beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1934:437 | Lag (1934:437) för Sveriges riksbank | 1,934 | I KAP. Inledande bestämmelser
1 § Sveriges riksbank är enligt 9 kap. 12 § regeringsformen myndighet
under riksdagen. Lag (1974:569).
2 § Riksbanken driver bankrörelse enligt denna lag.
I 9 kap. 13 § regeringsformen finns bestämmelser om riksbankens rätt att
ge ut sedlar. Bestämmelser om riksbankens rätt att låta tillverka och ge
ut mynt finns i lagen (1970:1028) om rikets mynt.
Riksbanken får bedriva tryckerirörelse vid sitt sedeltryckeri och
papperstillverkning vid sitt pappersbruk samt bedriva tillverkning av
mynt, medaljer och därmed likartad verksamhet vid sitt myntverk.
Riksbanken får inte delta i eller driva annan rörelse än sådan som är
uttryckligen medgiven enligt denna lag. Lag (1986:91).
II KAP. Om grundfond, reservfond och vinstmedel
3 § Riksbankens grundfond skall utgöra ettusen miljoner kronor. Lag
(1978:357).
4 § Riksbankens reservfond skall utgöra femhundra miljoner kronor.
Därest reservfonden nedgår under detta belopp, skall till densamma
avsättas minst tio procent av riksbankens behållna årliga vinst, intill
dess reservfonden åter uppnått föreskrivet belopp. Lag (1978:357).
5 § Över riksbankens behållna årliga vinst äger riksdagen att förfoga,
dock med iakttagande av vad i 4 § stadgas.
III KAP. Om sedelutgivningen
6 § Av riksbanken utgivna sedlar skola utgöra lagligt betalningsmedel.
Lag (1974:569).
7 § har upphävts genom lag (1938:308).
8 § Riksbanken skall ge ut sedlar på etthundra och ettusen kronor.
Riksbanken får, om fullmäktige finner det lämpligt, ge ut sedlar på fem,
tio, femtio, femhundra och tiotusen kronor. Lag (1985:239).
9 § har upphävts genom lag (1974:569).
10 § Riksbankens utelöpande sedlar skola motsvaras av följande
tillgångar sammanräknade:
a) guldmynt och omyntat guld;
b) lätt säljbara statspapper;
c) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer ävensom sådana andra inhemska
obligationer, som noteras å utländsk börs;
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens
skuld i dylik räkning;
f) medel utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och
obligationer, som omförmälas under b) och c), samt, intill ett belopp av
etthundra miljoner kronor, mot annan säkerhet;
g) tillgodohavande på grund av insats i eller utlåning till
Internationella valutafonden. Lag (1974:569).
11 § har upphävts genom lag (1974:569).
IV KAP. Om bankrörelsen
12 § Riksbanken driver bankrörelse vid huvudkontor i Stockholm samt vid
regionkontor inom riket. Lag (1983:179).
13 § Riksbanken må köpa och sälja guld och silver. Lag (1974:569).
14 § Riksbanken må köpa och sälja utländska valutor. Lag (1975:1015).
15 § Riksbanken må upptaga utländsk kredit ävensom bevilja utländsk
centralbank och Internationella valutafonden kredit. Efter riksdagens
bestämmande må kredit också beviljas annan internationell
finansorganisation vari svenska staten är medlem.
Därjämte må riksbanken hos utländsk bankinrättning insätta penningar.
Riksbanken må mottaga penningar såsom insättning för utländsk stat eller
offentlig myndighet eller för mellanstatlig organisation eller för
utländsk bankinrättning. Insättning må mottagas med eller utan
räntegottgörelse. Lag (1975:1015).
15 a § Riksbanken må förvärva de särskilda dragningsrätter, som må
tillkomma Sverige på grund av svenskt delägarskap i Internationella
valutafondens särskilda dragningskonto, och har att fullgöra de
skyldigheter som följer av sådant delägarskap. Lag (1968:684).
16 § Riksbanken får köpa och sälja:
a) svenska statsobligationer och övriga svenska statspapper;
b) andra svenska obligationer;
c) lätt säljbara utländska statsobligationer och övriga statspapper;
d) andra lätt säljbara utländska obligationer än statsobligationer.
Riksbanken får även förmedla köp och försäljning av sådana obligationer
och statspapper som nämns ovan.
Dessutom får riksbanken, inom ramen för riksbankens uppgifter som
centralbank, förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar eller
liknande rättigheter samt ikläda sig härmed förenade förpliktelser, om
fullmäktige så beslutar. Lag (1986:316).
17 § Riksbanken må driva utlåningsrörelse medelst:
a) diskontering av växlar, som förfalla till betalning inom sex månader;
b) utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen å bestämd tid av
högst sex månader eller ock efter högst tre månaders uppsägning samt mot
pant av obligationer, aktier eller andra värdepapper; dock att kommun
och annan därmed jämförlig samfällighet samt svenskt bankaktiebolag må,
på ovan stadgade återbetalningsvillkor, kunna erhålla lån utan annan
säkerhet än dess egen förbindelse;
c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid av högst
sex månader i förening med panträtt, som upplåtits i varor satta i
förvar hos tredje man, vilken förbundit sig att hålla dem eller deras
värde riksbanken tillhanda, för så vitt den, som åtagit sig
förbindelsen, prövas därför vederhäftig;
d) beviljande på högst tolv månader av kredit i checkräkning mot pant av
svenska statens, allmänna hypoteksbankens eller konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer eller, intill ett belopp av femton
miljoner kronor, mot annan säkerhet; dock att svenskt bankaktiebolag må
kunna erhålla kredit i checkräkning utan annan säkerhet än dess egen
förbindelse.
Riksbanken får dessutom bevilja Sveriges Investeringsbank Aktiebolag
kredit i checkräkning, intill ett belopp av tvåhundra miljoner kronor,
utan annan säkerhet än bolagets egen förbindelse. Lag (1982:665).
18 § har upphört att gälla genom lag (1983:179).
19 § Riksbanken må såväl vid huvudkontoret som vid regionkontoren
a) på checkräkning utan räntegottgörelse mottaga penningar att
återbetalas vid anfordran samt
b) på depositionsräkning utan räntegottgörelse mottaga penningar att
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes,
skolande bevis över sålunda insatta penningar ställas till viss man.
Dock må fullmäktige medgiva, att firmor, som hava växeldiskontering i
riksbanken och ej själva driva bankrörelse, erhålla räntegottgörelse å
medel innestående å checkräkning.
Där omständigheterna sådant påkalla, må fullmäktige även i annat fall än
i nästföregående stycke sägs medgiva räntegottgörelse å insatta medel.
Fullmäktige må även vidtaga de anordningar, som kunna finnas
erforderliga för underlättande av betalningsutjämning (clearing). Lag
(1983:179).
20 § Riksbanken är pliktig att utan räntegottgörelse för statsverkets
räkning mottaga penningar och att av statsverkets tillgodohavande
verkställa utbetalningar enligt därom meddelade föreskrifter.
21 § Riksbanken är pliktig att vid såväl huvudkontoret som
regionkontoren, utan avgift, mot inbetalning av penningar tillhandahålla
växel på Sveriges riksbank i Stockholm, betalbar vid uppvisandet, samt
må vid varje kontor mottaga penningar för utbetaltning å annan ort. Lag
(1983:179).
22 § Riksbanken må driva inkassorörelse.
23 § har upphävts genom lag (1974:569).
24 § Riksbanken må till förvar emottaga guld och silver, myntat eller i
plants, ävensom obligationer, aktier och andra värdepapper samt gods
under försegling. Lag (1982:665).
25 § Riksbanken får förvärva sådana fastigheter som är avsedda för
riksbankens kontor, sedeltryckeri, pappersbruk och myntverk.
För att skydda en fordran får riksbanken
1. på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekutiv försäljning
köpa egendom, som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen,
2. som betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för
fordringen eller annan egendom.
Den egendom som riksbanken har förvärvat enligt andra stycket skall
avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan ske utan
förlust. Lag (1986:91).
V KAP. Om räkenskapernas avslutande och offentliggörande
26 § Vid varje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut upprättas.
Riksbankens fasta egendom, dess inventarier samt mynt- och medaljsamling
skola bokföras inom linjen.
27 § Omedelbart efter varje månads slut skall upprättas en översikt,
utvisande under särskilda rubriker riksbankens tillgångar och skulder.
Denna översikt skall därefter ofördröjligen tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.
Därjämte skall för den sjunde, femtonde, tjugutredje och sista dagen i
varje månad eller, om sådan dag infaller på arbetsfri dag, för
nästföregående arbetsdag upprättas och i Post- och Inrikes Tidningar
införas uppgift om riksbankens i 10 § omförmälda tillgångar och
utelöpande sedlar. Lag (1977:686).
VI KAP. Om riksbankens styrelse och förvaltning
28 § Riksbanken förvaltas enligt 9 kap. 12 § regeringsformen av sju
fullmäktige.
Fullmäktige få icke utöva sina befogenheter på område som är ockuperat
av främmande makt. Vid sammanträde, som hålles när riket till någon del
är ockuperat, skola minst tre fullmäktige vara närvarande. Lag
(1974:569).
29 § har upphävts genom lag (1974:930).
30 § Statsråd eller fullmäktig i riksgäldskontoret må ej vara fullmäktig
i riksbanken eller vice chef för riksbanken. Lag (1974:569).
31 § Den som är omyndig eller i konkurstillstånd må ej vara fullmäktig i
riksbanken.
Fullmäktig må ej vara ledamot av styrelse i annan bank än sådan utländsk
bank, i vilken staten genom riksbanken eller annat organ är delägare.
Vad i denna paragraf stadgas om fullmäktig gäller även vice chefen för
riksbanken. Lag (1974:569).
32 § Fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med riksbanken
emottaga föreskrifter av någon annan än riksdagen; och äro fullmäktige
för sina åtgärder i denna egenskap riksdagen eller dess finansutskott
och revisorer allena redo skyldiga.
I fråga om ansvarsfrihet för fullmäktige beslutar riksdagen. Lag
(1974:569).
33 § Har regeringen på framställning av fullmäktige i riksbanken eller,
där regeringen eljest så prövat nödigt, förordnat ombud att med
fullmäktige i något särskilt ärende förhandla, må fullmäktige med
regeringens ombud överlägga, men är det fullmäktige förbjudet att i
ombudets närvaro fatta beslut. Lag (1974:569).
34 § Styrelse vid regionkontoren utses av fullmäktige enligt
föreskrifter, som riksdagen äger att meddela. Lag (1983:179).
35 § Om det i riksbankens bankrörelse framkommer uppgifter som ger
anledning att anta att ett brott har begåtts, skall riksbanken
underrätta polismyndighet eller åklagarmyndighet.
Riksbanken får, när särskilda skäl föreligger, underlåta att göra
anmälan enligt första stycket. Lag (1981:109).
36 § har upphört att gälla genom lag (1980:161).
37 § Varje år före utgången av januari skola fullmäktige till riksdagen
avgiva berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning. Lag (1970:900).
38 § De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras angående
riksbankens förvaltning, meddelas i lag med reglemente för riksbanken.
Lag (1974:569). | null | null |
1934:447 | Brev (1934:447) till socialstyrelsen angående bestämmelser i anledning av överenskommelse mellan Sverige och Frankrike rörande lättnader i avseende å främlingskontrollen för vissa svenska och franska medborgare | 1,934 | Mellan Sverige och Frankrike har den 9 juni 1934 avslutats en
överenskommelse rörande lättnader i avseende å främlingskontrollen för
medborgare från nämnda länder, som för en begränsad tid begiva sig från
hemlandet till det andra landet i syfte att i sistnämnda land under
innehavande av anställning i ett industri- eller handelsföretag utbilda
sig i landets språk samt i dess handels- och yrkesmetoder. Denna
överenskommelse, som träder i kraft den 9 juli 1934, innehåller i
huvudsak följande bestämmelser.
Oavsett situationen på arbetsmarknaden i vederbörande yrke lämnas
årligen tillstånd till arbetsanställning åt högst 50 sådana manliga
eller kvinnliga medborgare från det andra landet, vilka avses i
överenskommelsen. I regel böra de icke hava överskridit en ålder av 30
år. Tillståndet lämnas i allmänhet för en tid av ett år men kan
undantagsvis förlängas för en tid av sex månader. Den, som önskar komma
i åtnjutnade av de förmåner överenskommelsen bereder, bör därom göra
ansökan till den myndighet i hemlandet, vilken har till uppgift att
handlägga ansökningar av sådana svenska och franska medborgare, vilka
avses i överenskommelsen. I ansökningen bör lämnas alla erforderliga
upplysningar och särskilt uppgivas det industri- eller handelsföretag, i
vilket anställning erhållits, samt de avtalade lönevillkoren. Det
tillkommer nämnda myndighet att pröva, huruvida anledning föreligger att
under åberopande av örenskommelsen översända ansökningen till
motsvarande myndighet i det andra landet. Vid denna prövning skall
hänsyn tagas till den årliga kontingent, som är fastställd, samt till
olika yrkesgruppers intresse. Den ifrågavarande myndigheten i det andra
landet prövar därefter ansökningen med hänsyn till bland annat de
avtalade lönevillkoren.
Med skrivelser den 20 juni 1934 till justitiedepartementet och
socialdepartementet har utrikesdepartementet överlämnat bland annat
avskrift av överenskommelsen för den åtgärd, som kunde ankomma på
vederbörande departement. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1934
har socialstyrelsen i skrivelse den 2 juli 1934 avgivit förslag till de
bestämmelser, som borde av Kungl. Maj:t utfärdas med anledning av
ifrågavarande överenskommelse. | null | null |
1934:46 | null | 1,934 | null | 1920:744 | null |
1934:473 | null | 1,934 | null | 1934:67 | null |
1934:493 | null | 1,934 | null | 1913:380 | null |
1934:50 | null | 1,934 | null | 1904:26 s.1 | null |
1934:515 | Kungörelse (1934:515) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa | 1,934 | 1 § Fristående sparbankers riksförbund får utse fyra av ledamöterna
i styrelsen för sparbankernas säkerhetskassa. Förordning (1995:109).
2 § Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse så ofta det
erfordras för behandling av föreliggande ärenden. Sammanträde skall
äga rum i Stockholm, där ej särskilda omständigheter föranleda
hållande av sammanträde å annan ort.
Till sammanträde skola samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall,
erforderligt antal suppleanter kallas, varjämte underrättelse om
sammanträdet med angivande av de ärenden, som därvid skola förekomma
till behandling, skall tillställas bankinspektionen.
Jämväl bankinspektionen äge, när så prövas nödigt, sammankalla kassans
styrelse. Kungörelse (1973:68).
3 § Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll, som justeras på
sätt styrelsen bestämmer.
4 § Beslut om bistånd åt sparbank eller om gottgörelse åt insättare i
sparbank må ej fattas, med mindre hela antalet styrelseledamöter är
tillstädes.
Beträffande andra ärenden är styrelsen beslutför, då fyra ledamöter
äro tillstädes; dock må, ändå att allenast tre ledamöter, bland dem
ordföranden eller dennes suppleant, äro närvarande, beslut fattas, där
samtliga äro ense om beslutet.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta
röstande förena sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes
av ordföranden vid sammanträdet.
Finnes utgången av fråga, som föreligger till behandling inom
styrelsen, vara av beskaffenhet att lända till nytta eler skada för
ledamot av densamma eller honom närstående person eller företag, må
den ledamot ej deltaga i handläggningen av frågan. Kungörelse
(1940:130).
5 § Styrelsen antager och entledigar befattningshavare hos kassan samt
bestämmer deras löner och övriga anställningsvillkor.
I mån av behov skall instruktion för befattningshavarna utfärdas av
styrelsen.
6 § Styrelsen äger bemyndiga ledamöter och suppleanter i styrelsen
ävensom befattningshavarna hos kassan att minst två i förening teckna
kassans firma; dock skall minst en ledamot eller suppleant deltaga i
firmans tecknande.
7 § Finansinspektionen utser årligen en av kassans revisorer och en
revisorsuppleant. Fristående sparbankers riksförbund får årligen utse
den andra revisorn och en revisorsuppleant. Revisorerna skall ha
erfarenhet av revisionsverksamhet. Förordning (1995:109).
8 § Kassans räkenskaper avslutas för kalenderår.
Styrelsen skall årligen före utgången av februari månad avgiva och
till kassans revisorer överlämna berättelse över förvaltningen under
nästföregående år. Avskrift av berättelsen skall tillställas
bankinspektionen samt envar sparbank i riket. Kungörelse (1973:68).
9 § Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst granska
kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar samt inventera dess
kassa och värdehandlingar.
Revisorerna hava att senast den 31 mars varje år till bankinspektionen
avgiva revisionsberättelse, i vilken de skola till- eller avstyrka
ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter. Avskrift av
revisionsberättelsen skall genom styrelsens försorg tillställas envar
sparbank i riket. Kungörelse (1973:68).
10 § Med ledning av översikt, som jämlikt 61 § lagen om sparbanker
skall insändas till bankinspektionen, skall inspektionen, därest
säkerhetskassans behållning ej uppgår till tio miljoner kronor,
årligen efter ingången av juli månad till varje sparbank, som har att
för året erlägga bidrag till kassan, avlämna uppgift om bidragets
belopp, varjämte förteckning över bidragsbeloppen skall tillställas
kassan. Det åligger sparbank att, inom en månad efter det uppgift om
bidragsbeloppet erhållits, till kassan insända detta. Kassans
styrelse har att övervaka, att sparbankernas bidragsbelopp behörigen
erläggas. Kungörelse (1973:68). | null | null |
1934:53 | Lag (1934:53) om rätt för Konungen att meddela föreskrift om utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska tulltjänstemän | 1,934 | Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att Konungen
efter avtal med främmande stat må föreskriva, att i vad rör visst
bestämt vattenområde utanför Sveriges kust bevakningspersonal
från den främmande staten skall, i den utsträckning Konungen
bestämmer, äga samma befogenhet och åtnjuta samma skydd och rätt till
beslagarandel eller motsvarande förmåner, som tillkomma svenska
tulltjänstemän vid bekämpande av olovlig införsel till Sverige av
spritdrycker och vin. | null | null |
1934:59 | Kungörelse (1934:59) om bestridande med allmänna medel av vissa med betesreglering förenade kostnader | 1,934 | 1 § Av allmänna medel må på de villkor och i den omfattning, här nedan
sägs, för ägare av sådan fastighet, åt vilken enligt 19 § lagen om
ägofred betesmark må i visst fall upplåtas vid betesreglering,
bestridas kostnader dels för förrättning angående betesreglering, dels
ock för biträde vid dylik förrättning eller vid upprättande av sådan
förening angående betesreglering, som omförmäles i 36 § lagen om
ägofred.
2 § För varje län, där förordnande om betesreglering enligt 12 § lagen
om ägofred är gällande, skall av länsstyrelsen förordnas lämplig
person, vilken skall hava till åliggande att på anmodan lämna i 1 §
omförmäld fastighetsägare, som må vara i behov därav, biträde vid
upprättande av sådan förening rörande betesreglering, som angives i
36 § lagen om ägofred.
Sådant förordnande bör företrädesvis meddelas jordbrukskonsulent eller
annan tjänsteman hos länets hushållningssällskap.
Biträde, varom i första stycket förmäles, avser jämväl ombesörjande av
föreningens intagande i domboken samt upprättande av ansökan enligt 3
eller 5 §.
3 § Rätt att få kostnad för biträde enligt 2 § bestridd av allmänna
medel må tillerkännas i 1 § omförmäld fastighetsägare, som prövas vara
i behov därav.
Ansökan härom skall av fastighetsägaren göras hos länsstyrelsen, som
har att skyndsamt meddela beslut i ärendet. Beslutet skall genom
länsstyrelsens försorg ofördröjligen tillställas sökanden ävensom den
person, som av länsstyrelsen förordnats att lämna biträde.
Bifalles ansökningen, har länsstyrelsen att, sedan räkning av den till
ersättning berättigade ingivits samt vederbörligen granskats, bestämma
med vilket belopp ersättningen skall utgå och därefter utbetala
beloppet.
4 § I 1 § omförmäld fastighetsägare må tillerkännas rätt att få kostnad
för förrättning angående betesreglering eller för erforderligt biträde
vid sådan förrättning bestridd av allmänna medel, där fastighetsägaren
icke äger tillgång till gäldande av sådan kostnad eller efter dess
utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för
hans eget och hans familjs uppehälle.
5 § Fastighetsägare, som vill komma i åtnjutande av förmån, varom i 4 §
förmäles, skall därom göra ansökning hos den länsstyrelse, som
förordnat förrättningsman.
Ansökningen skall åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven
uppgift å sökandens förmögenhetsförhållanden och storleken av den
familj, han har att försörja. Denna uppgift skall vara styrkt genom
intyg av offentlig myndighet eller trovärdig person.
Över ansökningen skall länsstyrelsen skyndsamt meddela beslut, som
ofördröjligen skall tillställas sökanden samt vederbörande
förrättningsman.
6 § Bifalles enligt 5 § gjord ansökning om kostnadsfritt biträde vid
förrättning angående betesreglering, förordne länsstyrelsen lämplig
person att mot ersättning av allmänna medel biträda fastighetsägaren
vid förrättningen.
Till sådant biträde bör, såvitt möjligt, förordnas person, boende i
närheten av förrättningsstället.
Förordnandet skall genom länsstyrelsens försorg ofördröjligen
tillställas biträdet.
Efter det räkning av den till ersättning berättigade ingivits till
länsstyrelsen samt vederbörligen granskats, har länsstyrelsen att
bestämma, med vilket belopp ersättningen skall utgå, samt därefter
utbetala beloppet.
7 § Varder enligt 5 § gjord ansökning, avseende kostnad för förrättning
angående betesreglering, bifallen, har länsstyrelsen, sedan i laga
ordning fastställts huru stor andel av förrättningskostnaden belöper å
fastighetsägaren samt storleken av kostnaden behörigen styrkts genom
räkningar eller annorledes, att bestämma, med vilket belopp ersättning
för berörda andel skall utgå, samt därefter till vederbörande utbetala
beloppet.
8 § Över beslut, som enligt denna kungörelse meddelats av länsstyrelse,
må klagan ej föras. | null | null |
1934:65 | Kungörelse (1934:65) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror | 1,934 | Kungl. Maj:t har i anledning av en den 29 december 1933 mellan Sverige
och Finland avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för
bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror samt med stöd av lagen
den 23 mars 1934 (nr 53) om rätt för Konungen att meddela föreskrift om
utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska
tulltjänstemän funnit gott förordna som följer:
1 § För bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror till svenskt
eller finskt tullområde skall personal vid den svenska kustbevakningen
samt personal, tillhörande Finlands gränsbevakningsväsende, utöva
gemensam bevakning inom det vattenområde, som befinner sig mellan 60
30 och 59 45 nordlig bredd och som begränsas i väster av räta linjer
dragna mellan följande skär, nämligen Högkallegrund, Östergryndan,
Klacken, Gråskälsbrännan, Understen, Travarn, Halsaren, Storbrottet,
Lerbådan, Simpnäsklubb, Håkanskär, Tjärven, Söderarm och Längden, samt i
öster av räta linjer dragna mellan skären Jernbådan, Sälskär,
Malgrunden, Skarven, Yttre Borgen, Gislan, Torskubbar, Sandgrunden,
Uddbåda, Mellangadden, Nyhamn, Lågskär, Vittensten, Granbåda och
Voronina samt därifrån av en rät linje dragen rakt söderut.
Angående bevakningstjänstens anordnande skall närmare överenskommelse
träffas mellan kustbevakningen samt chefen för Finlands
gränsbevakningsväsende. Förordning (1988:465).
2 § Inom den del av det i 1 § omförmälda vattenområdet, vilken befinner
sig väster om den linje, som angives i art. 2 mom. I d) i den i Genève
den 20 oktober 1921 avslutade konventionen angående Ålandsöarnas
icke-befästande och neutralisering, må finsk bevakningspersonal å
farkost företaga den visitation, som oundgängligen påkallas av det med
bevakningen avsedda ändamålet, ävensom utöva samma rätt att verkställa
beslag, som jämlikt lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker och lagen (2000:1225) om straff för smuggling
tillkommer svensk tulltjänsteman.
Vad nu sagts skall dock i vad rör den del av vattenområdet, som ligger
mellan det svenska territorialvattnet och angivna linje, gälla endast
såvitt fråga är om farkost av svensk eller finsk nationalitet.
Förordning (2000:1264).
3 § 1. Farkost, som befinner sig på färd inom vattenområdet väster om
den i 2 § omförmälda linjen, skall omedelbart åtlyda anmaning att
stoppa, som för verkställande av visitation gives av svensk eller finsk
bevakningspersonal, dock att inom den del av vattenområdet, som ligger
mellan det svenska territorialvattnet och nämnda linje, vad sålunda
stadgats skall gälla endast såvitt farkosten är av sådan nationalitet
att den ifrågavarande personalen därå må företaga visitation.
2. Anmaning att stoppa gives från bevakningsfarkost, som deltager i den
gemensamma bevakningstjänsten:
under dager genom att visa fastställd svensk tullstandert och den i
internationella signalboken upptagna bokstavsflaggan K "Stoppa farten
ögonblickligen"; samt
under mörker genom att med lanterna eller blänkfyr visa omväxlande gult
och blått sken ävensom, där så finnes nödigt, genom att giva
Morse-tecknet K (--.--) med signallampa eller strålkastare.
I båda fallen gives därjämte, om så erfordras, signal medelst flera,
minst sex, omedelbart på varandra följande korta ljud med ångvissla
eller sirèn.
Befinna sig flera farkoster i närheten av bevakningsfarkosten, bör denna
genom sin manöver tydligt visa, vilken farkost åsyftas med prejningen.
Beaktas icke åt farkosten given anmaning att stanna, må knallsignal, som
icke kan förväxlas med nödsignal, användas. Angående avlossande av
prejskott med skarp ammunition skola gälla de föreskrifter, som
Tullverket till undvikande av skada å liv och egendom
utfärdar.
