beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1686:0903 | Kyrkolag (1686:0903) | 1,686 | 2 kap.
3 § har upphävts genom lag (1988:1556).
4 § har upphävts genom lag (1988:1556).
8 § har upphävts genom lag (1988:1556).
13 § har upphävts genom lag (1989:882).
11 kap.
12 § har upphävts genom lag (1988:1556).
14 kap.
1 § har upphävts genom lag (1989:273).
19 kap.
2 § har upphävts genom lag (1982:989).
6 § har upphävts genom lag (1988:1556).
18 § har upphävts genom lag (1988:1556).
21 kap. har upphävts genom lag (1988:1556).
22 kap.
1 § har upphävts genom lag (1988:1556).
2 § har upphävts genom lag (1988:1556).
23 kap.
1 § har upphävts genom lag (1988:1556).
26 kap.
6 § har upphävts genom lag (1988:1556).
8 § har upphävts genom lag (1988:1556).
27 kap.
1 § har upphävts genom lag (1988:1556) till den del dessa avser
skyldighet att underrätta regeringen om uppförandet av kyrkobyggnader. | null | null |
1723:1016 1 | Ridderskapets och adelns privilegier (1723:1016 1) | 1,723 | 1 §. Wi lofwe och tilsäije, at willia älska och uti wördning hålla
Riksens Ridderskap och Adell, hwar och en efter sitt Embete,
skickelighet och wärde, och låta dem samtelige och hwar och en i
synnerhet, utan något qwal och intrång niuta på ähra, lif, hion och
gods, deras wälfångne friheter, privilegier, förmåner och rättigheter,
af hwad namn de wara må, samt dem derwid i alla måtto handhafwa.
2 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av 1809 års regeringsform
(28 §).
3 §. Uti Riksens Cancellie skola ock Adelige Personer brukade blifwa, så
at Wi när omtränger måge hafwa dem, som sig på Riksens saker förstå
kunna, och skickelige äro allmänna in- och utrikes ährender at förrätta,
på det at hwar och en må derigenom blifwa upwäckt, at låta sinabarn til
lärdom och skickelighet upfostra, och Adelen således upmuntras, om dygd,
snille och wettenskaper sig särdeles at Winläggia, hwar igenom de til
sådane förmåner måge skattas wärdige, men intet räkna sig Adeliga
härkomsten til enda förtiensten: Hwarwid äfwen den (40 § uti
Regerings-Formen) efterlefwes. (Hänvisningen till 40 § regeringsformen
avser 1720 års regeringsform och har upphört att gälla).
4 §. På det Ridderskapet och Adelen måge winna mera och bättre
förfarenhet til Wår och Fäderneslandets desto nyttigare tienst, så skal
hwar och en fritt och efterlåtit wara, at wandra uti främmande land,
både til bokliga och fria konsters idkande, som ock at låta bruka sig
hos främmande herrar i krig eller annan tienst, hwarwid den sig utrikes
skickelig och wälförtient giordt, sådana förmåner wid dess hemkomst til
godo niuta skall.
5 §. Som Wi icke wele låta den ostraffad blifwa, som något talar och
säijer uppå en Adelsman, detsom hans heder, ähra, adeliga namn och goda
ryckte angår, och honom elliest spåtteligit och til nesa wara kan, så
förordne Wi också, at icke någon Adelsman skall blifwa wåldförd, icke
heller, innan han til någon grof missgierning öfwertygad är, eller
domaren efter lag och process för skiäligt pröfwat, at giöra sig, för
hans brått skull, om dess person försäkrad, fängslader och inmanter,
mycket mindre förderfwader å lif eller lem, ei heller honom hans hus och
gårdar, bref och egendom, löst eller fast ifrån tagas, ransakas,
skiöflas, bortgifwas eller i någon måtto afhändas, förr än han til någon
sådan missgierning, der med han lif, ähra och gods efter lagen
förwärckat hafwer, öfwertygad, lagwunnen och dömder är: Warder någon af
Ridderskapet och Adelen uti uppenbar grof missgierning och lifssak, bahr
och å färska gierning eller å flyende fote tagen; Då bör en sådan
antastas, och uti et anständigt och säkert rum, til saksens utförande
inmanas, och sedan med honom efter lag förfaras; Men är gierningen icke
så grof eller någon lifssak, och likwäl af swårt utseende, må then
skyldige personel eller reel borgen för sig ställa, dock utom de mål,
som Duels placatet röra.
6 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av konkurslagen
1862-09-18, Förordning (1870:29 s. 2) och lag (1916:91).
7 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av lag (1921:283).
8 §. Såsom af ålder Ridderskapet och Adelen i Swerige och Finland varit
nådigst undt och efterlåtit, at niuta och behålla deras Sätesgårdar samt
Rå- och Rörs hemman med de innom deras enskylta Bohlbys egor, antingen
nu upbygde Torp och Krogar samt Qwarnar, med mera, eller som hädanefter
upbyggas kunna, fria för alla utlagor och beswär, af hwad namn de wara
kunna; Så skola ock här med Ridderskapet och Adelen wid samma deras
wälfångne förmåner och rättigheter nådigst bibehållas, således at deras
Sätesgårdar med deras Torp gamla eller nybygda skola wara fria för
Rusttiensten, Konungstijonden, utskrifningar och Roteringr,
Cronokiörslor, Skiutzningar, Durchtågs- och andre giärder,
Inquarteringar, Prästegårds- samt Tings- och Gästgifware gårds byggnad,
Contributioner, och alla andra Cronobeswär, af hwad namn de wara måge,
undantagne wägrödning, Kyrkio- och Kyrkiogårds samt Brobyggnad. Derjemte
skola och alla de Rå-och Rörs hemman, hvilka inom samma bys rätta ägor
med Rå och Rör eller annan laga byskillnad begrepna äro, och nu för
tiden Ridderskapet äro tilhöriga, eller ock såsom med orätta ifrångångne
lagligen kunna återwinnas; Men icke de, som nu hädanefter ifrån Cronan
eller andra Frälsemän blifwa acquirerade, niuta förberörde förmåner och
rättigheter lika med sielfwa Sätegården, derunder de äro hörige och
belägne. Men Landtboerne på de bebodde och til hemmantal lagde Rå- och
Rörs hemman, betala efter wanligheten Lagmans- Häradshöfdings- och
Tingsgiästnings penningarne, och swara til Kyrckio- och Kyrckiogårds-
jemwäl Prestegårds byggnad, samt wägrödning och brobyggnad efter Lag och
Förordningar; Jemwäl wid Fiendens infall och högstträngande nöd, då
Krigsmackten kommer på en ort at sammandragas, då at emottaga en
proportionerad Inquartering. Ridderskapets Laudgårdar niuta samma
förmån, som sielfwa Säterien, undantagandes Rå-och Rörsfriheten. Skulle
någon Adelsman äga twenne wid hwar andra belägna Sätesgårdar, och han
för sin beqwämlighet, skulle willia dem sammanlägga, stånde det honom
fritt, allenast de uti en sockn belägne äre, och at Cronones Jordebok
derigenom ei rubbas. Will och någon sammandraga sina til hemmantal
Skattlagde Rå- och Rörs hemman, så står honom fritt at afhysa dem under
sielfwa Sätesgården, eller dem til Ladugård bruka och nyttia, emedan Oss
och Cronan intet derigenom något afgår. Wi tillåte jemwäl Wårt
Ridderskap, at, för sin beqwämlighet, flyttia Säteries friheten af någon
dess Sätes- eller Ladugård til ett annat Frälsehemman af lika hemmantal
och godhet, som då ikläder sig den förras förmån och rättighet, dock så,
at sådan sätesgård är belägen innom Compagniet, hwarest Frälsehemmanet
warit tilförende indelt, och at ingen derigenom praejudiceras. Uti
Skåne, Halland, Blekingen och Bohuslähn, skal Ridderskapet och Adelen,
såsom dem af ålder förundt och efterlåtit warit, niuta och behålla deras
Sätesgårdar de äga, med sina Torp, Gatehus, Krogar och Qwarnar med mera,
som ligger på Sätesgårdens ägor, antingen de nu äro upbygde eller
hädanefter upbyggas kunna, fria och lediga för all tunga, utlagor och
beswär, af hwad namn de wara måga, såsom för Tijonde afgift,
utskrifningar, enroulleringar och roteringar, Cronokiörslor,
skjutzningar, durchtågs- och andre giärder, inquarteringar, Kyrckio-
Prästegårds- samt Tings- och Giästgifwarehus byggnad, Contributioner och
alla andra Crono-utlagor och beswär, undantagandes den wanliga
Adels-Rusttiensten, som i den 21. puncten infördt finnes. Sammaledes äro
insockne eller wekudags godsen, som de nu ega, eller af samma rättighet
återwinna kunna, aldeles befriade och frikallade för alla för uprepade
Crono-utlagor och beswär, undantagandes Adels- Rusttiensten, som redan
sagdt är, Crono- Kyrckio- och Präste Tijonden med andra gamla bewisliga
Prästerättigheter, samt wägrödning och brobyggnad af skattlagde hemman,
jemwäl Kyrckio och Kyrckiogårds samt Prästegårds byggnad i de orter, som
så af ålder wanligit warit. Item, den i Skåne, så kallade matlags
skatten, som är Lagmans- Häradshöfdings- och Tingsgiästnings penningar,
hwilka allenast utgiöras böra af de weckudagsbönder, som för hemmantal
stå och lagde äro. Dock at Crono- och Kyrckiotijonden, hvilken någon af
ålder eller annan besynnerlig rättighet äger och til Säteriet
innehafwer, aldeles förblifwer hwarjom och enom framgent oförryckt efter
dess tilständiga rätt, så at Kyrckian tilbörligen hålles wid mackt och i
lika stånd. Wid Fiendens infall och högstträngande nöd, förhålles med
Inquartering på Insockne hemmanen lika, som förut om Rå- och Rörs hemman
förmält är. Ridderskapets och Adelens Ladugårdar niuta och behålla sin
wanliga frihet som förr, och för sin beqwämlighets skull, efterlåtas
äfwenwäl Ridderskapet och Adelen at afhysa eller til Ladugård at bruka
sina insockne eler weckudags hemman under Sätesgården, dock Tijonden
deraf, Cronan, Kyrckian och Prästen samt flera gamla bewisliga
Prästerättigheter förbehåldne, såsom ock at flytta Säteries friheten
från Sätesgården på et annat frälsehemman af lika hemmantal, som då
ikläder sig den förras förmån och rättighet, och den förra det senares
natur och egenskap. Wi tillåte jemwäl Ridderskapet och Adelen deras
gamla insockne eller weckudags frihet på de hemman och lägenheter, som
de nu innehafwa i samma sockn, der Säteriet är belägit, men icke uti
annexan. Der och några af deras nu warande utsockne hemman skulle med
orätta hafwa mist insockne rättigheten, som samma hemman af ålder,
nemligen den tiden då landet kom ifrån Dannemarck under Sweriges lydno
och devotion, ägt, och befinnas wara dert lberättigade. Så tillåtes
Ridderskapet och Adelen en sådan dem ifrångången insockne rättighet
behörigen återwinna; Men de, som hädanefter igenom kiöp och byten af
Cronan och privatis förwärfvas, kunna ei under insockne rätt och förmån
dragas, hwarom Kongl. brefwen af den 4 Martii 1690. Widare förmäla.
9 §. Så skola och Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehammen fria
wara för alla Crono dagswärcken, kiörslor, skiuts, resor och giästning,
som de förr warit betungade med, så at ingen Befallningshafware eller
Fogde skall härefter hafwa mackt något sådant Adelens Landtbönder och
utsockne Frälsehemman at poläggia, undantagandes de tilfällen, då tåg
och större marcher skie igenom landet, eller proviant, Ammunition och
beklädningar til Armeen, Fästningar och Magazinerne skola framföras: Tå
böra så wäl Frälse med utsockne Frälse, som Crono- och Skattebönder,
både med skiutsresor, giärder och andre pålagor för betalning dertil
hielpa. Dock skola uti alla inquarteringar, giärder samt
Cronoskiutsningar och hielper blifwa räknade, twenne Frälsehemman emot
et Cronoskatte, Frelseskatte och Cronohemman; twå halfwa emot et halft,
och twå fierdings hemman emot et fierdedels, med mindre i krigstider
högsta nöden en jemlikhet erfordrar, elliest skola icke Adelens
Landtbönder och utsockne hemman med några andra giärder och hielper,
skiutsresor, eller och i andra fall, blifwa betungade än som förbemält
är; Dock böra de, som under hållskiuts lagde warda, wara behielpelige,
at understödia de resande emot betalning, der det så omtränger och
ordningen dem tillkommer.
10 §. Och när Riksens tarf och lägenheter förefalla, som uti Lagen
förmälte äro, at någon Contribution och hielp måste utgiöras, tå skal
icke något påläggas Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehemman utan
menige Ridderskapets och Adelens, som sielfwa några Landtgods äga, goda
ja och samtycke; Och skola altid i sådana hielper blifwa räknade twå
hela besuttne Frälsehemman emot et helt besuttit Cronoskatte,
Frelseskatte och Cronohemman; Item twå halfwa emot et halft och twå
fierdeles hemman emot et fierdedels. Således skal och hållas om någon
utskrifning hos Allmogen til Riksens wärn och förswar samtyckt och
bewilliat blifwer; Elliest skal Adelen uti ofredeliga tider icke
förswara mera manshielp, än som hwart hemman til dess nödtorftiga bruk
kan erfordra och Legohions stadgan tillåter; Men om höga nödtorften så
trängia kunde, att Man utur huse utgå måste, tå skola alle dertil
wederredo finnas.
11 §. Så skola och de Skattehemman, af hwilka Ridderskapet och Adelen
äga frälse rätten och räntan, anses för fullkomligit Frälse, när
Frälsemannen förwärfwar sig skatterättigheten deraf och när någon
Skattejord, hvaraf Räntan någon Frälseman tilhörer, sällies utan börd,
tå äger samma Frälseman lösen fram för alla andra, som utom börden äro.
12 §. Desslikest skola och alle af Ridderskapet och Adelen, doch hwart
och et Stånds och Stads wälfångne Privilegier och rättigheter
oförkränckte, niuta och behålla deras hus, gårdar och frälsejord, som de
hafwa, eller sig förwärfwa kunna i Städerne, fria och lediga för allan
Cronones och Stadsens tunga, tomptören undantagandes för de, som äro på
ofri grund belägne, samt brandwackt och gatläggning. Förordning (1857:63
s. 4).
13 §. Efter ock wäl kunna finnas och upspanas Silf- Koppar- Jern och
andra metalliske eller mineraliske grufwor, så wäl på Adelens egna
enskylda arf och egendoms egor, som annorstädes i Riket, af hwilka
mycken nytta och fördel, Riket til bästa, uprättas kunde, om de uti bruk
komma måtte: Så wele Wi icke allenast samtyckia, at den Adelsman, som på
egna egor will uptaga och drifwa sådane bruk, skal hafwa mackt och
tilstånd dertil, utan försäkre och den samma, at han alla de förmåner
och friheter oqwald skal få niuta, hwilka Bergsordningarne, och Wårt nu
wid Riksdagen utgångne privilegium, så wäl jordäganden som upfinnaren,
tillägga.
14 §. Ehuruwäl Adelen hafwer frihet, at til egit husbehof byggia Miöl-,
och Sågeqwarnar på egne egor, hwarest lägenhet dertil finnes; Så måste
likwäl intet Cronans eller Adelens gamla odalqwarnar och sågar til deras
rätta häfd och inomst med Tulltäckts tagande derigenom skadas, utan när
någon ny Tullqwarn skal byggas, bör sådant å Tinge kundgiöras, af
Häradshöfdingen och Nämden beses, samt andre der omkring belägne
qwarnägande och grannar höras, och öfwer sådane skiäl resolveras, huru
wida, utan andras förfång och skada, sådan frihet tillåtas får, aldeles,
som 1638 åhrs Riksdags Besluts 9 § förmår och innehåller. I sina
strömmar måge de ock byggia hamrar eller annor sådane verck, dock med
Bergs Collegii tilstånd, så wida sådant de anlagde och priviligerade
bruken intet til men och skada länder. Kungörelse (1834:26).
15 §. Der ock någon af Adelen är egande i Siöar, Strömmar och Åar, eger
han bruk Lahner, Åhlekista, och annat fiske, både wid Stranden och mitt
uti, dock så, at icke Båts- eller allmän fahrled och kongsådren stänges,
der hon af ålder warit, och androm på åker, äng och fiske, åfwan eller
nedan någon skada skier, som förbemäldt är. Dessutan tillåtes
Ridderskapet och Adelen, at bruka hwarjehanda fiske i Saltsjön och på
fria diupet, på det sättet, at om någon har lust och willia, at anwända
möda och omkåstnad på Silfiske, eller annat, som drifwes på diupet,
hwarigenom ingen annan på dess stränder och wanliga fiske förolämpas, så
må han det fritt och utan någon afgift giöra, och må ei heller någon,
ware sig Wåra betienter, eller de, som wid siökanten bo, hindra och
förmena den, som på sådant fiske far: Doch at en sådan förlikar sig med
wederbörande, hwarest han söker landning och hamn för sitt fahrtyg och
fiskeredskap. (Och der strandwrak komma på deras egen frälsejord och
grundar at stanna, der intet folck föllia med, eller efter kommer i
tilbörlig tid: Så förhålles dermed efter den lag, som för detta giord
är, eller och hädanefter kan stadgadt blifwa.)
16 §. Ingen skal hafwa frihet, at låta hugga något wercke, anten Ek,
Bok, Apel eller annat bärande trä, icke heller hwad det hälst wara kan,
uppå någon Adelsmans skog och marck, der han allena är ägande uti, utan
jorde- och skogsegandens goda willia och samtycke; Doch skal
Ridderskapet och Adelen öfwer hela Riket fritt och obehindrat wara, at
efter lag nyttia de skogar, uti hwilka de hafwa lått, samt
allmänningarne til deras nödtorft och behof efter 1664 åhrs
skogsordning.
17 §. Så må ock Ridderskapet och Adelen fritt wara, til at skiuta foglar
och diur uppå sina egne gods och egor, utom den i lag förbudne tiden,
såsom och der de hafwa lått uti, eller uppå Lands eller Härads
allmänningar, Cronones enskylte parkar och Jägeri platser undantagne,
och skal ingen wara tillåtit, at jaga och skiuta uppå Adelens enskylte
ägor, eller i deras fiskewatn fiska och fara, det ware sig Wåre
befallningshafwande och betiente, eller andre, utom jordägandens goda
willia, ja och samtycke.
18 §. (Wi tillåte ock i Nåder, at Ridderskapet och Adelen måge sielfwe
få utpanta Räntor och utskylder, som hos deras frälsebönder kunna
innestå, samt tilhålla dem at betala hwad de efter hållen laga husesyn
för husröta och elliest ostridigt kunna wara skyldige; Doch at sådant
förrättas igenom twänne owälduge Nämdemän, samt lämnas wederbörande
Landboe fritt, om han förmenar igenom sådan utmätning sig wara
förorättad, sådant lagligen at sökia återwinna, bäst han kan och
gitter;) blifwa Adelens bönder och betiente dem något skyldige på Ränta
(upbörd,) eller för husröta, så äger husbonden hos de samma bättre rätt
och företräde fram för andra Creditorer, som icke hafwa någon
priviligerad rättighet. Förordning (1878:28) och Förordning (1861:59).
19 §. Så skal och Riksens Ridderskap och Adel, utom hwad i 12 § stadgat
är om inrikes handelen, fritt efterlåtit wara, at få handla med wexlar,
inrätta manufacturer och reda uti skiepp, jemwäl uti Städerne handla i
gross och större partier, som komma utrikes från, men intet uti minut,
(doch så, at de der emot undergå en skiälig, och efter hwars och ens
idkande handel proportionerad reale afgift til Stadens contingent, som
den 12 artickeln i dessa privilegier innehåller och förmår. Under denna
afgiften skal likwäl ei förstås och dragas, hwad Adelen til kläder och
deras enskylta husbehof nödigt hafwa at införskrifwa, allenast det
utrikes från kommande godz och waror, intages uti Städerenes Packhus och
wanlige Lastage platsar samt der visiteras, och Kongl. Maj:tts
tullrättighet samt wanliga omgiälder, efter Kongl. Maj:tts Förordningar,
erläggas.) Ridderskapet och Adelen ega och den frihet, til deras bästa
och nytta, at in- eller utrikes, åt inhemska eller främmande, afsättia,
utskieppa och föryttra alt hwad dem godt synes af sine årlige inkomster,
de af sine frälsegods, gårdar och rätta frälse bruk ega och afla, såsom
Järn, Spannemål, Hästar, Creatur, Timmer, Bräder, Wercke, eller hwad
namn det hafwa kan, allenast den wanliga tullen och umgiälderne derföre
betalas, samt mätare och wägare penningar lika med Stapelstädernes
Borgerskap, derest de handla; Men skulle Adelens afwel allenast utgå
genom någom Stad til Siös, och i Staden ei föryttras eller nederläggas,
eller stadsens wåg och mått brukas, äro de då ingen afgift underkastade,
undantagandes i de Städer, som bro- och wägare penningar af järnet efter
resolutionerne betalas böra. Alt Landtkiöp skal wara Ridderskapet och
Adelen förbudit med salt, sill och andra waror i gemen, dock kan dem,
som bruk idka och drifwa, den frihet, som 1700 åhrs uti nästledit åhr
öfwersedde Förordning, på det sättet, som den uti Kongl. Maj:tts
Borgerskapet wid denna Riksdagen, angående kiörslor och förslor ifrån
Bruken och til Städerne gifne Resolution 51 § är förklarad, förmår och
innehåller ei betagas, at kiöpslaga och handla med det de til deras
enskylta bruks förnödenhet betarfwa, undantagne kiöpmans waror, såsom
Kläde, Win och Spetseri etc. Ridderskapet och Adelen skall och wara
efterlåtit, at til Stapelstäderne utföra sine egna tilwärckningar af
Järn ifrån sina bruk och frälsegods, som hamn ega, med egne fahrkostar,
eller ifrån hwilka Städer de dem kunna få frackta, dock icke löpa med
andras frackter. Samma frihet ware dem ock förundt, at ifrån upstäderne
afhemta sitt egit tilwärckade järn, så framt upstäderne sielfwa icke i
rättan tid kunna med ducktiga, beqwäm- och tilräckeliga fahrtyg, genast
wid anfordran, och utan tidens ringaste utdräckt dem betiena, hwartil de
skola förplicktas, wid förlust för berörde Städer af sådant privilegio,
samt laga answar för skadeståndet efter omständigheterna, så snart
deröfwer klagas och sådant öfwerbewisat wader: Men när upstäderne med
säkerhet och utan uppehåld förmå prompt och emot billig frackt afhielpa
och til stapelstäderne förskieppa de ifrån bruken dit ankomne
tilwärckningar, effecter och afwel, skola då upstädernes fahrtyg wara
fram för fremmande närmast dertil at brukas: hvilket doch aldeles utan
Bruks Patronernes twång i så måtto ske måste, at de icke blifwa bundne
til wissa skieppare eller fahrtyg, eller at Städernes fahrkostar skola
taga last efter nummer, som förr skal wara skiedt, emedan det et stort
hinder i Seglationen förorsakat. Så skal Ridderskapet och Adelen jemwäl
fritt stå, at sända sina båtar uti Lax- Strömmings- och andra fisken,
Städernes enskylta fiskelägen undantagne, at fiska och byta sig fisk til
mot egen afwel, til deras egna husbehof, likmätigt hwars och ens orts
hamnordning; Men derunder skal icke wara tillåtit, at taga annars mans
Spannemål, eller hwad gods det hälst wara kan, at utföra uti deras egit
namn wid förlust af sielfwa waran, och plicht såsom understuckin handel.
I lika måtto skal Ridderskapet och Adelen öfwer hela Riket fritt
efterlåtas, at idka och drifwa sin wanliga Oxhandel, och stalla Oxar på
sina gårdar, samt dem sedan til sin nytta afsättia och förhandla; Doch
blifwer Ridderskapet och Adelen uti Skåne (allena) förbehållit deras
utskeppning, aldeles som Hans Kongl. Maj:tts högstsal. Konung Carl den
XI:tes höglofl. i åminnelse, deröfwer uthgifne Resolution och tryckte
Förordning af den 13. Januarii 1694 innehåller och förmår: Förordning
(1869:43).
20 §. När något Frelsehemman öde blifwit, och husbonden til hemmanets
uprättning måste efterlåta, af sin åhrliga upbörd, några åhrs frihet; Så
wele Wi ock i lika måtto tilstädia så många åhrs friheter på Wår och
Cronones upbörd, som Frelsemannen å sin sida derpå eftergifwit efter
Tingsrättens ompröfwande. Men skulle några Adelens gods och hemman ei
kunna bestå utan förmedling, eller bära den räntan, som de af ålder
haft, och Frelsemannen derföre föranlåtes detsamma at förmedla; Så
åligger det Landshöfdingen i orten, på frelsemannens anmodan, at låta
det efter methoden, refwa och skattläggia, samt deröfwer sit
betänckiande tillika med berörde skattläggningar til Cammar-Collegium at
insända, så snart giörligit är, hwarefter Cammar-Collegium inom sex
månader dess utslag meddela måste; Skulle dermed längre komma at
dröijas, niute utan efterräkning för den förflutne tiden wederbörande
sin wid refningen skiälig befundna förmedling til godo, til dess Wårt
Cammar-Collegium träffar et slut, så at Oss och Frelsemannen sker rätt å
både sidor.
21 §. Såsom uti Sweriges Lag förmäles, at Adelen eger giöra och hålla
Wapnatienst för det gods de ega: Så skal fördenskul sådane wapnatienst
utredas efter de privilegier och den ordning, som Sal. Konung Gustaf
Adolph höglofl. i åminnelse åhr 1626 dermed giordt hafwer, neml. at den
Adelsman, som hafwer til 580 marker Rusttiensts ränta, af sitt gods,
skal hålla en sådan mondering, som samma Rusttiensts ordning förmår och
innehåller. Men eger någon större Rusttiensts-Ränta, och öfwer 580
marker, tå hålle therföre en serskilt mondering. Och emedan mycket få
äro, som en hel häst ega; Så hafwe Wi jemväl efterlåtit dem, som mindre
Rusttiensts Ränta hafwa, at sammansättias til 500 marker: Wapnetiensten
utredes af Ridderskapet och Adelen i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus
Län, efter Hans Maj:tts högstsal. Konung Carl den XI:es Glorwyrdigst i
åminnelse författade Rusttiensts ordning åhr 1687, de som sammanfogade
blifwa uti Rusttiensten, skillias intet åt, utan wid ny sammansättning.
Williandes Wi också i förmågo af Sweriges Lag, här med hafwa försäkrat
Ridderskapet och Adelen, at den Adels-Fanan, som af dem således är
uprättad, aldrig skal blifwa förd och brukad utom Sweriges (och
Finlands) gamla Gränts och Landamäre, och at (Wi til Officerare wid
samma Regemente inga andra förorda willja än dem, som äro Swenske
besutne Adelsmän, ei heller påbörda Ridderskapet och Adelen, at gifwa
penningar til monderingen, utan lemna dem frihet, den samma sig sielfwa
at förskaffa, efter det förseglade profwet, som uti Länet förwaras;) Så
skola och Rusttienstslängderne ei oftare hädanefter än til hwar
sammansättning, på wederbörliga orter ingifwas.
22 §. Medan ock Sweriges Lag förmår, at Enkor och Faderlösa Barn, måge
för all Cronones Wapnatienst fria wara, så länge Enka ogift, Sönerne
omyndige och Döttrarne ogifta äro; Så skola de alle, så länge som de i
samma tilstånd äro, frihet niuta på deras Morgongåfwo och alle
arfwegods. Samma Lag ware med dem, som hafwa fånug Fader; Men för deras
aflingejord ega de wapnetienst uppehålla. Dock rusta Adelen i Skåne,
Halland, Blekingen och Bohus Län efter Rusttienstordningen.
23 §. Hwar och någon Adels Ryttare blefwe uti krigstider af Riksens
Fiender fången, då wele Wi låta honom utlösa igen, lika som med Cronones
öfrige krigsfolck sker, som råka i fiendens fångenskap.
24 §. Wi lofwe ock härmed för Oss och Wåra efterkommande, lika som Wåre
förfäder det giordt, at Wi icke wele kiöpa eller tilpanta Oss, mycket
mindre afhända någrom något fritt och frelst gods, derigenom
Ridderskapet och Adelsståndet förswagat blifwer. Och som Wi äre aldeles
benägne, at handhafwa, skydda och bibehålla Ridderskapet och Adelen wid
deras fasta egendom, såsom Ståndets wåltrefnad och styrcka; Ty hafwe Vi
uti nådigt öfwerwägande tagit, huruledes de ifrån Cronan igenom kiöp
afhände gods, förmedelst 1655 åhrs Reductions Stadga, förutan de som på
förbudne orter warit belägne, för Adelens fasta arf och frelse äro
förklarade, men sedermera igenom andra widrige uttydningar i gemen,
lösen understälte, hwarmedelst de ringa wård och skiötsel niutit. Nu som
Wi icke allenast finne denna inlösningen, hwilken uti de senare åhren
Cronan warit förbehållen, strida emot sielfwa det uprättade kiöpets
egenskap, natur och innehåld, samt rätta meningen af det första deröfwer
författade Riksdags Beslut; Ty wele Wi i nådigt betracktande af sådana
skiäl, och at kiöpe skillingen, som influtit för samma försålde gods, är
anwänd til krigens lyckeliga utförande, hwarigenom åtskilliga stora och
ansenliga Provincier Cronan tå underlagde blifwit, såsom ock derjemte
til at wisa, huru benägne Wi äre detta Ståndet at uprätta, härmed
förordne och stadge, at alla kiöpegods, hwilka Adelen kiöpt af Cronan,
och nu för tiden besitter, eller för bortmist kiöpegods Ränta, kommer
til wederlag at niuta, skola som Adelens Odal frelse anses, i Cronones
räkenskaper således upföras, och aldrig widare stå udner Cronones lösn;
Dock Crono förpantningarne här under ej begrepne.
25 §. Om ock hända kunde, at några frelsegods blifwa hädanefter under
Oss och Cronan indragne för efterräkningar, af under händer hafde medel,
penninge-gravationer, embetes förseelser eller hwarjehanda slikt, då
skola sådana gods stå under lösen, och antingen af Släckt och Bördesmän,
eller om de intet til äro, eller willia och gitta, då af andra frälsemän
för den summan, som Cronan godset antagit före, eller den mästbiudande,
så framt Cronans fordring större är, än godsts rätta wärde, få infrias,
så at hädanefter intet frelse, för hwad orsak det hälst under Cronan
komma kan, må hos Cronan förblifwa, utan gå tillbakars i frelsemanna
hand, på sätt som här förmäles. Elliest, som hwar och en Adelsman fritt
står, at giöra sig sit gods och egendom så nyttig som han kan; Så skola
Wåra Embetsmän och Fogdar intet wara Adelen hinderlige, ei heller
befatta sig med frelsegodsen widare, än att upbära, hwad til Oss och
Cronan deraf utgiöras bör.
26 §. När också händer, at någon af Ridderskapet och Adelen sit
Jordegods lagligen förbrutit och förwärckat hafwer under Oss och Cronan,
i sådana mål, som lag säijer, tå skal icke hans hustrus, barns eller
folcks rätt och del af jord och lösöron derutinnan inmängas och tillika
borttagas, utan rätta ägande skola sådant obehindrat behålla; Men hwad
på förberörde sätt Oss af det förbrutna jordagodset tilfaller, det skal
efterlåtas någon af dem i släckten; Doch Oss förbehållit, hvilken Oss
synes det af ynnest och nåde at unna och efterlåta, som sådant med
trogen tienst hos Oss förtiena kan, ware sig en eller flere; Skolandes
slika benådningar icke anses för donationer och förläningar, utan såsom
frelse, behålla den natur de för förbrytelsen haft.
27 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av Kungörelse
1810-04-06.
28 §. Om och något Cronohemman eller annan lägenhet ligger en frelseman
tilhanda, och han emot jemgod ränta in natura sig det samma wil tilbyta;
Då wele Wi sådant hafwa efterlåtit på sätt och wis, som Förordningarne
om slika byten förmå och innehålla. Doch böra inga byten, som hädanefter
begiäras, emellan Riksdagarne fastställas, eller någon immission deruti
gifwas, utan lemnas, til dess Ständerne sielfwa komma tilsamman, och
pröfwa, om wid et sådant projecterat byte Cronan kan wara skadelös eller
ei, i hwilket senare fall de då ei tillåtas må.
29 §. Har upphört att gälla genom Lag (1915:577).
30 §. Det må ock wara Ridderskapet och Adelen fritt, at hafwa och hålla
i sit förswar och tienst allehanda Embetsmän och Handtwärckare som til
hushålds behof, tarf och förbettring kunna tienlige wara, börandes de
icke heller flera antaga och under sit namn förswara, än de sielfwe
behöfwa. Doch utan at låta dem i Städerne, Embetsmän och Handtvärckare
til praejudice, något för andra arbeta.
31 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av Lag (1864:11 s. 1)
och sedvanerätt.
32 §. Wil någon Swensk Adelsman sättia sitt bo Utrikes under något
Herrskap, som står med detta Riket wid dess afflyttande i frid och
wänskap, så wele Wi wäl, enär derom hos Oss en underdånig ansökning
giöres, och så wida det ei länder Riket til otienst, sådant med Råds
Råde tillåta, samt befrija dess efterkommande, hwilke utrikes födas,
eller äro honom uti deras omyndiga åhr härifrån fölgacktige, ifrån den
Eds plickt, hwarmed de Oss och Riket warit förbundne; Soch mista alle
desse sitt Säte och Stämma på Riddarhuset, (och betala hwar tijonde
penning af all lös egendom, som de såmedelst utur Riket draga;) Men med
dem som til sina mogna åhr komne äro, och utur Riket flyttia, samt
understå sig med råd och dåd biträda Riksens fiender emot Sweriges Rike,
förhålles efter lagen. | null | null |
1736:0123 1 | Byggningabalk (1736:0123 1) | 1,736 | 1 kap. har upphävts genom förordning (1926:327).
2 kap. Huru å tomt byggas
1 § Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara
stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är,
källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och
lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han
gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara
stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga forderrum, så ock loge och
lador, efter som gården är stor till. (Badstuva eller mälthus skall ock
byggas,) så ock ria, där skog är, och de avsides sättas. Ej må någon
närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje eller stolparum
en och en halv aln å sin tomt lämnar.
2 § Bygger någon annan till men; rive det upp, då han varder därom
tillsagd. Gör han det ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, då
däröver klagas å tinget.
3 § Nu haver bonde byggt hus, efter ty, som sagt är; då äger han dem vid
makt hålla. Brister något i hävd eller byggnad; bättre och böte, som i
27 kap. skils.
4 § Rives eller brinner en gård i by, där bönder varannan för när byggt
hava; då skola byamän för den gård utse annan tom, jämngod och lika stor
av oskifto, om lägenhet där till är, och ligge den förra till byamark
igen.
3 kap. Om ödesby
1 § Är by öde, där flera hemman äro, och vill en sitt upptaga, och de
andre vilja ej bygga eller täppa med honom; nämne då häradshövding några
av nämnden, som dit fara, och lägga hoonm till så mycket av ägorna, som
emot dess hemman svarar, och bäst hägnas och hävdas kan.
2 § Nu haver han sin del uppbrukat och avröjt i åker och äng och vilja
de andre sedan nyttja var sin ägodel; bruke då upp och rödje, som han
gjort. Och när de alla uppbrukat och bättrat sina delar som han; njute
då genom skifte var sin lott i åker, äng och alla ägor, som förr är
sagt. Tager någon annorledes del i by; böte, som i 10 kap. arskils.
4 kap. Huru vägar (och diken) i by läggas skola, och vad
tiillökning den njuta skall, som sin åker därvid får
1 § Farväg till och ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och kvarn
bör läggas av oskifto, (sex alnar bred,) och dess utom (två alnar) å
varadera sidan till dike, om så tarvas. (Allmän landsväg skall vara tio
alnar bred emellan diken; där landsväg redan tolv alnar bred är, varde
den så vid makt hållen.)
2 § (Avloppsdike bör läggas av oskift mark, fyra och en halv aln brett,
två alnar djupt och en halv aln på botten, eller mera, allt som nödigt
är och lägenhet därtill finnes; och den sin åker därvid får, njute en
aln till ren utom byamål.) Samma lag vare, där väg eller gärdesgård åker
möter. Går väg (eller dike) vid ängsvall; där gives ingen tillökning.
(Tarvar dike läggas emellan grannars åkrar; då gånge halvt dike å
varderas åker. Vid ändan för åker, dike var av sitt.)
5 kap. har upphävts genom förordning (1933:269).
6 kap. Huru åker och äng skola hävdas och ökas, gärdesgårdar
stängas, och diken grävas
7 kap. upphävd genom förordning (1860:56 s.3).
8 kap. Om åverkan i åker och äng
1 § Skär eller slår någon in på sin grannes åker eller ängsteg; gälde
åter säd mot säd, och hö mot hö; böte ock för åverkan å varje teg en
daler.
2 § Sår någon å annans åkerskifte; tage han grödan, som skiftet äger.
Bärgar han som sådde; böte en daler, och give ut det han infört haver.
3 § Intager någon sin grannes ägodel och skifte; böte tre daler och
bryte själv upp.
Bryter han ej upp, då han därom varnad bliver; ligge det i tveböte.
Intager han annans del med själva råmärket; böte sex daler, och bryte
sammanledes själv upp, eller böte dubbelt. Haver han råmärket vridit,
ändrat, borttagit eller höljt; plikte som sagt är i jordabalkens 13 kap.
4 § Kastar någon i annans åker, landhavra, snarbindel, skärvfrö, eller
annat vad det helst är, att ogräs därav växa må; vare ägelös, rätte upp
all skada, och böte femtio daler för var åker, som han så fördärva
velat: orkar han ej skadan fylla; tjäne den av med arbete.
5 § Landbo må ej låta annan nyttja och bruka någon av gårdens ägor, vid
bot tio daler, utan jordägaren giver där lov till.
9 kap. Huru skada skall gäldas, som fä gör i annans ägor, så ock
huru fä intagas må
1 § upphävd genom förordning (1933:269).
2 § upphävd genom förordning (1933:269).
3 § upphävd genom förordning (1933:269).
4 § upphävd genom förordning (1933:269).
5 § Bryter någon gärdesgård eller led neder, och sker skada därigenom av
fä; böte som i 5 kap. sagt är, och gälde skadan åter. Far någon genom
led eller grind, och den icke stänger efter sig; böte en daler, ändå att
ingen skada sker.
6 § upphävd genom förordning (1933:269).
7 § upphävd genom förordning (1933:269).
8 § upphävd genom förordning (1933:269).
9 § upphävd genom förordning (1933:269).
10 kap. Huru bys oskifte ägor i skog och mark må nyttjas eller
intagas; så ock om åverkan å oskift, eller annans mans skog och mark
1 § I oskift skog och mark må alla jordägare i by taga torv, näver, ved,
timmer, gärdsel, löv och annat, som till hus och gård tarvas, men ej
föra det av bole, eller åt annan sälja eller upplåta. Var som här emot
gör; böte för timmer eller sågstock sexton öre, för vart lass av det
andra sexton öre, och för mans börda fyra öre: betale ock dessutom till
de andra jordägare så mycket, som på deras del av värdet löper. Äger man
jord i tvenne byar; nyttje ej den ena byns oskifta skog eller mark till
annan by, vid samma bot. Säljer någon av bys oskifta ägor och mark,
sedan skifte lagligen begärt är; böte, som sägs i 5 §.
2 § Torv må ej skäras å oskift mark, som till äng tjänar, vid bot, som i
1 § sagt är. Ej må ock träd fällas, eller topphuggas till löv och näver,
utan flås och kvistas.
3 § Masteträ må ingen hugga på kronoägor, utan Konungens
befallningshavandes lov. Gör det någon; betale dess värde, och böte
femtio daler. Finnes masteträ på skattejord; det må ej huggas eller
säljas, förrän det kronan hembudet är, vid samma bot.
4 § Vill jordägare i by intaga något det oskift är; säge då alla byamän
till. Vilja de ej stänga och hävda med honom; söke då rätten om laga
skifte, och njute var sin del i allt, som skiftas kan. Var som
annorlunda intager och nyttjar; vare förverkat sitt arbete och det årets
gröda till de andra jordägare, och böte fem daler för det han så intagit
och hävdat haver. Samma lag vare, där skog och mark ligger odelad flera
byar emellan.
5 § Tager någon torv, näver, löv, bast, eller hugger ved, gärdsel, stör,
timmer, eller vad det helst är, å den bys ägor, där i han själv ingen
del haver, eller å annans avdelta och enskilda skog i den by han del
äger; betale värdet för det han tagit, och böte dubbelt emot det som i 1 §
sagt är. Have ock domaren makt, där sådan åverkan oftare sker, utom
dessa böter, vite förelägga. Gör någon sådan åverkan i Konungens parker
och djurgårdar; böte för vart masteträ hundrade daler, för annat stort
trä tio daler, och betale dessutom värdet; och vare bot för det andra,
som här ovan nämnt är, fyradubbel, Konungens ensak.
6 § har upphävts genom förordning (1946:804).
7 § Landbo, eller den annans jord brukar, have ej våld att sälja timmer,
ved, gärdsel eller annat sådant av gårdens ägor, utan han haver där
jordägarens lov till. Gör han det, eller tillåter han annan det göra;
böten både, som i 5 § sagt är.
8 § Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarv och salu; dock
det så sparsamt, att skogen ej utödes, och hemmanet fördärvas. Vare ock
skyldig, att först taga vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till
vedbrand, innan friske trän där till fällas. Finnes skattebonde sin
frihet missbruka; böte tio daler. Den räntan av hemmanet äger, have där
inseende å.
9 § I de skogar, som till bergsbruk höra, må ingen till kolning eller
andra ämnen, fälla någon trä, som till storbyggnad vid bergverken
nyttigt är, vid femtio dalers bot för vart trä.
10 § Ej må ock invånare i städerna, utan lov och minne, hugga på andras
skogar, som ligga där omkring inom en och en halv mil, vid tio dalers
bot för vart lass, och värdet åter.
11 kap. Om mulbete, hjordavård, och vallgång
1 § Ostängdmark och hjordavall må alla, som där i del hava, till mulbete
nyttja, och låta där få sitt vart om annat gå. Men ej må någon driva
eller valla sitt fä å annans enskilda skog eller mark, vid bot, som i 9
kap. och 7 § sägs.
2 § Hava de, som bo samman i en by eller flera, förent sig om boskapens
vård och hjordahåll, och förummar någon det att uppehålla; gälde den
skada, som fä av hans vållande eller försummelse gör, eller får. Lag
(1981:426).
3 § Tappar vallhjon bort fä, eller gör vilddjur skada, där vallhjonet
prövas det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, eller arbete.
4 § Då tjäle är ur jord, skola svin ringade vara. Träffas oringade svin
den tid utom ägarens hägnad eller å allmän väg, tage den, som vill och
gitter, dem upp, och löse ägaren dem igen av honom med fem daler för
vartdera. Vill ägaren ej lösa, stämme då den, som upptog, till rätten,
och betale ägaren dubbelt för vart svin.
12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas
1 § Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena,
huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som
han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att
taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger
han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom
fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans
del saklöst nyttja.
2 § Var som tager annans svin för lega, skaffe dem åter, eller gälde det
de värde voro, då de togos emot. Gitter han visa, att de av sot dött,
eller förkommit av annan händelse, och finnes han ej hava varit där
vållande till; vare saklös. Samma lag vare, där boskap för lega till
bete eller foder tages.
3 § Löpa svin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge då
skogsägaren första och andra gången honom till, som svinen äger, att
taga dem bort, och hålla dem där ifrån. Finnas de där sedan; då må
skogsägaren dem upptaga, och låte goda män pröva, vad för dem betalas
skall, där dem bägge ej därom åsämjer.
4 § Släpper någon med vilja svin å annans ollonskog, som inhägnad är;
have dem till skogsägaren förverkat. Komma svin, eller annat fä, som
ollon äter, annorledes där in; gånge därom som i 9 kap. urskilt är.
Varda svin dräpne, eller slagne; då bötes, och gäldes de åter, som om
annat fä i 22 kap. stadgas.
13 kap. Huru bötas skall, när bärande trä olovligen hugges, och
huru andre igen planteras skola
1 § Ingen have makt å kronans ägor och allmänningar, eller å skattejord,
att hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å
varjehanda annat sätt dem fördärva. Var som det gör; böte för ek och bok
nio daler, och för apel och oxel tre daler, allt till treskiftes, och
gälde träs värde till Konungen. Sker det å frälsejord, eller å
skattefrälse; njute frälseman samma rätt, som Konungen. Hugger eller
skadar frälseman bärande trä i oskifta bya ägor, eller å allmänning;
vare lag samma, och trä vare förfallet till kronan, eller frälseman, där
någon i samma by med honom del äger, vardera efter lott sin.
2 § Nu sker det i Konungens park, eller djurgård; ligge det i tveböte,
Konungens ensak.
3 § Hugger någon neder, eller fördärvar med vilja annans träd, som man
till prydnad vid hus, vägar eller annorstädes haver planterat; plikte
som i missgärningsbalken sägs.
4 § Finnes å allmänning, eller å skatte eller kronojord, gammal och
förtorkad ek eller bok, eller stå de åker eller äng till men och skada;
söke den, som det trä fälla vill, eller skada därav lider, KB:s lov, och
låte han, genom jägeri betjänte och tvenne av nämnden, det trä syna, och
förordne sedan vad skäligt och nyttigt prövas; dock må ej något sådant
trä fällas, förrän det med kronans hammar utmärkt är. Vittna synemän här
om annorlunda än sant är; böte vardera tio daler. Apel och oxel må i ty
fall saklöst fällas.
5 § Alle de där bärande trän å skatte eller kronomord hugga, skola
planteras för vart trä tu av samma slag, men fyra, där hygget å
Konungens park skett: vårde ock dem sedan, till dess de undan boskaps
bet vuxne äro, eller böte för vart trä, som ej planteras och vårdas,
fjärdung av bot för olovligt hygge. Fäller, eller tager man upp lönn,
lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytta med sig haver,
än andre ofruktbare trän; plantere andra i stället, och vårde som sagt
är. Gör han det ej; böte en daler för vart trä.
6 § När trä fälles, antingen till timmer, ved, gärdsel eller vad det
helst är; skola topp och kvistar borttagas, att mulbetet där av ej
skadas må, vid sex markers bot, och skola, vid lika bot, torre trän,
vindfällen, ris och stubbar, efter hand utröjas.
14 kap. Om svedjande
1 § I åkergärde, äng och beteshage, må var och en fälla och svedja små
oduglig skog; dock att bärande trä, masteträ, skepps eller timmer virke
ej därmed skadas, eller det missbruk sker, att skog och mark till äng
och åkergärdet stänges, och skogen, under sken av röjning, bortsvedjes.
Bryter någon häremot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock,
som i 10 och 13 kap, sagt är.
2 § Utom hägnad må ingen svedja, där han åker och äng ej röja vill, och
lägenhet ej där till finnes inom värn och hägnad, eller det för mulbetet
nödigt är. Vill någon å skatte eller kronojord för den orsak svedja;
give det häradshövdingen tillkänna, och förordne han tvenne av nämnden,
som med någon jägeri eller kronobetjänt den lägenhet skåda; sedan de
hörda äro, pröve tingsrätten, om det tillstädjas kan, eller ej; låte ock
Konungens befallningshavande det veta, som där till lov givet, om han
det nyttigt finner. Svedjar någon utan lov, eller mera, än han haver lov
till; plikte tio daler, och miste arbetet sitt och grödan. Är han åbo
och själv ej jordägare; rätte ock upp all skada. I oskift skog må ingen,
vid samma bot, svedja, utan alle jordägare därom ense äro, och lov
därtill give, som här stadgat är. Lägge ock ut till mulbete, det han
därtill svedjat, sedan han det tre år nyttjat, eller böte, som i 10 kap.
sagt är.
3 § Ej må synemän annan mark till svedjeland utsyna, vid tio dalers bot,
eller rätten det bevilja, än nu sagt är. Ej må de ock för arvode sitt
eller lovsedel betalning taga: var som det gör; miste ett års lön.
4 § Å frälsejord må ägaren själv svedja, eller det annan tillåta, å sin
enskilda skog, inom, eller utom hägnad. Svedjer landbo å frälsejord,
utan ägarens lov och minne; böte som i 2 § sagt är.
5 § Där bruk och bergverk nu äro, eller upprättade varda, må ingen
svedja inom den ort Konungen bjuder, ej eller å allmänning, vid hundrade
dalers bot. Sker det å Konungens enskilda parker; ligge i tveböte,
Konungens ensak, och skadan åter.
15 kap. Om skogseld
16 kap. Huru allmänningar nyttjas må
1 § Lands allmänning må de nyttja, som inom länet bygga och bo, och
härads eller sockne allmänning de, som i häradet eller socknen äro. Där
må de, som ej hava sådant på egna ägor, njuta mulbete, timmer, ved,
gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat, som där finnes, till egen
nödtorft, men ej något därav till annan upplåta eller sälja. Vill man
där hugga timmer, ved, gärdsel och stör; give det först vid tinget
tillkänna, och pröve där rätten huru mycket han tarvar, sedan söke han
lov där till av Konungens befallningshavande, som i 14 kap. sagt är.
Nyttjar någon allmänning annorledes; böte som i 10 kap. 1 § stadgat är.
2 § Äger man gård i annat län, härad eller socken; före ej något ifrån
allmänning till den gård, som där utom ligger, eller böte för åverkan,
som sagt är.
3 § Varder någon del av allmänning i frid lyst, att skogen tillväxa må,
eller för annan orsak; böte den, som där hugger, för åverkan, och betale
därtill vitet, som förelagt är, och skadan åter.
4 § Ej må någon tillåtas att göra intagor å allmänning. Tager någon där
av in, rive det genast upp, och böte, som i 10 kap. sagt är.
Övriga paragrafer har upphävts vad gäller häradsallmänningar
genom lag (1932:107).
17 kap. har upphävts genom förordning (1896:42).
18 kap. har upphävts genom förordning (1896:42).
19 kap. Om avgärda bys rätt
1 § Bolby är gammal by, och avgärda by den, som å bolbys mark byggd är,
och haver sina ägor, inom hank och stör, av bolbyn.
2 § Avgärda by njuter med bolby, till sin nödtorft, å dess utmark,
timmer, gärdsel och vedbrand, näverflät, torvskyrd, sand och lertäkt,
mulbete och hjordavall för sina kreatur, så många, som vid dess loge och
lada födas, så ock kärreslåtter, som ej instängde äro, så länge bolby ej
själv vill eller kan dem hävda. Han äger ock fiske och notvarp vid den
strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader; dock må bolby ej
hindras, att fiska där utanföre i sjön. Ej må avgärda by av dessa
rättigheter något till annan upplåta, eller av bolbys skog och mark mer
intaga, än det han inom gård och vård, eller vissa råmärken, av ålder
haft; ej heller av bolbys skog och mark, eller egna hägnader avsalu
göra. Sker annorledes; böte för åverkan, som i 10 kap. sagt är.
3 § Vill bolby intaga något av sin skog och mark; då skall den ej
avgärda by stänga från utmark, mulbete, och vattengång, vid bot, som i
25 kap. 9 § sägs; och göre ej större intagor, än att avgärda by haver
sin nödtorft, som förr är sagt.
4 § har upphävts genom förordning (1926:327).
20 kap. har upphävts genom förordning (1880:57 s. 1).
21 kap. Om bi
1 § Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och
hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld
honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd;
då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i
13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin
saklöst.
2 § Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans,
som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter.
Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav: hittar man
dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren
två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön,
som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan
borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans
bi, urskils i missgärningsbalken.
22 kap. Om den, som sårar eller dödar annans fä eller hund, och om
någon köper eller säljer sjukt fä; så ock om fä eller hund skadar annans
fä
1 § Slår man annans fä värre, än man ville, då man det ur sina ägor och
hägnader driver eller intager, och dör det därav; give honom jämngott
igen, eller dess fulla värde. Dör det ej, utan varder sargat; tage det
hem till sig och läke. Varder det lagt och lytt; behålle det själv, och
give ägaren olytt igen, eller dess värde.
2 § Sargar man med vilja annans fä annan tid, eller då man det intaga
vill; läke det såra, och böte fjärdung av dess värde. Är det häst, oxe
eller ko; sätte ock genast så gott fä i stället till hans bruk och
nytta. Bliver det fä friskt, som förr; tage var sitt åter. Dör det,
eller varder lamt eller lytt; gälde åter jämngott, och böte, som sagt
är.
3 § Dräper man med våda annans fä, som ätas kan; betale värdet, och
behålle det fä själv. För annat fä, som ej matnytt är, gälde fjärdung av
ty det värt är.
4 § har upphävts genom förordning (1975:410).
5 § Äger någon fä, som smittosam sjuka haver; hålle det särskilt, att
annans fä därav ej smittas må. Gör han det ej; böte tre daler, och
skadan åter. Ur by, där boskaps sot är, må ingen sälja eller köpa fä.
Sker det; gälde skadan som därav händer, och böte vardera tio daler,
eller värje sig med laga skäl eller ed, att han ej visste där sot vara:
dräpe ock den fä, som köpt, och hem till sig fört, då grannar där om
påminna; eller böte dubbelt och haven de makt det fä döda. Oxe, häst,
hund, eller vad fä det helst är, som av farsot dör, eller måste dräpas,
som sagt är, skall genast med hud och allo grävas två alnar djupt ned i
jord, avsides ifrån by, vägar och sjöar, och vare legohjon skyldigt det
att göra: grannar hjälpe ock därtill, om så tarvas. Drager sig legohjon
undan; miste halvt års lön: dör fä av annan sjuka, eller eljest dödas;
då må hud avdragas och göre det legohjon vid bot, som sagt är. Var som
förevitar någon sådant, eller att han fä hulpit, åderlåtit, botat eller
snöpt; böte tjugu daler, eller plikte med kroppen.
6 § Dräper man annans hund med vilja; böte tre daler. Är det vallhund,
jakthund, eller bunden gårdshund; böte dubbel och värdet åter. Okynnes
hund, som biter folk eller få, bör ej lös vara.
7 § Dräper fä annans fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften av dess
värde, som dräpt blev. Kan det ätas; gälde fjärdung, och det döda tage
han, som det förr ägde. Nu varder fä sargat av fä; betale halva läkeslön
och halva skadan. Är fä vant att skada göra, och vet det ägaren, eller
är han där om varnad; gälde dubbelt mer än sagt är. Samma lag vare om
hund, som fä biter, eller sargar. Gör hund skada tredje gången; betale
dess ägare som sagt är, och döde hunden.
8 § Hund, eller annat djur, som vilt varder, skall ägaren strax
instänga, eller döda, då han det veta får. Gör han det ej; böte tio
daler. Sker skada; gälde ock den åter. Hissar man hund å annans fä, och
får det skada; gälde fullt åter, och böte fjärdung av dess värde. Får
hunden skada, vare det ogillt. Haver man vilda djur, björn, varg,
lokatt, räv, eller annat odjur, och ej häktar eller stänger dem så inne,
att de annans fä ej kunna skada; böte tio daler, och skadan åter. Sker
det annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan. Sargar eller dräper
okynnes fä, hund eller annat odjur, någon människa; därom skils i
missgörningsbalken.
23 kap. har upphävts genom förordning (1864:68 s. 1).
24 kap. har upphävts genom förordning (1944:521).
25 kap. har upphävts genom förordning (1971:?).
26 kap. Huru allmänna hus skola byggas
1 § har upphävts genom förordning (1885:28 s. 4).
2 § har upphävts genom förordning ?
3 § I staden byggen och förbättren de hus och gård för präst, som där
hus eller grund äga, eller där borgerlig näring idka, och ej särskilt
därföre befriade äro. Sedan de hus lagligen byggda äro; vårde dem präst,
att de ej fördärvas, och av vårdslöshet förfalla.
4 § har upphävts genom förordning (1970:392).
5 § Där tiondebod nödig är; bygge den alle de i socknen, eller staden,
som kronotionde utgöra.
6 § Varda härads eller socknemän bådade till denna allmänna byggnad, och
bliver någon borta; böte för drängedagsverke en daler, och för
ökedagsverke dubbelt. Kommer byggnad genom någon tredska att stanna;
böte tre daler, och fylle ändå dagsverket. Desse böter skola till samma
byggnad gå.
27 kap. Huru husesyn skall hållas
1 § Vart tredje år, eller oftare där så tarvas, skall kronofogde eller
länsman, med tvenne av nämnden, å tid, som i 14 kap. 2 § jordabalken
sagt är, skåda, huru bonde, å kronojord, byggt och hävdat haver, och å
skattejord, när vanhävd och missbyggnad där å märkes: och tillsäge då
bonde att bygga och bättra det, som felar. Märkes där stor vanhävd vara;
syne de då hus till syllar, väggar, tak, golv, skorstenar, eldstäder och
ugnar, fönster, lås, spjäll och dörrar, så ock åker, äng, diken,
gärdesgårdar och skog; och teckne noga upp, vad hus han byggt haver, så
ock all den brist, som vid gården finnes; och sätte i penningar ut, vad
det kostar att bättra eller bygga, som han för sin tid försummat.
2 § Den husesyn skall sedan å tinget visas, och av rätten prövas. Kan
det, som tvistigt är, där ej slitas, eller begärer någon ny syn; då
skall häradshövding med halv nämnd syn hålla, och strax vid synen döma.
Finnes skada å hus, som färdigt var, då bonde trädde där till; böte för
röta å stock två öre, för annan och tredje fyra öre; för flera, och för
röta å kroppås och syll, som ej bättras kan, böte sex mark, och för
ogillt och förfallet hus, två daler. är röste bart å hus, böte sex öre.
Går vatten genom tak, vägg eller golv, eller är röta å röste böte tre
mark. För dörr, som oduglig är, en mark, och för skorsten två daler.
3 § För tre års byggnad räknas å hel gård desse hus: stuva tolv eller
fjorton alnar lång, och tio alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn,
spjäll i skorstenen, gott tak, fönster, lås, och allt innanrede, som
väggfast är: tvenne bodar av samma storlek tillhopa, eller en hälften
mindre med loft, alle med innanrede: loge och tu golv, tolv eller
fjorton alnar långt vartdera: fähus sexton alnar långt med fullt
innanrede: så ock stall, eller andre hus så store, eller mindre med
flera knutar byggde. Andre gille hus av fyra knutar, i mangård eller
ladugård, räknas för ett års byggnad. Å mindre hemman må smärre hus vara
efter nödtorften, och gälle de för lika års byggnad, som sagt är. Vare
ock åbo skyldig, att täcka tjugu alnar nytt tak varje år, där så
behöves, och hålla de hus, som byggde äro, vid makt. Ingen vare pliktig
att bygga mera, än gården tarvar, efter landets bruk och lägenhet.
4 § Är åker ej upptagen av nyo, där lägenhet därtill finnes, eller haver
bonde lagt i linda det, som brukas kan, eller är äng skoglupen, eller av
svin uppgräven; böte åtta öre för vart spannland. Är dike eller
gärdesgård ogill; böte för varje tre famnar ett öre.
5 § Vad som brister i byggnad och hävd, skall bonde, utom böterna,
bättra innan han av bole far; eller gälda efter ty, som synemän, eller
rätten, det mätit hava. Begärer han dag därtill; sätte pant eller borgen
därföre.
6 § Nu är skog över nödtorften och olagligen brukad och utdöd, eller har
bonde fällt bärande trä, masteträ, och skeppsvirke; gälde skadan åter,
och böte, som i 10 och 13 kap. stadgat är.
7 § När hemman uppsagt är, skall husesyn hållas förr än bonde avflyttar,
och lämnas honom, som tillträder, en avskrift därav, till bevis, huru
han det hemman emottager.
8 § Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom tvenne
oväldiga män av nämnden, så ofta han det nödigt finner, och bristen
utmäta. Menar landbo att honom därvid förnär skett; stånde honom fritt,
att det vid häradsrätten återvinna.
9 § Nu nöjes man ej åt häradsrättens slut i dessa mål: Är det kronogård,
där å syn hållen är; söke då, inom en månads tid, Konungens
befallningshavande, och äge han våld den syn pröva och rätta. Är det
frälse eller skatte; fullfölje hos domaren sin klagan, som i
rättegångsbalken om laga vad sägs.
10 § Då bonde från hemman flytta skall, må han ej av bole föra näver,
gärdsel, torv, ved, timmer, eller vad det helst är, som han av gårdens
ägor tagit, ej eller gödsel. Gör han det; böte som i 10 kap. sägs och
före det åter. Ej eller må han före fardag fä eller foder av bole föra,
vid tio dalers bot. Haver han, då fardag inne är, foder över, och vill
det sälja; bjude det jordägaren, eller honom, som efterkommer. Vare ock
bonde skyldig, att kvar vid gården lämna de lås, som vid dörr eller vägg
fäste äro, så ock spjäll, fönster, långbord och säte, väggfasta bänkar
och sängar, och annat fast innanrede, som till bod, kölna, lada, stall
och fähus hörer. Förer han något därav bort; böte för vardera två mark,
och skatte det åter.
28 kap. upphävd genom lag (1911:63)
29 kap. upphävd genom lag (1964:655). | null | null |
1736:0123 2 | Handelsbalk (1736:0123 2) | 1,736 | 1 kap. Om köp och skifte
1 § har upphävts genom lag (1915:218).
2 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1).
3 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1).
4 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1).
5 § Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, (och böte tio daler,) och
den behålle godset, som först köpte.
6 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1).
7 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1).
8 § har upphävts genom lag (1924:321).
9 § har upphävts genom förordning (1858:85).
10 § De varor, som av stadens vräkare böra skådas och prövas, må köparen
ej taga till sig, förr än det skett är; eller böte köparen och säljaren,
vardera tio daler.
11 § har upphävts genom förordning (1858:85).
2 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1)
3 kap. Huru burskap vinnas må
1 § Vill någon burskap vinna, evad han är inländsk (eller utländsk) man;
söke det hos (borgmästare och råd), och höre de stadens borgerskap där
över: varder det honom då av (borgmästare och råd) beviljat; sätte där
borgen, att han skall till det minsta sex år i staden bo, och all
stadens rätt och rättighet efter makt sin uppehålla; nämne ock den
handel och näring, eller det hantverk, där han i stadens bok må
inskrivas före, (och göre så vanlig borgare ed;) sedan gives honom
burbrev där å.
2 § Den, som haver sitt hemvist utrikes, må ej vinna burskap här i
riket, så länge han står i lydno under annan överhet.
3 § Ej må någon vara borgare i tvenne städer tillika. Varder någon där
med funnen, böte femtio daler. (Vill någon bruka flere hantverk än ett,
eller idka både köpenskap och hantverk; söke där lov till.) Förordning
(1857:62 s.8).
4 § har upphävts genom förordning (1857:62 s.8).
5 § Vill man säga upp burskap; göre det inför (borgmästare och råd), sex
månader förr, än han sin borgerliga näring avträder, eller ifrån orten
flyttar, och vise, att han sin borgareplikt fullgjort haver, som sagt
är. Flyttar han utrikes; give ut sjätte penningen av all sin egendom,
Konungen och staden till tveskiftes, där ej annorlunda emellan bägge
riken slutet är. Förer han egendomen ut, eller bjuder han till att
skaffa den bort, förr än avgiften betald är; have då förverkat hälften
därav. (Viker han ock själv av, innan han i detta fall rätt för sig
gjort; varde för menedare förklarad.) Flyttar han till annan ort
inrikes; vare för avgift fri, där ej annorlunda särskilt stadgat är.
Flyttar han förr, än han burskap uppsagt, och bevis undfått, att han sin
borgareplikt fullgjort; böte femtio daler, och njute dessförinnan ej
burskap i annan stad. Förordning (1844:41 s.3).
4 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1)
5 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1)
6 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1)
7 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1)
8 kap. har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
9 kap. Om försträckningar i penningar, eller varor, och ränta därav
1 § har upphävts genom lag (1936:82).
2 § har upphävts genom lag (1936:82).
3 § har upphävts genom lag (1936:82).
4 § har upphävts genom lag (1936:82).
5 § Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig,
att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller
ingen; där må skuldenär avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han
helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må något på
huvudstolen avräknas, förr än räntan gulden är.
6 § har upphävts genom lag (1907:71 s.2).
7 § har upphävts genom lag (1907:71 s.2).
8 § har upphävts genom lag (1905:38 s.16).
9 § har upphävts genom lag (1915:218).
10 § har upphävts genom lag (1975:636).
11 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
12 § har upphävts genom förordning (1862:10 s.1).
10 kap. Om pant och borgen
1 § Sätter man i pant guld, silver, eller vad det helst är i lösören;
göre det med tvenne vittnen, eller tage där å handskrift av honom, som
panten i händer får.
2 § Nu är dag ute, och löses ej panten åter; have då panthavaren våld,
att den å häradstinget en gång, och i staden å tre måndagar, uppbjuda
och sedan lagligen värdera och mäta låta. Vill då ägaren lösa panten
åter; göre det, i staden inom fjorton dagar, och å landet inom en månad,
sedan det honom kungjort var, och gälde därtill den ränta, som han
utfäst haver. Vill eller gitter han ej; stånde honom fritt, vad han
hellre vill låta panten under offentligt utrop till salu gå, eller låta
borgenären den behålla efter värderingen. Varder panten högre värderad,
eller försåld, än gälden är; njute då gäldenären det över är: är panten
mindre; fylle han bristen.
3 § Pant bör väl gömmas och vårdas, och ej utan ägarens lov och minne
brukas, eller utlånas, (vid sex dalers bot,) och skadan åter.
4 § Kommer skada å pant, förty, att den, som panten hade, den ej
rätteligen vårdat; gälde han fullt åter. Sker det av våda, och ej av
vangömmo; vare skadan ägarens, och gälde ej dess mindre, vad panten stod
före.
5 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
6 § Vill någon sätta ut till annan den pant, som han i händer haver;
säge då först ägaren därom till, eller, där han ej när är, give det
rätten eller Konungens befallningshavande tillkänna, och sätte panten ej
högre ut, eller med andra villkor, än den hos honom häftar före, eller
böte en sjätte del av pantens värde, och skadan åter. Nekar någon emot
bättre vetande, till den pant han emottagit haver (; böte hälften av det
panten värd är).
7 § Skepp och skeppsbygge må ej med laga verkan sättas i pant efter ty
nu är sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda pantsättas. Lag (1973:1066).
8 § Går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenär själv
ej gälda gitter. Håller gäldenär sig undan, när tiden till betalningen
inne är, eller är han utrikes faren, och finnes ej gods hans; lägge då
(Konungens befallningshavande) löftesmannen dag före, att skulden
betala.
9 § Nu haver löftesman sig åtagit annan mans gäld, som sin egen, och
utfäst betalning å viss tid, eller ort, eller ock sig lika med
gäldenären där till förbundit; söke då borgenär vilkendera han helst
vill.
10 § Dör gäldenär; svare då dess arvingar, så långt gods hans räcker,
och gälde löftesman det som brister. Dör löftesman, medan han under
borgen står; vare då borgenär skyldig, att strax fordra ny borgen av
gäldenären: gitter han den skaffa; vare den förra löftesmannens arvingar
frie: gitter han ej; söke borgenär betalningen genast ut av gäldenären,
och bristen av löftesmannens gods.
11 § Hava två eller flere gått i borgen utan förbehåll om delad
ansvarighet, svare de en för alla och alla för en för sin förbindelse.
Lag (1936:87).
12 § Nu haver man borgat för själva personen, och ej för hans gäld;
skaffe honom fram, och vare saklös. Kommer ej personen fram; betale då
löftesman gälden.
13 § har upphävts genom lag (1924:321).
11 kap. Om lån
1 § Lånar man något av annan, dött eller kvickt; give åter så gott, som
han det tog. Ej må lån missfaras.
2 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
3 § Ingen må, för egen, eller annans skuldfordran, hålla det inne, som
han till låns fått, utan han däri panträtt haver, eller med ägarens
vilja nödig kostnad där å gjort. Sker det; (böte tio daler) och give det
lånta åter.
4 § har upphävts genom lag (1986:798).
12 kap. Om inlagsfä, eller nedsatt och förtrott gods
1 § Lägger man in hos annan i förvar guld, silver, penningar, eller
annat löst gods; lägge in med vittnen, eller tage brev där å.
2 § Inlagsfä, och förtrott gods, bör man vårda som sitt eget. Missfares,
eller förkommer det, av hans vangömmo, eller vållande; gälde fullt åter.
Sker det av våda; vare saklös.
3 § Sätter man under annans förvar tillslutna eller förseglade kistor,
skåp eller packor, och vet ej den, som anammade, vad där i är; eller är
det honom ej, stycke från stycke, till vikt, mått eller antal, i händer
givet; påstår sedan den, som inlade, mera under förvar givet vara, än
han åter fick;
; vare den, som emottog, fri, där han allt obrutet och oskatt utgiver,
som han det anammade. Finnes det vara brutet, och saknar ägaren något;
fulltyge då med vittnen, (eller ed sin,) huru mycket han inlagt haver.
Gitter han det; svare den godset under sin vård hade, för all skada,
eller vise med goda skäl (eller svärje,) att det av hans vangömmo och
vållande ej skett är, eller att han ej därav, kunskap och nytta haft.
(Varder han övertyga, att han med vilja det försnillat; stånde tjuvs
rätt).
4 § har upphävts genom lag (1986:798).
5 § Hava flere satt gods under annans vård, där i de alle del äga; det
må ej å enderas begäran givas åter, utan han allas fullmakt där å visar.
Giver den godset i vård hade det annorlunda ut; svare han vardera för
dess del, och söke sin man.
6 § Nu vill ej den, som godset emottog, hava det längre i förvar; säge
då honom till, som insatte, att han må hämta det åter, och tage bevis
där å. Tager ägaren det ej åter; stånde själv all fara.
7 § Dör den, som inlagsfä om händer hade; då böra hans arvingar där
svara före, och giva fullt åter.
8 § Haver man å nedsatt gods nödig kostnad gjort, eller betalt hyra för
det rum, där i godset förvaras; då bör ägaren det gälda, förr än godset
återgives.
9 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
10 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
11 § Dömes gods under tredje mans förvar, det bör vårdas, som annat
inlagsfä, och ej givas ut, förr än domaren eller befallningshavanden det
tillåter.
12 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
13 kap. Om lega och hyra
1 § Leger man till annan (hus, gård, tomt), eller vad det är, för hyra i
penningar eller varor, med vissa villkor, eller utan; det bör fast
stånda, evad fästepenning där å given är, eller ej.
2 § Leger man tvem ett; behålle den, som först hyrde, evad den senare
mera utlovat haver, eller ej; och (böte) den, som utlegde (, tio daler),
och skadan åter. Samma lag vare om den, som hyrer det han visste till
annan uthyrt vara.
3 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1).
4 § Hur gods å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden, legas
och hyras må, urskils i jordabalken. (Om hästars, vagnars, och båtars
lega av gästgivare, och vad lag är, då de spillas och missfaras, är
stadgat i byggningabalken.)
14 kap. Om legohjon
15 kap. har upphävts genom lag (1895:64 s.1)
16 kap. Huru gäldenär må gods sitt till dess borgenärer på en gång
avstå; så ock om dem, som för gäld rymma
17 kap. har upphävts genom lag (1970:979).
18 kap. Om sysslomän eller ombudsmän
1 § Varder man av annan ombuden, att å dess vägnar något syssla och
uträtta, och säger där ja till; tage fullmakt, och ligge där sedan hans
vårdnad å; göre ock redo och besked för det han om händer får.
2 § Vad ombudsman eller fullmakt gör och sluter, det vare så gillt, som
huvudman det själv gjort och slutit hade. Går ombudsman vidare, än honom
betrott är; rätte själv upp all skada, (och böte tjugu daler), och
huvudmannen vare saklös.
3 § Handlar syssloman oredligt, brukar list emot honom, som fullmakt
gav, vänder sig hans gods till nytta, lånar hans penningar ut, eller
tager penningar upp i hans namn; svare till all skada (,och plikte efter
omständigheterna). Vare ock den, som fullmakt gav, saklös i allt, vad
syssloman, utom hans ombud eller vilja, av annan lånt, eller med någon
slutit haver; utan det vises, att det honom till nytta använt är.
4 § Haver någon fått fullmakt, att för annan göra och låta, och tager
den skada därav, som fullmakt gav; skylle sig själv, som sig ej bättre
föresåg. Är ombudsman av försummelse, eller svek, vållande till skadan;
plikte då han, som sagt är.
5 § Syssloman njute skälig arvodes lön, så ock vedergällning för det,
som han å annans ärender rätteligen kostat haver. Är ej avtal därom
gjort, eller åsämjer dem ej; ligge det då till rätten.
6 § Haver syssloman borgat sin huvudmans gods och varor ut till den, som
för ärlig och riktig man känd var, men finnes sedan så fattig, att han
ej gitter det återgälda; vare då syssloman ej skyldig det att fylla,
utan han särskild vedergällning njuter för det, han slikt äventyr stånda
må.
7 § Nu haver man sig åtagit, att inom viss tid något å annans vägnar
syssla och beställa, eller lovat det till slut driva, och varder där
ifrån hindrad av Konungens tjänst, eller sjukdom, egna sysslor, eller
annan skälig orsak; låte då sin huvudman det så tidigt veta, att han må
kunna någon annan i stället taga; sedan vare ombudsman saklös, när han
för den tid räkenskap gör, som han sysslan haft haver.
8 § Dör huvudman; göre då syssloman redo och räkning för hans arvingar,
och vare sedan vid sysslan skild, där dem ej annorlunda åsämjer. Dör
syssloman, och varder något skyldig; svare hans arvingar så långt gods
hans räcker.
9 § Var som å sysslomans förättning tala vill; göre det lagligen inom
natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord
är av honom, eller av hans arvingar, där han död är. Haver man laga
förfall; njute samma tid därefter.
10 § Är någon frånvarande, och förefaller något, där i han ej kunnat
syssloman nämna; då må skyldeman, eller vän hans, för honom tala och
svara, sedan han, där så fordras, borgen satt, att den frånvarande skall
för gott känna det han gjort haver. Gillar frånvarande det ej; fylle
han, som utan fullmakt annans talan sig tagit, eller dess löftesmän, all
skada, som därav timat.
KF (1855:82 s. 1) ang. löftesmans rätt att uppsäga och betala gäld m.m.
Skall förfallotid för gäld efter uppsägning beräknas; have löftesman
lika rätt, som gäldenär, att uppsägning göra och gälden å förfallodagen
betala. Är ej avtal om förfallotid gjort, äge ock gäldenär eller
löftesman rätt att betala när han vill, ändå att borgenär det ej
fordrat.
KF 1851:55 s. 4 ang. sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka
flera äro ansvariga.
Hava flera förbundit sig att, en för alla och alla för en, betala gäld
och skall förfallotid efter uppsägning beräknas; vare uppsägning, som
hos endera sker, ej mot de andra gällande. Har löftesman åtagit sig
annans gäld, som sin egen, må, där förfallotiden efter uppsägning jämväl
beräknas skall, uppsägning som hos endera sker, ej eller mot den andra
gälla. Lag samma vare ock där flera, en för alla och alla för en, ingått
sådan borgen, nyss sagd är, för gäld, som efter uppsägning betalas bör. | null | null |
1757:0119 | Resolution (1757:0119) på städernas allmänna besvär | 1,757 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1772:1104 | Förordning (1772:1104) angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning | 1,772 | null | null |
|
1810:0403 | Förordning (1810:0403) huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas | 1,810 | Vi Carl med Guds nåde, Sveriges, Götes och Wendes konung &c.
&c. &c. Arvinge till Norrige, Hertig till Schleswig Holstein
&c. &c. göre veterligt: det have Vi med Riksens Ständer funnit
för gott förordna, att i de fall, då någon innehavare av
fideikommissegendom kunde komma i behov att därpå emot
inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få
göra utbyte av till fideikommisset hörande jord, eller ock
finna sig föranlåten att söka hävande af visse uti
fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivne villkor,
ansökningar i desse eller andre dylike ämnen om fideikommissers
rätta mening och bästa tillämpning och som icke röra frågor,
vilka mellan fideikommissarier och medarvingar kunna yppas och
enligt Allmänna rättegångordningen måste behandlas, böra hos
Oss i underdånighet anmälas, på det Vi med Vår Högste Domstol,
i likhet med annan förklaring över Allmänna Lagar och
Författningar, må därvid, efter sig företeende omständigheter,
kunna förfara.
Vidare och med övervägande av lagens stadgande i 16 kap.
jordabalken om fardag för Lantbonde och hyresman eller deras
sterbhusdelägare samt Kongl. förordningen den 22 oktober 1766
om en lika förmån för tjänstemäns änkor och arvingar å deras
innehavande Boställen, have Vi med Rikets Ständer velat
stadga, att när den, som under fideikommissvillkor innehaver
fast egendom, avlider, skola alla, som efter allmän lag äro
hans sterbhusdelägare, njuta fardag å hus och gård i staden
efter 10 och 13 §§ av 16 kap. jordabalken samt å hemman på
landet efter 2 § sista momentet och 5 § samma kapitel,
jämförde med ovannämnde kongl. förordning; dock att blotta
dödsfallet anses äga lika verkan med uppsägning: Och må när
fideikommissförfattningen uttryckligen stadgar annat
förhållande med flyttning och uppsägning, sådant efter
ordalydelsen följas.
1909:38 s. 10
Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung,
göra veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt att, med
ändring af hvad förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må
sökas samt hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom
kommer att iakttagas, innehåller häremot stridande, i nåder
förordna, att ansökningar, som afses i sagda förordning, skola
ingifvas till justitiedepartementet och, efter regeringsrättens
hörande, pröfvas af Konungen i statsrådet.
1926:37
Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung,
med riksdagen, funnit gott att, med upphävande av lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 10) om ändring i förordningen den 3 april
1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde
fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på
fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas, och med
ändring av vad samma förordning innehåller häremot stridande,
förordna, att ansökningar som avses i förordningen, skola
ingivas till justitiedepartementet och prövas av Konungen i
statsrådet.
1972:206
Vi GUSTAF ADOLF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes
Konung, göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott
förordna, att vad i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må
sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom
kommer att iakttagas, sägs om rättelse och förklaring i gjorda
fideikommissförfattningar skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1972. | null | null |
1810:0926 | Successionsordning (1810:0926) | 1,810 | Vi CARL, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung &c. &c. &c.,
arvinge till Norge, hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och
Ditmarsen, greve till Oldenburg och Delmenhorst &c. &c., göre
veterligt: att, sedan Riksens Ständer enhälligt antagit och fastställt
den successionsordning, varefter den högborne furstes, Svea rikes
utkorade kronprins, hans kungl. höghet prins JOHAN BAPTIST JULII
manliga bröstarvingar skola äga rätt till den svenska tronen, samt
Sveriges rikes styrelse tillträda, och denna grundlag till Vårt nådiga
gillande blivit överlämnad, have Vi, i kraft av den enligt 85 § i
regeringsformen Oss tillkommande rättighet, velat denna av Riksens
Ständer samtyckta successionsordning härmed antaga, gilla och
bekräfta, alldeles såsom den ord för ord härefter följer:
Successionsordning,
varefter den högborne furstes, Svea rikes utkorade kronprins, hans
kungl. höghets, prins JOHAN BAPTIST JULII av Ponte-Corvo manliga
bröstarvingar skola äga rätt till den kungl. svenska tronen, samt att
Svea rikes styrelse tillträda; av Konung och Riksens Ständer gjord och
fastställd på urtima riksdagen i Örebro den 26 september 1810.
Vi efterskrivne Svea rikes Ständer, grevar, friherrar, biskopar,
ridderskap och adel, klerkeri, borgerskap och menige allmoge, som nu
här i Örebro till allmän urtima riksdag församlade äro, göre
veterligt: att, sedan den högborne fursten, Svea rikes utkorade
kronprins, hans kungl. höghet prins CARL AUGUST utan manlige
bröstarvingar avlidit, och vi även genom den, under den 21 augusti
1810, upprättade förening och valakt, utkorat den högborne furste,
prins JOHAN BAPTIST JULIUS av Ponte-Corvo, till Svea rikes kronprins,
att på de villkor, så väl nyssnämnda valakt, som ock högbemälde
furstes till avgivande av oss föreskrivna försäkran förmå och
innehålla, Hans Kungl. Maj:t Vår nu regerande allernådigste Konung och
Herre, Carl den XIII:e, efter dess dödliga frånfälle (varmed den
Högste Guden nådeligen länge fördröje) i regeringen över Svea rike
samt detsamma underlydande länder efterträda, till Sveriges Konung
krönas och hyllas, samt riket styra; alltså hava vi för hans kungl.
höghets JOHAN BAPTIST JULII, furstens av Ponte-Corvo, äkta manliga
bröstarvingar, härmed velat upprätta och fastställa denna ordning för
successionen till Sveriges krona och regering, på sätt och med villkor
här nedanföre uttryckligen stadgas.
§ 1. Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och
kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera
Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl
XVI Gustaf. Äldre syskon och äldre syskons efterkommande ha därvid
företräde framför yngre syskon och yngre syskons efterkommande. Lag
(1979:935).
§ 2. Vad i denna successionsordning är stadgat om Konungen skall, om
Drottning är statschef, gälla henne. Lag (1979:935).
§ 3. upphävd genom lag (1979:935).
§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att
Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den,
uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes
beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar
och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom
riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner,
vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).
§ 5. Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med
mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke.
Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för
sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935).
§ 6. upphävd genom lag (1979:935).
§ 7. Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap
och samtycke. Lag (1921:21).
§ 8. Prins och prinsessa av kungl. svenska huset må ej, utan Konungens
och riksdagens samtycke, bliva regent i utländsk stat, vare sig genom
val, arv eller gifte. Sker annorlunda, vare han eller hon samt
efterkommande ej berättigade att succedera till svenska tronen. Lag
(1979:935).
§ 9. upphävd genom lag (1974:154).
Till yttermera visso, att vi allt detta föreskrivna så belevat och
beslutit, have vi samtlige Svea rikes Ständer detta underskrivit och
beseglat; som skedde i Örebro den tjugusjätte dagen i september månad,
år efter Kristi börd, ett tusende åttahundrade och på det tionde.
Detta allt, som föreskrivet står, vele Vi ej allenast själve för
orygglig grundlag antaga, utan bjude och befalle jämväl i nåder, att
alle de, som Oss och Våre efterträdare samt riket med huldhet, lydno
och hörsamhet förbundne äre, böra denna successionsordning erkänna,
iakttaga, efterleva och hörsamma. Till yttermera visso have Vi detta
med egen hand underskrivit och bekräftat, samt Vårt kungl. insegel
låtit veterligen hänga här nedanföre, som skedde i Örebro, den
tjugosjätte dagen i september månad, året efter Vår Herres och
Frälsares Jesu Kristi börd, det ett tusende åttahundrade och på det
tionde. | null | null |
1821:1205 | Kungörelse (1821:1205) angående vad genom konvention mellan Kungl. Maj:t samt Hans Maj:t kejsaren av Ryssland blivit överenskommet angående brottmålens behandling å ömse sidor om riksgränsen | 1,821 | Wi CARL JOHAN, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes
Konung: Göre weterligt: att wid den emellan Oss samt Hans Maj:t
Kejsaren af Ryssland den 17. Januarii innewarande år slutne
Convention, hafwe Wi samt Hans Maj:t Kejsaren af Ryssland, genom en
särskild Artikel öfwerenskommit och stadgat som följer:
Brott större eller mindre som af endera Magtens undersåte begås inom
den andre Magtens område, bör, enär den brottslige å sistnämnde ställe
ertappas, dömas och straffas efter det Lands Lagar och af Dess
Domstolar, der förbrytelsen skett.
Skulle den ena Magtens undersåte på den andra Magtens territorium, uti
någon af de wid gränsen emellan Swerige och Ryssland belägne Socknar,
begå sådant brott som uti Sjunde artikeln af Gränse-Reglerings-
Tractaten den Tjugonde November Ettusende Åttahundrade Tio upräknas,
nemligen: mord, mordbrand, stråtröfweri eller stöld, och sedermera
taga sin tillflygt i sitt eget Land, har den förolämpade eller allmän
Åklagare, att hos Länets Landshöfding, der brottet blifwit begångit,
göra anmälan om undersökning, då denna Auctoritet bör, efter erhållen
uplysning om brottets werklighet genom brefwexling med Landshöfdingen
i det Län, hwarunder den anklagade lyder, begära undersökning.
Sistnämnde Landshöfding tillkommer då föranstalta, ej allenast, att
undersökning warder utsatt wid den Domstol inom den anklagades
Fädernesland, som är belägen närmast det ställe, der brottet blifwit
föröfwadt, utan ock, att den anklagade wid Domstolen warder instäld,
samt om den till undersökningen bestämde dag, lämna underrättelse åt
den Landshöfding som undersökningen begärt, hwilken bör sådant
wederbörande målsägande eller Åklagare tillkännagifwa.
Målsäganden och Åklagaren åligger det att å den för undersökningen
bestämda tid och ort sig inställa, försedd med de wittnen eller andra
bewis som kunna wara att tillgå; ägandes de om inkallande af sådane
wittnen som icke äro wistande inom det Rikets gränsor der
undersökningen hålles begära handräckning af Landshöfdingen i det
Land, under hwars styrelse nämnde personer lyda.
Domstolen der målet sålunda blifwit anhängigt bör så wäl wid
undersökningen som i afseende på straffets bestämmande förfara efter
Landets gällande Lagar.
Begås mindre förbrytelser wid Swenska och Ryska gränsen af den ena
Magtens undersåte inom den andra Magtens område och har han till sitt
Land återkommit, må den förolämpade sjelf eller genom fullmägtig, äga
omedelbarligen wända sig till närmast wid gränsen warande Domare i det
Land hwartill förbrytaren hörer och sin talan emot honom efter det
Landets Lagar utföra, skolandes derstädes all laga handräckning honom
meddelas. | null | null |
1827:60 s.1007 | Kungörelse (1827:60 s.1007) angående åtskilliga föreskrifter för bevakande av kronans rätt i de henne rörande rättegångar vid domstolarna | 1,827 | Wi Carl Johan, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes
Konung, Göre weterligt: Att Wi, till ett säkrare befrämjande deraf, att
Kronans rätt i de henne rörande Rättegångar wid Domstolarne blifwer
behörigen iakttagen och bewakad, i Nåder godtfunnit förordna, att den
person, som å Kronans wägnar, i något Kronans rätt rörande mål, antingen
såsom kärande eller swarande, wid Under-Domstol talan förer, bör, genast
efter hwarje Rättegångs-tillfälles slut, inberätta hwad derwid förelupit
till det Embetswerk, som honom till målets utförande förordnat, och
hwilket Embetswerk tillhör, att jemte tagen noga kännedom af målet, deri
anskaffa och Krono-Ombudet meddela alla till målets utförande och
förswarande af Kronans rätt nödige uplysningar och handlingar: Att, då
Kronan wid Under-Domstol i målet tappat, Krono-ombudet, wid answar,
alltid skall i behörig tid Kronans rätt till dess talans fullföljande i
laga ordning förwara, samt derefter, med handlingarnes öfwerlemnande, af
det Embetswerk, som honom förordnat, begära föreskrift, huruwida målet
fullföljas skall: Att nämnde Embetswerk bör föranstalta, det målet
alltid till Hof-Rätt fullföljt warder, så wida samma Embetswerk icke
skulle finna laga skäl dertill saknas; dock att i mål, der Wår
Befallningshafwande Kronans Ombud förordnat, med handlingarnes
öfwerlemnande, anmälan derom bör göras hos Wårt
Justitie-Kantzlers-Embete, som om målets fullföljd eller nedläggande
förordnar: Och att på lika sätt, då målet i Hof-Rätt blifwit afgjordt
och Kronan tappat, Advocat-Fiscalen derstädes, eller den, som till
målets utförande i samma Rätt särskilt kan wara förordnad, alltid skall
i behörig tid och ordning anmäla och utwerka tillstånd till målets
dragande under Wår Nådiga pröfning, hwarefter fullföljden af
ändringssökandet, efter Krono-Ombudets derom görande förfrågan, på Wårt
Justitie-Kantzlers-Embetets, och der Krono-Ombudet blifwit af något utaf
Wåre och Rikets Kollegier förordnadt, på dess pröfning beror; kommande
för öfrigt, hwad för iakttagande af Kronans rätt i wisse särskilte mål
är förordnadt, att derjemte lända till efterrättelse. | null | null |
1828:79 s.1553 | Förordning (1828:79 s.1553) angående upphörande av styrelseverkens domsrätt i vissa mål | 1,828 | Vi CARL JOHAN, --- gör veterligt: Det vi, med anledning jämväl av vad
rikets ständer vid sista riksdag, i frågan om en förbättrad
organisation av rikets styrelseverk, i underdånighet yttrat, i nåder
funnit gott frånskilja nämnda verk och till de allmänna domstolarnas
behandling överlämna domsrätten i nedan uppräknade, uti administrativ
väg hittills behandlade tvistemål, nämligen:
1:o. Om beståndet, uppfyllandet eller rätta tydningen av de emellan
kronan eller publika verk, inrättningar eller stiftelser å ena, och
enskilda å andra sidan, ingångna kontrakter, evad de handlar om
leveranser till allmänna behov, om arrenden av kungsgårdar, boställen
eller andra lägenheter, eller eljest om någon kronan eller det
allmänna tillkommande rättighet eller förmån; dock är härigenom ingen
ändring gjord uti vad vår nådiga förordning av den 20 december 1825,
rörande besiktningar för leveranser av varor eller arbeten för land-
eller sjöförsvarets behov efter uppgjorda kontrakter, blivit
föreskrivet.
2:o. Om Jura Patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, evad
tvisten bedrivs emellan kronan och enskilda, eller enskilda inbördes
emellan; dock härifrån undantagna tvister emellan kronan och enskilda,
dels huruvida Jus Patronatus äger rum, dels och om större eller mindre
del av kronans tionde må Patronrättigheten åtfölja.
3:o. Om skyldighet att erlägga viss avgift av egendom, vid utflyttning
ur riket.
4:o. Om rågångar eller eljest om jord, kronohemman eller andra kronans
egendomar och lägenheter emellan; dock bör vad om behandlingen av
sådana frågor vid avvittringsrätt i Jämtlands län, vid ägoskillnads
rätt i Västernorrlands, Väster- och Norrbottens län, samt vid ägo
delningsrätt i vissa Härad av Kristianstads län, särskilt är
förordnat, det sagda lända till efterrättelse.
I följd härav kommer, på sätt rikets ständer jämväl hemställt,
allmänna lagen i 10 kap. 16 § rättegånsbalken att erhålla följande
lydelse:
"Tvista kronohemman, ett eller flera, om jord och byaskillnad, lägge
häradsrätt dem emellan. Gränsar till dessa allmänning, vare lag samma;
och förordnar Konungens befallningshavande någon, som å ämbetets
vägnar nära är, då kronan del i saken har. Döme ock häradsrätt om
åverkan å kronojord".
5:o. Om kronotionde eller ränta, skattekol därunder inbegripna, som
icke är kronan förbehållen, eller på lön eller eljest till allmänt
behov anslagen, utan av enskild person eller korporation innehas eller
arrenderas, blivit rätterligen forslad och levererad, eller icke.
6:o. Om planpenningar.
7:o. Om deltagande i behörigen stadgade rustnings- eller roterings
skyldigheter, då fråga härom uppstår intressenterna inbördes emellan.
8:o. Om åbors rättighet, att göra uppodlingar å hemman, som blivit
försålda till skatte under bruk och bergverk med villkor, att åborna
skola sitta odrivna, så länge de uppfyller sina skyldigheter.
9:o. Om i frågasatt rätt till vattenuppdämning vid anläggning av bruk
och bergverk, eller av såg- eller mjölkvarnar, stampar eller andra
vattenverk, så å landet, som i stad;
10:o. Om nybyggnad, husröta, vanhävd eller fardag, vid av- och
tillträden eller eljest, å krono- eller andra publika hemman, Kungs-
och Kungsladugårdar, landshövding-residenshus, eller andra kronans
lägenheter, evad de äro till indelningar, eller till boställen för
vissa ämbets- och tjänstemän, eller till milda stiftelser anslagna,
eller mot arrende eller annorledes åt enskilda upplåtna; dock att
frågor om nybyggnad eller reparationer, som kronan består, icke av
domstol avgöras, utan, såsom hittills, till vederbörande ämbetsverks
beprövande överlämnas.
I anledning härav kommer, i likhet med vad rikets ständer hemställt,
den i 27 kap. 9 § byggningabalken stadgade föreskrift, "att var som
ej nöjes åt häradsrätts beslut i synemål å kronogård, må söka
Konungens befallningshavande, som äger den syn pröva och rätta", att
hädanefter upphöra.
I avseende på ovannämnda tvistemåls överflyttning till de allmänna
domstolarnas behandling, har vi funnit nödigt följande i nåder
föreskriva:
1:o. Att tvister om Jura Patronatus i Skåne, Hallands, Blekinge och
Bohus-län böra, i likhet med vad om sådana tvister för rikets övriga
provinser i 22 § av vårt och rikets kammarkollegie instruktion den 11
oktober 1734 är stadgat, omedelbart av hovrätt upptagas; varemot alla
övriga tvistemål vid första laga domstol å landet eller i stad skola
upptagas; i följd varav även de på lagmansrätts handläggning i första
instansen hittills beroende tvister, angående nybyggnad, husröta och
vanhävd å de landshövdingarna på lön anslagna residenshus och
boställen, häradsrätt å landet samt rådstugurätt i stad skola
tillhöra.
