beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1955:698 | Kungörelse (1955:698) angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m.m. | 1,955 | 1 § Vid tillämpning av förordningen den 17 juni 1955 (nr 470) angående
omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m.m. skall i fråga om avdrag från sjukpenning eller
livränta till den, som åtnjuter däremot svarande understöd av
statsmedel, vad som stadgas i 25 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring äga motsvarande tillämpning.
Avdrag för pension eller annat årligt understöd av statsmedel göres,
ändå att understödet ej var utfäst vid skadans inträffande, och
beräknas,där rätt till understödet inträtt före utgången av år 1955, med
hänsyn till understödets storlek den 31 december 1955 och eljest med
hänsyn till understödets storlek vid den tidpunkt, då det börjar utgå.
Till sådan framtida höjning av understödet, som tillkommer
ersättningstagaren på grund av generell höjning av sådan förmån, skall
hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.
2 § Avdrag, som avses i 1 §, må icke föranleda, att lägre ersättning
utbetalas till ersättningstagaren än som skulle hava tillkommit honom,
om de för honom vid utgången av år 1955 gällande grunderna för beräkning
av erättningen och avdrag för däremot svarande understöd alltjämt ägt
giltighet.
3 § Vad i 1 och 2 §§ stagas rörande sammanträffande av livränta av
statsmedel och däremot svarande understöd skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å sammanträffande av dylik livränta, som skadad
tillerkänts eller framdeles tillerkännes jämlikt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt
grunderna i någon av dessa lagar, och sådan pension för av den skadade
innehavd anställning, som utgår av statsmedel och som tillkommer den
skadade på grund av viss ålder och anställningstid eller eljest av
annan anledning än skadan; dock skall vad sålunda stadgats icke gälla,
där pensionen utgår på grund av anställning i någon av krigsmaktens
reserver. | null | null |
1955:84 | null | 1,955 | null | 1927:77 | null |
1955:85 | null | 1,955 | null | 1941:416 | null |
1955:91 | Arméintendenturförvaltningens Cirkulär (1955:91) angående upphandling av kontorsinventarier för statsverkets behov m.m. | 1,955 | Sedan genom Kungl. kungörelsen den 25 februari 1955 (nr 72) om
överflyttande å arméintendenturförvaltningen av vissa
krigsmaterielverket åliggande arbetsuppgifter Kungl.
krigsmaterielverkets hittillsvarande befattning med upphandling och
försäljning av kontorsinventarier för statsverkets räkning m.m. enligt
Kungl. kungörelsen den 3 februari 1950 (nr 18) överförts till
arméintendenturförvaltningen, får förvaltningen härmed lämna följande
anvisningar till vederbörande statsmyndigheters ledning.
1. Till i nämnda kungörelse den 3 februari 1950 angivna
kontorsinventarier skola i detta sammanhang hänföras /k/ kontorsmöbler
/-k/ enligt Statens Kontorsmöbelnormer (SKN) samt /k/ kontorsskåp av
plåt, kassaskåp, gardiner, mattor och armatur /-k/.
2. Anskaffning av /k/ armatur /-k/ underställes
arméintendenturförvaltningen i varje särskilt fall.
3. Anskaffning av /k/ övriga kontorsinventarier /-k/ jämlikt 1. ovan
skall ske genom respektive myndighets egen försorg enligt de anvisningar
rörande leverantörer, priser, beställningsförfarande m.m. som meddelas i
de leverantörförteckningar, som efter beställning komma att
tillhandahållas av arméintendenturförvaltningen.
Av Kungl. krigsmaterielverket tidigare tillhandahållna listor gälla
intill dess arméintendenturförvaltningen annorlunda meddelar.
Myndigheter i Stockholm skola före anskaffning enligt ovan undersöka
huruvida i arméintendenturförvaltningens möbellager finnes för
vederbörande lämpliga kontorsmöbler. Om så är fallet ställes utsedda
möbler till förfogande till priser som i varje särskilt fall bestämmas
av arméintendenturförvaltningen.
4. Överlämning till arméintendenturförvaltningen i enlighet med
bestämmelserna i ovannämnda kungörelse den 3 februari 1950 skall icke
äga rum av andra inventarier än sådana, som efter samråd med
arméintendenturförvaltningen bedömas brukbara. Vederbörande myndigheter
skola själva försälja övriga inventarier.
Övergångsbestämmelser
1993:1491
Författningarna 1, 2 och 4 skall fortfarande tillämpas på upphandlingar
som påbörjats före utgången av år 1993. | null | null |
1956:100 | null | 1,956 | null | 1951:148 | null |
1956:111 | Kungl. Maj:ts Kungörelse (1956:111) om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 30 december 1954 (nr 828) med vissa bestämmelser angående kupongskatt för skattskyldiga, bosatta i vissa brittiska territorier | 1,956 | null | 1954:828 | null |
1956:115 | null | 1,956 | null | 1953:272 | null |
1956:144 | Kungörelse (1956:144) med föreskrifter jämlikt 9 § förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring | 1,956 | 1 § Åtnjuter någon, vilken är berättigad till ersättning, som avses i
förordningen den 2 juni 1950 angående omreglering av vissa
ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, mot ersättningen svarande understöd, som helt
eller delvis bestrides av staten, skall avdrag från ersättningen göras
enligt grunderna för 11 § militärersättningsförordningen. Avdrag för
pension eller annat årligt understöd av statsmedel skall ske ändå att
understödet ej var utfäst vid skadans inträffande och beräknas, där
rätt till understödet inträtt före utgången av år 1955, med hänsyn
till storleken av understödet den 31 december 1955 och eljest med
hänsyn till storleken av understödet vid den tidpunkt, då det börjar
utgå. Vid bestämmande av avdraget skall hänsyn icke tagas till sådan
framtida höjning av understödet, som tillkommer ersättningstagaren på
grund av generell höjning av sådan förmån.
2 § Vad i 1 § stadgas må ej föranleda, att till ersättningstagaren
utbetalas lägre ersättning än som skulle hava tillkommit honom vid
fortsatt tillämpning av de för honom vid utgången av år 1955 gällande
grunderna för beräkning av ersättningen och avdrag för däremot
svarande understöd. | null | null |
1956:147 | null | 1,956 | null | 1955:183 | null |
1956:148 | null | 1,956 | null | 1955:416 | null |
1956:149 | null | 1,956 | null | 1939:350 | null |
1956:173 | null | 1,956 | null | 1953:666 | null |
1956:180 | Kungl. Maj:ts Förordning (1956:180) med särskilda bestämmelser angående insättning å skogskonto i vissa fall | 1,956 | Visar skattskyldig - som äger göra insättning å skogskonto enligt
förordningen den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel,
som insatts å skogskonto - med intyg från skogsvårdsstyrelsen i länet
att skog stormfällts i avsevärd omfattning under år 1956 å viss
fastighet, skall beträffande den förvärvskälla, vari fastigheten ingår,
för ettvart av beskattningsåren 1956 och 1957, i stället för vad i 2 §
a)-b) nämnda förordning stadgas, gälla, att uppskovet må avse högst ett
belopp, motsvarande summan av
a) åttio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) femtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter, samt
c) femtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under
beskattningsåret uttagits för förädling i egen rörelse. | null | null |
1956:183 | Förordning (1956:183) angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare | 1,956 | 1 § Livränta, som i anledning av olycksfall i arbete utgår enligt
kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall eller
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, skall
under tillämpning i övrigt av vad i nämnda författningar är stadgat
omregleras enligt vad nedan sägs.
2 § Vid tillämpning av 3 och 4 §§ denna förordning skall den skadades
årliga arbetsförtjänst anses utgöra
a) när livränta utgår enligt kungörelsen den 2 oktober 1908:
ettusenfemhundrasjuttiofem kronor och
b) när livränta utgår enligt förordningen den 11 juni 1918: det i
förordningen angivna beloppet för den skadades försäkringsklass, ökat
med tre fjärdedelar om olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942, med
hälften om olycksfallet inträffat under tiden den 1 juli 1942 - den 31
december 1948 samt med en fjärdedel om olycksfallet inträffat senare,
dock i intet fall högre belopp än tretusen kronor.
3 § Livränta till skadad för tid till och med den månad, under vilken
han fyller sextiosju år, skall motsvara
a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av hans årliga
arbetsförtjänst och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: ett mot
graden av nedsättningen svarande belopp av den årliga arbetsförtjänsten,
minskat med en tolftedel av denna.
4 § Livränta till efterlevande make skall för tid till och med den
månad, under vilken maken fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel av
den skadades årliga arbetsförtjänst, och livränta till barn eller
adoptivbarn skall motsvara en sjättedel av den årliga arbetsförtjänsten.
Ingår maken före fyllda sextio år nytt äktenskap, utgives ett belopp för
en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.
5 § Förorsakar olycksfall, som inträffat före den 1 juli 1942, förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst tre tiondelar,
skall livräntan till den skadade för tid efter utgången av den månad,
under vilken han fyllt sextiosju år, förhöjas med tjugu procent av
livräntans belopp.
Enahanda förhöjning skall ske av livränta, som i anledning av olycksfall
före den 1 juli 1942 utgives till efterlevande make för tid efter
utgången av den månad, under vilken maken fyllt sextiosju år, eller till
fader, moder eller adoptant.
6 § Skulle samtliga livräntor till efterlevande överstiga fem
sjättedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 2 §,
skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas
proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av
arbetsförtjänsten; dock skola livräntor till make, barn och adoptivbarn
utgå före livräntor till andra efterlevande.
7 § Livränteförhöjning enligt denna förordning skall utgå utan hinder av
att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.
8 § Beträffande ersättning för särskilda hjälpmedel samt vårdbidrag till
livräntetagare skall tillämpas vad som sägs i 12 § andra stycket och 17
§ lagen om yrkesskadeförsäkring; och skall vad härutinnan finnes stadgat
i förordningen den 11 juni 1918 ej längre gälla.
9 § Bestämmelserna i denna förordning skola icke föranleda ändring av
livräntetillägg, som utgives i anledning därav, att olycksfallet
förorsakats av krigsåtgärd.
10 § I fråga om ersättning, som enligt Konungens förordnande utgives
enligt grunderna i förordningen den 11 juni 1918, skall vad som stadgas
i denna förordning äga motsvarande tillämpning.
11 § Över riksförsäkringsanstaltens beslut i ärende enligt denna
förordning må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola
hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det
klaganden erhållit kännedom om beslutet.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan ej förts, till prövning upptaga
ärende som avses i första stycket.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna
förordning skall gälla vad som stadgas i 6 § lagen om försäkringsrådet.
12 § De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen
av denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som
Konungen bestämmer.
Övergångsbestämmelser
1956:183
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956 men äger icke
tillämpning å ersättning, som belöper å tid dessförinnan. | null | null |
1956:190 | null | 1,956 | null | 1942:840 | null |
1956:214 | null | 1,956 | null | 1950:596 | null |
1956:216 | Lag (1956:216) om jordbrukskasserörelsen | 1,956 | 5 § Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av
bankinspektionen.
Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos
tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen (1951:308)
om ekonomiskaföreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen
motsvarande tillämpning på tillsynsmyndigheten. Lag (1977:695).
Förlagsinsatser m.m.
28 a § Bestämmelserna om förlagsinsatser i lagen (1951:308) om
ekonomiska föreningar gäller endast för centralkassa. Förlagsinsatser
får tillskjutas med högst så stort belopp att summan av gjorda
förlagsinsatser efter tillskottet uppgår till högst det belopp som
svarar mot summan av andra då inbetalda insatser än förlagsinsatser i
centralkassan och i anslutna jordbrukskassor.
Bestämmelserna i denna lag om förlagsbevis gäller i tillämpliga delar
också förlagsandelsbevis. Lag (1984:193).
29 § I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska
föreningar skall gälla följande.
Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande
av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skall minst femtio
procent avsättas till reservfond. Då reservfonden uppgår till belopp
som motsvarar tio procent av kassans utlåning vid utgången av det
senast förflutna räkenskapsåret, får vidare avsättning till fonden
upphöra. Nedgår fonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning
ånyo vidtaga.
Till reservfonden skall alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem
vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser och vad en
förlagsandelsinnehavare inte får ut vid inlösen av en förlagsinsats.
Nedsättning av reservfonden får, förutom i fall som avses i 88 § 2
mom., beslutas endast för täckande av förlust, som enligt fastställd
balansräkning har uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som
icke kan ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta
medel. Lag (1984:193).
30 § Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen
i den ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i
samband därmed.
Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från
allmänheten.
Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga
värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd får meddelas
endast om kassan med hänsyn till dess organisation och
förvaringsanordningar samt fonder kan på ett betryggande sätt handha
sådan verksamhet. När förutsättningar icke längre föreligga för
tillstånd, får det återkallas.
I kreditkassas stadgar skall angivas vilken rörelse kassan får utöva.
Om rätt för centralkassa att driva fondkommissionsrörelse finns
bestämmelser i fondkommissionslagen (1979:748). Lag (1979:753).
31 § Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med
de undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt,
växlar, checkar, anvisningar, obligationer, förlagsbevis och andra för
den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. Lag (1979:1052).
32 § Kreditkassa får förvärva
1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda kassan eller
ansluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed
sammanhängande behov,
2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast
egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna
ändamålet,
3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som
kassan äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,
4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan
eller i ansluten kassa.
Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt
eller aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans
stadgar. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken
kassans eller ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.
Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar
mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget
kapital, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i
sådant bolag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen,
eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen
eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller
bolaget.
Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter
tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller
aktiebolag som avses i nämnda stycke, om antingen det tillskjutna
kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget
kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes eller fråga är om
kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot
säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i
bostads-, kontors- eller affärsfastighet. Efter tillstånd av
regeringen får centralkassa förvärva aktie även i annat svenskt
aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller
det allmänna, samt garantifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av
sådant bolag.
Centralkassa får endast efter tillstånd av tillsynsmyndigheten
medverka vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna
marknaden. Centralkassan får förvärva aktie som ingår i emissionen men
skall avyttra den så snart det lämpligen kan ske och senast ett år
efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
förlänga denna frist.
Centralkassa som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får,
för att underlätta rörelsen, i samband med denna dessutom förvärva
aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk förening.
Centralkassa får dock ej inneha sådana värdepapper till högre
anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket
fondkommissionslagen (1979:748).
Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten medgiva att
centralkassa får inneha värdepapper som avses i sjätte stycket i
störreomfattning än som anges där. Lag (1979:1052).
34 § Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till
insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta
bestämmes för kassorna gemensamt i förhållande till deras tillgångar
och av dem ingånga garantiförbindelser (placeringar). Vid beräkningen
av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper,
nämligen
A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar
hos riksbanken och riksgäldskontoret,
2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit, allmän kassa eller inrättning, vars
reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska
investeringsbanken,
3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under
A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant
bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas
med kreditaktiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller
försäkringsföretag med svensk koncession svarar,
4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller
fordran, som angives under A 1-3,
5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1-4,
B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,
2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat
försäkringsföretag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening
svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar skall
tagas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp,
3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller
inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet
av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör
till tomträtten,
4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1-3,
C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller
tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån
utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningen ligger
mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av
den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör
till tomträtten,
inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för
industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom
femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller,
i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till
tomträtten, eller
förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,
2. garantiförbindelser, som utfärdas av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av
värdehandling eller fordran som angives under C 1,
D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.
För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I
övrigt skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje
tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar
sammanlagt
en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.
Placeringar skall tagas upp till följande värden, nämligen
1. fordringar, för vilka reserver som avses i fjärde stycket avsatts,
till sitt bruttovärde,
2. övriga tillgångar, till sitt nettovärde,
3. garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt
nominella belopp samt
4. övriga garantiförbindelser, till halva sitt nominella belopp.
Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och
av stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får, intill ett
belopp motsvarande det belopp vartill centralkassans och anslutna
jordbrukskassors eget kapital uppgår, likställas dels fyrtio procent
av ett belopp som svarar mot centralkassans och anslutna
jordbrukskassors reserver för utlåning, garantiförbindelser och
utländska valutor samt mot reserv för obligationer, varmed avses det
belopp med vilket obligationernas värde beräknat enligt 44 § andra
stycket andra meningen överstiger nettovärdet, dels det nominella
värdet av förlagsbevis utställda av centralkassan.
Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital
skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller
i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av
bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag
där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till
huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på
grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet
eller att lämna lån till kommuner.
Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt
intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta
fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda någon av
kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed
sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta
procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i
fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa
som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbolaget.
Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på
grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om
lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån
beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för
bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda
bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet,
där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat. Lag
(1979:1052).
36 § Kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan
förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande
säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Kreditkassan
får dock avstå från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig eller om
det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet.
Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa
eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.
Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast
om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även
förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.
Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till
uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller
förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej
heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller
annan jordbrukets kreditkassa. Lag (1984:443).
36 a § Kreditkassa får ej bevilja kredit mot skuldebrev som medför
rätt till betalning först efter låntagarens övriga borgenärer. Efter
tillstånd av regeringen får centralkassa dock bevilja kredit mot
sådant skuldebrev till svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses vara
till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Lag (1980:1115).
40 § Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa
förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom
sagda tid.
Utan förbehåll enligt första stycket får
1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,
2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre
löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med
belopp av här avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom
vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid varje tidpunkt svarar
mot högst tjugofem procent av summan av centralkassans och anslutna
jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning efter
avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband
med återlån.
Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med
villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra
stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har
för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i
skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för
vilken lånet beviljas.
Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda
anvisningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra
stycket 2 och tredje stycket första punkten.
Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i
andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om
säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån
utan säkerhet, om låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra
låneförbindelsen.
Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet
svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även
sådant lån. I fråga om lån för vilket utländskt bankföretag svarar
får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket
tredje punkten och femte stycket. Undantag från tredje stycket tredje
punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som
lämnas av kreditkassa tillsammans med utländskt bankföretag eller som
i sin helhet refinansieras utomlands. Lag (1984:443).
42 a § Kreditkassa får ej i andra fall än som anges i andra och tredje
styckena utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet
för sådana förbindelser.
Centralkassa får utfärda förlagsandelsbevis och räntebärande
förlagsbevis som lyder på minst etthundra kronor.
Centralkassa får utfärda och ställa garanti för räntebärande
obligationer som lyder på minst etthundra kronor. Löptiden för
obligationer som centralkassa ger ut i Sverige får vara längst sju år.
Obligationer som centralkassa ger ut i Sverige med längre löptid än
ett år får utfärdas intill ett belopp som motsvarar högst tre procent
av centralkassans inlåning från allmänheten. Lag (1984:193).
42 c § Om en kreditkassa har beslutat att inrätta ett bankkontor,
skall det utan dröjsmål anmälas hos tillsynsmyndigheten. Lag
(1980:1007).
43 § I fråga om styrelsens årsredovisning gäller 38 § första och
tredje - femte styckena lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.
Resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut
enligt bokföringslagen (1976:125) skall upprättas enligt
bestämmelserna i sistnämnda lag samt 44 och 45 §§ nedan. Lag
(1980:1106).
44 § Räntebärande obligation som avses i 34 § första stycket A 2
eller B 1 får tas upp till ett värde (medeltalsvärde) som grundas på
ett medeltal av emissionsräntorna under de senaste tio åren på
obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB och
Sparbankernas Inteckningsaktiebolag och som avser kreditgivning för
nyproduktion av bostäder eller, i den mån statligt bostadslån utgår,
för annat byggande. Medeltalet tillkännages av tillsynsmyndigheten.
Anläggningstillgång, som har ett bestående värde som väsentligt
överstiger det belopp vartill den är uppförd i närmast föregående
balansräkning, får tas upp till högst detta värde, om
tillsynsmyndigheten har medgivit uppskrivningen. I fråga om fast
egendom får ej i något fall uppskrivning ske över senast fastställda
taxeringsvärdet.
Förvaltningskostnader får icke tas upp såsom tillgång. Lag
(1981:1333).
45 § I balansräkningen får fordran på insats icke tas upp såsom
tillgång. Redovisningen av fullgjorda insatser får ske så att i
balansräkningen anges hela insatskapitalet samt hur mycket härav som
icke betalats, varefter skillnaden -- de betalda insatserna -- utförs
som särskild post under eget kapital. Medlemsinsatser och
förlagsinsatser skall redovisas var för sig. Lag (1984:193).
46 § Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god
redovisningssed. Lag (1980:1106).
47 § I förvaltningsberättelsen skall upplysning lämnas dels om sådana
för bedömningen av kassans verksamhetsresultat och ställning viktiga
förhållanden, för vilka redovisning ej skall lämnas i resultaträkning
eller balansräkning, dels om händelser av väsentlig betydelse för
kassan, som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas
slut. Uppgift skall vidare lämnas om den rätt till utdelning som
gjorda förlagsinsatser medför samt om summan av de förlagsinsatser som
har sagts upp och skall inlösas under de nästföljande två
räkenskapsåren.
I förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet under
räkenskapsåret anställda personer såväl för kassan i dess helhet som
för varje arbetsställe med mer än tjugo anställda. Vidare skall anges
det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar
dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels till
övriga befattningshavare hos kassan.
Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om
avsättning till reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock
i övrigt förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt
balansräkningen. Lag (1984:193).
48 § Senast en månad efter det resultaträkningen och balansräkningen
blivit fastställda, skall avskrifter av årsredovisning och
revisionsberättelse hållas tillgängliga hos kassan för alla som är
intresserade samt efter särskilt föreläggande av tillsynsmyndigheten
insändas dit. Sådant föreläggande utfärdas när någon begär det. På
avskriften av årsredovisningen skall styrelseledamot eller
verkställande direktör teckna bevis om att resultaträkning och
balansräkning har fastställts med uppgift om fastställelsedagen.
Beviset skall även innehålla uppgift om stämmans beslut beträffande
kassans vinst eller förlust.
Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skall
hållas tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som
inom anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler. Lag (1980:1106).
49 § I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas
räkenskaper tillämpas 45 §, 46 § 1 och 2 mom. och 49 § lagen
47 § I förvaltningsberättelsen skall upplysning lämnas dels om sådana
för bedömningen av kassans verksamhetsresultat och ställning viktiga
förhållanden, för vilka redovisning ej skall lämnas i resultaträkning
eller balansräkning, dels om händelser av väsentlig betydelse för
kassan, som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas
slut. Uppgift skall vidare lämnas om den rätt till utdelning som
gjorda förlagsinsatser medför samt om summan av de förlagsinsatser som
har sagts upp och skall inlösas under de nästföljande två
räkenskapsåren.
I förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet under
räkenskapsåret anställda personer såväl för kassan i dess helhet som
för varje arbetsställe med mer än tjugo anställda. Vidare skall anges
det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar
dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels till
övriga befattningshavare hos kassan.
Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om
avsättning till reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så
(1951:308) om ekonomiska föreningar samt, i stället för 47, 48, 50 och
51 §§ nämnda lag de föreskrifter som meddelas i 50-54 §§ nedan. Lag
(1980:1106).
51 § Har revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller har
revisorer utsetts utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom.
lagen om ekonomiska föreningar eller 50 § andra eller tredje stycket
denna lag, åligger det styrelsen och styrelseledamot att ofördröjligen
göra anmälan om förhållandet hos tillsynsmyndigheten. Anmälan får
göras även av medlem i kreditkassan, innehavare av förlagsandel eller
borgenär. Lag (1984:193).
52 § Revisorerna skall i den omfattning som följer av god revisionssed
granska kassans årsredovisning jämte räkenskaperna samt styrelsens och
verkställande direktörens förvaltning.
Minst en gång varje halvår skall revisorerna
granska större krediter och andra större placeringar av kassans
medel;
granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och
avyttring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;
ta del av de förelägganden och erinringar som tillsynsmyndigheten kan
ha gjort till kassan; samt
ta del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande
kassan. Lag (1980:1106).
54 § 1 mom. Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge en av dem
undertecknad revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen
minst två veckor före kassans ordinarie stämma. Revisorerna skall
också inom samma tid till styrelsen återställa de
redovisningshandlingar som har överlämnats till dem.
Revisorerna i centralkassa skall därvid på balansräkningen samt
resultaträkningen göra en påskrift med yttrande, huruvida dessa
handlingar överensstämmer med kassans av dem granskade böcker eller
icke. Påskriften skall i övrigt beträffande granskningen innefatta
hänvisning till revisionsberättelsen. Lag (1980:1106).
58 § Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det
kassan godkändes,
eller har godkännandet för kassan återkallats,
eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta
antalet och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,
och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i
föreningsregistret blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall
rätten, på ansökan av styrelseledamot, medlem av kassan eller
innehavare av förlagsandel eller på anmälan av tillsynsmyndigheten och
efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda i likvidation;
och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande
sex veckor, till rätten ge in bevis, att registrering skett enligt 63
§, vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av
rätten.
Genom rättens försorg skall ofördröjligen till tillsynsmyndigheten
avsändas dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall
träda i likvidation dels ock underrättelse om förordnande av
likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress. Lag
(1984:193).
62 § Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i
likvidation, sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga
likvidatorer, skall rätten på ansökan av medlem, innehavare av
förlagsandel, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att
någon finns som äger företräda kassan, eller på anmälan av
tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.
Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen
avsändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av
hans fullständiga namn och postadress. Lag (1984:193).
64 § I balansräkning för kreditkassa i likvidation skall tas upp
kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet.
Insatskapitalet skall i balansräkningen tas upp inom linjen, varvid
förlagsinsatskapitalet skall anges särskilt. I övrigt gäller
beträffande balansräkning för kreditkassa i likvidation bestämmelserna
i bokföringslagen (1976:125). Lag (1984:193).
66 § Har under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i
värde, att fara är för handen, att de ej fullt förslår till skuldernas
gäldande, och är ej ställningen sådan, att kassans egendom genast bör
avträdas till konkurs, skall likvidatorerna om ställningen, så snart
det kan ske, lämna meddelande på stämma och till denna kalla jämväl
innehavarna av förlagsandelar samt de kända fordringsägare, vilka ännu
icke erhållit betalning. Lag (1984:193).
67 § Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finns
anses kassan upplöst, då konkursen avslutades.
Om överskott finns skall likvidation verkställas och skall i avseende
därpå vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning,
dock ej 81 § lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad
efter konkursens avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt
i likvidation, skall rätten, på ansökan av styrelseledamot, medlem,
innehavare av förlagsandel eller borgenär eller på anmälan av
tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I
fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga
delar gälla vad i 58 § är stadgat.
Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation,
innan dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 §
lagen om ekonomiska föreningar är stadgat. Lag (1984:193).
71 § Har anmälan gjorts enligt 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall
då revisorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor
eller revisorer. Är en revisor omyndig eller i konkurs eller har
någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan
vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts
till revisor i strid med 46 § 1 mom. tredje stycket lagen (1951:308)
om ekonomiska föreningar, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten
förklara honom entledigad och förordna en revisor i hans ställe. Har
anmälan ej gjorts av kreditkassans styrelse, skall styrelsen beredas
tillfälle att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse
tiden till dess annan revisor blivit utsedd i föreskriven ordning.
Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i
stället utse ny revisor. Lag (1980:1106).
74 § Kreditkassans styrelse åligger
att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten,
som enligt av regeringen meddelade bestämmelser har att i sådant
avseende företräda myndigheten, samt för den särskilda undersökning,
regeringen kan finna för gott anställa, hålla de hos kreditkassan
inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning, samt
att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan
befattningshavare därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande
kassan som äskas.
Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster
att kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke
svarar mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans
styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild balansräkning för
utvisande av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen
bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom
till tillsynsmyndigheten.
Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den
ordning tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de
redovisningshandlingar, översikter och övriga handlingar, rörande
kassans och de anslutna jordbrukskassornas ställning som av
tillsynsmyndigheten äskas. Lag (1980:1106).
75 § Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står
i strid med lag eller stadgarna, kan tillsynsmyndigheten förbjuda
verkställighet av beslutet. Myndigheten kan också förelägga styrelsen
att, om beslut som nyss nämnts gått i verkställighet, göra rättelse
där så kan ske samt att fullgöra vad som åligger styrelsen enligt lag
eller stadgarna. Sådant föreläggande får dock, utom vad angår
innehållet av resultaträkning eller balansräkning, icke av myndigheten
meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är
belagt med straff.
Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger
tillsynsmyndigheten meddela de erinringar beträffande kassans
verksamhet, som myndigheten kan finna påkallade.
Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten
meddelat förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina
angelägenheter på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till
kassan, kan den som godkänt kassan återkalla godkännandet.
Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift
eller förbud enligt denna lag. Lag (1980:1106).
82 § Den som icke åtnöjes med tillsynsmyndighetens beslut, varigenom
ansökan om eller anmälan för registrering avskrivits eller
registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra
talan däremot hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres
talan mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom. lagen om
ekonomiska föreningar.
Talan mot annat beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av
denna lag, föres hos Konungen genom besvär, men beslutet går ändock i
verkställighet, om icke Konungen annorlunda förordningar. Lag
(1974:168).
84 § Till böter eller fängelse döms
1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller resultaträkning som avses i 38 § lagen (1951:308)
om ekonomiska föreningar eller i 81 § samma lag, jämförd med 56 §
denna lag, eller i 74 § andra stycket denna lag uppsåtligen förfar i
strid med bestämmelserna i 43-47 §§ denna lag;
2. likvidator, vilken vid upprättande av balansräkning,
likvidationsräkning eller förvaltningsberättelse som avses i 83 §
första och tredje styckena eller 86 § lagen om ekonomiska föreningar
eller i 89 § samma lag, jämförd med 56 § denna lag, eller i 64 § denna
lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelser i sagda lagrum;
3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken
uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift vid lämnande av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 §
denna lag;
4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse
eller annan handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles
tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å
sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift rörande kreditkassas angelägenheter eller
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning
beträffande förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger.
Har gärning som avses i första stycket 1 eller 2 skett av vårdslöshet,
döms till böter. Lag (1980:1106).
86 § Till böter döms också
1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga
föreskrift som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen
(1951:308) om ekonomiska föreningar eller i 48 § eller 53 § andra
stycket denna lag eller i 80 § sista stycket eller 81 § sista stycket
förstnämnda lag, vartdera lagrummet jämfört med 53 § andra stycket och
56 § denna lag;
2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga
föreskrift som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37,
68, 90 eller 92 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 63 § denna
lag;
3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor
eller likvidationsrevisor avlämna handlingar enligt vad som stadgas i
38 § femte stycket, 81 § andra stycket, 83 § sista stycket eller 86 §
sista stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § första
stycket samma lag, jämfört med 56 § denna lag;
4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i
55 § sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista
stycket, eller 86 § andra stycket sista punkten lagen om ekonomiska
föreningar finnes stadgat eller som underlåter att iakttaga
föreskrift, som med avseende på framläggande av handlingar på stämma
eller tillhandahållande av handlingar viss tid före stämma är meddelad
i 57 § 1 mom., 81 § andra stycket, 87 § andra stycket eller 89 § andra
stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 81 § sista stycket
samma lag, jämfört med 56 § denna lag;
5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i
54 § 1 mom. denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska
föreningar, så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra vad
i 87 § första stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde
punkten sistnämnda lag finnes stadgat. Lag (1980:1106).
87 § 2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2
mom. lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om
godkännande av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den
överlåtande kassans styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens
tillstånd att bringa fusionsavtalet till verkställighet.
Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett
bedömande av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras
intressen, som äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av
fusionen berörda kassorna. Tillstånd må icke meddelas, med mindre
riksorganisationen lämnat medgivande till fusionen eller, då
centralkassa övertager annan kreditkassas rörelse, regeringen eller
myndighet regeringen förordnar prövat övertagandet icke vara till
skada för det allmänna.
Tillsynsmyndigheten skall ombesörja, att kungörelse om beslut,
varigenom tillstånd lämnas till fusionsavtalets verkställande, jämte
besvärshänvisning ofördröjligen införes i Post- och Inrikes
Tidningar.
Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan
beslutet vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för
registrering.
När beslut om tillstånd till fusionsavtalets verkställande
registrerats, anses fusionen genomförd.
Hör till den överlåtande kreditkassan pensionsstiftelse eller
personalstiftelse, gäller om stiftelsens överförande till den
övertagande kreditkassan vad i lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. är stadgat. Lag (1977:695).
