ställer maken säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den som framställt yrkandet påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egendom till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av annan gäld; och vare den förre makarna emellan ensam ansvarig för gäldens betalning. 11 a § Då vid makes död förskott å arv, som givits av endera makens giftorättsgods, skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller, om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av förskottet. I fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delningen ökas med ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen. 12 § Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, motsvarar fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Vad i andra stycket sägs äge dock ej tillämpning, om den avlidne efterlämnar barn under sexton år som ej jämväl är efterlevande makens barn. Lag (1969:614). 12 a § Om vid bodelning på grund av äktenskapsskillnad delning enligt vad förut stadgats skulle framstå som uppenbart obillig med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet varat, skall delning i stället ske efter annan grund som finnes skälig. På grund av denna bestämmelse kan make dock ej erhålla mera än vad som svarar mot hans giftorättsgods. Lag (1952:333). 13 § Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter vare en var av makarna berättigade att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, vare han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott. Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i 6 eller 7§ sägs, gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger anvisa. Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make är död, ej andra arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan rätt allenast beträffande fastighet, som maken förvärvat från någon med vilken han varit släkt i rätt uppstigande led eller från sådan anförvants dödsbo. Lag (1971:871). 13 a § Har vid bodelning fastighet delats så, att makarna fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning uppställts i den över bodelningen upprättade handlingen, innehava makarna fastigheten under samäganderätt. I den mån bodelning eljest innebär, att del av fastighet kommer i särskild ägares hand, är den ogiltig. 13 b § Föreligger tvegifte och dör den omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån, som är tillagd efterlevande make, anses tillkomma maken i första giftet, om ej annat framgår av omständigheterna. 14 § Har vid bodelningen make eftergivit vad enligt bestämmelserna i detta kap. tillkommer honom, och kan gäld, som uppstått före bodelningen, ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av vad han för mycket bekommit, såvida han ej kan visa, att hans make efter bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Har den make, som gjort eftergiften, blivit försatt i konkurs eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att gäld, som i första punkten avses, ej varder rätteligen gulden, svare andra maken för gälden intill det värde, som i nämnda punkt sägs, även om det ej är utrett vad som brister hos den förre. Är bodelning förrättad mellan ena maken och den andres arvingar, och hava arvingarna bekommit för mycket, svare de, en för alla och alla för en, för betalningsskyldighet, som i första stycket sägs. Vad i denna paragraf är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning av ena makens död, ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den döde häftade. 15 § Då bodelning skett, äge make ingiva den däröver upprättade handlingen till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. Om återgång av bodelning vid konkurs eller med anledning av förhandling om offentligt ackord eller vid egendoms avträdande till förvaltning av boutredningsman finnas bestämmelser i konkurslagen (1921:225) och ackordslagen (1970:847) samt i ärvdabalken. Lag (1977:655). 14 kap. har upphört att gälla genom lag (1973:645). 15 kap. Vissa bestämmelser om rättegången Äktenskapsmål 1 § Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål däri tvisten är, huruvida man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra. Lag (1973:645). 2 § Fråga, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, må ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist dem emellan men må eljest komma under prövning, när helst någons rätt är av frågan beroende. 3 § upphävd genom lag (1974:1040). 4 § Äktenskapsmål instämmes till tingsrätten i den ort där mannen eller kvinnan har sitt hemvist. Har ingendera hemvist inom riket, upptages målet av Stockholms tingsrätt. Vill båda makarna erhålla äktenskapsskillnad, kan de dock anhängiggöra frågan därom genom ansökan. Är fråga om äktenskapsskillnad behörigen anhängiggjord, kan make utan särskild stämning i äktenskapsmålet framställa yrkanden i frågor som har samband med äktenskapsskillnaden såsom angående underhållsbidrag, sammanlevnadens hävande och rätt att sitta kvar i hemmet. Lag (1973:645). 5 § Sedan fråga om äktenskapsskillnad anhängiggjorts, skall rätten så snart lämpligen kan ske pröva huruvida dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Behövs betänketid, skall rätten i beslut meddela att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning. Lag (1973:645). 6 § har upphört att gälla genom lag (1980:158). 7 § Sådant särskilt yrkande om äktenskapsskillnad som avses i 11 kap. 3§ skall framställas muntligen inför rätten eller skriftligen. Rätten skall bereda andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet. Återkallar make talan om äktenskapsskillnad sedan betänketid börjat löpa, skall målet likväl prövas, om andra maken yrkar det. Dom på äktenskapsskillnad på yrkande av make samt beträffande därmed sammanhängande frågor, om vilka makarna är ense, får meddelas utan huvudförhandling. Lag (1946:822). 8-10 §§ har upphört att gälla genom lag (1973:645). 11 § I mål om äktenskapsskillnad skall rätten, på yrkande av endera maken, för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna om sammanlevnadens hävande och om förbud för makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra. Rätten kan också för samma tid förordna efter vad som finnes skäligt om bidrag av ena maken till den andras underhåll. Vid förordnande om sammanlevnadens hävande kan rätten bestämma, vilken av makarna som skall få sitta kvar i hemmet. Dömes till äktenskapsskillnad, skall sådan bestämmelse gälla till dess bodelning sker. Make som berättigats att sitta kvar i hemmet får inneha och nyttja de andra maken tillhöriga lösören som ingår i bohaget, såvida ej rätten beträffande viss egendom förordnar annorlunda. Om den nyttjanderätt som sålunda kan tillkomma make gäller vad i 5 kap. 11§ sägs. Förordnande enligt första eller andra stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas andra maken. Har förordnande meddelats, skall rätten när målet avgöres pröva, om åtgärden skall bestå. Förordnande om sammanlevnadens hävande och om besöksförbud skall bestå, om make begär det. Beslut enligt denna paragraf skall verkställas lika med laga kraft ägande dom men kan när som helst återkallas av rätten. Beslut om sammanlevnadens hävande och om besöksförbud får dock ej återkallas, om make motsätter sig det. Lag (1978:854). 12 § Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligt 11 kap. 3§, skall målet avskrivas och vardera parten bära sin rättegångskostnad. Lag (1973:645). 13 § upphävd genom lag (1950:30). 14 § upphävd genom lag (1973:645). Boskillnadsmål 15 § Boskillnad sökes skriftligen hos den rätt, där mannen bör svara i tvistemål i allmänhet eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, hos den rätt, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol, enligt vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms tingsrätt. Lag (1969:798). 16 § Finner rätten, att ansökning om boskillnad ej kan upptagas på den grund att den är ställd till orätt domstol eller av annan orsak, varde beslut därom tecknat å ansökningen. Lag (1969:798). 17 § Är ansökning gjord av bägge makarna, och möter ej hinder för dess upptagande, meddele rätten genast beslut om boskillnaden, såvida ej an stånd därmed enligt 20§ skall äga rum. Lag (1969:798). 18 § Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, skall föreläggande meddelas andra maken att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Föreläggandet skall jämte ansökningen delgivas andra maken på sätt om stämning är stadgat. Medgiver andra maken ansökningen eller är hans bo avträtt till konkurs, skall, såvida ej anstånd enligt 20§ skall äga rum, beslut genast meddelas om boskillnaden. I annat fall skall förberedelsen fortsättas eller, om fortsatt förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas till huvudförhandling. Lag (1946:822). 19 § Angående föreläggande för part och parts utevaro i boskillnadsmål äge vad i rättegångsbalken är stadgat om mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande tillämpning. Lag (1946:822). 20 § Har make, som sökt boskillnad, innan ansökningen beviljats, påkallat upprättande av bouppteckning, efter vad i 9 kap. 9 § sägs, och har sökanden tillika begärt anstånd med boskillnadens beviljande, till dess han fått taga del av bouppteckningen, må boskillnadsansökningen ej bifallas, förrän en månad förflutit från det bouppteckningen tillställts makarna, såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer ansökningen. 21 § När ansökning om boskillnad inkommit, så ock då boskillnad blivit beviljad, skall genom rättens försorg kungörelse därom införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning ävensom underrättelse insändas till äktenskapsregistret. Lag (1977:655). 22 § upphävd genom lag (1950:30). 23 § upphävd genom lag (1973:645). Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål 24 § Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 eller 6 § eller, efter det till äktenskapsskillnad blivit dömt, enligt 11 kap. 14 §, eller har make påkallat jämkning i vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om sådant bidrag, kan rätten på yrkande för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Lag (1978:854). 25 § Har make yrkat att enligt 5 kap. 11 § av andra maken till nyttjande erhålla nödiga lösören eller påkallat jämkning av avtal i sådan fråga, äge rätten, på yrkande, meddela förordnande därom för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger. Lag (1978:854). 26 § Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, må meddelas utan huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över ansökningen. Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres, om åtgärden skall bestå. Lag (1946:822). 27 § Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, gånge i verkställighet lika med laga kraft ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas. Lag (1946:822). 28 § Vill make eller hans arvinge att egendom skall sättas under särskild vård och förvaltning efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 9 § eller 12 kap. 5 §, skall han hos rätten söka förordnande därom. Sådant förordnande får, om sökanden begär det, meddelas att gälla till dess ärendet avgöres av rätten. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas. Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen. Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud däremot kommer från hovrätten. Lag (1946:822). Gemensamma bestämmelser 29 § I äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vad nu sagts gäller även annat mål som handläggs i samma rättegång. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Lag (1983:371). 30 § När nämndemän skall ingå i tingsrätten skall följande avvikelser gälla från vad som annars är föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål. Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. Lag (1983:371). 30 a § Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Om målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är hovrätten domför, förutom enligt bestämmelserna i 2 kap. 4 § rättegångsbalken, i sammansättning som anges i första stycket första och andra meningarna. Om nämndemän deltar enligt första eller andra stycket i målets avgörande, skall vid överläggningen ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall gälla vad som är föreskrivet om omröstning i tvistemål. Nämndemännen skall dock säga sin mening sist. Lag (1984:132). 31 § Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, på okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man som sägs i 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om han vistas på känd ort utom riket men stämningen eller andra handlingar i målet ej kan delges honom eller han underlåter att ställa ombud för sig och särskilda skäl föreligger att förordna god man. Gode mannen skall samråda med part för vilken han förordnats i den mån det kan ske. I fråga om ersättning till god man som avses i första stycket skall gälla vad i 10 kap. 13 § föräldrabalken stadgas angående ersättning åt rättegångsbiträde. Lag (1978:854). 32 § Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 12 § eller detta kap. 11, 24 eller 25 §, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras. Lag (1973:645). 16 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Då enligt denna balk tid skall räknas efter månad eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för slutdag. 2 § Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i kyrkoböckerna enligt de föreskrifter regeringen giver. Lag (1975:845). 3 § Hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet skall föras äktenskapsregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna balk skola anmälas för registrering, eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet. 4 § upphävd genom lag (1933:41). 5 § Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande meddelas av regeringen. Lag (1975:845). 6 § Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt stadgat. Övergångsbestämmelser 1987:788 Ikraftträdande m. m. 1 § Äktenskapsbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. 2 § Genom äktenskapsbalken upphävs, med den begränsning som följer av denna lag, giftermålsbalken i Sveriges rikes lag och lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. 3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i äktenskapsbalken, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas. Tillämpning av övergångsbestämmelser till vissa lagar om ändring i giftermålsbalken 4 § Tredje stycket i övergångsbestämmelserna till lagen (1970:999) om ändring i giftermålsbalken skall fortfarande gälla. 5 § Punkt 5 fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till lagen (1973:645) om ändring i giftermålsbalken skall fortfarande gälla, såvitt gäller verkan av hemskillnad. 6 § Punkterna 2 och 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1978:854) om ändring i giftermålsbalken skall fortfarande gälla. Bidragsskyldighet som har bestämts enligt äldre bestämmelser skall dock fullgöras enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. För bidragsskyldighet som har bestämts enligt äldre bestämmelser gäller i fråga om jämkning äktenskapsbalken. 7 § Övergångsbestämmelsen till lagen (1981:360) om ändring i giftermålsbalken skall fortfarande gälla. Övergångsbestämmelser till 7 och 8 kap. äktenskapsbalken 8 § Har en make före ikraftträdandet förfogat över sin egendom utan den andra makens samtycke, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om åtgärdens giltighet och den tid inom vilken klander skall väckas. Detsamma gäller beträffande förfoganden efter ikraftträdandet, om bodelning skall ske enligt äldre bestämmelser. 9 § Har före ikraftträdandet ett äktenskapsförord getts in till domstol för registrering, skall registreringen ske enligt bestämmelserna i giftermålsbalken. 10 § Om en gåvohandling som har upprättats före ikraftträdandet ges in till domstol för registrering efter ikraftträdandet, skall gåvan registreras enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Har trolovade upprättat ett äktenskapsförord som innebär att en gåva skall tillfalla en av dem vid äktenskapets ingående och har de gift sig före ikraftträdandet, blir gåvan gällande enligt vad som anges i 8 kap. 12 § första meningen giftermålsbalken även om äktenskapsförordet ges in till tingsrätten efter ikraftträdandet. I sådana fall skall registrering ske enligt bestämmelserna i giftermålsbalken. Har den ena maken före ikraftträdandet gett den andra maken en gåva, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om den andra makens ansvar för givarens skuld. Övergångsbestämmelser till 9--13 kap. äktenskapsbalken 11 § Har före ikraftträdandet talan om äktenskapsskillnad väckts eller den ena maken avlidit, skall äldre bestämmelser om bodelning tillämpas. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår och en make begär bodelning, skall sådan dock förrättas genast. I fråga om verkan av en sådan bodelning när målet inte leder till äktenskapsskillnad skall bestämmelserna i äktenskapsbalken tillämpas. 12 § Har ansökan om boskillnad gjorts före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas. Övergångsbestämmelse till 14 kap. äktenskapsbalken 13 § Har mål som avses i 14 kap. äktenskapsbalken inletts i en domstol före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om förfarandet. Övergångsbestämmelse till 16 kap. äktenskapsbalken 14 § Har ett äktenskapsförord registrerats enligt bestämmelserna i giftermålsbalken, får äktenskapsförordet efter ikraftträdandet inte förklaras ogiltigt på den grunden att rätten inte var behörig enligt äldre bestämmelser. Särskilda bestämmelser om äktenskap som har ingåtts före år 1921 15 § Lagen (1920:406) om införande av nya giftermålsbalken skall fortfarande gälla för äktenskap som har ingåtts före år 1921, om inte annat sägs i det följande. I de fall då det i den lagen anges att föreskrifter i nya giftermålsbalken skall tillämpas och dessa har ersatts av bestämmelser i äktenskapsbalken, skall i stället äktenskapsbalk s bestämmelser tillämpas. Bestämmelserna i 7 kap. 4--9 §§ tenskapsbalk äktenskapsbalken skall därvid tillämpas också till den del de avser enskild egendom. 16 § Då sådant skifte som avses i äldre giftermålsbalken sker, skall den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad ha rätt att få denna. Om egendomen tillhör den andra maken enskilt, gäller detta dock inte om egendomen har tillfallit denne genom gåva, arv eller testamente med villkor att den skall tillhöra maken enskilt. En förutsättning för att en make skall få överta en bostad som tillhör den andra maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vad som sägs i första stycket om bostaden gäller även makarnas gemensamma bohag. Beträffande vad som avses med makarnas gemensamma bostad och bohag gäller 7 kap. 4 § äktenskapsbalken. I övrigt tillämpas på övertagandet 11 kap. 8 § andra stycket och 10 § äktenskapsbalken. Vad som sägs i 11 kap. 10 § om giftorättsgods skall i stället avse det samfällda boet. När den ena maken är död, gäller rätten till övertagande endast till förmån för den efterlevande maken. 17 § Bestämmelsen i 9 kap. 5 § äktenskapsbalken om bodelnings form samt bestämmelserna i 10 kap. 3 §, 11 kap. 5 §, 13 kap. 5 § och 17 kap. samma balk skall tillämpas även på äktenskap som har ingåtts före år 1921. Vad som sägs i dessa bestämmelser om bodelning skall i stället avse skifte av makarnas bo, och vad som sägs om giftorättsgods skall avse den egendom som skall skiftas. 18 § I fall som avses i 11 § första stycket tillämpas äldre bestämmelser i stället för bestämmelserna i 16 och 17 §§.	null	null
1920:406	Lag (1920:406) om införande av nya giftermålsbalken	1,920	1 § Den nu antagna giftermålsbalken skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med d. 1 jan. 1921. 2 § Genom nya lagen upphävas med den begränsning här nedan stadgas: giftermålsbalken i 1734 års lag; 6 kap. 3 § ärvdabalken; lagen d. 1 juli 1898 om boskillnad; lagen d. 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående och upplösning; 8 § 2 i lagen d. 12 nov. 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning; tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. 3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. 4 § Vad i 9 kap. 1 § äldre giftermålsbalken stadgats därom, att hustrun följer mannens stånd, skall fortfarande äga tillämpning. 5 § 1 mom. Beträffande makar, som ingått äktenskap, innan nya lagen trätt i kraft, skall i stället för bestämmelserna i 5--9 kap., (10 kap. 4--11 §§, 11 kap. 14--22 §§, 23 § första stycket och 30 §,) 12 och 13 kap. samt vad 15 kap. innehåller om rättegång i boskillnadsmål fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de ämnen, som med sagda bestämmelser avses, såvitt ej i 2--8 mom. här nedan annorlunda föreskrives. 2 mom. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens målsmanskap i fråga om makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende upphöra: dock äge ej makarna sluta avtal med varandra i andra fall, än när sådant är i lag särskilt stadgat. 3 mom. Bestämmelserna i 5 kap. 1--3 mom. och 5--11 §§ nya lagen skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall vid bedömande av vardera makens förmåga att bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom, varöver han råder. 4 mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom, som tillfaller ena maken, skall vara hans enskilda. 5 mom. Över egendom, som, efter det att nya lagen trätt i kraft, tillfaller hustrun genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen av sådan egendom äge hon råda, även om egendomen jämlikt äldre lag skolat stå under mannens förvaltning. Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall råda över enskild egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen trädde i kraft. 6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4--6 §§ nya lagen skola lända till efterrättelse i fråga om samfälld egendom av beskaffenhet, som i 6 kap. 5 § nya lagen avses, under mannens förvaltning, vare 5 och 6 §§ i nämnda kap. tillämpliga därå. 7 mom. Är genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas egendom skall vara enskild, och att hustrun skall själv förvalta sin egendom, skall nya lagen å makarna tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas; och skall en var av makarna med den egendom han har eller sedermera förvärvar svara för den gäld varför han enligt äldre lag varit ansvarig med sin egendom. Hava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter det att lagen d. 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft, eller hava de vunnit hemskillnad, skall ock, efter det skifte dem emellan ägt rum, nya lagen å dem tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas. 8 mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad skall äga rum, och huru boet i anledning därav skall delas emellan dem, så ock avtala, att egendom, som, då skifte sker, tillhör endera enskilt, eller som vid skiftet eller sedermera tillfaller endera, skall vara hans giftorättsgods. Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad skall äga rum, äge en var av makarna påkalla boskillnad. 9 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla vad i 8 kap. 9--12 §§ nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord mellan makar. 6 § Morgongåva skall ej utgå efter make, som dör, sedan denna lag trätt i kraft. Har make, som innehaft fideikommiss, i enlighet med bestämmelse i fideikommissbrevet upplåtit till fideikommisset hörande egendom att av efterlevande maken såsom morgongåva med nyttjanderätt innehavas, må dock sådan upplåtelse utan hinder av vad i detta mom. är stadgat gå i verkställighet. Vad i äldre lag är stadgat om hemföljd skall fortfarande äga tillämpning beträffande hemföljde, som givits innan nya lagen trätt i kraft. 7 § (De i §§ 4 och 9 av förordningen d. 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet ävensom eljest i lag eller författning med avseende å gift kvinna särskilt stadgade villkoren för rätt att idka handel eller annat näringsyrke eller att vara biträde därvid skola ej gälla, därest nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.) 8 § (Här åsyftade författningar är numera upphävda).	null	null
1920:416	null	1,920	null	1736:0123 2	null
1920:424	null	1,920	null	1736:0123 2	null
1920:432	null	1,920	null	1912:69	null
1920:478	null	1,920	null	1902:71 s.1	null
1920:677	Skrivelse (1920:677) till domänstyrelsen angående Vaddetjåkko nationalpark i Norrbottens län	1,920	I en till riksdagen den 5 december 1919 avlåten proposition, n:r 5, varav tryckt exemplar bifogas, hava Vi föreslagit riksdagen medgiva, att såsom nationalpark finge avsättas ett å kronomark nordväst om Torneträsk i Jukkasjärvi socken av Norrbottens länbeläget område, innefattande berget Vaddetjåkko och upptagande ungefär 24,5 kvadratkilometer, med rätt för Oss att bestämma de närmare gränserna för nationalparken. Enligt anmälan i skrivelse n:r 44 den 1 mars 1920 har riksdagen bifallit denna proposition. Vad Vi och riksdagen sålunda beslutat meddelas Eder till kännedom. Tillika hava Vi efter vetenskapsakademiens hörande för Vaddetjåkko nationalpark fastställt de gränser, som med här nedan angivna sträckning finnas utmärkta å bilagda karta. Nationalparkens västra gräns går utmed vattendraget Vaddejokk, dess norra gräns utgöres av riksgränsen mot Norge och dess östra gräns följer vattendraget Njuonjesjokk. Nationalparkens södra gräns framgår vid foten av det torra, uppstigande landet på Kuokulakomplexets nordsida, så att allt vatten och allt lågland i dalsänkan framför berget Vaddetjåkkos sydsluttning inbegripas i nationalparken.	null	null