2:o. Att, av förenämnda mål, de uti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9
punkterna upptagna, böra fullföljas i den ordning och med iakttagande
av de föreskrifter, lag och författningar för tvistemål i allmänhet
föreskriva; vilket även om de i 10. punkten omförmälda husesyns- och
fardagstvister kommer att gälla, intill dess annorlunda förordnat
varder.
3:o. Att vid uppkommande tvister om vattenuppdämning, som vid
undersökningar för vinnande av rättighet till anläggning, så å landet
som i stad, av såg- eller mjölkvarnar, stampar eller andra vatten
verk, eller och av bruk och bergverk, till hinder för anläggningen
anmälas, bör, med ändring av vad härom hittills varit stadgat,
iakttagas: Att i frågor om anläggning av kvarnar, stampar eller andra
vattenverk, varom häradsrätt eller författningarna bör undersöka,
häradsrätten därvid skall, genom särskilt utslag, varemot i vanlig
ordning under lagmansrätt vädjas må, avgöra uppdämningstvisten, och
rörande undersökningen i övrigt, där den efter gällande författningar
äger rum, protokollet med rättens utlåtande, jämte anmälan om
uppdämningstvisten, till vår befallningshavande i länet överlämna; Och
att med dylika frågor inom stad, vilka på undersökning av magistrat
bero, på enahanda sätt skall förfaras, dock sålunda, att magistraten
överlämmnar den vid undersökningen uppkomna uppdämningstvist till
rådstugurätt, som vid skyndsamt utsättande, behörigen kungjord syn
densamma, såsom första domstol, upptager och avgör; Börande i dessa
fall vederbörande auktoriteter över det första tillståndet till
vattenverkets anläggning beslut icke meddela förrän visat är, att
uppdämningsfrågan genom laga kraft ägande utslag blivit avgjord: Att
vidare, då vid den undersökning, som av bergmästare, i anledning av
sökt anläggning av bruk, masugnar, brukssågar med flera sådana
inrättningar, bör hållas, protest mot anläggningen göres i anseende
till anmäld vattenuppdämning, bergmästaren skall inom fjorton dagar
därefter, översända protokollet i denna del till tjänstgörande
häradshövding i orten, vilken åligger, att så fort ske kan, efter
behörigt kungörande, utsätta syn på stället till tvistens undersökning
och lagliga avgörande; men i allt övrigt bör bergmästaren under
sökningen förrätta, och, jämte anmälan om den uppkomna uppdämnings
tvisten, insända undersökningsprotokollet till vårt och rikets bergs
kollegium, som i anläggningsfrågan icke må, evad dess åtgärd beror på
underdånigt utlåtande till oss, eller egen prövning, sig yttra förr,
än sökanden genom domstols laga kraft ägande beslut visat, att
uppdämningstvisten blivit avgjord; Skolande även vid fråga om anlägg
ning av så kallade svanshamnar, antingen undersökningen av bergmästare
eller andra personer verkställes, därvid uppkommande vattenuppdäm
ningstvister på enahanda sätt av bergmästaren till domaren i orten
överlämnas, och med frågan i övrigt i stadgad ordning förfaras.
4:o. Att, vad angår frågor om underhållandet av de till boställsrum
för civil- eller militärämbets och tjänstemän upplåtna kronans hus och
slott, varå våra nådiga reglementen av den 11 januari 1820 och 11
juni 1822 har avseende, härmed bör efter samma nådiga reglementen
förfaras, dock få, att den, som är missnöjd med besiktning, som enligt
berörda reglementen hållas bör, må, inom trettio dagar därefter, vid
förlust av vidare talan, sitt missnöje skriftligen anmäla, å landet
hos domaren, och i stad hos rådstugurätten, som, på sätt i husesyns
och boställsordningen av den 15 september 1752 och förklaringen där
över av den 23 januari 1770 stadgat är, utfärdar kallelse till parter
och allmänna ombud att i målet höras, å landet vid första lagtima
ting, som så långt efter kallelsen inträffar, att inställelse
iakttagas kan, och i stad å den dag, som av rådstugurätten utsättes;
Kommande målet sedermera, att av härads- eller rådstugurätten i laga
ordning behandlas och avdömas; Och skall enahanda förhållande
iakttagas, i fall av missnöje, antingen med de husesyner, vilka å
underbefälets samt de ringare stabs- och kompanibetjänters boställen
vid regementena av regementsauditör eller regementsskrivare
förrättas, eller ock med andra husesyner, dem domaren icke
omedelbarligen verkställer, och över vilka klagan i administrativ väg
hittills blivit förd utan sådan föregången prövning vid domstolen i
orten, som i 27 kap. 2 § byggningabalken stadgas.
5:o. Att, utav de från styrelseverken avskilda och till de allmänna
domstolarnas behandling nu överlämnade mål, böra de, som till våra
befallningshavande och övriga vederbörande auktoriteter, såsom första
instansen, inkommit och blivit avgjorda före den 1 november detta år,
fullföljas i hittills vanlig ordning; men alla de mål, som antingen
den 31 oktober av våra befallningshavande och övriga vederbörande
auktoriteter, såsom första instansen, äro oavgjorda, eller hädanefter
komma att göras anhängiga, i nu stadgad ordning behandlas och
fullföljas.
6:o. Att uti alla nu omförmälda mål, där vår och kronans eller
allmänna inrättningars rätt i ett eller annat avseende kan komma i
fråga, det skall åligga vederbörande domare, att i behörig ordning
rekvirera, och vederbörande ämbetsverk, att i vad dem tillhör,
förordna allmänt ombud, som kronans eller inrättningens rätt bevakar
och utför, på sätt och i den ordning särskilt därom finnes före
skrivet; Varande i övrigt våra befallninshavande, av vad nu om dessa
måls överflyttning till domstol blivit förordnat, icke hindrade, att
i de fall, då exekutiv handräckning däruti hos dem begäres och äger
rum, densamma i behörig ordning meddela.
Slutligen har vi jämväl i nåder gottfunnit stadga, att tvister
huruvida indelta ryttare, soldater eller båtsmän äro rätteligen
städslade eller icke, böra, lika med värvningsfrågor, från våra
befallningshavande till oss i vår justitierevisionsexpedition
fullföljas; Och skola de mål av sådan beskaffenhet, vilka före den 1
nästkommande november av vår befallningshavande blivit avgjorda, i
hittills vanlig ordning behandlas, men alla andra till nämnda
expediton hänvisas. | null | null |
1829:49 s. 279 | Resolution (1829:49 s.279) angående stadfästelse å en, av prosten Siwertsons avlidna syster gjord, donation till stipendiefond vid Kungälvs skola | 1,829 | Kongl. Maj:ts nådiga resolution uppå contracts=prostens öfwer Elfsyssels
södra contract, kyrkoherden i Thorsby pastorat af Götheborgs stift och
ledamoten af Kongl. Maj:ts Wasa=orden, Gustaf Lorentz Siwertsons
underdånigst gjorda ansökning om nådig stadfästelse å en, utaf hans
aflidna ogifta syster, Brigitta Christina Siwertson, den 25 Januari
1817, till stipendii=fond för studerande wid Kongelfs stads
trivial=skola, upprättad testamentarisk disposition af all sin
efterlemnade egendom, som, wid hennes den 21 Juli 1827 timade död,
enligt förrättad bouppteckning, utgjorde en summa af 6,144 r:dr 34 sk. 6
rst. banko, hwarifrån likwäl några mindre summor, komme att till andra
legater afgå, jemlikt sednare till berörde disposition gjorde tillägg.
Öfwer hwilken underdåniga ansökning Kongl. Maj:ts befallningshafwande i
Götheborgs och Bohus län med underdånigt utlåtande inkommit; hwarefter
till Kongl. Maj:t särskilt blifwit ingifwet ett embetsbetyg af
magistraten i Kongelf, enligt hwilket det finnes bestyrkt, att i fråga
warande testamentariska disposition, efter att hafwa blifwit till
rådhus=rätten den 17 December 1827 ingifwen, sedermera 3:ne gånger
warit, uti Post= och Inrikes=tidningen, med wederbörande communicerad,
utan att något klander deremot blifwit anmäldt, helst den aflidna icke
haft andra eller närmare anförwandter, än bemälte prost, hennes enda
broder, hwilken testamentet godkänt. Gifwen Stockholms Slott den 4
September 1829.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit Sig föredragas berörde, till förmån för
studerande wid Kongelfs stads trivial=skola upprättade testamentariska
förordnande, ord för ord så lydande:
I Guds namn!
Såsom en swag tacksamhets=gärd för all den oförtjenta nåd Herren behagat
wisa mig under min framfarna lefnad, har jag, i samråd med min käre
broder, contracts=prosten öfwer Elfsyssels södra contract, kyrkoherden
öfwer Thorsby, Harestads och Lycke församlingar samt ledamoten av Kongl.
Wasa=orden, Gustaf L. Siwertson, om min egendom efter min död på
följande sätt welat förordna:
§ 1. Sedan jag åtnjutit en anständig och christlig begrafning, och min
efterlemnade egendom blifwit förwandlad i penningar, utlånas dessa mot
högsta lagliga ränta och inteckning, helst uti ograwerad landtegendom
med jord, eller ock ograweradt och brandförsäkradt stenhus i stad, och
räntan deraf anwändes endast till stipendier åt ynglingar, hwilka njuta
underwisning i Kongelfs trivial=skola, och, äro födde i den delen av
Bohus län, som, efter nu warande ecclesiastika fördelning, utgör
Elfsyssels södra contract, samt dem som kunna legitimera sig wara
afkomlingar af mine framlidne kära föräldrar, deras syskon eller
syskonbarn.
§ 2. Så länge låntagaren wid hwarje års slut inbetalar uppburna räntan
och står sjelf wanliga intecknings=kostnaden, må han framför någon annan
fritt få njuta lånet, så länge han det åstundar, och så framt man ej,
enligt min synnerligare önskan, kan få genom köp insätta desse penningar
i större eller mindre hemmansdel eller landtegendom med jord, och
derföre erhålla såsom arrende eller skatt så mycken spanmål, som, efter
markegångs=pris swarar emot lagliga räntan i penningar.
§ 3. Om någon af mine i första § omnämnde slägtingars barn gå i Kongelfs
skola, och der njuta underwisning, så skola de alltid wara sjelfskrifne
stipendiater, ehwar de ock äro födde, men om af dem flere äro i skolan
än stipendierne äro till antalet, skola de hafwa företrädet, som wisa
mesta skicklighet och flit.
§ 4. Då antingen ingen af de i 1 § omnämnde slägtingars barn finnas gå i
Kongelfs skola, eller ock icke så många deraf som stipendii=rummen äro
till antalet, utdelas hälften af de såmedelst odisponerade stipendier
till dem i rectors=class, som helt och hållit uppoffra sig till studier
och beredas till emottagande på gymnasium samt derutinnan wisa mesta
flit och skicklighet, och andra hälften till dem, som i så kallad
räkne=klass ådagalägga mesta flit och skicklighet uti guda=läran,
skrifwa, räkna, geographi, historien, geometrien och de lefwande
språken, och hwilka alla skola wara födde i Elfsyssels södra contract.
§ 5. Ingen får åtnjuta desse stipendier, som ej åtminstone ett år warit
inskrifwen och oförsumligen begagnat underwisningen i ofwannämnde skola.
§ 6. Hwarje stipendiat får wärdet i penningar af tre tunnor strid och
ren kornsäd, efter det pris, som ortens sista markegångs=taxa
stipulerar.
§ 7. Stipendii=utdelningen sker wid den midsommar=tiden tillbörligt
warande examen anniversarium, då, med tjenligt uppmuntranstal,
inspector=scholae utdelar i curatorernes, lärarnes och skolbarnens
närwaro till hwarje stipendiat, oafkortadt, den förste penning med den
siste. Derefter uppläses från predikstolen i den församling der
stipendiaten är hemma, "att den eller de ynglingar N. N. och N. N. för
utmärkt skicklighet och flit, uti Kongelfs trivial=skola, blifwit
belönte med stipendium, hwilket till föräldras och anhöriges fägnad,
samt andra till uppmuntran, således tillkännagifwes."
§ 8. Hwad som öfwerblifwer jemna tunn=talet af tre tunnor stridt korn i
penningar till hwar och en stipendiat, skall utdelas efter curatorernes
beslut, till dem i tredje och fjerde §§ nämnde stipendiater, som tillika
wisa mesta skicklighet uti vocal=musik och gymnastiska öfningar.
§ 9. Skolans lärare skola uppge förslag, för hwarje klass, till
stipendii=delningen, och, wid hwar och en af de föreslagne, kort och
tydligt anmärka orsakerne till dess företräde, framför de andre
scholares samt för hwilka saker och ting candidaterne äro mest
hugfallne. Wid examen granskas detta förslag af curatorerne, som äga att
det samma derefter gilla eller efter omständigheterne förändra.
§ 10. Rector och collega eller den som curatorerne dertill kallar,
skola, mot skäligt arfwode, i Mars månad hwarje år, uppgöra
räkenskaperne och hafwa indrifwit räntorne för förflutna året, samt
inlägga beloppet deraf uti en kassa med 3:ne lås, hwartill inspector
scholae alltid skall hafwa en nyckel, rector en, och den som curatorerne
dertill befullmäktigar, den tredje. Arfwodet härföre samt kostnad för
räkenskapsböcker, skrifmaterialier och kassa=kista, får sammanlagt icke
öfwerstiga sex (6) procent af hela förflutna årets räntor, innan
stipendii=summan är uträknad.
§ 11. Den yngling, som en gång blifwit ansedd förtjent till stipendium,
må högst fem år uti hwarje klass bibehålla denna förmån, med kraftigaste
förbehåll, att han wid hwarje års examen synbart finnes hafwa ökat sine
kunskaper, och hwilket af det wid hwarje års examen hållna protocoll bör
utforskas. Desse protocoll hållas af rector eller collega eller den
inspector scholae dertill förordnar, samt efter hwarje examens slut
underskrifwas, så wäl af desse herrar, som af de närwarande curatorerna,
och förwaras för framtiden bland skolans handlingar.
§ 12. Curatorer och executorer af detta mitt förordnande blifwer, utom
inspector scholae, contracts=prosten eller den kyrkoherde inom
Ellsyssels södra contract, som han i sitt ställe förordnar, en bofast
och wäl ansedd man, af annat stånd från landet, inom detta Elfsyssels
södra contract, som contracts=prosten anmodar, borgmästaren och en av
stadens äldste i Kongelfs stad, som desse sistnämnde sins emellan
utwälja, och som äfwen är bofast och wäl ansedd man. Desse curatorer
answara en för alla och alla för en, att icke allenast fonden af min
disponerade egendom säkert blifwer oförryckt, utan ock att räntorne, på
ofwan anförde sätt blifwa rättligen anwände.
§ 13. Om min ofwannämnde broder lefwer efter mig, och han skulle finna
någon ting af detta mitt förordnande behöfwa ändras eller upplysas, må
han sådant göra, och warder det då ansedt såsom af mig beslutadt, med
det förbehåll likwäl, att ingenting förändras uti hufwudsaken,
hwarigenom minskning i föreslagne stipendier till föreskrifne ynglingar
kan ske. Äfwensom om min broder eller hans hustru lefwa efter mig, böra
de under deras lifstid, få till godo njuta räntan af hela fonden, om det
af dem åstundas, dock ställes hela fonden i ofwannämnde curatorers
händer, som ock af räntorne afdraga hwad i 10 § är omtaladt, till rector
eller collega eller den som uppgör räkenskaperne och indrifwer räntorne.
§ 14 Om en eller flere af de i första § uppräknade slägtingars
fullmyndige afkomlingar wilja wara närwarande wid årliga
stipendii=delningen, eller wid andra tillfällen wilja se räkenskaperne,
böra de dertill äga fritt tillträde, äfwensom att om detta mitt
förordnande icke till alla delar efterkommes, må de äga rätt att i laga
ordning sådant åtala.
§ 15. Om skolan har eller framdeles får sig tillslagen någon fond till
stipendier från annor hand, må sådant icke inblandas uti hwad jag
härmedelst gifwit, utan bör mine gifne medel enskilt redogöras och
wårdas.
§ 16. De ett tusende r:dr r:gs, som jag nu öfwerlemnar curatorerne
contant, behagade desse herrar mot ofwanskrifna säkerhet utlåna, samt,
tills widare, lägga årliga upplöpande räntan till capitalet, hwilket
slutligen anwändes i likhet med hwad jag om min egendom här förut
disponerat, och förbehåller mig endast härwid, att om oförutsedde
händelser skulle sätta mig deraf i behof, eller jag det åstundar, få
uppbära årliga räntan under min lifstid, med afdrag enligt 10 §.
§ 17. Skulle det hopp förfela, att ynglingar ej skulle få, uti Kongelfs
trivial=skola, njuta sådan litterair underwisning, att de härifrån
kunna, fullt underbyggde, demitteras till gymnasium, förbehåller jag
mig, att sjelf eller genom min oftanämnde broder få annorlunda förordna
om min egendom eller denna disposition annullera.
§ 18. Stiftets högstwördade biskop, så wäl som dess herrar efterträdare,
underlåta wäl icke, att genom tillsättandet af förswarlige och nitiske
lärare befordra denna skolas lustre, samt i allt hwad på dem ankomma
kan, gynna den goda och wälmenande afsigt, som jag med denna min
disposition åsyftat, och hwarom jag på det ödmjukaste anhåller. Härtill
hörer, att skolan hädanefter erhåller hwad den alltid förr haft, sin
egen rector och collega, och dymedelst blifwer litterair. Då Elfsyssels
södra contract består af 22,796 inwånare, tyckes det wara billigt, att
staten håller en rector och en collega i Kongelfs trivial=skola, som
ligger midt uti detta contract, wäl wetandes, att denna skol=inrättning
icke war stiftad för Kongelfs stad ensamt, utan ock för landet
deromkring. Till yttermera wisso har jag
detta allt med mitt egenhändiga namns och sigills undersättande
bekräftat, som skedde i Kongelf den 25 Januari 1817.
B. C. Sivertson
(L. S.)
Att demoiselle Brigitta Christina Siwertson med sundt förnuft och af fri
wilja underskrifwit föregående disposition, intyga, ut supra
A. Hellberg. L.S. L.S. A. Er:son Palmgren.
Emot denna min kära systers, Brigitta Christina Siwertsons wackra och
christliga disposition, har jag så mycket mindre någon ting att erinra,
som den till alla delar öfwerensstämmer med min egen böjelse, att se min
födelsestads skola winna all möjlig uppkomst. För att ytterligare
ådagalägga uppriktigheten af denna min försäkran, gifwer jag under samma
förbehåll, som min syster här förut gjort, en boksamling till Kongelfs
skola, bestående till större delen af historiska, ekonomiska och
statistiska böcker, för att dels fritt inom skolhuset gagnas, dels mot
lindriga wilkor, till boksamlingens förökning, utlånas, endast inom
Elfsyssels södra contract; och will jag då framdeles särskilt
föreskrifwa wården, redowisningen och utlånings=wilkoren. Datum ut
supra.
G. L. Sivertson.
(L. S.)
Sedan min älskade syster Brigitta Christina Siwertson stilla aflidit den
21 sistlidne Juli, så och med den rätt som 17 § af hennes här förut
stående disposition af den 25 Januari 1817 mig tillerkänner, och under
hennes sista stunder yttrats wara hennes önskan, blifwer följande
tillagt.
1:o. Af hennes qwarlåtenskap gifwes, såsom en oförändrad fond för
framtiden, twå hundrade R:dr B:co, hwaraf räntan utdelas årligen på den
aflidnas födelsedag, den 4 Augusti, till fattiga enkor i Kongelfs stad,
som hafwa största antal underåriga barn, och icke genom liderlighet
eller lättja ådragit sig fattigdom. Fonden emottages af statens älste,
som answara en för alla och alla för en, för dess framtida bestånd och
räntans utdelning, i samråd med församlingens pastor.
2:o. Till Thorsby kyrka, uti hwars kyrkogård min kära systers lik är,
uti inmurad graf, nedsatt, aftages äfwen och gifwes en silfwer winkanna,
att nyttjas wid Herrans H. Nattward, i likhet och storlek med den som
min kära syster gifwit till Kongelfs stads kyrka.
3:o. Min salig systers gångkläder, som wid bouppteckningen äro antagne
till ett hundrade sextio sex r:dr 32 sk. banko, få icke säljas, utan af
mig utdelas till hennes slägtingar och särskilte wänner, och hwilket
äfwen redan är werkställdt.
4:o. Wid andra § tillägges, att med min salig systers bifall har jag
redan föranstaltat om och inköpt frälse=räntor och actier, som skola
ersättas af hennes bo.
5:o. Wid tolfte § anhåller jag att det må tilläggas: att så länge jag
lefwer, jag alltid förbehåller mig rätt att deltaga i curatelen.
6:o. Wid sextonde § anmärkes att desse penningar äro ökade till mer än
dubbelt, och af mig uppgifne till boupptecknings=protocollet d. 7
Augusti sistlidne, samt redan anwände till frälse=räntors inköp.
7:o. Wid sjuttonde § får jag förklara: att jag i alla delar gillar
dispositionens werkställighet, och will den alldeles icke annullera,
utan önskar af hela mitt hjerta, att den måtte snart blifwa satt i
utöfning, och det goda syftemålet winnas i Guds ära och medmenniskors
upplysning.
8:o. Såsom ett ytterligare tillägg önskar jag ock: att hwarje år må
wäljas trenne revisorer inom contractet, som på lämplig tid kunna
revidera förflutna årets räkenskaper. Desse revisorer wäljas wid
tillysta sockenstämmor i följande ordning: 1:sta året: Thorsby, Lycke
och Marstrand. 2:dra året: Solberga, Jörlanda och Spekeröd. 3:dje året:
Holta, Norum och Hjertum. 4:de året: Westerlanda, Karreby och Romelanda.
5:te året: Ytterby, Kongelf och Röbo. 6:te året: Säfwe, Backa och
Björlanda. 7:de året: Thorslanda, Öckerö och Harestad. Då det allmännas
wäl åsyftas, förmodar jag att hwarje församling icke underlåter att
wälja till revisorer män, som äro kände för ära, redlighet och nit, samt
äga någon litterär kunskap.
9:o. På denna disposition, med sina tillägg, önskar jag ock må i
underdånighet sökas Konungens allernådigste stadfästelse. Thorsby den 1
Nov. 1827.
G. A. Sivertson.
(L. S.)
År 1827, den 17 December är förestående förordnande ingifwet till
rådhus=rätten i Kongelf och i protocollet intaget; och bör det, på herr
contracts=prosten och ordens ledamoten Siwertsons försorg, communiceras
med den aflidnas öfrige närmaste arfwingar, hwilka äga, att inom natt
och år derefter klander häremot anställa, i händelse af befogenhet. Ut
supra.
Och will Kongl. Maj:t, med förklarande af dess höga wälbehag, i
anledning af ofwanintagne, utaf prosten Siwertsons framlidna syster,
till studiers uppmuntran, och gagnliga kunskapers spridande, gjorde
donation, de för densammas wård och förwaltning upprättade föreskrifter
härmed i nåder hafwa gillat och fastställt. Hwilket &c. Datum ut supra. | null | null |
1834:30 s. 3 | Kungörelse (1834:30 s.3) angående en viss preskriptionstid för uppvisande i banken av utelöpande invisningar och insättningsbevis, som i bankens räkenskaper balanseras | 1,834 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1840:46 | Brev (1840:46) angående Finska nationella församlingens i Stockholm fortfarande, samt om regleringen av dess angelägenheter | 1,840 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1844:50 s.2 | Cirkuläret (1844:50 s.2) till överståthållarämbetet samt en del Kungl. Maj:ts befallningshavande i riket angående vissa iakttagelser vid häktande av fransk undersåte uppå franskt fartyg här i riket | 1,844 | Sedan uppå framställning af Kongl. Swenske och Norrske Ministern i
Paris, Ministern för Utrikes Ärenderne i Frankrike förklarat sig
beredwillig att foga anstalt, det wederbörande embetsmyndigheter
anbefallas att, då fråga uppstår der i Riket om häktande af person,
hörande till besättningen på Swenskt fartyg, derom lemna underrättelse
åt den på stället warande Swenske och Norrske Konsuln, på det han, innan
häktandet werkställes, må komma i tillfälle widtaga de åtgärder, han
anser omständigheterna påkalla, wid hwilket förklarande likwäl det
wilkor blifwit fästadt, att en lika beskaffad föreskrift måtte meddelas
de Swenske embetsmyndigheterna i afseende på Fransk undersåte uppå
Franskt fartyg här i landet; så hafwe Wi funnit godt i nåder förordna,
att häktande af Fransk undersåte, som tillhör besättningen på Franskt
fartyg här i Riket, icke må äga rum förr än Franske Konsuln på det
ställe, där häktandet kommer i fråga, blifwit om den tilltänkta åtgärden
underrättad, samt att, om Fransk Konsul icke finnes på stället, närmaste
Konsul bör om förhållandet erhålla besked så skyndsamt som möjligt, dock
utan att häktningen häraf må uppehållas; hwilket wederbörande till
underdånig efterrättelse länder. | null | null |
1845:50 s.1 | Lag (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva | 1,845 | 1 § Vill den, som tillhandlar sig lösören och tillåter, att
desamma få i säljarens vård kvarbliva, att vad han tillhandlat
sig skall fredas från utmätning för säljarens skuld och i
händelse av dennes konkurs från boets tillgångar avskiljas,
upprätte skriftlig avhandling om köpet med förteckning å de
köpta persedlarna och vittnens underskrift. Han skall inom en
vecka därefter i ortstidning inom den ort, där säljaren bor,
låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om säljarens
och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit
uppgjord samt köpeskillingens belopp. Avhandlingen jämte bevis
om att kungörelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar
från den dag då kungörelsen skedde ges in för registrering till
Kronofogdemyndigheten. Lag (2006:674).
2 § Vid överklagande av kronofogdemyndighetens beslut tillämpas 18
kap. utsökningsbalken. Lag (1996:249).
3 § Om en köpehandling är upprättad och behandlad på det sätt
som föreskrivs i 1 §, är den sålda egendomen inte skyddad från
utmätning eller från att räknas till konkursboet, om utmätning
görs inom trettio dagar efter det att handlingen gavs in till
Kronofogdemyndigheten, eller om säljaren försätts i konkurs
efter en ansökan inom samma tid. Detsamma gäller, när en
ansökan om företagsrekonstruktion har gjorts inom nämnda tid
och konkurs följt på en konkursansökan, som har gjorts under
företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att
rätten beslutat att företagsrekonstruktionen ska upphöra. Om
det efter trettio dagar görs jäv mot en köpehandling som är
upprättad och behandlad på det sätt som föreskrivs i 1 §, och
jävet görs vid utmätningstillfället, är fordringsägaren, om
han eller hon vill fullfölja jävet, skyldig att inom en månad
därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid
tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om fordringsägaren
inte gör det, har han eller hon förlorat sin talan. Godset ska
genast beläggas med kvarstad och sökanden ska, om han eller
hon vill att åtgärden ska bestå, inom fjorton dagar efter
utmätningsförrättningen hos Kronofogdemyndigheten ställa full
borgen för den kostnad och skada som kan orsakas av
kvarstaden. Om säljarens egendom var avträdd till konkurs, ska
det som föreskrivs om återvinning av lös egendom till
konkursbo i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672)
tillämpas.
Det som i första stycket anges om konkurs gäller på
motsvarande sätt en fastställd rekonstruktionsplan enligt
lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion. I fråga om talan
med anledning av en planförhandling tillämpas 5 kap. 2 och
3 §§ den lagen. Lag (2022:970).
3 a § Har upphävts genom lag (2003:532).
4 § Utan hinder därav, att med köpehandling om lös egendom blivit så
förfaret, som här ovan sagt är, äge rätten efter omständigheterna pröva
avhandlingens giltighet. Lag (1970:442).
5 § I 9 § lagen (2015:860) om internationella säkerhetsrätter i
lösa saker finns en särskild bestämmelse om verkan av en
registrering av en internationell säkerhetsrätt i rullande
järnvägsmateriel. Lag (2018:473).
Övergångsbestämmelser
1970:442
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Har kungörande i kyrka
om lösöreköp skett före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser
beträffande det köpet.
1996:249
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling
som visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
1996:767
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
2006:674
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Äldre föreskrifter i
1 § om behörig kronofogdemyndighet gäller fortfarande för
registrering som skett före ikraftträdandet.
2022:970
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ett offentligt
ackord som kommer till stånd enligt den upphävda lagen
(1996:764) om företagsrekonstruktion. | null | null |
1848:61 s.2 | Brev (1848:61 s.2) med nådig förklaring, att Kungl. kungörelsen den 16 maj 1827, angående bevakande av kronans rätt i de henne rörande rättegångar, även skall tillämpas i alla synemål, då kronan är av- eller tillträdare m.m. | 1,848 | Jemte förmälan, hursom föreskrifterne i Kongl. kungörelsen den 16 Maj
1827, angående bewakandet av Kronans rätt i de henne rörande rättegångr,
endast syntes afse egentliga twistemål, deri Kronan är part, wid hwilket
förhållande det åtminstone wore twätydigt, huruwida samma föreskrifter
jemwäl egde tillämpning i sådane frågor, som wid husesyner å boställen
och andra Kronans lägenheter förekomma, heldst när Kronan hwarken är
afträdare eller tillträdare, ehuru dess rätt, sådant oaktadt, kan wara
af målets utgång beroende,hwadan ock uti dylika mål i wissa delar ett
olika förfarande egt rum, har Wårt Justitie-Kanzlers-Embete, uti
Memorial af den 6 Mars 1844, hos Oss i underdånighet hemställt, om det
icke må wara nödigt, att ytterligare stadgande i ämnet warder meddeladt;
i hwilket afseende Justitie- Kanzlers-Embetet, som ansett föreskriften i
Kongl. kungörelsen den 16 Mai 1827 icke wara fullt tillämplig hwad
husesynsmål beträffar, underdånigst anfört: att uti wanliga rättegångar,
som röra Kronans rätt, någon swårighet sällan möter för Kronans Ombud
att bedöma, om Kronan tappat, enär den fråga, hwarom twistas, alltid
måste wara genom stämning i målet bestämd och Ombudets åliggande wore
inskränkt dertill att i behörig ordning förwara Kronans rätt till talans
fullföljd, då det sedermera tillkomme wederbörande Embetsmyndigheter
att, på Ombudets anmälan, om fullföljden förordna; hwaremot i
husesynsmål förhållandet wore olika, emedan dels Kronan icke alltid wore
att anse såsom part i målet, ehuru dess rätt likwäl berodde af de
frågor, som deruti förekomma, dels dessa frågor woro af den mångfald och
beskaffenhet, att de personer, hwilka såsom Krono-Ombud, wid husesyner
bewaka Kronans rätt, icke alltid egde den insigt, att de förmådde
bedömma om eller i hwilka delar denna rätt genom Syne-Rättens åtgärder
och beslut må wara förnärmad, dels ock Kronans rätt till talans
fullföljd icke kunde förwaras annorledes, än just derigenom att saken,
medelst beswär, i högre Rätt werkligen fullföljes: att det således, till
betryggande av Kronans rätt, syntes nödigt, att, i alla synemål, der
densamma werkligen wore i fråga, wederbörande öfwerordnad myndighet
sattes i tillfälle att pröfwa, huruwida talan emot deruti widtagna
åtgärder bör, å Kronans wägnar, fullföljas, hwilken pröfning, efter
Justitie-Kanzlers-Embetets tanke, lämpligast kunde werkställas af de
Embets-Werk, som hade inseende öfwer boställen och kronolägenheter,
helst hos dessa Embetswerk borde finnas de handlingar, hwaraf upplysning
kunde inhemtas om hwad förut i ämnet blifwit tillgjordt och beslutadt,
äfwensom derstädes wore anställde särskilde Tjenstemån, till hwilkas
befattning det hörde, att granska och meddela yttranden i anledning af
de instrument öfwer hållna syner, som, jemlik Författningarne, borde
till samma Embetswerk insändas; samt att Justitie-Kanzlers-Embetet
alltså ansåg det wara uti Edre Embetswerk, som, efter boställenas eller
lägenheternas olika beskaffenhet, erforderlig granskning borde
werkställas af syne- instrumenter och beslut, för bedömmande af frågor
om fullföljd af Kronans talan i mål, rörande sådana Kronans egendomar,
hwilka under hwardera Embetswerket lyda; Warande det likwäl, efter
Justitie- Kanzlers-Embetets förmenande, icke nödigt, att alla synemål,
rörande omförmälte boställshemman och kronolägenheter, utan undantag, i
förenämnde afseende hos Eder anmälas, enär många sådana mål blott afse
förhållandet mellan af- och tillträdande boställshafware och
arrendatorer, utan har Justitie-Kanzlers-Embetet trott, att endast i de
fall, då antingen Kronan är af- eller tillträdare, eller de wid synen
widtagna åtgärder och beslut annorledes röra dess rätt, det borde åligga
wederbörande Krono-Ombud, att genast, icke allenast meddelst i behörig
tid och ordning reservationswis anförde beswär, hwarwid afskrift af
beslutet skulle bifogas, hålla öppen Kronans talan emot beslutet i hela
dess widd, utan ock insända Syne-Rättens Protokoll och beslut, jemte
tillhörande liqvidation, till den Embetsmyndighet, under hwars inseende
hemmanet eller lägenheten lyder, och hwilken Embetsmyndighet derefter
skulle ega om målets nedläggande eller widare fullföljd och utweckling
af de anmälde beswären besluta samt för ändamålet erfordlig åtgärd
widtaga; dock att, när Wåre Befallningshafwande förordnat Kronans Ombud,
handlingarnes öfwerlemnande komme att ske genom bemälte
Befallningshafwande; Och skulle, på lika sätt, sedan beswär, ware sig
för Kronan eller af enskild part, i husesynsmål, som röra Kronans rätt,
blifwit af Hof- Rätt pröfwade, Advokat-Fiscalen derstädes, eller den,
som till målets utförande i samma Rätt för Kronan särskildt warit
förordnad, med handlingarnes öfwerlemnande, hos det utaf Edre
Embets-Werk, under hwilket den ifrågawarande lägenheten lyder, rörande
målets fullföljd göra hemställan.
Efter inhemtande af Edert den 9 April sistlidet år afgifna underdåniga
utlåtande, hafwe Wi detta ärende Oss föredragas låtit samt derwid
pröfwat skäligt i nåder förklara, att Kongl. Kungörelsen den 16 Mai
1827, angående bewakande av Kronans rätt i de henne rörande rättegångar,
äfwen skall tillämpas i alla synemål, då Kronan är af- eller tillträdare
eller de wid synen widtagna åtgärder och beslut annorlunda röra dess
rätt, med iakttagande likwäl, dels att de uti samma Kungörelse
föreskrifne anmälanden hos Justitie-Kanzlern skola uti berörde mål ske
hos det Embets-Werk, som har högsta inseendet öfwer bostället eller
lägenheten, dels att, då mål af ifrågawarande beskaffenhet skola genom
beswär fullföljas och Kronans talan således icke, i enlighet med hwad
uti berörde nådiga Kungörelse afses, kan genom wad förwaras, det åligger
wederbörande Krono-Ombud att, i alla de fall, då Syne-Rätts beslut gått
kronan emot och tiden icke medgifwer att innhemta behörig föreskrift,
målet genom besw.r hos Hof- Rätt fullfölja: ankommande det på
wederbörande Embets-Werk att, i öfwerensstämmelse härmed, meddela
Kronans Ombud wid syner eller utförandet af dylika mål, de närmare
föreskrifter i afseende å bewakandet av Kronans rätt och talan, som
kunna finnas af nöden. | null | null |
1851:55 s.4 | Förordning (1851:55 s.4) angående sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka flera är ansvariga | 1,851 | Hafwa flera förbundit sig att, en för alla och alla för en, betala gäld
och ifall förfallotid efter uppsägning beräknas; ware uppsägning, som
hos endera sker, ej mot de andra gällande. Har löftesman åtagit sig
annans gäld, som sin egen, må, der förfallotiden efter uppsägning jemväl
beräknas skall, uppsägning, som hos endera sker, ej eller mot den andra
gälla. Lag samma ware och der flera, en för alla och alla för en, ingått
sådan borgen, som sagd är, för gäld, som efter uppsägning betalas bör. | null | null |
1855:82 s.1 | Förordning (1855:82 s.1) angående löftesmans rätt att uppsäga och betala gäld m.m. | 1,855 | Skall förfallotid för gäld efter uppsägning beräknas; hafwe löftesman
lika rätt, som gäldenär, att uppsägning göra och gälden å förfallodagen
betala. Är ej aftal om förfallotid gjordt, äge ock gäldenär eller
löftesman rätt att betala när han will, ändå att borgenär det ej
fordrar. | null | null |
1860:49 s. 3 | Kungörelse (1860:49 s.3) angående behandlingen av tvistefrågor om upphörande av åbo- och besittningsrätt till Kronohemman och lägenheter | 1,860 | Vi CARL, med Guds Nåde, Sveriges, Norriges, Göthes och Vendes Konung,
göre veterligt: att Vi, med ändring av stadgandet i § 5 mom. 3 av Kongl.
Instruktionen för Vårt och Rikes Kammar-Kollegium den 16 Februari 1838,
funnit skäligt i nåder förklara,
att alla tvistefrågor, huruvida åbo- och besittningsrätt till Kronohemman
och lägenheter är förverkad eller eljest bör upphöra, tillkomma laga domstols
handläggning och prövning;
härifrån dock undantagna dylika frågor angående Kronobyggen, vilka tvister
må av de förvaltande myndigheterna även framgent upptagas och prövas;
skolande förstberörda föreskrift tillämpas i avseende på alla de ärenden av
förevarande slag, som efter 1861 års början anhängiggöras eller vid den tiden
äro på handläggning hos Våre Befallningshavande beroende; varemot dylika mål,
som före innevarande års slut äro eller bliva av Läns-Styrelse avgjorda, må
uti hillills vanlig ordning fullföjas. | null | null |
1861:23 s.1 | Reglemente (1861:23 s.1) för farten å Strömsholms kanal | 1,861 | Första afdelningen.
Om kanalfarten.
1 § 1:o. Kanalen med dess slussar skall, då reparation eller is ej
hindrar, med undantag av helgdagar samt av alla nätter från klockan
sex eftermiddagen till klockan sex förmiddagen, vara tillgänglig för
fartyg, båtar, pråmar och timmerflottor. Tiderna under helgdagar och
under nätter från klockan sex eftermiddagen till klockan sex
förmiddagen kallas övertider. De trafikerande må, med nedan nämnda
förbehåll, även under dessa övertider fortsätta färden å kanalen mot
skyldighet att själva erlägga till sluss- och brovaktare för varje
behövlig och verkställd sluss- och broöppning en särskild avgift:
för fartyg, motorbåtar eller andra farkoster av tjugufem (25) öre,
samt
för timmerflottor av femtio (50) öre.
Under tid, då stark skymning eller mörker är rådande, skola fartyg,
båtar, pråmar och andra farkoster, för att få framföras å kanalen,
vara försedda med tre väl lysande lyktor, två i fören och en akterut.
Timmerflottor må icke under sådan tid framföras.
Sluss- och brovaktare skola om ankomsten till sluss och bro
underrättas genom signalblåsning eller särskild tillsägelse. Brev
(1920:849).
2:o. Alla fartyg skola, vid vite af femton riksdaler, vara försedda
med åmning för och akter, som i fottal utvisar fartygets djupgående,
ifrån dess minsta till dess största lastningsdjup. Hvar och en, som
färdas på kanalen, vare skyldig att å densamma, ävensom vid in- och
utloppet till slussar eller broar, ställa farten midt uti farvattnet,
samt såväl dervid, som vid tilläggning i hamnar, och vid
lastageplatser, ovillkorligen iakttaga hvad hamnreglementet bjuder
samt de föreskrifter, som af kanal-tjenstemannen eller dess ombud å
stället i öfrigt kunna meddelas.
3:o. Vid fartygs ankomst till sluss eller bro vare skeppare, med
behörig frisedel försedd, berättigad att i den ordning § 3
föreskrifver, och då natur- eller olyckshändelse eller öfverträdelse
mot detta Reglemente ej vållar hinder, blifva genomsläppt utan annat
uppehåll, än det, som erfordras för tappningen och öppnandet af
slussen eller bron, och hvarvid fartygets besättning alltid skall vara
vid portarne behjelplig. Deremot må skeppare, dess folk eller någon
annan, i slussbetjeningens frånvaro icke öppna sluss eller bro, eller
i någon måtto handtera slussverket, vid vite af femton riksdaler.
Vållas derigenom någon skada, straffes den felaktige enligt gällande
allmänna Fridlysnings-stadga.
2 § 1:o. Skeppare vare förpligtad att i storm ej fortsätta resan på
kanalen i annan händelse, än som i § 6 mom. 1 litt. e omförmäles. Sker
sådant det oaktadt, åligge honom, att vid ankomsten till sluss eller
bro i så god tid sakta farten och vid sluss lägga till samt göra fast
fartyget, att skada vid genomgåendet ej tillfogas slussen eller bron.
Uraktlåtes detta, och skada förorsakas genom försummelsen, ansvare
skeppare enligt gällande Fridlysnings-stadga. Stöter fartyget vid
ingåendet i slussen mot tillsluten slussport eller dess wandring, utan
att skada deraf förorsakas, böte skepparen likväl tretio riksdaler.
2:o. När fartyg, med draglina i land, mötas i kanalen med sidovind,
eller i lugnt väder, skall alltid det, som har draglinan på högra
sidan, vara dragvägen närmast med styf lina, hvaremot det fartyg, som
har linan på venstra sidan, går utanför och fäller sin lina under det
andras botten; men blåser vinden längs efter eller snedt öfver
kanalen, släpper alltid det fartyg efter sin lina och går utanför, som
har god vind. Gå fartyg med draglina i land åt samma led, bör alltid
det, som går före, hålla af så snart det upphinnes af det
efterföljande, och lemna tillräckligt rum på dragvägssidan för det
sistnämnda att komma förbi. Seglande fartyg eller ångfartyg skall
alltid passera det fartyg, som har draglina i land, på den sidan der
dragvägen icke är.
3:o. Fartyg, som icke hafva draglina i land, vare sig seglande eller
ångfartyg, skola, då de mötas, alltid lemna hvarandra till venster med
utrymme för fri passage, och då de gå åt samma led, skall alltid det,
som upphinnes, hålla så mycket af till höger, att det efterkommande
får tillräckligt utrymme att obehindradt passera på dess venstra sida.
Vid de ställen å kanalen, som hafva mindre än vanlig bredd, skall
alltid det fartyg, som sist ankommit, vänta till dess det, som redan
ingått i den smalare kanalsträckan, först passerat; och skall för
sådant ändamål vid Kolbäcks bro, Skantzens kanal och Trångforss samt
Sembla kanal, der passagens krökningar hindra utsigten, från tjenligt
ställe, som åt båda sidor kan ses, med signaler tillkännagifvas, från
hvilket håll fartyg redan inlupit, på det sätt, att för de ifrån söder
kommande fartyg uppsättes en röd, och för de ifrån norr kommande en
hvit signalflagga.
3 § 1:o. Till ordnings vinnande vid slussars passerande iakttages,
att då flera fartyg finnas på samma sida om sammanbyggde slussar,
skall det, som ligger dem närmast, äga rätt att först passera; men om
flera fartyg på en gång finnas både ofvan och nedanom dylika slussar,
skall slussningen fortsättas i den började ordningen intilldess alla
på samma sida om slussarne varande fartyg passerat. Vid enkel sluss
deremot verkställes slussningen så, att ett fartyg går upp, då ett
gått ned, alltid med iakttagande att slussningen börjar med det först
ankomna fartyget.
2:o. Då flera mindre båtar samtidigt närma sig sluss, skall alltid
slussningen, till undvikande af onödig vattenspillning, verkställas på
en gång för så många af dem, som kunna i slussen beqvämligen
inrymmas.
4 § 1:o. Lossning och lastning må, under tillsyn av kanal-tjensteman,
verkställas vid de för sådant ändamål anvista lastageplatser, men af
vederbörande fastighetsägare vid alla kanalens stationer, å der
anvisade ställen. När lossning och lastning verkställas vid
mellanliggande sjöar, åligger det skepparen att vid närmaste
uppbörds-station uppgifva beloppet av det intagna godset.
2:o. Med det undantag, som jemlikt § 8 mom. 4 under vissa vilkor äger
rum för passagerare-ångfartyg, får den vid slussar och broar medgifna
lastning och lossning ej ske vid slussens eller brons murar, utan å
det ställe derinvid, som af kanalverkets tjensteman anvisas. Fartyget
bör der göras fast vid de för detta ändamål nedsatta pållare, och
förbjudes, vid fem riksdalers vite, att för fastgöring nedslå pålar
eller stakar på eller bakom kanalbanken.
3:o. Der lastning eller lossning vid omurad kanalbank är tillåten,
iakttages, att fartyget hålles på så tillräckligt afstånd från land,
att det ej vidrör kanalbanken eller skadar de derå gjorda
planteringar, samt att ingen del af lasten spilles i kanalen.
Uraktlåtes några af dessa föreskrifter, böte skepparen fem riksdaler
och vare skyldig att låta iståndsätta det skadade samt upptaga hvad
som blifvit släppt i kanalen, hvilket eljest på hans bekostnad genom
slussbetjeningens försorg verkställes.
4:o. Nybyggnad eller reparation af fartyg får ej verkställas i
kanalen, dess slussar, hamnar eller bassiner utan särskildt tillstånd
af vederbörande tjensteman.
5:o. Fartyg må, vid vite av tretio riksdaler, icke öfver vintren
uppläggas i kanalens slussar, ej heller utan vederbörande tjenstemans
tillstånd i sjelfva kanalen, dess hamnar eller bassiner, och då mot
erläggande af viss bestämd afgift.
6:o. Infryser fartyg under resa på en kanalsträcka, åligger det
skepparen eller fartygsägaren att medelst isens sågning eller
bräckning låta fortskaffa fartyget till sådant ställe, der
vinterliggning kan medgifvas, vid påföljd af tretio riksdalers böter
och att sådant eljest genom vederbörande kanaltjenstemans försorg
varder på den tredskandes bekostnad och äfventyr verkstäldt.
5 § Fartyg af större djupgående än 4 1/2 fot eller större bredd än 17
1/2 fot få ej, utan särskildt tillstånd, passera kanalen. Ligger
fartyg djupare och detta vid ankomsten till kanalen ej uppgifves,
eller befinnes det under resa på kanalen vara djupare lastadt än 4 1/2
fot, böte skepparen derför tretio riksdaler och fortsätte ej resan
förr, än fartyget genom lossning blifvit lättadt.
6 § 1:o. Vid vite af fem riksdaler förbjudes:
a) att vid färdandet på kanalen staka fram fartyg, pråm eller flotta;
b) att till fartygs afsättning i sluss eller annorstädes begagna
stänger eller bärlingar, som icke äro försedde med en klump eller
trissa i ändan af minst tre tums diameter;
c) att utan särskildt tillstånd lossa eller lasta vid dragvägssidan å
andra ställen, än der lastageplatsen är på den sidan belägen;
d) att låta fartyg ligga stilla på dragvägssidan eller vid de pirer,
som äro anlagda utanför sjö-slussarne på dragvägssidan, i annat fall,
än under väntan på sluss- eller broöppning;
e) att låta fartyg ligga stilla i sjelfva kanalen; börande äfven under
inträffadt mörker eller storm närmaste hamn eller mötes-bassin alltid
sökas;
f) att ankra i kanalen, dess hamnar eller bassiner;
g) att lägga fartyg på tvären i kanalen, eller vid tilläggningsställen
låta det ligga utan fäste för och akter;
h) att vid passerandet genom slussar dröja längre tid, än som för
genomgången erfordras.
2:o. Sjunker fartyg i kanalen, segelleden, dess hamnar eller inlopp,
eller annorstädes, så att hinder för farten deraf uppstår, åligger
skepparen att fartyget genast bortskaffa, vid påföljd att sådant
eljest af kanalverket, på skepparens eller redarens bekostnad,
verkställes, samt att dessutom ersätta det uppehåll, som andra fartyg
genom hans tredskande kan tillfogas.
7 § I afseende på trävarors flottning föreskrifves följande:
1:o. Ingen timmer- eller annan trävaruflotta får vid färdandet genom
kanalen eller elfven vara större än 60 fot lång, 16 fot bred och 3 fot
djup, hvarförutan flottan bör vara fullkomligt fast sammansatt, och de
blockar, plankor eller bräder, som ligga ytterst, vara barkade, så att
intet affall stannar i kanalen.
2:o. En sådan flotta skall vara försedd med säkra och tillräckliga
linor och bärlingar samt med landgångsplankor af erforderlig längd.
Den bör alltid föras af minst fyra man, hvilka öfver allt, der sådant
låter sig göra, skola begagna den sidan af kanalen, der dragvägen icke
är; hvarförutan iakttages, att flottan med bärlingar, fastgjorda i
båda dess ändar, för och akter, hålles på sådant afstånd från
kanalbanken, att densamma af flottan ej vidröres.
3:o. Flottor få för deras fortskaffning genom slussar ej uppehålla
fartyg, hvilka alltid företrädesvis genomsläppas, och böra de, så vida
storm eller annat hinder ej inträffar, utan uppehåll fortsätta resan
genom kanallederna.
4:o. I öfrigt gälla för flottor samma stadganden, som för fartygen.
5:o. Öfverträdes någon af dessa föreskrifter, böte den felande för
hvarje gång tio riksdaler.
8 § I afseende på ångfartyg, för hvars fortskaffande å kanalen
maschineriet begagnas, skola, jemte hvad här ofvan blifvit för fartyg
i allmänhet stadgadt, följande föreskrifter särskildt iakttagas:
1:o. Fartyget får på kanalen färdas med en hastighet af två tusen fot
på sex minuter der jordbankar finnas, men i sten-kanalen samma längd
på fem minuter, utom den tid, som till slussarnes passerande åtgår;
ägande Kanal-direktionen att föreskrifva de åtgärder, som till
kontroll derå, att den sålunda tillåtna största hastigheten icke
öfverskrides, kunna erfordras. Första gången sådant öfverskridande
äger rum, böte fartygets befälhafvare tio riksdaler, andra gången
tjugu riksdaler och tredje gången likaledes tjugu riksdaler, hvarjemte
befälhafvaren då förverkat rättighet att, sedan pågående resa blifvit
fulländad, vidare föra ångfartyg på kanalen, såvida icke särskildt
tillstånd dertill af Direktionen erhålles.
2:o. Vid ingående från sjö, hamn eller kanal till enkla eller
sammanbyggda slussar får farten icke vara starkare, än att ångfartyget
må kunna stoppas med trossar i land, utan begagnande af maschin. Vid
sammanbyggda slussar må, då fartyget ur en sluss ingår i en annan,
ångmaschinskraft användas för att sätta fartyget i gång, likväl ej
starkare än att stoppning äfven då må kunna ske medelst trossar i
land, utan maschinens anlitande till backning. Maschin får icke
begagnas af ångfartyg kommande uppifrån, då de ingå uti följande
slussar, nämligen: Sembla öfre sluss, Wirsbo sluss, Ramnäs öfre sluss
samt öfre slussen vid Trångfors, utan böra fartygen genom draglinor på
dessa ställen sakta införas uti slussen. Har hastigheten icke blifvit
i rätt tid så förminskad, att stoppningen med trossar utan svårighet
låter sig göra, och måste i följd deraf ångfartygets fart stannas med
tillhjelp af maschin, eller är ångmaschin, emot hvad här ofvan blifvit
förbjudet, begagnad vid ingående i sluss, bötes fem riksdaler. Stöter
ångfartyget mot slusströskel eller port, bötes tretio riksdaler. Sker
i någotdera af dessa fall skada, ansvare den felaktige enligt hvad i
Fridlysnings-stadgan är föreskrifvet.
3:o. Tillfogas kanalen, dess anläggningar eller tillhörigheter eljest
någon skada af ovilja eller öfverdåd, eller af oskicklighet uti
maschineriets eller fartygets behandling, vare Direktionen berättigad
vägra fartyget att, efter fulländad resa, färdas på kanalen till dess,
genom den felandes skiljande ur rederiets tjenst, eller annorledes,
anledning att befara likartad förseelse för framtiden blifvit
undanröjd; åliggande det befälhafvaren, att, då fartyg, pråmar och
flottor, eller sådana ställen der kanalen är under reparation eller af
tillkännagifven svagare beskaffenhet, passeras, i tid sakta farten, så
att någon olägenhet eller skada icke må inträffa.
4:o. Ångfartyg, som förer passagerare, må vara berättigadt, att, vid
färdandet genom slussar, aflemna medhafde passagerare och gods, samt
der intaga andra, dock under uttryckligt förbehåll att dervid intet
dröjsmål får ske, som kan hindra andra fartyg att passera, så snart de
dertill äro berättigade, äfvensom att, vid det vite
Fridlysnings-stadgan bestämmer, orenlighet eller annat
uppgrundningsämne icke faller i slussen. Att intaga ved eller annat
brännmaterial, medan fartyg ligger i sluss, är ej tillåtet.
5:o. Ångfartyg, som uteslutande eller hufvudsakligen föra passagerare,
må, under vilkor att årligen före seglationens början, och sedermera i
den mån reseturerna förändras, uppgift å tiden för fartygens
inträffande vid de särskilda stationerna till Kanal-direktionen
aflemnas, äga företrädesrätt framför de seglande fartygen vid
passerandet genom slussarne, då ångfartyget samtidigt med det seglande
till sluss anländer, eller då flera fartyg på en gång vid sluss vänta
på genomgång; dock så att den i § 3 mom. 1 föreskrifna ordning för
upp- och nedgåendet vid sammanbyggda slussar varder iakttagen, ehvad
fartyget drifves af ånga eller vind.
6:o. Kanalens tjenstemän samt andra personer, hvilka af Direktionen
kunna hafva blifvit förordnade att hålla tillsyn å efterlefnaden av
stadgandet angående den hastighet, hvarmed ångfartygen äga färdas å
kanalen, vare berättigade att hvar och en inom det distrikt, öfver
hvilket han har tillsyn, när som helst, utan afgift, medfölja på
fartyget.
7:o. Öfverträdes någon af de i denna eller föregående §§ stadgade
föreskrifter, dervid ansvarspåföljd icke särskildt är bestämd, bötes
fem riksdaler.
9 § 1:o. Med de böter, denna afdelning av Reglementet föreskrifver,
och hvilka det åligger kanalverkets tjenstemän att ovillkorligen
uttaga innan fartyget får fortsätta resan, åtföljer alltid
skyldigheten att ersätta kanalverket den kostnad och skada, som genom
öfverträdelsen vållas. Af böterna tillfalla två tredjedelar angifvaren
och en tredjedel kanalverkets pensionsfond eller fattigförsörjning.
Angifvelse i egen sak medför dock icke rätt till delaktighet i
böterna.
2:o. Kostnads- och skade-ersättningar utgå till det belopp, som
erfordras för botandet af den timade skadan. Kan sådant icke genast
verkställas, eller kostnaden derför eljest nöjaktigt utrönas, eller
saknar skeppare tillgång till gäldande deraf eller af böterna, må
resan likväl få fortsättas, såvida hos vederbörande kanaltjensteman
ställes sådan borgen eller annan säkerhet, som denne för kanalverkets
betryggande mot förlust anser nödig.
3:o. För sådana passagerare-ångfartyg, hvilka blifvit anmälda till
reguliera resor på kanalen under helt seglationsår, må dock anstånd
med utgifvande af böter och skade-ersättningar, utan ställande av
dylik säkerhet, lemnas till den nästpåföljande resan, då belppet
ovillkorligen och vid enahanda äfventyr, som här ofvan är bestämdt,
skall erläggas; men har förseelsen skett under fartygets sista resa
för året, och beloppet icke genast kan bestämmas eller utbekommas,
äger Kanal-direktionen att om dess utbetalande vända sig till
fartygets rederi, som med fartyget är kanalverket derför ansvarigt.
Andra afdelningen.
Om afgifternas uppbärande och kontrollerande.
10 § 1:o. Vid första uppbördsstation, der skepparen inträffar,
erlägger han ovillkorligen innan resan fortsättes, i sådant mynt, som
uti Kongl. Maj:ts och Kronans uppbörd emottages eller af
Kanal-direktionen i öfrigt medgifves, afgiften för fartyg och last för
hela den del av kanalen, han begagnat och uppgifver sig vilja begagna,
och beräknas denna afgift, för fartyget efter mätebrefs, och för
lasten efter fraktsedlars eller förtecknings innehåll. För sådant
ändamål skall hvarje till inre fart på kanalen användt fartyg alltid
medföra dubbla fraktsedlar å godset, af hvilka det ena exemplaret,
jemte ett sammandrag eller märkrulla öfver hela lasten, med deruti
utsatt antal fraktsedlar, på uppbörds-kontoret aflemnas. I saknad af
sådant sammandrag, bör det av skepparen eller genom hans försorg
upprättas, och hvarvid verkets tjenstemän kunna mot skälig ersättning
anlitas, om skepparen så åstundar, dock alltid under dennes
ansvarighet, att sammandraget befinnes till innehållet riktigt; och är
skepparen derjemte skyldig att å uppbörds-kontoret förevisa alla de
handlingar, som om lastens innehåll, till beskaffenhet och mängd,
kunna lemna någon upplysning. Emot afgiftens erläggande tillställes
skepparen en på tryckta blanketter i två exemplar utfärdad polett
eller frisedel, hvilken, behörigen numererad, utvisar ej mindre
fartygets och skepparens namn, tillika med stället, hvarifrån han
kommer och dit han är destinerad, än äfven fartygets drägtighet, last
och djupgående, jemte antalet af medbragta och aflemnade fraktsedlar,
samt qvitterad uträkning över kanal-afgiften.
2:o. Då ett större antal mindre farkoster, såsom strömmingsbåtar
m.fl., samtidigt färdas å kanalen, må så många uppföras å en och samma
frisedel, under en gemensam anförare, som vid slussning kunna på en
gång i sluss inrymmas. Härvid iakttages dock, att hvarje båt erhåller
sitt ordnings- och frisedelsnummer, samt att kanalumgälderna icke för
någon må understiga det minimibelopp, som i kanalafgifts-taxan för
farten är bestämdt, i följd hvaraf det öfverskott utöver
minimi-afgiften, som för en båt med större last kan komma att
erläggas, icke får räknas en annan med mindre last till godo.
3:o. Den frisedel, skepparen erhållit, berättigar honom att
obehindradt passera kanalen med dess slussar och broar till
destinationsorten, hvarvid honom dock åligger, vid fem riksdalers
vite, att frisedeln till anteckning uppvisa på alla i vägen liggande
uppbörds-ställen, samt vid den sista stationen, som passeras, aflemna
det ena exemplaret deraf till dervarande tjensteman, för att, till
nödig kontroll å uppbörden, af honom insändas till
kamrerare-kontoret.
11 § 1:o. Förekommer anledning att misstänka uppgifterna om lasten
eller fartyget, äger uppbördsman rättighet att anhålla och lossa
fartyget och låta behörigen uppmäta detsamma samt undersöka lasten
medelst räkning, mätning eller vägning, dock så, att dylikt uppehåll
ej må öfverskrida ett dygn. Befinnes dervid lasten eller fartyget vara
större än uppgifvet blifvit, erlägges för sådant öfverskott, om det ej
uppgår till mer än fem procent, endast enkel afgift, men tiodubbel
afgift af deröfver befintligt öfverskott. Finnas uppgifterna vara
riktiga, ersätter kanalverket lossningskostnaden och skadan genom
uppehållet. Finnes åter öfverskott, men ej till högre belopp än fem
procent, kännes kanalverket vid lossningskostnaden, men skepparen vid
skadan af uppehållet; hvaremot, om öfverskottet uppgår till mer än fem
procent, skepparen vidkännes både lossningskostnaden och skadan genom
uppehållet. Samma rättighet, som här blifvit tillagd kanalverkets
uppbördsmän att undersökning anställa, äge äfven hvarje annan verkets
tjensteman, som får anledning misstänka att skepparen antingen icke
riktigt uppgifvit sin last, eller under vägen intagit last, som till
kanal-afgifters erläggande på behörigt ställe ej blifvit uppgifven.
2:o. Den uppbörds- eller annan tjensteman, som en dylik försnillning
angifvit och utredt, erhåller hälften af den här ofvan utsatta
tiodubbla afgiften, och kanalverket den andra hälften.
3:o. Hvad skeppare genom en dylik undersökning finnes skyldig erlägga,
skall, likasom sjelfva kanal-afgiften, betalas innan resan får
fortsättas; tjenstemannen dock obetaget, att, till undvikande af
fartygets uppehåll, i händelse af bristande liqvid å skepparens sida,
lossa och under kanalverkets vård, på ägarens äfventyr i afseende på
varans möjliga försämring, förvara den öfverskjutande varuqvantiteten,
eller så stor del deraf, han anser motsvara ersättningsbeloppet och
kanal-afgiften; börande nämnde varuqvantitet, derest inom två månaders
förlopp ingen liqvid sker, försäljas på offentlig auktion, hvarom
annons bör ibland länets allmänna kungörelser och i rikets officiella
tidning, minst 14 dagar före auktionsdagen, intagas. Stannar deremot
sjelfva fartyget till säkerhet för liqviden, skall det för skepparens
räkning, under kanalverkets vård, qvarhållas i sex månader, hvarefter,
om liqvid derförinnan ej skett, detsamma, på enahanda sätt, som för
qvarhållet gods här blifvit sagdt, på öppen auktion utbjudes och
försäljes. Om vid sådan försäljning något öfverskott uppkommer, skall
detsamma under två månader från auktionsdagen af kanalverket hållas
skepparen tillhanda, men, om detsamma icke inom nämnde tid blifvit af
honom uttaget, derefter i länets ränteri för hans räkning insättas.
4:o. Skulle sådan försnillning, som här ofvan är antydd, upptäckas
sedan fartyget passerat kanalen, antingen der lasten lossas eller
annorstädes, vare skepparen till samma ansvar förfallen, och skall då
den tiodubbla afgiften sålunda fördelas, att angifvaren erhåller nio
tiondedelar och kanalverket återstoden. I afseende å godtgörelsen af
denna afgift förfares på enahanda sätt, som i ofvan anförda fall; dock
så, att om lasten redan skulle vara ur fartyget bortförd, fartyget
ensamt ansvarar för afgiften och i sådant ändamål qvarhålles till dess
liqviden blifvit uppgjord; och må Kanal-direktionen, för vinnande af
noggrannare kontroller å uppgift angående fartygs drägtighet och last,
i detta afseende med vederbörande myndighet öfverenskomma om biträde
för vinnande af detta ändamål.
12 § Kanalverket blifve skeppare och godsägare ansvarigt för den
kostnads- och skade-ersättning, som dem lagligen tilldömes, derest
deras fartyg eller gods af verkets tjenstemän i oträngdt mål
uppehålles.
Tredje afdelningen.
Om återbäring och afkortning af erlagde afgifter till
kanalverket.
13 § Den, som betalt för en längre kanalsträcka på en gång, men lossar
en del, eller hela sin last, innan han kommer till bestämd ort, och
deröfver företer bevis från uppbördsmannen för det distrikt, inom
hvilket lossningen skett, erhåller å samma ställe, der liqviden är
gjord, återbäring af hvad han öfverbetalt.
14 § Den som visar sig, i följd af orätt beräkning, hafva erlagt högre
afgifter, än han efter kanaltaxan och detta Reglemente bort betala,
återfår skilnaden på samma ställe, der nämnde afgifter blifvit
uppburne.
15 § All rättighet till de i denna afdelning bestämda återbäringar och
afkortningar förfaller dock, då ej derom göres anmälan inom sex
månader efter erläggandet af den afgift, å hvilken återbäring eller
afkortning sökes.
Fjerde afdelningen.
Särskilda föreskrifter.
16 § På alla uppbördskontor och stationer skall, vid vite af fem
riksdaler för vederbörande tjensteman, detta Reglemente, jemte
gällande kanalafgifts-taxa och allmänna fridlysnings-stadga, vara å
väggen anslaget till allmän kännedom; och skola äfvenledes tryckta
exemplar häraf, mot billig betalning, som å exemplaren bör finnas
utsatt, vara att tillgå på alla uppbördskontoren.
17 § Detta Reglemente skall, i stället för de af Kongl. Maj:t under
den 14 Februari 1821 i nåder fastställda regler för farten genom
Strömsholms kanal, samt de deruti sedermera gjorda tillägg och
ändringar, tjena till efterrättelse från och med seglationstidens
början år 1861. | null | null |
1861:29 s. 1 | Kungörelse (1861:29 s.1) angående försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter | 1,861 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1863:83 s.6 | Kungörelse (1863:83 s.6) angående ändring i föreskrifterna om kronoombuds förordnande att närvara vid vissa allmänna förrättningar | 1,863 | Wi Carl, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Götes och Wendes Konung,
göre weterligt: att, enär wid rättegångar, syner och andra
förrättningar, som angå till ecklesiastik- eller militiestaten
anslagen jord, eller dermed förenade rättigheter och skyldigheter,
tillräcklig trygghet för bewakandet af det allmännas rätt bör kunna
winnas genom närwaro af endast */k/ ett */-k/ allmänt ombud, Wi, med
ändring af stadgandet i 34 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars
1807 om Kronofullmägtigs förordnande för wissa uppgifna fall, äfwensom
af de särskilda föreskrifter, som i öfwerensstämmelse dermed hittills
warit gällande, funnit godt att, i anledning af gjord framställning,
och i enlighet Rikets Ständers uttalade åsigt i ämnet, härmed i nåder
stadga, att i allmänhet endast Konsiistorii- eller Regements-
fullmägtig bör förordnas att närwara wid rättegångar, syner och
förrättningar af ofwannämnda beskaffenhet, der icke, på grund af
särskilda förhållanden, äfwen Kronofullmägtigs beordrande kan anses af
omständigheterna påkalladt, kommande för så wäl ombudet som den
myndighet, hwilken detsamma förordnat, föreskrifterna uti Kongl.
Kungörelsen den 16 Maj 1827 att i tillämpliga delar blifwa gällande. | null | null |
1864:11 s. 101 | Kungl. Maj:ts förordning (1864:11 s.101) om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall | 1,864 | Enligt 14 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken skall 16 § 6
punkten förordningen (1864:11 s. 101) alltjämt äga tillämpning i dess
lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande.
16 § 6 punkten förordningen den 16 febr. 1864 är av följande lydelse:
Ingen må självvilligt taga åter det han vidkännes, evad det är från
honom stulet, eller han det tappat haver; utan lite
befallningshavanden eller domaren därom till: dock må han det återtaga
av den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller där
stulet gods å färsk gärning finnes.
I punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen (1942:378) om ändring i
vissa delar av strafflagen föreskrivs följande.
I stället för vad 16 § punkt 6 förordningen den 16 februari 1864 om
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall
innehåller om rätt att återtaga stulet gods å färsk gärning skall
gälla, att varje besittningsförhållande som någon utan rätt rubbat må
å färsk gärning återställas av en vars besittning rubbats eller som är
i hans ställe. Lag (1942:378). | null | null |
1866:37 s.1 | Riddarhusordning (1866:37 s.1) | 1,866 | § 1 Sveriges ridderskap och adel utgöres av de grevliga, friherrliga
och adliga ätter, som på riddarhuset äro introducerade; dock, vad
angår de efter den 6 juni 1809 tillkomna ätter, med den inskränkning
som följer av § 37 i den numera upphävda regeringsformen av samma dag.
Varje ätt äger efter den vid 1809 års riksdag stadgade nummerföljd
säte och stämma på riddarhuset i enlighet med vad här nedan
föreskrives. Förordning (1977:1142).
§ 2 Har upphört att gälla genom förordning (1977:1142).
§ 3 Alla de kommendörsätter, vilka tillkommit före den 6 juni 1809,
bibehålla det högre säte å riddarhuset de innehade då denna
riddarhusordning i sin ursprungliga lydelse trädde i kraft. Förordning
(1977:1142).
§ 4 Stamfader för en ätt är den, som till samma ätts värdighet först
upphöjd blivit, och ätteman var och en, som därav sedermera är
lagligen delaktig vorden och som själv ej innehar högre värdighet på
riddarhuset.
Huvudman är stamfadern och efter honom äldste ättemannen av den
ättegren, som i varje led varit äldre än någon av de övriga levande
grenarna av ätten.
Äldre ätteman är den, som förr, och yngre ätteman den, som senare kan
ärva huvudmannarätten. Kungörelse (1917:131).
§ 5 Mom. 1 En var till myndig ålder kommen adelsman, som är
mantalsskriven i riket, är skyldig att varje år, under vilket
han taxeras till statlig eller kommunal inkomstskatt erlägga
den avgift - riddarhuskapitationsavgift - som för riddarhusets
underhåll och därmed sammanhängande ändamål kan varda av
ridderskapet och adeln beslutad. Avgiften skall erläggas före
årets slut. Lag (2003:178).
Mom. 2 Befrielse från erläggande av kapitationsavgift må, då särskilda
omständigheter föreligga, medgivas av riddarhusdirektionen. Förordning
(1977:1142).
§ 6 Ridderskapet och adeln skall sammanträda å riddarhuset
till lagtima adelsmöte vart tredje år den tredje lördagen i
februari.
Skulle ridderskapet och adelns sammanträdande å annan tid, än
nu sagt är, av riddarhusdirektionen anses nödvändigt för
avgörande av något ärende, som ej tål uppskov, skall urtima
adelsmöte äga rum å dag, som av direktionen bestämmes samt i
allmänna tidningarna sist trettio dagar före den utsatta dagen
kungöres; därvid tillika bör uppgivas det eller de ärenden, som
föranlett ridderskapet och adelns sammankallande. Lag (2003:178).
§ 7 Vid adelsmöte äger huvudman, som sig vid den i § 12 första stycket
omförmälda anteckning anmäler, rätt att säte och stämma för ätten
intaga och, där huvudman sig icke infinner, ätteman med företräde för
den, bland flera, som är huvudmannarätten närmast.
Har icke heller ätteman sig anmält, må säte för ätten intagas av den,
som därtill blivit befullmäktigad av huvudman eller den hans rätt, på
sätt här nedan förordnas, utövar.
Under loppet av adelsmöte vare huvudman, ätteman eller fullmäktig, som
sig först anmäler, berättigad att säte för ätten intaga, och, där de
sig på en gång anmäla, huvudman framför ätteman, äldre ätteman framför
yngre samt ätteman framför fullmäktig. Förordning (1977:1142).
§ 8 För rättighet att uti adelsmöte deltaga erfordras att hava uppnått
21 års ålder samt vara svensk medborgare och äga hemvist här i riket.
Svensk medborgare, som ej här äger hemvist, må dock deltaga i
adelsmöte sedan han erlagt kapitationsavgift för de tre närmast
föregående åren. Förordning (1977:1142).
§ 9 Från utövning av rättighet att i adelsmöte deltaga äro uteslutna:
1:o) den, som är omyndigförklarad;
2:o) den, som häftar för ogulden kapitationsavgift för något av de tre
närmast före mötet förflutna åren; och
3:o) den, som enligt § 5 mom. 3 åtnjuter befrielse från erläggande av
kapitationsavgift.
Säte och stämma må ej heller tillkomma den vars ätteledning från
stamfadern ej av riddarhusets genealogiska tabeller tydligen utvisas
eller, där dessa befinnas bristfälliga, ej styrkas kan. Förordning
(1977:1142).
§ 10 Huvudman, som själv är berättigad att säte och stämma å
riddarhuset intaga, må kunna därtill annan adelsman för ätten
skriftligen befullmäktiga. Är åter huvudman, enligt vad nu sagt är, ej
till utgivande av fullmakt behörig, då inträder för tillfället
närmaste ätteman, för vilken något av ovannämnda hinder icke möter, i
huvudmannens ställe att fullmakt för ätten utfärda. Förordning
(1977:1142).
§ 11 Bänkarne i Riddarhussalen numereras så, att första bänken
blifwer den främsta till höger om ordförandens plats, andra den
främsta till wenster, tredje den andra till höger o.s.w. Wid början af
hwarje Adelsmöte bestämmas alla lefwande ätters säten å Riddarhuset,
så att de främste intaga första bänken, de derefter följande andra
o.s.w.
§ 12 Adelsman, som uti Adelsmöte will taga del och, enligt hwad här
ofwan sägs, är dertill berättigad, bör för sådant ändamål sig
personligen anmäla wid den anledning, som efter upprop inför
Riddarhus-Direktionen skall ega rum å den för mötets början bestämda
dag.
Prövningen av gjord anmälan tillkommer härvid riddarhusdirektionen.
Uppstå skiljaktiga meningar, avgöra de flesta rösterna, men äro för
särskilda meningar lika många röster, gäller den, som biträtts av
ordföranden vid sammanträdet. Möter för adelsman, som sig sålunda
anmält, icke något hinder att säte och stämma på riddarhuset under
mötet intaga, varde hans namn och värdighet antecknad uti en för
sådant ändamål inrättad uppropslista och honom tillställd en med
riddarhusets sigill påtryckt polett med påskrift av ättens nummer och
namn, den antecknades förnamn samt nummer på den bänk, varest säte för
ätten är anordnat.
Under loppet af Adelsmöte må anteckning jemwäl werkställas och
polletter utdelas af Riddarhus-Utskottet, hwilket den i nästföregående
moment omförmälda pröfning då tillkommer; börande nämnda Utskott för
sådant ändamål sammanträda en half timma före början af hwarje
Ridderskapet och Adelns sammanträde. Kungörelse (1947:668).
§ 13 Har ätteman i behörig ordning antecknad blifwit, ege i sådant
fall hufwudman rättighet att, på grund af behörig fullmakt, säte för
annan ätt intaga. Har hufwudman fullmakt utgifwit, ware han för det
Adelsmötet skiljd från rättigheten att deruti taga del, så framt icke
fullmäktig aflidit, sin rätt förlorat eller sin pollett till
Riddarhus-Utskottet återlemnat.
Dör den, som fullmakt utgifwit, eller blifwer han nämnda rättighet
förlustig, lemne fullmäktig det säte, han på grund af samma fullmakt
innehaft.
§ 14 Uppwisas wid en och samma anteckning twå eller flera fullmakter
för samma ätt, warde alla, ehuru af behörig man utgifne, ogillade.
Anmälas sådana fullmakter wid olika anteckningar, gälle den som först
uppwisad blifwit.
§ 15 Den hwilkens anhållan om pollett icke blifwit bewiljad eller som
anser sig ega anledning klaga deröfwer, att pollett blifwit obehörigen
utlemnad, ware berättigad, om han det äskar, att få förhållandet genom
Ordföranden i Riddarhus-Direktionen eller Riddarhus-Utskottet anmäldt
wid först inträffande sammanträde hos Ridderskapet och Adeln, på hwars
afgörande frågan beror.
§ 16 Sedan anteckning av deltagare i adelsmötet skett enligt § 12
första stycket, skall adelsmötet förklaras öppnat samt val av
ordförande och vice ordförande under mötet förrättas. Därvid föres
ordet av den främste närvarande ledamoten av ridderskapet och adeln.
Förordning (1977:1142).
§ 17 Sedan ordförandeval förrättats, skall ridderskapet och adeln på
öppningssammanträdet utse ett utskott om sexton ledamöter, vilket det
åligger att meddela yttrande ej mindre över de ärenden, som av
ridderskapet och adeln till detsamma överlämnas, än även över den
berättelse, som vid varje lagtima adelsmöte skall av
riddarhusdirektionen till ridderskapet och adeln avlämnas angående
förvaltningen av riddarhus- och adliga jungfrustiftsärendena,
riddarhuskassan, adliga kadettskolefonden samt övriga under
direktionens styrelse ställda kassor, donationer och legater. Detta
utskott skall ock överse och granska direktionens förvaltning, taga
kännedom om de berättelser, som avgivits av de utav ridderskapet och
adeln utsedda revisorerna angående de av dem förrättade revisioner av
de hos direktionen över riddarhusets kassor och fonder förda
räkenskaper, samt över allt detta meddela utlåtande, innefattande
jämväl förslag till de förändringar, vilka utskottet i något avseende
kan finna nödiga, ävensom yttrande, huruvida riddarhusdirektionen sina
åligganden rätteligen fullgjort.
Detta utskott, som benämnes riddarhusutskottet, äger även att, på sätt
i § 12 förmäles, utlämna polletter till dem, som under loppet av
adelsmötena anmäla sig till anteckning.
Utskottet är beslutfört, om minst åtta ledamöter är närvarande och
såvitt möjligt samtliga ledamöter beretts tillfälle att deltaga i
utskottets beslut. Som utskottets beslut gäller den mening för vilken
mer än hälften av de närvarande rösta eller, vid lika röstetal, den
mening som biträdes av ordföranden. Är utskottet icke fulltaligt,
skola de som rösta för beslutet dock vara minst sex.
Skulle ridderskapet och adeln anse nödigt att för särskild behandling
av någon eller några frågor annat utskott tillsätta, må sådant även
kunna ske.
Utskott väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Intill dess
berörda val skett, föres ordet av den främste närvarande ledamoten.
Vid utskotts sammanträden skall föras protokoll. Ledamot äger få
avvikande mening antecknad till protokollet. Förordning (1977:1142).
§ 18 Kallelse till annat ridderskapet och adelns sammanträde än
öppningssammanträdet utfärdas av ordföranden. Kallelsen skall anslås i
riddarhuset minst en vecka i förväg, med angivande av de ärenden som
skola förekomma på sammanträdet.
Ridderskapet och adeln kan besluta att sammanträde, vid vilket
behandlingen av angivna ärenden av tidsskäl eller annan anledning ej
kunnat slutföras på den utsatta dagen, skall fortsätta en senare dag.
Meddelande härom skall genast anslås i riddarhuset. Förordning
(1977:1142).
§ 19 Ordföranden åligger att leda ridderskapet och adelns sammanträden
och sålunda att föredraga ärendena, att upptaga, reda och framställa
de yttrade meningarna, att göra proposition för besluts fattande och
att vidmakthålla ordning vid sammanträdena allt efter vad i denna
riddarhusordning är föreskrivet eller kan varda överenskommet och
belutat; ej må han kunna utan ståndets samtycke ett sammanträde
upplösa.
Ordföranden äger ej att uti överläggningarna och besluten deltaga.
Förordning (1977:1142).
§ 20 Varje ledamot äger att från talarstolen eller från sin plats i
riddarhussalen tala och yttra sig i alla de frågor, som under
överläggning komma. En var yttrar sig i den ordning, han därtill sig
anmält och uppropad bliver. Ingen må tillåta sig personligen
förolämpande uttryck; sker det, äger ståndet pröva, huruvida den
ledamot, som sålunda sig förgått, må av ordföranden erhålla tjänlig
föreställning och varning. Förordning (1977:1142).
§ 21 Utom de i § 15 omförmälda frågor, ävensom sådana, vilka
angå arbetssättet, må till överläggning och beslut hos
ridderskapet och adeln förekomma:
vid lagtima adelsmöte:
1:o) frågor, som föranledas av den utav riddarhusdirektionen
avgivna berättelse angående förvaltningen av riddarhus- och
adliga stiftsärendena ävensom revisorernas berättelser, så ock
framställningar, vilka i övrigt må av riddarhusdirektionen
göras angående nämnda samt andra därmed sammanhang ägande
ärenden;
2:o) riddarhusutskottets eller särskilt tillsatt utskotts
utlåtande och förslag enligt vad i § 17 säges; och
3:o) motion, som av någon ledamot väckes angående ej mindre
förenämnda ärenden än även frågor, som avse dels förslag till
ändring i denna riddarhusordning, dels vad i övrigt till
ridderskapet och adelns gemensamma angelägenheter är att
hänföra; samt
å urtima adelsmöte:
allenast det eller de ärenden, som föranlett ridderskapet och
adelns sammankallande. Lag (2003:178).
§ 22 Motion må ej väckas under längre tid än till och med den sjätte
dagen efter öppningssammanträdet, så framt den ej av något fattat
beslut eller annan under adelsmöte inträffad tilldragelse
omedelbarligen föranledes.
Motion skall vara skriftligen avfattad; och må i en skrift ej flera
mål av olika beskaffenhet sammanföras.
Efter öppningssammanträdet väckes motion genom att motionsskriften
ingives till riddarhuskansliet. Förordning (1977:1142).
§ 23 Frågor, vilka föranledas av riddarhusdirektionens
förenämnda berättelse eller i övrigt av direktionen till
ridderskapet och adeln hemställas, så ock frågor, vartill
revisorernas berättelser giva anledning eller varom motion
blivit väckt, må ej till avgörande företagas, innan utskott
däröver sig yttrat.
Efter öppningssammanträdet äger adelsmötets ordförande att på
ridderskapet och adelns vägnar besluta om remiss till utskott.
Finnes motion såsom för sent väckt ej föranleda remiss, äger
motionären vid nästkommande sammanträde med ridderskapet och
adeln påkalla ståndets beslut huruvida remiss skall ske.
Lag (2003:178).
§ 24 När utskott avgivit utlåtande, skall meddelande därom anslås i
riddarhuset, med angivande att utlåtandet finnes tillgängligt på
riddarhuskansliet. Vad nu sagts gäller även avvikande mening, som
antecknats i utskottets protokoll. Ärendet får företagas till
avgörande tidigast en vecka efter det anslaget skett. Förordning
(1977:1142).
§ 25 När ärende till afgörande förekommer, bör Ordföranden, sedan,
på framställning af honom, öfwerläggningen förklarats slutad, till
Ståndet göra proposition, så affattad, att den kan med ja eller nej
beswaras. Ordföranden tillkännagifwer, huru efter hans uppfattning
swaret utfallit; och skall derwid bero, derest icke omröstning
begäres, hwilken då, efter förut uppgjord och justerad proposition,
samt kontraproposition, straxt derefter skall werkställas med tryckta
och omärkta, enkla, slutna och hoprullade sedlar; och må proposition
ej göras, om det voteras skall, ej eller votering derom tillåtas. Före
öppnandet af sedlarne skall uti frågor, som genom enkel röstöfwervigt
afgöras, en sedel förseglad afläggas för att, derest rösterna utfalla
lika, bestämma beslutet.
Likaledes skola alla wal werkställas med enkla och slutna sedlar, fria
från all twetydighet i anseende till personernas namn äfwensom från
oriktighet i anseende till deras antal. Der twå eller flera erhållit
lika många röster, skiljes dem emellan genom lottning.
§ 26 I frågor, som angå förslag till ändring i denna riddarhusordning
eller bestämmande av kapitationsavgiften till högre belopp än det
senast beslutade eller ock avse avhändande eller användande av
riddarhusets tomt eller därå befintliga byggnader, erfordras för
bifall till vad i avseende därå är föreslaget två tredjedelar av de
avgivna rösterna. Förordning (1977:1142).
§ 27 Under hwarje Adelsmöte skall ett fullständigt diarium öfwer alla
wid detsamma förekommande ärenden föras och i Riddarhuskansliet wara
att tillgå. För hwarje sammanträde uppgöres en föredragningslista,
hwaraf en afskrift bör wara i Riddarhussalen uppsatt, derå alla
förändringar i föredragnings-ordningen, hwarom Ståndet må
öfwerenskomma, genast skola anmärkas.
§ 28 Protokollet wid sammanträdena skall i korthet angifwa hwarje
föredraget ärendes beskaffenhet och det deraf föranledda beslut samt,
der omröstning egt rum, uppgift om, huru många röstat för eller emot.
I protokollet må muntliga yttranden icke inflyta, derest icke i någon
fråga af större wigt Ridderskapet och Adeln annorlunda beslutar; dock
eger ledamot, som wid ett besluts fattande tillhört minoriteten, rätt
att få sådant till protokollet antecknadt; äfwensom det står hwarje
ledamot öppet att senast wid protokollets justering skriftligen anföra
de skäl, på hwilka han sin mening stödjer. Sådana anföranden skola
såsom bilagor åtfölja protokollet.
Det wid ett sammanträde förda protokoll skall wid början af det
nästföljande justeras.
§ 29 Wid wal och voteringar skall upprop ske efter anteckningslistan.
De som till en och samma bänk höra träda inom skranket, när deras
bänknummer uppropas; och en hwar framlägge wid upprop af dess namn sin
wal- eller voteringssedel på det pappersark, som hålles af Ordföranden
eller en ledamot wid bordet. Ordföranden eller den hans ställe
företräder anmode sex ledamöter af Ridderskapet och Adeln att jemte
honom wid bordet sitta för att wid wal- och voterings-sedlarnes
öppnande och granskande biträda samt deröfwer föra protokoll.
§ 30 Vid varje lagtima adelsmöte utser ridderskapet och adeln efter
förslag av riddarhusutskottet en riddarhusdirektion, bestående av
ordförande, vice ordförande och ytterligare fem ledamöter, jämte tre
suppleanter. Direktionen besörjer och förvaltar riddarhusets
angelägenheter enligt utfärdad instruktion, som även innehåller
föreskrifter för riddarhusets tjänstemän.
Likaledes utser vid varje lagtima adelsmöte ridderskapet och adeln
efter förslag av riddarhusutskottet tre revisorer och tre suppleanter
för dem att årligen överse och granska de hos direktionen under
nästföregående år förda räkenskaper över de under direktionens
styrelse ställda kassor och fonder ävensom att förrätta inventering av
riddarhusets låne- och säkerhetshandlingar. En av revisorerna och en
av suppleanterna skall vara auktoriserad revisor.
Slutligen utser vid varje lagtima adelsmöte ridderskapet och adeln
efter förslag av riddarhusutskottet för tiden intill nästa lagtima
adelsmötes början en valnämnd, bestående av ordförande, en förste och
en andre vice ordförande samt ytterligare åtta ledamöter. Nämnden
skall enligt närmare bestämmelser förbereda de val som skola äga rum
vid adelsmötets början. Förordning (1977:1142).
§ 31 Har upphävts genom förordning (1977:1142).
§ 32 Har upphävts genom förordning (1977:1142).
§ 33 Har upphävts lag (2003:178).
Övergångsbestämmelser
1977:1142
Övergångsbestämmelsen har upphävts genom lag (2003:178). | null | null |
1866:53 s.3 | null | 1,866 | null | 1861:23 s.1 | null |
1867:9 s.7 | Kammarkollegiets Kungörelse (1867:9 s.7) angående landgille och städja för vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge | 1,867 | null | null |
|
1870:10 s. 1 | Kammarkollegiets Kungörelse (1870:10 s.1) angående upprättande av nya jordeböcker | 1,870 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1870:37 s.1 | Konvention (1870:37 s.1) angående ömsesidigt utlämnande av förbrytare emellan Hans Maj:t Konungen av Sverige (och Norge) och Hans Maj:t Belgiernas Konung | 1,870 | Wi CARL, med Guds Nåde, Sweriges, Norges, Götes och Wendes Konung, göre
weterligt: att som Wi och Wår Kärälskelige Broder och Frände, den
Stormäktigte, Högborne Furste och Herre, Herr LEOPOLD II, Belgiernas
Konung, för godt och nödigt funnit att träda i underhandling om
afslutande af en ny Konvention angående ömsesidigt utlemnande af
förbrytare, och Wi i detta afseende utnämnt Wåre befullmäktigade ombud,
nämligen Wi, å Wår sida, Oss älskelig, Wår Troman, Stats-Ministern för
Utrikes Ärendena, Riddaren och Kommendören af Wåre Orden, Storkors af
Wår Norska S:t Olafs-Orden m.m., Wålborne Herr Grefwe CARL WACHTMEISTER,
och Hans Maj:t Belgiernas Konung, å Dess sida, Dess Minister-Resident,
Officeren af Dess Leopolds-Orden m.m., AUGUST VAN LOO, hwilka efter att
hafwa meddelat hwarandra sina fullmakter, befunna i god och behförig
form, den 26 April innewarande år i Stockholm upprättat, slutit,
undertecknat och med sina insegel försett en Konvention, lydande ord för
ord som följer:
Öfwersättning
Hans Maj:t Konungen af Swerige och Norge och Hans Maj:t Belgiernas
Konung, hwilka öfwerenskommit att afsluta en ny konvention rörande
ömsesidigt utlemnande af förbrytare, hafwa för detta ändamål till sine
fullmäktige utnämnt:
Hans Maj:t Konungen af Swerige och Norge:
Grefwe CARL WACHTMEISTER, Dess Stats-Minister för Utrikes Ärendena,
Riddare och Kommendör af Dess Orden, Kommendör af Dess Norska S.T
Olafs-Orden, etc.etc.;
och Hans Maj:t Belgiernas Konung:
AUGUST VAN LOO, Dess Minister-Resident hos hans Maj:t Konungen av
Swerige och Norge. Officer af Dess Leopols-Orden, etc. etc.,
hwilka, efter att hafwa meddelat hwarandra sina i god och behörig form
befunna fullmakter, öfwerenskommit om följande artiklar:
Artikel 1.
Hans Maj:t Konungens af Swerige och Norge samt Hans Maj:t Belgiernas
Konungs Regeringar förpligtiga sig genom denna konvention att, med
undantag för egna undersåter, omsesidigt till hwarandra utlemna sådana
från Belgien till Swerige eller Norge, eller från Swerige eller Norge
till Belgien afwikne personer, hwilka, såsom anstiftare af, gerningsmän
eller delaktige i en af här nedan uppräknade förbrytelser, blifwit
tilltalade eller dömde sid domstolarne i det af de respektive länderna,
hwarest förbrygelsen glifwit begången:
1:o. Mord, förgiftning, föräldramord, barnamord, wåldtägt och försök
till dessa brott, dråp;
2:o. Mordbrand;
3:o. Eftergörande eller förfalskning af statspapper eller banksedlar
eller af offentliga eller enskilda handlingar, sådana eftergjorda eller
förfalskade pappers, sedlars eller handlingars utsläppande eller
sättande i omlopp; författning i skrift äfewnsom bruk af förfalskade
skrifter;
4:o. Eftergörande eller försämring af mynt, samt utprångling af falskt
eller förfalskadt mynt;
5:o. Falskt wittnesbörd och falska förklaringar af wärderings- eller
besigtningsmän eller tolkar;
6:o. Röfweri, stöld, utpressning, försnillning begången af embets-
eller tjenstemän;
7:o. Bedräglig konkurs;
8:o. Fosterfördrifning;
9:o. Twegifte;
10:o. Brott emot den personliga friheten, begångna af enskilda personer;
11:o. Bortröfwande, döljande, undanskaffande, förbytande eller
understickande af barn;
12:o. Barns utsättande eller öfwergifwande i hjelplöst tillstånd;
13:o. Bortröfwande av minderåriga personer;
14:o. Wåldsamt bortförande af qwinna;
15:o. Kränkning af sedligheten medelst anwändande af wåld;
Kränkning af sedligheten utan anwändande af wåld, föröfwad mot eller med
hjelp af ett barn, ware sig af man- eller qwinnokön, som ej fyllt
fjorton år:
16:o. Minderåriga personers förförande eller förledande, då sådant, i
ändamål att tillfredsställa andras lidelser, oftare framkallas,
underlättas eller befordras af föräldrar eller af dem, under hwilkas
uppsigt de äro ställda;
17:o. Uppsåtlig misshandel, som medfört en till utseendet obotlig
sjukdom, ständig oförmögenhet till personligt arbete eller förlusten af
en organs fulla bruk, eller deraf döden följt, utan att densamma war
åsyftad;
18:o. Missbruk af förtroende och bedrägligt förfarande af enskilda
personer, oredlighet, om dessa brott äro förenade med förswårande
omständigheter;
19:o. Förledande af wittnen, wärderings- eller besigtningsmän eller
tolkar;
20:o. Mened;
21:o. Eftergörande eller förfalskning af statens eller allmänna sigill,
stampar, stämplar och märken, så och begagnande af eftergjorda eller
förfalskade dylika föremål, eller missbrukande af statens eller andra
allmänna riktiga sigill, stampar, stämplar och märken;
22:o. Embets- och tjenstemäns bestickande;
23:o. Uppsåtlig förstöring af kanal eller slusswerk eller annan dylik
wattenbyggnad eller jernwägs- eller telegrafinrättning eller tillbehör
till sådan inrättning;
24:o Förgiftning af annans kreatur;
25:o. Fartygs öfwergifwande af dess befälhafware, då nödtwång ej är
förhanden;
26:o. Uppsåtlig pågrundsättning af fartyg, så att skeppsbrott eller
annan sjöskada sker, swekfullt förfarande af fartygsbefälhafware, så och
der någon af besättningen öfwerfaller befälhafwaren eller någon annan,
för att bemäktiga sig fargyget eller lasten.
Artikel 2.
Om den person, hwars utlemnande begäres, är tilltalad eller sitter
häktad för en förbrytelse, som han begått i det land, dit han tagit sin
tillflykt, kan hans utlemnande uppskjutas intilldess att antingen det
mot honom wäckta åtalet förfallit eller han blifwit frikänd, förklarats
icke kunna åt saken fällas eller undergått sitt straff.
Artikel 3.
Begäran om utlemnande skall alltid framställas på diplomatisk wäg.
Utlemnandet skall icke bewiljas annorledes än mot företeende af det
utslag, hwarigenom den återfordrade blifwit förklarad skyldig, eller af
det påbud af Rådkammaren, beslut af anklagelsekammaren, anklagelseakt
eller hwilken som helst annan af domare eller behörig myndighet utfärdad
handling, som innehåller formenligt beslut eller förordnande om den
tilltalades eller anklagades inställelse inför den brottmålsdomstol, som
i fråga om den mot honom angivna förbrytelsen har domsrätt; och skola
dessa handlingar öfwerlemnas i hufwudskrift eller bestyrkt afskrift.
Dessa handlingar skola, såwidt möjligt, åtföljas af signalement på den
återfordrade personen samt afskrift af det lagrum som på den åtalade
förbrytelsen eger tillämplighet.
Artikel 4.