89 § Enskildas förhållanden till kreditkassa får inte obehörigen
röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100)
I fall som avses i första stycket skall inte följa ansvar enligt 20
kap. 3 § brottsbalken. Lag (1980:177). | null | null |
1956:217 | Lag (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs | 1,956 | 1 § De kreditinrättningar som avses i denna lag äro bankaktiebolag,
sparbanker och centrala föreningsbanker.
Beträffande sådan kreditinrättnings konkurs skola, förutom de
föreskrifter i konkurslagen, som ej strida mot vad i denna lag stadgas,
följande bestämmelser lända till efterrättelse. Lag (1987:633).
2 § Om allmänt ombud, som förordnas i en kreditinrättnings konkurs, finns
det föreskrifter i 7 kap. 13 § bankrörelselagen (1987:617). Lag
(1987:633).
3 § Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer,
vilka enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos
kreditinrättningen på grund av insättning på räkning eller enligt
sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borgenär upptaga beloppet av
hans fordran. Är ränta på fordringen utfäst, skall tillika upptagas den
dag, från vilken räntan är ogulden, jämte räntefoten.
Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas
till konkursdomaren. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det
antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas
överensstämmelse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad,
skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista
dagarna före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden
för envar, som vill taga del av densamma, hållas tillgänglig hos
konkursdomaren, hos förvaltarna samt vid vart och ett av
kreditinrättningens kontor.
Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i
konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för
fordringars bevakning utsatta tiden.
Vad konkursdomaren bestämt enligt 103 § konkurslagen (1921:225) skall
kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om
konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 §§ konkurslagen
föreskrives om utsändande av meddelanden samt avskrifter av
ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och
handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren bestämmes efter samråd,
när 189 § konkurslagen är tillämplig med tillsynsmyndigheten i konkursen
och eljest med förvaltarna bringas till ifrågavarande borgenärers
kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts skall kungöras i de
tidningar, som nyss sagts, av tillsynsmyndigheten när avsteg gjorts från
föreskrifterna i 189 § och i övriga fall av förvaltarna. Lag (1979:343).
4 § har upphävts genom lag (1979:343).
Övergångsbestämmelser
1970:855
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.
Äldre bestämmelser gäller, om ackordsförslag ingivits före ikraft
trädandet.
1979:343
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före
ikraftträdandet. | null | null |
1956:230 | null | 1,956 | null | 1942:740 | null |
1956:236 | Allmän prisregleringslag (1956:236) | 1,956 | Inledande bestämmelser
1 § Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 -- 9 §§ träda i
tillämpning. Då kriget upphör, förordnar Konungen senast före
avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut,
att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid
äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir
förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall
förordnandet av Konungen upphävas.
Har av annan orsak uppkommit fara för allvarlig prisstegring inom riket
på viktigare varu- eller tjänsteområde, äger Konungen förordna att vad i
2 -- 9 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år
varje gång, äga tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om
riksdagssession icke pågår, inom en månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar
förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.
Under tid, då bestämmelse i 2 -- 9 §§ äger tillämpning, skola även
däremot svarande stadganden i 10 - 22 §§ tillämpas. Lag (1973:301).
Om prisreglering
2 § Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva
visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högstpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss
tjänst.
Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför
tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger
bestämma på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant
tillstånd.
3 § 1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger
föreskriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller
frivilligt utför viss tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris
å förnödenheten eller tjänsten, vilket han tillämpade å dag som i
föreskriften angives, eller, om han då icke sålde förnödenhet eller
utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den angivna dagen var att
anse som gängse pris eller som han före nämnda dag senast tillämpat
(stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen överlåtelse av
rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som i
föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av
rörelsen gälla det pris, som föregående innehavaren högst ägt uttaga.
Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex
månader. När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst
sex månader. Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till
överskridande av stoppriset.
2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och
finnes priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset.
Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som
tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.
Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är
gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer.
3 a § Har någon till myndighet som Konungen bestämmer gjort särskild
utfästelse om högsta pris, som han skall tillämpa på förnödenhet eller
tjänst, eller eljest om ordningen för försäljning av förnödenhet eller
utförande av tjänst, må utfästelsen ej frångås utan myndighetens
tillstånd. Lag (1973:301).
3 b § Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt
utför viss tjänst ej må utan tillstånd höja priset på förnödenheten
eller tjänsten förrän viss tid efter det att han hos myndighet gjort
anmälan om prishöjningen och skälen för den. Tiden må bestämmas till
högst en månad.
Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma hos
vilken myndighet anmälan skall göras och på vilken myndighet det skall
ankomma att pröva fråga om tillstånd att vidtaga prishöjning utan hinder
av föreskriften. Lag (1973:301).
4 § Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst
utföras eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för
förnödenheten eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas
beträffande allenast viss person som tillhandahåller förnödenhet eller
tjänst.
5 § Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst begära
eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet
tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn
till självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid
prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.
6 § Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke
överskridas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig
myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller
tjänstens utförande fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller
annan tjänst tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller
förbindelse avgives rörande annat än det parti av förnödenheten eller
den tjänst varom fråga är.
7 § Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja
viss förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma
endast
1) den som är medlem av viss sammanslutning;
2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.
Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa
eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som
förbinder sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i
anledning av denna lag uppställts för medlem av sammanslutningen
beträffande rätten att köpa eller sälja förnödenheten eller utföra
tjänsten. Föreskrift, som i första stycket under 2) avses, må meddelas
endast när särskilda skäl äro därtill.
I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av
handeln med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja
missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 §
angivna förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss
förnödenhet eller tjänst, äger Konungen meddela föreskrift om
begränsning på annat sätt än förut i denna paragraf är sagt av rätten
att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten eller yrkesmässigt
utföra tjänsten.
8 § Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig
försäljning av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående
skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av
viss beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter
vikt eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i
förpackningar märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som
må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att ordna
tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenheten.
Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i
fråga om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.
9 § Erfordras för genomförande av prisreglering, utöver vad i 8 § sägs,
föreskrift att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande,
till viss myckenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på
Konungen att förordna därom.
Om straff m. m.
10 § Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst
uppsåtligen begär eller mottager vederlag efter högre pris än som är
medgivet i föreskrift eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock
den som för förnödenhet eller tjänst, vilken han avser att utnyttja i
yrkesmässig förvärvsverksamhet eller som han, yrkesmässigt eller eljest,
avser att mot vederlag överlåta till annan, uppsåtligen betalar eller
erbjuder sig att betala sådant högre pris, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen bryter mot 3 a, 5 eller 6
§ eller mot föreskrift eller villkor som avses i 3 b, 4, 7 eller 9 §.
Lag (1973:301).
11 § Har brott varom förmäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig
förvärvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse
som ringa, dömes till dagsböter.
12 § Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till
fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande
storlek, om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om
gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Lag (1964:208).
13 § Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej
oaktsamheten att anse som ringa, straffes med dagsböter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
14 § Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som
meddelats jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.
15 § Husbonde ansvarar för sådant i 10 -- 14 §§ omförmält brott, som
begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och
vilja.
16 § Har köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst medverkat till
sådant i 10 -- 13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller den
som tillhandahållit tjänsten, och är han ej enligt vad där stadgas
underkastad ansvar, må han för sin medverkan straffas allenast om han
uppsåtligen förlett denne till brottet. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning å säljare i fråga om köpares brott mot
föreskrift eller villkor som avses i 7 §.
17 § Har någon förövat gärning, som enligt 10 -- 13 §§ är belagd med
straff, skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,
förpliktas att till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet
vederlag. Det värde som skall utgivas må dock nedsättas, om skäl därtill
föreligger. Lag (1973:301).
18 § Allmänt åtal för brott som avses i 10 -- 13 §§ får väckas endast
efter medgivande av myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1984:414).
Särskilda bestämmelser
19 § Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt
eller eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande
av tjänst anses utövande av sådan hotell- eller pensionatsrörelse, för
vilken fordras myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att
nyttja förnödenhet.
Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse
av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt
att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller
annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.
Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla
även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.
20 § Talan mot beslut som myndighet meddelat jämlikt 2, 3, 3 a, 3 b, 4
eller 8 § föres hos Konungen genom besvär. Utan hinder av däröver förd
klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse, om ej
annorlunda förordnas. Lag (1973:301).
21 § Vad i denna lag stadgas om brott, som begåtts under tid då 2 -- 9
§§ skola tillämpas, skall gälla även efter det nämnda bestämmelser
upphört att äga tillämpning.
22 § Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2 -- 4 och 7 -- 9 §§ så
ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser som erfordras för
tillämpning av denna lag. | null | null |
1956:243 | null | 1,956 | null | 1947:576 | null |
1956:245 | Lag (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden | 1,956 | 1 § Näringsidkare är skyldig att i enlighet med vad i denna lag stadgas
lämna de uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris-
och konkurrensförhållanden inom näringslivet.
Där på grund av särskilda förhållanden så är nödigt för kontroll eller
fullständigande av uppgift som skall lämnas av näringsidkare, är jämväl
annan skyldig lämna uppgifter på sätt och i den utsträckning som stadgas
för näringsidkare. Lag (1982:732).
2 § En sammanslutning av näringsidkare likställs i denna lag med
näringsidkare. Lag (1982:732).
3 § Näringsidkare åligger att till myndighet som regeringen bestämmer
efter anmaning lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven
konkurrensbegränsning, som berör hans verksamhet och har avseende på
pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket,
samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra
förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbildningen. Lag
(1982:732).
4 § Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär icke skyldighet att röja
yrkeshemlighet av teknisk natur.
5 § Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens omfattning samt om
sättet och tiden för dess fullgörande meddelas av myndigheten.
Myndigheten må därvid förelägga näringsidkare att enligt meddelade
anvisningar tillhandahålla konkurrensbegränsande avtal, handelsböcker,
korrespondens och andra handlingar. Uppgiftsskyldig må jämväl kallas att
inställa sig inför myndigheten.
Myndigheten skall iakttaga att näringsidkare icke onödigt betungas vid
fullgörandet av uppgiftsskyldigheten. Lag (1982:732).
6 § Efterkommes icke anmaning att lämna uppgift, må myndigheten
förelägga den försumlige lämpligt vite.
Vite må ock utsättas vid meddelande av föreläggande eller kallelse
enligt 5 §.
7 § Den som efter kallelse enligt 5 § inställer sig inför myndigheten,
äger därför uppbära ersättning enligt grunder som fastställas av
regeringen. Lag (1975:705).
8 § Har upphävts genom lag (1993:21).
9 § Har upphävts genom lag (1980:178).
10 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte är ringa,
underlåter att inom förelagd tid lämna uppgift enligt denna lag eller
som vid uppgiftsskyldighetens fullgörande lämnar oriktig uppgift, döms
till böter.
Är brottet grovt, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Lag
(1991:273).
11 § Har upphävts genom lag lag (1975:705).
12 § Har upphävts genom lag (1993:21).
13 § Talan mot myndighets beslut enligt denna lag föres hos regeringen.
Lag (1975:705).
14 § Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan
arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra
arbetsvillkor.
15 § Har upphävts genom lag (1975:705). | null | null |
1956:250 | null | 1,956 | null | 1927:85 | null |
1956:288 | Instruktion (1956:288) för civila reservläkare | 1,956 | 2 § Ledig befattning såsom reservläkare kungöres av socialstyrelsen till
ansökning i Post- och Inrikes Tidningar eller annan publikation med
föreläggande av tre veckors ansökningstid, räknat från dagen för
införandet i publikationen. Kungörelsen anslås på socialstyrelsens
anslagstavla. Förordning (1977:862).
3 § För anställning såsom reservläkare erfordras att vara legitimerad
läkare eller att av regeringen ha erhållit särskild tillåtelse att inom
riket utöva läkarkonsten. Förordning (1977:862).
4 § Reservläkare är skyldig att årligen på av socialstyrelsen
föreskriven tid tjänstgöra under 60 dagar; dock må
tjänstgöringsskyldighet motsvarande större del av kontraktstiden kunna
fullgöras under ett och samma år. Förordning (1977:862).
5 § Reservläkare åligger att, på förordnande av socialstyrelsen,
tjänstgöra såsom provinsialläkare eller eljest inom den civila öppna
sjukvården.
Därjämte är reservläkare skyldig att, då förefintligt behov av läkare
icke kan på annat sätt tillgodoses, tjänstgöra å epidemivårdanstalt
eller undantagsvis å lasarett eller sjukstuga. Förordning (1977:862).
6 § Ersättning till reservläkare utgår /k/ dels /-k/ med ett fast årligt
arvode, /k/ dels ock /-k/ i form av förekommande taxeinkomster m.m.,
allt enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av regeringen.
Förordning (1977:862). | null | null |
1956:293 | Lag (1956:293) om ersättning åt smittbärare | 1,956 | Allmänna bestämmelser
1 § Smittbärare, som på grund av myndighets ingripande, företaget med
stöd av bestämmelserna i smittskyddslagen (1968:231) om allmänfarliga
sjukdomar, livsmedelslagen (1971:511) eller i anslutning därtill
meddelade föreskrifter, till förekommande av att smitta sprides
underkastas observation eller isolering eller eljest inskränkning i
arbete varmed han må taga befattning, är berättigad att av statsmedel
erhålla ersättning enligt vad nedan sägs.
Med smittbärare förstås i denna lag den som, utan att till följd därav
hava förlorat sin arbetsförmåga, är behäftad med smittsam sjukdom
eller eljest är smittförande så ock den som misstänkes föra smitta.
Smittbärare som icke är föremål för ingripande längre tid än nittio
dagar i följd benämnes tillfällig smittbärare. Består ingripandet
efter denna tid, benämnes han därefter kronisk smittbärare. Lag
(1971:1113).
Ersättning åt tillfällig smittbärare
2 § Ersättning åt tillfällig smittbärare utgår dels för
inkomstbortfall, som smittbärare åsamkas till följd av myndighetens
ingripande, från och med den dag då ingripandet träder i tillämpning
och så länge det består, dock längst under nittio dagar i följd, och
dels för resa, som varit erforderlig på grund av ingripandet. Lag
(1959:588).
3 § Ersättningen för inkomstbortfall åt den som omfattas av
sjukförsäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår för
dag räknat med det högsta belopp som han vid sjukdom är berättigad att
uppbära i sjukpenning och sjukpenningtillägg på grund av försäkring
enligt nämnda lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser.
I annat fall än i första stycket avses skall ersättningen åt tillfällig
smittbärare för inkomstbortfall med tillämpning av de i nämnda stycke
angivna grunderna utgå med det belopp för dag räknat som han skulle hava
ägt uppbära från allmän försäkringskassa, därest han varit
sjukpenningförsäkrad jämlikt 3 kap. lagen om allmän försäkring.
Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar
att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst. Lag (1987:224).
4 § För dag då den till ersättning berättigade är intagen å sjukhus
som i 2 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall minskas med motsvarande
tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 4 § andra stycket nämnda lag.
Lag (1973:469).
5 § Från ersättningen för inkomstbortfall skola avräknas sjukpenning
och sjukpenningtillägg, vartill smittbäraren under tiden för
ingripandet må vara berättigad på grund av försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring eller med stöd därav meddelade
bestämmelser eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för
ingripandet utgår enligt annan lag eller enligt särskild författning
eller enligt regeringens förordnande och som bestämmes av eller
utbetalas från riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa
ävensom livränta, som någon åtnjuter på grund av att han är
smittbärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.
Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning,
därest smittbäraren äger uppbära ersättning enligt främmande makts
lagstiftning om arbetsskadeförsäkring. Lag (1977:271).
6 § Tillfällig smittbärare, vilken under tid för ingripande som i
denna lag avses är tillförsäkrad lön av allmänna medel, äger rätt till
ersättning för inkomstbortfall endast i den mån lönen understiger vad
som eljest skulle hava utgått i sådan ersättning åt honom enligt
denna lag. Lag (1959:588).
7 § Det ankommer på allmän försäkringskassa att besluta om ersättning
åt tillfällig smittbärare.
Ärende angående ersättning upptages av den allmänna försäkringskassa
hos vilken smittbäraren är inskriven. Är han inte inskriven hos någon
försäkringskassa, upptages ärendet av den kassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt. Är smittbäraren inte bosatt i riket,
upptages ärendet av den försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde
ingripandet skett. En försäkringskassa som nu sagts får dock uppdra åt
en annan försäkringskassa att handlägga ärendet. Lag (1983:1066).
8 § Framställning om ersättning skall göras skriftligen och senast
inom två år från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätten
till ersättning förloras.
Vid framställningen skall fogas av myndigheten eller distriktsläkaren
utfärdat bevis om ingripandet.
Därest den som gör framställning om ersättning för inkomstbortfall
under tiden för ingripandet äger uppbära ersättning, som i 5 § avses,
eller lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen därjämte
innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran angående
den ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda tid. Lag
(1972:668).
9 § Beträffande ersättning åt tillfällig smittbärare skola i övrigt
bestämmelserna i 3 kap. 5 § tredje stycket, 15 §, 16 § andra stycket
och 17 § samt 20 kap. 3 § första stycket och 4 - 13 §§ lagen om allmän
försäkring äga motsvarande tillämpning.
Utöver vad i 3 kap. 17 § och 20 kap. 3 § första stycket nämnda lag
sägs må ersättning nedsättas eller indragas, om smittbärare underlåter
att ställa sig till efterrättelse av myndighet meddelade föreskrifter
angående vad han har att iakttaga under den tid ingripandet avser. Lag
(1962:410).
Ersättning åt kronisk smittbärare
10 § Kronisk smittbärare, som till följd av ingripande som i 1 § sägs
tillfogats inkomstbortfall eller annan förlust, må erhålla ersättning
med belopp, som med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens
storlek och omständigheterna i övrigt i varje särskilt fall prövas
skäligt.
11 § Framställning om ersättning jämlikt 10 § skall göras skriftligen
hos länsstyrelsen i det län, där sökanden är bosatt eller, därest han
icke är bosatt i riket, där ingripandet skett. Vid framställningen
skola fogas myndighets beslut om ingripandet och utredning angående
den förlust, som sökanden lidit, ävensom den övriga utredning som
sökanden önskar åberopa.
12 § Länsstyrelsen äger besluta om ersättning jämlikt 10 § och
utbetalar till sökanden belopp som tillerkänts honom.
Talan mot länsstyrelses beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
Lag (1977:271).
Särskild bestämmelse
13 § De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för
tillämpningen av denna lag, meddelas av regeringen eller av myndighet,
som regeringen bestämmer. Lag (1977:271).
Övergångsbestämmelser
1956:293
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.
Är smittbärare föremål för ingripande vid tiden för lagens
ikraftträdande, må ersättning jämlikt denna lag utgå från och med
dagen för ikraftträdandet och skall för avgörande av frågan, huruvida
han är att betrakta som kronisk smittbärare, även medräknas den tid,
ingripandet dessförinnan varat.
1977:271
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om ersättning vid
skada som har inträffat före ikraftträdandet gäller 5 § i sin äldre
lydelse.
1987:224
Denna lag träder i kraft den 1 december 1987 och tillämpas första gången
vid myndighets ingripande som sker efter ikraftträdandet.
1989:225
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989, då lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare skall upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter om rätt till ersättning och ersättningens
beräknande tillämpas fortfarande på ersättningsfall som inträffat före
ikraftträdandet. | null | null |
1956:294 | Kungörelse (1956:294) med tillämpningsföreskrifter till lagen om ersättning åt smittbärare | 1,956 | 1 § Beslut om ingripande som avses i 1 § förstnämnda lag skall
innehålla uppgift angående
a) smittbärarens fullständiga namn, födelsetid, yrke eller
sysselsättning samt bostadsadress,
b) arbetsgivarens namn,
c) dagen för beslutet, dagen då ingripandet träder i tillämpning och den
tid ingripandet avser,
d) anledningen till ingripandet och det lagrum med stöd av vilket
ingripandet skett samt
e) ingripandets art och de särskilda föreskrifter som smittbäraren har
att iakttaga under tiden för ingripandet.
2 § Myndighet, som beslutat om ingripande eller fortsatt ingripande,
skall snarast möjligt tillställa smittbäraren ävensom den sjukkassa, som
jämlikt 7 § sagda lag är behörig att besluta om ersättning åt
smittbäraren, avskrift av beslutet eller särskilt bevis, innehållande de
i 1 § denna kungörelse angivna uppgifterna. Därest beslutet ej avser
fortsatt ingripande skall samtidigt till smittbäraren överlämnas
blankett enligt fastställt formulär för framställning om ersättning.
Innebär beslutet att smittbärare kommer att vara föremål för ingripande
längre tid än nittio dagar i följd, skall avskrift av beslutet eller
särskilt bevis om beslutets innehåll tillställas jämväl den
länsstyrelse, som jämlikt 11 § nämnda lag har att besluta om ersättning
åt smittbäraren för tiden efter de första nittio dagarna.
3 § Beslut om upphörande av ingripande skall omedelbart meddelas
smittbäraren ävensom den sjukkassa eller i fråga om kronisk smittbärare
den länsstyrelse som avses i 2 §.
4 § Framställning om ersättning åt smittbärare för tiden närmast efter
de första nittio dagarna under ett ingripande skall ingivas till
sjukkassa som i 2 § första stycket sägs. Sjukkassan har att med eget
yttrande översända framställningen till vederbörande länsstyrelse.
Framställning om ersättning åt kronisk smittbärare i övriga fall
ingives till länsstyrelsen.
5 § Närmare anvisningar angående tillämpningen av bestämmelserna om
ersättning åt tillfällig smittbärare utfärdas av
riksförsäkringsanstalten, som jämväl äger fastställa formulär till
framställning om ersättning åt sådan smittbärare. | null | null |
1956:295 | null | 1,956 | null | 1928:370 | null |
1956:296 | Förordning (1956:296) om ersättning från staten i vissa fall vid ingripanden för att förhindra spridning av en smittsam sjukdom | 1,956 | 1 § Den som har drabbats av kostnader eller förluster till
följd av ett ingripande som en myndighet har gjort för att
hindra spridning av en smittsam sjukdom kan få ersättning från
staten enligt denna förordning om ingripandet skett enligt
1. smittskyddslagen (2004:168),
2. 9 kap. 15 § miljöbalken, eller
3. livsmedelslagen (2006:804).
Förordning (2010:574).
2 § Har myndighet förordnat att visst varuparti skall förstöras eller
att därmed skall vidtagas åtgärd som minskar värdet av detsamma, må
ersättning utgå för värdeförstöring och kostnader. Likaså må ersättas
kostnad för omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande ej
fått säljas eller användas i sitt ursprungliga skick. Vad nu stadgats
skall dock gälla endast i den mån sammanlagda beloppet av
värdeförstörning och kostnader, som en skadelidande fått vidkännas,
överstiger 100 kronor.
Som värdeförstöring enligt första stycket skall jämväl anses att
myndighets förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas
eller användas, såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst
stängas och varor i följd därav förfarits.
Med förlust enligt denna paragraf avses icke sådan förlust som endast är
att betrakta som indirekt följd av myndighets åtgärd, såsom att på grund
av rådande förhållanden viss vara icke kunnat vinna avsättning. Ej
heller avses förlust som uppkommit därigenom att varas försäljning
fördröjts utan att varan i följd därav förstörts eller undergått sådan
förändring att den ej kunnat användas för avsett ändamål.
Värdet av vara som avses i första och andra styckena skall bestämmas
till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten.
2 a § Om en myndighet har låtit avliva ett sällskapsdjur, kan ägaren
till djuret få en skälig ersättning för kostnaden och förlusten.
Förordning (1989:303).
3 § Har företag åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej
kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat lön, må sådan kostnad
ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på
lönebelopp, i den mån de överstiga 78 kronor för dag. Från ersättning
som nu sagts skall avräknas vad arbetstagare under tiden för
avstängningen må vara berättigad att uppbära i ersättning jämlikt lagen
om ersättning åt smittbärare.
Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd av
myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för
område eller lokal som ej kunnat utnyttjas. Kungörelse (1966:691).
4 § Kostnaden för undersökning på ett laboratorium av prov,
som har tagits beträffande en sådan allmänfarlig sjukdom som
avses i smittskyddslagen (2004:168) eller en sådan allvarlig
smittsam sjukdom som avses i 9 kap. 15 § miljöbalken, eller vid
misstanke om en sådan sjukdom, får ersättas i den mån kostnaden
inte skall ersättas enligt nämnda lagar och det sammanlagda
beloppet av vad en ersättningssökande i detta hänseende har
fått vidkännas överstiger 1 000 kronor. Förordning (2004:256).
5 § Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i
näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om särskilda skäl
därtill föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än förut
sagts.
Har kostnad uppkommit för vakthållning och andra åtgärder för
avspärrning av område, må den ock ersättas.
6 § Den som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst må, om
han ej är berättigad till ersättning såsom sjuk eller smittbärare,
erhålla ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta
ej överstiger 78 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt
bestämmelserna i annan författning eller genom gottgörelse från
arbetsgivare, dock att ersättningen ej må utgå för längre tid än tre
månader. Kungörelse (1966:691).
7 § Ersättning enligt denna förordning skall minskas med belopp som
någon på grund av försäkringsavtal utfått eller har rätt att utfå.
Förordning (1989:303).
8 § Ersättning enligt denna förordning lämnas inte till den
som avsiktligt eller genom grov vårdslöshet själv har orsakat
förlusten. Detsamma gäller om någon medvetet har lämnat en
oriktig uppgift till stöd för en ansökan om ersättning.
Dessutom får bestämmas att ersättning inte ska lämnas eller
att ersättning ska lämnas med minskat belopp om en
skadelidande i annat fall än som avses i första stycket
1. har medverkat till skadan genom vållande eller försummelse,
2. inte har följt de föreskrifter som en myndighet har
meddelat om vad den skadelidande ska iaktta för att hindra
spridningen av en smittsam sjukdom,
3. inte har iakttagit sådan hygienisk standard vid tiden för
skadans uppkomst eller närmast dessförinnan som skäligen kan
fordras, eller
4. döms till ansvar enligt livsmedelslagen (2006:804).
Förordning (2010:574).
9 § Frågor om ersättning enligt denna förordning prövas av
kammarkollegiet.
En ansökan om ersättning skall göras skriftligen och ges in till
länsstyrelsen i det län, där rörelsen drivs, eller, beträffande en
anställd, där han har sitt hemvist. Vid framställningen skall fogas
myndighetens beslut om ingripande och utredning angående den förlust som
sökanden lidit samt den övriga utredning som sökanden önskar åberopa.
Länsstyrelsen skall se till att behövlig utredning görs och därefter med
eget yttrande överlämna ansökningshandlingarna till kammarkollegiet.
Om en ansökan om ersättning inte har kommit in till länsstyrelsen eller
kammarkollegiet inom sex månader från den dag då anspråket uppkom,
lämnas inte någon ersättning. Om särskilda skäl föreligger, kan
kammarkollegiet besluta att en ansökan får tas upp till prövning även om
den har kommit in senare. Förordning (1989:303).
10 § Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna
upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, må, om
sannolika skäl föreligga för rätt till ersättning, sådan ändock kunna
provisoriskt utgivas. Bestämmes ersättningen sedermera till lägre belopp
eller finnes ersättning icke böra utgå, skall återbetalning ej ske utom
i fall som i 8 § sägs.
11 § Kammarkollegiets beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Förordning (1995:281).
Övergångsbestämmelser
1995:281
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har
meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
2004:256
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande för beslut enligt
smittskyddslagen (1988:1472) som avser tid före
ikraftträdandet.
2010:574
1. Denna förordning träder i kraft den 15 juli 2010.
2. Bestämmelsen i 1 § i sin nya lydelse tillämpas dock även på
ingripanden enligt livsmedelslagen (2006:804) som har skett
tidigare. | null | null |
1956:332 | null | 1,956 | null | 1953:272 | null |
1956:365 | null | 1,956 | null | 1933:282 | null |
1956:385 | null | 1,956 | null | 1954:71 | null |
1956:413 | Förordning (1956:413) om klassificering av kött | 1,956 | 1 § Kött av nötkreatur, häst, får, svin eller ren, som godkänts
vid köttbesiktning enligt Europaparlamentets och rådet
förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om
fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av
offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda
att användas som livsmedel eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av livsmedelslagen (2006:804), skall innan
det lämnas ut kvalitetsbedömas. Köttet skall också förses med
stämplar som anger den kvalitetsklass till vilken köttet
hänförts vid klassificeringen.
Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom
miljö- och hälsoskyddsområdet i införselorten skall se till att
kött av nötkreatur, häst, får, svin eller ren, som godkänts vid
undersökning enligt kungörelsen (1974:270) om kontroll vid
införsel av livsmedel, klassificeras och stämplas innan varan
frigörs från tullverkets befattning.
Klassificering skall verkställas av personer som godkänts av
Statens jordbruksverk (klassificerare). Sådant godkännande får
återkallas. Förordning (2006:832).
2 § Klassificerat kött må ej underkastas ny klassificering i annat fall
eller i annan ordning än regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, jordbruksverket bestämmer. Lag (1991:1686).
3 § Klassificerat kött skall stämplas av den som verkställt
klassificeringen eller i närvaro och under kontroll av denne.
4 § Stämpel som avses i 1 § må icke avlägsnas från eller göras oläslig å
kött, som är avsett att försäljas.
5 § På jordbruksverket ankommer att meddela erforderliga föreskrifter
angående antalet kvalitetsklasser, benämningarna å dessa och grunderna
för klassificeringen ävensom angående stämplarnas utseende och sättet
för stämplingen. Lag (1991:1686).
6 § Kött av nötkreatur, häst, får, svin eller ren, som ej är
klassificerat, må ej försäljas eller saluhållas under benämning, som
överensstämmer med av jordbruksverket jämlikt 5 § för viss kvalitets
klass fastställd benämning eller är av beskaffenhet att lätt kunna
förväxlas med sådan benämning eller, utan att vara av beskaffenhet som
nyss är sagt, innehåller ordet "Klass" eller förkortning av detta ord
eller ordsammanställning, vari nämnda ord ingår. Hinder skall dock ej
föreligga för användningen av benämningen "Prima" eller "Sekunda".
Ej må någon i slutsedel, leveranskontrakt, räkning, följsedel,
fraktsedel, konossement eller annan sådan skriftlig handling, som
upprättats i samband med försäljning av ej klassificerat kött, använda
sådan benämning å köttet, som enligt första stycket ej må nyttjas vid
försäljning eller saluhållande av varan. Lag (1991:1686).
7 § Kött av nötkreatur, häst, får, svin eller ren, som ej är
klassificerat, må ej förses med stämpel eller märke av sådant utseende
att förväxling lätt kan äga rum med stämpel, som enligt av
jordbruksverket med stöd av 5 § meddelade föreskrifter utmärker
klassificerat kött, eller som, utan att hava sådant utseende som nyss
nämnts, innehåller ordet "Klass" eller förkortning av detta ord eller
ordsammanställning, vari nämnda ord ingår. Lag (1991:1686).
8 § För ombesörjande av klassificering och stämpling äger vederbörande
kommun eller innehavare av kontrollslakteri uppbära avgift enligt taxa,
som jordbruksverket fastställer. Förslag till dylik taxa avgives i fråga
om klassificering och stämpling av kött som införes till riket av en
sådan nämnd som avses i 1 § i införselorten och i övrigt för
köttbesiktningsbyrå av nämnden eller särskild myndighet, under vars
inseende köttbesiktningen är ställd och för kontrollslakteri av
slakteriets innehavare. Avgiften må inte sättas högre än som kan anses
erforderligt till täckande av kostnaderna för klassificeringen och
stämplingen. Lag (1991:1686).
9 § I den mån jordbruksverket så föreskriver och i enlighet med de
närmare föreskrifter som jordbruksverket meddelar, åligger det dels
klassificerare att föra journal över verkställd klassificering och att
på anfordran tillhandahålla verket eller dess ombud journalen jämte
därtill hörande handlingar, dels en sådan nämnd som avses i 1 §,
köttbesiktningsbyrå och kontrollslakteri att till jordbruksverket lämna
regelbundna redogörelser för verkställd klassificering. Lag (1991:1686).
10 § Jordbruksverket eller dess ombud äger att för kontroll av
efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav givna föreskrifter
vinna tillträde till lokal, där klassificering äger rum eller där kött
förvaras i samband med klassificering eller för för säljning i
partihandeln. Lag (1991:1686).
11 § har upphävts genom förordning (1980:730).