1920:744	Kungörelse (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet	1,920	/r2/ Om byggnadsföretag i allmänhet § 1. Vid byggnadsföretag för statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings räkning bör, såväl i fråga om husbyggnader som byggnadsföretag av andra slag, noga tillses, att all möjlig sparsamhet iakttages, att byggnaderna väl lämpas efter sitt ändamål samt att desamma fylla skäliga anspråk på värdighet och såvitt möjligt stå väl tillsammans med såväl den omgivande naturen som i grannskapet befintliga byggnader. § 2. Tillsyn över att byggnadsföretag, som i § 1 sägs, utföres sakkunnigt och omsorgsfullt samt i överensstämmelse med fastställda ritningar och behörigen givna föreskrifter ankommer, där annat ej stadgats, å myndighet eller menighet eller annan, som har att ombesörja företagets verkställande. § 3. Utförandet av byggnadsarbete, som i § 1 sägs, bör icke överlämnas åt annan än för arbete kompetent och i övrigt lämplig person. Över arbetets riktiga utförande bör effektiv kontroll å byggnadsplatsen anordnas. /r2/ Om husbyggnadsföretag § 4. Skall, enligt vad därom är eller varder stadgat, förslag till husbyggnadsföretag underställas Kungl. Maj:ts prövning eller av byggnadsstyrelsen granskas utan sådan prövning, skola, i den mån annat ej är eller varder föreskrivet, huvudritningar till företaget med tillhörande handlingar ingivas till byggnadsstyrelsen. Är ärendet av beskaffenhet att skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, åligger det byggnadsstyrelsen att, sedan vederbörliga handlingar inkommit och granskning av ärendet verkställts, med eget yttrande överlämna handlingarna till Kungl. Maj:t. § 5. Huvudritningar, varom i § 4 förmäles, upptagande planer, genomskärningar och fasader, jämte tillhörande beskrivningar och beräkningar, skola tydligt åskådliggöra byggnadsföretagets omfattning, material , konstruktioner och arkitektoniska former, såväl inre som yttre, ävensom för byggnaden väsentliga anordningar, såsom för uppvärmning, ventilation, vatten, avlopp, gas eller elektricitet. Är fråga om ny- eller tillbyggnad, skall jämväl företes situationsplan eller tomtkarta med tillhörande mätningsprotokoll och beskrivning, upptagande ej mindre den föreslagna ny- eller tillbyggnaden än även sådana förhållanden i övrigt, som kunna inverka på byggnadsförslagets bedömande. Huvudritningar böra avfattas i skala 1:100, därest icke byggnadsstyrelsen med hänsyn till särskilda förhållanden meddelar föreskrift om annan skalas användande. Ritningar, beskrivningar, beräkningar och andra dylika handlingar böra vara daterade och av författaren undertecknade. § 6. Av fastställda huvudritningar jämte tillhörande situationsplaner eller tomtkartor rörande sådant husbyggnadsföretag, vartill förslag godkänts av Kungl: Maj:t eller byggnadsstyrelsen eller som utan godkännande i sådan ordning utföres för statens räkning, skall, där annat ej är eller varder föreskrivet, myndighet eller menighet eller annan, som är att betrakta såsom byggherre, till byggnadsstyrelsen så fort efter ritningaras fastställande kan ske avlämna vederbörligen styrkt kopia på kalkerväv för att förvaras i det under byggnadsstyrelsens vård stående centrala ritningsarkivet; dock att vad sålunda stadgats icke avser hus, vars läge eller beskaffenhet bör hemlighållas, och ej heller kyrkobyggnadsföretag; samt att beträffande husbyggnadsföretag av mer allmänt förekommande typ, varom nöjaktig kännedom kan inhämtas av normalritning, sådan ritning må en gång för alla avlämnas. Om under husbyggnads uppförande väsentlig avvikelse gjorts från fastställda ritningar, skola efter byggnadens färdigställande till byggnadsstyrelsen avlämnas kopior, så beskaffade, som nyss är sagt, av ritningar, visande byggnaden sådan den utförts. Kungörelse (1967:331). § 7. Har, efter det fem år förflutit sedan förslag till husbyggnadsföretag godkänts av Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen, företaget icke påbegynts, skall det genom godkännandet givna byggnadslovet anses hava förfallit. Anmälan om att företaget ej påbegynts inom nyss angiven tid skall i fråga om byggnad, till vilken ritning skall jämlikt § 6 förvaras i det centrala ritningsarkivet, göras hos byggnadsstyrelsen av den, som varit att betrakta såsom byggherre. § 8. Husbyggnadsföretag, vartill förslag av Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen godkänts till utförande å viss plats, må icke utföras å annan plats, utan att den myndighet, som godkänt förslaget, givit lov därtill. § 9. Där icke särskilda omständigheter annat föranleda, bör ej avtal om utförande helt eller delvis av husbyggnadsföretag för statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings räkning träffas, ej heller sådant företag till någon del bringas till utförande, innan så fullständiga ritningar, beskrivningar, beräkningar, materialförteckningar och kontraktsförslag föreligga, att genom anbuds infordrande å arbetet i dess helhet eller å dess väsentliga delar -- schaktning; sprängning och grundläggning; byggnadsstommen med bjälklag, trappor och yttertak; snickeri; målning; installationer för uppvärmning, ventilering, belysning, hissar och dylikt; vatten- och avloppsledningar; åskledare; områdets dränering, planering, plantering och inhägnande -- möjligast tillförlitliga kännedom om de verkliga byggnadskostnaderna kan vinnas. § 10. Företag, som i § 9 sägs, bör omsorgsfullt organiseras, så att byggherrens samt vederbörande entreprenörs eller leverantörs och, i förekommande fall, arkitekts, arbetsledares eller kontrollants skyldigheter och rättigheter sinsemellan noggrant avvägas och, i den mån förhållandena sådant påkalla, genom kontrakt bestämmas. § 11. Företag, som i § 9 sägs, bör, där dess beskaffenhet eller omfattning sådant påkallar, ställas under enhetlig arbetsledning. Till arbetsledare bör av byggherren antagas för arbetet kompetent och i övrigt lämplig arkitekt eller annan på husbyggnadsområdet kunnig och erfaren person. Arbetsledare har särskilt att tillse, att arbetena utföras enligt fastställda ritningar, bestämmelser och avtal samt enligt gällande författningar, att desamma varda i rätt ordning och tid färdigställda samt att för ändamålet anslagna medel icke överskridas. § 12. Arbetsledare, varom i § 11 förmäles, bör, med hänsyn till den upplysningsverksamhet å husbyggnadsområdet, som förmedlas genom byggnadsstyrelsen, efter hand till nämnda styrelse insända meddelanden om under arbetet gjorda erfarenheter och rön, vilka synas vara av allmännare intresse. § 13. Vid verkställighet av husbyggnadsföretag, som i § 9 sägs, skall representant för byggnadsstyrelsen och, då fråga är om kulturhistoriskt värdefullt byggnadsminnesmärke, som i § 18 avses, jämväl representant för riksantikvarien, efter tillsägelse hos arbetsledningen på platsen, lämnas tillträde till arbetsplatsen samt meddelas de upplysningar angående arbetet och därvid gjorda rön, som av sådan representant begäras. § 14. Med husbyggnadsföretag förstås i denna författning icke blott nybyggnad utan även till-, om- och påbyggnad av hus. Vad som sägs om husbyggnadsföretag gäller i tillämpliga delar även beträffande ändrings-, reparations-, inrednings- och underhållsarbeten å hus, dock icke sådana arbeten av obetydlig beskaffenhet. § 15. För erhållande av råd och upplysningar i husbyggnadsfrågor äga myndigheter, menigheter samt offentliga institutioner och inrättningar att hänvända sig till byggnadsstyrelsen, som har att därmed tillhandagå dem. /r2/ Om byggnaders vård § 16. Byggnader, som stå under statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning, böra omsorgsfullt vårdas och underhållas. I detta syfte bör myndighet eller menighet eller annan, som förvaltar sådan byggnad, låta sig angeläget vara att i tid avhjälpa uppkomna bristfälligheter, så att ej genom fortgående skadegörelse byggnaden eller dess inredning fördärvas eller byggnadens eller inredningens återställande i gott skick onödigtvis fördyras. Den, som förvaltar byggnaden, bör särskilt giva akt därpå, att dess stabilitet icke rubbas genom byggnadsföretag i närheten eller bristande eller olämplig dränering, att nederbörd hastigt avlägsnas från byggnaden och marken närmast därintill, att från marken uppstigande eller inom byggnaden alstrad fukt icke skadar byggnaden eller dess inredning samt att byggnaden icke hotas av eldfara utifrån eller inifrån. § 17. Anträffas i byggnad, som i § 16 sägs, vid arbete eller eljest, anordning eller lämning av kulturhistoriskt intresse, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos riksantikvarien. Kungörelse (1967:331). /r2/ Om byggnadsminnesmärken § 18. Är byggnadsverk, som i § 16 sägs, på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde att betrakta såsom minnesmärke, tillkommer det myndighet eller menighet eller annan, under vars förvaltning dylikt byggnadsverk står, att vid vården av detsamma taga särskild hänsyn till dess berörda egenskap. I sådant avseende bör givas akt därpå, att förändring av byggnadsminnesmärke göres endast, såvida den är att anse såsom nödvändig, samt i förekommande fall utföres så, att byggnadens värde ur kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke förringas. Med reparations- och underhållsarbeten å byggnadsminnesmärke bör icke åsyftas att försätta detsamma i ett skick, som vore det nytt, utan böra dylika arbeten utföras så, att byggnadens ålderdomliga karaktär och patina i möjligaste mån lämnas oberörda. Från byggnadsminnesmärke borttagna yttre eller inre delar av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde böra på lämpligt sätt förvaras, försedda med anteckning om deras förutvarande plats och tiden för deras borttagande. Nytillkomna partier böra, där det ut konstnärlig och teknisk synpunkt är möjligt, såsom sådana på lämpligt sätt märkas. Närmare föreskrifter och anvisningar rörande vården av byggnadsminnesmärken, som här avses, utfärdas av riksantikvarien. Inseende över att dylika byggnadsminnesmärken lämpligen underhållas och vårdas utövas av riksantikvarien. Kungörelse (1967:331). § 19. Innan rivning, förändring eller mera omfattande reparation av byggnadsminnesmärke, varom i § 18 förmäles, verkställes, böra fullständiga uppmätningsritningar, fotografier och beskrivningar av byggnadsverket finnas upprättade, på det att så vitt möjligt fullständiga dokument må föreligga rörande dess utseende, konstruktion och historia. Dessa dokument böra kompletteras med detaljfotografier av sådana partier, som borttagas eller förändras, samt med uppmätningar och fotografier av sådana kulturhistoriskt intressanta detaljer, som framkomma under arbetenas gång. Av ifrågavarande dokument skall myndighet eller menighet eller annan, under vars förvaltning byggnadsverket står, insända ett exemplar till riksantikvarien. Kungörelse (1967:331). § 20. Kungl. Maj:t bestämmer, på förslag av riksantikvarien och efter övriga vederbörande myndigheters hörande, vilka staten tillhöriga eller under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende stående byggnadsverk skola, med hänsyn till egenskap av byggnadsminnesmärke, åtnjuta särskild därefter lämpad omvårdnad. Riksantikvarien skall föra fullständig förteckning över dessa byggnadsminnesmärken. Kungörelse (1967:331). § 21. Byggnadsminnesmärke, varom i § 20 förmäles, eller dess inredning må icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd rivas, överlåtas, flyttas eller användas till ändamål, varigenom dess kulturhistoriska eller konstnärliga värde förminskas. Ej heller må tillbyggnad, förändring eller reparation av sådant byggnadsverk eller dess inredning verkställas eller på ett för arbetets utförande bindande sätt förberedas, innan förslag därtill blivit gillat, då fråga är om åtgärd jämförlig med nybyggnad, av Kungl. Maj:t och i övriga fall av riksantikvarien. Vad sålunda stadgats må dock ej utgöra hinder för verkställandet av till vanligt underhållsarbete hänförlig eller brådskande reparationsåtgärd; men skall anmälan därom ofördröjligen göras hos riksantikvarien, där icke reparationsåtgärden är av obetydlig beskaffenhet. Kungörelse (1967:331). § 22. Framställning om vidtagande av åtgärd, vartill jämlikt § 21 Kungl. Maj:ts medgivande erfordras, skall ingivas till riksantikvarien, som granskar framställningen och jämte eget utlåtande översänder den till Kungl. Maj:t. Till framställning om vidtagande av åtgärd, som avses i § 21, skola fogas för granskningen erforderliga ritningar eller skisser jämte beskrivningar. Tillstånd till rivning eller flyttning av byggnadsminnesmärke och godkännande, som avses i § 21 andra stycket, gälla under fem år. Kungörelse (1967:331). § 23. Beträffande statens historiska slott och andra statens byggnadsminnesmärken av synnerligen högt kulturhistoriskt eller konstnärligt värde må den omedelbara vården för viss tid eller tills vidare uppdragas åt för dylikt uppdrag kompetenta och särskilt intresserade, arkitektutbildade personer. Dessa handhava i egenskap av slottsarkitekter vården av ifrågavarande byggnader under närmaste inseende av de myndigheter, som förvalta desamma. § 24. Slottsarkitekt förordnas för viss eller vissa byggnader av den byggnadsförvaltande myndigheten efter samråd med riksantikvarien. Kungörelse (1967:331). § 25. Då särskild ersättning till slottsarkitekt anses böra förekomma, utgår sådan, där icke annat föreskrives, av de för vederbörande byggnads underhåll anslagna medel och bestämmes av Kungl. Maj:t på förslag av den myndighet, som omhänderhar byggnadens förvaltning. § 26. Slottsarkitekt skall för varje byggnad, som står under hans vård, upprätta /k/ dels /-k/ en underhållsplan, gällande för en längre tidsperiod, /k/ dels ock /-k/ varje år i den ordning, som gäller beträffande byggnadens förvaltning i allmänhet, förslag till underhållsåtgärder för det nästkommande året. Underhållsplanen skall efter hand justeras och i sin helhet renoveras vart femte år. Planen och däri vidtagna ändringar skola omedelbart delgivas byggnadsstyrelsen. I övrigt åligger det slottsarkitekt att oavlåtligt hava sin uppmärksamhet riktad på byggnadens tillstånd och, om under årets lopp omedelbart vidtagande av någon brådskande reparationsåtgärd befinnes behövligt, genast anmäla förhållandet hos den myndighet, vilken förvaltar byggnaden, ävensom att i allmänhet tillhandagå nämnda myndighet med råd och upplysningar angående byggnadens vård. § 27. Vad i denna kungörelse föreskrives om vården av byggnadsminnesmärken verkar ej ändring i de bestämmelser, som gälla beträffande vården av sådana minnesmärken, som äro ställda under omedelbar tillsyn av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien eller riksantikvarien. /r2/ Särskilda bestämmelser rörande kyrkor m.m. § 28. /k/ Mom. 1. /-k/ Innan församling låter upprätta förslag till uppförande av kyrkobyggnad (kyrka, kapell för allmän gudstjänst), bör tillfälle beredas riksantikvarien att meddela råd och anvisningar. Skall byggnaden ersätta äldre sådan, bör uppgift lämnas om dennas ålder, storlek, användbarhet och utseende. Kungörelse (1967:331). /k/ Mom. 2. /-k/ Förslag till kyrkobyggnad skall granskas och godkännas av riksantikvarien. Förslag till kyrkobyggnad skall i god tid innan företaget är avsett att bringas till utförande ingivas till riksantikvarien och skall därvid vara åtföljd av situationsplan samt av yttrande från byggnadsnämnden. Till förslaget hörande ritningar, skisser och beskrivningar böra, i vad de avse byggnadens funktion, inredning, konstnärliga utsmyckning och utseende i övrigt, vara så utförliga, att de ge en klar bild av byggnaden i färdigt skick, men kunna, i vad de avse konstruktions- och installationstekniska frågor, inskränkas till en kortfattad beskrivning. Vid förslaget skall fogas kostnadsuppgift. Kungörelse (1968:739). § 29. /k/ Mom. 1. /-k/ Vad i § 28 mom. 1 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning när inom församling väckts fråga om a) planering och ordnande av kyrkotomt, som icke tillika skall vara begravningsplats; eller b) uppförande på dylik tomt av annan byggnad än kyrkobyggnad, krematorium eller kolumbarium eller av mur, portal eller annan sådan fast anordning. /k/ Mom. 2. /-k/ Förslag i fråga som avses i mom. 1 skall, innan det bringas till utförande, granskas och godkännas av riksantikvarien. Vid ansökan om godkännande av förslag till planering och ordnande av kyrkotomt skola fogas dels ritningar och beskrivningar, utvisande förslagets innebörd ur funktions- och utseendesynpunkt, dels karta angivande tomtens gränser och höjdförhållanden, dels översiktskarta över tomtens närmaste omgivningar i den mån dessa ej utmärkts å förstnämnda karta och dels yttrande av byggnadsnämnden. Vid ansökan om godkännande av förslag till byggnad eller anordning, som avses i mom. 1 b), skola fogas ritningar och andra handlingar i enlighet med vad i § 28 mom. 2 för där avsett fall är stadgat. Kungörelse (1967:331). § 30. /k/ Mom. 1. /-k/ Bestämmelserna i § 28 mom. 1 skola ock i tillämpliga delar gälla, där inom församling uppkommit fråga om till-, på- eller ombyggnad, rivning eller flyttning av kyrkobyggnad eller sådan byggnad eller anordning, som avses i § 29 mom. 1 b), om förnyelse eller väsentlig ändring av dess fasta inredning eller om annan åtgärd, som avsevärt påverkar dess utseende, såsom ny färgsättning, utförande eller bortrivande av konstnärlig utsmyckning eller dylikt, så ock där fråga uppkommit om utvidgning eller annan icke oväsentlig förändring av kyrkotomt som icke tillika utgör begravningsplats. Där till följd av vad nu är stadgat till riksantikvarien inkommer anmälan om åtgärd, vid vars utförande kulturhistoriska synpunkter kräva särskilt beaktande, skall riksantikvarien utan kostnad för församlingen och vid behov efter studium på platsen uppgöra program, avsett att läggas till grund för fullständigt förslag i ämnet. Kungörelse (1967:331). /k/ Mom. 2. /-k/ Förslag till åtgärd, som avses i mom. 1 första stycket, skall, innan det bringas till utförande, granskas och godkännas av riksantikvarien. Vid ansökan om godkännande skola fogas för granskningen erforderliga ritningar eller skisser jämte beskrivningar. Rör ansökningen planering och ordnande av kyrkotomt, skola bestämmelserna i § 29 mom. 2 andra stycket äga motsvarande tillämpning. Kungörelse (1968:739). /k/ Mom. 3. /-k/ Till vanligt underhållsarbete hänförlig eller brådskande reparationsåtgärd må verkställas utan iakttagande av stadgandena i mom. 1 och 2. Kungörelse (1960:689). § 30 a. Godkännande, som avses i §§ 28-30, gäller under fem år. Kungörelse (1967:331). § 31. Kyrkobyggnad, vartill förslag ej blivit godkänt enligt vad i § 28 sägs, må icke tagas i stadigvarande bruk för sitt ändamål, med mindre riksantikvarien giver lov därtill. Ej heller må kyrkobyggnad eller i § 29 mom. 1 omförmäld tomt utan Kungl. Maj:ts medgivande tagas i bruk för annat än det därmed avsedda ändamålet. Ansökan i ärende, som avses i andra stycket, skall ingivas till riksantikvarien, som med eget yttrande överlämnar handlingarna till Kungl. Maj:t. Kungörelse (1968:739). § 32. Det åligger riksantikvarien att i ärende, som avses i §§ 28-31, när ärendets art det påkallar inhämta yttrande från vederbörande domkapitel huruvida ur församlingssynpunkt eller eljest ur kyrklig synpunkt något är att erinra mot den föreslagna åtgärden. Kungörelse (1967:331). § 33. Vid verkställande av åtgärd, varom i §§ 28-30 förmäles, åligger det kyrkorådet och annan, som å församlingens vägnar handhar verkställandet, att tillse att arbetet utföres skickligt och noggrant samt att godkända ritningar och av Kungl. Maj:t eller riksantikvarien givna föreskrifter följas. Det åligger den eller dem, som hava att utöva tillsyn varom nu sagts, att meddela riksantikvarien när arbetena skola påbörjas och när de färdigställts. Vad nu sagts gäller dock ej åtgärd enligt § 30 mom. 3 av allenast ringa omfattning. Kungörelse (1967:331). § 34. Kyrkoherden är pliktig tillse, att åtgärd, varom i §§ 28-31 sägs, eller bindande förberedelse därtill icke vidtages utan vederbörligt medgivande. Sker så ändock, skall han ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen och riksantikvarien. Kungörelse (1967:331). § 35. har upphävts genom kungörelse (1960:689). § 36. har upphävts genom kungörelse (1960:689). § 37. har upphävts genom kungörelse (1960:689). § 38. har upphävts genom kungörelse (1960:689). § 39. har upphävts genom kungörelse (1960:689). /r2/ Om statistik över statens husbyggnadsväsen § 40. Inom byggnadsstyrelsen skall, enligt de närmare bestämmelser, som därom äro eller varda meddelade, föras statistik över statens husbyggnadsväsen i vad det avser /k/ dels /-k/ i städer och stadsliknande samhällen samt deras omedelbara närhet belägna, staten tillhöriga eller av staten helt eller delvis disponerade fastigheter, såväl bebyggda som obebyggda, /k/ dels ock /-k/ statens annorstädes belägna fastigheter, såväl bebyggda som obebyggda, i den mån desamma ej äro uteslutande avsedda för jordbruk eller skogsbruk. Hus eller mark, vars läge eller beskaffenhet av en eller annan orsak bör hemlighållas, skall dock icke inbegripas i nämnda statistik. § 41. För sammanbringande av erforderligt material till den i § 40 omförmälda statistik skall, i den mån annat ej av Kungl. Maj:t föreskrives, varje statsmyndighet, vilken förvaltar sådan staten tillhörig eller av staten disponerad fast egendom, som avses i nämnda paragraf, /k/ dels /-k/ snarast före den 1 april 1921 till byggnadsstyrelsen insända fullständiga förteckningar ej mindre över samtliga under myndighetens förvaltning stående eller av myndigheten helt eller delvis disponerade fastigheter av ifrågavarande slag än även över de hos myndigheten förvarade officiella handlingar, som röra samma fastigheter, /k/ dels ock /-k/ utan dröjsmål meddela de särskilda upplysningar om fastigheterna, som byggnadsstyrelsen kan komma att äska. § 42. Vid förberedande utredning för husbyggnadsföretag, som skall utföras för statens räkning eller vartill staten på ett eller annat sätt skall bidraga, bör myndighet, som handlägger utredningen, låta sig vara angeläget att av den ovan nämnda statistiken utvinna de upplysningar, som kunna vara av betydelse för den förevarande byggnadsfrågan såväl i och för sig som i dess förhållande till statens övriga husbyggnadsverksamhet. Vid statistikens utnyttjande äger myndigheten erhålla biträde av byggnadsstyrelsen. Övergångsbestämmelser 1988:1229 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1989, då kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet skall upphöra att gälla. 2. Sådana byggnader som vid förordningens ikraftträdande är byggnadsminnesmärken enligt äldre bestämmelser skall därefter anses som statliga byggnadsminnen. 3. Intill dess regeringen har lämnat skyddsföreskrifter för de statliga byggnadsminnen som avses under 2 skall 21 § kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet fortsätta att tillämpas på dem. 4. Riksantikvarieämbetet skall så snart det lämpligen kan ske lämna regeringen förslag till skyddsföreskrifter för de statliga byggnadsminnen som avses under 2.	null	null
1920:80	Cirkulär (1920:80) till länsstyrelserna angående ersättande av kostnader för militärhandräckning för släckning av skogseld	1,920	Vi giva Eder härmed tillkänna, att Vi denna dag funnit gott föreskriva, att i de fall, då länsstyrelse förordnat om militärhandräckning för släckning av skogseld, alla de särskilda kostnader, som till följd av handräckningen förorsakats kronan, - såsom gottgörelse för militärkontingentens transporterande till och från brandstället samt förläggning därstädes, av handräckningen föranledda merkostnader för kontingentens förplägnad, traktamentsersättning i förekommande fall åt officerare och underofficerare, vilka själva hava att bekosta förplägnad eller logi, ersättning för kronan tillhöriga effekter, som förlorats eller skadats, samt telefonavgifter och andra expensutgifter m.m. - skola av länsstyrelsen till vederbörande utanordnas enligt av arméförvaltningen respektive marinförvaltningen granskade och godkända räkningar ävensom i sammanhang därmed avföras å det under nionde huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till släckning av skogseld. Genom vad nu föreskrivits sker ej ändring i den vederbörande påvilande skyldighet att, när företagen undersökning sådant föranleder, anställa åtal mot den eller dem, som förorsakat elden; skolande därest kronan i sammanhang med dylikt åtal eller annorledes tilldömes ersättning för vad enligt den nu lämnade föreskriften blivit å nämnda anslag avfört, sådan ersättning liksom vad på grund av frivilligt åtagande må i nu angivna hänseende inflyta, uppdebiteras å samma anslag såsom särskilda uppbördsmedel.	null	null
1920:849	null	1,920	null	1861:23 s.1	null
1920:859	null	1,920	null	1908:128 s.1	null
1920:865	null	1,920	null	1913:380	null
1920:887	null	1,920	null	1918:1080	null
1920:930	Kungörelse (1920:930) angående desinfektion av järnvägsvagn, som använts för transport av levande djur	1,920	1 § Järnvägsvagn, som använts för befordring av levande djur och å vilken bestämmelserna i kungörelserna den 22 december 1892 (n:r 109), den 9 december 1898 (n:r 126), den 9 december 1898 (n:r 127) samt den 8 november 1912 (n:r 343), icke äro tillämpliga, skall omedelbart efter lossningen först noggrant rengöras enligt de föreskrifter, järnvägsstyrelsen utfärdat eller kommer att utfärda, och därefter invändigt besprutas med het sodalut, beredd genom lösning av 1 del soda och 50 delar vatten, som uppvärmts till +50 grader C. 2 § Vad i § 1 stadgats skall dock icke äga tillämpning beträffande vagn, som använts för befordring av hästar tillhörande krigsmakten eller ställda till dess förfogande, eller beträffande vagn, som använts för befordring av levande djur mellan stationerna inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län eller dessa län emellan. Kungörelse (1930:71). 3 § Vederbörande järnvägsförvaltning skall därjämte vara skyldig att, på därom av trafikant särskilt framställd begäran, för befordring av levande djur tillhandahålla järnvägsvagn, som omedelbart dessförinnan undergått dels noggrann rengöring, dels ock desinfektion medelst bestrykning eller besprutning av väggar och golv med kalkmjölk (1 del nysläckt kalk + 20 delar vatten). 4 § Kostnaden för desinfektion enligt §§ 1 och 3 skall gäldas av vederbörande trafikant.	null	null
1921:159	Lag (1921:159) med vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset	1,921	Föräldrabalkens bestämmelser om överförmyndarens tillsyn över förmyndares förvaltning, om förmyndares skyldighet att i vissa fall inhämta överförmyndarens samtycke, samt om förmyndares redovisningsskyldighet i förhållande till överförmyndaren gäller inte förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset. Beträffande sådant förmynderskap skall dock gälla vad som föreskrivs om förmyndares skyldighet att, när förmyndaren lämnar förmynderskapet, överlämna den omyndiges egendom och lämna slutredovisning, samt om talan därom. Lag (1994:1438).	null	null
1921:194	null	1,921	null	1904:26 s.1	null
1921:205	null	1,921	null	1917:281	null
1921:21	null	1,921	null	1810:0926	null
1921:213	null	1,921	null	1920:930	null
1921:223	Fastighetsregisterkommissionens Cirkulär n:r 7 (1921:223) om anlitande av statens reproduktionsanstalt vid anskaffande av kopior av registerkarta	1,921	Fastighetsregisterkommissionen har på förekommen anledning härmed velat föreskriva, att i fastighetsregisterförordningen föreskrivna kopior av registerkarta skola i fall, då kostnaden för fastighetsregistrets första uppläggande helt bestrides av statsmedel, utföras å statens reproduktionsanstalt, ävensom uttala önskvärdheten av att jämväl i fall, då kostnad, som nyss nämnts, bestrides av vederbörande samhälle med rätt till bidrag av statsmedel, förenämnda reproduktionsanstalt anlitas för erhållande av kopior, som ovan nämnts.	null	null
1921:225	Konkurslag (1921:225)	1,921	1 kap. Inledande av konkurs m.m. 1 § Gäldenär som är på obestånd skall på egen eller borgenärs ansökan försättas i konkurs, om ej annat är föreskrivet. Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären icke kan rätteligen betala sina skulder och denna oförmåga ej är endast tillfällig. Lag (1975:244). 2 § Uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtagas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Lag (1975:244). 3 § Om ej annat visas anses gäldenär insolvent, om han vid utmätning inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Detsamma gäller, om gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar. Lag (1975:244). 4 § Om ej annat visas anses gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, insolvent, om han trots uppmaning av borgenär att betala klar och förfallen skuld underlåtit att göra detta inom en vecka och borgenären söker honom i konkurs inom tre veckor därefter samt skulden då alltjämt ej är be tald. Borgenärens uppmaning skall innehålla erinran om att konkurs ansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om anledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Lag (1975:244). 5 § Borgenär äger icke få gäldenären försatt i konkurs, om 1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i gäldenären tillhörig egendom, 2. tredje man ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande, 3. borgenärens fordran ej är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjudes av tredje man. Med säkerhet som ställts eller erbjudes av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld. Lag (1975:244). 6 § Konkursansökan göres skriftligen hos konkursdomaren vid den tingsrätt, där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som betinga konkurs domarens behörighet, om de ej äro kända. Framgår ej av konkursansökningen vem som är behörig konkursdomare och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall an sökningen avvisas. Lag (1975:244). 7 § Har konkursansökan gjorts hos konkursdomare som icke är behörig, skall han genast sända ansökningshandlingen till konkursdomare som enligt vad handlingarna visa är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra konkursdomaren. Lag (1975:244). 8 § Till gäldenärs ansökningshandling bör i två exemplar fogas av honom under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets till gångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som röra boet. Till dödsbos eller dödsbodelägares ansökningshandling beträffande boet skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering skett, uppgift om dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas uppgift om varje delägares namn och postadress. Lag (1975:244). 9 § Borgenär, som söker gäldenären i konkurs, skall vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i huvudskrift eller avskrift bifoga de handlingar han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som fogats till denna skola ges in i två exemplar. Lag (1975:244). 10 § Är ansökningen i de hänseenden som avses i 8 eller 9 § eller eljest så bristfällig att den ej kan prövas och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas. Lag (1975:244). 10 a § har upphört att gälla genom lag (1975:244). 11 § Har borgenärs fordran fastställts av domstol eller har domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att utmätning för fordringen får äga rum, skall denna godtagas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft, om det ej förordnats att beslutet icke får verkställas. En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas, om skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 § utsöknings balken och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 18 § i samma kapitel. I andra fall än som avses i första stycket skall borgenären styrka fordringen. Lag (1981:825). 12 § Upptages gäldenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genast pröva ansökningen. Om konkursdomaren med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller eljest finner särskilda skäl föreligga att ej godtaga uppgiften om gäldenärens insolvens, skall målet hänskjutas till rätten. Avser konkursansökan dödsbo, som ej står under förvaltning av boutred ningsman, och har ansökningen gjorts av en eller flera men icke samt liga delägare, skall målet hänskjutas till rätten. Avträdes dödsboets egendom till förvaltning av boutredningsman på grund av framställning som göres senast när ansökningen prövas, förfaller konkursansökningen. Lag (1975:244). 13 § Upptages borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom viss tid, högst en vecka, från det han fått del av ansökningshandlingarna. Om det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden ut sträckas till högst en månad. Är anledning därtill, får föreläggande enligt första stycket även innehålla att gäldenären, för det fall att han medger ansökningen, skall inkomma med upplysningar som äro av betydelse för frågan i vilken form konkursen skall handläggas. Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären. Del givning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om anledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket, om delgivning eljest ej kan ske här i riket och konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom riket. Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför skall betalas av borgenären. Lag (1979:340). 14 § Medger gäldenären borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genast pröva ansökningen. Om konkursdomaren med hänsyn till tillgäng liga upplysningar eller eljest finner särskilda skäl föreligga mot antagande att gäldenären är insolvent, skall målet hänskjutas till rätten. Bestrider gäldenären ansökningen eller underlåter han att förklara sig, hänskjutes målet till rätten. Lag (1975:244). 14 a § Föreligga sannolika skäl för bifall till konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären undandrager egendom, får konkurs domaren eller rätten, om särskild anledning förekommer, förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i avvaktan på prövning av ansökningen. Därvid skall vad som gäller om kvarstad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning, om ej annat följer av denna lag. Detta gäller dock ej bestämmelsen i 16 kap. 15 § andra stycket utsökningsbalken. Konkursdomaren eller rätten får medgiva undantag från beviljad kvarstad. Lag (1981:825). 