Den, som är tilltalad för någon af de i denna Konventions 1:sta artikel
uppräknade förbrytelser, skall kunna provisoriskt häktas efter
företeende af ett förordnande om hans häktning eller af någon annan
handling, som eger enahanda kraft samt blifwit utfärdad af wederbörlig
främmande myndighet och på diplomatisk wäg öfwerlemnas.
I trängande fall kan den provisoriska häktningen werkställas efter en
medelst post eller telegraf öfwersänd underrättelse att förordnande om
häktning utfärdats, såwida nämligen ifrågawarande underrättelse i
behörig ordning på diplomatisk wäg meddelas Utrikes-Ministern i det
land, dit den anklagade tagit sin tillflykt.
Likwäl må i sistnämnda fall den främmande icke qwarhållas i häkte, med
mindre han inom tre weckors förlopp erhåller del af det utaf
wederbörande främmande myndighet utfärdade förordnandet om hans
häktning.
Häktandet skall werkställas efter de former och i öfwerensstämmelse med
de föreskrifter, som lagarne bestämma i det land, hos hwars Regering
begäran om häktning blifwit framstäld.
Artikel 5.
Den som på grund af stadgandet i föregående artikels 1:sta moment
blifwit provisoriskt häktad eller på grund af samma artikels 3:dje
moment qwarhålles i häkte, skall försättas i frihet, med mindre han inom
twå månaders förlopp från häktandet erhåller del af ware sig det utslag,
hwarigenom han förklarats skyldig, eller af det påbud af rådkammaren,
beslut af anklagelsekammaren, anklagelseakt eller hwilken som helst
annan af behörig myndighet utfärdad handling, som innehåller formenligt
beslut eller förordnande om den tilltalades eller anklagades inställelse
inför den brottmålsdomstol, som i fråga om den mot honom angifna
förbrytelsen har domsrätt.
Artikel 6.
Uttrycklingen stadgas att den främling, hwars utlemnande blifwit
bewiljadt, icke uti något fall skall kunna tilltalas eller straffas för
någon politisk förbrytelse, begången före hans utlemnande, eller för
någon gerning, som med sådan förbrytelse eger sammanhang, ej heller
förnågra brott eller lagöfwerträdelser, som ej finnas i denna konvention
uppräknade, med mindre han efter undergånget straff eller erhållet
slutligt frikännande från det brott, som föranledt utlemnandet,
underlåtit at inom utgången af trettio dagar begifwa sig ur landet eller
ock dit återwänder.
Som politisk förbrytelse eller dermed sammanhängande gerning ifall icke
anses förgripelse mot en främmande regents person eller mot medlemmar af
hans familj, då sådan förgripelse består i dråp, mord eller förgiftning.
Artikel 7.
Utlemnandet skall icke ega rum, derest, sedan brottet begicks, det
sednaste åtalet anställdes eller utslaget meddelades, preskriptionstiden
för åtal eller straff förflutit enligt det lands lagar, der främlingen
sig befinner.
Artikel 8.
Utlemnadet skall bewiljas, äfwen om den tilltalade eller anklagade
därigenom skulle förhindras att uppfylla sina mot enskilda personer
åtagna förbindelser; warande det likwäl desse alltid obetaget att inför
wederbörande lagskipande myndighet göra fina rättigheter gällande.
Artikel 9.
Då den tilltalade, anklagade eller dömde icke är någon af de
fördragslutande Staternas undersåte, skall hans utlemnande till den
Stat, som derom framställer begäran, icke ega rum, förr än den Stat han
tillhör blifwit om sådan framställning underrätad af den Regering, till
hwilken framställningen göres, och förklarat sig icke hafwa något att
deremot inwända.
Artikel 10.
Om den tilltalade, anklagade eller dömde, hwars utlemnande blifwit af
endera utaf de fördragslutande Staterna i enlighet med denna Konvention
begärdt, på samma gång återfordras af en eller flera andra Regeringar
för förbrytelser, som han begått på deras respektive områden, skall han
utlemnas till den Stats Regering, på hwilkens område den swåraste
förbrytelsen blifwit begången, samt, i det fall att de särskilda
förbrytelserna äro lika swåra, till den Regering, hwars begäran först
blifwit framstäld.
Artikel 11.
Uttrycklingen stadgas, att utlemnandet per transit öfwer de
fördragslutande Staternas respektive områden skall bewiljas mot blotta
företeendet i hufwudskrift eller bestyrkt afskrift af någon utaf de i
artikel 3 här ofwan uppräknade rättegångshandlingar, då sådant
utlemnande begäres af någon utaf de fördragslutande Staterna till förmån
för en främmande Stat till förmån för någon af de fördragslutande; dock
böra båda parterna hafwa med den Stat, till hwilken sådan begäran
framställes, afslutit fördrag omfattande den förbrytelse, som ger
anledning till utlemnandet, och må ej utlemnandet stå i strid med
Artiklarne 6 och 7 i denna Konvention.
Artikel 12.
Stulet gods eller föremål, som blifwit funna hos den person, hwars
utlemnande blifwit begärdt, de werktyg eller redskap, hwaraf han
betjenat sig för begående af det brott eller den lagöfwerträdelse, som
blifwit honom tillwitad, äfwensom alla till bewisning emot den
tilltalade tjenande föremål, skola öfwerlemnas till den återfordrande
Staten, såwida behörig myndighet i den Stat, till hwilken begäran
glifwit ställd, befalt deras utlemnande.
I den händelse att utlemnande, som blifwit bewiljadt, sedermera ej kan
ega rum till följd af den häktade personens död eller rymning, skola
icke desto mindre de ofwan nämnda föremålen öfwerlemnas till den Stat,
som begär utlemnandet.
Dock förbehålles den rätt till dessa föremål som tredje i målet icke
inwecklad man kunnat förwärfwa.
Omkostnaderna för ofwannämnda föremåls öfwerlemnande och fortskaffande
skola bestridas af den Stat, som bewiljat utlemnandet, inom dess eget
lands gränser, men det ytterligare fortskaffandet skall betalas af den
Stat, som begär utlemnadet.
Artikel 13.
De personer, hwilkas utlemnande blifwit bewiljadt, skola föras till den
hamn, som den återfordrande Regeringens diplomatiske Agent eller Konsul
anwisar.
De skola inskeppas genom denne Agents försorg och på den Regerings
bekostnad, som erhållit utlemnandet.
Deremot skola de omkostnader, som föranledts af de återfordrade
personernas häktning, fängsliga förwar och fortskaffande, betridas af
den Regering, inom hwilkens område dessa åtgärder blifwit widtagna.
Artikel 14.
Om, under pågående ransakning i ett brottmål af icke politisk
beskaffenhet, den ena af de höga kontraherande Magterna finner nödigt
att låta såsom wittnen afhöra personer, bosatta på den andras område,
skall begäran derom framställas på diplomatisk wäg och efterkommas med
tagen hänsyn till det lands lagar, hwarest wittnesmålet skall ega rum.
De respektive Regeringarne afstå från hwarje anspråk på ersättning för
de kostnader, som uppkomma genom werkställandet af begäran om
wittnesförhör.
Artikel 15.
Om, i ett brottmål af icke politist beskaffenhet, ett wittnes personliga
inställelse är af nöden, skall Regeringen i det land, hwarest wittnet är
bosatt, uppmana detsamma att efterkomma den derom gjorda inbjudningen,
och skola, i sådant fall, reseersättning och traktamente bewiljas
wittnet i öfwerensstämmelse med de taxor och bestämmelser, som äro
gällande i det land, hwarest wittnesförhöret skall ega rum. -- De i
Swerige och Norge eller i Belgien bosatta personer, som blifwit kallade
att wittna inför de respektive ländernas domstolar, kunna hwarken
tilltalas eller qwarhållas på grund af föregående förbrytelser eller
utslag, ej heller under förewändning af medbrottslighet i de gerningar,
som utgöra föremål för den rättegång, hwari de wittna.
Då, i ett brottmål af icke politisk beskaffenhet, instämdt i ettdera af
de respektive länderna, förebringandet af bewisande föremål eller
rättshandlingar pröfwas skäligt, skall begäran derom på diplomatisk wäg
framtällas, och skall densamma efterkommas, med mindre särskilda
omständigheter sådant hindra, och under förbindelse att samma föremål
återsända.
De kontraherande Regeringarne afstå från ansåråk på ersättning förde
kostnader som, inom deras respektive områdens gränser, uppkomma till
följd af till bresisningen hörande föremåls eller handlingars
försändning och återställande.
Artikel 16.
Denna konvention, hwilken ersätter den af den 28 Oktober 1843, skall ej
träda i kraft förr än tio dagar efter dess offentliggörande i den genom
hwartderas af de respektive länderna lagar föreskrifna form.
Artikel 17.
Den skall fortfara att wara gällande intill dess endera af de respektive
Regeringarne afgifwit ett motsatt förklarande; den skall ratificeras och
ratifikationerna skola utwerkas inom sex weckor, eller för om ske kan.
Till yttermera wisso hafwa de respektive Fullmägtige undertecknat och
med fina insegel försett denna Konvention.
Som skedde i twå exemplar i Stockholm den 26 April 1870.
Alltså hafwe Wi denna ingångna Konvention, med alla dess Artiklar,
Punkter och Klausuler, welat ratificera, gilla och antaga, såsom Wi ock
densamma härmed och i kraft af detta, på det aldra eftertryckligaste som
ske kan, antage, gille och ratificere, få att Wi denna Konvention
uppriktigt och redlingen wele och skole hålla och uppfylla. Till
yttermera wisso hafwe Vi detta med Egen Hand underskrifwit och med Wårt
Kongl. Sigills undersättande bekräfta låtit, som skedde å Stockholms
slott den sjuttonde dagen i Juni månad år efter Wår Herres och Frälsares
Jesu Christi börd det Ett Tusen Åtta Hundra och på det Sjuttionde.
Hans Maj:t Belgiernas Konungs Ratifikation af förestående Konvention.
LEOPOLD II, Belgiernas Konung, helsar alla till hwilkas kunskap detta
kommer.
Sedan Wi genomsett och granskat den nya Konvention angående utlemnande
af förbrytare, hwilken den 26 april 1870 blifwit i Stockholm mellan
Belgien samt Swerige och Norge undertecknad af Wårt med särskild
fullmagt försedda Ombud, jemte Hans Maj:t Konungens af Swerige och Norge
likaledes med fullmagt, i god och behörig form, försedda Ombud, hwilken
Konvention lyder sålunda:
(inseratur)
samt Wi för god funnit förestående Konvention, wilja Wi densamma gilla,
ratficera och stadfästa, under löfta att den skall efterlefwas i
enlighet med fin form och sitt innehåll, och ingen som helst
öfwerträdelse deraf tillstädjas.
Till yttermera wisso hafwe Wi denna Ratifikation undertecknat och med
Wårt Kongl. Sigill förse låtit.
Som skedde å slotet i Bryssel, den fjortonde dagen i Maj månad år Ett
Tusen Åtta Hundra och på det Sjuttionde.
Utwexlings-Protokoll.
Sedan undertecknade sammanträdt i ändamål att företaga utwexlingen af H.
M. Konungens af Swerige och Norge samt H. M. Belgiernas Konungs
ratifikationer å den i Stockholm den 26 april 1870 flutna Extraditions
Konvention, blef efter ömsesidig öfwerenskommeljse beslutadt, att
Konventionen skule ega tillämplighet å sådana personer, som gjort sig
skyldiga till undandöljande af gods, tillgripet wid begåendet af någon
utaf de i Art. 1 uppräknade förbrytelser.
Handlingarne befunnos rigtiga och öfwerensstämmande, och deras utwexling
egde rum.
Till yttermera wisso hafwa undertecknade uppsatt, samt med fina namn och
insegel försett detta protokoll.
Som skedde i Stockhom den 15 Juli 1870.
Deklaration, (1877:39 s.1) tillhörande konventionen angående ömsesidigt
utlemnande af förbrytare mellan Sverige och Norge samt Belgien af den 26
april 1870;
Som Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge regering samt Hans Maj:t
Belgiernas Konungs Regering velat tillförsäkra sig, att förbrytares
utlemnande må ega rum på skyndsammare sätt och i större omfattning än
hittills, hafva Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge minister för
utrikes ärendena Herr Björnstjerna, å ena sidan, och Hans Maj.t
Konungens af Belgien ministeresident i Stockholm, Herr Bounder de
Melsbroeck, å den andra, hvilka dertill blifvit behörigen bemyndigade,
genom denna deklaration öfverenskommit om följande:
Art. 1.
Den som är tilltalad för någon af de i art. 1 af konventionen af den 26
April 1870 uppräknade förbytelser, skall kunna utlemnas efter företeende
af etr förordnande om hans häktande eller af hvilken som helst annan
handling, som eger enahanda kraft och blifvit utfärdad af behörig
myndighet i det främmande landet, så vida sådan handling innehåller
noggrann uppgift å den förbrytelse, med anledning hvaraf den blifvit
utfärdad.
Art. 2.
Har den förbrytelse, för hvilken utlemnandet begäres, blifvit begången
utom det lands område, som begär utlemnandet, skall sådan begäran kunna
bifallas, så framt lagstiftningen i det land, till hvilket
framställningen göres, i sådant fall medgifver anställandet af åtal för
enahanda förbrytelse, begången utom dess område.
Art. 3.
Denna deklaratin skall träda i kraft tio dagar efter dess
offentliggörande i den genom de respektive ländernas lagar föreskrifna
form.
Förestående bestämmelser skola förblifva gällande lika länge som
konventionen af den 26 April 1870, till hvilken de hänföra sig.
Till yttermera visso hafva undertecknade utfärdat denna deklaration och
försett densamma med sina insegel.
Som skedde i Stockholm i två exemplar den 6 November 1877. | null | null |
1872:55 s.2 | Förordning (1872:55 s.2) angående ändring i gällande stadganden rörande gudstjänst vid häradsting | 1,872 | Wi Carl, med Guds Nåde, Sweriges, Norges, Götes och Wendes Konung, göre
weterligt: det Wi, efter kyrkomötets hörande och uppå Riksdagens
underdåniga förslag, i Nåder funnit godt att, med ändring af hwad i 2
Kap. 13 § kyrkolagen och 2 kap. 3 § Rättegångs-Balken stadgas om
gudstjenst wid häradsting, förordna, att wid underdomstol å landet skall
endast å det lagtima ting, som först på året infaller, innan Rätten till
domsäte träder, gudstjenst förrättas. | null | null |
1873:26 | Stadgan (1873:26) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker | 1,873 | Stadga om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
1 § Genom allmän avvittring skola från Kronans marker nödiga områden
tilldelas så väl de i lappmarken förut varande, icke behörigen
avvittrade hemman och nybyggen, som ock de nybyggen, vilka kunna vid
avvittringen i laga ordning tillkomma.
Tillika bestämmes ränta och mantal för provisionelt skattlagda hemman
och förut behörigen upplåtna nybyggen och dylika jordlägenheter, evad de
äro större eller mindre, samt för nybyggen, som vid avvittringen
tillkomma.
Vid avvittringen skall ock en gräns bestämmas emellan de delar av
lappmarken, som äro tjänliga för odling, och den mark, där
nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas.
2 § I fråga om anläggande av nybyggen, skattläggning, befrielse från
skatt och ränta under vissa år, kronoparkers bildande, utbrytning av
skogsmark åt sågverk i ersättning för åtnjuten stockfångst, så ock om
avvittrings-lantmätares och avvittrings-styresmäns tillsättning och
entledigande samt avlöning, ävensom Våre Befallningshavandes och
Lantmäteristyrelsens tillsyn över avvittringsverket, skall, jämte vad i
denna stadga angående några av dessa ämnen förekommer, gälla vad
särskilt är eller varder förordnat.
3 § Avvittringslantmätare och styresmän skola noggrannt och flitigt
fullgöra sina åligganden enligt denna stadga, ävensom ställa sig till
efterrättelse övriga på dem tillämpliga allmänna författningar och de
särskilda föreskrifter, vilka dem av deras förmän meddelas. Ej må de
sysselsättas med lantmäteriförrättningar för enskilde.
Styresman bör, såvitt ske kan, uppehålla sig inom avvittringslaget under
den tid, avvittringsarbeten där förehavas.
4 § Avvittringen skall socknevis företagas, men må för större eller
mindre del av en sockens område särskilt prövas, där sådant lämpligen
och utan förnärmande av någons rätt kan äga rum.
5 § Varder, sedan allmän avvittring i en socken blivit börjad, fråga
väckt om bildande av kronopark eller om utbrytning av mark åt sågverk i
ersättning för privilegierad stockfångst; eller har sådan fråga blivit
vid särskild avvittring behandlad, men, när allmän avvittring företages,
ännu icke slutligen prövad; då skall frågan vid den allmänna
avvittringen företagas och, så fort ske kan, prövas.
6 § Ansökning om tillstånd till nybygges anläggande må ej behandlas i
sammanhang med avvittringen, där ej sådan ansökning till Vår
Befallningshavande inkommit före den 1 Mars det år, då, enligt planen
för avvittringsarbetet, skattläggningsberedning, varom i § 16 sägs,
kommer att företagas å den trakt, som är i fråga för nybyggets
anläggande, eller ock Vår Befallningshavande finner, att ansökning, som
senare inkommit, ändå kan, utan hinder för avvittringen, i sammanhang
därmed behandlas.
Efter den allmänna avvittringens fullbordande må nybyggen på odisponerad
mark inom de till odling tjänliga delarna av landet åt hugade sökande
upplåtas och genom särkilda avvittringsåtgärder utbrytas.
7 § Kronan och andra virkesägare förbehålles rätt till flottning i alla
de vattendrag, där flottled finnes eller kan upprensas; och skall för
allmänt begagnande undantagas mark, som kan erfordras till upplagsplats
för virke från kronans skogar, så ock till nödiga utfartsvägar från
dessa skogar ned till vattendragen.
Därjämte förbehålles kronan rätt till de på kronomarker och inom
kronohemmans och boställens områden befintliga större strömfall, som
till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanföre belägna ägors
befrielse från översvämningar, med mera dylikt kunna användas; och bör
av kringliggande mark nödigt utmål därtill avsättas.
8 § Hemman och nybyggen skola, såvitt tillgång finnes, erhålla skog ej
blott till husbehov utan ock till avsalu; dock att ägare av frälse- och
skatte-hemman och lägenheter ej må över den vid avvittring tilldelade
skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 av nådiga
förordningen den 29 Juni 1866, angående dispositionsrätten över skogen å
vissa skattehemman, är ägare av däri omförmälda hemman förunnad; och
skola, även efter avvittringen, Lapparne vara, såsom hittills,
berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom
lappmarkernas nuvarande område, dock å enskildes skogar inom de till
odling tjänliga delarna av landet endast vintertiden, ävensom äga att, i
den mån för betesrättens utövande är nödigt, till hushållsbehov begagna
skogen.
Renbetesland, som kunna finnas inom den blivande gränsen för de till
odling tjänliga delarna av lappmarken, må, såvitt för Lapparnes behov av
renbete erfordras, fortfarande därtill användas.
9 § Vid sammanträden med delägare ävensom vid markens besiktning och
uppskattning samt vid rörläggning skall lantmätaren vara biträdd av två
gode män, utsedde i den ordning, gällande stadga om skiftesverket i
riket bestämmer; skolande jämväl i övrigt vid avvittringen
skiftesstadgans föreskrifter angående lantmäteri-
förrättningar i allmänhet tjäna till efterrättelse, så vitt ej
annorlunda är förordnat.
10 § Vederbörande skogstjänsteman skall såsom kronoombud vid
avvittringen föra talan i fråga om avsättande av mark till kronopark, om
utbrytning av skogsmark åt sågverk i ersättning för åtnjuten stockfångst
och om skogsanslag för hemman ocn nybyggen.
Vår Befallningshavande äger förordna ombud
att föra kronans talan vid ägobesiktning och skattläggning samt i andra
vid avvittringen förekommande, i näst föregående mom. ej nämnda frågor,
som röra det allmännas rätt.
Om allmänna ombuds tillförordnande för civila och ecklesiastika
boställen göre förrättningsmannen anmälan hos Vår Befallningshavande i
god tid före sammanträde, då fråga skall förekomma, som rörer sådant
boställes rätt.
11 § Kostnaden till lantmätare och gode män samt allmänna ombud och
tolkar ävensom till all erforderlig hantlangning vid förrättningen skall
av allmänna medel bestridas.
Husrum, ljus och ved under den tid, avvittringsarbeten å fältet pågå,
skall, på lantmätarens tillsägelse, lämnas av delägarna mot ersättning,
som, i brist av åsämjande, bestämmes av Vår Befallningshavande.
12 § Till sammanträden med delägare skall dag utsättas och
tillkännagivas, på sätt gällande skiftesstadga föreskriver; dock att
kungörelse om första allmänna sammanträdet uppläses i socknens och
angränsande socknars kyrkor å två söndagar, första gången minst en månad
före sammanträdet, ävensom, där Lapparnes rätt är av avvittringen
beroende, underrättelse om första sammanträdet för året meddelas dem
genom kungörelse, som uppläses i kyrkan å två söndagar, första gången
före slutet av Mars månad.
Första allmänna sammanträdet skall hållas av avvittringtsstyresmannen;
och skall därvid frågan om rågångarna mot angränsande socknar företagas
till behandling. Tillika åligger styresmannen att, med ledning av dels i
lantmäterikontoret befintliga eller eljest för honom tillgängliga kartor
och beskrivningar, dels jordeböcker och mantalslängder samt andra om
ägande- och besittningsrätt ävensom verkställda skattläggningar
upplysande handlingar, vilka finnas i landskontoret och därifrån skola
styresmannen, så vida de ej kunna utlånas, utan lösen i bestyrkta
avskrifter eller utdrag tillställas, samt dels enskilde delägares
åtkomsthandlingar, jämte muntliga upplysningar av de vid sammanträdet
närvarande, söka utröna, vilka hemman, nybyggen och lägenheter av alla
slag i socknen finnas, deras natur samt av vem och med vilken rätt de
innehavas, och om de möjligen redan undergått slutlig skattläggning
eller avvittring, med mera dylikt; om vilket allt noggranna anteckningar
skola i protokollet göras.
Yrkar någon, att verkställd skattläggning eller avvittring må äga
bestånd och förty viss del av socknens område från den allmänna
avvittringen undantagas; då bör frågan av styresmannen jämte eget och
gode männens utlåtande till Vår Befallningshavandes prövning överlämnas.
14 § Vid avvittring inom Norrbottens läns lappmarker skola de kartor,
som för länets ekonomiskt-geografiska kartverk efter mätning i skalan
1:20,000 upprättas, tjäna till ledning så, att ny mätning ej må äga rum
vidare, än oundgängligen erfordras.
Inom lappmarkerna i Västerbottens län skola de för avvittringen nödiga
mätningar verkställas i skalan 1:16,000, där ej särskilda omständigheter
påkalla mätning i annan skala.
Våre Befallningshavande äga, efter vederbörande avvittringsstyresmans
hörande, pröva förekommande frågor om äldre kartors användande för
avvittring och i vad mån ny mätning bör ske samt meddela närmare
föreskrifter angående skala och mätningssätt.
15 § I sammanhang med mätningen skall lantmätaren upprätta
ägobeskrivning, som visar ägornas nummer å kartan, ägoslag och areal;
börande särskilt upptagas vad som är att hänföra till impediment, varmed
förstås sjöar, vattendrag samt sådana berg, sandhedar och stenbunden
mark, varå duglig skog varken finnes eller kan växa, eller bete finnes
eller kan erhållas, samt kala och odugliga eller med dvärgträd bevuxna
mossar och kärr, som hava sten till grund eller sakna avfall och således
äro till odling otjänliga; dock att smärre impediment å skogsmarken må
härvid utelämnas.
16 § Lantmätare, som utses att upprätta förslag till skattläggning och
områdestilldelning, skall med biträde av gode män verkställa
ägobesiktning och därvid uppskatta inägorna efter deras avkastning, på
sätt i gällande skattläggningsmetod är föreskrivet, ävensom tillse, att
under impediment ej inbegripes duglig mark, som kan komma i fråga att
användas till skogsanslag åt hemman och nybyggen, så ock pröva
anmärkningar, som kunna av delägare göras därom, att oduglig mark blivit
upptagen såsom duglig.
Ej må vid avvittringen taxering eller gradering ske å skogsmark för
områdestilldelning åt hemman och nybyggen; dock att avdrag för smärre
impediment, som ej särskilt upptagas, må, såvitt nödigt är, av
lantmätare med gode män bestämmas till högst en fjärdedel av vidden utav
ägofigur, varå sådant avdrag i fråga kommer.
17 § Lantmätare, som förrättar ägobesiktning, åligger att upprätta en
handling, innefattande hävdeförteckning och taxeringslängd. Däri skall
upptagas icke allenast vilka ägor varje delägare innehar och, för
inägorna, deras naturliga beskaffenhet och vid uppskattning beräknade
avkastning, utan även av skogsmarken de ägostycken, i avseende å vilka
lantmätaren med gode männen antingen funnit ändring böra ske, i vad
ägobeskrivningen innehåller angående urskiljande av impediment från
duglig mark, eller ock ansett avdrag böra äga rum för sådana impediment,
som ej å kartan utmärkas och i beskrivningen särskilt upptagas.
Hävdeförteckning skall för delägarne uppläsas och därå tagas deras
erkännande, att uppteckningen av innehavet är riktig.
18 § Skogsanslag, varom i § 8 är sagt, må, med hänsyn till skogens och
betets bättre eller sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet,
bestämmas efter beräkning av 5,000 eller därutöver till högst 20,000
kvadratrev skogsmark för helt mantal och i förhållande därefter för
större eller mindre hemmantal. Däri inberäknas ej sådan mark, som, efter
vad ovan är sagt, bör hänföras till impediment.
19 § Vid områdes tilldelning skall i akt tagas:
1:o att gemensamt område tilldelas hemman och nybyggen, som höra till en
by eller eljest hava sådant läge, att de synas lämpligen kunna utgöra
ett skifteslag;
2:o att varje område lägges i ett skifte, innefattande både skogsmark
och inägor, eller, där sådant, utan verklig skada för någon delägare, ej
kan äga rum, i så få skiften, omständigheterna medgiva; men skulle flera
skiften än fyra anses erforderliga, underställes frågan Vår
Befallningshavande, som äger att därom förordna;
3:o att varje delägare bibehålles vid sina inägor, så vitt de falla inom
skogsområdet;
4:o att för beredande av så lämpligt skifte, belägenheten medgiver,
delägare är pliktig att med sina inägor, i den mån de ej skulle falla
inom det blivande skogsområdet, ingå i ägoutbyte med annan delägare
eller med kronan, evad det å någondera sidan yrkas eller ej; samt
5:o att mark, som, utan att vara odlad, innehaves av hemmans ägare eller
åbo eller av nybyggare, må, såvitt den ej för hemmanets eller nybyggets
bestånd erfordras, kunna, för beredande av lämpligt skifte, innehavaren
frånhändas utan vederlag; men är marken odlad och till hemmanet eller
nybygget i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande, må den ej
innehavaren frånhändas utan emot vederlag av annan mark, som är odlad
eller till odling tjänlig.
20 § Ägoutbyten inom avvittringslaget verkställas efter måttet av
höavkastningen, beräknad enligt skattläggningsmetoden, eller ock, där
med hänsyn till markens värde större noggrannhet finnes nödig, efter
gradering, verkställd enligt föreskrifterna i gällande skiftesstadga.
Då ägoutbyte anses böra ske, upprätte lantmätaren däröver särskild
beskrivning.
Fråga om ägoutbyte inom avvittringslaget skall, då förening ej kan
träffas, av Vår Befallningshavande prövas i sammanhang med
områdestilldelningen.
21 § Delägare, som genom avvittring mister odlad mark, bör tilldelas
odlingsersättning, på sätt i skiftesstadgan är om sådan ersättning
föreskrivet; dock att, där den odlade marken tillfaller antingen enskild
delägare, som ej förmår utgiva odlingsersättning, eller ock kronan,
förre innehavaren må i stället fortfarande nyttja marken under högst fem
år, efter det han tillträtt sin nya ägolott.
22 § Alla vid avvittringen uppkommande råtvister eller sådana
stridigheter, som på äganderätten hava inflytande och hindra
förrättningens fortgång, samt icke kunna genom förrättningsmannens
bemedling i godo biläggas, skola upptagas och avgöras av
Ägoskillnadsrätt.
När tvist eller stridighet av nämnda beskaffenhet fordrar lagligt
avgörande, skall förrättningsmannen därom göra anmälan hos
ägoskillnadsrättens ordförande inom trettio dagar från det sammanträde,
där frågan senast förevarit, och tillika insända till ärendet hörande
protokoll.
23 § Ägoskillnadsrätt består av domaren i orten eller den hans tjänst
bestrider, såsom ordförande, jämte två ledamöter.
Angående val av ledamöter i Rätten och om rättegången och kostnaderna
därför, så ock om sökande av ändring i Rättens beslut, gälle vad därom
för Ägodelningsrätt är stadgat.
När de för avvittring nödiga beredelser föregått, skall lantmätaren för
det honom anvisade arbetsdistrikt, efter samråd med
avvittringsstyresmannen, förslag till skattläggning och
områdestilldelning upprätta samt föreslagen skiftesläggning å kartan
utmärka och för vederbörande delägare och allmänna ombud vid sammanträde
föredraga; och skall styresmannen vid det sammanträde vara tillstädes,
där ej laga hinder möter.
Över anmärkningar, som vid sammanträdet göras, avgive lantmätare och
gode män sitt utlåtande; börande förslag jämte karta,
sammanträdesprotokoll och övriga till ärendet hörande handlingar
ofördröjligen till avvittringsstyresmannen överlämnas.
25 § Styresmannen åligger att, allt efter som avvittringsförslag till
honom inkomma, desamma granska och därvid tillse, huruvida avvittring må
kunna, såsom i § 4 sägs, för större eller mindre del av en sockens
område särskilt prövas, ävensom att, när inom socknens hela område eller
sådan del därav, som nyss är nämnd, laga hinder ej möter för
avvittringens prövning, däröver till Vår Befallningshavande avgiva
utlåtande.
26 § Sedan styresmannens i näst föregående § omnämnda utlåtande med
kartor och handlingar till Vår Befallningshavande inkommit, bör Vår
Befallningshavande, där avvittringen finnes kunna för det av
styresmannen föreslagna avvittringsområde särskilt prövas, meddela
avvittringsutslag, som tillställes parterne, med föreläggande för
vederbörande skogstjänsteman eller annan, som bevakat kronans rätt, att,
inom fyrtiofem dagar efter erhållen del av utslaget, detsamma till Vår
Befallningshavande återställa och därvid avlämna en till Advokatfiskalen
i Vårt och Rikets Kammarkollegium ställd skrift, innefattande vad
ombudet, i anledning av samma utslag, kan hava att upplysa och anmärka.
Därefter skall Vår Befallningshavande ofördröjligen emot bevis överlämna
ombudets skrift till bemälde Advokatfiskal, vilken det tillkommer att
kronans talan emot utslaget i fall av befogenhet fullfölja. Den med
utslaget missnöjde må sist före klockan tolv å sextionde dagen efter
delfåendet, vilken tid, vad kronans rätt angår, skall räknas från det
utslaget jämte ombudets skrift kommit Advokatfiskalen till handa, vid
talans förlust, varom uti utslaget tydlig föreskrift införas bör, sina
till Oss ställda underdåniga besvär till vår Befallningshavande ingiva.
Vår Befallningshavande infordrar däröver vederbörandes underdåninga
förklaring inom viss, den enskilde parten vid Tjugufem riksdaler
riksmynt vite förelagd tid, och insänder besvären, jämte de för prövning
därav erforderliga kartor och handlingar samt eget underdånigt
utlåtande, till Vårt Civildepartement.
Senast å den tid, då utslaget avsändes för att tillställas
skogstjänsteman eller annat kronans ombud, skall Vår Befallningshavande
insända till Lantmäteristyrelsen och till Skogsstyrelsen transsumt av
utslaget, utvisande beloppet av skogsanslag för helt mantal samt, för
varje vid avvittringen utbrutet område, beloppet av inägor, av duglig
skogsmark och av impediment, så ock vilken mark blivit avsatt till
kronopark eller utbruten åt sågverk i ersättning för åtnjuten
stockfångst. Har Lantmäteristyrelsen eller Skogsstyrelsen, efter
verkställd granskning, funnit skäl till anmärkning emot utslaget
förekomma, bör Advokatfiskalen i Kammarkollegium tidigt före
besvärstidens utgång givas del av sådan anmärkning.
27 § När Vår Befallningshavandes utslag vunnit laga kraft eller, i
händelse av besvär, blivit av Oss slutligen prövat, bör Vår
Befallningshavande teckna bevis därom å kartan och besörja, att
Kammarkollegium erhåller kännedom om beslutet för behörig anteckning i
jordeboken, och att detsamma meddelas avvittringsstyresmannen, som därav
giver vederbörande lantmätare del, så vitt nödigt är för verkställande
av utstakning och rörläggning.
28 § Till utstaknings företagande skola vederbörande delägare och
allmänna ombud kallas genom kungörelse, som minst fjorton dagar förut i
kyrkan uppläses.
Så snart utstakning blivit verkställd, sker tillträde av de nya
ägolotterna; dock att var sin växande gröda själv bergar, där ej
annorledes åsämjes.
29 § Inom ett år efter verkställd utstakning skall renoverad karta med
beskrivning över varje vid avvittring utbrutet område, kartan försedd
med bestyrkt avskrift av Vår Befallningshavandes bevis, att avvittringen
vunnit laga kraft, vederbörande delägare utan lösen bevisligen
tillställas. Äro inom området flera delägare, lämnas kartan i förvar hos
den, som de fleste delägarne därtill utse.
30 § Den med områdes utstakning missnöjde må, vid talans förlust, inom
ett år efter det karta med beskrivning, på sätt i näst föregående § är
sagt, blivit vederbörande tillställd, klander emot utstakningen hos Vår
Befallningshavande anmäla. På sådan klandertalan äge, sedan
avvittringsstyresmannen och övrige vederbörande blivit hörda och, där så
nödigt prövas, undersökning å stället ägt rum, vartill kostnaden skall
av klaganden förskjutas, Vår Befallningshavande meddela utslag, däröver
klagan må föras i den ordning, som för avvittringsutslags överklagande
är föreskriven.
31 § Vad denna stadga angående allmän avvittring innehåller, gälle i
tillämpliga delar även för sådan särskild avvittringsåtgärd, som i
senare stycket av § 6 omförmäles; dock att, i fall den äskade åtgärden
prövas ej kunna lagligen äga rum, sökanden åligger att gälda den
kostnad, som av ansökningen föranledes. | null | null |
1873:71 s.1 | null | 1,873 | null | 1686:0903 | null |
1874:21 s.3 | null | 1,874 | null | 1870:10 s. 1 | null |
1874:26 s.11 | Förordning (1874:26 s.11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket | 1,874 | Kungl. Maj:t har funnit gott att, med ändring av vad förordningen den
8 maj 1874 angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för
allmänna hamnarne i riket innehåller däremot stridande, förordna, att
det högsta belopp, som må föreskrivas såsom böter för överträdelse av
hamnordning, skall utgöra femhundra kronor. Kungörelse (1925:100).
Övergångsbestämmelser
1993:1617
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla,
nämligen
a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,
b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),
c) förordningen (1874 nr 26 s.11) angående hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt
d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till
förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket.
Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna
till förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra
att gälla.
Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats
med stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22) eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan
upphöra att gälla.
Den 1 januari 1996 skall lokala ordningsföreskrifter,
hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för hamnar som har
utfärdats före ordningslagens ikraftträdande upphöra att gälla.
Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 §
länsstyrelseinstruktionen (1971:460) skall upphöra att gälla den 1
januari 1995.
2. I ett ärende som gäller en ansökan eller anmälan enligt en
författning som avses i punkt 1 andra stycket tillämpas
ordningslagen vid prövning efter ikraftträdandet, om inte något
annat sägs i det följande.
3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna
ordningsstadgan gäller till den 1 januari 1995 som ett tillstånd
enligt 3 kap. 6 § tredje stycket ordningslagen.
4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 12 och 13
§§ ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning
användas för sitt ändamål till dess första besiktning sker. Rätten till
användning utan föregående besiktning upphör dock den 30
september 1994, om inte skriftlig ansökan om besiktning har gjorts
dessförinnan.
5. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före
ordningslagens ikraftträdande enligt en författning som avses i
punkt 1 andra--fjärde styckena gäller äldre bestämmelser.
6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av
regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en
föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften. | null | null |
1876:38 s.7 | null | 1,876 | null | 1861:23 s.1 | null |
1877:39 s.1 | null | 1,877 | null | 1870:37 s.1 | null |
1878:bih. 56 s. 1 | Skrivelsen (1878:bih. 56 s.1) angående de å kronoparkerna i Arvidsjaurs socken belägna hemman och nybyggen tillhöriga ängar m.m. | 1,878 | Sedan i enlighet med en af Arvidsjaurs socknemän vid sammanträde den 1
September 1877 rörande afvittringsgöromålens fortsättning inom socknen
framstäld önskan I, uti memorial den 13 September samma år, i
underdånighet hemstält bland annat, hvarom nu ej är fråga, dels att de
flera eller färr å kronoparkerna i Arvidsjaurs socken förekommande,
hemman och nybyggen tillhöriga, spridda ängar måtte få bibehållas under
hemman eller nybygge, utan att dessa ängar behöfde genom särskilda
rågångar från kronoparkerna afskiljas, samt att dessa ängar finge blott
såsom ett skifte räknas, dels ock att virke för de å sådana
ängar behöfliga hägnader, hässjor och hölador måtte på
revierförvaltarens anvisning konstnadsfritt få afhemtas från
omkringliggande kronoparker; så och efter det Landtmäteristyrelsen
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Skogsstyrelsen uti
underdånig skrifvelse den 3 December 1877, med öfverlemnande af
jägmästarens i orten yttrande i ämnet, för egen del i underdånighet
anfört, att på den ståndpunkt, hushållningen å de vidsträckta
kronoskogarne i lappamarkerna till följd af dervarande förhållanden sig
befunne och antagligen under lång tid ännu komme att intaga, ett sådant
jemförelsevid obetydligt intrång, som bibehållande under hemmanen och
nybyggena af deras å kronoparkerna belägna ängar med sin naturliga
begränsning samt rätt till afverkning af det för ängsskötseln nödiga
virke, ej kunde medföra någon afsevärd olägenhet, sedan numera genom
afvittringsförordningen kontrollen till förekommande af otillåten
afverkning blifvit skärpt meddelst föreskrift om stämpling af allt virke
i lappmarken, som ej till husbehof begagnades; samt att, på grund häraf
och med hänsyn dertill, att hemmanen och nybyggena ej för närvarande
kunde undvara de ifrågavarande ängslägenheterna, Skogsstyrelsen ansåge
sig böra i underdånighet tillstyrka bifall till Eder berörda
framställning, hvarvid dock af Skogsstyrelsen framhållits önskvärdheten
deraf, dels att medgifvandet så vidt möjligt endast blefve tills vidare
gällande, på det kronoparkerna, när i framtiden en intensivare
skogsskötsel å dem kunde komma att införas, ej måtte för all framtid
finnas belastade med intagor och tjestbarheter, som då kunde varad
olägliga, dels att vid afsättande av de allmänningar, som enligt nådigt
beslut skulle inom Arvidsjaurs socken bildas, afseende fästes derå, att
dessa, der så utan men för blifvande kronoparker kunde ega rum, förlades
på det sätt, att så många som möjligt af ängarne blefve inom de socknen
tillhöriga allmänningarne belägna.
Då Vi nu i nåder låtit förevarande framställning Oss föredragas, hafve
Vi i enlighet dermed funnit godt icke allenast i nåder förklara, att de
flera eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter,
hvilka tillhöra ett hemman eller ett nybygge, må, utan att från
kronoparken genom uppdragna rågångar afskiljas, varda, innan de kunna
mot annan mark utbygas, tills vidare under hemmanet eller nybygget
bibehållna och under tiden såsom endast ett skifte beräknas, utan äfven
medgifva, att det virke, som till behöfliga hägnader, hässjor och
hölador vid dessa ängslägenheter åtgår, tills vidare må, efter anvisnign
af revierförvaltaren, kostnadsfritt från kronoparken afhemtas;hvilket
Eder till svar och vederbörandes förständigande härmed tillkännagifves. | null | null |
1880:48 s. 1 | Kungörelse (1880:48 s.1) om särskilda föreskrifter angående inrättande och förande av fastighetsbok i fråga om vissa järnvägar | 1,880 | Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung, göre veterligt: att sedan den 15 sistlidne Oktober
utfärdats nådig förordning, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så ock
i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, hafve Vi
funnit godt förordna att rörande de vid Stockholms
rådstufvurätt samt rådstufvurätterna i Jönköping och
Kristianstad förda fastighetsböcker, så vidt de afse lagfarts-
eller inteckningsärenden angående jernväg, hvarå berörda
förordning eger tillämpning, skola, jemte hvad Kongl.
kungörelsen den 14 September 1875 innehåller, som icke strider
mot denna författning, tillämpas följande särskilda
föreskrifter:
1 § Lagfarts- och inteckningsärenden, som angå jernväg, hvarå
förordningen den 15 Oktober 1880, angående lagfart, inteckning
och utmätning af jernväg med mera, eger tillämpning, skola
särskildt för sig upptagas i ett eller flera band af
fastighetsboken.
2 § För hvarje jernväg, som enligt berörda förordning skall
anses såsom en enda sammanhängande jernväg, göres, då lagfarts-
eller inteckningsärende rörande jernvägen först förekommer, i
fastighetsboken ett upplägg.
De till sådant upplägg anslagna blad indelas i spalter och
kolumner på sätt det vid denna kungörelse fogade formulär
utvisar.
3 § Öfverskrift till upplägg skall innehålla jernvägens namn.
I första spalten införes banans jemte bibanornas ändpunkter,
med uppgift å de län, inom hvilka jernvägen är belägen; den
till jernvägen hörande jord, med uppgift å jordens storlek, å
de hemman, lägenheter eller tomter, hvarifrån den är tagen,
samt å de underrätter, inom hvilkas domsområde den är belägen.
I lagfartsspaltens andra kolumn skall, då lagfart första gången
sökes å jernväg, hvarå 23 § i ofvanberörda förordning eger
tillämpning, allenast införas sökandens namn.
4 § Kartor och beskrifningar, som jemlikt 4 § 1 mom. i nämnda
förordning till rätten ingifvits, skola såsom bilagor till
fastighetsboken hos rätten förvaras. | null | null |
1883:bih. 39 s. 1 | Skrivelsen (1883:bih. 39 s.1) angående de å kronoparkerna i Gällivare socken belägna, hemman och nybyggen tillhöriga ängar m.m. | 1,883 | Sedan styresmannen för afvittringsverket i Norrbottens läns lappmarker
den 11 Oktober 1882 med vederbörande hållit sammanträde angående
afvittringsgöromålens i Gellivare socken fortsättning, hafven I med
skrifvelse den 22 påföljande December till Oss öfverlemnat afskrift af
det vid berörda sammanträde förda protokoll, innefattande bland annat, i
§ 4, att Gellivare socknemän uttalat önskan, dels att de flera eller
färre å kronoparkerna och kronomarkerna i socknen förekommande, hemman
och nybyggen tillhöriga, spridda ängslägenheter måtte få bibehållas
under nybygge eller hemman, utan att dessa ängslägenhter behöfde genom
särskilda rågångar afskiljas från kronoparkerna eller kronomarkerna,
samt att dessa ängar behöfliga hägnader, hässjor och hölador måtte, på
revirförvaltarens anvisnign, kostnadsfritt få afhemtas från
kringliggande kronoparker, samt jemlikt § 5, att socknemännen enhälligt
förklarat, att de ville afsätta en fjerdedel af skogsanslaget till en
gemensamhet eller häradsallmänning, med framstäld anhållan att erhålla
det möjligen högsta skogsanslaget.
Med afseende på dessa frågor hafven I för egen del anfört,
/k/ att /-k/ otvifvelaktigt vore, att många hemmans och nybyggens
bestånd skulle äfventyras, om innehafvarne genom afvittringen förlorade
sina å kronoparkerna befintliga ströängar, utan hvilka de på den
ståndpunkt, som de med afseende å jordens uppodlande och brukande
intoge, icke kunde anses hafva nödiga medel till bergning, hvarföre ock
då under sådana omständigheter synnerlig vigt, enligt Eder åsigt, icke
borde fästas vid de betänkligheter, som beträffande nämnda
ängslägenheters bibehållande under hemman eller nybyggen förefunnes med
hänsigt till uppkommande mindre formlig skiftesläggning, helst
oformligheterna kunde häfvas genom egoutbyten sedan ifrågavarande bygder
tillräckligt framskridit i odling, I, under åberopande derjemte af EDert
och Skogsstyrelsens underdåniga utlåtanden i ett likartadt, af Oss den
12 Juli 1878 afgjordt ärende rörande Arvidsjaurs socken, i underdånighet
föreslagit, att de flera eller färre inom kronoparks område befintliga
spridda ängslägenheter, hvilka tillhröde ett hemman eller ett nybygge,
måtte, utan att från kronoparken genom uppdragna rågångar afskiljas,
varda, tills dess de kunde mot annan mark utbytas, under hemmanet eller
nybygget bibehållna och under tiden såsom endast ett skifte beräknas,
äfvensom att det virke, som åtginge till behöfliga hägnader, hässjor och
hölador vid dessa ängslägenheter, tills vidare finge, efter anvisning af
revir förvaltaren, kostnadsfritt afhemtas från kronoparken;
/k/ att /-k/ I, som varit i tillfälle att i ett föregående falluttala
Eder för inrättande af häradsallmänningar, såsom varande af synnerlig
nytta för vederbörande kommuner, och numera funnit ett praktiskt bevis
derför genom den försäljning, som, efter förut verkstäld behörig
uttaxering, under hösten år 1882 egt rum i afseende å rätt att inom de
jemlikt Vårt nådiga bref den 17 Mars 1876 bildade häradsallmänningarna i
Pajala socken under de närmaste åtta åren afverka sågtimmerträd, i det
att försäljningssumman säkerligen komme att gifva tillräckligt stor
afkomst icke allenast för betäckande av delegarnes utskylder till stat
och kommun, utan måhända äfven för andra för dem nyttiga ändamål, icke
tvekaden att i underdånighet tillstyrka föreskrift, att af det
skogsanslag, som inom Gellivare socken komme att tilldelas byar, hemman
och nybyggen, en fjerdedel skulle afsättas till allmänning, att
förvaltas efter samma grunder, som genom Vårt nådiga bref den 21 April
1882 blifvit bestämda rörande häradsallmänningarne inom Pajala socken
med tillhörande kapellförsamlingar; samt
/k/ att /-k/ vidkommande Gellivare sockenmäns framställning om
erhållande af högsta möjliga skogsanslag, I ansågen, att några
bestämmelser utöfver dem, som i § 18 af gällande afvittringsstadga för
lappmarkerna blifvit gifna, icke vore behöfliga eller lämpliga, hvadan I
hemstälden, att samma framställning icke måtte föranleda någon åtgärd.
Efter det Landtmäteristyrelsen häröfver inkommit med underdånigt
utlåtande, har Domänstyrelsen uti afgifvet yttrande - med omförmälande
hurusom Skogsstyrelsen uti dess af Eder åberopade utlåtande andragit,
att på den ståndpunkt, hushållningen å de vidsträckta kronoskogarne i
lappmarkerna till följd af dervarande förhållanden befunne och
antagligen under lång tid ännu komme att intaga, ett sådant
jemförelsevis obetydligt intrång, som bibehållande under hemman och
nybyggen af deras å kronoparkerna belägna ängar med sin naturliga
begränsning, samt rätt till afverkning af det för ängsskötseln nödiga
vikre, icke kunde medföra någon afsevärd olägenhet, sedan genom
afvittringsförordnignen kontrollen till förekommande af otillåten
afverkning blifvit skärpt meddelst föreskrift om stämpling af allt virke
i lappmarken, hvilket icke användes till husbehof, - för egen del
anfört, bland annat,
/k/ att /-k/ Domänstyrelsen, som till fullo delade dessaåsigter och icke
förbisåge, att det för kronan skulle vara fördelaktigare, om, på sätt
Landtmäteristyrelsen uti dess utlåtande påvisat och föreslagit,
ifrågavarande ängslägenheter kunde efter en på förhand bestämd tid och
utan vederlag eller odlingsersättning tillfalla kronan, dervid dock
måste erinra, att om, för vinnande af detta mål, ökade skogsanslag åt
hemman och nybyggen måste beredas, hvilket sannolikt blefve en följd af
ett stadgande i sådant syfte, den förlust, som kronan finge vidkännas
genom sålunda afträdd skogsmark, icke kunde uppvägas af vinsten eller
fördelen att efter viss tid erhålla eganderätt till några spridda
ängslägenheter;
/k/ att /-k/ derest ängarnes bibehållande under enskild ego i framtiden
visade sig olägligt för skogshushållningen, kronoparkerna borde kunna
vid behof frigöras från detta intrång, hvarföre önskligt vore, att
innehafvare af hemman eller nybygge vid den egoreglering, som komme att
försiggå vid afvittringen, medgåfves rätt att bibehålla ängslägenheterna
allenast under det villkor, att de skulle mot vederlag i annan mark
afträda dem till kronan, då ängarnes läggande under kronans ego, enligt
Domänstyrelsens pröfning, blefve behöfligt för något skogshushållningens
ändamål.
Vid underdånign föredragning af detta ärende hafve Vi, med afseende å
hvad härvid förekommit, funnit skäligt att, i likhet med hvad förut
medgifvits, den 12 Juli 1878 beträffande Arvidsjaurs socken och den 20
Juni 1879 beträffande Vesterbottens läns lappmark, icke allenast i nåder
förklar, att de flere eller färre inom kronoparks område belägna spridda
ängslägenheter, hvilka tillhöra ett hemman eller ett nybygge inom
Gellivare socken, må, utan att från kronoparken genom uppdragna rågångar
afskiljas, varda, innan de kunna mot annan mark utbytas, tills vidare
under hemmanet eller nybygget bibehållna och under tiden såsom endast
ett skifte beräknas, utan äfven medgifva, att det virke, som åtgår till
behöfliga hägnader, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter, må
tills vidare, efter anvisning af revirförvaltaren, få kostnadsfritt
afhemtas från skogsmarken; hvarjemte Vi, som ansett Gellivare sockenmäns
anhållan att komma i åtnjutande af skogsanslag efter högst medgifna
beräkningsgrund icke böra af Oss till omedelbar pröfning upptagas,
vidare föreskrifvit, att det af Gellivare socknemän fattade, af Eder
biträdda beslut att af det skogsanslag, som vid afvittringen inom
socknen kommer att tilldelas byar, hemman och nybyggen, afsätta en
fjerdedel till allmänning, skall bringas till verkställighet; viljande
Vi, sedan omfånget och beskaffenheten af den skogsmark, som sålunda
kommer att till allmänning afsättas, blifvit kända, på förnyadt förslag
af Eder,bestämma de grunder, efter hvilka allmänningen bör förvaltas. | null | null |
1884:13 s.2 | Förordning (1884:13 s.2) om prästexamen | 1,884 | 1 § Den som söker inträde i prästämbetet skall avlägga prästexamen inför
domkapitlet i det stift inom vilket sökanden vill bli anställd.
Förordning (1979:158).
2 § Behörig att avlägga prästexamen är den som
1. har gått igenom religionsvetenskaplig linje enligt
högskoleförordningen (1977:263) och fått utbildningsbevis eller
2. har avlagt teologie kandidatexamen.
För behörighet att avlägga prästexamen krävs dessutom att sökanden inom
det praktisk-teologiska området har sådana kunskaper och erfarenheter
som behövs för prästerlig verksamhet inom svenska kyrkan. Förordning
(1985:420).
3 § Examinationen skall omfatta sådana frågor inom främst ämnesområdena
bibelvetenskap, kristendomens historia och tros- och
livsåskådningsvetenskap som är väsentliga för svenska kyrkan.
Kyrkorättsliga och pastorala frågor skall också behandlas.
Över den examinerades insikter skall avges ett sammanfattande betyg med
något av vitsorden godkänd eller underkänd. Den som har underkänts har
rätt att undergå förnyad examination för att få godkänt betyg.
Beslut om betyg får inte överklagas. Förordning (1985:420).
4 § Om särskilda skäl föreligger, får domkapitlet i det stift inom
vilket sökanden vill bli anställd medge undantag från de
behörighetsvillkor som anges i 2 § första stycket. Förordning (1989:86). | null | null |
1885:56 s.1 | Kungörelse (1885:56 s.1) med vissa föreskrifter till beredande av skydd för undervattenstelegrafkablar | 1,885 | Vi OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att, sedan Vi med åtskilliga främmande magter afslutat
en konvention i ändamål att bereda skydd åt de med behörigt tillstånd
nedlagda undervattenstelegrafkablar, som hafva landfäste å någon af de
magters områden, kolonier eller besittningar, hvilka deltaga i
konventionen, samt i anledning häraf lag angående skydd för
undervattenskablar den 9 januari innevarande år blifvit af Oss
utfärdad, Vi med hänsyn till sådana undervattenskablar, som afses i
berörda konvention, funnit godt att ytterligare stadga som följer:
1 § Då fartyg, som är sysselsatt med nedläggning eller iståndsättande
af en undervattenstelegrafkabel, visar de för fartyg i dylik
verksamhet föreskrifna signaler, skola andra fartyg, från hvilka
signalerna iakttagas eller kunna iakttagas, hållas på ett afstånd från
det förstnämnda fartyget af minst en sjömil (1/60 del af en
breddgrad).
Samma bestämmelse gälle äfven i afseende å fiskares redskap och garn;
dock att fiskebåt för signalernas efterkommande skall ega en tid af
högst tjugufyra timmar från det signalerna kunnat af båtbesättningen
iakttagas, under hvilken tid intet hinder må läggas för båtens
rörelser.
2 § Från bojar, hvilka äro afsedda att, då telegrafkabel nedlägges
eller råkat i oordning eller blifvit afsliten, angifva kabelns läge,
skola fartyg, från hvilka bojarne iakttagas eller kunna iakttagas,
samt fiskares redskap och garn hållas på ett afstånd af minst en
fjerdedels sjömil.
3 § Den som bryter mot vad som föreskrivs i 1 och 2 §§, döms till böter.
Lag (1991:242)
4 § har upphävts genom kungörelse (1964:641). | null | null |
1887:81 s.2 | null | 1,887 | null | 1884:13 s.2 | null |
1891:35 s.1 | Sjölag (1891:35 s.1) | 1,891 | Första kapitlet
Om fartyg
Fartygs nationalitet
1 § Fartyg anses såsom svenskt och är berättigat att föra svensk flagg,
om det till mer än hälften äges av svensk medborgare eller svensk
juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket kan medgiva att annat fartyg, vars drift står under
avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast hemvist i
Sverige, skall anses såsom svenskt och vara berättigat att föra svensk
flagg.
Regeringen meddelar föreskrifter om nationalitetshandlingar för svenska
fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttagas med sådana
handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålles i drift
utan gällande nationalitetshandling. Lag (1979:378).
Fartygsregister
2 § Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en
största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg kallas
båt.
Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över båtar förs ett
båtregister enligt bestämmelser i lagen (1979:377) om registrering av
båtar för yrkesmässig sjöfart m. m. Över skepp under byggnad i Sverige
förs ett skeppsbyggnadsregister.
Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av den
myndighet, som regeringen bestämmer (registermyndigheten).
Registermyndigheten förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara
lagfaren. Efter regeringens förordnande får registren föras med
användning av automatisk databehandling. Lag (1992:1654).
Fartygs tillbehör
3 § Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och
annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt sådan
reservdel som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån fartyget är
försett därmed i fartygsägarens intresse.
Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock icke som
tillbehör, om den tillhör annan än fartygsägaren eller annan än denne
har rätt därtill på grund av äganderättsförbehåll eller förvärvsvillkor
som är att jämställa därmed. Lag (1973:1064).
4 § Bestämmelserna i 3 § ha motsvarande tillämpning i fråga om fartyg
under byggnad. Därvid anses registrerat skeppsbygge vara försett även
med material, maskineri och annan utrustning som finnes på tillverkarens
område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som
avsedd att införlivas med skeppet. (1973:1064).
5 § Rätt till tillbehör till fartyg eller fartyg under byggnad får ej
ens i förhållande till fartygets eller byggets ägare göras gällande
särskilt.
Överlåtelse av utrustning, som utgör tillbehör till fartyg eller fartyg
under byggnad, gäller ej i något fall mot tredje man förrän utrustningen
skiljes från fartyget eller bygget så att detta icke längre kan anses
vara försett med utrustningen. Lag (1973:1064).
Fartygs identifiering
6 § Skepp, som införes i skeppsregistret, skall ha namn. Detta bestämmes
av ägaren. Namnet skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn i
registret och får ej otillbörligt gripa in i särpräglat namnskick, som
brukas av annan skeppsägare.
Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom viss tid bestämma namn
som uppfyller kraven i första stycket. I föreläggande får vite sättas
ut.
Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel däri än hälften
övergår till ny ägare eller särskilda skäl föreligga. Lag (1979:378).
7 § Svenskt fartyg skall ha hemort i Sverige. Ägaren bestämmer hemorten.
Har hemort ej anmälts till registermyndigheten, anses den ort i Sverige
där ägaren har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist här eller
fartyget äges av flera, Stockholm vara fartygets hemort. Lag
(1973:1064).
8 § Fartyg, som införes i skepps- eller båtregistret, skall ha
igenkänningssignal. För skepp utgöres denna av signalbokstäver samt för
båt av signalbokstäver och siffror. Beteckning för fartygs identifiering
skall såvitt möjligt överensstämma med igenkänningssignalen.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om fartygs identifiering och
får därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar och
redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålles i drift utan
föreskriven märkning. Lag (1975:602).
Fartygs skick
9 § Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med
behövliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall,
bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat
samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods
ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg finnas särskilda bestämmelser. Lag (1973:1064).
10 § Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej
endast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste
äga rum på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall
att fartyget ej är värt att iståndsättas.
På begäran av ägaren skall fartyg, som ej är iståndsättligt, säljas
såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.
Om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet finnas
bestämmelser i 12 kap. Lag (1973:1064).
Andra kapitlet
Om skeppsregistrering
Registrering
11 § Svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen kan
dock förordna att skepp, som äges av staten samt är avsett uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift, ej skall vara infört i
registret.
Skepp under byggnad i Sverige får införas i skeppsbyggnadsregistret.
Registrering får äga rum även innan bygget påbörjats, förutsatt att
detta genom byggnadsnummer och ritning eller annorledes kan identifieras
på betryggande sätt.
Skepp registreras under sin igenkänningssignal. Skeppsbygge registreras
under signalbokstäver. Dessa skola tilldelas det fullbordade skeppet som
igenkänningssignal, om skeppet införes i skeppsregistret. Tilldelad
registerbeteckning får ej ändras. Lag (1975:602).
12 § Den som med äganderätt förvärvat skepp, som är
registreringspliktigt i hans hand men ej infört i skeppsregistret, skall
inom en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om
förvärvet skett under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller
är att jämställa därmed, skall anmälan göras inom en månad från det
förbehållet eller villkoret upphörde att gälla.
Ägare av skepp, som är svenskt och under byggnad, skall anmäla skeppet
för registrering i skeppsregistret inom sex månader från det skeppet
blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medgiva uppskov, om särskilda
skäl föreligga.
Skeppsbygge anmäles för registrering av ägaren. Lag (1973:1064).
Inskrivning
13 § Förvärv av skepp eller skeppsbygge inskrives på grundval av
registrering enligt 11 §. Inskrivning och därmed sammanhängande införing
i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till skeppsregistret, om
bygget överföres dit såsom skepp.
Bestämmelserna i första stycket samt 14 och 18--38 §§ om skepp eller
skeppsbygge ha motsvarande tillämpning i fråga om andel i sådan egendom.
Lag (1975:602).
14 § Den som med äganderätt förvärvat skepp eller registrerat
skeppsbygge skall inom tid, som angives i 12 §, söka inskrivning av sin
rätt. Skeppsbygge kan dock i stället anmälas för avregistrering enligt
16 §. Den som gör registreringsanmälan enligt 12 § anses därmed också
söka inskrivning av sin rätt.
Dödsbo är icke skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till skepp
eller registrerat skeppsbygge, som tillhört den avlidne, i annat fall än
när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall sökas inom en
månad från överlåtelsen eller, om bouppteckning då ej registrerats, från
registreringen av denna. Make, som vid bodelning tillskiftats skepp
eller registrerat skeppsbygge, är skyldig att söka inskrivning av sin
rätt endast om egendomen förut tillhörde andra maken.
Den som förvärvat skepp eller skeppsbygge under villkor, som innefattar
äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, är berättigad till
inskrivning av sin villkorliga äganderätt. Förlorar förvärvaren sin rätt
till egendomen på grund av att förbehållet eller villkoret göres
gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på ansökan av
överlåtaren eller förvärvaren.
Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller
överlåtarens rätt till annan, har vad som där säges och i övrigt i detta
kapitel föreskrives om inskrivning av förvärv och verkan därav
motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).
15 § Genom inskrivning i skeppsregistret kan skeppsnamn, som tydligt
skiljer sig från andra skeppsnamn i registret, på ansökan förbehållas
den som har behov därav. Söka flera på samma inskrivningsdag inskrivning
av förbehåll om skeppsnamn och skilja sig namnen icke tydligt från
varandra, beslutar registermyndigheten om företräde efter vad som finnes
skäligt.
Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret, när
skepp registrerats med det namnet. Detsamma gäller, om den som vunnit
inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om namnet ej
inom fem år tagits i bruk för registrerat skepp. Lag (1973:1064).
Avregistrering
16 § Registrerat skepp skall avregistreras, om det
1. förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts;
2. försvunnit eller övergivits till sjöss och sedan ej avhörts under tre
månader;
3. upphört att vara svenskt; eller
4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara
skepp eller, utan att ändring inträtt, finnes ej utgöra skepp.
Registrerat skeppsbygge skall avregistreras, om det såsom skepp
överföres till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för
avregistrering. Härjämte har första stycket 4 motsvarande tillämpning i
fråga om skeppsbygge.
I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra punkten
åligger det ägaren att inom en månad hos registermyndigheten anmäla
egendomen för avregistrering. Har skepp till följd av överlåtelse
upphört att vara svenskt, svarar förutvarande ägaren jämte förvärvaren
för att anmälan göres. Lag (1973:1064).
17 § Äges skepp, som skall avregistreras enligt 16 § första stycket 3,
av flera och kan skeppet bevaras som svenskt genom att delägare gentemot
meddelägare utövar rätt som avses i 52 eller 55 §, får det ej avföras ur
skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas. Bevaras skeppet som
svenskt, skall det ej avföras ur registret utan i stället det förvärv
inskrivas som föranlett anmälan för avregistrering.
Gäller inteckning i skepp eller skeppsbygge, som skall avregistreras,
får egendomen ej avföras ur registret förrän borgenär, för vars fordran
pantbrev på grund av inteckningen utgör säkerhet, med ingivande av
pantbrevet skriftligen samtyckt till åtgärden.
Skeppsbygge får dock avregistreras för att överföras till
skeppsregistret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistrering
av skepp enligt 16 § första stycket 4 eller av skeppsbygge enligt 16 §
andra stycket andra punkten fordras ej heller samtycke av
inteckningsborgenär, om borgenären underlåter att söka betalning ur
egendomen inom en månad från det registermyndigheten underrättat honom
om avregistreringsgrunden. Lag (1973:1064).
Verkan av registrering och inskrivning
18 § Utan hinder av att registrering eller inskrivning ägt rum får
prövas huruvida registrerad egendom är av den beskaffenhet som
förutsättes för åtgärden.
Fråga huruvida förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller
avregistrering, är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida
åtgärden av annat skäl kränker någons rätt får prövas utan hinder av
inskrivningen eller avregistreringen. Lag (1973:1064).
19 § Har skepp eller skeppsbygge överlåtits och har inskrivning sökts
för förvärvet, får egendomen efter utgången av den inskrivningsdag då
ansökningen gjordes icke tagas i anspråk för annan fordran mot
överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i
egendomen. Lag (1973:1064).
20 § Har skepp eller skeppsbygge förvärvats genom överlåtelse från någon
som icke var rätt ägare, skall förvärvet dock gälla, om överlåtarens
åtkomst var inskriven när egendomen överläts och om förvärvaren sökt
inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att överlåtaren ej
var rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om
förvärv genom överlåtelse från någon som var rätt ägare men på grund av
förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom
överlåtelsen.
Godtrosförvärv inträder dock ej, om samma inskrivningsdag som
inskrivning sökes för förvärvet ärende upptages om inskrivning eller
annan införing i registret av omständighet varav bristen i överlåtarens
förfoganderätt beror eller om anteckning i registret att talan väckts om
hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller om bättre rätt till
denna.
Om förvärv genom exekutiv försäljning finnas särskilda bestämmelser. Lag
(1973:1064).
21 § Talan om bättre rätt till skepp eller skeppsbygge kan med laga
verkan riktas mot den för vars förvärv inskrivning senast beviljats
eller sökts, även om denne före talans väckande överlåtit egendomen till
annan. Den till vilken överlåtelse skett har i rättegången samma
ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.
Första stycket har motsvarande tillämpning, när någon vill söka
betalning ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med
panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Om tvist angående
äganderätten är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället
riktas mot den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.
Lag (1973:1064).
22 § Rättsverkan som sökt eller beviljad inskrivning medför enligt 19
och 20 §§ består även efter avregistrering.
Rättsverkan som ansökan om inskrivning medför enligt 19 och 20 §§
förfaller, om ansökningen avslås.
Vad som föreskrives i 19--21 §§ samt förut i denna paragraf om
rättsverkan av inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i fråga
om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv. Lag (1973:1064).
23 § Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter
utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses
känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god
tro rörande omständighet som införingen avser. Vad nu sagts skall dock
inte gälla i fall som avses i 269 a §. Lag (1985:176).
24 § Har äganderätt till fartyg, som är registrerat i främmande stat,
eller till fartyg under byggnad i främmande stat inskrivits i register i
den staten i enlighet med dess lag, skall rätten gälla i Sverige med den
verkan som inskrivningen medför enligt lagen i den främmande staten. Lag
(1973:1064).
Registrerings- och inskrivningsförfarandet
25 § Registerärenden äro ärenden om
1. registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge;
2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge;
3. inteckning i skepp eller skeppsbygge;
4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn;
5. annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, som sker på
grund av föreskrift i lag eller annan författning.
Registerärende upptages på inskrivningsdag. Sådan hålles till klockan
tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som ej utgör
helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och nyårsafton.
Anmälan eller ansökan, som inkommer efter angivna klockslag, anses gjord
påföljande inskrivningsdag.
Om behandlingen av registerärende gälla bestämmelserna om tvistemål i
tillämpliga delar i den mån ej annat följer av denna lag. Regeringen
eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar närmare föreskrifter
om registrerings- och inskrivningsförfarandet och får därvid föreskriva
skyldighet för enskild att till registermyndigheten anmäla förhållande
varom kännedom fordras för ändamålsenlig registerföring. Lag (1975:602).
26 § Hos registermyndigheten föres dagbok över registerärenden.
Handlingar i sådana ärenden sammanföras i akter.
Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av
betydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts
i ärendet, skall anteckning därom göras i dagboken eller akten. I
dagboken eller akten skola även upptagas kallelser, förelägganden och
andra beslut, som ej skola införas i registret.
Vite, som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag, får
bestämmas till högre belopp än som annars gäller. Vite utdömes av
myndigheten. Lag (1973:1064).
27 § Beslut, som innebär att anmälan eller ansökan i registerärende
bifalles, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet uppskjutes,
skall införas i registret. Innebär beslutet att anmälan eller ansökan ej
bifalles, skola skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten.
Beslut, som skall införas i registret, meddelas genom sådan införing och
skall anses ha det innehåll som framgår av registret. Lag (1973:1064).
28 § Har beslut i registerärende gått emot sökanden eller annan som
hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet. Om beslut,
varigenom förvärv inskrivits, skall den som dessförinnan senast var
inskriven som ägare alltid underrättas.
I underrättelse enligt första stycket skola angivas de skäl för beslutet
som antecknats i dagboken eller akten och vad den som vill fullfölja
talan mot beslutet har att iakttaga. Lag (1973:1046).
29 § Talan mot beslut i registerärende föres i hovrätten. Besvärsinlagan
skall ingivas till registermyndigheten.
Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den
inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.
Besvär över beslut, som införts i registret, skola antecknas där. När
slutligt beslut med anledning av besvären vunnit laga kraft, skall
anteckning göras om beslutets innehåll.
Om registerärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny
handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål efter
det att beslutet kommit myndigheten till handa. Lag (1975:602).
30 § Anmälan eller ansökan i registerärende skall göras skriftligen, om
icke fångeshandling eller annan tjänlig handling företes.
Fullgöres ej inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för
registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregistrering
eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall
registermyndigheten förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten.
I föreläggande får vite utsättas. Föreligger i fråga om registrerat
skepp eller skeppsbygge sådant förhållande att avregistrering skall ske
enligt 16 §, får registermyndigheten självmant vidtaga åtgärder för
avregistrering.
Är bifall till ansökan om inskrivning av förvärv beroende av att
föregående ägare gör registreringsanmälan eller inskrivningsansökan, får
förvärvaren fullgöra det på den föregående ägarens vägnar. Denne är
skyldig att tillhandahålla de för ändamålet behövliga handlingar som han
innehar. Vad som nu sagts om inskrivningsansökan har motsvarande
tillämpning i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av
förvärv. Lag (1975:602).
31 § Finnes anmälan eller ansökan i registerärende ej omedelbart böra
avslås enligt denna lag, får ärendet uppskjutas till viss senare
inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.
Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att förebringa den utredning
som fordras eller att infinna sig personligen eller genom ombud hos
registermyndigheten. Även annan än sökanden får höras och kan föreläggas
sådan inställelse. I föreläggande får vite utsättas. Efterkommer
sökanden ej föreläggande, kan hans anmälan eller ansökan förklaras
förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.
Registerärende får vidare uppskjutas till senare inskrivningsdag, om
ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning ej lämpligen kan
företagas till omedelbar prövning. Ärende som uppskjutits på sådan grund
skall upptagas till prövning senast andra inskrivningsdagen efter den
inskrivningsdag då anmälningen eller ansökningen gjordes. Lag
(1975:602).
32 § Förekommer anledning antaga, att förvärv som åberopas i
registerärende är ogiltigt eller på annan grund icke kan göras gällande
eller att åtgärd som anmälan eller ansökan avser eljest skulle kränka
någons rätt, skall den vars rätt beröres givas tillfälle att yttra sig.
Detsamma gäller, om ovisshet råder i fråga om förvärvsvillkor.
Grundas förvärv, som åberopas i registerärende, på testamente, dom eller
förrättning, som ännu icke vunnit laga kraft eller pågår rättegång om
hävning eller återgång av förvärv av den egendom ärendet angår eller om
bättre rätt till denna, skall ärendet uppskjutas till dess saken
slutligt avgjorts.
Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom viss
tid väcka talan vid domstol. Efterkommes icke föreläggandet, kan hans
anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Erinran om detta skall
intagas i föreläggandet. Lag (1973:1064).
33 § Anmälan av skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan
om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall avslås, om
1. bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits;
2. egendomen ej kan registreras enligt 11 §;
3. sökanden ej styrker sitt förvärv;
4. fångesmannens rätt ej är inskriven i registret, ehuru den hade kunnat
inskrivas där, och sökandens förvärv icke grundas på exekutiv
försäljning;
5. åberopad överlåtelse står i strid med en mot överlåtaren på grund av
förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över
egendomen och överlåtarens åtkomst icke var inskriven när överlåtelsen
ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller
införes däri samma inskrivningsdag som ansökningen göres;
6. egendomen av överlåtaren tidigare överlåtits till annan och
överlåtarens åtkomst ej var inskriven när sökandens förvärv ägde rum
eller, om så var fallet, inskrivning samma inskrivningsdag sökes för det
tidigare förvärvet;
7. egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalningssäkring
till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende angående
anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då
anmälningen eller ansökningen görs eller överlåtaren har försatts i
konkurs före utgången av nämnda inskrivningsdag;
8. egendomen sålts exekutivt till annan än sökanden;
9. förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har
registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken; eller
10. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller icke
kan göras gällande.
Första stycket 5--7 utgör ej hinder mot inskrivning av förvärv, om
inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund av
samma förvärv. Lag (1987:794).
34 § Ansökan enligt 14 § att inskrivning av villkorlig äganderätt skall
avföras ur registret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket
ej iakttagits eller det ej visas att förvärvaren förlorat sin rätt.
Anmälan av skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall avslås, om
bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller
avregistreringsgrund icke föreligger enligt 16 §. Vid avregistrering med
anledning av förvärv ha bestämmelserna i 33 § första stycket 4--10 och
andra stycket motsvarande tillämpning.
Ansökan att skeppsnamn skall inskrivas i eller avföras ur
skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej
iakttagits eller förutsättning för åtgärden icke föreligger enligt 15 §.
Lag (1987:794).
35 § Har utländskt skepp blivit svenskt, får det införas i
skeppsregistret endast om det visas att skeppet ej är infört i
motsvarande register i sitt förutvarande hemland eller att det kommer
att avföras ur sådant register den dag det registreras här i landet
eller eljest med verkan från den dagen.
Var skeppet nybyggt utomlands, skall dessutom visas att rätt till
skeppet ej är inskriven i skeppsbyggnadsregister i den främmande staten
eller att sådan rätt kommer att avföras den dag skeppet registreras här
i landet eller eljest med verkan från den dagen. Vad som nu sagts har
motsvarande tillämpning i fråga om införing i det svenska
skeppsbyggnadsregistret av skepp under byggnad, som förvärvats från
utlandet.
Om skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registreras
utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall
avföras ur registret den dag den införes i det utländska registret.
Avregistreringen får verkan från dagen för den nya registreringen. Lag
(1975:602).
36 § Om det påkallas för samordning med utländsk registermyndighets
beslut, får registrering eller avregistrering företagas utan hinder av
att det utländska beslutet meddelas eller bevisning därom förebringas
först efter inskrivningsdagens utgång, förutsatt att detta sker samma
kalenderdag. Lag (1975:602).
37 § Finnes vid inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge eller
rätt därtill att förvärvet beror av villkor, som innefattar
äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, skall även villkoret
inskrivas.
Finnes vid inskrivningen eller därefter att förvärvet är förenat med
annat villkor, som inskränker förvärvarens rätt att överlåta egendomen
eller att söka inteckning eller upplåta panträtt däri, eller att hans
behörighet i sådant avseende är inskränkt genom annans rätt att nyttja
egendomen på grund av testamente, skall detta antecknas i registret. Lag
(1973:1064).
38 § I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas, när
1. talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av registrerat
skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan egendom eller
eljest i fråga, som angår inskrivning;
2. mål som avses under 1 avgjorts genom dom eller slutligt beslut som
vunnit laga kraft;
3. ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge försatts i konkurs;
4. registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan
egendom blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning,
konkursförvaltare begärt att registrerat skepp eller skeppsbygge skall
säljas exekutivt, ägaren enligt 10 § andra stycket begärt att
registrerat skepp skall säljas exekutivt eller egendomen sålts
exekutivt;
5. beslut som avses under 3 eller 4 om konkurs, kvarstad,
betalningssäkring eller utmätning upphävts eller återgått eller fråga om
exekutiv försäljning av registrerat skepp eller skeppsbygge eller
inskriven rätt till sådan egendom eljest förfallit;
6. skepp eller skeppsbygge skall avregistreras enligt någon i 16 §
angiven grund men hinder mot avregistreringen möter enligt 17 §;
7. enligt 35 § beslut meddelats att skepp eller skeppsbygge skall
avföras ur registret den dag registrering äger rum utomlands.
Är eljest i lag eller annan författning föreskrivet att visst
förhållande skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret,
skall det gälla.
Anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till
skeppsregistret, om bygget överföres dit såsom skepp. Registeranteckning
skall avföras, om den uppenbarligen ej längre kan vara av betydelse. Lag
(1981:808).
39 § Om införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret finnes
innehålla någon uppenbar oriktighet till följd av registermyndighetens
eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende, skall införingen
rättas. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning på uppenbar
oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse bli till
förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på grund av
inteckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv
bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall
lämnas part som beröres, om han är känd, samt myndighet som avses i 372
§.
Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för
beslutet antecknas i dagboken eller akten. I stället för bevis eller
handling, som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny
sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras,
göras obrukbar och behållas av registermyndigheten. Den som innehar
handlingen är skyldig att ingiva den för detta ändamål. I föreläggande
att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.
Talan mot beslut om rättelse får föras även av myndighet som avses i 372
§. Lag (1990:446).
Tredje kapitlet
Om partrederi
40 § Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad
ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Anmälan om
partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten, som har att
ofördröjligen anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört
eller, om det ej är registrerat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter
om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av regeringen.
För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet sedan rederiavtalet
anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endast i
förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större
ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar
redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för
vattenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda lag.
I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flyttning av
fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra meningen nämnda lag.
I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas
bestämmelserna i 41--57 §§ i den mån annat ej avtalats. Lag (1986:372).
41 § För partrederi kan väljas en huvudredare. Till huvudredare får
utses här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk medborgare
eller svensk juridisk person. Lag (1973:1064).
42 § Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företaga de
rättshandlingar rederirörelsen vanligen medför, att väcka och utföra
talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna inför
domstol eller annan myndighet i sådan sak. Utan särskilt bemyndigande
får huvudredaren ej överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller
bortfrakta fartyget för längre tid än ett år.
Är huvudredare ej vald, kan vilken som helst av redarna sökas att svara
även för de övriga i sak som rör rederiet. Lag (1973:1064).
43 § Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade om
rederiets verksamhet. Han skall rådföra sig med dem i alla viktiga
angelägenheter. Lag (1973:1064).
44 § Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt
sammanträde, till vilket var och en av redarna kallats minst en vecka i
förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmeddelande
under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplysning om
vad som skall behandlas på sammanträdet.
Allmänt sammanträde fordras icke för beslut, som samtliga redare biträda
eller som är så brådskande att det ej kan anstå till dess sådant
sammanträde kan hållas. Lag (1973:1064).
45 § På redares begäran skall protokoll föras över vad som förekommer av
vikt vid allmänt sammanträde. Redare, som uteblivit från allmänt
sammanträde eller eljest ej deltagit i beslut, skall underrättas om vad
som beslutats. Lag (1973:1064).
46 § Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i
fartyget. Om annat icke följer av tredje stycket, gäller som beslut den
mening som fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den
mening huvudredaren biträder. Val av huvudredare skall dock avgöras
genom lottning, om flera fått lika röstetal.
Beslut vid allmänt sammanträde är bindande för redare, som uteblivit
från sammanträdet.
Beslut, som fattats i annan ordning än vid allmänt sammanträde eller som
innebär att rederiet skall upplösas, gäller endast om det biträdes av
redare, som tillsammans äga mer än hälften i fartyget. Beslut, som
strider mot rederiavtalet eller eljest mot rederiets ändamål och ej
avser rederiets upplösning, gäller endast om samtliga redare äro ense.
Lag (1973:1064).
47 § Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom
beslut enligt 44 och 46 §§. Huvudredare, som själv äger minst hälften i
fartyget, kan på medredares talan av domstol skiljas från uppdraget, om
giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064).
48 § Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgöres enligt
lag och annan författning. Han skall redovisa inför redarna för sin
förvaltning av rederiets angelägenheter. Redovisning skall avse
kalenderår och avgivas inom två månader efter årets utgång.
Redovisning skall avgivas skriftligen till varje redare. För granskning
av redovisning har redare rätt att taga del av rederiets
räkenskapshandlingar.
Vill redare klandra redovisning, skall han väcka talan vid domstol inom
sex månader från det han fick del av den. Redare, som försummar det, har
förlorat sin rätt till klander, om icke huvudredaren förfarit svikligt.
Lag (1973:1064).
49 § Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bidraga
i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att på
anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger
huvudredaren eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige betala
ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635),
dock med lägst sex procent. Lag (1975:643).
50 § Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redarna i
förhållande till deras andelar. Överskott, som icke behöves för
rederiets utgifter, skall utdelas.
Den som enligt 49 § förskotterat bidrag för annan har rätt att i
avräkning på sin fordran lyfta utdelning, som belöper på dennes andel.
Lag (1973:1064).
51 § Övergår andel i fartyget till annan, skall förvärvaren eller hans
fångesman ofördröjligen underrätta huvudredaren och övriga redare härom.
Har redare blivit medborgare i främmande stat, skall han ofördröjligen
underrätta huvudredaren och övriga redare härom. Lag (1973:1064).
52 § Redare har rätt att lösa till sig andel i fartyget, som på annat
sätt än genom förvärv vid exekutiv försäljning eller offentlig auktion
övergått till annan än medredare. Lösningsrätt gäller dock icke mot
medredares make, avkomling eller avkomlings make. Redare som vill utöva
lösningsrätt skall meddela förvärvaren det inom en månad från det han
underrättats om förvärvet. Försummas det, är lösningsrätten förfallen.
Göra flera redare lösningsrätt gällande, skall den utövas i förhållande
till deras andelar.
Lösen skall givas för den övergångna andelens fulla värde. Tvist om
löseskillingens storlek avgöres enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Lag (1973:1064).
53 § Redare, vars andel i fartyget övergått till annan, blir icke fri
från ansvarighet gentemot övriga redare för de förpliktelser han hade
vid övergången. Ej heller blir han fri från ansvarighet mot dem för
därefter uppkommande rederiförpliktelser förrän huvudredaren eller
samtliga redare underrättats om förvärvet.
Andelens förvärvare inträder i förhållande till övriga redare genast i
en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på samma sätt som
sin fångesman bunden av de beslut och åtgärder som träffats före
övergången. De övriga redarna kunna från hans utdelning avräkna sådan
fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.
Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de
rederiförpliktelser som uppkomma efter andelsövergången. Innan
inskrivning sökts för förvärvet eller anmälan eljest gjorts om detta
svarar även hans fångesman för dylika rederiförpliktelser i förhållande
till tredje man, som varken känt till eller bort känna till
andelsövergången. Bestämmelserna i 40 § första stycket andra och tredje
punkterna ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).
54 § Om ej annat följer av 55 §, skall rederiet upplösas sex månader
efter det redare hos medredarna begärt det.
På begäran av redare skall rederiet omedelbart upplösas, om
1. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt
och lösningsrätt icke kan utövas enligt 52 §;
2. huvudredaren skilts från sitt uppdrag genom domstols förordnande;
3. medredare är ur stånd att fullgöra sina förpliktelser såsom redare;
eller
4. rederiet förvaltas på sådant sätt att redarens rätt kränkes. Lag
(1973:1064).
55 § Redare har rätt att lösa ut medredare, som enligt 54 § första
stycket begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken
upplösningsgrund enligt 54 § andra stycket hänför sig. Den som vill
utöva utlösningsrätt skall meddela medredaren det inom en månad från det
han fick del av dennes begäran om upplösning enligt 54 § första stycket
eller kännedom om att upplösningsgrund enligt samma paragraf andra
stycket inträtt. Försummas det, är utlösningsrätten förfallen.
Bestämmelserna i 52 § andra och tredje styckena ha motsvarande
tillämpning. Lag (1973:1064).
56 § Vid upplösning av partrederi skall fartyget säljas.
Enas ej redarna om försäljningsorten, bestämmes den av god man, som
utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas de ej om sättet
för försäljningen, skall denna ske på offentlig auktion. Därvid har
lagen om samäganderätt tillämpning, om försäljningen skall äga rum i
Sverige.
När lagen om samäganderätt tillämpas enligt andra stycket, skall
tingsrätten i fartygets hemort vara laga domstol. Lag (1973:1064).
57 § Den som har större andel i fartyget än hälften har rätt att inträda
som fartygets befälhavare, om han är behörig därtill. Tvist om
lönevillkoren skall avgöras enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Om den som har större del i fartyget än hälften är befälhavare, skall
rätten på annan delägares talan skilja honom från befattningen, om
giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064).
Fjärde kapitlet
Om fartygs befälhavare
58 § Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är
sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av
ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt
provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten
för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick efter vad som nu sagts.
Kan fel eller brist i fartygets behöriga skick ej avhjälpas genast,
skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren eller den som i
redarens ställe har befattning med fartyget. Lag (1967:48).
59 § Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves
på sätt som är förenligt med gott sjömanskap.
Han skall göra sig underrättad om de påbud och föreskrifter rörande
sjöfarten, som gälla för de farvatten fartyget skall befara och på de
orter det skall anlöpa. Lag (1967:48).
59 a § Om ett fartyg prejas av behörig civil eller militär myndighet, är
befälhavaren skyldig att åtlyda prejningen. Om det efter prejning eller
annars begärs av en behörig myndighet, är befälhavaren också skyldig att
låta fartyget visiteras. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddelar närmare föreskrifter om prejning och visitering. Lag
(1986:297).
60 § Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker föras på
fartyget. Bestämmelser om dagböcker meddelas i 12 kap.
Befälhavaren är också skyldig att på fartyget medföra andra
skeppshandlingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket. Lag (1975:601).
61 § Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt
resan utföres med tillbörlig skyndsamhet.
Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall
han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem
vilkas rätt och bästa han har att bevaka. Lag (1967:48).
62 § Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt som
står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och
last. Han skall, i den mån det är möjligt, sörja för att dagböcker och
andra skeppshandlingar föras i säkerhet samt föranstalta om bärgning av
fartyg och gods. Så länge rimlig utsikt finnes att fartyget kan räddas,
får befälhavaren ej övergiva det utan att hans liv är i allvarlig fara.
Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han skyldig att lämna all
hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, såvitt
det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de
ombordvarande. Får befälhavaren i annat fall kännedom om att någon är i
sjönöd eller får han kunskap om fara som hotar sjötrafiken, är han under
förutsättning som nyss angivits skyldig att vidtaga åtgärder för att
rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med föreskrifter som
regeringen meddelat för sådana fall.
Bestämmelser om skyldighet för befälhavaren att lämna hjälp, när
fartyget stött samman med annat fartyg, meddelas i 223 §. Lag
(1975:601).
63 § Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den
främste av de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla
uppskov.
Lämnar befälhavaren fartyget, skall han underrätta den främste av de
tillstädesvarande styrmännen eller, om någon styrman ej är tillstädes,
annan av besättningen och giva de föreskrifter som behövas. När fartyget
icke ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats, får befälhavaren
ej lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Är fara för handen, får
han icke vara borta från fartyget.
Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan
tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller övergiver han
tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe tills ny
befälhavare blivit utsedd. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen
underrättas. Lag (1967:48).
64 § Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att på redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans
utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är
avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och
utföra denna talan.
Medel för ändamål som avses i första stycket äger befälhavaren vid behov
skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av redarens gods
eller, i nödfall, av lasten. Var rättshandlingen ej behövlig, är den
ändock bindande om tredje man var i god tro.
Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärd av vikt som han funnit
behövlig för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans
förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angående allt annat
varom kännedom kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärd av vikt
vidtages, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren eller det ombud
denne anvisat. Behövas medel för fartyget och kan redarens föreskrift ej
avvaktas, skall befälhavaren anlita den utväg att skaffa medlen som är
förenad med minsta uppoffring för redaren. Lag (1973:283)
65 § Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i
övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.
Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att i enlighet med vad som
gäller för bortfraktaren företaga rättshandlingar på lastägarens vägnar
samt väcka talan i mål angående lasten och utföra denna talan. Lag
(1967:48).
66 § Befälhavaren svarar icke för de förbindelser som han i denna sin
egenskap ingått på redarens eller lastägarens vägnar. Lag (1967:48).
67 § Befälhavaren skall ersätta skada, som han genom fel eller
försummelse i tjänsten tillskyndar redaren, lastägaren eller annan vars
rätt och bästa han har att bevaka.
Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt har att
utgiva kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till
beskaffenheten av fel eller försummelse som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om
skadeståndsansvaret för befälhavare som är arbetstagare gäller dock 4
kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1972:208).
68 § När redaren begär det, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill
redaren klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex
månader efter det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han
förlorat sin talan, om befälhavaren ej förfarit svikligen.
I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer
eller andra, med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att
skaffa. Lag (1973:283).
69 § Om fartyg av utländsk myndighet belägges med kvarstad eller
utmätes, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta närmaste svenske
konsul i den främmande staten och, i fråga om skepp,
registermyndigheten. Såvitt möjligt skall därjämte till
registermyndigheten snarast översändas den utländska myndighetens bevis
om åtgärden.
Första stycket har motsvarande tillämpning, när kvarstaden eller
utmätningen häves. Lag (1973:1064).
70 § Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller
statsfartyg skall ofördröjligen rapportera till behörig myndighet
1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha
avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha avlidit
eller erhållit svår kroppsskada;
3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antas
ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön;
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;
5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på
grund;
6. när fartyget har övergetts i sjön;
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför
fartyget; eller
8. när förskjutning av någon betydenhet har inträffat i lasten.
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av
betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i
första stycket.
Befälhavaren på fartyg skall rapportera till sjöfartsverket när i
anledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med
fartygets drift sjöförklaring skall avges enligt 302 §.
Bestämmelser om sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid
meddelas i 12 kap. Lag (1990:714).
Femte kapitlet
Om befordran av gods
I. Inledande bestämmelser
71 § Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som genom avtal åtager
sig befordran av gods med fartyg för annan, befraktaren.
Resebefraktning föreligger, om frakten beräknas för resa, och
tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid. Under resebefraktning
innefattas helbefraktning, delbefraktning och styckegodsbefraktning. Lag
(1973:1202).
72 § I den mån ej annat följer av 168 § skola bestämmelserna i detta
kapitel lända till efterrättelse endast såvitt ej annat är avtalat eller
följer av sedvänja.
Om befordran i viss utrikes fart gälla i vissa hänseenden bestämmelserna
i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement.
Bestämmelserna i detta kapitel gälla ej i den mån befordringen är
underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat
transportmedel. Lag (1973:1202).
73 § Gäller fraktavtal bestämt fartyg, får bortfraktaren ej fullgöra
avtalet med annat fartyg. Lag (1973:1202).
74 § Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, får bortfraktaren
icke medtaga gods för annan än befraktaren. Lag (1973:1202).
75 § Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt fraktavtalet till
annan eller underbortfraktar han fartyget, svarar han ändå för att
avtalet fullgöres. Lag (1973:1202).
II. Om resebefraktning
Om fartygets behöriga skick
76 § Bortfraktaren skall sörja för att
1. fartyget är sjövärdigt;
2. fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat;
3. lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka
gods lastas, äro i gott skick för att mottaga, befordra och bevara
godset. Lag (1973:1202).
Om lastningsplats
77 § Är ej viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till
lastningsplats, som befraktaren anvisar, såvida hinder däremot ej möter
samt fartyget kan ligga flott och säkert och med intagen last åter
utlöpa.
Har ej anvisning i tid givits, skall fartyget förläggas till sedvanlig
lastningsplats. Kan det ej ske, välje bortfraktaren plats, där
lastningen skäligen kan försiggå. Lag (1936:276).
78 § Befraktaren äge, vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej,
få fartyget förhalat från en lastningsplats till annan; gälde dock själv
kostnaden. Lag (1936:276).
79 § Angår fraktavtalet styckegods, äge befraktaren ej utan stöd i avtal
eller sedvänja anvisa lastningsplats eller få fartyget förhalat. Lag
(1936:276).
Om lastningstid
80 § Bortfraktaren vare skyldig att låta fartyget för lastning kvarligga
viss lastningstid, omfattande liggetid och överliggetid.
För överliggetid njute bortfraktaren särskild ersättning. Lag
(1936:276).
81 § Liggetiden utgör:
1. för fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning,
två dagar, när bruttodräktigheten inte överstiger 100, fyra dagar när
bruttodräktigheten överstiger 100 men inte 190, fem dagar när
bruttodräktigheten överstiger 190 men inte 370 och sex dagar när
bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700;
2. för fartyg med egen maskindriven lastningsanordning,
två dagar när bruttodräktigheten inte överstiger 150, tre dagar när
bruttodräktigheten överstiger 150 men inte 370 och fyra dagar när
bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700.
Har fartyget större dräktighet, utgöre liggetiden den tid som, med
hänsyn till fartygets och lastens art och storlek,
lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra sådana
omständigheter, skäligen kunnat vid avtalets ingående beräknas åtgå för
lastningen.
Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Lag (1982:252).
82 § Liggetiden börjar ej löpa, förrän fartyget, jämlikt anmälan, är å
lastningsplatsen, färdigt att intaga last. Anmälan skall göras hos
befraktaren eller, om annan uppgivits såsom avlastare, hos denne och må
ej äga rum före fartygets ankomst till lastningsorten.
Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på
morgonen eller från middagsrastens slut; och skall anmälan ske, i förra
fallet senast klockan fyra eftermiddagen föregående arbetsdag, i senare
fallet senast klockan tio förmiddagen samma dag.
Är avlastaren icke att träffa på platsen, anses anmälan gjord, då den
blivit på ändamålsenligt sätt avsänd eller, om hans vistelseort är
okänd, i sedvanlig ordning kungjord. Lag (1936:276).
83 § Kan fartyget, på grund av hinder som beror av avlastaren, icke
förläggas till lastningsplatsen, må fartyget likväl anmälas färdigt för
lastning med verkan att liggetiden börjar löpa.
Är ej viss lastningsplats avtalad, vare lag samma, där hindret utgöres
av trafikanhopning eller annan dylik omständighet och bortfraktaren ej
skäligen kunnat taga denna i beräkning vid avtalets ingående. Lag
(1936:276).
84 § I liggetiden inräknas uppehåll, som orsakas av fartygets
förhalning, men icke tid, som går förlorad på grund av hinder å
fartygets sida.
Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i
beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats, medräknas ej tid, som i följd därav går förlorad. Lag
(1936:276).
85 § Överliggetiden utgöre hälften av liggetiden, vid helbefraktning
dock minst tre dagar.
Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar, men ersättningen utgår för
löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vid beräkning av
överliggetid och ersättning därför gälle vad i 84 § stadgas om liggetid.
Lag (1936:276).
86 § Ersättningen för överliggetid bestäms med hänsyn till frakten och
till den ökning eller minskning av utgifter, som orsakas av uppehållet.
Ersättningen är för varje dag förfallen till betalning. Varder ej
ersättning gulden eller säkerhet därför ställd, äge bortfraktaren om
fordringen göra anteckning på konossementet. Lag (1982:252).
87 § Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må därav för
lastningen icke tagas i anspråk mera än att skälig del av tiden återstår
för lossningen.
Ersättning för överliggetid skall ej utgå, med mindre liggetiden i dess
helhet överskrides. Lag (1936:276).
88 § Angår fraktavtalet styckegods, varde lastningstiden och den tid,
som skall förflyta mellan anmälan och lastningstidens början, bestämda
efter vad med hänsyn till omständigheterna må anses skäligt.
Bestämmelserna om överliggetid äga ej tillämpning.
Vid linjefart vare anmälan ej erforderlig. Lag (1936:276).
Om lastning
89 § Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren
skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som
erfordras för stuvningen, samt utföra denna.
Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i
beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig
lastningsplats mottaga godset. Lag (1936:276).
90 § Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren inlasta godset med
tillbörlig skyndsamhet.
Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan
bekvämligen tagas ombord, stuvas och lossas. Lag (1936:276).
91 § Gods får ej lastas på däck. Lag (1973:1202).
92 § Gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet
skall vid avlämnandet, om möjligt, vara märkt såsom farligt; och give
avlastaren de upplysningar, som äro erforderliga till förebyggande av
skada.
Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr
för människor, fartyg eller last, skall ock upplysning därom lämnas, där
förhållandet är avlastaren veterligt. Lag (1936:276).
93 § Avlämnas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas
och, om möjligt, utmärkas å godset.
Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola såsom sådana angivas. Lag
(1936:276).
94 § Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad
skall på avlastarens begäran meddela bevis om godsets mottagande
allteftersom det avlämnas. Lag (1936:276).
95 § Efter att ha mottagit godset i sin vård, skall bortfraktaren eller
befälhavaren eller den bortfraktaren eljest bemyndigat därtill på
avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement, förutsatt att
behövliga handlingar och uppgifter föreligga.
När godset inlastats, skall ombordkonossement utfärdas på avlastarens
begäran. Har mottagningskonossement utfärdats, skall det återlämnas när
ombordkonossementet utfärdas. Mottagningskonossement, på vilket
antecknats namnet på det eller de fartyg, vari godset lastats, samt tid
för lastningen, utgör ombordkonossement.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om
det kan ske utan väsentlig olägenhet. Han skall dock ersätta kostnaden
därför.
Utfärdas enligt fraktavtalet konossement med andra villkor för godsets
befordran än avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för
bortfraktaren, skall befraktaren hålla honom skadeslös. Lag (1973:1202).
96 § Fördröjes fartygets avgång utöver lastningstiden, enär avlastaren
underlåtit att i tid tillhandahålla bortfraktaren alla nödiga, lasten
rörande handlingar eller giva order om bestämmelseort eller annan
anvisning angående resan, äge bortfraktaren undfå ersättning såsom för
överliggetid. För skada, som ej täckes av sådan ersättning, njute
bortfraktaren ock gottgörelse, där ej antagas må, att underlåtenheten
icke beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken
han svarar. Lag (1936:276).
97 § Har gods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget,
är befraktaren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han eller
någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.
Har lättantändligt, explosivt eller eljest farligt styckegods inlastats
utan att bortfraktaren hade kännedom om dess beskaffenhet, är
befraktaren ansvarig för skada och utgifter som direkt eller indirekt
beror av att godset inlastats, även om fel eller försummelse icke
föreligger. Lag (1973:1202).
Om resans utförande
98 § Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet.
Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg
eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202).
99 § Fördröjes fartyget under resan, enär order om bestämmelseort eller
annan anvisning angående resan icke i tid givits, skall vad i 96 §
stadgas äga motsvarande tillämpning. Lag (1936:276).
100 § Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, kanal- och
lotsavgifter, bogseringsutgifter och andra dylika kostnader, som äro
förbundna med resan. Lag (1936:276).
101 § Bortfraktaren skall lasta, stuva, behandla, befordra, förvara och
lossa godset på lämpligt och omsorgsfullt sätt. I övrigt skall han
iakttaga lastägarens rätt och bästa från det att han mottager godset
till dess han lämnar ut det.
Har gods gått förlorat eller skadats, skall bortfraktaren snarast
underrätta lastägaren eller, om denne ej kan nås, avlastaren. Lag
(1973:1202).
102 § Bortfraktaren är behörig att på lastägarens vägnar företaga
rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller befordran, samt väcka
talan i mål angående godset och utföra denna talan.
Medel för ändamål som avses i första stycket äger bortfraktaren vid
behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av godset.
Var rättshandlingen ej behövlig, är den likväl bindande för lastägaren,
om tredje man var i god tro.
Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar
förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvaring eller
befordran till bestämmelseorten uppenbarligen bliva alltför hög, får
bortfraktaren sälja godset. Lag (1973:1202).
103 § Innan bortfraktaren ingår förbindelse eller eljest vidtager
särskild åtgärd för lastens behov, bör han, där omständigheterna det
medgiva, därom inhämta föreskrift. Rörande försäljning av gods bör han,
om föreskrift ej föreligger, inhämta utlåtande av besiktningsmän eller
andra sakkunniga. Försäljningen skall äga rum på offentlig auktion
eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt.
Om vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas. Lag (1936:276).
104 § För de förbindelser bortfraktaren ingår och för vad han förskjuter
för lastens behov häfte ägaren allenast med lasten. Lag (1936:276).
Om lossningsplats, lossningstid och lossning
105 § I avseende å lossningsplats skall vad i 77--79 §§ stadgas äga
motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda
lagrum sägs om befraktare.
Äro flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, äga
de allenast gemensamt anvisa lossningsplats eller få fartyget förhalat.
Lag (1936:276).
106 § Angående lossningstid gälle vad i 80--88 §§ stadgas om
lastningstid; och skall vad där sägs om avlastare äga tillämpning å
lastemottagare. Lag (1936:276).
107 § Bortfraktaren skall avlämna och lastemottagaren taga emot godset
vid fartygets sida.
Kan fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i
beräkning vid avtalets ingående, icke förläggas till sedvanlig
lossningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig
lossningsplats avlämna godset. Lag (1936:276).
108 § Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det
skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan
bekvämligen mottagas. Lag (1936:276).
109 § Varder fartyget för lossningen uppehållet utöver lossningstiden
och beror det ej av hinder å fartygets sida, skall vad i 96 § stadgas
äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i
nämnda lagrum sägs om avlastare. Lag (1936:276).
110 § Har, då flera äro mottagare av gods som befordras enligt samma
fraktavtal, någon av dem för överliggetid eller ytterligare uppehåll
guldit ersättning, som belöper å annan, äge han söka det åter av denne.
Lag (1936:276).
Om utlämnande av godset
111 § Den som är behörig att mottaga godset äge besiktiga detta före
dess mottagande. Lag (1936:276).
112 § Mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda
frakt samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt
konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras. Lag
(1936:276).
113 § Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan
lastemottagaren guldit de i 112 § omförmälda fordringar ävensom
ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock
haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i
allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes,
nedsatt fordringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets
avlämnande.
För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, om
lastemottagaren för dem ställer säkerhet.
Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än
befraktaren ägt utbekomma detsamma. Lag (1973:1064).
114 § Underlåter lastemottagaren att fullgöra vad för godsets utfående
åligger honom eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen så att
denna ej kan hinna avslutas före lossningstidens utgång, äge
bortfraktaren lossa godset och för lastemottagarens räkning upplägga det
under säker vård. Om uppläggningen skall mottagaren underrättas.
Vägrar lastemottagaren att mottaga godset eller är mottagaren icke känd
eller icke att träffa, åligge bortfraktaren att, där det lämpligen kan
ske, om förhållandet genast underrätta avlastaren. Har icke någon, som
till godsets mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen
kan hinna avslutas i rätt tid, låte bortfraktaren lossa godset och
upplägga det såsom förut är sagt. Upplägges godset, underrätte
bortfraktaren därom avlastare och befraktare. Lag (1936:276).
115 § Vid linjefart må godset lossas och för mottagarens räkning
uppläggas under säker vård, såframt godset icke mottages, när det är i
tur att lossas.
Där godset ej avhämtas inom skälig tid, skall avlastaren underrättas om
uppläggningen. Lag (1936:276).
116 § Varder gods upplagt, äge bortfraktaren låta genom offentlig
auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt
sälja så mycket av godset att, utom kostnader, de i 113 § nämnda
fordringar täckas. Lag (1936:276).
117 § Finnes vid försäljning godset icke förslå till täckande av sådan
fordran mot befraktaren som bort av mottagaren gäldas, vare befraktaren
ansvarig för bristen.
Utlämnas godset till mottagarens förfogande, må fordringen ej göras
gällande mot befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat
utgå av godset eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada
göra vinst, om fordringen upphörde. Lag (1936:276).
Om bortfraktarens ansvar för godset
118 § Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att godset går
förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller
iland, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv
eller någon för vilken han svarar orsakat eller medverkat till skadan.
Bortfraktaren är ej ansvarig, om han visar att skadan beror av
a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig
vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;
b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren
själv;
c) fara eller olycka säregen för sjön;
d) naturhändelse;
e) krigshandling;
f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;
g) beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd;
h) karantän;
i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;
j) strejk, lockout eller annat avbrott eller hinder i arbetet, oavsett
orsak och omfattning;
k) uppror eller oroligheter;
l) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller
försök därtill;
m) godsets dolda fel eller särskilda beskaffenhet eller inneboende
brist;
n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig märkning; eller
p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.
Utan hinder av andra stycket är bortfraktaren ansvarig för skada som
beror av att han eller någon för vilken han svarar brustit i tillbörlig
omsorg att sätta fartyget i behörigt skick före resans början. Det
åligger bortfraktaren att till sitt fredande från ansvarighet visa, att
sådan omsorg iakttagits.
Om vållande på befraktarens sida medverkat till skadan, gäller 6 kap. 1
§ skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405).
119 § Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats
utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter
omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan
skyldighet att ersätta skadan.
Har gods som avses i första stycket inlastats med bortfraktarens vetskap
och samtycke, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller
oskadliggöra det utan annan ersättningsskyldighet än för fall av
gemensamt haveri, om godset visar sig medföra sådan fara för fartyg, liv
eller last att det ej är försvarligt att behålla det ombord. Lag
(1973:1202).
120 § Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av samma
slag på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller
skulle ha lossats från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset
eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken
börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av
samma slag och kvalitet.
Bortfraktarens ansvarighet är dock begränsad till 666,67 särskilda
dragningsrätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller,
om ansvarigheten därigenom blir högre, 2 SDR för kilo av det berörda
godsets bruttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 369 §.
Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning
för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av andra stycket varje
kolli eller enhet som angivits i konossement eller annan frakthandling
anses utgöra ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det samlastade
godset anses utgöra en enhet.
Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren kan gränsen
för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som följer
av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art
och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan
frakthandling, skall detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om
denna därigenom blir högre än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning
av första stycket anses utgöra godsets verkliga värde, om ej annat
styrkes.
Bestämmelserna i denna paragraf om begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt
skulle uppkomma. Lag (1983:699).
121 § Har godset utlämnats utan att mottagaren givit bortfraktaren
skriftlig underrättelse om minskning eller skada, som han iakttagit
eller hade bort iakttaga, och om minskningens eller skadans allmänna
art, anses godset utlämnat sådant det beskrivits i konossement eller
annan frakthandling, om ej annat styrkes. Kunde minskningen eller skadan
ej iakttagas vid utlämningen, gäller detsamma om sådan underrättelse
icke lämnats senast tre dagar därefter.
Skriftlig underrättelse behöves ej, om godsets tillstånd vid utlämningen
undersökts i båda parters närvaro.
Har minskning eller skada inträffat eller finnes anledning antaga att så
är fallet, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle
att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig om vikt, mått
eller stycketal. Lag (1973:1202).
122 § Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla även om talan mot honom icke grundas på fraktavtalet.
Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren svarar enligt 233 §, är
denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av
ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren
och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt
överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 120 §.
Bestämmelserna i andra stycket gälla icke till förmån för den som visas
ha vållat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att
skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1974:621).
123 § Utföres godsets befordran helt eller delvis av annan än
bortfraktaren, förblir denne även sedan konossement utfärdats ansvarig
som om han själv utfört hela befordringen. I sådant fall gälla
bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.
Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte bortfraktaren och
enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av befordringen.
Bestämmelserna i 122 § ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens och
den andres ansvarighet är gemensamt begränsad enligt 120 §. Lag
(1973:1202).
Om frakt
124 § Där fraktavtal slutits utan att frakten blivit bestämd, erlägges
den frakt, som var gångbar vid tiden för inlastningen.
Har av gods, därom avtal skett, mer inlastats än avtalat var, erlägges
därför frakt efter enahanda grund som för det gods avtalet angick. Lag
(1936:276).
125 § För gods, som ej är i behåll vid resans slut, skall frakt icke
utgå, med mindre godset gått förlorat till följd av sin egen
beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande å avlastarens
sida eller ock godset av bortfraktaren sålts för ägarens räkning eller
lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt vad i 119 § sägs.
Frakt, som erlagts i förskott, skall återbäras, där enligt vad i första
stycket sägs frakt ej skall utgå. Lag (1936:276).
Om dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida
126 § Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar
eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet,
där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det
med befordringen avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund
av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av
bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av
allenast ringa betydelse.
Skall enligt fraktavtalet fartyget inom viss tid vara färdigt att intaga
last, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.
Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att fartyget ej är
att i rätt tid förvänta till lastningshamnen och vill befraktaren häva
avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller
have sin hävningsrätt förlorat. Lag (1936:276).
127 § Sedan lastning skett, må befraktaren ej häva fraktslutet, såvitt
genom lossning av godset skada skulle tillskyndas annan befraktare. Lag
(1936:276).
128 § Avser fraktavtalet bestämt fartyg och går detta förlorat eller
förklaras det efter skada icke vara iståndsättligt, upphör
bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen. Lag (1973:1202).
129 § Har en del av resan utförts när avtalet häves enligt 126 § eller
när bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen upphör enligt 128
§, är bortfraktaren berättigad till avståndsfrakt för gods som finnes i
behåll.
Avståndsfrakt utgör den avtalade frakten med avdrag för belopp, som
bestämmes efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade
resans längd, med beaktande även av varaktigheten av och de särskilda
kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får icke bestämmas till
högre belopp än godsets värde.
Tvist angående avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande
genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om
dispasch vid gemensamt haveri. Lag (1973:1202).
130 § Uppkommer skada till följd av att fartyget går förlorat eller
förklaras efter skada icke vara iståndsättligt eller eljest till följd
av dröjsmål på bortfraktarens sida och omfattas skadan ej av 118 §, ha
bestämmelserna i nämnda paragraf likväl motsvarande tillämpning. Lag
(1973:1202).
Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida
131 § Frånträder befraktaren fraktslutet innan lastningen börjat, äge
bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Befraktaren vare dock från ersättningsskyldighet fri, där möjligheten
att avlämna, fortskaffa eller i bestämmelseorten införa godset må anses
utesluten i följd av omständighet, som ej bort av befraktaren vid
avtalets ingående tagas i beräkning, såsom utförselförbud,
införselförbud eller annan åtgärd av myndighet, undergång av allt gods
av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig händelse, eller där det
bestämda gods avtalet avser gått under genom olyckshändelse. Skulle
godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, äge
jämväl han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill
åberopa omständighet som nu är sagd give därom meddelande utan oskäligt
uppehåll.
Är vid lastningstidens utgång icke något gods avlämnat, anses
befraktaren hava frånträtt avtalet. Lag (1936:276).
132 § Avlämnar befraktaren icke gods till den i avtalet bestämda
myckenhet, anses han hava frånträtt fraktslutet beträffande det som ej
avlämnats, och skall i fråga om bortfraktarens rätt till ersättning för
fraktförlust och annan skada vad i 131 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
Evad rätt till ersättning föreligger eller ej, äge bortfraktaren häva
avtalet i dess helhet, såvida ej, på anmaning, ersättning gäldas eller
säkerhet därför ställes före lastningstidens utgång.
Varder avtalet hävt, njute bortfraktaren ersättning för därav följande
fraktförlust och annan skada, där ej beträffande det felande godset
föreligger sådan omständighet som i 131 § sägs. Lag (1936:276).
133 § Sedan lastning skett, må fraktslutet ej, i lastningshamnen eller
under resan, frånträdas, såvitt genom lossning av godset väsentlig
olägenhet skulle uppkomma för bortfraktaren eller skada tillskyndas
annan befraktare. I fråga om bortfraktarens rätt att njuta ersättning
för skada och att häva fraktslutet i dess helhet gälle vad i 131 och 132
§§ sägs.
Uttages gods i hamn som anlöpes under resan, njute bortfraktaren städse
avståndsfrakt efter vad i 129 § sägs. Lag (1936:276).
134 § Vid bestämmande av ersättning för fraktförlust och annan skada
skall hänsyn tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning
underlåtit att medtaga annat gods.
Ändå att bortfraktaren ej äger njuta ersättning för skada, skall
gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll, som ägt rum
innan fraktslutet frånträddes. Lag (1936:276).
Om ömsesidig hävningsrätt
135 § Visar det sig, sedan fraktavtalet träffats, att resan skulle vara
förenad med fara för fartyget eller godset till följd av krig, blockad,
uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan
fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet även om
resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och
skada.
Kan faran avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas,
får avtalet hävas endast för denna del. Bortfraktaren har dock rätt att,
om det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess
helhet, såvida ej på anmaning betalas ersättning eller ställes säkerhet
för fraktförlust och annan skada.
Bestämmelserna i 129 § och 134 § andra stycket ha motsvarande
tillämpning. Lag (1973:1202).
136 § Varder fartyget, sedan last intagits, av fara som i 135 § sägs
uppehållet i lastningshamnen eller i hamn som under resan anlöpes, skall
kostnaden för uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last såsom för
gemensamt haveri stadgas. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej
äga rum i avseende å kostnad, som därefter uppkommer. Lag (1936:276).
III. Om tidsbefraktning
137 § Vid tidsbefraktning åligge det bortfraktaren att under den tid
fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor
befraktaren i överensstämmelse med avtalet påkallar. Lag (1936:276).
138 § Bortfraktaren skall hålla fartyget så bemannat, provianterat och
utrustat och i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart.
Han är dock icke pliktig att sörja för bränsle till fartygets maskineri
eller för vatten till fartygets pannor. Lag (1936:276).
139 § Befraktaren har att ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han
äge ej påkalla annan medverkan av befälhavare eller besättning än den,
som är sedvanlig vid resebefraktning i den fart varom fråga är.
Ersättning för övertidsarbete eller annan särskild utgift för sådan
medverkan skall befraktaren vidkännas.
Nödgas bortfraktaren till lastägare utgiva ersättning för förlust,
minskning eller skada, som drabbat godset i följd av lastning, stuvning
eller lossning och ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller
besättningen som i första stycket sägs, skall befraktaren hålla
bortfraktaren skadeslös. Lag (1936:276).
140 § Utgifter för resornas utförande, som icke enligt vad förut är
stadgat åligga bortfraktaren, har befraktaren att bära. Lag (1936:276).
141 § Vid utfärdande av konossement vare bortfraktaren pliktig att däri
intaga de villkor för godsets befordran, som äro sedvanliga i den fart
varom fråga är. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren
hålla honom skadeslös. Lag (1936:276).
142 § Bortfraktaren vare icke pliktig att utföra resa, vid vilken fartyg
eller ombordvarande skulle utsättas för fara, som bortfraktaren ej
skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående. Ej heller åligge
det honom att medtaga gods av lättantändlig, explosiv eller eljest
farlig beskaffenhet. Lag (1936:276).
143 § Bortfraktaren vare pliktig att låta fartyget anträda ny resa, ändå
att den avtalade tiden därigenom överskrides, dock endast såvitt
överskridandet kan antagas ej gå utöver vad skäligt är.
För tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall
tidsfrakt erläggas efter enahanda grund som för avtalad tid. Lag
(1936:276).
144 § Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder.
Tidsfrakt skall icke gäldas för tid, som går förlorad på grund av
åtgärder för fartygets reguljära underhåll eller för avhjälpande av
skada, som ej orsakats genom fel eller försummelse av befraktaren eller
någon för vilken han svarar, eller eljest går förlorad på grund av
omständighet som beror av bortfraktaren. Lag (1936:276).
145 § Har fartyget förolyckats utan att upplysning kan vinnas om tiden
då olyckan inträffade, skall tidsfrakt utgöras för hälften av den tid,
som kan antagas i allmänhet åtgå för resa från det ställe, där fartyget
sist avhördes, till bestämmelseorten. Lag (1936:276).
146 § Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller
inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva
fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort
inse att det med avtalet avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas
på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse
av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av
allenast ringa betydelse.
Skall enligt fraktavtalet fartyget ställas till förfogande inom viss
tid, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.
Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att dröjsmål är att
förvänta och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det
bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt
förlorat. Lag (1936:276).
147 § Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär
fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare
bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv
eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Lag (1936:276).
148 § Betalas tidsfrakten icke i rätt tid, äge bortfraktaren häva
fraktslutet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada. Lag
(1936:276).
149 § Uppkommer skada å fartyget på grund av fel eller försummelse av
befraktaren eller någon för vilken han svarar, njute bortfraktaren
ersättning av befraktaren. Lag (1936:276).
150 § Fraktbidrag till gemensamt haveri skall gäldas av tidsbefraktaren
ensam.
Har fartyget utfört bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost,
som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2, tillfalla befraktaren. Den
andel i bärgarlönen, som enligt andra stycket av samma moment tillkommer
redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befraktaren. Lag
(1964:728).
IV. Om konossement
Om konossements utfärdande och innehåll
151 § Med konossement förstås en av bortfraktaren eller på hans vägnar
utfärdad handling, som innefattar erkännande att gods av viss art och
mängd mottagits för befordran eller inlastats och som betecknas som
konossement eller innehåller föreskrift om att godset utlämnas endast
mot att handlingen återställes.
Konossement skall innehålla uppgift om dag och ort för dess utfärdande
och om avlastaren. I mottagningskonossement skall angivas plats för
godsets mottagande samt i ombordkonossement fartygets namn och
nationalitet och plats för inlastningen. Lag (1973:1202).
152 § I konossement skall på avlastarens begäran intagas uppgift om
1. godsets närmare angivna art och dess vikt, mått eller stycketal
enligt avlastarens skriftliga uppgift;
2. de märken som fordras för att identifiera godset, sådana avlastaren
skriftligen uppgivit dem innan godset mottogs eller lastades och som
tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt att de
under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut;
3. godsets synliga tillstånd;
4. i mottagningskonossement dagen då godset mottagits och i
ombordkonossement dagen då inlastningen avslutats;
5. var och till vem godset skall lämnas ut; och
6. fraktens storlek samt övriga villkor för godsets befordran och
utlämning.
Bortfraktaren är icke skyldig att i konossement utan förbehåll intaga
sådan uppgift om godsets art eller dess vikt, mått, stycketal eller
märken, vars riktighet han har skälig anledning att betvivla eller som
han icke haft rimlig möjlighet att undersöka. Lag (1973:1202).
153 § Avlastaren svarar gentemot bortfraktaren för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans begäran intagits i konossementet. Lag
(1973:1202).
154 § Konossement ställes till viss man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Även om konossement är ställt till viss man, gäller
det såsom orderkonossement, om utfärdaren ej gjort förbehåll mot
överlåtelse genom uttrycket "icke till order" eller liknande. Lag
(1973:1202).
155 § Konossement skall utfärdas i så många exemplar, som avlastaren
finner nödiga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar,
skola de vara likalydande. Lag (1936:276).
Om rätt att utfå godset
156 § Den, som företer konossement och genom innehållet av dess text
eller, vid orderkonossement, genom sammanhängande och till honom
fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in
blanco framträder såsom rätt innehavare av konossementet, vare behörig
att fordra godsets utlämnande.
I bestämmelseorten vare, utan hinder av att konossementet utfärdats i
flera exemplar, den som innehar ett av dessa berättigad att utfå godset.
Annorstädes än i bestämmelseorten äge han ej utfå godset, med mindre
övriga exemplar återlämnas eller ock säkerhet ställes för anspråk, som
innehavare av utelöpande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren.
Lag (1936:276).
157 § Anmäla sig flera innehavare av konossement till utfående av
godset, må bortfraktaren icke till någon av dem utlämna det, utan åligge
honom att för vederbörande lastemottagares räkning upplägga godset under
säker vård och därom ofördröjligen underrätta dem som anmält sig. Lag
(1936:276).
158 § Mottagaren vare ej berättigad att utfå godset, med mindre
konossementet nedsättes i taka händer och mottagaren meddelar bevis om
godsets avlämnande i mån av lossningens fortgång.
Sedan allt godset utlämnats, skall konossementet med åtecknat kvitto
återställas till bortfraktaren. Lag (1936:276).
159 § Har i den ordning som är särskilt stadgad ansökan gjorts om
dödande av konossement, vare, sedan offentlig stämning utfärdats,
sökanden behörig att fordra godsets utlämnande, såframt säkerhet ställes
för vad bortfraktaren kan nödgas utgiva på grund av det förkomna
konossementet. Lag (1936:276).
Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren
160 § Villkoren för godsets befordran och utlämnande bestämmas, såvitt
angår förhållandet till mottagaren, av konossementet; och kan förty vad
fraktavtalet härutinnan innehåller icke mot honom åberopas, med mindre i
konossementet intagits hänvisning därtill.
Betalning för överliggetid eller för annat uppehåll vid godsets
inlastning må icke avfordras mottagaren, där ej konossementet utvisar
att fordringen är ogulden. Är gemensam tid bestämd för lastning och
lossning, må ej mot lastemottagaren åberopas att längre tid än i 87 §
sägs använts för lastningen, med mindre anteckning om den använda tiden
gjorts på konossementet. Lag (1936:276).
161 § Godset skall anses mottaget eller lastat såsom det beskrivits i
konossementet, om ej annat styrkes. Motbevisning får dock icke föras
gentemot tredje man som förvärvat konossementet i god tro.
Har bortfraktaren enligt 152 § andra stycket i konossementet tagit
förbehåll mot riktigheten av uppgift om godset, får sådant förbehåll ej
åberopas mot tredje man, om bortfraktaren insett eller bort inse att
uppgiften var oriktig och förbehållet saknar uttrycklig anmärkning om
oriktigheten.
Har anmärkning om skada på godset eller brist i dess förpackning icke
tagits in i konossementet, skall godset anses ha mottagits eller lastats
i gott synligt tillstånd, om ej annat styrkes. Bestämmelsen i första
stycket andra punkten har motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).
162 § Lider tredje man skada genom att inlösa konossementet i förlitan
på dess riktighet, är bortfraktaren ansvarig, om han insett eller bort
inse att konossementets innehåll var vilseledande för tredje man.
Bestämmelserna i 161 § andra stycket och tredje stycket första punkten
ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).
163 § Finnes godset icke motsvara vad konossementet därom innehåller,
vare bortfraktaren pliktig att, på mottagarens begäran, meddela,
huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren
skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift
(indemnitetsförklaring), så ock giva mottagaren del av sådan förklaring.
Lag (1936:276).
Om förvärv i god tro
164 § Har konossementsinnehavare överlåtit exemplar av konossementet
till särskilda personer, äge innehavaren av det exemplar som först
mottagits bättre rätt, om han därvid var i god tro. Där i
bestämmelseorten lossning skett till innehavare av annat exemplar, vare
denne likväl ej pliktig att lämna från sig vad han redan i god tro
utbekommit. Lag (1936:276).
165 § Där någon med sådan åtkomst som i 156 § sägs fått konossement i
händer, vare han ej pliktig att utlämna konossementet till den för
vilken det förkommit, där han vid dess förvärvande var i god tro. Lag
(1936:276).
166 § Vad i lag är stadgat angående rätt för säljare att, på grund av
köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av
köpet åligger, hindra det sålda godsets utgivande eller i visst fall
kräva det åter av köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att
konossement å godset blivit till köparen överlämnat.
Har på grund av överlåtelse från köparen löpande konossement kommit i
annan mans hand, äge säljaren ej mot denne den rätt nu är sagd, där
innehavaren av konossementet vid dess förvärvande var i god tro. Lag
(1936:276).
Om genomgångskonossement
167 § Med genomgångskonossement förstås konossement, vari angives att
godsets befordran delvis skall utföras av annan än bortfraktaren.
Har bortfraktaren utfärdat genomgångskonossement och utfärdas särskilt
konossement för del av befordringen, skall bortfraktaren sörja för att
däri angives att godset befordras enligt genomgångskonossement. Lag
(1973:1202).
V. Vissa bestämmelser om tillämpningen
168 § Vid sådan befordran som avses i 169 § få bestämmelserna i 95 och
97 §§, 98 § andra stycket, 101 § första stycket, 118-123 §§, 152, 161
och 162 §§ samt 368 § första stycket 5 och fjärde stycket ej åsidosättas
genom avtal till nackdel för avlastare, befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, varigenom till bortfraktaren överlåtes rätt på
grund av försäkring eller träffas annan sådan överenskommelse, anses som
förbehåll om befrielse från ansvarighet.
Utan hinder av första stycket får bortfraktaren förbehålla sig frihet
från ansvarighet för tiden före lastningens början och efter lossningens
slut. Han får också förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande
djur eller för gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck och
befordras på det sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt
haveri.
Är det avtalat eller klart förutsatt att befordringen helt eller till
bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne
förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som orsakas medan
godset är i den andres vård.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd
eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen
skall utföras, skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka
bortfraktarens ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter enligt
detta kapitel, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att
konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagningsbevis varav
framgår att det ej är löpande handling. Lag (1983:699).
169 § Vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
mellan dessa stater gäller lagen i den stat där avgångsorten är. Detta
gäller även om konossement ej utfärdats.
Har i annan fart än som avses i första stycket konossement utfärdats i
stat som är bunden av 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års
internationella konvention rörande konossement (tilläggsprotokollet),
tillämpas på tilläggsprotokollet grundad lag i den staten. Om
befordringen, ehuru konossementet ej utfärdats i stat som är bunden av
tilläggsprotokollet, likväl äger rum från sådan stat, tillämpas på
protokollet grundad lag i den staten. Har konossement utfärdats enligt
certeparti, gäller vad som nu sagts endast såvitt konossementet
bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och
konossementsinnehavaren.
Sker befordran enligt konossement från stat, som icke är bunden av
tilläggsprotokollet, till Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
tillämpas lagen i den stat där den avtalsenliga bestämmelseorten är.
Bestämmelsen i andra stycket tredje punkten har motsvarande tillämpning.
Lag (1973:1202).
170 § Har i konossement bestämts att på tilläggsprotokollet grundad lag
i viss stat, som tillträtt protokollet, skall gälla, tillämpas den lagen
utan hinder av 169 §.
Bestämmelse i konossement att tilläggsprotokollet skall gälla för
befordringen skall här i landet anses innefatta hänvisning till
motsvarande bestämmelser i denna lag. Lag (1973:1202).
Sjätte kapitlet
Om befordran av passagerare och resgods
Inledande bestämmelser
171 § I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot vederlag, åtar
sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare och resgods;
passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt
ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bortfraktarens
samtycke följer med fordon eller levande djur som befordras enligt ett
avtal om godsbefordran;
resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för
passagerarens räkning, under förutsättning att befordringen inte sker
enligt certeparti, konossement eller annat dokument som brukar användas
vid godsbefordran;
handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt
eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han har i
eller på sitt fordon. Lag (1983:699).
172 § har upphävts genom lag (1983:699).
173 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen
är underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat
transportmedel. Lag (1983:699).
174 § Om någon, som varken är passagerare eller är anställd hos
bortfraktaren eller utför arbete i fartygets tjänst, följer med ett
fartyg och därvid åsamkas skada av det slag som aves i 188 eller 189 §,
skall bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning
av ansvarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan. Lag (1983:699).
Om befordringen
175 § Bortfraktaren skall sörja för att fartyget är sjövärdigt,
behörigen bemannat, provianterat och utrustat samt för att passageraren
och resgodset befordras skyndsamt och tryggt till bestämmelseorten.
Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose passagerarens bästa.
Resgods får ej befordras på däck.
Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg
eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202).
176 § Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren ej
utföra befordringen med annat fartyg. Lag (1973:1202).
177 § Avser befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta
sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får
överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser bestämd person.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672) om
paketresor är tillämplig på avtalet. Lag (1992:1674).
178 § Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och
säkerhet under resan.
Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om
undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare. Lag
(1983:699).
179 § Passagerare får föra med sig resgods i skälig omfattning.
Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller
väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans
början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om resgodset,
handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av sådan
beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas på godset
innan resan börjar. Lag (1983:699).
180 § Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig
resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller
egendom.
Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess
beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra i land, oskadliggöra
eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller,
om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om
dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig
olägenhet för person eller egendom att det inte är försvarligt att
behålla det ombord. Lag (1983:699).
181 § Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på
fartyget, är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han
eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Lag (1973:1202).
182 § Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än
handresgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller
annan tjänst under resan. Uteblir betalningen, får bortfraktaren lägga
upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat
betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte förvarings-
och försäljningskostnaderna täcks. Lag (1983:699).
183 § Om befordringsavtal avser bestämt fartyg och detta före resans
början går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i
stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen.
Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet. Lag (1983:699).
184 § Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan
fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller går
fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i
stånd, skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods
befordras till bestämmelseorten på annat lämpligt sätt och bära
kostnaden för detta. Underlåter bortfraktaren detta, har passageraren
rätt att häva avtalet.
Måste passageraren uppehålla sig i land på grund av haveri eller annan
omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt
sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta. Lag (1983:699).
185 § Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det
avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller
det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller
fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom rimlig
tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.
Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade
biljettpriset, skall detta dock sättas ned med skäligt belopp, om
bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på
annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada. Lag
(1983:699).
186 § Visar det sig, sedan befordringsavtal har träffats, att resan
skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd
av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld
eller att sådan fara väsentligt har ökat, har vardera parten rätt att
häva avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat. Hävs
avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada. Lag
(1983:699).
187 § Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som avses i
185 § första stycket andra punkten eller hävs avtalet enligt 184 §
eller, sedan resan har börjat, enligt 186 §, skall biljettpriset sättas
ned. Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den återstående
resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.
Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som sålunda tillkommer
honom, skall han betala tillbaka överskottet. Lag (1983:699).
Om ansvarighet på bortfraktarens sida
188 § Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passagerare
på grund av händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller
försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma
gäller skada på grund av att passagerare försenas, även om förseningen
inte beror på händelse under resan. Lag (1983:699).
189 § Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går
förlorat eller skadas på grund av händelse under resan, om skadan har
vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar
för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset försenas, även om
förseningen inte beror på händelse under resan. Med försening jämställs
dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten.
Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot
egendomen för säker förvaring. Lag (1983:699).
190 § Om vållande på passagerarens sida medverkat till skada, som avses
i 188 eller 189 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag
(1975:405).
191 § För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att
skada som avses i 188 eller 189 § inte har orsakats genom fel eller
försummelse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om
personskada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det
som nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller
uppkommit till följd av fel i fartyget. Lag (1983:699).
192 § Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga
100 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall utgå som livränta, får det kapitaliserade värdet inte
överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall ansvarigheten
inte överstiga 2 000 SDR för varje passagerare.
Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall
ansvarigheten inte överstiga
1. 1 300 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods;
2. 5 000 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som
bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring;
3. 8 000 SDR för varje fordon; och
4. 2 000 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och
rättegångskostnader.
Vad som förstås med SDR anges i 369 §.
Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig ansvarighet
till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf. Lag (1983:699).
193 § Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med
högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
1. 150 SDR för varje fordon som skadas;
2. 20 SDR för annan resgodsskada; och
3. 20 SDR för skada på grund av försening av passagerare eller resgods.
Avräkning enligt första stycket skall ske innan fråga om begränsning av
ansvaret enligt 192 § prövas. Lag (1983:699).
194 § Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 192 och
193 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om
det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
Lag (1983:699).
195 § Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas på
befordringsavtalet. Lag (1983:699).
196 § Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än
bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade
utfört hela befordringen. Härvid gäller bestämmelserna i detta kapitel i
tillämpliga delar.
Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin del av
befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren. Har
bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta
kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, såvida han
inte skriftligen har samtyckt till det.
I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och person som avses i andra
stycket, svarar de solidariskt. Lag (1983:699).
197 § Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 196 eller
233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av
ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren
och de personer som han svarar för skall betala får inte sammanlagt
överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 192 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån för den som
visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699).
198 § Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare
får väckas endast av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller,
vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 §
skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405).
199 § Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på
grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om möjlighet
att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 337 §.
Bestämmelser om preskription finns i 368 §. Lag (1983:699).
Om avtalsvillkors giltighet
200 § Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt
181--198 §§, 337 § andra och tredje styckena och 368 § första stycket 6
och 7 är ogiltiga
1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;
2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något
annat är avtalat eller följer av sedvänja. Lag (1993:104).
201 § Utan hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från
ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne går ombord och
efter det att han har gått i land. Sådant förbehåll är dock inte
tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och land som
omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel som
bortfraktaren ställer till förfogande.
I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren
medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet
för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har
förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan
transport till eller från faryget som avses i första stycket och inte
heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bortfraktaren
medan passageraren vistas i terminalbyggnad, på kaj eller annan
hamnanläggning.
Är det avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras av någon
annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven, bortfraktaren
förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en händelse
under den del av befordringen som utförs av den andre. Detsamma gäller,
om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis
anlita någon annan än bortfraktaren för befordringen. Lag (1983:699).
Sjunde kapitlet
Om haveri
202--210 §§ har upphävts genom lag (1967:48).
211 § Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen därav på
fartyg, frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna 1974 i den mån
annat ej är avtalat.
Regeringen tillkännagiver reglernas lydelse i engelsk text och svensk
översättning. Lag (1975:601).
212 § Utredning och fördelning av gemensamt haveri verkställes, om annat
ej avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort som redaren
bestämmer eller, om han ej bestämmer orten, på den ort där dispasch
vanligen uppgöres för redarens hemort.
Dispasch uppgöres här i landet av dispaschör. Dispaschör förordnas av
regeringen. Han skall vara lagfaren.
Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i fråga om
dispaschör. Lag (1975:601).
213 § Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada
eller kostnad, som drabbat fartyg eller gods, meddelas i 12 kap. Lag
(1967:48).
214 § Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål av redaren eller den
som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av annan som har
del i haveriet.
Envar som haveriet rör skall ofördröjligen till dispaschören lämna alla
handlingar, vilka denne anser behövliga för utredningen och
fördelningen, samt i övrigt tillhandagå honom med upplysningar. Lag
(1967:48).
215 § Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, häftar ägaren
med godset men svarar ej personligen.
Bestämmelser om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för
haveribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas godset utan att ägaren åtager
sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om så påfordras,
ställer säkerhet därför, svarar redaren för haveribidraget i förhållande
till envar annan som har del i haveriet. Lag (1967:48).
216 § Har skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av
olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri eller
enligt 136 § fördelas efter samma grunder, faller den såsom enskilt
haveri på den egendom som träffats av skadan eller föranlett kostnaden.
Hava kostnader, som skola hänföras till enskilt haveri, gjorts gemensamt
för fartyg och last eller viss del av lasten eller också för delar av
lasten tillhörande skilda ägare, skola kostnaderna fördelas på den
egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de för gemensamt haveri
gällande grunderna. Kostnad för bärgning av last fördelas på dennas
värde och den frakt som utgår för godset.
Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket verkställes
genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Därvid gälla
i tillämpliga delar bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch.
Lag (1967:48).
217 § När dispasch begäres, skall dispaschören, så snart det kan ske, på
ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig anmana dem
som hava del i haveriet att skriftligen framställa sina yrkanden samt
anföra de skäl och ingiva de handlingar som de vilja åberopa. Kungörelse
om anmaningen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar, om det ej är
uppenbart att okänd haveridelägare icke finnes. Är handling
ofullständig, skall dispaschören snarast infordra upplysning av den som
ingivit handlingen.
Sedan fullständiga handlingar inkommit, skall dispaschören uppgöra
dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall angivas vad den har
att iakttaga som vill föra talan mot den. Av dispaschen skall ett
exemplar utgivas till den som begärt densamma. Andra delägare i haveriet
som äro i behov av dispaschen skola tillställas exemplar därav. Övriga
delägare skola i den omfattning som finnes påkallad genast på
ändamålsenligt sätt underrättas om dispaschens utgivande. Lag
(1977:681).
218 § Har skada eller kostnad, som upptagits till fördelning genom
dispasch, senare ersatts av den som är ersättningsskyldig, skall
dispaschen genom tilläggsberäkning rättas därefter. Dispaschens
upprättande får ej fördröjas endast av den anledningen att utsikt kan
finnas att erhålla ersättning för skada eller kostnad. Lag (1967:48).
219 § Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet som kan åligga
försäkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken
hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch
(partikulärdispasch). Om annat ej avtalats, verkställes utredningen på
den ort där försäkringen slutits eller där sådan dispasch vanligen
uppgöres för den orten. Bestämmelserna i detta kapitel om
generaldispasch gälla i tillämpliga delar. Lag (1967:48).
Åttonde kapitlet
Om skada genom fartygs sammanstötning
220 § Stöta fartyg samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller
ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad genom
vållande på endera sidan, skall den sidan ersätta skada och förlust som
uppkommer därav.
Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skola dessa
taga del i skadans ersättande efter förhållandet mellan de på ömse sidor
begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon
viss fördelning, skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.
Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på
person svara dock båda sidor solidariskt.
Har ena sidan utgivit mer än vad som belöper på den, får det
överskjutande uttagas hos den andre. Mot sådant anspråk kan den senare
göra gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av
ansvarighet som han kunnat åberopa mot den skadelidande enligt denna
eller motsvarande främmande lag eller därmed förenligt förbehåll.
Förbehåll må dock icke åberopas till befrielse från eller begränsning av
ansvarighet utöver vad som följer av 118, 120 eller 188--194 §§ eller
däremot svarande bestämmelser i främmande lag.
Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall särskilt
beaktas om tiden medgav överläggning eller icke. Lag (1973:1202).
221 § Har sammanstötning inträffat av våda eller kan det ej utredas, att
den orsakats av vållande på endera sidan, svarar vardera sidan för sin
skada. Lag (1967:48).
222 § Bestämmelserna i denna lag om sammanstötning mellan fartyg ha
tillämpning även när, till följd av fartygs manövrering eller på
liknande sätt, skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller
personer eller gods därpå, utan att fartygen stöta samman. Lag
(1973:1202).
223 § Har fartyg stött samman med annat fartyg, åligger det befälhavaren
att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all behövlig och
möjlig hjälp för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran,
såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de
ombordvarande. Han skall därjämte för det andra fartygets befälhavare
uppgiva namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller
hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå. Lag (1967:48).
Nionde kapitlet
Om bärgning
224 § Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller
ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods,
så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger rätt till bärgarlön.
Till andel i bärgarlön är även den berättigad, vilken under den fara som
föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller medverkat vid
räddningen.
Har någon medverkat vid bärgningsföretag trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare, äger han icke rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även om fartyg, som
bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som det andra fartyget.
Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning
eller utföra liknande arbete för fartygs räkning och råkar fartyget i
fara, äger han rätt till bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget,
endast om hjälpen icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.
Har gods eller något, som hört till gods, bärgats, häftar ägaren med det
bärgade men svarar ej personligen.
Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas
av domstol. Lag (1964:728).
225 § Vid bestämmande av bärgarlönens belopp har rätten att taga i
betraktande följande omständigheter:
1. I första rummet:
a) i vad mån bärgningsföretaget lyckats;
b) den insikt och drift, varmed bärgningsarbetet utförts, samt den tid
och möda, som därtill använts;
c) den fara, för vilken det bärgade fartyget, dess passagerare,
besättning eller gods varit utsatta;
d) den fara, för vilken bärgarna eller deras redskap utsatts;
e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller
annan eller att eljest lida förlust, för vilken bärgarna utsatt sig;
f) den skada, bärgarna må hava lidit till liv, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas,
samt värdet av de vid bärgningen använda redskap;
g) den omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit
särskilt utrustat för bärgningsarbete.
2. I andra rummet:
det bärgades värde.
Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse
föranlett den fara vari fartyget råkat eller har han vid bärgningen
gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande av
bärgat gods eller annan sviklig handling, äger rätten förklara
bärgarlönen förverkad eller nedsätta dess belopp under vad som eljest
varit skäligt. Lag (1964:728).
226 § Bärgarlön må icke sättas högre än till värdet av det bärgade, däri
inberäknat frakt och passageraravgifter, efter avdrag för tull och
övriga avgifter, som böra av det bärgade utgå, ävensom kostnad för
dettas förvarande, värdering och försäljning.
Under bärgarlön innefattas jämväl gottgörelse för det bärgades förande i
säkerhet och användande för sådant ändamål av farkoster eller annan
redskap. Lag (1912:326).
227 § Är avtal rörande bärgning ingånget medan faran ännu varade och
under dess inflytande och prövas villkoren i avtalet icke vara skäliga,
äger rätten förklara avtalet helt eller delvis ogillt.
Detsamma gäller i fråga om annat avtal rörande bärgning, såframt den
bärgarlön som betingats finnes stå i uppenbart missförhållande till
värdet av den tjänst bärgaren lämnat.
Vad i 225 § sista stycket är stadgat skall ock äga tillämpning för det
fall att avtal rörande bärgning finnes träffat.
Har bärgarlön betalts medan faran ännu varade, åligger det den som vill
vinna åter något av vad han betalt att väcka talan därom inom sex
månader efter det betalning erlades. Försittes denna tid, har han
förlorat sin talan. Lag (1964:728).
228 § Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens fördelning, bestämmes
denna av rätten med ledning av de i 225 § angivna omständigheterna. Lag
(1964:728).
229 § 1 mom. Har fartyg under resa bärgat något, skall av bärgarlönen
först utgå
1. ersättning för skada, som genom bärgningen må hava tillfogats
fartyget, lasten eller annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen,
3. särskild gottgörelse som må tillerkännas sjöman, vilken vid
bärgningen gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för
synnerlig fara.
Av återstoden skall redaren erhålla tre femtedelar. Resten skall med en
tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga
besättningen att fördelas i förhållande till den avlöning envar
åtnjuter. Befälhavarens andel skall dock alltid uppgå till minst det
dubbla av den högst avlönade besättningsmannens andel. Lots på fartyget
äger taga del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och,
om han icke är anställd hos redaren, uppbar lön såsom främste styrman.
2 mom. Om det påkallas av särskilda förhållanden, såsom ändamålet med
fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt
dem som arbeta i fartygets tjänst, må bärgarlön fördelas efter andra
grunder än som sägs i 1 mom.
3 mom. Avtal om att av bärgarlön, som kan förtjänas med fartyg, ringare
andel än som sägs i 1 mom. skall tillfalla befälhavaren eller
besättningen är icke giltigt, med mindre fartyget driver
bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat härför eller avtalet
ingåtts i samband med påmönstring och avser utförandet av visst
bärgningsföretag. Lag (1964:728).
230 § Har bärgning utförts av svenskt statsfartyg, som brukas
uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, skall vad i 229 §
är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den del av bärgarlönen, som icke
tillfaller staten, skall dock fördelas mellan de ombordvarande efter
regler som regeringen fastställer.
Staten må utan ansvarighet gentemot de ombordvarande avstå från
bärgarlön. Lag (1975:601).
231 § Anspråk på särskild gottgörelse enligt 229 § 1 mom. första stycket
3 skall anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter
det att bärgningsföretaget slutförts.
Tvist om sådan gottgörelse prövas av domstol. Mot tingsrätts beslut i en
sådan tvist får talan ej föras. Lag (1982:341).
232 § Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen betalts eller
säkerhet för denna ställts, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det
förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren.
Lag (1964:728).
Tionde kapitlet
Om redares ansvarighet
233 § Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av
besättningen eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten.
Redaren är också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på
redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Skadestånd som redaren sålunda betalat har han rätt att kräva tillbaka
av den som vållat skadan.
Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighet finns, utom i detta
kapitel, i 5 och 6 kap. Lag (1986:297).
234 § Redaren har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt
bestämmelserna i detta kapitel. Samma rätt har en sådan ägare av fartyg
som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets
drift, fartygets befraktare samt var och en som utför tjänster i
omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även åtgärder enligt
235 § första stycket 4, 5 och 6.
Om ansvar görs gällande mot någon, för vilken redaren eller annan person
som avses i första stycket svarar, har även denne rätt att begränsa sin
ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Den som på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för fordran som är
föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma
utsträckning som försäkringshavaren. Lag (1983:699).
235 § Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, föreligger
rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarigheten,
beträffande fordringar med anledning av
1. person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på fartyget
eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning,
2. skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods,
passagerare eller deras resgods,
3. annan skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet, som inte
grundar sig på avtal, och den har uppkommit i omedelbart samband med
fartygets drift eller med bärgning,
4. åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett
fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har
sjunkit, strandat, övergivits eller blivit vrak,
5. åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets
last, samt
6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada, för vilken
ansvarsbegränsning gäller, samt skada som har orsakats av sådana
åtgärder.
Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borgenären och
grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma händelse, skall
begränsningen avse endast den del av fordringen som överstiger
motfordringen. Lag (1983:699).
236 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande
1. fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal
grundad ersättning för åtgärder som avses i 235 § första stycket 4, 5
eller 6,
2. fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och 2 § första
stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,
3. fordran underkastad en internationell konvention eller nationell lag
som reglerar eller förbjuder begränsning av ansvarighet för atomskada,
4. fordran med anledning av atomskada orsakad av ett atomfartyg,
5. fordran med anledning av skada som har åsamkats lots eller den som är
anställd hos någon som avses i 234 § första stycket och vars åligganden
står i samband med fartygets drift eller med bärgningen, samt
6. fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader. Lag
(1983:699).
237 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699).
238 § Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbeloppen
bestämmas på följande sätt.
1. För fordringar med anledning av personskada, som har tillfogats
fartygets egna passagerare, är ansvarsgränsen 46 666 särskilda
dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som
fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst
25 miljoner SDR.
2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen
333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är
dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR,
för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR.
3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i den mån
de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är ansvarsgränsen 167
000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten
högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR.
4. Ansvarsgränserna i 1--3 gäller summan av alla fordringar som på grund
av en och samma händelse har uppkommit mot redaren, ägare av fartyg som
inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift
och fartygets befraktare samt mot någon för vilken dessa svarar.
5. Ansvarsgränserna för bärgare, som inte utför bärgning från fartyg
eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser,
skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med en dräktighet
av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla fordringar som på grund
av en och samma händelse har uppkommit mot sådan bärgare och mot någon
för vilken denne svarar.
6. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt
bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella
skeppsmätningskonvention. Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Lag
(1983:699).
239 § Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i
förhållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som
ansvarsgränsen avser.
Om det belopp som avses i 238 § 2 inte räcker till för betalning av de
fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar betalas
ur det belopp som nämns i 238 § 3 med samma rätt som övriga där angivna
fordringar.
Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats, helt
eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt intill
det belopp som han har betalat.
Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att helt
eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats före
ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur
ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas
för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande. Lag (1983:699).
240 § Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål för
ansvarsbegränsning här i riket har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en
begränsningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där
talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad
eller andra rättsliga åtgärder begärts.
En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer som kan
åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning endast av
fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.
Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i riket
talan rörande en fordran av det slag som är föremål för
ansvarsbegränsning väckas endast i begränsningsmål. Detsamma gäller
talan angående frågan huruvida den som upprättat begränsningsfonden har
rätt till ansvarsbegränsning och angående frågan om fördelning av
fonden.
Behörig att anhängiggöra begränsningsmål är den som har upprättat
fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en fordran av
det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.
Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål finns i 15
kap. Lag (1983:699).
241 § Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond, som
har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan inte med
anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller utmätning
avseende fartyg eller annan egendom, som tillhör någon som fonden har
verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt till
ansvarsbegränsning.
Sedan en begränsningsfond har upprättats här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg
eller annan egendom som tillhör någon som fonden har verkan för enligt
240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning inte ske
med anledning av en fordran som kan göras gällande mot fonden. Har
säkerhetsåtgärd eller utmätning redan skett, skall åtgärden hävas.
Säkerhet som har ställts för att avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning
eller för att få en sådan åtgärd hävd skall friges.
Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra
stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå begäran om
säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva säkerhetsåtgärd eller utmätning
som redan har skett eller frige säkerhet som har ställts. Begäran om
säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid avslås och, om fonden har
upprättats innan sådan åtgärd företagits eller säkerhet ställts,
åtgärden hävas och säkerheten friges, när fonden upprättats i
a) den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen grundas
eller, om händelsen inte ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget
har anlöpt efter händelsen; eller
b) landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har åsamkats
en person ombord på fartyget; eller
c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last.
Första och tredje styckena kan även tillämpas, om det visas att en fond,
som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat, är jämställbar
med en sådan begränsningsfond som avses i 240 §.
Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot
begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden
och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad om belöper på hans
fordran och föra över det till ett annat land. Lag (1983:699).
242 § Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond inte
upprättas.
Har talan väckts om fordran som är föremål för ansvarsbegränsning, skall
rätten, om någon begränsningsfond inte har upprättats, vid tillämpning
av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta den fordran som målet
gäller. Vill svaranden att även annan fordran, för vilken samma
ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen, skall
förbehåll om detta tas in i domen.
En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket får
verkställas utan hinder av 241 §. Innehåller domen sådant förbehåll, kan
den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och
kronofogdemyndigheten med tillämpning av 241 § finner att ansökningen om
verkställighet skall avslås.
Om begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta frågan
om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utredning och avgörande
genom dispasch. Bestämmelser om talan mot dispasch finns i 14 kap. Lag
(1983:699).
243 § Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som vid tiden
för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga
de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Om en
fordran avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant
fartygs särskilda egenskaper eller användning, föreligger dock inte
någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke gäller
inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning.
Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning
efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljoner SDR för
fordringar som avses i 238 § 2 och 20 miljoner SDR för fordringar som
avses i 238 § 3, om fordringarna gäller skada som har orsakats medan
fartyget används i borrningsverksamhet. För fordran på ersättning för
oljeskada gäller särskilda bestämmelser.
Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvinning av
havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämpningen av
bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana plattformar
skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra stycket. Lag
(1983:699).
243 a § När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol,
skall 234--243 §§ tillämpas. Föreligger en fordran som avses i 236 § 5
och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänsteavtalet,
skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad
avgöras enligt nämnda lag.
Bestämmelserna i 234--243 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt
gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.
Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av
1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.
Lag (1983:699).
Elfte kapitlet
Om sjöpanträtt och skeppshypotek
I. Sjöpanträtt
Sjöpanträtt i fartyg
244 § Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan, till fartyget
hänförlig fordran mot redaren som avser
1. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan
ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget;
2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift;
3. ersättning med anledning av personskada, som uppkommit i omedelbart
samband med fartygets drift;
4. ersättning med anledning av sakskada, som uppkommit i omedelbart
samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen icke kan grundas
på avtal;
5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till
gemensamt haveri.
Första stycket 3 och 4 gäller ej i fråga om fordran på ersättning för
atomskada.
Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot fartygets ägare,
som ej är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller
eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064).
245 § Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979).
Fordringar som upptagits i 244 § första stycket under skilda nummer ha
inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Dock har
fordran under 5 företräde framför fordran under 1--4, som uppkommit
tidigare.
Fordringar under samma nummer ha inbördes lika rätt, om ej annat följer
av tillämpningen av andra stycket. Fordran under 5 går dock före annan
fordran under samma nummer, som uppkommit tidigare. Lag (1973:1064).
246 § Utom i fall som avses i 249 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med
oförändrad förmånsrätt, även om fartyget övergår till ny ägare eller
dess registrering ändras. Lag (1973:1064).
247 § Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon
annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på
köpeskillingen eller annat vederlag.
I fråga om rätt i vissa fall att sälja egendomen, att ta ut fordringen
ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser i
lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som
avses i första stycket.
Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen finns
bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Lag (1985:984).
248 § Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det att
fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid kvarstad eller
utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av fartyget,
blivit säkerställd. Preskriptionstiden kan icke förlängas eller avbrytas
men skall dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges
med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller
också när fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller enligt 10 §
andra stycket, om försäljning begärts och fartyget tagits ur drift.
För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg får domstol
förordna om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken
även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala
skulden. Lag (1988:116).
249 § Säljes fartyg exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och
retentionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och
köpeskillingen erlagts.
Borgenärerna ha rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som
gäller för utmätt egendom. Fordran, som är förenad med sjöpanträtt, får
därvid bevakas till fullt belopp utan hinder av bestämmelserna i 10 kap.
om begränsning av redares ansvarighet men ger ej utdelning över det
belopp som högst skall utgå enligt nämnda bestämmelser.
Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas med den
verkan som angives i första stycket, om fartyget fanns inom den statens
jurisdiktionsområde samt försäljningen verkställts i enlighet med den
statens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års
internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Lag
(1981:808).
250 § Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg ha motsvarande tillämpning
på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes. Lag (1973:1064).
Sjöpanträtt i last
251 § Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för
1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller annan
kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§);
2. fordran på grund av att bortfraktaren eller befälhavaren med stöd av
behörighet enligt denna lag slutit avtal eller vidtagit annan åtgärd för
lastens behov samt lastägares fordran för gods som sålts för annan
lastägares räkning;
3. bortfraktarens fordringar på grund av fraktavtalet i den mån de kunna
göras gällande mot den som kräver att godset lämnas ut. Lag (1973:1064).
252 § Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979).
Fordringar som upptagits i 251 § under skilda nummer ha inbördes
företräde till betalning efter nummerordningen. Fordringar under samma
nummer ha inbördes lika rätt. Fordran under 1 eller 2 går dock före
fordran under samma nummer, som härrör av annan händelse och som
uppkommit tidigare. Lag (1973:1064).
253 § Utlämnas gods, som häftar för fordran, eller säljes gods för
fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtt i godset.
Säljes gods exekutivt, upphör sjöpanträtt däri sedan försäljningen har
vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts.
Den som utan borgenärens tillstånd lämnat ut gods, som enligt vad han
insett eller bort inse häftade för fordran, svarar för vad som till
följd därav ej kan utgå ur godset. Sådan ansvarighet har även mottagaren
för fordran, för vilken han eljest icke skolat svara personligen, om han
hade kännedom om fordringen när godset lämnades ut. Lag (1981:808).
254 § Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år förflutit från det
att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid antingen talan
väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning, som sedermera
åtföljes av exekutiv försäljning av godset, blivit säkerställd.
Preskriptionstiden skall ej löpa medan laga hinder möter mot att godset
belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
Har fordran kommit under dispaschörs behandling, anses talan om
fordringen väckt.
Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller
också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om försäljning
begärts och godset omhändertagits av kronofogdemyndigheten eller eljest
satts under myndighetens insegel. Lag (1981:808).
Gemensamma bestämmelser
255 § Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häftar varje pant för
fordringens hela belopp.
Får borgenär betalt ur en pant för större del av sin fordran än som
belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan panternas
värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pantägaren för
överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. I pantägarens
ställe och med företräde framför honom inträder borgenär, för vars
fordran panten häftade särskilt, i den mån panten på grund av den andre
borgenärens krav ej förslår till betalning av hans fordran. Lag
(1973:1064).
256 § Sjöpanträtt består, även om fordringen överlåtes eller tages i
anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till
annan. Lag (1973:1064).
257 § Sjöpanträtt omfattar ej ersättning, som på grund av försäkring
eller eljest utgår för skada på fartyg eller last.
Rätt till betalning, som följer med retentionsrätt enligt 247 §, kan
göras gällande i ersättning, som på grund av försäkring eller eljest
utgår för skada på fartyg eller fartygsbygge, som är föremål för
retentionsrätten. Lag (1973:1064).
258 § Talan om betalning ur fartyg eller last för fordran, som är
förenad med sjöpanträtt, får väckas mot pantägaren eller befälhavaren.
Såvitt gäller last kan sådan talan dock ej väckas mot befälhavaren av
fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av befraktare
eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064).
259 § När sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses i
detta kapitel åberopas inför svensk myndighet, skall svensk lag
tillämpas.
Åberopas annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i
fartyg, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget är
registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller
retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek, som överensstämmer
med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och
fartygshypotek. Rättigheten får i övrigt ej medföra bättre rätt än den
rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar. Lag
(1973:1064).
260 § Bestämmelserna i 259 § ha motsvarande tillämpning på fartyg under
byggnad från det att bygget sjösättes. För tiden dessförinnan gäller
lagen i den stat där fartyget bygges. Lag (1973:1064).
II. Skeppshypotek
Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning
261 § Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta
panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för fordran, har rätt att
i den ordning som anges i detta kapitel hos registermyndigheten erhålla
inskrivning i egendomen av visst belopp (inteckning) i svenskt eller
utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter (SDR). Vad som förstås
med SDR anges i 369 §. Myndighetens bevis om inskrivningen kallas
pantbrev.
Inteckning kan inte beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge och inte
heller i flera skepp eller byggen gemensamt. Lag (1983:699).
262 § Panträtt stiftas genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare,
efter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.
Bestämmelser om ägarens rätt när pantbrev icke alls eller endast delvis
utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finnas i 270 §. Lag
(1973:1064).
263 § Panträtt, som upplåtits i skepp eller skeppsbygge, omfattar även
ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på
egendomen. Lag (1973:1064).
Panträttens innebörd
264 § När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i skepp eller skeppsbygge, har borgenär rätt att för
fordran som är förenad med panträtt i egendomen, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt denna eller annan lag, få betalning ur medlen
intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller
borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får ej överstiga
femton procent av pantbrevets belopp jämte ränta på detta belopp från
den dag då egendomen utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel
nedsattes som eljest skall fördelas. Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Förändringar i
diskontot som inträffar efter upprättandet av sakägarförteckning skall
inte beaktas.
Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har
inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp
avse pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är
pantförskrivet till honom i andra hand. Lag (1985:176).
265 § Borgenär har rätt att få betalning enligt 264 § även om fordringen
preskriberats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända
borgenärer. Lag (1973:1064).
266 § Försämras skepp eller skeppsbygge till följd av vanvård eller
sjöolycka eller av annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde
väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur egendomen fastän
fordringen ej är förfallen till betalning. Detsamma gäller, om skeppet
eller bygget skall avregistreras enligt 16 § utom när bygget skall
överföras till skeppsregistret såsom skepp. Lag (1973:1064).
Panträttsupplåtelse i vissa fall
267 § Frångår skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander, är
upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom ur rätte
ägarens hand utan verkan, om ej annat följer av 269 §. Vad som nu sagts
har motsvarande tillämpning, om förvärv av skepp eller skeppsbygge
återgår såsom ogiltigt. Lag (1973:1064).
268 § Upplåtes panträtt i skepp eller skeppsbygge i strid med en mot
upplåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt
att förfoga över egendomen, är upplåtelsen utan verkan, om ej annat
följer av 269 §. Lag (1973:1064).
269 § Har panträtt upplåtits i skepp eller skeppsbygge av någon som icke
var rätt ägare, skall upplåtelsen dock gälla, om upplåtarens åtkomst var
eller därefter, på ansökan före upplåtelsen, blev inskriven och om
borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits
till annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort inse att
upplåtaren ej var rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande
tillämpning i fråga om panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som
var rätt ägare men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga
över egendomen genom upplåtelsen. Lag (1973:1064).
269 a § Har panträtt upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu
inte har uppkommit och var upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet
behörig att upplåta panträtten eller var förhållandena då sådana som
anges i 269 §, gäller panträtten till säkerhet för fordringen även om
upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är ägare med rätt att
förfoga över egendomen genom panträttsupplåtelse. Vad nu sagts gäller
dock inte, om borgenären före fordringens uppkomst har fått kännedom om
att upplåtaren inte hade rätt att upplåta panträtt.
Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör
säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan
fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt förekommer vid
fordringsutbyten av det slag som det är fråga om. Lag (1985:176).
Ägarhypotekets innebörd
270 § Om pantbrev ej överlämnats som pant för fordran, är skeppets eller
skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 264
§, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan
lag, erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev
överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets
belopp, är skeppets eller byggets ägare berättigad att ur medlen erhålla
skillnaden. Lag (1973:1064).
Intecknings företräde
271 § Inteckning ger företräde i förhållande till annan inteckning efter
den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas på
samma inskrivningsdag giva lika rätt. Lag (1973:1064).
272 § Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar,
som sökas på samma inskrivningsdag, på annat sätt än som angivits i 271
§ samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finnas
bestämmelser i 286 och 288 §§. Lag (1973:1064).
273 § Det företräde som tillkommer inteckning i skeppsbygge består vid
överföring till skeppsregistret. Lag (1973:1064).
274 § Om förmånsrätt, som följer med inteckning, finnas bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979). Lag (1973:1064).
Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet
275 § Skall skepp avregistreras såsom förolyckat, upphugget eller eljest
förstört eller såsom försvunnet eller övergivet till sjöss, förfaller
inteckning i skeppet när tio år förflutit från den dag anteckning
gjordes enligt 38 § första stycket 6. Inteckning kan dock förnyas att
gälla ytterligare tio år, om det medan inteckningen ännu gäller begäres
av borgenären eller skeppsägaren, och kan därefter i samma ordning
förnyas för tio år åt gången. Lag (1973:1064).
276 § Säljes skepp eller skeppsbygge exekutivt i Sverige, är inteckning
däri, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, utan
verkan till belopp som icke tillåtits innestå i egendomen med anledning
av att inteckningsborgenärens fordran avräknats på köpeskillingen.
Exekutiv försäljning i främmande stat av intecknat skepp eller
skeppsbygge skall erkännas med den verkan som angives i första stycket,
om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt
försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i
överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella
konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Lag (1973:1064).
277 § Om inteckning blir helt eller delvis utan verkan, är pantbrevet
utan verkan i motsvarande mån.
Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan
verkan. Lag (1973:1064).
Främmande hypotek m. m.
278 § Panträtt eller annan sådan rättighet, som upplåtits i utländskt
fartyg, gäller även i Sverige under förutsättning att
1. rättigheten stiftats och inskrivits i enlighet med lagen i den stat
där fartyget är registrerat;
2. registret och de handlingar som skola förvaras i anslutning därtill
enligt lagen i registreringsstaten äro offentliga och såväl utdrag av
registret som avskrift av handlingarna kunna erhållas från registret;
3. registret eller i anslutning därtill förvarade handlingar innehålla
uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att rättigheten
stiftats till förmån för pantbrevs eller motsvarande handlings
innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten avser och om datum och
övriga omständigheter som enligt lagen i registreringsstaten bestämma
rättighetens företräde i förhållande till andra rättigheter. Lag
(1973:1064).
279 § Panträtt eller annan sådan rättighet, som upplåtits i fartyg under
byggnad i främmande stat, gäller även i Sverige under förutsättning att
inskrivning skett i den främmande staten i enlighet med dess lag. Lag
(1973:1064).
280 § Rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 278 eller 279 §
gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till annan
inskriven rättighet och, i den mån det är förenligt med 259 och 260 §§,
i övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har
enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget
utföres. Lag (1973:1064).
Inteckningsförfarandet
281 § I inteckningsärende anses såsom ägare av skeppet eller bygget den
för vars förvärv inskrivning senast är sökt. Lag (1973:1064).
282 § Ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av skeppet
eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det skepp eller bygge
som avses och det belopp på vilket inteckningen skall lyda.
Begäran om inteckningsförnyelse göres skriftligen av skeppsägaren eller
pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ingivas, om det ej är
skeppsägaren som begär förnyelsen. Lag (1973:1064).
283 § Ansökan om inteckning skall avslås, om
1. bestämmelserna i 282 § första stycket ej iakttagits;
2. ansökningen strider mot 261 §;
3. ansökningen strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot
sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen,
som införts i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret eller införes däri
samma inskrivningsdag som inteckningen sökes, och ansökningen icke
medgivits av den till vars förmån inskränkningen gäller;
4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras;
5. sökanden eller, om skeppet eller bygget äges av flera, någon av
sökandena är i konkurs eller försättes i konkurs samma inskrivningsdag
som inteckningen sökes och det icke visas, att skeppet, bygget eller
andelen ej hör till konkursboet;
6. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill
har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning och
ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den
inskrivningsdag då inteckningen söks, såvida ej i fråga om kvarstad
ansökningen har medgetts av kronofogdemyndigheten; eller
7. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill
frångått sökanden genom exekutiv försäljning.
Har ärende angående inskrivning av sökandens förvärv uppskjutits, skall
behandlingen av inteckningsansökningen uppskjutas på motsvarande sätt.
Lag (1981:808).
284 § Möter icke hinder enligt 283 §, skall inteckning beviljas och
pantbrev utfärdas på grund av inteckningen.
Bestämmelser om utfärdande av nytt pantbrev i stället för pantbrev som
dödats finnas i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. Lag
(1973:1064).
285 § Begäran om inteckningsförnyelse skall avslås, om 282 § andra
stycket ej iakttagits. Lag (1973:1064).
286 § Inteckning, som skulle medföra lika företrädesrätt som annan
inteckning, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra
inteckningen, om sökanden begär det. Inteckning, som sättes efter annan,
gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna,
även om detta ej angives i beslutet. Lag (1973:1064).
287 § Pantbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och
efter medgivande av pantbrevets innehavare utbytas mot två eller flera
nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pantbrevens inbördes
företrädesrätt bestämmas. Härvid har 286 § andra punkten motsvarande
tillämpning. Lag (1973:1064).
287 a § Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika
rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av skeppets
eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens innehavare
föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall
gälla med den förmånsrätt som tillkommer den av de i sammanföringen
ingående inteckningarna som har sämsta rätt.
En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett
lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår
till, om sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det. Lag
(1985:176).
288 § Inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare
och efter medgivande av pantbrevets innehavare nedsättas efter annan
inteckning (nedsättning). Inteckning, som nedsättes efter annan, gäller
efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om
detta ej angives i beslutet. Lag (1973:1064).
289 § På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter
medgivande av pantbrevets innehavare får inteckning dödas (dödning).
Bestämmelser om dödning av inteckning, när pantbrevet förkommit, finnas
i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. Lag (1973:1064).
290 § När innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som avses
i 287--289 §§ skall pantbrevet ingivas. Lag (1973:1064).
291 § På ansökan av pantbrevs innehavare skall innehavet antecknas i
skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Är annan antecknad som
innehavare, skall registermyndigheten sedan det nya innehavet antecknats
avföra den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var
antecknat. Föreligger anledning till antagande att sökanden ej innehar
pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.
Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet upphört, skall
anteckningen avföras.
Har ansökan enligt första stycket icke gjorts, när pantbrev utfärdas,
eller föreligger icke ny sådan ansökan när anteckning om innehav
avföres, antecknas skeppets eller skeppsbyggets ägare som innehavare.
Lag (1973:1064).
292 § Har inteckning förfallit enligt 275 §, skall det antecknas i
skeppsregistret.
I registret skall göras anteckning om inverkan på inteckning av exekutiv
försäljning. Lag (1973:1064).
293 § Om skeppsbygge avföres ur skeppsbyggnadsregistret och i stället
införes i skeppsregistret såsom skepp, skall inteckning som gäller i
bygget och införing som rör inteckningen överföras till skeppsregistret.
Lag (1973:1064).
294--295 §§ har upphävts genom lag (1967:48).
Tolfte kapitlet
Om dagböcker, sjöförklaring, annan undersökning av sjöolyckor och
besiktning
Dagböcker
296 § På handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skola, när
fartyget är i drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är maskindrivet
eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma gäller i fråga om
fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst 80.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket äger
medgiva undantag från skyldigheten att föra dagbok.
Särskilda bestämmelser gälla om annan dagbok på vissa fartyg. Lag
(1982:252).
297 § Dagbok upprättas enligt formulär, som fastställes av
sjöfartsverket. Med beaktande av fartygs art och användning kunna olika
formulär fastställas.
Anteckningar i dagbok skola göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och
till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får
tillsvidare antecknas i en kladd. Sådan anteckning skall införas i
dagbok så snart det kan ske.
Dagbok och kladd till dagbok skola föras med ordning och tydlighet.
Anteckning däri får ej utplånas, överstrykas eller på annat sätt göras
oläslig. I händelse av misskrivning skall rättelse göras genom särskild
anteckning. Lag (1970:919).
298 § Fartygs dagböcker föras under befälhavarens tillsyn.
Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren, skall den föras av den främste
av styrmännen. I skeppsdagboken skola noggranna uppgifter införas om vad
som inträffar under resa i den mån kännedom därom kan vara till nytta
för redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan vars rätt kan vara
beroende av resans utgång.
Maskindagboken föres av maskinchefen eller, efter dennes bestämmande, av
den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindagboken skall uppgivas
förrådet vid fartygets avgång från hamn av de för maskineriets drift
erforderliga förnödenheterna, förbrukningen därav för varje dygn samt
allt annat av vikt som rör maskineriets gång och skötsel. Vid angivande
av tid skall följas samma ortstid som i skeppsdagboken. Lag (1967:48).
299 § Ytterligare föreskrifter om förande av dagbok meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1986:297).
300 § Dagbok förd på svenskt fartyg eller på danskt, finskt eller norskt
fartyg, som befinner sig i svensk hamn, skall hållas tillgänglig för var
och en som vill taga del av dess innehåll i den mån hans rätt är
beroende därav. I fråga om anteckning som äger samband med
sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok motsvarande tillgång
icke finnes, gäller detta dock icke förrän sjöförklaring eller
undersökning enligt 314 § hålles offentligt eller talan väckts på grund
av sammanstötningen.
Dagbok skall förvaras av redaren minst tre år efter dess avslutning.
Väckes inom nämnda tid talan i anledning av händelse varom anteckning
gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess målet avgjorts genom
lagakraftvunnen dom.
Bestämmelserna i första och andra styckena gälla även i fråga om kladd
till dagbok samt på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygs
navigering och gången av dess maskineri. Lag (1967:48).
Sjöförklaring
301 § Sjöförklaring skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller
fiskefartyg
1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antas ha avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;
3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön;
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;
5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på
grund;
6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön;
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på
väg, på egendom utanför fartyget; eller
8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet har
inträffat i lasten.
Bestämmelser om undantag härifrån i vissa fall meddelas i 308 § tredje
stycket och 312 §. Lag (1990:714).
302 § Sjöförklaring skall vidare äga rum för svenskt fartyg, när i
anledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med
fartygets drift sjöfartsverket förordnar därom eller befälhavaren eller
redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när lastägare eller
lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § tredje stycket
eller i 312 § andra stycket begär det för att vinna upplysning om
orsaken till skada av någon betydenhet på godset, vilken har eller kan
antas ha uppkommit i samband med fartygets drift.
Förordnar sjöfartsverket, att sjöförklaring skall äga rum, skall
underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren. Hos endera
av dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran om
sjöförklaring göras. Lag (1990:714).
303 § Genom sjöförklaring skola händelsen och dess orsaker såvitt
möjligt klarläggas. Samtliga förhållanden, som kunna antagas hava
medverkat till händelsen eller vara av betydelse från
sjöfartssäkerhetens synpunkt, skola utredas.
Utredning sker genom förhör med fartygets befälhavare samt de medlemmar
av besättningen och andra personer som antagas kunna lämna upplysning i
saken. Handlingar eller föremål, vilka antagas kunna tjäna till
upplysning, skola granskas. I den mån det kan antagas främja utredningen
skall syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen inträffat.
Lag (1967:48).
304 § Om hinder ej möter, skall sjöförklaring äga rum i den hamn där
händelsen inträffat eller, om händelsen inträffat till sjöss, i den
första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer.
Med sjöförklaring får anstå tills fartyget anlöper annan hamn, om
avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller annan väsentlig fördel
kan vinnas därigenom utan att syftet med sjöförklaringen åsidosättes. Om
sådant anstånd och anledningen därtill skall befälhavaren eller redaren
genast skriftligen underrätta sjöfartsverket.
Medan fartyget befinner sig i hamn som angivits i första stycket kan
sjöförklaringen hållas även i annan ort, om särskilda skäl föranleda
det.
Sjöförklaring med anledning av att fartyg försvunnit eller befälhavaren
och envar som kunnat träda i hans ställe omkommit äger rum i den ort
sjöfartsverket bestämmer. Lag (1970:919).
305 § Sjöförklaring inom riket hålles av tingsrätt, som enligt 336 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast
den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 §.
Regeringen äger dock för viss hamn förordna att annan av
sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med
hänsyn till trafikförbindelser och övriga förhållanden.
Om annat ej följer av denna lag, gäller beträffande sjöförklaring inför
domstol lagen om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av lagfaren domare
såsom ordförande samt två personer som äro kunniga och erfarna i
sjöväsendet. Åtminstone en av de senare bör hava grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen
hava utövat sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de
särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsverket årligen
upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall
upptaga minst tjugo personer. Om biträde av person med särskild
sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt, äger rätten tillkalla sådan
person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han ej är
upptagen i förteckningen. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare.
Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får ej vara ledamot. Särskild ledamot
äger uppbära ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålles sjöförklaring för svenskt fartyg av
domstol som är behörig enligt landets lag.
I övrigt hålles sjöförklaring utom riket av svensk konsul, som enligt
bemyndigande av ministern för utrikes ärendena äger utföra sådan
förrättning. Om det lämpligen kan ske, skola vid sjöförklaringen biträda
två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst
svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer
jäv som gäller mot domare. Är i visst fall biträde av person med
särskild sakkunskap ändamålsenligt, äger konsuln tillkalla även sådan
person. I ort, där behörig svensk konsul ej finnes, hålles sjöförklaring
av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.
I fråga om sjöförklaring inför konsul gälla i tillämpliga delar
bestämmelserna om sjöförklaring vid domstol. Konsul äger dock ej upptaga
ed eller meddela vitesföreläggande. Lag (1988:1293).
306 § När sjöförklaring skall äga rum, skall fartygets befälhavare
snarast möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall hålla
sjöförklaringen. Göres ej anmälan av befälhavaren, svarar redaren för
att anmälan göres. Detsamma gäller när redaren mottagit underrättelse
eller begäran enligt 302 § andra stycket.
Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen och på
de personer, bland besättningen eller i övrigt, vilka antagas kunna
lämna upplysning i saken samt, såvitt det kan ske, på sakägarna och
deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapport enligt 70
§.
Göres anmälningen efter förordnande eller begäran enligt 302 §, skall
den även innehålla uppgift därom. Lag (1967:48).
307 § När anmälan gjorts skall rätten utsätta sammanträde för
sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Om det är
ändamålsenligt, skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.
Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skola höras. Medlem av besättningen kan
kallas genom befälhavaren.
Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, såvitt de finnas i behåll. Befälhavaren
eller annan kan föreläggas att vid sammanträdet förete andra handlingar
eller föremål, som antagas kunna tjäna till upplysning i saken.
Föreläggande kan meddelas vid vite.
I den mån det kan ske skola sakägarna genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när
anmälningen om sjöförklaring med därtill hörande handlingar finnes
tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats
för sammanträdet. Gäller sjöförklaringen händelse, som angår säkerheten
på fartyg, skall även överinspektören i sjöfartsinspektionsdistriktet
underrättas.
De särskilda ledamöterna skola taga del av anmälningshandlingarna. Om
tiden medgiver det, skola de för ordföranden före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden om vilka de finna upplysning vara
påkallad från nautisk, teknisk eller annan synpunkt. Lag (1970:919).
308 § Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg, kan rätten
låta anstå med sjöförklaringen, om denna därigenom kan äga rum samtidigt
med sjöförklaring eller motsvarande utredning för det andra fartyget.
Sådant anstånd får ej beviljas för längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt.
Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöförklaring
hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer att
förebringas uppgift, för vilken gäller sekretess enligt 8 kap. 16 §
sekretesslagen (1980:100). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar får
annan enskild sakägare än redaren ej närvara utan redarens samtycke.
Har sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket varken
sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum, får sjöförklaring
underlåtas, om sjöfartsverket ej bestämmer annat. Hålles sjöförklaring,
äger bestämmelserna i andra stycket om handläggning inom stängda dörrar
motsvarande tillämpning. Lag (1980:160).
309 § Vid sjöförklarings början skola fartygets dagböcker och kladdar
till dem jämföras med varandra och med det vid anmälningen fogade
exemplaret av rapporten enligt 70 §. Av dem som skola höras äger endast
den som tagit befattning med dagboksföringen närvara vid genomgången, om
ej särskilda skäl föranleda annat.
Annat skriftligt utredningsmaterial framlägges och syn företages när det
är lämpligt. Lag (1967:48).
310 § Befälhavaren och övriga personer som kallats skola höras var för
sig. Ingen av dem äger närvara vid förhör med annan utan att särskilda
skäl föranleda det.
Förhör hålles av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av
företrädare för sjöfartsverket eller av sakägare. Var och en som hörts
skall bekräfta sin berättelse med ed, om ej laga hinder möter eller
rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner, att ed ej bör
avläggas. Rätten skall före förhöret erinra den som skall höras om hans
skyldighet att avlägga ed och om vikten därav.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N. bekräftar och
försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela sanningen och intet
förtigit, tillagt eller förändrat. "
Annan än befälhavaren eller medlem av besättningen äger för sin
inställelse till förhör vid rätten erhålla ersättning av allmänna medel
i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Ersättningen
skall stanna på statsverket. I fråga om ersättning för inställelse till
förhör inför konsul meddelas bestämmelser av regeringen. Lag
(1975:1289).
311 § Är utredning som vunnits genom sjöförklaring ofullständig i något
avseende, kan sjöfartsverket förordna, att den skall fullständigas vid
ny sjöförklaring och därvid bestämma i vilken ort den nya
sjöförklaringen skall äga rum. För sådant fall äga bestämmelserna i 302
§ andra stycket och 306 § motsvarande tillämpning. Lag (1970:919).
312 § Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301
§ är eller kan väntas bliva tillgänglig i annan ordning, kan
sjöfartsverket medgiva, att sjöförklaring enligt nämnda lagrum
underlåtes eller att den uppskjutes i avbidan på sådan utredning.
Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 301 § kan underlåtas,
om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en
undersökning som avses i 315 a §.
Regeringen får föreskriva inskränkningar i sjöfartsverkets rätt enligt
302 § första stycket, 308 § tredje stycket, 311 § och 313 § andra
stycket att förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller
händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning som avses i 315
a §. Lag (1990:714).
313 § För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt
fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring, om skäl äro därtill.
Om utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs
drift är påkallad från sjöfartsäkerhetens synpunkt och fartyget befinner
sig inom Sveriges sjöterritorium, kan sjöfartsverket förordna, att
sjöförklaring skall äga rum.
Finner myndighet som angives i första stycket sjöförklaring påkallad
eller förordnar sjöfartsverket att sjöförklaring skall äga rum, skall
underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren.
Sjöförklaring hålles på anmälan enligt 306 § av endera av dem. Lag
(1990:714).
314 § har upphävts genom lag (1990:714).
315 § Sjöfartsverket, kustbevakningen, tullverket och polismyndighet
skall lämna tingsrätt, som håller sjöförklaring, det biträde tingsrätten
påkallar för utredningen. För polismyndighetens utredning gäller
bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i
tillämpliga delar. Lag (1990:714).
Annan undersökning av sjöolyckor
315 a § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och andra
händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen (1990:712) om
undersökning av olyckor. Lag (1990:714).
Besiktning
316 § För varje sjöfartsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning
över personer, som äro skickade att utföra uppdrag att besiktiga fartyg
eller last. Förteckningen upprättas årligen av sjöfartsverket och hålles
tillgänglig hos de underrätter som sjöfartsverket föreskriver. Lag
(1970:919).
317 § Uppstår fråga om fartyg efter inträffad skada bör anses vara
iståndsättligt eller icke, skall yttrande därom avgivas av minst tre
besiktningsmän.
Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare eller
befälhavare. Inom riket förordnar rätten i den ort där besiktningen
skall äga rum till besiktningsmän personer som äro upptagna på
förteckning enligt 316 §. Utom riket förordnas besiktningsmän av
myndighet, som är behörig enligt lag eller sed i besiktningsorten, eller
också av svensk konsul eller, där sådan ej finnes, dansk, finsk eller
norsk konsul.
Vid besiktning inom riket skola besiktningsmännen avfordra befälhavaren
fartygets nationalitetshandling. Förklaras fartyget icke vara
iståndsättligt, skola de ofördröjligen till sjöfartsverket insända
nationalitetshandlingen, avskrift av yttrandet och bevis att de äro
behörigen förordnade. När besiktning äger rum utom riket skall konsul,
såvitt det kan ske, i tillämpliga delar iakttaga vad som nu sagts.
Sjöfartsverket skall utan dröjsmål giva registermyndigheten del av
besiktningsmännens yttrande, om det rör svenskt fartyg. Lag (1975:601).
318 § Har skada drabbat fartyg eller gods i gemensamt haveri, äger envar
som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän utreda och värdera
skadan. Detsamma gäller i fråga om skada i enskilt haveri, när utredning
om skadan fordras för bestämmande av bidragsvärde för fartyg eller gods.
Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på hans
ansökan av myndighet som angives i 317 §. Lag (1967:48).
319 § Vill fartygs ägare eller redare eller någon, som i redarens ställe
har befattning med fartyget, eller befälhavaren anordna annan besiktning
av fartyg eller gods än som avses i 317 eller 318 § och utser han ej
själv besiktningsmän, skall myndighet som angives i 317 § på hans
ansökan förordna en eller flera besiktningsmän. Detsamma gäller, om
lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta besiktiga lasten i annat
fall än som avses i 318 §. Lag (1967:48).
320 § Besiktningsman får icke vägras tillträde till fartyget och lasten
för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda
oskälig kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet. Lag
(1967:48).
321 § har upphävts genom lag (1967:48).
322 § har upphävts genom lag (1906:19 s. 4).
Trettonde kapitlet
Ansvarsbestämmelser
323 § Försummar befälhavare att enligt 58 § första och andra styckena
tillse att fartyget är i behörigt skick, dömes till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Till samma straff dömes redare, om han försummar att avhjälpa fel eller
brist i fartygets behöriga skick varom han ägt eller bort äga vetskap.
Underlåter redare att, såvitt det är honom möjligt, hindra fartyget att
gå till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i
fartygets behöriga skick kan bliva förenad med allvarlig fara för de
ombordvarande, dömes till böter eller fängelse i högst två år. Lag
(1967:48).
324 § Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka
döms, om ej oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år. Lag (1986:297).
324 a § Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars
med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till
penningböter. Lag (1991:668).
325 § Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas, att
han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger
honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex
månader. Lag (1991:668).
325 a § Är ett brott som avses i 325 § att anse som grovt, skall
dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra
omständigheter eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss. Lag (1993:1464).
326 § Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver fartyget, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Försummar befälhavare vad som åligger honom enligt 62 § första stycket
eller i övrigt såsom god sjöman när fartyget är i fara, dömes till böter
eller fängelse i högst två år. Lag (1967:48).
327 § Försummar befälhavaren vad som åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller
enligt 223 § när fartyget stött samman med annat fartyg, döms han till
böter eller fängelse i högst två år. Lag (1986:297).
328 § Om någon som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av
sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller på
annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas
av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller
lämna upplysningar om händelsen, döms han, om gärningen inte är belagd
med straff i 327 §, till böter eller fängelse i högst ett år.
Befälhavare på fartyg som är infört i fartygsregister får i stället för
sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort. Lag (1986:297).
329 § Försummar befälhavaren vad som enligt 59 a § eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av 59 a § åligger honom vid prejning
eller visitering, döms han till böter eller fängelse i högst sex
månader. Lag (1986:297).
330 § Befälhavare döms till böter,
1. om han försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta redaren om
fel eller brist i fartygets behöriga skick,
2. om han försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget medföra
skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,
3. om han försummar att avgiva rapport enligt 70 § eller uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i sådan
rapport,
4. om han vägrar att i fall som avses i 317 § överlämna fartygets
nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller
5. om han utan laga hinder vägrar att i sådant fall som avses i 367 § på
fartyget medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.
Till samma straff döms befälhavare eller redare, om han försummar att
enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen
eller av oaktsamhet föranleder att sjöförklaring skjuts upp, utan att
förutsättningar är för handen enligt 304 §. Lag (1986:297).
331 § Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om förande
av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåtligen eller av
oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken eller kladden,
dömes till böter.
Till samma straff dömes
1. befälhavare eller redare, om han obehörigen vägrar någon att taga del
av dagbok, kladd till dagbok eller på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri, samt
2. redare, om han försummar sin skyldighet att förvara sådan handling.
Lag (1986:297).
332 § Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324,
325, 32 5 a, 326, 327, 328 eller 329 § och därigenom visat sig olämplig
att utöva sådan befattning på fartyg, för vilken särskilda
behörighetsvillkor gäller, skall domstolen besluta att han för viss tid
eller för alltid skall fråntas rätten att utöva befattningen. Beslutet
får även avse andra befattningar än den i vilken gärningen begåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall domstolen samma dag underrätta
Sjöfartsverket. I fråga om radiooperatör skall även Telestyrelsen
underrättas.
Vidtas åtgärd för att väcka åtal, får Sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess
lagakraftägande dom föreligger eller domstolen, sedan åtal väckts,
förordnar annorlunda. Finns det inte längre fog för beslutet, skall
detta omedelbart hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till
regeringen är inte inskränkt till viss tid. Lag (1992:1526).
333 § Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställes med
befälhavare den som trätt i befälhavarens ställe och med redare den som
i redarens ställe haft befattning med fartyget. Lag (1986:297).
334 § Har flera medverkat till gärning som avses i 323, 324, 325, 325 a,
326, 327, 328 eller 329 §, gäller 23 kap. brottsbalken.
Straff döms inte ut enligt denna lag, om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken. Lag (1991:668).
335 § Bestämmelse med denna paragrafbeteckning har inte införts i lagen.
Fjortonde kapitlet
Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål
336 § Första domstol i tvistemål rörande förhållande som avses i
denna lag eller i lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i
internationella rättsförhållanden är tingsrätt, som regeringen utser
(sjörättsdomstol). Detsamma gäller brottmål i fråga om gärning
som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.
Rör mål som angives i första stycket uteslutande båt, som ej hålles i
drift yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, får målet upptagas
även av tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap.
rättegångsbalken. Lag (1993:104).
337 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp
tvistemål som avses i 336 § skall bestämmelserna om laga domstol i
tvistemål i allmänhet tillämpas.
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol
1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin
huvudsakliga rörelse;
2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;
3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt
bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den
staten och är underkastad dess domsrätt; eller
4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden
har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess
domsrätt.
Trots bestämmelserna i första och andra stycket får talan även
väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om
säkerhet för en fordran har ställts hos en myndighet till befrielse
från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid
sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan
angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid
sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att
gälla.
Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får
parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol eller att
tvisten skall hänskjutas till skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas
enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje eller fjärde
stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den
orten.
Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som
rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av
lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen. Tredje stycket gäller dock om fartyget är
belagt med kvarstad. Lag (1993:104).
338 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att upptaga brottmål
som avses i 336 § första stycket äga bestämmelserna om laga domstol i
brottmål i allmänhet motsvarande tillämpning. Finnes icke
sjörättsdomstol i den ort där den misstänkte sålunda haft att svara,
väckes åtal vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten. Lag
(1973:1064).
339 § Talan mot dispasch föres genom klander hos tingsrätten för den ort
där dispaschen är utgiven.
Dispasch, som ej behörigen klandrats, länder till efterrättelse. Lag
(1970:919).
340 § Tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra
lagfarna domare jämte tre särskilda ledamöter utsedda enligt 341 §.
Rätten är dock domför med en lagfaren domare vid prövning om klander
skall avvisas och vid sådan handläggning som avser måls beredande eller
som enligt 341 och 343 §§ ankommer på tingsrätten. Lag (1970:919).
341 § För domsaga, vars tingsrätt äger upptaga dispaschmål, upprättar
sjöfartsverket årligen en förteckning, vari upptagas minst tolv
personer, som äro kunniga i handel och sjöfart och som äro skickade att
tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland dem som
upptagits i denna förteckning utser rätten för varje mål tre för
tjänstgöring som särskilda ledamöter. Om på grund av förfall eller annat
hinder föreskrivet antal ledamöter ej kan utses från förteckningen,
utser rätten annan lämplig person att vara särskild ledamot.
Särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är underårig
eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får ej vara ledamot. Särskild ledamot äger uppbära
ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av
regeringen. Lag (1988:1293).
342 § Vill någon klandra dispasch, skall han inom fyra veckor från
dispaschens dag till tingsrätten inkomma med klanderinlaga. Med de
avvikelser som följa av tredje stycket i denna paragraf äga i övrigt
bestämmelserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och 8--12 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch. Bestämmelse som
avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.
Upptages klander av dispasch, äger motpart utan avgift få ut en avskrift
av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret, skall han senast fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång till tingsrätten inkomma med
skriftlig förklaring. Om denna rätt att få del av klandret och att
avgiva förklaring bör tingsrätten sända meddelande till varje känd
sakägare.