12 § Den som utlämnar kött utan iakttagande av föreskrifterna i 1 §,
eller bryter mot i 4, 6 eller 7 § meddelat förbud,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är
belagd med straff i brottsbalken.
Gör klassificerare med uppsåt orätt vid klassificering eller stämpling,
eller åsidosätter klassificerare föreskriften i 2 § eller klassificerar
och stämplar han kött, som icke blivit godkänt vid besiktning varom i 1
§ förmäles,
eller åsidosätter klassificerare honom jämlikt 3 § åliggande skyldighet
att, därest han ej själv stämplar av honom klassificerat kött, närvara
vid och kontrollera stämplingen av sådant kött,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Gör klassificerare av grov vårdslöshet orätt vid klassificering eller
stämpling, döms till böter.
Vad i denna paragraf är stadgat angående klassificerare skall äga
tillämpning jämväl beträffande den, som enligt med stöd av 2 § meddelad
bestämmelse biträder vid verkställandet av sådan ny klassificering,
varom i sistnämnda paragraf förmäles. Lag (1991:274).
13 § Den som underlåter att fullgöra vad enligt 9 § åligger honom, döms
till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms,
om gärningen innebär fara i bevishänseende men inte är belagd med straff
i brottsbalken, den som uppsåtligen ger oriktigt eller ofullständigt
innehåll åt anteckningar eller uppgifter som avses i nämnda stadgande.
Sker sådan förseelse utan uppsåt men av grov oaktsamhet, döms till
böter.
Om straff för vägran att lämna tillträde för kontroll enligt 10 § finns
föreskrifter i brottsbalken. Lag (1991:274).
14 § har upphävts genom förordning (1975:757).
15 § Husbonde ansvarar för förseelse, varom i 12 § första stycket och 13
§ första stycket förmäles, som begås av hans husfolk eller i hans tjänst
antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, såframt
ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans
vetskap och vilja.
16 § har upphävts genom förordning (1975:757).
17 § Har någon vägrat att lämna jordbruksverket eller dess ombud
tillträde till lokal för verkställande av undersökning enligt 10 § eller
att på anfordran tillhandahålla verket eller dess ombud anteckningar
eller handling, som avses i 9 §, eller underlåtit att i föreskriven
ordning avlämna där avsedd redogörelse, må jordbruksverket förelägga
honom lämpligt vite.
Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf. Lag (1991:1686).
18 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, jordbruksverket
äger meddela de ytterligare föreskrifter, som må erfordras för
tillämpning av denna förordning, så ock meddela undantag från de i 1, 3,
4, 6 och 7 §§ givna bestämmelserna. Lag (1991:1686). | null | null |
1956:46 | null | 1,956 | null | 1952:98 | null |
1956:488 | Kungörelse (1956:488) angående tillämpning mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland av vissa europeiska avtal om social trygghet m.m. | 1,956 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att följande
av Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade avtal
för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Förbundsrepubliken
Tyskland den 1 september 1956, nämligen
1) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande,
2) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet, dock ej vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande,
3) europeisk konvention om social och medicinsk hjälp samt
4) tilläggsprotokoll till ettvart av dessa avtal.
Här i riket bosatt medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland ävensom
sådan här i riket bosatt flykting, som jämlikt tilläggsprotokollet till
avtalet under 1) skall likställas med medborgare i detta land, skall
hava samma skyldighet som svensk medborgare att erlägga avgift enligt
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering. Sådan skyldighet
föreligger dock icke för tiden före den 1 januari 1957. | null | null |
1956:489 | Kungörelse (1956:489) angående tillämpning mellan Sverige och Belgien av den europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp m.m. | 1,956 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att den av
Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade
konventionen om social och medicinsk hjälp jämte tilläggsprotokollet
därtill för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Belgien den 1
augusti 1956. | null | null |
1956:492 | Förordning (1956:492) om skyldighet att anmäla omhändertagande för samhällsvård av utlänning m.m. | 1,956 | 1 § Har någon, som ej är svensk medborgare, här i riket omhändertagits
för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97) och kan behovet av
omhändertagandet antagas bli varaktigt, skall vederbörande kommun inom
fjorton dagar efter den dag, då omhändertagandet skedde, till
länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Vid anmälan skall fogas
bestyrkta avskrifter av dels utredningsprotokoll,
till vilket formulär fastställs av chefen för socialdepartementet,
dels tillgängliga handlingar till styrkande av
utlänningens medborgarrättsliga ställning, dels ock, om omhändertagandet
föranletts av sjukdom, intyg av
legitimerad läkare om sjukdomens art och sannolika varaktighet.
Är utlänningen dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, skall
såsom varaktigt behov anses endast sådant behov, som kan antagas vara
minst ett år. Förordning (1980:493).
2 § Har anmälan, som i 1 § sägs, icke blivit gjord av den anledning,
att behovet av omhändertagandet ansetts vara tillfälligt, åligger det
kommunen att, om behovet skulle visa sig bliva varaktigt,
ofördröjligen till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Förordning
(1980:493).
3 § Sedan anmälan inkommit, åligger det länsstyrelsen att utan
dröjsmål granska handlingarna samt pröva, huruvida framställning om
utlänningens hemsändande bör göras hos regeringen.
Har fall av omhändertagande, som avses i denna förordning, annorledes
än genom anmälan kommit till länsstyrelsens kännedom, skall
länsstyrelsen jämväl, efter erforderlig utredning, pröva, huruvida
framställning som nyss sagts bör göras. Förordning (1980:493).
4 § I fall, där frågor rörande hemsändning av nödställda regleras i
konvention som biträtts av Sverige, skall länsstyrelsen iakttaga, att
framställning om utlänningens hemsändande icke skall göras, om
länsstyrelsen finner hemsändning med hänsyn till konventionens
bestämmelser icke böra ske.
I fall, varå sådan konvention icke är tillämplig, skall länsstyrelsen
iakttaga, att i regel framställning om hemsändning icke bör göras, om
denna skulle medföra, att nära anhöriga skiljs från varandra, om
hemsändning icke kan företagas utan men för utlänningens hälsa eller
om eljest humanitära skäl talar emot hemsändningen. Förordning
(1980:493).
5 § Vid framställning om hemsändning av utlänning skall länsstyrelsen
foga samtliga handlingar i ärendet. I fall, varå konvention är
tillämplig, skall länsstyrelsen därjämte bilägga avskrift av
handlingarna. | null | null |
1956:51 | Kungörelse (1956:51) om tillämpning av ett mellan Sverige och Sydafrikanska unionen den 28 juli 1955 ingånget avtal för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter | 1,956 | Sedan avtal, av den lydelse härvid fogad bilaga /k/ (bilaga 1) /-k/
utvisar, den 28 juli 1955 slutits mellan Sverige och Sydafrikanska
unionen för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomstskatter, har Kungl. Maj:t - med stöd av
72 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) och 20 §
3 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt --
funnit gott
/k/ dels /-k/ förordna, att ifrågavarande avtal skall för Sveriges del
lända till efterrättelse och att vid tillämpningen av avtalet skola
iakttagas härvid såsom bilaga /k/ (bilaga 2) /-k/ fogade anvisningar;
/k/ dels /-k/ förklara, att därest fysisk person, som är bosatt eller
stadigvarande vistas i Sverige, oskift dödsbo, vilket är att anse såsom
svensk juridisk person, eller svensk familjestiftelse på grund av
avtalet taxeras till statlig inkomstskatt för lägre belopp än eljest
gällande bestämmelser skolat föranleda, skatten skall utgöras med den
andel, procentuellt beräknad, av den sålunda fastställda
beskattningsbara inkomsten, som skatten skulle hava utgjort av den
beskattningsbara inkomst vilken eljest skulle hava fastställts;
/k/ dels ock /-k/ föreskriva, att det skall åligga skattskyldig att,
utan hänsyn till at enligt avtalet allenast viss del av hans inkomst
skall taxeras här i riket, likväl avgiva all de uppgifter till ledning
för taxeringen, vilka han varit skyldig lämna, därest lindring i
skattskyldigheten ej skolat äga rum.
Övergångsbestämmelser
1956:51
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsamling.
Kungörelsenävensom bestämmelserna i avtalet skola första gången
tillämpas med avseende å 1956 års taxering.
Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 15 juni 1951 (nr 477)
angående mellan Sverige och Sydafrikanska unionen träffad
överenskommelse om ömsesidigt fritagande från inkomstskatt av inkomster,
härrärande från sjö- eller luftfartstrafik; dock att sistnämnda
kungörelse alltjämt skall äga tillämpning såvitt avser eftertaxering för
år 1955 eller tidigare år.
1994:1468
Den upphävda kungörelsen skall dock fortfarande tillämpas
a) beträffande källskatter, på inkomst som förvärvas före den 1
januari året efter det då lagen trädde i kraft, och
b) beträffande andra skatter på inkomst, på skatter som påförs för
beskattningsår som börjar före den 1 januari året efter det då lagen
trädde i kraft. | null | null |
1956:519 | Kungörelse (1956:519) med vissa föreskrifter enligt lagen den 1 juni 1956 (nr 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden | 1,956 | 1 § Befogenhet att inhämta uppgift jämlikt lagen den 1 juni 1956 om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden tillkommer
bankinspektionen i fråga om bankväsendet och övrig företagsamhet som är
föremål för bankinspektionens tillsyn, försäkringsinspektionen med
avseende på försäkringsväsendet samt statens pris- och kartellnämnd
såvitt rör näringslivet i övrigt.
Ersättning enligt 7 § nämnda lag för inställelse inför myndighet, som
nu sagts, utgår av allmänna medel och bestämmes av myndigheten enligt
de grunder, som gälla för ersättning av allmänna medel till vittnen.
Kungörelse (1965:11).
2 § Kartellregister enligt 8 § lagen den 1 juni 1956 om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden föres i vad
angår bankväsendet och övrig företagsamhet som är föremål för
bankinspektionens tillsyn av bankinspektionen, beträffande
försäkringsväsendet av försäkringsinspektionen samt i fråga om
näringslivet i övrigt av statens pris- och kartellnämnd. Kungörelse
(1965:11).
Övergångsbestämmelser
1956:519
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1957.
Genom kungörelsen upphäves kungörelserna den 29 juni 1946 (nr 451)
angående förordnande för kommerskollegium att utöva övervakning jämlikt
lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet och den 20 december 1946 (nr 774) angående
förordnande för bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen
att utöva övervakning jämlikt samma lag. | null | null |
1956:541 | null | 1,956 | null | 1928:370 | null |
1956:57 | null | 1,956 | null | 1928:370 | null |
1956:587 | null | 1,956 | null | 1942:740 | null |
1956:612 | Förordning (1956:612) med tillämpningsföreskrifter till allmänna prisregleringslagen (1956:236) | 1,956 | 1 § Såsom höjning av priset å förnödenhet skall vid tillämpning av
bestämmelserna i allmänna prisregleringslagen anses varje sådan
förändring i försäljningsvillkoren eller i förnödenhetens kvalitet
eller, där förnödenheten säljes i standardförpackning, i den förpackade
förnödenhetens vikt eller volym eller i förpackningens kvalitet, som
innebär att för förnödenheten uttages högre pris än det förut
tillämpade.
Såsom höjning av priset å tjänst skall anses varje sådan förändring i
betalningsvillkoren eller i fråga om sättet för tjänstens utförande
eller, därest särskild ersättning uttages för materialier eller för
användningen av redskap eller maskiner eller för andra omkostnader eller
utgifter i samband med tjänstens utförande, i fråga om grunderna för
ersättningens uttagande, som innebär att för tjänsten uttages högre pris
än det förut tillämpade.
2 § I ansökan om tillstånd att överskrida högstpris eller stoppris skall
lämnas dels uppgift om det pris, sökanden vill tillämpa, och dagen då
prishöjningen avses skola genomföras, dels ock fullständig redogörelse
för skälen till denna. Ansökningen skall vara åtföljd av noggranna
kostnadskalkyler. Avser ansökningen tillstånd till överskridande av
stoppris, skall ansökningen tillika innehålla uppgift om det för
sökanden gällande priset.
3 § Utgör föreskrift, som meddelats enligt 4 § allmänna
prisregleringslagen, hinder för tillhandahållande av viss förnödenhet
eller tjänst, skall på ansökan av den, som önskar tillhandahålla
förnödenheten eller tjänsten, högstpris så snart ske kan fastställas för
densamma. Ansökan skall vara åtföljd av noggranna kostnadskalkyler.
4 § Ansökan som avses i 2 och 3 §§ må för näringsidkare, tillhörande
viss branschorganisation, ske genom organisationen.
5 § Prisföreskrift eller annan bestämmelse som meddelas enligt allmänna
prisregleringslagen skall delgivas genom kungörande i Svensk
författningssamling eller, om den meddelas av myndighet som utger
cirkulärserie, i denna. Bestämmelsen eller underrättelse om dess
meddelande skall dessutom uppläsas i radio och införas i en eller flera
tidningar. Om så finnes ändamålsenligt, skall den tillika anslås på
lämpliga platser inom kommun, som beröres av föreskriften.
Avser sådan bestämmelse allenast ett mindre antal näringsidkare och
erhålla dessa del av bestämmelsen genom skriftliga meddelanden eller i
annan betryggande ordning, skall vad i första stycket sägs icke gälla.
6 § Medgivande till åtal för brott som avses i 10--13 §§ allmänna
prisregleringslagen (1956:236) lämnas av statens pris- och
konkurrensverk. Förordning (1988:1405).
7 § Har allmän åklagare erhållit kännedom om brott, som avses i 10 -- 13
§§ allmänna prisregleringslagen, skall åklagaren efter verkställd
utredning skyndsamt anmäla ärendet till den myndighet, som har att lämna
medgivande till åtal för brottet.
8 § Å expeditioner i ärenden, som rör åtgärder enligt allmänna
prisregleringslagen, skall expeditionslösen icke utgå.
9 § De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av
prisföreskrift eller annan bestämmelse som meddelas enligt allmänna
prisregleringslagen, utfärdas av den myndighet, som meddelat
bestämmelsen. | null | null |
1956:617 | Allmän ordningsstadga (1956:617) | 1,956 | Inledande bestämmelse
1 § Med allmän plats förstås i denna stadga gata, torg, park och annan
plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän
plats och som upplåtits för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig
del av hamnområde samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet
till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
I lokal ordningsstadga må bestämmas, att andra till allmänt begagnande
upplåtna områden än nyss sagts vid tillämpningen av allmänna
ordningsföreskrifterna i denna stadga ävensom av föreskrift i lokal
ordningsstadga skola vara likställda med allmän plats.
Allmänna ordningsföreskrifter
2 § Allmän plats inom stadsplanelagt område får inte användas för
upplag, avstjälpning, försäljningsstånd, ställningar och liknande utan
polismyndighetens tillstånd. Sådan plats får inte heller i övrigt utan
tillstånd av polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer
överens med det ändamål för vilket den har upplåtits eller anvisats
eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd krävs dock inte för
försäljning på salutorg och liknande plats som är upplåten till allmän
försäljningsplats.
Innan tillstånd meddelas, skall polismyndigheten inhämta yttrande från
den kommunala nämnd som kommunen har bestämt. Om denna avstyrker, får
tillstånd inte meddelas.
Vid tillståndsprövningen skall polismyndigheten ta särskild hänsyn till
gångtrafikens intresse och om tillstånd beslutas meddela de föreskrifter
som behövs för att förhindra olyckshändelse.
I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd
endast beträffande åtgärd som inte är reglerad i väglagen (1971:948).
Lag (1979:970).
3 § Allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom
byggnadsplanelagt område skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is, genom sandning
eller annan åtgärd till motverkande av halka, genom bortförande av sand
och annat som påförts till motverkande av halka samt genom rensning och
upptining av rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med
allmän avloppsledning hållas i sådant skick, som med hänsyn till
ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och
omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.
Till renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och
nedskräpande föremål, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda
jämförlig åtgärd.
Angående fullgörandet av skyldighet, som nu sagts, finnas särskilda
bestämmelser. Kungörelse (1971:953).
4 § Byggnader samt ställningar, skyltar och andra liknande anordningar
skola ägnas sådan tillsyn att fara icke uppkommer för dem som färdas
eller uppehålla sig å allmän plats. Snö och is, som genom ras kan vålla
olycksfall för sådan vägtrafikant, skall avlägsnas från tak, rännor och
dylikt.
5 § Den som upptager vak eller isränna, verkställer schaktning eller
grävning eller utför annat liknande arbete, vilket med hänsyn till
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt medför fara för annan,
är skyldig vidtaga de åtgärder som erfordras till förebyggande av faran.
Vid brunnar skola vidtagas sådana skyddsanordningar, som med hänsyn till
platsens belägenhet och övriga omständigheter kunna anses påkallade.
6 § Inom stadsplanelagt område må sprängning, fyrverkeri och skjutning
med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av polismyndigheten.
Den som ej fyllt arton år må ej heller inom område, som nyss nämnts,
utan tillstånd för skjutning utomhus begagna luft- eller fjädervapen,
med vilket kulor, hagel eller andra projektiler kunna utskjutas.
Detsamma gäller även utanför sådant område, om ej skjutningen sker under
uppsikt av person som fyllt tjugo år.
Skjutbana, som ej hör till krigsmakten, må icke tagas i bruk innan den
godkänts av myndighet, som i första stycket sägs. Kungörelse
(1973:1178).
7 § De ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen, som
för kommun eller del därav finnas erforderliga och ej angå förhållanden,
om vilka annorledes är bestämt, meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, i lokal ordningsstadga av kommun eller
länsstyrelse i den ordning som föreskrivs i 23 §.
Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke
lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad
inskränkning i den enskildes frihet. Lag (1982:1171).
8 § För särskilda fall äger polismyndigheten meddela de
ordningsföreskrifter som finnas erforderliga med avseende å handel och
därmed jämförlig hantering, som bedrives utomhus å allmän plats eller
angränsande område, samt annan verksamhet eller annat förehavande, som
äger rum å allmän plats och ej är att hänföra till offentlig
tillställning eller allmän sammankomst. Dylika föreskrifter må avse
jämväl användande av badplats eller lägerområde, vartill allmänheten
äger tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel eller
liknande. Vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas vad i 7 § andra
stycket sägs.
När så befinnes påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen, må
nämnda myndighet förbjuda verksamhet eller förehavande, som i första
stycket sägs, samt påbjuda borttagande av försäljningstillstånd,
ställning och dylikt som utan tillstånd anbringats å eller invid allmän
plats.
Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat
hänseende skall myndigheten göra anmälan därom till kommunfullmäktige.
Kungörelse (1971:672).
Offentliga tillställningar
9 § Med offentlig tillställning avses tävling och uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusföreställning, tivolinöjen, festtåg,
marknad och mässa samt tillställning av annat slag, som anordnas för
allmänheten och som inte avses i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster.
Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde
är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest
tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller
inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika
tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen
av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde
lämnas, är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har
tillträde. Lag (1990:1185).
10 § Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får
inte anordnas. Lag (1982:344).
11 § Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana
utomordentliga förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande länsstyrelsen förordna,
att offentlig tillställning icke må hållas inom visst län eller del
därav. Lag (1976:1003).
12 § Offentlig tillställning får inte anordnas på allmän plats utan
tillstånd av polismyndigheten.
Sådant tillstånd fordras även i annat fall för offentlig
danstillställning, cirkusföreställning, tivolinöjen och därmed jämförlig
nöjestillställning, utomhusmarknad samt tävling och uppvisning i
motorsport och professionell brottning.
Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får polismyndigheten
befria en sammanslutning eller annan anordnare från skyldigheten att
söka tillstånd enligt andra stycket beträffande tillställningar av ett
visst slag. Lag (1990:1185).
13 § Vill någon inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område
anordna annan offentlig tillställning än sådan för vilken fordras
tillstånd, skall därom göras anmälan till polismyndigheten.
Om det finnes erforderligt för ordningens upprätthållande, må
länsstyrelsen förordna, att vad som föreskrivits för stadsplanelagt och
byggnadsplanelagt område skall gälla även inom annat område;
tillställningar som hållas inomhus må därvid undantagas.
Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån
det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas sammanslutning
eller annan anordnare beträffande tillställningar av visst slag.
Kungörelse (1972:784).
14 § Ansökan om tillstånd att anordna offentlig tillställning skall
göras skriftligen i god tid före tillställningen. Om inte annat
föreskrivs med stöd av 22 § andra stycket, skall ansökningen om möjligt
göras så tidigt att den är polismyndigheten tillhanda senast på sjunde
dagen före tillställningen.
Ansökningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden och platsen för
tillställningen, dennas art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder
rörande ordning och säkerhet vid tillställningen som anordnaren avser
att vidtaga.
Om det behövs, får polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma med
ytterligare uppgifter eller själv ombesörja utredning. För undersökning
som kräver särskild fackkunskap får sakkunnig anlitas på anordnarens
bekostnad.
Föreläggandet får inte avse skyldighet att tillhandahålla handling
angående eller redogörelse för innehållet i dramatisk eller annan
muntlig framställning som avses förekomma vid tillställningen. Detta
gäller inte, om medgivande behövs enligt 21 § första stycket. Lag
(1979:970).
15 § Anmälan om offentlig tillställning skall göras skriftligen eller
muntligen och om möjligt så tidigt att den är polismyndigheten tillhanda
senast på femte dagen före tillställningen.
Anmälningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden och platsen för
tillställningen, dennas art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder
rörande ordning och säkerhet vid tillställningen som anordnaren avser
att vidtaga. Om det behövs, får polismyndigheten förelägga anordnaren
att inkomma med närmare upplysningar i nämnda hänseenden. Lag
(1979:970).
16 § Anordnaren skall svara för att god ordning råder vid
tillställningen.
Vid en offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom
inhägnat område, får sprit, vin eller starköl inte drickas annat än i
samband med tillåten servering av sådana drycker. Polismyndigheten får
dock, om särskilda omständigheter föreligger, medge att så sker. Sprit,
vin eller starköl som inte får drickas vid tillställningen får inte
heller förvaras i lokalen eller på platsen.
Polismyndigheten får meddela de föreskrifter som behövs för att
upprätthålla ordning och säkerhet vid tillställningen. Föreskrifterna
får innefatta skyldighet för anordnaren att anlita förordnade
ordningsvakter och annan personal. De får inte medföra att anordnaren
belastas med onödiga kostnader eller att möjligheten att hålla
tillställningen onödigtvis försvåras på annat sätt. Innan
polismyndigheten meddelar föreskrifter om ordning och säkerhet, skall
myndigheten samråda med anordnaren, om denne begär det och det inte är
uppenbart obehövligt.
Den som inte följer de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat
får avvisas från tillställningen. Lag (1979:970).
17 § Den som anordnar en offentlig tillställning i vinningssyfte skall
ersätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av
tillställningen. Detta gäller dock inte, om anordnaren är en sådan
ideell förening som avses i 53 § 1 mom. första stycket e)
kommunalskattelagen (1928:370). Ersättningsskyldighet får nedsättas
eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det
högsta belopp som kan ha bestämts enligt 17 a § inte överskridas.
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om hur polisens kostnader
för ordningshållning skall beräknas. Lag (1979:970).
17 a § Beslut med anledning av ansökan enligt 14 § eller anmälan enligt
15 § skall meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de föreskrifter
om ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar för
tillställningen. Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta
belopp som anordnaren kan komma att åläggas att betala i ersättning för
polisens kostnader för ordningshållning. Lag (1979:970).
17 b § Om anordnaren inte har gjort ansökan enligt 14 § eller anmälan
enligt 15 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller
anmälningsskyldigheten inom tid som anges i dessa paragrafer och beslut
enligt 17 a § på grund därav inte har kunnat meddelas före
tillställningen, skall polismyndigheten ålägga honom att ersätta
polisens kostnader för ordningshållning som har föranletts av
tillställningen, i den mån kostnaderna beror på anordnarens försummelse.
Detsamma gäller om anordnaren inte har följt de föreskrifter om ordning
och säkerhet som har meddelats för tillställningen. Vad som sägs i denna
paragraf gäller även i fråga om anordnare som inte är ersättningsskyldig
enligt 17 §.
Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräknas
med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till
skäligt belopp.
Ersättningsskyldighet enligt första stycket får nedsättas eller
efterges, om särskilda skäl föreligger. Lag (1979:970).
18 § Tillträde till offentlig tillställning må icke förvägras
polischefen i orten, annan som företräder polismyndigheten eller
polisman som beordrats närvara därvid.
Polismyndigheten äger föreskriva, att den som av annan myndighet därtill
utses skall äga närvara vid tillställningen.
19 § Polismyndigheten äger inställa eller upplösa offentlig
tillställning, om den hålles i strid mot 11 § eller om beslut meddelats
att tillställningen ej må äga rum. Rätt att upplösa tillställning
föreligger jämväl om vid densamma förekommer något som strider mot lag
eller om tillställningen föranleder oordning eller fara för de
tillstädesvarande samt andra åtgärder visat sig vara otillräckliga för
att förebygga fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen
eller bereda skydd för de tillstädesvarande.
Befogenhet att upplösa tillställning må av polismyndigheten uppdragas åt
polisman som beordras att närvara vid tillställningen. Där ej särskilda
skäl föranleda undantag, må sådan befogenhet endast anförtros polisman
som innehar befälsställning. Kungörelse (1969:413).
20 § Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av offentlig
tillställning, som åsyftar eller innebär något som strider mot lag.
Sådant förbud må ock meddelas om tillställningen visat sig föranleda
oordning eller fara för de tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas
genom ordningsföreskrifter eller andra åtgärder.
21 § Barn under femton år må ej medverka vid offentlig
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen eller därmed jämförlig
offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag, om
deltagandet kan anses icke menligt inverka på barnets andliga eller
fysiska hälsa.
Vid offentlig tillställning må ej förekomma hypnotiska eller därmed
likartade experiment, med mindre socialstyrelsen funnit det kunna ske
utan våda.
Om filmförevisning vid offentlig tillställning, tävling med fordon på
väg, tävling eller uppvisning med luftfartyg, gälla särskilda
föreskrifter utöver bestämmelserna i denna stadga. Lag (1991:595).
22 § I lokal ordningsstadga må bestämmas vilka föreskrifter som i
allmänhet skola meddelas beträffande tillträde till offentlig
tillställning och den ordning som skall iakttagas vid sådan
tillställning.
Föreskrifter och anvisningar för prövning av ansökan om tillstånd att
anordna tävling eller uppvisning i motorsport samt om tid för och
innehållet i sådan ansökan meddelas av Rikspolisstyrelsen i samråd med
Vägverket. Lag (1992:1646).
Särskilda bestämmelser
23 § Lokal ordningsstadga antages av kommunfullmäktige på förslag av
eller efter hörande av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras
därav. Finner länsstyrelsen lokal ordningsstadga påkallad har
länsstyrelsen att därom göra anmälan till fullmäktige.
Fullmäktiges beslut om antagande av lokal ordningsstadga skall
underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen
därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga lokal ordningsstadga
av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen
förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut regeringens
prövning.
Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring
eller upphävande av lokal ordningsstadga. Lag (1976:1003).
24 § Då lokal ordningsstadga fastställts, skall länsstyrelsen på
kommunens bekostnad ofördröjligen införa beslutet och stadgan i länets
författningssamling. Det åligger kommunstyrelsen att ombesörja, att
kungörelse om fastställelsen anslås samt införes i ortstidning och att
tryckta exemplar av stadgan finns att tillgå för allmänheten.
Första stycket skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring
eller upphävande av lokal ordningsstadga. Förordning (1977:926).
25 § Förekommer behov av reglementen eller taxor för åkare,
spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag eller dylikt, utfärdas sådana av
länsstyrelsen efter hörande av kommunfullmäktige, där ej annorlunda är
föreskrivet. Kungörelse (1971:672).
26 § Vid handläggningen av ärenden enligt denna stadga skall
polismyndigheten samråda med annan myndighet som beröres av ärendet. I
frågor som avse offentliga nöjestillställningar skall polismyndigheten
samråda med myndigheter vilkas verksamhet berör barnavård, undervisning
och nykterhetsvård. Samarbete bör också upprätthållas med
polismyndigheterna inom angränsande polisdistrikt.
Innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde, av annan
myndighet vidtages, skall samråd äga rum med polismyndigheten.
Kungörelse (1964:677).
27 § Beslut som en polismyndighet eller en kommunal myndighet har
meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga överklagas
hos länsstyrelsen genom besvär.
I fråga om överklagande av en kommunal myndighets beslut i fall som
avses i 2 och 23 §§ gäller dock vad som föreskrivs i 10 kap.
kommunallagen (1991:900).
Länsstyrelsens beslut om föreläggande av vite eller om
ersättningsskyldighet enligt 17 och 17 b § överklagas hos kammarrätten
genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelsen på grund av denna stadga eller lokal
ordningsstadga överklagas hos regeringen genom besvär. Detsamma gäller
socialstyrelsens beslut enligt 21 §.
Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas
av polismyndigheten, länsstyrelsen eller kammarrätten skall utan hinder
av besvär lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Detta
gäller dock inte beslut om ersättningsskyldighet enligt 17 eller 17 b §.
Lag (1991:1650).
28 § Den som bryter mot 2--6 §§ eller mot en föreskrift som har
meddelats med stöd av 7 § första stycket eller i reglemente eller taxa,
som avses i 25 §, eller underlåter att följa en föreskrift eller ett
förbud eller påbud som har meddelats med stöd av 2 eller 8 § döms till
penningböter.
Om förseelsen har avsett en skyldighet av större vikt eller om avsevärd
skada eller olägenhet har förorsakats genom förseelsen, döms till böter.
Till böter döms också den som har framkallat fara för personskada genom
att bryta mot 2 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §.
Om ett barn, som inte har fyllt femton år, handlar i strid mot 6 §
första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet
straffas enligt första eller andra stycket denna paragraf. Detta gäller
inte, om vårdnadshavaren har gjort vad som ankommer på honom för att
förhindra förseelsen. Lag (1991:275).
29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms
1) den som anordnar offentlig tillställning i strid mot 10 § eller mot
förbud som meddelats enligt 11 § eller anordnar offentlig tillställning
utan att ha fått tillstånd, där sådant fordras enligt 12 §;
2) den som fortsätter offentlig tillställning sedan beslut meddelats om
dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 20 § förnyar offentlig
tillställning;
3) den som anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske,
utan att anmälan blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten
medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till
efterrättelse för befrielsen stadgat villkor;
4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd
uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra
upplysning;
5) den som icke efterkommer av polismyndigheten för offentlig
tillställning meddelade föreskrifter; samt
6) den som bryter mot bestämmelserna i 21 § första eller andra stycket.
Vid förseelse mot 21 § första stycket skall jämväl den som har vårdnaden
om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest
han icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen.
Den som bryter mot bestämmelsen i 16 § andra stycket döms, om gärningen
inte är belagd med straff i annan författning, till penningböter.
Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å
uppgiftsskyldighet beträffande tillställning som må hållas utan
tillstånd skall dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn
till omständigheterna kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet,
samt ej heller om tillställningen icke kommit till stånd. Lag
(1991:275).
30 § Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket
och ammunition som är avsedd för vapnet får förklaras förverkade, efter
vad som kan anses skäligt.
Om en anordnare av offentlig tillställning har begått en överträdelse
som avses i 29 §, får vad som har uppburits i avgifter eller i annan
ersättning för bevistande av tillställningen förklaras förverkat efter
vad som kan anses skäligt. Om vederlaget har utgått i annat än pengar
och om vederlaget inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras
förverkat.
Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär sådana
drycker i strid med bestämmelse som har meddelats med stöd av 7 § första
stycket skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras förverkade, om
inte särskilda skäl talar mot det. Vad som har sagts nu gäller också i
fråga om spritdrycker, vin och starköl som påträffas hos någon som vid
tillfället var i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är
sannolikt att dryckerna var avsedda även för den senare.
Angående beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt första
eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken
med den avvikelsen att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid
inte gäller i annat fall än då rätten utsatt sådan tid. I fråga om
drycker som kan antas vara förverkade enligt tredje stycket gäller lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. i tillämpliga
delar. Lag (1982:1171).
31 § Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd,
som åligger honom enligt denna stadga eller lokal ordningsstadga eller
med stöd av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift, och fullgör han
icke genast efter därom erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan
han icke anträffas med sådan tillsägelse, äger polismyndigheten
förelägga vite eller, där så anses nödigt, låta verkställa arbetet eller
åtgärden på den försumliges bekostnad. Kungörelse (1964:677).