3. Från luftfartyg, som deltager i den gemensamma bevakningstjänsten,
gives anmaning åt farkost att stanna sålunda, att luftfartyget beskriver
en cirkel ovanför farkosten och samtidigt avskjuter röd signalraket.
Förordning (1999:464).
4 § Egendom, som jämlikt 2 § beslagtagits av finsk
bevakningstjänsteman, skall tillika med skriftlig rapport
angående beslaget direkt eller genom svensk bevakningspersonals
försorg överlämnas till vederbörande svenska tullkontor.
Förordning (1999:464).
5 § Den rapport, som enligt 4 § skall överlämnas till svenskt
tullkontor, skall innehålla uppgift om tid och ort för
beslagets verkställande.
Erfordras ytterligare utredning i anledning av beslaget, skall
densamma verkställas av Tullverket eller svensk polismyndighet.
Förordning (1999:464).
6 § Finsk bevakningstjänsteman åtnjuter under utövningen av i denna
kungörelse avsedd bevakningstjänst det skydd, som enligt 10 kap. 5 §
strafflagen tillkommer svensk tulltjänsteman under motsvarande
förhållanden.
7 § Underlåter den, som för farkost, att invänta bevakningstjänsteman,
sedan anmaning att stoppa givits enligt vad i 3 § sägs, eller underlåter
han att vid visitation lämna bevakningstjänsteman det biträde eller de
upplysningar, som erfordras, straffes med dagsböter, där förseelsen icke
är belagd med straff enligt allmän lag eller enligt tullstadgan.
8 § har upphävts genom kungörelse (1960:463).
9 § har upphävts genom kungörelse (1960:463).
10 § har upphävts genom kungörelse (1960:463). | null | null |
1934:67 | Lag (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge | 1,934 | 1 § Har någon, som här i riket försättes i konkurs, egendom jämväl i
Danmark, Finland, Island eller Norge, skall konkursen omfatta sagda
egendom.
I fråga om sådan egendom skola, där ej annat följer av vad här nedan
stadgas, lända till efterrättelse vad svensk lag innehåller om den
verkan konkurs medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin
egendom, om vad till konkursbo hörer och om återvinning till konkursbo,
om gäldenärs rättigheter och skyldigheter under konkurs, om konkursbos
förvaltning, om borgenärers betalnings- och förmånsrätt, om utdelning,
om ackord samt om avslutande av konkurs; dock skall i konkursboet ej
ingå egendom, som enligt lagen i den främmande stat, där den finnes,
överhuvud ej må tagas i anspråk av ägarens borgenärer.
2 § Inträffar här i riket konkurs, som omfattar egendom i någon av
förenämnda främmande stater, bör rätten utan dröjsmål låta i den för
offentliga meddelanden avsedda tidningen i den främmande staten kungöra
beslutet om egendomsavträde. Rätten bör ock föranstalta, att i den
främmande staten konkursen varder, i den mån sådant är där påbjudet,
inskriven i fastighetsbok eller domstolsprotokoll (tinglyst) eller i
fartygsregister eller annat offentligt register. Lag (1987:674).
3 § Yppas, beträffande registrerat fartyg eller luftfartyg, som har
hemort i någon av de främmande staterna, eller lott i sådant fartyg,
fråga om återvinning till konkursbo eller fråga, huruvida inskrivning i
fartygsregister är av betydelse för giltigheten gentemot konkursboet av
gäldenärens förfogande över fartyget eller fartygslotten, lände till
efterrättelse lagen i den stat, där fartyget har hemort.
4 § Där, i enlighet med lagen i den främmande staten, lös egendom varå
bestämmelserna i 3 § ej äga tillämpning är satt till underpant för gäld,
skall såframt egendomen, då konkursen inträffar, är kvar i den främmande
staten, lända till efterrättelse vad dess lag må innehålla rörande
verkan mot konkursbo därav, att inskrivning (tinglysning) av
pantsättningen skett eller försummats.
5 § Huru konkurs verkar i fråga om beståndet av rätt, som vinnes genom
utmätning (utlegg) i den främmande staten, samt beträffande fortgången
av där påbörjat utmätningsförfarande, skall bedömas enligt den statens
lag.
6 § Är egendom, som vid konkursens inträffande fanns i den främmande
staten, pantsatt, eller må den enligt dess lag kvarhållas för fordran,
skall den statens lag tillämpas i fråga om rätten att ur egendomen
uttaga fordringen.
7 § Vid försäljning av konkursboets egendom i den främmande staten skall
förfaras i enlighet med dess lag.
8 § Fråga, huruvida särskild förmånsrätt äger rum i egendom, som vid
konkursens inträffande fanns i annan fördragsslutande stat, så ock fråga
om företrädet mellan flera särskilda förmånsrätter i sådan egendom,
varde prövad enligt den främmande statens lag. Uppstår, beträffande
egendom som här avses, fråga om företrädet mellan fordran med allmän och
med särskild förmånsrätt, äge den senare fordringen företräde.
Fråga, huruvida förmånsrätt äger rum för skatt eller annan allmän
avgift, som pålagts i den främmande staten, eller för hushyra för där
belägen fastighet, skall bedömas enligt den statens lag. Allmän
förmånsrätt, som sålunda skall gälla, omfattar ej annan egendom än den
som vid konkursens inträffande fanns i den främmande staten, men gäller
i den egendomen framför annan allmän förmånsrätt. Vad i finsk lag finnes
stadgat om företrädet mellan allmän förmånsrätt för skatt och särskild
förmånsrätt för annan fordran skall, utan hinder av vad i första stycket
sägs, vinna tillämpning.
9 § Vid tillämpning av de föreskrifter denna lag innehåller om egendoms
befintlighet i viss främmande stat skall konkursgäldenärens fordran, som
är grundad på löpande skuldebrev eller annat fordringsbevis, vars
företeende utgör villkor för rätt att utkräva fordringen, anses
befintlig där handlingen finnes, men annan fordran betraktas såsom
befintlig här i riket.
Registrerat fartyg eller luftfartyg, som har hemort här i riket eller i
någon av de främmande staterna, skall anses befintligt i den stat där
det har hemort, dock ej vid tillämpning av 7 §.
10 § Denna lag äger ej tillämpning å fråga om konkursbos rätt eller
plikt att tillträda ett av gäldenären slutet avtal, som ej var från båda
sidor fullgjort då konkursen inträffade.
11 § Har i beslut om gäldenärens försättande i konkurs angivits, att
rätten grundat sin behörighet på annan omständighet än att gäldenären
har eller vid sin död hade sitt hemvist här i riket, äge denna lag ej
tillämpning.
Bolag, förening eller stiftelse skall anses hava hemvist här i riket, om
styrelsen där har sitt säte. Lag (1987:674).
Övergångsbestämmelser
1934:67
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer men skall, där
konkurs följt på ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande, ej äga
tillämpning å konkursen. Å dödsbos konkurs äger lagen ej tillämpning,
med mindre Konungen meddelat särskilt förordnande om dess tillämplighet
å sådana konkurser.
1981:6
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas
i kraft i förhållande till två eller tre av de länder som anges i lagen.
Genom lagen upphävs lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som
omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge. Sätts lagen i
kraft i förhållande till endast två elle tre av de länder som anges i
lagen, gäller dock den gamla lagen fortfarande i förhållande till de
övriga länderna.
Den gamla lagen gäller fortfarande i fråga om konkurser och
förhandlingar om offentligt ackord utan konkurs som har beslutats före
den nya lagens ikraftträdande.
1987:674
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Beträffande konkurser vari
konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller dock 11 § i
sin äldre lydelse. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag
ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare. | null | null |
1934:68 | Lag (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge | 1,934 | 1 § Varder någon försatt i konkurs i Danmark, Finland, Island eller
Norge, skall konkursen omfatta jämväl gäldenärens egendom här i riket.
I fråga om sådan egendom skola, där ej annat följer av vad här nedan
stadgas, lända till efterrättelse de i den främmande staten givna
lagbestämmelser om den verkan konkurs medför beträffande gäldenärens
rätt att råda över sin egendom, om vad till konkursbo hörer och om
återvinning till konkursbo, om gäldenärs rättigheter och skyldigheter
under konkurs, om konkursbos förvaltning, om borgenärers betalnings-
och förmånsrätt, om utdelning, om ackord samt om avslutande av
konkurs; dock skall i konkursboet ej ingå egendom här i riket, som
enligt svensk lag överhuvud ej må tagas i anspråk av ägarens
borgenärer.
Lika med konkurs anses i denna lag sådan offentlig likvidation av bank
som enligt lagen i den främmande stat, där banken har sitt säte,
utesluter konkursförfarande.
2 § Göres av konkursdomstol eller konkursförvaltning i stat, som i 1 §
är sagd, hos tingsrätten här i riket, inom vars ämbetsområde
gäldenären äger tillgångar, framställning om upptecknande av den här i
riket befintliga egendomen, skall tingsrätten förordna lämplig person
att upprätta bouppteckning, vari skola upptagas gäldenärens tillgångar
här i riket med angivande av värdet, ävensom av den gäld, för vilken
sådan tillgång på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.
På framställning av konkursdomstol eller konkursförvaltning i den
främmande staten har tingsrätten ock att förordna lämplig person att
omhänderhava gäldenärens här i riket varande egendom, intill dess den
kan övertagas av konkursförvaltningen; och har den, som sålunda
förordnats, jämväl att, där egendomen är utsatt för förskämning eller
snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordras
alltför kostsam vård, föranstalta om försäljning av egendomen. Lag
(1987:675).
3 § Är framställning hos tingsrätten gjord om åtgärd, varom sägs i
2 §, och finner tingsrätten att kostnad för åtgärden bör förskjutas,
äge han att, innan beslut fattas, av den, som åtgärden påkallat, kräva
förskott med belopp, som han prövar skäligt. Handling, som är avfattad
på finska eller isländska språket, skall vara åtföljd av styrkt
översättning till danska, norska eller svenska språket. Lag (1987:675).
4 § Yppas fråga om återvinning till konkursboet av fast egendom här i
riket eller fråga, huruvida inskrivning i domstolsprotokoll eller
fastighetsbok är av betydelse för giltigheten gentemot boet av
gäldenärens förfogande över sådan egendom, varde frågan prövad enligt
svensk lag.
Uppkommer motsvarande fråga beträffande registrerat fartyg eller
luftfartyg, som har hemort här i riket eller i någon av de främmande
staterna, eller beträffande lott i sådant fartyg, lände till
efterrättelse lagen i den stat, där fartyget har hemort.
5 § Har, vid försäljning av gäldenären tillhörig lös egendom här i
riket, varå bestämmelserna i 4 § ej äro tillämpliga, denna förblivit i
hans vård, eller har sådan egendom blivit, på sätt för visst fall är
därom stadgat, satt till underpant för gäld, och är egendomen, när
konkursen inträffar, kvar här i riket, skall svensk lag lända till
efterrättelse vid bedömande av fråga, huruvida avtalets verkan mot
borgenärer är beroende av att det i föreskriven ordning kungjorts
eller införts i offentligt register.
6 § Huru konkursen verkar i fråga om beståndet av rätt, som vinnes
genom utmätning här i riket, samt beträffande fortgången av här
påbörjat utmätningsförfarande skall bedömas enligt svensk lag.
7 § Är egendom, som vid konkursens början fanns här i riket, pantsatt,
eller må den enligt här gällande lag kvarhållas för fordran, skall i
fråga om rätten att ur egendomen uttaga fordringen svensk lag äga
tillämpning.
8 § Vid försäljning av konkursboets egendom här i riket skall förfaras
i enlighet med svensk lag.
9 § Uppstår här i riket fråga, huruvida särskild förmånsrätt äger rum
i egendom, som här fanns vid konkursens inträffande, eller i fråga om
företrädet mellan flera särskilda förmånsrätter i sådan egendom, varde
den prövad enligt svensk lag; dock skall i egendom som här avses
särskild förmånsrätt städse gälla framför allmän förmånsrätt som
enligt 1 § skall komma i betraktande.
10 § Vid tillämpning av de föreskrifter denna lag innehåller om
egendoms befintlighet här i riket skall konkursgäldenärens fordran,
som är grundad på löpande skuldebrev eller annat fordringsbevis, vars
företeende utgör villkor för rätt att utkräva fordringen, anses
befintlig där handlingen finnes, men annan fordran betraktas såsom
befintlig i den främmande staten.
Registrerat fartyg eller luftfartyg, som har hemort här i riket eller
i någon av de främmande staterna, skall anses befintligt i den stat,
där det har hemort, dock ej vid tillämpning av 8 §.
11 § Denna lag äger ej tillämpning å fråga om konkursbos rätt eller
plikt att tillträda ett av gäldenären slutet avtal, som ej var från
båda sidor fullgjort då konkursen inträffade.
12 § Har, i konkurs eller efter offentlig ackordsförhandling utan
konkurs, ackord blivit fastställt i någon av de främmande staterna,
gälle ackordet så som vore det här i riket fastställt.
13 § Om en offentlig ackordsförhandling utan konkurs har
inletts i ett annat nordiskt land, får inte, så länge
förhandlingen pågår, beslut om konkurs eller om
planförhandling under företagsrekonstruktion meddelas i
Sverige. I fråga om utmätning och försäljning av utmätt
egendom tillämpas svensk lag när egendomen finns här.
Lag (2022:971).
14 § Har, i beslut om gäldenärens försättande i konkurs eller
inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs, angivits, att
rätten eller domaren grundat sin behörighet på annan omständighet än
att gäldenären har eller vid sin död hade sitt hemvist i den främmande
staten, skall denna lag ej äga tillämpning utan konkursen eller
ackordsförhandlingen fortgå.
Främmande bolag, förening eller stiftelse skall anses hava hemvist i
den stat, där bolaget, föreningen eller stiftelsen har sitt säte.
Övergångsbestämmelser
1934:68
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer men skall ej äga
tillämpning, där konkursen följt på ansökan, som gjorts före lagens
ikraftträdande, eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs
inletts före ikraftträdandet. Å dödsbos konkurs äger lagen ej
tillämpning , med mindre Konungen meddelat särskilt förordnande om
dess tillämplighet å sådana konkurser.
1981:7
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till två eller tre av de länder som anges
i lagen.
Genom lagen upphävs lagen (1934:68) om verkan av konkurs som inträffat
i Danmark, Finland, Island eller Norge. Sätts lagen i kraft i
förhållande till endast två eller tre av de länder som anges i lagen,
gäller dock den gamla lagen fortfarande i förhållande till de övriga
länderna.
Den gamla lagen gäller fortfarande i fråga om konkurser och
förhandlingar om offentligt ackord utan konkurs som har beslutats före
den nya lagens ikraftträdande.
2022:971
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för en förhandling om
offentligt ackord enligt den upphävda lagen (1996:764) om
företagsrekonstruktion. | null | null |
1934:69 | Lag (1934:69) om erkännande och verkställighet av vissa, i anledning av konkurs meddelade utländska domar | 1,934 | Har domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge meddelat dom
rörande rättshandlings ogiltighet eller återgång på grund av konkurs,
som inträffat i någon av nämnda stater eller här i riket, eller har i
någon av staterna förlikning i sådan fråga ingåtts inför förlik
ningskommission eller domstol, skola i avseende å erkännande och
verkställighet av domen eller förlikningen lända till efterrättelse
föreskrifterna i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område.
Vad sålunda är stadgat äger dock ej tillämpning, där av konkursbe
slutet framgår, att gäldenären ej har hemvist i någon av staterna. Lag
(1977:596).
Övergångsbestämmelser
1977:1001
Regeringen föreskriver att lagen (1977:596) om ändring i lagen
(1934:69) om erkännande och verkställighet av vissa, i anledning av
konkurs meddelade utländska domar skall träda i kraft i förhållande
till Danmark, Finland och Norge den 1 januari 1978.
1981:9
Lagen (1934:69) om erkännande och verkställighet av vissa, i anledning
av konkurs meddelade utländska domar skall upphöra att gälla den dag
regeringen bestämmer.
Denna lag får sättas i kraft i förhållande till två eller tre av de
övriga nordiska länderna. Sätts lagen i kraft i förhållande till
endast två eller tre av dem, gäller den gamla lagen fortfarande i för
hållande till de övriga länderna.
1983:159
Regeringen föreskriver att lagen (1981:9) om upphävande av lagen
(1934:69) om erkännande och verkställighet av vissa, i anledning av
konkurs meddelade utländska domar skall träda i kraft i förhållande
till Danmark och Finland den 1 maj 1983. | null | null |
1934:70 | null | 1,934 | null | 1921:225 | null |
1935:100 | null | 1,935 | null | 1930:173 | null |
1935:101 | Lag (1935:101) om inlösen av vissa frälseräntor | 1,935 | 1 § Frälseränta, som tillkommit därigenom att kronan å annan
överlåtit ränta å skattehemman eller som i fall, där kronan sålunda
avhänd ränta kan antagas hava upphört, eljest utgår av fastigheten,
skall, därest räntan icke efter den 31 mars 1911 varit förenad med
fastigheten i samma ägares hand, mot ersättning i penningar inlösas
för statsverkets räkning, om sådant före den 1 januari 1940 påkallas
av kronan eller ägare av räntan.
2 § Ärende angående inlösen av frälseränta upptages av Konungens
befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen.
3 § I fråga om inlösen av frälseränta företrädes kronan av
kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet åligger att påkalla inlösen av
frälseränta dels i de fall, där ersättning för gulden frälseränta i
enlighet med därom givna författningar utbetalas av statsmedel, dels
ock där ämbetet på grund av anmälan av rättsägare eller eljest vinner
kännedom om ränta, som kan antagas vara av beskaffenhet att böra
inlösas enligt denna lag.
4 § Har inlösen av frälseränta påkallats av
kammaradvokatfiskalsämbetet, införskaffe Konungens befallningshavande
uppgift å räntans och fastighetens ägare ävensom gravationsbevis
angående räntan.
Gör ägare av frälseränta ansökning om räntans inlösen, foge vid
ansökningen bevis, att han är ägare av räntan, så ock uppgift å
fastighetens ägare samt för sökanden tillgängliga upplysningar om
räntans tillkomst och de i räntan ingående förmånerna.
Konungens befallningshavande åligger att i fall, som i andra stycket
avses, införskaffa gravationsbevis angående räntan.
5 § Då ansökning om inlösen av frälseränta inkommit, göre Konungens
befallningshavande anmälan därom hos inskrivningsdomaren i orten; och
varde å nästa inskrivningsdag anteckning om förhållandet införd i
lagfarts- och inteckningsprotokollen.
Konungens befallningshavande inhämte ock från kammarkollegiet de
upplysningar, som äro för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för
prövning av ansökningen.
6 § Finnes frälseräntan vara av beskaffenhet att kunna inlösas, give
Konungens befallningshavande ägare av räntan eller, om denne är
sökande, kammaradvokatfiskalsämbetet tillfälle att yttra sig över
ansökningen; meddele ock i varje fall ägare av räntan uppgift å de
förmåner, vilka enligt kammarkollegiets utredning må anses ingå i
räntan. Har räntan blivit av en till annan överlåten, må ansökningen
ävensom uppgift angående räntans innehåll, innan nye ägaren sökt
lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren.
Är ägare av räntan å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande, rätten
i den ort, där fastigheten är belägen, god man enligt vad om god man
för bortovarande är i lag stadgat.
7 § Besväras räntan av sökt eller beviljad inteckning eller kan
räntan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling,
skall underrättelse om ansökningen genom Konungens befallningshavandes
försorg med posten sändas till kända innehavare av sådana fordringar
och, om innehavare av dylik fordran är okänd, införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten. Underrättelse om ansökningen varde
ock med posten tillsänd ägare av fastigheten, om hans postadress är
känd.
8 § Råder ej tvist, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta
föreligger, bestämme Konungens befallningshavande, där ej nedan i
denna paragraf annat sägs, i överensstämmelse med den av
kammarkollegiet lämnade utredningen, vilka förmåner skola anses ingå
i räntan.
Finner Konungens befallningshavande skälig anledning till antagande,
att räntan har annat innehåll än kammarkollegiets utredning visar,
åligger Konungens befallningshavande att upprätta förslag angående de
förmåner, som finnas rätteligen böra ingå i räntan; och må räntan
bestämmas i enlighet med det sålunda upprättade förslaget, därest
parterna biträtt detsamma eller, oaktat de erhållit del av förslaget,
lämnat det utan erinran samt förslaget ej heller bestritts av
fordringsägare, som i 7 § avses. Vinnes i ty fall ej, enligt vad nu är
sagt, enighet om räntans innehåll, skola, om icke någon av parterna
det bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter
medeltalet av de belopp i penningar eller persedlar, med vilka räntan
utgått under de tio åren närmast före det denna lag trätt i kraft.
Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta
föreligger, eller kan i fall, som i andra stycket avses, räntan ej
bestämmas i enlighet med vad i samma stycke sägs, hänvise Konungens
befallningshavande sökanden att efter stämning å motparten ävensom
fastighetens ägare och kända fordringsägare, som i 7 § avses, vid
domstol föra talan till styrkande av räntans tillvaro eller de i
räntan ingående förmånerna. Vill motparten själv stämma, stånde det
honom fritt.
9 § Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshavande
den av kammarkollegiet lämnade utredningen och övriga handlingar i
ärendet domstolen till handa.
10 § Ersättningen för ränteförmån, som utgöres med visst belopp för
år, skall uppgå till tjugufem gånger nämnda belopp. Utgår årlig förmån
i annat än penningar, och är ej särskild grund för beräkning av dess
värde i penningar med laga verkan bestämd, varde värdet för år
beräknat efter medeltalet av den årliga markegången för de sist
förflutna tio åren med tillägg av forsellönsersättning, där sådan
skall utgå. Kan sådan beräkning ej göras efter länets markegångstaxa,
bestämme Konungens befallningshavande efter vad skäligt prövas
förmånens värde för år.
Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för år,
bestämme Konungens befallningshavande ersättningen för sådan förmån
enligt vad skäligt prövas.
Skall enligt vad ovan är sagt förmåns värde för år eller ersättningen
för förmån bestämmas efter vad skäligt prövas, äge Konungens
befallningshavande inhämta yttrande av sakkunniga, om sådant finnes
erforderligt.
11 § Har ansökning om inlösen avslagits, skall, när beslutet vunnit
laga kraft, Konungens befallningshavande eller, där beslutet meddelats
av högre myndighet, vederbörande föredragande göra anmälan om beslutet
hos inskrivningsdomaren; och varde anteckning därom gjord såsom i 5
§ sägs.
12 § Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens
befallningshavande genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva,
från och med vilket kalenderår frälseräntan skall upphöra att utgå;
skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden för räntans
upphörande bestämmas till ingången av kalenderåret närmast efter det
utslaget vunnit laga kraft.
13 § Besvär över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som
ovan sägs, må anföras hos kammarkollegiet före klockan tolv å
sextionde dagen från det beslutet gavs; och må över kammarkollegiets
beslut besvär anföras hos Konungen, före klockan tolv å sextionde
dagen från det kollegiets beslut gavs.
Underrättelse om att Konungens befallningshavande eller
kammarkollegiet meddelat utslag angående inlösen av frälseränta och
om tiden då det skett skall genom myndighetens försorg ofördröjligen
införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten samt med posten
sändas till parterna ävensom fastighetens ägare, om hans postadress
är känd, och kända innehavare av fordringar, som i 7 § avses.
14 § Sedan utslag, som i 12 § omförmäles, vunnit laga kraft, låte
Konungens befallningshavande införa meddelande om utslaget i
länskungörelserna; insände ock till inskrivningsdomaren i orten
anmälan om frälseräntans upphörande; och varde å nästa inskrivningsdag
anteckning om räntans upphörande gjord i lagfarts- och
inteckingsprotokollen.
15 § Konungens befallningshavande utbetale vid början av det
kalenderår, från och med vilket frälseräntan enligt laga kraftägande
utslag upphör att utgå, ersättningen till frälseräntans ägare.
Besväras räntan av sökt eller beviljad inteckning eller kan den
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, skall
dock vad om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande att
fördelningen verkställes av Konungens befallningshavande, ändå att
den fastighet, av vilken räntan utgått, hör till stad. Kallelse till
sammanträde för ersättningens fördelning skall genom Konungens
befallningshavandes försorg med posten sändas till kända innehavare
av fordringar, för vilka räntan svarar, samt, om innehavare av dylik
fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom
orten minst fjorton dagar före sammanträdet.
Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den ägaren tillkommande ersättningen inne, till
dess Konungen förordnat, huru med medlen skall förfaras.
Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder
för utbetalande av denna, låte Konungens befallningshavande, om så
begäres, insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta;
och komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till
ersättningen.
Utfaller, då frälseräntan gemensamt med annan fast egendom häftar för
inteckning, vid fördelning av ersättningen likvid å intecknings
huvudstol, åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan
fördelningen blivit godkänt eller vunnit laga kraft, ofördröjligen
göra anmälan hos inskrivningsdomaren i orten och tillika insända
fördelningslängden.
16 § Ersättning till sakkunniga, som i 10 § omförmälas, samt kostanden
för kungörelser, delgivningar och dylika åtgärder, som enligt denna
lag ske genom myndighets försorg, skola gäldas av allmänna medel.
17 § Där enligt denna lag anteckning skall göras i lagfarts- eller
inteckingsprotokollet, varde anteckningen jämväl införd i vederbörlig
fastighetsbok. | null | null |
1935:103 | Förordning (1935:103) om utsträckt tillämpning av de i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1 sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr 106) meddelade bestämmelser angående ersättning av statsmedel för gulden frälseränta | 1,935 | Kungl. Maj:t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott
förordna, att vad i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1 sid. 3) samt 4
§ lagen den 2 december 1892 (nr 106) är stadgat angående rätt för ägare
av skattefrälsehemman att i fall, där hemmanet åvilande
skattefrälseränta av beskaffenhet som avses i förordningen den 11
september 1885 (nr 55) icke blivit av statsverket inlöst, uppbära
ersättning av statsmedel för gulden frälseränta skall äga motsvarande
tillämpning beträffande en var som eljest har att utgiva frälseränta av
beskaffenhet att kunna inlösas enligt lagen den 12 april 1935 (nr 101)
om inlösen av vissa frälseräntor. | null | null |
1935:113 | Lag (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling | 1,935 | 1 § Denna lag äger tillämpning å all slags arbetsförmedling som bedrives
av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd
sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift, varå
tryckfrihetsförordningen är tillämplig.