14 b § Föreligga sannolika skäl för bifall till konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären genom att begiva sig från riket undandrager sig skyldighet eller överträder förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får konkursdomaren eller rätten, om särskild anledning förekommer, förbjuda gäldenären att i avvaktan på prövning av ansökningen begiva sig från riket. Meddelas sådant reseförbud, får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till kronofogdemyndighet som konkursdomaren eller rätten bestämmer. Är reseförbud uppenbart otillräckligt, får gäldenären häktas. Om gäldenären är juridisk person, äger första stycket tillämpning även på styrelseledamot, verkställande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in till konkursdomaren. Beträffande säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf äga bestämmel serna i 15 kap. 5, 6 och 8 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämp ning, om ej annat följer av denna lag. Säkerhetsåtgärd kan ej hindras av att säkerhet ställes. Ej heller kan beviljad säkerhetsåtgärd hävas av sådan anledning. Kostnaden för häktning skall betalas av allmänna medel. Lag (1981:825). 14 c § Fråga om beviljande av säkerhetsåtgärd enligt 14 a eller 14 b § tages upp på begäran av borgenär. Innan konkursdomaren eller rätten meddelar beslut i frågan, skall gäldenären beredas tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske. Konkursdomaren eller rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären. Lag (1979:340). 15 § Mål som hänskjutes till rätten skall av konkursdomaren utsättas att förekomma inom två veckor eller, om särskilda skäl föreligga, en månad. Parterna skola kallas till rätten och därvid erinras om den i 16 § föreskrivna påföljden av parts utevaro. I fall som avses i 12 § andra stycket skall även dödsbodelägare som ej biträtt ansökningen kallas. I fråga om delgivning av kallelse har 13 § andra stycket motsvarande tillämpning. Lag (1975:244). 16 § Uteblir borgenär, som gjort konkursansökningen, när mål om gäldenärens försättande i konkurs företages till förhandling av rätten, skall målet avskrivas, om ej gäldenären medger ansökningen. Gäldenärens utevaro från förhandling i mål om hans försättande i konkurs hindrar icke att målet avgöres. Förhandling får på parts begäran uppskjutas när särskilda omständig heter föreligga. Uppskov får dock ej utan synnerliga skäl meddelas mot sökandens bestridande. Endast om det oundgängligen behövs får upp skovet göras längre än fyra veckor. Lag (1975:244). 17 § Äro flera ansökningar om gäldenärens försättande i konkurs anhängiga samtidigt och bifalles annan ansökning än den som kom in först, skall det med avseende på fråga som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet grundats på den ansökning som kom in först. Lag (1975:244). 18 § Konkursansökan får ej återkallas sedan beslut om konkurs medde lats. Utan hinder av att gäldenären själv ansökt om konkursen eller medgivit borgenärs ansökan därom skall dock på gäldenärens klagan högre rätt häva beslutet, om gäldenären visar att han är solvent. Lag (1975:244). 18 a § Meddelas beslut om konkurs, skall konkursdomaren genast bestäm ma, om konkursen skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs eller om den enligt 185 § första stycket skall handläggas som mindre konkurs. Konkursdomaren skall därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas. Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren bestämt enligt första stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. Lag (1979:340). 19 § Beslutas att konkursen skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall konkursdomaren genast utsätta första borgenärssammanträdet att hållas inför konkurs domaren tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkurs beslutet. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaf fenhet. Konkursdomaren skall även bestämma den tid, minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom vilken bevakning av fordran skall äga rum. Vad konkursdomaren har bestämt enligt första stycket skall intagas i kungörelse som avses i 18 a § andra stycket. Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanträdet och därvid erinras om att han enligt 88 § ej får lämna riket utan samtycke av konkursdomaren innan bouppteckningsed enligt 91 § avlagts och att han är skyldig enligt 92 § att vid sammanträdet avlägga sådan ed. I fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Lag (1979:340). 20 § Sedan beslut om konkurs meddelats, får gäldenären icke råda över egendom som hör till konkursboet. Han får ej heller åtaga sig förbin delser som kunna göras gällande i konkursen. Lag (1975:244). 21 § Rättshandling mellan gäldenären och annan, som företages senast dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall utan hinder av vad som sägs i 20 § gälla, om det ej visas att den andre ägde kännedom om beslutet eller att det förekom omständigheter som gåvo honom skälig anledning antaga att gäl denären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund härav skall gälla, skall likväl, om konkurs boet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han utgivit jämte nödvändig eller nyttig kostnad. Infriar någon förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som angives i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. Företager någon uppsägning eller annan liknande rättshandling mot gäldenären eller företager gäldenären sådan rättshandling mot annan efter sagda tid punkt, skall den gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre vad i god tro och det är uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev och vissa andra jämförbara värdehandlingar finnas särskilda bestämmelser. Lag (1975:244). 22 § Pågår rättegång mellan gäldenären och annan om egendom som hör till konkursboet, får konkursboet övertaga gäldenärens talan. Över tager boet ej gäldenärens talan, ehuru det underrättats om rätte gången, skall egendomen anses icke tillhöra konkursboet och får ej heller så länge konkursen pågår utmätas för fordran som kan göras gällande i konkursen. Beträffande konkursboets skyldighet att svara för rättegångskostnad, om det övertager gäldenärens talan, tillämpas vad som i rättegångsbalken föreskrives om den, till vilken överlåtelse ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk. Föres talan mot gäldenären angående fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären. Det åligger gäldenären att i fall som avses i första och andra stycke na underrätta domstolen om konkursen. Domstolen skall lämna konkurs boet meddelande om rättegången. Lag (1975:244). 23 § Sedan beslut om konkurs meddelats, får egendom som hör till konkursboet ej utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är åtgärden utan verkan. Utan hinder av konkurs får likväl egendom vari panträtt för viss fordran gäller utmätas för fordringen. Lag (1975:244). 24 § Har utmätning skett innan beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen, om ej annat följer av andra eller tredje stycket. Om utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt som han vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall belopp, som enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1) skolat utgivas till utmätningssökanden eller annan borgenär som ej hade panträtt, i stället redovisas till förvaltaren. Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren uppskjutas, om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tillvaratagas eller eljest synnerliga skäl föreligga. Begäran om uppskov får göras även av borge när, vars rätt kan bero därav. Om auktion är utsatt, skall konkursboet betala kostnad som blir onyttig genom uppskovet. Om utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt som han vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär det innan egendomen blivit såld. Lag (1975:244). 25 § Beslut om konkurs går i verkställighet utan hinder av att ändring i beslutet sökes. Detsamma gäller beslut om formen för konkursens handläggning. Vill annan än gäldenären klaga över att konkursansökan bifallits, räknas besvärstiden från den dag då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Lag (1979:340). 25 a § Beslutar högre rätt 1. att konkurs, beträffande vilken bestämts att den skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, i stället skall handläggas som mindre konkurs, eller 2. att konkurs, beträffande vilken bestämts att den skall handläggas som mindre konkurs, i stället skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall konkursdomaren genast låta kungöra den högre rättens beslut. Konkursdomaren skall vidtaga de åtgärder som äro föreskrivna för den handläggningsform som skall tillämpas enligt den högre rättens beslut. I fall som avses i första stycket 2 skola de tider, som enligt 19 § första stycket skola räknas från det beslutet om konkurs meddelades, i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörelsen. Vad konkurs domaren bestämmer enligt 19 § första stycket skall intagas i kungörel sen. Lag (1979:340). 26 § Om högre rätt upphäver beslut om konkurs, skall konkursdomaren genast låta kungöra den högre rättens beslut. Innan egendomen i boet återställes till gäldenären skola konkurskostnaderna och annan skuld som boet ådragit sig uttagas ur egendomen såvitt den förslår. Lag (1975:244). 2 kap. Egendom som ingår i konkurs och återvinning till konkursbo. 27 § Till konkursbo räknas, i den mån ej annat följer av 21 §, all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning. Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som inne står vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefter förvärvar får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatte avdrag skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten till pension eller livränta är av be skaffenhet att kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den. Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomst som avses i andra stycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han därom underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan sådan underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären. Tvist huruvida någon del av inkomsten skall tillkomma konkursboet prö vas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gälde nären eller underhållsberättigad. Myndigheten skall därvid inhämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighetens beslut länder till efterrättelse, även om talan föres däremot. Beslu tet skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det. Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende som avses i fjärde stycket får den vars rätt beröres av beslutet föra talan genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan äga bestämmelserna i utsökningsbalken om besvär över utmätning av lön motsvarande tillämpning. Lag (1981:825). 28 § Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad som anges i detta kapitel. Vad som har sagts nu gäller dock ej beträffande 1. betalning av skatt eller allmän avgift som avses i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen varit förfallen till betalning, 2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt gifter måls- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet varit förfallet till betalning och den underhållsberättigade icke gynnats på ett otill börligt sätt. Lag (1975:244). 28 a § har upphört att gälla genom lag (1975:244). 29 § Med fristdag avses dagen då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökan härom, såvida konkurs ansökan gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförord nandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Har dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökan härom, såvida boutredningsman förordnats senare än tre månader före den dag som eljest skulle anses som fristdag. 29 a § Som närstående till gäldenären anses den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gälde nären eller är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som eljest står gäldenären personligen särskilt nära. Som närstående till näringsidkare eller juridisk person anses vidare 1. den som har en på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad, väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen, 2. den som ej ensam men jämte honom närstående har sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under 1, 3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen be driver, 4. den som är närstående till någon som enligt 1-3 är närstående. Lag (1975:244). 29 b § Avhändelse av fast egendom anses ej ha ägt rum förrän lagfart sökts. Lag (1975:244). 30 § Rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens egendom undandragits borge närerna eller hans skulder ökats, går åter, om gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent samt den andre kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Ägde rättshandlingen rum mer än fem år före fristdagen, går den åter endast om den företagits gentemot gäldenären närstående. Lag (1975:244). 31 § Gåva går åter, om den fullbordats senare än sex månader före fristdagen. Gåva som fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller, när den skett till gäldenären närstående, två år före frist dagen går åter, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent. Första stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva. Understöd och sedvanliga gåvor som ej stodo i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden äro undantagna från återvinning enligt denna paragraf. Lag (1975:244). 32 § Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo, vid vilken gäldenären eftergivit sin rätt i avsevärd mån eller låtit egendom frångå sig mot att fordran mot honom utlagts på hans lott, går i motsvarande mån åter, om bodelningshandlingen kommit in till rätten senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart mot svarade hans skulder. Lag (1975:244). 32 a § har upphört att gälla genom lag (1975:244). 33 § Betalning av lön, arvode eller pension till gäldenären närståen de, som skett senare än sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsin sats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har betalningen skett dessför innan men senare än två år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom betal ningen blev insolvent. Lag (1975:244). 34 § Överföring av medel till pensionsstiftelse, som skett senare än sex månader före fristdagen och som medfört att stiftelsen fått över skott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgär den väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det icke visas att gäl denären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, går den också åter, om åtgärden skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finnas bestämmelser i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Lag (1975:244). 35 § Betalning av skuld, som skett senare än tre månader före frist dagen och som gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställ ning, går åter, om den ej med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Har betalningen skett till närstående dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Vad som i första stycket sägs om återvinning av betalning äger motsva rande tillämpning när kvittning skett, om borgenären enligt 121 § ej varit berättigad att kvitta i konkursen. Lag (1975:244). 36 § Betalning för växel eller check går i fall som avses i 35 § åter endast i den mån den som mottog betalningen kunnat vägra att göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot annan hos vilken han kunde erhålla täckning. Är återvinning av betalning utesluten till följd av vad i första stycket sägs, är den som, om betalning uteblivit, skolat bära den slutliga förlusten skyldig att utge ersättning under samma förutsätt ningar som gällt för återvinning, om betalningen skett till honom som borgenär. Lag (1975:244). 37 § Säkerhet som gäldenären överlämnat senare än tre månader före fristdagen går åter, om den ej var betingad vid skuldens tillkomst eller ej överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerheten överlämnats till gäldenären närstående dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter under angivna förut sättningar, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Med överlämnande av säkerhet jämställes annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt. När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första stycket anses föreligga, om ansökan gjorts senare än på den inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst. Lag (1975:244). 38 § Förmånsrätt eller betalning som borgenär vunnit genom utmätning går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen. Har utmätningen skett till förmån för gäldenären närståen de, går förmånsrätten eller betalningen också åter, om förmånsrätten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev in solvent. Förmånsrätt på grund av betalningssäkring går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen. Lag (1981:825). 39 § Vid återvinning skall egendom som gäldenären utgivit återbäras till konkursboet. Den som lämnat gäldenären vederlag för egendom som sägs i första stycket äger återfå vad han utgivit. Detta gäller dock ej vederlag som icke kommit boet till godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna detsamma. Finnes egendom som enligt första eller andra stycket skall återbäras ej i behåll, skall ersättning för dess värde utgå. Är återbäring av viss egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade, kan det medges honom att utge ersättning i egendomens ställe. 39 a § Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkastning som belöper på tiden efter det att återvinning påkallades. Utgöres egendomen av penningbelopp eller skall ersättning utges för egendomens värde, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:000) till och med den dag då skyldighet att återbära beloppet eller utge ersättningen inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter. Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 30 §, kan han förklaras skyldig att utge även avkastning som belöper på tiden från det att han mottog egendomen till dess att återvinning påkallades. Ränta för sådan tid beräknas enligt 5 § räntelagen. Den som nedlagt nödvändig eller nyttig kostnad på egendom som åter bäres har rätt till ersättning därför, om ej särskilda skäl föreligga däremot. Återvinnes säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshand lingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det ej ske, skall ersättning utgå. Lag (1975:646). 39 b § Har tredje man ställt egendom som säkerhet för förpliktelse av gäldenären och, sedan gäldenären fullgjort förpliktelsen, återfått säkerheten, är den som återställt säkerheten ej skyldig att vid åter vinning återbära mer än som överstiger säkerhetens värde, om han ej kan återfå denna och ej heller, när han återställde säkerheten, kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens. Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om konkursboet begär det, direkt till konkursboet ånyo utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma förutsättningar som skolat gälla för återvinning av fullgörelsen, om den i stället skett till honom. Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning, när tredje man ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären fullgjort förpliktelsen. Lag (1975:244). 40 § Skyldighet för annan än konkursbo att enligt 39, 39 a eller 39 b § utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla inteckningshandling eller ånyo ställa säkerhet eller borgen kan jäm kas, om synnerliga skäl föreligga. Lag (1975:244). 40 a § Har egendom, som enligt vad förut är sagt kan återvinnas, överlåtits till annan, har konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till eller bort känna till de omständigheter som grunda denna rätt. Lag (1975:244). 40 b § Återvinning påkallas av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän domstol, genom anmärkning mot bevakning eller genom invändning mot annat yrkande som framställes mot konkursboet. Om förvaltaren icke vill påkalla återvinning och ej heller ingår förlikning i saken, får borgenär påkalla återvinning genom väckande av talan vid allmän domstol. För återgång av förmånsrätt som vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring är särskild åtgärd ej behövlig. Talan vid allmän domstol väckes inom ett år från fristdagen. Dock får talan väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om återgång av bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen ingavs till rätten. Borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning därför av boet, i den mån kostnaden täckes av vad som kommit boet till godo genom rättegången. Lag (1979:340). 40 c § Den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen är, även om han ej bevakar fordringen, berättigad att vid återbäring till boet avräkna vad som bort tillkomma honom såsom utdelning, om bevakning hade skett i rätt tid, och i övrigt vid senare utdelning utfå vad som skolat belöpa på fordringen, om den hade bevakats. Lag (1975:244). 3 kap. Förvaltning och tillsyn 41 § Konkursbo skall förvaltas av en eller flera förvaltare. Antalet förvaltare bestämmes av konkursdomaren. Ej må mer än en förvaltare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det erforderligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare. Då fråga är om utseende av förvaltare enligt 46 eller 47 §, må kon kursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan tillsyns myndigheten och borgenärerna erhållit tillfälle att yttra sig därom. Lag (1979:340). 42 § Förvaltning av konkursbo skall stå under tillsyn av tillsyns myndighet. Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsyns myndigheter. Kronofogdemyndighet, som är tillsynsmyndighet, får enligt bestämmelser som regeringen meddelar förordna annan kronofogdemyndighet att hand lägga tillsynsuppgift i konkursen. För tillsynen skall ersättning till staten utgå ur konkursboet enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1979:340). 43 § På begäran av borgenär skall konkursdomaren förordna gransk ningsman att med de befogenheter som angivas i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig. Om det begäres, skall även ersättare för granskningsmannen utses. Bestämmelserna om granskningsman gälla även för ersättare. Granskningsman skall entledigas, om han eller borgenären gör fram ställning därom eller han finnes icke vara lämplig. Ersättning till granskningsman skall betalas av borgenären. Lag (1979:340). 44 § Konkursförvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid domstol får ej vara förvaltare. Lag (1979:340). 45 § Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål, efter hörande av tillsynsmyndigheten, utse förvaltare att handha förvalt ningen av boet till dess vid första borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befattningen. Lag (1979:340). 46 § Vid första borgenärssammanträdet skall konkursdomaren, sedan han hört tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer, utse förvaltare att i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har konkurs domaren efter vad i 50 § är stadgat förordnat, att konkursboets för valtning skall vara delad, skall förvaltare utses särskilt för varje del av förvaltningen. Lag (1979:340). 47 § Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erfor derligt, att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av konkurs domaren kallas att sammanträda inför honom. Vid sammanträdet skall konkursdomaren utse det antal förvaltare, som ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 46 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Tillsynsmyndigheten, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare. Lag (1979:340). 48 § Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet, skall konkursdomaren kalla borgenärerna att sammanträda inför honom. Vid sammanträdet skall efterträdare till den avgångne utses, och skola därvid bestämmelserna i 46 § äga motsvarande tillämpning. Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren efter tillsynsmyndighetens hörande finner det ej vara nödigt att utse annan i den avgångnes ställe. Avgår förvaltare sedan fråga uppkommit om avskrivning av konkursen enligt 186 §, skall borgenärssammanträde som avses i första stycket ej utsättas, så länge frågan är under prövning. Lag (1979:340). 49 § Har förvaltare avgått efter första borgenärssammanträdet och skall efterträdare åt honom utses, äge konkursdomaren, där så erford ras, förordna om befattningens upprätthållande tills ny förvaltare utsetts enligt 48 §. Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § andra stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan att under tiden fullgöra hans åligganden. Lag (1979:340). 50 § Där konkursdomaren finner delning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att därom förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. Tillsynsmyndigheten, förvaltare, gransk ningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen. Hava flere förvaltare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktelse. Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller beslut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till tillsynsmyndigheten, och gälle den mening denna biträder. Då flere förvaltare utsetts, skola de bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och tillsyns myndigheten underrättas. Lag (1979:340). 50 a § Om konkursdomaren av särskilda skäl finner det erforderligt, får han efter tillsynsmyndighetens hörande uppdraga åt lämplig person att biträda förvaltaren med råd vid konkursförvaltningen eller att som förlikningsman biträda konkursdomaren med utredning och förlikning i tvistefråga som uppkommit genom anmärkning mot bevakning eller att fullgöra båda dessa uppgifter. Den som är anställd vid domstol får ej inneha uppdrag som avses i första stycket. När uppdraget är slutfört, skall anmälan genast göras till konkurs domaren. Vid denna anmälan skall fogas en redogörelse för det arbete uppdraget medfört. Konkursdomaren skall återkalla meddelat uppdrag, när anmälan enligt tredje stycket har inkommit eller det i annat fall finns skäl till återkallelse. Den som har fullgjort uppdrag enligt denna paragraf är berättigad till arvode av konkursboet. Arvodet bestämmes av konkursdomaren efter tillsynsmyndighetens och förvaltarens hörande. I fråga om arvode äga 82 § andra och tredje styckena samt 83 § motsvarande tillämpning. Lag (1979:340). 51 § Förvaltaren åligge att med iakttagande av de i denna lag med delade bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemen samma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en för månlig och snabb utredning av boet. Lag (1979:340). 51 a § I viktigare frågor skall förvaltaren höra särskilt berörda borgenärer, om det ej finns hinder häremot. Förvaltaren skall i sådana frågor även höra gäldenären, om det lämpligen kan ske. Lag (1979:340). 52 § Om förvaltaren finner det nödvändigt, får han anlita sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd. Lag (1979:340). 53 § Den enligt 45 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan om händertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet, samt, där gäldenären är eller under det senaste året före kon kursansökningen varit bokföringsskyldig, i omhändertaget räkenskaps material å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för omhändertagan det. Förvaltaren skall även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, samt å nämnda böcker och handlingar. I bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann upp skattning prövas äga, och beträffande skulderna angivas, i vad mån de avse lön eller pension. Vid bouppteckningsförrättningen skall gälde nären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Är gäldenären juridisk person och finnas flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet dock icke för sådan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillför litlig, vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden. Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten inom en vecka från det beslutet om konkurs meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheten förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till kon kursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts. Lag (1979:340). 54 § Förvaltaren får, om det behövs, påkalla handräckning av krono fogdemyndigheten för att kunna omhändertaga eller annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som röra boet. Kronofogdemyndigheten får härvid genomsöka hus, rum eller förvarings ställe och, om tillträde behövs till utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Kronofogdemyndig heten får även i övrigt använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det kan anses befogat med hänsyn till omständig heterna. Våld mot person får dock brukas endast om kronofogdemyndig heten möter motstånd och i den mån det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt. I fråga om klagan över kronofogdemyndighets beslut eller åtgärd enligt första stycket äga bestämmelserna i utsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet motsvarande tillämpning. Lag (1981:825). 55 § Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan meddelas honom, skall även det angivas jämte grunden för antagandet. Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken. Lag (1986:437). 56 § Är konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssammanträdet infallande mars eller september månad, skall förvaltaren inom två veckor därefter till tillsynsmyndigheten avlämna berättelse, vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits för förvaltningens bringande till slut; åliggande det förvaltaren att sedermera under konkursens fortgång inom två veckor från utgången av varje mars och september månad avgiva sådan berättelse för det dess förinnan förflutna halvåret. Har, då berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att kon kursen icke avslutats. Förvaltaren skall utan dröjsmål lämna konkursdomaren avskrift av berättelsen. Lag (1979:340). 