Rätten äger hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än som
avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker
genom utslag. Lag (1970:919).
343 § Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom
besvär. Lag (1971:220).
344 § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap.
rättegångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Härvid skall vad
som sägs i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rättegångsbalken om
fullföljd av talan gälla klander av dispasch. Lag (1988:1455).
345--349 §§ Bestämmelser med denna paragrafbeteckning finns numera inte
införda i lagen. Lag (1983:699).
Femtonde kapitlet
Om begränsningsfond och begränsningsmål
350 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som
upprättas enligt 240 § (globalfond).
Bestämmelserna i 352--364 §§ tillämpas också i vissa delar i fråga om
begränsningsfond som upprättas enligt 6 § lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss. Lag (1986:297).
351 § En globalfond skall motsvara
1. summan av de belopp som enligt 238 § utgör ansvarsgräns för de
fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande och som
har uppkommit på grund av en och samma händelse, och
2. ränta på belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens
upprättande. Lag (1983:699).
352 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för
detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som
kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsningsfond gäller i tillämpliga delar lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i
detta kapitel. Lag (1983:699).
353 § Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden
säkerhet kan godtas.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta att
sökanden till rätten skall betala in eller ställa tillfredsställande
säkerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till
förvaltare i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med
anledning av fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta
för tiden efter fondens upprättande.
Framgår det av beslutet att erforderlig inbetalning har gjorts eller att
tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den dag
då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad den dag
då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.
Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess annat
förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar ett
sådant beslut att högre belopp skall betalas eller ytterligare säkerhet
ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden att inom
viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare säkerhet. Om
föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden inte längre skall
ha sådan verkan som avses i 241 och 357 §§. Erinran om detta skall tas
in i föreläggandet.
Talan mot beslut som avses i första och andra styckena och mot
förordnande enligt fjärde stycket förs särskilt. Lag (1983:699).
354 § När begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast låta
kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom viss tid
(anmälningsfrist), som inte får understiga två månader. Erinran om
bestämmelserna i 240 § tredje stycket, 357 och 364 §§ skall tas in i
kungörelsen.
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. Om det finns skäl till det, skall kungörelse ske även i
annan stat.
Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall underrättas
om kungörelsen genom särskilt meddelande. Lag (1983:699).
355 § Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har
upprättats förordna förvaltare i fonden. På förvaltaren skall ankomma,
förutom de uppgifter som anges i 360 § andra stycket, att biträda vid
handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid
förhandlingar mellan parterna. Förvaltaren skall vara lagfaren och ha
den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.
Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten. Lag (1983:699).
356 § En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift om
fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats angående
fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall uppgift lämnas
om detta. Lag (1983:699).
357 § För en fordran som inte har anmälts till rätten innan
handläggningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten,
kan ersättning endast utgå enligt 363 § andra stycket. Lag (1983:699).
358 § Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut och
såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort
gällande fordringar mot fonden samtycker till det. Lag (1983:699).
359 § Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor om ansvar och dess
begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fonden fördelas. Ett
begränsningsmål anhängiggörs genom att talan väcks genom stämning vid
den domstol där fonden är upprättad. Sedan målet har anhängiggjorts, kan
talan väcks utan stämning.
Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i begränsningsmål i
tillämpliga delar rättegångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning
om saken är tillåten. Lag (1983:699).
360 § I begränsningsmål skall rätten, sedan den anmälningsfrist som
anges i 354 § har gått ut, hålla fondsammanträde. Till sammanträdet
skall rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som
har anhängiggjort begränsningsmålet och borgenärerna. Finns någon annan
person, vars rätt är berörd, skall även denne kallas. Vid
fondsammanträdet skall behandlas frågor om ansvar och dess begränsning,
om ansvarsbeloppets storlek och om anmälda fordringar.
Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda fordringar samt,
i den mån det kan ske, upprätta förslag till fondens fördelning.
Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sammanträdet.
Har förvaltare inte förordnats, skall rätten vidta dessa åtgärder.
Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som kan ha gjorts
vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall förslaget
läggas till grund för fondens fördelning.
Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall rätten
bestämma viss tid, inom vilken den som har framställt invändningen skall
ange om han vidhåller den och begär rättens prövning av tvisten. Har en
sådan begäran inte framställts i rätt tid, anses invändningen förfallen.
Om den vidhålls, skall rätten så snart som möjligt pröva tvisten.
Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den som har
framställt invändning och den gentemot vilken invändningen riktas. Lag
(1983:699).
361 § Fondsammanträde är att jämställa med muntlig förberedelse, om inte
annat sägs i detta kapitel.
Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från fondsammanträde. Uteblir
någon som har kallats till sådant sammanträde, får målet handläggas och
avgöras utan hinder av utevaron. Detta skall anges i kallelsen till
sammanträdet. Lag (1983:699).
362 § Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna att en
viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas
omedelbart.
Talan mot tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket förs
särskilt. Mot hovrättens beslut i sådana frågor får talan inte föras.
Lag (1983:699).
363 § När samtliga tvister är avgjorda, skall rätten besluta om
fördelning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till
utredningen, får målet avgöras utan sådan förhandling.
Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte
har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning har
avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda
fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare fordringar
inte kommer att anmälas.
Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat fonden inte
har rätt till ansvarsbegränsning. I sådant fall kan rätten på yrkande
meddela dom avseende den del av en fordran som inte får utdelning ur
fonden. Lag (1983:699).
364 § Lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om ansvar,
rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek, anmälda
fordringar och fondens fördelning gäller gentemot alla som kan göra
gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar
eller inte. Lag (1983:699).
Sextonde kapitlet
Särskilda bestämmelser
Atomskada och oljeskada
365 § Om atomskada och oljeskada gälla särskilda bestämmelser. Lag
(1983:699).
Vissa bestämmelser om sjömän m. m.
366 § Sedan fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå, får
ombordanställd icke för gäld hindras att avresa och ej heller något av
vad han fört ombord för tjänsten tagas i mät eller beläggas med
kvarstad. Lag (1983:699).
367 § På svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som
regeringen fastställer, medtagas sjöman, som har rätt till fri resa
enligt 29, 31 eller 32 § sjömanslagen (1973:282) eller vars resa till
hemorten det eljest kan åligga konsul att besörja, till bestämmelseorten
eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning
skall medtagas urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare
eller sjöman samt, såvitt det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade
effekter. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter
iakttagas.
Regeringen äger förordna, att bestämmelserna i första stycket om
medtagande av avliden befälhavares eller sjömans aska eller efterlämnade
effekter skola gälla även i fråga om avliden befälhavare eller sjöman
från annat land. Lag (1983:699).
Preskription av vissa sjöfordringar
368 § Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om
1. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
2. fordran på andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom
ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek;
3. fordran på ersättning för sammanstötning, inom två år från den dag
skadan inträffade;
4. fordran på belopp som någon erlagt utöver vad som rätteligen belöper
på honom enligt 220 §, inom ett år från det beloppet utgivits av honom;
5. fordran på ersättning på grund av att last skadats, gått förlorad
eller försenats vid befordran eller på grund av att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från det
godset utlämnats eller borde ha utlämnats;
6. fordran på ersättning för personskada eller försening vid
passagerarbefordran, inom två år från ilandstigningen eller, om
passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning
skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstigningen,
inom två år från dödsfallet men icke senare än tre år från
ilandstigningen;
7. fordran på ersättning på grund av att resgods skadats, gått förlorat
eller försenats vid befordran, inom två år från det godset förts iland
eller, om det gått förlorat, skulle ha förts iland;
8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som
skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§), inom ett år från den
dag dispaschen vann laga kraft.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för
ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret
eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i
laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag
skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att
fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen hålla
sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av
ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för
fordran i allmänhet.
Har fordran som avses i första eller andra stycket kommit under
dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat fordran som avses i första stycket 5 kan väcka återkrav
mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. Sådan talan får
dock ej väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades
eller talan väcktes därom.
Avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i denna paragraf är
giltigt endast om det ingåtts efter fordringens tillkomst och äger ej
verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från dagen för
avtalet. Preskriptionstid kan dock icke i något fall genom avtal
förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses i första
stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning eller
ilandföring ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 200 § andra stycket finns
föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker passagerares
rättigheter enligt första stycket 6 och 7.
Fråga om preskription av fordran som avses i denna paragraf bedöms här i
riket enligt svensk lag, även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på
rättsförhållandet. Lag (1983:699).
Särskilda dragningsrätter
369 § Med särskilda dragningsrätter förstås de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).
Omräkning av SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då
betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten
ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod
som Internationella valutafonden nämnda dag tillämpar för sin verksamhet
och sina transaktioner. Lag (1983:699).
Statsansvar för vissa rättsförluster m. m.
370 § Kommer till följd av 20 eller 269 § förvärv eller
panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot rätte ägaren eller mot
någon till vars förmån rådighetsinskränkning som avses i 20 eller 269 §
gäller, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust på
grund av förvärvet eller upplåtelsen.
Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling
eller i anordning som hos registermyndigheten eller annan statlig
myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av
staten.
Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig
anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller
har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande,
skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt
bortfalla. Lag (1983:699).
371 § Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse förlust att
tillskyndas rättsägare som avses i 39 §, har han rätt till ersättning av
staten. Ersättning utgår dock ej, om den skadelidande med hänsyn till
felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel
förekommit. Lag (1983:699).
372 § Staten företräds i ärende om ersättning enligt 370 eller 371 § av
myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1983:699).
373 § Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller
skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 370 §, om han
förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet
väcka talan mot staten om sitt ersättningsanspråk eller skriftligen
underrätta den myndighet som avses i 372 § om rättegången.
Har förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts
eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen
förelägga parten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej
tiden, är ersättningsanspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i
föreläggandet. Lag (1983:699).
374 § Har den som enligt 370 eller 371 § är berättigad till ersättning
av staten haft rätt att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd,
inträder staten i rätten mot denne.
Ersättning enligt 370 eller 371 § på grund av domstols dom utbetalas
sedan domen vunnit laga kraft. Lag (1983:699).
Underrättelser till och biträde åt registermyndigheten
375 § Väckes talan om hävning eller återgång av förvärv av registrerat
skepp eller skeppsbygge, andel däri eller villkorlig äganderätt därtill
eller om bättre rätt till sådan egendom eller eljest i fråga som angår
inskrivning i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall rätten genast
underrätta registermyndigheten. Underrättelse skall, utöver uppgift om
parterna, innehålla sådana uppgifter om egendomen att den kan
identifieras i registret.
När dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft, skall
rätten genast översända domen eller beslutet till registermyndigheten.
Lag (1983:699).
376 § Sjöfartsverket, kustbevakningen, tullverket och
polismyndighet biträda registermyndigheten med att vaka över
att bestämmelser i lag eller annan författning om registrering
och identifiering av skepp och inskrivning av rätt till skepp och
andel i sådan egendom efterlevas. De äga för detta ändamål
tillträde till skepp. De skola underrätta registermyndigheten om
försummelser att efterleva bestämmelserna. Lag (1988:440).
Övergångsbestämmelser
1973:1064
Allmänna bestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Genom lagen upphäves
lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg,
lagen (1928:166) i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års
internationella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek,
lagen (1901:26 s. 33) om antecknande i fartygsregister av tvist om
fartyg eller fartygslott,
förordningen (1901:78) angående registrering av svenska fartyg.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.
Till 1 kap. sjölagen
2. Bestämmelserna i 5 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga
om förvärv eller förändring som inträffat före ikraftträdandet.
3. Utan hinder av 6 § i dess nya lydelse får skepp behålla det namn
varunder det vid ikraftträdandet är infört i fartygsregistret så länge
skeppet eller större andel däri än hälften ej övergått till ny ägare
eller det föreligger särskilda skäl att skeppet ändock behåller namnet.
Detta får dock ej behållas, om registermyndigheten finner synnerliga
skäl att namnet ändras för undvikande av förväxling.
Finner registermyndigheten att skepps namn bör ändras, kan den vid vite
förelägga ägaren att inom viss tid bestämma annat namn varunder skeppet
kan registreras. Vitet utdömes av myndigheten.
Till 2 kap. sjölagen
4. I skeppsregistret skall såsom ägare till skepp, som är överfört från
fartygsregistret eller fiskefartygsregister, antecknas den som senast
upptagits som ägare av skeppet i sådant register. Registermyndigheten
skall på lämpligt sätt låta kungöra sådan anteckning.
Har ett år förflutit från ikraftträdandet utan att inskrivning av
äganderätt sökts eller talan väckts om bättre rätt till skeppet, skall
den som antecknats såsom ägare anses som inskriven ägare av skeppet.
Söker någon inskrivning av äganderätt till skepp, som förvärvats före
ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet icke var infört i
fartygsregistret eller fiskefartygsregister, och kan han icke styrka sin
rätt men gör han den sannolik, skall han antecknas i skeppsregistret som
ägare. Första stycket andra punkten och andra stycket har motsvarande
tillämpning, varvid ettårstiden räknas från den dag anteckningen
kungjordes.
5. Har inteckning sökts eller beviljats i båt före ikraftträdandet,
skall båten och inteckningen upptagas i skeppsregistret.
I fråga om båt som avses i första stycket gäller de nya bestämmelserna
om registrering och avregistrering av skepp samt inskrivning av förvärv
av skepp, utom 19--22 §§. Upphör båten att besväras av inteckning, skall
den omedelbart avföras ur skeppsregistret.
Bestämmelserna i 4 har motsvarande tillämpning i fråga om båt som avses
i denna punkt.
6. Utföres skeppsbygge enligt beställning som gjorts före
ikraftträdandet, får det införas i skeppsbyggnadsregistret endast om
tillverkare och beställare är ense därom.
Skeppsbygge som anmäles för registrering inom två år från
ikraftträdandet får ej registreras, om ägarens näringsverksamhet vid
ikraftträdandet omfattades och fortfarande omfattas av
företagsinteckning och inteckningshavaren icke medgivit att bygget
registreras.
Skeppsbygge som anmäles för registrering senare än två år från
ikraftträdandet får ej heller registreras, om det visas att
registreringen skulle kränka rätt som någon har till bygget på grund av
företagsinteckning.
Bestämmelserna i 3 § i dess äldre lydelse skall under en tid av två år
från ikraftträdandet gälla i fråga om beställning som gjorts före
ikraftträdandet. Beställares rätt till skeppsbygge enligt 3 § i dess
äldre lydelse består så länge bygget ej registrerats.
7. Frist för anmälan av skepp för registrering eller för ansökan om
inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge skall ej i något fall
räknas från dag före ikraftträdandet.
7 a När inskrivning eller inteckning första gången sökes i egendom
vilken såsom skepp har överförts från fartygsregistret eller
fiskefartygsregister till skeppsregistret, skall registermyndigheten
pröva huruvida egendomens beskaffenhet av skepp är otvetydigt utredd.
Myndigheten kan därvid förelägga ägaren att förebringa behövlig
utredning eller själv låta göra sådan genom sjöfartsverkets,
kustbevakningens eller tullverkets försorg. I föreläggande får vite
utsättas. Förelägges vite, gäller 26 § tredje stycket. Lag (1988:441).
7 b. Om särskilda skäl föreligger får vid avregistrering det
avregistrerade skeppets namn eller vid namnbyte det tidigare namnet med
tillämpning av 15 § i dess nya lydelse förbehållas den som har brukat
namnet, även om det inte tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i
registret. Den som vid något tillfälle under tiden den 1 januari 1971
till den 31 december 1975 brukat visst skeppsnamn har motsvarande rätt
till förbehåll för sådant namn utan samband med avregistrering eller
namnbyte, om ansökan göres senast den 31 december 1979.
Den som har förbehållits eller äger förbehålla sig namn enligt första
stycket får utan hinder av 6 § i dess nya lydelse taga namnet i bruk för
registrerat skepp, såvida icke registermyndigheten med hänsyn till
risken för förväxling med annat registrerat skepp finner synnerliga skäl
föreligga att vägra användning av namnet. Övergår skeppet eller större
andel däri än hälften till ny ägare, skall namnet ändras, om ej
särskilda skäl föreligger att skeppet ändock behåller namnet. Lag
(1979:379).
Till 3 kap. sjölagen
8. I fråga om partrederi, som tillkommit före ikraftträdandet, gäller
utan hinder av att rederiavtalet ej anmälts till registermyndigheten vad
som föreskrivs i 40 § andra stycket om delad ansvarighet för uppkommande
förpliktelser.
Till 11 kap. sjölagen
9. I fråga om sjöpanträtt, som uppstått före ikraftträdandet, gäller
245, 252 och 255--260 §§ i stället för motsvarande äldre bestämmelser.
Dock skall sjöpanträtt, som icke erkännes enligt de nya bestämmelserna,
ha det företräde till betalning som närmast kan anses motsvara
företrädet enligt äldre bestämmelser.
10. I skepp, som icke har den dräktighet att det kunnat intecknas enligt
lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg, får inteckning icke
beviljas enligt de nya bestämmelserna utan att det visas, att skeppet ej
omfattas av företagsinteckning.
11. Inteckning, som beviljats eller sökts före ikraftträdandet, skall
föras över till skeppsregistret. Den anses som en enligt de nya
bestämmelserna beviljad eller sökt inteckning på belopp motsvarande den
tidigare beviljade eller sökta inteckningens kapitalbelopp.
Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev på samma belopp, om
inteckningen är beviljad.
11 a. Inteckning, som ej kan föras över till skeppsregistret emedan
fartyget har avförts ur fartygsregistret före ikraftträdandet, får efter
utgången av maj 1977 göras gällande i egendom som är införd i skepps-
eller skeppsbyggnadsregistret endast om dessförinnan betalning har sökts
ur egendomen för den intecknade fordringen eller talan har väckts om
rätt till egendomen på grund av inteckningen. Bifalles talan om rätt
till egendomen, skall inteckningen föras in i registret. Lag (1975:602).
12. Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid ikraftträdandet,
skall panträtt anses upplåten enligt 262 § till säkerhet för fordringen.
Om borgenär innehar inteckningshandling vid nämnda tidpunkt utan att
handlingen utgör säkerhet för fordran, skall panträtt anses upplåten
till säkerhet för borgenärens rätt på grund av handlingen. Bestämmelsen
i 36 § lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg har fortfarande
tillämpning.
13. Bestämmelserna i 12 har motsvarande tillämpning i fall då borgenär
vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på grund varav inteckning
sökts, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.
Bestämmelserna i 12 har likaledes motsvarande tillämpning, om borgenär
vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på vilken tecknats
inteckningsmedgivande, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.
14. Har borgenär panträtt för sin fordran på grund av inteckning som
beviljats före ikraftträdandet eller därefter med stöd av 19 skall i
fråga om hans rätt till betalning ur medel, som myndighet vid utsökning
eller eljest fördelar mellan rättsägare i det av inteckningen besvärade
fartyget, äldre bestämmelser tillämpas i stället för 264 § om det yrkas
av någon vars rätt beror därav. Vad som sagts nu gäller dock endast om
fördelningen föranledes av utmätning som skett före utgången av 1979
eller av konkurs efter ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt eller,
såvitt angår fördelning av annan anledning än utmätning eller konkurs,
om medlen nedsatts före den angivna tidpunkten.
Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet
inteckningshandlingen utbytts mot två eller flera nya pantbrev.
15. Grundas panträtt i fartyg på förhållande som anges i 12 eller 13
första stycket, har fartygsägaren även i annat fall än då bestämmelserna
i 14 är tillämpliga rätt att påfordra, att vid fördelning av medel
mellan rättsägare i fartyget betalning till borgenären begränsas enligt
äldre bestämmelser.
16. Medför tillämpning av 264 §, i fall då panträtt i fartyg grundas på
förhållande som anges i 12 eller 13 första stycket och fordringens
förfallodag inträffar efter utgången av år 1979, att
inteckningssäkerhetens värde nedgår väsentligt och ställer gäldenären ej
efter anfordran ytterligare säkerhet varmed borgenären skäligen kan
nöjas, får borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex
månader. Uppsägning på grund av vad som sagts nu får icke ske förrän sex
månader förflutit från det gäldenären anmodats ställa ytterligare
säkerhet och ej heller före utgången av år 1977 eller senare än att
tiden för betalningsskyldighetens fullgörande infaller före utgången av
år 1979.
17. Övergångsbestämmelserna utgör ej hinder för borgenär att göra
gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling.
Bestämmelserna i 24 och 25 §§ lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i
fartyg har fortfarande tillämpning.
18. Bestämmelserna i 271 § om företräde på grund av inteckning har
tillämpning även om inteckningen sökts före ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 268 och 269 §§ om godtrosförvärv på grund av
inskrivning gäller endast i fråga om upplåtelse som sker efter
ikraftträdandet.
19. Fullföljes efter ikraftträdandet en dessförinnan gjord ansökan om
inteckning, skall inteckning beviljas enligt de nya bestämmelserna, om
ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt lagen (1901:26 s.
1) om inteckning i fartyg. Ansökningen skall därvid anses avse ett
penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp.
Sökes efter ikraftträdandet inteckning på grund av fordringshandling, på
vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivande som
avses i 2 § lagen om inteckning i fartyg, skall ansökningen upptagas och
prövas som ansökan om inteckning enligt 282 § första stycket. Även i
detta fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp motsvarande
fordringens kapitalbelopp. Är medgivandet tecknat av annan än den som
avses i 281 §, får ansökningen icke bifallas, om ej den som medgivit
inteckningen styrkes vara ägare till skeppet och inskrivning sökes för
hans fång.
20. Bestämmelserna i 275 § tillämpas även om grund för avregistrering
inträtt före ikraftträdandet.
21. Bestämmelsen i 276 § första stycket om verkan av exekutiv auktion
gäller ej i fråga om auktion som ägt rum före ikraftträdandet.
Till 15 kap. sjölagen
Numera 16 kap. (1983:699)
22. Bestämmelserna i 349 § gäller endast i fråga om förvärv och
upplåtelse som äger rum efter ikraftträdandet.
Numera 370 § (1983:699)
1981:808
Vad som sägs om kvarstad i 33, 38, 237, 238 och 283 §§ i deras nya
lydelse gäller även skingringsförbud som har meddelats före
ikraftträdandet.
När ett mål angående kvarstad handläggs av överexekutor efter
ikraftträdandet, tillämpas 237 och 238 §§ i deras äldre lydelse.
1982:252
Vid tillämpningen av 81 och 296 §§ avses med bruttodräktighet det
bruttodräktighetstal som anges i det mätbrev som gäller för fartyget.
1983:699
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
bestämmelser gäller dock i fall då den händelse som ansvarigheten
grundas på har inträffat före ikraftträdandet.
1985:176
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.
2. Äldre bestämmelser i 264 § första stycket skall tillämpas på
pantbrev, som gäller på grund av inteckning som har sökts före
ikraftträdandet av denna lag, om skeppet eller skeppsbygget har utmätts,
konkursansökan har gjorts eller de medel som i övrigt skall fördelas har
nedsatts a) före ikraftträdandet eller b) efter ikraftträdandet men
före utgången av juni månad 1988.
I fall som avses i första stycket b krävs dessutom att ett yrkande om
tillämpning av äldre bestämmelser framställs av skeppets eller
skeppsbyggets ägare eller av någon som har panträtt i skeppet eller
skeppsbygget på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet
eller av någon som har retentionsrätt som uppkommit före
ikraftträdandet. Yrkandet skall, när det är fråga om en exekutiv
försäljning av skeppet eller skeppsbygget, framställas senast vid
bevakningssammanträdet och i annat fall vid det sammanträde som skall
hållas för medelsfördelning.
3. Vad som sägs i 264 § tredje stycket gäller inte, om utmätningen eller
pantförskrivningen i andra hand har skett före ikraftträdandet.
1985:984
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har den som bygger om eller
reparerar ett fartyg åt någon annan fått fartyget i sin besittning före
ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser. Detsamma gäller i
fråga om fartygsbygge som har påbörjats före ikraftträdandet.
1987:794
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Har en gåva mellan makar eller blivande makar skett genom
äktenskapsförord som har registrerats, skall 33 § tillämpas i dess äldre
lydelse.
1991:668
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Till och med utgången av år 1991 skall straffet för brott mot 324 a §
vara böter, högst ettusen kronor.
1993:104
Denna lag träder i kraft den 30 oktober 1993. Förordning (1993:1046). | null | null |
1893:37 s.1 | null | 1,893 | null | 1736:0123 1 | null |
1894:35 s.1 | null | 1,894 | null | 1891:35 s.1 | null |
1895:bih. 10 s. 1 | Resolution (1895:bih. 10 s.1) på en av apostoliske vikarien, Biskopen m.m. Albertus Bitter gjord underdånig ansökning, det Kungl. Maj:t täcktes förklara romerskkatolska kyrkans prästerskap äga rättighet att med laga verkan förrätta vigsel | 1,895 | Kungl. Maj:t har tagit detta ärende i övervägande och finner gott
förklara romersk-katolska kyrkans prästerskap äga att under lagligen
gällande villkor och bestämmelser vigsel med laga verkan förrätta. | null | null |
1895:bih. 52 s. 1 | Resolution (1895:bih. 52 s.1) på en av föreståndaren för franska reformerta församlingen i Stockholm Emil Giron gjord underdånig ansökning, det Kungl. Maj:t täckes förklara församlingens prästerskap äga rättighet att med laga verkan förrätta vigsel | 1,895 | Kungl. Maj:t har tagit detta ärende i övervägande och finner gott
förklara franska reformerta församlingens i Stockholm prästerskap äga
att under lagligen gällande villkor och bestämmelser vigsel med laga
verkan förrätta. | null | null |
1896:49 s.1 | null | 1,896 | null | 1866:37 s.1 | null |
1898:50 s.2 | Skrivelse (1898:50 s.2) till befallningshavanden i Blekinge län angående rätt att vid länets kust idka ålfiske med fast fiskeredskap | 1,898 | Genom beslut den 27 maj 1898 (Svensk författningssamling nr 50 sid. 2)
har Kungl. Maj:t medgivit, att det tillsvidare finge vara varje svensk
undersåte tillåtet att utanför Blekinge läns kust idka ålfiske med
fast fiskredskap i allt det vatten, som icke omfattades av
strandägares enskilda fiskerätt, skattlagda ålfiskens rätt dock
oförkränkt. Kungörelse (1927:15). | null | null |
1898:64 s.10 | Lag (1898:64 s.10) om boskillnad | 1,898 | I. Allmänna bestämmelser
1 § Makar ege, efter ansökan, vinna boskilnad, när de derom ense äro.
2 § Häftar mannen för gäld, hvarom i 11 kap. 1 eller 3 §
giftermålsbalken sägs, och kan den gäld ej betalas utan att hustruns
enskilda egendom eller giftorätt, der den för gälden ej svarar,
tillgripes, eller är fara för handen att, der gälden betalas, vederlag,
som hustrun vid bodelning bör njuta, ej kan till fullo utgå; då må hon
vinna boskilnad. Häftar hustrun för gäld, som i 11 kap. 1 eller 4 §
giftermålsbalken afses, vare om mannens rätt att erhålla boskilnad lag
samma.
Är makars bo till konkurs afträdt, varde, på ansökan af endera maken,
till boskilnad dömdt.
3 § Hustrun ege ock vinna boskilnad i de fall, att
makarnes gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den ej kan
betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den enskilda, som
för samma gäld bör svara, eller att fara är för handen, att, der gälden
betalas, hustrun tillkommande vederlag ej kan till fullo utgå;
hustruns enskilda egendom eller ock samfäld egendom, hvaröfver hon egde
råda, utan hennes samtycke blifvit till betalning af gäld, för hvilken
hennes enskilda egendom ej bort svara, använd eller för sådan gäld
utmätt eller pantsatt, eller ock mannen annorledes obehörigen förfogat
öfver sådan egendom;
mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller eljest
vanvårdat eller försummat boets angelägenheter;
mannen på annat sätt än nu är sagdt missbrukat sitt målsmanskap eller
öfvergifvit hustrun och ej kommit åter inom sex månader; eller
mannen blifvit under förmyndare stäld.
4 § Ansökning om boskillnad skall ingivas till konkursdomaren i den ort,
där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i
allmänhet.
Ansökning, som göres allenast av endera maken, skall med därvid fogade
handlingar ingivas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet,
besörje konkursdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift. Lag
(1946:823)
5 § Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att
taga befattning med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning
av annan orsak icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i
överensstämmelse därmed och teckne det å ena exemplaret av ansökningen.
Upptages ansökningen, låte konkursdomaren genast om densamma och
dagen, då den gjord är, införa kungörelse i Post- och Inrikes
Tidningar och ortstidning. Lag (1977:656).
6 § Har ej vid boskillnadsansökning, som av bägge makarne gjord är,
fogats av dem med edsförpliktelse underskriven förteckning å boets
tillgångar och skulder, varde föreläggande dem meddelat att inom viss
tid sådan uppteckning till konkursdomaren ingiva. Försummas det, varde
av konkursdomaren förordnande meddelat lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till boet
hörer, under edsförpliktelse redligen uppgiva.
Sedan boet blivit i laga ordning upptecknat, meddele konkursdomaren
genast beslut om boskillnaden. Lag (1964:659).
7 § Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne
konkursdomaren å ena exemplaret av ansökningen föreläggande för andra
maken att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Det exemplar av
ansökningshandlingarna, varå föreläggandet tecknats, skall delgivas
andra maken. I fråga om delgivning äge vad om delgivning av stämning i
tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.
Medgives ansökningen, gälle vad i 6 § är stadgat. Lag (1946:823).
8 § Varder ansökning, som gjorts allenast av endera maken, ej av andra
maken medgiven, skall förberedelse i målet äga rum eller, om
förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas till
huvudförhandling. Angående föreläggande för part och parts utevaro äge
vad i rättegångsbalken är stadgat om mål, vari förlikning ej är
tillåten, motsvarande tillämpning.
Är bouppteckning ej ingiven och visas skälig anledning till
boskillnaden, meddele rätten förordnande för lämplig person att
uppteckningen förrätta, såsom i 6 § sägs. Ej må till boskillnad dömas,
innan boet blivit i laga ordning upptecknat.
Rätten äge under förberedelsen meddela beslut i fråga, som avses i 12 §
andra stycket eller 14 eller 20 §. Meddelas sådant förordnande, pröve
rätten, när målet avgöres, om åtgärden skall bestå. Förordnandet kan
även eljest när som helst återkallas. Lag (1946:823).
9 § Rigtigheten af upprättad bouppteckning vare make pligtig att med ed
inför rätten fästa, der det yrkas af andre maken eller af borgenär,
hvilkens fordran tillkommit före boskilnadsansökningen.
10 § När boskillnad blivit sökt, förordne konkursdomaren, där hustrun
det begär, god man att henne biträda. Den, som dertill blifvit utsedd,
har att i afseende å boskilnaden och hvad dermed eger samband hustruns
talan bevaka, der den ej af henne sjelf utföres. Lag (1921:233).
11 § Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på konkursdomaren ankommer,
äge han vidtaga ändå att han jävig är; anmäle dock, där hovrättens
förordnande för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål i hovrätten.
Lag (1921:233).
12 § Vill hustrun, att egendom, som tillhör henne enskildt men af mannen
förvaltas, skall, utan afbidan på skifte i boet, från hans förvaltning
undantagas, göre derom ansökning i boskilnadsmålet; och förordne rätten,
der till boskilnad dömes, att egendomen skall till hustrun öfverlemnas.
Sådan ansökning må ock göras sedan till boskilnad blifvit dömdt.
Har hustrun gjort ansökning, hvarom nu är sagdt, må rätten, der hon det
äskar, förordna, att egendom, som ansökningen afser, skall sättas under
särskild vård och förvaltning till dess öfver ansökningen blifvit dömdt;
ege ock, der hustrun för egendomen ställer borgen, som af rätten
godkännes, medgifva, att i afbidan på ansökningens pröfning egendomen
skall till hustrun öfverlemnas.
13 § Utan hinder deraf att rätten enligt 12 § meddelat förordnande om
egendoms undantagande från mannens förvaltning, varde, der tvist
sedermera yppas, frågan om makes rätt till egendomen efter lag bedömd.
14 § Då boskilnad sökt är, förordne rätten, der endera maken det äskar,
att viss egendom, motsvarande den makes giftorätt eller någon del deraf,
skall för makens räkning från samfälda boet afskiljas och sättas under
särskild vård och förvaltning, till dess öfver boskilnadsansökningen
dömdt blifvit och, der den bifalles, boet skiftas; dock må afskiljandet
ej, mot andra makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig
anledning, att boet deraf skulle lida märklig skada, eller ställer
borgen, som af rätten godkännes, för hvad vid skifte af samfälda boet
bör tillkomma sökanden. Afskiljande, hvarom nu är sagdt, må jemväl efter
vunnen boskilnad sökas.
15 § Beslut om egendoms afskiljande, efter ty i 14 § sägs, vare, der
konkurs inträffar, emot borgenärerna utan verkan.
16 § Egendom, som jemlikt 14 § blifvit för ena makens räkning från
samfälda boet afskild, må ej utmätas för gäld, derför den makes
giftorätt icke svarar, dock att, der egendom, hvaröfver hustrun egt
råda, blifvit för mannens räkning afskild, den egendom må tillgripas för
gäld, som i 11 kap. 5 § giftermålsbalken afses.
I öfrigt skall jemväl efter det boskilnad sökts hvad i 11 kap. 7 §
giftermålsbalken finnes stadgadt ega tillämpning intill dess skifte
sker; dock må ej för gäld, som i 5 § af samma kapitel sägs, utmätas
annan egendom än den, hvaröfver hustrun egde råda vid den tid
boskilnaden söktes.
17 § Nu har boskilnad sökts: finnes lös egendom, som hustrun enskildt
tillhört, ej i behåll eller är den pantsatt, och kan det ej antagas, att
egendomen blifvit med hustruns bifall henne afhänd eller lemnad såsom
pant; då ege hon vid konkurs rätt att såsom fordran bevaka värdet af
hvad sålunda förskingrats och njute för den fordran betalningsrätt i
samfälda boet och mannens enskilda egendom; svare dock med hvad henne i
utdelning tillfaller såsom med annan enskild egendom.
I öfrigt njute ej make i konkurs betalningsrätt för vederlagsfordran.
18 § Sedan boskillnad beviljad blivit, skall boet, så snart ske kan,
skiftas i den ordning, som om delning av död mans kvarlåtenskap är i lag
stadgad. Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, därför samfällda
boet svarar, gulden blivit. Sker annorledes, svare makarne, en för bägge
och bägge för en, för samma gäld. Har vid skifte egendom, varmed hustrun
svarar för gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken, tillagts
mannen, vare han med den egendom för gälden ansvarig.
Då skifte ägt rum, låte makarne den över skiftet upprättade handling
ingivas till den rätt, som boskillnadsmålet handlagt; och åligge det
rätten att utan dröjsmål låta i Post- och Inrikes Tidningar samt
ortstidning kungöra, att handlingen blivit till rätten inlämnad, med
uppgift tillika om dagen då det skett. Varder ena makens egendom avträdd
till konkurs efter ansökning, som gjorts inom tre månader från det
skifteshandlingen till rätten ingavs, gånge skiftet, där det länt
borgenärerna till förfång, på deras talan åter. Detsamma gäller, när
ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts
inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor
från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när
förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Kommer
i stället offentligt ackord till stånd, går skiftet även åter på talan
av borgenär, som omfattas av ackordet. Beträffande talan om återgång av
skifte äga bestämmelserna i konkurslagen (1921:225) och ackordslagen
(1970:847) om återvinningstalan motsvarande tillämpning. Lag (1977:656).
19 § Då boskilnad beviljad blifvit, vare all egendom, som, efter det
ansökningen om boskilnad gjord är, ena maken genom arf, gåfva,
testamente eller annorledes förvärfar, såsom enskild egendom ansedd.
Hustrun vare ej pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld, som
under äktenskapet derförut gjord är, utan så är att hon sjelf ådragit
sig gälden i och för handel eller annan rörelse; som hon med mannens
bifall idkat, eller gälden utgöres af böter eller skadestånd för
brottslig gerning. För gäld, som afses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,
vare hustrun efter vunnen boskilnad ansvarig allenast med egendom,
hvaröfver hon egde råda vid den tid boskilnaden söktes.
20 § Egendom, som, efter det boskilnadsansökning gjord är men innan den
slutligen pröfvats, tillfaller hustrun, må, der hon det äskar, under
särskild vård och förvaltning sättas, så ock af henne tillträdas mot
borgen, som af rätten godkännes.
21 § Hustru, som vunnit boskilnad, råde sitt gods sjelf.
Intill dess skifte sker behålle hvardera maken, der ej af ofvan gifna
bestämmelser annat föranledes, förvaltningen af den egendom, hvaröfver
maken egde råda vid den tid, då boskilnadsansökningen gjordes.
22 § Ändå att boskilnad beviljad är, ege ej ena maken till den andra
något bortgifva eller makarne sig emellan sluta annat aftal, än som med
skifte af boet har samband.
23 § All gäld, som ena maken gör efter det boskilnad blifvit sökt,
varde, om boskilnad vinnes, såsom enskild gäld ansedd.
24 § Makar vare, ändå att de vunnit boskilnad, pligtige att hvar efter
sin förmåga bidraga till eget och barnens uppehälle.
25 § I fråga om fullföljd av talan mot rättens avgörande i mål angående
boskillnad gälle, där ej nedan i denna lag annat föreskrives, vad i
rättegångsbalken är stadgat om fullföljd i tvistemål, som väckts vid
underrätt.
Har underrätt annorledes än i sammanhang med prövning av
boskillnadsansökning meddelat beslut angående fråga, som omförmäles i 12
§ andra stycket eller 14 eller 20 §, skall, i händelse av missnöje med
det beslut, särskild talan däremot föras.
Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § avses, gånge utan hinder av
förd klagan i verkställighet, där ej förbud däremot från hovrätten
kommer. Lag (1946:823).
26 § I fråga om inlaga eller annan handling, som på grund av stadgande i
denna lag skall ingivas till konkursdomaren, äge vad i 33 kap. 3 §
rättegångsbalken är stadgat motsvarande tillämpning. Lag (1950:31).
II. Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskilnad i
sammanhang med konkurs.
27 § Är makars bo till konkurs avträtt, och vill make i sammanhang med
konkursen söka boskillnad, ingive sin ansökning inom den för bevakning
av fordringar utsatta tid.
Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, som maken påstår vara
dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen
bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del deraf skall för
sådan gäld fredas, begäre undanskiftande inom tid, som nu är sagd, eller
hafve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare, der före konkursen
boskilnad blifvit sökt men skifte ännu ej skett.
Ansökning om boskillnad, varom i denna paragraf är fråga, eller om
undanskiftande skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast
ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen, och gälde
sökanden lösen för avskriften. Lag (1921:233).
28 § Ansökning, som i 27 § sägs, varde, sedan andra maken, och der
ansökningen afser undanskiftande, jemväl borgenärerna, på sätt i
konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk stadgas,
erhållit tillfälle att i frågan sig yttra, efter lag af rätten bedömd,
ändå att jäf deremot ej är gjordt.
Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman,
sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen
till sökanden med posten översända avskrift av densamma, så ock
meddelande om tid och ställe för det i 108 § konkurslagen omförmälda
borgenärssammanträde.
Om handläggning vid rätten av mål, som i denna paragraf avses, och
talans fullföljande i högre rätt gälle i tillämpliga delar vad i 211 §
konkurslagen är stadgat. Lag (1946:823).
29 § Har make begärt undanskiftande, och vill maken, att detta skall
gälla även i avseende å gäld, som bevakats efter utgången av den för
bevakning av fordringar utsatta tid, göre yrkande därom i den ordning,
som för framställande av jäv mot bevakning är i konkurslagen stadgad;
och varde med det yrkande så förfaret, som om jäv är föreskrivet. Lag
(1921:233).
30 § Ej må den omständighet, att make må äga undanskifta giftorätt eller
någon del därav, hindra samfälld egendoms försäljning. Egendom, som ena
maken påstår vara dess enskilda, må ej mot bestridande av den make
säljas genom konkursförvaltarens försorg före utgången av den för
bevakning av fordringar utsatta tid; sökes undanskiftande, må egendomen
ej säljas, utan att den funnits skola gå i betalning för bevakad gäld,
och må i sådant fall ej mera säljas än som erfordras för gäldens
betalande. Lag (1921:233).
31 § Hvad ofvan är stadgadt i fråga om boskilnadsansöknings kungörande
samt om boupptecknings upprättande och beedigande, så ock om förordnande
af god man för hustru skall icke ega tillämpning, då boskilnad sökes i
sammanhang med konkurs. | null | null |
1899:12 s.9 | Lag (1899:12 s.9) om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut | 1,899 | 1 § Der främmande stat genom aftal medgifver, att beslut, hvarigenom
förpligtelse att gälda rättegångskostnad blifvit af svensk domstol ålagd
kärande eller mellankommande part, som är medborgare i den främmande
staten och der har sitt hemvist, må i den stat bringas till
verkställighet, eger Konungen förordna, att beslut af domstol i den
främmande staten må, i hvad det innefattar så beskaffad förpligtelse,
här i riket verkställas.
2 § Framställning om erhållande af verkställighet å utländsk domstols
beslut, som i 1 § afses, göres hos kronofogdemyndigheten; och skall
därvid företes den handling, hvarå framställningen grundas. Tillika
skall antingen ingifvas bevis af myndighet i den främmande staten, att
beslutet vunnit laga kraft, jämte, där fråga är om beslut af annan
domstol än norsk, intyg att det bevis är af behörig myndighet utfärdadt,
eller ock annorledes styrkas såväl att den handling, hvarå
framställningen grundas är i behörig form utfärdad som att beslutet
vunnit laga kraft.
Intyg, hvarom nyss är sagdt, skall vara utställdt af svensk beskickning
eller konsul eller af chefen för justitieförvaltningen i den främmande
staten.
Är någon af de i ärendet åberopade handlingarna affattad å annat
främmande språk än det norska eller danska, varde öfversättning af den
handling jämväl ingifven, hvilken öfversättning skall vara genom intyg
af diplomtisk eller konsulär tjänsteman eller på annat sätt till
riktigheten officiellt styrkt; dock att öfversättning ej erfordras af
annan del utaf den handling, hvarå framställningen grundas, än den som
innefattar själfva beslutet. Lag (1981:776).
3 § Kronofogdemyndigheten företage utan parternas hörande ärendet till
pröfning. Är hvad i 2 § stadgas fullgjordt, förordne
kronofogdemyndigheten, att beslutet må verkställas; och gånge det sedan
i verket liksom svensk domstols laga kraft ägande dom, där ej af högre
myndighet annorledes förordnas.
Skall enligt avtal med den främmande staten såsom rättegångskostnad
anses kostnad för översättning och bestyrkande, som i 2 § tredje stycket
avses, och har Konungen förordnat om tillämpning av avtalet, tillägge
kronofogdemyndigheten sökanden, där han det begär, ersättning för sådan
kostnad. Om verkställighet av vad kronofogdemyndigheten sålunda
förordnat gälle vad i första stycket är stadgat om verkställighet av den
utländska domstolens beslut. Lag (1981:776)
4 § Hvad i denna lag är stadgadt skall ej utgöra hinder för tillämpning
af förordningen om verkställighet af domar och utslag, meddelade af
domstol i konungariket Danmark, den 15 Juni 1861. | null | null |
1899:28 s.1 | null | 1,899 | null | 1866:37 s.1 | null |
1899:40 s.1 | null | 1,899 | null | 1891:35 s.1 | null |
1899:bih. 25 | Skrivelsen (1899:bih. 25) angående sättet för godkännande av föreningar angående gränserna för enskilda tillhöriga, å kronans mark belägna s.k. ströängar | 1,899 | Med förmälan, bland annat, att föreningar, som vid laga skiften inom
Norrbottens läns lappmarker ingåtts emellan skiftesdelegarne och kronans
ombud angående gränserna för de å kronans mark belägna spridda
ängslägenheter eller så kallade ströängar, hvilka enligt särskilda
nådiga bref finge tills vidare under hemman eller nybyggen bibehållas,
dittills vunnit fastställelse på sätt, att föreningarne på grund af
föreskriften i 49 § af nådiga skiftesstadgan den 9 November 1866
understälts Vår Befallningshafvandes i länet godkännande, hvilket äfven
utan tidsutdrägt erhållits, men att Vår bemälde Befallningshafvande
dåmera börjat att för godkännande öfverlemna dylika föreningar till
Eder, Vårt och Rikets Kammarkollegium, eller till Eder, Vår
Domänstyrelse, allt efter som ängarne vore belägna på kronans
öfverloppsmark eller inom området för kronopark, hafva i en till Oss
under år 1892 ingifven skrift Kommissionslandtmätarne Axel Orstadius
senior, J. E. Sandström och Karl Ulfhjelm samt vice
Kommsiiionslandtmätaren Hj. Grape framhållit, att, enligt deras mening,
det för ernående af erforderlig skyndsamhet vid ett skiftes handläggning
vore nödigt, att dylika föreningar finge, efter vederbörande kronoombuds
tillstyrkan, af Vår Befallningshafvande fastställas; till stöd för
hvilken mening anförts, bland annat, att ströängarne i de flesta fall
vore omgifna af nära nog odugliga mossar, som för det allmänna ej hade
något värde; att jordegarne egde obestridlig rätt till sjelfva ängarne,
hvilkas afkastning tagits i beräkning vid skattläggningen af de
fastigheter, till hvilka de hörde; att Vår Befallningshafvande vid
utseende af allmänt ombud för bevakande af kronans rätt vid
förrättningar af ifrågavarande slag vore i tillfälle att välja dertill
fullt lämpliga personer, samt att vid sådant förhållande öfverlemnande
till annan myndighet än Vår Befallningshafvande af frågan om godkännande
af ifrågavarande föreningar vore desto mer olämpligt, som skada genom
tidsutdrägt, ökad kostnad eller annorledes derigenom kunde förorsakas
den enskilde jordegaren.
Öfver berörda framställning har Vår Landtmäteristyrelse afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande och dervid anfört, bland annat, att
Styrelsen ansåge, att ifrågavarande föreningars pröfvande af annan
myndighet än Vår Befallningshafvande kunde medföra onödigt uppehåll i
skiftesförrättningarna; att Vår Befallningshafvande, som utsåge
kronoombud och bäst vore i tillfälle att skaffa sig kännedom om lokala
förhållanden, säkrast skulle kunna afgöra, huruvida en förening af
ifrågavarande slag borde godkännas eller icke; men att Styrelsen
emellertid i fråga om kronoparkerna hölle före, att, då dessas tillsyn
och vård tillhörde Eder, Domänstyrelsen, I borden pröfva vid
skiftesförrättningar träffande föreningar angående rågångarne för de
inom kronoparks område befintliga ströängar.
Härefter hafven I, Kammarkollegium och Domänstyrelsen, till åtlydnad af
Eder meddelad nådig föreskrift att, i anledning af förenämnda
framställning, afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, huruvida
stadgande lämpligen borde meddelas, att frågor om fastställelse af
förening angående gränserna för sådana ströängar, som i förevarande
framställning afsåges, skulle, så vidt kronans rätt anginge, af Vår
vederbörande Befallningshafvande pröfvas, inkommit med underdånigt
yttrande af den 22 Mars 1898; och hafven I dervid anfört, bland annat,
att den underdåniga framställningen visserligen syntes afse allenast de
i Norrbottens län lappmarker belägna ströängar, men att, då förhållanden
i omförmälda afseenden vore väsentligen enahanda inom Vesterbottens läns
lappmarker, den föreliggande frågan borde pröfvas med hänsyn jemväl till
ströängarne inom sistnämnda lön; att, äfven om den ströängarne
omgifvande mark merendels till sin beskaffenhet vore af mindre värde,
det dock för kronan icke vore likgiltigt, hvar gränserna för dessa ängar
kunde anses vara befintliga; att denna fråga tvärtom vore i många fall
af betydelse, såsom då stöäng vore belägen i närheten af eller invid
kronans flottled eller inom mossmark, som för skogsbörd torrlades, i
hvilka fall hvarje rubbning eller flyttning af enskilds egoområde inom
kronopark kunde medföra olägenhet, intrång eller hinder af flera slag;
att särskildt vid vattendragens stränder, der, enligt hvad
Landtmäteristyrelsen uppgifvit, ängar genom rödjning och
vattenuppdämning i många fall efter afvittringens slut utvidgats,
intrång och hinder kunde befaras, och detta desto mer som, enligt hvad
samma Styrelse upplyst, vid laga skiften vanligen så tillginge, att
rågångarne omkring ströängar, oberoende af afvittringskartans ofta
ofullständigt affattade egofigurer, utstakades och uppmättes på det
sätt, som för egaren funnes lämpligast, och att derefter om samma
rågångar träffades föreningar, hvilkas rätta innebörd gent emot kronan
kunde antagas bäst bedömas af den myndighet, under hvilkens vård och
förvaltning kronoparkerna stode och som hade att tillgå
förvaltningspersonal i orterna; att med hänsyn härtill det icke syntes
vara förenligt med statens skogsintresse, att frågor rörande
fastställelse af gränserna för de å kronopart belägna ströängar
undandroges den mera sakliga pröfning, som kunde komma dem till del hos
Eder, Domänstyrelsen, desto mindre som något afsevärdt uppehåll i det
laga skiftets fortgång derigenom ej behöfde befaras; men att deremot, då
såsom öfverloppsmark i allmänhet bibehölles endast smärre områden, å
hvilka, likasom å de i afvaktan på den allmänna afvittringens
komplettering tills vidare tillkomna större öfverloppsmarker, några
arbeten för torrläggning eller flottningsreglering ej kunde antagas
förekomma, hinder icke förefunnes att meddela stadgande derom, att
frågor om fastställelse af förening angående gränserna för vissa, å
kronoöfverloppsmark belägna ströängar understäldes Vår
Befallningshafvandes pröfning.
Vid föredragning af detta ärende hafve Vi, som funnit den underdåninga
framställningen, så vidt den afser å kronopart belägna stöängar, icke
till vidare yttrande föranleda, i enlighet med Eder, Kammarkollegii och
Domänstyrelsens, hemställan, funnit godt förklara, att frågor om
fastställelse af förening angående gränserna för sådana å
kronoöfverloppsmark belägna ströängar, som vid afvittringen inom
Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker blifvit, utan att från
kronans mark genom uppdragna rågångar afskiljas, under hemman eller
nybyggen tills vidare bibehållna, må, så vidt kronans rätt angår, af Vår
vederbörande Befallningshafvande pröfvas, med rätt för den med Vår
Befallningshafvandes beslut missnöjde att talan deremot fullfölja i den
ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. | null | null |
1899:bih. 40 s. 3 | Resolution (1899:bih. 40 s.3) angående rättighet för anglikanska kyrkans prästerskap i allmänhet att med laga verkan förrätta vigsel här i riket | 1,899 | Kungl. Maj:t vill, i anledning av anglikanska (engelska episkopala)
församlingens i Stockholm i underdånighet gjorda ansökning, varför
Domkapitlet i Uppsala sig yttrat, medgiva, att den rätt, som genom
Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 12 maj 1892 tillerkänts präster
skapet vid denna församling att under lagligen gälland evillkor och
bestämmelser förrätta vigsel med laga verkan, må tillkomma anglikanska
kyrkans prästerskap i allmänhet. | null | null |
1900:63 s.25 | Stadga (1900:63 s.25) med särskilda bestämmelser angående utdelning genom Svenska Akademien av pris från Nobelstiftelsen m.m. | 1,900 | § 1 Rätt att föreslå pristagare tillkommer ledamöter av svenska
akademien och av andra med denna till sammansättning och uppgifter
likartade akademier, institutioner och samfund, professorer i
litteraturhistoria och i språk vid universitet och högskolor, tidigare
litterära nobelpristagare samt ordförandena i författarorganisationer,
som äro för sitt lands skönlitterära alstring representativa. Kungörelse
(1949:53).
§ 2 Vid sitt Nobelinstitut, med hvilket ett större bibliotek
hufvudsakligen i modern litteratur skall vara förenadt, anställer
Akademien, förutom bibliotekarie och en eller flere amanuenser, i mån af
behof litterärt bildade tjenstemän och biträden, dels ordinarie, dels
extra ordinarie, som skola bereda prisfrågor, lemna redogörelser för
nyligen utkomna litterära arbeten i utlandet samt verkställa nödiga
öfversättningar af utländska skrifter.
Svenska Akademiens Nobelinstitut står under öfverinseende af en utaf
Kongl. Maj:t förordnad inspektor och under närmaste ledning af den bland
Akademiens ledamöter, hvilket hon dertill förordnar.
§ 3 Afkastningen af särskild fond eger Akademien använda till att, i de
ändamål testator ytterst afsett, främja sådan verksamhet inom
litteraturen, som, vare sig den utöfvas i Sverige eller i utlandet, kan
anses ega betydelse för odlingsarbetet särskildt å de områden, åt hvilka
Akademien bör egna sin uppmärksamhet och omvårdnad.
§ 4 Till det val af fullmägtige, som enligt grundstadgarne åligger
Akademien, ega de af Akademiens ledamöter, som äro bosatta i landsorten,
att om de ej personligen infinna sig, insända valsedlar.
När frågor, som gälla prisutdelning, reserverande af pris eller
afsättande af reserverade medel till särskild fond, skola till afgörande
företagas, äro de i landsorten boende ledamöter, som önska att i
besluten deltaga, berättigade till reseersättning, hvars belopp
bestämmes af Akademien.
§ 5 Der i fall, då Akademien ej enligt grundstadgarne eger ensam
bestämmanderätt, annan ersättning beslutas åt någon af Akademiens
ledamöter än sådant godtgörelse för resa eller inställelse, hvarom
förmäles här ofvan i § 4 och i grundstadgarnes § 16, skall beslutet
underställas Kongl. Maj:ts pröfning och stadfästelse. | null | null |
1901:26 s.27 | null | 1,901 | null | 1891:35 s.1 | null |
1901:bih. 56 s. 1 | Reglemente (1901:bih. 56 s.1) för August Abrahamsons stiftelse (upphävt genom regeringsbeslut 1991-09-12) | 1,901 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1902:71 s.1 | Lag (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar | 1,902 | 1 § Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri
ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning,
överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare,
anses varje sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare
bestämmelser härom meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar
till förfogande för överföring av ström. Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och
transformatorer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av
överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att
överföra ström på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling
av befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings-
eller uttagspunkt.
Regeringen skall utse en myndighet (nätmyndigheten) som skall
handlägga de frågor som anges i denna lag. Lag (1994:617).
1 a § har upphävts genom lag (1973:1147).
2 § 1 mom. Elektriska starkströmsledningar får inte dras fram eller
begagnas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. En ansökan om
nätkoncession som avser en utlandsförbindelse skall dock prövas av
regeringen. Till en lednings framdragande räknas inte bara själva
byggandet av ledningen utan också schaktning, skogsavverkning eller
liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.
En koncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett
visst område (nätkoncession för område). I ett beslut om
nätkoncession för område skall anges en för ledningsnätet högsta
tillåtna spänning.
En transformator- eller kopplingsstation som är avsedd för en
spänning av 40 kilovolt eller däröver och som skall anslutas till en
eller flera nya ledningar får inte börja byggas förrän nätkoncession
har meddelats för framdragande av minst en ny ledning eller
medgivande har lämnats enligt 8 mom. för sådant framdragande.
Regeringen får föreskriva undantag från bestämmelserna i första och
tredje styckena i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer
eller i fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden. En
sådan föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser. Lag
(1994:617).
2 § 2 mom. Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är
lämplig från allmän synpunkt.
Nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl
meddelas för ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger
högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs
av ledningen.
Nätkoncession för område får bara meddelas om området utgör en med
hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte
meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett
annat koncessionsområde.
Nätkoncession som avser en utlandsförbindelse får inte meddelas om
förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt
upprätthålla elförsörjningen i landet.
Nätkoncession får endast beviljas den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får endast
beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom
det begärda området.
Nätkoncession får inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.
Nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Vid prövning av
ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall femte stycket
tillämpas. Lag (1995:1139).
2 § 3 mom. Nätkoncession ges för bestämd tid, längst 40 år.
En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för
anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl
eller som annars behövs från allmän synpunkt. Lag (1994:617).
2 § 4 mom. Den som har nätkoncession för linje är skyldig att på
skäliga villkor ansluta en anläggning till ledningen.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för linje inte behöver ansluta en anläggning till
ledningen.
Den som har nätkoncession för område är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning inom området till ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för område inte behöver ansluta en anläggning till
ledningsnätet.
Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som
omfattas av en nätkoncession för område, får den som har
nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande
av den som har nätkoncession för området eller efter tillstånd av
nätmyndigheten.
Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra
ström åt annan.
Innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av
överförd ström samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i
enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar. Föreskrifter om
kostnader för mätning finns i 2 § 10 mom.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten. Lag (1995:1139).
2 § 5 mom. Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av
nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och
det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Lag
(1994:617).
2 § 6 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av
föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas
av nätmyndigheten. Tillsynen omfattar dock inte frågor om elsäkerhet.
Nätmyndigheten utövar också tillsynen över efterlevnaden av 1 § lagen
(1994:618) om handel med el, m. m.
Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av
tillsynen.
Ett föreläggande får förenas med vite.
En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om
koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter
enligt 4 mom. eller 7 mom. eller 1 § lagen (1994:618) om handel med
el, m. m. eller enligt villkor i nätkoncessionen eller om han under
tre år i följd inte har haft ledningen eller ledningsnätet i bruk.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
Lag (1995:1139).
2 § 7 mom. Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan
verksamhet. Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på
nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig om inte
nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar undantag.
Sådant undantag skall beviljas om berörda områden ligger geografiskt
nära varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig
enhet. Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en
enhetlig nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av
undantaget. När koncessionstiden för något av de områden som omfattas
av det beviljade undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om
undantaget skall bestå. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om
redovisning av nätverksamhet.
Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall särskilt granska
redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett
särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av
nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av
revisorn ges in till nätmyndigheten. Regeringen får meddela
föreskrifter om revision av nätverksamhet.
Avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning
till ledning (nättariffer) skall vara skäliga och utformade på
sakliga grunder. Nättariffer för område, utom engångsavgift för
anslutning, får dock inte utformas med hänsyn till var inom området
en anslutning är belägen. På en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje och där spänningen understiger 220 kilovolt
(regionledning) får inte nättariffen, utom engångsavgift för
anslutning, på varje spänningsnivå, utformas med hänsyn till var en
uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till
annan koncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för
linje. Tillstånd till avvikelse från vad som anges i föregående
mening meddelas i enlighet med vad som anges i 9 mom. Nättariffer för
överföring av ström skall utformas så, att betald avgift för en
anslutning ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall särskilt beaktas
konsumentintresset. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en
rimlig avkastning i nätverksamheten. Vid skälighetsbedömningen skall
nättariffen för varje koncessionsområde bedömas för sig. Om
nätmyndigheten enligt första stycket har medgivit att flera
nätkoncessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid
skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
1. koncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina
regionledningar inom samma region anslutna till annan
koncessionshavares ledning bedömas samlat,
2. koncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas
samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika
många nedtransformeringar utförts för att nå detta
spänningsintervall,
3. koncessionshavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje
normalt spänningsintervall för koncessionshavarens samtliga
regionledningar i hela landet.
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader på
koncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas samlat, dock att tariffen får utformas
med hänsyn till var på koncessionshavarens ledningsnät en
anslutningspunkt är belägen.
Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och övriga villkor för överföring
eller anslutning. Vid begäran om ny anslutning skall uppgiften om
villkoren lämnas inom skälig tid. Den skriftliga uppgiften skall
innehålla en upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära
prövning enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt första och sjunde
styckena prövas av nätmyndigheten. Lag (1995:1139).
2 § 8 mom. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
nätmyndigheten får, om det finns särskilda skäl, medge att en
elektrisk starkströmsledning får dras fram redan innan behövlig
nätkoncession har meddelats eller att en transformator- eller
kopplingsstation får byggas utan hinder av bestämmelsen i 1 mom.
tredje stycket. När ledningen är färdig att tas i bruk får, i den
ordning som regeringen föreskriver, tillstånd lämnas att tills vidare
under tre år begagna ledningen i avvaktan på att
koncessionsansökningen slutligt prövats. Lag (1994:617).
2 § 9 mom. Nättariffen för en enskild elkonsument, vars anläggning
är ansluten till en regionledning, skall, om nätmyndigheten meddelat
tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen
elkonsumentens uttagspunkt är belägen.
På ansökan av koncessionshavaren eller berörd elkonsument skall
nätmyndigheten meddela tillstånd om den berörda uttagspunkten fanns
den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för
överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet,
tillämpades den 1 juli 1995.
Tillstånd skall gälla från viss dag samt meddelas för bestämd tid,
högst trettio år.
Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för
elkonsumenten, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning
som i det avtal som nämns i andra stycket.
Om uttagspunktens läge ändras eller avses bli ändrad eller om den
avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd, skall
koncessionshavaren anmäla detta till nätmyndigheten. När en sådan
anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken utsträckning
och under vilken tid det tidigare meddelade tillståndet skäligen
skall bestå. Lag (1995:1138).
2 § 10 mom. Kostnaden för en mätare med tillhörande
insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten
hos en elkonsument skall av nätkoncessionshavaren debiteras
elkonsumenten. Elkonsumenter vars konsumtion mäts genom
direktmätning får dock inte debiteras mer än 2 500 kronor.
En elkonsument som är lågspänningskund och vars konsumtion
inte mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av
nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad
som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande
insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående
tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kronor behöver dock
inte återbetalas till elkonsumenten.
En elkonsument vars elförbrukning mäts på annat sätt än
enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 4 mom.
sjunde stycket skall debiteras merkostnaden för denna mätning
och för rapporteringen av mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nämns i första och
tredje styckena får inte debiteras enskilda elkonsumenter.
Första-tredje styckena gäller inte elkonsumenter som köper
sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 6 § lagen
(1994:618) om handel med el, m.m.
Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt detta
moment prövas av nätmyndigheten. Lag (1997:346).
2 § 11 mom. Kostnaden för en mätare med tillhörande
insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten
hos en elproducent skall av nätkoncessionshavaren debiteras
elproducenten.
Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten. Lag (1996:507).
2 § 12 mom. Innehavare av elproduktionsanläggning som kan leverera
en effekt om högst l 500 kilowatt skall för inmatning av el inte
erlägga annan del av nättariffen än engångsavgift för anslutning,
avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess
installation i inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning och
rapportering. Lag (1995:1138).
2 § 13 mom. Innehavare av en elproduktionsanläggning har rätt till
ersättning av den koncessionshavare till vars ledningsnät
anläggningen är ansluten. Ersättningen skall motsvara
l. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el
från anläggningen medför i koncessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter för att
ha sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares
ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till
ledningsnätet.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av
ersättningen enligt första stycket.
Frågor om ersättning enligt detta moment prövas av nätmyndigheten.
Lag (1995:1138).
3 § 1 mom. Upphör en nätkoncession att gälla, är den som senast haft
koncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta
behövs från allmän eller enskild synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av
nätmyndigheten. Prövningen skall ske i samband med att koncessionen
upphör.
Om den som har haft nätkoncessionen inte iakttar vad som har ålagts
honom, får nätmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra sina
skyldigheter. Lag (1994:617).
3 § 2 mom. Har en elektrisk starkströmsledning dragits fram utan
nätkoncession, där detta behövs, får nätmyndigheten förelägga
ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta
behövs från allmän eller enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med vite. Lag (1994:617).
3 § 3 mom. Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana
återställningsåtgärder som avses i 1 eller 2 mom., får nätmyndigheten
besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och
intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om
markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende
marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till
åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen
nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall
ersättning härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den
fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav
ligger. Lag (1994:617).
3 § 4 mom. har upphävts genom lag (1982:487).
3 § 5 mom. har upphävts genom lag (1982:487).
4 § För skada orsakad genom inverkan av elektrisk ström från
anläggning, som har egen generator eller transformator, ansvare
anläggningens innehavare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk
ström från anläggning, som icke har egen generator eller
transformator, svare innehavaren av den anläggning, från vilken
strömmen tillförts förstnämnda anläggning.
Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare
anläggningens innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat
genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.
Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad
genom inverkan av ström, vilken med en spänning av högst
tvåhundrafemtio volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt
jordat system mellan två ledare tillförts förbrukningsanläggning för
starkström.
Med generator eller transformator avses i denna paragraf icke
apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i
telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning.
Skyldighet att betala skadestånd för skada genom inverkan av
elektrisk ström kan dessutom föreligga enligt 4 a §. Lag (1992:668).
4-a § Den som innehar en elektrisk anläggning med egen generator
eller transformator är, om inte annat följer av 4 b §, skyldig att
betala skadestånd för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i
elektrisk ström som har satts i omlopp från anläggningen. Med
säkerhetsbrist avses att den elektriska strömmen inte är så säker som
skäligen kan förväntas.
Skadeståndsskyldigheten gäller för
1. personskada, och
2. sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för
enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde
egendomen huvudsakligen för sådant ändamål.
Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan.
Lag (1992:668).
4 b § Skadeståndsskyldig enligt 4 a § är inte den som
1. visar att han inte har satt den elektriska strömmen i omlopp i en
näringsverksamhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte den
elektriska strömmen i omlopp,
3. visar att säkerhetsbristen beror på att den elektriska strömmen
måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av
en myndighet, eller
4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska
vetandet vid den tidpunkt då han satte den elektriska strömmen i
omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen. Lag
(1992:668).
5 § 1 mom. Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan
befintlig dylik anläggning vålla skada å person eller egendom eller
störning i driften, svarar innehavaren av förstnämnda anläggning för
erforderliga åtgärder vid denna för att förebygga sådan skada eller
störning.
Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan
uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, vare ock
pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tillkommen
anläggning för svagström eller för starkström med en spänning av
högst 1 000 volt, räknat såsom angives i 4 § tredje stycket, vidtaga
erforderliga åtgärder vid sin anläggning för att förebygga att denna
genom inverkan på den andra anläggningen medelst induktion eller
förhöjda markpotentialer vållar skada å person eller egendom eller
annan störning än ljudstörning.
Ändras anläggning i fråga om läge, utförande eller drift så, att
ökad risk uppkommer för skada eller störning, skall i fråga om
skyldighet att svara för skyddsåtgärd som föranledes av den ökade
risken anses som om ny anläggning tillkommit.
Anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Är
anläggning i olika delar att anse som tillkommen vid skilda
tidpunkter, skall varje sådan del anses som en särskild anläggning.
Lag (1982:487).
5 § 2 mom. Kan i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd med
bättre verkan eller till lägre kostnad vinnas genom åtgärd vid annan
elektrisk anläggning än den vars innehavare enligt 1 mom. är skyldig
att svara för åtgärden, ankommer det på dess innehavare att efter
överenskommelse eller rättens förordnande utföra åtgärden.
Innehavaren äger, i den mån åtgärden ej är till båtnad för hans
anläggning genom minskning av utgifter för dess underhåll och drift
eller annan stadigvarande förbättring av driften, att av den som
enligt 1 mom. är skyldig att vidtaga skyddsåtgärder njuta ersättning
för utgifter vilka varit nödvändiga.
Har i fall, som avses i 1 mom. andra stycket, innehavaren av den
senare tillkomna anläggningen genom bristande planläggning av
anläggningens utförande eller på annat sätt föranlett att kostnaden
för skyddsåtgärd blivit väsentligt högre än nödvändigt, svarar han
för merkostnaden. Lag (1970:905).
5 a § 1 mom. Innehavare av elektrisk ledning, som dragits fram inom
område för befintlig allmän väg, till farväg nyttjad enskild väg,
järnväg, spårväg eller kanal eller annan sådan vattentrafikled
(trafikled), är skyldig att vid ändring av trafikleden vidtaga de
åtgärder beträffande ledningen som behövas för att ändringen av
trafikleden skall kunna genomföras. Kostnaden för sådan åtgärd åvilar
ledningens innehavare, om ej annat följer av 2 mom. Lag (1970:905).
5 a § 2 mom. Är syftet med ledningen att överföra kraft för
belysning av allmän väg, skall väghållaren ersätta ledningens
innehavare hans kostnad för åtgärd, som avses i 1 mom. Tjänar
ledningen även annat ändamål, skall ersättningen bestämmas efter vad
som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Har i fall, som avses i 1 mom., åtgärd vidtagits beträffande
ledning, där denna korsar trafikled, skall den under vars förvaltning
trafikleden står ersätta ledningens innehavare kostnaden för sådan
åtgärd, som ej avser flyttning av stolpe, stag eller liknande
anordning inom trafikledens område. Lag (1970:905).
5 a § 3 mom. Föranleder ledning, som dragits fram inom område för
befintlig trafikled, ökade kostnader för trafikledens underhåll,
skall ledningens innehavare ersätta kostnadsökningen. Lag (1970:905).
5 a § 4 mom. Kan arbete med ledning inom område för annan trafikled
än allmän väg inverka på trafiksäkerheten eller medför det större
ingrepp i trafikleden, skall det utföras efter anvisningar av den som
förvaltar trafikleden eller genom hans försorg. Kostnaden för arbetet
åvilar dock ledningens innehavare, om ej annat följer av 2 mom.
I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gälla
särskilda bestämmelser. Lag (1970:905).
5 a § 5 mom. Innehavare av starkströmsledning inom område för
järnväg skall ersätta den kostnad och skada som kan komma att
tillskyndas järnvägsföretaget genom framdragande, begagnande eller
underhåll av ledningen. Lag (1975:68).
5 b § 1 mom. Har elektrisk ledning efter expropriation dragits fram
i eller över allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket
finns en detaljplan, eller inom fastställt hamnområde och visar det
sig att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel på
egendomen eller hindrar någon för samhället nödvändig anläggning
eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för
behövliga arbeten på egendomen eller är synnerligen vanprydande,
skall ledningen på bekostnad av dess innehavare ändras, flyttas eller
borttagas, i den mån det behövs för hindrets eller olägenhetens
undanröjande.
Har i annat fall än som avses i första stycket nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtits genom expropriation för framdragande av
ledning, och medför ledningen på grund av ändrade förhållanden
betydande olägenhet för fastigheten, är ledningens innehavare skyldig
att på sin bekostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån det
behövs för olägenhetens undanröjande och det kan ske utan synnerligt
men för ledningen.
Tvist i fråga som avses i första eller andra stycket prövas av
fastighetsdomstol. Lag (1987:142).
5 b § 2 mom. Vill ägare av fastighet, där elektrisk ledning är
framdragen efter expropriation, för undanröjande av därmed förenad
olägenhet för fastigheten på egen bekostnad få ledningen ändrad eller
flyttad, kan länsstyrelsen, i den mån det prövas skäligt med hänsyn
till å ena sidan nämnda olägenhet och å andra sidan sådant men för
ledningen som följer av ändringen eller flyttningen, giva
fastighetsägaren rätt att själv utföra erforderlig ändring eller
flyttning, om sådan åtgärd ej utföres av ledningens innehavare inom
viss, av länsstyrelsen förelagd tid. Fastighetsägaren är i sådant
fall skyldig att ersätta uppkommande men för ledningen. Har
ledningens innehavare utfört ändringen eller flyttningen, skall
fastighetsägaren ersätta även kostnaden för sådan åtgärd. Kunna
parterna ej enas om ersättningen, bestämmes den av fastighetsdomstol.
Lag (1972:721).
5 b § 3 mom. Upphör egendom att vara allmän plats eller vattendrag
inom område, för vilket finns en detaljplan, eller inom fastställt
hamnområde, gäller ej längre sådan rätt att ha ledning framdragen där
som förut förvärvats genom expropriation. Lag (1987:142).
6 § Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom
inverkan av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare
sistnämnda anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet fri, där
icke han underlåtit vidtaga de skyddsåtgärder som jämlikt 5 § på
honom ankommit eller eljest skadan eller störningen föranletts av
vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel; uppkommer
skada eller störning å den anläggning, från vilken strömmen utgått,
och föranleddes skadan eller störningen av vårdslöshet vid den andra
anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings
innehavare pliktig att ersätta skadan eller förlusten.
Finnes vårdslöshet hava förelupit vid båda anläggningarnas utförande
eller skötsel, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse
sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller
förlusten skall drabba vardera sidan. Lag (1958:429).
7 § Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk
anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom
överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet
själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans
uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan
grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens ägare
eller innehavare. I fråga om personskada gäller dock 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207).
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund
pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för
skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan
föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
Skadestånd enligt 4 a § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande
på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Lag (1992:1138).
8 § I fråga om bestämmande av ersättning för skada enligt 4 eller 4
a § tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).
När ersättning för sakskada bestäms enligt 4 a § avräknas ett belopp
om 3 500 kronor. Lag (1992:668).
9 § Har innehavare av elektrisk anläggning nödgats utgiva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan av en medelst induktion eller
överledning eller eljest på ej åsyftat sätt från annan anläggning
inkommen elektrisk ström, och var skadan vållad genom vårdslöshet vid
den sistnämnda anläggningens utförande eller skötsel, äge den, som
fått utgiva ersättningen, att av den senare anläggningens innehavare
söka åter vad han sålunda fått utgiva. Finnes sådan vårdslöshet, som
nyss sagts, hava förelupit jämväl vid den förstnämnda anläggningen,
äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna
fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen skall av vardera
sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera sidan
till last, skola båda anläggningarnas innehavare sig emellan taga del
i ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt vållat skadan; dock
att i ty fall ansvarighet icke åligger innehavare av telegraf-,
telefon- eller annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.
Har skada, som i denna lag avses, föranletts därav, att, efter det
elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens
samtycke vidtagits åtgärd, som i väsentlig mån ökat faran för skadas
åstadkommande genom den elektriska strömmens inverkan, vare den, som
vidtagit sådan åtgärd, där han insett eller bort inse faran,
anläggningens innehavare ansvarig för den skada, som sålunda
uppkommit. Lag (1958:429).
10 § Elektrisk anläggnings ägare, som åt annan överlåter
nyttjanderätten till anläggningen, vare för skada, som därefter
inträffar, ansvarig enligt 4-9 §§ lika som anläggningens innehavare,
dock ej med annan egendom än anläggningen och vad därtill hörer samt
under nyttjanderätten inbegripes; och må ägaren söka sitt åter av
anläggningens innehavare.
11 § Talan mot elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om
skadestånd enligt 4 eller 6 § skall väckas inom två år från det
skadan timade.
Den som vill ha ersättning enligt 4 a § skall väcka talan inom tre
år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen
kunde göras gällande.
Talan mot ersättning enligt 4 a § måste dock väckas inom tio år från
det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den elektriska
strömmen i omlopp.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning. Lag
(1992:668).
12 § Vad elektrisk anläggnings ägare eller innehavare utgivit enligt
4-10 §§ äge han, där ej annat av 9 § föranledes, söka åter av den,
som skadan vållat.
13 § Utgöres den elektriska anläggningen av inrättning för befordran
av gods eller är den för sådan inrättnings behov avsedd, skall vad
ovan är stadgat rörande ersättningsskyldighet för skada icke äga
tillämpning i fråga om egendom, som blivit av inrättningens
förvaltning eller betjäning för befordran emottagen.
14 § har upphävts genom lag (1970:905).
15 § Regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen
bestämmer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt eller av
hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela
föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra
föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda
att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller
elektriska installationer. Lag (1994:617).
15 a § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för
elektrisk ström.
Med systemansvar för elektrisk ström avses det övergripande ansvaret
för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans
inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan
produktion och förbrukning av ström.
Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga
myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva
systemansvaret, beordra kraftproducenter att, mot marknadsmässig
ersättning, öka eller minska produktionen av ström.
Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet för
kraftproducenter och elkonsumenter att till den systemansvariga
myndigheten ge in uppgifter om produktion eller konsumtion av ström,
som behövs för utövandet av systemansvaret. Lag (1994:617).
16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker
med stöd av denna lag. Lag (1993:711).
17 § har upphävts genom lag (1993:711).
18 § har upphävts genom lag (1993:711).
19 § har upphävts genom lag (1993:711).
20 § har upphävts genom lag (1993:711).
21 § Såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet utövas tillsynen över efterlevnaden av denna
lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av
lagen av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
Lag (1996:507).
22 § har upphävts genom lag (1993:711).
23 § Tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar
och handlingar som behövs för tillsynen. Lag (1988:218).
24 § För tillsyn enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt att
få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder.
Om det behövs för tillsynen får tillsynsmyndigheten hos tillverkare,
importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett
eller flera exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till
elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel som har införts eller
skall införas på marknaden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att
ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provning.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.
Lag (1988:218).
25 § I den mån det är påkallat från elsäkerhetssynpunkt eller av
hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet får en
tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i
enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som
har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Lag (1996:507).
26 § En begäran enligt 23 § samt föreläggande eller förbud enligt
25 § får förenas med vite. Lag (1988:218).
27 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. bryter mot 2 § 1 mom. första eller tredje stycket,
2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 § 3 mom. andra
stycket,
3. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 15 §.
I ringa fall döms inte till ansvar. Lag (1993:711).
28 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd
med straff enligt brottsbalken. Lag (1988:218).
29 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett
vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet eller förbudet. Lag (1993:711).
30 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till
en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål
för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet förklaras
förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras
förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Lag (1988:218).
31 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 § 4, 6, 7, 9-11 eller 13 mom.
eller 3 § och beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning
till den som enligt 15 a § tredje stycket beordrats att öka eller
minska produktionen av ström får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §, 24 §
första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett
bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats
meddelas av regeringen. Lag (1996:507).
32 § Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd av
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart,
om inte annat bestäms.
För verkställighet gäller i övrigt vad som föreskrivs i
utsökningsbalken om allmänna mål. Lag (1993:711).
33 § I fråga om vissa starkströmsanläggningar finns ytterligare
bestämmesler i elberedskapslagen (1997:288). Lag (1997:289).
34 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser. Lag (1988:218).
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. De nya bestämmelserna tillämpas inte mot någon som har satt den
skadevållande elektriska strömmen i omlopp före ikraftträdandet.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 15, 15 a och 31 §§ den 1
januari 1995, och i övrigt den 1 januari 1996. De nya föreskrifterna
skall, med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner
som har beviljats före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession
anses som nätkoncession för linje och områdeskoncession som
nätkoncession för område. Lag (1995:1140).
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 § 7 mom. i dess äldre
lydelse får inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 §
2, 3, 6 och 7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
4. Nätmyndigheten skall på anmälan av kommunen meddela förbud för en
innehavare av nätkoncession att inom ett angivet område ansluta
anläggningar för värmeförsörjning av en byggnad om byggnaden redan är
ansluten till ett fjärrvärme- eller naturgasnät. Anmälan skall göras
före utgången av juni 1996.
Ett förbud gäller till utgången av år 1998.
Ett förbud gäller inte anläggningar i form av en värmepump.
På ansökan av innehavaren av en byggnad får nätmyndigheten meddela
undantag från förbudet om värmeförsörjningen av byggnaden med större
fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma
värmesystemet. Lag (1995:1140).
1996:507
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
I ärenden där nätmyndigheten meddelat beslut före den 1 maj 1996
tillämpas 31 § i sin äldre lydelse.
1997:346
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
De äldre föreskrifterna i andra stycket tillämpas i de fall
en elkonsument har debiterats kostnader enligt första stycket
före lagens ikraftträdande. | null | null |
1904:12 s.3 | Kungörelse (1904:12 s.3) angående vad till svenska handelns och sjöfartens betryggande under krig mellan främmande makter bör iakttagas m.m. | 1,904 | 1 § För att åtnjuta de förmåner och rättigheter, som tillkomma
neutrala makters handelsfartyg, bör svenskt fartyg vara försedt med
dels nationalitets- och registreringscertifikat eller i dess ställe
gällande interimsnationalitetshandling dels ock sjömansrulla. Dessa
handlingar skola alltid vara å fartyget under dess resor
tillgängliga.
2 § Ej må fartygsbefälhafvare innehafva falska eller dubbla
skeppshandlingar och konossementer. Likaledes vare honom förbjudet att
vid något tillfälle eller under hvilken förevändning som helst hissa
utländsk flagga.
3 § Skulle, medan ett svenskt fartyg är utrikes, finnas erforderligt
att därå antaga främmande sjömän, böra företrädesvis neutrala staters
undersåtar förhyras. Hvarje med manskapet skeende förändring bör,
tillika med orsakerna därtill, af befälhafvaren behörigen antecknas å
sjömansrullan, och sådan antecknings riktighet attesteras af
vederbörande svensk konsul eller, i händelse en sådan ej finnes på
stället, af vederbörande magistratsämbetsman, notarius publicus, eller
annan vitsord ägande person, efter landets bruk.
4 § Svenskt fartyg må, såsom neutralt, fritt färdas till de
krigförande nationernas hamnar och vid deras kuster. Dock må ej
befälhafvare söka intränga uti blockerad hamn.
Med blockerad hamn förstås en sådan, som är spärrad genom en styrka
tillräcklig för att verksamt kunna förhindra tillträdet till hamnen.
5 § Alla slags varor, äfven sådana som tillhöra någon af de
krigförande makternas undersåtar, må föras i svenskt fartyg såsom
neutralt, med undantag af så kalladt krigskontraband, hvarmed
förstås:
vapen, projektiler och ammunition, militära utrustningspersedlar samt
öfriga omedelbarligen till krigsbruk användbara tillverkningar, när de
tillhöra eller äro destinerade till krigförande makt eller dess
undersåtar, häruti likväl icke inbegripet det förråd af nämnda
artiklar, som kan vara nödvändigt till fartygsbesättningens behof.
Kol må icke i svenskt fartyg föras till de krigförandes
stridskrafter.
6 § Befälhafvare å svenskt fartyg vare förbjudet att låta nyttja sig
och det fartyg han förer att för någon af de i krig varande makterna
transportera trupper eller befordra depescher.
7 § Utklarering af kollaster från svensk hamn direkt till de
krigförandes stridskrafter är förbjuden.
8 § Med krigförande makts fartyg må i svenska hamnar in- och utföras
alla till in- och utförsel i allmänhet lofgifna varor, med undantag af
sådana, som hafva egenskapen af krigskontraband.
9 § Ej må å svenskt område byggas, utrustas eller väpnas fartyg afsedt
för krigförande makts örlogsflotta, liksom det är svensk undersåte
förbjudet att taga tjänst ombord å fartyg tillhörande sådan
örlogsflotta.
10 § Svensk undersåte vare förbjudet att utrusta eller väpna fartyg
att nyttjas till kaperier mot någon af de krigförande makterna, deras
undersåtar eller egendom, eller deltaga i dylikt fartygs utrustning
eller beväpning. Icke heller må svensk undersåte taga tjänst ombord på
något kaparefartyg.
Svensk undersåte vare förbjudet att af kapare tillhandla sig
uppbringadt gods, af hvad namn det vara må.
11 § Då svenskt fartyg går utan beskydd af väpnad konvoj och i öppna
sjön prejas af något en krigförande makt tillhörigt beväpnadt fartyg,
som till skeppsdokumenternas granskning är berättigadt, må
befälhafvaren icke söka undandraga sig sådant, utan vare han pliktig
att ärligen och utan svek uppvisa sina skeppshandlingar samt tillse
att, hvarken före visitationen eller medan denna pågår, något dokument
angående fartyget eller laddningen förstöres, undandöljes eller kastas
öfver bord.
12 § Går svenskt fartyg under konvoj af krigsfartyg, ställe
befälhafvaren sig till efterrättelse hvad för sådant fall är
föreskrifvet.
13 § Varder svenskt fartyg uppbringadt, bör befälhafvaren i den hamn,
dit fartyget införes, till svenske konsuln, om en sådan finnes på
stället, men i annat fall till närmaste svenske konsul inlämna en
fullständig och vederbörligen styrkt berättelse angående alla
omständigheter och förloppet vid den skedda uppbringningen.
14 § Härigenom upphäfvas Kungl. kungörelserna angående förenämnda
ämnen den 8 april 1854, 13 september 1855 och 29 juli 1870. | null | null |
1904:20 s.6 | null | 1,904 | null | 1884:13 s.2 | null |
1904:26 s.1 | Lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap | 1,904 | 1 kap. Om äktenskapets ingående
1 § Om två personer vill ingå äktenskap med varandra inför
en svensk myndighet, ska det prövas om det finns något hinder
mot äktenskapet enligt svensk lag.
Om ingen av dem är svensk medborgare eller har hemvist i
Sverige, ska det dessutom prövas att var och en av dem har
rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i en efter eget val
angiven stat där han eller hon antingen är medborgare eller
har hemvist. Om båda begär det och det finns särskilda skäl,
får dock prövningen ske med tillämpning av enbart svensk lag
även i ett sådant fall. Lag (2009:256).
2 § Har upphävts genom lag (2004:144).
3 § Har upphävts genom lag (2004:144).
4 § När äktenskap skall ingås inför svensk myndighet här i riket,
tillämpas svensk lag i fråga om vigsel. Lag (1973:942).
5 § Regeringen kan bestämma, att med diplomatisk eller konsulär tjänst
eller med befattning som präst skall vara förenad behörighet att i
främmande stat förrätta vigsel enligt svensk lag. Regeringen kan även
genom särskilt förordnande tillerkänna lämplig person sådan behörighet.
Vad som i svensk lag föreskrives om verkan av att vigselförrättare
förfarit oriktigt vid vigsel här i riket eller överskridit sin
behörighet äger motsvarande tillämpning, när svensk vigselförrättare
viger i främmande stat. Lag (1976:1120).
6 § Den som enligt främmande lag är behörig att förrätta vigsel får i
fall som regeringen bestämmer viga här i riket med tillämpning av nämnda
lag. Lag (1976:1120).
7 § Äktenskap som ingåtts utom riket enligt främmande lag
anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där
det ingicks. Har äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller
konsulär tjänsteman eller annan, som av främmande stat
förordnats att förrätta vigsel i annan främmande stat, anses
äktenskapet också giltigt till formen, om det är giltigt i
den stat som meddelat förordnandet.
Även i annat fall än som avses i första stycket ska äktenskap
som ingåtts utom riket anses giltigt till formen, om det är
giltigt i den eller de stater där makarna var medborgare
eller hade hemvist. Lag (2009:256).
8 § Äktenskap som skulle vara ogiltigt på grund av formfel
får godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl.
Ärendet får tas upp endast på ansökan av en av dem som avsett
att ingå äktenskap eller, om en av dem har avlidit, av
arvingar till den avlidne. Lag (2009:256).
8 a § Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag
erkänns inte i Sverige
1. om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha
funnits hinder mot äktenskapet enligt svensk lag,
2. om det är sannolikt att äktenskapet har ingåtts under
tvång, eller
3. om parterna inte var närvarande samtidigt vid äktenskapets
ingående och minst en av dem då var svensk medborgare eller
hade hemvist i Sverige.
Första stycket gäller inte om båda parterna är över 18 år och
det finns synnerliga skäl att erkänna äktenskapet.
Lag (2021:465).
9 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan meddela
särskilda föreskrifter om sättet för hindersprövning i fråga om sådan
vigsel enligt svensk lag som avses i detta kapitel. Lag (1976:1120).
10 § Har upphävts genom lag (2004:144).
2 kap. Har upphävts genom lag (1973:942).
3 kap. Om äktenskapsmål m.m.
1 § Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där
det är tvist om personerna är förenade i äktenskap med
varandra. Lag (2009:256).
2 § Äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol, om
1. båda makarna är svenska medborgare,
2. käranden är svensk medborgare och har hemvist här i riket
eller tidigare har haft hemvist här sedan han eller hon fyllt
arton år,
3. käranden inte är svensk medborgare men har hemvist här i
riket sedan minst ett år,
4. svaranden har hemvist här i riket,
5. saken rör ogiltighet av vigsel som har förrättats av
svensk myndighet, eller
6. det i annat fall än som avses i 1–5 finns särskilda skäl
att talan prövas här i riket, under förutsättning att en av
makarna är svensk medborgare eller käranden inte kan få sin
talan prövad i den stat där han eller hon är medborgare eller
har hemvist. Lag (2009:256).
3 § Är svensk domstol behörig att upptaga talan av ena maken, kan
domstolen också upptaga talan av andra maken till gemensam hand
läggning. Lag (1973:942).
4 § Talan om äktenskapsskillnad prövas enligt svensk lag i den mån ej
annat följer av vad som föreskrives här nedan.
Äro båda makarna utländska medborgare och har ej någondera hemvist här
i riket sedan minst ett år, får icke mot makes bestridande dömas till
äktenskapsskillnad, om grund till äktenskapets upplösning ej förelig
ligger enligt lagen i stat där makarna eller någondera av dem är
medborgare.
Äro i annat fall än som sägs i andra stycket båda makarna utländska
medborgare och åberopar ena maken att grund till äktenskapets upplös
ning saknas enligt lagen i det land där han är medborgare, får ej dömas
till äktenskapsskillnad, om det med hänsyn till samma makes eller
gemensamma barns intressen föreligger särskilda skäl däremot.
Lag (1973:942).
5 § Ändring beträffande medborgarskap eller hemvist som äger rum sedan
talan väckts medför ej hinder att talan prövas. Sådan ändring kan ej
heller medföra hinder mot äktenskapsskillnad enligt 4 § andra eller
tredje stycket. Lag (1973:942).
6 § Frågor som gäller vårdnaden om barn får tas upp i
äktenskapsmål. Om barnet vistas här i landet, ska sådana
frågor alltid prövas enligt svensk lag. Lag (2011:604).
7 § Beslut om äktenskapsskillnad, som meddelats i främmande stat, skall
gälla här i riket, om det med hänsyn till makes medborgarskap eller
hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att talan
prövades i den främmande staten.
Har make ingått nytt äktenskap sedan beslut om äktenskapsskillnad
meddelats i främmande stat, skall det tidigare äktenskapet, även om
beslutet ej blir gällande här i riket enligt första stycket, anses
upplöst genom beslutet, om ej andra makten visar, att den omgifte
förfarit uppenbart otillbörligt mot honom.
Om erkännanden här i riket av äktenskapsskillnad eller hemskillnad som
meddelats i viss främmande stat finnas särskilda bestämmelser.
Lag (1973:942).
8 § En ansökan av en make om att ett utländskt beslut om
upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla i Sverige
görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Innan
tingsrätten prövar frågan ska den andra maken ges tillfälle
att yttra sig över ansökan, om det kan ske.
Ett beslut som inte innebär att det utländska beslutet ska
gälla hindrar inte att frågan prövas på nytt.
Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första
stycket tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om
domstolsärenden. Lag (2014:913).
9 § Beslut om äktenskapsskillnad, som meddelats i främmande stat, får
ej tillämpas utan föregående prövning enligt 8 §, när make vill ingå
nytt äktenskap, såvida icke båda makarna eller endera av dem var med
borgare i den staten.
Regeringen kan dock förordna, att beslut om äktenskapsskillnad som
meddelats i viss främmande stat får tillämpas utan sådan prövning, även
om ingendera av makarna var medborgare där.
10 § Har i främmande stat meddelats slutligt beslut om hävande av
sammanlevnaden mellan makar och ha makarna därefter levat åtskilda minst
sex månader och ej återupptagit sammanlevnaden, kan äktenskaps skillnad
erhållas enligt svensk lag utan föregående betänketid. Lag (1973:9042).
11 § Är äktenskapsmål anhängigt i främmande stat och anhängiggöres här
i riket sådant mål mellan samma parter, kan rätten förordna, att detta
mål skall vila tills vidare, om det kan antagas att beslut i det förra
målet blir gällande här i riket.
Beslut, varigenom talan i äktenskapsmål ogillats i främmande stat, utgör
ej hinder att saken prövas här i riket. Lag (1973:942).
12 § Är äktenskapsmål anhängigt i främmande stat, får här i riket efter
vad som finnes skäligt meddelas beslut som avses i 14 kap. 7 och 8 §§
äktenskapsbalken samt 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § föräldrabalken. Sådant
beslut kan när som helst återkallas. Lag (1987:795).
4 kap. Om förmynderskap för underåriga
1 § Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för underårig
skall äga tillämpning jämväl i avseende å underårig svensk undersåte,
som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan
underårig anordnat i främmande stat, där han har hemvist, må dock
rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att
förmynderskap är anordnat här i riket, besluta, att förmynderskap ej
skall vara anordnat enligt svensk lag.
Regeringen äger beträffande förmynderskap för underåriga svenska
undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda
bestämmelser angående vården av underårigs värdehandlingar, så ock
förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara
överförmyndare. Regeringen prövar fråga om entledigande av sådan
överförmyndare.
Ersättning till överförmyndare beträffande förmynderskap som avses i
första stycket och som är anordnat enligt svensk lag utgår av
statliga medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Detsamma
gäller ersättning till förmyndare i den mån ersättningen ej enligt 12
kap. 16 eller 17 § föräldrabalken skall utgå av den omyndiges medel.
Lag (1994:1436).
2 § Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör,
bör på grund av underårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket,
inhämte rätten, genom bemedling av ministern för utrikes ärendena,
huruvida förmynderskap kommer att anordnas i enlighet med den främmande
statens lag. Upplyses det, att sådant förmynderskap ej kommer att
anordnas, eller erhålles ej svar inom sex månader, varde förmynderskap
anordnat enligt svensk lag. Anordnas förmynderskap i enlighet med lagen
i den stat, den underårige tillhör, förordne rätten, att förmynderskap
ej längre skall vara anordnat enligt svensk lag. Lag (1924:340).
3 § Skall förmynderskap för en underårig som vistas här i
landet inte anordnas enligt svensk lag eller är det ännu inte
utrett om det skall ske, får rätten ändå, om den underåriges
angelägenheter kräver omedelbar vård, förordna förmyndare
enligt svensk lag för tiden intill dess att förmynderskap har
anordnats i enlighet med lagen i den andra staten eller
förmyndare blivit utsedd av rätten genom slutligt beslut.
Är förmynderskap anordnat enligt lagen i en annan stat, får god
man förordnas enligt 11 kap. 1 § första stycket föräldrabalken.
I trängande fall får god man förordnas även enligt 11 kap. 2 §
föräldrabalken.