Har mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande
träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos verksamhetens
utövare eller av den sistnämnde hos arbetssökanden, skall, där av
omständigheterna framgår, att det huvudsakliga syftet med anställningen
är förmedling av arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling anses såsom
arbetsförmedling enligt denna lag. Lag (1942:209).
2 § Arbetsförmedling må icke bedrivas i förvärvssyfte.
Vill någon eljest bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare
eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift,
periodiskt bidrag eller annan ersättning, skall tillstånd sökas hos
arbetsmarknadsstyrelsen.
Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av
anställning här i riket åt utlänning som vistas utom riket, må tillstånd
beviljas allenast för de fall och på de villkor regeringen efter
överenskommelse med främmande stat bestämmer. Vad sålunda stadgats skall
dock icke äga tillämpning å förmedling av anställning åt musiker,
sceniska artister och därmed jämförliga yrkesutövare med mindre
regeringen därom förordnar.
Tillstånd må icke beviljas enskild person eller avse arbetsförmedling
för sjömän. Lag (1976:156).
2 a § Utan hinder av 2 § må regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer bevilja enskild person eller annan tillstånd att bedriva
arbetsförmedling för musiker och sceniska artister i förvärvssyfte.
Tillstånd får givas endast för verksamhet som innefattar förmedling av
anställning utomlands åt den som är bosatt här i riket eller av
anställning här i riket åt den som är bosatt utomlands.
Tillstånd enligt första stycket må icke beviljas med mindre sökanden
utfäster sig att vid förmedling eller eljest icke uppställa villkor som
begränsar förmedlingssökandes möjligheter att anlita den offentliga
arbetsförmedlingen.
Tillstånd enligt denna paragraf får beviljas för högst ett år i sänder.
Lag (1983:258).
3 § Vid meddelande av tillstånd skall angivas den ersättning för
förmedlingen, som högst må uppbäras, samt de övriga villkor och
bestämmelser för verksamheten som prövas erforderliga.
Ersättningen må i annat fall än som avses i 2 a § icke så bestämmas, att
densamma kan förväntas överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.
Lag (1976:156).
4 § När anledning därtill förekommer må arbetsmarknadsstyrelsen
återkalla tillstånd ävensom meddela ändrade villkor eller bestämmelser
för verksamheten. Lag (1947:367).
5 § Envar som bedriver arbetsförmedling utan att från arbetsgivare eller
arbetssökande uppbära ersättning är skyldig att, i enlighet med de
föreskrifter arbetsmarknadsstyrelsen utfärdar, inom tre månader från det
verksamheten tagit sin början göra anmälan därom till
arbetsmarknadsstyrelsen. Lag (1947:367).
6 § Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och i anledning av densamma
meddelade föreskrifter utövas av arbetsmarknadsstyrelsen. Lag
(1947:367).
7 § Envar som bedriver arbetsförmedling åligger
att över verksamheten föra de anteckningar som arbetsmarknadsstyrelsen
må föreskriva;
att hålla dessa anteckningar och andra handlingar angående verksamheten
tillgängliga för arbetsmarknadsstyrelsen eller för den som av styrelsen
bemyndigats granska desamma; samt
att enligt av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade föreskrifter meddela
styrelsen de uppgifter rörande verksamheten som styrelsen kan finna
erforderliga för tillsynens utövande och för samordnande av
arbetsförmedlingsverksamheten inom riket. Lag (1947:367).
8 § Den som utan tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den som eljest utan tillstånd bedriver arbetsförmedling mot ersättning
dömes till böter.
Den som försummar att göra anmälan enligt 5 § döms till penningböter.
Lag (1991:253).
9 § Den som uppsåtligen bereder arbete åt någon efter anvisning genom
arbetsförmedling som utan tillstånd bedrives i förvärvssyfte dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast
efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen. Lag (1984:412).
10 § Den som bryter mot villkor eller bestämmelse som meddelats med stöd
av 3 eller 4 § eller underlåter att fullgöra skyldighet enligt 7 § dömes
till böter. Lag (1970:877).
11 § Om någon som står under åtal för brott mot 8 § första eller andra
stycket, 9 § första stycket eller 10 § fortsätter sitt brottsliga
förfarande, skall som särskilt brott anses vad han förbrutit före varje
åtal.
Övergångsbestämmelser
1935:113
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.
Genom denna lag upphäves kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, därvid skall
iakttagas
att säkerhet som i § 4 kungörelsen sägs ej må återlämnas förrän
länsstyrelsen, efter samråd med /arbetsmarknadsstyrelsen/, finner
säkerheten ej vara behövlig;
att vad i §§ 6, 7 och 8 samt § 9 första, andra och tredje styckena
kungörelsen stadgas fortfarande skall gälla beträffande förhållande som
uppkommit under kungörelsens giltighetstid; samt
att kungörelsens bestämmelser fortfarande skola tillämpas å förseelse
som begåtts under kungörelsens giltighetstid ävensom å därefter begången
förseelse mot stadgande i §§ 6, 8 och 9 kungörelsen i den mån desamma
förlänats fortsatt giltighet.
Den som vid denna lags ikraftträdande i behörig ordning bedriver
arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare eller arbetssökande
uppbäres ersättning, och som före den 1 februari 1936 söker tillstånd
till dylik verksamhet, må, i den mån förmedlingen icke avser anställning
utom riket eller anställning här i riket åt utlänning som vistas utom
riket, utan hinder av stadgandena i 2 §, fortfarande bedriva
verksamheten till dess ansökan blivit prövad.
Enskild person eller annan, som vid lagens ikraftträdande i behörig
ordning bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av
/arbetsmarknadsstyrelsen/ erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten
till och med den 31 december 1939. Beträffande yrkesgrupper, som
Konungen bestämt, äger /arbetsmarknadsstyrelsen/ för tiden därefter,
dock för högst ett år i sänder och icke längre än till /den 1 januari
1950/, bevilja förlängning av tillstånd, som nyss sagts, samt jämväl
meddela nytt tillstånd att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte,
dock endast för enskild person, som övertagit med vederbörligt tillstånd
bedriven verksamhet, i vilken han sedan tiden före lagens ikraftträdande
varit anställd. Innan tillstånd, varom i detta stycke sägs, av
/arbetsmarknadsstyrelsen/ beviljas, skall åt arbetsgivar- och
arbetarorganisationer inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen avser
beredas tillfälle att yttra sig. Det ankommer på styrelsen att bestämma
skälig ersättning för förmedling, varom i detta stycket är fråga. I
övrigt skola lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma.
Lag (1942:209). | null | null |
1935:119 | Kungörelse (1935:119) angående prägel å minnesmynt å fem kronor | 1,935 | Kungl. Maj:t har, sedan till hugfästande av riksdagens
femhundraårsminne mynt- och justeringsverket bemyndigats att
verkställa utmyntning av högst 500,000 stycken silvermynt å fem
kronor, velat härmed kungöra, att ett minnesmynt av silver å fem
kronor, utgörande lagligt betalningsmedel under de villkor, som
stadgas i lagen om rikets mynt, inom kort kommer att i rörelsen
utsläppas och genom mynt- och justeringsverkets försorg fördelas till
spridning över riket ävensom att det nya myntets prägel blivit
fastställd sålunda:
/k/ På myntets framsida: /-k/ Hans Maj:t Konungens bild, profil,
vänster sida. Omskrift över bilden: "GUSTAF V SVERIGES KONUNG" och
under bilden: "MED FOLKET FÖR FOSTERLANDET". Mellan orden "GUSTAF" och
"MED" samt mellan orden "KONUNG" och "FOSTERLANDET" en rosett. Under
bilden Stockholms stads märke, myntdirektörens märke (G) samt
gravörens signatur (EL i monogram).
/k/ På frånsidan: /-k/ I mittfältet en på ett kors lagd sköld med
riksvapnet, tre kronor. Omskrift: "1435 SVERIGES RIKSDAG 1935". Under
skölden: "5 KRONOR". Vid vardera ändan av korsets tre övre armar samt
mellan årtalen och valörbeteckningen rosetter, lika dem på framsidan.
Myntets /k/ diameter: /-k/ 36 millimeter. /k/ Randen /-k/ räfflad. | null | null |
1935:135 | null | 1,935 | null | 1909:24 s.1 | null |
1935:188 | null | 1,935 | null | 1928:328 | null |
1935:22 | Brev (1935:22) till Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen angående skydd för vissa beteckningar för portugisiska viner | 1,935 | I en i Lissabon den 19 oktober 1934 undertecknad deklaration mellan
Sverige och Portugal har överenskommits bland annat,
att beteckningarna "Porto" och "Madeira" och sammansättningar med dessa
namn, både i deras ursprungliga form och i översättning, liksom
beteckningarna "Moscatel de Setbal" och "Carcavelos" i Sverige skola
skyddas såsom regionala märken eller ursprungsbeteckningar:
Porto för starkvin, frambragt inom portugisiska området Douro och utfört
över "La barre de Douro" och Leixoes hamn;
Madeira för starkvin, frambragt på ön Madeira och utfört över Funchals
hamn;
Moscatel de Setbal för starkvin, frambragt inom portugisiska området
Setbal och utfört över Lissabons eller Setbals hamn, samt
Carcavelos för starkvin, frambragt inom portugisiska området Carcavelos
och utfört över Lissabons hamn;
att omförmälda viners äkthet vid införseln till Sverige skall styrkas
med ursprungsbevis, utfärdat av behörig portugisisk myndighet;
att oriktig användning av de skyddade beteckningarna skall förbjudas
även för det fall att varans verkliga urspung är angivet eller
beteckningarna äro åtföljda av vissa korrigerande uttryck, såsom "sort",
"typ", "slag", "jämförlig med", eller annan, vare sig specifik eller
annorlunda beskaffad regional beteckning;
att alla märken, etiketter eller påteckningar, ägnade att vilseleda
köpare av hithörande viner eller att göra sådan köpare oviss rörande det
inköpta vinets verkliga ursprung, skola vara förbjudna;
samt att de skyddade beteckningarna icke heller skola få användas ifråga
om därtill eljest berättigade starkviner, vilkas sammansättning vid
införsel ändrats genom tillsats av vatten eller av andra viner.
I särskilda, i samband med förhandlingarna om ifrågavarande
överenskommelse avgivna yttranden har Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
förklarat sig icke hava något att erinra mot att bestämmelser av ovan
angiven innebörd inginge i överenskommelsen. | null | null |
1935:238 | null | 1,935 | null | 1921:378 | null |
1935:29 | null | 1,935 | null | 1928:376 | null |
1935:293 | null | 1,935 | null | 1917:281 | null |
1935:3 | Kungörelse (1935:3) om betesreglering i Östergötlands län | 1,935 | Kungl. Maj:t har, med stöd av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om
ägofred, på framställning av hushållningssällskapet och landstinget i
Östergötlands län funnit gott förordna, att inom nämnda län
betesreglering å skogs- eller utmark, som i sagda paragraf omförmäles,
må äga rum på sätt och under villkor, som i 13-19 §§ lagen om ägofred
stadgas. | null | null |
1935:308 | null | 1,935 | null | 1908:128 s.1 | null |
1935:406 | null | 1,935 | null | 1935:46 | null |
1935:409 | null | 1,935 | null | 1934:119 | null |
1935:44 | Lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. | 1,935 | Arv och testamente. Oskiftat bo
1 § Hade dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare vid sin död
hemvist här i riket, skall i fråga om rätt till arv efter honom svensk
lag gälla. Där den döde icke vid dödsfallet sedan minst fem år här
hade hemvist, skall dock lagen i hans hemland vinna tillämpning,
såframt det yrkas av någon arvinge eller testamentstagare, vars rätt
därav beror. Skulle enligt hemlandets lag arvet tillfalla staten, må
ej sådant yrkande väckas.
2 § Bestämmelserna i 1 § om rätt till arv skola tillämpas också i
fråga om rätt för efterlevande make att sitta i oskiftat bo, när
bröstarvinge ej finnes, och på sådant rätt till bidrag till uppehälle
och utbildning ur kvarlåtenskap som tillkommer arvinge eller
efterlevande make. Detsamma gäller rätt för efterlevande make att ur
boet uttaga egendom intill visst penningvärde. Lag (1973:1195).
3 § Yrkande om tillämpning av hemlandets lag skall väckas inom sex
månader från dödsfallet eller, om arvskifte äger rum efter utgången av
sagda tid, sist vid arvskiftet. Sedan arvskifte skett, må ej i något
fall den som deltagit i skiftet väcka sådant yrkande.
4 § Var den döde medborgare i fördragsslutande stat, vars lag
tillägger eftelevande make rätt att, då bröstarvinge finnes, sitta i
oskiftat bo, skall vad sagda lag därom innehåller tillämpas, där den
döde ej sedan fem år hade hemvist här i riket. På rätten i den ort,
där den döde hade hemvist, ankommer att, efter ansökan av den
efterlevande, fatta beslut om hans övertagande av boet, att pröva
fråga som eljest enligt den främmande lagen tillkommer särskilt
arvsdomstol (skifterett) eller annan myndighet, ävensom att där
jämväl den efterlevande har hemvist här i riket, där ordna god man för
tillsyn å boet efter vad därom är särskilt stadgat.
5 § Har genom beslut av myndighet i främmande fördragsslutande stat
efterlevande make förklarats berättigad att sitta i oskiftat bo, och
yppas sedermera här i riket fråga huruvida bodelning skall äga rum
under makens livstid eller eljest om makens rätt i boet, varde, där
maken är medborgare i fördragsslutande stat, frågan bedömd enligt
lagen i den stat, där beslutet meddelades.
6 § har upphävts genom lag (1973:1195).
7 § Den som enligt 1--4 §§ påkallar tillämpning av hemlandets lag
skall, där det erfordras, visa att förutsättningarna för sådan
tillämpning äro för handen, så ock styrka innehållet av nämnda lag.
8 § Vid bodelning som avses i denna lag gäller, om inte något
annat följer av 2 §, det som sägs i 2 a-4 och 6 §§ förordningen
(1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap. Lag (2007:523).
9 § I fråga om formen för testamente och återkallelse av testamente
efter den som vid sin död var medborgare i fördragsslutande stat och
hade hemvist i sådan stat ha bestämmelserna i lagen (1937:81) om
internationella rättförhållanden rörande dödsbo motsvarande
tillämpning. Lag (1973:1195).
10 § Fråga om behörigheten att upprätta testamentet eller att
återkalla detta skall bedömas enligt lagen i fördragsslutande stat,
där testator hade hemvist vid den tid då åtgärden vidtogs. Hade han ej
då sedan minst fem år hemvist i den staten, vare testamentet gällande
jämväl om han enligt hemlandets lag ägde vidtaga åtgärden.
11 § Fråga om testamentets eller återkallelsens ogiltighet på grund av
testators sinnestillstånd eller på grund av svek, villfarelse, tvång
eller annan otillbörlig påverkan skall bedömas enligt lagen i den av
staterna, där han hade hemvist vid den tid då åtgärden vidtogs.
12 § Hade medborgare i främmande fördragsslutande stat vid sin död
hemvist här i riket, skall svensk lag vinna tillämpning i fråga om
bevakning och klander av testamente efter honom.
13 § Fråga om bindande verkan av arvsavvtal med arvlåtare, som vid sin
död hade hemvist här i riket, eller av gåva, som han för dödsfalls
skull givit, varde, där arvlåtaren vid sin död var medborgare i
fördragsslutande stat, bedömd enligt lagen i den av staterna, där han
hade hemvist då rättshandlingen företogs.
Detsamma gäller fråga huruvida egendom som arvinge bekommit av
arvlåtaren under dennes livtid skall anses såsom förskott å arvet.
14 § Där i fördragsslutande stat särskilda regler gälla angående viss
arvinges rätt till fast egendom med tillbehör eller om arvlåtares
befogenhet att genom testamente förordna om sådan egendom till förmån
för viss arvinge, skola nämnda regler lända till efterrättelse
beträffande egendom i den staten.
I fråga om rätt att genom testamente träffa fideikommissariskt
förfogande angående fast egendom eller eljest till förmån för ofödda
förordna om sådan egendom gälle ock lagen i fördragsslutande stat, där
egendomen är belägen. Å rätt att sålunda förordna om lös egendom har
denna lag ej avseende.
15 § Efterlämnar medborgare i fördragsslutande stat, som hade hemvist
här i riket, adoptivbarn, skall, där beslutet om adoption meddelats i
sådant stat och innefattar förbehåll om rätt för adoptanten att
förfoga över sin kvarlåtenskap, det förbehåll här i riket gälla.
16 § Fråga om förverkande av rätt att taga arv eller testamente eller
om arvlösgörelse varde, där arvlåtaren vid sin död hade hemvist här i
riket, bedömd enligt svensk lag, ändå att han var medborgare i annan
fördragsslutande stat.
17 § Beträffande preskription av rätt att taga arv eller testamente
efter medborgare i främmande fördragsslutande stat, som vid sin död
hade hemvist här i riket, skall svensk lag lända till efterrättelse.
Den dödes gäld
18 § Fråga om arvinges eller testamentstagares ansvarighet för gäld
efter medborgare i fördragsslutande stat, som hade hemvist här i
riket, eller för fullgörande av legat eller ändamålsbestämmelse enligt
den dödes testamente varde bedömd efter svensk lag. Samma lag vare
angående ansvarighet för fullgörandet av underhållsplikt, som ålåg den
döde emot barn utom äktenskapet eller dess moder.
19 § Vid boutredning, bodelning och arvskifte efter dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare, som vid sin död hade hemvist här i
riket, skall förfaras i enlighet med svensk lag.
Har efterlevande make berättigats att sitta i oskiftat bo skall ock,
såframt han är medborgare i fördragsslutande stat och vid sin död ägde
hemvist här i riket, vid bodelning och arvskifte efter makarna
förfaras enligt svensk lag. Detsamma gäller i fråga om bodelning, när
denna skall äga rum under makens livstid och maken då har hemvist här
i riket.
20 § Boutredning, bodelning och arvskifte, som avses i 19 §, skall
omfatta all till boet hörande egendom, evad den finnes inom eller utom
riket. Lag (1937:83).
21 § I fråga om efterlevande makes rätt att vid bodelning, varom i
denna lag är fråga, uttaga viss egendom varde svensk lag tillämpad.
Vad lagen i främmande fördragsslutande stat innehåller om rätt för
efterlevande make att i visst fall innehålla vad som vid bodelning
tillskiftas arvinge skall ej äga tillämpning vid bodelning här i
riket.
22 § Tvist om arv eller testamente efter dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, eller om hans
efterlevande makes rätt att övertaga boet såsom oskiftat eller om
fordran mot dödsboet skall upptagas av svensk domstol. Har genom
beslut av myndighet i främmande fördragsslutande stat efterlevande
make, som är medborgare i fördragsslutande stat, förklarats berättigad
att sitta i oskiftat bo, och hade maken vid sin död hemvist här i
riket, ankomme på svensk domstol att upptaga tvist om bodelning eller
arvskifte efter makarna. Uppstår under makens livstid tvist om
bodelning eller eljest om makens rätt i boet, och har maken då hemvist
här i riket, varde ock tvisten upptagen av svensk domstol. Äro
parterna ense om tvistens upptagande i annan fördragsslutande stat,
lände det till efterrättelse, dock ej där boet är föremål för
behandlig av testamentsexekutor eller av domstol förordnad
boutredningsman eller skiftesman, eller tvisten avser klander av
bodelning eller arvskifte i sådant bo eller av testamente.
Övergångsbestämmelser
2007:523
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande om makarnas äktenskap
har upplösts eller makarna har beviljats hemskillnad före
ikraftträdandet. | null | null |
1935:45 | Lag (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge | 1,935 | 1 § Hade medborgare i fördragsslutande stat vid sin död hemvist i
Danmark, Finland, Island eller Norge, skall boutredning, bodelning
eller arvskifte, som där äger rum, omfatta den till boet hörande
egendom, som finnes här i riket. Svensk domstol må ej med
kvarlåtenskapen taga befattning i vidare mån än i denna lag sägs.
2 § På framställning av dödsboförvaltningen har rätten i ort, där
egendom efter den döde finnes, att förordna lämplig person att
upprätta bouteckning. I bouppteckningen skola upptagas boets till
gångar här i riket med angivande av värdet, så cok den gäld, för
vilken sådan tillgång på grund av inteckning eller eljest särskilt
häftar. På framställning av dödsboförvaltningen har rätten ock att
förordna lämplig person att omhänderhava den dödes här i riket varande
egendom, intill dess den kan övertagas av dödsboförvaltningen; och har
den som sålunda förordnats jämväl att, där egendomen är utsatt för
förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde
eller erfordras alltför kostsam vård, föranstalta om försäljning av
egendomen.
Finnes kostnad för sökt åtgärd böra förskjutas, äge rätten att, innan
beslut fattas, av den som åtgärden påkallat kräva förskott med belopp,
som prövas skäligt. Handling, som är avfattad på finska eller
isländska språket, skall vara åtföljd av styrkt översättning till
danska, norska eller svenska språket. Lag (1969:801).
3 § Där någon, som hade hemvist i en av de främmande staterna, dött
under uppehåll här i riket, skall såframt han var medborgare i en av
dessa stater eller ock svensk medborgare, hans härvarande egendom,
intill dess den övertages av dödsboförvaltningen, stå under sådan vård
som är stadgad om egendom efter död man, som hade hemvist här i riket;
dock skall ej i något fall på den som egendomen vårdar ankomma att
föranstalta om bouppteckning.
4 § Är dödsbo som avses i 1 § föremål för offentligt skifte i någon
av de främmande staterna och hörer till boet egendom här i riket,
skall vad i den statens lag är stadgat om inskränkning i rätten att
utmätningsvis njuta betalning ur dödsbo äga tillämpning å sagda
egendom, dock ej i fråga om utmätning för skatt eller annan allmän
avgift, som pålagts här i riket, eller fordrans uttagande ur egendom,
som häftar såsom pant eller må kvarhållas till säkerhet för
fordringen.
5 § Skall egendom som avses i 4 § säljas utmätningsvis, varde vid
försäljningen och fördelning av köpeskillingen tillämpat vad i 9 §
lagen den 6 april 1934 om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark,
Finland, Island eller Norge, är stadgat om fordran som njuter förmåns
rätt.
6 § Vad lagen i främmande fördragsslutande stat stadgar om att
inskrivning i fastighetsbok eller domstolsprotokoll (tingslysning)
utgör förutsättning för att rätt som uppkommit genom avtal eller annan
rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) skall
gälla emot dödsbo äge ej tillämpning beträffande egendom, som vid
dödsfallet fanns här i riket.
7 § Vid tillämpning av de föreskrifter denna lag innehåller om
egendoms befintlighet i viss fördragsslutande stat skall fordran som
är grundad på löpande skuldebrev eller annat fordringsbevis, vars
företeende utgör villkor för rätt att utkräva fordringen, anses
befintlig där handlingen finnes, men annan fordran betraktas
såsombefintlig i den stat, enligt vars lag boutredningen skall äga
rum.
Registrerat fartyg eller luftfartyg skall anses befintligt i stat, där
det har hemort.
8 § Har domstol i någon av de främmande staterna fattat beslut, att
dödsbo efter medborgare i fördragsslutande stat som vid sin död hade
hemvist i sådan stat skall behandlas av särskild arvsdomstol eller om
boets överlämnande till boutredningsman eller testamentsexekutor
eller om efterlevande makes rätt att övertaga boet såsom oskiftat,
vare beslutet gällande här i riket.
9 § Yppas tvist om arv eller testamente efter medborgare i fördrags
slutande stat, som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland,
Island eller Norge, eller om hans efterlevande makes rätt att öertaga
boet såsom oskiftat, äge parterna överenskomma, att tvisten må
upptagas av allmän underrätt här i riket; dock må det ej ske där boet
är föremål för behandling av särskild arvsdomstol eller testaments
exekutor eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman
eller tvisten avser klander av testamente, bodelning eller arvsskifte
efter någon som hade hemvist i Finland.
10 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning
om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt,
boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet
för den dödes gäld gälla bestämmelserna i lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens
område. Lag (1977:597).
Övergångsbestämmelser
1935:45
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer men skall ej äga
tillämpning, där arvlåtaren dött före ikraftträdandet, ej heller där
efterlevande make suttit i oskiftat bo och den först avlidne maken
dött före ikraftträdandet.
1977:597
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till två eller tre av de länder som anges
i lagen.
1977:1002
Regeringen föreskriver att lagen (1977:597) om ändring i lagen
(1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark,
Finland, Island eller Norge skall träda i kraft i förhållande till
Danmark, Finland och Norge den 1 januari 1978. | null | null |
1935:46 | Lag (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge | 1,935 | 1 § Där, jämlikt 4 § i lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare som hade hemvist här i riket, efterlevande
make, som jämväl här har hemvist, av svensk domstol förklaras
berättigad att i enlighet med lagen i den dödes hemland övertaga boet
såsom oskiftat, och maken är förmyndare för omyndig bröstarvinge efter
den döde, förordne rätten god man att över boets förvaltning hava
sådan tillsyn som enligt den främmande lagen åligger förmyndare eller
förmynderskapsmyndighet.
2 § Det åligger överförmyndaren att utöva tillsyn över att gode mannen
behörigen fullgör sitt uppdrag. Finnes god man icke vara lämplig,
varde han entledigad, då det yrkas av överförmyndaren eller
förhållandet eljest varder kunnigt. Dör gode mannen, skall det av den,
som har hans kvarlåtenskap i sin vård, anmälas hos rätten. Tager
efterlevande maken hemvist inom annan rätts domvärjo, varde det av
överförmyndaren anmält hos den rätt, som förordnat gode mannen; och
pröve rätten, huruvida gode mannen ändock må bibehållas vid sin
befattning. Varder han entledigad, göre rätten därom anmälan hos den
andra rätten, och förordne denna god man i den entledigades ställe.