32 § har upphävts genom kungörelse (1964:677).
Övergångsbestämmelser
1990:1185
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1991.
2. Bestämmelserna om tillståndsplikt i 12 § och om anmälningsplikt i 13
§ tillämpas inte i den mån tillstånd fortfarande gäller enligt den
upphävda kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående
marknader.
1993:1617
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla,
nämligen
a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,
b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),
c) förordningen (1874 nr 26 s.11) angående hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt
d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till
förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket.
Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna
till förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra
att gälla.
Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats
med stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22) eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan
upphöra att gälla.
Den 1 januari 1996 skall lokala ordningsföreskrifter,
hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för hamnar som har
utfärdats före ordningslagens ikraftträdande upphöra att gälla.
Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 §
länsstyrelseinstruktionen (1971:460) skall upphöra att gälla den 1
januari 1995.
2. I ett ärende som gäller en ansökan eller anmälan enligt en
författning som avses i punkt 1 andra stycket tillämpas
ordningslagen vid prövning efter ikraftträdandet, om inte något
annat sägs i det följande.
3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna
ordningsstadgan gäller till den 1 januari 1995 som ett tillstånd
enligt 3 kap. 6 § tredje stycket ordningslagen.
4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 12 och 13
§§ ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning
användas för sitt ändamål till dess första besiktning sker. Rätten till
användning utan föregående besiktning upphör dock den 30
september 1994, om inte skriftlig ansökan om besiktning har gjorts
dessförinnan.
5. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före
ordningslagens ikraftträdande enligt en författning som avses i
punkt 1 andra--fjärde styckena gäller äldre bestämmelser.
6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av
regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en
föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften. | null | null |
1956:618 | Lag (1956:618) om allmänna sammankomster | 1,956 | 1 § Denna lag äger tillämpning å allmän sammankomst som hålles för
överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild
angelägenhet, eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag
för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig
bild ning eller till religionsövning. Den äger tillämpning även å
allmän teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller annan
allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk.
Såsom allmän skall anses sammankomst som anordnas för allmänheten
eller till vilken allmänheten äger tillträde eller som, med hänsyn
till de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med
sammankomst som nyss sagts.
Bestämmelserna skola gälla även om vid sammankomsten förekomma mindre
inslag som avse underhållning eller förströelse av annat slag än
framförande av konstnärligt verk. Lag (1976:1005).
2 § Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana
utomordentliga förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger
regeringen eller efter regeringens bemyndigande länsstyrelsen
förordna, att allmän sammankomst icke må hållas inom visst län eller
del därav. Lag (1974:580).
3 § Utan tillstånd av polismyndigheten må allmän sammankomst ej hållas
å gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan
eller byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits för avsett
ändamål, å sådan del av hamnområde som är tillgänglig för allmänheten
eller å allmän väg eller annat område som är upplåtet till eller
eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Tillstånd får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till
trafik eller allmän ordning.
En allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk får hållas
utan tillstånd enligt första stycket, om den med hänsyn till det
väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för
sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan antas äga
rum utan fara för trafik eller allmän ordning. Lag (1982:1172).
4 § Vill någon inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område
anordna allmän sammankomst å annan plats utomhus än i 3 § sägs, skall
anmälan därom göras till polismyndigheten.
Om det finnes oundgängligen erforderligt för ordningens
upprätthållande, må länsstyrelsen förordna, att vad sålunda
föreskrivits för stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område skall
gälla även inom annat område, så ock att anmälningsskyldighet skall
föreligga även beträffande allmänna sammankomster som hållas inomhus,
dock med undantag för sådana som äro att hänföra till religionsövning
eller föreläsning vid läroanstalt eller föreläsning eller föredrag i
folkbildande syfte.
Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån
det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas
sammanslut ning, samfund eller annan anordnare beträffande
sammankomster av visst slag. Lag (1972:785).
5 § Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras
skriftligen i god tid före sammankomsten och om möjligt så tidigt att
ansökningen är polismyndigheten tillhanda senast på sjunde dagen före
sammankomsten.
Ansökningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden och platsen
för sammankomsten, dennas art och huvudsakliga utformning samt de
åtgärder rörande ordning och säkerhet vid sammankomsten som anordnaren
avser att vidtaga.
Om det behövs, får polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma
med ytterligare uppgifter eller själv ombesörja utredning.
Föreläggandet får inte avse skyldighet att tillhandahålla handling
angående eller redogörelse för innehållet i föredrag, tal eller annan
muntlig framställning som avses förekomma vid sammankomsten. Lag
(1979:971).
6 § Anmälan om allmän sammankomst skall göras skriftligen eller
muntligen och om möjligt så tidigt att den är polismyndigheten
tillhanda senast på femte dagen före sammankomsten.
Anmälningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden och platsen
för sammankomsten, dennas art och huvudsakliga utformning samt de
åtgärder rörande ordning och säkerhet vid sammankomsten som anordnaren
avser att vidtaga. Om det behövs, får polismyndigheten förelägga
anordnaren att inkomma med närmare upplysningar i nämnda hänseenden.
Lag (1979:971).
7 § Anordnaren skall svara för att god ordning råder vid
sammankomsten.
Polismyndigheten får meddela de föreskrifter som behövs för att
upprätthålla ordning och säkerhet vid sammankomsten. Föreskrifterna
får innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal.
Skyldighet att anlita förordnade ordningsvakter får föreskrivas endast
i fråga om konserter. Föreskrifterna får inte medföra att anordnaren
belastas med onödiga kostnader eller att möjligheten att hålla
sammankomsten onödigtvis försvåras på annat sätt.
Innan polismyndigheten meddelar föreskrifter om ordning och säkerhet,
skall myndigheten samråda med anordnaren, om denne begär det och det
inte är uppenbart obehövligt.
Den som inte följer de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat
får avvisas från sammankomsten. Lag (1979:971).
8 § Den som anordnar en allmän sammankomst får inte åläggas att
ersätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av
sammankomsten. Lag (1979:971).
8 a § Beslut med anledning av ansökan enligt 5 § eller anmälan enligt
6 § skall meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de föreskrifter
om ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar för
sammankomsten. Lag (1979:971).
9 § Tillträde till allmän sammankomst må icke förvägras polischefen
i orten, annan som företräder polismyndigheten eller polisman som
beordrats närvara.
Polismyndigheten äger föreskriva, att den som av annan myndighet
därtill utses skall äga närvara vid sammankomsten.
10 § Polismyndigheten äger inställa eller upplösa allmän sammankomst,
om den hålles i strid mot 2 § eller om beslut meddelats att
samman komsten ej må äga rum. Rätt att upplösa sammankomst
föreligger jämväl, om sammankomsten föranleder svårare oordning eller
avsevärd fara för de tillstädesvarande samt andra åtgärder visat sig
otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de
tillstädesvarande.
Befogenhet att upplösa sammankomst må av polischefen uppdragas åt
polisman som beordras att närvara vid sammankomsten. Där ej särskilda
skäl föranleda undantag, må sådan befogenhet endast anförtros polisman
som innehar befälsställning. Lag (1970:226).
11 § Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av allmän sammankomst,
om sammankomsten visat sig föranleda svårare oordning eller avsevärd
fara för de tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas genom
ordningsföreskrifter eller andra åtgärder. Lag (1970:226).
12 § Vid allmän sammankomst, som ej utgör led i undervisningen vid högre
läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska eller därmed likartade
experiment, med mindre socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda.
Om biografföreställning gäller särskilda föreskrifter utöver
bestämmelserna i denna lag. Lag (1991:596).
13 § Mot beslut som polismyndighet meddelat på grund av denna lag
föres talan hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt lagen och mot socialstyrelsens
beslut enligt 12 § föres hos regeringen genom besvär.
Beslut som på grund av denna lag meddelas av länsstyrelse eller
polismyndighet skall utan hinder av anförda besvär lända till
efterrättelse, där ej annorlunda förordnas. Lag (1974:580).
14 § har upphävts genom lag (1964:673).
15 § Till böter dömes
1) den som anordnar allmän sammankomst utan att hava erhållit
tillstånd, där sådant erfordras, eller som anordnar sammankomst i
strid mot förbud enligt 2 §;
2) den som fortsätter allmän sammankomst sedan beslut meddelats om
dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 11 § förnyar allmän
sammankomst;
3) den som anordnar allmän sammankomst, varom anmälan skall ske, utan
att anmälan blivit rätteligen gjord eller som, då polismyndigheten
medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till
efterrättelse för befrielsen stadgat villkor;
4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd
uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra
upplysning;
5) den som icke efterkommer av polismyndigheten för allmän sammankomst
meddelade föreskrifter; samt
6) den som bryter mot bestämmelsen i 12 § första stycket.
Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å
uppgiftsskyldighet beträffande sammankomst som må hållas utan
tillstånd skall dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med
hänsyn till omständigheterna kan anses ursäktlig och ej vållat någon
olägenhet, samt ej heller om sammankomsten icke kommit till stånd. Lag
(1971:615).
16 § Har anordnare av allmän sammankomst begått överträdelse som i 15
§ avses, må, efter ty prövas skäligt, förklaras förverkat till kronan
vad som uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande
av sammankomsten. Har vederlaget utgått i annat än penningar och
finnes det ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.
Övergångsbestämmelser
1993:1617
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1994.
Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla,
nämligen
a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,
b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),
c) förordningen (1874 nr 26 s.11) angående hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt
d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till
förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket.
Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna
till förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra
att gälla.
Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats
med stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22) eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan
upphöra att gälla.
Den 1 januari 1996 skall lokala ordningsföreskrifter,
hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för hamnar som har
utfärdats före ordningslagens ikraftträdande upphöra att gälla.
Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 §
länsstyrelseinstruktionen (1971:460) skall upphöra att gälla den 1
januari 1995.
2. I ett ärende som gäller en ansökan eller anmälan enligt en
författning som avses i punkt 1 andra stycket tillämpas
ordningslagen vid prövning efter ikraftträdandet, om inte något
annat sägs i det följande.
3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna
ordningsstadgan gäller till den 1 januari 1995 som ett tillstånd
enligt 3 kap. 6 § tredje stycket ordningslagen.
4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 12 och 13
§§ ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning
användas för sitt ändamål till dess första besiktning sker. Rätten till
användning utan föregående besiktning upphör dock den 30
september 1994, om inte skriftlig ansökan om besiktning har gjorts
dessförinnan.
5. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före
ordningslagens ikraftträdande enligt en författning som avses i
punkt 1 andra--fjärde styckena gäller äldre bestämmelser.
6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av
regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en
föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften. | null | null |
1956:623 | Taxeringslag (1956:623) | 1,956 | Första avdelningen
Inledande stadganden
1 § Taxering enligt kommunalskattelagen samt enligt lagarna om statlig
inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt sker i den ordning nedan
stadgas. Därvid skall iakttagas, att taxeringarna bliva överensstämmande
med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och
rättvisa.
2 § 1 mom. I denna lag förstås med
inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig
inkomstskatt;
förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt;
allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 1
kap. 7 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall verkställas
vartannat år; samt
särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 16
kap. fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall verkställas de år, då
allmän fastighetstaxering inte äger rum.
Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild
fastighetstaxering innefattas under benämningen årlig taxering.
Till den årliga taxeringen hänförs också vad som enligt 68 § skall
antecknas i skattelängden i fråga om annat än inkomsttaxering eller
förmögenhetstaxering. Lag (1986:1284).
2 § 2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun
hava i denna lag samma innebörd som i kommunalskattelagen (1928:370).
Vidare skola vid taxering enligt denna lag bestämmelserna i 4 § andra
stycket kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.
Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter
de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunderna.
Vad i denna lag stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall
äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats
utan att vara härstädes bosatt.
Vad i denna lag sägs om makar skall i tillämpliga delar jämväl gälla i
fråga om skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket
kommunalskattelagen.
Med att skattskyldig samtaxeras förstås i denna lag att den
skattskyldige taxeras med tillämpning av 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
och 11 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Lag
(1985:406).
2 § 3 mom. Beteckningarna fåmansföretag, företagsledare i fåmansföretag
och närstående till sådan företagsledare eller till delägare i
fåmansföretag har i denna lag samma innebörd som i kommunalskattelagen
(1928:370).
Riksskatteverket får medge undantag från bestämmelserna om
uppgiftsskyldighet för fåmansföretag om särskilda skäl föreligga med
hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Mot riksskatteverkets
beslut får talan ej föras. Lag (1976:86).
3 § har upphävts genom lag (1986:1284).
Andra avdelningen
Taxering för inkomst och förmögenhet
I. Om taxeringsorganisationen
4 § Län indelas i lokala taxeringsdistrikt och särskilda
taxeringsdistrikt.
Lokalt taxeringsdistrikt omfattar kommun eller del av kommun. För varje
lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd som, om
inte annat följer av tredje eller fjärde stycket, verkställer taxering
av fysiska personer och dödsbon som med tillämpning av bestämmelserna om
hemortskommun hör till distriktet.
Särskilt taxeringsdistrikt omfattar kommun, del av kommun eller flera
kommuner. Kommun eller del av kommun får ingå i två eller flera
särskilda taxeringsdistrikt. För varje särskilt taxeringsdistrikt skall
finnas en särskild taxeringsnämnd. Denna verkställer taxering av fysiska
personer och dödsbon som med tillämpning av bestämmelserna om
hemortskommun hör till distriktet, om inkomstförhållandena är mera
invecklade eller om det är påkallat med hänsyn till taxeringsarbetet.
Särskild taxeringsnämnd verkställer också taxering av annan skattskyldig
än fysisk person och dödsbo, om den skattskyldige med tillämpning av
bestämmelserna om hemortskommun hör till distriktet.
Hela riket utgör ett gemensamt taxeringsdistrikt. I distriktet
verkställer gemensam taxeringsnämnd taxering av skattskyldiga som saknar
hemortskommun i riket. Taxering för gemensamt kommunalt ändamål anses
ske för beskattning i särskild kommun.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om
indelning i taxeringsdistrikt och om taxeringsnämnds verksamhetsområde
med avvikelse från vad som eljest följer av denna paragraf. Lag
(1984:1081).
5 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om
indelning i taxeringsdistrikt, om de särskilda taxeringsnämndernas
verksamhetsområden samt om antalet gemensamma taxeringsnämnder och deras
verksamhetsområden.
Beslut enligt första stycket skall avse en period av tre taxeringsår,
räknat från och med året efter det år då val i hela riket av
kommunfullmäktige har ägt rum.
Utan hinder av vad som sägs i andra stycket får beslut enligt första
stycket ändras om särskilda skäl talar för det. Nytt beslut skall avse
tid som återstår av den period som anges i andra stycket. Lag
(1978:316).
6 § Ordförande i taxeringsnämnd förordnas av länsskattemyndigheten för
ett taxeringsår. Förordnande som ordförande i gemensam taxeringsnämnd
meddelas av länsskattemyndigheten i Stockholms län.
Övriga ledamöter i taxeringsnämnd och suppleanter för dem utses genom
val för tid som anges i 5 § andra stycket. Inrättas taxeringsnämnd på
grund av beslut enligt 5 § tredje stycket skall dock valet avse den tid
som beslutet avser.
Val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd förrättas av
kommunfullmäktige. Ingår i särskilt taxeringsdistrikt mer än en kommun
förrättas dock valet av landstinget, eller, om i distriktet finns kommun
som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige
med den fördelning dem emellan som länsskattemyndigheten bestämmer efter
befolkningstalen. Kommunfullmäktige i Stockholms kommun förrättar val
till gemensam taxeringsnämnd.
Val skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter
som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter
delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är
ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen
(1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m.m. Lag (1986:1284).
6 a § Länsskattemyndigheten får förordna en tjänsteman vid myndigheten
eller vid lokal skattemyndighet (taxeringsnämndsombud) att fullgöra de
uppgifter i en taxeringsnämnd som följer av 11 § andra stycket och 63 §
tredje stycket. Förordnandet får när som helst återkallas. Lag
(1986:1284).
7 § Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall vara minst fem och
högst åtta. Antalet ledamöter bestäms av den som förrättar valet eller,
om ledamöterna skall väljas av skilda organ, av länsskattemyndigheten.
För de valda ledamöterna skall lika många supplenater väljas. Om
suppleanterna inte väljs proportionellt, skall vid valet även den
ordning bestämmas i vilken de skall kallas till tjänstgöring.
Den som har varit ordförande vid ett val, skall omedelbart underrätta
länsskattemyndigheten, taxeringsnämndens ordförande och de valda om
utgången av valet. Lag (1986:1284).
8 § Ordförande i taxeringsnämnd skall vara svensk medborgare och får
inte vara underårig eller ha fyllt sjuttio år. Han får inte ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken eller vara i
konkurstillstånd.
Valbar till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd är svensk
medborgare, som inte är underårig eller har fyllt sjuttio år och inte
heller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Den som väljs
till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd för lokalt eller särskilt
taxeringsdistrikt skall vara mantalsskriven i kommun som helt eller
delvis ingår i distriktet.
Till ledamöter och suppleanter bör utses personer som har insikt i de
beskattningsfrågor som ankommer på taxeringsnämnden.
Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej
skyldig att mottaga uppdrag som ledamot eller suppleant.
Taxeringsnämnden prövar självmant den valdes behörighet. Talan mot
taxeringsnämndens beslut förs genom besvär hos länsskattemyndigheten.
Lag (1988:1282).
9 § Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdrag att vara
ledamot eller suppleant. Annars får ej någon frånträda sådant uppdrag om
han ej uppger hinder som godkänns av den som har utsett honom.
Upphör ledamot eller suppleant att vara valbar eller behörig, förfaller
uppdraget.
Förordnande som ordförande i taxeringsnämnd får återkallas när
synnerliga skäl föreligger.
Om en ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår under
tjänsgöringstiden, inträder en suppleant, enligt den ordning mellan
suppleanterna som har bestämts vid valet, i ledamotens ställe för
återstoden av tjänstgöringstiden. Om en ledamot eller suppleant som inte
har utsetts vid proportionellt val avgår, utses en ny ledamot eller
suppleant för återståden av tjänstgöringstiden.
Är ordförande i taxeringsnämnd förhindrad att leda sammanträde med
nämnden, förordnar länsskattemyndigheten, om det behövs, annan att vara
ordförande för den tid hindret varar. Lag (1986:1284).
10 § Besvär över kommunfullmäktiges eller landstings beslut enligt 7 §
eller över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd anförs hos
kammarrätt. I fråga om överklagandet skall bestämmelserna i
kommunallagen (1977:179) om besvär över beslut av kommunfullmäktige
tillämpas.
Mot en kammarrätts beslut enligt första stycket får talan ej föras.
Talan får ej heller föras mot beslut enligt 5 § eller mot en
länsskattemyndighets beslut enligt 6--9 §§. Lag (1986:1284).
11 § Taxeringsnämndens ordförande skall, utöver vad i denna lag annars
anges, huvudsakligen ha till uppgift att planera och leda nämndens
arbete. Ordföranden skall granska deklarationer och andra handlingar i
den utsträckning som behövs för en noggrann och tillförlitlig taxering
och vid behov föranstalta om utredning i ärendena. Ordföranden får själv
föredra ärende i nämnden.
Taxeringsnämndsombudet skall biträda nämndens ordförande i arbetet med
förenklade självdeklarationer. Ombudet får föredra ärende i nämnden. Lag
(1986:1284).
12 § Länsskattemyndighet och lokal skattemyndighet skall granska
deklarationer och i övrigt åt taxeringsnämnden bereda ärenden och
ombesörja göromål av expeditionell art. Länsskattemyndigheten och den
lokala skattemyndigheten skall tillhandahålla föredragande i ärende som
myndigheten har berett. Lag (1986:1284).
13 § Kommun får förordna tjänsteman hos kommunen som
länsskattemyndigheten godkänner att granska deklarationer och andra
handlingar. Godkännandet får när som helst återkallas. Lag (1986:1284)
14 § Länsskattemyndigheten får anlita sakkunnig för utredning av
taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap.
Om det behövs, får länsskattemyndigheten kalla ordförande eller annan
ledamot av taxeringsnämnd i länet för att av denne erhålla upplysningar.
Lag (1986:1284).
15 § Vid behandling av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap,
må taxeringsnämnd efter samråd med länsskattemyndigheten anlita biträde
av sakkunnig. Sådant samråd skall även ske vid behov av tolk. Lag
(1986:1284).
16 § 1 mom. har upphävts genom lag (1978:316).
16 § 2 mom. har upphävts genom lag (1978:316).
16 § 3 mom. har upphävts genom lag (1978:316).
16 § 4 mom. I de fall som föreskrivs av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer upprättar länsskattemyndigheten eller lokal
skattemyndighet för skattskyldig särskild handling (taxeringsavi) enligt
fastställt formulär. Lag (1986:1284).
17 § har upphävts genom lagen (1978:316).
18 § Riksskatteverket leder och ansvarar för skatteförvaltningens
verksamhet enligt denna lag. Länsskattemyndigheten leder och ansvarar
för verksamheten i länet.
Riksskatteverket har samma befogenheter som länsskattemyndighet enligt
14 §, 43 § 5 mom., 46, 51 och 53 §§, 61 § 2 mom. och 124 § och som chef
för länsskattemyndighet enligt 57 §.
Det allmännas talan i ärenden enligt denna lag förs av
länsskattemyndigheten. En länsskattemyndighet får uppdra åt en annan
länsskattemyndighet att föra det allmännas talan i visst ärende eller
viss grupp av ärenden. Ett uppdrag får ges endast om den andra
myndigheten medger det.
Riksskatteverket får ta över uppgiften att föra det allmännas talan i
visst ärende eller viss grupp av ärenden. Därvid skall vad som är
föreskrivet angående länsskattemyndighet gälla i tillämpliga delar. Lag
(1986:1284).
19 § Riksskatteverket meddelar på ansökan förhandsbesked enligt vad
därom är särskilt föreskrivet.
Ärenden angående förhandsbesked och de andra ärenden, som regeringen
bestämmer, skola avgöras inom riksskatteverket av en särskild nämnd. Om
nämndens sammansättning och verksamhet förordnar regeringen. Lag
(1970:913).
II. Om skyldighet att föra anteckningar, m.m.
20 § Den som enligt denna lag är skyldig att avgiva deklaration eller
annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till
ledning för annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning
genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för
att underlag finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens
fullgörande och för kontroll därav.
Fåmansföretag är skyldigt att sörja för att underlag finnes för kontroll
av vad företagsledaren eller honom närstående person eller delägare
tillskjutit till och uttagit ur företaget av pengar, varor eller annat.
Företaget skall vidare som underlag för kontroll av
traktamentsersättning, som utbetalats till företagsledaren eller honom
närstående person eller delägare, bevara verifikation av
övernattningskostnader, om ersättningen varit avsedd att täcka sådan
kostnad.
Skyldighet att sörja för att underlag finnes och att bevara detta
kvarstår under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser.
Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är särskilt stadgat. Lag
(1976:86).
21 § Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i eller
bristfälligt underlag för deklaration, inkomst av viss förvärvskälla
eller skattepliktig förmögenhet icke tillförlitligen beräknas, skall
inkomsten eller förmögenheten uppskattas efter vad med hänsyn till
föreliggande omständigheter finnes skäligt. Lag (1971:70).
III. Om skyldighet att avlämna självdeklaration
22 § 1 mom. Nedannämnda skattskyldiga är, om ej annat följer av 3 mom.,
skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering avlämna
deklaration (självdeklaration), nämligen:
1) aktiebolag, ekonomisk förening, sparbank, ömsesidig
skadeförsäkringsanstalt och aktiefond ävensom sådan stiftelse, fond
eller inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,
2) ideell förening, som avses i 7 § 5 mom. första stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt, om dess bruttointäkter av en eller
flera förvärvskällor under beskattningsåret överstigit grundavdraget
enligt 8 § nämnda lag,
3) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera
förvärvskällor under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100
kronor,
4) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera
förvärvskällor under beskattningsåret uppgått, om han varit här i riket
bosatt under hela beskattningsåret och under denna tid icke erlagt
sjömansskatt, till sammanlagt minst 10 000 kronor och eljest till
sammanlagt minst 100 kronor,
5) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art som anges
i 3 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, vid
beskattningsårets utgång haft ett värde överstigande 400 000 kronor
eller, såvitt angår sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b
nämnda lag, 25 000 kronor,
6) fysisk eller juridisk person för vilken underlag för skogsvårdsavgift
eller statlig fastighetsskatt skall fastställas.
Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet
enligt punkterna 2)--5) skall hänsyn icke tagas till sådan inkomst eller
förmögenhet, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är
skattskyldig enligt kommunalskattelagen (1928:370), lagen om statlig
inkomstskatt eller lagen om statlig förmögenhetsskatt.
Har makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst
eller förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas
med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomst och förmögenhet.
Skall skattskyldig enligt lagen om statlig förmögenhetsskatt taxeras för
förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas
vid deklarationsskyldighetens bedömande.
Vid tillämpning av vad i första stycket vid 4) är stadgat, skall svensk
medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos
utländsk makt, svensk permanent delegation hos mellanstatlig
organisation eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens,
delegationens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst
varit bosatt utomlands, anses ha varit bosatt här i riket. Detsamma
skall gälla sådan persons make samt barn under 18 år, om de har varit
svenska medborgare och har bott hos honom. En person, som under
beskattningsåret har tillhört främmande makts beskickning eller lönade
konsulat här i riket eller beskickningens eller konsulatets betjäning,
som inte har varit svensk medborgare och som inte var bosatt här i riket
när han kom att tillhöra beskickningen eller konsulatet eller
beskickningens eller konsulatets betjäning, anses däremot vid
tillämpningen av vad i första stycket vid 4) är stadgat inte ha varit
bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons make, barn under
18 år och enskilda tjänare om de har bott hos honom och inte har varit
svenska medborgare.
I fråga om deklarationsskyldighet för dödsbo efter skattskyldig, som har
avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skulle ha gällt
för den avlidne. Lag (1987:1158).
22 § 2 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av
bestämmelserna i 1 mom. har deklarationsskyldighet, skyldig avgiva
självdeklaration.
22 § 3 mom. Skattskyldig, som uppburit folkpension, är med undantag som
anges i andra stycket skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration
endast om hans bruttointäkt av en eller flera förvärvskällor under året
varit större än belopp motsvarande intäkten för skattskyldig, som under
beskattningsåret inte haft annan intäkt än ålderspension enligt 6 kap. 2
§ första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och
pensionstillskott enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskott. För
gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer
gift vars make uppbär folkpension, beräknas intäkten med utgångspunkt
från en pension utgörande 78,5 procent av basbeloppet. För övriga
skattskyldiga beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension
utgörande 96 procent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller
också för gift skattskyldig som under viss del av beskattningsåret
uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär
folkpension, och under återstoden av året uppburit folkpension med
belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpension. Med folkpension
avses folkpension i form av ålderspension, förtidspension, änkepension,
omställningspension, särskild efterlevandepension och hustrutillägg. Som
folkpension räknas inte barnpension eller vårdbidrag.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte om den skattskyldiges make
är skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration eller om den
skattskyldige har varit bosatt i riket endast en del av
beskattningsåret. Bestämmelsen gäller inte heller i fråga om ogift
skattskyldig om hans skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstiger
100 000 kronor och i fråga om gift skattskyldig om makarnas gemensamma
skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstiger 200 000 kronor. Lag
(1988:1526).
23 § Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas
på blankett enligt fastställt formulär. Dock får, där deklaration har
infordrats enligt 22 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna meddelas
muntligen inför taxeringsnämndens ordförande eller tjänsteman, som
biträder nämnden. Ordföranden eller tjänstemannen skall införa
upplysningarna på deklarationsblankett och på denna taga den
deklarationsskyldiges underskrift. Lag (1978:316).
24 § 1 mom. Självdeklaration är allmän självdeklaration eller förenklad
självdeklaration. Förenklad självdeklaration får avlämnas av fysisk
person under de förutsättningar som anges i 2 och 3 mom. Lag (1985:406).
24 § 2 mom. Fysisk person får, om inte annat följer av 3 mom., avlämna
förenklad självdeklaration, om vad som skall redovisas i fråga om
intäkter och avdrag avser endast
1. inkomst av annan fastighet beträffande högst två fastigheter vilka
den skattskyldige innehaft hela beskattningsåret och för vilka dels
intäkten skall beräknas enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
(1928:370), dels taxeringsvärde har bestämts för beskattningsåret,
2. inkomst av tjänst och annat avdrag än som avses i 33 § 2 mom.
kommunalskattelagen inte yrkas för kostnader för fullgörande av
tjänsten,
3. inkomst av kapital samt avdrag för kostnader yrkas endast för ränta
och intäkten utgörs av
a) ränta eller
b) utdelning på svenska aktier och andelar i svenska aktiefonder eller
ekonomiska föreningar,
4. allmänt avdrag för underhåll av icke hemmavarande barn eller för
avgift för pensionsförsäkring,
5. sådant avdrag för nedsatt skatteförmåga som avses i 50 § 2 mom. andra
eller fjärde stycket kommunalskattelagen. Lag (1987:1304).
24 § 3 mom. Förenklad självdeklaration får inte avlämnas, om
1. den skattskyldige eller den med vilken den skattskyldige skall
samtaxeras inte varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret,
2. den skattskyldige under beskattningsåret haft inkomst av anställning
i utlandet eller annars från utlandet haft inkomst eller vid utgången av
beskattningsåret där ägt skattepliktig förmögenhet,
3. den skattskyldige under beskattningsåret varit skyldig att betala
sjömansskatt enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt,
4. den skattskyldige är företagsledare i fåmansföretag, närstående till
sådan person eller delägare i fåmansföretag eller
5. den skattskyldige skall samtaxeras med person som är skyldig att i
självdeklaration lämna uppgift om inkomst av rörelse eller
jordbruksfastighet eller av annan fastighet, för vilken intäkten skall
beräknas enligt 24 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370). Lag
(1986:1284).
25 § Allmän självdeklaration skall uppta
1) den skattskyldiges namn och postadress, hemortskommun, där sådan
finnes, och hemvist därstädes, personnummer samt nummer å för honom
utfärdad skattsedel å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret
ävensom beträffande utlänning nationalitet, beträffande utländsk
juridisk person det land, där styrelsen haft sitt säte, samt beträffande
skattskyldig, som allenast under någon del av beskattningsåret varit i
riket bosatt, uppgift om den tid, han sålunda haft bostad härstädes,
2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för
beskattningsåret åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om
förvärvskälla, i vilken skattepliktig fastighet ingått, särskilt angivas
dels beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels
fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om
sådant värde det året icke varit fastigheten åsatt, dess eljest
antagliga värde vid taxeringsårets ingång, dels ock, därest fastigheten
icke ingått i förvärvskällan under hela beskattningsåret eller
fastigheten ingått däri endast till viss del, huru lång tid eller till
vilken del fastigheten sålunda ingått i förvärvskällan,
3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje
förvärvskälla, dock att ersättning, som enligt bestämmelserna i 37 § 1
mom. 1.g) icke behöver upptagas i kontrolluppgift, ej heller behöver
upptagas i deklarationen såsom intäkt,
4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid
taxeringen,
5) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av
beskattningsåret, ändå att förmögenheten icke uppgår till skattepliktigt
belopp, dock endast om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet
åligger honom,
6) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för
året näst före taxeringsåret,
7) om deklarationen avser fåmansföretag, delägares eller honom
närstående persons namn, personnummer och adress och i förekommande fall
aktie- eller andelsinnehav tillika med angivande av röstvärde, om olika
röstvärden förekomma, dock att uppgifter icke behöva lämnas för
närstående person, som ej uppburit ersättning från, träffat avtal eller
haft annat därmed jämförligt förhållande med företaget,
8) räntetillägg som skall beaktas vid fastställande av underlag för
tilläggsbelopp,
9) om den skattskyldige är delägare i handelsbolag, de uppgifter som
behövs för att beräkna det justerade ingångsvärdet för andelen i bolaget
såsom andelens ursprungliga ingångsvärde, tillskott och uttag.
Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för
särskilda fall föreskrivs i denna lag eller som erfordras för beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller för beräkning av skogsvårdsavgift enligt lagen
(1946:324) om skogsvårdsavgift eller fastighetsskatt enligt lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt.
Om skattskyldig skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall
uppgift lämnas även om sådan förmögenhet.