57 § Förvaltaren skall, oavsett vad som gäller i fråga om bokförings skyldighet för gäldenären, löpande bokföra in- och utbetalningar, om ej med hänsyn till särskilda förhållanden god redovisningssed påkallar att bokföringen sker på annat sätt. Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas 22 § bokföringslagen (1976:125). Första stycket medför ej inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet. Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet och för kontroll därav finnas särskilda bestäm melser. Lag (1979:340). 58 § Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets räk ning mot ränta insättas i bank. Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den dag insättning bort ske. Så länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom två veckor från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till tillsynsmyndigheten räkning över boets inkomster och utgifter i penningar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar innestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och uttagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Förvaltaren skall lämna avskrift av räkningen till konkursdomaren. Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta tillsynsmyndigheten, i vilken bank medlen innestå, och inom två veckor från utgången av varje kalenderår till myndigheten för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta, skall för valtaren göra anmälan därom hos tillsynsmyndigheten. Lag (1979:340). 59 § Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrives på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Därvid skall särskilt tillses att avvecklingen av kon kursen icke fördröjes i onödan. När myndigheten finner det lämpligt, får den inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter föranleda det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Lag (1979:340). 60 § Tillsynsmyndigheten ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvalta ren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning. Tillsynsmyndigheten och förvaltare vare skyldiga att på begäran med dela upplysningar om boet och dess förvaltning till konkursdomaren, borgenär eller gäldenären. Tillsynsmyndigheten är vidare skyldig att på begäran meddela sådana upplysningar till granskningsman. Lag (1979:340). 61 § Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets räkning i den mån det befinnes ändamålsenligt. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Ej må rörelsen fort sättas längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet, där ej särskilda skäl föreligga. Lag (1979:340). 62 § Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 61, 63 och 66 §§, 70 § andra stycket, 71 § femte stycket samt 149 § andra stycket. Lag (1979:340). 63 § Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, varigenom han försatts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning av egendom i boet äga rum förrän hovrätten utlåtit sig i anledning av besvären. Utan hinder av första stycket får försäljning av egendom i boet äga rum, om det föranledes av bestämmelserna i 23, 24, 61 och 73 §§. Vidare får lös egendom säljas, om den är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver allt för kostsam vård. I den mån medel saknas till betalning av utgifter för boet, får även annan lös egendom säljas. Lag (1979:340). 64 § har upphävts genom lag (1979:340). 65 § har upphävts genom lag (1979:340). 66 § Inkommer gäldenären med ackordsförslag, må egendomen i boet ej säljas, innan ackordsfrågan blivit avgjord. Vad som sagts nu utgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller föranledes av skäl som sägs i 63 § andra stycket första och andra meningarna eller behövs för ändamål som angives i 171 § eller särskilda skäl annars föreligga. Lag (1979:340). 67 § Påyrkar inteckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmåns rätten gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg, och har hans rätt till betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, må anstånd med försäljning äga rum endast om förvaltaren anser detta nödvändigt för att förhindra att avsevärd förlust vållas konkursboet eller genom förandet av ackord väsentligt försvåras samt anstånd ej är obilligt mot borgenären. Lag (1979:340). 68 § har upphört att gälla genom lag (1971:498) 69 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 70 § Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande myndighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för ut mätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt förvaltaren finner det för boet fördelaktigare. Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom utan att försäljning kommit till stånd, må förvaltaren underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning till antagande, att sådan auktion ej kommer att leda till försäljning, äge förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen, samtycka därtill. Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom, åligge det förvaltaren att före bevakningssammanträdet avlämna behållning, som under konkursen av egendomen uppkommit. Behållning som ej avlämnas före bevakningssamman trädet skall, om egendomen säljes, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slututdelning i konkursen sker. Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som böra beaktas vid egendomens försäljning. Förvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör på dennes vägnar. Lag (1979:340). 71 § Försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, skall äga rum på auktion eller i annan ordning efter vad förvaltaren finner vara mest fördelaktigt för boet. Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende. Samtycke som avses i andra stycket fordras icke, när förvaltaren vill genom fondkommissionär sälja värdepapper, noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i 2 § andra stycket lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs, till gällande börs- eller marknadspris eller när fråga är om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse. Skall fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, luftfartyg som ej är registrerat, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egendomen finnes inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Är fråga om försäljning av registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 § första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, låte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet. Bestämmelserna i 70 § sista stycket äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendet föra talan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1979:979) samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes vägnar. Lag (1985:575). 72 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 73 § Har borgenär lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, äge han besörja, att egendomen varder såld å auktion eller, då fråga är om värdepapper noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i 2 § andra stycket lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs, genom fondkommissionär till gällande börs- eller marknadspris; dock må sådan försäljning ej utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra veckor efter första borgenärssammanträdet. Försäljning genom borgenärens försorg må ej heller ske, där förvaltaren vill lösa egendomen för konkursboets räkning; åliggande det borgenären att minst en vecka innan han vidtager åtgärd för egendomens försäljning hembjuda den åt förvaltaren till inlösen. Utgöres egendomen av fartyg eller av gods i fartyg eller i luftfartyg eller av intecknade reservdelar till luftfartyg, skall försäljningen ske i den ordning, som om dylik egendom, den där blivit utmätt, särskilt är stadgad. Skall egendomen säljas annorledes än utmätningsvis och är ej fråga om sådan försäljning av värdepapper, som enligt vad nyss sagts må ske utan auktion, må försäljningen ej äga rum å annan ort än den, där egendomen finnes, med mindre förvaltaren samtycker därtill; och låte borgenären förvaltaren minst tre veckor förut veta, när och var försäljningen skall ske. Har försäljning skett i annan än den för utmätt egendom stadgade ordning, vare borgenären pliktig att för förvaltaren redovisa för vad som influtit. Vill ej borgenären föranstalta om försäljningen, äge förvaltaren därom besörja. Dock må inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg, vilken blivit av ägaren till den intecknade egendomen lämnad såsom pant, icke av förvaltaren säljas, utan äge han allenast låta sälja den rätt till andel i inteckningen, som efter ty särskilt är stadgat må tillkomma gäldenären. Lag (1985:575). 74 § Skall konkursbos egendom säljas å auktion genom förvaltarens försorg, låte han kungöra auktionen på sätt och inom tid som gäller för kungörande av exekutiv auktion å egendom av det slag, varom fråga är; dock vare kungörelsens införande i Post- och Inrikes Tidningar icke i något fall erforderligt. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande auktion, som enligt 73 § besörjes av borgenär. Lag (1981:825). 75 § Då förvaltaren utsatt auktion å lös egendom, vari panträtt eller annan särskild förmånsrätt äger rum, bör han i god tid före auktionen till varje borgenär, som har sådan förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, med posten översända särskild underrättelse om tid och ställe för auktionen. 76 § Förvaltaren får, när egendom skall säljas på auktion genom hans försorg, låta kungöra auktionen i mindre utsträckning än som följer av 74 § första stycket, om han anser det tillfyllest. Inskränkning i fråga om kungörande av auktion å fast egendom, registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg må dock icke äga rum utan gäldenärens samtycke; ej heller må sådan in skränkning ske beträffande kungörande av auktion å annan lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, som avses i förmånsrättslagen (1970:979), med mindre den borgenär samtycker där till. Lag (1981:825). 77 § Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidtaga nödiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål om betalningsföreläggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller förlikning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras såsom annan lös egendom. Lag (1979:340). 78 § Har förlikningsanbud gjorts angående osäker eller tvistig till gång, får förvaltaren antaga anbudet, om han finner det fördelaktigt för konkursboet. Ställer gäldenären säkerhet för vad som bjudes genom förlikningen, har han rätt att själv utföra tvisten. Lag (1979:340). 79 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 80 § Förvaltare skall på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl till det. Förvaltare som finnes icke vara lämplig eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget skall av konkursdomaren ent ledigas efter framställning av tillsynsmyndigheten, granskningsman, borgenär eller gäldenären. Förvaltare må ej entledigas utan att tillsynsmyndigheten erhållit tillfälle att yttra sig. Efter första borgenärssammanträdet må för valtare ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren utlysts, erhållit tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i av bidan på borgenärernas yttrande försätta förvaltare ur tjänstgöring; dock må det ej ske innan tillsynsmyndigheten erhållit tillfälle att yttra sig. Lag (1979:340). 81 § Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall, så vitt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sådan förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode som enligt 50 a § femte stycket samt 82 och 83 §§ skall utgå för egendomen. Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, må ej till förfång för någon, som äger sådan förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan konkurskostnad än ovan sagts; dock att, där den särskilda förmånsrätten är sådan som anges i 5 § förmånsrättslagen (1970:979), av egendomen må bestridas jämväl övriga konkurskostnader, i den mån boet eljest ej lämnar tillgång därtill. Lag (1981:825). 82 § Arvode till förvaltare bestämmes av rätten; äro flere förval tare, skall för envar bestämmas särskilt arvode. Sådant arvode må icke sättas till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Ej må arvode efter tid räknas. Lag (1979:340). 83 § Arvode till förvaltare skall bestämmas till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 § må anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräknas särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt av göres. Vid bestämmandet av särskilt arvode, som ovan sägs, skall vad i 82 § stadgas om de grunder, efter vilka arvode skall beräknas, äga mot svarande tillämpning. Lag (1979:340). 84 § Arvode till förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berättigade; och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts, skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där bestämmande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltare anlitat biträde som avses i 52 § och har gottgörelse därför tillgodoförts biträdet eller har ersättning för utgifter tillgodoförts förvaltare, skall sådant angivas i redogörelsen. Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen. Lag (1979:340). 85 § Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser fram ställning allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äge dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes må anses föreligga. Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren i god tid före den utsatta dagen till borgenär, som hos konkursdomaren begärt att bli underrättad, samt till den, för vilken arvode skall bestämmas, och gäldenären sända underrättelse om tid och plats för handläggningen vid rätten. Underrättelse skall innehålla uppgift om belopp, som i arvode fordras. I fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, skall konkursdomaren i god tid till envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, översända underrättelse, som nyss sagts. Konkursdomaren skall inhämta yttrande i ärendet av tillsynsmyndig heten. Lag (1979:340). 86 § Förvaltare får ej uppbära arvode förrän han avgivit slutredo visning för sin förvaltning. Lag (1979:340). 86 a § Utan hinder av vad i 82-86 §§ finnes stadgat häremot stridande må förvaltare, om det med hänsyn till omfattningen av det arbete upp draget medfört, den tid under vilken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sådan betalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställ ning. Konkursdomaren skall inhämta yttrande i ärendet av tillsyns myndigheten. Lag (1979:340). 87 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 4 kap. Gäldenärens skyldigheter m.m. 88 § Gäldenären får ej efter det beslut om hans försättande i konkurs meddelats och innan ed enligt 91 § har avlagts begiva sig från riket utan samtycke av konkursdomaren. Om det senare under konkursen skäligen kan befaras att gäldenären genom att begiva sig från riket undandrager sig skyldighet som föreskrives i denna lag, får förbud meddelas honom att lämna riket. Kan det skäligen befaras att gäldenären åsidosätter förbud att begiva sig från riket, får han åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Kan det skäligen befaras att gäldenären genom att begiva sig från den ort där han är bosatt undandrager sig skyldighet som föreskrives i denna lag, får förbud meddelas honom att lämna orten. Beslut om reseförbud eller om åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig pass meddelas av konkursdomaren på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. När skäl för sådant beslut ej längre föreligger, skall beslutet omedelbart hävas. Innan beslut meddelas i fråga som avses i denna paragraf, skall kon kursdomaren bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det ej finnes vara utan betydelse. Konkursdomaren får också hålla förhandling i frågan. Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela förvaltaren var han vistas. Lag (1979:340). 88 a § Har gäldenären enligt 14 b § lämnat ifrån sig sitt pass, skall konkursdomaren omedelbart efter konkursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet. Kan det skäligen befaras att gäldenären åsido sätter förbud att begiva sig från riket, har han ej rätt att återfå passet. Lag (1979:340). 89 § Gäldenären skall lämna konkursdomaren, tillsynsmyndigheten, för valtare och granskningsman de upplysningar om boet, som de begära. Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant hinder föreligger, från sammanträde utebliva, tage konkursdomarens samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola före komma. Lag (1979:340). 90 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 91 § Gäldenären skall inför konkursdomaren avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i den med anledning av konkursen upprättade bouppteckningen som han finner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det ej honom veterligen har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld. Är gäldenären juridisk person och finnas flera ställföreträdare, behö ver bouppteckningsed ej avläggas av sådan ställföreträdare vars edgång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen. Lag (1979:340). 92 § Den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej till konkursdomaren inkommen, kalle kon kursdomaren, sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snart ske kan gäldenären att infinna sig för edgångens fullgörande; och varde tillsynsmyndigheten och förvaltaren underrättade därom. När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan konkursdomare. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas. Lag (1979:340). 93 § I fall, då det åligger förmyndare att avlägga bouppteckningsed, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig att avlägga eden, så framt förvaltaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas. Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i boupp teckningen, om det kan antagas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen. Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts, kalle konkursdomaren den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å tid och ställe, som av honom bestämmas; underrätte ock därom tillsyns myndigheten och förvaltaren samt, där edgångsyrkandet framställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, edgången genast fullgjord; kan det ej ske vid tillfället, meddele konkurs domaren beslut om tid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten till rätten; och vare, där rätten bifaller edgångsyrkandet, om ed gångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestäm melserna i 92 § andra stycket skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande tillämpning. Lag (1979:340). 94 § Undandrager sig gäldenären att fullgöra vad honom enligt 53, 88, 89, 91 eller 93 § åligger eller överträder han reseförbud, varom stad gas i 88 §, må han efter omständigheterna hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller, om det skäligen kan befaras att gäldenären undandrager sig skyldighet eller överträder förbud som nu har angetts och, beträffande häktning, sär skild anledning förekommer. Undandrager sig annan att fullgöra edgång, som blivit honom enligt 93 § förelagd, varde hämtad eller genom föreläggande av vite eller genom häkte tillhållen att fullgöra sin skyldighet. Varder någon efter ty nu är stadgat hållen i häkte, skall kostnaden härför gäldas av allmänna medel. Lag (1979:340). 95 § Det ankommer på konkursdomaren att på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten förordna om vidtagande av åtgärd enligt 94 § och att utdöma förelagt vite. Har någon insatts i häkte, skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader. Innan beslut meddelas i fråga som avses i denna paragraf, skall kon kursdomaren bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det ej finnes vara utan betydelse. Konkursdomaren får också hålla förhandling i frågan. Lag (1979:340). 95 a § Är gäldenären häktad med stöd av 14 b §, skall konkursdomaren eller, i fall då konkursansökningen prövas av rätten, denna i samband med konkursbeslutet pröva om gäldenären fortfarande skall vara häktad. Föreligga skäl till häktning enligt 94 §, skall häktningen bestå. Lag (1979:340). 96 § Om gäldenären är juridisk person, äga 88 §, 88 a §, 89 § första stycket, 94 § första och tredje styckena, 95 § samt 95 a § tillämpning även på styrelseledamot, verkställande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkurs ansökan kom in till konkursdomaren. Lag (1979:340). 97 § Gäldenären äger av konkursboet få ut egendom som enligt 5 kap. 1, 2 och 4 §§ utsökningsbalken undantages från utmätning. I stället för 5 kap. 1 § 7 utsökningsbalken skall dock gälla att, om annan utväg till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå av kon kursboet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberät tigad under en månad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades, eller, om synnerliga skäl äro, under längre tid. I dödsbos konkurs tillkommer förmån som avses i första stycket den dödes efterlevande familj. I stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken. Lag (1981:825). 98 § Förvaltaren skall handlägga fråga om vad som får utgå enligt 97 §. Uppkommer tvist, äga 27 § fjärde och femte styckena motsvarande tillämpning. Lag (1979:340). 99 § Gäldenär vare berättigad att av konkursboet erhålla vad som erfordras för resa och uppehälle, när han enligt vad i denna lag stadgas har att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes, dock ej mera, om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades, om han uppehölle sig därinom å ort, där han sist vistades. Vad nu sagts gäller även beträffande sådan förutvarande ställföreträdare som avses i 96 §. Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde i anledning av anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111 §. Annan än den som avses i första stycket är berättigad att av konkurs boet erhålla ersättning för inställelse enligt 93 § andra stycket efter vad konkursdomaren prövar skäligt. Lag (1979:340). 5 kap. Om bevakning av fordringar i konkurs 100 § I konkurs får endast fordran som uppkommit innan konkursbe slutet meddelades göras gällande, om ej annat följer av 21 § eller annan bestämmelse. Fordran må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende av vill kor eller ej förfallen till betalning. Pensionsfordran må icke göras gällande till den del den gäldas av pensionsstiftelse. Lag (1975:244). 100 a § Den som enligt 29 a § skall anses som närstående till gälde nären får i konkurs icke göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkurs ansökningen gjordes. Lag (1975:244). 101 § Inom den för bevakning av fordringar utsatta tid har borgenär att hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angiva den rätt han i sådant avseende vill göra gällande. Vid inlagan foge borgenär i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa till stöd för sin talan. I bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke, boningsort och post adress angivas. Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i två exemplar. Att fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren är särskilt före skrivet. Lag (1975:1263). 102 § Så snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkurs domaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren, som har att skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteck ningen skall upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall biläggas de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna och det andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av hand lingarna vara att tillgå hos honom. Lag (1979:340). 103 § Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med förvaltaren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordringarna, och ställe, varest de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 108 § skall hållas inför konkurs domaren, därest anmärkningar framställas. Avgörandet får träffas före utgången av bevakningstiden, om det lämpligen kan ske. Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det med hänsyn till förhållandena i konkursen är erforderligt, får dock längre anmärkningstid fastställas. Det i 108 § omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden. Lag 1979:340). 104 § Förvaltare åligge att granska bevakningshandlingarna samt, om han finner anledning till jäv mot yrkande om betalnings- eller för månsrätt, till konkursdomaren inom den jämlikt 103 § för framställande av anmärkningar utsatta tid inkomma med anmärkningsskrift; börande därvid fogas i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar för valtaren vill åberopa till stöd för framställd anmärkning. Rätt att göra anmärkning mot bevakning tillkomme jämväl borgenär, som bevakat fordran i konkursen, så ock gäldenären; och skall i avseende härå vad ovan är stadgat om anmärkning av förvaltare äga motsvarande tillämpning. Anmärkningsskrift jämte därmed fogade handlingar skall ingivas i två exemplar. 105 § Göres anmärkning av någon av dem, som äro därtill berättigade, gälle det även för de andra, ändå att de ej deltagit i anmärkningen. 106 § Borgenär, mot vars bevakning anmärkning ej i föreskriven ord ning framställts, njute till godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat. Har yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, må sådant dock ej lända till förfång för dem, som enligt lag hava företrädesrätt till betalning ur viss egendom; och vare yrkande om förmånsrätt, ändå att anmärkning däremot ej framställts, utan verkan, om yrkandet ej av ser någon i lag stadgad förmånsrätt. 107 § Efter anmärkningstidens utgång skall konkursdomaren ofördröj ligen till varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars adress är känd, med posten översända avskrift av anmärknings skriften i vad den rör hans bevakning med erinran om tid och ställe för det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde. Lag (1979:340). 108 § De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar fram ställts och som ej blivit förlikta genom medverkan av förlikningsman som avses i 50 a § eller på annat sätt, skola företagas till hand läggning vid borgenärssammanträde inför konkursdomaren. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning gjorts, ingiva skrift liga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan. Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets hand läggning. Konkursdomaren skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medgiva att anmärkning förfaller eller inskränka den eller uppdraga åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts, gäller det även för den som uteblivit. Äro både borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran när varande och kunna de icke enas, gäller borgenärens mening, om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande säkerhet för fordringen. Finnes anmärkning, varom förlikning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rätten. Konkursdomaren skall vid sammanträdets slut bestämma när rättens handläggning av tvistefrågorna skall äga rum. Om det är möjligt, skall handläggningen ske omedelbart i anslutning till sammanträdet. Tvistefrågor som ej behandlas omedelbart av rätten skall sättas ut att förekomma viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om särskilda skäl föreligga, senare dag. Lag (1979:340). 109 § Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola ofördröjligen av rätten företagas till prövning och, så vitt ske kan, på en gång av göras. Tarva vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas, varde särskilt dömt över de tvistefrågor, som kunna tidigare avgöras; beror någon borgenärs anspråk på annan rätts prövning, må det ej vålla uppehåll utan fastställe domstolen, där konkursen är anhängig, hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämt genom dom i den särskilda rättegången. När ackordsförslag upptagits, får rättens prövning enligt första stycket uppskjutas till dess ackordsfrågan blivit avgjord, om det finnes ändamålsenligt. Lag (1970:848). 110 § Förlikning angående anmärkning, som framställts mot bevakad fordran, må ej ingås annorledes än i 108 § sägs, utan så är att alla, vilkas rätt är beroende av förlikningen, samtycka därtill. 111 § Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 § är stadgad angående bevakning. Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren; låte ock en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot bevakningen, ställe, varest de till förvaltaren över lämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för gransk ning samt tid och ställe för sammanträde inför konkursdomaren, därest i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt. Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och Inrikes Tid ningar. Sammanträdet inför konkursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång. Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och, där den efterbevakandes adress är känd, till denne ävensom särskilt underrätta förvaltaren. I övrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan stadgats om bevakning. Hava flere efterbevakningar gjorts, skola de, såvitt ske kan, hand läggas gemensamt. Ersättning till förvaltare och gäldenären för inställelse vid samman träde i anledning av anmärkning mot efterbevakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare borgenären jämväl skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort efterbevakning, svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för efter bevakningarna. Lag (1979:340). 