Tager den efterlevande hemvist utom riket, vare gode mannens
förordnande förfallet.
3 § Har efterlevande make, som hade hemvist utom riket, av myndighet i
fördragsslutande stat förklarats berättigad att sitta i oskiftat bo,
och bosätter sig maken sedermera här i riket, varde, där efter den
döde finnes omyndig bröstarvinge för vilken maken är förmyndare, god
man för arvingen förordnad av rätten i den ort, där maken tagit
hemvist; och gälle om sådan god man vad i 1 och 2 §§ sägs.
4 § Påkallar god man eller överförmyndare arvode för uppdrag, som i
denna lag avses, pröve rätten, huruvida och med vilket belopp arvode
skall av den efterlevande gäldas. | null | null |
1935:47 | Kungörelse (1935:47) angående viss uppgiftsskyldighet i fråga om hamnar och lastageplatser ävensom kanaler och andra vattentrafikleder | 1,935 | 1 § Beträffande hamn och lastageplats ävensom kanal och annan
vattentrafikled, för vilkas begagnande avgifter uppbäras enligt av
Kungl. Maj:t fastställd taxa, skall av ägaren eller, om driften
därstädes är upplåten åt annan, av denne till sjökarteverket årligen å
tid, som nedan sägs, avgivas uppgift om åtgärd, som vidtagits i
avseende å:
1) nybyggnad, till- eller ombyggnad av kaj eller större lastbrygga
eller borttagande av sådan anläggning,
2) fördjupning, utfyllning eller annan förändring i djupförhållandena
i vattnet,
3) anbringande eller borttagande av förtöjningsboj eller dykdalb,
4) anläggning eller borttagande av lastkran eller järnvägsspår eller
omläggning av dylikt spår.
Uppgift skall om möjligt vara åtföljd av karta eller planritning i
tillräcklig skala.
Uppgift skall avse tiden 1 december--30 november och avgivas före den
5 därpå följande december.
Har under perioden åtgärd av ovan avsedd beskaffenhet ej vidtagits,
skall uppgift därom lämnas i samma ordning som nyss sagts.
2 § På anmodan av chefen för sjökarteverket skall ägare eller
innehavare av hamn eller lastageplats eller kanal eller annan
vattentrafikled, för vars begagnande avgifter icke uppbäras enligt av
Kungl. Maj:t fastställd taxa, vara skyldig att i den ordning, som i §
1 sägs, rörande anläggningen avgiva i samma paragraf avsedda
uppgifter.
3 § Har trots anmaning uppgiftsskyldigheten icke fullgjorts, må chefen
för sjökarteverket anmäla förhållandet hos vederbörande länsstyrelse,
som äger förelägga den försumlige att vid äventyr av vite avgiva
ifrågavarande uppgifter.
Det skall ankomma på länsstyrelsen att på framställning av chefen för
sjökarteverket, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna
om vitets uttagande.
4 § har upphävts genom lag (1991:252). | null | null |
1935:531 | null | 1,935 | null | 1920:744 | null |
1935:544 | Kungörelse (1935:544) angående villkoren för telegrams befordran å statens järnvägars och enskilda järnvägars telegrafförbindelser | 1,935 | Vid befordran å statens järnvägars och enskilda järnvägars
telegrafförbindelser av telegram, som icke angå järnvägarnas
tjänsteärenden, skola av Kungl. Maj:t fastställt telegrafreglemente
samt för den allmänna telegraftrafiken gällande taxor i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. I övrigt äger telegrafstyrelsen att
med järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen träffa
erforderliga överenskommelser rörande villkoren för ifrågavarande
telegrams befordran. | null | null |
1935:558 | null | 1,935 | null | 1933:668 | null |
1935:567 | Kungörelse (1935:567) angående särskilt förfarande för erhållande av handräckning i Tyskland i vissa beskattningsärenden | 1,935 | Allmänna stadganden
1 § Svensk myndighet kan, på sätt i denna kungörelse stadgas, erhålla
handräckning i Tyskland för införskaffande av utredning i svenskt
beskattningsärende och delgivning av handling i sådant ärende, så ock
för uttagande av svensk offentlig avgift.
2 § 1 mom. Med svensk offentlig avgift avses i denna kungörelse:
a) statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
b) särskild skatt å förmögenhet,
c) allmän kommunalskatt samt kommunal utskyld eller avgift, som utgår
efter samma grunder som nämnda skatt, ävensom vägskatt,
d) skogsaccis och skogsvårdsavgift,
e) arvsskatt och skatt för gåva,
f) annan utskyld eller offentlig avgift till svenska staten, tull och
avgift å tillverkning eller förbrukning undantagna,
g) svensk kommun tillkommande utskyld eller offentlig avgift av annat
slag än ovan nämnts, därest utskylden eller avgiften utgår direkt å
inkomst (netto- eller bruttoinkomst) eller å förmögenhet,
h) annan offentlig avgift, som utgöres till svensk offentligrättslig
juridisk person efter samma grunder som någon av ovan avsedda
utskylder och avgifter,
i) avgift för indrivning av samt ränta å utskyld eller avgift, varom
ovan förmäles, ävensom debetsedelslösen, samt
j) vite i svenskt beskattningsärende och ersättning för kostnad i
sådant ärende.
Såsom avgift å förbrukning anses icke omsättnings- eller lyxskatt.
Kungörelse (1939:23).
2 mom. Med svenskt beskattningsärende förstås i denna kungörelse
ärende angående taxering till eller debitering av svensk offentlig
avgift, så ock ärende hos svensk förvaltningsmyndighet rörande
verkställighet av beslut om påförande av sådan avgift.
3 mom. Med svensk myndighet förstås i denna kungörelse, förutom svensk
statlig eller kommunal myndighet, representant för annan svensk
offentligrättslig juridisk person än svenska staten eller svensk
kommun, den som på grund av allmän tjänst tager befattning med svenskt
beskattningsärende samt ordförande i nämnd, som handlägger sådant
ärende.
Införskaffande av utredning i Tyskland i svenskt
beskattningsärende
3 § För införskaffande av deklaration eller annan uppgift till ledning
vid egen eller annans beskattning eller av annan utredning i svenskt
beskattningsärende må handräckning i Tyskland begäras, därest den
avgiftspliktige är svensk medborgare eller svensk juridisk person. Är
fråga om avgift, som redan förfallit till betalning, må, om den
avgiftspliktige var svensk medborgare, när avgiften förföll till
betalning, handräckning begäras utan avseende därå att han sedermera
förlorat sitt svenska medborgarskap. För infordrande av upplysning om
förhållanden, vilka få anses vara för tysk myndighet kända, må
handräckning begäras, även om den avgiftspliktige icke är eller varit
svensk medborgare eller svensk juridisk person.
Handräckning som nu sagts kan likväl erhållas allenast under
förutsättning,
a) att motsvarande åtgärd kan på begäran av svensk myndighet vidtagas
här i riket i dylikt svenskt beskattningsärende,
b) att motsvarande åtgärd kan på begäran av tysk myndighet vidtagas i
Tyskland i likartat tyskt beskattningsärende, samt
c) att åtgärden ej kränker bankhemlighet eller annan affärs-, drifts-
eller yrkeshemlighet.
Handräckning i viss form må begäras, om denna form ej strider emot
tysk lagstiftning.
4 § Framställning om handräckning enligt 3 § skall göras av
länsstyrelse hos vederbörande Landesfinanzamt i Tyskland. Av
framställningen bör framgå, att i beskattningsärendet är fråga om
avgift, som avses i 2 § 1 mom., att de i 3 § första stycket angivna
förutsättningar för handräckningens erhållande föreligga, ävensom att
sådan åtgärd, som handräckningen avser, kan på begäran av svensk
myndighet vidtagas här i riket i dylikt svensk beskattningsärende.
Utredning i sistnämnda hänseende erfordras dock ej, därest
framställningen avser erhållande av
a) uppgift från tyskt aktiebolag, tyskt kommanditbolag på aktier eller
tyskt gruvföretag (Berggewerkschaft) angående utdelning från bolaget
eller företaget,
b) uppgift från tysk försäkringsanstalt angående utbetald livräntas
belopp,
c) uppgift från tysk arbetsgivare rörande hos honom anställd persons
avlöningsförmåner eller från arbetsgivaren åtnjuten pension, eller
d) upplysning angående förhållande, som får anses vara för tysk
myndighet känt.
Framställningen skall vara avfattad å tyska språket eller åtföljas av
översättning till detta språk.
5 § Önskar annan svensk myndighet än länsstyrelse handräckning enligt
3 §, skall myndigheten till länsstyrelsen ingiva ansökning om åtgärd
för erhållande av sådan handräckning. Av ansökningen bör framgå, att i
3 § första stycket angivna förutsättningar för handräckningens
erhållande äro för handen.
Därest länsstyrelsen ej finner, att enligt 3 § hinder föreligger för
erhållande av begärd handräckning eller att på grund av frågan ringa
vikt eller annat dylikt förhållande framställning i ärendet icke bör
ske, skall länsstyrelsen skyndsamt vidtaga åtgärd, som avses i 4 §.
6 § Finnes tillgång till akt hos tysk myndighet vara av synnerlig
betydelse för utredning i svenskt beskattningsärende, må till Kungl.
Maj:t ställd ansökan om utverkande av aktens hitsändande ingivas till
finansdepartementet.
Delgivning i Tyskland av handling i svensk beskattningsärende
7 § Framställning om delgivning i Tyskland av handling i svenskt
beskattningsärende skall göras av länsstyrelse hos vederbörande
Landesfinanzamt. Framställningen skall innehålla uppgift om
beskaffenheten av den handling, som skall delgivas, samt om
mottagarens adress, och skall av framställningen framgå, att i
beskattningsärendet är fråga om sådan avgift som avses i 2 § 1 mom.
Framställningen skall vara avfattad å tyska språket eller åtföljas av
översättning till detta språk.
Anses icke tillfyllest, att delgivningen sker genom handlingens
överlämnande utan iakttagande av särskild form, må länsstyrelsen
framställa begäran, att den form för delgivning skall iakttagas, som
är föreskriven för delgivning i motsvarande tyskt beskattningsärende.
Delgivningshandlingen skall i dylikt fall, så framt den icke är
avfattad å tyska språket, åtföljas av översättning till detta språk.
8 § Önskar annan svensk myndighet än länsstyrelse handräckning enligt
7 §, skall myndigheten till länsstyrelsen ingiva ansökning om åtgärd
för erhållande av sådan handräckning. Ansökningen skall innehålla
uppgift om mottagarens adress samt önskad form för delgivningen och
åtföljas av den handling som skall delgivas, i två exemplar, i
huvudskrift eller besannad avskrift.
Uttagande i Tyskland av svensk offentlig avgift
9 § Handräckning för uttagande i Tyskland av svensk offentlig avgift
må av svensk myndighet begäras, därest avgiften skall uttagas av
svensk medborgare, svensk juridisk person eller person, som vid den
tid, då avgiften förföll till betalning, var svensk medborgare men
sedermera förlorat sitt svenska medborgarskap.
Handräckning kan likväl icke erhållas,
a) om det beslut, som ligger till grund för avgiften, icke är
verkställbart här i riket,
b) om anledning finnes antaga, att avgiften kan uttagas i Sverige,
c) om vad som skall uttagas av viss avgiftspliktig understiger ett
belopp av 300 kronor, eller
d) om dubbelbeskattning föreligger på grund av beskattning i båda
staterna. Kungörelse (1962:48).
10 § Svensk myndighet, som önskar handräckning enligt 9 §, skall till
länsstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning därom. Denna
bör innefatta utredning, att i 9 § första stycket angivna
förutsättningar för handräcknings erhållande äro för handen och att
hinder för handräckningen ej möter enligt 9 § andra stycket b), samt
innehålla såvitt möjligt noggranna upplysningar angående ort i
Tyskland, där den avgiftspliktige kan anträffas eller denne tillhörig
egendom finnes.
Framställningen bör åtföljas av:
a) restlängdsutdrag eller annan handling, utvisande det krav å svensk
offentlig avgift, varpå ansökningen om handräckning grundas, jämte
översättning till tyska språket av nämnda handling i den del den
innefattar själva beslutet, samt
b) å tjänstens vägnar av den myndighet som gör ansökningen meddelad
förklaring, att det beslut, varpå kravet grundas, är verkställbart
här i riket.
Ingives handling, som avses i denna paragraf, i avskrift, bör den vara
till riktigheten bestyrkt av behörig tjänsteman hos svensk domstol i
beskattningsärenden, hos länstyrelse eller hos ämbetsverk, som
handlägger sådana ärenden.
Länsstyrelse, som mottagit ansökan, varom nu sagts, skall snarast till
finansdepartementet översända ansökingen, åtföljd av eget yttrande.
11 § 1 mom. Önskar svensk myndighet, för vilken handräckning enligt 9
§ utverkats i Tyskland, göra ytterligare framställning i ärendet eller
förete utredning eller bevisning, bör hänvändelse i sådant avseende
ske till Kungl. Maj:t.
2 mom. Därest den svenska myndigheten finner anledning föreligga för
yrkande om den avgiftspliktiges försättande i konkurs i Tyskland,
skall uttrycklig begäran om åtgärd i sådant hänseende göras hos Kungl.
Maj:t. Vad nu stadgats skall ock gälla om anhängiggörande vid tysk
allmän domstol av rättegång i anledning av handräckningens
verkställande.
12 § Upphäves eller ändras, innan handräckningsärendet slutförts,
beslut, på grund varav handräckning sökes, eller upphör före nämnda
tidpunkt rätten att uttaga avgiften helt eller delvis på grund av
annan anledning (betalning direkt till vederbörlig svensk myndighet,
preskription eller dylikt), skall den myndighet som sökt
handräckningen, så snart den erhållit kännedom om förhållandet, därom
göra anmälan hos Kungl. Maj:t.
13 § Svensk offentlig avgift, som uttagits genom handräckning i
Tyskland, skall, sedan redovisning avgivits av vederbörande tyska
myndighet, genom Sveriges riksbank tillgodoföras den svenska
myndighet, som skall uppböra densamma, i svenskt mynt med belopp
uträknat efter den kurs, enligt vilken vid handräckningens meddelande
förvandling skett från svenskt till tyskt myntslag.
Har tysk myndighet vid överförande av medel till Sveriges riksbank
gjort avdrag för kostnader, skall det avdragna beloppet påföras den
svenska myndigheten.
14 § Har svensk offentlig avgift uttagits genom handräckning i
Tyskland, skall i förhållande till den avgiftspliktige så anses, som
om avgiften kommit behörig svensk myndighet tillhanda vid tiden för
uttagandet.
Gemensamma stadganden
15 § Översättning, varom i denna kungörelse förmäles, skall vara till
riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller av edsvuren eller
offentligen förordnad översättare i Sverige eller Tyskland.
Bestyrkande, som nu sagts, må ock ske av länsstyrelse; dock är
länsstyrelse icke skyldig verkställa sådant bestyrkande.
16 § Vederbörande myndighet i Tyskland skall vid handräckning enligt
denna kungörelse erhålla ersättning för följande av handräckningen
föranledda kostnader:
a) vad som utgives såsom gottgörelse till sakkunniga eller till dem
som meddelat infordrade upplysningar,
b) kostnader, som föranledas därav att i enlighet med framställd
begäran på sätt i 3 § sista stycket sägs handräckning meddelats i
särskild form,
c) kostnader, som föranledas därav att i enlighet med framställd
begäran förrättningsmän anlitats för delgivning av handling i form,
varom i 7 § sista stycket sägs, samt
d) kostnader i anledning av rättegång vid tysk allmän domstol.
Kostnad, som nu sagts, skall ersättas av den, för vars räkning
handräckningen ägt rum.
I den mån ej avdrag för kostnaden av vederbörande myndighet i Tyskland
skett vid redovisning av indrivna medel, skall ersättning för
kostnaden av därtill anvisat anslag utbetalas av länsstyrelsen till
vederbörande Landesfinanzamt. I förekommande fall skall länsstyrelsen
därefter vidtaga åtgärder för utbekommande från den som vederbör av
ersättning för vad sålunda utgivits.
Har avdrag för kostnaden av vederbörande myndighet i Tyskland skett
vid redovisningen, skall denna kostnad, i den mån den skall gäldas av
staten, genom länsstyrelsens försorg avföras å nyssnämnda anslag.
Övergångsbestämmelser
1935:567
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling; dock må framställning om handräckning icke göras,
såvitt avser svenskt skatteanspråk, som hänför sig till tiden före den
1 januari 1935.
1994:1300
1. Denna förordning träder i kraft den 1 november 1994.
2. De genom lagen (1992:1193) om dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Tyskland upphävda kungörelsen (1935:567) angående
särskilt förfarande för erhållande av handräckning i Tyskland i
vissa beskattningsärenden, kungörelsen (1935:568) angående
handräckning åt tysk myndighet i vissa beskattningsärenden,
kungörelsen (1960:549) om tillämpning av ett mellan Sverige och
Förbundsrepubliken Tyskland den 17 april 1959 ingånget avtal för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet ävensom beträffande vissa andra skatter,
kungörelsen (1964:514) med vissa anvisningar rörande
tillämpningen av avtalet mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland den 17 april 1959 för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet ävensom
beträffande vissa andra skatter, kungörelsen (1967:722) om
tillämpning av avtal den 14 maj 1935 mellan Sverige och Tyska
riket för undvikande av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt
samt förordningen (1975:846) om kupongskatt för person med
hemvist i Förbundsrepubliken Tyskland, m. m., skall dock
fortfarande tillämpas
a) beträffande inkomstskatt, på inkomst som förvärvas den 31
december 1994 eller tidigare,
b) beträffande förmögenhetsskatt, på skatt som tas ut på
förmögenhetstillgångar som innehas den 31 december 1994 eller
tidigare,
c) beträffande arvsskatt, på kvarlåtenskap efter person som avlider
den 31 december 1994 eller tidigare, och
d) beträffande handräckning, som verkställs den 31 december 1994
eller tidigare. | null | null |
1935:568 | Kungörelse (1935:568) angående handräckning åt tysk myndighet i vissa beskattningsärenden | 1,935 | Allmänna stadganden
1 § På begäran av tysk myndighet skall, på sätt i denna kungörelse
stadgas, handräckning här i riket meddelas för utredning i tyskt
beskattningsärende och delgivning av handling i sådant ärende, så ock
för uttagande av tysk offentlig avgift.
2 § 1 mom. Med tysk offentlig avgift avses i denna
kungörelse:
a) utskyld eller offentlig avgift till tyska staten eller tysk
delstat,
b) utskyld eller offentlig avgift till tysk provins, tyskt
provinsförbund, tysk kommun eller tyskt kommunförbund, därest
utskylden eller avgiften utgår direkt å inkomst (netto- eller
bruttoinkomst) eller å förmögenhet,
c) annan offentlig avgift, som i form av tilläggsskatt eller bidrag
utgöres till tysk offentligrättslig juridisk person efter samma
grunder som under a) eller b) angivna utskylder eller avgifter,
ävensom skatt å värdestegring,
d) avgift för indrivning av samt ränta å utskyld eller avgift, varom
ovan förmäles, samt
e) vite och ersättning för kostnad i tyskt beskattningsärende.
Till tysk offentlig avgift räknas i denna kungörelse icke tull samt ej
heller annan avgift å tillverkning eller förbrukning än omsättnings-
eller lyxskatt.
2 mom. Med tyskt beskattningsärende förstås i denna
kungörelse ärende angående taxering till eller debitering av tysk
offentlig avgift, så ock ärende hos tysk förvaltningsmyndighet rörande
verkställighet av beslut om påförande av sådan avgift.
Utredning i tyskt beskattningsärende
3 § 1 mom. För införskaffande av deklaration eller annan uppgift till
ledning vid egen eller annans beskattning eller av annan utredning i
Sverige i tyskt beskattningsärende skall, under de i 2 mom. närmare
angivna betingelser, länsstyrelse efter framställning av
Landesfinanzamt i Tyskland meddela handräckning, därest den
avgiftspliktige är tysk medborgare eller tysk juridisk person. Är
fråga om avgift, som redan förfallit till betalning, skall, försåvitt
den avgiftspliktige var tysk medborgare, när avgiften förföll till
betalning, handräckning meddelas utan avseende därå, att han sedermera
förlorat sitt tyska medborgarskap. För infordrande av upplysning om
förhållanden, vilka äro för svensk myndighet kända, skall handräckning
meddelas, även om den avgiftspliktige icke är eller varit tysk
medborgare eller tysk juridisk person.
Såsom tysk medborgare anses ej den, som, utom i Tyskland, äger
medborgarskap i Sverige eller annan stat.
2 mom. Handräckning må meddelas allenast under förutsättning,
a) att motsvarande åtgärd kan på begäran av tysk myndighet vidtagas i
Tyskland i dylikt tyskt beskattningsärende,
b) att motsvarande åtgärd kan på begäran av svensk myndighet vidtagas
här i riket i likartat svenskt beskattningsärende,
c) att åtgärden ej kränker bankhemlighet eller annan affärs-, drifts-
eller yrkeshemlighet, samt
d) att åtgärden kan vidtagas utan kränkande av svensk myndighets
tystnadsplikt eller annat likartat allmänt intresse.
3 mom. För vinnande av utredning, huruvida de ovan i denna paragraf
angivna förutsättningar för handräckning äro för handen, må
länsstyrelsen, där så finnes erforderligt, höra den avgiftspliktige
eller på annat sätt införskaffa upplysningar.
Bevis, att i 2 mom. under a) angiven förutsättning föreligger,
erfordras dock ej, därest framställningen om handräckning avser
erhållande av
a) uppgift från svenskt aktiebolag angående utdelning från bolaget,
b) uppgift från svensk försäkringsanstalt angående utbetald livräntas
belopp,
c) uppgift från svensk arbetsgivare rörande hos honom anställd persons
avlöningsförmåner eller från arbetsgivaren åtnjuten pension, eller
d) upplysning angående förhållande, som är för svensk myndighet känt.
4 § 1 mom. Vid meddelande av handräckning enligt 3 § skall, i den mån
ej nedan annorledes stadgas, förfaras såsom i motsvarande svenskt
beskattningsärende med iakttagande av följande särskilda
föreskrifter.
Anmaning att avgiva deklaration eller annan uppgift eller att eljest
förete utredning skall meddelas av länsstyrelsen.
Det skall tillkomma länsstyrelsen att för infordrande av uppgift eller
annan utredning meddela vitesföreläggande eller anlita annat
tvångsmedel, i den mån sådant förfarande må i dylikt fall användas
enligt svensk och tysk lagstiftning. Krono- eller stadsbetjänt, som
verkställer delgivning av vitesföreläggande, må därför av den
försumlige undfå gottgörelse i enlighet med de föreskrifter, som för
motsvarande fall kunna vara meddelade i svensk författning.
Erfordras upplysning, huruvida ifrågasatt tvångsmedel kan i visst fall
anlitas i Tyskland, bör förfrågan därom göras hos vederbörande
Landesfinanzamt.
Akt hos svensk myndighet må icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
översändas till Tyskland.
2 mom. Har tysk myndighet gjort framställning att handräckning skall
ske i viss form, skall denna form iakttagas, såframt ej hinder därför
möter enligt i Sverige gällande bestämmelser.
5 § Bör handräckning ombesörjas av annan länsstyrelse än den, som
mottagit framställning därom, skall framställningen med därvid fogade
handlingar översändas till förstnämnda myndighet. Meddelande därom bör
utan dröjsmål ske hos vederbörande Landesfinanzamt.
När handräckningsärendet slutförts, skall länsstyrelsen ofördröjligen
meddela vederbörande Landesfinanzamt utgången samt återställa mottagna
handlingar. Möter hinder för handräckningen, skall nämnda tyska
myndighet underrättas om hindrets beskaffenhet samt om de i ärendet
framkomna omständigheter, som kunna vara av betydelse för sakens
vidare behandling.
Delgivning av handling i tyskt beskattningsärende
6 § 1 mom. Inkommer från Landesfinanzamt i Tyskland till länsstyrelse
framställning om handräckning för delgivning här i riket av handling i
tyskt beskattningsärende och innefattar framställningen begäran, att
handlingen skall delgivas i form, som för liknande delgivning är
föreskriven i svensk lag, skall delgivningen verkställas av två
stämningsmän eller eljest sålunda, att bevis, som därom utfärdas,
enligt svensk lag äger vitsord.
2 mom. Har begäran om delgivning i särskild form, som avses i 1 mom.,
icke gjorts i framställningen, bör delgivningshandlingen överlämnas
eller i rekommenderat brev översändas till den, som av handlingen
skall erhålla del. Kan ej så förfaras, verkställes delgivningen på
sätt i 1 mom. sägs.
7 § Bevis om delgivning, som verkställs jämlikt bestämmelserna i 6 § 1
mom., skall förses med intyg av länsstyrelsen, att beviset enligt
svensk lag äger vitsord. Har delgivning skett på sätt i 6 § 2 mom.
omförmäles, utfärdar länsstyrelsen intyg utvisande tiden och sättet
för delgivningen.
Bevis och intyg, som nu nämnts, skola, där delgivningshandlingen
översänts i två exemplar, tecknas å det ena av dessa.
8 § I fråga om handräckning för delgivning av handling skall i
tillämpliga delar gälla vad i 5 § stadgas.
Uttagande av tysk offentlig avgift
9 § Beslut om handräckning för uttagande i Sverige av tysk offentlig
avgift meddelas av Kungl. Maj:t. Har sådant beslut meddelats, skall,
med iakttagande av vad nedan i denna kungörelse särskilt föreskrives,
avgiften uttagas i den ordning, som är stadgad för uttagande av
oguldna årliga utskylder till svenska staten, under motsvarande
tillämpning av de beträffande sådana utskylder meddelade
föreskrifter.