Belopp, som upptagas i självdeklaration, skola utföras i hela krontal så
att överskjutande öretal bortfalla. Lag (1988:1519).
25 a § Har vid inkomstberäkningen avdrag gjorts för kostnader för
representation och liknande ändamål skall vid självdeklaration fogas
uppgift enligt fastställt formulär utvisande huru kostnaderna fördela
sig på följande huvudgrupper:
1) kostnader för mat, dryck, betjäning, hotellrum, teaterbiljetter o.
dyl. i samband med affärsförhandlingar och liknande, med angivande av
huru mycket av kostnaderna, som belöper å representation utövad i den
skattskyldiges eller hos honom anställds hem,
2) kostnader som vid 1) sägs i samband med jubileum för företaget,
invigning av anläggning för verksamheten, stapelavlöpning och jämförliga
händelser, med angivande av huru mycket av kostnaderna som belöper å
representation utövad i den skattskyldiges eller hos honom anställds
hem,
3) kostnader i form av underhåll, hyra, löner m.m. avseende fastighet,
våning och inventarier, som helt eller huvudsakligen nyttjas för
representationsändamål och liknande,
4) kostnader för representation gentemot anställda i samband med
personalfester, informationsmöten o. dyl. och för annan till
personalvård hänförlig representation,
5) kostnader för gåvor, som icke äro att hänföra till reklam och som
icke upptagits såsom löneförmån å kontrolluppgift,
6) utgivna representationsersättningar och representationsbidrag, med
angivande av huru mycket härav som upptagits å kontrolluppgift, samt
7) övriga representationskostnader.
Kostnader för spritdrycker och vin skall -- oaktat kostnaderna inte är
avdragsgilla vid inkomstberäkningen -- anges särskilt. Lag (1980:1076).
25 b § Har den skattskyldige under beskattningsåret avyttrat fast eller
lös egendom, skall han vid självdeklarationen foga erforderlig utredning
på fastställt formulär för beräkning av skattepliktig realisationsvinst.
Detsamma gäller, om skattskyldig under beskattningsåret överfört eller
upplåtit egendom under sådana förhållanden att överföringen eller
upplåtelsen enligt 35 § 2 mom. sista stycket eller punkt 4 av
anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen är i fråga om
realisationsvinst jämställd med avyttring av fastighet. Har vid
avyttring av egendom bestämts att ytterligare ersättning under vissa
förutsättningar skall utgå på grund av avyttringen skall uppgift om
detta lämnas i självdeklarationen.
Har avyttring som avses i första stycket skett under beskattningsåret
men skall realisationsvinst som uppkommit vid avyttringen inte tas till
beskattning vid taxeringen för det året på grund av att inte någon del
av köpeskillingen blivit för den skattskyldiga tillgänglig för lyftning,
skall i självdeklarationen likväl lämnas uppgift om den avyttrade
egendomen, avyttringspriset och tidpunkten då köpeskillingen till någon
del blir tillgänglig för lyftning. Lag (1983:451).
25 c § Yrkar skattskyldig avdrag för en skuldränta vid beräkning av
inkomst av annan fastighet, för vilken intäkten skall beräknas enligt 24
§ 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370), eller vid beräkning av inkomst
av kapital, skall han lämna uppgift om skuldbeloppets storlek vid
beskattningsårets utgång och om långivarens namn. Är långivaren en
fysisk person skall uppgift också lämnas om dennes personnummer eller
adress. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt fastställt formulär.
Lag (1981:1319).
25 d § I självdeklaration behöver uppgift inte lämnas beträffande
1) avyttring i fall som avses i 35 § 3 mom. första stycket
kommunalskattelagen (1928:370), om det sammanlagda försäljningsbeloppet
under beskattningsåret uppgått till högst 1 000 kronor eller
2) avyttring i fall som avses i 35 § 3 mom. andra stycket
kommunalskattelagen, om det sammanlagda försäljningsbeloppet under
beskattningsåret uppgått till högst 5 300 kronor. Lag (1989:1024).
25 e § Har överenskommelse enligt 3 kap. 2 § andra stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring träffats om att viss ersättning skall
anses som inkomst av anställning, skall den som uppbär ersättningen ange
detta i sin självdeklaration. Detsamma skall gälla om ersättning från
arbetsgivare som är bosatt utomlands eller är utländsk juridisk person
enligt överenskommelse som avses i 3 kap. 2 a § nämnda lag skall
hänföras till inkomst av annat förvärvsarbete. Lag (1986:1387).
26 § Om inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet för vilken
intäkterna beräknas enligt 24 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370)
eller rörelse redovisas enligt bokföringsmässiga grunder med
räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall
självdeklaration utöver vad eljest är föreskrivet innehålla:
1) uppgift om storleken av omsättningen,
2) uppgifter huru värdesättningen å lager samt fordringar skett,
3) uppgift huru det bokföringsmässiga vinstresultatet justerats till
överensstämmelse med de för den skattemässiga inkomstberäkningen
stadgade grunderna,
4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning,
5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat
slag,
6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat
uttagit ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande
av levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga
till omkostnader i verksamheten, så ock om andra förmåner som den
skattskyldige åtnjutit av fastigheten eller rörelsen,
7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom
resekostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till anställda och
upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock att, därest
lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften efter
medgivande av länsskattemyndigheten i det län, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, må lämnas först efter anmaning,
8) uppgift om kostnader för reklam, som riktar sig till bestämda
personer och som har karaktär av gåva av mer än obetydligt värde,
9) uppgift om kontraktsnedskrivning och kontraktsavskrivning,
10) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avsättningar för framtida
garantiutgifter, samt
11) uppgifter rörande sådana i räkenskaperna gjorda avsättningar till
internvinstkonto för vilka avdrag yrkats och den del av internvinsten
enligt koncernredovisningen som belöper på avsättningarna i fråga.
Redovisas inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet för vilken
intäkterna beräknas enligt 24 § 1 mom. kommunalskattelagen eller rörelse
enligt bokföringsmässiga grunder men utan räkenskapsavslutning medelst
vinst- och förlustkonto, skall beträffande innehållet i självdeklaration
i tillämpliga delar gälla även vad ovan sägs.
Vid redovisning av inkomst av rörelse och jordbruksfastighet skall gift
skattskyldig uppge art och omfattning av sitt och makens arbete i
förvärvskällan samt i övrigt lämna de uppgifter som erfordras för
tillämpning av anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen (1928:370).
Vad i denna paragraf stadgas skall av livförsäkringsanstalt, såvitt
angår försäkringsrörelse, iakttagas allenast i vad gäller uppgifter om
huru värdesättningen å lager samt fordringar skett; härutöver skall
iakttagas vad i 27 § sägs om skyldighet att lämna där avsedda uppgifter.
Lag (1986:1284).
26 a § Om ett fåmansföretag eller en näringsidkare som är fysisk person
gjort avdrag vid inkomstbeskattningen för något av följande slag av
ersättningar vilka har tillgodoförts mottagare i utlandet, skall i
självdeklarationen lämnas uppgift om ersättningarnas sammanlagda belopp
för varje land. Skyldigheten gäller ersättningar som avser
ränta, utom sådan som utgår därför att betalning inte erlagts i rätt
tid,
royalty eller annan ersättning för upphovsrätt eller annan därmed
jämförlig rättighet såsom rätt till patent, varumärke, mönster samt
litterärt och konstnärligt verk. Lag (1983:122).
27 § Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av
försäkringsrörelse, skall i självdeklaration jämväl meddela uppgift i de
avseenden, som anges i 2 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt. Motsvarande gäller beträffande utländsk
livförsäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse.
Understödsförening, vilken enligt sina stadgar får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1 000
kronor för medlem, anses i denna lag som livförsäkringsanstalt i fråga
om verksamhet som är hänförlig till livförsäkring.
Utländsk skadeförsäkringsanstalt, som här i riket drivit
försäkringsrörelse, skall i allmän självdeklaration lämna uppgift å
premieinkomsten här i riket, fördelad å dels sjöförsäkring samt land-
och lufttransportförsäkring, dels annan försäkring, samt uppgift å den
eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor,
ävensom, då flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna
premieinkomsterna, fördelade på nämnda olika slag av försäkring. Lag
(1984:1081).
28 § Förenklad självdeklaration skall uppta
1) den skattskyldiges namn, personnummer, postadress och hemortskommun,
2) de uppgifter som behövs för att bestämma huruvida den skattskyldige
skall samtaxeras eller inte,
3) de intäkter och avdrag som är att hänföra till inkomst av annan
fastighet, varvid särskilt skall anges fastighetens taxeringsvärde för
beskattningsåret,
4) de intäkter som är att hänföra till inkomst av tjänst och som den
skattskyldige inte har fått meddelande om enligt 37 § 5 mom., med
undantag av ersättning som enligt 37 § 1 mom. 1 g inte behöver tas upp i
kontrolluppgift,
5) de intäkter som är att hänföra till inkomst av kapital och som den
skattskyldige inte har fått meddelande om enligt 37 § 5 mom., jämfört
med 8 mom. femte stycket, samt de avdrag för ränta som den skattskyldige
yrkar,
6) sådant räntetillägg som den skattskyldige inte har fått meddelande om
enligt 37 § 5 mom., jämfört med 2 mom. tionde stycket,
7) de avdrag som den skattskyldige yrkar för underhåll av icke
hemmavarande barn, för avgift för pensionsförsäkring eller för nedsatt
skatteförmåga enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
(1928:370),
8) den skattskyldiges skattepliktiga tillgångar och hans skulder vid
utgången av beskattningsåret, om hans skattepliktiga
förmögenhetstillgångar uppgick till minst 90 000 kronor eller, om
beskattningsbar förmögenhet skall beräknas gemensamt för den
skattskyldige och hans make eller barn enligt 12 § 1 mom. lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, de sammanlagda skattepliktiga
förmögenhetstillgångarna uppgick till minst 180 000 kronor,
9) de uppgifter som behövs för beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller av fastighetsskatt
enligt lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt.
Skall den skattskyldige taxeras för barns eller annans förmögenhet,
skall uppgift lämnas också om sådan förmögenhet som om den tillhörde den
skattskyldige. Härvid tillämpas första stycket 8.
Om uppgiftsskyldighet i fråga om skuldbelopp och långivare föreskrivs i
25 c §. Lag (1986:1284).
29 § har upphävts genom lag (1986:1284).
30 § 1 mom. Har deklarationsskyldig under beskattningsåret fört
räkenskaper i jordbruk eller skogsbruk som bedrivits av honom, annan
fastighet för vilken intäkterna beräknas enligt 24 § 1 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) eller rörelse, skall vid hans
självdeklaration fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för
beskattningsåret och balansräkning för det närmast föregående
räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
om sådan räkning ingått i bokföringen. Har i bokföringen intagits
särskilt balanskonto eller vinst- och förlustkonto och avviker sådant
konto från räkning som nyss sagts, skall vid deklarationen jämväl fogas
bestyrkt avskrift av kontot. Har fåmansföretag i sin bokföring använt
annat samlingskonto för intäkter och kostnader, skall bestyrkt avskrift
av sådant konto bifogas. Redovisar fåmansföretag likvida medel i
sammansatt post i balansräkningen, skall i självdeklarationen belopp
utvisande kassabehållningen uppges särskilt.
Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar
enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för tillämpning av
gällande bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning så ock utdrag av
räkenskaperna till styrkande av dessa uppgifter.
För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringbolag skall
avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och
revisionsberättelser, som avgivits för beskattningsåret. För
fåmansföretag skall jämväl lämnas förteckning som avses i 12 kap. 9 §
aktiebolagslagen (1975:1385) samt förteckning över utbetalad rörlig
ränta till personer som avses i femte stycket av anvisningarna till 41 c
§ kommunalskattelagen (1928:370).
För inländsk skadeförsäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av
protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och
förlusträkningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt
fastställts samt huru vinsten för samma år disponerats. Lag (1978:943).
30 § 2 mom. Deklarationsskyldig som avses i 1 mom. och som för
beskattningsåret enligt lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. i sin balansräkning redovisar pensionsskuld
under rubriken Avsatt till pensioner skall i självdeklarationen under
den särskilda underrubriken Avdragsgilla pensionsåtaganden redovisa vad
som avser sådana pensionsåtaganden för vilkas tryggande avdragsrätt
föreligger enligt punkt 2 d jämfört med punkt 2 e av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen (1928:370). Sådan redovisning skall avse
förhållandena vid såväl beskattningsårets ingång som dess utgång. Lag
(1976:1101).
30 § 3 mom. Företagsledare i fåmansföretag och närstående till sådan
person samt delägare i företaget skall vid självdeklaration foga
uppställning enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för
tillämpning av gällande bestämmelser rörande beräkningen av hans inkomst
från företaget. Därvid skall uppgift lämnas bl.a. om hans
arbetsuppgifter i företaget, om vad han tillskjutit till eller uppburit
från företaget i form av pengar, varor eller annat, om utgifter för hans
privata kostnader som företaget bestridit, samt om avtal eller andra
därmed jämförliga förhållanden mellan honom och företaget. Lag
(1976:86).
30 § 4 mom. Försäkringsanstalt, som meddelat tjänstepensionsförsäkring
avseende arbetsgivares pensionsutfästelse gentemot arbetstagare, är
skyldig att på begäran av försäkringstagaren utfärda intyg i det
hänseende varom föreskrives i punkt 2 e sjunde stycket av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen (1928:370). Lag (1976:1101).
31 § 1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder,
meddela de upplysningar till ledning för egen taxering, som kunna vara
av betydelse för åsättande av en riktig taxering.
31 § 2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i
anmaningen angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas
erforderliga för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest
för egen taxering. Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej
annat angivits i anmaningen.
Deklarationsskyldig skall tillika efter anmaning förete alla handlingar,
som finnas erforderliga för kontroll av deklarationen, såson kontrakt,
kontoutdrag, räkning och kvitto.
Bedöms uppgift i deklaration böra kontrolleras genom avstämning mot
räkenskaper, anteckningar eller andra handlingar får taxeringsnämndens
ordförande eller tjänsteman, som biträder nämnden, komma överens med den
deklarationsskyldige om att sådan avstämning skall företagas vid besök
hos honom eller annars vid personligt sammanträffande. Ger granskning av
deklaration anledning till det får överenskommelse träffas även om
besiktning av fastighet, inventarier eller andra tillgångar. Lag
(1978:316).
31 § 3 mom. Har skattskyldig erhållit avräkning av utländsk skatt från
sin inkomstskatt eller förmögenhetsskatt enligt bestämmelser i
dubbelbeskattningsavtal eller enligt lagen (1986:468) om avräkning av
utländsk skatt och nedsätts härefter den utländska skatten, är han
skyldig att anmäla detta till länsskattemyndigheten. Anmälan skall göras
inom tre månader från det att den skattskyldige fått del av det beslut
genom vilket den utländska skatten nedsatts och skall avfattas på
formulär som fastställts av regeringen eller myndighet, som regeringen
bestämmer. Till anmälan skall fogas beslutet eller bestyrkt kopia av
detta. Lag (1986:1284).
32 § har upphävts genom lag (1976:927).
33 § Är stiftelse eller förening helt eller delvis frikallad från
skattskyldighet, skall i fall som nedan anges särskild uppgift avlämnas
rörande inkomst och förmögenhet, som inte i självdeklaration uppgivits
till beskattning.
Uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs, åligger
1) pensionsstiftelse som avses i lagen om tryggande av
pensionsutfästelse m.m.,
2) personalstiftelse som avses i lagen om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid
arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall,
3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med
militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,
4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning
till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård
och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av
undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland
behövande eller främja vetenskaplig forskning,
5) förening, som är hänförlig under 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt, ävensom
6) förening och stiftelse, som avses i 7 § 5 mom. nionde stycket och 6
mom. sjätte stycket lagen om statlig inkomstskatt.
Uppgift avfattas å blankett enligt fastställt formulär. Blanketten eller
bilaga till denna skall upptaga inkomster och utgifter under
räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under
taxeringsåret, samt tillgångar och skulder vid nämnda räkenskapsårs
början och slut, ävensom upplysning om de omständigheter, vilka anses
böra föranleda frikallelse från skattskyldighet.
Uppgift avlämnas varje år senast den 31 mars i den ordning som anges i
35 § i fråga om självdeklaration, där icke länsskattemyndigheten på
därom gjord framställning medgivit befrielse för viss tid från nämnda
skyldighet. Sådant medgivande får, när omständigheterna det föranleda,
återkallas. Över beslut, som länsskattemyndigheten meddelat enligt detta
stycke, får talan icke föras.
Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att
efter anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras
för bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet. Lag
(1986:1284).
34 § 1 mom. Självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall,
försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast
den 15 februari under taxeringsåret.
Följande deklarationsskyldiga får avlämna självdeklaration senast den 31
mars under taxeringsåret, nämligen
1) staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet,
2) den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper, om
räkenskapsåret gått till ända senare än den 31 augusti året före
taxeringsåret,
3) delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi om vid
2) angivna förutsättningar föreligger beträffande bolaget eller
rederiet,
4) person, som skall beskattas enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser tillsammans med person som avses vid 2) eller 3),
5) hemmavarande barn under 18 år till deklarationsskyldig som avses vid
2), 3) eller 4). Lag (1978:316).
34 § 2 mom. Visar någon att hinder på grund av särskilda omständigheter
möter att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, får han efter
ansökan beviljas anstånd med avlämnande av självdeklarationen. Anstånd
får icke utan att synnerliga skäl föreligger medges längre än till
utgången av maj månad under taxeringsåret.
Ansökan enligt första stycket görs hos och prövas av lokala
skattemyndigheten i det fögderi till vilket sökanden för
beskattningsåret skall hänföras enligt bestämmelserna i 66 §
kommunalskattelagen (1928:370) eller, om sökanden enligt nämnda
bestämmelser icke kan hänföras till något fögderi, lokala
skattemyndigheten i Stockholms fögderi. Har ansökan gjorts hos annan
lokal skattemyndighet skall denna pröva ansökan om tiden inte medger att
ansökan överlämnas till rätt myndighet.
Den, som i varaktigt bedriven rörelse biträder deklarationsskyldiga med
upprättande av självdeklaration, får för sådana deklarationsskyldiga som
avses i 1 mom. andra stycket efter ansökan erhålla tillstånd att enligt
tidsplan avlämna deklarationer under tiden den 1 april-den 31 maj under
taxeringsåret. Vid ansökningshandlingen skall fogas förteckning över de
deklarationsskyldiga. I förteckningen upptagen deklarationsskyldig
skall, om tillståndet medges, anses ha erhållit anstånd med
deklarationens avlämnande till den dag då deklaration senast får
avlämnas enligt tidsplanen.
Ansökan enligt tredje stycket görs hos och prövas av lokala
skattemyndigheten i det fögderi inom vilket sökanden utövar sin rörelse.
Mot lokal skattemyndighets beslut får talan ej föras. Lag (1978:316).
34 § 3 mom. I 30 § 1 mom. tredje och fjärde styckena omförmälda
handlingar skola avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de
självdeklarationer, som den skattskyldige avgiver. Möter hinder därför,
skola handlingarna avlämnas inom två veckor efter det desamma
upprättats.
34 § 4 mom. Självdeklaration och annan uppgift eller upplysning till
ledning vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning,
avlämnas inom den tid, som i anmaningen förelägges; dock att skyldighet
icke föreligger att på grund av anmaning avlämna självdeklaration eller
uppgift å tidigare dag än handlingen skolat avlämnas utan anmaning.
35 § Självdeklaration, som skall avges utan anmaning, och därtill
hörande handlingar skall lämnas till länsskattemyndighet eller lokal
skattemyndighet.
Har i kommun för mottagande av deklarationer vidtagits särskild
anordning, som har godkänts av länsskattemyndigheten, får deklaration
lämnas i enlighet därmed. Lag (1986:1284).
36 § Den som inte har fullgjort sin deklarationsskyldighet i rätt tid
får anmanas att avge självdeklaration.
Är avlämnad självdeklaration icke så upprättad, som i denna lag
föreskrivs, får den deklarationsskyldige anmanas att inkomma med felande
uppgift eller, där deklarationen är i väsentliga avseenden bristfällig,
med ny, på behörigt sätt upprättad deklaration. Lag (1985:406).
IV. om kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering
37 § 1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering, förmögenhetstaxering och
registrering av preliminär A-skatt, som har innehållits genom
skatteavdrag, skall varje år utan anmaning avlämnas uppgifter
(kontrolluppgifter) för det föregående kalenderåret enligt följande
uppställning.
Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall
avse avse
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
1. a) Statlig Den som hos den Avlöning, arvode,
och kommunal myn- uppgiftsskyldige annan ersättning
dighet, innehaft anställ- eller förmån, oav-
ning eller uppdrag sett huruvida denna
b) aktiebolag, eller utfört till- utgått kontant eller
ekonomisk före- fälligt arbete el- såsom naturaförmån
ning, fond, stif- ler som av den upp- samt oavsett om den-
telse och annan giftsskyldige åtnju- samma utgör ersättning
juridisk person nit pension, livränta för kostnader, som
än dödsbo, eller periodiskt mottagaren haft att
utgående ersättning, bestrida. Värdet av
c) fysisk person ävensom den som åt- naturaförmån skall
och dödsbo, som njutit förmån från anges och beräknas i
bedrivit rörelse personalstiftelse enlighet med bestäm-
eller jordbruk, eller annan stiftelse. melserna i 42 § kom-
däri ingegripet munalskattelagen
skogsbruk, i frå- (1928:370) jämte an-
ga om förmåner visningarna utom
som utgått från punkt 2 tredje stycket
sådan förvärvs- andra meningen och
källa, samt punkt 4 andra stycket
av anvisningarna. I
d) fysisk person fråga om annan bostads-
och dödsbo, som förmån än förmån av se-
innehaft annan mesterbostad skall vär-
fastighet, i frå- det av förmånen anges
ga om förmåner och beräknas i enlighet
som utgått från med bestämmelserna i 8 §
sådan förvärvs- tredje stycket (1953:272).
källa. Har mottagaren haft att
erlägga vederlag för åt-
njuten naturaförmån,
skall uppgift om förmånen
och vederlaget lämnas.
Avser livränta skadestånd
till följd av personskada
skall angivas om livräntan
utgör skattepliktig intäkt.
______________________________________________________________________
Undantag:
f) förmåner i annan än
pengar som enligt 32 §
3 f mom. första stycket
kommunalskattelagen inte
skall tas upp som intäkt.
g) kostnadsersättning för
resa i tjänsten inom riket
med allmänt
kommunikationsmedel eller
taxi, motsvarande gjorda
utlägg, annan
kostnadsersättning för resa
i tjänsten som inte
överstiger sammanlagt 1 000
kronor, och
representationsersättning
motsvarande gjorda utlägg,
sammanlagt icke överstigande
500 kronor, samt därjämte
traktamentsersättning vid
vistelse i tjänsten utom
tjänstgöringsorten, som
varit förenad med
övernattning, som sammanlagt
icke överstiger 500 kronor
eller icke avser mer än 24
dagar för år räknat, om i
kontrolluppgiften anmärkes
att ersättning av nämnda
slag utgått (se även 2 mom.
fjärde stycket),
________________________________________________________________________
3. Försäkringsan- Den som från an- Utgivet belopp. Har
stalt och under- stalten eller före- till följd av person-
stödsförening. ningen uppburit be- skada utgivits skatte-
lopp, ej understi- pliktigt engångsbe-
gande 200 kronor för lopp skall särskilt
hela året, på grund anmärkas om skatte-
av försäkring av den pliktigt engångsbe-
art att skatteplikt lopp utgivits tidi-
för beloppet förelig- gare på grund av
ger, dock att om liv- samma skada. Om så
ränta utgivits till är fallet skall an-
följd av personakada givas beloppets stor-
eller om ersättning lek och utbetalnings-
utgått på grund av året.
sådan kollektiv
sjukförsäkring som
avses i 32 § 3 a mom.,
punkt 16 av anvis-
ningarna till 21 §
eller punkt 11 av
anvisningarna till
28 § kommunalskattela-
gen (1928:370),
uppgift skall lämnas
även om belopp som
icke är av skatte-
pliktig natur och
som för hela året
överstiger 200 kronor.
Den som är ägare till Försäkringars värde
försäkring som avses vid årets utgång,
i punkt 6 avg anvis- om värdet uppgår
ningarna till 3 och till minst 1 000
4 §§ lagen (1947:577) kronor.
om statlig förmögen-
hetsskatt samt för-
månstagare med för-
fogande rätt till
sådan försäkring.
_______________________________________________________________________
3 c. Allmän försäk- Den som åtnjutit ut- Dagpenning och sti-
ringskassa. bildningsbidrag i form mulansbidrag som upp-
av dagpenning eller går till sammanlagt
stimulansbidrag. minst 100 kronor för
hela året.
Den som uppburit dag- Utgivet belopp som
penning vid utbildning uppgår till sammanlagt
och tjänstgöring inom minst 100 kronor
totalförsvaret. för hela året.
Den som uppburit bidrag Utgivet belopp som upp-
för att anskaffa motor- går till sammanlagt
fordon. minst 100 kronor för
för hela året.
-- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3 f. Vuxenutbild- Den som åtnjutit Utgivet belopp som upp-
ningsnämnd korttidsstudiestöd el- går till sammanlagt
ler vuxenstudiebidrag minst 100 kronor för
enligt studiestöds- hela året.
lagen (1973:349).
Den som uppburit tim- Utgivet belopp som
ersättning vid grund- uppgår till sammanlagt
utbildning för vuxna minst 100 kronor
(grundvux), vid vuxen- för hela året.
utbildning för psykiskt
utvecklingsstörda
(särvux) och vid grund-
läggande svenskunder-
visning för invandrare.
3 g. Den som utgett Den som uppburit er- Utgivet belopp som
ersättning enligt sättningen. uppgår till samman-
16 § lagen (1989:425) lagt minst 100
om särskilda inskol- kronor för hela året.
ningsplatser hos
offentliga arbetsgivare.
4 a. Den som utbetalt Den som är berättigad Den utbetalda ut-
utdelning på aktie i att lyfta utdelning delningen.
svenskt aktiebolag, för egen del vid ut-
på vilket 3 kap. 8 § delningstillfället.
aktiebolagslagen
(1975:1385) eller Fysisk person som Innehavet vid årets
lagen (1970:596) om hos den uppgiftsskyl- utgång.
förenklad aktiehan- dige varit antecknad
tering är tillämplig, som innehavare av
bank, som avses i 1 § aktie eller andel i
aktiefondslagen aktiefond eller ut-
(1974:931), vilken ländsk juridisk person.
utbetalt utdelning på
andel i svensk aktie-
fond för vilken regis-
ter förs enligt 31 §
sistnämnda lag, den
som utbetalt utdelning
från utländsk juridisk
person, om utdelningen
utbetalats genom Värde-
papperscentralen VPC
Aktiebolags försorg samt
fondbolag, som avses i
1 § aktiefondslagen, vil-
ket förvaltar svensk aktie-
fond för vilken register
förs enligt 31 § sistnämnda
lag.
4 b. Valutabank och fond- Den som är berätti- Utdelning och
kommissionär hos vilka ut- gad att lyfta utdel- ränta som ut-
ländsk aktie eller annat ning för egen del vid betalats eller
utländskt värdepapper för- utdelningstillfället gottskrivits.
varas i depå eller konto- samt den som gott-
förs enligt särskilda be- skrivits ränta eller
stämmelser därom. till vilken ränta ut-
betalats
4 c. Valutabank. Fysisk person för Varje betalning
vilken banken förmedlat som överstiger
betalning till eller 25 000 kronor.
från utlandet. Upplysning om
det sammanlagda
beloppet av dels
sådana betal-
ningar till
utlandet, dels
sådana
betalningar från
utlandet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Lag (1989:1024).
37 § 2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom., skall
iakttagas följande.
Avser sådan förmån, varom i 1 mom. första och andra punkterna förmäles,
endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för
vilken förmånen utgått.
I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och
traktamentsersättning, skall angivas beloppet av dels
resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning vid resa i
tjänsten som varit förenad med övernattning jämte tid för vilken sådan
traktamentsersättning utgått. Därvid skola uppgifter lämnas om sådan
traktamentsersättning dels för förrättningar inom riket i enlighet med
vad nedan sägs och dels för förrättningar utom riket. I fråga om
förrättningar inom riket skola uppgifter lämnas särskilt för
förrättningar som varit förenade med övernattning men icke medfört
vistelse mer än femton dygn i följd på en och samma ort
(korttidsförrättningar) samt övriga resor (långtidsförrättningar) som
varit förenade med övernattning. För korttids- och långtidsförrättningar
uppgives utgiven traktamentsersättning och antal nätter övernattning
skett. De första femton dygnen av varje långtidsförrättning uppgivas
såsom korttidsförrättning. -- I kontrolluppgift skall i förekommande
fall särskilt anmärkas, att arbetsgivaren utöver
traktamentsersättningen, haft utgifter för den anställdes bostad eller
uppehälle under förrättningen. Traktamentsersättning vid resa i tjänsten
som inte varit förenad med övernattning skall i kontrolluppgift anges
som lön, arvode eller motsvarande.
Om länsskattemyndigheten i det län där arbetsgivarens hemortskommun är
belägen medger det, behöver arbetsgivaren, i stället för att lämna
uppgift enligt tredje stycket om traktamentsersättning vid förrättning
inom riket, endast anmärka i kontrolluppgiften att sådan ersättning
utgått. Förutsättning för medgivande är att ersättning utgår enligt
sådana grunder att den kan antagas icke komma att överstiga avdragsgill
ökning i levnadskostnaderna. Motsvarande medgivande kan lämnas även
beträffande resekostnadsersättning för färd med allmänt
kommunikationsmedel. Medgivande lämnas endast om arbetsgivaren har ett
större antal anställda, som mera regelbundet företager tjänsteresor, och
medgivandet bedömes vara utan olägenhet för taxeringsarbetet. Medgivande
får ej lämnas fåmansföretag i fråga om uppgifter rörande företagsledaren
och honom närstående personer samt delägare i företaget. Lämnat
medgivande gäller tills vidare. Det kan begränsas till viss grupp av
anställda. -- Ansökan om medgivande göres hos länsskattemyndigheten
senast den 31 oktober året före taxeringsåret. Talan mot beslut,
varigenom ansökan om medgivande avslagits eller medgivande återkallats,
föres hos riksskatteverket genom besvär som skola ha inkommit till
verket inom en månad från den dag då klaganden erhöll del av beslutet.
Mot riksskatteverkets beslut får talan icke föras.
Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans
efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön
och vad som avdragits.
Av kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller sjunde punkten
skall framgå om arbetsgivaren har att för utgivet belopp betala
arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. I
kontrolluppgift som nu har sagts skall särskilt för sig tas upp
representationsersättning och särskilt för sig annan kostnadsersättning
än resekostnads- och traktamentsersättning.
I kontrolluppgift skall särskilt för sig tas upp sådant avdrag som har
gjorts för preliminär A-skatt eller enligt lagen (1982:1006) om avdrags-
och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar.
I kontrolluppgift skall anges namn och postadress samt personnummer
eller organisationsnummer för såväl den uppgiftsskyldige som den
uppgiften avser. Kan personnummer inte anges för den som uppgiften avser
skall redovisas dennes födelsetid. Har den uppgiftsskyldige tilldelats
särskilt redovisningsnummer enligt 53 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272)
skall detta anges i stället för den uppgiftsskyldiges personnummer eller
organisationsnummer. I kontrolluppgift som lämnas av fåmansföretag skall
anges om personen är företagsledare eller honom närstående person eller
delägare i företaget.
Kontrolluppgift, som i 1 mom. tredje punkten sägs och som avser
pensionsförsäkring tagen annorledes än i samband med tjänst, skall
innehålla uppgift om tidigare och nuvarande ägare till försäkringen och,
om möjligt, fång varigenom äganderätten övergått samt, i förekommande
fall, den som erhållit förfoganderätten till försäkringen.
Kontrolluppgift, som avser pensionsförsäkring tagen i samband med
tjänst, skall innehålla uppgift om den som enligt tjänsteavtalet skall
åtnjuta pensionsförmånen.
I kontrolluppgift skall lämnas uppgift om lån som har lämnats
räntefritt, eller mot ränta understigande sedvanlig ränta, till arbets-
eller uppdragstagare, om det sammanlagda värdet av förmåner av detta
slag uppgår till mer än 2 000 kronor. Uppgiften skall avse förmånens
värde.