112 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 113 § Talan mot dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats, må fullföljas ej mindre av förvaltaren än av borgenär och gäldenären. Lag (1979:340). 114 § Varder dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats, ändrad av högre rätt, gälle det även för dem, som icke sökt ändring i domen. 115 § Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast av gjort, vilken rätt i konkursen tillkommer fordringen. 116 § Borgenär, som bevakat fordran i konkurs, vare på yrkande av annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären pliktig att med ed be tyga, att fordringen icke, honom veterligen, tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig, sådan den av honom blivit uppgiven. Vill borgenär avlägga sådan ed, ändå att yrkande därom ej framställts, stånde det honom fritt. Har borgenären angående fordringen i ett eller annat avseende lämnat uppgifter, som han ej kan inbegripa under eden, må han vid edens av läggande göra rättelse i sin bevakning. Skall eden avläggas av förmyndare eller målsman eller eljest av någon, som är satt att företräda borgenären, varde den därefter lämpad; vare ock i sådant fall rätte sakägaren pliktig att själv fullgöra edgången, där det yrkas och kan ske samt konkursdomaren ej finner sådana sär skilda omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas. Dör borgenären innan eden blivit av honom avlagd, vare den, som träder i hans ställe, pliktig att avlägga eden; och varde eden därefter lämpad. 117 § Yrkande, att borgenär skall avlägga ed, som i 116 § sägs, skall göras hos konkursdomaren i skriftlig inlaga, som ingives i två exemp lar inom den för framställande av anmärkningar mot borgenärens bevak ning utsatta tid. Ej må sådant yrkande väckas i bevakningsinlaga eller i anmärkningsskrift. Konkursdomaren förelägge borgenär, mot vilken yrkandet framställts, att inom viss tid av högst en månad från det han erhållit del av föreläggandet fullgöra edgången och inkomma med bevis därom. Kan borgenären ej inom den föreskrivna tiden fullgöra vad honom ålagts, men visar han inom samma tid laga förfall, förelägge konkurs domaren honom ny tid. Inlagan jämte föreläggande, som nu sagts, skall delgivas borgenären, och äge härvid vad i rättegångsbalken är stadgat om delgivning av stämning i tvistemål motsvarande tillämpning. Delgivning skall verk ställas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Lag (1946:809). 118 § Då edgångsföreläggande, som avses i 117 §, blivit meddelat, skall konkursdomaren ofördröjligen underrätta förvaltaren därom. Bevis, att borgenär fullgjort honom förelagd edgång, skall så snart det inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till förvaltaren. Har edgångsbevis inkommit till konkursdomaren i fall, som avses i 116 § andra stycket, varde ock det bevis överlämnat till förvaltaren. Lag (1979:340). 119 § Borgenärsed skall avläggas inför konkursdomare eller allmän underrätt. Vistas borgenären utom riket, stånde honom ock fritt att i landet, där han vistas, avlägga eden hos svenska beskickningen eller inför den domstol eller myndighet, inför vilken enligt det landets lag sådan edgång må fullgöras. 120 § Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren inkomma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, må innan sådant bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande såsom bevakad i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord, tvistefrågan prövad i laga ordning och gälle om utdelning för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat. Lag (1979:340). 121 § Fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock ej, om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas be skaffenhet. Är fordran beroende av sådant villkor att borgenären icke äger utfå fordringsbeloppet om ej viss omständighet inträffar, skall borgenären fullgöra sin förpliktelse, oaktat han annars ägt kvitta. Om han, innan kungörelse om slututdelning utfärdas, visar att villkoret uppfyllts, äger han emellertid återfå motsvarande belopp, i den mån det ej över stiger vad han har att fordra. Finnes anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas senare, skall för borgenären beräknat belopp av sättas vid slututdelningsförslagets upprättande. Fordran mot gäldenären som förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen får ej användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om fordran mot gäldenären förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning antaga att gäldenären var insolvent. Borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständig heter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får ej kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bliva föremål för återvinning. Lag (1975:244). 121 a § Fordran på ersättning vilken tillkommer borgensman eller annan med anledning av förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av 121 § ha förvärvats när hans förpliktelse grundades. För rätt att kvitta kräves ej, att fordringen bevakas i konkursen. När kvittning ej får ske, äger borgenären likväl på sin skuld avräkna vad som bort tillkomma honom som utdelning i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rätt tid. Överlåter boet fordran så att borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall boet gottgöra borgenären därför. Lag (1975:244). 122 § Fordran, som blivit av borgenär beedigad efter ty ovan är sagt, varde utan hinder därav prövad av rätten, då sådan prövning i laga ordning påkallats. 123 § Borgenär, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom, vare för tillgodonjutande av rätt till betalning ur den egendom, som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att be vaka fordringen i konkursen. Borgenär, varom i första stycket förmäles, vare, där det äskas, plik tig att fästa sin fordran med sådan ed, som i 116 § sägs. Å edgången skola föreskrifterna i 116-119 §§ äga motsvarande tillämpning; dock skall beträffande tiden för edgångsyrkandes framställande gälla, att det må väckas intill dess borgenären uppburit betalning för sin ford ran, och må delgivning av edgångsföreläggande ej ske enligt 15 § del givningslagen. Edgångsyrkandet vare förfallet, där ej underrättelse, som i 118 § första stycket sägs, eller annat bevis, att edgångsföre läggande meddelats, kommit förvaltaren tillhanda innan kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag utfärdats. Försummar borgenären att inom föreskriven tid till konkursdomaren inkomma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, varde den egendom, vari panträtten äger rum, såsom annan konkursboets egendom av förvaltaren omhändertagen; och gälle angående borgenärens rätt till betalning vad därom är i 6 kap. stadgat. Lag (1979:340). 124 § Har icke någon fordran bevakats inom den för bevakning av fordringar utsatta tid, meddele konkursdomaren genast beslut om avskrivning av konkursen. Innan egendomen i boet återställes till gäldenären, skall förvaltaren av densamma, så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig. 6 kap. Om utdelning 125 § Sedan den jämlikt 103 § utsatta tid för framställande av an märkningar mot bevakade fordringar gått till ända och, där anmärkning gjorts, det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde hållits, skall av boets penningmedel, i den mån de ej åtgå till bestridande av konkurs kostnaderna eller till betalning av gäld, som boet eljest åsamkat sig, utdelning till borgenärerna äga rum enligt vad nedan närmare bestäm mes. 126 § På förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning skall äga rum. Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade ford ringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre särskilda skäl före ligga. Kan utdelning till borgenärer, som hava förmånsrätt och icke jämlikt 143 § lyft betalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan utdelning ej uppskjutas i avbidan på utdelning till andra borgenärer. Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i penningar, skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning utfärdas före utgången av tid, inom vilken borgenär har att ingiva bevis därom att honom förelagd edgång, som i 116 eller 123 § sägs, blivit fullgjord. I fall, varom i 70 § andra stycket eller 71 § femte stycket förmäles, utgöre den omständigheten, att där avsedd egendom icke blivit försåld, ej hinder för slututdelning. Lag (1979:340). 127 § Är ackordsförslag beroende på prövning, kan förvaltaren, i den mån det föranledes av förslaget, låta anstå med utdelning till dess ackordsfrågan blivit avgjord. Lag (1979:340). 128 § Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren att uppgöra utdel ningsförslag. Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär angiva beloppet av hans fordran med den ränta, varå utdelning må vara att beräkna, den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den utdelning, som belöper på fordringen. Föreligger omständighet, som jämlikt 141 § andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att lyfta på hans fordran belöpande utdelning, eller har borgenär enligt 143 § uppburit betalning, varde det ock anmärkt i förslaget. Utdelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken till utdelning avsedda medel influtit. Av redo görelsen skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annorledes influtit för egendomen, samt, där ej hela detta belopp enligt försla get utdelas, för vilka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hava medel, som avses i förslaget, influtit för egendom, vari särskild för månsrätt funnits, skola nu föreskrivna uppgifter lämnas särskilt för den egendom. Lag (1979:340). 129 § Sedan utdelningsförslag upprättats, skall förslaget med därtill hörande förvaltningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å tid och ställe som bestämmes av förvaltaren. När fråga är om förslag till slututdelning, skall förvaltaren bestämma tid och ställe efter samråd med tillsynsmyndigheten. Förvaltaren låte en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att utdelnings förslag upprättats, så ock från och med vilken dag samt var det kommer att hållas tillgängligt. I kungörelsen skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, har att anmäla sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 §. Det åligger förvaltaren att ofördröjligen efter utfärdandet av ovan nämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndig heten ett exemplar av utdelningsförslaget och förvaltningsredogörel sen, dels ock till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget. Förvaltaren har därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdoma ren och tillsynsmyndigheten ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd. Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten. Lag (1979:340). 130 § Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen därom först varit tillgängligt för granskning. I klander skriften skall angivas, i vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget, må klandret ej upptagas. Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets hand läggning vid rätten samt låte den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de orts tidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om kon kursen; underrätte ock särskilt tillsynsmyndigheten, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning till viss borgenär, som icke anmält klandret, denne. Vid målets handläggning bör förvaltaren vara tillstädes. De för målets prövning nödiga handlingar skola genom förvaltarens för sorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten. Lag (1979:340). 131 § Bifalles av borgenär väckt klander mot utdelningsförslag i vad det avser utdelning till viss annan borgenär, gälle det ock till för mån för dem, som icke deltagit i klandret. 132 § Har borgenär bevakat fordran efter utgången av den för bevak ning av fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran be räknas i utdelningsförslag, om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg kommit förvalta ren tillhanda eller borgenären hos denne visat, att bevakning skett. Av medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i första stycket avses, varde först, såvitt de förslå, tilldelat borgenären så mycket, som skulle hava tillagts honom, därest han bevakat sin fordran inom den utsatta bevakningstiden; och tage han därefter med övriga borgenärer del i vad som kan återstå. Lag (1979:340). 133 § Ha flera utfäst eller eljest ådragit sig solidariskt betal ningsansvar och är skulden delvis betald, skall utdelning för borge närens återstående fordran i sådan gäldenärs konkurs beräknas på ford ringens belopp utan avdrag för avbetalning som medgäldenär gjort, om avbetalningen skett genom ackord, konkurs eller annan fördelning av insolvent medgäldenärs bo eller om den skett senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen. Detsamma gäller vid avbetalning i annat fall av medgäldenär, i den mån avbetalningen medfört rätt för denne att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt). Har konkursgäldenären infriat medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav ej rum, skall dock avdrag ske. Om utdelningen överstiger borgenärens fordran, fördelas överskottet enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för ford ringen. Hur utdelning för fordran hos handelsbolag beräknas i bolagsmans kon kurs är föreskrivet i 19 § lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag. Lag (1975:244). 134 § När avbetalning skett på fordran för vilken flera äro soli dariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 133 § skall beräknas på högre belopp än den kvarstående fordringen, skall utdel ning beräknas gemensamt för borgenären och medgäldenär som har re gressfordran. Borgenären har företräde till betalning framför med gäldenären. Ha flera medgäldenärer rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären fått sitt, fördelas överskottet mellan dem enligt den grund som anges i 133 § tredje stycket. Första stycket gäller i tillämpliga delar även när medgäldenär gör gällande regressfordran med anledning av vad han framdeles kan komma att betala utöver vad som bör belöpa på honom. Lag (1975:244). 134 a § Om borgenär lyfter utdelning i fall då konkursgäldenären ställt säkerhet i sin egendom för regressfordran som solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att begagna säkerheten med utdelningens belopp, i den mån utdelningen be räknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde. Första stycket har motsvarande tillämpning, när konkursgäldenären har fordran hos medgäldenären som denne kunnat använda till kvittning. Lag (1975:244). 134 b § Om solidariskt ansvarig medgäldenär betalt skulden senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen, skall utdelning för regressfordran, som han därigenom fått, beräknas på samma belopp som skolat tillämpas i fråga om utdelning till borgenären, om skulden ej betalts. Har annan solidariskt ansvarig medgäldenär regressfordran med anledning av tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna enligt den grund som anges i 133 § tredje stycket. Lag (1975:244). 134 c § Om solidariskt ansvarig gäldenär försatts i konkurs som ej avslutats innan medgäldenär försättes i konkurs, har den förres kon kursbo rätt till andel i överskott enligt 133 § tredje stycket även om regressfordringen ej bevakats i medgäldenärens konkurs. Lag (1975:244). 135 § Vad ovan har sagts med avseende på solidariskt betalnings ansvar har motsvarande tillämpning i fall där borgenären fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom. Lag (1975:244). 136 § Är fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, skall utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, skall sådan fordran ej komma i betraktande, om det saknas anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas. Om fordringen enligt vad nu sagts icke kommer i betraktande, skall vad vid tidigare utdelning beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer. Lag (1975:244). 137 § Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts, beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i be traktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av utdelnings förslaget utfärdats bevis, att eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit förvaltaren tillhanda eller borgenären hos denne styrkt, att sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer. Har i fall, då edgångsföreläggande meddelats borgenär, som till säker het för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, borgenären föranstaltat om egendomens försäljning, äge han ej uppbära betalning ur egendomen, innan föreläggandet fullgjorts; och skall förty vad av köpeskillingen å borgenärens fordran belöper intill dess föreläggandet fullgjorts eller den därför föreskrivna tid tilländagått insättas i riksbanken eller annan bank, varom borgenären och förvaltaren enas. Lag (1979:340). 138 § För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning mellan borge närerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är att räkna, där boet förslår till gäldande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar, och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag, från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas. Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits är att räkna, där borgenären ej enligt 143 § därförinnan uppburit betal ning. Löper fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta enligt 5 § räntelagen därå beräknad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades. Utgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då beslutet om konkurs meddelades, skall utdelning för fordringen beräk nas å det belopp, som efter en räntefot av fem för hundra om året ut gör sådan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och som utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfallen den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsför slag, vari fordringen upptagits, är att räkna, utdelning beräknas å det belopp, som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sist nämnda dag; har för sådan fordran betalning jämlikt 143 § tidigare uppburits och var fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens värde å betalningsdagen. Lag (1979:193). 139 § Vid upprättande av utdelningsförslag skola förmåner, som ej utgå i penningar, uppskattas efter ortens pris. Fordran på pension, som icke är förfallen till betalning den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, uppskat tas till det belopp, som motsvarar upplupen del av pensionsutfästelsen nämnda dag. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 §§ lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Fordran på ränta eller annan förmån, som skall utgå under någons livstid och som icke är förfallen till betalning förstnämnda dag, uppskattas med led ning av 3 § angivna lag. Lag (1967:533). 140 § Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i konkurs innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, vars fordran ned satts genom ackordet, berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag av vad han redan må hava uppburit; dock äge han icke uppbära mer än vad enligt ackordet tillkommer honom. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där gäldenären erhållit ackord enligt ackordslagen (1970:847). Lag (1979:340). 141 § Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute ej annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslaget tillagts; ej heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätt beröres av klandret, annorledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort. Är fordran beroende av villkor, som i 136 § avses, eller är, där borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, edgången ej fullgjord, må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fastställd genom beslut, som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta vad på fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, må ej lyftas under tiden för framställande av anmärkningar mot bevakningen. Finnes borgenär, som lyft utdelning, skyldig att till konkursboet återbära vad han uppburit, skall han gälda ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:000) från den dag då medlen lyftes till och med den dag då skyldighet att återbära medlen inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter. Lag (1975:646). 142 § Då borgenär lyfter medel, som i förslag till slututdelning tillagts honom, vare han ock berättigad till den ränta, som å medlen upplupit från den dag, från vilken tiden för anställande av klander mot förslaget är att räkna. 143 § Har borgenär förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), må honom medgivas att, innan utdelning enligt vad ovan är stadgat äger rum, lyfta betalning för sin fordran, i den mån tillgängliga medel därtill finnas. Har borgenär förmånsrätt i viss egendom, må honom medgivas lyftning, som i första stycket sägs, av medel, som inflyta för den egendom. Övriga förmånsberättigade borgenärer äge ock lyfta betalning såsom ovan är sagt, i den mån medel, som ej böra beräknas för lyftning enligt bestämmelserna i första och andra styckena, lämna tillgång därtill. Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ovan meddelade bestäm melser. Lag (1975:1251). 144 § Lyftning enligt 143 § må ej medgivas borgenär, med mindre han bevakat sin fordran i konkursen, där det enligt denna lag åligger honom, ävensom ställer borgen för att medlen återbäras i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning behålla vad han fått lyfta. Förvaltaren må dock eftergiva borgen, om skäl därtill finnas; och vare kronan ej skyldig att ställa borgen. Vad i 141 § tredje stycket är stadgat om skyldighet att gälda ränta å medel, som återbäras, skall äga mot svarande tillämpning vid åter bäring av medel, som borgenär enligt 143 § fått lyfta. Lag (1979:340). 145 § På förvaltaren ankomme att pröva, huruvida lyftning må medgivas i de fall, som omförmälas i 143 §. Vägras lyftning, äge borgenären hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning; och meddele denne beslut i frågan. 145 a § Om betalning har utfallit på ett företagshypoteksbrevs belopp, skall förvaltaren anmäla detta till inskrivningsmyndigheten. Anmälan skall ske sedan tiden för klander mot framlagt utdelningsförslag har gått ut eller väckt klander har avgjorts genom beslut som har vunnit laga kraft. Tillsammans med anmälningen skall förvaltaren sända in utdelningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antas att inteckningsborgenären kommer att tillerkännas ytterligare betalning, skall anmälan ske först sedan det har blivit avgjort om sådan betalning skall utgå. När inteckningsborgenären lyfter betalning, skall detta antecknas på hypoteksbrevet. Lag (1984:652). 146 § Då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning, anses konkursen avslutad, ändå att tvist om bevakad fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till förvaltare ännu ej är slutligen avgjord eller någon ytter ligare tillgång, i följd av rättegång eller annorledes, sedermera kan uppkomma för konkursboet. Utan hinder av att konkursen avslutats må ackordsförslag som ingivits tidigare prövas enligt vad som stadgas i 7 kap. Lag (1979:340). 147 § Har, då två månader förflutit från det förslag till slututdel ning vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, kland ret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, borgenär, som är be rättigad att utan borgen lyfta honom i nämnda eller tidigare utdel ningsförslag tillagda medel, icke begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren till borgenären, om hans adress är känd, på borge närens bekostnad med posten översända meddelande om det belopp, som sålunda må lyftas av borgenären, och varest medlen finnas att lyfta. I meddelandet skall intagas erinran om vad i 148 a § stadgas. Lag (1941:142). 148 § Varda efter konkursens avslutande medel tillgängliga för utdel ning, åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna, så ock att avgiva redovisning för förvaltningen av medlen; skolande därvid de i denna lag om utdelning ävensom om redovisning vid slututdelning givna stadganden lända till efterrättelse. Efter framställning av förvalta ren äge dock konkursdomaren, om han med hänsyn till de med en utdel ning förenade kostnaderna finner sådan icke lämpligen böra äga rum, förordna, att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gäldenären. Lag (1979:340). 148 a § Har borgenär icke inom två år från det förslag till slutut delning eller beslut i anledning av klander mot förslaget vunnit laga kraft eller, om han först senare blivit berättigad att utan borgen lyfta honom tillagda medel, inom två år därefter anmält sig att lyfta dem, vare han förlustig utdelningen; och skola medlen fördelas mellan de borgenärer, som bevarat sin rätt, eller överlämnas till gäldenären efter ty i 148 § sägs. Lag (1941:142). 7 kap. Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenä rerna 149 § Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överenskommelse med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller har han andra bevis, att nämnda borgenärer blivit förnöjda, varde, sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gått till ända, konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos kon kursdomaren. Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av ansökningen, skall han höra förvaltaren. Är sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, att medan ansökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som avses i 63 § andra stycket andra och tredje meningarna. Varder konkursen nedlagd, låte konkursdomaren införa tillkännagivande därom en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid ningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Lag (1979:340). 150 § Vill gäldenären bjuda ackord efter vad här nedan sägs, skall han till konkursdomaren ingiva ackordsförslag i tre exemplar. I för slaget skall angivas hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet ställts för ackordet och vari den i så fall består. Ackord må avse, att fordringar, som tillkomma borgenärer vilka enligt 158 § äga rösta om förslaget, nedsättas och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall giva likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om ej lägre ackords procent godkännes av samtliga kända borgenärer som bevakat fordran och skulle omfattas av ackordet eller synnerliga skäl för lägre utdelning föreligga. Betalning av föreskriven minsta utdelning skall ske inom ett år efter det att ackordet fastställts, om ej samtliga nämnda bor genärer godkänna längre betalningstid. Utan hinder av andra stycket må offentligt ackord innehålla villkor att borgenärer få full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga om ständigheter. Avvikelser till nackdel för viss borgenär må också äga rum, om han medgivit det. Ackord må även avse att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid äga andra och tredje styckena motsvarande tillämpning. Lag (1970:848). 151 § Ackordsförslag må ej upptagas till behandling, om före ackords förslagets ingivande kungörelse om slututdelning blivit utfärdad. Lag (1970:848). 152 § Ingives ackordsförslag i rätt tid, skall konkursdomaren inhämta yttrande av förvaltaren huruvida förslaget bör föreläggas borgenärer na. Avstyrker denne att så sker, må förslaget upptagas endast om kon kursdomaren finner synnerliga skäl därtill. Lag (1979:340). 153 § Möter jämlikt 150-152 §§ hinder mot att ackordsförslag upp tages, skall det avvisas av konkursdomaren. Lag (1970:848). 154 § Upptages ackordsförslaget, skall konkursdomaren, sedan gälde nären avlagt ed, genast kalla borgenärerna till sammanträde inför honom för att besluta över förslaget. Om synnerliga skäl föreligga, må kallelse utfärdas utan att ed avlagts. Konkursdomaren bestämmer efter samråd med förvaltaren tid och ställe för sammanträdet samt utfärdar kungörelse härom. I kungörelsen skall även angivas att ackordsförslaget finnes tillgängligt hos förvaltaren. Lag (1970:848). 155 § Borgenärssammanträde för behandling av ackordsförslaget skall hållas tidigast tre veckor efter det att kungörelsen införts i Post- och Inrikes Tidningar och må ej äga rum förrän tvistefrågor som upp kommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar blivit handlagda vid sådant borgenärssammanträde som avses i 108 §. Konkursdomaren skall genast med posten sända underrättelse till gälde nären och alla kända borgenärer om kungörelsens innehåll. Han skall samtidigt med posten sända avskrift av ackordsförslaget till borge närerna. Blir borgenär känd senare, skall konkursdomaren genast sända honom underrättelse och avskrift av ackordsförslaget. Lag (1977:675). 156 § Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske till konkurs domaren inkomma med yttrande, huruvida han anser att ackordsförslaget bör antagas av borgenärerna. Yttrandet skall tillhandahållas borge närerna vid sammanträdet för behandling av ackordsförslaget, om det icke tidigare sänts till dem. Lag (1970:848). 157 § Vid borgenärssammanträde där ackordsförslag skall behandlas, bör förvaltaren vara tillstädes. Kan gäldenären ej infinna sig per sonligen, bör han ställa ombud. Förvaltaren har att tillhandahålla förteckning å alla de borgenärer, som äga deltaga i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift å de ford ringsbelopp, för vilka rösträtt må utövas. Är beträffande någon av dessa fordringar anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmåns rätt framställd men icke prövad eller är, där efterbevakning skett, tiden för framställande av anmärkningar ännu icke ute, vare sådant särskilt anmärkt i förteckningen. Om gäldenären ej avlagt ed, skall anledningen därtill uppgivas vid sammanträdet. Lag (1970:848). 