Länsstyrelse, åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att ombesörja sådan
handräckning, skall, i den mån ej i denna kungörelse annorledes
stadgas, i avseende å handräckningens verkställande hava samma
befogenheter och skyldigheter som beträffande årliga utskylder till
svenska staten.
Det skall ock tillkomma nämnda länsstyrelse att i fall, som avses i
lagen den 15 juni 1935 angående uttagande i vissa fall av ogulden
utländsk utskyld eller allmän avgift, mottaga stämning samt själv
eller genom ombud tala och svara inför domstol eller annan myndighet
här i riket.
10 § Sedan länsstyrelse erhållit uppdrag enligt 9 §, skall
länsstyrelsen utan dröjsmål ålägga i stad med magistrat denna samt
eljest utmätningsmannen att uttaga den avgift, varom fråga är.
Magistraten eller utmätningsmannen skall ofördröjligen i rekommenderat
brev anmana den avgiftspliktige att inom angiven tid, minst åtta,
högst tjugu dagar efter anmaningens utfärdande, till magistraten eller
utmätningsmannen inbetala avgiften i svenskt mynt med belopp, uträknat
efter kurs, som fastställs av Kungl. Maj:t.
Inbetalas icke avgiften inom sålunda föreskriven tid, skall indrivning
äga rum.
11 § 1 mom. Införsel i den avgiftspliktige tillkommande avlöning,
pension eller livränta må, under iakttagande av vad i lagen den 15
juni 1935 om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande
av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter är stadgat,
meddelas för uttagande av avgift, varom i 2 § 1 mom. första tycket
a)--d) sägs.
2 mom. Utan uttryckligt bemyndigande av Kungl. Maj:t må icke för
uttagande av tysk offentlig avgift åtgärd vidtagas för den
avgiftspliktiges försättande i konkurs i Sverige eller för
anhängiggörande vid svensk allmän domstol av rättegång, som föranledes
av handräckningen.
Erfordras bevakning av tysk offentlig avgift i konkurs eller anmälan
av sådan avgift vid ackordsförhandling utan konkurs eller annan
likartad åtgärd, skall magistraten eller utmätningsmannen därom draga
försorg.
12 § Har avgiftspliktig avlidit, må vid avgiftens indrivning ej
uttagas mera än som motsvarar tillgångarna i dödsboet. Är boet
skiftat, kan av bodelägare ej uttagas mera än som motsvarar hans lott
i boet.
13 § 1 mom. Beslut i utsökningsmål, som meddelas av annan än
utmätningsman, så ock utslag i rättegång, som föranledes av
handräckningen, skola, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, i god
tid före utgången av tiden för fullföljande av talan mot beslutet
eller utslaget av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.
2 mom. Göres hos myndighet, som med indrivningsärende tager
befattning, invändning att, efter det den tyska myndigheten meddelat
det beslut, varpå handräckningen grundas, sådan omständighet inträffat
att förutsättningarna för handräckningens meddelande helt eller delvis
bortfallit (betalning, upphävande av den tyska myndighetens beslut
eller dylikt), och visas sannolika skäl för invändningen, skall
meddelande härom insändas till finansdepartementet, därest
invändningen gjorts hos länsstyrelsen, samt i annat fall till
sistnämnda myndighet, som därefter om förhållandet underrättar
departementet.
14 § Avgiftspliktig, vilken underlåtit att inom den jämlikt 10 § andra
stycket föreskrivna tiden erlägga tysk offentlig avgift, varom i 2 § 1
mom. första stycket a)--d) förmäles, skall för indrivningen erlägga
avgift, beräknad, beträffande avgift till tyska staten eller tysk
delstat efter sex för hundra, men eljest efter tre för hundra av den
tyska offentliga avgiftens belopp. Beträffande denna indrivningsavgift
skola för övrigt gällande föreskrifter om avgift för indrivning av
årliga utskylder till svenska staten äga motsvarande tillämpning.
15 § 1 mom. Då medel på grund av handräckningen influtit, åligger det
magistraten eller utmätningsmannen att så snart ske kan och senast å
sjätte dagen insätta beloppet å tyska riksbankens giroräkning i
Sveriges riksbank med anhållan att det översändes till förstnämnda
bank för vederbörlig tysk myndighets räkning, samt att ofördröjligen
om insättningen göra anmälan till länsstyrelsen med bifogande av
bestyrkt avskrift av kvitto å insatta beloppet ävensom övriga
handlingar i ärendet.
Kan avgiften helt eller delvis ej uttagas här i riket, skall
magistraten eller utmätningsmannen skyndsamt meddela länsstyrelsen
underrättelse härom och tillika översända handlingarna i ärendet
ävensom anmäla det bristande beloppet till avförande ur magistratens
eller utmätningsmannens räkenskaper.
2 mom. Efter mottagande av de i 1 mom. omförmälda handlingar skall
länsstyrelsen ofördröjligen till finansdepartementet översända
meddelande om utgången av handräckningsärendet och återställa mottagna
handlingar ävensom uppgiva hinder, som må hava mött för
handräckningen.
Särskilda bestämmelser
16 § har upphävts genom förordning (1991:63).
17 § Vederbörande svenska myndighet är berättigad att av tysk
myndighet erhålla ersättning för följande av handräckning enligt denna
kungörelse föranledda kostnader:
a) ersättningsbelopp till sakkunniga eller till dem som meddelat
infordrade upplysningar,
b) kostnader, som föranledas därav att i enlighet med framställd
begäran handräckning på sätt i 4 § 2 mom. sägs meddelats i särskild
form,
c) kostnader, som föranledas därav att i enlighet med framställd
begäran person, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken angives, anlitats
för delgivning av handling i form, som avses i 6 § 1 mom. denna
kungörelse, samt
d) kostnader i anledning av rättegång vid svensk allmän domstol.
Kostnad som i detta mom. avses skall, därest så erfordras, av
länsstyrelsen förskotteras från för ändamålet anvisat anslag.
Vid insättning av medel i riksbanken jämlikt 15 § 1 mom. må avdrag ske
för kostnad, som nu sagts. Kostnad, för vilken icke avdrag sålunda
gjorts, skall för ersättnings utbekommande från tysk myndighet
anmälas, i ärende angående uttagande av tysk offentlig avgift hos
finansdepartementet och eljest skola, i den mån de förskotterats från
nyssnämnda anslag, gottskrivas detta.
18 § har upphävts genom förordning (1980:1010).
Övergångsbestämmelser
1935:568
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, men äger ej tillämpning såvitt avser tyskt
skatteanspråk som hänför sig till tiden före den 1 januari 1935.
1994:1300
1. Denna förordning träder i kraft den 1 november 1994.
2. De genom lagen (1992:1193) om dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Tyskland upphävda kungörelsen (1935:567) angående
särskilt förfarande för erhållande av handräckning i Tyskland i
vissa beskattningsärenden, kungörelsen (1935:568) angående
handräckning åt tysk myndighet i vissa beskattningsärenden,
kungörelsen (1960:549) om tillämpning av ett mellan Sverige och
Förbundsrepubliken Tyskland den 17 april 1959 ingånget avtal för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet ävensom beträffande vissa andra skatter,
kungörelsen (1964:514) med vissa anvisningar rörande
tillämpningen av avtalet mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland den 17 april 1959 för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet ävensom
beträffande vissa andra skatter, kungörelsen (1967:722) om
tillämpning av avtal den 14 maj 1935 mellan Sverige och Tyska
riket för undvikande av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt
samt förordningen (1975:846) om kupongskatt för person med
hemvist i Förbundsrepubliken Tyskland, m. m., skall dock
fortfarande tillämpas
a) beträffande inkomstskatt, på inkomst som förvärvas den 31
december 1994 eller tidigare,
b) beträffande förmögenhetsskatt, på skatt som tas ut på
förmögenhetstillgångar som innehas den 31 december 1994 eller
tidigare,
c) beträffande arvsskatt, på kvarlåtenskap efter person som avlider
den 31 december 1994 eller tidigare, och
d) beträffande handräckning, som verkställs den 31 december 1994
eller tidigare. | null | null |
1935:575 | Kungörelse (1935:575) angående skriftväxling med utländska myndigheter i sådana frågor om handräckning, som avses i konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning | 1,935 | Då här i riket boutredning äger rum efter medborgare i fördrags
slutande stat, vilken vid sin död hade hemvist härstädes, äger enligt
artikel 22 i ovannämnda konvention dödsboförvaltningen att hos domstol
i främmande fördragsslutande stat påkalla upptecknande av den till
boet hörande egendom, som där kan finnas, eller vidtagande av åtgärd
för egendomens bevarande intill dess den kan omhändertagas av
dödsboförvaltningen eller för försäljning av egendom som ej lämpligen
kan bevaras. Framställning om handräckning varom nu sagts må sändas
omedelbart till den främmande myndigheten; dock stånde dödsboförvalt
ningen fritt att, för framställningens befordrande, hänvända sig till
utrikesdepartementet, som, med ledning av de uppgifter dödsboför
valtningen meddelar om egendomens belägenhet, ombesörjer att fram
ställningen kommer vederbörande myndighet till handa.
Framställning, som i enlighet med 2 § lagen den 1 mars 1935 (nr 45)
om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland,
Island eller Norge inkommer till domstol här i riket, varde till be
handling upptagen, ändå att den omedelbart översänts. | null | null |
1935:576 | Kungörelse (1935:576) angående tillämpning å dödsbos konkurs av lagen den 6 april 1934 (nr 67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge, m.m. | 1,935 | Sedan den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge ingåtts en konvention om arv, testamente och boutredning,
har Kungl. Maj:t funnit gott förordna,
*/k/ dels */-k/ att lagen den 6 april 1934 (nr 67) med bestämmelser om
konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge,
och lagen den 6 april 1934 (nr 68) om verkan av konkurs, som inträffat
i Danmark, Finland, Island eller Norge, skola äga tillämpning jämväl
å dödsbos konkurs;
*/k/ dels ock */-k/ att lagen den 6 april 1934 (nr 69) om erkännande
och verkställighet av vissa, i anledning av konkurs meddelade
utländska domar skall äga tillämpning jämväl å dom eller förlikning
rörande rättshandlings ogiltighet eller återgång i anledning av
dödsbos konkurs.
Övergångsbestämmelser
1983:164
Regeringen föreskriver att kungörelsen (1935:576) angående tillämp
ning å dödsbos konkurs av lagen den 6 april 1934 (nr 67) med
bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland,
Island eller Norge, m.m. skall upphöra att gälla i förhållande till
Danmark och Finland vid utgången av april 1983. | null | null |
1935:596 | Cirkulär (1935:596) till länsstyrelserna angående tillämpningen av viss bestämmelse i konventionen den 16 mars 1932 mellan Sverige och Danmark med flere länder om erkännande och verkställighet av domar | 1,935 | Sedan genom konventionen den 16 mars 1932 mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar
bestämts, att sådant bevis om laga kraft som i konventionen avses
skall i Sverige meddelas av länsstyrelse, och därom utfärdats
kungörelse den 26 juni 1933 (nr 421), varder härmed till upplysning
för länsstyrelserna meddelat, att tredskodom mot vilken ej vädjats
skall enligt konventionen hållas för lagakraftvunnen, ändå att tiden
för stämning om återvinning ej gått till ända. | null | null |
1935:60 | null | 1,935 | null | 1736:0123 1 | null |
1935:609 | Brev (1935:609) till Generaltullstyrelsen angående främmande länders anslutning till konventionen den 22 november 1928 angående internationella utställningar | 1,935 | Kungl. Maj:t, som i brev till generaltullstyrelsen den 7 april
1933 tillkännagivit, vilka länder, utom Sverige, som anslutit
sig till konventionen den 22 november 1928 angående
internationella utställningar (se svensk författningssamling
1933:132), och som därefter i brev den 22 juni 1934
tillkännagivit, att dåmera även Canada med visst förbehåll
anslutit sig till konventionen, meddelar generaltullstyrelsen
för kännedom, att enligt ingången underrättelse numera även De
Socialistiska Sovjetrepublikernas Union anslutit sig till
konventionen. | null | null |
1935:65 | null | 1,935 | null | 1920:405 | null |
1935:77 | Kungörelse (1935:77) angående utfärdande av bevis rörande beskattning av rederirörelse i Sverige | 1,935 | Erfordras i anledning av beskattning i främmande stat av svenskt
aktiebolag uppgift rörande dess taxering i Sverige för angivet
beskattningsår till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för
rederirörelse, som icke självständigt utövas i utlandet, skall sådan
uppgift med ledning av handlingar, som legat till grund för
taxeringen, meddelas genom bevis av landskamreraren i det län, där
bolaget jämlikt 22 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt har sin beskattningsort, eller,
därest Stockholm är sådan ort, av kamreraren vid
överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden. Hava
taxeringshandlingarna översänts till den mellankommunala
prövningsnämnden, åligger det allmänna ombudet hos nämnden att utfärda
dylikt bevis.
Bevis, som nu sagts, bör utfärdas i enlighet med bifogade formulär.
Därvid skall iakttagas:
1) att uppgift om bolagets nettoinkomst eller nettoförlust av
rederirörelse erhålles på det sätt, att från bolagets inkomst av
rörelse, enligt C i formuläret till allmän självdeklaration, i den mån
inkomsten belöper å rederirörelsen, avdrages så stor del av det
belopp, vilket skall i deklarationen för taxeringsåret upptagas såsom
avdrag för allmänna skatter, som belöper å bolagets berörda inkomst av
rederirörelse vid jämförelse med övriga inkomster; samt
2) att avdrag för värdeminskning genom slitning av fartyg och övriga
inventarier i rederirörelsen upptages med det belopp, som skall
införas under punkt 12 i deklarationens bilaga till C enligt formulär
nr 8. | null | null |
1935:98 | null | 1,935 | null | 1932:130 | null |
1935:99 | null | 1,935 | null | 1932:131 | null |
1936:103 | null | 1,936 | null | 1918:1080 | null |
1936:13 | Kungörelse (1936:13) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror | 1,936 | Kungl. Maj:t har i anledning av en den 28 oktober 1935 mellan Sverige
och Danmark avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för
bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror samt med stöd av dels
lagen den 23 mars 1934 (nr 53) om rätt för Konungen att meddela
föreskrift om utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall
med svenska tulltjänstemän dels ock lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten funnit gott förordna som
följer:
1 § Inom svenskt och danskt territorialvatten i Öresund och i vissa delar
av Kattegatt och Östersjön, närmare bestämt
å den svenska sidan från 56' 27' nordlig bredd (Hallands
Väderö fyr) utmed Skånes väst-, syd- och ostkust till 55' 39',8
nordlig bredd (Stenshuvud) och
å den danska sidan dels från 12' 17',5 ostlig längd
(Gilbjerghoved) utmed Själlands nord- och ostkust samt Möen och
Falster till 11' 58' ostlig längd (Gedser) dels ock kring ön
Bornholm och kring Aerteholmene,
skall svensk och dansk bevakningspersonal, enligt de närmare
bestämmelser varom överenskommelse träffas mellan Tullverket
och vederbörande danska tullmyndighet samt med iakttagande i vad den
svenska sidan angår av bestämmelserna i 2--11 §§, samverka för
bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror till Sverige och
Danmark.
Vad i denna kungörelse sägs om territorialvatten äger icke tillämpning
beträffande hamnar och hamninlopp.
Såvitt angår åtgärder mot olovlig införsel med fartyg av svensk eller
dansk nationalitet skall sådan samverkan, som ovan avses, äga rum även
inom vattenområde närmast utanför ifrågavarande territorialvatten inom
den zon, varom förmäles i artikel 9 i den i Helsingfors den 19
augusti 1925 avslutade konventionen angående motarbetande av smuggling
av alkoholvaror med den i konventionens slutprotokoll intagna
förklaringen till samma artikel. Förordning (1999:465).
2 § Vad enligt 1 § 2 mom. 3 och 2 § 1 mom. andra stycket lagen
(1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
gäller för de fall, då beträffande spritdrycker, som införts
till svenskt territorialvatten, av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryckerna inte är eller varit
avsedda att olovligen föras i land, skall tillämpas vid
införsel till sådant svenskt territorialvatten som anges i 1 §
endast om det av omständigheterna dessutom uppenbarligen
framgår, att dryckerna inte är eller varit avsedda att
olovligen införas till Danmark. Förordning (2000:1265).
3 § Inom svenskt territorialvatten, som i 1 § angives, samt
därutanför liggande vattenområde inom den i 1 § sista stycket
omförmälda zonen må dansk bevakningspersonal å farkost företaga den
visitation, som oundgängligen påkallas av det med ifrågavarande
bevakning avsedda ändamålet, ävensom utöva samma rätt att verkställa
beslag, som jämlikt lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker jämförd med 2 § här ovan, samt lagen (2000:1225)
om straff för smuggling tillkommer svensk tulltjänsteman.
Vad nu sagts skall dock i vad rör vattenområdet utanför
territorialvattnet gälla endast såvitt fråga är om ingripande mot
farkost av svensk eller dansk nationalitet. Förordning (2000:1265).
4 § 1. Farkost, som befinner sig på färd inom svenskt
territorialvatten, som i 1 § angives, eller därutanför liggande
vattenområde inom den i 1 § sista stycket omförmälda zonen, skall
omedelbart åtlyda anmaning att stoppa, som för verkställande av
visitation gives av svensk eller dansk bevakningspersonal, dock att
inom vattenområdet utanför territorialvattnet vad sålunda stadgats
skall gälla endast såvitt farkosten är av sådan nationalitet att den
ifrågavarande personalen därå må företaga visitation.
2. Anmaning att stoppa gives från bevakningsfarkost, som deltager i den
gemensamma bevakningstjänsten:
under dager genom att visa fastställd svensk tullstandert och den i
internationella signalboken upptagna bokstavsflaggan: K "Stoppa farten
ögonblickligen"; samt
under mörker genom att med lanterna eller blänkfyr visa
omväxlande gult och blått sken ävensom, där så finnes nödigt, genom
att giva Morse-tecknet K (--.--) med signallampa eller strålkastare.
I båda fallen gives därjämte, om så erfordras, signal medelst flera,
minst sex, omedelbart på varandra följande korta ljud med ångvissla
eller sirèn.
Befinna sig flera farkoster i närheten av bevakningsfarkosten, bör
denna genom sin manöver tydligt visa, vilken farkost åsyftas med
prejningen.
Beaktas icke åt farkosten given anmaning att stanna, må knallsignal,
som icke kan förväxlas med nödsignal, användas. Angående avlossande av
prejskott med skarp ammunition skola gälla de föreskrifter, som
Tullverket till undvikande av skada å liv och egendom
utfärdar.
3. Från luftfartyg, som deltager i den gemensamma bevakningstjänsten,
gives anmaning åt farkost att stanna sålunda, att luftfartyget beskriver
en cirkel ovanför farkosten och samtidigt avskjuter röd signalraket.
Förordning (1999:465).
5 § Egendom, som jämlikt 3 § beslagtagits av dansk
bevakningstjänsteman, skall tillika med skriftlig rapport
angående beslaget direkt eller genom svensk tullpersonals
försorg överlämnas till vederbörande svenska tullkontor.
Förordning (1999:465).
6 § Den rapport, som enligt 5 § skall överlämnas till svenskt
tullkontor, skall innehålla uppgift om tid och ort för
beslagets verkställande.
Erfordras ytterligare utredning i anledning av beslaget, skall
densamma verkställas av Tullverket eller svensk polismyndighet.
Förordning (1999:465).
7 § Dansk bevakningstjänsteman åtnjuter under utövningen av i denna
kungörelse avsedd bevakningstjänst det skydd, som enligt 10 kap. 5 §
strafflagen tillkommer svensk tulltjänsteman under motsvarande
förhållanden.
8 § Underlåter den, som för farkost, att invänta bevakningstjänsteman,
sedan anmaning att stoppa givits enligt vad i 4 § sägs, eller
underlåter han att vid visitation lämna bevakningstjänsteman det
biträde eller de upplysningar, som erfordras, straffes med dagsböter,
där förseelsen icke är belagd med straff enligt allmän lag eller
enligt tullstadgan.
9 § har upphävts genom kungörelse (1960:464).
10 § har upphävts genom kungörelse (1960:464).
11 § har upphävts genom kungörelse (1960:464). | null | null |
1936:169 | null | 1,936 | null | 1927:485 | null |
1936:182 | null | 1,936 | null | 1936:79 | null |
1936:229 | null | 1,936 | null | 1921:225 | null |
1936:247 | null | 1,936 | null | 1929:145 | null |
1936:253 | null | 1,936 | null | 1934:437 | null |
1936:276 | null | 1,936 | null | 1891:35 s.1 | null |
1936:282 | Lag (1936:282) angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom | 1,936 | null | null |
|
1936:320 | Lag (1936:320) om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter | 1,936 | 1 § Har arbetsgivare hos domstol, Kronofogdemyndigheten eller
skiljemän framställt yrkande om vräkning av arbetstagare från
lägenhet, som upplåtits åt honom på grund av hans
arbetsanställning, och upplyses att arbetstagaren deltager i
strejk vid arbetsgivarens företag eller att han är föremål för
lockout från arbetsgivarens sida, får yrkandet, ändå att
arbetstagaren befinnes skyldig att avflytta från lägenheten, i
avbidan på konfliktens avveckling icke bifallas förrän tre
månader förflutit från det han i anledning av konflikten
upphörde med arbetet. Lag (2006:678).
2 § Vad i 1 § sägs skall ej gälla,
a) om arbetstagaren är i arbetsgivarens kost;
b) om arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning som verkställts
före konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna;
c) om arbetstagaren befunnits skyldig att avflytta från lägenheten på
grund av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar;
d) om lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetstagare, med
vilken överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens av
konflikten berörda företag träffats för den tid, konflikten varar,
eller för bestämd tid, ej understigande tre månader;
e) om arbetstagaren, efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört,
vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten
bostad i orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg;
f) om arbetstagaren dröjt med erläggande av sådan ersättning som
omförmäles i 3 § utöver sju söckendagar efter förfallodagen, och vad
sålunda ligger honom till last icke finnes vara av ringa betydenhet;
eller
g) om arbetstagaren efter konfliktens inträde genom uppenbar vanvård
eller annorledes grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten
åvilande förpliktelser eller ock stört ordningen på arbetsplatsen.
Bestämmelserna i 1 § gäller inte heller när en arbetstagare är
anställd för viss tid, viss säsong eller visst arbete och säsongen har
upphört eller arbetstagaren har fått besked enligt 15 § första stycket
lagen (1982:80) om anställningsskydd om att anställningen inte kommer
att fortsätta och anledningen härtill uppenbarligen inte har samband
med konflikten. Lag (1982:84).
3 § För den tid arbetstagaren nyttjar lägenheten, efter det
hans eller hennes rätt enligt avtal upphört, är han eller hon
skyldig att till arbetsgivaren betala ersättning. Sådan
ersättning ska, där förut hyra för lägenheten beräknats helt i
pengar, betalas med det belopp och vid den tidpunkt som kan ha
bestämts och i annat fall i efterskott var fjortonde dag med
belopp motsvarande hyran för liknande bostäder på orten. Kan
utredning om sådan hyra inte göras, bestäms ersättningen i
händelse av tvist med ledning av det värde som har fastställts
för bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet på orten vid
senaste beslut om slutlig skatt. Lag (2011:1296).
Övergångsbestämmelser
2011:1296
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2012.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för 2013 och tidigare
års taxeringar. | null | null |
1936:356 | Kungörelse (1936:356) med ändrade bestämmelser rörande den omfattning, i vilken kronans jordebok skall föras, m.m. | 1,936 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att, utan hinder av häremot
stridande bestämmelser,
dels kronans jordebok hädanefter skall föras endast såvitt
angår fiskeri, som omförmäles i 5 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 sid.
1) angående vad till fast egendom är att hänföra, samt sådan ränta
eller annan avgäld av fastighet, varom enligt särskilt stadgande
anteckning skall göras i jordeboken,
dels ock i fall, där överlåtelse av äganderätt till
kronoegendom enligt hittills gällande föreskrifter skolat ske genom
egendomens omföring i jordeboken från krono till skatte titel, i
stället skall utfärdas överlåtelsehandling (skattebrev) för den, som
prövas berättigad erhålla egendomen. | null | null |
1936:358 | null | 1,936 | null | 1908:74 s.1 | null |
1936:359 | null | 1,936 | null | 1913:45 | null |
1936:362 | null | 1,936 | null | 1917:281 | null |
1936:45 | Kungörelse (1936:45) angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet | 1,936 | null | null |
|
1936:519 | null | 1,936 | null | 1927:184 | null |
1936:567 | Lag (1936:567) om domkapitel | 1,936 | 12 § Vid domkapitel skall vara anställd en stiftssekreterare.
Behörig till tjänst som stiftssekreterare är den som tillhör svenska
kyrkan och som har avlagt examen som medför behörighet till
domarbefattning.
Tjänster som stiftssekreterare tillsätts av regeringen. Lag (1982:944).
13 § 2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning vad som
åligger honom i befattningen, äger det domkapitel under vilket han lyder
besluta om disciplinpåföljd, avskedande, åtalsanmälan och avstängning
med motsvarande tillämpning av 18 och 21--26 §§ statstjänstemannalagen
(1965:274). Lyder han ej under domkapitel, tillkommer befogenhet, som nu
har sagts, den myndighet som regeringen förordnar.
Bestämmelser om rätt för riksdagens ombudsmän och för justitiekanslern
att göra anmälan i ärenden om disciplinansvar, avskedande eller
avstängning och om handläggning av sådana ärenden finns i 6 § lagen
(1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän och i 6 § lagen
(1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. Lag (1987:997).
Övergångsbestämmelser
1988:181
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Genom lagen upphävs
Kungl. Maj:ts instruktion den 28 juni 1681, varefter dess consistorium
aulicum vid de där förefallande ärender skall hava sig att rätta, samt
lagen (1936:567) om domkapitel.