Om den underårige omfattas av lagen (2005:429) om god man för
ensamkommande barn, gäller i stället den lagen. När en särskilt
förordnad vårdnadshavare enligt föräldrabalken har utsetts för
en sådan underårig, tillämpas svensk lag i frågor rörande
förmynderskapet. Lag (2005:431).
4 § Enligt lagen i den stat, underårig tillhör, skall, även om
förmynderskap är anordnat efter annan lag, bedömas, när behov av
förmyndare upphör.
5 § Är förmynderskap för underårig i överensstämmelse med vad ovan
sägs anordnat enligt främmande lag, lände den lag till efterrättelse
i fråga om verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att
handla å den underåriges vägnar.
Har den underårige här i riket företagit rättshandling på förmögen
hetsrättens område, som han enligt den främmande lagen är obehörig att
företaga, vare rättshandlingen likväl för honom bindande, om han ägt
behörighet enligt svensk lag och den, emot vilken rättshandlingen
företogs, varken insåg eller bort inse hans bristande behörighet.
Om verkan av förbindelse enligt växel eller check är särskilt stadgat.
Lag (1924:340)
6 § Varder förmynderskap för underårig svensk undersåte, som har hem
vist i främmande stat, anordnat här i riket, göre rätten ofördröjligen
anmälan därom till ministern för utrikes ärendena. Lag (1924:340)
7 § har upphävts genom lag (1931:154).
5 kap. Om förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m.
1 § Vad i svensk lag är stadgat om förvaltarskap skall äga
tillämpning jämväl i avseende å svensk undersåte, som ej har hemvist
inom riket. Varder förmynderskap anordnat i främmande stat för svensk
undersåte, som där har hemvist men som har förvaltare här i riket eller
beträffande vilken ansökan om förordnande av förvaltare har gjorts,
må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att
förvaltarskap är anordnat här i riket, besluta, att förvaltarskap ej
skall vara anordnat enligt svensk lag.
Regeringen äger beträffande förvaltarskap för svenska undersåtar,
som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser
angående vården av värdehandlingar, så ock förordna svensk
diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara överförmyndare.
Regeringen prövar fråga om entledigande av sådan överförmyndare.
Ersättning till överförmyndare beträffande förvaltarskap som avses i
första stycket utgår av statliga medel enligt bestämmelser som
regeringen meddelar. Detsamma gäller ersättning till förvaltare i den
mån ersättningen ej enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken skall utgå av
den enskildes medel. Lag (1994:1436).
2 § Har ansökan gjorts om att förvaltare skall förordnas för utländsk
undersåte, som har hemvist här i riket, inhämte rätten, genom bemedling
av ministern för utrikes ärendena, huruvida förmynderskap kommer att
anordnas enligt den främmande statens lag. Upplyses det, att sådant
förmynderskap icke kommer att anordnas, eller erhålles ej svar inom sex
månader, får förvaltare förordnas enligt svensk lag. Lag (1988:1322).
3 § Är svensk undersåte förklarad omyndig i främmande stat, kan
omyndighetsförklaringen hävas jämväl här i riket. Härvid tillämpas vad
som i svensk lag är föreskrivet om upphörande av förvaltarskap.
Har förvaltarskap anordnats här i riket för undersåte i främmande stat,
men varder förmynderskap för honom anordnat enligt den främmande statens
lag, skall den här förordnade förvaltaren entledigas. Lag (1988:1322).
4 § Skall i visst fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap ej
äga tillämpning beträffande någon, som vistas här i riket, eller är
ännu ej utrett, om det skall ske, äge rätten eller överförmyndaren,
om dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara, meddela förordnande
enligt 11 kap. 18 § föräldrabalken under tiden intill dess vård om
hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans hemland
eller rätten slutligt prövat frågan enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken.
Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i
trängande fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den
omyndiges angelägenheter. Lag (1994:1436).
5 § Om omyndighetsförklaring, som meddelats av behörig utländsk
myndighet, skall genom svensk domstols försorg, på begäran, kungörelse
införas i Post- och Inrikes Tidningar. Den utländska myndighetens
behörighet skall styrkas genom intyg av här i riket anställd diplomatisk
eller konsulär tjänsteman eller av svensk diplomatisk eller konsulär
tjänsteman.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, då behörig
utländsk myndighet har hävt en omyndighetsförklaring eller beslutat att
ett förvaltarskap skall upphöra. Lag (1988:1322).
6 § Är förmynderskap för omyndigförklarad efter vad ovan sägs anordnat i
enlighet med utländsk lag, skall vad i 4 kap. 5 § är stadgat i avseende
å underårig äga motsvarande tillämpning. Den omyndigförklarades
behörighet enligt svensk lag skall därvid anses motsvara behörigheten
för den som har förvaltare utan begränsning av förvaltaruppdraget.
Har omyndighetsförklaringen kungjorts efter vad i detta kap. 5 § är
sagt, må dock den, mot vilken den omyndigförklarade här i riket
företagit rättshandling, icke åberopa, att han ej ägde eller bort äga
kännedom om omyndighetsförklaringen.
Den som är omyndigförklarad i enlighet med utländsk lag är här i riket
likställd med en person som har förvaltare utan begränsning av
förvaltaruppdraget när det gäller behörighet att inneha uppdrag och
befattningar samt att bedriva tillståndspliktig verksamhet. Lag
(1988:1322).
7 § Vad i detta kap. sägs om omyndighetsförklaring och förmynderskaps
anordnande enligt utländsk lag skall äga motsvarande tillämpning i
avseende å annan därmed jämförlig åtgärd, som är förenad med inskränk
ning i den rättsliga handlingsförmågan. Lag (1924:340).
8 § Anordnas här i riket förvaltarskap för svensk undersåte som har
hemvist i främmande stat, göre rätten ofördröjligen anmälan därom till
ministern för utrikes ärendena. Lag (1988:1322).
9 § Har upphävts genom lag (1931:154).
6 kap. Har upphävts genom lag (1971:797).
7 kap. Särskilda bestämmelser
1 § Skall lagen i främmande stat tillämpas på grund av att någon äger
medborgarskap där och finnas i den staten flera gällande rättssystem,
bestämmes tillämpligt rättssystem enligt de regler som gälla i samma
stat. I avsaknad av sådana regler tillämpas det rättssystem till vilket
han har den närmaste anknytningen. Lag (1973:942).
2 § Den som är bosatt i viss stat anses vid tillämpning av denna lag ha
hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och
omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Lag (1973:942).
3 § Vid tillämpning av denna lag likställes statslös person med med
borgare i den stat där han har hemvist eller, om han saknar hemvist, där
han har sin vistelseort och politisk flyktning med medborgare i den stat
där han har hemvist. Lag (1973:942).
4 § Bestämmelse i främmande lag eller beslut som meddelats av myn
dighet i främmande stat får ej tillämpas, om det skulle vara uppenbart
oförenligt med grunderna för rättsordningen här i
riket. Lag (1973:942).
5 § I förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge finns
särskilda bestämmelser i förordningen (1931:429) om vissa
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap och i
lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap
enligt föräldrabalken m.m. Lag (1988:1322).
6 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU)
2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och
verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om
föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn
(Bryssel II-förordningen) och i lagen (2012:318) om 1996 års
Haagkonvention. Lag (2022:950).
Övergångsbestämmelser
2004:144
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2004. Bestämmelserna i 1
kap. 8 a § tillämpas dock inte på äktenskap som har ingåtts
före ikraftträdandet.
2. Bestämmelserna i 1 kap. 1 § i sin nya lydelse tillämpas även
om hindersprövning har begärts före den 1 maj 2004.
3. Hindersprövning som gjorts före den 1 maj 2004 med
tillämpning av utländsk lag gäller inte för vigsel efter den 30
april 2004, om den person som avser att ingå äktenskap är under
18 år eller fråga är om äktenskap mellan halvsyskon.
2011:604
1. Denna lag träder i kraft den 18 juni 2011.
2. Har en fråga om underhåll tagits upp i ett äktenskapsmål
före ikraftträdandet, går inte svensk domstols behörighet
förlorad och tillämpas 3 kap. 6 § i sin äldre lydelse.
2014:379
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.
2. Äldre bestämmelser gäller för äktenskap som har ingåtts
före ikraftträdandet.
2014:913
1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea
hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i
hovrätten före ikraftträdandet.
2018:1973
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.
2. Äldre bestämmelser gäller för äktenskap som har ingåtts
före ikraftträdandet. Detta gäller dock inte om frågan om
erkännande prövas innan båda parterna har fyllt 18 år.
2021:465
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller för äktenskap som har
registrerats av Skatteverket i folkbokföringsdatabasen före
ikraftträdandet. | null | null |
1904:48 s.1 | Lag (1904:48 s.1) om samäganderätt | 1,904 | 1 § Äro två eller flera samfällt ägare av fastighet eller lös sak, eller
tillhör aktie, obligation eller skuldebrev två eller flera samfällt,
tillkomme envar av dem viss lott i godset. Lotterna vare för lika
räknad, där ej annat förhållande kan visas.
2 § För förfogande över det samfällda godset i dess helhet eller för
vidtagande av åtgärd i godsets förvaltning erfordras samtliga delägares
samtycke; dock må åtgärd, som för godsets bevarande tarvas och ej tål
uppskov, utan hinder därav att någon delägare i följd av sjukdom,
frånvaro eller annan orsak är ut stånd att i åtgärden deltaga, av övriga
vidtagas.
3 § Kunna delägarna ej enas rörande godsets förvaltning eller nyttjande,
äge på ansökan av delägare rätten förordna, att godset under viss tid
skall omhänderhavas av god man, som av rätten utses. Till god man må ock
delägare förordnas.
4 § Den, som enligt 3 § blivit utsedd till god man, åligger att godset
till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge
makt därtill, dock ej för längre tid än förordnandet avser. Där fråga är
om fast egenom, äge han bortlega egendomen till den fardag, som infaller
näst efter det sagda tid gått till ända, eller, om viss minsta tid för
upplåtelsen är bestämd enligt lag, för sådan tid.
Behållen avkastning av godset varde av gode mannen för varje år mellan
ägarna fördelad. Lag (1970:1005).
5 § Varda före utgången av den tid, gode mannens förordnande avser,
delägarne ense att återtaga förvaltningen av godset, och göra de därom
anmälan hos rätten, eller varder hos rätten upplyst, att godset blivit
för gemensam räkning försålt eller att någon delägare löst de andra ut
eller att gemenskapen annorledes upphört, varde gode mannen av rätten
entledigad.
6 § Envar delägare i samfällt gods, varom i 1 § sägs, äge, där ej
annorledes är mellan honom och övriga delägare avtalat, hos rätten söka,
att godset för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig
auktion; dock må förordnande om utbjudande ej meddelas, där annan
delägare visar synnerliga skäl för anstånd.
7 § Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning av förskrifterna om
klyvning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten gjort ansökan
om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen skall
upplösas genom klyvning, give det tillkänna, innan ansökningen varder av
första domstol avgjord. Upplyses, att klyvning blivit i laga ordning
sökt, låte rätten frågan om försäljning vila, till dess sig visat,
huruvida på den ansökan klyvning kommer till stånd; är ej ansökan om
klyvning gjord, give rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre rätt
och visar, att klyvning blivit sökt, må fastigheten ändock gå till
försäljning, evad klyvningen kommer till stånd eller icke. (Lag
(1971:1051).
8 § Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å
offentlig auktion, nämne rätten en god man att ombesörja auktionen och
fördela köpeskillingen samt, där fråga är om fastighet, utfärda
köpebrev.
9 § I samband med ett förordnande om offentlig auktion skall rätten
också, om det yrkas av någon delägare, bestämma ett pris under vilket
godset inte får försäljas. Är det fråga om försäljning av en fastighet,
i vilken en omyndig har del eller som till någon del omfattas av ett
förvaltarskap enligt föräldrabalken, skall ett sådant pris bestämmas,
även om det inte yrkas av någon.
I övrigt skall försäljningsvillkoren bestämmas av gode mannen. Lag
(1988:1263).
10 § Auktion, varom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft
åkommit rättens beslut om auktion, hållas så snart ske kan; dock att,
där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger
makt att godset försälja, så länge sagd delägares lott tillhör
konkursboet.
11 § Den gode mannen ska på lämpligt sätt kungöra
försäljningsvillkoren samt tid och plats för auktionen. Avser
auktionen en jordbruksfastighet, ska den gode mannen vid
auktionen upplysa om reglerna i jordförvärvslagen (1979:230).
Lag (2010:26).
12 § Om samtliga delägare är närvarande vid auktionen och de är överens
om att anta eller förkasta ett anbud som lämnas på auktionen, gäller
deras beslut. Är det fråga om en fastighet, för vilken rätten utan
yrkande enligt 9 § skall bestämma ett visst lägsta pris, får försäljning
dock inte ske om inte den omyndiges andel eller den andel som omfattas
av ett förvaltarskap enligt föräldrabalken blir betald enligt det
bestämda priset.
Är delägarna ej ense, gäller högsta anbudet såsom antaget, om det ej
understiger det pris som har bestämts enligt 9 §. Är lott i samfälld
fastighet särskilt intecknad och uppgår den på sådan lott belöpande
andelen i den bjudna köpeskillingen icke till beloppet av den gäld, för
vilken lotten på grund av inteckning häftar, får anbudet inte antas, om
inte ägare av övriga lotter medger det. Vad som nu har sagts gäller dock
inte, om försäljningen avser att från två eller flera hemmanslotter
avsöndra mark, som varit anslagen till ständigt ryttare-, soldat- eller
båtsmanstorp. Lag (1988:1263).
13 § Hava, efter det förordnande om auktion meddelats, delägare träffat
överenskommelse om auktionens inställande, give de gode mannen det till
känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.
Lag samma vare, där auktion ej leder till godsets försäljning.
14 § Vad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgat i fråga om
ansvarighet och redovisning, så ock om arvode och ersättning för
kostnader, skall gälla även för god man, som i denna lag avses.
15 § Kostnad, som enligt denna lag gjorts för förvaltning av samfällt
gods eller för auktion, skola samtlige delägare vidkännas, envar i
förhållande till sin lott.
16 § Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.
Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och
gitter han visa skälig orsak; varde av rätten entledigad. På ansökan av
delägare äge ock rätten entledig god man, när skäl därtill äro.
17 § Beslut om förordnande eller entledigande av god man, som i 3 §
sägs, gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet.
Är god man förordnad att ombesörja auktion, varom i denna lag är fråga,
och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde gode mannen
till sin befattning utan hinder därav, att klagan föres över det beslut,
varigenom han förordnats. Föres klagan över beslut, varigenom rätten
entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke dess mindre i
verkställighet.
18 § Laga domstol i fråga, som avses i 3 eller 6 §, vare, evad frågan
rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset
finnes. Domstol, hos vilken gjorts ansökan, som föranlett god mans
tillsättande, tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens
entledigande och om förordnande av annan i hans ställe.
19 § Vad i denna lag finnes stadgat äge ej tillämpning å sådan
samfällighet, som avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter, eller å sådan allmänning, som avses i lagen
(1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952:167) om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; ej heller vare i något fall
lagens föreskrifter tillämpliga i fråga om bildande av
viltvårdsområde, bestående av allenast en fastighet, eller av
fiskevårdsområde, omfattande allenast en fastighet eller det till
allenast en fastighet hörande fisket.
Beträffande egendomsförhållanden som rör makar, sambor, delägare i
oskiftat dödsbo, bolagsmän, redare som ingått överenskommelse om
partrederi eller deltagare i samma gruvrörelse finns särskilda
bestämmelser. I fråga om förvaltningen av fast egendom som är taxerad
som lantbruksenhet och som ägs av minst tre gemensamt gäller
särskilda bestämmelser i stället för 2 6 §§.
Bestämmelserna i 13 kap. 10 § eller 14 kap. 11 § föräldrabalken
skall inte tillämpas i fråga om försäljning enligt denna lag av
samfälld fast egendom, som till någon del ägs av omyndig eller
omfattas av ett förvaltarskap enligt föräldrabalken.
Lag (2000:596).
20 § Vad i denna lag är stadgat om samäganderätt till fastighet skall i
tillämpliga delar gälla i fråga om tomträtt, som innehaves av två eller
flera. Lag (1953:420). | null | null |
1904:60 s. 1 | Kungl. Maj:ts nådiga reglemente (1904:60) för begagnande af Väddö kanal | 1,904 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
1905:31 s.1 | Lag (1905:31 s.1) rörande avgäld från avsöndrad lägenhet | 1,905 | 1 § Från lägenhet, hvilken för alltid från hemman afsöndrats och för
hvilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller
jordafsöndring afgäld till hemmanet blifvit fastställd eller bort
fastställas, skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, efter den 31
december 1906 afgäld icke utgå.
2 § Har, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande, fastställts
högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet,
kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder å
lägenheten belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre afgäld,
utan att fastställelse ägt rum, vare hemmanets innfehafvare berättigad
att få dem öfverskjutande delen af afgälden fastställd att fortfarande
af lägenheten utgå.
3 § Besväras stamhemmanet af allmänna utskylder, i hvilkas utgörande
lägenheten icke omedelbart deltager, vare hemmanets innehafvare
berättigad att få sagda utskylder så fördelade, att lägenheten
omedelbart utgöres hvad, efter ägornas storlek och beskaffenhet, därå
belöper.
4 § Vill hemmanets innehafvare begagna sig af den rätt, som enligt 2
eller 3 § må honom tillkomma, göre ansökan hos Konungens
befallningshafvande före den 1 januari 1917, eller vare sin rätt
förlustig.
Är dylik ansökning gjord, höre Konungens befallningshafvande
innehafvaren af den afsöndrade lägenheten samt inhämte, där ej
afsöndringshandlingarna lämna erforderliga upplysningar, yttrande af
kronobetjäningen och landtmätare.
5 § Finnes, efter hvad i 2 § sägs, viss del af afgäld fortfarande böra
utgöras, fastställe Konungens befallningshafvande en mot sådan del
svarande afgäld att från och med den 1 januari 1907 till hemmanet utgå;
dock att härigenom ej göres rubbning i hvad enligt 17 kap. 3 §
jordabalken och 17 kap. 6 § handelsbalken gäller om panträtt och
förmånsrätt för innestående ränta. Afgälden varde bestämd i penningar,
där ej annorlunda mellan parterna öfverenskommes.
6 § Skall jämlikt 3 § fördelning af utskylder äga rum, bestämme
Konungens befallningshafvande, med jämkning till så bekvämt tal ske kan,
det inbördes förhållande, efter hvilket hemmanet och lägenheten skola i
utskyldernas utgörande deltaga; och lände det beslut till efterrättelse
från och med den 1 januari året efter det ansökningen till Konungens
befallningshafvande inkom, dock ej i något fall före den 1 januari 1907.
7 § Hafva frihetsår författningsenligt medgifvits, äge, utan hinder af
hvad i 5 eller 6 § är stadgadt, lägenhetens innehafvare njuta dem till
godo, i den mån de ej tilländalupit.
8 § Sedan beslut, som i 5 eller 6 § avses, blivit meddelat, varde, på
sätt särskilt är föreskrivet, lägenheten, där sådant tillförene ej ägt
rum, införd i fastighetsregistret; och skall anteckning om beslutet ske
i fastighetsregistret samt, där lägenheten eller dess stamhemman
upptages i jordeboken, jämväl i denna. Lag (1917:275).
9 § Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan föras i den
ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
10 § Hvad här förut stadgas angående lägenhet, som blifvit afsöndrad
från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som
afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring skett från afsöndrad
lägenhet, fördelning af utskylderna enligt 3 § ej må ifrågakomma, innan
stamlägenheten åliggande del af utskylderna blifvit bestämd.
11 § Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från
boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid
tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt. | null | null |
1905:38 s.1 | Lag (1905:38 s.1) om köp och byte av lös egendom | 1,905 | Allmänna bestämmelser
1 § De i denna lag givna stadganden om säljares och köpares rättigheter
och skyldigheter lände till efterrättelse, såvitt ej annat är
uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat eller ock
följer av handelsbruk eller annan sedvänja.
Vad i denna lag är stadgat om köp skall i tillämpliga delar gälla i
fråga om byte.
Denna lag tillämpas inte i fall då lagen (1987:822) om internationella
köp är tillämplig. Lag (1987:823).
2 § Betingar man sig av annan, att han skall mot vederlag i penningar
något förfärdiga och ämnet därtill bestå, den beställning vare såsom köp
av lös egendom ansedd, dock ej där fråga är om uppförande av hus,
vattenverk eller annan byggnad.
3 § Köp, som ej avser bestämt gods utan allenast viss myckenhet av
angivet slag, kallas i denna lag leveransavtal, evad det skall av
säljaren fullgöras genast eller först å senare tid.
Har någon sålt viss myckenhet att ur bestämt gods uttagas, det köp vare
ock under leveransavtal inbegripet.
4 § Köp, som är slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallas i
denna lag handelsköp.
Med köpman förstås i denna lag envar som skulle ha varit
bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1929:117), om denna gällt även
efter utgången av år 1976. Lag (1976:126).
Om köpeskillingens bestämmande i vissa fall
5 § Är köp slutet utan att priset blivit bestämt, erlägge köparen vad
säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt.
6 § Varder vid handelsköp räkning å godset köparen tillställd, och
meddelar han ej så snart ske kan säljaren, att det i räkningen upptagna
pris icke godkännes, vare han pliktig att det pris gälda, där det ej
visas, att lägre pris blivit bestämt, eller ock det som fordrats är
uppenbart orimligt.
7 § Skall köpeskillingen beräknas efter godsets myckenhet, varde till
grund för beräkningen lagd den myckenhet godset utgör, då faran för dess
förstörelse övergår å köparen.
8 § I de fall, då köpeskillingen skall beräknas efter godsets vikt,
varde vikten av förpackning (taravikt) avräknad.
Om platsen för godsets avlämnande
9 § Godset skall avlämnas, där säljaren vid köpet hade sitt hemvist,
eller, om han idkade handel eller annan rörelse och köpet därmed ägde
samband, där rörelsen idkades; dock att, där godset veterligen fanns
annorstädes, avlämnandet skall äga rum där det fanns.
10 § Skall godset av säljaren försändas från en ort till en annan att
där av köparen mottagas, vare det att anse såsom avlämnat, då det
omhändertagits av någon, som åtagit sig dess forslande från den ort,
varifrån försändandet bör ske, eller, så framt det skall avsändas med
fartyg, då det är bragt innanför dess sida.
11 § Har säljaren att ombesörja godsets forslande till köparen utan att
likväl försändande från en ort till en annan ifrågakommer, må ej godset
anses avlämnat, förrän det kommit i köparens besittning.
Om tiden för köpets fullgörande
12 § Är ej tid utsatt för fullgörande av vad enligt köpet åligger
säljaren eller köparen, och framgår ej av omständigheterna, att det
skall verkställas utan uppskov, varde det fullgjort vid anfordran.
13 § Där viss tidrymd är utsatt, inom vilken godset bör avlämnas, skall
rätten att närmare bestämma tiden för avlämnandet tillkomma säljaren,
med mindre av omständigheterna framgår, att det varit av hänsyn till
köparen, som tiden ej blivit närmare bestämd.
Om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen
14 § Säljaren vare berättigad att hålla godset inne, till dess
köpeskillingen gäldas och köparen att innehålla köpeskillingen, till
dess godset hålles honom till handa.
15 § Skall godset försändas från den ort, där det bör avlämnas, vare
säljaren ej på grund av vad i 14 § är stadgat berättigad att undandraga
sig dess avsändande, men äge i stället hindra, att det å
bestämmelseorten utgives till köparen.
16 § Utfärdas i fall, som i 15 § avses, för godsets försändande fram
till bestämmelseorten konossement eller ock fraktsedel, som är så
inrättad, att säljaren efter dess utgivande till köparen ej äger över
godset förfoga, och är köpet att hänföra till handelsköp, skall godset
anses sålt att betalas emot nämnda handling efter ty i 71 § sägs.
Om faran för godset
17 § Intill dess godset är avlämnat stånde säljaren faran för att det av
våda förstöres, försämras eller minskas. Dock ligge vid köp av bestämt
gods, som skall av köparen avhämtas, faran å denne, så framt den tid är
inne, då han äger påkalla godsets avlämnande, samt godset hålles redo;
och vare förty köparen, änskönt godset må hava av våda förstörts,
försämrats eller minskats, pliktig att köpeskillingen gälda.
Om godsets avkastning
18 § Faller av godset avkastning förrän det skall avlämnas, den
tillfalle säljaren; dock vare köparen berättigad till avkastningen, där
den, efter vad med fog kunnat beräknas, skolat först efter nämnda tid
falla.
Avkastning, som faller efter det godset skolat avlämnas, tillfalle
köparen, där det ej kunnat med fog beräknas, att den skolat tidigare
falla.
19 § Köp av aktie skall anses omfatta den utdelning, som vid köpet ännu
ej förfallit till betalning, så ock den rätt till teckning av ny aktie,
som åtföljer eller kan komma att åtfölja sådan aktie, som köpet avser.
20 § Är köp slutet om räntebärande papper, äge köparen uppbära den
ränta, som vid köpet eller, där handlingen skall å senare tid avlämnas,
vid den tid var upplupen men ännu ej förfallen; och åligger köparen att
jämte den för handlingen bestämda köpeskillingen gälda vad mot sagda
ränta svarar, med mindre fordringen uppenbarligen blivit såld såsom
osäker.
Om dröjsmål å säljarens sida
21 § Varder godset ej i rätt tid avlämnat, och beror ej sådant av
köparen eller av händelse, för vilken han står faran, stånde till honom,
huruvida han vill kräva godsets avlämnande eller häva köpet.
Var dröjsmålet av ringa betydelse för köparen, eller hade säljaren
grundad anledning att sådant antaga, må ej köpet hävas, utan så är att
köparen betingat sig noggrant iakttagande av tiden för godsets
avlämnande; dock skall vid handelsköp varje dröjsmål medföra rätt till
köpets hävande, med mindre det, som fördröjt är, utgör allenast en ringa
del av godset.
22 § Skall godset avlämnas efter hand i särskilda poster, och varder
någon av dem fördröjd, vare köparen ej på grund av vad i 21 § är stadgat
berättigad att häva köpet i vidare mån, än såvitt rörer sagda post. Kan
upprepande av dröjsmålet skäligen befaras, äge köparen strax avvisa
jämväl vad senare skolat avlämnas. Stå posterna i det sammanhang, att
det skulle lända köparen till förfång att delvis vidbliva köpet, må det
i sin helhet hävas.
23 § Avser köpet bestämt gods, och lider köparen skada genom dröjsmål
med godsets avlämnande, njute han ersättning av säljaren, med mindre det
visas, att dröjsmålet icke kan tillräknas denne såsom försummelse.
24 § Är köpet att hänföra till leveransavtal, och uppstår skada genom
dröjsmål å säljarens sida, varde, ändå att dröjsmålet ej kan tillräknas
säljaren såsom försummelse, skadan av honom ersatt, utan så är att han
på grund av förbehåll vid köpet är från ersättningsskyldighet befriad,
eller ock möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten i följd av
omständighet, som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i
beräkning, såsom förstörelse av allt gods av det slag eller det parti
köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse.
25 § Varder, i fall då köp häves och enligt 23 eller 24 § ersättning för
skada må utgå, utredning angående skadan ej förebragt, skall
ersättningen sättas till belopp, varmed vid den tid, då avlämnandet bort
ske, priset å sådant gods, som köpet avser, må hava överstigit
köpeskillingen.
26 § Är godset ej avlämnat, änskönt tiden, då sådant skolat ske, är
förfluten, och varder köparen av säljaren tillspord, huruvida han
oansett dröjsmålet vill mottaga godset, give han utan oskäligt uppehåll
säljaren därom meddelande eller have förlorat sin rätt att kräva godsets
avlämnande. Har säljaren ej framställt förfrågan, varom nu är sagt, vare
köparen likväl förlustig rätten att kräva godsets avlämnande, där han ej
inom rimlig tid meddelat säljaren, att han vill den rätt utöva.
27 § Finnes, då godset kommer köparen tillhanda eller han av säljaren
underrättas om dess avsändande, att det är avlämnat senare än ske bort,
och vill köparen å dröjsmålet tala, give han säljaren därom meddelande,
vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Sker det
ej, vare köparen all talan förlustig. Vill på grund av dröjsmålet
köparen häva köpet, meddele han det säljaren utan oskäligt uppehåll
eller have förlorat sin rätt att köpet häva.
Om dröjsmål å köparens sida
28 § Varder ej i rätt tid köpeskillingen erlagd eller åtgärd, varav dess
utbekommande må bero, av köparen vidtagen, stånde till säljaren,
huruvida han vill häva köpet eller kräva dess fullgörande; dock må, där
dröjsmålet är av ringa betydelse, köpet ej hävas, med mindre det är att
till handelsköp hänföra.
Är godset kommet i köparens besittning, have säljaren ej makt att häva
köpet efter ty nu är sagt, så framt han ej därom gjort förbehåll eller
godset blivit av köparen avvisat.
29 § Är vid köp av gods, som skall avlämnas efter hand i särskilda
poster, köparen pliktig att erlägga betalning särskilt för varje post,
och inträffar i avseende å betalningen för någon post dröjsmål, som
enligt 28 § första stycket kan komma i betraktande, äge säljaren häva
köpet beträffande de poster, som senare skolat avlämnas, dock ej där all
anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande.
30 § Där köp av säljaren häves efter ty här förut är sagt, skola i fråga
om hans rätt till skadeersättning de i 24 § givna stadganden äga
motsvarande tillämpning. Saknas utredning angående skadan, varde
ersättningen satt till belopp, varmed vid den tid, då dröjsmålet
inträdde, köpeskillingen må hava överstigit priset å sådant gods som
köpet avser.
31 § Är köpeskillingen ej erlagd eller annan köparens åtgärd, som i 28 §
avses, ej vidtagen, änskönt tiden, då sådant bort ske, är inne, och är
ej godset kommet i köparens besittning, vare säljaren, där han av
köparen tillspörjes, huruvida han oansett dröjsmålet vill vidbliva
köpet, pliktig att utan oskäligt uppehåll giva köparen meddelande därom.
Underlåtes det, have säljaren förlorat sin rätt att kräva köpets
fullgörande. Har köparen ej framställt förfrågan, varom nu sagt är, vare
säljaren likväl förlustig rätten att vidbliva köpet, där han ej inom
rimlig tid meddelat köparen, att han vill den rätt utöva.
32 § Varder senare än ske bort köpeskillingen erlagd eller annan åtgärd,
som i 28 § sägs, vidtagen, och vill säljaren utöva den rätt till köpets
hävande, som på sådan grund må honom tillkomma, meddele han det köparen
vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Gör han
det ej, have förlorat sin rätt att häva köpet.
33 § Underlåter köparen att i rätt tid avhämta eller mottaga godset,
eller varder i följd av annat dröjsmål från hans sida godset ej till
honom utgivet, vare säljaren pliktig att om godset taga vård intill dess
dröjsmålet upphör eller han utövar den rätt att häva köpet, som enligt
28 § må honom tillkomma; dock att, där godset blivit försänt, det ej
åligger säljaren att å bestämmelseorten taga det i sin vård, med mindre
där finnes någon, som äger å hans vägnar omhändertaga godset, och sådant
kan ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet.
34 § Kan, i fall som i 33 § avses, säljaren ej utan väsentlig kostnad
eller olägenhet fortfara med godsets vårdande, eller förfogar ej köparen
över godset inom skälig tid efter det han blivit därom tillsagd, äge
säljaren låta det för köparens räkning säljas å offentlig auktion; give
dock, såvitt ske kan, köparen i god tid underrättelse om tid och plats
för auktionen. Kan ej försäljning sålunda ske, eller är uppenbart, att
de med försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur
köpeskillingen utgå, äge säljaren bortskaffa godset.
35 § Är gods, som säljaren enligt 33 § har att vårda, utsatt för
förskämning eller snar förstörelse, eller fordrar det alltför kostsam
vård, vare säljaren pliktig att låta godset för köparens räkning säljas
efter ty i 34 § är sagt.
36 § Har i följd av dröjsmål å köparens sida säljaren haft kostnad för
godsets vård eller annan särskild utgift, njute han av köparen
ersättning; äge ock rätt att till säkerhet för den ersättning godset
innehålla.
37 § Varder i följd av dröjsmål från köparens sida godset ej i rätt tid
avlämnat, och låg ej faran redan tillförene å köparen, skall den å honom
övergå, vid leveransavtal dock endast såvitt gods är för hans räkning
avskilt.
Om ränta å köpeskillingen
38 § I fråga om ränta å köpeskillingen gälla bestämmelserna i räntelagen
(1975:635).
Äger säljaren kräva betalning mot att gods eller dokument hålles köparen
tillhanda, utgår dock, även om förfallodagen ej är bestämd i förväg,
ränta enligt 6 § räntelagen från den dag säljaren framställer sådant
krav samt, till följd av att betalningen därvid ej erlägges, innehåller
gods eller dokument. Lag (1975:637).
Om köparens obestånd
39 § Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgivet,
köparen efter köpets avslutande
blivit försatt i konkurs
eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om han är köpman, inställt sina betalningar
eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att
köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;
vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes
för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är
försänt men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgivande. Är
tiden för godsets avlämnande inne, och vill säljaren häva köpet, have
ock därtill lov, så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet
ställes för köpeskillingens gäldande. Lag (1921:236)
40 § Har köparen kommit i konkurstillstånd, och är ej tid inne vare sig
för godsets avlämnande eller för köpeskillingens erläggande, äge
säljaren kräva besked, huruvida konkursboet vill köpet tillträda. Gives
ej sådant besked utan oskäligt uppehåll, äge säljaren häva köpet.
41 § Varder, efter det köparen kommit i konkurstillstånd, godset utgivet
till konkursboet, och är ej köpeskillingen erlagd, äge säljaren kräva
godset åter, med mindre boet giver köpeskillingen ut eller, så framt den
ej är till betalning förfallen, förklarar sig vilja den gälda och
ställer betryggande säkerhet, där sådan av säljaren äskas.
Har boet avyttrat godset eller eljest däröver för egen räkning förfogat,
så att det ej kan återställas i väsentligen oförändrat skick, äge boet
ej draga sig från köpet undan.
Om fel eller brist i godset
42 § Är bestämt gods sålt och finnes däri fel, äge köparen häva köpet
eller fordra sådant avdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar. Är
felet att anse såsom ringa, må ej köpet hävas, utan så är att säljaren
svikligen förfarit.
Saknade godset vid köpet egenskap, som kan anses tillförsäkrad, eller
har felet efter köpet uppkommit i följd av säljarens vanvård eller
försummelse, eller ligger svikligt förfarande säljaren till last, vare
han pliktig att ersätta köparen dennes skada.
43 § Finnes fel i gods, som till fullgörande av leveransavtal avlämnats,
äge köparen häva köpet eller kräva gillt gods; vare ock, där han ej vill
sålunda avvisa godset, berättigad att fordra det avdrag å
köpeskillingen, som mot felet svarar. Är felet att anse såsom ringa, må
ej godset avvisas, med mindre säljaren svikligen förfarit eller ock
avvetat felet å sådan tid, att han utan oskälig kostnad eller svårighet
kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods.
Säljaren vare, ändå att felet ej kan anses bero av försummelse från hans
sida, pliktig att ersätta köparen dennes skada; dock skall vad i 24 § är
för där avsett fall stadgat angående befrielse från
ersättningsskyldighet äga motsvarande tillämpning.
44 § Fråga, huruvida fel vidlåder godset, skall, så framt ej felet
uppkommit genom säljarens vållande, bedömas med hänsyn till godsets
beskaffenhet vid den tid, då faran för dess förstörelse övergick på
köparen.
45 § Vad i 25 § är stadgat angående beräknande av skadeersättning, då
köp häves på grund av dröjsmål med godsets avlämnande, äge jämväl
tillämpning då köp varder hävt i följd av fel i godset.
46 § Finnes, i fall då godset skall avlämnas efter hand i särskilda
poster, någon av dem behäftad med fel, vare köparen ej på grund av vad
här förut är stadgat berättigad att häva köpet i vidare mån, än såvitt
rörer sagda post. Kan det skäligen befaras, att senare poster ock skola
befinnas felaktiga, må jämväl dessa strax avvisas. Stå posterna i det
sammanhang, att det skulle lända köparen till förfång att delvis
vidbliva köpet, må det i sin helhet hävas.
47 § Har köparen före köpet undersökt godset eller utan giltig anledning
undandragit sig att efterkomma anmaning därom, eller har han satts i
tillfälle att före köpet undersöka prov å godset, må fel, som han vid
undersökningen bort märka, ej av honom åberopas, med mindre säljaren
svikligen förfarit.
48 § Är gods sålt å auktion, äge köparen ej tala å fel i godset, med
mindre säljaren svikligen förfarit eller godset ej motsvarar den
beteckning, varunder det utbjudits.
Vad nu är stadgat äge dock ej tillämpning, där köpman låter å auktion
försälja lager av handelsvaror.
49 § Vill säljaren avhjälpa fel i godset eller vid leveransavtal avlämna
gillt gods i stället för det, som felaktigt är, låte köparen sig med
sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle
varit berättigad att häva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle
hava kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske; dock njute han i
varje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut givna
stadganden må honom tillkomma.
50 § Vad här förut är föreskrivet om fel i godset skall i tillämpliga
delar gälla, där godset ej uppgår till full myckenhet men, efter vad
köparen måste antaga, är av säljaren avlämnat såsom fullt. Vill köparen
kräva det felande ut, have därtill lov, evad bristen är större eller
mindre.
51 § Vid handelsköp låte köparen, då godset avlämnats, eller, så framt
det är försänt, då det kommit honom till handa, så att han enligt 56 §
skulle vara pliktig att därom taga vård, föranstalta om sådan
undersökning av godset, som efter gott handelsskick kan ifrågakomma.
Skall prov å det gods, som sålt är eller av säljaren avses till köpets
fullgörande (utfallsprov), tillställas köparen, låte denne, så snart
provet kommit honom till handa, det undersöka efter ty nyss är i fråga
om godset stadgat.
52 § Yppas fel eller brist i godset, och vill köparen därå tala, give
därom säljaren meddelande, vid handelsköp genast och vid annat köp utan
oskäligt uppehåll. Gives ej sådant meddelande, änskönt köparen märkt
eller bort märka felet eller bristen, vare köparen all talan förlustig.
Vill köparen häva köpet eller vill han kräva annat gods, meddele han
sådant säljaren utan oskäligt uppehåll. Underlåtes det, må ej godset
avvisas eller felande gods utkrävas.
53 § Vad i 52 § är stadgat om förlust av rätten att tala å fel eller
brist äge ej tillämpning, där säljaren svikligen förfarit, ej heller där
han visat grov vårdslöshet och felet eller bristen länder köparen till
märklig skada.
54 § Har köparen ej inom två år från det godset av honom mottagits
givit säljaren meddelande, att han vill tala å fel eller brist, have sin
talan förlorat, utan så är att säljaren åtagit sig att jämväl efter
nämnda tid svara för godset, eller svikligt förfarande ligger säljaren
till last. Lag (1985:717).
Bestämmelser i fråga om avvisande av gods och hävande av köp
55 § Är godset kommet i köparens besittning, vare denne, så framt han
vill enligt denna lag avvisa godset, pliktig att därom för säljarens
räkning taga vård, och njute han av säljaren ersättning för vården. Vad
i 34 och 35 §§ är stadgat i fråga om sålt gods, som skall av säljaren
vårdas för köparens räkning, äge motsvarande tillämpning beträffande det
gods köparen efter ty nu är sagt har i sin vård.
56 § Är godset försänt till köparen, och har denne satts i tillfälle att
på bestämmelseorten komma i besittning därav, vare han, där han vill
avvisa godset, pliktig att taga det i besittning för säljarens räkning,
där sådant kan ske utan erläggande av köpeskillingen, så ock eljest utan
väsentlig kostnad eller olägenhet. Vad sålunda är stadgat äge dock ej
tillämpning, så framt säljaren är tillstädes å bestämmelseorten eller
där finnes någon, som på grund av konossement eller eljest äger att för
säljarens räkning omhändertaga godset.
Tager köparen godset i besittning, äge stadgandena i 55 § tillämpning.
57 § Varder köp hävt enligt denna lag, äge säljaren ej återbekomma
godset med mindre han återbär vad han å köpeskillingen uppburit, men
vare ej heller pliktig att giva köpeskillingen ut med mindre han
återbekommer godset väsentligen oförändrat och oförminskat.
Är, då köp sålunda häves eller gods eljest avvisas, köparen berättigad
till ersättning av säljaren, äge han hålla godset inne till dess den
ersättning gäldas eller betryggande säkerhet ställes för dess gäldande.
58 § Vad i 57 § är stadgat om säljarens rätt att vid köpets hävande
återbekomma godset utgöre ej hinder för köparen att häva köpet, så framt
godset är av våda förstört, försämrat eller minskat, ej heller där det
undergått förändring allenast genom sin egen beskaffenhet eller till
följd av åtgärd, som för dess undersökande varit nödig, eller som eljest
av köparen vidtagits, innan fel eller brist, på grund varav han vill
häva köpet, märkts eller bort märkas.
Om hemulsskyldighet
59 § Finnes godset hava vid köpet tillhört annan än säljaren, vare
denne, ändå att han var i god tro, pliktig att ersätta köparen skada,
som av sagda anledning må honom tillskyndas.
Var, då köpet slöts, köparen ej i god tro, äge vad nu är sagt icke
tillämpning.
Om öppet köp
60 § Är öppet köp avtalat, och har godset blivit av säljaren avlämnat,
vare köparen ej berättigad att draga sig från köpet undan, med mindre
han inom bestämd tid eller, där bestämmelse om tiden ej träffats, utan
oskäligt uppehåll giver säljaren till känna, att han ej vill godset
behålla. Intill dess godset återlämnas, stånde köparen faran för dess
förstörelse, försämring eller minskning.
Om vissa meddelanden enligt denna lag
61 § Är sådant meddelande från köparens sida, som avses i 6, 26, 27, 52
eller 54 §, inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest
på ändamålsenligt sätt avsänt, och varder det försenat eller kommer det
icke fram, må ej den omständighet föranleda, att avsändaren förlorat
talan eller rättighet. Lag samma vare i fråga om meddelande från
säljarens sida, varom i 31 eller 32 § är sagt.
Om betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck
62 § Är gods sålt fritt ombord (fob) med angivande av viss ort,
skall på köparen ankomma att befrakta fartyg eller tinga skeppsrum, som
erfordras för godsets fortskaffande från sagda ort.
Säljaren åligger att på egen bekostnad försända godset till
lastningsorten samt vidtaga de åtgärder i avseende å godsets inlastning,
som enligt lag eller sedvänja där ankomma på avlastare.
Godset skall anses avlämnat, då det kommit innanför fartygets sida, och
stånde, intill dess sådant skett, säljaren faran, evad köpet avser
bestämt gods eller är att till leveransavtal hänföra.
Den omständighet, att fartyget är av köparen befraktat eller skeppsrum
av honom tingat, medföre icke skyldighet för köparen att före godsets
framkomst till bestämmelseorten det undersöka, och utgöre ej heller
hinder för säljaren att utöva sådan rätt, som i 15, 28 eller 39 § är
nämnd.
Köparen åligger att erlägga betalning mot konossement efter ty i 71 §
sägs, ändå att sådan betalning ej är utfäst.
63 § Varder gods sålt fraktfritt (cost and freight, c & f, cf)
med angivande av viss bestämmelseort, åligger säljaren att på egen
bekostnad försända godset till den ort.
Godset skall anses avlämnat, då det blivit för befordran omhändertaget
såsom i 10 § sägs.
Köparen åligger att erlägga betalning mot konossement eller fraktsedel
efter ty i 71 § sägs, ändå att sådan betalning ej är utfäst.
Köparen vare, ändå att köpeskillingen icke är till betalning förfallen
då godset framkommer, pliktig att i avräkning å köpeskillingen erlägga
frakt, som ej är av säljaren gulden. Ej må den omständighet, att
köpeskillingen sålunda till en del erlagts i förtid, medföra rätt för
köparen att vid återstodens gäldande njuta ränteavdrag.
64 § De föreskrifter, som enligt 63 § gälla för köp, som där avses, äge
jämväl tillämpning, då gods blivit med angivande av viss bestämmelseort
sålt cif (cost, insurance, freight) eller caf (co|åt,
assurance, fret).
Utöver vad i sagda § är stadgat åligger vid köp, varom nu är fråga,
säljaren att, efter ty sedvanligt är, försäkra godset mot fara, för
vilken det under vägen är utsatt. Underlåtes det och varder ej i följd
därav köpet hävt, njute köparen ersättning för skada, som i följd av
underlåtenheten uppstår; vare ock berättigad att själv taga försäkring
och låta kostnaden därför avräknas å köpeskillingen.
65 § Är gods, som skall försändas från ort till annan, sålt fritt
(franco) eller levererat eller fritt levererat å
angiven ort, må ej godset anses avlämnat förrän det framkommit till
sagda ort.
Varder ordet levererat brukat i förening med något av uttrycken
fraktfritt, cif eller caf, skall utan
hinder därav vad om dessa senare uttryck är i denna lag sagt till alla
delar äga tillämpning.
66 § Är vid leveransavtal godsets myckenhet angiven med uttryck, som
lämnar utrymme för val (cirka, från-till eller dylikt),
ankomme på säljaren att träffa valet, där ej av omständigheterna
framgår, att det varit av hänsyn till köparen, som myckenheten ej blivit
bestämt angiven.
Är beteckningen cirka brukad, skall den avvikelse från angiven
myckenhet, som må anses medgiven, utgöra, där fråga är om hel
fartygslast, tio för hundra och eljest fem för hundra.
67 § Har vid köp av gods, som skall sjöledes tillsändas köparen, godset
betecknats såsom fartygslast, och varder jämväl annat gods av
säljaren inlastat, vare köparen, där sådant kan lända honom till
olägenhet, berättigad att häva köpet; njute ock, evad köpet häves eller
icke, ersättning för skada.
68 § Är tiden för vidtagande av åtgärd i avseende å godsets avlämnande
eller mottagande bestämd till början (primo) av en månad, varde
åtgärden vidtagen sist å månadens tionde dag. Med mitten (medio)
av en månad förstås månadens elfte till och med tjugonde dag samt
med månadens slut (ultimo) dess återstående dagar.
Vid köp av värdepapper skall med början av en månad förstås dess första
helgfria dag, med mitten av en månad dess femtonde dag eller, om den
infaller å helgdag, nästa helgfria dag, och med månadens slut dess sista
helgfria dag.
69 § Har säljaren förbundit sig till avskeppning eller avlastning
inom viss tid, skall det åtagande anses fullgjort, då
godset blivit före den bestämda tidens utgång inlastat.
Varder konossement utfärdat, och framgår ej av konossementet, att
inlastningen är i rätt tid verkställd, äge köparen avvisa godset.
70 § Är gods sålt att betalas kontant, vare säljaren ej
pliktig att låta godset utgivas till köparen, med mindre köpeskillingen
gäldas. Varder det ändock utgivet, åligger köparen att genast sin
betalningsskyldighet fullgöra.
71 § Har köparen förbundit sig att erlägga betalning mot konossement
eller att mot erhållande av konossement godkänna växel, som av
säljaren drages, vare han ej berättigad att undandraga sig betalning
eller godkännande på den grund, att godset ej framkommit eller han ej
haft tillfälle att det undersöka.
Då betalning eller godkännande kräves, skall säljaren hålla köparen till
handa, förutom konossementet, räkning å godset samt, där det skall av
säljaren försäkras, jämväl försäkringsbrev.
Vad sålunda är föreskrivet äge motsvarande tillämpning där köparen
förbundit sig att mot sådan fraktsedel, som i 16 § är nämnd, erlägga
betalning eller godkänna växel.
Övergångsbestämmelser
1985:717
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. I fråga om avtal som har
ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
1987:823
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om avtal
som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
1990:931
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Genom lagen upphävs lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom
med den begränsningen att de hänvisningar till den lagen som finns i
lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande skall
fortsätta att gälla.
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser. | null | null |
1905:38 s.15 | null | 1,905 | null | 1891:35 s.1 | null |
1905:38 s.25 | null | 1,905 | null | 1866:37 s.1 | null |
1906:12 s. 1 | Stadgar (1906:12 s.1) för Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg | 1,906 | Sällskapets ändamål och sammansättning.
§ 1.
Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, stadfästadt af konung
Gustaf III den 19 augusti 1778, har till ändamål att befrämja vetenskap
och vitterhet.
§ 2.
Samhället utgöres av
1:o svenska ledamöter, som äro:
a) hedersledamöter till obestämt antal och
b) arbetande ledamöter till ett antal av högst etthundra utöver dem som
fyllt 70;
2:o utländska ledamöter.
§ 3.
Samhällets angelägenheter besörjas närmast af en ordförande, en
sekreterare, en skattmästare och en bibliotekarie.
Val af ledamöter och ämbetsmän.
§ 4.
Vid val af svenska arbetande ledamöter förfares sålunda: inträffad
ledighet tillkännagifves för Samhället af ordföranden vid det närmast
följande af de i § 12 bestämda månadssammanträdena. Sedan Samhället
beslutat platsens tillsättande, anmäler ordföranden på det därefter
följande månadssammanträdet den eller dem, som han finner därvid böra
ihågkommas, eller som af annan Samhällets ledamot hos ordföranden
dessförinnan blifvit föreslagna. Den eller de föreslagnas hufvudsakliga
förtjänster böra af förslagsställaren inför Samhället meddelas, vare sig
vid detta eller vid annat för förslagets framställande särskildt utlyst
sammanträde, men hvarken motiveringen eller af förslaget föranledd
diskussion tages till protokollet. På ordföranden må bero att, om flera
personer blifvit anmälda, låta genom omröstning af de närvarande
upprätta förslag. På det näst följande månadssammanträdet företages
därefter valet sålunda, att hvarje närvarande ledamot om den ifrågasatte
aflämnar en hvit (jakande) eller en svart (nekande) kula. Äro vid
hopräknandet minst två tredjedelar af de aflämnade kulorna hvita, är
den, öfver hvilken omröstning blifvit företagen, invald; men har ett
mindre antal hvita kulor tillfallit honom, må han icke, förr än ett
halft år förflutit, åter kunna anmälas att till ledamot inväljas.
§ 5.
Vid val af hedersledamöter och utländska ledamöter förfares i
tillämpliga delar så, som här ofvan är stadgadt om val af svenska
arbetande ledamöter.
§ 6.
Val af ordförande, som bör vara boende i Göteborg eller dess närmaste
grannskap, företages vid Samhällets sista måndassammanträde under
kalenderåret och gäller för ett år räknadt från nästföljande års
högtidsdag samt förrättas med slutna sedlar, hvarvid den är vald, som
erhållit de flesta rösterna. I händelse af lika röstetal afgöres valet
genom lottning.
§ 7.
Sekreteraren och skattmästaren, hvilka båda böra vara boende i Göteborg
eller dess närmaste grannskap, väljas på samma sätt, som är för val af
ordförande stadgadt, dock för obestämd tid.
Ämbetsmännens åligganden.
§ 8.
Ordföranden äger att genom sekreteraren kalla Samhällets ledamöter till
dess sammanträden, att vid dessa föra ordet och att för öfrigt tillse,
det Samhällets beslut verkställas. I hans frånvaro intager näst
föregående årets ordförande hans plats, och för det fall, att äfven
denne skulle vara förhindrad, föres ordet af den närvarande ledamot, som
för tillfället genom de flesta rösterna därtill utses.
§ 9.
Sekreteraren åligger: att vid Samhällets sammanträden föra protokollet,
vårda dess handlingar och öfver de inkommande handlingarna hålla dagbok,
sköta dess brefväxling samt i öfrigt jämte ordföranden ombesörja
verkställigheten af Samhällets beslut, såvidt icke för särskildt fall
annorlunda därom förordnas. Vid tillfälligt hinder för sekreteraren
utser ordföranden annan ledamot af Samhället att förrätta hans tjänst.
§ 10.
Skattmästaren, som ansvarar för de medel, Samhället lämnat i hans vård,
åligger: att närmast handhafva Samhällets ekonomiska angelägenheter, att
utlåna de kontanta medel, som ej erfordras till för handen varande
behof, äfvensom att vid hvarje kalenderårs slut uppgöra årsräkning,
hvilken granskas af två, därtill af Samhället utsedda revisorer.
§ 11.
Bibliotekarien åligger: att draga försorg om utdelandet af Samhällets
Handlingar, redovisa för däraf försålda exemplar samt vårda Samhällets
bokförråd, allt i öfverensstämmelse med hvad i arbetsordningen närmare
angifves.
Sammanträden och ärendenas behandling.
§ 12.
Samhället håller sammanträden inom slutna dörrar en gång i varje månad,
utom i januari, juni, juli och augusti, å dag och timme, som samhället
bestämmer. Till sammanträde å annan dag, även under nämnda månader, äger
ordföranden att kalla ledamöterna, när sådant av honom anses nödigt.
Vid månadssammanträdena hållas föredrag, afgifvas redogörelse för
utkomna skrifter m. m. samt afgöras de särskilda ärenden, som påkalla
Samhällets pröfning.
Då Samhället så beslutar, hållas ofvannämnda föredrag offentligt, och i
andra fall äger sekreteraren åt åhörare lämna tillträde till Samhällets
vetenskapliga förhandlingar.
§ 13.
För fattande af beslut erfordras, att minst tio ledamöter förutom
ordföranden och sekreteraren äro närvarande.
§ 14.
När för ett ärendes afgörande omröstning begäres, sker sådan öppet, där
ej annorlunda yrkas. Utfalla rösterna lika, gäller, om omröstningen
varit öppen, den mening, som ordföranden biträder, men, om omröstningen
varit sluten, bestämmes afgörandet genom lottning.
§ 15.
Samhället håller årligen offentlig sammankomst å sin högtidsdag den 24
januari, konung Gustaf III:s födelsedag. Efter en inledning af
ordföranden afgifver Samhällets sekreterare berättelse öfver hvad inom
detsamma under året förekommit samt meddelar korta biografiska uppgifter
öfver svensk ledamot, som med döden afgått, och redogör därefter för de
af öfriga vederbörande aflämnande berättelser rörande Samhällets
samlingar och ekonomi m. m. Slutligen åligger det ordföranden att vid
högtidssammankomsten hålla föredrag öfver något vetenskapligt, vittert
eller allmänt humanistiskt ämne, hvarefter han öfverlämnar
ordförandebefattningen till den nya ordföranden.
§ 16.
Önskar ledamot att å högtidsdagen hålla minnestal öfver någon under året
afliden medlem af Samhället eller annat föredrag, anmäle han sådant i
god tid för ordföranden.
§ 17.
Beträffande Samhällets verksamhet gäller i öfrigt den arbetsordning, som
Samhället kan efter olika tider och omständigheter finna skäl antaga. | null | null |
1906:19 s.4 | null | 1,906 | null | 1891:35 s.1 | null |
1906:60 s. 1 | Stadgar (1906:60 s.1) för vetenskapssocieteten i Uppsala | 1,906 | Vetenskapssocietetens uppgift och sammansättning.
§ 1.
Vetenskapssocieteten i Uppsala, grundad i november 1710 och stadfästad
af konung Fredrik I den 11 november 1728, har till uppgift att främja
vetenskaplig forskning, i främsta rummet inom matematik, naturvetenskap
och medicin, samt rörande Sveriges natur och forntid.
§ 2.
Societeten söker verka för sin uppgift:
a) genom offentliggörande af vetenskapliga afhandlingar;
b) genom understöd och belöningar för vetenskapliga arbeten;
c) genom samlande och tillhandahållande af vetenskaplig litteratur,
särskildt periodisk;
d) genom föredrag öfver vetenskapliga ämnen.
§ 3.
Vetenskapssocieteten står under Kungl. Maj:ts nådiga beskydd.
Den utgöres av praeses illustris, då Kungl. Maj:t finner för gott att en
sådan förordna, samt av hedersledamöter och ordinarie ledamöter. Bland
hedersledamöterna intaga invalda medlemmar av svenska konungahuset en
avdelning för sig under namn av förste hedersledamöter. De ordinarie
ledamöterna äro dels inländska, av vilka högst 130 med en levnadsålder
under 70 år, dels utländska till ett antal av 100.
Ledamöterna intaga sig emellan den ordning, i vilken de blivit invalda.
§ 4.
Uppstår vakans av preses illustris, har societeten att därom göra
anmälan hos Kungl. Maj:t och inkomma med underdånigt förslag.
§ 5.
Vid societetens ordinarie sammanträde i maj månad hvarje år förrättas
val af ordförande inom societeten för nästa arbetsår, hvilket tager sin
början i september månad. Ombyte af ordförande sker under ordinarie
sammanträdet i sistnämnda månad, till hvilket sammanträde afgående
ordförande utfärdar kallelse.
§ 6.
Ordföranden, som, när preses illustris icke är tillstädes, leder
förhandlingarna vid societetens sammankomster, bör söka befrämja den
vetenskapliga verksamheten inom societeten genom att föranstalta om
föredrags hållande därstädes och vetenskapliga afhandlingars inlämnande
till tryckning i societetens skrifter. Han bör för öfrigt vaka öfver
societetens allmänna angelägenheter, föra societetens talan, där så
erfordras, samt vinnlägga sig om allt, som kan befordra societetens
ändamål och sanna bästa.
§ 7.
Afgår ordföranden under arbetsåret, äger vetenskapssocieteten, sedan
sådant vid nästa sammankomst anmälts, vid därpå följande sammankomst
välja ny ordförande till arbetsårets slut. Väljer societeten ej ny
ordförande eller är ordföranden eljest för längre eller kortare tid
förhindrad att utöfva sitt kall, inträder i hans ställe den, hvilken
under närmast föregående år varit ordförande. Är äfven denne förhindrad,
inträder den, hvilken närmast före honom varit ordförande, o. s. v.
§ 8.
Hedersledamöter föreslås af hvilken ledamot som helst vid allmänt
sammanträde. Öfver förslaget röstas vid nästa sammanträde med slutna
sedlar och med ja eller nej, och fordras två tredjedelars pluralitet för
den föreslagnes antagande. Endast beslut om inval av hedersledamot, icke
förslag därom, inflyter i societetens protokoll.
§ 9.
Vetenskapssocietetens ordinarie ledamöter äro fördelade i fyra klasser,
nämligen:
en fysisk-matematisk med högst 40 inländska ledamöter under 70 år samt
med 40 utländska ledamöter;
en naturalhistorisk-medicinsk med högst 50 inländska ledamöter under 70
år, av vilka 30 medicinare och 20 övriga, samt med 40 utländska
ledamöter;
en historisk-arkeologisk med högst 20 inländska ledamöter under 70 år
samt med 10 utländska ledamöter;
en teknisk-ekonomisk med högst 20 inländska ledamöter under 70 år samt
med 10 utländska ledamöter.
§ 10.
Då ledamot uppnår 70 års ålder, dessförinnan avlider eller väljes till
hedersledamot, anmodar sekreteraren de inländska ledamöterna av
vederbörande klass att upprätta skriftligt motiverat förslag till ny
ledamot. Dock må det bero på klassen att väcka förslag om uppskov med
platsens återbesättande. Klass, som är i behov av utökning inom de i § 9
nämnda gränserna, har att därom göra framställning till societeten.
Klassens förslag delgifves societeten vid allmänt sammanträde. Vid ett
följande allmänt sammanträde inom societeten skall, där ej uppskof
beslutes, val företagas. Societetens inom Sverige bosatta ledamöter böra
i kallelsen underrättas om förestående val. Till återbesättande af
hvarje ledig plats böra minst två personer vara föreslagna. Under
månaderna juni, juli och augusti må val icke äga rum.
Vetenskapssocietetens tjänstemän.
§ 11.
Vetenskapssocietetens tjänstemän äro sekreteraren, skattmästaren och
bibliotekarien. De två förstnämnda väljas bland societetens inländska
ordinarie ledamöter.
§ 12.
När sekreterare- eller skattmästarbefattningen är ledig, äger val rum
efter den afgångne, sedan ledigheten blifvit vid ett föregående
sammanträde tillkännagifven, och gäller valet för obestämd tid.
§ 13.
Är bibliotekarietjänsten ledig, skall detta vid allmänt sammanträde
tillkännagifvas, hvarefter vid närmast följande sammanträde efterträdare
förordnas, för bestämd tid eller tills vidare.
§ 14.
Sekreteraren åligger:
att föra protokoll vid societetens sammanträden samt förbereda och
föredraga de ärenden, som där skola förekomma;
att tillse, att intet ärende försummas eller utan skäl fördröjes, samt
befordra till verkställighet de vid sammanträdena fattade besluten;
att föra diarium öfver in- och utgående skrifvelser samt i societetens
namn och å dess vägnar ombesörja brefväxlingen såväl inom som utom
landet;
att ordna, vårda och föra register öfver alla till arkivet hörande
handlingar, öfvervaka tryckningen äfvensom utdelningen af societetens
skrifter samt attestera de räkningar, som gälla utgifter rörande
societetens litterära verksamhet.
Sekreteraren tillkommer ock att ombesörja och jämte ordföranden
underskrifva de diplomer, som skola utfärdas till de i societeten
invalda ledamöterna.
När någon ordinarie medlemsplats är ledig, har sekreteraren att
sammankalla vederbörande klass för afgifvande af förslag till platsens
återbesättande.
§ 15
Skattmästaren åligger:
att ombesörja all penningförvaltning beträffande såväl societetens
allmänna kassa som de fonder, hvilka blifvit donerade till societeten
och af densamma förvaltas;
att vårda societetens fastighet, bevaka och förnya inteckningar för
utlämnade lån samt för hvarje kalenderår före den 1 påföljande april
till de af societeten valda revisorerna för granskning öfverlämna
vederbörliga räkenskaper.
Likaledes har han att, under iakttagande af föreskriften i § 14 angående
vissa räkningars attesterande, använda medel för löpande nödvändiga
utgifter.
§ 16.
Bibliotekariens åligganden äro:
att hava tillsyn över societetens inventarium och bibliotek;
att emottaga och i särsild accessionskatalog införa alla till
societetens bibliotek ingående bidrag;
att ombesörja distributionen av societetens skrifter till de lärda
samfund och institutioner, med vilka den är i förbindelse;
att biträda vid och ombesörja korrespondensen med offentliga
myndigheter, lärda samfund eller enskilda rörande societetens
angelägenheter, för så vitt fråga är om biblioteket och utbytet av lärda
skrifter;
att tillhandagå vid utlåning ur societetens bibliotek.
Då andra uppdrag, såsom upprättande av allmän katalog över biblioteket
och dylikt, lämnas åt bibliotekarien, äger han därför av societetens
medel uppbära särskilt arvode.
Biblioteket skall två gånger i veckan på bestämda tider hållas öppet;
dock må, då särskilda omständigheter därtill föranleda, bibliotekets
öppethållande kunna inskränkas till en gång i veckan, såvida tillfälle
till boklån beredes allmänheten även på andra tider efter
överenskommelse med bibliotekarien.
§ 17.
Är sekreteraren af laga förfall hindrad att tillstädeskomma vid något
sammanträde, förordne ordföranden tillfällig vikarie. Är sekreteraren
för längre tid förhindrad att bestrida sin tjänst, eller har han afgått
från sin befattning, äger ordföranden förordna vikarierande sekreterare,
intill dess societeten kan å ordinarie sammanträde förordna sådan eller
välja ny sekreterare.
Är skattmästaren eller bibliotekarien för längre tid förhindrad att
bestrida sin tjänst, utser societeten vid ordinarie sammanträde
ställföreträdare.
Vikarierande sekreterare och skattmästare skola utses bland societetens
inländska ledamöter.
Sammanträdena och ärendenas behandling.
§ 18.
Societeten håller ordinarie sammanträde en gång under hvardera af
månaderna september, oktober, november, december, februari, mars, april
och maj på dag, som af societeten särskildt beslutes, hvarförutom extra
ordinarie sammanträden kunna hållas, då anledning därtill förefinnes.
§ 19.
Kallelse till sammanträde utfärdas af ordföranden.
§ 20.
Endast närvarande ledamot kan deltaga i omröstning. Utländska ledamöter
äga rösträtt i alla frågor utom ekonomiska och administrativa.
§ 21.
Val af hedersledamöter och ordinarie ledamöter, af ordförande,
sekreterare och skattmästare samt, om någon af societetens medlemmar
påyrkar det, af bibliotekarie sker med slutna sedlar.
Hafva vid ett val flera än två fått röster, men ingen af dem erhållit
minst hälften af de afgifna rösterna, företages ny omröstning om de två,
som erhållit de flesta rösterna.
I fråga om annat ärende skall ordföranden, sedan öfverläggningen
förklarats afslutad, framställa proposition, så affattad, att den må
kunna besvaras med ja eller nej. Ordföranden tillkännagifver därefter,
huru enligt hans uppfattning beslutet utfallit, och bekräftar det genom
klubbslag, därest ej omröstning begäres.
Utfalla röstetalen lika, skiljes genom lottning.
§ 22.
Afgår någon af societetens tjänstemän, företages nytt val, så snart ske
kan.
Societetens ekonomi.
§ 23.
Societetens tillhörigheter och ekonomiska angelägenheter vårdas af
skattmästaren med biträde af förvaltningsutskottet.
Detta utgöres af två bland societetens medlemmar, hvilka väljas af
societeten bland dess i Uppsala bosatta inländska ordinarie ledamöter.
Afgår medlem af förvaltningsutskottet, företages nytt val, så snart ske
kan.
§ 24.
Societetens värdepapper och säkerhetshandlingar skola förvaras på
brandfritt ställe under två lås med olika nycklar, af hvilka
skattmästaren har den ena och en medlem af förvaltningsutskottet den
andra.
§ 25.
Vid ordinarie sammanträde i december månad utser societeten bland sina
medlemmar två revisorer och två revisorssuppleanter, hvilka hafva att
senast vid majsammanträdet till societeten afgifva berättelse angående
verkställd granskning af societetens ekonomiska förvaltning och
räkenskaper, hvarefter societeten fattar beslut i fråga om
ansvarsbefrielse för skattmästaren och förvaltningsutskottet.
§ 26.
Societetens medel disponeras af societeten ensam, så att intet besked
därför göres annat än för societetens medlemmar.
§ 27.
Minst hvart femte år skola societetens arkiv och öfriga lösa egendom af
revisorerna inventeras efter förefintliga förteckningar.
Ändring af stadgarna.
§ 28.
Förslag till ändring af dessa stadgar bör inlämnas skriftligen och
motiveradt samt cirkulera bland de inom Sverige bosatta inländska
ledamöterna, innan förslaget i societeten kan komma under öfverläggning.
Om därefter societeten vid ordinarie sammanträde med två tredjedelar af
de afgifna rösterna antager förslaget, insändas handlingarna till Kungl.
Maj:t.
Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till
yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt
kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 6 juli 1906. | null | null |
1907:15 s.1 | Lag (1907:15 s.1) angående avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet | 1,907 | 1 § Har för lägenhet, som för alltid blifvit från hemman afsöndrad,
afgäld fastställts på grund af 5 § i lagen den 25 maj 1905 rörande
afgäld från afsöndrad lägenhet, vare lägenhetens ägare berättigad att
få sådan afgäld aflöst mot ersättning, som, där annorlunda ej afta
lats, skall utgå med ett penningbelopp, motsvarande tjugotvå gånger
afgälden för ett år.
Är afgälden bestämd i annat än penningar, och har ej viss grund för
beräkning af dess värde i penningar blifvit vid afgäldens faststäl
lande stadgad eller sedermera öfverenskommen, varde det värde beräk
nadt efter senast fastställda medelmarkegångspris eller, där sådant
pris icke finnes i länets markegångstaxa upptaget för persedel, hvari
afgälden bestämts, efter medeltalet af markegångsprisen för de sist
förflutna tio åren eller, om beräkningen ej kan ske enligt länets
markegångstaxor, efter ty skäligt pröfvas.
2 § Vill lägenhetsägare få afgäld aflöst, göre ansökan hos Konungens
befallningshafvande. Dylik ansökan må ock framställas i förklaring
öfver gjord begäran om afgäldens fastställande.
Innan beslut i ärendet meddelas, skall stamhemmanets ägare lämnas
tillfälle att däri afgiva yttrande.
3 § Har i ärendet, varom i 2 § förmäles, lägenhetens ägare styrkt, att
ersättning, som för avgäldens avlösning tillkommer hemmanets ägare,
till denne utgivits, förordne Konungens befallningshavare att i
fastighetsregistret samt, där lägenheten eller dess stamhemman upp
tages i jordeboken, jämväl i denna skall införas anteckning att av
gäldsskyldigheten upphört. Lag (1917:276).
4 § Är ersättningen ej gulden, fastställe Konungens befallnings
hafvande densamma och utsätte tillika viss dag, då lägenhetsägaren,
vid äfventyr att beslutet eljest anses förfallet, senast har att till
Konungens befallningshafvande inkomma med bevis, att ersättningen till
stamhemmanets ägare utgifvits; dock att, där ersättningen skall utgå i
penningar, lösesumman jämväl må i landtränteriet nedsättas.
Sedan beslutet, som genom Konungens befallningshafvandes försorg skall
delgifvas hemmanets ägare, vunnit laga kraft och lägenhetens ägare
fullgjort hvad honom på grund däraf åligger, förordne Konungens be
fallningshafvare om anteckning som i 3 § sägs.
Är lösesumma nedsatt, varde, sedan det om ersättningen meddelade
beslut vunnit laga kraft och den däri utsatta tid förflutit, beloppet
utbetaldts till stamhemmanets ägare. Uppstår tvist om rätten till
lösesumman eller möter eljest hinder för dess utbetalande, låte
Konungens befallningshafvande, där så äskas, insätta medlen i bank
inrättning för att mot ränta innestå; och komme räntan den till godo,
som finnes till lösesumman berättigad.
5 § I aflösning innefattas, där ej annorledes aftalats, icke afgäld,
som belöper på tiden innan ersättningen af lägenhetsägaren utgifvits
till hemmanets ägare eller; då lösesumma nedsatts; på tiden före den
enligt 4 § utsatta dag.
6 § har upphört att gälla genom lag (1977:682). | null | null |
1907:36 s. 22 | Lag (1907:36 s.22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom | 1,907 | 1 § Den nu antagna lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skall jämte hvad här nedan stadgas lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1908.
I fråga om nyttjanderätt, som upplåtits före nämnda dag, skola
med de undantag här nedan sägs bestämmelserna i nya lagen icke
tillämpas. Är arrende- eller hyresaftal, som därförinnan
slutits, ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om rätt
för såväl upplåtaren som legotagaren att uppsäga aftalet, och
sker ej, efter det nya lagen trädt i kraft, uppsägning till
den tid, då på grund af sådan uppsägning aftalet tidigast
kunnat frånträdas, skall från nämnda tid nya lagen tillämpas å
aftalet.
2 § Bestämmelserna i nya lagen afse ej upplåtelse under stadgad
åborät af hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller
allmän inrättning.
3 § Genom nya lagen upphäfvas:
16 kap. och 17 kap. 1, 2 och 5 §§ jordabalken samt 6 kap. 1 och
4 §§, 8 kap. 5 §, 10 kap. 7 § och 27 kap. byggningabalken,
såvidt dessa lagrum afse nyttjanderätt, hvarom i nya lagen
stadgas;
13 kap. handelsbalken såvidt angår legoaftal, som i nya lagen
afses;
kungl. brefvet den 17 oktober 1781 angående torpares fardag;
förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander
af husesyn emellan enskild jordägare och landbo, så ock lagen
den 30 mars 1901, innefattande tillägg till samma förordning;
förordningen den 22 oktober 1867 angående ändring af 16 kap. 5
och 13 §§ jordabalken;
lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd, så ock lagen den 24 juli 1903 om ändrad lydelse af 1 §
i samma lag;
hvad lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring innehåller angående afsöndring af jord till
besittning på viss tid eller lifstid;
så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning
stridande mot nya lagens bestämmelser.
4 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning
till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall
denna i stället tillämpas.
5 § Efter det nya lagen trädt i kraft må ej vidare ske
upplåtelse af stadstomt med sådan rätt, att tomten ej må af
ägaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att
lösen för byggnad å tomten gifves.
6 § Hvad nya lagen innehåller angående verkställande af
uppsägning, angående förordnande om verkställighet af domstols
beslut i tvist om skyldighet för arrendator att afträda
arrenderad fastighet eller om hyresgästs flyttning i eller ur
hus samt angående rätt för jordägare eller hyresvärd att till
säkerhet för fordran kvarhålla arrendators eller hyresgästs
egendom skall äga tillämpning jämväl i fråga om legoaftal, som
slutits innan nya lagen trädt i kraft.
I fråga om aftal, som nu sagts, skall ock tillämpas hvad nya
lagen i 2 kap. 41 § och 3 kap. 29 § stadgar angående tid, inom
hvilken legogifvare eller legotagare har att, vid talans
förlust, göra gällande fordringsanspråk på grund af
legoaftalet; dock att, där det förhållande, från hvilket tiden
skall räknas, inträdt före den dag, då nya lagen trädt i kraft,
tiden skall i stället räknas från sagda dag.
7 § Sker öfverlåtelse af fastighet, hvarom arrende- eller
hyresaftal slutits innan nya lagen trädt i kraft, skall hvad
där stadgas angående tid, inom hvilken ny ägare har att uppsäga
arrendator eller hyresgäst, som vid tiden för öfverlåtelsen
finnes å fastigheten och ej äger rätt att kvarsitta, samt
påföljden, där den tid försittes, tillämpas; dock att, där
öfverlåtelsen skett före den dag, då nya lagen trädt i kraft,
tiden skall räknas från nämnda dag.
8 § Är arrende- eller hyresrätt, som upplåtits före den dag, då
nya lagen trädt i kraft, af legotagaren förverkad, men uppsäger
ej legogifvaren aftalet inom sex månader från det han fick
kännedom om det förhållande, på grund hvaraf rätten är
förverkad, eller, där rätten var förverkad när lagen trädde i
kraft och legotagarens förhållande då var legogifvaren kunnigt,
inom lika tid därefter; äge ej sedan legogifvaren åberopa
förhållandet såsom grund för aftalets frånträdande.
9 § Hvad nya lagen stadgar om skyldighet för borgenärerna i
arrendators eller hyresgästs konkurs att i visst fall svara för
legoaftalets fullgörande skall icke tillämpas, där konkursen
börjats före den dag, då nya lagen trädt i kraft.
10 § Har upphävts genom lag (1943:883). | null | null |
1907:36 s.45 | null | 1,907 | null | 1845:50 s.1 | null |
1907:69 s.2 | null | 1,907 | null | 1902:71 s.1 | null |
1907:83 s.3 | null | 1,907 | null | 1904:48 s.1 | null |
1908:128 s.1 | Lag (1908:128 s.1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter | 1,908 | 1 § har upphävts genom förordning (1952:360).
2 § har upphävts genom förordning (1952:360).
3 § har upphävts genom förordning (1952:360).
C. Bevillningsafgift för vissa offentliga föreställningar.
4 § 1 mom. I utlandet bosatt fysisk person och där hemmahörande
juridisk person, som här i riket giver offentlig föreställning eller
tillställning av vad slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift
eller mot avgift, som eljest på ett eller annat sätt fordras, uppbäres
eller mottages, skall härför utgöra särskild bevillningsavgift med
femton procent av bruttoinkomsten.
Denna bevillningsavgift skall utgå:
a) vid konsert, opera- eller annan musikalisk, dramatisk eller
litterär föreställning, cirkus- eller varietéföreställning, så ock vid
annan med någon av de nu nämnda jämförlig föreställning ävensom vid
bal, maskerad eller annan dylik tillställning,
1) då bruttoinkomsten kan antagas komma att överstiga femhundra
kronor, efter den verkliga bruttoinkomsten, dock alltid med minst
femtio kronor samt
2) då bruttoinkomsten kan antagas icke komma att överstiga femhundra
kronor, efter beräknad bruttoinkomst, dock alltid med minst femtio
kronor;
b) för anställande eller anordnande av karusell- eller annan
konståkning, målskjutning, ringkastning eller kraftprov samt för
förevisande av människor, djur, naturalier eller andra föremål eller
av panorama, biografbilder, vaxkabinett, optiska eller mekaniska
konststycken eller vid annan med de nu nämnda jämförlig tillställning,
som icke är att hänföra under a), efter beräknad bruttoinkomst, med
lägst femtio kronor för varje dag, sådan föreställning eller
förevisning äger rum. Förordning (1969:791).
4 § 2 mom. I utlandet bosatt fysisk person, som här i riket medverkar
vid offentlig föreställning, offentligt utförande av musik, såsom
kafékonsert och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning eller
utövar artistisk verksamhet för svensk ljudradio eller television
skall, oavsett huruvida inträdes- eller annan avgift därvid uppbäres,
erlägga särskild bevillningsavgift med trettio procent av den inkomst,
som på grund av hans medverkan eller verksamhet tillflyter honom, vare
sig denna inkomst utgöres av i penningar bestämd ersättning,
naturaförmåner eller andel av intäkten av tillställningen eller
verksamheten. Till hans inkomst skall räknas även ersättning till
annan i den mån ersättningen avser omkostnad för honom. Avgiften
skall i varje fall utgå med minst tio kronor för varje dag, medverkan
lämnas eller verksamhet utövas av den i utlandet bosatta personen
eller ersättning till honom beräknas.
För avgiftens erläggande svarar tillställningens anordnare eller den
som har att utgiva ersättning för den artistiska verksamheten för
ljudradio eller television. Förordning (1969:791).
4 § 3 mom. I utlandet bosatt fysisk person och där hemmahörande
juridisk person som är berättigad till ersättning för annans medverkan
eller artistiska verksamhet av det slag som avses i 2 mom. skall
erlägga bevillningsavgift. Därvid äga bestämmelserna i 2 mom. om hur
sådan avgift skall utgöras och erläggas motsvarande tillämpning.
Förordning (1969:791).
4 § 4 mom. Ansökning om tillstånd till föreställning eller verksamhet
för vilken bevillningsavgift skall utgå enligt 1--3 mom. göres enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen.
Sökande är därjämte pliktig att meddela den myndighet, hos vilken
ansökning göres, de ytterligare upplysningar, som av myndigheten
begäras. Lag (1974:855).
4 § 5 mom. Med ledning av lämnade och eljest tillgängliga upplysningar
skall nämnda myndighet, därest ansökningen bifalles, dels bestämma,
enligt vilken av de i 1--3 mom. härovan angivna grunder
bevillningsavgift skall utgöras, dels ock, i fall då avgift enligt 1
mom. skall utgå efter beräknad bruttoinkomst eller då avgift enligt 2
eller 3 mom. icke skall utgå med viss andel av intäkten, fastställa
bevillningsavgiftens belopp.
I andra fall än nu sagts skall bevillningsavgiftens belopp genom
skriftligt beslut fastställas av den myndighet som utfärdat
tillståndsbeviset.
Därest i ersättning för medverkan eller verksamhet, som avses i 2
eller 3 mom., ingå naturaförmåner, skola dessa vid
bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till skäligt belopp i
penningar. Värdet av kost och bostad skall därvid upptagas till
vardera minst fem kronor för dag.
Skattemyndigheten i det län där föreställningen eller verksamheten
äger rum är uppbördsmyndighet i fråga om avgift enligt denna lag.
Lag (1990:333).
4 § 6 mom. I de fall, då bevillningsavgift skall utgå efter den
verkliga bruttoinkomsten eller efter viss andel av inkomsten av
föreställning, skall inkomsten, efter uppbördsmyndighetens beprövande,
utrönas antingen medelst kontroll å biljettförsäljningen eller ock med
ledning av en av föreställningsgivaren eller i orten bosatt person,
som av myndigheten godkännes, avgiven deklaration.
Där så anses erforderligt, må uppbördsmyndigheten såväl föranstalta om
kontroll å biljettförsäljningen som ock avfordra vederbörande
deklaration, varom nyss nämnts. Förordning (1920:859).
4 § 7 mom. Vid varje inträdesbiljett till sådan föreställning, vid
vilken kontroll skall utövas å biljettförsäljningen, skall finnas
fästad kupong med uppgift om biljettens pris eller om densammas
användande såsom fribiljett, vilken kupong för beräkning av
bruttoinkomsten av kontrollant avskiljes.
Den som giver föreställning är skyldig att på anmaning vidtaga
erforderliga anordningar för kontrollens underlättande och behöriga
utövande. Förordning (1969:791).
4 § 8 mom. Deklaration, varom i 6 mom. förmäles, skall senast första
söckendag efter föreställning avgivas till uppbördsmyndigheten samt
innehålla på heder och samvete avgiven uppgift om beloppet av den vid
föreställning influtna bruttoinkomst ävensom, då bevillningsavgift
skall utgöras efter viss andel av nettoinkomsten av föreställningen,
om beloppet av omkostnaderna för denna.
Avgives icke behörig deklaration inom sålunda stadgad tid, skall för
bestämmande av bevillningsavgiften antagas, att föreställningen givits
för utsålt hus med därvid gällande biljettpris, och bevillningsavgift
utgå å sålunda beräknad bruttoinkomst eller, där avgiften skall
utgöras efter viss andel av inkomsten av föreställningen, å
motsvarande andel av den på nyssnämnda sätt beräknade bruttoinkomsten.
Förordning (1971:76).
4 § 9 mom. För bevillningsavgift, som utgår efter den verkliga
bruttoinkomsten eller efter viss andel av inkomsten av föreställning,
skall, innan tillståndsbevis må meddelas, till den myndighet, som har
att pröva ansökningen, avlämnas vederhäftig borgen eller annan godkänd
säkerhet, avseende hela den tid, det begärda tillståndet omfattar.
Annan enligt denna paragraf utgående bevillningsavgift skall
förskottsvis erläggas till nämnda myndighet, innan tillståndsbevis
utfärdas. Därest vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet
ställes, må myndigheten medgiva anstånd med erläggande av
bevillningsavgift.
Bevillningsavgift, som ej erlägges förskottsvis, skall inbetalas till
den myndighet, som utfärdat tillståndsbeviset. Inbetalningen skall
ske första söckendagen efter föreställningen eller, där en följd av
föreställningar gives i samma län, senast å första söckendagen efter
varje veckas utgång för då givna föreställningar. Avgiften må ock inom
sålunda föreskriven tid på skattskyldigs eget äventyr med allmänna
posten insändas. Erlägges icke bevillningsavgift inom tid, som nu
sagts, upphör utfärdat tillståndsbevis att äga gällande kraft, och
varde avgiften ofördröjligen hos vederbörande utmätt. Förordning
(1964:660).
4 § 10 mom. Frihet från erläggande av bevillningsavgift enligt denna
paragraf åtnjutes:
a) för i utlandet bosatta personer, vilka driva sitt näringsfång under
bar himmel och uppbära allenast frivillig avgift såsom musikanter och
dylika;
b) för deltagare i idrottstävling, anordnad av organisation, som är
ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad inom
Sveriges olympiska kommitté, eller av annan sammanslutning, som enligt
medgivande av regeringen må vara likställd med sådan organisation i nu
förevarande hänseende; samt
c) då regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, till
följd av särskilda omständigheter, för visst fall medgivit befrielse
från bevillningsavgift. Lag (1989:1036).
4 § 11 mom. har upphävts genom förordning (1966:731).
4 § 12 mom. Av bevillningsavgift, varom stadgas i denna paragraf,
tillfaller hälften staten och hälften den kommun, inom vilken
föreställningen eller verksamheten ägt rum. Förordning (1969:791).
4 § 13 mom. Omedelbart efter varje månads utgång skall
polismyndigheten till skattemyndigheten meddela skriftlig uppgift
å de under månaden givna föreställningar, för vilka bevillningsavgift
enligt 1 eller 2 mom. skolat utgå, och å ställen, där dessa givits,
eller ock, om föreställning ej förekommit, sådant för nämnda myndighet
skriftligen anmäla. Lag (1990:333).
4 § 14 mom. Den som har att erlägga eller att svara för erläggande av
bevillningsavgift skall ha sin bokföring så ordnad eller, om han ej är
bokföringsskyldig, föra sådana anteckningar, att därav framgår
storleken av den ersättning, varå avgiften skall beräknas, och
avgiftens storlek. Beträffande avgift enligt 2 eller 3 mom. skall
bokföringen eller anteckningarna innehålla, i fråga om avgiftsskyldig
fysisk person uppgift om nationalitet, namn, ålder och hemvist samt i
fråga om avgiftsskyldig juridisk person uppgift om firma, hemort och
postadress.
Bestämmelserna i 73 och 82 §§ uppbördslagen (1953:272) gälla i
tillämpliga delar i fråga om handling som avlämnats eller
tillhandahållits enligt denna lag. Lag (1974:855).
4 § 15 mom. Den som har att erlägga eller att svara för erläggande av
bevillningsavgift skall på anmodan av skattemyndighet lämna uppgift om
verksamhet som drivits av honom och i vilken avgiftsskyldighet
förelegat, om uppburen eller utgiven ersättning och om erlagd
bevillningsavgift.
På anmodan av skattemyndighet åligger det den som är avgiftsskyldig
eller ansvarig för erläggande av avgift att för kontroll av
avgiftsskyldigheten tillhandahålla sina räkenskaper med tillhörande
handlingar, inbegripet sådana anteckningar som avses i 14 mom.
För kontroll av ansöknings-, deklarations- eller uppgiftsskyldighet
enligt denna lag får skattemyndigheten förordna om revision hos den som
är avgiftsskyldig eller ansvarig för erläggande av avgift. Revision får
verkställas också hos den som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan
verksamhet av sådan beskaffenhet att uppgifter av betydelse för
kontrollen kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar som förs
vid verksamhetens bedrivande.
I fråga om revision enligt tredje stycket gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om taxeringsrevision i 3 kap. 8--14 §§ taxeringslagen
(1990:324). Lag (1990:333).
4 § 16 mom. Underlåter den som har att erlägga eller att svara för
erläggande av bevillningsavgift att hörsamma anmodan enligt 15 mom., får
skattemyndigheten förelägga den försumlige lämpligt vite.
Bestämmelserna om vite i 83 § och 85 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272)
gäller i tillämpliga delar i fråga om vite som avses i detta moment. Lag
(1990:333).
Debitering, uppbörd, redovisning m.m.
5 § 1 mom. I fråga om avgift enligt denna lag skall, i den mån lagen
icke innehåller särskilda bestämmelser, i tillämpliga delar gälla vad
som föreskrives om skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Erlägges
icke bevillningsavgift inom föreskriven tid, utgår restavgift enligt
58 § 1 mom. första stycket uppbördslagen.
Har den, som är berättigad att återfå erlagd bevillningsavgift enligt
denna lag, i stället att erlägga skatt som avses i uppbördslagen,
skola bestämmelserna i 68 § 3 och 4 mom. sistnämnda lag äga
motsvarande tillämpning.
Samtidigt med inlevereringen av staten tillkommande andel av
bevillningsavgift enligt denna lag skall till vederbörande kommun i
behörig ordning överlämnas dess andel därav.
Vid redovisningen över uppbörden av de efter denna lag utgående
bevillningsavgifter skola såsom verifikationer biläggas dels
förteckning upptagande ej mindre antalet hållna föreställningar samt
beträffande var och en av dem tiden och stället för densamma, de vid
föreställningen uppträdande avgiftspliktiga personernas namn och
nationalitet samt, i den mån avgiften erlagts eller skall erläggas
till redogöraren, i förra fallet avgiftens belopp och tiden för dess
inflytande och i senare fallet de åtgärder, som vidtagits för
indrivning av förfallen ogulden avgift, än även föreställning, till
vars hållande under den med redovisningen avsedda tid tillstånd
meddelats, men vilken icke givits, dels avskrifter av utfärdade
tillståndsbevis, dels enligt 4 § 5 mom. andra stycket meddelade
skriftliga beslut, dels jämlikt 4 § 6 mom. avgivna deklarationer, dels
ock bevis, att vederbörande kommuner tillkommande andelar av
bevillningsavgifterna blivit till dem utbetalta. Lag (1974:855).
5 § 2 mom. har upphävts genom förordning (1952:360).
5 § 3 mom. har upphävts genom förordning (1969:791).
6 § Skattemyndighetens beslut om fastställande av bevillningsavgift
enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten. Beslut enligt 4 § 10
mom. c får inte överklagas. Lag (1990:333).
Övergångsbestämmelser
1966:731
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser
gälla dock fortfarande i fråga om bevillningsavgift, som belöper på
tiden dessförinnan.
1969:791
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Äldre bestämmelser tillämpas dock, såvitt avser
den i 4 § 2 mom. första stycket angivna procentsatsen, på
bevillningsavgift som belöper på tiden före den 1 januari 1971 och
i övrigt på bevillningsavgift som belöper på tiden före den 1 mars
1970.
1971:413
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som
meddelats före förordningens ikraftträdande.
1974:855
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Förekommer i lag eller annan författning ordet "förordning" eller
böjningsform av detta ord och avses därmed förordningen angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall detta
vid ikraftträdandet av denna lag bytas ut mot "lag" i motsvarande
form. Äldre lydelse av förordningens rubrik, som förekommer i lag
eller annan författning, skall vid samma tidpunkt bytas ut mot
rubrikens nya lydelse.
1975:1028
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt
uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har handräckning enligt lagen (1961:332) om handräckning vid
taxeringsrevision med stöd av äldre lydelse av 4 § 15 mom. begärts
före ikraftträdandet, gäller den äldre lydelsen fortfarande i fråga om
den begärda handräckningen.
1990:333
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas från och med den
1 januari 1991. | null | null |
1908:74 s.1 | Förordning (1908:74 s.1) angående jordregister | 1,908 | § 35 Sedan jordregister upplagts för en socken samt den av
häradsskrivaren för socknen enligt § 22 upprättade
fastighetsförteckningen av förste lantmätaren fullständigats genom
ifyllande av kolumnerna 8--11, skall förteckningen översändas till
häradsskrivaren tillika med en efter formulär H avfattad uppgift på
fastigheter, som i jordregistret införts och som har gällande
registerbeteckning men inte tas upp i nämnda förteckning. Förste
lantmätaren skall sedermera senast den 15 varje månad tillställa
häradsskrivaren uppgift enligt formulär Hb, upptagande de fastigheter
som under nästföregående kalendermånad införts i eller uteslutits ur
jordregistret, däri överförts från en socken till en annan eller
undergått förändring beträffande registerbeteckning. Förordning
(1992:240).
§ 43 Vad som i kap. 1--3 föreskrivs om förste lantmätaren, domhavanden
och häradsskrivaren skall tillämpas på respektive
fastighetsregistermyndigheten, inskrivningsmyndigheten och
skattemyndigheten. Förordning (1990:1238).
§ 50 När samfällighet tas upp i S-förteckningen, åsätts den
registerbeteckning. Därvid skall bestämmelserna om registerbeteckning
för samfällighet i 9--12 §§ fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059)
och 4 a § kungörelsen (1968:379) om uppläggande av nytt
fastighetsregister, m.m. tillämpas.
Traktnamn eller kvartersnamn, som upptagits i överskrift på upplägg i
S-förteckningen, införes i namnförteckningen enligt formulär Ab.
Förordning (1987:598).
§ 54 Har fastighets omfattning på marken ändrats genom
fastighetsbildning eller annan åtgärd, göres anteckning om åtgärden i
fastighetens rum. Detsamma gäller när andel i samfällighet överförts
från en fastighet till en annan.
Om fastighetsbestämning skett eller fastighetsindelningens beskaffenhet
fastställts i annan ordning, skall det antecknas i rummen för de berörda
fastigheterna.
Har servitut bildats, ändrats eller upphävts genom åtgärd varom uppgift
skall införas i fastighetsregistret, göres anteckning i rummet för den
härskande fastigheten. Motsvarande anteckning göres i rummet för den
tjänande fastigheten. Om servitutet skall utövas enbart på eller av
samfällighet som upptagits i S-förteckning, får anteckning i stället
göras i samfällighetens rum. Servitut som berör gemensamhetsanläggning
antecknas enligt § 57 a tredje stycket.
Om en fastighet som är belägen i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens län eller i Älvdalens kommun i
Kopparbergs län omfattar mark som vid utgången av juni 1992 tillhörde
staten, skall uppgift om detta föras in i jordregistret. Uppgiften skall
dock föras in endast om annan än staten har beviljats lagfart för
fastigheten. Förordning (1992:966).
§ 57 a Till jordregistret hör förteckning över gemensamhetsanläggningar
för registrering enligt anläggningslagen (1973:1149) enligt vid denna
kungörelse fogat formulär GA (GA-förteckning). Anvisningar till
formuläret meddelas av statens lantmäteriverk.
När gemensamhetsanläggning upptages i GA-förteckningen, åsättes den
registerbeteckning. Bestämmelserna om registerbeteckning för
gemensamhetsanläggning i 7 och 7 a §§ kungörelsen (1968:379) om
uppläggande av nytt fastighetsregister, m.m. äga därvid motsvarande
tillämpning.
Redovisningen av förrättning eller annan åtgärd enligt anläggningslagen
(1973:1149) berörande gemensamhetsanläggning sker i GA- förteckningen. I
rummet för fastighet eller samfällighet som beröres av åtgärden göres
endast hänvisning till GA-förteckningen. Anteckning om servitut göres
endast om servitutet berör fastighet som ej deltager i
gemensamhetsanläggningen. Om fastighetsbildning eller annan åtgärd som
skall redovisas i rummet för fastighet eller samfällighet är av
betydelse för gemensamhetsanläggning, skall uppgift om åtgärden införas
även i GA-förteckningen och hänvisning göras till för teckningen.
Beröres tomträtt av åtgärd enligt anläggningslagen (1973:1149) skall
åtgärden redovisas såsom avseende den fastighet i vilken tomträtten
inskrivits.
Förvaltas gemensamhetsanläggning av samfällighetsförening enligt lagen
(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, skall föreningens firma
antecknas i GA-förteckningen.