158 § Vid omröstning i ackordsfrågan må rösträtt utövas endast för bevakad fordran. Borgenär, som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltager dock icke i omröstningen. Om borgenär helt eller delvis avstår från kvitt ningsrätten eller förmånsrätten, deltager han i motsvarande mån. Kan borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom, i vilken borgenären har särskild förmånsrätt, hans fordran, deltager han med återstående del av ford ringen. Innehåller ackordsförslaget bestämmelse att borgenärer som ej ha för månsrätt skola få full betalning intill visst belopp, får rösträtt icke utövas för fordringarna i den mån full betalning skall utgå. Bestämmelserna om borgenär som har förmånsrätt äger motsvarande tillämpning, när borgenär till säkerhet för sin fordran har ägande rättsförbehåll. Anmärkning som framställts mot fordran utgör ej hinder mot röstning. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller ej, skall konkursdomaren vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medgiva att anmärk ningen förfaller eller inskränka den eller uppdraga åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenären, gäller det även för den som utebli vit. Kan förlikning ej träffas, skall rätten pröva anmnärkningen för bestämmande av omröstningens utgång. Har anmärkning mot yrkad fordran eller förmånsrätt prövats av rätten enligt 109 §, skall dess beslut tillämpas vid omröstning i ackordsfrågan, om ej före omröstningen visas att det ändrats av högre rätt. Förlikning angående framställd anmärkning får ej ingås i annan ordning än nu nämnts utan samtycke av alla, vilkas rätt är beroende av förlik ningen. Lag (1970:848). 159 § Om både borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenä ren ansvarar för borgenärens fordran vilja rösta för denna i ackords frågan, ha de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kunna de icke enas, gäller borgenärens mening, om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande säkerhet för fordringen. Lag (1979:340). 160 § har upphört att gälla genom lag (1970:848). 161 § Gäldenären må ej återtaga eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av konkursdomaren. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Mot konkursdomarens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ackordsförslaget må talan ej föras särskilt. Har ändring i ackordsförslaget medgivits, må prövningen av ackordsför slaget uppskjutas till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om änd ringen icke medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, må upp skov dock äga rum endast om särskilda skäl föreligga. Beslutas uppskov, skall konkursdomaren vid sammanträdet utsätta och tillkännagiva tid och ställe för det fortsatta sammanträdet. Han skall även genast med posten sända underrättelse om tid och ställe för det fortsatta sammanträdet till varje röstberättigad borgenär med känd adress, som ej varit tillstädes vid det förra sammanträdet. Underrät telsen skall innehålla uppgift om den ändring som vidtagits i ackords förslaget och upplysning huruvida förvaltaren tillstyrkt ändringen eller ej. Om konkursdomaren i annat fall än som avses i andra stycket, efter hörande av förvaltaren och närvarande borgenärer, finner särskilda skäl föreligga för att borgenärernas prövning av ackordsförslaget uppskjutes, må han besluta om uppskov till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Lag (1970:848). 162 § Ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbelop pen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande godtagit förslaget och deras fordringar uppgå till tre femte delar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande enats om förslaget och deras fordringar uppgå till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sam manlagda belopp. Lag (1970:848). 163 § har upphört att gälla genom lag (1970:848). 164 § Har ackordsförslag antagits vid borgenärssammanträdet men före kommer anledning att ackordet på grund av 166 § ej skall fastställas, skall konkursdomaren hänskjuta ackordsfrågan till rätten. Detsamma gäller, om det vid borgenärssammanträdet ej kan avgöras om förslaget antagits eller förkastats. Föreligger ej fall som avses i första stycket, skall konkursdomaren fastställa ackordet. När ackordsfrågan hänskjutes till rätten, skall konkursdomaren utsätta målet att förekomma så snart som möjligt. Meddelas beslut härom först efter det att borgenärssammanträdet hållits, skall konkursdomaren med posten sända underrättelse till förvaltaren, gäldenären och de borge närer som voro tillstädes vid sammanträdet om tid och ställe för målets handläggning av rätten. Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om ej längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Lag (1970:848). 165 § Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkännas eller ej och finner rätten i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall den först pröva anmärk ningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir den samma, vare sig övriga anmärkningar godkännas eller ej. Mot rättens beslut med anledning av framställd anmärkning må talan ej föras. Lag (1970:848). 166 § Ackord må icke fastställas, om 1. ärendet ej handlagts i föreskriven ordning och felet kan ha in verkat på ackordsfrågans utgång, 2. ackordet ej uppfyller de villkor som uppställts i 150 § andra- fjärde styckena, 3. det finns skälig anledning till antagande att gäldenären hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans avgörande eller att annat svek ägt rum vid ackordet, eller 4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket ej är tillämpligt, får fastställelse efter om ständigheterna vägras, om borgenär eller borgensman eller annan som förutom gäldenären svarar för fordringen bestritt fastställelse på grund av att betryggande säkerhet för ackordets fullgörande ej finnes eller att ackordet är till skada för borgenärerna eller att annan sär skild anledning föreligger att ackordet ej bör medgivas. Vägras fastställelse av anledning, som under första stycket 1) sägs, och är ej förslaget att anse såsom förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet, skola borgenärerna på nytt pröva ackordsfrågan och sammanträde utsättas för detta. Särskild talan må ej föras mot beslut om sådan prövning. Konkursdomaren skall kalla borgenärerna till sammanträde som avses i tredje stycket genom kungörelse, som minst tio dagar före sammanträdet skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid ningar som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Han skall vidare genast med posten sända underrättelse om kungörelsens innehåll till förvaltaren, gäldenären och varje röstberättigad borge när med känd adress. Lag (1977:675). 167 § har upphört att gälla genom lag (1970:848). 168 § Fastställt ackord är bindande för alla de borgenärer, kända eller icke, som ägt rätt att efter bevakning rösta om ackordsför slaget. Den som hade förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som ej kan uttagas ur egendomen. Borgenär njute utan hinder av ackord den rätt till kvittning, som enligt 121 § må tillkomma honom. Lag (1970:848). 169 § Borgenär, som godkänt ackordsförslag, förlorar ej genom god kännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svara för fordringen. Lag (1970:848). 170 § Anmärkning mot bevakning skall, där förmånsrätt yrkas för den bevakade fordringen, prövas i den ordning denna lag stadgar, ändå att ackord kommit till stånd. 171 § Innan egendomen i boet till följd av att konkursen nedlagts eller ackord fastställts till gäldenären återställes, skall förvalta ren av egendomen, så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig; och åligge det förval taren, då ackord kommit till stånd, att sörja för att de borgenärer, som för sina bevakade fordringar äga förmånsrätt, av egendomen, så vitt den förslår, erhålla den betalning, som på grund av förmånsrätten tillkommer dem. Är kostnad eller fordran, som ovan avses, tvistig, skola erforderliga medel till kostnadens eller fordringens gäldande av förvaltaren in sättas i riksbanken eller annan bank, varom parterna enas; och komme ränta den till godo, som slutligen finnes berättigad till medlen. 171 a § Sedan ackord fastställts må talan om återvinning ej väckas av borgenär som omfattas av ackordet. Talan som väckts i behörig ordning må prövas utan hinder av ackord. Vad som vinnes genom återvinningstalan och ej behövs för ändamål som avses i 171 § skall, sedan kärandens kostnader ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet. Svarande som med anledning av kärandens talan kan få fordran mot gäldenären deltager med fordringen i förhandlingen och äger att på vad han annars skolat betala avräkna den utdelning som tillkommer honom. Lag (1970:848). 171 b § På begäran av borgenär, vars fordran omfattas av ackordet, kan konkursdomaren, om skäl föreligga, förordna förvaltaren eller annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det finnes erforderligt, skall även förordnas ersättare för tillsynsmannen. Gäldenären skall ge tillsynsman de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar. Tillsynsman skall entledigas av konkursdomaren, om han finnes icke vara lämplig eller av annan särskild orsak bör skiljas från upp draget. 171 c § Arvode till tillsynsman och ersättning för kostnad som upp draget medfört skola prövas av rätten, om tillsynsmannen eller gälde nären gör framställning därom. Så länge ackordet ej fullgjorts, må sådan framställning göras också av borgenär vars fordran omfattas av ackordet. 172 § På ansökan av borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara, att den eftergift som genom ackordet medgivits gäl denären har förfallit, om gäldenären 1. gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande, 2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 171 b § andra stycket, eller 3. på annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackordet. Förlikning är ej tillåten i fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som medgivits gäldenären förklarats förfallen, äga borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som gått i borgen för ackordet. Lag (1970:848). 173 - 174 §§ har upphört att gälla genom lag (1970:848). 8 kap. Om borgenärssammanträden 175 - 184 §§ har upphört att gälla genom lag (1979:340). 9 kap. Handläggning av mindre konkurs, m.m. 185 § Konkurs skall handläggas som mindre konkurs, om det finns anledning antaga 1. att gäldenärens bo ej räcker till betalning av de konkurskostnader som annars skulle följa, eller 2. att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande enligt 5 kap. anordnas. När konkurs handlägges som mindre konkurs, tillämpas föreskrifterna i 3 och 5-7 kap. om handläggning av konkurs endast om det särskilt an gives i detta kapitel. Lag (1979:340). 185 a § Beslutas att konkursen skall handläggas som mindre konkurs, skall konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten genast utse en förvaltare att handha förvaltningen av boet. I fråga om förvaltare gäller 44 §. Är gäldenären dödsbo, behöver förvaltare utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken ej har upprättats eller annars särskilda skäl föreligga. Beträffande tillsyn över förvaltningen äga 42, 59 och 60 §§ motsvaran de tillämpning. I fråga om entledigande av förvaltare gäller 80 § i tillämpliga delar. Avgår förvaltaren innan konkursen avskrives, skall redovisning för förvaltningen snarast avges till tillsynsmyndigheten. Avskrift av redovisningen skall lämnas till konkursdomaren. Lag (1979:340). 185 b § I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51, 51 a och 52 §§, 53 § första stycket, 57 §, 58 § första och andra styckena samt 60 § andra stycket motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämpning. Förvaltaren skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan meddelas honom, skall även det angivas jämte grunden för antagandet. Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen. Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra stycket tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken. Lag (1986:437). 185 c § Om ej annat är föreskrivet, skall egendom som finns i boet säljas så snart det lämpligen kan ske. Beträffande försäljning av egendom, fortsättande eller återupptagande av rörelse, indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång under konkursen gälla 61, 63, 67, 70, 71 och 73-78 §§ i tillämpliga delar. Fordran som kan göras gällande i kon kursen skall anses som bevakad fordran. Den tid av fyra veckor som enligt 73 § första stycket skall räknas från första borgenärssamman trädet skall i stället räknas från konkursbeslutet. Lag (1979:340). 185 d § Så snart bouppteckning har tillställts konkursdomaren skall denne kalla gäldenären att inställa sig för att avlägga sådan ed som avses i 91 §. Är gäldenären dödsbo och har förvaltare ej utsetts, skall vad som i 91 § andra stycket sägs om förvaltaren i stället gälla konkursdomaren. Edgången får ej äga rum tidigare än en vecka från konkursbeslutet. Finner konkursdomaren, sedan bouppteckningen har beedigats, efter för valtarens hörande att tillgångarna ej räcka till betalning av konkurs kostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall han be sluta om avskrivning av konkursen. Sådant beslut får dock ej meddelas förrän förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 185 b § andra stycket. Avskrives konkursen, skall förvaltaren snarast avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyndigheten. Avskrift av redovisningen skall lämnas till konkursdomaren. Föreligger hinder mot att bouppteckningsed avlägges av gäldenären eller annan inom skälig tid och saknas anledning antaga att genom sådan edgång skulle yppas tillgång till betalning av konkurskostna derna och annan skuld som boet har ådragit sig, äger första stycket motsvarande tillämpning trots att edgång icke har fullgjorts. Innan egendomen i boet återställes till gäldenären, skall förvaltaren av egendomen, såvitt den förslår, betala konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig. Lag (1979:340). 185 e § Avskrives ej konkursen enligt 185 d § skall boets medel, sedan all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar, delas ut till borgenärerna i den mån medlen ej behövas för betalning av kon kurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätt till betalning som tillkommer borgenärerna. I fall som avses i 70 § andra stycket eller 71 § femte stycket utgör den omständigheten att där avsedd egendom icke har blivit såld ej hinder för utdelning. Förslag till utdelning upprättas av förvaltaren. Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelning skall beräknas, den förmånsrätt som följer med fordringen och den utdelning som belöper på denna. Vid förslaget skall fogas sådan förvaltningsredogörelse som angives i 128 § tredje stycket. Vid tillämpning av 138 eller 139 § skall vad som sägs där om den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, i stället avse dagen för utdelningsförslagets upprättande. Lag (1979:340). 185 f § Förvaltaren skall genast tillställa konkursdomaren och till synsmyndigheten utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen. Han skall samtidigt avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyn digheten och därvid bifoga de handlingar som kunna vara av betydelse för kontroll av redovisningen. Avskrifter av redovisningen jämte bi fogade handlingar skola lämnas till konkursdomaren. Konkursdomaren skall genast i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kun görelser om konkursen, kungöra att utdelningsförslag har upprättats. Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos konkursdomaren senast två veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Erinran härom skall intagas i kungörelsen. Sedan tiden för invändning mot utdelningsförslaget har gått ut, skall konkursdomaren fastställa utdelning i konkursen enligt förslaget, om det ej genom invändning eller på annat sätt framgår att fel eller brist som inverkat på någons rätt föreligger. Finner konkursdomaren sig icke böra fastställa utdelning enligt förslaget, skall han an tingen göra behövliga ändringar i det och fastställa utdelning enligt det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvalta ren. Mot beslut om återförvisning får talan ej föras. Att nytt utdel ningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det. När beslut om fastställelse av utdelning meddelas, anses konkursen avslutad. Lag (1979:340). 185 g § Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkommer denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är beroende av villkor, som avses i 136 §, eller som är föremål för rättegång. Borgenär är berättigad till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. När medlen har tillställts borgenärerna, skall förvaltaren anmäla det hos konkursdomaren och tillsynsmyndigheten. Om betalning har utfallit på ett företagshypoteksbrevs belopp gäller 145 a §. Bli medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen avslutats, skall förvaltaren utdela dem till borgenärerna och avge redovisning för förvaltningen av medlen. Bestämmelserna i 185 e och 185 f §§ om utdelning och redovisning skola därvid tillämpas. Att nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelning förenade kostnaderna finner att sådan icke lämpligen bör ske, äger han efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gäldenären. Lag (1984:652). 185 h § Om förvaltaren i konkurs som handlägges som mindre konkurs finner att i 185 § första stycket 2. angivna förutsättningar för sådan handläggning icke föreligga samt att boet räcker till betalning av dels de konkurskostnader som följa med att konkursen handlägges i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, dels annan boets skuld, skall han genast anmäla detta till konkurs domaren. Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning av anmälningen eller eljest finner att konkursen bör handläggas i enlig het med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall konkursdomaren besluta att konkursen skall handläggas i denna ordning. Meddelas sådant beslut, äga 19 § första och tredje styckena motsva rande tillämpning. Beslutet jämte vad konkursdomaren har bestämt enligt 19 § första stycket skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. De tider som enligt 19 § första stycket skola räknas från det beslutet om konkurs meddelades skola i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörelsen. Meddelas beslut enligt andra stycket, skall förvaltaren anses vara utsedd enligt 45 §. Bouppteckning som angives i 53 § behöver icke upprättas på nytt. Ej heller behöver gäldenären eller annan som avlagt bouppteckningsed eller beedigat viss uppgift i bouppteckningen åter fullgöra sådan edgång. Lag (1979:340). 186 § Om förvaltare som har utsetts enligt 46 § finner anledning an taga att tillgångarna i boet ej räcka till betalning av konkurskost naderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall han genast anmäla detta till konkursdomaren. Han skall samtidigt avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyndigheten. Vid anmälan som här avses skall fogas avskrift av redovisningen. Om konkursdomaren, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning av anmälningen eller eljest finner grund för antagande att tillgångarna äro så otillräckliga som sägs i första stycket, skall han kungöra detta i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Vill borgenär eller gäldenären visa att tillgång finns till betalning av nämnda kostnader och skuld, skall han anmäla detta hos konkursdomaren inom en månad från den dag då kungörelsen var införd i Post- och In rikes Tidningar. Konkursdomaren äger ge borgenären eller gäldenären behövligt rådrum. Föranleder anmälan som nu har angivits eller annan inträffad omständighet ej antagande att tillgång finns till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Har förvaltaren icke avgivit redovisning för förvaltningen, skall han göra detta innan beslut om avskrivning meddelas. Lag (1979:340). 187 § Avskrives konkursen enligt 185 d eller 186 § eller avslutas konkursen enligt 185 f §, skall konkursdomaren efter hörande av till synsmyndigheten bestämma arvode till förvaltaren och ersättning för kostnad som uppdraget har medfört. I fråga om arvode äga 82 och 83 §§, 84 § första stycket samt 86 § motsvarande tillämpning. Finns i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, gäller 81 §. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren, när konkurs avskrives enligt 185 d §. Lag (1979:340). 188 § Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligt 185 d § skola utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Har konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet, skall borgenären betala dessa, dock högst ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Äro flera borgenärer betalningsskyldiga, svara de solida riskt. Beslutet om avskrivning skall, i den mån boet befinnes otill räckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär att betala kost naderna med angivna begränsning. Kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet eller av borgenären, skola de utgå av allmänna medel. Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligt 186 § skola utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kunna kon kurskostnaderna ej uttagas ur boet, skola de utgå av allmänna medel. Har konkurs upphört på annat sätt än som har angivits i första eller andra stycket, äger andra stycket motsvarande tillämpning. Lag (1979:340). 10 kap. Om förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin förvaltning, så ock om klander å sådan redovisning 189 § Avgår förvaltare som har utsetts enligt 45 eller 46 § före kon kursens avslutande, skall redovisning för förvaltningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av honom jämte annan, ofördröj ligen avgivas till tillsynsmyndigheten. Har förvaltningen varit delad, såsom i 50 § första stycket är stadgat, skall redovisningen avse alle nast den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdragen. Då förslag till slututdelning framlägges enligt 129 § eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boet återställes till gälde nären, skall ock redovisning för förvaltningen av boet avgivas till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten har att granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handling arna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slututdelning, skola redovisningshandlingarna vara att tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdelnings förslaget; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 §. Då redovisning eljest avgives, äge tillsynsmyndig heten efter samråd med förvaltaren bestämma ställe, där redovisnings handlingarna skola hållas tillgängliga; låte ock en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga. I kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas, att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan på sätt och inom tid, som stadgas i 191 §. Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna i styrkt avskrift genom tillsynsmyndighetens försorg tillställas kon kursdomaren för att hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats redovisningen, av vidlyftigare beskaf fenhet, vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämte tillsynsmyndigheten att ofördröjligen efter kungörel sens utfärdande till gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordran men icke erhållit full betalning och vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock att, där ackord kommit till stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade ford ran icke äger förmånsrätt. Lag (1979:340). 190 § Varder beslut om konkurs upphävt av högre rätt eller varder konkurs avskriven jämlikt 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §, skall förvaltaren ofördröjligen till gäldenären och tillsynsmyndigheten avgiva redovisning för förvaltningen av boet. Har konkursdomaren jämlikt 148 § eller 185 g § andra stycket förordnat, att konkursboet tillhöriga medel skola överlämnas till gäldenären, skall ock redo visning ofördröjligen avgivas till honom och tillsynsmyndigheten. Redovisning som skall avgivas av förvaltaren enligt 185 a, 185 d, 185 f eller 185 g § gäller som slutredovisning. Avskrives konkurs enligt 186 §, gälle den redovisning, som enligt samma paragraf skall avgivas av förvaltaren, såsom slutredovisning. Lag (1979:340). 191 § Vill gäldenären klandra redovisning, varom stadgas i 189 eller 190 §, eller vill i fall, som avses i 189 § eller 190 § andra eller tredje stycket, borgenär, vars rätt kan vara beroende av redovis ningen, klandra densamma, skall talan instämmas till den rätt, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre månader, räknat i fall, som avses i 189 §, från den dag, då redovisningen enligt vad kungjort blivit först varit för granskning tillgänglig, i fall, som avses i 190 § första stycket, från det redovisningen tillställdes gäldenären, i fall, som avses i 190 § andra stycket, från det redovisningen inkom till konkursdomaren och i fall, som avses i 190 § tredje stycket, från det beslutet om avskrivning av konkursen vann laga kraft. Tillsynsmyndigheten får klandra redovisning som avses i 189 eller 190 §. Härvid äga bestämmelserna i första stycket om gäldenärens klandertalan motsvarande tillämpning. I fall som avses i 190 § första stycket skall dock klandertiden räknas från det redovisningen till ställdes tillsynsmyndigheten. Lag (1979:340). 192 § Är klandertalan anställd av borgenär, vare han berättigad att av konkursboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo. 11 kap. Särskilda bestämmelser 193 § Konkursbo, som är på obestånd, kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådant fall gälla kon kursboet. Lag (1979:340). 194 § Om kommittents rätt att, då kommissionär, som för kommittentens räkning i eget namn ingått avtal, försatts i konkurs, mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet, så ock om kommittents rätt till redovisning för belopp, som till kommissionärens konkursbo influtit för avyttrat gods, är särskilt stadgat. Har i annat fall än som avses i första stycket gäldenären innan beslu tet om konkurs meddelades föryttrat annans egendom, äge den, vars egendom föryttrats, rätt att, om betalningen helt eller delvis efter sagda besluts meddelande influtit till konkursboet, av förvaltaren erhålla redovisning för vad sålunda influtit samt att, i den mån betalningen utestår ogulden hos köparen, själv göra fordringsrätten gällande gent emot denne; dock skall vad sålunda stadgats icke äga tillämpning, så vitt köparens rätt därigenom skulle förnärmas. Vad nu sagts om rätt att erhålla redovisning av förvaltaren skall ock gälla, där eljest till konkursboet inflyta medel, för vilka gäldenären skolat redovisa till annan. Lag (1975:244). 194 a § Innehade gäldenären, då beslutet om konkurs meddelades, redo visningsmedel, vilka skola vara förbehållna annan, åligge det förval taren att omhändertaga medlen och därefter redovisa dem jämte ränta som upplupit från den dag, då nämnda beslut meddelades. Med avseende å fastställandet av vad som sålunda tillkommer redovisningsborgenär samt dennes rätt i övrigt i konkursen så ock i fråga om skyldighet att vid kännas kostnad med anledning av förfarandet skall vad i denna lag är stadgat om borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt, äga motsvarande tillämpning, dock att kostnad som nu sagts skall åvila redovisningsborgenären allenast i den mån boet eljest ej lämnar till gång därtill. Lag (1975:244). 195 § Med panträtt i fast egendom likställes vid tillämpning av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och ej grundas på utmätning eller betalningssäkring. Vad i denna lag är stadgat beträffande borgenär, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla. Lag (1978:892). 195 a § Med fartyg likställes i denna lag fartyg under byggnad. Bestämmelse, som avser skeppsregistret, gäller därvid i stället skeppsbyggnadsregistret. Lag (1973:1132). 196 § Är betalning för borgade varor bestämd till olika belopp med hänsyn till olika betalningstider, må borgenären icke i gäldenärens konkurs till förfång för övriga borgenärer njuta rätt till högre betalning än efter det lägst bestämda beloppet, såvida anmärkning därom framställes i vederbörlig ordning; dock må, där rabatt för kontant betalning betingats, det högre beloppet kunna i konkursen göras gällande, i den mån rabatten icke överstiger fem för hundra av fordringens belopp. 197 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 198 § Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört utan att till boet hörande fast egendom eller här i riket registrerat skepp eller andel i sådant skepp gått till försäljning, ankomme på fastig hetens eller skeppets eller skeppsandelens ägare att därom göra anmälan hos den myndighet, hos vilken anteckning om konkursen eller anmälan om densamma ägt rum; skolande, när förhållandet styrkes, anteckning därom göras i fastighetsboken eller i skeppsregistret. Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf fande luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret, samt lott i och intecknade reservdelar till sådant fartyg. Lag (1975:244). 199 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 199 a § Gäldenären får inte under konkursen driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av förbudet. I 2 § lagen (1986:436) om näringsförbud föreskrivs om möjlighet för domstol att meddela en enskild näringsidkare som försatts i konkurs näringsförbud i vissa fall. Lag (1986:437). 199 b § har upphävts genom lag (1986:437). 199 c § har upphävts genom lag (1986:437). 199 d § har upphävts genom lag (1986:437). 199 e § Tillsynsmyndigheten skall, om inte förvaltaren gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 55 § eller 185 b §, göra en sådan anmälan, så snart det finns anledning till det. Tillsynsmyndigheten skall till sin anmälan foga den utredning som finns tillgänglig hos myndigheten. Lag (1980:264). 