3. Uppdraget för prästledamöter och suppleanter för dessa som har
utsetts enligt äldre bestämmelser gäller till och med utgången av sjätte
året efter valet.
4. Uppdraget för lekmannaledamöter och suppleanter för dessa som har
utsetts enligt äldre bestämmelser upphör när stiftsfullmäktige har valt
lekmannaledamöter och suppleanter enligt de nya bestämmelserna och valet
har vunnit laga kraft. | null | null |
1936:590 | Kungörelse (1936:590) angående befrielse i vissa fall för finska bevakningsfartyg från sjöfartsavgifter m.m. | 1,936 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att Finlands
sjöbevakningsväsende tillhörigt eller till dess förfogande ställt
fartyg skall i svenskt farvatten, när det användes för ändamål, som
stå i samband med den i överenskommelsen den 29 december 1933 mellan
Sverige och Finland angående gemensam bevakning för bekämpande av
olovlig införsel av alkoholvaror avsedda gemensamma bevakningen, vara
befriat från skyldighet att anlita lots samt åtnjuta befrielse från
alla de avgifter, som i allmänhet äro för fartyg i svenska hamnar
fastställda, med undantag av lotsavgifter, då lots begagnas. | null | null |
1936:627 | Kungörelse (1936:627) angående översändande till domkapitel av utslag i mål vari präst blivit dömd till straff | 1,936 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att, där präst blivit dömd till
ansvar för brott utom ämbetet, utslaget i målet skall så snart ske kan
översändas till domkapitlet. | null | null |
1936:79 | Lag (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz | 1,936 | 1 § Dom som i Schweiz meddelats i tvistemål, så ock dom som i fråga om
annat än straff eller förverkande av gods där givits i brottmål, vare
under de i denna lag stadgade villkor gällande jämväl här i riket.
2 § Med dom förstås i denna lag allmän domstols beslut som innebär
avgörande av huvudsaken, så ock beslut angående ersättning för
rättegångskostnad som meddelats i följd av beslutet i huvudsaken.
Under allmänna domstolar inbegripas schweiziska handelsdomstolar och
yrkesskiljedomstolar.
Lika med dom gälle förlikning som stadfästs av domstol.
3 § Beslut som givits i mål angående boskillnad, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad vare ansett såsom dom i tvistemål, ändå att
beslutet meddelats på ansökan. Beslut i förmynderskapsärende vare
däremot ej i något fall ansett såsom dom.
4 § Dom som givits av schweizisk domstol vare ej här i riket
gällande,
1. där domstol i Schweiz, enligt vad i denna lag sägs, ej ägt behörig
het att meddela domen;
2. där erkännande av domen skulle vara uppenbart oförenligt med
grunderna för rättsordningen här i riket;
3. där domen angår ämne av personrättslig, familjerättslig eller
arvsrättslig natur och är grundad på lag, vars bestämmelser i ämnet
äro stridande mot den lag som skolat vinna tillämpning enligt här
gällande internationellt privaträttsliga regler;
4. där domen ej vunnit laga kraft enligt lagen å den ort där den
meddelats; eller
5. där domen är tredskodom och utebliven part ej personligen eller
genom befullmäktigat ombud i tid undfått del av stämningen.
5 § Dom varom förut är sagt skall anses vara av rätt domstol
meddelad,
1. där svaranden vid tiden för målets anhängiggörande hade sitt
verkliga hemvist i Schweiz eller, då fråga är om bolag, förening,
annan samfällighet eller stiftelse, sitt säte i denna stat; och skall
härvid med verkligt hemvist förstås den ort där svaranden är boende
med avsikt att stadigt kvarstanna;
2. där svaranden uttryckligen förbundit sig att svara vid den domstol
av vilken domen meddelats;
3. där svaranden utan förbehåll ingått i huvudsakligt svaromål;
4. där fråga är om genkäromål som äger gemenskap med huvudkäromålet;
5. där svaranden i Schweiz innehar kommersiellt eller industriellt
företag eller filial och tvisten hänförde sig till denna rörelse;
6. där svaranden i Schweiz haft ombud som han enligt där gällande lag
var pliktig att hålla och tvisten hänförde sig till verksamhet som han
där utövade;
7. där domen avser förpliktelse på grund av lagstridig gärning som
svaranden begått i Schweiz och svaranden under vistelse därstädes
personligen fått del av stämningen; och skall härvid med sådan för
pliktelse likställas förpliktelse som har sin grund i olyckshändelse i
följd av trafik med fortskaffningsmedel av vad slag som helst; eller
8. där enligt internationell överenskommelse, i vilken såväl Sverige
som Schweiz är fördragsslutande part och som ej innehåller bestäm
melser om erkännande och verkställighet, behörighet tillkom schweizisk
domstol.
Vad förut i denna paragraf är sagt skall icke äga tillämpning å dom
som avser fråga av personrättslig, familjerättslig eller arvsrättslig
natur. I fråga om sådan dom vare domstolen ansedd såsom behörig, där
behörighet skulle hava under motsvarande omständigheter tillkommit
svensk domstol.
6 § Vid prövning av fråga huruvida i denna lag stadgade villkor för
domens erkännande föreligga är svensk myndighet icke bunden av det
avgörande som härutinnan träffats genom domen. Den äger däremot icke i
övrigt ingå i ny prövning av den sak som genom domen avgjorts.
7 § Anhängiggöres hos domstol talan i sak, vilken veterligen redan är
anhängig vid schweizisk domstol som enligt denna lag är behörig, skall
den svenska domstolen visa målet ifrån sig. Lag (1981:777).
8 § En dom eller en förlikning som enligt 1–5 §§ gäller i
Sverige ska, efter en ansökan av en part, förklaras
verkställbar. Lag (2014:914).
9 § En ansökan om att en dom eller en förlikning ska
förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen
föreskriver.
Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in
1. domen i original eller en kopia av domen som har bestyrkts
av den aktuella myndigheten,
2. bevis om att domen har fått laga kraft,
3. domstols protokoll eller någon annan handling som visar
att villkoren i 5 § första stycket är uppfyllda, och
4. om ansökan avser en tredskodom, handlingar i original
eller i bestyrkt kopia som visar att en part som uteblivit
har fått del av stämningen i tid antingen personligen eller
genom ett ombud med fullmakt, eller, i fall som avses i 5 §
första stycket 7, att han eller hon fått del av stämningen på
det sätt som föreskrivs där.
Om ansökan avser en förlikning, ska sökanden tillsammans med
ansökan ge in en kopia av ett protokoll som bestyrkts av en
behörig myndighet samt bevis om att förlikningen har
stadfästs av en domstol och kan verkställas i Schweiz.
Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens
behörighet som meddelats av schweiziska förbundskansliet. En
översättning av handlingarna till svenska ska även ges in.
Översättningen ska vara bestyrkt av en svensk diplomatisk
eller konsulär tjänsteman som är anställd i Schweiz eller av
en schweizisk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som är
anställd i Sverige eller av en svensk notarius publicus.
Lag (2014:914).
10 § Om en dom eller förlikning förklaras verkställbar,
verkställs domen eller förlikningen på samma sätt som en
svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om
tvångsmedel i domen eller förlikningen ska dock inte
tillämpas. Lag (2014:914).
11 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om
verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Lag (2014:914).
12 § Denna lag gäller inte om konventionen den 30 oktober
2007 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års
Luganokonvention) är tillämplig. Den gäller inte heller i
fråga om en dom eller förlikning som avser
1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri
inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts
av konkursgäldenären; eller
2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller
skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd
av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall
domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur. Lag (2009:1306).
13 § Har upphävts genom lag (1976:1119).
Övergångsbestämmelser
1936:79
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer; den äger
ej tillämpning å dom som meddelats eller förlikning som
stadfästs före nämnda dag. I vad eljest är stadgat om giltighet
eller verkställighet i vissa fall av utländsk domstols beslut
göres ej ändring genom denna lag.
2014:914
1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt
och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten
före ikraftträdandet. | null | null |
1936:81 | Lag (1936:81) om skuldebrev | 1,936 | 1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Utfärdar någon skuldebrev, svare han för sin förskrivning; dock äge
han, där ej annat må anses avtalat, utan hinder av förskrivningen göra
gällande invändningar beträffande rättsförhållande som föranlett
handlingens utfärdande.
2 § Är skuldebrev utfärdat av flere utan förbehåll om delad
ansvarighet, svare de en för alla och alla för en för vad förskrivet är.
Där någon av dem betalt gälden, äge han att av varje medgäldenär utkräva
dennes andel. Har någon medgäldenär kommit på uppenbart obestånd eller
är hans vistelseort okänd, gälde envar av de övriga så stor del av
bristen som på honom belöper. Lag samma vare, där den som betalt gälden
krävt medgäldenär å dennes andel eller på ändamålsenligt sätt avsänt
meddelande om kravet, och betalning ej därefter ingått inom fjorton
dagar.
3 § Är ej bestämt var betalningen skall erläggas, varde den fullgjord i
borgenärens bostad. Driver han handel eller annan rörelse, skall
betalningen fullgöras i affärslokalen. Flyttar borgenären från ett land
till ett annat, eller övergår fordringen till borgenär i annat land,
skall betalningen likväl erläggas å den ort som förut var betalningsort.
Borgenären äge att, inom det land där betalning skall erläggas, anvisa
annan betalningsort än nyss sagts, där detta ej medför väsentlig
olägenhet eller kostnad för gäldenären.
Har borgenären flyttat eller fordringen övergått till annan borgenär,
och saknar gäldenären kännedom om var betalning i ty fall skall
erläggas, äge borgenären ej tala å dröjsmål med betalningen som därav
föranledes; och svare han för kostnad och skada som tillskyndats
gäldenären därigenom att förändringen ej varit denne kunnig.
4 § Utges i större antal obligationer eller andra skuldebrev
som uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen,
fullgörs betalningen i gäldenärens affärslokal, om inget annat
förbehåll har träffats.
Detsamma gäller i fråga om insättningsbevis som utfärdats av
bank eller kreditmarknadsföretag. Lag (2020:1028).
5 § Är förfallotid ej avtalad, vare gäldenären pliktig att infria
skuldebrevet när borgenären det fordrar och äge rätt att betala så snart
han själv vill. Räntebetalning varde, så länge huvudstolen ej är
förfallen, fullgjord årligen å dag som efter kalendern motsvarar dagen
för skuldebrevets utfärdande.
Inträffar skuldebrevs förfallotid på söndag eller annan allmän helgdag,
anses nästa söckendag såsom förfallodag. Detsamma gäller, när skuldebrev
lyder på betalning inom viss tid, vars sista dag är allmän helgdag.
Likställda med allmän helgdag äro enligt denna lag lördagar samt
midsommarafton, julafton och nyårsafton. Lag (1974:759).
6 § I fråga om ränta på grund av skuldebrev gälla bestämmelserna i
räntelagen (1975:635). Lag (1975:639).
7 § Är skuldebrev ställt att betalas i myntslag som icke är gångbart å
den ort där betalningen sker, må, där ej annat förbehåll träffats,
skulden gäldas i ortens mynt efter värdet å betalningsdagen.
Varder skuldebrev å myntslag som ej är gångbart å den ort där betalning
skall ske icke i rätt tid infriat, och har kursen å det utländska
myntslaget där fallit, äge borgenären kräva betalning i ortens mynt
efter kursen å den dag då betalning hade bort erläggas. Föranleda
omständigheterna annan beräkning av den skada borgenären må hava lidit
genom kursfallet, varde betalningen därefter lämpad. Kan det antagas att
borgenären ej av kursfallet haft skada, gälle vad i första stycket är
sagt. Beror dröjsmålet av borgenären, eller av lagbud, avbrott i den
allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder, som ej bort av
gäldenären tagas i beräkning vid skuldebrevets utfärdande, äge första
stycket ock tillämpning.
8 § Har upphävts genom Lag (1976:189).
9 § Varder skuldebrev annorledes än genom gåva överlåtet å annan, svare
överlåtaren för fordringens giltighet, utan så är att den till vilken
fordringen överläts ägde kännedom om att den var ogiltig eller hade
skälig anledning till misstanke därom.
För gäldenärens vederhäftighet svare överlåtaren ej utan att han åtagit
sig det.
10 § Vad i denna lag sägs om överlåtelse av skuldebrev gälle ock i
fråga om pantsättning av dylik handling.
2 kap. Om löpande skuldebrev
11 § Såsom löpande anses skuldebrev som är ställt till innehavaren
eller till viss man eller order.
Lika med skuldebrev som är ställt till innehavaren anses skuldebrev
varav ej framgår till vem betalning skall ske.
Har den som utfärdat skuldebrev till viss man därå tecknat medgivande
till inteckning, gälle skuldebrevet såsom vore det ställt till viss man
eller order, utan så är att, genom orden "icke till order" eller
motsvarande uttryck, i skuldebrevet träffats förbehåll att det ej skall
vara löpande.
12 § Tecknas å skuldebrev som är ställt till innehavaren påskrift,
enligt vilken det skall gälla såsom ställt till viss man eller till viss
man eller order, vare utan hinder därav skuldebrevet gällande i
innehavarens hand, där ej påskriften var gjord av gäldenären, eller av
skuldebrevet framgår att den var tillkommen med hans samtycke.
13 § Är skuldebrev ställt till innehavaren, skall den som har det i
händer förmodas äga rätt att göra fordringen gällande.
Är skuldebrev ställt till viss man eller order, och innehaves det av
annan än den till vilken det är ställt, skall ock den som har det i
händer förmodas äga rätt att göra fordringen gällande, där han till stöd
för sin rätt förmår åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom
fortgående skriftliga överlåtelser, även om någon av dem är ställd till
innehavaren eller tecknad in blanco. Är skuldebrevet intecknat, och
innehaves det av den intecknade egendomens ägare, skall denne förmodas
äga rätt att förfoga över skuldebrevet, ändå att han ej förmår åberopa
skriftlig överlåtelse från den som, såvitt handlingen utvisar, näst före
honom var dess rätte innehavare.
14 § Har skuldebrev som är ställt till innehavaren blivit av någon som
hade det i händer överlåtet och kommit i förvärvarens besittning; finnes
sedan att överlåtaren var i konkurs eller att han ej var rätte
borgenären eller behörig att å dennes vägnar förfoga över skuldebrevet,
vare nye innehavaren ändock ansedd för rätt borgenär, utan så är att han
visste att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsidosatt
den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.
I fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där
överlåtelsen var verkställd av den som enligt 13 § skulle förmodas äga
rätt att göra fordringen gällande, eller av någon som skäligen kunde
hållas för denne eller antagas vara berättigad att handla å hans vägnar.
Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare
förvärvaren ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill
föreligger. Lag (1975:249).
15 § Har någon, efter överlåtelse, i god tro kommit i besittning av
löpande skuldebrev, må ej mot nye borgenären göras gällande:
att skuldebrevet är ogiltigt på grund av tvång som avses i 29 § lagen om
avtal eller på grund av svek eller annat förhållande som avses i 30-33
§§ sagda lag;
att betingat vederlag ej tillgodokommit gäldenären, eller att i övrigt
det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande medför rätt
till jäv; ej heller
att, innan överlåtelsen skett, skuldförhållandet upphört eller
förändrats genom betalning, avtal, kvittning, uppsägning eller dom.
Ej må nye borgenären anses hava varit i god tro, där han kände
omständighet varå invändningen grundas, eller hade skälig anledning till
misstanke därom.
Har angående betalning, uppsägning eller annan omständighet som här
förut är nämnd å skuldebrevet tecknats påskrift som ej lätteligen kunnat
avlägsnas, men har detta likväl skett, må, ändå att nye borgenären var i
god tro, den omständighet varom fråga är göras gällande.
I fråga om invändning att löpande skuldebrev tillkommit för skens skull,
eller att det utan undertecknarens vilja kommit ur dennes besittning, är
stadgat i lagen om avtal.
16 § Har gäldenären guldit ränta eller sådan avbetalning som enligt
skuldebrevet skall erläggas å däri angiven tid, må det, utan hinder av
vad i 15 § är stadgat, åberopas jämväl mot ny borgenär som i god tro
fått handlingen på sig överlåten sedan beloppet förfallit till
betalning. Mot krav å betalning som här avses gälle ock annat jäv som i
15 § sägs.
17 § Även om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot
borgenären göra gällande att skuldebrevet är förfalskat, att
det på gäldenärens vägnar har utfärdats av någon som saknade
behörighet till det eller att det är ogiltigt på grund av att
det har kommit till under sådant tvång som anges i 28 § lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område.
Vidare får gäldenären även mot en godtroende borgenär göra
gällande att skuldebrevet har utfärdats av någon som var
omyndig eller handlade under påverkan av en psykisk störning
eller inte hade rätt att utfärda skuldebrevet på grund av att
en förvaltare enligt föräldrabalken var förordnad för honom
eller henne.
Slutligen får gäldenären även mot en godtroende borgenär
åberopa att skuldebrevet har dödats eller att betalning har
fullgjorts genom att fordringsbeloppet har satts ned i
allmänt förvar eller att borgenären på grund av preskription
eller proklama har förlorat sin talan eller att
skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord,
skuldsanering eller F-skuldsanering. Lag (2016:678).
18 § Har skuldebrevet genom överlåtelse kommit i ny borgenärs hand, och
äger gäldenären hos tidigare borgenär genfordran, må den ej göras
kvittningsvis gällande, med mindre dess indrivande skulle äventyras
genom kvittningsrättens upphörande och nye borgenären uppenbarligen
insåg detta då skuldebrevet kom i hans hand.
Grundar sig genfordringen på det rättsförhållande som föranlett
skuldebrevets utfärdande, gälle vad i 15 § är stadgat om jäv på grund av
sådant förhållande.
19 § Har skuldebrev som är ställt till innehavaren infriats hos den som
hade det i besittning, och visar sig sedan att han var i konkurs eller
att han icke var rätte borgenären eller behörig att å dennes vägnar
uppbära beloppet, vare betalningen ändock gill, utan så är att
gäldenären visste att beloppet kom i orätta händer eller åsidosatt den
aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.
I fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där
betalningen uppbars av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att
göra fordringen gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för
denne eller antagas vara berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida
överlåtelse som åberopas av innehavaren är äkta och i övrigt giltig,
vare gäldenären ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning
därtill föreligger. Lag (1975:249).
20 § Har löpande skuldebrev efter överlåtelse kommit i ny innehavares
hand, vare ändock räntebetalning som, då förfallotid är inne, erlägges
till överlåtaren gill, utan så är att gäldenären visste, att denne ej
längre ägde uppbära betalning, eller hade skälig anledning att det
misstänka. Vad sålunda stadgats om ränta gälle ock i fråga om
avbetalning som enligt skuldebrevet skall erläggas å däri angiven tid.
Erlades betalningen av löftesman eller av någon som icke, eller allenast
med intecknad egendom eller annan pant, svarade för förbindelsen, vare
betalningen ej gill, med mindre såväl denne som gäldenären var i god tro
på sätt i första stycket sägs.
21 § Ej vare gäldenären pliktig att infria löpande skuldebrev utan att
det till honom återställes; och give borgenären honom särskilt kvitto,
där sådant påfordras.
I fråga om betalning av ränta eller avbetalning å huvudstolen äge
gäldenären kräva att särskilt kvitto lämnas och anteckning göres å
skuldebrevet; dock må anteckning om räntebetalning eller om sådan
avbetalning som enligt skuldebrevet skall ske å däri angiven tid ej
krävas, där betalningen erlägges till den som, enligt vad av
skuldebrevet framgår, var dess förste innehavare eller, gäldenären
veterligen, senare därå tecknats såsom borgenär.
Uppsägning av skuldebrevet varde på gäldenärens begäran tecknad å
handlingen.
22 § En överlåtelse av ett löpande skuldebrev gäller mot
överlåtarens borgenärer endast om den till vilken överlåtelsen
skett har fått handlingen i sin besittning.
Om ett kreditinstitut eller ett värdepappersinstitut säljer
eller pantsätter ett löpande skuldebrev, gäller försäljningen
eller pantsättningen mot institutets borgenärer, även om
skuldebrevet lämnas kvar för förvaring hos institutet eller
någon annan för dess räkning. Lag (2022:1569).
23 § Där till obligationer eller andra skuldebrev varom förmäles i 4 §
första stycket utfärdats räntekuponger, tillkomme innehavare av sådan
kupong, ändå att han icke innehar huvudförbindelsen, att, mot kupongens
överlämnande uppbära räntan; och skall, under förutsättning att
huvudförbindelsen lagligen medfört betalningsskyldighet, å kupongen
tillämpas vad om skuldebrev till innehavaren är stadgat. Kupong som
finnes vara förvärvad i samband med huvudförbindelsen skall dock anses
allenast såsom tillbehör till denna. Bestämmelser som innefattas i
huvudförbindelsernas gemensamma text vare mot kuponghavaren gällande.
Ej må betalning krävas för räntekupong som skulle förfallit efter det
enligt bestämmelse i huvudförbindelsen denna är, i följd av utlottning
eller eljest, förfallen till betalning.
Finnes kupong hava tidigare än en månad före förfallodagen, utan samband
med huvudförbindelsen, överlåtits till kuponghavaren, äge 14 och 15 §§
ej tillämpning; ej heller skall 19 § vinna tillämpning, där tidigare än
nu är sagt betalning för kupong erlägges till annan än den som visar sig
innehava huvudförbindelsen.
24 § Äro utdelningskuponger utfärdade till aktiebrev, tillkomme
kuponghavare att, mot kupongens överlämnande, uppbära utdelningen, ändå
att han ej är aktieägare. Så snart beslut om utdelning fattats, skall,
under förutsättning av aktierättens giltighet, å kupongen tillämpas vad
om skuldebrev till innehavaren är stadgat; dock att kupong som finnes
hava förvärvats i samband med aktiebrevet skall anses allenast såsom
tillbehör till detta. Vad i bolagsordningen må vara stadgat angående
kuponger lände kuponghavaren till efterrättelse.
Finnes kupong hava, utan samband med aktiebrevet, överlåtits till
kuponghavaren innan utdelningen beslutits, gälle ej vad i 14 och 15 §§
är stadgat. Lag (1990:1118).
25 § Har ränte- eller utdelningskupong varom i 23 eller 24 § sägs ej
företetts till inlösen inom tre år från förfallodagen, vare den ej
vidare gällande. Avtal om kortare tid vare utan verkan.
Anmäler någon hos gäldenären, inom tiden för kupongs giltighet, att
kupongen förstörts eller eljest förkommit, och gitter han göra sin rätt
till kupongen sannolik, äge han, när samma tid gått till ända, utfå
betalning, ändå att kupongen ej företes.
3 kap. Om enkla skuldebrev
26 § Enkelt skuldebrev är det som ställes till viss man.
Att skuldebrev som är ställt till viss man och av gäldenären försetts
med medgivande till inteckning gäller såsom löpande, är stadgat i 11 §.
27 § Varder enkelt skuldebrev överlåtet, njute nye borgenären ej mot
gäldenären bättre rätt än den överlåtaren ägde; dock gälle, i fråga om
skuldebrev som upprättats för skens skull, vad därom är stadgat i lagen
om avtal.
28 § För fordran hos överlåtaren äge gäldenären njuta kvittning, utan
så är att han förvärvat genfordringen efter den tid då överlåtelsen blev
honom kunnig eller han fick skälig anledning till förmodan därom.
Förföll genfordringen först efter sagda tid och senare än skuldebrevet,
äge kvittning ej rum.
29 § Har enkelt skuldebrev överlåtits, vare, där gäldenären ändock
erlägger betalning till överlåtaren, sådan betalning gill, utan så är
att gäldenären visste, att den andre ej längre ägde uppbära betalning,
eller hade skälig anledning att det misstänka.
30 § Erlägges betalning till den som beropar sig å skriftlig
överlåtelse av enkelt skuldebrev, och finnes sedan överlåtelsen vara
ogiltig, vare utan hinder därav betalningen gill, såframt ej gäldenären
ägde kunskap om den omständighet som medförde ogiltigheten eller hade
skälig anledning till misstanke därom; dock äge gäldenären ej
tillgodoräkna sig betalningen, där överlåtelsen var förfalskad eller
eljest tillkommen under någon av de omständigheter som enligt 17 §
medföra ogiltighet av förskrivning.
31 § Om någon överlåter ett enkelt skuldebrev, gäller
överlåtelsen mot överlåtarens borgenärer endast om gäldenären
har underrättats om åtgärden av överlåtaren eller den till
vilken överlåtelsen har skett. Om överlåtelsen innebar gåva,
ska det som är särskilt föreskrivet om gåvor gälla i fråga om
överlåtelsens verkan.
Om ett enkelt skuldebrev har överlåtits till flera, gäller en
tidigare överlåtelse framför en överlåtelse som har skett
senare. En senare överlåtelse gäller dock framför en tidigare,
om gäldenären först underrättas om den senare överlåtelsen och
förvärvaren då var i god tro.
Första stycket gäller inte
1. om någon har avhänt sig en bokföringspliktig rörelse och
avhändandet omfattar fordringar som har uppkommit i rörelsen,
eller
2. om ett kreditinstitut eller ett värdepappersinstitut
pantsätter ett enkelt skuldebrev till Riksbanken.
Lag (2022:1569).
4 kap. Särskilda bestämmelser angående vissa enkla skuldebrev
32 § Innehåller bevis rörande tillgodohavande hos bank förbehåll enligt
vilket medlen ej må uttagas utan att beviset återställes eller förses
med påskrift, vare, i fråga om bankens rätt att mot ny innehavare av
beviset göra gällande invändning som grundas å bankens förhållande till
tidigare innehavare, tillämpat vad med avseende å löpande skuldebrev är
stadgat; och skola de i 22 § givna bestämmelser om överlåtelses verkan
mot överlåtarens borgenärer äga tillämpning. Varder sådant bevis
överlåtet till flere, äge den företräde som i god tro fått beviset i
besittning.
Beträffande motbok rörande tillgodohavande hos bank skall vad i första
stycket är stadgat gälla, ändå att motboken ej innehåller förbehåll som
där är sagt.