I GA-förteckningen få, utan samband med registrering enligt
anläggningslagen, redovisas gemensamma anläggningar enligt lagen
(1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar samt 2 och 4 kap. lagen
(1939:608) om enskilda vägar och motsvarande äldre bestämmelser.
Redovisningen av anläggning som ej är inrättad enligt anläggningslagen
får begränsas till uppgifter som finnas tillgängliga.
§ 57 b Vid införande av uppgift om förrättning enligt ledningsrättslagen
(1973:1144) skall vad som i § 54 tredje stycket föreskrives om servitut
i tillämpliga delar gälla ledningsrätt. Har förordnats att ledningsrätt
skall höra till tomträtt, skall ledningsrätten redovisas såsom hörande
till den fastighet i vilken tomträtten inskrivits.
Har del av fastighet inlösts enligt ledningsrättslagen, skall inlösta
ägovidden registreras såsom fastighet och uppgift om
fastighetsbildningen lämnas enligt formulär Hb. Motsvarande skall gälla
när samfällighet eller del därav inlösts. Kungörelse (1974:148).
§ 57 d Regionplan, översiktsplan, detaljplan, områdesbestämmelser och
fastighetsplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) samt stadsplan och
byggnadsplan som har genomförandetid enligt 17 kap. 4 § andra stycket
samma lag skall redovisas i en plan- och bestämmelseförteckning
(PB-förteckning). I PB-för teckningen får även andra äldre planer,
bestämmelser, beslut och utredningar enligt 33 §
fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059) tas upp.
Om en plan har tagits upp i PB-förteckningen får sådan anteckning som
avses i 33 § denna förordning underlåtas.
Statens lantmäteriverk fastställer den blankett på vilken
PB-förteckningen skall föras. Förordning (1987:598).
§ 58 Fråga om rättelse i jordregister enligt 19 kap. 4 §
fastighetsbildningslagen (1970:988) prövas av statens lantmäteriverk.
Har oriktighet enligt första stycket i nämnda paragraf uppkommit till
följd av skrivfel eller annat sådant förbiseende, får dock
fastighetsregistermyndigheten pröva ärendet. Förordning (1990:254).
§ 60 Statens lantmäteriverk får beträffande vissa slag av ärenden
överlåta sin beslutanderätt enligt §§ 58 och 59 till
fastighetsregistermyndigheten. Förordning (1990:254).
§ 61 Tomtbok till jordregister får läggas upp endast för område med
detaljplan i anslutning till stadsregisterområde.
Bestämmelserna om uppläggande och förande av tomtbok till stadsregister
skall tillämpas även på tomtbok till jordregister. Bestämmelserna i 4 §
första stycket 2 stadsregisterkungörelsen (1971:1010) skall dock inte
tillämpas. Förordning (1987:598).
§ 62 Till jordregistret hör en fastighetskarta som redovisar
fastighetsindelningen och en bestämmelsekarta som redovisar sådana
uppgifter som avses i 33 § första stycket 2--7 och andra stycket
fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059). På fastighetskartan skall, om
så lämpligen kan ske, utmärkas dels gränserna för område som upplåtits
för gemensamhetsanläggning upptagen i GA-förteckningen samt
anläggningens registerbeteckning, dels gränserna för ledningsrättsområde
samt beteckning Lr. Kartorna upprättas i den utsträckning som det finns
lämpligt underlag för dem. Förordning (1988:794).
63 § Beslut av Statens lantmäteriverk eller
fastighetsregistermyndigheten enligt denna förordning får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Överklagande av beslut enligt 1 §
första stycket sker dock hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Förordning (1995:198).
Övergångsbestämmelser
1995:198
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som
meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser. | null | null |
1909:21 s.2 | null | 1,909 | null | 1899:12 s.9 | null |
1909:24 s.1 | Kungörelse (1909:24 s.1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet | 1,909 | 1 § Göres av myndighet i främmande stat framställning om biträde av
myndighet här i riket med delgivning av handling och ombesörjes ej
delgivningen av Justitiedepartementet, skall departementet översända
framställningen till länsstyrelsen, som har att verkställa delgivningen
på sätt nedan sägs. Förordning (2000:706).
2 § 1 mom. Innefattar framställningen en begäran att handlingen
ska delges på ett sätt som har sin motsvarighet i svensk lag,
ska delgivningen ske enligt delgivningslagen (2010:1932).
Förordning (2011:156).
2 § 2 Mom. Begärs i framställningen, att visst annat förfarande än i 1
mom. sägs skall vidtagas vid delgivningen, skall den begäran
efterkommas, där så ske kan. Förordning (1975:302).
2 § 3 mom. Har begäran i något av de hänseenden, som nu nämnts, icke
blivit i framställningen gjord, bör länsstyrelsen, där så ske kan,
överlämna eller genom postverket översända delgivningshandlingen till
den, som skall mottaga densamma. Kan ej så förfaras, låte länsstyrelsen
delgivningen verkställas på sätt i 1 mom. sägs. Förordning (1975:302).
3 § Bevis om delgivning, som verkställts jämlikt bestämmelserna i 2 § 1
mom., skall förses med intyg av länsstyrelsen, att beviset enligt svensk
lag äger vitsord. Har delgivning skett på sätt i 2 § 2 eller 3 mom.
omförmäles, utfärdar länsstyrelsen därom intyg, utvisande tiden och
sättet för delgivningen.
Bevis och intyg, som nu nämnts, skola, där delgivningshandlingen
översänts i två exemplar, tecknas å det ena av dessa och översändas till
utrikesdepartementet. Förordning (1975:302).
3 § Bevis om delgivning, som verkställts jämlikt bestämmelserna i 2 § 1
mom., skall förses med intyg av länsstyrelsen, att beviset enligt svensk
lag äger vitsord. Har delgivning skett på sätt i 2 § 2 eller 3 mom.
omförmäles, utfärdar länsstyrelsen därom intyg, utvisande tiden och
sättet för delgivningen.
Bevis och intyg, som nu nämnts, skola, där delgivningshandlingen
översänts i två exemplar, tecknas å det ena av dessa och översändas till
Justitiedepartementet. Förordning (2000:706).
4 § Varder hos länsstyrelsen upplyst, att den, vilken handling skall
delgivas, vistas i annat län, skall för delgivningens verkställande
framställningen med därvid fogade handlingar översändas till
länsstyrelsen i det län, och varde anmälan därom gjord hos
Justitiedepartementet. Möter eljest hinder för delgivningen, skola
handlingarna återsändas till Justitiedepartementet med uppgift om
anledningen till att delgivning icke har kunnat ske. Förordning
(2000:706).
5 § De kostnader som har föranletts av framställningen skall
betalas med allmänna medel. Det som betalats i ersättning till
stämningsmän samt kostnader som har föranletts av att sökanden
begärt ett särskilt förfarande vid delgivningen skall av
länsstyrelsen anmälas till Justitiedepartementet, såvida det
inte har visats att den part som har begärt delgivningen inte
har några tillgångar eller annat följer av andra eller tredje
stycket.
Kostnader som föranleds av en framställning om delgivning i ett
mål eller ärende, där det är fråga om ansvar för brottslig
gärning eller om efterforskning av brott, skall betalas av
svenska staten om framställningen gjorts av behörig myndighet
1. i en stat, som är ansluten till europeiska konventionen av
den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål, eller
2. i Amerikas förenta stater, Polen eller Ungern.
Andra stycket gäller även kostnader för delgivning i mål eller
ärenden som avses i Haagkonventionen av den 1 mars 1954
angående vissa till civilprocessen hörande ämnen och som har
begärts av myndighet i Österrike. Förordning (2005:513).
5 a § Avser delgivningsärende kallelse av vittne eller sakkunnig till
inställelse vid utländsk domstol och är vittnet eller den sakkunnige
enligt den konvention som nämndes i 5 § andra stycket berättigad att i
förskott erhålla ersättning för kostnad med anledning av inställelsen,
skall Jusititiedepartementet underrätta länsstyrelse om rätten till
förskott med angivande av det högsta belopp som får utgå. I övrigt
bestämmes förskottets storlek av länsstyrelsen. Förskottet utgår av
allmänna medel och betalas ut av länsstyrelsen. Utbetalning får
verkställas endast om den kallade har förklarat sig villig att
efterkomma kallelsen.
Anteckning om utbetalat förskott skall göras på kallelsen. Uppgift om
förskottet skall lämnas till Justitiedepartementet. Förordning
(2000:706).
6 § Är en handling som skall delges inte avfattad på eller åtföljd av en
bestyrkt översättning till svenska, danska eller norska språket, får
delgivning ändå ske, om den som skall delges tar emot handlingen
frivilligt eller om delgivning annars är försvarlig från
rättssäkerhetssynpunkt. Förordning (1986:180).
7 § Har i mål eller ärende, vari ej är fråga om ansvar för brottslig
gärning eller om efterforskning av brott, framställning om delgivning av
handling här i riket från myndighet i främmande stat översänts av konsul
för staten till länsstyrelsen och är framställningen avfattad på
svenska, norska eller danska språket eller åtföljd av översättning till
svenska språket samt angiver den, av vilken myndighet handlingen
utfärdats, parternas namn och ställning, mottagarens adress och
handlingens beskaffenhet, skall beträffande verkställandet av
delgivningen gälla vad ovan är stadgat för det fall att framställning
till länsstyrelse översänts genom Justitiedepartementet, dock att, där
enligt 3 § andra stycket, 4 § eller 5 § första stycket handling eller
meddelande skall översändas till Justitiedepartementet, sådant
översändande i stället skall ske till den konsul från vilken
framställningen kommit. Förordning (2000:706).
8 § Om en statlig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge eller
en rådstuvurätt, en magistrat, en stadsfiskal eller en stadsfogde i
Finland har gjort en framställning direkt hos en länsstyrelse om
delgivning här i riket, skall beträffande verkställandet av delgivningen
gälla vad som föreskrivs i 1--4 §§ för det fall att en framställning
översänds till en länsstyrelse genom Justitiedepartementet. Handlingar
eller meddelanden som enligt 3 § andra stycket eller 4 § skall
översändas till Justitiedepartementet skall dock i stället sändas till
den myndighet som gjort framställningen.
De kostnader som föranleds av framställningar enligt denna paragraf
skall stanna på statsverket. Förordning (2000:706). | null | null |
1909:30 | Internationell konvention (1909:30) angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur | 1,909 | Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra
veterligt: att, sedan Hans Maj:t Konungen av Sverige och Norge för
gott och nödigt funnit att träda i underhandling med åtskilliga
främmande regeringar om avslutande för Sveriges del av en konvention
angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell
natur, och Hans för sådant ändamål utsedde ombud den 17 juli 1905
undertecknat en konvention, som, sedan densamma jämlikt bestämmelsen i
dess art. 27 efter ovannämnda tid undertecknats av ombud för
ytterligare några stater och bland dessa jämväl, efter upplösningen av
unionen mellan Sverige och Norge, av ombud för sistnämnda stat, nu
lyder ord för ord som följer:
(översättning)
Konvention, angående vissa till civilprocessen hörande ämnen.
Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen i Tyska Rikets namn;
Hans Majestät Kejsaren av Österrike, Konung av Böhmen etc. etc. och
Apostolisk Konung av Ungern för Österrike och för Ungern; Hans
Majestät Belgiernas Konung; Hans Majestät Konungen av Danmark; Hans
Majestät Konungen av Spanien; Franska Republikens President; Hans
Majestät Konungen av Italien; Hans Kungl. Höghet Storhertigen av
Luxenburg, Hertig av Nassau; Hans Majestät Konungen av Norge; Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna; Hans Majestät Konungen av
Portugal och Algarvierna etc. etc.; Hans Majestät Konungen av
Rumänien; Hans Majestät Kejsaren av Ryssland; Hans Majestät Konungen
av Sverige och Schweiziska Förbundsrådet
hava, i ändamål att förse konventionen den 14 november 1896 med de
genom erfarenheten vunna förbättringar,
beslutat att för detta ändamål avsluta en ny konvention och hava i
följd därav till sina fullmäktige utsett
Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen, i Tyska Rikets
namn:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna VON SCHLOEZER, och dess
geheimelegationsråd D:r JOHANNES KRIEGE.
Hans Majestät Kejsaren av Österrike, Konung av Böhmen etc. och
Apostolisk Konung av Ungern:
för Österrike och för Ungern:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna, geheimerådet, kammarherren
greve CHRISTOPHE VON WYDENBRUCK,
för Österrike:
avdelningschefen i kejserliga kungliga österrikiska
justitieministeriet Ritter ROBERT HOLZKNECHT VON HORT,
för Ungern:
statssekreteraren i kungliga ungerska justitieministeriet GUSTAF
TÖRY.
Hans Majestät Belgiernas Konung:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna baron GUILLAUME, och dess envoyé
extraordinaire och ministre plénipotentiaire generaldirektören i
utrikesministeriet A. VAN DEN BULCKE.
Hans Majestät konungen av Danmark:
dess ministerresident hos Hennes Majestät Drottningen av
Nederländerna, kammarherren J. W. GREVENKOP CASTENSKJOLD.
Hans Majestät Konungen av Spanien:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna ARTURO DE BAGUER.
Franska Republikens president:
Franska republikens envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna DE
MONBEL och professorn i internationell rätt vid universitet i Paris,
juridiske rådgivaren i utrikesministeriet LOUIS RENAULT.
Hans Majestät Konungen av Italien:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna SALVATORE TUGINI.
Hans Kungliga Höghet Storhertigen av Luxemburg, Hertig av Nassau:
dess chargé d'affaires i Berlin greve DE VILLERS.
Hans Majestät Konungen av Norge:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna F. HAGERUP.
Hennes Majestät drottningen av Nederländerna:
dess utrikesminister, Jonkheer W. M. DE WEEDE DE BERENCAMP, dess
justitieminister J. A. LOEFF, och dess statsminister, medlemmen av
statsrådet, presidenten för kungliga kommissionen för internationell
privaträtt, presidenten vid konferenserna rörande internationell
privaträtt T. M. C. ASSER.
Hans Majestät Konungen av Portugal och Algarvierna etc. etc.:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna greve DE SELIR.
Hans Majestät Konungen av Rumänien:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna E. MAVROCORDATO.
Hans Majestät Kejsaren av Ryssland:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna N. TCHARYKOW.
Hans Majestät Konungen av Sverige:
dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire hos Hennes
Majestät Drottningen av Nederländerna friherre FALKENBERG.
Schweiziska förbundsrådet:
schweiziska Edsförbundets envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire hos Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna G.
CARLIN,
vilka, efter att hava delgivit varandra sina i god och behörig form
funna fullmakter, överenskommit om följande bestämmelser:
I. Delgivning av judiciella och extra judiciella handlingar.
Artikel 1.
I fråga om delgivning av handlingar, vilka angå rättsförhållanden av
civil eller kommersiell natur och äro avsedda att tillställas i
utlandet vistande personer, skall för de fördragsslutande staterna
gälla, att då begäran om sådan delgivning framställes av konsuln för
den stat, å vars sida delgivningen önskas, hos myndighet, som angives
av den stat, där begäran framställes, denna begäran skall efterkommas.
Framställningen skall angiva, av vilken myndighet handlingen
utfärdats, parternas namn och ställning, mottagarens adress samt
beskaffenheten av den handling, varom fråga är; och skall
framställningen vara avfattad på det språk, som brukas av den
myndighet, hos vilken framställningen sker. Samma myndighet har
sedermera att till konsuln överlämna den handling, som utvisar att
delgivning skett eller det hinder, som därför mött.
Meningsskiljaktighet, som med anledning av sådan framställning
uppstått, skall utjämnas på diplomatisk väg.
Det står en var av de föredragsslutande staterna fritt att i särskilt
till de övriga riktat meddelande påfordra, att översändandet av sådana
framställningar om delgivning inom dess område, vilka i första stycket
omtalats, skall ske på diplomatisk väg.
Förestående bestämmelser innefatta ej hinder för två fördragsslutande
stater att överenskomma, det direkt skriftväxling mellan
muyndigheterna i de båda staterna må ske.
Artikel 2.
Delgivningen skall verkställas genom försorg av vederbörande myndighet
i den stat, där begäran därom framställts. Den myndighet kan, utom i
fall, som i artikel 3 avses, inskränka sig till att verkställa
delgivningen genom handlingens överlämnande till mottagaren, såvitt
denne frivilligt mottager den.
Artikel 3.
Om den handling, som skall delgivas, är avfattad antingen på det
språk, som brukas av den myndighet, hos vilken begäran om delgivningen
skett, eller på ett mellan vederbörande stater överenskommet språk
eller om handlingen är åtföljd av en översättning till ettdera av
dessa språk, skall den anmodade myndigheten, såvitt önskan härom
uttalats i den gjorda framställningen, låta delgiva handlingen i den
form, som för verkställande av liknande delgivning är föreskriven av
lagstiftningen i den stat, myndigheten tillhör, eller i en särskild
form, så vitt den icke strider mot samma lagstiftning. Har en sådan
önskan icke uttryckts, skall myndigheten först söka verkställa
delgivningen på sätt i artikel 2 föreskrivits.
Så vitt ej annat överenskommits, skall riktigheten av den i föregående
stycke omförmälda översättning vara bestyrkt av diplomatisk eller
konsulär tjänsteman i den stat, från vars sida delgivningen begärts,
eller av edsvuren översättare i den stat, där delgivningen skall
ske.
Artikel 4.
Verkställandet av delgivning, varom i artiklarna 1, 2 och 3 förmäles,
kan icke förvägras, med mindre den stat, inom vars område den skall
äga rum, anser den vara av beskaffenhet att kränka dess suveränitet
eller medföra fara för dess säkerhet.
Artikel 5.
Såsom bevis om delgivningen skall gälla antingen ett av mottagaren
utfärdat, daterat och legaliserat mottagningsbevis eller ett intyg av
myndigheten i den stat, där framställningen blivit gjord, utvisande,
att delgivning ägt rum, formen, under vilken den skett, samt dagen för
delgivningen.
Har delgivningshandlingen översänts i två exemplar, skall
mottagningsbeviset eller intyget tecknas å eller vidfogas det ena av
dessa.
Artikel 6.
Genom förestående bestämmelser göres ej inskränkning i:
1:o) befogenheten att översända handlingar med posten direkt till
vederbörande i utlandet;
2:o) befogenheten att verkställa delgivning omedelbart genom
kompetenta myndigheter i det land, där delgivningen skall ske;
3:o) befogenheten för varje stat att låta verkställa delgivning av
handlingar till i utlandet befintliga personer genom sina egna
diplomatiska eller konsulära tjänstemän.
I varje av dessa fall består en befogenhet endast, då mellan
vederbörande stater avslutade överenskommelser sådant medgiva eller
då, i brist av sådan överenskommelse, den stat, på vars område
delgivningen skall ske, icke motsätter sig densamma. Denna stat kan
icke motsätta sig delgivningen, då i det fall, som här ovan under 3:o)
avses, handlingen utan användande av tvångsmedel skall tillställas en
undersåte i den stat, från vars sida delgivningen önskas.
Artikel 7.
För delgivningar få icke utkrävas avgifter av något som helst slag.
Dock skall, där ej annat överenskommits, den stat, hos vilken begäran
om delgivning framställts, äga att av den stat, som begärt
delgivningen, utkräva ersättning för kostnader, som föranletts av
stämningsmäns medverkan vid delgivningen eller av användandet utav en
särskild form i fall, som i artikel 3 omförmälts.
II. Begäran om handräckning i rättegång.
Artikel 8.
I mål eller ärende av civil eller kommersiell natur äger judiciell
myndighet i en av de fördragsslutande staterna att, med iakttagande av
bestämmelserna i landets lagstiftning, hos behörig myndighet i en
annan av dessa stater göra framställning om vidtagande av åtgärder
till utredning i målet eller ärendet eller av andra till dess
behandling hörande åtgärder.
Artikel 9.
Dylik framställning skall av konsuln för den stat, från vars sida
framställningen skett, överlämnas till myndighet, som angives av den
stat, där framställningen göres. Denna myndighet har sedermera att
till konsuln överlämna den handling, som utvisar att handräckningen
verkställts eller det hinder, som därför mött.
Meningsskiljaktighet, som med anledning av sådan framställnings
överlämnande uppstått, skall utjämnas på diplomatisk väg.
Det står en var av de fördragsslutande staterna fritt att i särskilt
till de övriga riktat meddelande påfordra, att översändandet av
framställningar om handräckningar, som skola utföras inom dess
område, skall ske på diplomatisk väg.
Förestående bestämmelser utgöra ej hinder för två fördragsslutande
stater att överenskomma, det framställningar om handräckning må direkt
växlas mellan myndigheterna i de båda staterna.
Artikel 10.
Så framt ej annorlunda avtalats, skall framställningen vara avfattad
antingen på det språk, som brukas av myndighet, till vilken den är
ställd, eller på ett mellan vederbörande stater överenskommet språk
eller ock skall framställningen vara åtföljd av en översättning till
ettdera av dessa språk, vilken översättning blivit till riktigheten
bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman i den stat, varifrån
framställningen kommit, eller av edsvuren översättare, tillhörande den
stat, där framställningen skett.
Artikel 11.
Den judiciella myndighet, hos vilken framställningen blivit gjord, är
skyldig att efterkomma denna med användande av samma tvångsmedel, som
då fråga är om likartad framställning från annan myndighet i den stat,
förstnämnda myndighet själv tillhör, eller en begäran, som för dylikt
ändamål gjorts av en part. Dock skall skyldighet ej föreligga att
använda dessa tvångsmedel i fråga om parts inställelse.
Därest den myndighet, av vilken framställningen gjorts, så fordrar,
skall den underrättas om tiden och platsen för den åtgärd, som i
anledning av framställningen skall äga rum, på det att part, som så
önskar, må vara i tillfälle att därvid tillstädesvara.
Vidtagandet av den begärda åtgärden kan förvägras endast,
1:o) om handlingens äkthet icke blivit styrkt;
2:o) om i den stat, till vilken framställningen skett, utförandet av
den begärda åtgärden icke tillkommer dömande myndighet;
3:o) om den stat, inom vars område åtgärden skall verkställas, anser
den vara av beskaffenhet att kränka dess suveränitet eller medföra
fara för dess säkerhet.
Artikel 12.
Därest den myndighet, till vilken framställningen blivit gjord, icke
är behörig att vidtaga den begärda åtgärden, skall framställningen, i
enlighet med gällande bestämmelser, i tjänsteväg översändas till
behörig judiciell myndighet i samma stat.
Artikel 13.
I alla de fall, då den begärda åtgärden icke vidtagits av den
myndighet, till vilken framställningen blivit gjord, åligger det
denna myndighet att omedelbart därom underrätta den myndighet, från
vilken framställningen utgått, samt tillika angiva, därest sådant fall
är för handen, som i artikel 11 avses, de skäl, på grund varav
åtgärdens vidtagande förvägrats, samt i fall, som i artikel 12
omtalas, till vilken myndighet framställningen blivit översänd.
Artikel 14.
Den judiciella myndighet, som vidtager den begärda åtgärden, skall
därvid i fråga om de former, som böra iakttagas, tillämpa sitt eget
lands lagar. Dock skall, där användning av en viss form begärts av den
myndighet, som gjort framställningen, denna form iakttagas, så framt
den icke strider mot lagstiftningen i det land, till vilket
framställningen skett.
Artikel 15.
Genom bestämmelserna i förestående artiklar upphäves icke den
befogenhet, som kan tillkomma stat, att låta handräckningsåtgärder
vidtagas direkt av dess diplomatiska eller konsulära tjänstemän,
om antingen detta tillvägagångssätt är genom fördrag mellan
vederbörande stater medgivet, eller den stat, på vars område åtgärden
skall verkställas, icke motsätter sig dess vidtagande.
Artikel 16.
För vidtagande av handräckningsåtgärder få icke utkrävas avgifter av
något som helst slag.
Dock skall, där ej annat överenskommits, den stat, där åtgärd begärts,
äga att av den stat, varifrån framställningen skett, utkräva
ersättning för vad till vittnen eller sakkunniga blivit utbetalt
ävensom för kostnader, som föranletts av stämningsmäns medverkan vid
delgivning, när sådan påkallats därav att vittnen icke frivilligt
inställt sig, eller för kostnader, som uppstått då bestämmelsen i
artikel 14 andra punkten kommit till användning.
III. Parts skyldighet att ställa säkerhet.
Artikel 17.
Där undersåte i en av de fördragsslutande staterna, med hemvist i
någon av dem, är kärande eller mellankommande part vid domstol i en
annan av dessa stater, må han icke, på grund av sin egenskap av
utlänning eller i följd av saknaden av hemvist eller uppehållsort
inom landet, förpliktas att ställa borgen eller annan säkerhet, under
vad namn det vara må.
Detsamma skall gälla med avseende å skyldighet, som kan åligga kärande
eller mellankommande part, att verkställa deposition till täckande av
ersättning, vilken skall till domstolen utgå.
Konventioner, varigenom mellan särskilda fördragsslutande stater
överenskommits, att undersåtar i det ena landet skola, oavsett deras
hemvist, i det andra vara befriade från att ställa säkerhet för
rättegånskostnader eller att nedsätta penningar till täckande av
ersättning åt domstol, skola fortfarande äga kraft.
Artikel 18.
Har i en av de fördragsslutande staterna kärande eller mellankommande
part, som antingen på grund av bestämmelserna i artikel 17 första och
andra styckena eller i följd av lagstiftningen i den stat, där
rättegång varit anhängiggjord, är fritagen från att ställa säkerhet
eller verkställa deposition, varom ovan sagts, dömts att betala
rättegångskostnader, skall på därom i diplomatisk väg gjord
framställning denna dom i en var av de övriga fördragsslutande
staterna kostnadsfritt göras av därtill kompetent myndighet
verkställbar.
Samma regel gäller med avseende å domstolsbeslut, varigenom
rättegångskostnadernas belopp blivit senare bestämt.
Förestående bestämmelser innefatta icke hinder för två
fördragsslutande stater att överenskomma, det begäran att erhålla
förordnande om verkställighet även må kunna framställas direkt av
part.
Artikel 19.
Beslut angående rättegångskostnader skall utan parternas hörande
förklaras verkställbart, men skall den dömda parten äga den rätt till
klagan, som lagstiftningen i det land, där verkställigheten sökes,
medgiver honom.
Myndighet, som är behörig att besluta i anledning av framställd
begäran om erhållande av verkställighet, skall inskränka sig att
undersöka:
1:o) om, enligt lagen i det land, där domen blivit meddelad, den
handling, på grund varav verkställigheten sökes, uppfyller de för dess
formella giltighet uppställda villkor;
2:o) om enligt samma lag domen vunnit laga kraft;
3:o) om den del av domen, som innefattar själva åläggandet, är
avfattad antingen på det språk, som brukas av den myndighet, hos
vilken verkställighet sökes, eller på ett mellan vederbörande stater
överenskommet språk eller ock är åtföljd av en översättning till ett
av dessa språk, vilken, så vitt ej annorlunda avtalats, blivit till
riktigheten bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman i den
stat, varifrån framställningen skett, eller av edsvuren översättare,
tillhörande den stat, där verkställigheten sökes.
Såsom bevis att de i andra stycket under 1:o) och 2:o) uppställda
förutsättningar äro uppfyllda skall gälla ett av kompetent myndighet
i den stat, varifrån framställningen utgått, utfärdat bevis, att domen
vunnit laga kraft. Denna myndighets kompetens skall, så framt ej
annorlunda avtalats, vara intygad av den högsta myndigheten inom
justitieförvaltningen i samma stat. Bevis och intyg, varom nu nämnts,
måste vara avfattade eller översatta enligt bestämmelsen under 3:o) i
andra stycket här ovan.
IV. Kostnadsfri rättshjälp.
Artikel 20.
Undersåtar i en var av de fördragsslutande staterna skola i alla andra
av dessa stater åtnjuta enahanda förmån av kostnadsfri rättshjälp, som
i överensstämmelse med gällande föreskrifter i det land, där
rättshjälpen sökes, tillkommer landets egna undersåtar.
Artikel 21.
I fråga om utlännings medellöshet skall i varje fall bevis utfärdas
eller förklaring upptagas av myndighet i hans boningsort eller, om han
ej har fast bostad, av myndighet å den ort, där han för tillfället
uppehåller sig. I det fall att dessa myndigheter skulle tillhöra annan
stat än någon av de fördragsslutande och av dem dylika bevis ej
utfärdades eller förklaringar upptoges, må av diplomatisk eller
konsulär tjänsteman för det land, utlänningen tillhör, utfärdat bevis
eller upptagen förklaring tillerkännas vitsord.
Om sökanden icke uppehåller sig i det land, där rättshjälpen begäres,
skall beviset eller förklaringen om hans medellöshet utan avgift
legaliseras av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman för det land,
i vilket handlingen skall företes.
Artikel 22.
Myndighet, som äger utfärda fattigdomsbevis eller upptaga förklaring
om medellöshet, kan hos myndigheter i övriga fördragsslutande stater
inhämta upplysningar angående sökandens förmögenhetsvillkor.
Den myndighet, vilken det åligger att besluta över gjord ansökning om
kostnadsfri rättshjälp, bibehåller inom gränsen av sin behörighet
rätten att pröva de bevis, förklaringar och upplysningar, vilka
densamma föreläggas.
Artikel 23.
Har fri rättshjälp medgivits undersåte i någon av de fördragsslutande
staterna, skola för delgivningar, som hava avseende å samma rättegång
och verkställts i en annan av dessa stater, inga andra ersättningar
kunna av den stat, där delgivningen sökts, utkrävas hos den stat, som
begärt delgivningen, än ersättning för kostnader, som genom
användningen av en särskild form enligt artikel 3 uppkommit.
I fall, som nu sagts, må verkställandet av handräckning i rättegång ej
heller föranleda utkrävande mellan staterna av annan ersättning än för
belopp, utbetalda till vittnen och sakkunniga, eller för utlägg, som
förorsakats genom tillämpning av bestämmelserna i artikel 14 andra
stycket.
V. Bysättning.
Artikel 24.
I mål eller ärende, som ej angår brottslig gärning, må bysättning ej,
vare sig såsom exekutionsmedel eller såsom säkerhetsåtgärd komma till
användning på utlänningar, tillhörande någon av de fördragsslutande
staterna, annorledes än i de fall, där sådan åtgärd kan användas gent
emot landets egna undersåtar. Omständighet, som av en landets egen
undersåte, bosatt inom detsamma, kan åberopas såsom grund för
upphävande av bysättning, skall medföra samma verkan till förmån för
en undersåte av någon av de övriga fördragsslutande staterna även för
det fall att samma omständighet inträffat i utlandet.
VI. Slutbestämmelser.
Artikel 25.
Denna konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten skola
deponeras i Haag, så snart sex av de höga fördragsslutande parterna
äro i tillfälle därtill.
Vid varje deponering av ratifikationsinstrument skall ett protokoll
uppsättas, varav en behörigen styrkt avskrift på diplomatisk väg
skall tillställas en var av de fördragsslutande staterna.
Artikel 26.
Denna konvention skall tillämpas inom de fördragsslutande staternas
europeiska områden.
Om en fördragsslutande stat skulle önska densammas försättande i
gällande kraft beträffande sina utomeuropeiska områden, besittningar
eller kolonier, eller inom sina konsulära jurisdiktionsområden, skall
denna stat för sådant ändamål tillkännagiva denna sin avsikt uti en
handling, vilken skall deponeras i nederländska regeringens arkiv.
Ifrågavarande regering skall på diplomatisk väg tillställa en var av
de fördragsslutande staterna en behörigen styrkt avskrift av sagda
handling. Konventionen skall träda i kraft mellan å ena sidan de
stater, som besvara detta tillkännagivande med en förklaring om
godkännande av detsamma, och å andra sidan de utomeuropeiska områden,
besittningar eller kolonier ävensom de konsulära jurisdiktionsområden,
med avseende å vilka tillkännagivandet gjorts. Förklaringen om
godkännandet skall ävenledes deponeras i nederländska regeringens
arkiv, vilken regering på diplomatisk väg skall tillställa en var av
de fördragsslutande staterna en behörigen styrkt avskrift av
densamma.
Artikel 27.
De stater, som voro representerade vid 4:de konferensen för
internationell privaträtt, äga rätt att underteckna denna konvention
ända till den i artikel 25 mom. 1 omförmälda tidpunkten för
ratifikationsinstrumentens deponerande.
Efter denna tidpunkt skola de alltid äga rätt att utan vidare ansluta
sig till densamma. Den stat, som önskar att ansluta sig till
konventionen skall tillkännagiva denna sin avsikt i en skriftlig
handling, som skall deponeras i nederländska regeringens arkiv. Denna
regering skall på diplomatisk väg tillställa en var av de
fördragsslutande staterna en behörigen styrkt avskrift av sagda
handling.
Artikel 28.
Denna konvention skall ersätta den internationella privaträttskonven
tionen av den 14 november 1896 och tilläggsprotokollet av den 22 maj
1897.
Konventionen träder i kraft på den sextionde dagen från den dag, då
alla de stater, som undertecknat eller anslutit sig till konventionen
den 14 november 1896, hava deponerat sina ratifikationsinstrument för
nu förevarande konvention och senast den 27 april 1909.
I det fall, som beröres i artikel 26 mom. 2, skall konventionen träda
i kraft 4 månader efter dagen för förklaringen om godkännande, och i
det fall, som behandlas i artikel 27 mom. 2, på sextionde dagen efter
dagen för tillkännagivandet om anslutning till konventionen.
Det är överenskommet att de tillkännagivanden, som omnämnas i artikel
26 mom. 2, icke kunna äga rum förr än förevarande konvention i
enlighet med mom. 2 av denna artikel trätt i kraft.
Artikel 29.
Denna konvention skall gälla i fem år, räknat från den dag, som
angives i artikel 28 mom. 2 såsom dagen för dess ikraftträdande.
Denna tid börjar löpa från ovanangivna dag jämväl för de stater, som
antingen efter sagda dag verkställt deponeringen av sina
ratifikationsinstrument eller senare anslutit sig till konventionen,
och gäller denna bestämmelse även för det fall att förklaringar
om godkännande i enlighet med art. 26 mom. 2 avgivits.
Konventionen skall anses, utan vidare tillkännagivande, förnyad för
fem år i sänder, därest den icke uppsäges.
Uppsägning skall tillkännagivas för nederländska regeringen minst 6
månader före utgången av de i mom. 2 och 3 angivna tider, och skall
nederländska regeringen härom underrätta samtliga de andra staterna.
Uppsägning kan inskränkas till att avse endast utomeuropeiska områden,
besittningar eller kolonier ävensom konsulära jurisdiktionsområden,
upptagna i ett i enlighet med bestämmelsen i art. 26 mom. 2 avfattat
tillkännagivande.
Uppsägningen äger verkan blott gent emot stat, som notificerat
densamma. För övriga stater bibehåller konventionen sin giltighet.
Till bekräftande härav hava de respektive fullmäktige undertecknat och
beseglat denna konvention.
Som skedde i Haag den 17 juli 1905 i ett enda exemplar, vilket skall
förvaras i nederländska regeringens arkiv, och varav en behörigen
styrkt avskrift på diplomatisk väg skall tillställas en var av de vid
4:e internationella privaträttskonferensen representerade staterna.
För Tyskland:
(L.S.) VON SCHLOEZER.
(L.S.) KRIEGE
För Österrike och Ungern:
(L.S.) C. A. WYDENBRUCK,
Österrike-Ungerns minister.
För Österrike:
(L.S.) HOLZKNECHT,
Avdelningschef i kejserliga österrikiska justitiedepartementet.
För Ungern:
(L.S.) TÖRY,
Statssekreterare i kungliga ungerska justitiedepartementet.
För Belgien:
(L.S.) GUILLAUME.
(L.S.) ALFRED VAN DEN BULCKE.
För Danmark:
(L.S.) W. GREVENKOP CASTEN-SKJOLD.
För Spanien:
(L.S.) A. DE BAGUER.
För Frankrike:
(L.S.) MONBEL.
(L.S.) L. RENAULT.
För Italien:
(L.S.) TUGINI.
För Luxemburg:
(L.S.) GREFVE DE VILLERS.
För Norge:
(L.S.) F. HAGERUP.
För Nederländerna:
(L.S.) W. M. DE WEEDE.
(L.S.) J. A. LOEFF.
(L.S.) T. M. C. ASSER.
För Portugal:
(L.S.) GREFVE DE SELIR.
För Rumänien:
(L.S.) EDG. MAVROCORDATO.
För Ryssland:
(L.S.) N. TCHARYKOW.
För Sverige:
(L.S.) G. FALKENBERG.
För Schweiz:
(L.S.) CARLIN.
Alltså have Vi denna ingångna konvention med alla dess artiklar,
punkter och klausuler velat ratificera, gilla och antaga, såsom Vi
densamma härmed och i kraft av detta på det allra eftertryckligaste,
som ske kan, antage, gille och ratificere, så att Vi, vad förestående
konvention med alla dess artiklar, punkter och klausuler innehåller
och förmår, uppriktigt, troligen och redlingen vele och skole hålla
och uppfylla. Till yttermera visso have Vi detta med egen hand
underskrivit och med Vårt kungliga sigill bekräfta låtit, som skedde
å Stockholms slott den 21 april 1909.
(översättning)
Protokoll.
För verkställande av bestämmelserna i artikel 25 i konventionen
rörande civilprocessen, undertecknad i Haag den 17 juli 1905, hava
undertecknade sammanträtt för att skrida till deponerandet hos Hennes
Maj:t Drottningens av Nederländerna Regering av de höga
fördragsslutande makternas ratifikationer.
Därvid hava ratifikationsinstrumenten från:
1. Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen;
2. Hans Majestät Kejsaren av Österrike, Konung av Böhmen etc. och
Apostolisk Konung av Ungern;
3. Hans Majestät Belgiernas Konung;
4. Hans Majestät Konungen av Danmark;
5. Hans Majestät Konungen av Spanien;
6. Franska Republikens President;
7. Hans Majestät Konungen av Italien;
8. Hans Majestät Konungen av Norge;
9. Hennes Majestät Drottningen av Nederländerna;
10. Hans Majestät Konungen av Portugal och Algarvierna etc.;
11. Hans Majestät Konungen av Rumänien;
12. Hans Majestät Kejsaren av Ryssland;
13. Hans Majestät Konungen av Sverige; och
14. Schweiziska Förbundsrådet förevisats och, sedan desamma befunnits
i god och behörig form, hava de anförtrotts åt nederländska regeringen
för att deponeras i utrikesministeriets arkiv.
Vid företagandet av deponeringen av ifrågavarande
ratifikationsinstrument fastställa undertecknade att konventionen
först undertecknats den 17 juli 1905 å följande statsöverhuvudens
vägnar, nämligen:
Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung av Preussen för tyska riket; Hans
Majestät Konungen av Spanien; Franska Republikens president; Hans
Majestät Konungen av Italien; Hans Kungl. Höghet Storhertigen av
Luxemburg, Hertig av Nassau; Hennes Majestät Drottningen av
Nederländerna; Hans Majestät Konungen av Portugal och Algarvierna etc.
etc.; Hans Majestät Konungen av Rumänien; Hans Majestät Kejsaren av
Ryssland och Hans Majestät Konungen av Sverige och Norge för Sverige,
samt att i kraft av artikel 27 i denna konvention densamma
undertecknats efter förenämnda dag:
å Hans Majestät kejsarens av Österrike, Konung av Böhmen etc. och
Apostolisk Konung av Ungern vägnar, för Österrike och för Ungern den
23 november 1908;
å Hans Majestät Belgiernas Konungs vägnar den 30 september 1908;
å Hans Majestät Konungens av Danmark vägnar den 13 juli 1908;
å Hans Majestät Konungens av Norge vägnar den 5 juli 1907 och
å Schweiziska Förbundsrådets vägnar den 14 november 1908.
Till bekräftelse härav har förevarande protokoll uppsatts, varav en
bestyrkt avskrift på diplomatisk väg skall tillställas en var av de
fördragsslutande staterna.
Deklarationer (1910:8)
rörande förenkling av handräckningsförfarandet jämlikt den i Haag den
17 juli 1905 avslutade konventionen angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen av internationell natur;
utväxlade mellan kungliga svenska och kejserliga tyska regeringarna i
Stockholm den 5 februari 1910.
Deklaration.
Mellan kungl. svenska regeringen och kejserl. tyska regeringen har i
anslutning till Haagkonventionen rörande civilprocessen av den 17 juli
1905 följande överenskommelse träffats i och för ytterligare
förenkling av handräckningsförfarandet.
Art. I.
Jämlikt förbehåll i artikel 3, andra stycket, i artikel 10 och i
artikel 19, andra stycket N:r 3, av Haagkonventionen rörande
civilprocessen av den 17 juli 1905 kunna de i dessa artiklar
föreskrivna översättningar av däri omförmälda handlingar till
riktigheten bestyrkas även av edsvuren översättare tillhörande den
stat, från vilken framställningen skett.
Art. II.
Jämlikt förbehåll i art. 6, andra stycket, av Haagkonventionen rörande
civilprocessen kan vardera parten låta direkt utan användande av
tvångsmedel genom sina diplomatiska eller konsulära tjänstemän
verkställa delgivningar å den andra partens område, därest det ej är
fråga om delgivning med sistnämnda parts undersåte.
Detsamma gäller jämlikt förbehåll i konventionens art. 15 i fråga om
verkställighet av begärd handräckningsåtgärd.
Art. III.
Jämlikt förbehåll i art. 7, andra stycket, av Haagkonventionen rörande
civilprocessen skall ersättning icke utkrävas för de utgifter, som
uppstå till följd av stämningsmans medverkan uti de i art. 3 av
konventionen angivna fall.
Detsamma gäller jämlikt förbehåll i artikel 16, andra stycket, av
konventionen i fråga om utgifter för stämningsmans medverkan, som
nödvändiggjorts därav, att ett vittne uraktlåtit att inställa sig.
Art. IV.
I den mån som i enlighet med Haagkonventionens rörande civilprocessen,
jämförd med art. III i denna deklaration, kostnader kunna komma att
utkrävas, skola dessa beräknas efter de föreskrifter, som gälla, då
samma åtgärder på inhemsk begäran vidtagas i den stat, där
framställningen göres.
Art. V.
Förestående deklaration träder i kraft den 1 mars 1910 och gäller till
utgången av 6 månader efter från endera sidan skedd uppsägning.
Deklarationen kommer att utväxlas mot en liknande förklaring av
kejserl. tyska regeringen. | null | null |
1909:38 s.10 | null | 1,909 | null | 1810:0403 | null |
1909:53 s. 7 | Lag (1909:53 s.7) angående marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen | 1,909 | Där vid avvittring ovan odlingsgränsen inom de områden av Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka Konungens
befallningshavande ännu icke meddelat avvittringsutslag, finnes nödigt
att för tillgodoseende av nomadlapparnas behov av renbete,
renskiljningsplats eller flyttningsväg för renarna taga i anspråk till
hemman eller nybygge hörande mark, vare ägaren eller åbon pliktig avstå
vad för ändamålet erfordras mot erhållande av annat, kronan tillhörigt
område inom avvittringslaget. Jordbytet verkställes efter måttet av
höavkastningen, beräknad enligt skattläggningsmetoden, eller, där med
hänsyn till markens värde större noggrannhet finnes nödig, efter
gradering jämlikt skiftesstadgans föreskrifter, och vare ägaren eller
åbon berättigad att av statsmedel undfå ersättning såväl för odling som
för utflyttning, där sådant av jordbytet föranledes; skolande vid
ersättningens beräknande skiftesstadgans föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. | null | null |
1909:bih. 29 s.1 | Resolution (1909:bih. 29 s.1) angående fastställande av grundstadgar för Handelshögskolan i Stockholm | 1,909 | Grundstadgar för handelshögskolan i Stockholm.
§ 1.
Handelshögskolan i Stockholm har till ändamål att genom vetenskaplig
undervisning och forskning befrämja affärsverksamhetens höjande inom
landet.
§ 2.
Högsta vården och styrelsen af handelshögskolan utöfvas af dess
direktion, som jämväl själf eller genom ombud för högskolans talan utom
i det särskilda fall, hvarom i § 24 sägs.
Närmaste ledningen af studiearbetet vid högskolan
tillkommer högskolans rektor och lärarråd.
§ 3.
Handelshögskolans direktion består af fem ledamöter, nämligen:
en ordförande, förordnad af Kungl. Maj:t för den tid, som af Kungl.
Maj:t bestämmes,
tre ledamöter, som utses af handelshögskoleföreningens styrelse för en
tid af tre år och af hvilka en afgår hvarje år, samt
handelshögskolans rektor.
Direktionen utser inom sig för ett år i sänder dels vice ordförande samt
dels en af sina ledamöter att som högskolans inspektor särskildt följa
högskolans arbeten med sin uppmärksamhet. Till ingendera befattningen
kan högskolans rektor väljas.
§ 4.
Direktionen sammanträder så ofta ärendena det fordra. Äro både
ordföranden och vice ordföranden hindrade att bevista sammanträde,
väljes ordförande för tillfället. För att direktionen må kunna fatta
beslut, skola, där ej särskildt annorlunda stadgas, minst tre ledamöter
vara tillstädes.
Vid val, som ej afser tillsättning af lärarämbete eller annan tjänst vid
högskolan eller förordnande att förestå sådan, sker omröstning med
slutna sedlar, och lotten skiljer emellan dem, som fått lika antal
röster. I öfrigt verkställes omröstning öppet, och blifver den mening
gällande, hvarom de flesta ledamöterna förena sig. Äro rösterna på
hvardera sidan lika, gäller den mening, som biträdes af ordföranden.
Vid direktionens sammanträde föres protokoll, hvars riktighet granskas
senast vid nästa sammankomst.
§ 5.
Lärarrådet består af högskolans rektor, de lärare, som innehafva
professorsbefattning och äro i utöfning af sin tjänst, samt de, som på
förordnande förestå sådan befattning eller leda själfständig och med
examination förenad undervisning. När fråga är om förordnande eller
förslag till lärarbefattningar eller om sådant ärende, som i § 12
nämnes, äga blott rektor och tjänstgörande ordinarie innehafvare af
professorsbefattning deltaga i lärarrådets öfverläggningar och beslut.
Vid omröstning gäller hvad i § 4 säges.
På lärarrådet ankommer:
att vaka öfver undervisningens tillbörliga gång samt öfver ordningen vid
högskolan,
att hos högskolans direktion göra de andraganden, som lärarrådet anser
befordra högskolans bästa, samt
att afgifva yttranden angående lärarbefattningars tillsättande och
lärarförordnanden samt i öfrigt de utlåtanden, som af direktionen
infordras.
Lärarrådets åligganden i öfrigt bestämmas i den ordningsstadga för
högskolan, hvarom nedan förmäles.
§ 6.
Rektor vid högskolan utses af direktionen för en tid af fem år, efter
hvilken tids utgång uppdraget kan förnyas. Direktionens förordnande
skall hvarje gång underställas Kungl. Maj:ts stadsfästelse. Skulle denna
förvägras, upptager direktionen saken till ny behandling.
§ 7.
Rektor är ordförande i lärarrådet. Honom åligger att ägna noggrann
tillsyn åt allt, som rörer högskolan. Särskildt tillkommer rektor:
att tillse, att undervisningen vederbörligen handhafves, att ordning
upprätthålles bland lärljungarna, att institutioner och öfrig egendom
väl vårdas, att anslag användas för sina rätta ändamål samt att lärare
och tjänstemän i allo uppfylla sina åligganden;
att befordra lärarrådets beslut till verkställighet; och
att utföra de uppdrag, direktionen kan anförtro honom.
Rektor äger, då skäl därtill förekomma, erinra såväl lärare och
tjänstemän som ock de studerande om noggrant
uppfyllande af deras plikter emot högskolan. I svårare fall göre han
anmälan hos direktionen beträffande lärare och tjänstemän samt hos
lärarrådet hvad angår de studerande.
§ 8.
Direktionen bestämmer på lärarrådets förslag eller efter dess hörande,
hvilka befattningar skola finnas vid högskolan.
§ 9.
Befattningar vid högskolan tillsättas af direktionen, hvilken jämväl
meddelar förordnande att dem förestå.
Professorsbefattning äger direktionen tillsätta med fast anställning.
Andra befattningar må ej tillsättas annorlunda än genom förordnande
tills vidare eller på viss tid.
Vid besättande af lärarplats har direktionen att i första rummet fästa
afseende vid den för befattningen ådagalagda skickligheten. Såsom lärare
vid högskolan kan icke blott svensk utan äfven utländsk man eller kvinna
anställas.
§ 10.
Skall professorsbefattning tillsättas och yppar sig tillfälle att vinna
någon för platsen företrädesvis skicklig person, äger direktionen, efter
lärarrådets hörande, besluta att utan ansökan kalla denne till
befattningen. Lärarrådet må ock kunna hos direktionen väcka förslag om
sådan kallelse. Beslut härom kan icke fattas af direktionen, därest ej
minst fyra af dess medlemmar äro därom ense.
Har direktionen beslutit kalla någon till professorsbefattning,
underställes beslutet Kungl. Maj:ts pröfning och stadfästelse, skolande
för sådant ändamål samtliga handlingar i ärendet öfverlämnas till Kungl.
Maj:t. Godkänner Kungl. Maj:t ej kallelsen, upptages ärendet till ny
behandling.
§ 11.
När kallelse till ledig professorsbefattning ej äger rum, kungör
direktionen ledigheten i allmänna tidningarna minst tre gånger med
tillkännagifvande, att ansökningar må ingifvas till direktionen före
klockan tolf å trettionde dagen efter den dag, då kungörelsen första
gången var i tidningarna införd.
Sedan ansökningarna inkommit, öfverlämnas de till lärarrådet, som genom
offentligt anslag bestämmer en tid af högst tre månader, inom hvilken
det står sökande öppet att styrka sin skicklighet, dock att, om
proftiden härigenom skulle komma att utlöpa under ferier eller före den
trettionde dagen af därpå följande lästermin, tiden skall utsträckas
till nämnda dag. Lärarrådet utser ock sakkunniga personer, minst tre,
högst fem, att afgifva yttrande i ärendet.
Sökande skall vid högskolan aflägga föreläsningsprof, där ej direktionen
efter lärrarrådets hörande frikallar honom
därifrån.
När utsatt proftid lupit till ända och de utsedda sakkunniga yttrat sig,
skall lärarrådet, så snart ske kan, företaga ärendet till behandling och
till direktionen afgifva utlåtande såväl öfver de prof, som de sökande
aflagt, som äfven öfver de sökandes skicklighet till befattningen och
den ordning, hvari lärrarådet anser dem förtjäna att ifrågakomma.
Finner direktionen efter tagen kännedom af lärrarrådets yttrande sådant
nödigt, må äfven direktionen infordra utlåtande från sakkunniga.
Sedan ärendet blifvit sålunda beredt, nämner direktionen den af de
sökande, hvilken direktionen finner till befattningen skickligast.
Beslutet underställes Kungl. Maj:ts pröfning och stadfästelse, för
hvilket ändamål samtliga handlingar i ärendet öfverlämnas till Kungl.
Maj:t. Stadfäster Kungl. Maj:t ej utnämningen, upptages ärendet till ny
behandling.
Skulle ingen af de sökande anses fullt lämplig eller har icke någon
sökande anmält sig, utsätter direktionen ny ansökningstid eller
beslutar, att med tillsättningen skall tills vidare anstå.
§ 12.
Skulle professor vid utöfningen af sin befattning så brista i nit eller
skicklighet, att fråga uppstår att skilja honom från befattningen för
alltid eller på viss tid, eller skulle han eljest göra sig skyldig till
förseelse, som må till sådan påföljd föranleda, låte direktionen
skriftligen gifva honom del af hvad som anmärkes mot honom samt lämna
honom trettio dagars rådrum att yttra sig däröfver. Sedan
förklaringstiden utlupit, öfverlämnas handlingarna, vare sig infordrad
förklaring inkommit eller ej, till lärrarådet, som har att till
direktionen skyndsamt afgifva utlåtande i ärendet.
Efter att hafva mottagit detta utlåtande afgör direktionen frågan,
därvid direktionen äger för alltid eller för viss tid af högst ett år
skilja läraren från hans befattning och därmed åtföljande förmåner,
därest minst fyra ledamöter äro ense om beslutet. Direktionens beslut
äger dock ej giltighet, förrän det blifvit af Kungl. Maj:t fastställdt;
skolande för sådant ändamål samtliga handlingar i ärendet öfverlämnas
till Kungl. Maj:t.
§ 13.
Förordnande att förestå professorsbefattning, förordnande till docent-,
lektors- och bibliotekariebefattningar samt uppdrag att vid högskolan
gifva tillfälliga kurser meddelas af direktionen på lärrarådets förslag
eller efter dess hörande.
§ 14.
Tjänstledighet må, då skäl därtill förekomma, beviljas:
åt högskolans rektor för åtta dagar af direktionens ordförande eller i
dennes frånvaro af vice ordföranden samt för längre tid af direktionen;
samt åt högskolans lärare och tjänstemän för åtta dagar af rektor, för
högst trettio dagar af direktionens ordförande eller i dennes frånvaro
af vice ordföranden samt för längre tid af direktionen.
I händelse af behof förordnas vikarie i samband med beviljande af
tjänstledighet.
§ 15.
Rektor och professorer vid handelshögskolan skola, då de uppnått 65 års
ålder och minst 25 år varit anställda såsom lärare vid högskola, hvaraf
minst de 20 sista vid handelshögskolan, afgå från sin befattning mot
åtnjutande för sin återstående lefnad af en årlig pension, motsvarande
den del af aflöningsförmånerna vid afskedstagandet, som utgör lön.
Lärare må, om direktionen honom därom anmodar, i tjänsten kvarstå under
högst fem år efter nämnda tidpunkt.
Om pensionsrätt vid tidigare afgång samt om skyldighet att lämna bidrag
till pensioneringen stadgas i högskolans särskilda pensionsreglemente.
§ 16.
Läsåret vid högskolan börjar i oktober månad och pågår, med två veckors
uppehåll vid julen, under sammanlagdt 35 veckor. Tidpunkten för dess
början och afslutning bestämmes af högskolans direktion.
§ 17.
För hvarje läsår uppgöres, på sätt i ordningsstadgan närmare angifves,
en fullständig undervisningsplan. Rörande omfånget af lärare
tillkommande undervisningsskyldighet föreskrifves i nämnda stadga.
§ 18.
Rätt att inträda som lärjunge vid högskolan tillkommer välfrejdad man
eller kvinna, som antingen:
a) aflagt studentexamen, eller
b) är eller varit som lärljunge inskrifven vid annan högskola eller
erhållit godkändt afgångsbetyg från Chalmers tekniska läroanstalt i
Göteborg, eller
c) erhållit godkändt afgångsbetyg från under statens kontroll stående
högre handelsläroverk, eller
d) med godkändt afgångsbetyg utgått från tekniskt elementarläroverk.
Äfven den, som icke uppfyllt någon af dessa inträdesfordringar, kan
vinna inträde vid högskolan, därest lärarrådet efter pröfning, på sätt i
ordningsstadgan närmare angifves, finner den sökande äga nödiga
förutsättningar att med gagn följa den meddelade undervisningen.
§ 19.
Högskolan bereder de lärljungar, hvilka sådant önska, tillfälle att, på
sätt i ordningsstadgan närmare föreskrifves, undergå examen, hvarjämte
lärljunge äger att utan examens afläggande efter särskild pröfning
erhålla vitsord öfver sina kunskaper uti ett eller flera af de ämnen, i
hvilka han vid högskolan njutit undervisning.
§ 20.
Lärljunge skall ställa sig till noggrann efterlefnad allt, hvad i de för
högskolan gällande påbud finnes bestämdt eller af vederbörande myndighet
särskildt föreskrifves.
Angående lärjunges skyldighet att erlägga afgifter till högskolan så ock
om befrielse från sådana afgifter bestämmes i ordningsstadgan.
§ 21.
Om lärljunge bryter mot gällande föreskrifter, gör sig känd för osedligt
och förargelseväckande lefverne, visar försumlighet i studier eller
ohörsamhet mot förmän och lärare eller begår annan dylik förseelse, äger
rektor att kalla honom inför sig och, därest saken det kräfver, gifva
honom allvarlig föreställning och varning. Befinnes förseelsen vara af
svårare beskaffenhet, hänskjutes ärendet till lärarrådet, som äger att
tilldela lärjungen föreställning och varning eller skilja honom från
högskolan på en eller flera terminer eller för alltid äfvensom ådöma
honom förlust af stipendium vid högskolan. Har lärarrådet dömt till
skiljande från högskolan, äger lärjungen rätt att anföra besvär hos
direktionen inom fjorton dagar efter den dag, då beslutet delgafs honom.
§ 22.
Till de föreläsningar, som hållas vid högskolan, skola i mån af utrymme
äfven andra än de vid högskolan inskrifna lärjungar äga tillträde. I
ordningsstadgan bestämmes, om och till hvilka belopp afgifter härför
skola erläggas.
§ 23.
De tillgångar, som för högskolans räkning förvärfvats, stå liksom de
till högskolans verksamhet beviljade anslag under vård af
handelshögskoleföreningen i Stockholm.
§ 24.
Direktionens ekonomiska förvaltning granskas årligen af tre revisorer,
utsedda en af Kungl. Maj:t och två af handelshögskoleföreningen å dess
ordinarie sammanträde. Högskolans räkenskaper afslutas årligen den 30
juni. Senast den 15 nästföljande september skall direktionen till
revisorerna aflämna berättelse öfver sin förvaltning och högskolans
verksamhet under nästföregående arbetsåret, åtföljd af de hos
direktionen förda protokollen och högskolans räkenskaper för samma år.
Finna revisorerna anledning till anmärkning, meddela de denna till
direktionen, som däröfver afgifver yttrande. Anse revisorerna det
anmärkta förhållandet vara nöjaktigt förklaradt, förfaller anmärkningen;
i annat fall äga revisorerna upptaga den i sin berättelse. Denna
berättelse, i hvilken revisorerna skola bestämdt till- eller afstyrka
ansvarsfrihet för direktionen, öfverlämnas af dem senast den 15
påföljande oktober till handelshögskoleföreningens styrelse, hvarefter
föreningen afgör, huruvida ansvarsfrihet skall meddelas eller ej. Vägras
ansvarsfrihet, äger handelshögskoleföreningens styrelse att på
högskolans vägnar låta föra den talan och vidtaga de öfriga åtgärder,
som däraf må föranledas. Anställes ej talan vid vederbörlig domstol inom
natt och år från det direktionens berättelse jämte protokoll och
räkenskaper till revisorerna aflämnats, anses ansvarsfrihet vara
meddelad.
Huru med revisionen af handelshögskoleföreningens medelförvaltning skall
förfaras, därom föreskrifves i de af Kungl. Maj:t för
handelshögskoleföreningen stadfästa stadgar.
§ 25.
Föreskrifter för högskolan utöfver hvad grundstadgarna innehålla
meddelas i särskild ordningsstadga. Denna antages och utfärdas af
direktionen, sedan lärarrådet blifvit hördt. Ej må föreskrift för
högskolan meddelas, som strider emot grundstadgarna.
§ 26.
Finner direktionen till följd af gjord framställning eller eljest, att
ändring i dessa grundstadgar bör ske, äger direktionen, sedan lärrarådet
blifvit hördt, uppgöra förslag därtill. Är detta gilladt af minst fyra
ledamöter, utgör det direktionens förslag och skall, sedan
handelshögskoleföreningens yttrande inhämtats, underställas Kungl.
Maj:ts pröfning och stadfästelse.
I behandling af ändringsförslag rörande grundstadgarna skola samtliga
direktionens ledamöter deltaga.
Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder. | null | null |
1910:103 s.1 | Förordning (1910:103 s.1) angående behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling av svenska kyrkan | 1,910 | § 1 Icke territoriella församlingar af svenska kyrkan äro följande:
kungl. hofförsamlingen, de militära församlingarna, finska
församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och
Göteborg.
Om kyrkobokföring i icke territoriell församling av svenska kyrkan
gälla folkbokföringsförordningen och folkbokföringskungörelsen den 9
juni 1967 (nr 495), när annat ej följer av denna förordning.
Kungörelse (1967:498).
§ 2 I kungl. hofförsamlingen skola, med undantag för dem som enligt §
3 kyrkobokföras i militär församling, kyrkobokföras: 1) samtliga vid
de kungl. och furstliga hof-, slotts- och stallstaterna tjänstgörande
ämbets- och tjänstemän samt betjäning; 2) personer, som varit
tjänstgörande vid någon af dessa stater och vid afskedstagandet
hugnats med pension; 3) de under 1) och 2) upptagna
församlingsmedlemmars hustrur, hemmavarande barn eller fosterbarn och
tjänstfolk; samt 4) änkor efter under 1) och 2) upptagna medlemmar af
församlingen jämte deras hemmavarande barn eller fosterbarn och
tjänstfolk.
§ 3 I militär församling, där sådan är bildad, skola kyrkobokföras: 1)
den vid vederbörande truppförband eller flottstation fast anställda
personalen, dock att civilmilitär person, som tillika innehar annan
ordinarie tjänst, icke må kyrkobokföras i militär församling; 2)
personer, som varit sålunda anställda och vid afskedstagandet erhållit
pension; 3) de under 1) och 2) upptagna församlingsmedlemmars hustrur,
hemmavarande barn eller fosterbarn och tjänstfolk; samt 4) änkor efter
under 1) och 2) upptagna medlemmar af militär församling jämte deras
hemmavarande barn eller fosterbarn och tjänstfolk.
§ 4 I finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg skola kyrkobokföras de, som enligt hvad därom
är särskildt föreskrifvet äro medlemmar af dessa församlingar.
§ 5 Vad ovan är stadgat äger icke tillämpning å annan än den, som
enligt bestämmelserna i folkbokföringsförordningen kan anses bosatt
inom den kommun, där den icke territoriella församlingen finnes
bildad, eller, i händelse Konungen för särskild församling sådant
stadgar, inom viss närliggande kommun. Vid tillämpning av
folkbokföringsförordningen anses berörda kommun eller kommuner såsom
församlingens område och fastighet inom detta område såsom fastighet i
församlingen. Kungörelse (1967:498).
§ 6 Den som är kyrkobokförd i icke territoriell församling skall ej
samtidigt vara kyrkobokförd i territoriell församling.
Inträffar förhållande som medför att någon skall kyrkobokföras eller
ej längre vara kyrkobokförd i icke territoriell församling, göres
anmälan enligt 33 § folkbokföringsförordningen, även om flyttning ej
skett. Kungörelse (1967:498). | null | null |
1910:13 | Kungörelse (1910:13) angående viss kostnad för delgivning av handling på begäran av tysk myndighet | 1,910 | Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra
veterligt: att, sedan tyska regeringen förbundit sig att med afseende å
delgifning af handling på begäran af svensk myndighet göra motsva rande
medgifvande, Vi funnit godt i nåder förordna, att hvad i nådiga
kungörelsen den 30 april 1909 angående delgifning af handling på begäran
af utländsk myndighet finnes stadgadt därom att belopp, som i anledning
af framställning om delgifning utbetalts till stämningsmän, skall
anmälas till ersättning hos utrikesdepartementet eller vederbörande
konsul icke skall gälla, där framställningen gjorts af tysk myndighet;
skolande sålunda utgifna belopp stanna på statsverket. | null | null |
1910:136 | Skrivelse (1910:136) angående fastställande av gränserna för Sonfjällets nationalpark i Jämtlands län | 1,910 | Sedan Riksdagen uti skrifvelse den 24 maj 1909 anmält, att
Riksdagen bifallit en af Oss till Riksdagen aflåten proposition
angående åtgärder till skyddande af naturminnesmärken å kronans
mark samt afsättande af vissa nationalparker, hvilka till ett
antal af tio i den nådiga propositionen närmare angifvits, har
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet jämlikt nådigt
bemyndigande i skrifvelse den 18 juni 1909 anmodat intendenten vid
naturhistoriska riksmuseum, professorn A.J.E. Lönnberg att i
behöfliga fall och, där han funne sådant erforderligt, med biträde
af därtill lämplig person uppgöra förslag rörande de närmare gränserna
för de sålunda beslutade nationalparkerna samt därefter med sådant
förslag till Oss inkomma.
Uti skrifvelse den 27 juni 1910 har nu Lönnberg afgifvit förslag till
begränsning af en af förberörda nationalparker, nämligen Sonfjällets
nationalpark i Jämtlands län, och därvid öfverlämnat en kopia af
"skogslikvidskartan öfver Hede i Herjeådalen 1894" samt en situations-
karta öfver Sonfjället, å hvilka kartor de för ifrågavarande
nationalpark sålunda föreslagna gränserna finnas med heldragna röda
linjer angifna.
Häröfver hafva infordrade underdåniga utlåtanden afgifvits af Eder
den 11 oktober 1910 och af vetenskapsakademien den 26 i samma månad.
Då Vi nu låtit detta ärende Oss föredragas, hafva Vi för Sonfjällets
nationalpark fastställt de af profe ssorn Lönnberg föreslagna, å
sistberörda karta af denne angifna gränser, i följd hvaraf nämnda
nationalpark skall utgöras af den söder och väster om den s.k. Valmån
belägna delen af Hede kronopark. Omförmälda två kartor öfverlämnas
härmed. | null | null |
1910:29 s.2 | null | 1,910 | null | 1686:0903 | null |
1910:30 s.1 | Skrivelse (1910:30 s.1) till domänstyrelsen angående fastställande av gränserna för vissa nationalparker | 1,910 | Sedan Riksdagen uti skrifvelse den 24 maj 1909 anmält, att
Riksdagen bifallit en af oss till Riksdagen aflåten proposition
angående åtgärder till skyddande af naturminnesmärken å kronans
mark samt afsättande af vissa nationalparker, hvilka till ett
antal af tio i den nådiga propositionen närmare angifvits, har
statsrådet och chefen för Vårt jordbruksdepartement jämlikt
nådigt bemyndigande i skrifvelse den 18 juni 1909 anmodat
intendenten vid naturhistoriska riksmuseum, profesorn A.J.E.
Lönnberg att i behöfliga fall och, där han funne sådant erforderligt,
med biträde af därtill lämplig person uppgöra förslag rörande de
närmare gränserna för de sålunda beslutade nationalparkerna samt
därefter med sådant förslag till Oss inkomma.
Med skrifvelse den 1 november 1909 har nu Lönnberg öfverlämnat
dels förslag till begränsning av Garphytte, Hamra, Stora Sjöfallets,
Sarjeks och Abisko nationalparker, dels följande kartor, hvarå de
sålunda föreslagna gränserna finnas angifna, nämligen Sveriges
geologiska undersöknings kartblad n:r 55 "Latorp", hvarå gränserna
för Garphytte kronopark utmärkts, karta öfver Norrbottens län i
skala 1:200,000 kartbladen n:r 7 och 8 samt 12 och 13, hvarå gränserna
för Stora Sjöfallets och Sarjeks nationalparker utmärkts, samt karta
öfver Norrbottens län i skala 1:200,000 kartbladet n:r 3, hvarå
gränserna för Abisko nationalpark utmärkts, dels ock kartskisser
öfver Garphytte och Hamra nationalparker.
Häröfver hafva infordrade underdåniga utlåtanden afgifvits af Vår
vetenskapsakademi den 22 november 1909 och af Eder den 29 december
samma år.
Beträffande den föreslagna omfattningen af Hamra nationalpark har Ni
anmärkt, att till densamma, som enligt Vårt och Riksdagens beslut
skulle omfatta ett med urskog bevuxet område om högst 20 hektar,
enligt Lönnbergs förslag lagts ett område skogsmark af ungefär 20,95
hektar. Då emellertid till följd af den lilla skala, 1:20,000, hvari
förberörda kartskiss öfver Hamra nationalpark blifvit uppgjord, ej med
visshet kunde utrönas berörda områdes storlek, har Ni hemställt, att
med fastställande af de definitiva gränserna för Hamra nationalpark
måtte anstå, till dess Ni under sommaren 1910 låtit noggrant kartlägga
det för nationalparken föreslagna område och därefter till Oss inkommit
med yttrande och förslag i ämnet. Vidare har Ni föreslagit en ändring i
gränserna för Sarjeks nationalpark, nämligen såvidt desamma angå
afvittrade nybygget Aktsek.
Då Vi nu låtit detta ärende Oss föredragas, hafva Vi, i enlighet med
hvad Ni hemställt, dels förordnat, att med fastställande af gränserna
för Hamra nationalpark skall tillsvidare anstå, dels ock fastställt
följande gränser för Garphytte, Stora Sjöfallets, Sarjeks och Abisko
nationalparker, nämligen för
Garphytte nationalpark:
de gränser, som finnas angifna på bilagda kartskiss litt. A;
Stora sjöfallets nationalpark:
de gränser, som med här nedan angifna sträckning finnas utmärkta å
bilagda karta litt. B.
Med utgångspunkt från den östligaste vinkeln af Tsåkseluoktebukten af
sjön Langas, där ett invid stranden af nämnda bukt befintligt lågland
slutar och berget på norra sidan om bukten börjar resa sig, går gränsen
rätt upp öfver den bergås, som ligger i fortsättning österut af berget
Tsåksevare och mot södra hörnet av sjön Rappokjaure, hvarefter den
följer denna sjös östra strand till dess nordöstligaste vik och vidare
sjöns aflopp Rappokjokk till dess utflöde i sjön Satisjaure.
Därifrån går gränslinjen midvattens genom sistnämnda sjö i riktning
västnordväst till sjöns västra ända, därpå mot norr genom det vattendrag,
som utgör aflopp för sjön Petsats, sedan åter mot nordväst midvattens
genom Petsjaure och Kakirjaure, vidare genom vattendraget från sjön
Teusajaure och midvattens genom denna sjö till dess nordvästra ända,
därifrån genom vattendraget från Suorkejaure och genom denna sjö samt
vidare längs vattendraget från Autajaure till denna sjös sydvästra hörn.
Därifrån fortsätter gränsen genom den i sydvästlig riktning löpande
dalgången till en trekantig mindre sjö samt därifrån längs dess utlopp
i hufvudsakligen sydsydvästlig riktning till sjön Luoktanjarkajaure och
öfver denna i samma hufvudriktning genom sundet mellan den västligaste
af de stora öar, som ligga i sjöns midt, samt en i sjön utskjutande udde.
Sedan går gränsen längs stranden af den stora breda udde, som begränsar
Vaisaluokte, samt tvärs öfver denna viks öppning till mynningen af det
vattendrag, som utgör utloppet från sjön Kåtjasjaure. Detta vattendrag
utgör gränsen ända till utflödet från Kåtjasjaure, där denna sjö mottager
ett större tillflöde Snjutjottesjokk, som i sin tur utgör gräns, till
dess sistnämnda vattendrag mottager ett tillflöde från den dalgång, som
leder upp till sjön Vardojaure. Gränsen går sedan längs detta tillflöde
samt öfver småsjöarna västsydväst om Vardojaure, vidare öfver denna sjö
till dess östra ända, därifrån genom dalgången till den västligaste sjön
i den sjökedja, hvars tredje och östligaste länk är Gasajaure, samt längs
efter dessa sjöar och det dem förbindande vattendraget mot öster samt
slutligen från Gasajaure till Tjäurajaure längs det dem förenande
vattendraget. Från sistnämnda sjö går gränsen mot sydost längs det i
samma riktning gående vattendraget och fortsätter längs dalen, som
genomflytes af Kukkesvaggejokk till sjön Letsijaure, genom hvars norra
del gränsen går midt öfver till Situoädnoälfvens utlopp från sistnämnda
sjö, därifrån längs Situoädnoälfven till den punkt, där denna vid en
utvidgning gör en krök i sydostlig riktning, och går gränsen från denna
utvidgning i nordostlig riktning till det ställe, där vattendraget
Sluggajokk mottager tilflöde af en bäck från sydost. Därifrån följer
gränsen Sluggajokk till dess utflöde i sjön Rissajaure och går vidare
genom denna sjö längs vattendraget till sjön Petsaure, som gränsen
genomlöper midvattens ned till Ausjokks utlopp i densamma. Gränsen
följer därefter Ausjokk, tills gränsen vid en myr tager af i en i det
närmaste rät vinkel i nordnordostlig riktning, och går vidare genom en i
nämnda riktning sig sträckande djup ravin och därefter längs en liten
beck till dennas utflöde i sjön Langas något väster om Saltoviken.
Härifrån går gränsen midvattens genom sistnämnda sjö fram till gränsens
utgångspunkt vid Tsåkseluoktebukten.
Sarjeks nationalpark:
de gränser, som med här nedan angifna sträckning finnas utmärkta å
bilagda karta litt. C.
Nationalparkens gräns sammanfaller med gränsen för Stora Sjöfallets
nationalpark från här ofvan omnämnda utvidgning af Situoädnoälfven i
nordost öfver sjöarna Letsijaure, Tjäurajaure, Gasajaure och Vardojaure
till den punkt i nordväst, där Snjutjottesjokk och Kissurisjokk
sammanflyta. Därifrån följer gränsen sistnämnda vattendrag uppför dess
lopp, till dess detsamma mottager ett tillflöde på berget Låutaks västra
sida. Gränsen går därefter i sydlig riktning uppför denna bäck samt
fortsätter vidare i dess hufvudriktning utefter bergets fot öfver de
därstädes befintliga små sjöarna och det lilla vattendraget
Låutakjaurats till dess mynning i bäcken Låddejokk (Laotakjokk). Gränsen
följer därpå sistnämnda bäck i en båge mot väster, till dess bäcken gör
en skarp krök rakt västerut, hvarest gränsen lämnar Låddejokk och går mot
sydväst i sänkan mellan Mattåive (Madåive) och Unna Påravaratj längs den
där framrinnande lilla bäcken till Melädno. Gränsen går sedan uppför detta
vattendrag till Alkajaure samt öfver denna sjö till mynningen af Sarvesjokk
och vidare uppför detta vattendrag, till dess att det mottager ett
tillflöde, som framrinner i sänkan mellan Tuoddaratj (Tuoddarats) i väster
och Tjågurris i öster, samt vidare mot söder på västra sidan om
Vassjatjåkko (Vassjapakte) och längs Vassjajokks vattendrag ned till den
lilla sjön Tarreluopal, som utgör nationalparkens slutpunkt i sydväst.
Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer först en liten bäck,
som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar
sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag,
till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följande en
bäck, som utfaller i Njåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag
utför dess lopp, till dess att det mottager tillflödet Såkokjokk
(Matirjokk), därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess detta gör
en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter
rakt mot öster öfver Påreksjöarna. Vid sjökedjans östra ända kröker
gränsen något åt söder mot västra ändan af berget Kalak, där den snart
träffar och sammanfaller med en bäck, som rinner mot öster mellan
Kalaktjåkko i norr samt Norra Sjabtjakvare i söder mot vattendraget till
sjön Rittak, vidare utefter sistnämnda vattendrag och genom sjön Rittak
och dess fortsättning Taurejuädno till sjön Ketek (Keddek), därefter
genom sistnämnda sjö till mynningen af Suppatjokk samt uppför detta
vattenflöde ett stycke mot norr, hvarefter gränsen åter böjer mot öster
och nordost och går genom sänkan mellan Tjakkeli i norr samt Aleb
Tjantjasvarto (Aleb Tjaktjavarats) upp till sjön Laitaure (Laidaure),
som träffas vid Tjuovvetnjarka. Därifrån följer gränsen södra stranden
af sistnämnda sjö västerut, till dess norr om berget Tjakkeli nybygget
Aktseks sydvästra rågång möter, hvarefter nybyggets rågångar utgöra
nationalparkens gräns till den punkt, där norra rågången skäres af
bäckfåran mellan bergen Passåive i väster och Tåresåive i öster. Därefter
följer gränsen denna bäckfåra norrut upp till en tvärkrök, som göres af
bäcken Abmojokk, hvilken sedermera från denna krök följes uppför sitt
lopp till Abmojaure. Genom denna sjö går gränsen vidare längs dalgången
upp mot Valak och längs en bäck på dess östra sida till Situojaure,
genom denna sjö till mynningen af Situoädno samt uppför detta vattendrag
till den hä r ofvan omnämnda utvidgning af älfven, där gränsen för Stora
Sjöfallets nationalpark möter.
Abisko nationalpark:
de gränser, som med här nedan angifna sträckning finnas utmärkta å
bilagda karta litt. D.
Med utgångspunkt från södra stranden af Torneträsk omkring 2,200 meter
sydost om Björklidens järnvägsstation går den västra gränslinjen öfver
midten af Nuoljatunneln, vidare öfver toppen af Nuoljafjället till
toppen af Slåttatjåkko (Tsasinnjaskatjåkko) och därifrån öfver
Kårsovaggejokks dalgång rätt mot berget Kårsonjuonjes nordöstligaste
kägelformiga åsända samt vidare i något sydvästligare riktning längs
fjällåsen till den lilla bäck, som infaller i sjön Påtsojaures västra
ända. Därifrån går gränsen rakt mot sjöns sydligaste ända, omkring
hvilken den svänger, och fortsätter i nordostlig riktning, tills den
träffar den bäck, som utgör Påtsojaures utflöde till Kamajokk. Sedan
följer gränsen först nyssberörda bäck och sedan Kamajokk ett stycke
uppför dess lopp till den punkt, där Kamajokk från öster mottager
Siellajokks tillflöde. Sistnämnda bäcks sydligaste grenar utgöra gräns
till den punkt, där dessa förgreningar börja och där bäcken ungefär
vinkelrätt träffas af en linje, dragen längs den tvära branten af
fjället Kerons eller Kieronas mot Abiskodalen vända sida. Följande
denna linje går gränsen vidare utefter Kieronasluttningen till
Tjåmokasjokk och sedan längs denna bäck, till dess att den förenar sig
med Palimjokk, och längs denna till björkskogsgränsen. Därifrån
fortsätter gränsen i nordnordostlig riktning öfver Nissonjokk till
östra sidan af sjön Njakajaure, som helt inneslutes i nationalparken.
Från Njakajaure går gränsen längs en myrartad sänka i terrängen ned
mot järnvägen, som skäres 119 meter nordväst om kilometerstolpen 1507.
Från järnvägen går sedan gränsen rakt ned mot stranden af Torneträsk
och ut i sjön öster om holmen, Abiskosuolo, hvarefter gränsen norr om
samma holme i västlig riktning fortsätter till utgångspunkten. | null | null |
1910:59 s.2 | null | 1,910 | null | 1908:128 s.1 | null |
1910:72 s.1 | Kungörelse (1910:72 s.1) angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall | 1,910 | 1 § Nedan angifna vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda
fastigheter skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen nämligen:
a) kronan tillhöriga vattenfall i Göta älf;
b) Älfkarleby vattenfall;
c) de vattenfall, som redan inköpts eller framdeles komma att förvärfvas
för elektrisk drift å statsbanorna, där ej Kungl. Maj:t för särskildt
fall förordnar, att förvaltningen af sådant vattenfall eller för dess
tillgodogörande afsedd fastighet eller del däraf skall tillkomma annan
myndighet;
d) sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt särskilda
bestämmelser i afvittringsförfattningarna reserverats för kronans
räkning;
samt
e) kronan tillhöriga vattenfall, hvilka enligt särskilda beslut, som af
Kungl. Maj:t meddelas, öfverflyttas från annan myndighet till
förvaltning af styrelsen.
2 § Där vattenfall, som förvaltas av vattenfallsstyrelsen, icke tagits i
anspråk för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t att förordna,
huruvida det må av kronan med eller utan utmål av mark upplåtas åt annan
till nyttjande. Har förordnande meddelats om upplåtelse till nyttjande
av vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall lägenheten i enlighet med
här nedan stadgade grunder genom styrelsens försorg upplåtas på arrende
eller med vattenfallsrätt; dock att, där upplåtelsen avser en tid av
sammanlagt högst tjugufem år samt uttagande av, vid vattenfall i
Dalälvens vattensystem eller söder därom, högst 300 turbinhästkrafter
eller, vid vattenfall norr om Dalälvens vattensystem, högst 500
turbinhästkrafter, Kungl. Maj:t äger medgiva de undantag från
tillämpningen av samma grunder, som med hänsyn till
vattenfallslägenhetens beskaffenhet, läge och andra särskilda
omständigheter kunna finnas påkallade. Kungörelse (1927:180).
3 § Skall vattenfallslägenhet utarrenderas, åligger det
vattenfallsstyrelsen, där ej på grund af äganderättsförhållandena i
afseende å vattendraget eller de strandområden, som erfordras för
tillgodogörande af vattenkraften, eller till följd af andra särskilda
omständigheter ett offentligt utbjudande af arrendet icke skäligen bör
ifrågakomma, att genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna
och i tidningar inom orten samt i vattenfallsstyrelsens lokal
offentligen anslås, infordra skriftliga anbud å arrendet. I kungörelsen
skall lämnas uppgift å vattenfallets läge och beskaffenhet jämte öfriga
nödiga anvisningar.
Anbud skall innehålla uppgift å arten af den anläggning, för hvars drift
anbudsgifvaren vill arrendera lägenheten, samt vara åtföljdt af förutom
så beskaffad säkerhet, som i 11 § sägs, nödiga uppgifter om de
anordningar, han har för afsikt att vidtaga för tillgodogörande af
vattenkraften.
Vattenfallsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande, som
för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke befinnes olämplig
till arrendator; styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud, där de
anläggningar, som planeras af den, som afgifvit det lägre anbudet, kunna
antagas i högre grad tillgodose ett allmänt intresse.
Är antagligt anbud icke afgifvet, eller har på grund af omständigheter,
som förut nämnts, offentligt utbjudande icke ägt rum, ankommer det på
vattenfallsstyrelsen att, på sätt den finner lämpligast, vidtaga
åtgärder för lägenhetens utarrendering. Finnes utarrendering på
antagliga villkor icke kunna ske, åligger det vattenfallsstyrelsen att
därom göra anmälan till Kungl. Maj:t.
4 § 1:o. Upplåtelse af vattenfallslägenheten på arrende skall, då
vattenfallet är bebyggdt, ske för en tid af femtio år, men eljest för en
tid af femtiofem år; dock må erforderlig inskränkning göras i
arrendetiden, när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar sig,
att vattenfallets bebyggande till följd af omständigheter, som icke vid
aftalets ingående varit förutsedda, kräfver längre tid än fem år, må
vattenfallsstyrelsen medgifva skälig förlängning af arrendetiden.
Då fråga är om utarrendering af bebyggdt vattenfall, må arrendatorn i
arrendeaftalet berättigas att efter arrendetidens utgång för den tid,
som i nämnda aftal bestämmes, samt mot den arrendeafgift och de villkor
i öfrigt, hvilka med hänsyn till de vid arrendetidens utgång rådande
förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten åt sig ånyo upplåten
såvida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång
underrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves. Det
åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång
lämna vattenfallsstyrelsen uppgift, huruvida han vill begagna sig af sin
rätt till förnyad upplåtelse, eller vare sin rätt därtill förlustig.
Upplåtes vattenfallet i obebyggdt skick, skall kronan vara berättigad
att vid arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot erläggande
af lösen för de arrendatorn tillhöriga, å vattenfallslägenheten
befintliga vattenverksbyggnader äfvensom annan i arrendeaftalet
angifven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som
erfordras för vattenkraftanläggningens drift, såsom byggnader, maskiner,
ledningar och dylikt. Vill kronan begagna sig af rättighet, som nu är
sagd, vare dock skyldig att senast fem år före arrendetidens utgång
underrätta arrendatorn om sin afsikt att återtaga vattenfallslägenheten.
Gör ej kronan det, skall arrendatorn, därest han senast tre år före
arrendetidens slut meddelat vattenfallsstyrelsen sin önskan att erhålla
förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, vara berättigad att för en
tid af trettio år få lägenheten till sig ånyo upplåten mot den
arrendeafgift och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till då rådande
förhållanden kunna anses skäliga.
När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t medgifva
utsträckning af arrendetiden utöfver hvad här ofvan sägs, dock ej längre
än att upplåtelsetiden under första och andra arrendeperioden
sammanlagdt uppgår till högst nittiofem år.
2:o. Vid utgången af den tid, för hvilken arrendatorn kan erhålla
förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, vare han pliktig att utan
lösen till kronan afstå de honom tillhöriga, å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader äfvensom annan i aftalet angifven, honom tillhörig
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för
vattenkraftanläggningens drift.
Vill arrendatorn icke begagna sig af den optionsrätt, som tillkommer
honom enligt hvad här ofvan under 1:o sägs, eller skulle arrendet under
första arrendeperioden upphöra till följd af förverkande, skall
arrendatorn vara skyldig att till kronan utan lösen afstå de honom
tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Har
förverkande skett under den tid det nya aftalet gäller, är arrendatorn
pliktig att till kronan utan lösen afstå, förutom nämnda
vattenverksbyggnader, jämväl annan i aftalet angifven, honom tillhörig
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för
vattenkraftanläggningens drift.
3:o. Med vattenverksbyggnader afses i dessa grunder anordningar dels för
vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen, såsom
dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för
flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskof, timmerledare,
laxtrappor och ålledare, äfvensom hvad till dylika anordningar hör,
såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.
4:o. Uttrycklig bestämmelse om hvad på grund af denna § skall gälla
skall intagas i arrendeaftalet.
De vattenverksbyggnader och den öfriga egendom, som, enligt hvad här
ofvan i denna § sägs, antingen skola af kronan öfvertagas mot lösen
eller ock af arrendatorn utan lösen afstås till kronan, skola därjämte i
arrendeaftalet noggrannt angifvas.
5 § Arrendatorn skall i arrendeaftalet åläggas att, innan vattenfallets
bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till
de anordningar för vattenkraftens utnyttjande, hvilka han har för afsikt
att vidtaga; och skall vattenfallsstyrelsen tillse, att de anläggningar,
som af arrendatorn tillämnas, icke komma att hindra eller i högre grad
försvåra ytterligare tillgodogörande af vattenkraften i vattendraget
eller genomförande af reglering af detsamma. Vattenfallsstyrelsen skall
därjämte i arrendeaftalet förbehållas rätt att öfvervaka, att de
anläggningar, som af arrendatorn utföras, varda verkställda på
ändamålsenligt och betryggande sätt samt i öfverensstämmelse med af
vattenfallsstyrelsen godkända ritningar.
Vill arrendatorn efter vattenkraftanläggningens fullbordande utföra
nyanläggningar för ytterligare utnyttjande af vattenkraften eller ändra
redan befintliga dylika anläggningar, vare han skyldig att inhämta
vattenfallsstyrelsens medgifvande härtill, och skall hvad i första
stycket är sagdt äga tillämpning jämväl i afseende å dylika
anläggningar.
6 § I arrendeaftalet skall föreskrifvas, att, om arrendatorn vid
utförande af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af
vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som af
vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens utförande på
ändamålsenligt och betryggande sätt, arrenderätten skall, om kronan det
påfordrar, vara af arrendatorn förverkad och kronan vara berättigad att
uppsäga aftalet.
Därest i arrendeaftalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom viss
föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande
eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i aftalet
tillika intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse af
försummelse i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas,
anses hafva förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att
uppsäga aftalet.
Innehåller arrendeaftalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft
eller däraf framställd energi skall användas för visst angifvet ändamål,
och tager arrendatorn för annat ändamål än sålunda förutsatts
vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning att det
ursprungliga ändamålet eftersättes, skall om kronan det påfordrar,
arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att
uppsäga aftalet. Förbehåll härom skall intagas i arrendeaftalet.
7 § Sker sådan reglering af sjö eller annat vattendrag, hvarigenom
upplåtet vattenfall tillskyndas fördel, vare arrendatorn skyldig
vidkännas skälig förhöjning i arrendeafgiften för den genom regleringen
vunna ökning af vattenkraft, som af honom tages i anspråk.
Förbehåll om hvad sålunda skall gälla skall intagas i arrendeaftalet.
8 § Arrendatorn skall tillförbindas att i inländsk
brandförsäkringsanstalt för kronans räkning ombesörja och utan afdrag å
arrendet bekosta brandförsäkring till fulla värdet af å lägenheten
befintliga, kronan tillhöriga byggnader, maskiner, ledningar och annat
dylikt af beskaffenhet att böra försäkras mot eldskada. Jämväl de
arrendatorn tillhöriga, för vattenkraftanläggningens drift erforderliga
byggnader, maskiner, ledningar m.m., som vid arrendets slut utan lösen
tillfalla kronan, skola af arrendatorn hållas brandförsäkrade på sätt
nyss är sagdt. Åt vattenfallsstyrelsen skall förbehållas rätt att, när
anledning därtill förekommer, bestämma, hvilken del af nämnda egendom
skall försäkras, det belopp, hvarför försäkring bör sökas, samt den
anstalt, där försäkringen må äga rum.
Därjämte skall arrendatorn i aftalet förpliktas att, i enlighet med hvad
i aftalet närmare bestämmes, för vattenfallsstyrelsen förete bevis
därom, att brandförsäkringen fortfarande gäller.
9 § 1:o. Inträffar brandskada å kronan tillhörig egendom, som afses i 8
§, skall skadan genom arrendatorns försorg botas. Kronan skall äga
uppbära brandskadeersättningen, hvilken, sedan vattenfallsstyrelsen
fastställt plan för byggnaden eller för anskaffning af de maskiner,
ledningar och annat dylikt, som skall ersätta det, som genom branden
förstörts, af kronan tillhandahålles arrendatorn i den mån sådant för
ändamålet erfordras.
Öfverstiger kostnaden för skadans botande den kronan tillerkända
ersättningen, skall det öfverskjutande beloppet tillhandahållas
arrendatorn af kronan, där ej särskild öfverenskommelse kan träffas
därom, att denna öfverskjutande kostnad skall af arrendatorn förskjutas
eller af honom gäldas.
2:o. Varder kronan tillhörig, å lägenheten befintlig byggnad af annan
anledning än här ofvan under 1:o omförmäles utan arrendatorns vållande
förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras,
åligger det kronan, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att
utan oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden; underlåter kronan det, äge
arrendatorn uppsäga aftalet och njute skadestånd.
3:o. Skulle skada, som ofvan i mom. 1:o och 2:o sägs, inträffa under
sådan tid eller vara af sådan art, att enligt vattenfallsstyrelsens
bedömande dess botande, med hänsyn till vattenfallslägenhetens afsedda
användning efter arrendetidens utgång, icke för kronan medför nytta,
skall kronan, därest arrendatorn ej själf vill bota skadan, vara
berättigad att uppsäga arrendeaftalet och återtaga hvad som
utarrenderats; och skall i dylikt fall tillämpas hvad i 13 § för där
afsedt fall stadgas om skyldighet för kronan att utgifva lösen,
ersättning eller skadestånd.
4:o. Var skada, som här ofvan under 2:o afses, ringare än där
omförmäles, ligge å arrendatorn att på egen bekostnad ombesörja dess
botande.
5:o. Förbehåll om hvad enligt denna § skall gälla skall intagas i
arrendeaftalet.
10 § Arrendatorn skall tillförbindas att på egen bekostnad uppföra och
underhålla all den stängsel, som af vattenfallsstyrelsen pröfvas
erforderlig för lägenhetens afskiljande från annan egendom.
11 § Såsom säkerhet för fullgörande av arrendevillkoren bör för
en tid av minst fem och högst åtta år vara ställd borgen
ingången antingen såsom för egen skuld av bankinrättning, vars
bolagsordning blivit av Kungl. Maj:t fastställd, eller också,
där vattenfallsstyrelsen prövar sådant kan ske, av minst två
personer, de där borga en för bägge och bägge för en såsom för
egen skuld, och vilkas vederhäftighet är av Kungl. Maj:ts
befallningshavande eller domaren styrkt. Ansvarighet på grund
av dylik borgen må dock icke utsträckas utöver den tid, för
vilken borgen blivit ingången.
Arrendator, som sådant föredraget, må antingen, jämte ställande
av borgen för arrendevillkoren i övrigt, såsom säkerhet för
arrendeavgiftens erläggande avlämna av staten, allmänna
hypoteksbanken eller av kommuner med Kungl. Maj:ts tillstånd
utgivna obligationer eller andra av vattenfallsstyrelsen
godkända säkerhetshandlingar, motsvarande två års
arrendeavgift, eller också, i stället för borgen för
uppfyllande av arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika
obligationer eller andra säkerhetshandlingar till belopp,
uppgående till fem års arrendeavgift, samt, där vattenfallet
utarrenderats i obebyggt skick, därutöver till belopp,
motsvarande fem procent av den av vattenfallsstyrelsen
uppskattade anläggnings- och anskaffningskostnaden för de
vattenverksbyggnader och den övriga egendom, som enligt
bestämmelse i avtalet kan komma att utan lösen tillfalla
kronan.
I avseende å obligationernas uppskattning gäller enahanda
bestämmelser, som är meddelade i fråga om obligationer vid
uppbördsborgen.
Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen blivit
ställd, skall ny borgen avlämnas, så beskaffad som ovan sägs.
Angående arrendators skyldighet i sistnämnda hänseende skall
uttrycklig bestämmelse intagas i avtalet med stadgande såsom
äventyr för underlåtenhet att fullgöra densamma, att
vattenfallsstyrelsen skall vara berättigad att uppsäga avtalet
samt kronan äga bekomma ersättning för skada.
Förordning (2003:847).
12 § 1:o. Alla å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom
annan egendom, som enligt bestämmelse i aftalet skall utan lösen
tillfalla kronan, skola, där ej på grund af särskilda omständigheter
medgifves undantag, af arrendatorn så vårdas och underhållas, att de
under hela arrendetiden äro i fullgodt stånd. Eftersätter arrendatorn
hvad sålunda åligger honom, vare han skyldig att till kronan utgifva
ersättning, när lägenheten afträdes.
Skulle under arrendetiden brandskada inträffa å byggnad, som här afses,
och varder ej skadan af arrendatorn botad, vare arrendatorn skyldig att,
när lägenheten afträdes, till kronan utgifva ersättning motsvarande
kostnaden för skadans botande.