Kontrolluppgift enligt 1 mom. punkterna 1--3, 3 b--3 h, 4 a--4 c eller
7--9 skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär. Särskild
uppgiftshandling skall lämnas för varje person.
Riksskatteverket får på ansökan av uppgiftsskyldig medge undantag från
bestämmelserna i elfte stycket. Mot riksskatteverkets beslut får talan
ej föras. Lag (1989:1024).
37 § 3 mom. har upphävts genom lag (1978:316).
37 § 4 mom. Kontrolluppgift enligt 1 mom. skall lämnas senast den 31
januari under taxeringsåret. Den som har tilldelats redovisningsnummer
för inbetalning av innehållen skatt skall lämna kontrolluppgift till
lokal skattemyndighet i det län där länsstyrelsen har utfärdat
redovisningsnumret. Annan uppgiftsskyldig skall lämna kontrolluppgift
till lokala skattemyndigheten i det fögderi där han är bosatt.
Kontrolluppgifter enligt 1 mom. punkterna 3 a eller 4--6 skall vid
avlämnandet vara ordnade kommunvis. Vilken kommun uppgifterna avser
skall vara tydligt utmärkt.
I fråga om inkomst som avses i punkt 12 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen (1928:370) får riksskatteverket föreskriva att
kontrolluppgift skall avlämnas i särskild ordning. Lag (1981:1319).
37 § 5 mom. Den som har att avlämna kontrolluppgift enligt 1 mom.
punkterna 1--3, 3 b--3 h, 4 a--4 c eller 7--10 skall senast den 31
januari under taxeringsåret till inkomsttagaren översända meddelande med
de upplysningar som lämnas i kontrolluppgiften. Lag (1989:440).
37 § 6 mom. Försäkringsanstalt skall senast den 31 januari under
taxeringsåret lämna uppgift i det fall pensionsförsäkring, som meddelats
med tillämpning av äldre bestämmelser i punkt 1 av anvisningarna till 31
§ kommunalskattelagen (1928:370), ändrats eller förmånstagare under
beskattningsåret insatts till försäkringen, i strid mot de nya
bestämmelserna i nämnda punkt. Därvid skall även angivas den mot
försäkringen, i strid mot de nya bestämmelserna i nämnda punkt. Därvid
skall även angivas den mot försäkringen svarande premiereserven och
övriga tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen.
Uppgift skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär. Ett
exemplar av uppgiften skall senast den 31 januari under taxeringsåret
översändas till den försäkrade. Lag (1975:1352).
37 § 7 mom. Vid kontrolluppgift, som lämnas enligt 1 mom. punkt 1--3, 3
b--3 f eller 8 skall fogas särskild uppgift (sammandrag av
kontrolluppgifter). I sådant sammandrag skall anges namn,
postadress och personnummer eller organisationsnummer för den
uppgiftsskyldige, antalet lämnade kontrolluppgifter samt det sammanlagda
beloppet av de skatteavdrag som har verkställts för preliminär A-skatt
under året före taxeringsåret. Har den uppgiftsskyldige tilldelats
särskilt redovisningsnummer enligt 53 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272)
skall detta anges i stället för personnummer eller organisationsnummer.
Om den uppgiftsskyldige har gjort avdrag för en arbetstagares kostnader
enligt 2 kap. 4 § 6 lagen (1981:691) om socialavgifter, skall denna
kostnad också anges i sammandraget. I sammandraget skall också anges det
sammanlagda beloppet av semestermedel som har betalats in till en
semesterkassa och som den uppgiftsskyldige inte skall redovisa i
kontrolluppgift. Lag (1987:1209).
37 § 8 mom. Till ledning vid inkomsttaxering och förmögenhetstaxering
skall varje år utan anmaning avlämnas kontrolluppgifter för det
föregående kalenderåret enligt följande uppställning.
Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall
avse avse
Värdepapperscen- Den som gottskri- Ränta som den upp-
tralen VPC Aktiebolag, vits ränta eller giftsskyldige sam-
till vilken ränta manlagt gottskrivit
den som yrkesmässigt utbetalats (bor- eller utbetalat
bedrivit inlåning genär). Utbetal- till borgenären eller
på annat sätt ning av ränta på samt dennes sam-
yrkesmässigt om- statens sparobli- manlagda fordran
besörjt att pengar gationer skall an- på den uppgiftsskyl-
blivit räntebärande, ses ha skett av dige vid årets ut-
riksgäldskonto- gång.
den som gett ut ret.
skuldförbindelse för den
allmänna marknaden
Undantag: Undantag:
och Bank, hypoteksin- Ränta som i fråga om
förening som från stitut, värdepapperscentra-
medlemmar mottagit anstalt och aktie- len inte avser bola-
pengar för förränt- bolag samt förening gets verksamhet be-
ning. och stiftelse som träffande skuldför-
tilldelats organi- bindelser för den
sationsnummer. allmänna markna-
den och som i fråga om
övriga uppgifts-
skyldiga inte hänför sig
till sådan verk-
samhet som avses un-
der rubriken Uppgifts-
skyldig.
b) Ränta som inte utgör
skattepliktig inkomst
enligt 3 § lagen
(1978:423) om
skattelättnader för
vissa sparformer eller
lagen
(1988:847) om
skattelättnader för
allemanssparande och
ungdomsbosparande.
c) Ränta och fordran på
konto, för vilket inte
finns person- eller
organisationsnummer och
som öppnats före den 1
januari 1985, om räntan
för kontohavaren uppgår
till mindre än 100
kronor. Innehas ett
konto av mer än en
person, skall uppgift
lämnas för samtliga
kontohavare, om räntan
för någon av dem uppgår
till minst 100 kronor.
d) Om borgenärens
sammanlagda ränta på
ett eller flera konton
uppgår till mindre än
100 kronor, skall
uppgift inte lämnas om
dennes ränta och
fordran på kontona.
Ränta som enligt andra
bestämmelser i detta
stycke är undantagen
från uppgiftsskyldighet
skall inte medräknas.
e) Ränta och fordran på
särskilt konto i bank
enligt skogskontolagen
(1954:142), lagen
(1979:611) om
upphovsmannakonto eller
lagen (1982:2) om
uppfinnarkonto.
I kontrolluppgift skall anges namn och postadress samt person- eller
organisationsnummer för såväl den uppgiftsskyldige som borgenären.
Innehas ett konto av fler än fem personer får, i stället för uppgifter
rörande samtliga innehavare, uppgifter lämnas om en person som förfogar
över kontot samt i förekommande fall om den beteckning på
innehavarkretsen som används för kontot. För dödsbo får i stället för
organisationsnummer den avlidnes personnummer anges. Kan person- eller
organisationsnummer inte anges för en borgenär, skall såvitt möjligt
dennes födelsetid redovisas eller, om borgenären är en juridisk person,
namn och postadress samt personnummer för den som får förfoga över ränta
eller fordran.
Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas
lika mellan innehavarna, om inte annat förhållande är känt för den
uppgiftsskyldige. I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte
redovisas enligt bestämmelserna i andra stycket skall dock den totala
räntan och fordran redovisas utan fördelning.
Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldige
inte ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta
det sammanlagt utbetalda beloppet redovisas.
Bestämmelserna i 2 mom. elfte och tolfte styckena, 4 mom. första och
andra styckena samt 5 mom. skall tillämpas på kontrolluppgift enligt
detta moment. Redovisning av konto som avses i andra stycket andra
meningen skall dock lämnas i särskild uppgiftshandling för varje konto.
Lag (1988:848).
38 § 1 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för
registreringspliktigt fartyg skall varje år till ledning för delägares
taxering utan anmaning avlämna uppgifter särskilt för varje delägare
angående den delägaren tillkommande andelen av bolagets eller rederiets
inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet.
Uppgifterna skall avfattas och avlämnas enligt reglerna för allmän
självdeklaration. Till uppgifterna skall fogas de i 30 § 1 mom. första
och andra styckena nämnda handlingarna. Lag (1986:1284).
38 § 2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skall vara avlämnade senast den 15
februari under taxeringsåret; dock får bolag eller rederi, som har varit
skyldigt att föra räkenskaper och vars räkenskapsår har gått tillända
senare än den 31 augusti under året före taxeringsåret, avlämna
uppgifterna senast den 31 mars under taxeringsåret.
Uppgifterna skall avlämnas i den ordning, som gäller för avlämnande av
självdeklaration. Lag (1978:316).
38 § 3 mom. Bestämmelserna i 1 och 2 mom. gälla i tillämpliga delar även
sådant oskiftat dödsbo som vid inkomst- och förmögenhetstaxering skall
anses som handelsbolag. Förordning (1966:727).
38 § 4 mom. Det åligger skattskyldig, vars make skall taxeras för
inkomst enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 §
kommunalskattelagen (1928:370), att lämna denne de uppgifter om
verksamheten som behövs för beräkning av inkomsten. Lag (1976:73).
39 § 1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för
nästföregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande
uppställning. Lag (1989:440).
Uppställningen ej med här.
39 § 2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse eller
innehaft annan fastighet än jordbruksfastighet eller varit innehavare av
lägenhet med bostadsrätt är skyldig att, ändå att mottagarna icke i
anmaningen namngivas, avlämna följande uppgifter:
a) uppgift om belopp, som han under viss angiven tid utbetalt till
näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens
hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift
därom icke skolat lämnas på grund av annan föreskrift i denna lag, med
upplysning tillika om mottagarens namn och adress, samt
b) uppgift om belopp, som han under viss angiven tid av näringsidkare
uppburit för försålda varor eller såsom ersättning för utförda tjänster,
i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens eller utgivarens
hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens eller
utgivarens namn och adress.
Vad i detta moment stadgas om uppgiftsskyldighet skall ej avse i
detaljhandel verkställda köp eller försäljningar av varor över disk och
liknande fall inom detaljhandel, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen
icke kan fullgöras. Förordning (1961:340).
39 § 3 mom. Den som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse
enligt fondkommissionslagen (1979:748) är skyldig att efter anmaning
lämna uppgifter som avses i 1 mom. 9 även i fråga om ej namngivna
personer. Detsamma gäller valutabank och fondkommissionär beträffande
uppgifter som avses i 1 mom. 10. Lag (1989:440).
39 § 4 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är
skyldig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons
inrättningar och uttag under viss tid. Lag (1987:105).
39 § 5 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och
avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller
anser han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att
uppgiften ej kommer till annans kännedom, må länsrätten, på
framställning av den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda
därtill, befria honom från skyldighet att lämna uppgiften. Lag
(1987:105).
Mot länsrättens beslut må talan ej föras. Lag (1971:399).
40 § Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning åligger,
utöver vad eljest i denna lag stadgas, att, i den omfattning och ordning
riksskatteverket bestämmer, lämna uppgift om storleken av insättares
ränteinkomst under viss angiven tid och beloppet av insättares
innestående medel vid viss angiven tidpunkt samt om insättares
fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress
ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över räkningen,
uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och senast för
inrättningen kända bostadsadress. Lag (1970:913).
41 § Aktiebolag, är pliktigt att efter anmaning till ledning vid
värdesättning av aktier i bolaget avlämna uppgift enligt fastställt
formulär rörande bolagets tillgångar och skulder jämte andra
omständigheter av betydelse för värdesättningen. Motsvarande skyldighet
åligger ekonomisk förening.
42 § 1 mom. Har medlem av bostadsförening eller delägare i
bostadsaktiebolag under hela eller större delen av beskattningsåret helt
eller till övervägande del till annan upplåtit honom i nämnda egenskap
tillkommande lägenhet, skall till ledning för medlemmens eller
delägarens taxering varje år av föreningen eller bolaget lämnas uppgift
om beloppet av medlemmens eller delägarens inbetalningar till föreningen
eller bolaget och huru mycket därav som utgör kapitaltillskott.
Motsvarande gäller beträffande sådan ekonomisk förening eller sådant
aktiebolag som enligt punkt 2 femte stycket av anvisningarna till 38 §
kommunalskattelagen likställs med bostadsförening och bostadsaktiebolag
vid inkomstbeskattningen. Lag (1985:1284).
42 § 2 mom. Efter anmaning åligger det bostadsförening eller
bostadsaktiebolag att i den omfattning, som i anmaningen angives,
avlämna uppgift angående värdet av medlems eller delägares andel i
föreningens eller bolagets behållna förmögenhet. Lag (1986:1284).
42 § 3 mom. En bostadsrättsförening skall varje år lämna följande
uppgifter om de överlåtelser av bostadsrätter under det föregående
kalenderåret som har anmälts till föreningen:
a) lägenhetens beteckning,
b) överlåtarens och förvärvarens namn samt personnummer,
organisationsnummer eller adress,
c) tidpunkten för överlåtelsen och köpeskillingens storlek samt
tidpunkten för överlåtarens förvärv och vederlaget vid förvärvet,
d) storleken av sådana kapitaltillskott som överlåtaren enligt punkt 2 c
av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen får räkna in i
omkostnadsbeloppet,
e) bostadsrättens andel av innestående medel på inre reparationsfond
eller liknande fond vid förvärvs- respektive avyttringstidpunkten samt
f) om överlåtarens förvärv skett före år 1974, bostadsrättens andel av
föreningens behållna förmögenhet den 1 januari 1974 beräknad enligt
punkt 2 c av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen.
Efter anmaning skall bostadsrättsföreningen lämna ytterligare
upplysningar som är av betydelse för beräkning av realisationsvinsten
vid en medlems avyttring av sin bostadsrätt.
Uppgiftsskyldighet enligt detta moment föreligger dock endast om
bostadsrättsföreningen vid ingången av det beskattningsår som är i fråga
var av det slag som anges i punkt 2 femte stycket av anvisningarna till
38 § kommunalskattelagen.
Vad i detta moment föreskrivs om uppgiftsskyldighet gäller även för
annan ekonomisk förening än bostadsrättsförening och för aktiebolag om
föreningen eller bolaget är av det slag som anges i punkt 2 femte
stycket av anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen.
I fråga om uppgifter enligt första stycket c) och e) gäller följande
undantag från uppgiftsskyldigheten. Avser överlåtelsen en bostadsrätt
som har förvärvats före den 1 juli 1982 behöver uppgift om
köpeskillingen vid förvärvet inte lämnas. Avser överlåtelsen en andel
eller aktie som avses i fjärde stycket behöver uppgift om köpeskillingen
vid förvärvet inte lämnas om förvärvet skett före den 1 januari 1984.
Har en bostadsrätt eller en andel eller aktie som nyss nämnts förvärvats
före år 1974 behöver uppgift inte lämnas om innestående medel på inre
reparationsfond eller liknande fond vid förvärvstidpunkten.
Det åligger förening eller bolag att, utöver vad som följer av 20 §,
sörja för att erforderligt underlag för uppgiftslämnande enligt detta
moment bevaras. Lag (1984:1081).
42 § 4 mom. Uppgift enligt 1 mom. och 3 mom. första stycket skall utan
anmaning avlämnas senast den 15 februari under taxeringsåret. Uppgiften
skall lämnas till den lokala skattemyndighet inom vilkens
verksamhetsområde föreningens eller bolagets fastighet är belägen och
avfattas på blankett enligt fastställt formulär eller på sätt som
länsskattemyndigheten bestämmer.
Riksskatteverket får på ansökan av uppgiftsskyldig medge undantag från
bestämmelserna i första stycket andra meningen. Riksskatteverkets beslut
får inte överklagas.
Den som enligt första stycket har att lämna uppgift utan anmaning skall
senast den 8 februari under taxeringsåret underrätta varje medlem eller
delägare om innehållet i uppgiften i vad den angår honom. Lag
(1986:1284).
42 § 5 mom. Det åligger förmansföretag att lämna företagsledaren och
delägare i företaget samt dem närstående personer alla uppgifter som
erfordras för att de skola kunna beräkna sin skattepliktiga inkomst från
företaget. Lag (1983:1045).
42 a § 1 mom. Det åligger juridisk person, som förvaltar samfällighet,
att till ledning vid inkomst- och förmögenhetstaxering varje år utan
anmaning lämna uppgift enligt följande. Sådan juridisk person som avses
i 6 § 1 mom. första stycket b lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
skall lämna uppgift om utdelning till delägare. Uppgiften skall även
innehålla upplysning i det avseende som behövs för tillämpning av 2 §
sista stycket skogskontolagen (1954:142). Annan juridisk person skall
lämna uppgift om delägares andel av intäkter och kostnader i
samfälligheten. Uppgift behöver dock icke lämnas, om delägares andel av
ränteintäkt understiger 300 kronor, och ej heller om andelen av intäkt
av annat slag understiger 300 kronor sedan därifrån avdragits andelen av
sådana kostnader som är omedelbart avdragsgilla vid taxeringen. Vidare
skall annan juridisk person än sådan som avses i 6 § 1 mom. första
stycket b lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt lämna uppgift om
delägares andel i samfällighetens behållna förmögenhet. Utgör
samfälligheten icke särskild taxeringsenhet, skall vid beräkning av den
behållna förmögenheten värde av sådan samfälld egendom som ingår i de
delägande fastigheternas taxeringsvärde ej inräknas. Uppgift behöver
dock icke lämnas, om den del av samfällighetens behållna förmögenhet som
belöper på fastighet understiger 5 000 kronor.
Uppgift skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär och
avlämnas senast den 31 januari under taxeringsåret i den ordning som
gäller för avlämnande av självdeklaration. Senast nämnda dag skall
vidare till delägare översändas ett exemplar av uppgiften eller denne
eljest underrättas om innehållet i uppgiften. Lag (1985:1022).
42 a § 2 mom. Juridisk person, som förvaltar samfällighet och som icke
är skattskyldig för förmögenhet, är pliktig att efter anmaning till
ledning för värdesättningen av delarna i samfälligheten avlämna uppgift
om samfällighetens tillgångar och skulder jämte andra omständigheter av
betydelse för värdesättningen. Lag (1975:264).
43 § 1 mom. Envar, som har utbekommit utdelning på aktier i svenskt
aktiebolag, på vilket 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap. 8
§ försäkringsrörelselagen (1982:713) eller 3 kap. 8 §
bankaktiebolagslagen (1987:618) icke är tillämplig, så och envar, som
här i riket har utbekommit
a) utdelning på andelar i svensk ekonomisk förening, svensk aktiefond,
för vilken register ej förs enligt 31 § aktiefondslagen (1974:931),
eller, om den icke har betalats ut genom Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag (värdepapperscentralen) eller avser fall som nämns i 37 § 1
mom. 4 b, från utländsk juridisk person eller
b) ränta, vilken har erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto och
icke har betalats ut genom värdepapperscentralen eller avser fall som
nämns i 37 § 1 mom. 4 b, på obligation, förlagsbevis eller annan för den
allmänna rörelsen avsedd förskrivning,
är skyldig att till ledning för egen taxering vid mottagandet av
utdelningen eller räntan avge särskild uppgift härom. Lyfts beloppet för
annans räkning, och överlämnas ej därvid en av denne avgiven vederbörlig
uppgift, skall uppgift i stället avges av den, som lyfter beloppet, och
därvid uppges namn och hemvist på den, för vars räkning beloppet lyfts.
Utbekommer någon utdelning eller ränta mot kupong, som han har förvärvat
utan det värdepapper kupongen tillhör, skall också uppges namn och
hemvist på den, från vilken kupongen har förvärvats.
Uppgift avfattas enligt fastställt formulär och avlämnas till den, som
utbetalar utdelning eller ränta. Denne skall tillse att uppgift
avlämnas, innan betalning sker.
Den som begär registrering hos värdepapperscentralen av värdepapper som
avses berättiga till utdelning från utländsk juridisk person eller som
åsyftas i första stycket b skall samtidigt lämna uppgift om namn och
hemvist på den, för vilkens räkning utdelningen eller räntan skall
lyftas. Ändras förhållande om vilket sådan uppgift har lämnats, skall
den som har lämnat uppgiften utan dröjsmål anmäla detta skriftligen till
värdepapperscentralen. Bank eller fondkommissionär, som är auktoriserad
som förvaltare av aktier enligt lagen (1987:623) om förenklad
aktiehantering, är skyldig att lämna sådan uppgift som rör ränta efter
anmodan från värdepapperscentralen. Sådan anmodan får ej göras senare än
fem år efter utbetalningen av räntan. Lag (1989:440).
43 § 2 mom. Med uppgifter, som har avgivits enligt 1 mom. och rör
utdelning på svenska aktier eller andelar i svensk aktiefond, skall
förfaras enligt kupongskattelagen.
Övriga enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avser utdelning, skall för
varje år senast den 31 januari nästföljande år av den som har mottagit
uppgifterna avlämnas i enahanda ordning som gäller för avlämnande av
kontrolluppgifter, som avses i 37 § 1 mom. punkterna 1--4. Har i något
fall utbetalning av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet
vederbörligen har fullgjorts, skall vid uppgifternas avlämnande lämnas
upplysning härom. Lag (1985:406).
43 § 3 mom. I den omfattning och ordning riksskatteverket bestämmer
skall, utöver vad som framgår av 1 mom., svenskt bolag eller svensk
ekonomisk förening lämna uppgift rörande utbetald utdelning och utgivare
av obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar lämna uppgift rörande utbetald ränta. Lag
(1970:913).
43 § 4 mom. Föreligga särskilda skäl, kan rikskatteverket medgiva
jämkning av den i 1 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten. Lag (1970:913).
43 § 5 mom. Länsskattemyndighet och lokal skattemyndighet är berättigad
att hos den, som har mottagit uppgifter som i 1 mom. sägs, för
taxeringskontroll taga del av dessa uppgifter. Den hos vilken
uppgifterna förvaras är därvid skyldig att lämna det biträde, som
erfordras för kontrollens genomförande. Lag (1986:1284).
44 § Har här i riket bosatt person eller här verksamt företag gottgjort
någon i utlandet belopp eller förmån, som beträffande mottagare här i
riket skulle hava föranlett skyldighet att avlämna kontrolluppgift,
skall den som utgivit beloppet eller förmånen på sätt och i den
omfattning riksskatteverket föreskriver avlämna kontrolluppgift till
ledning vid beloppets eller förmånens beskattning utom riket. Lag
(1970:913).
45 § Hava föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering icke
avlämnats eller icke upprättats enligt föreskrifterna i denna lag, må
den uppgiftspliktige anmanas att avlämna eller fullständiga uppgifterna.
46 § Uppgift som myndighet förfogar över och som behövs för taxering
skall på begäran tillhandahållas för taxeringskontroll.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger dock inte i fråga om
uppgifter för vilka sekretess gäller till följd av 2 kap. 1 eller 2 §
eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eller en bestämmelse till
vilken hänvisas i någon av de nämnda paragraferna.
Om sekretess gäller för uppgift enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen, föreligger uppgiftsskyldighet enligt första stycket
endast om framställningen görs av länsskattemyndigheten. Om ett
utlämnande skulle medföra synnerligt men för något allmänt eller enskilt
intresse föreligger uppgiftsskyldighet endast om regeringen på ansökan
av länsskattemyndigheten beslutar att uppgiften skall lämnas ut. Lag
(1987:1228).
V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra
uppgifter
47 § Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i
denna lag sägs, skall fullgöras
1) för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 11
kap. 1 § föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen
har under sin förvaltning,
2) för sådan person, för vilken god man eller förvaltare har förordnats
enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § föräldrabalken, av gode mannen eller
förvaltaren beträffande vad han har under sin förvaltning,
3) för avliden person och hans dödsbo av dödsbodelägare eller
testamentsexekutor, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där
egendomen avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att
fullgöra deklarations- eller uppgiftsskyldigheten,
4) för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för
dödsboets upplösning haft att förvalta boets egendom,
5) för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och
dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare
eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan
dylik menighet regeringen annorlunda förordnar,
6) för aktiefond av det fondbolag, som handhar förvaltningen av fonden
eller, om förvaltningen övergått till förvaringsbank, av denna samt
7) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre
består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter. Lag
(1988:1282).
48 § Blanketter till sådana deklarationer och uppgifter, för vilka
formulär fastställas, skola kostnadsfritt tillhandahållas i den ordning
riksskatteverket föreskriver. Lag (1970:913).
49 § För de fall, då i denna lag stadgats skyldighet att efter anmaning
lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering, föreligger
sådan skyldighet jämväl i fråga om förhållanden, som avse tid före
beskattningsåret och som hava betydelse för åsättande av taxering eller
eftertaxering.
50 § 1 mom. Uppgifter i självdeklarationer skall på begäran lämnas ut
till de myndigheter som har att utöva taxerings- eller skattekontroll om
det behövs för kontrollverksamheten. Detsamma gäller beträffande
uppgifter i andra handlingar som enligt bestämmelserna i denna lag har
avlämnats till ledning för taxering eller upprättats eller för
granskning omhändertagits av en myndighet vid taxeringskontroll.
Fråga om utlämnande av uppgifter som avses i första stycket till en
myndighet för statistisk bearbetning skall prövas av regeringen, om ej
annat följer av bestämmelser om uppgiftsskyldighet i annan lag eller i
förordning.
Uppgifter som avses i 43 § 1 mom. får utan hinder av bestämmelserna om
sekretess lämnas till dem, från vilka utdelning eller ränta har
erhållits och till av dem anlitade medhjälpare. Lag (1980:1086).
50 § 2 mom. Självdeklarationer och andra handlingar som avses i 1 mom.
skall förvaras hos länsskattemyndigheten, om inte denna förordnar om
förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år har förflutit efter
taxeringsårets utgång, skall handlingarna förstöras om inte regeringen
föreskriver annat. Lag (1986:1284).
50 § 3 mom. Uppgifter som avses i 1 mom. får tillhandahållas myndighet i
främmande stat med vilken Sverige har träffat överenskommelse om
handräckning i skatteärenden. Lag (1980:1086).
50 § 4 mom. har upphävts genom lag (1980:1086).
VI. Gemensamma bestämmelser rörande anmaning och delvigning
51 § Anmaning som avses i 22 § 2 mom., 31 § 2 mom., 33 och 36 §§, 39 § 1
mom. samt 45 § får utfärdas av länsskattemyndighet, lokal
skattemyndighet, taxeringsnämnd och tjänsteman som biträder
taxeringsnämnden. Samma rätt tillkommer den som verkställer
taxeringsrevision, dock att han icke får anmana någon att avlämna
självdeklaration.
Anmaning som avses i 39 § 2 mom. utfärdas av länsskattemyndigheten i det
län där den uppgiftsskyldige är bosatt.
Anmaning som avses i 39 § 3 mom. utfärdas av riksskatteverket eller
efter verkets bestämmande av länsskattemyndigheten i det län där den
uppgiftsskyldige har sitt säte eller driver verksamhet.
I de fall som avses i 39 § 4 mom., 41 §, 42 § 2 mom. samt 42 § 3 mom.
andra stycket får anmaning utfärdas av länsskattemyndighet och lokal
skattemyndighet. Lag (1987:105).
52 § Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att avlämna
självdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den, som utfärdat
anmaningen, inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar
efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen innehålla uppgift om
postadress för den, som utfärdat anmaningen.
53 § I anmaning, som utfärdas av länsskattemyndighet, lokal
skattemyndighet eller taxeringsnämnd får, utom i fall som i 31 § 2 mom.
andra stycket sägs, vite föreläggas. Lag (1986:1284).
54 § Finnes beträffande anmaning eller annan i denna lag avsedd handling
vara av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer
skattskyldig eller annan tillhanda, skall handlingen delgivas honom, om
det ej är känt att han icke kan anträffas. Lag (1970:463).
55 § Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delgivas den som
avses med föreläggandet. Lag (1970:463).
VII. Om taxeringsrevision
56 § 1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet
enligt denna lag fullgjorts riktigt och fullständigt får
taxeringsrevision äga rum hos den som är bokföringsskyldig enligt
bokföringslagen (1976:125) eller skyldig att föra räkenskaper enligt
jordbruksbokföringslagen (1979:141) samt även hos annan juridisk person
som inte är dödsbo. Taxeringsrevision hos annan deklarations- eller
uppgiftsskyldig får ske när särskilda skäl föranleder det.
Taxeringsrevision får inte verkställas hos myndighet.
Taxeringsrevisionen får även avse att inhämta uppgifter av betydelse för
kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldigheten fullgjorts av
andra, till namnet kända personer eller av någon som ingått viss bestämd
rättshandling med den hos vilken revisionen skall äga rum. Hos den som
avses i första stycket första meningen får taxeringsrevisionen dessutom
avse att insamla uppgifter som en förberedande åtgärd för kontroll av
andra än den hos vilken revisionen sker.
Vid taxeringsrevision får granskning ske av räkenskaper och anteckningar
med därtill hörande verifikationer samt av korrespondens, protokoll och
andra handlingar som rör verksamheten.
Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning
som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med
tekniskt hjälpmedel.
Taxeringsrevision får verkställas för kontroll även av det löpande
beskattningsårets räkenskaper och handlingar.
Vid taxeringsrevision hos den som är bokföringsskyldig enligt
bokföringslagen (1976:125) eller skyldig att föra räkenskaper enligt
jordbruksbokföringslagen (1979:141) får den som verkställer revisionen
även inventera kassan samt granska varulager, maskiner och andra
inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk. Lag (1987:1228).
56 § 2 mom. Den som verkställer taxeringsrevision har rätt att genast ta
del av handlingar som skall granskas.
Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, skyldig att
tillhandahålla de handlingar och lämna de upplysningar, som behövs för
att verkställa revisionen. Han skall också lämna tillträde till sådana
utrymmen, som huvudsakligen används i hans verksamhet, samt ge den hjälp
som behövs för granskning av handlingar och varulager samt maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier och för
kassainventering.
Den som verkställer taxeringsrevision skall på begäran ges tillfälle att
själv använda terminal eller annat tekniskt hjälpmedel för att ta del av
upptagning som kan uppfattas endast med sådant hjälpmedel. Lag
(1987:1228).
56 § 3 mom. En taxeringsrevision skall om möjligt ske på sådant sätt och
på sådan tid att den inte hindrar verksamheten för den hos vilken
revisionen sker. Den får inte utan särskilda skäl verkställas hos
enskild mellan kl. 19 och kl. 8.
Den som meddelar ett beslut om revision får, när det behövs, bestämma
tid och plats för revisionen. Revisionen får verkställas hos den vars
verksamhet skall granskas eller på annan plats. Om denne medger det får
revisionen verkställas också i annat utrymme hos honom än sådant som
huvudsakligen används för verksamheten. Skall revisionen verkställas på
annan plats än hos den vars verksamhet skall granskas, skall räkenskaper
och andra handlingar på begäran av den som skall verkställa revisionen
mot kvitto överlämnas till denne.
Böcker och andra handlingar, som överlämnats för taxeringsrevision, får
inte vara tillgängliga för annan än den som har att verkställa
revisionen och denne underställt biträde samt den som i sin tjänst har
att övervaka revisionen. Handlingarna skall återställas så fort det kan
ske.
Meddelande om resultatet av revisionen skall snarast lämnas den, hos
vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering. Lag (1987:1228).
56 § 4 mom. Den som verkställer taxeringsrevision får ta del av
handlingar som är av betydelse för revisionen även om den hos vilken
revisionen sker skall iaktta tystnad om deras innehåll. Länsrätten får
dock, på framställning av den hos vilken revisionen sker, när det finns
synnerliga skäl besluta att sådana handlingar skall undantas från
revisionen. Detsamma gäller om den hos vilken revisionen sker i annat
fall begär att en handling skall undantas från revisionen med hänstn
till att dess innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör
komma till någon annans kännedom.
Om handlingen utgörs av sådan upptagning som avses i 1 mom. fjärde
stycket får rätten besluta om sådana begränsningar av rätten att använda
den reviderades tekniska hjälpmedel som behövs för att handlingar som
enligt första stycket bör undantas från granskning inte skall bli
tillgängliga för den som verkställer revisionen.
Länsrättens beslut får inte överklagas. Lag (1987:1228).
57 § Taxeringsrevision som avses i 56 § 1 mom. andra stycket andra
meningen beslutas, om den hos vilken revisionen verkställs inte är
skyldig att efter anmaning lämna uppgifter rörande personerna i fråga,
av riksskatteverket eller efter verkets bestämmande av chef för
länsskattemyndighet.