Enkla skuldebrev som, under namn av förlagsbevis eller eljest, utgivas i
större antal och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,
vare ock, oaktat sådant förbehåll saknas, ansedda lika med löpande
skuldebrev i de hänseenden nu äro angivna.
33 § Har i enkelt skuldebrev intagits förbehåll, som skulle medföra att
betalning till innehavaren finge anses gill ändå att han ej vore rätt
borgenär eller behörig att å rätte borgenärens vägnar uppbära betalning,
må sådant förbehåll ej åberopas, där gäldenären åsidosatt skälig
aktsamhet vid prövning huruvida innehavaren var den till vilken
skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinnehavare eller ägde å rätte
borgenärens vägnar uppbära betalningen.
Beträffande motbok med bank gälle vad därom är särskilt stadgat. Lag
(1968:606).
Övergångsbestämmelser
2020:1028
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande för
insättningsbevis som utfärdats av aktiebolag och ekonomiska
föreningar som omfattas av punkt 2 och 3 i ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till lagen (2020:1026) om upphävande
av lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. | null | null |
1936:82 | Lag (1936:82) angående införande av lagen om skuldebrev | 1,936 | 1 § Den nu antagna lagen om skuldebrev skall, jämte vad här nedan
stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1937.
2 § Genom nya lagen upphävas:
9 kap. 1--4 §§ handelsbalken;
10 § 1--3 samt 6--10 mom. förordningen om nya utsökningslagens
införande;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.
3 § Vad i lag eller författning är stadgat om gäldenärer eller
löftesmän, som iklätt sig ansvarighet en för alla och alla för en,
skall äga tillämpning jämväl då sådan ansvarighet eljest åligger flere
som gemensamt åtagit sig betalningsskyldighet.
4 § Å skuldebrev som tillkommit före nya lagens ikraftträdande äge
äldre lag tillämpning, i den mån ej annat följer av vad här nedan
stadgas.
5 § har upphävts genom lag (1976:190).
6 § Stadgandena i 16, 18, 20, 22 och 31 §§ nya lagen skola äga
tillämpning jämväl å äldre skuldebrev, där det efter lagens
ikraftträdande överlåtits; dock äge gäldenären ej i något fall
framställa invändning som avses i 16 §, där han på grund av äldre lag
var förhindrad att göra invändningen gällande mot överlåtaren.
7 § Föreskrifterna i 21 § andra stycket nya lagen skola, i fråga om
belopp som förfalla efter lagens ikraftträdande, tillämpas jämväl å
äldre skuldebrev.
8 § De i 23--25 §§ nya lagen givna bestämmelser om ränte- och
vinstkuponger skola äga tillämpning jämväl å kupong till äldre
huvudförbindelse eller aktie; dock att
1) vad i 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket är stadgat i fråga
om överlåtelse av kupong skall gälla allenast överlåtelse som äger rum
efter lagens ikraftträdande;
2) den i 25 § angivna tid för kupongs företeende till inlösen skall, i
fråga om kupong som förfallit till betalning före dagen för
ikraftträdandet, räknas från sagda dag; samt
3) vad i 25 § andra stycket är stadgat om rätt till betalning för
förkommen kupong skall, i fråga om kuponger till obligationer som av
svenska staten utgivits för andra lån än sådana, vilka amorteras
enligt en på förhand bestämd plan, gälla allenast kupong som förfaller
efter lagens ikraftträdande.
9 § Har sådant bevis om tillgodohavande hos bank som avses i 32 § nya
lagen eller sådant enkelt skuldebrev som i sista stycket av sagda
paragraf omförmäles utfärdats före lagens ikraftträdande, skall, i
fråga om gäldenärens rätt till invändning på grund av förhållande som
inträffat efter kraftträdandet, nya lagen vinna tillämpning. Vad
enligt samma paragraf gäller om överlåtelses verkan mot överlåtarens
borgenärer och om överlåtelse till flere skall ock äga tillämpning,
där överlåtelsen eller, såvitt fråga är om överlåtelse till flere, den
första överlåtelsen ägt rum efter ikraftträdandet.
10 § Har, till säkerhet för skuldebrev som är ställt till viss man,
inteckning blivit före tiden förnya lagens ikraftträdande
beviljad, eller är vid sagda tid ansökan om sådan inteckning vilande,
skall från och med den 1 januari 1940 eller den tidigare dag efter
ikraftträdandet då skuldebrevet efter inlösen åter utgivits av den
förskrivna egendomens ägare, skuldebrevet, i fråga om rätten att göra
inteckningen gällande i egendomen, anses lika med skuldebrev till
innehavaren, utan så är att å skuldebrevet tecknats särskilt
förbehåll att det ej skall vara löpande. Har, före den tid som nu är
sagd, den förskrivna egendomens ägare hos inteckningsmyndigheten
anmält att han menar sig äga rätt till invändning, som icke skulle
kunna framställas därest skuldebrevet vore löpande, njute han sin rätt
till godo. Anteckning om sådan anmälan skall ske på enahanda sätt som
i fråga om anmälan angående innehav av intecknat fordringsbevis är
stadgat. | null | null |
1936:83 | Lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva | 1,936 | 1 § Utfästelse om gåva av lös egendom varom i denna lag sägs vare, så
länge gåvan ej fullbordats, utan verkan, med mindre utfästelsen gjorts i
skuldebrev eller annan urkund som blivit till gåvotagaren överlämnad,
eller omständigheterna vid dess tillkomst utmärka att den var avsedd att
komma till allmänhetens kännedom.
Har gåvan ej fullbordats, vare mot givarens borgenärer utfästelsen
ogill, ändå att den gjorts så som i första stycket är sagt.
2 § Har genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva
utfästs i pengar eller lösören, fullbordas gåvan genom att
det som utfästs kommer i gåvotagarens besittning. I fråga om
skepp, skeppsbygge eller luftfartyg gäller i stället att
gåvan fullbordas genom att inskrivning för förvärvet söks
enligt särskilda föreskrifter. Har genom ett skuldebrev eller
på annat sätt en gåva utfästs i en rättighet som registreras
enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och
kontoföring av finansiella instrument, fullbordas gåvan genom
att rättigheten registreras för gåvotagaren enligt
bestämmelserna i den lagen eller, om rättigheten förvaltas
enligt 3 kap. i den lagen, genom att förvaltaren underrättas
om utfästelsen. Lag (2016:45).
3 § Om någon ger bort aktiebrev eller löpande skuldebrev
eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt
att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet,
fullbordas gåvan genom att gåvotagaren får handlingen i sin
besittning. Om en fordran enligt en sådan handling
efterskänks, fullbordas gåvan först när handlingen
återställts eller gjorts obrukbar.
Om någon ger bort en rättighet som registreras enligt lagen
(1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av
finansiella instrument, fullbordas gåvan genom att
rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelserna
i den lagen eller, om rättigheten förvaltas enligt 3 kap.
7–13 §§ sistnämnda lag, genom att förvaltaren underrättas om
gåvan. Om en fordran som registreras enligt sistnämnda lag
efterskänks, fullbordas gåvan genom registrering eller
underrättelse i enlighet med vad nu sagts.
Om någon ger bort en annan fordran än som anges i första
eller andra stycket, fullbordas överlåtelsen genom att
gäldenären underrättas av givaren. Om gåvan har tillkommit
genom skriftlig utfästelse som anges i 1 § första stycket,
eller under sådana särskilda omständigheter som avses där,
och om underrättelse sker genom gåvotagaren, anses
överlåtelsen också fullbordad. Om en sådan fordran
efterskänks, anses gåvan strax såsom fullbordad.
Lag (2016:45).
4 § Har någon såsom gåva åt någon annan överlämnat pengar
eller annan lös egendom till bank eller kreditmarknadsföretag
utan att förbehålla sig rätt att förfoga över pengarna eller
egendomen, ska gåvan anses fullbordad när banken eller
företaget har tagit emot den för gåvotagarens räkning. Gåvan
ska anses fullbordad även om givaren har behållit ett sådant
bevis som avses i 3 § och som utfärdats av banken eller
företaget.
Detta ska tillämpas på motsvarande sätt om givaren för
gåvotagarens räkning låtit överföra medel som givaren hade
innestående i banken eller företaget. Lag (2020:1029).
5 § Varda, efter det gåvan blivit utfäst men innan den fullbordats,
givarens förmögenhetsvillkor så försämrade att, i betraktande jämväl av
gåvotagarens villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt,
må den återkallas eller minskas.
Gör gåvotagaren givaren märklig orätt, stånde givaren fritt att
återkalla gåvan, där denna ännu ej fullbordats; give dock, inom ett år
från det han fick kunskap om orätten, återkallelsen till känna för
gåvotagaren.
6 § Om utfästelse av en make att under äktenskapet ge den andra maken en
gåva gäller 8 kap. 2 § äktenskapsbalken.
Bestämmelser om utfästelse om gåva som inte får göras gällande under
givarens livstid finns i ärvdabalken. Lag (1987:798).
Övergångsbestämmelser
2020:1029
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande för insättningar
i aktiebolag och ekonomiska föreningar som omfattas av punkt 2
och 3 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(2020:1026) om upphävande av lagen (2004:299) om
inlåningsverksamhet. | null | null |
1936:84 | null | 1,936 | null | 1920:405 | null |
1936:87 | null | 1,936 | null | 1736:0123 2 | null |
1936:88 | Lag (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man | 1,936 | Vad i lag är stadgat om rätt för den som har lös pant i händer att
därur njuta betalning skall gälla även där lös egendom, vari panträtt
är utfäst, innehaves av tredje man, och denne om utfästelsen
underrättats av pantsättaren, eller ock panthavaren hos tredje mannen
företett skriftlig handling som visar att panträtt blivit utfäst.
Avser pantutfästelsen ett pantbrev och har panthavaren underrättat
tredje mannen om utfästelsen skriftligen eller på annat från
bevissynpunkt likvärdigt sätt är dock panthavarens rätt skyddad, även
om han inte har företett handling som visar att panträtt utfästs.
Lag (1985:173).
Övergångsbestämmelser
1936:88
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Varder efternämnda
tid underrättelse som i lagen avses meddelad innehavaren, vare lagen
tillämplig, ändå att denne redan före sagda tid innehade godset. | null | null |
1936:95 | null | 1,936 | null | 1927:85 | null |
1937:134 | null | 1,937 | null | 1934:119 | null |
1937:179 | Kungl. Maj:ts Kungörelse (1937:179) om fortsatt tillämpning av kungörelsen den 6 maj 1927 (nr 129) angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål | 1,937 | null | null |
|
1937:243 | null | 1,937 | null | 1920:405 | null |
1937:284 | null | 1,937 | null | 1913:380 | null |
1937:313 | Lag (1937:313) angående slakt av husdjur | 1,937 | null | null |
|
1937:346 | Lag (1937:346) om upphörande av vissa frälseräntor | 1,937 | Frälseränta, som är förenad i samma ägares hand med den fastighet varav
räntan utgår och ej besväras av sökt eller beviljad inteckning, skall
omedelbart upphöra.
Frälseränta, som enligt vad därom är särskilt stadgat kan inlösas för
statsverkets räkning och vars inlösen icke påkallats före den 1 januari
1940, skall upphöra från och med nämnda dag.
Frälseränta, med avseende varå lagen den 8 november 1912 om avlösning av
vissa frälseräntor är tillämplig och vars avlösning icke påkallats före
den 1 januari 1942, skall upphöra från och med sistnämnda dag.
Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svenska författningssamling.
Genom lagen upphäves lagen den 12 april 1935 (nr 102) om upphörande av
vissa frälseräntor. | null | null |
1937:40 | null | 1,937 | null | 1810:0926 | null |
1937:408 | null | 1,937 | null | 1937:73 | null |
1937:458 | null | 1,937 | null | 1932:130 | null |
1937:459 | null | 1,937 | null | 1932:131 | null |
1937:468 | null | 1,937 | null | 1920:405 | null |
1937:518 | null | 1,937 | null | 1928:370 | null |
1937:525 | null | 1,937 | null | 1736:0123 2 | null |
1937:526 | null | 1,937 | null | 1921:225 | null |
1937:527 | null | 1,937 | null | 1929:116 | null |
1937:540 | Förordning (1937:540) om försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge | 1,937 | 1 § Till kyrka i Skåne, Halland eller Blekinge hörande, till läget känd
jordlägenhet, som på grund av gällande författningar bör ständigt brukas
under visst hemman och för vilken landgille och städja vid åboombyten
blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning bestämda, må till
ägaren av det hemman, med vilket brukningsrätten till lägenheten är
förenad, försäljas under villkor, som här nedan stadgas.
2 § har upphävts genom förordning (1989:91).
3 § Kammarkollegiet åligger att med ledning av jordeboken och andra
tillgängliga handlingar upprätta och till vederbörande egendomsnämnd
översända förteckning å jordlägenheter av beskaffenhet, som i 1 §
sägs, upptagande för varje lägenhet dess namn och nummer samt det
hemman, varmed brukningsrätten till lägenheten är förenad, och beloppet
av för lägenheten utgående landgille. I förteckningen angives för varje
lägenhet den av kollegiet fastställda lägsta köpeskillingen.
Förordning (1989:91).
4 § Om församlingen medger att en lägenhet som har tagits upp i den
förteckning som avses i 3 § säljs, skall kammarkollegiet efter yttrande
av egendomsnämnden erbjuda ägaren av det hemman, med vilket brukningsrätten
till lägenheten är förenad, att förvärva lägenheten. Förordning (1989:91).
5 § En försäljning som avses i 1 § får också genomföras efter anbud av
ägaren av det hemman, med vilket brukningsrätten till lägenheten är
förenad. Anbudet skall med församlingens och egendomsnämndens yttranden
ges in till kammarkollegiet, som prövar om detta kan godkännas.
Förordning (1989:91).
6 § Avtal som avser överlåtelser enligt denna förordning skall skrivas
under av kammarkollegiet. Kollegiet skall sända kopior av överlåtelse-
avtalet till egendomsnämnden och församlingen. Förordning (1989:91). | null | null |
1937:591 | Förordning (1937:591) angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille | 1,937 | 1 § Landgille, som utgår av fastighet i Skåne, Halland eller Blekinge
till kyrka eller till avlöning av prästerskap eller klockare utan att
rätten till landgillets uppbärande motsvaras av äganderätt till jord,
må inlösas mot ersättning av statsmedel, om sådant påkallas av staten
eller ägaren av den fastighet, varifrån avgälden utgår.
Vad nu är sagt gälle ock landgille, som utgår för jordlägenhet,
tillhörig kyrka i något av nämnda landskap och belägen inom viss
fastighets ägoområde men till sitt läge i övrigt numera okänd, där
församlingen medgiver sådan inlösen; sker inlösen av landgille för
dylik jordlägenhet, skall ägaren av den fastighet, inom vars område
lägenheten finnes, anses hava förvärvat äganderätten till lägenheten.
Förordning (1989:92).
2 § Ärende angående inlösen av landgille upptages av länsstyrelsen i
det län, där fastigheten är belägen.
3 § I fråga om inlösen av landgille företrädes staten av ett allmänt
ombud som regeringen utser. Det åligger det allmänna ombudet att i
förekommande fall göra framställning om inlösen av landgille, som i 1
§ sägs. Förordning (1989:92).
4 § Då ansökan om inlösen inkommit, skall länsstyrelsen giva
avgäldstagaren och, om fastighetsägaren är sökande, det allmänna
ombudet tillfälle att yttra sig över ansökningen. Lag (1972:641).
5 § Ersättningen för landgille, som avses i 1 § första stycket, skall
uppgå till tjugu gånger den årliga avgäldens belopp och ersättningen
för landgille, som avses i andra stycket av samma paragraf, till tjugufem
gånger nämnda belopp. Utgår årlig avgäld i annat än penningar och är ej
särskild grund för beräkning av dess värde i penningar med laga verkan
bestämd, skall värdet för år beräknas efter medeltalet av den årliga
markegången för de sist förflutna tio åren. Kan sådan beräkning icke
göras efter länets markegångstaxa, bestämmer länsstyrelsen efter vad
skäligt prövas avgäldens värde för år.
6 § Landgille, som utgår till före den 20 november 1908 antagen
tjänstinnehavare, må inlösas allenast såframt denne lämnar sitt
samtycke därtill.
7 § Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen
genom beslut fastställa ersättningen och föreskriva, från och med
vilket kalenderår landgillet skall upphöra att utgå; skolande, där ej
förhållandena till annat föranleda, tiden för landgillets upphörande
bestämmas till ingången av kalenderåret närmast efter det beslutet
vunnit laga kraft.
Beslutet skall genom länsstyrelsens försorg delgivas avgäldstagaren
och fastighetsägaren så ock det allmänna ombudet.
Överklagande av länsstyrelsens beslut må anföras hos kammarkollegiet.
Förordning (1989:92).
8 § Länsstyrelsen har att vid början av det kalenderår, från och med
vilket landgillet enligt laga kraftägande utslag upphör att utgå,
utbetala ersättningen till vederbörande kyrkoråd.
Om beloppet av ersättningen för landgille, som utgått till avlöning av
prästerskapet i visst pastorat, åligger det länsstyrelsen att meddela
egendomsnämnden underrättelse.
Där ej regeringen annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas
och avkastningen användas till det ändamål, vartill landgillet varit
anslaget. Förordning (1989:92).
9 § Anteckning om att avgäldsskyldigheten upphört skall införas i
jordeboken.
Där landgillet utgått för jordlägenhet, som avses i 1 § andra stycket,
skall länsstyrelsen om landgillets upphörande underrätta lantmäteriverket
som har att pröva frågan om lägenhetens redovisning i vederbörande
fastighetsregister. Förordning (1989:92).
10 § Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å landgille, som
utgår av till skatte försålt så kallat halländskt kyrkohemman.
Övergångsbestämmelser
1937:591
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937. Genom förordningen
upphäves förordningen den 20 november 1908 (nr 138 s. 1) angående
upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående
landgille så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot den nya
förordningen. | null | null |
1937:662 | null | 1,937 | null | 1928:370 | null |
1937:68 | null | 1,937 | null | 1906:60 s. 1 | null |
1937:728 | null | 1,937 | null | 1810:0926 | null |
1937:73 | Lag (1937:73) om befordran med luftfartyg | 1,937 | Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller befordran med luftfartyg av passagerare, resgods
eller gods, vilken utföres mot vederlag eller av lufttrafikföretag
verkställes vederlagsfritt.
I denna lag förstås med Warszawakonventionen den i Warszawa den 12
oktober 1929 undertecknade konventionen om internationell luftbefordran
och med Guadalajarakonventionen den i Guadalajara den 18 september 1961
undertecknade konventionen om internationell luftbefordran som utföres
av annan än den avtalslutande fraktföraren. Lag (1967:69).
2 § Å luftbefordran, som utföres i enlighet med internationella
överenskommelser om postbefordran, äger denna lag icke tillämpning, ej
heller å befordran, som verkställes av lufttrafikföretag såsom första
försök i syfte att upprätta reguljär luftbefordringslinje, eller å
befordran, som utföres under osedvanliga förhållanden och faller utom
normal utövning av lufttrafik.
Befordringshandlingar
Biljett
3 § Vid befordran av passagerare skall fraktföraren utfärda biljett,
innehållande följande uppgifter:
a. ort och dag för utfärdandet;
b. avgångsort och bestämmelseort;
c. avsedda mellanlandningar, fraktföraren obetaget att förbehålla sig
rätt till nödig ändring;
d. fraktförarens eller fraktförarnas namn och adress; samt
e. att befordringen utföres under den ansvarighet, som stadgas i denna
lag.
Är biljett ej utfärdad, har den ej föreskrivet innehåll eller har den
förkommit, vare befordringsavtalet ändock gällande och underkastat
bestämmelserna i denna lag. Har fraktföraren mottagit passageraren utan
att biljett utfärdats, äge han likväl ej åberopa de bestämmelser, som
utesluta eller begränsa hans ansvarighet.
II Resgodsbevis
4 § Vid befordran av resgods, som passageraren lämnat i fraktförarens
vård (inskrivet resgods), skall denne utfärda resgodsbevis.
Resgodsbevis skall upprättas i två exemplar, det ena för passageraren,
det andra för fraktföraren. Beviset skall innehålla följande uppgifter:
a. ort och dag för utfärdandet;
b. avgångsort och bestämmelseort;
c. fraktförarens eller fraktförarnas namn och adress;
d. biljettens nummer;
e. att resgodset utlämnas till innehavaren av beviset;
f. kollinas antal och vikt;
g. belopp, som uppgivits i enlighet med 22 § andra stycket; samt
h. att befordringen utföres under den ansvarighet, som stadgas i denna
lag.
Är resgodsbevis ej utfärdat, har beviset ej föreskrivet innehåll eller
har det förkommit, vare befordringsavtalet ändock gällande och
underkastat bestämmelserna i denna lag. Har fraktföraren mottagit
resgodset utan att resgodsbevis utfärdats eller innehåller beviset icke
de i andra stycket under d., f. och h. föreskrivna uppgifter, äge han
likväl ej åberopa de bestämmelser, som utesluta eller begränsa hans
ansvarighet.
III Flygfraktsedel
5 § Vid befordran av gods äge fraktföraren fordra, att avsändaren
upprättar och avlämnar en befordringshandling, betecknad flygfraktsedel.
Avsändaren äge fordra, att sådan handling mottages av fraktföraren.
Är flygfraktsedel ej utfärdad, har den ej föreskrivet innehåll eller har
den förkommit, vare befordringsavtalet ändock gällande och, med det
undantag som följer av 9 §, underkastat bestämmelserna i denna lag.
6 § Flygfraktsedeln skall upprättas av avsändaren i tre originalexemplar
och avlämnas tillsammans med godset. Det första exemplaret skall förses
med beteckningen "för fraktföraren" och undertecknas av avsändaren. Det
andra exemplaret skall betecknas "för mottagaren"; det undertecknas av
avsändaren och fraktföraren samt åtföljer godset. Det tredje exemplaret
undertecknas av fraktföraren och återställes av honom till avsändaren
efter godsets mottagande.
Fraktförarens underskrift skall tecknas vid godsets mottagande; den kan
ersättas med stämpel. Avsändarens underskrift kan vara tryckt eller
ersättas med stämpel.
Där fraktföraren på avsändarens begäran upprättat flygfraktsedeln, anses
han, där ej annat styrkes, hava handlat för avsändarens räkning.
7 § Avser befordringen flera kolli, skall avsändaren, där fraktföraren
det begär, upprätta särskilda flygfraktsedlar.
8 § Flygfraktsedeln skall innehålla följande uppgifter:
a. ort och dag för utfärdandet;
b. avgångsort och bestämmelseort;
c. avsedda mellanlandningar, fraktföraren obetaget att förbehålla sig
rätt till nödig ändring;
d. avsändarens namn och adress;
e. den förste fraktförarens namn och adress;
f. om viss mottagare angives, hans namn och adress;
g. godsets art;
h. stycketal, förpackningssätt och kollinas särskilda märken eller
nummer;
i. godsets vikt, myckenhet, rymd eller mått;
j. godsets och förpackningens synliga tillstånd;
k. frakten, om den är bestämd, dag och ort för betalningen, så ock av
vem den skall erläggas;
l. om godset sändes mot efterkrav, vederlaget för godset, så ock kostnad
som skall gäldas av mottagaren;
m. belopp, som uppgivits i enlighet med 22 § andra stycket;
n. i huru många exemplar flygfraktsedeln utfärdats;
o. handlingar, som avlämnats till fraktföraren att åtfölja
flygfraktsedeln;
p. befordringstiden och kortfattad uppgift å den avsedda vägen (via),
såvitt avtal därutinnan träffats; samt
q. att befordringen utföres under den ansvarighet, som stadgas i denna
lag.
9 § Har fraktföraren mottagit godset utan att flygfraktsedel utfärdats
eller innehåller fraktsedeln icke de i 8 § a.--i. och q. föreskrivna
uppgifter, äge han icke åberopa de bestämmelser i denna lag, som
utesluta eller begränsa hans ansvarighet.
10 § Avsändaren svare för skada, som tillskyndas fraktföraren eller
annan i följd av att uppgifter rörande godset, vilka han upptagit i
flygfraktsedeln, ej hava föreskrivet innehåll eller eljest äro
ofullständiga eller oriktiga.
11 § Flygfraktsedeln skall, där ej annat styrkes, gälla såsom bevis om
avtalets slutande, om mottagandet av godset och om villkoren för
befordringen.
Uppgifterna i flygfraktsedeln angående godsets vikt, mått, förpackning
och stycktetal skola, där ej annat styrkes, äga vitsord. Annan uppgift
om godsets myckenhet eller rymd samt uppgift om dess tillstånd äge
däremot ej vitsord mot fraktföraren, med mindre han i avsändarens
närvaro undersökt uppgiften och därom tecknat intyg å flygfraktsedeln
eller ock uppgiften avser godsets synliga tillstånd.
Rätt att förfoga över godset och godsets utlämnande
12 § Mot uppfyllande av sina förpliktelser på grund av
befordringsavtalet äge avsändaren, där det kan ske utan skada för
fraktföraren eller annan avsändare, förfoga över godset genom att
återtaga det å avgångs- eller bestämmelseflygplatsen, stoppa det vid
landning under resan, på bestämmelseorten eller under resan låta utlämna
det till annan än den i flygfraktsedeln angivne mottagaren eller begära
dess återsändande till avgångsflygplatsen; gälde dock kostnad som därav
kommer. Kan avsändarens order ej verkställas, skall fraktföraren därom
omedelbart underrätta honom.
Utför fraktföraren avsändarens order utan att dennes exemplar av
flygfraktsedeln företes, vare fraktföraren ansvarig för skada, som
därigenom tillskyndas rätte innehavaren av flygfraktsedeln, fraktföraren
obetaget att söka sitt åter av avsändaren.
Avsändarens rätt upphöre, då efter vad i 13 § stadgas mottagarens rätt
inträder. Vägrar mottagaren att mottaga fraktsedeln eller godset eller
är han icke att träffa, gånge rätten att förfoga över godset åter till
avsändaren.