2:o. Kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annat slag än
vattenverksbyggnader skall af arrendatorn vårdas och underhållas, så att
icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter arrendatorn hvad
sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva ersättning till
kronan, när lägenheten afträdes; finnes arrendatorn då hafva afhjälpt
brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför godtgörelse af
kronan.
3:o. I fråga om egendom, som här ofvan under 1:o och 2:o afses, skall
hvad i 2 kap. 10 § andra stycket, 11 § andra och tredje styckena samt 12
och 13 §§ af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
stadgas angående syn å utarrenderad fastighet i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. Syn, som jämlikt nämnda stadganden hålles å egendom,
hvarom nu är fråga, skall förrättas af tre eller, där någondera parten
det påfordrar, fem ojäfviga, sakkunniga män; och skall sådan
underrättelse om syn, hvarom i 12 § af nämnda lag förmäles, alltid, där
den skall medföra laga verkan, delgifvas vattenfallsstyrelsen. Angående
utseende af synemän förfares såsom här nedan i 15 § är stadgadt rörande
val af skiljemän.
4:o. Förbehåll angående hvad här ofvan under 1:o, 2:o och 3:o
föreskrifves skall intagas i arrendeaftalet.
13 § I arrendeaftalet skola vidare, där ej särskilda omständigheter
påkalla undantag, införas följande bestämmelser:
1:o. Sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början, skall kronan,
såvida Kungl. Maj:t pröfvar sådant vara nödvändigt för tillgodoseende af
något kronans ändamål, vara berättigad att när som helst under
arrendetiden efter arrendatorn två år förut lämnad underrättelse
återtaga hvad som utarrenderats samt inlösa å lägenheten befintliga,
arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader och annan egendom, som
enligt bestämmelse i aftalet skola utan lösen tillfalla kronan. Vill
kronan begagna sig af rätt, som nu är sagd, vare, där arrendatorn det
yrkar, kronan skyldig att jämväl inlösa öfrig arrendatorn tillhörig och
å lägenheten befintlig egendom, som användes för anläggningens drift,
såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt.
Dessutom vare kronan pliktig att utöfver den lösen, som sålunda skall
utgå, till arrendatorn utgifva ersättning för mistning af arrendet under
den del af arrendetiden, som återstår, då inlösen sker. Där så lämpligen
kan ske, skall denna ersättning utgå i form af kraft.
Kommer genom inlösningen arrendatorn tillhörig, utanför
vattenfallslägenheten belägen egendom, såsom fabrik eller annan
anläggning, som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock byggnad
eller annan anläggning, som tillkommit för vattenkraftens
tillgodogörande, att lida synnerlig minskning i värde, äge arrendatorn
påfordra, att nämnda egendom med maskiner och tillbehör äfvensom den
mark, hvarå den ligger, där denna mark tillhör arrendatorn, skall af
kronan inlösas.
Har arrendatorn ingått aftal med annan om leverans af kraft från
vattenkraftanläggningen, vare kronan, där ej kronan vill öfvertaga
leveransen, pliktig att hålla arrendatorn skadeslös för det skadestånd,
hvilket arrendatorn kan kännas skyldig utgifva till leveranstagaren,
dock ej med högre belopp än som motsvarar den kostnadsökning, som under
den återstående delen af leveranstiden, men i intet fall längre än till
utgången af arrendetiden, tillskyndas leveranstagaren för ansskaffande
af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller. Var aftalet
ingånget efter det kronan underrättat arrendatorn om sin afsikt att
inlösa anläggningen, äge dock arrendatorn ej rätt till dylik ersättning
af kronan.
2:o. Upphör arrendet af anledning, som här ofvan i denna § under 1:o
sägs, skall ersättningen för den arrendatorn tillhöriga, å lägenheten
befintliga egendom, som enligt aftalet skulle vid arrendetidens utgång
utan lösen hemfalla till kronan, bestämmas till ett belopp, hvilket
motsvarar samma egendoms anläggnings- eller anskaffningskostnad, minskad
dels med amortering, som skäligen kan anses belöpa å den del af
arrendetiden, hvilken vid inlösningen förflutit, dels ock med
kostnaderna för dess försättande i fullgodt skick, därest brister skulle
i sådant afseende förefinnas.
För annan arrendatorn tillhörig egendom, som här ofvan under 1:o
omförmäles skall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden för
inlösningen. Kostnad, som göres å anläggningen efter det arrendatorn af
kronan erhållit underrättelse att fråga väckts om anläggningens
inlösande för kronans räkning, må vid värdets eller ersättningens
bestämmande tagas i beräkning, allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva
varit nödig och nyttig samt icke företagen i uppenbar afsikt att vinna
högre ersättning.
3:o. Är frågan om beloppet af lösen eller ersättning, som här ofvan
under 1:o ock 2:o sägs, icke slutligen afgjord före utgången af det år,
som följer närmast efter det, under hvilket värderingen skett, skall ny
värdering äga rum, därest någondera parten det fordrar.
14 § När arrende upphör, skall arrendatorn hembjuda kronan till inlösen
de delar af anläggningen jämte därtill hörande maskiner, ledningar,
transformatorstationer och öfriga byggnader, hvilka finnas å
vattenfallslägenheten och icke enligt bestämmelse i arrendeaftalet skola
utan lösen tillfalla kronan. Vill kronan i andra fall, än då
lösensskyldighet jämlikt 4 § 1:o tredje stycket, 9 § 3:o samt 13 §
åligger kronan, ej helt eller delvis inlösa hvad sålunda hembjudits
eller har kronan ej inom två månader efter det hembud gjordes förklarat
sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra egendomen eller den del
därav, som kronan icke önskar öfvertaga. Är hvad arrendatorn sålunda
äger från vattenfallslägenheten skilja icke bortfördt inom viss, af
vattenfallsstyrelsen förelagd tid, tillfalle det kronan utan lösen; äge
ock kronan, där kronan det hellre vill, låta på arrendatorns bekostnad
bortföra egendom, hvarom nu är fråga. Förbehåll angående hvad i denna §
föreskrives skall intagas i arrendeaftalet.
15 § 1:o. Lösen, ersättning eller skadestånd, som jämlikt bestämmelserna
i 4 § 1:o, 9 §, 13 § 1:o och 2:o eller 14 § kronan finnes skyldig att
utgifva, skall, där parterna icke kunna enas om lösenskillingens,
ersättningen eller skadeståndets belopp, bestämmas af tre eller, om
någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän. I
skiljenämnd, som nu är sagd, äge parterna insätta lika antal ledamöter,
hvarefter de sålunda utsedda tillkalla ytterligare en skiljeman såsom
ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller kunna de
utsedda ej förena sig om valet af ordförande, äge Kungl Maj:ts
befallningshafvande i detta län, inom hvilket vattenfallet är beläget,
eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i båda länen gemensamt att förordna om valet. Nöjes
ej part med hvad de flesta skiljemännen säga, gälle hvad därom finnes
stadgadt i 2 kap. 8 § af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom. Kunna parterna ej enas om den förhöjning i
arrendeafgiften, som enligt 7 § kan ifrågakomma, skall afgiften
bestämmas i den här ofvan stadgade ordning.
2:o. Skall eljest enligt bestämmelse i aftalet eller ock enligt allmän
lag kronan gälda skadestånd i följd av arrendes upphörande eller är af
sådan anledning arrendatorn enligt bestämmelse i aftalet eller enligt
allmän lag skadeståndsskyldig, gälle i fråga om bestämmande af
skadeståndets belopp havd här ofvan under 1:o sägs.
3:o. Förbehåll angående hvad under 1:o och 2:o föreskrifves skall
intagas i arrendeaftalet.
16 § Ej må arrenderätt till vattenfallslägenhet eller till utmål, som
särskildt upplåtits, af arrendatorn öfverlåtas utan
vattenfallsstyrelsens medgifvande.
Förbehåll härom skall intagas i aftalet.
17 § Dessa grunder skola äga tillämpning jämväl då fråga är om avtal
angående nyttjande av vattenfallslägenhet, beträffande vilken kronans
äganderätt är föremål för tvist, dock icke i de fall, då avtal rörande
upplåtelse av lägenheten må avslutas med tillämpning av förordningen
angående grunder för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall
och strömfall. Kungörelse (1915:188).
18 § Där vattenfallslägenhet skall upplåtas med vattenfallsrätt, skall
hvad här ofvan i 3--5 och 7--15 samt 17 §§ är föreskrifvet beträffande
arrende äga motsvarande tillämpning; dock att upplåtelse af vattenfall i
obebyggdt skick må, utan hinder af stadgandet i 4 §, ske för en tid af
intill sjuttiofem år. Afser sådan upplåtelse längre tid än sextiofem år,
äge nyttjanderättshafvaren ej optionsrätt att få vattenfallslägenheten
till sig ånyo upplåten, utan vare pliktig att vid utgången af
upplåtelsetiden afträda vattenfallet och utan lösen till kronan afstå de
honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom
annan i aftalet angifven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig
egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift. Bestämmelse
om hvad sålunda skall gälla skall intagas i upplåtelsehandlingen.
Kungörelse (1911:68).
19 § I aftal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att
vattenfallsstyrelsen äger utse sakkunnig person, som har att på
nyttjanderättshafvarens bekostnad å arbetsplatsen kontrollera arbetets
utförande och å kronans vägnar godkänna anläggningarna i den mån de
utförts eller fullbordats.
I aftalet skall föreskrifvas, att, om nyttjanderättshafvaren vid
utförande af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af
vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som af
vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens utförande på
ändamålsenligt och betryggande sätt, vattenfallsstyrelsen skall äga att
låta inställa arbetets vidare fortsättande.
Därest i aftalet stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren att inom
viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets
bebyggande eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, må
tillika, om särskilda skäl föranleda därtill, i aftalet intagas
bestämmelse därom, att nyttjanderättshafvaren, i händelse af väsentlig
försummelse i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas,
anses hafva förverkat vattenfallsrätten och kronan förty vara berättigad
att uppsäga aftalet. Innehåller aftalet bestämmelse därom, att upplåten
vattenkraft eller däraf framställd energi skall användas för visst
angifvet ändamål, och tager nyttjanderättshafvaren för annat ändamål än
sålunda förutsatts vattenkraften eller energien i anspråk till sådan
omfattning, att det ursprungliga ändamålet eftersättes, skall, om
förbehåll därom skett i aftalet, kronan jämväl kunna påfordra, att
vattenfallsrätten skall vara förverkad och förty äga uppsäga aftalet.
Har ej uppsägning skett inom ett år efter det anledning därtill efter ty
nyss är sagdt för hvarje fall yppades, äger kronan sedermera ej åberopa
nyttjanderättshafvarens försummelse i nu nämndt hänseende såsom grund
för hans skiljande från vattenfallsrätten.
I aftalet må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren att i
fråga om tillhandahållande af vattenkraft eller däraf framställd energi
vara underkastad de villkor, som i sådant hänseende kunna vara af Kungl.
Maj:t i allmänhet stadgade. Kungörelse (1911:68).
20 § Vattenfallsrätt må icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd upplåtas eller
öfverlåtas till annan än i Sverige bosatt svensk medborgare eller
handelsbolag, hvars samtliga medlemmar äro svenska medborgare, bosatta
här i riket, eller aktiebolag, hvars bolagsordning föreskrifver, dels
att aktie icke må utan Kungl. Maj:ts tillstånd tecknas af eller
öfverlåtas å andra än i Sverige bosatta svenska medborgare, dels att
ändring i bolagsordningen i detta hänseende icke är giltig, med mindre
Kungl. Maj:t till ändringen lämnat medgifvande. Kungörelse (1911:68). | null | null |
1910:8 | null | 1,910 | null | 1909:30 | null |
1911:104 | Stadgar (1911:104) för Carnegiestiftelsen | 1,911 | Stiftelsens ändamål.
1 § Carnegiestiftelsen är grundad af herr Andrew Carnegie, som för
ändamålet ställt till förfogande ett belopp av 230.000 dollars i
femprocents obligationer.
2 § Stiftelsen är, enligt stiftarens uttryckta vilja, inrättad till
förmån för personer, som, frivilligt eller eljest utövar vad plikten
kan anses ha bjudit, genom fredlig bedrift vågat livet för att inom
Sverige eller dess område rädda medmänniskors liv, ävensom hustru och
barn eller vissa andra anhöriga till sådana civilisationens hjältar,
här nedan benämnda räddare.
Dylika hjältedåd pläga ofta förekomma bland utövarna av vissa yrken,
såsom gruvarbetare och sjömän, järnvägstjänstemän, brandsoldater och
polismän. Få handlingar äro mera hjältemodiga än de, som utföras av
läkare och sjukskötare under svåra epidemier.
Har någon å eller från svenskt fartyg utom svenskt område utfört
bedrift, som ovan sägs, skall han eller hans anhöriga njuta förmån av
denna stiftelse, där ej annan liknande stiftelse anser sig hava
företräde.
3 § Stiftelsen har till ändamål att, där räddare, som i 2 § sägs,
blivit skadad eller lidit förlust, tilldela honom, i fall av behov,
ett belopp tillräckligt att använda de ekonomiska följderna av den
ådragna skadan eller att täcka den uppkomna förlusten samt, att där
han själv omkommit, likaledes i fall av behov tilldela hans
efterlevande anhöriga skäligt understöd.
Räddare må ock, där så finnes lämpligt, tilldelas belöning i
penningar eller annat. Även må stiftelsen utdela medalj, särskilt där
behov av penninghjälp ej föreligger.
Understöd må utgå till räddare, till dess han kan återvinna sin hälsa
eller behovet eljest upphör, till änka efter räddare, så länge hon
lever ogift och behovet fortvarar, samt till efterlämnat barn, till
dess det uppnått 15 år eller eljest kan försörja sig själv.
Efterlämnat barn, som visar ovanlig begåvning, må därutöver efter
omständigheterna tilldelas ytterligare hjälp till högre utbildning.
Har räddare efterlämnat andra anhöriga än hustru och barn och har de
för sin utkomst varit beroende av honom, må även sådana efterlevande
av stiftelsens medel tillerkännas skäligt understöd.
Understöd, som ej beviljats för en gång, skall i regel utgå
månatligen.
5 § Understöd eller penningbelöning må ej tilldelas andra än
arbetssamma, anständiga, nyktra och i övrigt aktningsvärda samhälls-
medlemmar; dock att räddare må, även om för honom något härutinnan
brister, såsom uppmuntran till en bättre vandel tilläggas det
understöd eller den belöning, varav han genom sin hjältemodiga
handling gjort sig förtjänt.
6 § Stiftelsen må ej bevilja understöd, där till följd av givna
föreskrifter eller särskilt åtagande skadestånds- eller underhålls-
skyldighet åligger stat eller kommun, offentlig inrättning, bolag,
förening eller enskild person. Endast för så vidt sålunda utgående
skadestånd eller underhåll prövas vara otillräckligt, må stiftelsen
hjälpande ingripa.
Utdelandet av belöning eller understöd från stiftelsen i anledning av
hjältemodig handling, utförd av brandsoldat, polisman eller annan i
kommuns tjänst anställd person, bör alltid ske i samråd med
vederbörande kommunala myndigheter och efter inhämtande av deras
samtycke.
7 § Stiftelsens grundfond utgöres av ovannämnda kapital av 230.000
dollars samt vad i övrigt kan tillflyta stiftelsen.
Uppkomna besparingar å avkomsten tillföras en särskild besparings-
fond.
8 § Endast avkomsten å stiftelsens fonder må användas för stiftelsens
ändamål, dock att besparingsfonden må vid trängande behov kunna
anlitas för täckande av utgifter under löpande räkenskapsår.
9 § Därest det visar sig, att avkastningen av stiftelsens fonder är
större än som med stöd av vunnen erfarenhet kan antagas erforderligt
för tillgodoseende av stiftelsen ovan angivna ändamål, äge styrelsen
att efter inträffad olyckshändelse, särskilt sådan, vid vilken något
hjältedåd utförts eller där synnerligt ömmande omständigheter
föreligga, anslå lämpligt belopp till understöd i främsta rummet åt
änkor och barn efter därvid omkomna personer samt vidare åt dem, som
vid olyckshändelsen skadats.
Stiftelsens förvaltning m.m.
10 § Stiftelsen företrädes av en styrelse, som har sitt säte i Stock-
holm.
Styrelsen består av åtta svenska medborgare, varjämte här
ackrediterade sändebudet för Amerikas Förenta Stater äger säte och
stämma i styrelsen.
Bland de svenska ledamöterna skall finnas en representant för gruv-
driften, en för sjöfarten och en för järnvägsdriften, ävensom två med
välgörenhets- och barnavårdsväsendet förtrogna personer, helst
kvinnor.
Ordförande och vice ordförande i styrelsen utses av Konungen för en
tid av två år i sänder.
Övriga svenska ledamöter utses första gången av Konungen, två av dem
för tre år, två för två år och två för ett år, men för tiden efter de
sålunda bestämda tjänstgöringsåren ävensom vid uppstående ledigheter
utser styrelsen genom val ledamöter för de avgående. Varje sådant val
skall avse en tid av tre år.
Före valet må förslag å nya styrelseledamöter av kvarstående ledamot
framställas eller till ordföranden ingivas. Sådana förslag skola före
valet tillkännagivas.
Valet förrättas med slutna sedlar. För att någon därvid skall anses
utsedd erfordras, att han erhållit minst två tredjedelar av de avgivna
rösterna. Därest på detta sätt beslut ej kan fattas, göre styrelsen
anmälan hos Konungen, som då utser erforderligt antal nya ledamöter.
11 § Styrelsens ledamöter äga ej njuta ersättning för sitt arbete,
men för resor till och från Stockhom eller eljest i stiftelsens
ärenden ävensom för andra utgifter, som de ådraga sig vid uppdragets
fullgörande, äga de rätt till skälig gottgörelse.
12 § Styrelsen anställer sekreterare och kamrerare jämte andra
erforderliga biträden samt bestämmer löne- och andra förmåner för
dem.
13 § Styrelsen sammanträder i Stockholm minst tre gånger om året: i
februari, i juni och i oktober, samt däremellan så ofta ärendenas
beskaffenhet det fordrar.
14 § Styrelsensammanträde utsättes av ordföranden. Kallelse därtill
skall genom sekreterarens försorg minst en vecka förut tillställas
varje ledamot med uppgift å de ärenden, som då skola förekomma till
behandling.
15 § För besluts fattande och vid val erfordras, att minst fem
ledamöter äro tillstädes.
Såsom styrelsens beslut i annat fall än som sägs i 10 § gälle den
mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, men
vid lika rösttal den mening, som biträdes av ordföranden vid samman-
trädet.
Vid sammanträdena skall föras protokoll.
16 § Stiftelsens firma tecknas av ordföranden och en annan av
styrelsen därtill för ett år i sänder bemyndigad styrelseledamot med
kontrasignation av en tjänsteman hos stiftelsen.
De, som sålunda undfått rätt att teckna firman, äge såsom stiftelsens
förvaltningsutskott företräda stiftelsen och förty själva eller genom
ombud i förhållande till tredje man handla å stiftelsens vägnar samt
inför domstolar och andra myndigheter föra dess talan ävensom att
anvisa medel till gäldande av löpande utgifter.
Förvaltningsutskottet äge ock att i trängande fall bevilja tillfälligt
understöd åt räddare eller hans anhöriga till belopp av högst 500
kronor. Sådan åtgärd skall dock anmälas för styrelsen vid nästa
sammanträde.
Förvaltningsutskottet har att övervaka verkställandet av styrelsens
beslut.
17 § Det åligger sekreteraren att noga uppmärksamma i tidningspressen
eller eljest förekommande meddelanden om sådana handlingar, som kunna
bliva föremål för stiftelsens åtgärd; att mottaga alla ansökningar och
meddelanden, som till stiftelsen insändas; att införskaffa noggranna
upplysningar såväl om de inträffade händelsernas förlopp som om de
personers omständigheter, vilka kunna komma i fråga till belöning
eller understöd; att inhämta, huruvida icke skyldighet att utgiva
ersättning eller pension till följd av timat olycksfall åligger annan
och, där då erfordras, lämna sin medverkan till utfåendet av sådan
förmån; samt att i övrigt i enlighet med ovan givna anvisningar bereda
ärendena till föredragning inför styrelsen.
18 § När ärende, på sätt i 17 § blivit behörigen berett, föredrages
det inför styrelsen av sekreteraren eller någon av styrelsens
ledamöter; och avgöre styrelsen i enilghet med ovan givna
bestämmelser, huruvida sådant fall är för handen, som bör av
stiftelsen belönas. Om så finnes, bestämme styrelsen vad i belöning
eller understöd eller bådadera må givas, därvid styrelsen bör tillmäta
understödets storlek icke blott efter nödtorften utan även med hänsyn
till beskaffenheten av den handling, som är att belöna, samt av deras
omständigheter, vilka skola erhålla stiftelsens hjälp.
19 § Mot styrelsens beslut i fråga om belöning eller understöd må
någon talan ej föras. Hava härutinnan skiljaktiga meningar förekommit,
få de ej tagas till protokollet eller eljest yppas.
20 § Styrelsen har att vaka över att beviljat understöd användes av
understödstagare på tillbörligt sätt enligt vad därom sägs i 5 §. Om
så ej sker eller om behov av understöd för någon understödstagare ej
vidare kvarstår eller om änka, som erhållit understöd, ingått nytt
gifte, skall för honom eller henne understödet indragas.
Därest tillförlitliga upplysningar i nämnda hänseende ej kunna
erhållas genom skriftväxling, bör styrelsen om förhållandena skaffa
sig kännedom på stället genom utsänd inspektör.
Innan beviljat understöd indrages, bör understödstagaren hava beretts
tillfälle att i saken avgiva yttrande.
21 § Understöd från stiftelsen må ej tagas i mät för understödstagares
gäld.
22 § Förvaltningen av stiftelsens medel skall åligga statskontoret,
som har att under statens kontroll och på dess ansvar redovisa medlen
utan sammanblandning med andra av ämbetsverket förvaltade fonder.
Stiftelsen tillhöriga kontanta medel, som ej behövas för löpande
utgifter, skola av ämbetsverket göras fruktbärande genom inköp av
statens, allmänna hypoteksbankens, kommuners eller andra fullgoda
obligationer eller genom utlåning mot betryggande säkerhet av inteck-
ning i fast egendom i Stockholm eller genom insättning på depositions-
eller annan bankräkning.
Statskontoret tillhandahåller stiftelsen på förvaltningsutskottets
rekvisition medel för bestridande av stiftelsens utgifter.
23 § De hos stiftelsen förda räkenskaperna jämte därtill hörande
verifikationer skola för varje år före den 1 mars följande år uppvisas
hos justitiekanslern, som, därest han vid deras granskning finner
något att anmärka, äger att därom göra framställning hos styrelsen
eller underdånig anmälan hos Konungen.
Därest justitiekanslern finner nödigt att för granskningen anlita
biträde, skall kostnaden härför, av justitiekanslern till beloppet
godkänd, ersättas av stiftelsen.
24 § Över stiftelsens verksamhet skall styrelsen varje år avgiva
berättelse till Konungen. Berättelsen skall innehålla meddelande om
de hjältedåd, som under året belönats, med angivande av hjältarnas
eller hjältinnornas namn samt belöningarnas art och storlek.
Meddelande rörande belönade hjältedåd skall ock genom styrelsens
försorg delgivas tidningspressen i riket.
25 § Styrelsen låte hos sig föra rulla över alla de hjältar och
hjältinnor, vilkas bedrifter av stiftelsen ansetts värda att belönas. | null | null |
1911:35 | Skrivelse (1911:35) angående fastställande av gränserna för Hamra nationalpark i Gävleborgs län | 1,911 | Sedan riksdagen uti skrifvelse den 24 maj 1909 anmält, att Riksdagen
bifallit en af Oss till Riksdagen aflåten proposition angående
åtgärder till skyddande af naturminnesmärken å kronans mark samt
afsättande af vissa nationalparker, hvilka till ett antal af tio
i den nådiga propositionen närmare angifvits, har statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande i skrifvelse
den 18 juni 1909 anmodat intendenten vid naturhistoriska riksmuseum,
professorn A. J. E. Lönnberg att i behöfliga fall och, där han
funne sådant erforderligt, med biträde af därtill lämplig person
uppgöra förslag rörande de närmare gränserna för de sålunda beslutade
nationalparkerna samt därefter med sådant förslag till Oss inkomma.
Med skrifvelse den 1 november 1909 har Lönnberg sedermera öfverlämnat,
bland annat, förslag till begränsning af Hamra nationalpark i
Gäfleborgs län, hvilken nationalpark enligt Vårt och Riksdagens beslut
skulle omfatta ett med urskog bevuxet område om högst 20 hektar, men
som af Lönnberg föreslagits skola omfatta ett skogsmarksområde af
omkring 20,95 hektar.
Genom nådigt beslut den 21 januari 1910 förordnade Vi på gifven
anledning, bland annat, att med fastställande af gränserna för nämnda
nationalpark skulle tills vidare anstå.
Med underdånig skrifvelse den 8 mars 1911 har Ni nu öfverlämnat
en af eleverna vid skogsinstitutet år 1910 upprättad karta jämte
arealuppgift och beståndsbeskrifning öfer det af Lönnberg för
ifrågavarande nationalpark föreslagna område, hvilket område, enligt
hvad berörda arealuppgift och beståndsbeskrifning utvisar, innefattar,
förutom något mossmark, 23 hektar 66 ar skogsmark, och har Ni
uti berörda skrifvelse, för den händelse hinder skulle möta för
tilldelande till nationalparken af hela det för densamma sålunda
föreslagna område, framställt alternativa förslag till begränsning
af ifrågavarande nationalpark.
Till följd af nådig remiss har vetenskapsakademien den 12 april
1911 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet.
Då Vi nu låtit detta ärende Oss föredragas, hafva Vi förordnat, att
Hamra nationalpark skall utgöras af de delar af det af Lönnberg för
densamma föreslagna område, som å förberörda härvid fogade karta
utmärkts med röd begränsningslinje och som omfattar, förutom mossmark,
19,94 hektar med urskog bevuxen mark. | null | null |
1911:53 s.1 | Lag (1911:53 s.1) om järnvägsaktiebolag | 1,911 | 1 § Med järnvägsaktiebolag förstås i denna lag aktiebolag, som har till
ändamål att för allmän trafik bygga eller använda järnväg, så ock
aktiebolag för förvärfvande och förvaltande af aktier eller andra
andelar i bolag med sådant ändamål, som nu är sagdt.
2 § I fråga om järnvägsaktiebolag skola de angående aktiebolag enligt
lag i allmänhet gällande stadganden lända till efterrättelse, såvitt ej
annat följer av vad här nedan eller i lagen om bokföring vid enskild
järnväg förordnas. Lag (1930:268).
3 § Göres för registrering av järnvägsaktiebolag ansökan om godkännande
av stiftelsehandlingar efter vad i lagen om aktiebolag är stadgat, och
finner registreringsmyndigheten hinder icke möta mot godkännande av
handlingarna, skall den med eget yttrande underställa Konungen förslaget
till bolagsordning. Konungen prövar bolagsordningens överensstämmelse
med lag och författning så ock om eljest från det allmännas sida hinder
icke föreligger mot meddelande av godkännande.
I bolagsordning, som godkänts av Konungen, må ändring ej vidtagas utan
att Konungens godkännande erhållits. Lag (1947:649).
4 § Ej må annan än här i riket bosatt svensk medborgare vara ledamot
eller suppleant i styrelsen eller berättigas att teckna bolagets firma.
Lag (1947:649).
5 § Konungen äger medgiva järnvägsaktiebolag undantag, helt eller
delvis, från vad i lag stadgas rörande skyldighet för aktiebolag att
verkställa avsättning av vinstmedel med hänsyn till förhållandet mellan
bolagets skulder och summan av aktiekapitalet, reservfonden och
skuldregleringsfond. Lag (1947:649).
6 § Vinstutdelning må ej ske, så länge belopp, som jämlikt lagen om
bokföring vid enskild järnväg skolat avsättas till förnyelsefond, i
balansräkning föres inom linjen. Lag samma vare, där belopp, som jämlikt
5 § eller 6 § första stycket i nämnda lag uppförts å tillgångskonto
''kostnader att framdeles täcka'', icke amorteras i enlighet med de i
sagda lag omförmälda amorteringsplaner, eller anståndsränta, som jämlikt
6 § andra stycket i berörda lag påförts dylikt konto, ej erlägges i
enlighet med de vid statslånets beviljande bestämda villkor. Varder
vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad nu stadgats, vare
de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära densamma, och
ansvare därjämte de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för
en för den brist, som vid återbäringen kan uppkomma. Lag (1930:268).
7 § Järnvägsaktiebolag må vid beräkning av brist, varom förmäles i 142 §
lagen om aktiebolag, såsom tillgång upptaga belopp, som jämlikt lagen om
bokföring vid enskild järnväg påförts kontot ''kostnader att framdeles
täcka''. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, må vid
dylik beräkning upptagas till anläggningsvärdet med avdrag för sådana
avsättningar till förnyelsefond, vilka icke föras inom linjen.
Anståndsränta å statslån, som föres inom linjen, må åsido lämnas. Lag
(1947:649). | null | null |
1911:55 | Lag (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,911 | Inledande bestämmelser
1 § Förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att anskaffa lifsmedel eller andra förnödenheter
medlemmarna eller
afsätta alster af medlemmarnas verksamhet eller
bereda bostäder åt medlemmarna eller
anskaffa lån åt medlemmarna eller
idka annan ekonomisk verksamhet
må kunna i enlighet med hvad i denna lag sägs varda registrerad
såsom ekonomisk förening.
Hvad nu är stadgadt skall ock gälla om förening, som genom
idkande af handel eller annan verksamhet, hvarmed följer skyldighet
att föra handelsböcker, vill vinna annat ändamål än främjande af
medlemmarnas ekonomiska intressen.
2 § Ekonomisk förening, som idkar handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet att föra handelsböcker, må allenast mot
kontant betalning försälja till andra än medlemmar i föreningen.
Hvad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning i fråga om förening,
hvars försäljning till andra än medlemmarnas eller föreningens
verksamhet, och ej heller i fråga om förening, som har till ändamål
att inköpa och försälja varor, afsedda för landtbrukets behof.
3 § För ekonomisk förenings förbindelser häfte allenast dess tillgångar,
förfallna men ej guldna insatser och andra afgifter inräknade;
dock stånde medlemmarna öppet att därjämte, på sätt i denna lag sägs,
åtaga sig till viss belopp begränsad personlig ansvarighet för
föreningens förbindelser.
4 § Innan ekonomisk förening blifvit registerad, kan den ej förvärfa
rättigheter eller ikläda sig skyldighet, ej heller inför domstol
eller annan myndighet söka, kära eller svara.
Handla ledamöter af föreningens styrelse eller medlemmar i föreningen
eller andra å föreningens vägnar, innan den blifvit registrerad,
svare de, som i åtgärden eller beslut därom deltagit, för uppkommande
förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en.
Om registrerade föreningar
Om förenings bildande
5 § Ekonomisk förening skall för att kunna vinna registrering bestå
af minst fem medlemmar samt i enlighet med denna lag hafva antagit
stadgar och utsett styrelse.
Ej må den omständigheten, att föreningens medlemmar, uteslutande eller
till en del, utgöras af bolag, föreningar, kommuner eller andra
samfälligheter eller stiftelser vara hinder mot föreningens
registrering.
6 § Ansökning om föreningens registrering skall göras av dess
styrelse.
I sådan ansökning skola uppgivas
dels styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen utsetts,
deras fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist,
dels ock, där befogenhet att teckna föreningens firma ej skall
utövas allenast av styrelsen, vilken eller vilka, var för sig eller
gemensamt, sådan befogenhet tillkommer.
Skall annan än styrelseledamot eller suppleant äga nämnda befogenhet,
varde uppgift lämnad jämväl å hans fullständiga namn ävensom
nationalitet och hemvist.
Vid ansökningen skola fogas
1) två av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga,
bevittnade namnunderskrifter styrkta exemplar av föreningens
stadgar ävensom, där ej vad i 65 § 1 mom. är stadgat äger tillämpning,
en med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter
försedd försäkran, att medlemmarnas antal uppgår till minst fem;
2) på enahanda sätt, som under 1) sägs, till riktigheten styrkt
avskrift av protokoll vid sammanträde med föreningens medlemmar,
utvisande, att stadgarna blivit antagna, ävensom av dylikt protokoll
eller annan handling, varav framgår, att styrelse blivit utsedd.
Lag (1916:161).
7 § Föreningens stadgar skola angifva
1) föreningens firma;
2) föremålet för föreningens verksamhet;
3) den ort inom riket, där föreningens styrelse skall hafva sitt
säte;
4) den insats, med hvilken hvarje medlem skall deltaga i föreningen,
huru insatserna skola göras, samt huruvida medlem må deltaga i
föreningen med högre belopp än enkel insats;
5 ) där andra afgifter till föreningen, vare sig regelbundna eller
på särskildt beslut om uttaxering beroende, skola förekomma,
afgifternas belopp eller det högsta belopp, hvartill de må bestämmas;
6) där ej för föreningens förbindelser skola häfta allenast dess
tillgångar, det belopp, intill hvilket medlemmarna åtaga sig
personlig ansvarighet för föreningens förbindelser;
7) huru stor del af föreningens årsvinst, som minst skall afsättas
till reservfond, och, i händelse reservfonden skall vara till
beloppet begränsad, till hvilket belopp densamma skall uppgå för
att afsättning af årsvinst ej skall behöfva äga rum;
8) antalet af styrelsens ledamöter och tiden för deras befattningar;
9) huru revision af styrelsens förvaltning skall ske;
10) huruvida räkenskapsafslutning skall ske för år eller oftare
samt tiden därför;
11) huru ofta ordinarie sammanträde skall hållas;
12) det sätt, hvarpå kallelse till sammanträde skall ske och andra
meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, efvensom den tid före
sammanträde, då föreskrifna kallelseåtgäder senast skola vara
vidtagna.
8 § Ekonomisk förenings firma skall innehålla ordet >>förening>>
samt, där medlemmarna ej åtaga sig personlig ansvarighet, orden
>>utan personslig ansvarighet>> eller förkortning af dessa ord
(>>u.p.a.>> eller dylikt), och, där medlemmarna åtaga sig till
visst belopp begränsad personlig ansvarighet, orden >>med
begränsad personlig ansvarighet>> eller förkortning af dessa ord
(m.b.p.a>> eller dylikt).
I firma må ej ordet >>bolag>> eller eljest något, som betecknar
ett bolagsförhållande, intagas på sådant sätt, att däraf kan
föranledas det misstag, att firman innehafves af ett bolag.
Firman skall tydligt skilja sig från andra, hos samma myndighet
förut i laga ordning registerade, ännu bestående föreningsfirmor,
Angående förbud för förening att i sin firma använda ordet bank
är särskildt stadgadt.
Om medlemsförteckning
9 § Öfver ekonomisk förenings medlemmar skall genom styrelsens
försorg hållas förteckning. Denna skall innehålla, förutom hvarje
medlems fullständiga namn och hemvist, uppgift å det antal
insatser, med hvilka hvarje medlem deltager i föreningen.
Styrelsen åligger att hålla medlemsförteckningen tillgänglig för
enhvar, som vill taga kännedom om densamma.
Om föreningsmedlems intagande och afgång
10 § Ekonomisk förening må när som helst antaga nya medlemmar,
och ankomme på styrelsen att pröfva fråga om medlems antagande.
Är i stadgarna annorlunda bestämdt, lände det till efterrättelse.
Ej må någon antagas till medlem annorledes än efter egenhändigt
undertecknad ansökning.
11 § Medlem äge att, efter egenhändigt underskrifven uppsägning,
utträda ur föreningen; dock må i stadgarna föreskrifvas, att
namnunderskriften å uppsägningen skall vara bevittnad, så ock att
uppsägning ej får ske förrän efter viss tid, högst två år,
från inträdet i föreningen. Med Konungens begifvande kan sagda
tid utsträckas till högst fem år.
12 § Medlem må på grund, som kan vara bestämd i stadgarna,
uteslutas ur föreningen.
Om uteslutning av medlem i visst särskilt fall stadgas i 65 §
2 mom. Lag (1918:326).
13 § Afliden medlems make eller arfvinge vare berättigad att i
den aflidnes ställe inträda såsom medlem i föreningen, där ej
annorlunda finnes bestämdt i stadgarna.
14 § Afgång ur föreningen skall anses äga rum vid den tid för
räkenskapsafslutning, som infaller näst efter en måndad eller
efter den i stadgarna bestämda längre tid, högst sex månader,
sedan medlemmen uppsagt sig till utträde eller uteslutits,
eller annan omständighet, som föranledt afgången, inträffat.
15 § Då medlem afgått, äge han eller hans rättsinnehafvare utgå
ej mindre, sex månader från afgången, den inbetalda insatsen,
i den mån föreningens behållna tillgångar, enligt den vid tiden
för afgången uppgjorda räkenskapsafslutning, därtill förslå
utan anlitande af reservfond eller förnärmande af öfriga
medlemmars lika rätt, än ock, i samma ordning som öfriga
medlemmarna, hvdad på den afgångne belöper af beslutad vinstutdelning.
Träder föreningen i likvidation inom sex månader från det
medlem avgått, eller varder inom samma tid beslut om föreningens
försättande i konkurs meddelat, skall den avgångnes rätt
att utfå insats bedömas efter de i 59 och 60 §§ om skifte av
föreningens tillgångar givna föreskrifter.
Innehålla föreningens stadgar inskränkning i afgående medlems
rätt, hvarom nu är sagdt, lände den utom i fall hvarom i 44 § 2 mom.
stadgas, till efterrättelse. Lag (1921:240)
16 § Avträdes föreningens egendom till konkurs efter ansökning,
som gjorts inom ett år från det medlem avgick, vare den avgångne
pliktig, såvitt föreningens brogenärers rätt rör, att återbära
vad han utfått i sin insats. Lag (1921:240).
17 § Har någon genom annat fång än arf eller giftorätt förvärfvat
medlems andel i föreningen, och vill han ej inträda i föreningen,
eller vägras honom inträde, då han begär sådant, äge samma rätt
till uppsägning som medlem; och gälle, där uppsägning sker, om
hans rätt att utfå insats och vinst, så ock om hans skyldighet
att i visst fall återbära insatsen hvad i 15 och 16 §§ finnes
stadgadt angående afgången medlem.
Om vinstutdelning
18 § Ej må utdelning af ekonomisk förenings vinst göras i
vidsträcktare mån, än att återstående tillgångarna, enligt
föreningens behörigen granskade räktenskaper, öfverskjuta
skulderna med minst det belopp, som motsvarar insatserna, i den
mån de redan inbetalats eller äro till betalning förfallna, jämte
reservfond. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid
med hvad sålunda stadgats, eller med bestämmelse i föreningens
stadgar, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldige att
återbära densamma; och ansvare därjämte de, som deltagit i
beslutet, en för alla och alla för en, för den brist, som vid
återbäringen kan uppkomma.
19 § Föreningens vinstmedel eller öfriga tillgångar må ej användas
för ändamål, som uppenbarligen är för föreningens verksamhet
främmande; föreningssammanträde dock obetaget att till
allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång,
som i förhållande till föreningens ställning är af ringa
betydenhet.
Om styrelse och firmateckning
20 § För ekonomisk förening skall finnas en styrelse, bestående af
en eller flere ledamöter.
Styrelsen äge i enlighet med hvad i denna lag är stadgadt förvalta
föreningens angelägenheter. Den äge ock bemyndiga annan vare sig
inom eller utom styrelsen att teckna föreningens firma
(firmatecknare). Har i stadgarna eller af föreningssammanträde
gjorts inskränkning i styrelsens rätt att utse firmatecknare,
lände den till efterrättelse.
Styrelsen väljes å föreningssammanträde; dock må i stadgarna kunna
bestämmas, att styrelsen eller ledamot af densamma skall på
annat sätt utses.
Styrelseledamot skall vara medlem i föreningen; dock må, där bolag
eller annan samfällighet eller stiftelse är medlem i föreningen,
ledamot af den samfällighets eller stiftelses styrelse eller
delägare i samfälligheten vara ledamot af föreningens styrelse.
Ledamot af styrelsen skall vara här i riket bosatt svensk medborgare,
där ej Konungen för viss förening medgifver undantag.
Styrelseledamot må ej utses för längre tid än tre år. Styrelseledamot
må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända,
skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.
Afgår af föreningen vald styrelseledamot, innan den tid, för hvilken
han blifvit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger
det öfriga styrelseledamöter, såframt styrelsen ej är beslutför med
kvarstående ledamöter eller enligt stadgarna fulltalig styrelse
alltid skall förefinnas, att ofördröjligen föranstalta om val af ny
ledamot.
Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om rätten att
teckna föreningens firma, skall styrelsens ordförande därom
ofördröjligen göra anmälan för registrering. Lag (1928:41).
21 § Styrelsen äfvensom firmatecknare äge att själfva eller genom
ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å föreningens
vägnar än äfven inför domstolar och andra myndigheter företräda
föreningen. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer
styrelsen eller firmatecknare, vare, i den mån ej annat följer af
hvad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre
han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen. Bestämmelse,
innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.
Har i stadgarna eller af föreningssammanträde eller af styrelsen
blifvit bestämdt, att rätten till firmateckning må af firmatecknare
utöfvas allenast gemensamt med annan, lände det till efterrättelse.
22 § Styrelsen och firmatecknare skola i sin förvaltning af
föreningens angelägenheter ställa sig till efterrättelse i
stadgarna gifna föreskrifter, så ock de föreskrifter, som af
föreningssammanträde eller, såvidt rör firmatecknare, af
styrelsen meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller
föreningens stadgar.
23 § Där ej annorlunda är bestämdt i stadgarna, vare styrelsen
beslutför, då mer än halfva antalet ledamöter äro närvarande, och
gälle såsom styrelsens beslut den mening, om hvilken de flesta
röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som
biträdes af ordföranden vid sammanträdet. Till styrelsesammanträde
skola dock, såvidt ske kan, samtliga ledamöter kallas.
Ledamot af styrelsen äge ej deltaga i behanlding af fråga rörande
aftal mellan honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i
behandling af fråga om aftal mellan föreningen och tredje man,
där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara
stridande mot föreningens. Hvad sålunda är stadgadt äge motsvarande
tillämpning beträffande gåfva från föreningens sida, så ock
beträffande rättegång eller annan mot styrelseledamoten eller
tredje man.
24 § Den, som äger företräda föreningen, må ej föryttra dess fasta
egendom, utan så är att antingen föryttring av fast egendom enligt
stadgarna ingår i föremålet för röreningens verksamhet eller han
enligt stadgarna äger sådan befogenhet eller ock föreningen å
sammanträde därtill bemyndigat honom; ej heller må han med gäld
belasta föreningen tillhörig dylik egendom med mindre han enligt
stadgarna eller å föreningssammanträde erhållet bemyndigande äger
befogenhet därtill.
Å föreningssammanträde lämnat bemyndigande, varom nu är sagt, kan
begränsas att avse viss fast gendom och må icke i något fall gälla
utöver två år. Lag (1922:182).
25 § Skriftlig handling, som utfärdas för ekonimisk förening, bör
undertecknas med föreningens firma. Vid firmateckning skola de,
som teckna firman, äfven underskriva sina namn.
Har handlingen ej undertecknats med föreningens firma och framgår
ej af dess innehåll, att den utfärdats å föreningens vägnar, vare
de, som underskrifvit handlingen, ehvad densamma pröfvas vara för
föreningen bindande eller ej, ansvarige för hvad genom handlingen
må hafva slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen
skuld. Samma lag vare, där i handling, som utfärdats för ekonomisk
förening utan personlig ansvarighet, föreningen betecknats på ett
sätt, som utmärker, att personlig ansvarighet förekommer.
26 § Angående befogenhet för styrelseledamot och firmatecknare att
för föreningen mottaga stämning är stadgadt i rättegångsbalken;
och skall hvad, i sådant afseende gäller äga tillämpning jämväl,
då annat meddelande skall delgifvas föreningen.
Vill styrelsen kära till föreningen, utlyse styrelsen
föreningssammanträde för val om bud att i den tvist föra föreningens
talan. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å
sammanträdet. Lag (1942:264).
27 § Minst en månad eller den kortare tid, som må vara bestämd i
stadgarna, före det föreningssammanträde, där revisorernas
berättelse skall framläggas, aflämne styrelsen till revisorerna
en af styrelsens ledamöter underskrifven förvaltningsberättelse.
28 § Styrelseledamöter, som genom att öfverträda denna lag eller
föreningens stadgar eller eljest uppsåtligen eller af vårdslöshet
tillskynda föreningen skada, svare för skadan, en för alla och
alla för en.
Angående styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot tredje man
stadgas i 87 §.
29 § Hvad i denna lag finnes stadgadt om styrelseledamot äge
motsvarande tillämpning å suppleant i styrelsen.
Har suppleant utöfvat styrelseledamots befogenhet, vare den
omständighet, att förutsättningen för hans inträde i styrelsen
saknats, utan verkan mot enhvar, som ej visas hafva ägt kännedom
därom.
Bestämmelse rörande den förutsättning, under hvilken suppleant
äger utöfva styrelseledamots befogenhet, må ej registreras.
Om revision
30 § Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola
granskas af en eller flere revisorer, utsedda å föreningssammanträde
eller på annat i stadgarna angifvet sätt.
Till revisor må ej utses den, som är i föreningens eller
styrelseledamots tjänst.
Den tid, för hvilken revisor å föreningssammanträde utses, må ej
utgå före nästa ordinarie sammanträde och ej omfatta längre tid än
två år. Revisor må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit
utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut
af den, som utsett honom.
Afgår af föreningen vald revisor, innan den tid, för hvilken han
blifvit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det
styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val af ny revisor.
31 § Hos Konungens befallningshavande i länet må påkallas utseende
av en revisor att med övriga revisorer deltaga i dem åliggande
granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskapet
eller i granskning av vissa räkenskapet. Förslag härom skall
väckas å föreningssammanträde. Har förslaget å föreningssammanträde
antagits eller ock biträtts av minst en femtedel av samtliga
röstberättigade, åligger det styrelsen att inom en vecka hos
Konungens befallningshavande göra framställning om utseende av
revisor. Underlåter styrelsen det, stånde varje röstberättigad
fritt att göra dylik framställning.
Hvad i 30 § 2 mom. och 3 mom. 2 punkten är stadgadt gälle ock om
revisor, som utses af Konungens befallningshafvande; och vare sådan
revisor berättigad att af föreningen erhålla skäligt arfvode.
Lag (1942:264).
32 § Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst
inventera föreningens kassa och öfriga tillgångar samt granska
föreningens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och
må af revisor begärd upplysning angående förvaltningen ej
af styrelsen förvägras.
Vid fullgörande af sitt uppdrag hafva revisorerna att ställa
sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af
föreningen meddelas och ej afse inskränkning i deras i lag
stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning
eller mot föreningens stadgar.
Revisorerna skola öfver granskningen afgifva en af dem underskrifven
berättelse, som, efter det styrelsen lämnats tillfälle att taga
del af densamma, framlägges å föreningssammanträde jämte styrelsens
förvaltningsberättelse.
Angående revisorers befogenhet att påfordra sammankallande af extra
föreningssammanträde stadgas i 37 §.
33 § Hafva revisorer i sin berättelse eller annan handling, som
framlägges å föreningssammanträde, mot bättre vetande lämnat
oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning
mot dylik uppgift i handling, som af dem granskats, eller vid
fullgörandet af sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare det, som
låtit sådant komma sig till last, föreningen ansvariga för all
däraf uppkommande skada, en för alla och alla för en.
Om föreningssammanträde
34 § Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhafvandet af
föreningens angelägenheter utöfvas å föreningssammanträde.
Ej må någon själf eller genom ombud eller såsom ombud för annan
deltaga i behandling af fråga rörande aftal mellan honom och
föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling af fråga om aftal
mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett
väsentligt intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Hvad
sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande gåfva
från föreningens sida, så ock beträffande rättegång eller annan
talan mot honom eller tredje man. Styrelseledamot må ej deltaga i
beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för hvilken han
är ansvarig, eller i val af revisor.
35 § Å föreningssammanträde må ärende, som ej blifvit i kallelsen
till sammanträde angifvet, ej till afgörande företagas, där det ej
enligt stadgarna skall förekomma i sammanträdet eller omedelbart
föranledes af ärende, som där skall afgöras; dock att ärende, som ej
afser ändring af stadgarna eller ny eller förhöjd afgifts
utkräfvande eller föreningens trädande i likvidation, jämväl må
till afgörande företagas, såframt tre fjärdedelar af de närvarande
därtill gifva sitt samtycke.
Hafva de ärenden, som skola företagas till behandling å
föreningssammanträde, blifvit medlemmarna särskildt meddelade på
sätt och å tid före sammanträde, som i stadgarna angivfas, vare
så gillt, som om ärendena varit upptagna å kallelsen till
sammanträdet.
Där för giltighet af beslut erfordras, att det fattas å två på
hvarandra följande föreningssammanträden, må kallelse till andra
sammanträdet ej ske, innan det första hållits.
Öfver beslut, som å föreningssammanträde eller annorledes af
föreningen fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll.
Senast två veckor från beslutets dag skall protokollet vara
tillgängligt för föreningsmedlemmarna.
36 § Jämte hvad i 34, 35, 42, 43 §§ är stadgadt om utöfvande af
rösträtt och fattande af föreningsbeslut gälle, där ej annorlunda
finnes bestämdt i stadgarna:
att hvarje medlem äger deltaga i handhafvandet af föreningens
angelägenheter;
att hvarje medlem äger en röst;
att medlem är berättigad att öfverlåta sin rösträtt å annan medlem;
att ingen må på grund af fullmakt utöfva rösträtt för mer än en
medlem;
att såsom föreningens beslut gäller den mening, för hvilken de
flesta rösterna afgifvas; och
att, vid lika röstetal, val afgöres genom lottning, men i andra
frågor den mening gäller, som biträdes af ordföranden.
Bolag eller annan samfällighet eller stiftelse företrädes av den
som därtill bemyndigats, vare sig denne är medlem eller ej, dock att
samfällighets eller stiftelses rättighet att genom ombud utöva
rösträtt må i föreningens stadgar inskränkas till ombud, som är
medlem i föreningen eller enligt 20 § ändock kan utses till ledamot
av föreningens styrelse. Lag (1942:264).
37 § Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla föreningens
medlemmar till extra föreningssammanträde.
Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen
med angifvande af skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa
extra föreningssammanträde att hållas, så snart det med iakttagande
af föreskrifven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom
en vecka sådan påfordran, äge revisorerna själfva utlysa
föreningssammanträde. Äro ej samtliga revisorer ense om sammanträdes
utlysande gälle den mening, hvarom de flesta förena sig, eller
vid lika röstetal deras mening, som anse extra sammanträde ej böra
hållas.
Extra föreningssammanträde skall ock av styrelsen utlysas, då det
för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondedel av
samtliga röstberättigade eller det mindre anta, som må vara bestämt
i stadgarna. Lag (1928:41).
38 § Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla föreningens
medlemmar till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej
senast två veckor efter påfordran, varom i 37 § 3 mom. är sagt,
utlyst sammanträde att hållas så snart det med iakttagande av
föreskriven kallelsetid kan ske, har magistrat eller landsfiskal
i orten att på anmälan av röstberättigad medlem ofördröjligen
utlysa sammanträde. Lag (1928:41).
39 § Å det föreningssammanträde, där revisorernas berättelse
framlägges, skall frågan om beviljande af ansvarsfrihet åt styrelsen
för den tid berättelsen omfattar företagas till afgörande.
Frågan om ansvarsfrihets beviljande må uppskjutas till afgörande
vid nytt sammanträde.
39 a § I stadgarna må bestämmas, att föreningssammanträdets
befogenhet, i vad rörer andra frågor än i 42 § 1 mom. avses, skall
helt eller delvis utövas av därtill utsedda föreningsmedlemmar.
Sammanträde, som hålles av sålunda utsedda, vare såsom
föreningssammanträde ansett; dock må rösträtt ej överlåtas.
Lag (1928:41).
Om talan mot styrelse eller revisorer
40 § Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas
berättelse omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen
framlades åf föreningssammanträde, vare så ansedt, som om
ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad.
Utan hinder däraf, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å
förvaltningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått
brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten
uppenbarligen afsett äfven den handling.
Talan mot revisorer enligt 33 § må ej anställas, sedan två år
förflutit från det revisorernas berättelse framlades å
föreningssammanträde, utan så är att talan grundas därpå, att
brottslig handling blifvit begången.
41 § Avträdes föreningens egendom till konkurs efter ansökning,
som gjorts inom två år från det revisorernas berättelse framlades
å föreningssammanträde, äge konkursboet att anställa klander å
förvaltningen för den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet
blivit styrelsen beviljad, ävensom att mot revisorerna anställa
sådan talan, som omförmäles i 33 §.
Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras inom
en månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta
tid eller, där tiden för talans anställande av föreningen då ännu
ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare
rätt till talan förlorad. Lag (1921:240).
Om ändring af förenings stadgar och visst annat fall, då särskild
röstpluralitet å föreningssammanträde erfordras
42 § Beslut afseende ändring af stadgarna i fråga om medlems
rättighet att utträda ur föreningen eller sådan ändring af
stadgarna, att afgående medlems rätt, varom i 15 § är sagdt,
inskränkes, vare, där ändringen skall afse jämväl dem, som vid
frågans afgörande varo medlemmar i föreningen, ej giltigt, med
mindre samtliga medlemmarna förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på hvarandra följande föreningssammanträden, däraf
minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles,
biträdts af samtliga röstande. Ej heller äge beslut om sådan
ändring af stadgarna, att medlems rätt till föreningens behållna
tillgångar vid dess upplösning inskränkes, giltighet, med mindre
beslutet fattats i enlighet med hvad nu är sagdt.
Beslut om annan ändring av stadgarna vare ej giltigt, med mindre
samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats
å på på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett
ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts, såvitt
genom beslutet personlig ansvarighet för föreningens förbindelser
införes eller skärpes eller medlemmarnas förpliktelse att erlägga
avgifter till föreningen ökas, eller medlems rätt till årsvinst
inskränkes, av minst tre fjärdedelar av de röstande, men eljest av
minst två tredjedelar av de röstande.
Är för giltighet af beslut, hvarom ofvan är sagdt, något ytterligare
villkor bestämdt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.
Har i stadgarna intagits bestämmelse, enligt hvilken annan
bestämmelse ej må ändras, utan att Konungen därtill lämnat
medgifvande, må ej heller den förra bestämmelsen utan Konungens
medgifvande ändras. Lag (1928:41).
43 § Beslut om föreningens trädande i likvidation i andra fall
än i 48 § sägs vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade
förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å
det sammanträde som sist hålles, biträtts av minst två
tredjedelar av de röstande. Är för giltighet av beslutet något
ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände ock det till
efterrättelse. Lag (1928:41).
44 § Beslut om ändring af stadgarna skall af styrelsens ordförande
ofördröjligen anmälas för registrering och må ej gå i verkställighet,
innan registrering skett. Vid anmälan fogas, i två exemplar, af
notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga,
bevittnade namnunderskrifter styrkt afskrift af protokoll, som
förts i ärendet.
Beslut om sådan ändring af stadgarna, att personlig ansvarighet för
föreningens förbindelser införes eller skärpes eller medlems
förpliktelse att erlägga afgifter till föreningen ökas eller
medlems rätt till årsvinst inskränkes, må ej tillämpas mot
medlem, som icke bidragit till beslutet och som uppsäger sig till
utträde ur föreningen inom fyra veckor från det beslutet fattades;
och äge i ty fall medlemmen, oafsedt hvad stadgarna därom
innehålla, att å tid, som i 14 § sägs, utträda ur föreningen och
därvid tillgodonjuta den rätt, som enligt 15 § 1 mom. tillkommer
afgående medlem.
Beslut, som innefattar nedsättning af insatsernas belopp eller
lindring af den medlemmarna enligt stadgarna åliggande skyldighet
att i föreningen göra insats eller inskränkning eller upphäfvande
af den personliga ansvarighet för föreningens förbindelser de
enligt stadgarna åtagit sig, må ej gå i verkställighet förr än ett
år förflutit från det beslutet registrerades.
Om klander af föreningsbeslut
45 § Menar styrelsen eller ledamot däraf eller föreningsmedlem, att
föreningsbeslut icke tillkommit i behörig ordning eller eljest
strider mot denna lag eller föreningens stadgar, äge därå tala
genom stämning å föreningen inom två månader från beslutets dag.
Försummas det, vare rätt till klandertalan mot beslutet förlordad.
Klandertalan, grundad därpå att föreningsbeslut strider mot
bestämmelserna i 19 §, må ej anställas, med mindre de, som föra
talan, utgöra minst en tiondedel af samtliga föreningsmedlemmarna.
Har klandertalan anhängiggjorts, äge domstolen, när skäl därtill
förekommer, att, innan slutligt utslag i målet meddelas, förordna,
att klandrade beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall,
där klandrade beslutet är av beskaffenhet, att det bör registreras,
underrättelse ofördröjligen genom rättens eller domarens försorg
avsändas för registrering.
Domstols utslag, varigenom föreningsbeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för de föreningsmedlemmar, som ej instämt klandertalan.
Lag (1946:851).
Om likvidation och upplösning
46 § Finnes ekonomisk förenings verksamhet vara lagstridig eller
uppenbart osedlig, äge rätten, på ansökning af ombud, som
justitiekanslern eller Konungens befallningshafvande förordnar
att sådan talan utföra, förklara föreningen skyldig att träda
i likvidation; och förordne rätten i sådant fall en eller flere
likvidatorer att verkställa likvidationen.
Hvad sålunda är föreskrifvet gälle dock ej i det fall, att
föreningens verksamhet finnes strida mot bestämmelserna i 2 §.
47 § Saknar ekonomisk förening till registret anmäld, behörig
styrelse, vare föreningsmedlem eller borgenär, så ock enhvar
annan, hvars rätt kan vara beroende däraf, att någon finnes, som
äger företräda föreningen, berättigad att hos rätten eller
domaren göra ansökning, att föreningen må förklaras skyldig att
träda i likvidation. Kungörelse om ansökningen med uppgift om
tiden, när densamma kommer att pröfvas af rätten, skall af rätten
eller domaren utfärdas och minst tre månader före nämnda tid
införas i allmänna tidningarna, så ock i tidning inom orten.
Rätten eller domaren äge ock, där så äskas, förordna en eller
flere sysslomän att emelertid taga föreningens egendom under
vård och bevaka dess angelägenheter. Styrkes på utsatta tiden,
att anmärkta förhållandet fortfar, förklare rätten, att
föreningen skall träda i likvidation, och förordne en eller flere
likvidatorer att verkställa densamma.
Om förordnande af syssloman skall underrättelse ofördröjligen
genom rättens eller domarens försorg afsändas för registrering.
48 § Ekonomisk förening skall ock träda i likvidation,
1) då antalet föreningsmedlemmar nedgått under fem och tillräckligt
antal medlemmar ej inträdt inom tre månader;
2) då förhållande inträffat, på grund hvaraf enligt bestämmelse i
stadgarna föreningen skall upphöra med sin verksamhet.
49 § Har förening beslutit att träda i likvidation, eller skall
eljest af anledning, som i 48 § sägs, likvidation verkställas, varde
år föreningssammanträde en eller flere likvidatorer valda att
verkställa likvidationen.
I stadgarna må kunna bestämmas, att en eller flere likvidatorer
skola på annat sätt utses att jämte de å föreningssammanträde valda
deltaga i likvidationen.
50 § Utser föreningen ej likvidatorer, ehuru sådant förhållande
inträffat, som jämlikt bestämmelsen i 48 § under 1) påkallar
likvidation, svare de, som med vetskap om förhållandet deltaga
i beslut om fortsättande af föreningens verksamhet eller handla
å dess vägnar, för uppkommande förbindelser, en för alla och
alla för en, såsom för egen skuld.
51 § Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i
48 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter
till registret, enligt hvad nedan sägs, anmäldt, att föreningen
trädt i likvidation, förklare rätten, på ansökan af föreningsmedlem
eller styrelseledamot och efter föreningens hörande, att
föreningen skall träda i likvidation; och förelägge rätten
föreningen att inom viss tid, ej understigande en månad, utse en
eller flere likvidatorer vid äfventyr, att förordnande i sådant
hänseende eljest meddelas af rätten.
52 § Finne ekonomisk förening, som enligt anmälan till registret
trädt i likvidation, sedermera sakna till registret anmälda,
behöriga likvidatorer, vare föreningsmedlem eller borgenär, så
ock enhvar annan, hvars rätt kan vara beroende däraf, att någon
finnes, som äger företräda föreningen, berättigad att hos rätten
eller domaren göra ansökning om utseende af likvidatorer; och
skall i öfrigt hvad i 47 § är stadgadt i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.
53 § Likvidatorer skall vara här i riket bosatt svensk medborgare,
där ej Konungen för viss förening medgifver undantag.
Uppdraget att vara likvidator anses gälla intill dess likvidationen
blifvit afslutad, men må när som helst återkallas af den, som
meddelat uppdraget.
Afgår likvidator, innan han fullgjort sitt uppdrag, och finnes
ej suppleant, åligger det öfriga likvidatorer att ofördröjligen
föranstalta om utseende af ny likvidator.
54 § Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla,
att föreningen trätt i likvidation. Därvid skola uppgivas
dels likvidatorernas samt, där suppleanter utsetts, deras
fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist,
dels ock, där befogenhet att teckna föreningens firma ej skall
utövas allenast av likvidatorerna gemensamt, vilken eller vilka,
var för sig eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer.
Skall annan än likvidator eller suppleant äga nämnda befogenhet,
varde uppgift lämnad jämväl å hans fullständiga namn ävensom
nationalitet och hemvist.
Avgår likvidator eller suppleant eller utses ny sådan eller sker
ändring i fråga om rätten att teckna föreningens firma, skall ock
därom anmälan för registrering ofördröjligen göras av
likvidatorerna. Lag (1916:161).
55 § Då likvidatorer utsetts, göre styrelsen ofördröjligen redo
för sin förvaltning under den tid, för hvilken densamma ej
förut blifvit granskad.
Styrelsens redovisning skall af likvidatorerna ofördröjligen
öfverlämnas till revisorerna, som hafva att granska densamma och
däröfver inom fyra veckor afgifva skriftlig berättelse.
Redovisningen jämte revisorernas berättelse framlägges af
likvidatorerna, så snart ske kan, å föreningssammanträde;
och skall å det sammanträde till behandling företagas frågan om
beviljande af ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid
redovisningen omfattar. Om behandling af denna fråga samt om
rätt att tala å styrelsens förvaltning äge hvad i 39, 40 och 41 §§
finnes stadgadt motsvarande tillämpning.
56 § Likvidatorerna åligger att ofördröjningen söka årsstämning
å förenngens okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar
och skulder.
I den mån sådant erfordras för likvidationens verkställande och
så snart det utan uppenbar skada kan ske, skall föreningens egendom
förvandlas i penningar.
57 § Likvidatorerna äge ej utan särskildt, af föreningen erhållet
bemyndigande afyttra dess fasta egendom annorledes än genom
försäljning å offentlig auktion. Hafva likvidatorerna förordnats
enligt 46 §, må ej heller lös egendom utan föreningens särskilda
bemyndigande af dem försäljas på annat sätt ännu är sagdt; och
må, innan beslutet om förordnandet vunnit laga kraft, likvidatorerna
ej utan föreningens samtycke vidtaga några likvidationsåtgärder
utan allenast taga föreningens egendom under vård och bevaka
dess angelägenheter.
I öfrigt skall om likvidatorers befogenhet att företräda föreningen
och om deras rättigheter, så ock om deras skyldigheter gälla i
tillämpliga delar hvad angående styrelse eller styrelseledamot i
denna lag är stadgad; dock att hvad i 22 § är stadgadt ej skall
äga tillämpning å likvidatorer, som förordnats enligt 46 §.
58 § Under likvidation skall föreningens firma tecknas med tillägg
af orden >>i likvidation>>.
I öfrigt skall hvad i 25 § finnes föreskrivet i fråga om
underskrifvande af handling, som å föreningens vägnar utfärdas, äga
motsvarande tillämpning under föreningens likvidation.
Kan under handlingen ej föreningens firma tecknats på sätt, som
ofvan i 1 mom. sägs, och framgår ej af handlingens innehåll såväl,
att den utfärdats å föreningens vägnar, som ock att föreningen är
i likvidation, vare de, som underskrifvit handlingen, ehvad
densamma pröfvas vara för föreningen bindande eller ej, ansvarige
för hvad genom handlingen må hafva slutits, en för alla och alla
för en, såsom för egen skuld.
Hvad i 25 § 2 mom. 2 punkten är stadgadt skall gälla jämväl i
afseende å handling, som, efter det ekonomisk förening utan
personlig ansvarighet trädt i likvidation, å dess vägnar
utfärdas.
59 § Sedan den i årsstämningen utsatta inställsedag är förbi och
all veterlig gäld blifvit betald, skola föreningens tillgångar
skriftas mellan medlemmarna eller öfverlämnas till den, som på
grund af stadgarna eller medlemmarnas beslut må vara berättigad
att öfvertaga tillgångarna. Är någon del af gälden tvistig eller
ej förfallen och kan förty eller af annan orsak betalning ej ske,
skola till samma gälds betalning erforderliga medel innehållas och
med återstoden så förfaraas, som nyss sagts.
Ej må annoledes än ny är sagdt skifte äga rum eller föreningens
tillgångar öfverlämnas till den därtill berättigade. Sker det eller
befinnas innehållna medel ej lämna tillgång till gälds betalning,
vare i händelse af föreningens oförmåga att fullgöra sina
förbindelser den, som något uppburit, skyldig att återbära
hvdad han bekommit.
60 § Skola föreningens behållna tillgångar skiftas mellan
medlemmarna, äge de, som vid föreningens träffande i likvidation
varo medlemmar i föreningen, återbekomma en hvar sin insats eller,
om tillgångarna ej därtill förslå, hvad på insatsen belöper.
Uppstår öfverskott, skall det fördelas efter hufvudtalet, där ej
annan grund finnes bestämd i stadgarna.
61 § Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de, så snart
ske kan, å föreningssammanträde framlägga redovisning för sin
förvaltning.
Då redovisningen framlagts, anses föreningen upplöst; och skola
likvidatorerna ofördröjligen därom göra anmälan för registrering.
Vid anmälan skall fogas bestyrkt afskrift af protokoll, som förts
i ärendet, äfvensom bevis om dagen för återstämningens utfärdande.
62 § Åtnöjes föreningsmedlem ej med likvidatorernas redovisning,
skall han genom stämning anhängiggöra sin talan hos domstol inom
ett år från den dag, då redovisningen framlades å
föreningssammanträde. Försummes det, hafve han förlorat sin talan.
63 § Avträdes ekonomisk förenings egendom till konkurs, skall
underrättelse om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom
konkursdomarens försorg avsändas för registrering.
Under konkursen företrädes föreningen såsom konkursgäldenär av
styrelsen eller om, då beslutet om egendomsavträde meddelades,
sysslomän enligt 47 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa.
Under konkursens fortgång må dock i behörig ordning kunna utses
styrelse i stället för sysslomän, som förordnats enligt nämnda
paragraf, äfvensom utses nya styrelseledamöter eller nya
likvidatorer. Lag (1921:240).
64 § Finnes efter konkursens afslutande ej öfverskott, anses
föreningen upplöst, då konkursen afslutats. Det åligger dem, som
under konkursen sist företrädt föreningen såsom konkursgäldenär,
att om föreningens sålunda skedda upplösning ofördröjligen göra
anmälan till registret.
Var föreningen ej i likvidation, då dess egendom afträddes till
konkurs, och finnes efter konkursens afslutande öfverskott, skall
å föreningssammanträde, hvilket bör ofördröjligen utlysas af
styrelsen, beslutas, huruvida föreningen skall fortsätta sin
verksamhet eller träda i likvidation.
Bestämmelser afseende allenast ekonomiska föreningar med personligen
ansvariga medlemmar
65 § Är i ekonomisk förenings stadgar bestämdt, att medlemmarna
åtaga sig till visst belopp begränsad personlig ansvarighet för
föreningens förbindelser, skola stadgarna, då de för registrering
ingifvas, vara försedda med samtliga medlemmarnas egenhändiga,
bevittnade namnunderskrifter.
Har ekonomisk förening utan personlig ansvarighet beslutat sådan
ändring af stadgarna, att personlig ansvarighet för föreningens
förbindelser införes, och vägrar medlem, som bidragit till beslutet
eller ej begagnat den honom enligt 44 § 2 mom. tillkommande rätt
att uppsäga sig till utträde, att teckna sitt namn under de
ändrade stadgarna, stånde föreningen öppet att utesluta honom
ur föreningen.
66 § Ej må i stadgarna meddelas bestämmelse, som utgör hinder för
medlem att när som helst uppsäga sig till utträde.
67 § Ansökan om inträde i föreningen skall vara försedd med
sökandens egenhändiga, bevittnade namnunderskrift och innehålla
uttryckligt förklarande, att sökanden för föreningens förbindelser
åtager sig den personliga ansvarighet, som är bestämd i
stadgarna.
68 § Om medlems inträde i föreningen eller afgång därur skall
styrelsen ofördröjligen göra anteckning i medlemsförteckningen.
Genom styrelsens försorg skola såsom bilagor till medlemsförteckningen
förvaras ansökningar om inträde i föreningen och om afgång därut
eller, där afgång ej föranledts af ansökan därom, om handling, som
styrker afgången.
Har medlem afgått, skall genom styrelsens försorg afgången
ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna som ock i den
tidning inom orten, där enligt 78 § hvad i föreningsregistret blifvit
infördt kungöres.
Underlåter styrelsen att kungöra medlems afgång, efter ty ofvan
stadgas, äge Konungens befallningshafvande, på ansökan af den
afgående medlemmen eller hans rättsinnehafvare och efter styrelsens
hörande, att om sådant kungörande förordna.
69 § Inträdande medlem svare för alla förbindelser, hvari föreningen
vid tiden för inträdet häftar.
Afgår medlem, svare han ej för de föreningens förbindelser, som
uppkomma efter det hans afgång enligt 68 § kungjorts, med mindre
af omständigheterna framgår, att den, med hvilken afhandlats, hvarken
haft eller bort hafva kunskap om afgången; ej heller svare afgången
medlem för förbindelser, som före kungörandet men efter afgången
uppkommit, där den, med hvilken afhandlats, ägde vetskap om
afgången.
70 § Medlems ansvarighet må göras gällande endast i den mån vid
konkurs föreningens tillgångar ej förslå till gäldande af dess
skulder samt allenast i den ordning, som i 71 och 72 §§ sägs.
Avgången medlem vare från sin ansvarighet fri, där ej föreningens
tillgångar avträdas till konkurs efter ansökning, som göres
inom ett år från det avgången, efter ty i 68 § stadgas, kungjordes.
Lag (1921:240).
71 § Då förslag till slututdelning i föreningens konkurs upprättas,
skall, där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen
jämväl upprättas förslag till uttaxering å föreningsmedlemmarna,
så långt deras ansvarighet räcker, av det för bristens täckande
erforderliga belopp, ökat med högst en fjärdedel.
Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den
kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde
därjämte av rättens ombudsman meddelad föreningens medlemmar
på sätt om kungörande av meddelanden å dem finnes stadgat. Vad
konkurslagen innehåller om tillhandahållande av utdelningsförslag
samt om ordningen för klander därå skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å
sådant förslag må jämväl av föreningsmedlem anställas.
Lag (1921:240).
72 § Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blivit
av första domstolen i konkurssaken prövat, åligger det
konkursförvaltaren att ofördröjligen i den ordning, som finnes
stadgad för kungörande av meddelanden åt föreningens
medlemmar, infordra uttaxerade beloppen.
Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall utsökas
av konkursförvaltaren; och vare vid utsökningen förslaget till
uttaxering lika gällande som domstols laga kraft ägande dom.
Finnes vid utmätning föreningsmedlem sakna genast utmätningsbar
tillgång till utsökta beloppets fulla gäldande, eller varder
föreningsmedlems egendom afträdd till konkurs, må, i förra fallet,
hvad som brister och, i senare fallet, hvad å medlemmen belöper
uttagas hos öfriga medlemmar, så långt deras ansvarighet
räcker. I ty fall skola de vid första uttaxeringsförslaget stadgade
grunder lända till efterrättelse.
Är ej förslaget till uttaxering af alla borgenärerna och
föreningsmedlemmarna gilladt, må utdelning ej ske, innan tid för
klanders anställande är försutten. Har förslaget öfverklagats, må
ej belopp, som klandret afser, annorledes än mot borgen utdelas,
förrän slutlig dom öfver klandret fallit. Lag (1921:240).
Om registrering
73 § Hos Konungens befallningshafvande skall föras föreningsregister
för inskrifning af de uppgifter, hvilka enligt denna lag skola för
registrering anmälas, eller hvilkas intagande i registret eljest
är eller varder föreskrifvet.
74 § Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara
åtföljd af stadgade afgifter för registreringen och dess kungörande.
Aflämnas anmälan genom ombud, eller insändes den med posten, skall
underskriften vara af vittnen styrkt.
Då ekonomisk förenings registrering sökes, skall hvarje
styrelseledamot och suppleant, så ock i öfrigt enhvar, som, ensam
eller gemensamt med annan är berättigad att teckna föreningens firma,
på samma gång egenhändigt inskrifva sin namnteckning i registret
eller i särskildt bihang till detta, såframt ej namnteckningen
förefinnes å anmälningsskriften och blifvit af vittnen styrkt. På
enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom,
att styrelseledamot eller suppleant blifvit utsedda, eller att
eljest någon, ensam eller gemensamt med annan, blifvit berättigad
att teckna firma.
75 § Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas
för hvarje särskildt fall stadgade, eller pröfvas föreningens
stadgar eller beslut, som anmäles för registrering, icke hafva
tillkommit i föreskrifven ordning, eller ej stå i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag, eller åsyfta lagstridig eller
uppenbart osedlig verksamhet eller eljest strida mot lag eller
författning, skall registrering vägras. Samma lag vare, där beslut
om sådan ändring af stadgarna att styrelsens säte skall flyttas
från ett län till ett annat, för registrering anmäles och
Konungens befallningshafvande i det senaste länet på förfrågan
meddelar, att föreningen firma jämlikt stadgandet i 8 § 3 mom.
utgör hinder för föreningens upptagande i detta läns
föreningsregister.
Vägras registrering, skall Konungens befallningshafvande
ofördröjligen hålla sökanden till handa eller, om han uppgifvit
postadress, till honom med allmänna posten öfversända
skriftlig underrättelse om beslutet med skälen därför.
Är sökanden missnöjd med beslutet, äge han att, vid talans
förlust, innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets
dag däröfver anföra besvär hos Konungen.
76 § Beviljas ekonomisk förenings registrering, låte Konungens
befallningshafvande i registret införa
1) dagen för stadgarnas antagande;
2) föreningens firma;
3) föremålet för föreningens verksamhet;
4) den ort, där styrelsen har sitt säte;
5) tiden för räkenskapsafslutning;
6) hvarje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest
någon, ensam eller gemensamt med annan, är berättigad att teckna
föreningens firma, dennes fullständiga namn och hemvist;
7) där befogenhet att teckna firman ej skall utöfvas allenast
af styrelsen, hvilken eller hvilka, hvar för sig eller gemensamt,
sådan befogenhet tillkommer;
8) det sätt, hvarpå kallelse till föreningssammanträde skall ske
och andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom,
äfvensom den tid före sammanträde, då föreskrifna kallelseåtgärder
senast skola vara vidtagna.
Dessutom skall, om föreningens medlemmar åtagit sig personlig
ansvarighet för föreningens förbindelser, i registret införas
uppgift å det belopp, intill hvilket medlemmarna åtagit sig
sådan ansvarighet.
Det ena exemplaret af stadgarna skall förses med bevis om
registreringen och återställas till sökanden.
77 § Anmäles ändring i förhållande, hvarom inskrifning i registret
skett, skall den ändring, där registrering beviljas, anmärkas i
registret.
Registreras ändring af förenings stadgar, skall ena exemplaret af
det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, till sökanden
återställas, försedt med bevis om registreringen.
Sker ändring af förenings firma, skall ny fullständig inskrifning
i registret göras.
Beslutar förening, att styrelsens säte skall flyttas från ett
län till ett annat, har Konungens befallningshafvande, sedan
beslutet härom registrerats, att afföra föreningen ur registret
och, för föreningens registrering i det senare länet, till
Konungens befallningshafvande därstädes öfversända utdrag af
registret med dithörande bilagor.
78 § Vad i registret införes med undantag af underrätelse om
konkurs, hvarom förmäles i 63 §, skall genom Konungens
befallningshafvandes försorg ofördröjligen kungöras såväl i
allmänna tidningarna som ock i den stads tidning, där Konungens
befallningshafvande har sitt säte, eller, om flera tidningar
där utgifvas, i den af dessa, där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas.
En samling för hela riket av vad sålunda i allmänna tidningarna
kungjorts skall genom det allmännas försorg efter hand befordras
till trycket samt förses med register.
I den mån nyssnämnda samling tryckes skall den öfversändas till
hvarje domstol, Konungens befallningshafvande och öfverexekutor.
Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskildt
för hvarje förening, förvaras såsom bilagor till registret.
Lag (1924:90).
79 § Närmare föreskrifter om registrets förande, de i 78 § stadgade
kungörelser, afgifterna för registreringen och för dess kungörande
samt tid och sätt för utgifvande af den i nämnda paragraf omförmälda
samling och dess öfversändande till vissa myndigheter meddelas
af Konungen.
80 § Företer ekonomisk förenings registrerade firma likhet med en i
handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret,
försäkringsregister, sjukkasseregister eller
understödsföreningsregistret tidigare införd firma, och lider
därigenom innehafvaren af sistnämnda firma förfång, äge domstol
på talan af denne förbjuda föreningen att efter viss tid använda
förstnämnda firma äfvensom ålägga föreningen det skadestånd,
som pröfvas skäligt.
Menar någon eljest, att en i registret verkställd inskrifning
länder honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande
samt om skadestånd föras vid domstol. Lag (1912:187).
81 § Har genom laga kraft ägande dom blifvit förklaradt, att en i
registret gjord inskrifning ej bort ske, eller att beslut, som
registrerats, är ogiltigt, eller att eljest visst förhållande,
hvarom inskrifning skett, ej föreligger, skall på begäran af
någondera parten anteckning därom göras i registret. Underrättelse
om sådan anteckning skall så kungöras, som i 78 § sägs.
Varder, sedan i registret gjorts anteckning om förenings konkurs,
beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall
anteckningen på därom gjort ansökning avföras ur registret.
Lag (1921:240).
82 § Det, som i enlighet med denna lag blifvit infördt i registret
och kungjordt i ortstidningen, skall anses hafva kommit till
tredje mans kännedom, där ej af omständigheterna framgår, att han
hvarken haft eller bort hafva kunskap därom.
Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blifvit
eller bort blifva antecknadt i registret, icke med laga verkan
åberopas mot annan än den, som visas hafva ägt vetskap därom.
83 § Företer den, som inför domstol, Konungens befallningshafvande
eller öfverexekutor företräder ekonomisk förening, bevis utvisande,
att han den dag, beviset utfärdades, enligt registret var
behörig att företräda föreningen, och är det bevis ej äldre än
ett år, åligger det myndigheten att ur den i 78 § omförmälda
tryckta samling inhämta upplysning, huruvida förändring
beträffande behörigheten ägt rum. Hvad i sådant afseende nyssnämnda
samling i den mån den kommit myndigheten tillhanda utvisar,
skall för myndigheten äga vitsord, där ej annan förhållande visas
vara för handen.
Straffbestämmelser
84 § Med böter från och med tjugufem till och med ett tusen
kronor straffes
1) styrelseledamot eller annan, som vid anmälan till registrering
mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift;
2) styrelseledamot eller likvidator, där han mot bättre vetande
i handling, som framlägges å föreningssammanträde, rörande
föreningens angelägenheter meddelar oriktig uppgift;
3) styrelseledamot, som uppsåtligen i strid med bestämmelsen i
18 § 1 punkten låter verkställa utbetalning af föreningens
tillgångar;
4) revisor, där han i berättelse eller annan handling, som
framlägges å föreningssammanträde, mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift rörande föreningens angelägenheter eller
uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift
i handling, som af honom granskats;
5) revisor, som, därest han insett eller bort inse, att skada
däraf kunnat följa, yppar något af hvad vid granskningen af
styrelsens förvaltning eller föreningens räkenskaper kommer
till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras
för fullgörande af hans uppdrag.
Ej må straff, som ofvan är stadgadt, tillämpas, där förseelsen
enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.
85 § Åsidosättes föreskrift, som i 9 §, 20 § sista momentet,
32 § 1 mom., 35 § sista momentet, 44 § 1 mom., 64 § 1 mom. eller
68 1 §, 1, 2 eller 3 mom. är meddelad,
straffes den försumlige med böter från och med fem till och med
fem hundra kronor.
Samma lag vare
om likvidator, som ej fullgör hvad honom enligt 54 §, 55 § 2 mom.
eller 61 § 2 mom. åligger
Förseelse mot 32 § 1 mom., 35 § sista momentet eller 55 § 2 mom.
må åtalas allenast af målsägande; och skall härvid såsom målsägande
anses såväl föreningen som hvarje medlem däri.
86 § Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla krononan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvanling ske enligt
allmänna strafflagen.
Särskilda bestämmelser
87 § Tillskynda föreningsmedlemmar eller röstberättigade, som ej
ärom föreningsmedlemmar, föreningen skada genom att överträda
denna lag eller föreningens stadgar, svare de för skadan, en för
alla och alla för en.
Överträda styrelseledamöter, likvidatorer, föreningsmedlemmar
eller röstberättigade, som ej ärom föreningsmedlemmar, denna lag
eller föreningens stadgar och tillskyndas tredje man därigenom
skada, vare de, som låtit sådant komma sig till last, ansvariga
för skadan, en för alla och alla för en.
Har förening, som drifver handelsrörelse, för densamma antagit
föreståndare, och varda från den handelsrörelse varor i strid med
stadgandet i 2 § utborgade till andra än medlemmar i föreningen,
vare jämväl föreståndaren ansvarig för all skada, som uppkommer
af den sålunda skedda försäljningen. Talan om sådant skadestånd
må, där föreningens egendom afträdts till konkurs, af
konkursboet anställas utan hinder däraf, att föreningen
frikallat föreståndaren från skadeståndsskyldighet. Lag (1942:264).
88 § Föreningen vare uti de mål, för kvilka ej annorlunda genom
lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen
enligt stadgarna har sitt säte.
89 § Försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan
för registrering skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där
föreningens styrelse enligt stadgarna har sitt säte.
90 § Innehålla ekonomisk förenings stadgar förbehåll, att tvister
mellan föreningen och styrelsen eller ledamot därav eller
föreningsmedlem eller röstberättigad, som ej är föreningsmedlem,
skola hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän,
äge det förbehåll samma verkan, som tillkommer skiljeavtal. Om
påkallande av förbehållets tillämpning gälle vad om stämning
i denna lag finnas stadgat; till talan anses bevarad, om det
i 26 § 2 mom. omförmälda sammanträdet blivit inom den i 45 §
1 mom. stadgade tiden utlyst att hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Lag (1946:851).
Om undantag från lagens tillämplighetsområde
91 § Vad i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å:
1) sparbanker;
2) sjukkassor, understödsföreningar eller andra
försäkringsföreningar;
3) de föreningar för anskaffande av lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom, å vilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar
eller om bostadskreditföreningar äga tillämpning.
Ej heller göres genom denna lag ändring i hvad om föreningar för
vist ändamål eljest är i lag eller författning särskildt
stadgadt. Lag (1929:261).
Övergångsbestämmelser
1911:55
Genom denna lag upphäfves lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912. Rättigheter och
skyldigheter, som uppkommit dessförinnan, bedömas efter äldre lag.
Har förening, som afses i 1 § lagen den 28 juni 1895, antagit
stadgar och utsett styrelse, innan denna lag trädt i kraft, må
föreningen registreras enligt bestämmelserna i sagda äldre lag.
Har förening blifvit i enlighet med samma äldre lags bestämmelser
upplöst, skola i fråga om likvidationen gälla bestämmelserna i den
lagen, men i öfrigt skall nya lagen, dock med undantag af 13 §,
äga tillämpning jämväl å föreningar, som äga bestånd, då lagen
träder i kraft.
Där i lag eller författning meddelats bestämmelse gälla registerad
förening, som i denna lag afses.
I fråga om styrelseledamot eller suppleant, som före lagens
trädande i kraft berättigats teckna föreningens firma, skola
bestämmelserna i 21 och 22 §§ lända till efterrättelse; och skall
förty inskränkning i befogenheten för den, som äger teckna
föreningens firma, att företräda föreningen, ändå att inskränkningen
enligt äldre lag registerats och kungjorts, icke därigenom anses
hafva kommit till tredje mans kännedom. | null | null |
1911:68 s.11 | null | 1,911 | null | 1910:72 s.1 | null |
1912:187 | Lag (1912:187) om ändring i lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar | 1,912 | null | 1911:55 | null |
1912:277 | Lag (1912:277) om avlösning av vissa frälseräntor | 1,912 | 1 § Frälseränta, som ej, efter vad särskilt är stadgat, må inlösas för
statsverkets räkning, må, i enlighet med vad nedan sägs, avlösas mot
ersättning i penningar, om räntans ägare eller ägaren av den
fastighet, av vilken räntan utgår, det begär.
2 § Av ersättningen varde en fjärdedel av statsmedel gulden och tre
fjärdedelar av statsmedel förskjutna.
Såsom avbetalning och ränta å vad sålunda förskjutits skall
fastighetens ägare årligen erlägga ett för varje år lika belopp, så
bestämt, att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å
vad vid varje tid därav återstår oguldet är fyrtio år från förskottets
utgivande till fullo betalt till statsverket.
3 § Ansökning om avlösning av frälseränta skall göras hos Konungens
befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen; och bifoge
sökanden
1) bevis, att han äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren
i förra fallet av fastigheten och i senare fallet av räntan,
2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och de
i räntan ingående förmåner samt
3) gravationsbevis angående räntan.
4 § Då ansökning om avlösning av frälseränta inkommit, skall Konungens
befallningshavande från kammarkollegiet inhämta de upplysningar, som
äro för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för prövning av
ansökningen, samt, där avlösningen påkallats av
kammaradvokatfiskalsämbetet, införskaffa uppgift på räntans och
fastighetens ägare ävensom gravationsbevis angående räntan. Lag
(1968:282).
5 § Finner Konungens befallningshavande frälseräntan vara av
beskaffenhet att kunna avlösas, give ägare av fastigheten eller
räntan, den där icke är sökande, tillfälle att yttra sig över
ansökningen. Har sådan egendom blivit av en till annan överlåten, må
ansökningen, innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas
förre ägaren.
Vistas part, som i första stycket sägs, å okänd ort, eller är han
utrikes å sådan ort, att hans hörande skulle föranleda synnerlig
svårighet eller tidsutdräkt, och finnes ej någon, som äger för honom i
ärendet föra talan, förordne, på anmälan av Konungens
befallningshavande, domstolen i den ort, där fastigheten är belägen,
god man att i fråga om avlösningen företräda den frånvarande.
6 § Besväras räntan av sökt eller beviljad inteckning eller kan räntan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, skall
underrättelse om ansökningen genom Konungens befallningshavandes
försorg med posten sändas till kända innehavare av sådana fordringar
och, om innehavare av dylik fordran är okänd, införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten.
7 § Råder ej tvist, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta
föreligger, och har mellan parterna träffats överenskommelse, vilka
förmåner skola anses i räntan ingå, eller har eljest av part därom
meddelad uppgift, som delgivits motparten, av denne lämnats obestridd,
då varde, därest ej Konungens befallningshavande finner räntans
innehåll vara oskäligt högt upptaget och ej heller fordringsägare, som
i 6 § avses, bestritt överenskommelsen eller den meddelade uppgiften,
räntan bestämd i enlighet därmed. Vinnes ej, enligt vad nu är sagt,
enighet om räntans innehåll, skola, om icke någon av parterna det
bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet
av de belopp i penningar eller persedlar, med vilka räntan utgått
under de tio åren närmast före det denna lag trätt i kraft.
Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta
föreligger, eller kan eljest räntan ej bestämmas efter vad i första
stycket sägs, hänvise Konungens befallningshavande sökanden att efter
stämning å motparten och kronan samt kända fordringsägare, som i 6 §
avses, vid domstol föra talan till styrkande av räntans tillvaro eller
de i räntan ingående förmåner.
8 § Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshavande
den av kammarkollegiet lämnade utredning och övriga handlingar i
ärendet domstolen till handa.
9 § Ersättningen för ränteförmån, som utgöres med visst belopp för år,
skall uppgå till tjugufem gånger nämnda belopp. Utgår årlig förmån i
annat än penningar, och är ej särskild grund för beräkning av dess
värde i penningar med laga verkan bestämd, varde värdet för år
beräknat efter medeltalet av den årliga markegången för de sist
förflutna tio åren med tillägg av forsellönsersättning, där sådan
skall utgå. Kan sådan beräkning ej göras efter länets markegångstaxa,
bestämme Konungens befallningshavande efter vad skäligt prövas
förmånens värde för år.
Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för år,
bestämme Konungens befallningshavande ersättningen för sådan förmån
enligt vad skäligt prövas.
Skall enligt vad ovan är sagt förmåns värde för år eller ersättningen
för förmån bestämmas efter vad skäligt prövas, äge Konungens
befallningshavande inhämta yttrande av sakkunniga, om sådant finnes
erforderligt.
10 § har upphävts genom lag (1968:282).
11 § Möter ej enligt vad i 10 § sägs hinder mot bifall till
ansökningen, skall Konungens befallningshavande genom utslag
fastställa ersättningen och föreskriva, från och med vilket kalenderår
frälseräntan skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena
till annat föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas till
ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.
Konungens befallningshavande give ock i utslaget tillkänna, vad
fastighetsägaren har att iakttaga i fråga om erläggande av ränta och
avbetalning å det belopp statsverket förskjuter.
12 § Besvär över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som
ovan sägs, må anföras hos kammarkollegiet före klockan tolv å
sextionde dagen från det beslutet gavs; och må över kammarkollegiets
beslut besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å sextionde dagen
från det kollegiets beslut gavs.
Konungens befallningshavandes utslag angående avlösning av frälseränta
varde genom befallningshavandes försorg ofördröjligen delgivet
advokatfiskalen i kammarkollegiet, vilken äger att mot utslaget föra
talan för bevarande av kronans rätt.
Underrättelse om att Konungens befallningshavande eller
kammarkollegiet meddelat utslag angående avlösning av frälseränta och
om tiden då det skett skall genom myndighetens försorg ofördröjligen
införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten samt med posten
sändas till parterna samt kända innehavare av fordringar, som i 6 §
avses.
13 § Angående förskott, som ovan är sagt, skall anteckning, på sätt om
lån från odlingslånefonden är stadgat, göras i den jordebok, där
fastigheten senast blivit införd; och åtnjute därefter statsverket för
de årliga avbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet,
från vilken frälseräntan utgått, som för avgäld av fast egendom, varom
i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
14 § Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, låte
Konungens befallningshavande införa meddelande om utslaget i
länskungörelserna. Lag (1968:282).
15 § Konungens befallningshavande utbetale vid början av det
kalenderår, från och med vilket frälseräntan enligt laga kraftägande
utslag upphör att utgå, ersättningen till frälseräntans ägare, dock
att, om räntan besväras av sökt eller beviljad inteckning eller kan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, vad om
fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Kallelse till sammanträde
för ersättningens fördelning skall genom Konungens befallningshavandes
försorg med posten sändas till kända innehavare av fordringar, för
vilka räntan svarar, samt, om innehavare av dylik fordran är okänd,
införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, minst fjorton
dagar före sammanträdet.
Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess
Konungen förordnat, huru med medlen skall förfaras.
Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder
för utbetalande av denna, låte Konungens befallningshavande, om så
begäres, insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta;
och komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till
ersättningen.
16 § Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader
efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet
jämte därå upplupen ränta.
17 § Ersättning till sakkunniga, som i 9 § omförmälas, samt kostnaden
för kungörelser, delgivningar och dylika åtgärder, som enligt denna
lag ske genom myndighets försorg, skola gäldas av allmänna medel.
18 § har upphävts genom lag (1968:282).
19 § Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i avseende å
frälseränta, som, då avlösning begäres, är med fastigheten förenad i
samme ägares hand.
Begäres avlösning av frälseränta, som varit med fastigheten förenad
men blivit åter därifrån skild, och har föreningen inträtt eller
fortfarit efter den 31 mars 1911, skall ej någon del av ersättningen
gäldas av statsmedel, men varde ersättningen i sin helhet förskjuten
av dylika medel och äge i övrigt stadgandena i denna lag motsvarande
tillämpning.
I fråga om de från hospitalen till kronan indragna räntor äge vad i
denna lag stadgas ej tillämpning.
20 § Avlösning av frälseränta från fastighet, som förut tillhört
Danviks hospital eller Lunds domkyrka, inverkar icke på den rätt till
viss avgift vid fastighetens försäljning, som på grund av
bestämmelserna i kungl. breven den 21 juli 1813 och den 27 augusti
1817 må tillkomma hospitalet eller domkyrkan.
Övergångsbestämmelser
1968:282
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i
vederbörlig fastighetsbok enligt äldre lag förfaller. | null | null |
1912:315 | Brevet (1912:315) angående rätt för den mindre bemedlade ortsbefolkningen att å statens skogar inom Västerbottens och Norrbottens län taga stubbar för tjärbränning | 1,912 | /Författningens text finns bara i tryckt version/ | null | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.