Beslut om taxeringsrevision i annat fall meddelas av chef för
länsskattemyndighet eller av en sådan annan kvalificerad tjänsteman vid
myndigheten eller vid lokal skattemyndighet som länsskattemyndigheten
har gett i uppdrag att meddela sådana beslut. En sådan tjänsteman är
granskningsledare enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och
avgiftsprocessen endast om länsskattemyndigheten särskilt har förordnat
honom till det. Finner en länsskattemyndighet att taxeringsrevision bör
verkställas i annat län, skall begäran om detta framställas till
länsskattemyndigheten i det länet.
Om en taxeringsnämnd finner att en taxeringsrevision är nödvändig, skall
nämnden göra framställning om det till den som får meddela beslut om
taxeringsrevision.
Revisionen skall verkställas av en tjänsteman, som förordnats av den som
meddelade beslutet. Taxeringsrevision får även uppdras åt annan i
bokföring och taxering sakkunnig person, som därtill har godkänts av
länsskattemyndigheten.
Tjänsteman vid länsskattemyndighet eller lokal skattemyndighet, som i
taxeringsnämnd har deltagit i slutlig handläggning av taxering, får utan
hinder av 11 § första stycket 3 förvaltningslagen (1986:223) utföra
taxeringsrevision rörande taxeringen om det finns särskilda skäl.
Detsamma gäller sådan tjänsteman som avses i 13 §.
Beslut om taxeringsrevision får inte överklagas. Lag (1987:1228).
58 § Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat
beslut skall äga rum, att fullgöra vad som åligger honom enligt 56 § 2
mom., må den som beslutat revisionen förelägga den försumlige lämpligt
vite. Lag (1975:1030).
VIII. Om taxeringsnämndernas verksamhet m.m.
59 § har upphävts genom lag (1978:316).
59 a § har upphävts genom lag (1978:316).
60 § har upphävts genom lag (1978;316).
61 § 1 mom. Taxeringsnämnden sammanträder på tid och plats, som bestäms
av ordföranden. Denne kallar ledamöterna och underrättar suppleanterna
om sammanträdena. Till det första sammanträdet för årets taxering kallas
även suppleanterna. Om en ledmot är förhindrad att komma till ett
sammanträde, skall han i sitt ställe kalla en suppleant enligt den
ordning mellan suppleanterna som har bestämts vid valet samt underrätta
ordföranden. Länsskattemyndigheten och den lokala skattemyndigheten
skall i god tid underrättas om tid och plats för sammanträdena. Om
taxeringsrevision har gjorts hos en skattskyldig skall den skattskyldige
underrättas om tid och plats för det sammanträde vid vilket revisionen
redovisas.
Vid sammanträdena förs protokoll enligt de närmare föreskrifter som
meddelas av regeringen. Lag (1986:1284).
61 § 2 mom. Sammanträde med taxeringsnämnd skall hållas inom stängda
dörrar.
Taxeringsnämndsombud, föredragande tjänsteman och suppleant som ej har
trätt i ledamots ställe får deltaga i nämndens överläggningar men ej i
dess beslut.
Är den som har verkställt taxeringsrevision ej tillika föredragande får
han företräda inför nämnden för att lämna upplysningar i ärendet.
Länsskattemyndigheten får bestämma att viss tjänsteman skall få närvara
vid sammanträde med taxeringsnämnd. En sådan tjänsteman har rätt att
närvara vid nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det. Lag
(1986:1284).
61 § 3 mom. har upphävts genom lag (1976:927).
61 § 4 mom. Skattskyldig är berättigad att företräda inför
taxeringsnämnd för att meddela upplysningar till ledning vid taxering,
som berör honom. Om det kan ske utan hinder för förrättningens fortgång,
bör nämnden på stället meddela den skattskyldige begärd upplysning
rörande hans taxering. Lag (1978:316).
62 § Är ordförande i taxeringsnämnd jävig, utser nämnden inom sig viss
ledamot att föra ordet vid ärendets behandling. Lag (1971:399).
63 § Taxeringsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två eller, i
taxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun, minst tre andra
ledamöter. Dock skall den omständigheten att ledamot har att avträda vid
behandling av visst ärende icke utgöra hinder mot att beslut fattas
rörande detta ärende.
Om det ej är påkallat av särskild anledning att ärendet prövas av
fullsutten nämnd, är taxeringsnämnd beslutför med ordföranden ensam vid
1) beslut som ej innefattar prövning av ärendet i sak,
2) beslut om taxering utan avvikelse från självdeklaration eller annan
av den skattskyldige till ledning för egen taxering lämnad uppgift,
3) beslut om taxering med avvikelse från självdeklaration eller annan av
den skattskyldige till ledning för egen taxering lämnad uppgift, om
avvikelsen uppgår till högst 2 500 kronor taxerad inkomst,
4) beslut om rättelse av tidigare beslut, som till följd av skrivfel,
räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,
5) beslut i ärende i vilket saken är uppenbar samt
6) avgivande av yttrande i besvärsmål eller i annat mål eller ärende.
Taxeringsnämnd är beslutför med taxeringsnämndsombudet ensam vid beslut
om taxering på grundval av en förenklad självdeklaration i fall som
avses i andra stycket 2. Lag (1986:1284).
64 § Bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning tillämpas
på avgörande av taxeringsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin mening
först.
Skiljaktig mening hos ledamot eller föredragande tjänsteman skall
avfattas skriftligen och avges inom en vecka efter sammanträdet. Lag
(1978:316).
65 § Taxeringsnämnden skall tillse att utredning görs och att tillfälle
bereds den skattskyldige att yttra sig när det behövs för nämndens
beslut.
Förekommer anledning att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från
självdeklaration, får taxeringsnämnden underlåta avvikelse, om denna
skulle avse endast mindre belopp. Lag (1978:316).
65 a § Taxeringsnämnden skall inte uppta en inkomst till beskattning hos
en skattskyldig, om han gör sannolikt att förutsättningarna för att han
skall frikallas från skattskyldighet för den inkomsten på grund av
bestämmelserna i 54 § första stycket f kommunalskattelagen (1928:370)
kommer att föreligga efter det att nämndens arbete skall vara avslutat.
Lag (1985:364).
66 § Taxeringsnämnd beslutar årligen i fråga om inkomsttaxering och
förmögenhetstaxering, om ej annat följer av 67 §. Lag (1978:316).
66 a § Vid inkomsttaxeringen skall särskilt iakttas att den
skattskyldige utan yrkande medges de avdrag som han har rätt till enligt
33 § 2 mom., 39 § 3 mom., 46 § 1 mom. och 50 § 2 mom. fjärde stycket
kommunalskattelagen (1928:370). Lag (1986:1284).
66 b § Taxering får beslutas på grundval av en förenklad
självdeklaration utan att den som avgett deklarationen underrättats om
och beretts tillfälle att yttra sig över
1. vad som från folkbokföringsmyndighet har inhämtats i fråga om
förutsättningarna för sådan skattereduktion enligt 2 § 4 mom.
uppbördslagen (1953:272) som får åtnjutas av ogift skattskyldig eller
2. kontrolluppgift som den lokala skattemyndigheten fått enligt 37 § och
som avser inkomst av tjänst eller kapital eller avser räntetillägg.
Har den skattskyldige lämnat en förenklad självdeklaration, får taxering
beslutas på grundval av denna, även om förutsättningarna enligt 24 § 2
och 3 mom. för en sådan självdeklaration inte föreligger i alla delar.
Detta gäller dock inte om uppgift skall lämnas om inkomst av rörelse
eller jordbruksfastighet eller av annan fastighet, för vilken intäkten
skall beräknas enligt 24 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370). Lag
(1985:1284).
67 § Omräkning av inkomst på grund av 43 § 1 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) får inte verkställas av taxeringsnämnd. Anser nämnden att
sådan åtgärd bör vidtas skall skriftlig anmälan härom göras hos
länsskattemyndigheten, som får göra framställning i frågan hos
länsrätten. I förekommande fall skall länsskattemyndigheten överlämna
anmälan till annan länsskattemyndighet för framställning hos länsrätten
i det länet. Vad nu sagts gäller också i fråga om tillämpning av lagen
(1980:865) mot skatteflykt.
Om handläggning av framställning enligt första stycket och om fullföljd
av talan mot beslut i sådan fråga skall i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat om besvär rörande taxering. Lag (1986:1284).
68 § Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar skall för varje skattskyldig
införas i skattelängd.
I skattelängden antecknas särskilt
dels i avseende på statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott i förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst (summan av inkomsterna av olika förvärvskällor, minskad med
avdrag för underskott), medgivna allmänna avdrag som inte avser
underskott i förvärvskälla, taxerad och beskattningsbar inkomst samt
räntetillägg och underlag för tilläggsbelopp,
dels beskattningsbar inkomst enligt 2 § lagen (1958:295) om sjömansskatt
och enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning samt det antal
perioder om trettio dagar för vilka den skattskyldige har uppburit sådan
inkomst under beskattningsåret, samt sjömansskattenämndens beslut om
jämkning enligt 12 § 4 mom. lagen om sjömansskatt,
dels i avseende på kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar
inkomst,
dels beslut i övrigt, som avser förutsättning för avdrag enligt 48 § 2
och 3 mom. kommunalskattelagen (1928:370) eller för skattereduktion
enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953:272),
dels beslut om avräkning av utländsk skatt eller tillämpning av
progressionsbestämmelser enligt avtal för undvikande av
dubbelbeskattning,
dels uppgift om underlag, varpå skogsvårdsavgift skall beräknas,
dels uppgift om underlag, varpå statlig fastighetsskatt skall beräknas,
dels vinstdelningsunderlag,
dels underlag för särskild vinstskatt,
dels skattepliktig och beskattningsbar förmögenhet, om skatt skall utgå
enligt 11 § lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.
Skattelängden skall underskrivas av lokal skattemyndighet. Den skall
därefter såvitt gäller den årliga taxeringen anses innefatta
taxeringsnämndens beslut. Lag (1989:350).
69 § 1 mom. Har självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen, skall
deklarationen förses med uppgift om avvikelsen och skälen därför.
Tillika skall till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka
hänseenden deklarationen har frångåtts samt om skälen härför och om
möjligheten till omprövning enligt 3 mom. Vad nu har sagts skall också
gälla beträffande avvikelse från annan av skattskyldig till ledning för
egen taxering lämnad uppgift eller upplysning.
Underrättelse enligt första stycket får underlåtas, om avvikelsen leder
till lägre taxering och grundas på förhållanden som anges i högst två av
följande punkter:
1. uppenbar felräkning eller uppenbart felaktig överföring av belopp i
självdeklarationen;
2. uppenbar felaktighet i fråga om beräkning av intäkt av annan
fastighet enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370);
3. uppenbar felaktighet i fråga om avdrag enligt 33 § 2 mom.
kommunalskattelagen;
4. uppenbar felaktighet i fråga om avdrag enligt 39 § 3 mom.
kommunalskattelagen.
Bestämmelsen i andra stycket skall inte tillämpas, om särskilda skäl
talar för att den skattskyldige underrättas enligt första stycket.
Tillämpas bestämmelsen i andra stycket skall den skattskyldige i stället
underrättas om avvikelsen genom anmärkning på skattsedeln för slutlig
skatt enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.
Har taxering för inkomst eller förmögenhet åsatts skattskyldig, som icke
avgivit deklaration, skall underrättelse om taxeringen sändas till den
skattskyldige. Lag (1986:1284).
69 § 2 mom. Skall i fråga om stiftelse den statliga förmögenhetsskatten
beräknas enligt 11 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig
förmögenhetsskatt, skall till stiftelsen sändas underrättelse därom. Lag
(1984:1081).
69 § 3 mom. Taxeringsnämnden skall ompröva beslut när skattskyldig begär
det eller skäl annars föreligger. Därvid gäller bestämmelserna i 65 §.
Om det nya beslutet skall underrättelse sändas till den skattskyldige
med angivande av skälen för beslutet och möjligheten till omprövning
enligt vad förut har sagts. Fråga om nytt beslut får icke prövas av
taxeringsnämnd efter utgången av november månad under taxeringsåret
eller när den skattskyldige har anfört besvär över taxeringsnämndens
beslut och särskilda skäl för prövning icke föreligger. Lag (1978:316).
69 § 4 mom. Annan underrättelse enligt denna paragraf än som avses i 1
mom. tredje stycket skall sändas till den skattskyldige i vanligt brev.
Försändelsen får i särskilda fall rekommenderas eller delgivas den
skattskyldige. Lag (1983:976).
70 § För skattskyldig, vars taxeringar har beslutats eller kan antas bli
beslutade på grundval av en förenklad självdeklaration, skall utfärdas
ett särskilt meddelande (taxeringsmeddelande) med upplysning om det
underlag som föreligger för hans taxeringar samt de ytterligare
upplysningar som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Taxeringsmeddelandet skall utfärdas av den lokala skattemyndighet som
skall införa taxeringarna i skattelängd.
Taxeringsmeddelandet skall sändas till den skattskyldige före utgången
av juni under taxeringsåret. Är det påkallat av särskilda skäl, får
taxeringsmeddelandet sändas efter denna tidpunkt. Lag (1985:406).
71 § Taxeringsnämnds arbete beträffande visst års taxering skall vara
avslutat före utgången av november månad under taxeringsåret. Lag
(1978:316).
72 § Regeringen äger meddela de närmare föreskrifter angående
taxeringsnämnds arbete, som må erfordras utöver vad denna lag
innehåller.
72 a § Har taxering för inkomst eller förmögenhet som har beslutats av
taxeringsnämnd icke införts i skattelängd inom föreskriven tid eller har
sådan taxering införts för annan än den taxeringen avsett eller eljest
uppenbarligen införts felaktigt i sådan längd, får länsskattemyndigheten
eller den lokala skattemyndigheten besluta om rättelse av längden i
denna del. Har beskattningsbar inkomst enligt 2 § lagen (1958:295) om
sjömansskatt eller enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning
eller det antal perioder om trettio dagar för vilka skattskyldig
uppburit sådan inkomst ändrats, skall myndigheten vidtaga härav betingad
rättelse av längden.
Länsskattemyndigheten eller den lokala skattemyndigheten får vidare, om
inte särskilda skäl talar för att länsrätten bör avgöra frågan, besluta
om rättelse av taxeringen i den mån denna blivit oriktig till följd av
1) uppenbar felräkning eller uppenbart felaktig överföring av belopp i
deklaration,
2) uppenbar felaktighet i fråga om uppgift till ledning för påförande av
skogsvårdsavgift eller statlig fastighetsskatt eller om fastighets
taxeringsvärde,
3) uppenbar felaktighet i fråga om beräkning av intäkt av annan
fastighet enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370),
4) uppenbar felaktighet i fråga om schablonavdrag för egenavgift och
avstämning av sådant avdrag eller avdrag som annars medges skattskyldig
utan särskild utredning,
5) uppenbar felaktighet i fråga om avdrag, vars rätta belopp framgår av
debitering,
6) uppenbar felaktighet i fråga om grundavdrag,
7) uppenbar felaktighet i fråga om sådana förutsättningar för
skattereduktion, som enligt 68 § skall antecknas i skattelängd,
9) uppenbar felaktighet i fråga om beräkning av makars och hemmavarande
barns förmögenhet enligt 12 § lagen (1947:577) om statlig
förmögenhetsskatt,
11) uppenbarligen för lågt avdrag enligt 50 § 2 mom. fjärde stycket
kommunalskattelagen eller motsvarande avdrag enligt lagen om statlig
inkomstskatt.
Länsskattemyndigheten eller den lokala skattemyndigheten får också, om
inte särskilda skäl talar för att länsrätten bör avgöra frågan, besluta
om rättelse av taxeringen i de fall då denna uppenbarligen blivit för
hög till följd av
1) att den skattskyldige på grund av ett felaktigt eller ofullständigt
underlag, som lämnats av annan än honom själv, har taxerats för en
intäkt som han inte har haft,
2) att den skattskyldige först efter taxeringsperiodens utgång har
styrkt sin rätt till ett i självdeklarationen eller hos taxeringsnämnden
yrkat avdrag,
3) att taxeringsnämnden inte har prövat uppgifter som varit tillgängliga
för skattemyndigheterna,
4) att den skattskyldige först efter taxeringsperiodens utgång yrkat
avdrag enligt 46 § 2 mom. första stycket 3 kommunalskattelagen.
Föreligger felaktighet av angivna slag får myndigheten även besluta om
därav föranledd ändring av den skattskyldiges eller makens taxering i
ovan angivna hänseenden.
Efter utgången av maj månad året efter taxeringsåret får rättelse enligt
denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktighet av
den art som denna paragraf avser dessförinnan har gjorts hos den som har
att besluta om rättelsen.
Innan rättelse beslutas skall, om det behövs, yttrande inhämtas från
taxeringsnämndens ordförande. Innebär ifrågasatt åtgärd enligt andra
eller fjärde stycket höjning av taxering, skall den skattskyldige
beredas tillfälle yttra sig innan rättelse sker, om hinder härför ej
möter.
Beslutas rättelse eller vägras rättelse som den skattskyldige har yrkat,
skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, beslutet inom två veckor
tillställas den skattskyldige i den ordning som i 69 § 4 mom. föreskrivs
i fråga om underrättelse beträffande taxeringsnämnds beslut.
Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf förs genom
besvär över den taxering som avses med rättelsebeslutet. Lag
(1986:1284).
72 b § Den lokala skattemyndigheten skall, om inte särskilda skäl talar
för att länsrätten bör avgöra frågan, besluta om den ändring i
taxeringen för inkomst och förmögenhet som föranleds av
förvaltningsdomstols beslut om tillägg till eller ändring i
fastighetstaxering av fastighet för vilken intäkt beräknas enligt 24 § 2
mom. kommunalskattelagen (1928:370). Detsamma gäller i det fall åtgärd
enligt 28 kap. 12 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har vidtagits
eller beslut om rättelse har fattats enligt 20 kap. 23 § eller 28 kap.
10 § samma lag i fråga om sådan fastighet.
Myndigheten får även besluta om sådan ändring i den skattskyldiges makes
taxering som föranleds av beslut enligt första stycket.
Ändring enligt denna paragraf skall beslutas inom fem månader från den
dag då beslutet rörande fastighetstaxeringen meddelades eller åtgärden
vidtogs.
Innebär ifrågasatt åtgärd enligt första eller andra stycket höjning av
taxering, skall den skattskyldige beredas tillfälle yttra sig innan
ändring beslutas, om hinder härför inte möter.
Beslutas ändring eller vägras ändring som den skattskyldige har yrkat,
skall, om detta inte är uppenbart överflödigt, beslutet inom två veckor
tillställas den skattskyldige i den ordning som i 69 § 4 mom. föreskrivs
i fråga om underrättelse beträffande taxeringsnämnds beslut.
Talan mot beslut i fråga om ändring enligt denna paragraf förs genom
besvär över den taxering som avses med ändringsbeslutet. Lag
(1981:1120).
IX. Om besvär över taxeringsnämnds beslut
73 § En taxeringsnämnds beslut får överklagas genom besvär hos
länsrätten.
En skattskyldig eller en kommun skall ge in besvärsskrivelsen till
lokala skattemyndigheten i det fögderi där den skattskyldiges
hemortskommun för det taxeringsår besvären avser är belägen. Saknar den
skattskyldige hemortskommun i riket skall besvären ges in till lokala
skattemyndigheten i Stockholms fögderi. Lokala skattemyndigheten skall
överlämna besvärsskrivelsen och övriga handlingar i ärendet till den
länsrätt som skall pröva överklagandet.
Besvär av en länsskattemyndighet skall ges in till länsrätten.
Länsrätten prövar om besvärsskrivelsen har kommit in i rätt tid.
Ett överklagande av en taxeringsnämnds beslut förfaller, om beslutet med
stöd av 72 a § ändrats så som klaganden begärt.
Bestämmelserna i andra--femte styckena gäller i tillämpliga delar i
fråga om sådana framställningar som skall prövas av länsrätten enligt 49
§, 50 § 2 mom. och 75 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370), 9 § 2
mom. och 15 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt samt 15 §
1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt. Lag (1986:1284).
74 § Skattskyldig äger anföra besvär över taxeringsnämnds beslut även om
det inte gått honom emot.
Kommun må anföra besvär i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt.
Länsskattemyndighet äger genom besvär framställa yrkande rörande
taxeringsåtgärd, som av taxeringsnämnd vidtagits eller bort vidtagas.
Lag (1986:1284).
75 § Har en skattskyldig eller en kommun inom överklagandetiden gett in
besvärsskrivelsen till en annan lokal skattemyndighet än den som anges i
73 § andra stycket, skall detta inte hindra att målet prövas. Detsamma
gäller om skrivelsen getts in till en taxeringsnämnd, en länsrätt eller
en länsskattemyndighet. Skrivelsen skall i sådana fall omedelbart
översändas till den lokala skattemyndighet som enligt 73 § andra stycket
skall ta emot den.
Har en länsskattemyndighet inom överklagandetiden gett in
besvärsskrivelsen till en annan länsrätt än den som skall pröva
överklagandet skall inte heller detta hindra att målet prövas. I sådant
fall skall skrivelsen omedelbart översändas till den länsrätt som skall
pröva överklagandet.
Bestämmelserna i första stycket gäller i tillämpliga delar i fråga om
sådana framställningar som avses i 73 § sjätte stycket. Lag (1986:1284).
76 § Besvär av skattskyldig skall ha inkommit före utgången av februari
månad året efter taxeringsåret.
Kommuns besvär skall ha inkommit före utgången av maj månad året efter
taxeringsåret.
Besvär av länsskattemyndighet skall ha inkommit före utgången av juni
månad året efter taxeringsåret. Myndigheten skall inom samma tid ha
angivit yrkanden och grunder för besvärstalan, om ej med hänsyn till
utredningens vidlyftighet eller andra synnerliga skäl länsrätten
medgiver anstånd, dock längst intill utgången av september månad samma
år.
Inkommer skattskyldigs besvär efter den i första stycket angivna tiden
men före utgången av juni månad året efter taxeringsåret, får länsrätten
pröva besvären om länsskattemyndigheten helt eller delvis biträder
besvären i sak.
Har länsrätten avgjort besvär över viss skattskyldigs taxering får
besvär ej anföras hos länsrätten rörande samma taxering. Lag
(1986:1284).
77 § har upphävts genom lag (1971:399).
78 § har upphävts genom lag (1971:399).
79 § har upphävts genom lag (1971:399).
80 § har upphävts genom lag (1971:399).
81 § har upphävts genom lag (1971:399).
82 § har upphävts genom lag (1971:399).
83 § har upphävts genom lag (1971:399).
84 § har upphävts genom lag (1971:399).
85 § har upphävts genom lag (1971:399).
86 § har upphävts genom lag (1971:399).
87 § har upphävts genom lag (1971:399).
88 § har upphävts genom lag (1971:399).
89 § har upphävts genom lag (1971:399).
90 § har upphävts genom lag (1971:399).
91 § har upphävts genom lag (1971:399).
92 § har upphävts genom lag (1971:399).
93 § har upphävts genom lag (1971:399).
94 § har upphävts genom lag (1971:399).
XI. Om besvär över länsrätts och kammarrätts beslut
95 § har upphävts genom lag (1971:399).
96 § Vid besvär över länsrätts beslut skall besvärshandlingen vara
inkommen,
om besvären anförts av skattskyldig, inom två månader från det han
erhållit del av det överklagade beslutet, samt
om besvären anförts av länsskattemyndighet eller kommun, inom två
månader från den dag, då länsrättens beslut meddelades. Lag (1986:1284).
97 § har upphävts genom lag (1971:399).
98 § Vid besvär över kammarrätts beslut i mål rörande taxering skall
besvärshandlingen vara inkommen inom två månader från den dag då
klaganden erhållit del av beslutet. Lag (1971:399).
XII. Om besvär i särskild ordning
99 § Har skattskyldig icke erhållit i 69 § föreskriven underättelse
under taxeringsåret, får den skattskyldige anföra besvär hos
skatterätten intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om han
icke under taxeringsåret har erhållit debetsedel på slutlig skatt i
anledning av den taxering, varom fråga är, inom ett år efter det han har
erhållit sådan debetsedel. Lag (1978:316).
100 § Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skattskyldige,
1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av
skattepliktig natur,
2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke är
skattskyldig,
4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort
eller eljest taxerats å orätt ort,
5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende eller på grund av att kontrolluppgift
enligt 37 §, som avser inkomst av tjänst eller kapital, saknats eller
varit felaktig,
6) om han, till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller
annan uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan
uppgift från honom eller i annan kontrolluppgift än som avses vid 5)
eller i handling som legat till grund för sådan deklaration eller
uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans
inkomst eller förmögenhet,
7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda
väsentligt lägre taxering eller väsentligt lägre skatt på grund av
taxeringen,
8) om han inte erhållit avräkning av utländsk skatt eller avdrag enligt
46 § 2 mom. första stycket 3 kommunalskattelagen som han är berättigad
till.
I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej
tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på omständighet
eller bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering
vari rättelse sökes, och det framstår såsom ursäktligt att den
skattskyldige icke i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset
till vinnande av riktig taxering.
Besvär som avses i denna paragraf må anföras inom fem år efter
taxeringsåret. Lag (1986:1284).
101 § 1 mom. Länsskattemyndighet får inom tid, som anges i 100 §, i där
avsedda fall anföra besvär till den skattskyldiges förmån samt i de vid
5 i första stycket av samma paragraf angivna fallen även anföra besvär
med yrkande om ändring i taxering till den skattskyldiges nackdel.
Besvär till den skattskyldiges nackdel får dock ej anföras, om den skatt
som inte påförts är att anse som ringa. Lag (1986:1284).
101 § 2 mom. Har genom beslut av rikskatteverket eller kammarrätt eller
regeringsrätten bestämts, att sjömansskatt icke skall erläggas för viss
inkomst, för vilken sådan skatt tidigare erlagts, eller att sjömansskatt
på grund av jämkning eller eljest skall erläggas med annat belopp än
tidigare fastställts, må länsskattemyndighet inom tid, som angives i 100
§, anföra besvär med yrkande om sådan ändring i den skattskyldiges eller
makens taxering, som kan föranledas av beslutet. Lag (1986:1284).
101 § 3 mom. Har anmälan enligt 31§ 3 mom. gjorts eller har på annat
sätt framkommit att beslut meddelats om nedsättning av utländsk skatt,
för vilken skattskyldig erhållit avräkning, må länsskattemyndighet inom
tid, som angives i 100 §, anföra besvär med yrkande om sådan ändring av
avräkningen som kan föranledas av beslutet. Lag (1986:1284).
102 § Har fastighets taxeringsvärde legat till grund för inkomsttaxering
eller förmögenhetstaxering och sker genom beslut av regeringsrätten,
kammarrätt eller länsrätt sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen
att inkomsttaxeringen eller förmögenhetstaxeringen bör bestämmas till
annat belopp än som skett, får besvär med yrkande om härav föranledd
ändring i taxeringen för inkomst eller förmögenhet anföras av den
skattskyldige, länsskattemyndighet och, såvitt angår taxering till
kommunal inkomstskatt, vederbörande kommun. Detsamma gäller i det fall
den lokala skattemyndigheten har vidtagit sådan åtgärd som avses i 28
kap. 12 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) eller beslut om rättelse
har fattats enligt 20 kap. 23 § eller 28 kap. 10 § samma lag.
Besvären skall anföras inom åtta månader från den dag, då beslutet
rörande fastighetstaxeringen meddelades eller åtgärden vidtogs.
Besvär enligt denna paragraf får inte avgöras förrän lagakraftägande
beslut rörande fastighetstaxeringen föreligger. Lag (1986:1284).
103 § Besvär som anförts i särskild ordning prövas, utom i de fall som
nedan sägs, av den länsrätt, som skolat avgöra besvär över den taxering
vari rättelse sökes.
Har taxeringen prövats av länsrätten, skall kammarrätt pröva målet. Har
taxeringen prövats av kammarrätten eller regeringsrätten, skall
regeringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten och kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild
ordning finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall
upptagas och vidare handläggas av länsrätt. Lag (1971:399).
104 § Skola besvär anföras i särskild ordning hos länsrätt, skall vad i
75 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Lag (1971:399).
XIII. Gemensamma bestämmelser rörande besvär
105 § Finner länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätten vid prövning av
besvär, att taxering verkställts på orätt ort eller underlåtits på rätt
ort eller ej skett till riktigt belopp, må rätten, efter vederbörandes
hörande, vidtaga erforderlig rättelse. Skattskyldigs hela taxering må
dock icke höjas utöver vad tidigare bestämts, om icke sådan höjning
yrkats i besvären. Ändras taxering därför att inkomst eller utgift bör
hänföras till annat beskattningsår än det som taxeringen avser, må härav
föranledd ändring vidtagas i den skattskyldiges taxering för det
förstnämnda beskattningsåret. Om någon befrias från taxering därför att
annan person i stället bort taxeras, må rätten överflytta taxeringen på
denne.
Vid ändring i skattskyldigs taxering äger rätten besluta om härav
påkallad rättelse i taxering, som avser den skattskyldiges make eller
med make vid taxeringen jämställd skattskyldig, såvitt angår tillämpning
av 52 § 1 mom. eller anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen
(1928:370), 11 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt eller
12 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt eller avser
förutsättning för skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen
(1953:272). I mål angående avdrag eller beskattning för periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning äger rätten vid
ändring av givarens eller mottagarens taxering vidtaga därav föranledd
ändring av den andres taxering.
Har besvär anförts rörande taxering, som åsatts avliden person eller
hans dödsbo, och har dödsboet tidigare befriats från att erlägga skatt
på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxeringen i anledning av
besvären jämväl beslutet om skattebefrielse i erforderlig mån ändras.
Lag (1986:1284).
105 § 2 mom. har upphävts genom lag (1986:1284).
106 § Länsskattemyndighet får inom den för myndigheten gällande
besvärstiden anföra besvär till den skattskyldiges förmån. Därvid har
myndigheten samma behörighet som den skattskyldige. Lag (1986:1284).
107 § Angående fullföljd av talan mot beslut i anledning av besvär som
anförts i särskild ordning, så ock i fråga, som avses i 105 §, skall i
tillämpliga delar gälla vad i denna lag i övrigt är stadgat angående
besvär rörande taxering. Lag (1971:399).
108 § Har part anfört besvär över länsrätts eller kammarrätts beslut i
mål angående inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering, äger även
motpart föra talan mot beslutet, ehuru den för honom stadgade
besvärstiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med sådana
besvär inom en månad från utgången av den tid inom vilken de först
anförda besvären skola anföras.
Återkallas eller förfaller eljest den första besvärstalan, är ock den
senare besvärstalan förfallen. Lag (1971:399).
109 § har upphävts genom lag (1986:1284).
110 § I fråga om besvär enligt denna lag skall vad som är stadgat för
kommun gälla jämväl för landstingskommun och annan menighet, som äger
utöva beskattningsrätt. Lag (1971:399).
111 § Den som vill anföra besvär över taxeringsnämnds eller länsrätts
beslut är berättigad att av vederbörande myndighet eller tjänsteman
kostnadsfritt erhålla erforderligt utdrag av skattelängd samt av
nämndens eller rättens protokoll. Ej heller må avgift fordras för andra
protokollsutdrag och expeditioner, som böra utfärdas till följd av
taxeringsnämnds eller länsrätts beslut. Lag (1971:399).
112 § har upphävts genom lag (1971:399).
113 § Av länsrätt behandlad taxeringsfråga må återförvisas till rätten
för förnyad behandling. Lag (1971:399).
XIV. Om eftertaxering
114 § Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning
vid hans taxering, lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts
eller har eljest meddelandet föranlett att skatt enligt uppbördslagen
(1953:272) på grund av taxeringen påförts den skattskyldige eller hans
make eller, vad angår förmögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad
person med för lågt belopp, skall rättelse ske genom eftertaxering.
Sådan rättelse skall också ske, när skattskyldig har lämnat oriktigt
meddelande i mål om sin taxering. Eftertaxering må dock ej åsättas, om
den skatt som icke påförts är att anse såsom ringa.
Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan
på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den
skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna
läggas till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas
med tillämpning av 21§.
Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.
Lag (1978:196).
114 a § Utöver vad som följer av 114 § skall eftertaxering ske, när
rättelse påkallas av att lagen (1980:865) mot skatteflykt är tillämplig.
Lag (1980:867).
115 § Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av
länsskattemyndighet. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om
kommunal inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upptages till prövning
av den länsrätt som har haft att upptaga besvär rörande den
skattskyldiges taxering det år ansökan avser.