13 § När godset framkommit till bestämmelseorten, äge mottagaren, där ej
annat föranledes av vad i 12 § stadgas, av fraktföraren utfå
flygfraktsedeln och godset, därest han gäldar vad denne äger fordra och
i övrigt fullgör de befordringsvillkor, som angivits i flygfraktsedeln.
Där ej annat avtalats, skall fraktföraren, så snart godset framkommit,
underrätta mottagaren därom.
14 § Vidgår fraktföraren att godset förkommit eller har det ej
framkommit senast inom sju dagar efter det godset bort anlända, äge
mottagaren mot fraktföraren göra gällande de rättigheter, som härflyta
ur befordringsavtalet.
15 § Förbehåll, som innefattar avvikelse från bestämmelserna i 12, 13
eller 14 §, vare ej gällande, med mindre det intagits i flygfraktsedeln.
16 § Avsändaren vare pliktig att lämna de upplysningar och att vid
flygfraktsedeln foga de handlingar, som erfordras för att tull-, accis-
och ordningsföreskrifter må kunna fullgöras före godsets avlämnande till
mottagaren. Skada i följd av att sådan upplysning eller handling saknas,
är ofullständig eller felaktig vare avsändaren pliktig att ersätta,
utan så är att fel eller försummelse ligger fraktföraren eller hans folk
till last.
Fraktföraren vare icke pliktig att undersöka, om dessa upplysningar och
handlingar äro riktiga eller fullständiga.
Fraktförarens ansvarighet
17 § Drabbas passagerare, ombord å luftfartyget eller vid påstigning
eller avstigning, av skada å person, vare fraktföraren, såvitt ej annat
följer av vad nedan stadgas, därför ansvarig.
18 § Förkommer, minskas eller skadas inskrivet resgods eller gods, medan
det är i fraktförarens vård, på flygplats, ombord på luftfartyg eller,
vid landning utanför flygplats, varhelts godset befinner sig, vare
fraktföraren, med nedan stadgade undantag, därför ansvarig.
Har på grund av befordringsavtalet vid lastning, avlämnande eller
omlastning befordran verkställts till lands eller sjöledes utanför
flygplats, ligge å fraktföraren att visa att skada, som drabbat
resgodset eller godset, ej uppkommit under den i första stycket avsedda
tiden.
19 § För skada i följd av dröjsmål vid luftbefordran av passagerare,
inskrivet resgods eller gods vare fraktföraren ansvarig, där ej nedan
annorlunda stadgas.
20 § Fraktföraren vare fri från ansvarighet, där antagas må, att skadan
icke orsakats genom fel eller försummelse av fraktföraren själv eller
av hans folk i tjänsten.
Samma lag vare, där vid befordran av inskrivet resgods eller gods skadan
tillkommit genom fel eller försummelse vid styrningen, förandet eller
navigeringen av luftfartyget och fel eller försummelse i annat hänseende
ej föreligger.
21 § Har den, som lidit skadan, genom eget vållande därtill medverkat,
varde ersättningen jämkad efter ty skälighet prövas.
22 § Vid befordran av passagerare vare fraktförarens ansvarighet för
envar av dem begränsad till adertontusentvåhundrafemtio kronor; och må
förty, där ersättningen skall utgå i form av ränta, dennas
kapitaliserade värde icke överskrida sagda gräns. Avtal må dock träffas
om högre gräns för ansvarigheten.
Beträffande inskrivet resgods eller gods vare fraktförarens ansvarighet
begränsad till trettiosju kronor för kilogram. Har avsändaren vid
godsets avlämnande till fraktförarens särskilt uppgivit det intresse,
som är förbundet med befordringen, och guldit föreskriven
tilläggsavgift, gälle det uppgivna beloppet såsom gräns för frakförarens
ansvarighet, där han ej visar, att avsändarens intresse är lägre.
För resgods, som passageraren icke lämnat i fraktförarens vård, vare
ansvarigheten begränsad till sjuhundratrettio kronor för envar
passagerare.
23 § Förbehåll, som innefattar inskränkning i fraktförarens ansvarighet
eller bestämmer lägre gäns därför än i 22 § sägs, vare ogiltigt.
Vid befordran av gods, vilken utföres av annan än den som genom
befordringsavtalet åtagit sig befordringen och vilken är underkastad
Guadalajarakonventionen, äger bestämmelsen i första stycket icke
tillämpning på förbehåll avseende förlust, minskning eller skada, som
härrör av godsets egen beskaffenhet eller fel i godset. Lag (1967:69).
24 § Där passagerare drabbats av skada å person, skall enligt de i
strafflagen stadgade grunder bestämmas vem ersättningen skall tillkomma
och vad därunder skall räknas.
25 § Har skada med uppsåt eller grov vårdslöshet orsakats av
fraktföraren själv eller av hans folk i tjänsten, äge han icke åberopa
de bestämmelser i denna lag, som utesluta eller begränsa hans
ansvarighet.
Föres talan mot någon av fraktförarens folk på den grund att han vållat
skada genom fel eller försummelse i tjänsten av ringare grad än som
avses i första stycket, må vad han och fraktföraren kunna förpliktas att
sammanlagt utgiva i ersättning icke överskrida den gräns för
ansvarigheten som fraktföraren äger åberopa.
Om jämkning i vissa fall av skadeersättning stadgas i 10 kap. 3 §
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). Lag (1967:69).
26 § Mottages inskrivet resgods eller gods utan anmärkning, skall
godset, där ej annat styrkes, anses avlämnat i oskadat skick och i
överenstämmelse med befordringshandlingen.
Om skada eller minskning skall anmärkning göras hos fraktföraren
omedelbart efter upptäckten och senast, beträffande resgods, inom tre
dagar samt, beträffande gods, inom sju dagar från mottagandet. Vid
dröjsmål skall anmärkning framställas inom fjorton dagar från den dag,
då avlämnande skedde.
Anmärkning skall göras genom anteckning på fraktförarens exemplar av
befordringshandlingen eller eljest i skrift, avsänd inom tid som i andra
stycket sägs.
27 § Har ej anmärkning enligt 26 § framställts inom tid som där sägs,
vare rätten till talan mot fraktföraren förlorad, utan så är att han
förfarit svikligen.
28 § Talan om ansvarighet skall föras vid rätten i den ort, där
fraktföraren har sitt hemvist, där hans huvudkontor eller det kontor
finnes, genom vars medverkan avtalet slutits, eller ock på
bestämmelseorten.
29 § Varder ej talan om ansvarighet anhängiggjord inom två år från
luftfartygets ankomst till bestämmelseorten eller från den dag, då det
skolat anlända eller då befordringen avbröts, vare rätten till talan
förlorad.
30 § Skall befordran, som enligt vad därom avtalats är att anse såsom en
enhet, utföras av flera fraktförare var efter annan, vare envar av dem,
sedan han mottagit passageraren, det inskrivna resgodset eller godset,
ansvarig för den del av befordringen, vars utförande ankommer på honom.
Vid befordran av inskrivet resgods eller gods må avsändaren jämväl hålla
sig till den förste fraktföraren och den som äger utfå godset till den
siste, ändå att skadan eller dröjsmålet inträffat, medan godset var i
annan fraktförares vård. Äro två fraktförare ansvariga efter vad nu
sagts, svare de en för båda och båda för en.
Befordran som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren
31 § I fråga om befordran som helt eller delvis utföres av annan än den
som genom befordringsavtalet åtagit sig befordringen (den avtalsslutande
fraktföraren) äga 32--36 §§ tillämpning, om det ej visas att
befordringen utförts utan den avtalsslutande fraktförarens bemyndigande.
Bestämmelserna i 33, 35 och 36 §§ tillämpas dock endast i fråga om den
del av befordringen som utföres av annan än den avtalsslutande
fraktföraren. Lag (1967:69).
32 § Både den avtalsslutande fraktföraren och den som utför befordringen
anses vid tillämpning av denna lag som fraktförare, den förre i fråga om
hela befordringen och den senare i fråga om den del av befordringen som
han utför. Lag (1967:69).
33 § Vid tillämpning av bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet
jämställas vardera fraktföraren och hans folk med den andre
fraktförarens folk. Detta medför dock icke att ansvarigheten för den som
utför befordringen i den avtalsslutande fraktförarens ställe överskrider
de i 22 § angivna gränserna.
Har den avtalsslutande fraktföraren åtagit sig längre gående
förpliktelser än som följer av denna lag eller har passagerare eller
avsändare enligt 22 § andra stycket särskilt uppgivit det intresse som
är förbundet med befordringen, där den som utför befordringen i den
avtalsslutande fraktförarens ställe icke utan eget godkännande bunden
härav. Lag (1967:69).
34 § Anvisning eller anmärkning, som enligt bestämmelse i denna lag
tillställes den ene fraktföraren, äger verkan även mot den andre. Sådan
order som avses i 12 § äger dock verkan endast om den tillställes den
avtalsslutande fraktföraren. Lag (1967:69).
35 § Vad de båda fraktförarna och deras folk kunna förpliktas att
sammanlagt utgiva i ersättning må icke överskrida det högsta
ersättningsbelopp som någon av fraktförarna kan åläggas att utgiva.
Varje skadeståndsskyldig är ansvarig endast intill den gräns som är
tillämpning för honom. Lag (1967:69).
36 § Talan om ansvarighet får, vare sig den riktas mot båda fraktförarna
eller en av dem, föras vid dom stol som enligt 28 § är behörig vid talan
mot någon av fraktförarna.
Sammansatt befordran
37 § Där befordran skall utföras delvis med luftfartyg och delvis med
annat befordringsmedel, vare denna lag tillämplig allenast beträffande
luftbefordringen.
Villkor, som avser befordringen med annat befordringsmedel, må intagas i
luftbefordringshandlingen. Lag (1967:69).
38 § Göres i befordringsavtal eller eljest innan skada timat, med
avvikelse från vad i denna lag stadgas, förbehåll om tillämplig lag
eller om domstols behörighet, vare det förbehåll utan verkan.
Har skiljeavtal i fråga om befordran av gods träffats innan skada timat,
gäller avtalet utan hinder av bestämmelsen i första stycket, om
skiljemannaförfarandet skall äga rum i stat som är ansluten till
Warszawakonventionen inom en i 28 § avsedd domstols domvärjo och
tvistefrågan, i den mån Warszawakonventionen och Guadalajarakonventionen
äro tillämpliga därpå, skall prövas enligt konventionernas bestämmelser.
Lag (1967:69).
39 § Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning jämväl å
internationell luftbefordran, vad i 24 § stadgas dock allenast där
enligt i allmänhet gällande regler svensk lag skall komma till
användning. Har stat, som är ansluten till den i 32 § omförmälda
konventionen, avgivit sådan förklaring, som avses i tilläggsprotokollet
till samma konvention, skall lagen ej äga tillämpning å internationell
luftbefordran, som utföres omedelbart av den staten.
Vid internationell luftbefordran skola följande belopp tillämpas i
stället för de i 22 § angivna
1. i fråga om passagerare, åttatusentrehundra särskilda dragningsrätter
per person;
2. i fråga om resgods eller gods, sjutton särskilda dragningsrätter;
3. i fråga om föremål som passageraren behåller i sin vård,
trehundratrettiotvå särskilda dragningsrätter.
Med uttrycket "särskilda dragningsrätter" avses i denna lag de av
Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Föres
talan om ersättning, skall omräkning från särskilda dragningsrätter till
svenskt mynt ske efter kursen den dag dom meddelas. Därvid skall kronans
värde bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod, som Internationella
valutafonden sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina
transaktioner. Lag (1978:133).
40 § Såvitt angår inrikes luftbefordran, äger Konungen meddela
bestämmelser avvikande från vad i 3 § första stycket, 4 § andra stycket
samt 8 § stadgas angående biljett, resgodsbevis och flygfraktsedel. Lag
(1967:69).
41 § Särskilda bestämmelser om radiologisk skada finns i lagen
(2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
Lag (2010:970). | null | null |
1937:81 | Lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo | 1,937 | 1 kap. Om arv och testamente
1 § Rätt till arv efter svensk medborgare varde, ändå att han ej hade
hemvist i riket, bedömd enligt svensk lag. I avseende å arv efter
medborgare i annat land gälle lagen i det landet.
Vad nu är sagt om rätt till arv skall äga tillämpning jämväl i fråga om
arvinges rätt att utöver sin arvslott njuta underhåll ur
kvarlåtenskapen.
2 § Där i fråga om arvsrätt till visst slag av fast egendom med
tillbehör särskilda regler gälla enligt lagen å den ort där egendomen är
belägen, lände den lagen till efterrättelse.
3 § Frågan om behörighet att upprätta eller återkalla testamente varde
bedömd enligt lagen i det land, i vilket testator var medborgare då
rättshandlingen företogs. Hade testator efter testamentets upprättande
blivit medborgare i annat land, enligt vars lag behörighet att återkalla
testamente ej tillkom honom, vare återkallelse som därefter skett ändock
här i riket gällande, där han enligt lagen i sitt förra hemland
fortfarande varit behörig att återkalla testamentet.
4 § Testamente skall anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller
vad som i det hänseendet föreskrives i lagen på den ort där testamentet
upprättades eller den ort där testator vid upprättandet eller vid sin
död var medborgare. Såvitt testamentet avser fast egendom skall det
också anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller vad som i det
hänseendet föreskrives i lagen på den ort där egendomen finnes.
Första stycket har motsvarande tillämpning i fråga om återkallelse av
testamente. Återkallelse skall också anses giltig till formen, om
återkallelsen i det hänseendet uppfyller vad som föreskrives i någon av
de lagar enligt vilka testamentet enligt första stycket var giltigt till
formen.
Vid tillämpning av första eller andra stycket skall som testators
hemvist räknas även främmande ort där testator enligt lagen på den orten
hade domicil. Lag (1973:1194).
5 § Huruvida förordnande i testamentet är på grund av sitt innehåll
ogiltigt varde prövat enligt lagen i det land i vilket testator vid
dödsfallet var medborgare; dock må i fråga om fast egendom med tillbehör
förordnande till förmån för ofödda ej hållas för gillt, såvitt det
strider mot lagen å den ort där egendomen är belägen.
6 § Enligt lagen i det land i vilket testator var medborgare vid tiden
för testamentets upprättande eller återkallande skall bedömas, huruvida
rättshandlingen är ogiltig på grund av testators sinnestillstånd eller
på grund av svek, villfarelse, tvång eller annan otillbörlig påverkan.
7 § Fråga om bindande verkan av arvsavtal med arvlåtaren eller av gåva
för dödsfalls skull varde prövad enligt lagen i det land, i vilket
arvlåtaren var medborgare då rättshandlingen företogs.
Har någon i fråga om rätt på grund av arv eller testamente efter den som
ännu lever träffat avtal med annan än denne, varde det ej i något fall
här i riket gällande.
8 § Har arvinge erhållit egendom av arvlåtaren under dennes livstid,
varde frågan huruvida egendomen skall anses såsom förskott å arv bedömd
enligt lagen i det land i vilket arvlåtaren var medborgare vid tiden för
gåvan.
9 § Huruvida någon överhuvud äger behörighet att taga arv eller
testamente varde prövat enligt lagen i det land i vilket han är
medborgare.
10 § Fråga om förverkande av rätt att taga testamente varde bedömd
enligt lagen i det land vilket testator vid dödsfallet var medborgare.
11 § Efterlämnar utlänning här i riket egendom som enligt lagen i det
land i vilket han var medborgare skulle tillkomma staten, kommun eller
ock allmän fond eller inrättning, tillfalle egendomen allmänna
arvsfonden.
12 § Bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna
för rättsordningen här i riket må ej här vinna tillämpning.
2 kap. Om boutredning och arvskifte
1 § Boutredning, bodelning och arvskifte efter den som vid sin död hade
hemvist här i riket skola här förrättas såsom i (lagen om boutredning
och arvskifte) sägs samt omfatta jämväl boets egendom i utlandet.
Sedan boutredning efter utländsk medborgare avslutats, må dock, där
delägarna äro därom ense, bodelning och arvskifte ske enligt lagen i det
land i vilket den avlidne var medborgare och egendomen för sådant
ändamål omhändertagas av den som enligt nämnda lag är därtill behörig.
2 § Ändå att den avlidne ej hade hemvist här i riket, skall, där han var
svensk medborgare eller här finnes egendom efter honom, vad i svensk lag
är stadgat om egendoms avträdande till förvaltning av boutredningsman
äga tillämpning och skall, där egendomen blivit sålunda avträdd,
boutredning, bodelning och arvskifte, med iakttagande av vad nedan sägs,
här äga rum enligt svensk lag.
3 § Finns det här i riket egendom efter någon som vid sin död inte hade
hemvist här och har egendomen inte avträtts till förvaltning av
boutredningsman enligt 2 §, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras
hos socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av
anhörig, medlem av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller
annan som är närmast till det. Då anmälan sker eller förhållandet på
annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, ta hand om
egendomen.
Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter,
kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden
överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var
utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde.
Överlämnande får dock ske först sedan kostnaderna här i riket för den
avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalats. Överlämnande får
inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk
medborgare eller som har hemvist här.
I annat fall än som avses i andra stycket skall socialnämnden göra
anmälan till rätten, som då förordnar att egendomen skall avträdas till
förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2 §. Lag
(1981:361).
4 § Där egendom efter någon som vid sin död ej hade hemvist i riket
avträdes till förvaltning av boutredningsman, må till boutredningsman ej
utses dödsbodelägare eller annan vars rätt är av utredningen beroende
och förvaltningen ej övertagas av delägare; och skall tiden för
boupptecknings förrättande räknas från det egendomsavträde skedde.
5 § Då boutredning, bodelning och arvskifte efter svensk medborgare som
ej hade hemvist här i riket förrättas enligt svensk lag, skall
förrättningen omfatta jämväl boets egendom i utlandet.
På ansökan av boutredningsmannen eller efter hans hörande äge rätten,
där den finner det kunna ske utan skada för rättsägare, förordna, att
egendomen eller viss del därav må för boutredning, bodelning och
arvskifte omhändertagas av den som är därtill behörig enligt lagen i det
land där den avlidne hade hemvist. Innan sådant beslut meddelas, skola
härvarande kända rättsägare erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det
utan märklig tidsutdräkt kan ske. Vid beslutet må fästas det villkor att
utredningskostnaderna gäldas och säkerhet ställes för att rättsägare som
äro svenska medborgare eller här hava hemvist komma i åtnjutande av sin
rätt i dödsboet. Upphör efter vad nu är sagt boutredningsmannens
befattning med boet eller finner rätten, efter anmälan av
boutredningsmannen eller dödsbodelägare, hinder möta mot förrättningen,
varde boutredningsmannen entledigad.
6 § Vid boutredning, bodelning och arvskifte efter utländsk medborgare
som ej hade hemvist i riket skall förrättningen omfatta allenast den här
befintliga egendomen samt, förutom gäld varför den döde häftade till dem
som äro svenska medborgare eller hava hemvist här i riket, allenast gäld
som blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskilt angiven.
Vad i 5 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning; dock att
dödsboförvaltning som är anordnad i den avlidnes hemland skall framför
dödsboförvaltning i det land där han hade hemvist äga omhändertaga
egendomen. Har boutredningen slutförts här i riket, skall, där ej hinder
möter mot bodelning och arvskifte i utlandet eller dödsbodelägare som är
svensk medborgare eller här har hemvist yrkat, att bodelning och
arvskifte här förrättas, befintligt överskott städse tillhandahållas
dödsboförvaltning som nyss sagts. Handling som här upprättats över
boutredning, bodelning och arvskifte skall i avskrift tillställas nämnda
dödsboförvaltning.
7 § Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket skall
frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efter
svensk lag. Lag (1981:361).
8 § I fråga om testamenstagares rätt vid boutredning och arvskifte som
sker här i riket gäller svensk lag beträffande delgivning och klander av
testamente.
Beträffande preskription av rätt att här i riket taga arv eller
testamente skall svensk lag äga tillämpning. Lag (1989:310).
9 § Vid boutredning, bodelning eller arvskifte här i riket skall tagas i
beräkning vad vid motsvarande förrättning efter den döde i annat land
tillagts borgenär, efterlevande make, arvinge eller testamentstagare;
och åligge det förty boutredningsmannen att söka anskaffa avskrift av
boupptecknings-, bodelnings-, arvskiftes- eller annan liknande handling
som vid sådan förrättning där upprättats. I avvaktan på förrättning som
nu sagts må med motsvarande åtgärd här i riket anstå , såvitt det ej
länder rättsägare till märklig skada.
10 § Tvist om arv eller testamente eller om efterlevande makes rätt i
dödsbo skall upptagas av svensk domstol, såframt den avlidne var svensk
medborgare eller hade hemvist här i riket, så ock eljest där tvisten rör
egendom som här i riket finnes.
Vad nu sagts gäller dock ej, såvitt tvisten rör egendom som enligt vad i
denna lag stadgas utlämnats till utländsk dödsboförvaltning och genom
dess försorg är föremål för utredning, bodelning eller arvskifte.
11 § Bodelning i anledning av makes död eller arvskifte, som ej enligt
vad förut i detta kapitel stadgas, skolat förrättas enligt svensk lag,
skall äga giltighet i avseende å formen, om vid förrättningen förfarits
enligt lagen å den ort där den ägt rum eller enligt lagen i det land i
vilket den avlidne var medborgare.
12 § Har å utländsk ort bodelning i anledning av makes död eller
arvskifte förrättats av myndighet eller av särskilt förordnad skiftesman
eller tvist om sådan bodelning eller om arv eller testamente blivit av
utländsk domstol avgjord, vare bodelningen, skiftet eller domen här i
riket gällande under villkor att
den avlidne vid sin död var medborgare i det land där bodelningen eller
skiftet förrättades eller domen meddelades eller ock där hade hemvist;
bodelningen, skiftet eller domen ej avser egendom som här i riket var
föremål för dödsbobehandling eller här skolat undergå bodelning eller
skifte;
bodelningen, skiftet eller domen vunnit laga kraft;
det genom bodelningen, skiftet eller domen träffade avgörandet, såvitt
fråga är om egendom som vid dödsfallet fanns här i riket, ej grundats på
lag vars bestämmelser i ämnet äro stridande mot den lag som skolat vinna
tillämpning enligt vad i 1 kap. stadgas;
avgörandet icke är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen
här i riket; samt
då fråga är om tredskodom, part som uteblivit antingen personligen eller
genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen i målet.
13 § En ansökan om att en dom som avses i 12 § ska förklaras
verkställbar i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen
föreskriver.
Om tingsrätten finner att domen uppfyller villkoren för
erkännande enligt 12 §, ska den förklara att domen är
verkställbar. Domen verkställs på samma sätt som en svensk
dom som har fått laga kraft.
Vid handläggning i domstol av ett ärende om
verkställbarhetsförklaring tillämpas lagen (1996:242) om
domstolsärenden. Lag (2014:915).
14 § Har genom utrikesdepartementets försorg till riket överförts
egendom som vid bodelning eller arvskifte utom riket tillagts någon som
här vistas, får egendomen ej tagas i mät eller därå läggas kvarstad,
medan den finnes i förvar hos departementet eller myndighet genom vars
försorg den skall tillställas den enligt bodelningen eller skiftet
berättigade. Lag (1981:783).
15 § Boutredningsman må för utlämnande av egendom till utländsk
dödsboförvaltning, för införskaffande av utredning som i 9 § sägs och
för annat liknande ändamål anlita utrikesdepartementets förmedling. Där
det av departementet äskas, vare han pliktig att nedsätta det belopp
vartill kostnaden för åtgärden skäligen kan beräknas uppgå eller att för
kostnaden ställa säkerhet som av departementet godkännes.
16 § Vad i detta kapitel sägs om svensk medborgare såsom dödsbo
delägare, borgenär eller eljest rättsägare i dödsbo skall även gälla
staten samt kommun, bolag, förening, annan samfällighet eller stiftelse
här i riket.
17 § Om konsuls befattning med egendom som svensk medborgare efterlämnat
utrikes förordnar Konungen.
3 kap. Särskilda bestämmelser
1 § Skall lagen i främmande stat tillämpas på grund av att någon äger
medborgarskap där och finnes i den staten flera gällande rättssystem,
bestämmes tillämpligt rättssystem enligt de regler som gälla i samma
stat. I avsaknad av sådana regler tillämpas det rättssystem till vilket
han har den närmaste anknytningen. Lag (1973:1194).
2 § Skall enligt vad i denna lag sägs utländsk lag lända till
efterrättelse och är ej innehållet av den utländska lagen för rätten
känt, äge rätten förelägga part att i sådant hänseende förebringa
utredning.
Har Konungen förordnat huru underrättelse om innehållet av utländsk lag
må av rätten sökas, vare rätten, då ej lagens innehåll förut är för
rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.
3 § Vid tillämpning av denna lag skall fordran å penningar som äro
insatta i svensk bank så ock fordran hos försäkringsanstalt på grund av
försäkringsavtal som tillhör anstaltens rörelse här i riket anses såsom
här befintlig egendom. Lag samma vare om annan fordran hos gäldenär här
i riket, där ej fordringen grundas å handling vars företeende utgör
villkor för dess utkrävande och handlingen finnes utom riket.
4 § Om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som
hade hemvist här i riket, om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i
Danmark, Finland, Island eller Norge samt om tillsyn i vissa fall å
oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge
gäller vad särskilt är stadgat.
Efter avtal med annan stat än nu är sagt äger Konungen i avseende å
dödsbo efter den som var medborgare i fördragsslutande stat eller där
hade hemvist stadga avvikelser från de i 2 kap. meddelade
bestämmelserna.
Övergångsbestämmelser
2014:915
1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea
hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i
hovrätten före ikraftträdandet. | null | null |
1937:810 | Kungörelse (1937:810) angåendeersättning åt ortsombud för yttranden över ansökningar om statliga bosättningslån | 1,937 | null | null |
|
1937:813 | null | 1,937 | null | 1927:184 | null |
1937:814 | null | 1,937 | null | 1932:570 | null |
1937:83 | null | 1,937 | null | 1935:44 | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.