199 f § har upphävts genom lag (1986:437). 199 g § har upphävts genom lag (1986:437). 199 h § har upphävts genom lag (1986:437). 199 i § har upphävts genom lag (1986:437). 199 j § har upphävts genom lag (1986:437). 200 § Vad i denna lag stadgas därom att förvaltningsåtgärd ej må vidtagas, med mindre gäldenären lämnat sitt samtycke, skall icke äga tillämpning, då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas med kallelse. Lag (1979:340). 201 § Om det, sedan konkursbeslut meddelats, finnes föreligga synner liga skäl att konkursen handlägges på annan ort, kan konkursdomaren efter samråd med konkursdomaren på den andra orten bestämma att kon kursen skall handläggas av denne. Lag (1975:244). 202 § Erfordras under konkursen ändrad föreskrift, i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser angående konkursen skola införas, ankomme på konkursdomaren att meddela och låta kungöra sådan före skrift; underrätte ock ofördröjligen tillsynsmyndigheten och för valtaren därom. Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i viss orts tidning, skall kungörelsen anses behörigen offentliggjord, ändå att den ej intagits i den tidning. Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rätten må utan hinder av föreskrift, att densamma skall införas i ortstidning minst tio dagar före den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill för anleda. Lag (1979:340). 203 § I stället för att i enlighet med vad förut i denna lag finnes stadgat genom kungörelse kalla borgenärer till rätten, då konkursmål skall där handläggas, bör konkursdomaren tillämpa annat kallelsesätt, om det kan ske utan ökning av kallelsekostnaden. Kungörelse må dock ej utbytas mot särskilda kallelser, så framt ej alla borgenärer, som i målet äga talan, underrättas så tidigt, att de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sist tio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med posten avsänts till borgenär, vars adress är känd, skall den borgenär anses behörigen underrättad. Lag (1979:340). 204 § Har handling, som skall ingivas till konkursdomaren i två eller flera exemplar ej inkommit i föreskrivet antal, ombesörjer konkurs domaren behövliga avskrifter på ingivarens bekostnad. I fråga om inlaga eller annan handling, som på grund av stadgande i denna lag skall ingivas till konkursdomaren, äge vad i 33 kap. 3 § rättegångsbalken är stadgat motsvarande tillämpning. Varder, då avskrift erfordras av handling, som borgenär insänt med posten, kostnaden för avskriften ej erlagd av borgenären, vare kon kursboet pliktigt att förskjuta sagda kostnad. Lag (1970:848). 205 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 206 § Föreligger vid konkursens avslutande hinder mot att de böcker och andra handlingar rörande boet, vilka förvaltaren tagit hand om, återställas till gäldenären, skola de överlämnas till tillsynsmyndig heten, om ej förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skola bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering. Lag (1979:340). 207 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 208 § I fråga om jäv mot tjänstemän vid tillsynsmyndigheten gäller utöver vad som följer av 11 § förvaltningslagen (1986:223) att den som i ett allmänt mål har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs gällande i konkursen inte får fullgöra tillsynsuppgift i konkursen. Lag (1986:1144). 209 § Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får talan ej föras i andra fall än som avses i 27 eller 98 §. Lag (1979:340). 210 § Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten. Vill någon klaga däröver att konkurs blivit nedlagd jämlikt 149 §, varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om kon kursens nedläggande infördes i Post- och Inrikes Tidningar. Beslut av konkursdomaren i de hänseenden som avses i 3, 4 eller 6 kap. eller om förordnande eller entledigande av tillsynsman enligt 171 b § eller om utseende eller entledigande av förvaltare enligt 185 a § länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas; dock att vad sålunda stadgats icke skall äga tillämpning å beslut, varigenom förelagt vite utdömts. Lag (1979:340). 210 a § Talan mot konkursdomarens beslut får föras även av tillsyns myndigheten, om beslutet rör formen för konkursens handläggning, ut seende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare, delning av förvaltningen mellan flera förvaltare, uppdrag eller arvode enligt 50 a §, förskott enligt 86 a § till förvaltare, reseförbud eller skyl dighet för gäldenären att lämna ifrån sig pass, hämtning eller häkt ning, föreläggande eller utdömande av vite, avskrivning av konkursen enligt 186 § eller arvode eller kostnadsersättning till förvaltare enligt 187 § första stycket. Lag (1979:340). 210 b § Om borgenär anser att beslut av borgenärerna i fråga som avses i 108 § tredje stycket andra meningen icke har tillkommit på lagligt sätt, får han anföra besvär däröver. Anser borgenär eller gäldenären att beslut varigenom ackordsförslag förkastats av borgenärerna icke har tillkommit på lagligt sätt, får besvär anföras mot beslutet, av gäldenären dock endast om hans rätt kan vara beroende därav. I fråga om besvär enligt denna paragraf äga bestämmelserna i 210 § om klagan över konkursdomarens beslut motsvarande tillämpning. Lag (1979:340). 211 § Mål, som avses i 16, 85, 93 eller 164 §, skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom. I mål, som avses i 109 eller 130 §, skall huvudförhandling föregås av förberedelse, om det behövs. Hålles sammanträde för muntlig förbere delse och lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Vid huvudförhandling i mål som avses i denna paragraf är rätten domför med en lagfaren domare. Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre det ej hinder för målets handläggning och avgörande, om ej annat är stadgat. Beträffande talan mot avgörande i mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt. Lag (1979:340). 211 a § Talan mot avgörande i mål som avses i 85 § får föras även av tillsynsmyndigheten. Lag (1979:340). 212 § Gäldenär som bryter mot 199 a § döms till böter. Lag (1986:437). 213 § Borgenär, som för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig särskild förmån av gäldenären, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Lag (1970:848). 214 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 215 § Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Lag (1942:384). 216 § Varder konkursansökning, som gjorts av borgenär, ej bifallen och befinnes borgenären hava, då han ingav ansökningen, saknat skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd, vare borge nären pliktig att, om gäldenären det yrkar, ersätta den skada, som skäligen må anses hava tillskyndats gäldenären genom ansökningen och dess handläggning. Lag (1975:244). 217 § Allmänna åklagaren äge tillgång till alla handlingar, som röra boet och kunna lämna upplysning därom, huruvida gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer. 218 § har upphört att gälla genom lag (1979:340). 219 § Åtal mot gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 §, må väckas vid den rätt, där konkursen är eller varit anhängig. Talan, som avses i 216 §, skall anhängiggöras vid den rätt, dit målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjutas, och må i nämnda mål utan stämning väckas, ändå att den, mot vilken sådan talan föres, är tillstädes genom ombud. Lag (1986:44). 220 § har upphört att gälla genom lag (1970:848). Övergångsbestämmelser 1986:437 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser, gäller dock 199 c § i fråga om verkan av förbudet. 2. Har talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckts före ikraftträdandet prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfälligt näringsförbud får dock meddelas endast om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger. 3. I fråga om upphävande av förbud, dispens från förbud, tillsynen av meddelade förbud samt överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som sägs i punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen (1986:436) om näringsförbud.	null	null
1921:226	Lag (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas	1,921	1 § Den nu antagna konkurslagen skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1922. Har gäldenär försatts i konkurs innan nya lagen trätt i kraft, skall i avseende å konkursen äldre lag tillämpas. Är konkursansökning vid nämnda tid på prövning beroende, skall ock i fråga om prövning och handläggning av den ansökning ävensom i avseende å konkurs, som därå följer, äldre lag tillämpas. I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått gälde nären innan nya lagen trätt i kraft, skola, ändå att konkursen följt på ansökning, som gjorts först därefter, motsvarande bestämmelser i äldre lag tillämpas, om på grund därav frihet från klander för den, som åtkommit egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger rum enligt 28-36 §§ av nya lagen. 2 § Genom nya lagen upphävas: konkurslagen den 18 september 1862, sådan den lyder efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare utfärdade för fattningar; förordningen den 21 mars 1884 angående rätt till betalning i visst fall för borgade varor; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser, där ej här nedan annorlunda stadgas. 3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. 4 § Är enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande beroende av tiden, då konkurs kommer till stånd, och har i enlighet med vad i 12 § av den nu upphävda konkurslagen stadgats därom att konkurs anses börjad den dag ansökningen om konkurs ingiven är, där konkurs på den ansökning följer, med nämnda tid avsetts dagen för konkursansökningens ingivande, skall även i avseende å konkurs, som följt på ansökning, den där gjorts efter det nya lagen trätt i kraft, med sagda tid förstås dagen för ingivandet av konkursansökning. 5 § Där enligt lag eller särskild författning tid för anhängiggörande av talan eller vidtagande av annan åtgärd räknas från inställelse dagen i konkurs, skall i fall, då konkurs behandlas efter nya lagen, sagda tid i stället räknas från den dag, då enligt den om konkursen utfärdande kungörelse i borgenärerna senast böra hos konkursdomaren bevaka sina fordringar. 6 § De i lag eller särskild författning meddelade stadganden, som hava avseende å offentlig stämning å borgenärer i konkurs, skola gälla i avseende å beslut om egendomsavträde, som enligt nya lagen meddelas. Där enligt lag eller särskild författning skyldighet att göra anmälan i anledning av konkurs åligger rätten eller domare, skall sålunda stadgad skyldighet i stället åligga konkursdomaren. Vad i lag eller särskild författning är stadgat om gode män eller sysslomän i konkurs, skall gälla i fråga om konkursförvaltare, som utses enligt nya lagen. 7 § Är gäldenären gift och äger äldre giftermålsbalken tillämpning i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, skola följande avvikelser gälla från vad i nya lagen finnes stadgat: 1. Borgenär äge ej söka, att makarnas bo skall avträdas till konkurs, om hans fordran är sådan, att för densamma utmätning ej kan vinnas i annan egendom än den, varöver hustrun äger råda. Där efter makes död konkursansökning göres av delägare i dödsboet, skall vid tillämpning av 11 § andra stycket nya lagen ansökningen vara förfallen allenast om efter framställning, som där sägs, all egendom i makarnas bo varder ställd under förvaltning av boutrednings man. 2. Vad i 33, 34, 36, 37 och 39 §§ av nya lagen är stadgat om återvinning från gäldenärens make samt om återgång av bodelning skall icke äga tillämpning. 3. I fråga om anstånd med försäljning av egendom, som gäldenärens hustru påstår vara dess enskilda, skall jämte bestämmelserna i nya lagen gälla vad därom finnes särskilt stadgat. 4. Har makarnas bo avträtts till konkurs, skall konkursdomaren å första borgenärssammanträdet förordna god man att biträda hustrun; dock må ej sådant förordnande meddelas mot hennes bestridande. Den, som förordnats till god man, har att i avseende å konkursen och vad därmed äger samband bevaka hustruns talan, där den ej av henne själv utföres. Har förordnande, som nu sagts, meddelats, åligge det konkurs domaren att göra anteckning därom, med angivande av den förordnades namn, uti den i 208 § av nya lagen omförmälda dagboken. 5. Har gäldenärens hustru sökt undanskiftande, åligge det dels konkursdomaren att om innehållet i kungörelse, som avses i 111 § av nya lagen, särskilt underrätta jämväl hustrun eller god man, som förordnats för henne, och dels rättens ombudsman att ofördröjligen efter utfärdandet av den i 129 § av nya lagen omförmälda kungörelsen till hustrun eller god man, som nyss sagts, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen. Lag (1946:810). 8 § Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda: de i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete meddelade föreskrifter om utdelning för fordran å livränta i arbetsgivares konkurs, i den mån sagda föreskrifter på grund av bestämmelse i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete fortfarande äga giltighet; samt vad lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse stadgar i fråga om särskild administration, då försäkringsbolag kommit i konkurs. 9 § Om solidariskt bankbolags, bankaktiebolags, sparbanks och vissa centralkassors för jordbrukskredit konkurs, så ock om förvaltning av järnväg under konkurs är särskilt stadgat.	null	null
1921:228	null	1,921	null	1736:0123 2	null
1921:233	null	1,921	null	1898:64 s.10	null
1921:236	null	1,921	null	1905:38 s.1	null
1921:237	null	1,921	null	1914:45	null
1921:240	Lag (1921:240) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar	1,921	null	1911:55	null
1921:243	null	1,921	null	1845:50 s.1	null
1921:282	null	1,921	null	1686:0903	null
1921:283	null	1,921	null	1723:1016 1	null
1921:34	null	1,921	null	1906:60 s. 1	null
1921:378	Lag (1921:378) om ströängars indragande till kronan	1,921	I. Allmänna bestämmelser. 1 § Med ströängar förstås i denna lag ägor, som hemman eller nybygge i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid avvittring fått sig tillsvidare tillagda å kronomark. 2 § Ströängar skola efter ty i denna lag stadgas indragas till kronan. 3 § Denna lag skall icke äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad särskilt är stadgat, kan bliva föremål för tilläggsavvittring, ej heller å ströängar, tillhörande fastighet inom Karesuando socken eller inom Gällivare, Jokkmokks eller Arjeplogs socken belägen by eller fastighet, vars samtliga ägor ligga ovan odlingsgränsen. 4 § Består fastighet, som tillkommit genom jordavsöndring, uteslutande av en eller flera ströängar, inbegripas dylika ängar icke under stadgandet i 2 §. 5 § Under stadgandet i 2 § inbegripes icke äng eller del därav, som, innan förrättning enligt denna lag å fastigheten företages, blivit försatt i sådant odlat skick, att den kan för framtiden brukas såsom åker. Ströäng, som, änskönt ej odlad, i befintligt skick kan med fördel från fastigheten brukas till årlig slåtter, vare ej heller inbegripen under 2 §. 6 § Är ströäng, som, enligt vad här förut är stadgat, skulle vara underkastad indragning, belägen i omedelbar närhet av äng, som jämlikt 5 § är från indragning undantagen, varde ock den förra ängen eller viss del därav undantagen, i den mån sådant prövas nödigt för vinnande av lämplig ägoanordning. För ernående av dylik ägoanordning må ock äng, som enligt senare stycket av 5 § skulle bibehållas under fastighet, eller del av sådan äng indragas till kronan. 7 § Vederlag för ströängar, som indragas till kronan, skall utgå medelst bekostande av odling å den fastighet, vartill ängarna höra. Odlingen skall vara sådan, att därigenom kan åt fastigheten beredas höavkastning till samma myckenhet, som vid uppskattning enligt denna lag beräknas kunna skördas å ängarna. Har vid laga skifte mark, som i skifteshandlingarna betecknats såsom avrösningsjord, upptagits bland ströängar, skall å marken sättas visst värde i penningar och odlingen bestämmas så, att kostnaden därför motsvarar värderingsbeloppet. Ingår i ströäng område, som vid skifte betecknats såsom impediment, tillfalle det kronan utan ersättning. 8 § Fråga om ströängars indragande till kronan och bestämmande av vederlag för dem skall företagas till handläggning av en särskild nämnd, kallad ströängsnämnd. Nämnden skall bestå av en lantmätare, vilken förordnas av Konungen, samt en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning och en person, som, utan att behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i lappmarkernas jordbruksförhållanden, vilka sistnämnda ledamöter förordnas, den förre av länsstyrelsen och den senare av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott. 9 § Konungen bestämmer för varje år antalet av de ströängsnämnder, som skola tillsättas, samt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde. 10 § Lantmätaren har att leda ströängsnämndens sammanträden och därvid föra protokoll, innefattande redogörelse för vad under förrättningen förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas för närvarande sakägare. 11 § Stanna ströängsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens. 12 § Mot ledamot i ströängsnämnd gälle de jäv, som i avseende å laga skifte äro stadgade för lantmätare eller god man. Anmäles vid förrättningen jäv, meddele ströängsnämnden beslut däröver. Ogillas framställt jäv, skall, utan hinder av jävet, förrättningen fortgå. Finnes jäv lagligen grundat, varde förrättningen avbruten, och tillkännagive lantmätaren förhållandet för länsstyrelsen, som har att vidtaga åtgärd för annan ledamots förordnande. Är någon missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillas, äge han inom trettio dagar från det beslutet meddelades till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva besvär, åtföljda av utdrag av protokollet i vad det avser överklagade beslutet. Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända besvären till ordföranden så tidigt, att de komma honom till handa före sagda tids utgång. Ordföranden i ägodelningsrätten meddele skyndsamt beslut angående jävet. Över dylikt beslut må ej klagan föras. 13 § Särskild förrättning enligt denna lag varde hållen för varje fastighet, vilken behörigen utbrutits eller efter sämjedelning bildar särskild brukningsdel. Äro ströängar gemensamma för två eller flera i övrigt skilda fastigheter, varde gemensam förrättning hållen för dessa. Finner ströängsnämnd eljest särskilda omständigheter föranleda, att förrättning äger rum i ett sammanhang för flera fastigheter, må nämnden därom besluta. Ändå att fastigheten är sådan, som i 4 § avses, varde förrättning därå enligt denna lag hållen för meddelande av förklarande om dithörande ängars undantagande från indragning. 14 § Det åligger lantmätaren att minst tjugu dagar före den beräknade tiden för förrättning, som ströängsnämnd har att företaga å fastighet, med posten avsända kallelse till den, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar i egenskap av ägare innehar fastigheten; dock vare, där denne icke har känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse icke erforderlig. Då ecklesiastikt hemman beröres av förrättning, som här avses, göre lantmätaren i god tid hos länsstyrelsen anmälan därom, i syfte att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets rätt. Lag (1977:683). 15 § Vid uppskattning av ströängars avkastning har ströängsnämnden att beräkna myckenheten av det hö, ängarna i befintligt skick i medeltal årligen kunna lämna. Beträffande ströäng, som i skifteshandlingar eller, där skifte ej ägt rum, i avvittringshandlingar betecknats såsom ägnad för röjning, ängsvattning eller vattenavtappning men varå sådant arbete ej kommit till stånd, skall avkastningen beräknas till en femtedel av vad marken efter dess iordningsställande kan anses komma att lämna. 16 § Till ledning vid den i 15 § avsedda beräkning av ströängars höavkastning skall tjäna den uppskattning, som skett vid avvittringen; dock må avvikelse därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra omständigheter. Ströängsnämnden äge, då särskild anledning därtill föreligger, att för höavkastningens beräknande företaga besiktning av ängarna. 17 § Då, efter ty i 7 § sägs, värdet av ströäng skall beräknas i penningar, må det ej i något fall sättas högre än till femton kronor för hektar räknat. 18 § Ströängsnämnden tillkommer att utse området för den odling, som skall av kronan bekostas. Till odlingsområde må utses antingen mark inom fastighetens egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande ströäng eller ock kronomark, däri inbegripen äng, som ströängsnämnden finner böra från annan fastighet indragas till kronan. 19 § Varder av fastighetens ägare viss mark inom fastighetens egentliga ägoområde anvisad till odlingsområde, skall denna anvisning följas, därest antingen kostnaden för områdets odlande och första gödslande understiger två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i 20 § sägs, varder bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå, eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av kronan gäldas. 20 § Där ej till odlingsområde utses mark, som av fastighetens ägare anvisas, skall vid dess utväljande iakttagas: att odlingsområde ej i något fall må förläggas så, att avståndet från boplats, därifrån det skall brukas, överstiger fem kilometer, efter framkomlig väg räknat; att till odlingsområde ej må utses mark utanför fastighetens egentliga ägoområde, med mindre sådant länder fastigheten till fördel och icke föranleder olämplig ägoanordning för kronan; att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, ej må ifrågakomma, så framt annan mark står till buds, som kan odlas för väsentligen mindre kostnad; samt att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling till åker ägt rum, innan förrättning å fastigheten företages, ej må ifrågakomma, med mindre ägaren lämnar sitt medgivande därtill eller annan mark ej finnes att tillgå. På Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utbetalas enligt denna lag såsom kostnad för områdes odlande och första gödslande; och må mark, vars iordningsställande skulle medföra högre kostnad, ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att svara för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp. I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses, vad som är för fastigheten lämpligast. 21 § För bestämmande av omfattningen av mark, som för ernående av den enligt 7 § erforderliga höavkastningen bör utläggas såsom odlingsområde, har ströängsnämnden att till viss myckenhet, lägst ettusensjuhundra kilogram och högst tretusen kilogram för hektar, beräkna den höavkastning, marken kan i odlat skick lämna. Varder till odlingsområde utsedd sådan fastigheten tillhörande mark, som redan begagnas till slåtter, skall från den beräknade myckenheten avdragas vad som enligt ströängsnämndens uppskattning motsvarar avkastningen av marken i dess befintliga skick. 22 § Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare ägaren, efter ströängsnämndens beprövande, berättigad till skälig ersättning av kronan för det arbete, som å marken nedlagts. 23 § Där ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under den fastighet, dit de höra, skall ströängsnämnden tillse, huruvida fastigheten efter ängarnas avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlingsområde skulle hava i behåll till odling tjänlig mark, som kan efter verkställd odling lämna en avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver. Skulle så ej vara fallet, skall av kronomark, som är tjänlig till odling och väl lämpar sig att brukas under fastigheten, till denna läggas ett område av den omfattning, att från detsamma och den i behåll varande odlingsmarken inom fastigheten kan efter verkställd odling erhållas en avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver. 24 § Odlingsområde, som för fastigheten utses utanför dess egentliga ägoområde, skall, såvitt ske kan, utläggas så, att det kommer att omfatta, förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed sammanhängande mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga brukande samt för bildande av regelbundna och tjänliga gränser. Lag samma vare beträffande område av kronomark, som enligt 23 § tillägges fastigheten. 25 § Tillhöra ströängar två eller flera fastigheter samfällt utan att vara dem emellan sämjedelade, skall, där så ske kan, å någon av ängarna eller å annan för fastigheterna gemensam mark eller ock å kronomark odlingsområde i enlighet med denna lag utläggas för fastigheterna samfällt. Det i 20 § givna stadgandet, att odlingsområde ej må utläggas på större avstånd än fem kilometer från boplats, varifrån det skall brukas, äge i ty fall ej tillämpning, ej heller de i 23 § givna föreskrifter om åliggande för ströängsnämnd att tillse, det fastighet efter ängars avträdande har i behåll mark, som är tjänlig till odling. 26 § Finnes vid förrättning enligt denna lag, att odlingsområde ej står till buds eller att vad som står till buds ej förslår till beredande åt fastigheten av en höavkastning, till fullo motsvarande den, som ströängarna kunna lämna, skola ängarna, i den mån deras avkastning således ej kan ersättas genom odling, bibehållas åt fastigheten. Står odlingsområde till buds men däremot icke sådant område, som i 23 § avses, skola, i den mån det saknas, ströängarna bibehållas, där ej fastighetens ägare yrkar, att de ändock indragas. 27 § Skola på grund av bestämmelserna i 26 § de till en fastighet hörande ströängar allenast delvis indragas, tillkommer ströängsnämnden att, efter ty prövas vara för fastigheten lämpligast, bestämma vad som skall indragas och vad som skall åt fastigheten bibehållas. 28 § Kan torrläggningsarbete, som ifrågakommer för utläggande av odlingsområde, medföra märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling, eller uppkommer fråga om arbetets laglighet med hänsyn till inverkan å mark, som tillhör annan än den, för vilkens räkning odlingsområde utlägges, skall frågan om torrläggningen prövas i den ordning, som i vattenlagen finnes för sådant fall stadgat; och skall förrättningen under tiden vila. Finner ströängsnämnd i andra fall än som i första stycket avses, att ifrågakommande torrläggningsarbete bör, såsom ländande till båtnad för två eller flera fastigheters odlingsområden, utföras i ett sammanhang, skall envar av fastigheternas ägare deltaga i arbetet i mån av den nytta, som nämnden prövar kunna genom torrläggningen beredas fastigheten. Nämnden tillkommer att med tillämpning härav mellan ägarna fördela arbetet, så att envar av dem får sig anvisad viss del av arbetet, eller ock, där det ej lämpligen kan ske, föreskriva, att arbetet skall utföras av delägarna samfällt. Efter enahanda grunder har nämnden i ty fall ock att meddela bestämmelser om underhållet av föreskriven anläggning. 29 § Ströängsnämnden har att uppgöra plan till den odling, som skall av kronan bekostas. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om sättet för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen, som den odlade markens första gödsling med erforderlig konstgödsel ävensom detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder. I planen skola angivas vilka arbeten skola anses motsvara hälften av kostnaden. Där så lämpligen kan ske, skola dessa arbeten bestämmas så, att efter deras utförande viss del av odlingsområdet är färdigt att tagas i bruk. 30 § Över odlingsområde skall upprättas kartskiss och beskrivning, så avfattade, att området lätt kan återfinnas, varjämte detsamma skall utstakas å marken. Är området beläget utanför fastighetens egentliga ägoområde, skall det därjämte rörläggas samt fullständig karta med beskrivning upprättas. Lag samma vare i fråga om område, som jämlikt 23 § förenas med fastigheten. I planen upptagna diken skola, i den mån sådant erfordras, utmärkas å marken. Har ströäng allenast delvis indragits till kronan, skall rågång mot den del av ängen, som bibehållits under fastigheten, å marken utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången upprättas. 31 § Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda, skall ströängsnämnden avgiva utlåtande. Detta skall föredragas å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet vad enligt 34 § skall iakttagas för fullföljande av talan mot nämndens beslut. Uppskov med förrättning må ej äga rum, med mindre sådant på grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är oundgängligen nödigt. 32 § Senast sex månader efter det förrättningen avslutats skall ett exemplar av protokollet över densamma med därtill hörande handlingar utan lösen bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å fastigheten eller en av grannarna. Avser förrättningen flera fastigheter, skola förrättningshandlingarna tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning mottaga desamma. Då fråga är om ecklesiastikt hemman, skola förrättningshandlingarna tillställas det allmänna ombudet. Inom den i första stycket angivna tid åligger det tillika lantmätaren att översända samtliga till förrättningen hörande koncepthandlingar till vederbörande revirförvaltare; och har denne att tillställa lantmätaren bevis om mottagandet. Bevis att förrättningshandlingarna blivit vederbörande tillställda skall av lantmätaren översändas till ordföranden i ägodelningsrätten. 33 § Revirförvaltaren åligger att i vad kronans rätt angår granska förrättningshandlingarna samt, där han finner sådant påkallat, å kronans vägnar fullfölja talan mot förrättningen. Förrättningshandlingarna skola, evad talan av revirförvaltaren fullföljes eller icke, inom besvärstidens utgång av honom insändas till ordföranden i ägodelningsrätten. 34 § Den som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande skall, vid äventyr att detsamma eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas delfående ingiva besvär till ordföranden i ägodelningsrätten. Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända besvären till ordföranden så tidigt, att de komma denne till handa före sagda tids utgång. 35 § Hava besvär i enlighet med 34 § inkommit till ordföranden i ägodelningsrätten, utsätte han så snart lämpligen ske kan tid och ort för ärendets handläggning samt kalle minst fjorton dagar före sammanträdet rättens ledamöter, fastighetens ägare och revirförvaltaren ävensom allmänt ombud, där sådant varit förordnat. Ordföranden äge tillika, där särskilda omständigheter sådant påkalla, till rätten kalla förrättningslantmätaren, så ock särskild sakkunnig till rättens biträde. 36 § Ägodelningsrätten sammanträder å plats, där sammanträde med minsta kostnad för det allmänna och sakägare kan hållas. Syn på stället må förrättas endast då ägodelningsrätten eller dess ordförande finner det för ärendets prövning oundgängligen nödigt. Kostnaden för ägodelningsrättens sammanträde ävensom gottgörelse åt förrättningslantmätare och sakkunnig, som till rätten kallas, skola gäldas av allmänna medel. 37 § Över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende än såvitt fråga är, huruvida och i vilken omfattning ströängar skola till kronan indragas. Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens utslag äger att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva sina till Konungen ställda besvär. Besvären skola vara avfattade i två exemplar vid äventyr att klaganden eljest har att gälda lösen för avskrift å desamma. Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande hos Konungen, har han att i god tid före besvärstidens utgång till ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning av sagda skäl ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag samt handlingarna i ärendet; och skola dessa för sådant ändamål på anmälan tillhandahållas honom av ordföranden. Har dylik framställning gjorts, äger ombudsmannen, där även han finner synnerliga skäl till klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan mot utslaget. Hava besvär anförts av ombudsmannen, skola de av ordföranden tillställas fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna. När besvär anförts av annan än ombudsmannen, har ordföranden att låta besvären jämte övriga handlingar tillställas ombudsmannen. Efter det delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till Konungen ställd förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen till ordföranden ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda tiden tilländagått eller förklaring därförinnan inkommit, varde handlingarna av ordföranden insända till Konungens nedre justitierevision. 38 § Då beslut om ströängars indragande äger laga kraft, skall ordföranden i ägodelningsrätten därom meddela bevis, att biläggas förrättningshandlingarna och tecknas å karta, där sådan upprättats. Bevis om beslutets laga kraft varde jämväl med posten av ordföranden tillställt fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna. Ordföranden översände därefter handlingar och karta till lantmätaren; och har denne att medelst utdrag ur handlingarna samt, där så erfordras, kopia av kartan meddela domänstyrelsen nödig kännedom om ärendet. 39 § Utöver vad i 34--38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång i mål om ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet enligt dess ursprungliga lydelse är föreskrivet i avseende å rättegången i jorddelningsmål. Lag (1935:238). 40 § 1 mom. Ströängar skola till kronan avträdas, då fyra år förflutit från det laga kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängsnämnden för särskilt fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare anstånd med högst fyra år. Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan fastighet eller är den helt eller delvis belägen inom område, varå efter Konungens bemyndigande kolonisationsföretag blivit planlagt, skall ängen avträdas, så snart laga kraft åkommit beslutet om ängens indragande. Ägaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning under en tid av fyra år från avträdandet; och varde beloppet av sagda ersättning bestämt av ströängsnämnden. 40 § 2 mom. Har förrättning enligt denna lag hållits å fastighet och har sedermera, innan tid för avträdande av ströäng är inne, ängen helt eller delvis intagits inom område, varå efter Konungens bemyndigande kolonisationsföretag blivit planlagt, vare fastighetens ägare skyldig att omedelbart avträda ängen; och njute han i sådant fall ersättning för mistad avkastning under den tid, som återstår, till dess ängen eljest skulle avträdas. Kan ej överenskommelse om dylik ersättning träffas mellan fastighetens ägare och revirförvaltaren, har ägodelningsrätten, på ansökan av någon utav dem, att bestämma ersättningens belopp. Har till ägodelningsrättens ordförande inkommit sådan ansökan, utställe ordföranden ärendet till den andre partens hörande. Ärendet varde av ägodelningsrätten företaget, då den av annan anledning sammanträder. Ej vare, med mindre särskilda skäl därtill föranleda, nödigt att till ägodelningsrättens sammanträde kalla vare sig fastighetens ägare eller revirförvaltaren eller allmänt ombud. Någon kostnad för ägodelningsrättens befattning med ärende, som här avses, må ej beräknas. Över ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras. Lag (1923:98). 41 § Finnes lada å ströäng, som indrages, vare ägaren berättigad att bortföra ladan. Är den ej bortförd inom två år efter det ängen avträddes, tillfalle den kronan utan lösen. 42 § Ersättning, som avses i 22 § eller 40 § 1 mom., skall av länsstyrelsen utbetalas, så snart förrättningen vunnit laga kraft. Ersättning enligt 40 § 2 mom., skall av länsstyrelsen utbetalas, så snart överenskommelse träffats eller ägodelningsrätten meddelat beslut i ersättningsfrågan. Annan odlingskostnad, som det åligger kronan att gälda, skall av länsstyrelsen utbetalas med en femtedel, så snart beslutet om ängarnas indragande äger laga kraft och fastighetens ägare anmäler sig ämna påbörja odlingsarbetet, med två femtedelar, då fastighetens ägare med intyg av nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man för lantmäteriförrättningar eller ock två andra trovärdiga män styrker sig hava i enlighet med uppgjord plan fullgjort så mycket av vad däri föreskrives, som motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två femtedelar, då med intyg av syneman, som länsstyrelsen på ansökan förordnat, styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort. Lag (1923:98). 43 § Belopp, som i enlighet med denna lag utgår i mån av verkställda arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå för fastighetens räkning, till dess arbetena utförts och avsynats. 44 § Är fastighet, från vilken ströängar skola indragas, utarrenderad, ankommer det, utan hinder av arrendeavtalet, på ägaren att utföra den odling, som enligt ströängsnämndens beslut skall av kronan bekostas. Har ägaren ej inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft påbörjat odlingen, eller har han väl inom sagda tid påbörjat men ej inom ytterligare två år fullbordat densamma, må länsstyrelsen på framställning av arrendatorn efter ägarens hörande förklara arrendatorn berättigad att i ägarens ställe utföra odlingen och uppbära innstående odlingskostnad. 45 § Har torrläggning, som skall utföras för flera fastigheter i ett sammanhang, icke påbörjats inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft, eller har arbetet väl inom sagda tid påbörjats men ej inom ytterligare två år fullbordats, skall, på anmälan av någon bland ägarna, länsstyrelsen föranstalta om arbetets utförande. Kostnaden varde avräknad å vad som enligt 43 § innestår för den eller de fastigheters räkning, vilkas ägare det tillkommit att utföra arbetet. 46 § Finnes på grund av särskilda omständigheter, som inträffat efter det ströängsnämndens utlåtande vunnit laga kraft, avvikelse från den fastställda odlingsplanen erforderlig, må, på ansökan av fastighetens ägare, länsstyrelsen medgiva ändring i planen. 47 § Har genom laga kraft ägande beslut förklarats, att odling för fastighet skall äga rum å område, som förut icke tillhör fastigheten, eller att till denna skall läggas område, som i 23 § sägs, varde området för framtiden inräknat i fastighetens ägovälde. 48 § Ströängar, som enligt denna lag indragas till kronan, skola utan rubbning i skattetal å fastighet, från vilken ängarna avträdas, tilläggas kringliggande kronomark. 49 § Har förrättning enligt denna lag blivit kungjord på sätt i 14 § sägs, må, intill dess ärendet blivit slutligen avgjort, laga skifte, hemmansklyfning eller ägostyckning å fastigheten icke handläggas i sådana delar, som äro beroende av indragningsfrågan, med mindre delningsförrättningen fortskridit så långt, att lotterna blivit å marken utstakade. Har, då kungörelse om förrättning enligt denna lag skall utfärdas, laga delning påbörjats och fortskridit så långt som nyss är sagt, skall med förstnämnda förrättning anstå, till dess delningen blivit fastställd. 50 § Då laga kraft ägande beslut om ströängars indragande till kronan föreligger, vare ängarna fria från all rätt, som i avseende å dem förut tillkommit annan; dock må nyttjanderätt och servitut äga bestånd till dess ängarna avträdas till kronan. 51 § Ängar, som vid förrättning enligt denna lag förklarats icke skola indragas, vare sedermera ej underkastade indragning; och skola beträffande sådana ängar de i skiftesstadgan givna bestämmelser om rågångar och om ägoutbyten äga tillämpning. 52 § Den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavare av ströäng att av kronan erhålla virke till behövliga hägnader, hässjor och hölador, skall beträffande ängar, som vid förrättning enligt denna lag förklarats icke skola indragas, tillsvidare gälla. 53 § Vad i denna lag är stadgat om ägare av fastighet, skall, där fastighet utgöres av nybygge, äga tillämpning å nybyggaren. 54 § Kostnad till ströängsnämnd samt till erforderlig hantlangning, så ock andra utgifter för förrättning enligt denna lag ävensom ersättning till syneman, som länsstyrelsen enligt 42 § förordnat, skola bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen. 55 § Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. II. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet, varå ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott, som består uteslutande av en eller flera ströängar. 56 § Höra ströängar till fastighet, varå ej idkas självständigt jordbruk, skall ersättning för ängarna utgå i penningar med belopp, vartill ängarna varda av ströängsnämnden uppskattade. I dylikt fall skola jämväl indragas sådana ängar, som eljest enligt 5 § må vid fastighet bibehållas. Ersättning, varom här är sagt, må ej i något fall för hektar räknat sättas högre än till åttio kronor för ströängar, som i befintligt skick kunna brukas till årlig slåtter, och tjugu kronor för ströängar, som ej kunna till sådan slåtter brukas. 57 § Vad i 56 § är föreskrivet skall jämväl äga tillämpning, då hemmanslott består uteslutande av en eller flera ströängar; dock må med hänsyn till hemmanslottens andel i samfällighet ersättningen kunna ökas med högst femton procent av det värde, vartill själva ängarna skattas. Ändå att samtliga till hemmanslotten hörande ägor i följd av indragningen införlivas med kronomarken, skall, utan ändring av hemmanets i jordeboken upptagna mantal, lotten i jordregistret bibehållas såsom särskild fastighet. Ej må indragningen medföra ändring i lottens ansvarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Däremot vare lotten, då laga kraft ägande beslut om indragningen föreligger, fri från inteckning, som däri meddelats. 58 § I fall, som i 56 eller 57 § sägs, äge fastighetens ägare påfordra ströängarnas indragande enligt de i denna lag givna allmänna bestämmelser, så framt han till odlingsområde anvisar mark, som är belägen inom fastighetens egentliga ägoområde eller, där fråga är om hemmanslott, bestående uteslutande av ströängar, å någon av ängarna och denna mark finnes till odling lämplig. 59 § Utgår ersättning på sätt i 56 eller 57 § sägs och är fastigheten intecknad, skall ägodelningsrättens ordförande, så snart laga kraft ägande beslut om ströängarnas indragning föreligger, ombesörja, att å nästa rättegångsdag under lagtima ting i inteckningsprotokollet antecknas, att ängarna eller i fall, som avses i 57 §, hemmanslotten icke vidare besväras av inteckningen. 60 § Ersättning, som utgår på sätt i 56 eller 57 § sägs, skall av länsstyrelsen utbetalas, så snart beslutet om ängarnas indragning äger laga kraft. Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för avkomst eller annan förmån, som upplåtits att utgå av fastigheten, eller kan fastigheten, jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, må ersättningen icke till ägaren utbetalas, med mindre han styrker, att vederbörande rättsägare lämnat sitt medgivande därtill. Gitter fastighetens ägare ej visa sådant medgivande, skall länsstyrelsen fördela beloppet mellan rätts ägarna i den ordning, som är stadgat för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom. Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom länsstyrelsens försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt intecknings havare, som äga rätt till betalning ur ersättningen. Är intecknings havare okänd, låte länsstyrelsen införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar minst fjorton dagar före sammanträdet. Lag (1977:683). 61 § Utfaller vid fördelning enligt 60 § av ersättning för ströängar, tillhörande fastighet, som avses i 57 §, likvid å intecknings huvudstol, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan. 62 § Är i fall, som i 56 eller 57 § avses, fastigheten intecknad gemensamt med en eller flera andra fastigheter, skola dessa icke häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid fördelning av ersättning för ströängarna. 63 § Har likvid utfallit å huvudstol av inteckning, som enligt 61 eller 62 § delvis är utan verkan, åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra anmälan hos domaren och tillika insända fördelningslängden; och skall å nästa rättegångsdag under lagtima ting om förhållandet göras anteckning i inteckningsprotokollet.	null	null
1921:410	Kungörelse (1921:410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m.m.	1,921	1 § Den som på grund av olycksfall i statens tjänst jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av statsmedel äger erhålla tillägg därå i enlighet med vad nedan sägs. Kungörelse (1952:180). 2 § Tillägget skall utgå med så stort belopp, att detsamma jämte livräntan motsvarar vad som vid tillämpning av förordningen den 17 juni 1955 (nr 470) angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m.m. samt förordningen den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av yrkesskada m.m. skolat utgå i livränta, därest olycksfallet inträffat år 1918 och den skadades årliga arbetsförtjänst utgjort 1 600 kronor; dock skall iakttagas att, såvitt angår livränta till änka för tid efter den månad varunder hon fyllt 67 år, tillägget skall utgå med 170 procent av livräntans belopp samt att eljest tillägget ej i något fall må understiga 125 procent av livräntans belopp. Kungörelse (1962:307). 3 § Den som, utan att vara berättigad till livränta enligt förenämnda lag den 5 juli 1901, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen kroppsskada tillerkänts eller kan komma att tillerkännas livränta eller årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder må härutöver uppbära tilläggsersättning med belopp, som i § 2 angives. Kungörelse (1955:472). 4 § Tilläggsersättning till livränta eller understöd enligt nu angivna grunder skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, utgå av samma anslag eller medel, varav livräntan eller understödet bestrides. 5 § Tillägg enligt denna kungörelse bestämmes av riksförsäkringsverket samt utgives av den myndighet, som utbetalar livräntan eller understödet. Över riksförsäkringsverkets beslut må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan ej förts, till prövning upptaga ärende om bestämmande av tillägg enligt denna kungörelse. Över försäkringsrådets beslut må klagan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång. Försäkringsrådets beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, såframt ej rådet annorlunda förordnar. Kungörelse (1962:307). 6 § Tilläggsersättning för första hälften av år 1921 utbetalas, så snart kan ske, med avdrag av vad enligt kungörelsen den 28 juni 1918 utbetalats för år 1921; och skall därefter i sammanhang med utbetalande av förfallna belopp av livräntan eller understödet därå belöpande tilläggsersättning jämväl utbetalas. Övergångsbestämmelser 1955:472 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämpning å ersättning, som belöper å tid dessförinnan. 1962:307 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1963 men äger icke tillämpning å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.	null	null
1921:475	Stadgar (1921:475) för kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Lund	1,921	Stadgar för kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Lund. § 1. Kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Lund har till uppgift att främja humanistisk vetenskap, däri inbegripet religions-, rätts- och samhällsvetenskap. § 2. Samfundet består av fem avdelningar, nämligen 1. för religionsvetenskap, 2. för rätts- och samhällsvetenskaper, 3. för filosofisk-historiska vetenskaper, 4. för språkvetenskaper, 5. för övriga vetenskaper och för framstående förtjänst om humanistisk vetenskaplig forskning. Första och femte avdelningarna hava envar högst 15 inländska och 10 utländska medlemmar, de tre övriga avdelningarna hava vardera högst 25 inländska och 15 utländska medlemmar, dock att i de sålunda stadgade maximiantalen icke inräknas de medlemmar som fyllt 65 år, ej heller, beträffande inländska medlemmar, de som äro bosatta utanför Skåne. Vid inval bör hänsyn tagas därtill, att samfundet är avsett att utgöra en medelpunkt för humanistisk forskning i Södra Sverige. § 3. Medlem i någon av avdelningarna 1-4 må i motiverad skrivelse, som inlämnas till samfundets sekreterare, väcka förslag om inval inom sin avdelning. Avdelningens inländska medlemmar skola därpå sammanträda och besluta, om förslaget skall framläggas för samfundet. Om avdelningen beslutar att så skall ske, översändes förslaget jämte avdelningens motivering till samfundet, som på närmast följande ordinarie sammanträde upptager förslaget till slutlig behandling. Avgörandet sker med sluten omröstning. För förslagets antagande fordras minst fyra femtedelar av de avgivna rösterna. Förslag om inval i avdelning 5 må väckas av medlem i samfundet. Styrelsen prövar, huruvida sådant förslag skall framläggas för samfundet. I övrigt förhålles på sätt i första stycket sägs. Om förslag till inval ej antages, må intet av vad i ärendet förekommit bevaras i samfundets handlingar. § 4. Samfundet skall äga en styrelse, bestående av ordförande, sekreterare och tre andra medlemmar. Av styrelsens medlemmar skola minst en tillhöra den religionsvetenskapliga avdelningen, minst en den rätts- och samhällsvetenskapliga avdelningen och minst två den filosofisk-historiska och den språkvetenskapliga avdelningen tillsamman. Styrels medlemmar utses genom sluten omröstning av samfundet bland dess i Lund bosatta medlemmar å ordinarie sammankomst i april månad för en tid av två år, räknat från den 1 därpå följande juli. Avgår styrelseledamot före valperiodens slut, utses, så snart ske kan, ny ledamot för den återstående tiden. Den, som är i tur att avgå efter att två år i följd hava varit medlem av styrelsen, kan ej omväljas för närmast följande tvåårsperiod, utom för det fall att han är sekreterare eller därtill utses. Vid val av ordförande eller sekreterare jämte annan styrelsemedlem utses först ordföranden eller sekreteraren. Vid lika röstetal avgöre lotten. Styrelsens ordförande är tillika ordförande i samfundet. Styrelsen har att inom sig utse vice ordförande, vilken tillika är vice ordförande i samfundet. Vid sammankomsten i april utses jämväl två revisorer för en tid av ett år, räknat från den 1 därpå följande juli, att granska samfundets räkenskaper. § 5. Det åligger styrelsen att anordna samfundets sammankomster, att verkställa dess beslut och att, med undantag för vad i § 6 här nedan stadgas beträffande förvaltningen av samfundets fonder, i övrigt handhava samfundets angelägenheter. Särskilt åligger det styrelsen att i enlighet med bestämmelserna i dessa stadgar förbereda ärenden samt att tillse, att av samfundet beviljade anslag komma det avsedda ändamålet tillgodo. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordförande. För beslutmässighet fordras, att minst tre av styrelsens ledamöter äro närvarande. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. § 6. Samfundets fonder förvaltas av universitetet i Lund. Av dessa fonders årliga avkastning lägges, där icke annorlunda bestämts, minst en femtedel till kapitalet. Återstoden står till samfundets förfogande för dess verksamhet i enlighet med dessa stadgar och de särskilda föreskrifter, som äro eller kunna varda givna. För ett arbetsår må icke anvisas anslag till större belopp, än som under arbetsåret finnes tillgängligt. Med arbetsår förstås tiden från och med den 1 juli ena året till och med den 30 juni påföljande år. Vid varje beslut om anslag bestämmer samfundet, huru redovisning skall ske för anslagets användning. Samfundet anslår vid ordinarie sammankomst i april ett belopp att stå till styrelsens förfogande till de med expedition och löpande ärenden förbundna kostnader under det följande arbetsåret. § 7. Samfundets räkenskaper böra för varje arbetsår vara avslutade och till revisorerna överlämnade senast före utgången av nästpåföljande september månad, varefter revisorerna hava att före den 1 november samma år till styrelsen överlämna revisionsberättelse över verkställd granskning av räkenskaperna. Revisionsberättelsen och i samband därmed stående frågor böra behandlas senast vid samfundets ordinarie sammanträde i november månad samma år. § 8. Samfundet verkar för sin uppgift genom att utgiva eller genom anslag understödja utgivandet av vetenskapliga skrifter, genom att anordna föredrag och diskussioner över vetenskapliga ämnen, planlägga och leda vetenskapliga företag, särskilt inom Skåne och övriga delar av södra Sverige, samt anslå för företaget nödiga medel, så ock genom att eljest befrämja vetenskaplig forskning i humanistiska ämnen. § 9. Över sin verksamhet avgiver samfundet en tryckt årsberättelse med resumé på franska. Övriga av samfundet utgivna skrifter skola bära en gemensam övertitel, utvisande att skriften utgivits genom samfundet, samt förses med vederbörligt ordningsnummer. I övrigt utgör varje sådan skrift ett fristående helt. Till utgivande av samfundet eller med dess understöd må endast ifrågakomma arbete, som äger framstående vetenskapligt värde och till författare har vetenskapsidkare, som tillhört eller tillhör universitetet i Lund eller som är medlem av samfundet. En var medlem av samfundet äger väcka förslag om utgivande av vetenskapligt arbete eller om understöd till sådant arbetes utgivande. Angående dylikt förslag skall yttrande avgivas av styrelsen, som, därest den så finner lämpligt, för sådant ändamål med sig adjungerar en eller flera sakkunniga eller ock av en eller flera sakkunniga inhämtar förberedande utlåtande. Sedan därefter å ordinarie sammankomst sakkunnig medlem eller författaren själv föredragit ett referat över det föreslagna arbetet, beslutar samfundet i ärendet. Utöver vad nu är sagt skall rörande samfundets verksamhet för utgivande av skrifter gälla vad därom må bliva särskilt föreskrivet. § 10. Det åligger styrelsen att tillse, att medel, som av samfundet anslås för främjande av vetenskaplig forskning, komma det avsedda ändamålet tillgodo. Sådant anslag må beviljas endast för viss bestämd vetenskaplig uppgift och ej till högre belopp, än som kan anses motsvara de för uppgiften nödiga kostnaderna. Anslag må beviljas såväl för studier, studieresor och undersökningar, vilkas resultat åtminstone till någon del föreligga och kunna till sitt värde bedömas, som även i förväg för genomförande av vetenskaplig uppgift, då på grund av de föreliggande omständigheterna med säkerhet kan antagas, att anslaget skall medföra avsett gagn för vetenskapen. Rörande anslag till främjande av vetenskaplig forskning beslutar samfundet, sedan yttrande avgivits av styrelsen, som, där den så finner nödigt, för sådant ändamål med sig adjungerar en eller flera sakkunniga eller ock av en eller flera sakkunniga inhämtar förberedande utlåtande. Föranleder adjunktion eller förberedande utlåtande, som nu sagts eller varom i § 9 fjärde stycket förmäles, särskilda kostnader, må styrelsen besluta om deras gäldande inom gränserna för medel, som stå till styrelsens förfogande. § 11. Ordinarie sammankomst hålles i februari, april, september och november månader. Beslut i samfundets angelägenheter fattas av dess inländska medlemmar. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. Kallelse till sammankomst utfärdas av styrelsen. Ärende, som ej varit angivet i kallelsen, må ej företagas till avgörande, med mindre samtliga närvarande ledamöter sådant medgiva. Om både ordföranden och vice ordföranden äro frånvarande, ledas förhandlingarna av den till levnadsåldern äldste närvarande inländske medlemmen. Vid varje ordinarie sammankomst skall förekomma ett eller flera föredrag, referat eller meddelanden i vetenskapliga ämnen. Till medlem i samfundet, som önskar hålla sådant föredrag, men icke är bosatt i Lund, må styrelsen kunna utanordna ersättning för direkta resekostnader för deltagande i den sammankomst, å vilken hans föredrag hålles. Styrelsen äger rätt att till hållande av föredrag inbjuda vetenskapsman, vilken icke är ledamot av samfundet, och till honom utanordna ersättning. § 12. Över väckt förslag till ändring av dessa stadgar skall styrelsen först avgiva yttrande. Förslaget må upptagas till slutligt avgörande tidigast på första ordinarie sammankomst näst efter den, på vilken det avgivits eller föredragits. För samfundets godkännande av förslaget fordras, att minst två tredjedelar av de närvarande avgivit sina röster för detsamma. Har samfundet godkänt väckt förslag om ändring av stadgarna, skall beslutet ofördröjligen underställas Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse.	null	null
1921:536	Kungörelse (1921:536) angående samarbete i vissa fall mellan statens ämbetsverk	1,921	Där i visst ärende kronans rätt eller eljest allmänna intressen skola tillvaratagas av skilda ämbetsverk, samt föreskrift om överläggning i ärendet mellan ämbetsverken ej finnes annorledes meddelad, skall, innan talan utföres inför domstol eller annan myndighet, överläggning äga rum mellan representanter för ämbetsverken i syfte att förebygga meningsskiljaktigheter och mot varandra stridande uttalanden och yrkanden. Sådana representanter utses av verkens chefer.	null	null
1921:589	null	1,921	null	1686:0903	null
1921:603	null	1,921	null	1918:1080	null
1921:612	Riksarkivets Cirkulär (1921:612) med anvisningar rörande tilläggsförteckningar över allmänna läroverks arkiv	1,921		null	null
1921:628	Kungörelse (1921:628) angående prägel å minnesmynt å två kronor	1,921	Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att, sedan Vi, på framställning av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien om vidtagande av åtgärder till firande av fyrahundraårsminnet av Gustav Vasas befrielseverk, bemyndigat mynt- och justeringsverket att gå i författning om utmyntning av högst 250,000 stycken silvermynt å två kronor, försedda med den prägel, av Oss godkända ritningar utvisade, så hava Vi velat härmed kungöra, att ett minnesmynt av silver å två kronor, utgörande lagligt betalningsmedel under enahanda villkor som övriga två-kronestycken, inom kort kommer att i rörelsen utsläppas och genom Sveriges riksbanks huvudkontors och samtliga avdelningskontors försorg fördelas till spridning över hela riket, samt att det nya myntets prägel blivit fastställd sålunda: /k/ På myntets framsida: /-k/ Gustaf Vasas bild, höger sida, omgiven av en krans; nedtill en sköld med vasavapnet. Omskrift mellan kransen och kanten: "400:årsminne av Gustaf Vasas befrielseverk". /k/ På frånsidan: /-k/ Svenska riksvapnet under kunglig krona, omgivet av en krans, lik den på framsidan; på sidorna av vapnet 19 -- 21. Omskrift mellan kransen och kanten: "Gustaf V Sveriges Konung". Nedtill på vänster sida om skölden: rosett, 2, rosett och myntverkets märke samt på höger sida myntdirektörens namnstämpel, rosett, Kr och rosett.	null	null
1921:651	null	1,921	null	1920:744	null
1921:829	Kungörelse (1921:829) angående ny översättning av gamla testamentets apokryfiska böcker	1,921	Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: Sedan Vi inhämtat 1920 års kyrkomötes yttrande över en av en särskild nämnd år 1920 verkställd översättning av gamla testamentets apokryfiska böcker, anmälde kyrkomötet i skrivelse den 29 november 1920, att kyrkomötet för sin del antagit nämnda översättning med de mindre redaktionsförändringar ledamöterna i omförmälda nämnd kunde vilja vidtaga. Sedan sagda nämnd numera verkställt den erforderliga slutredigeringen av översättningen, hava Vi godkänt denna översättning av gamla testamentets apokryfiska böcker.	null	null
1922:133	Lag (1922:133) om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark	1,922	Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung, göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att bestämmelserna i lagen den 20 juni 1918 (nr 399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark skola äga tillämpning jämväl i fråga om bagge, som är över fyra månader.	null	null

Subsets and Splits

No community queries yet

The top public SQL queries from the community will appear here once available.