Ansökan om eftertaxering skall ha kommit in till länsrätten inom fem år
efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första
instans. Ansökan om eftertaxering på grund av oriktigt meddelande i
taxeringsmål får dock upptagas till prövning, om den har kommit in inom
ett år från utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet
vann laga kraft. Har den skattskyldige avlidit, skall ansökan om
eftertaxering av hans dödsbo ha kommit in inom två år efter utgången av
det kalenderår, då bouppteckning efter honom gavs in för registrering.
Har den skattskyldige, på sätt anges i 14 § andra stycket
skattebrottslagen (1971:69), delgetts underrättelse om misstanke om
brott som avser hans taxering eller har åtal väckts mot honom för sådant
brott, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptas
till prövning även efter utgången av i andra stycket angiven tid.
Detsamma gäller, om tiden för att ådöma den skattskyldige påföljd för
sådant brott har förlängts genom beslut enligt 14 a § skattebrottslagen.
Ansökan om eftertaxering får också upptas till prövning efter utgången
av i andra stycket angiven tid, om eftertaxeringen medför att den
skattskyldige enligt 12 § skattebrottslagen är fri från ansvar för
brott.
Ansökan enligt tredje stycket skall ha kommit in före utgången av
kalenderåret efter det då någon av de där angivna åtgärderna först
vidtogs. Ansökan enligt fjärde stycket skall ha kommit in före utgången
av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen
vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall dock ansökan om
eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet.
Eftertaxering, som har åsatts efter ansökan enligt tredje stycket, skall
undanröjas av länsrätten, om åtal inte väcks på grundval av den
förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke eller
beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inte
bifalls till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte, om den
skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skattebrottslagen.
Tredje--sjätte styckena skall också tillämpas om brottet avser en
juridisk persons taxering och åtgärd som avses i tredje stycket har
vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen eller om
företrädaren är fri från ansvar för sådant brott med stöd av 12 §
skattebrottslagen. Lag (1986:1284).
116 § Eftertaxering får ej ske, om fråga därom ej har prövats av
skatterätten inom ett år från den dag ansökan om eftertaxering senast
skall ha kommit in.
Föreskrifterna i denna lag om besvär angående taxering skall i
tillämpliga delar gälla i fråga om besvär rörande eftertaxering. Lag
(1978:196).
XIV a. Om särskilda avgifter
116 a § Har skattskyldig i självdeklaration eller annat skriftligt
meddelande, avgivet till ledning vid den skattskyldiges taxering, lämnat
uppgift som befinnes oriktig, påförs honom särskild avgift
(skattetillägg). Detsamma gäller när skattskyldig skriftligen har lämnat
sådan uppgift i mål om sin taxering.
Skattetillägg enligt första stycket utgår med fyrtio procent av den
inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som, om den oriktiga uppgiften hade
godtagits, ej skulle ha påförts den skattskyldige eller hans make eller,
vad angår förmögenhetsskatt, med honom samtaxerat barn. Skulle den
oriktiga uppgiften, om den följts, ha föranlett att skattskyldigs make
erhållit skattereduktion enligt 2§ 4 mom. uppbördslagen (1953:272) med
för högt belopp, påförs den skattskyldige skattetillägg med fyrtio
procent av detta belopp. Vad som enligt det föregående gäller när skatt
ej skulle ha påförts samtaxerad make tillämpas även i det fall då dödsbo
samtaxerats med annan skattskyldig.
Avgiftsberäkning enligt andra stycket sker efter tjugo procent i fall då
den oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning
av kontrollmaterial, som normalt är tillgängligt vid taxering, såsom
taxeringsavi, den skattskyldiges självdeklaration för det nästföregående
beskattningsåret eller uppgift, som det enligt denna lag åligger
arbetsgivare eller annan att utan anmaning lämna till ledning för annans
taxering. Vad angår annat kontrollmaterial än taxeringsavi och
självdeklaration för det nästföregående beskattningsåret gäller vad som
har sagts nu endast om materialet varit tillgängligt för
taxeringsnämnden före utgången av taxeringsperioden. Som normalt
tillgängligt kontrollmaterial anses icke meddelande från annan
taxeringsnämnd. Lag (1978:196).
116 b § Har självdeklaration lämnats men avvikelse skett från denna med
stöd av 21§ påförs den skattskyldige skattetillägg. Tillägget beräknas
på den skatt som till följd av uppskattning påförs den skattskyldige
utöver den skatt som annars skulle ha påförts honom. Vid beräkningen
skall i övrigt bestämmelserna i 116 a§ andra stycket tillämpas. Till den
del uppskattningen innefattar rättelse av oriktig uppgift från den
skattskyldige skall skattetillägg utgå enligt bestämmelserna i 116 a§.
Lag (1978:196).
116 c § Har inkomst eller förmögenhet uppskattats med stöd av 21 § på
grund av utebliven självdeklaration, påförs skattetillägg, om
självdeklaration ej kommit in trots att anmaning sänts ut till den
skattskyldige. Tillägget beräknas på den skatt som till följd av
uppskattningen påförs den skattskyldige utöver den skatt som skulle ha
påförts enligt de skriftliga uppgifter, som den skattskyldige har lämnat
till ledning vid taxeringen. Vid beräkningen skall i övrigt
bestämmelserna i 116 a § andra stycket tillämpas. Till den del
uppskattningen innefattar rättelse av oriktig uppgift från den
skattskyldige skall skattetillägg utgå enligt bestämmelserna i 116 a §.
Lag (1978:196).
116 d § Beslut om skattetillägg enligt 116 c § skall undanröjas av
skatterätten, om deklaration kommit in till skatterättens kansli eller
lokal skattemyndighet inom två månader från det den skattskyldige fått
del av beslutet.
Har deklaration avseende fysisk person kommit in efter utgången av den i
första stycket angivna tiden men före utgången av året efter det då
skattetillägg enligt 116 c § beslutades, skall skatterätten sätta ned
tillägget till tio procent av det tillägg som skall utgå enligt
lagrummet. Gör den skattskyldige sannolikt, att han icke fått kännedom
om skattetilläggets storlek inom sist angiven tid, skall tillägget
undanröjas, om deklaration har kommit in inom två månader från det han
erhållit sådan kännedom. Lag (1978:196).
116 e § Vid tillämpning av bestämmelserna om särskild avgift skall
meddelande, som lämnats för skattskyldig som är juridisk person, anses
avlämnat av den skattskyldige, om det icke var uppenbart att
uppgiftslämnaren saknat behörighet att företräda den skattskyldige. Lag
(1978:196).
116 f § Skattetillägg utgår ej i samband med rättelse av felräkning
eller misskrivning, som uppenbart framgår av deklaration eller annat
skriftligt meddelande från den skattskyldige. Detsamma gäller vid
rättelse av oriktig uppgift i fråga om inkomst av tjänst eller kapital,
om rättelsen har gjorts eller hade kunnat göras med ledning av
kontrolluppgift enligt 37 § som var tillgänglig för taxeringsnämnden
före taxeringsperiodens utgång.
Skattetillägg utgår ej heller i den mån avvikelse avser bedömning av i
skriftligt meddelande framställt yrkande, såsom fråga om yrkat avdrag
eller värde av naturaförmån eller tillgång, och avvikelsen icke gäller
uppgift i sak.
Har skattskyldig frivilligt rättat oriktig uppgift utgår ej
skattetillägg. Lag (1985:406).
116 g § Har deklarationsskyldig inte kommit in med självdeklaration inom
föreskriven tid, påförs honom särskild avgift (förseningsavgift).
Sådan avgift påförs annan skattskyldig än aktiebolag med 500
kronor. Aktiebolag påförs förseningsavgift med 1 000 kronor.
Har skattskyldig, som utan anmaning skall avge självdeklaration, inte
kommit in med deklaration senast den 1 augusti under taxeringsåret,
bestäms förseningsavgiften till fyra gånger beloppet enligt första
stycket.
Förseningsavgift enligt första stycket påförs också skattskyldig som har
avgett förenklad självdeklaration och som inte efterkommit en anmaning
att avge en allmän självdeklaration inom den tid som föreskrivs i
anmaningen.
Har skattskyldig inom föreskriven tid avlämnat deklarationshandling, som
ej är behörigen underteckand, utgår förseningsavgift endast om
handlingen icke fullständigas med underskrift inom tid som föreskrivs i
anmaning. I sådant fall beräknas avgiften enligt första stycket. Lag
(1987:1217).
116 h § Särskild avgift får helt eftergivas, om felaktigheten eller
underlåtenheten kan antagas ha sådant samband med den skattskyldiges
ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller därmed jämförligt förhållande
att den kan anses ursäktlig. Detsamma gäller om felaktigheten eller
underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till den oriktiga
uppgiftens beskaffenhet eller annan särskild omständighet, som rör annat
än vad som sägs i första meningen.
Skattetillägg får helt eftergivas även i fall då det belopp som kunde ha
undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som
ringa. Lag (1978:196).
116 i § Särskild avgift får icke påföras sedan den skattskyldige har
avlidit.
Har skattskyldig avlidit sedan särskild avgift påförts, skall 75§ 1 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas i fråga om befrielse från
skyldighet att erlägga avgiften.
Vid tillämpning av 72§ 2 mom. kommunalskattelagen, 20§ 2 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt eller 20§ 2 mom. lagen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt får regeringen meddela befrielse från särskild
avgift. Lag (1978:196).
116 j § Fråga om särskild avgift prövas, såvitt gäller taxeringsnämndens
beslut samt vid rättelse av taxering enligt 72 a eller 72 b §, av den
lokala skattemyndigheten i det fögderi där hemortskommunen är belägen.
Saknar den skattskyldige hemortskommun i riket skall fråga om sådan
avgift prövas av den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi.
Fråga om undanröjande enligt 116 d § första stycket skall prövas av den
lokala skattemyndigheten om taxeringsnämnden har omprövat sitt
taxeringsbeslut på grundval av den inkomna självdeklarationen. I annat
fall skall frågan prövas av länsrätten. Fråga om nedsättning enligt 116
d § andra stycket skall prövas av länsrätten.
Den lokala skattemyndigheten skall ompröva sitt beslut i fråga om
särskild avgift när taxeringsnämnden har ändrat sitt taxeringsbeslut.
Omprövning skall också ske om den skattskyldige begär det eller skäl
annars föreligger. Beslutet får dock inte omprövas av myndigheten om den
skattskyldige har anfört besvär över det och särskilda skäl för
omprövning inte föreligger. Den skattskyldige skall underrättas om
möjligheten till omprövning. Lag (1984:1081).
116 k § Lokal skattemyndighet skall pröva fråga om särskild avgift före
den 1 oktober taxeringsåret. I särskilda fall får beslut fattas senare,
dock ej efter den 15 december taxeringsåret. Har rättelse enligt 72 a §
beslutats, skall den lokala skattemyndigheten utan hinder av vad nu
sagts besluta om härav föranledd avgift eller ändring av beslut om
avgift.
Innan beslut fattas om påföring av avgift, skall den skattskyldige
beredas tillfälle yttra sig, om ej hinder möter. Om det anses påkallat,
får yttrande inhämtas från taxeringsnämndens ordförande.
Lokal skattemyndighets beslut om särskild avgift skall tillställas den
skattskyldige i den ordning som föreskrivs i 69§ 4 mom. andra stycket
beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration. Lag
(1978:196).
116 l § En lokal skattemyndighets beslut om särskild avgift får
överklagas genom besvär hos länsrätten.
Ett överklagande av en skattskyldig skall ges in till den lokala
skattemyndighet som har meddelat det beslut som överklagas. Ett
överklagande av en länsskattemyndighet skall ges in till länsrätten.
Länsrätten skall pröva om besvärsskrivelsen har kommit in i rätt tid.
Lag (1986:1284).
116 m § Skattskyldigs besvär över lokal skattemyndighets beslut om
särskild avgift som har meddelats under taxeringsåret skall ha kommit in
före utgången av februari månad året därefter. Har den skattskyldige
inte fått del av beslutet under taxeringsåret får han dock anföra besvär
intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om han inte under
taxeringsåret har fått del av skattsedel eller annan handling med
uppgift om den särskilda avgiftens storlek, inom ett år efter det han
erhöll sådan handling.
Har den lokala skattemyndigheten meddelat beslut i fråga om särskild
avgift efter taxeringsårets utgång, får den skattskyldige anföra besvär
inom två månader från det han fick del av beslutet.
Utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena skall
skattskyldigs yrkande i fråga om särskild avgift prövas, om den taxering
som avgiften avser inte har vunnit laga kraft. Detsamma gäller sådant
yrkande av länsskattemyndighet till förmån för skattskyldig. Om yrkande
som har sagts nu framställs först hos regeringsrätten eller kammarrätt,
kan domstolen förordna att målet om särskild avgift skall upptagas och
vidare handläggas av länsrätt. Lag (1986:1284).
116 n § Länsskattemyndighet får hos skatterätten yrka påföring eller
ändring av särskild avgift.
För länsskattemyndighet talan i fråga om taxering eller eftertaxering,
skall därav föranledd talan om avgift föras samtidigt. Detsamma gäller
när länsskattemyndighet kvittningsvis framställer invändning mot
skattskyldigs yrkande om nedsättning av taxering. Yrkande om särskild
avgift i fall som har sagts nu får ej prövas, om länsskattemyndighetens
talan beträffande taxeringen ej upptages till prövning.
Har skriftlig uppgift, som skattskyldig lämnat i mål om taxering, ej
godtagits efter prövning i sak eller ej prövats, får länsskattemyndighet
hos skatterätten föra därav föranledd talan om skattetillägg inom ett år
från utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet vunnit
laga kraft. Lag (1986:1284).
116 o § Har beslut om skattetillägg vunnit laga kraft, får den
skattskyldige genom besvär i särskild ordning föra talan mot beslutet,
om detta blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende. Detsamma gäller, om den skattskyldige kan
åberopa tidigare ej framförd omständighet eller nytt bevis till stöd för
yrkandet och det framstår som ursäktligt att han ej i annan ordning
åberopat omständigheten eller beviset. Besvär som nu har sagts får föras
även av länsskattemyndighet till den skattskyldiges förmån.
Länsskattemyndighet får genom besvär i särskild ordning föra talan om
höjning av skattetillägg, om beslut i fråga om tillägg blivit oriktigt
på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.
Beslutas på grund därav höjning av skattetillägg enligt 116 c § med
anledning av utebliven självdeklaration, gäller bestämmelserna i 116 d §
i fråga om undanröjande eller nedsättning av tillägget.
Besvär som avses i första eller andra stycket får föras hos länsrätt.
Besvären skall ha kommit in inom fem år från utgången av det taxeringsår
som skattetillägget avser. Lag (1986:1284).
116 p § Bestämmelserna om eftergift skall beaktas även om yrkande härom
ej framställts, i den mån det föranleds av vad som förekommit i ärendet
eller målet om särskild avgift.
Finnes vid prövning av besvär i taxeringsmål att taxeringen skall
nedsättas, skall även vidtagas därav föranledd ändring i beslut om
särskild avgift.
Vid handläggningen i kammarrätt och länsrätt av mål om särskild avgift
skall muntlig förhandling hållas, om den skattskyldige begär det.
Muntlig förhandling behövs dock inte, om det inte finns anledning anta
att avgift kommer att utgå. Lag (1987:1217).
116 q § Beslut om särskild avgift skall innehålla skälen för beslutet,
tillämpligt lagrum, den procentsats efter vilken avgiften skall
beräknas, underlaget för avgiftsberäkningen samt, beträffande
förseningsavgift, avgiftens storlek. Lag (1978:196).
116 r § Särskild avgift påförs som slutlig eller tillkommande skatt
enligt uppbördslagen (1953:272) och anges i helt krontal så att öretal
bortfaller. Avgift eller det sammanlagda beloppet av vid en och samma
taxering utgående avgifter, som ej uppgår till 100 kronor, påförs ej.
Särskild avgift tillfaller statsverket.
Skall någon vid taxering till statlig inkomstskatt påföras
skattetillägg, som skall beräknas efter såväl fyrtio som tjugo procent
uträknas först skatten på summan av de undanhållna beloppen. Skatten
fördelas sedan vid tillämpningen av de skilda procentsatserna efter den
kvotdel som vart och ett av de undanhållna beloppen utgör av de
sammanlagda undanhållna beloppen.
Bestämmelserna i andra stycket skall tillämpas också, när någon i annat
fall än som avses där skall påföras skattetillägg efter skilda
procentsatser. Lag (1978:196).
116 s § Vad som föreskrivs i 116 a-116 r§§ om taxering eller
taxeringsmål och särskild avgift i samband därmed gäller, om ej annat
framgår, även mål om eftertaxering och om särskild avgift i sådant mål.
Lag (1978:196).
116 t § Om ej annat framgår av vad som föreskrivs i 116 a-116 s§§ gäller
bestämmelserna i denna lag, med undantag av 100§, 101§, 105§ 1 mom.
första stycket tredje och fjärde meningarna, samma moment andra och
tredje styckena samt 114§, i tillämpliga delar i fråga om särskild
avgift. Lag (1978:196).
XV. Om straff och viten m.m.
117 § Innehållet i deklaration eller annan i 50 § avsedd handling får,
utom i de fall som anges i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den
som själv får taga del av handlingen i fråga. Ej heller får innehållet i
motsvarande handling som har upprättats eller inkommit med anledning av
överenskommelse om handräckning i skatteärenden med främmande stat eller
vad som i övrigt har förekommit vid utredning enligt sådan
överenskommelse yppas i vidare mån än vad som är föreskrivet beträffande
innehållet i deklaration.
Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag eller lagen (1978:352) om
utredning i utländskt skatteärende har inhämtats vid taxeringsrevision
eller vid granskning av handling, som avses i 43 § 5 mom. eller 46 §,
får ej yppas i vidare mån än som behövs för revisionen eller
granskningen.
Ej heller får för obehörig uppenbaras vad som har upplysts eller i
övrigt yttrats vid sammanträde med taxeringsnämnd. Lag (1978:354).
118 § har upphävts genom lag (1971:70).
119 § Den som till arbetsgivare eller annan, som är skyldig avge
kontrolluppgift angående honom, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om
förhållande, som har betydelse för skyldighetens fullgörande, dömes till
böter.
I ringa fall dömer ej till ansvar enligt första stycket. Lag (1971:70).
120 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att
fullgöra skyldighet enligt 37 eller 38 § skall dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Till böter, högst femhundra kronor, dömes
1) den som ej fullgör skyldighet enligt 30 § 1 mom. eller 34 § 3 mom.
att avlämna där avsedda handlingar eller uppgifter,
2) den som ej fullgör skyldighet att utan anmaning avlämna uppgift, som
avses i 33 §, rörande inkomst och förmögenhet, som icke i
självdeklaration uppgivits till beskattning,
3) den som ej fullgör vad honom åligger på grund av förordnande, som i
40 § sägs,
4) den som ej fullgör i 42 § eller 42 a § 1 mom. föreskriven skyldighet
att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller
bostadsaktiebolag eller sådan juridisk person som förvaltar
samfällighet,
5) den som ej fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra stycket samt 3 mom.
föreskriven skyldighet att avlämna uppgifter om utdelningar och räntor,
samt
6) den som ej fullgör skyldighet enligt 44 § att lämna uppgift till
ledning vid beskattning utom riket.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej, om gärningen är
belagd med straff i skattebrottslagen. Lag (1985:406).
121 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom
föreskriven tid göra anmälan enligt 31§ 3 mom. skall dömas till böter.
I ringa fall skall ej dömas till ansvar enligt första stycket. Lag
(1978:196).
122 § har upphävts genom lag (1971:70).
123 § Vite, som förelägges enligt denna lag, bestämmes till belopp, som
med hänsyn till den skattskyldiges eller uppgiftsskyldiges ekonomiska
förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom att
iakttaga föreläggandet, dock lägst till femhundra kronor.
Vite må icke föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller
ämbets- eller tjänsteman i tjänsten. Lag (1974:298).
124 § Om uttagande av vite förordnar länsrätten efter anmälan av
länsskattemyndighet eller lokal skattemyndighet.
Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, får vitet ej utdömas. Har vitesföreläggande iakttagits
först efter det anmälan enligt första stycket har inkommit, skall
ändamålet med vitet icke anses hava därigenom förfallit.
Vid prövning av anmälan enligt första stycket får också fråga, huruvida
och med vilket belopp vitet hade bort föreläggas, komma under bedömande.
Lag (1986:1284).
125 § Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras. Lag
(1971:399).
XVI. Särskilda föreskrifter
126 § Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom
(riksräkenskapsverket) må med avseende å verkställd taxering anmärkning
icke framställas.
127 § Föranleder bestämmelse i avtal för undvikande av eller lindring i
dubbelbeskattning, som Sverige har träffat med annan stat, att ändring
skall vidtagas i fråga om taxeringar som rör statlig eller kommunal
skatt eller i fråga om annan åtgärd varigenom sådan skatt har påförts,
äger regeringen eller den myndighet regeringen förordnar vidtaga sådan
ändring.
Regeringen äger meddela de föreskrifter i fråga om taxeringsförfarandet,
som finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelse med främmande
stat till förekommande av eller lindring i dubbelbeskattning. Lag
(1978:919).
128 § Formulär till blanketter för taxeringsarbetet fastställas av
rikskatteverket. Lag (1970:913).
129 § 1 mom. Ersättning till ordförandena i taxeringsnämnderna och
utgifter för taxeringen enligt 3 eller 5 mom. skall betalas av
statsmedel. Lag (1979:1000).
129 § 2 mom. Länsskattemyndighet meddelar beslut enligt närmare
bestämmelser av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av
riksskatteverket om ersättningar (och bidrag) enligt 1 mom. (vid 1)--
2)). Lag (1986:1284).
129 § 3 mom. Sakkunnig eller tolk erhåller gottgörelse, som bestämmes av
länsskattemyndigheten eller, då den sakkunnige eller tolken biträtt
riksskatteverket, av verket.
I fråga om gottgörelse till sakkunnig eller tolk, som anlitats av
domstol, finnas särskilda bestämmelser. Lag (1986:1284).
129 § 4 mom. har upphävts genom lag (1976:1084).
129 § 5 mom. De ordförande och andra ledamöter i taxeringsnämnd, som har
inställt sig efter kallelse av länsskattemyndigheten för att lämna
upplysningar eller för överläggningar rörande taxeringsarbetet, har rätt
att för inställelsen få ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen. Lag (1986:1284).
130 § Kommunfullmäktige får besluta att av kommunens medel till de
kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnd skall utgå arvode, traktamente
och resekostnadsersättning enligt de grunder, som enligt kommunallagen
(1977:179) gäller för ersättning till ledamöter i kommunala nämnder.
Landstinget har motsvarande rätt i fråga om de landstingsvalda
ledamöterna. Lag (1979:490).
Övergångsbestämmelser
1983:852
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången
i fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1984 års taxering.
1983:971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången
vid 1985 års taxering. Vidare skall vid 1984 års taxering beräkningen
ske med utgångspunkt i det för 1983 gällande basbeloppet ökat med 300
kronor.
1983:1045
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. De nya bestämmelserna
tillämpas första gången vid 1985 års taxering.
1983:1076
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1984 och tillämpas första gången
i fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1985 års taxering.
1983:1091
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången
vid 1985 års taxering.
1984:102
Denna lag träder i kraft den 1 april 1984 och tillämpas första gången i
fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1985 års taxering.
1984:349
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas första gången
vid 1986 års taxering.
1984:360
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas första gången
i fråga om 1985 års taxering.
1984:673
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas första gången
i fråga om kontrolluppgifter till ledning vid 1986 års taxering.
1984:814
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas första gången
i fråga om 1985 års taxering.
1984:841
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas såvitt avser
37 § 1 mom. punkt 3 h första gången i fråga om kontrolluppgift till
ledning vid 1985 års taxering och i övrigt första gången i fråga om
kontrolluppgift till ledning vid 1986 års taxering.
1984:917
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas första gången
i fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1985 års taxering.
1984:1055
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985 och tillämpas första gången
i fråga om 1986 års taxering. Äldre bestämmelser om hyreshusavgift
gäller dock fortfarande i fråga om hyreshusavgift vid taxering för
beskattningsår som börjat före ikraftträdandet.
1984:1081
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1985 och tillämpas första gången
vid 1986 års taxering.
1985:227
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt
uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk författningssamling,
och tillämpas första gången i fråga om 1986 års taxering.
1985:364
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985 och tillämpas första gången vid
1986 års taxering.
1985:406
1. 116 f § i sin nya lydelse träder i kraft dagen efter den dag då lagen
enligt uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk
författningssamling. Övriga bestämmelser träder i kraft den 1 juli 1985.
2. 116 f § i sin nya lydelse tillämpas första gången vid 1985 års
taxering såvitt avser oriktig uppgift i fråga om inkomst av tjänst och
första gången vid 1989 års taxering såvitt avser oriktig uppgift i fråga
om inkomst av kapital. Övriga bestämmelser -- utom 39 § 1 mom. - -
tillämpas första gången vid 1987 års taxering.
3. I fråga om 1987 och 1988 års taxeringar tillämpas följande.
a) I stället för vad som i 28 § första stycket 5 anges om intäkter, som
skall upptas i den förenklade självdeklarationen, gäller att alla
intäkter som är att hänföra till inkomst av kapital skall upptas.
b) Skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt 37 § 8 mom. föreligger
beträffande ränta och fordran på konto endast om sådan ränta sammanlagt
gottskrivits eller utbetalats till borgenären med minst 500 kronor.
Härvid medräknas inte ränta som är undantagen från uppgiftsskyldighet
enligt samma moment första stycket. I stället för beloppet 100 kronor i
första stycket c skall gälla ett belopp av 1 000 kronor.
c) Vad som sägs i 66 b § första stycket 2 skall inte tillämpas såvitt
avser kontrolluppgift om inkomst av kapital.
4. I fråga om 1987 och 1988 års taxering får riksskatteverket när
synnerliga skäl föreligger på ansökan av uppgiftsskyldig medge undantag
från 37 § 8 mom. andra och tredje styckena. Riksskatteverkets beslut får
inte överklagas. Lag (1987:1159).
1985:1022
Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag då lagen enligt
uppgift på den utkom från trycket i Svensk författningssamling och
tillämpas första gången vid 1986 års taxering.
1986:467
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har skattskyldig erhållit
avräkning av utländsk skatt enligt lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt och nedsätts härefter den utländska skatten, gäller i 31 §
3 mom. taxeringslagen föreskriven anmälningsskyldighet.
1986:489
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986 och tillämpas första gången vid
1987 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock gälla vid nämnda
taxering i fråga om utbetalda ersättningar som avser tid före
ikraftträdandet.
1986:513
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986 och tillämpas första gången vid
1988 års taxering.
1986:1284
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
2. Äldre bestämmelser som rör mellankommunala skatterätten eller
allmänna ombudet för mellankommunala mål tillämpas intill utgången av
juni 1988 såvitt gäller åtgärder med anledning av 1986 års taxering samt
extraordinära besvär och eftertaxering för samma eller tidigare år.
3. Mål som är anhängigt vid mellankommunala skatterätten vid utgången av
juni 1988 prövas av den länsrätt som är behörig enligt de nya
bestämmelserna.
4. De nya bestämmelserna i 22 § 1 mom. tillämpas första gången vid 1988
års taxering utom såvitt avser första stycket 4 som tillämpas första
gången vid 1989 års taxering.
5. Vid 1987 och 1988 års taxeringar gäller, i stället för vad som i 28 §
första stycket 5 anges om intäkter, som skall upptas i den förenklade
självdeklarationen, att alla intäkter som är att hänföra till inkomst av
kapital skall upptas. Vad som i 28 § första stycket 6 anges om
räntetillägg tillämpas första gången vid 1988 års taxering.
6. De nya bestämmelserna i 66 b § första stycket 2 tillämpas första
gången vid 1988 års taxering utom såvitt avser kontrolluppgift om
inkomst av kapital som tillämpas första gången vid 1989 års taxering.
7. De nya bestämmelserna i 22 § 3 mom., 24 § 2 och 3 mom., 25 §, 42 § 1
och 2 mom., 66 a §, 69 § 1 mom., 72 a § andra stycket 3, 5 och 6 och 100
§ tillämpas första gången vid 1988 års taxering.
8. Äldre bestämmelser i 22 § 1 mom. första stycket 6, 22 § 3 mom., 25 §
första stycket 7, 29 §, 38 § 1 mom. tredje stycket, 67 § såvitt gäller
hänvisningen i första stycket till 57 § 3 mom. kommunalskattelagen
(1928:370), 69 § 1 mom., 72 a § andra stycket 3, 100 § samt 105 § 1 mom.
fjärde stycket tillämpas i fråga om förvärvskälla för vilken
beskattningsåret påbörjats före den 1 maj 1986.
9. Med avvikelse från vad annars stadgas skall följande gälla
beträffande överklagande av taxeringsnämnds beslut och lokal
skattemyndighets beslut om särskild avgift, som rör 1987 och tidigare
års taxeringar.
En skattskyldig eller en kommun skall ge in skrivelsen med överklagandet
till länsrätten. Har skrivelsen inom överklagandetiden kommit in till en
annan länsrätt än den som skall pröva överklagandet eller till en
taxeringsnämnd, en lokal skattemyndighet eller en länsskattemyndighet
utgör detta inte hinder för målets prövning. Skrivelsen skall i sådana
fall översändas till den länsrätt som har att pröva besvären.
10. Bestämmelsen i 73 § femte stycket tillämpas första gången vid 1988
års taxering.
1986:1387
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
2. De nya bestämmelserna i 37 § 1 mom. 1 såvitt avser kontrolluppgift
för bilförmån och i 37 § 1 mom. 3 tillämpas första gången i fråga om
kontrolluppgift till ledning för 1988 års taxering.
3. De nya bestämmelserna i 37 § 1 mom. 1 Undantag: d) tillämpas första
gången vid 1988 års taxering.
4. Vid 1987 och 1988 års taxeringar skall 37 § 1 mom. 10 inte tillämpas
i fråga om lån för vilket slutbetalning skett under år 1986 eller 1987.
1987:295
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987 och tillämpas första gången vid
1988 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock gälla vid nämnda
taxering i fråga om utbetalda ersättningar som avser tid före
ikraftträdandet.
1987:1158
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988 och tillämpas första
gången vid 1988 års taxering.
2. Äldre bestämmelser i 22 § 1 mom. första stycket 4 i dess lydelse
intill den 1 januari 1987 tillämpas fortfarande vid 1988 års taxering.
3. Äldre bestämmelser i 22 § 1 mom. första stycket 6 i dess lydelse
intill den 1 januari 1987 tillämpas fortfarande i fråga om förvärvskälla
för vilken beskattningsåret påbörjats före den 1 maj 1986.
1987:1159
Denna lag träder i kraft dagen efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas
första gången vid 1988 års taxering. Den nya lydelsen av bestämmelserna
i 37 § 8 mom. första stycket d tillämpas dock första gången vid 1989 års
taxering.
Äldre föreskrifter gäller dock fortfarande i fråga om svenska statens
sparobligationer från SPAR 72.
1987:1209
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988 och tillämpas första gången
i fråga om kontrolluppgifter till ledning vid 1989 års taxering.
1987:1217
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Bestämmelserna i 116 g § i
sin nya lydelse tillämpas första gången i fråga om deklaration som avser
1988 års taxering.
1987:1304
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988 och tillämpas första
gången vid 1989 års taxering.
2. I fråga om bilförmån skall bestämmelserna i 24 § 2 mom. tillämpas
första gången vid 1988 års taxering.
1988:848
Denna lag träder i kraft den 1 december 1988 och tillämpas första gången
vid 1989 års taxering.
1988:879
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1988 och tillämpas första gången
i fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1989 års taxering.
1988:889
Denna lag träder i kraft, såvitt gäller bestämmelserna i 22 § 3 mom.
andra stycket den 1 januari 1989 med tillämpning första gången vid 1990
års taxering, och i övrigt den 1 januari 1990 med tillämpning första
gången vid 1991 års taxering. Lag (1988:1526).
1988:1519
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 och tillämpas första gången
vid 1989 års taxering.
1989:350
Denna lag träder i kraft den 15 juni 1989 och tillämpas första gången
vid 1990 års taxering.
1989:431
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989 och tillämpas första gången i
fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1990 års taxering. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om dem som efter utgången av
juni 1989 kvarstår i arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare.
1989:440
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989 och tillämpas första gången i
fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1990 års taxering.
Bestämmelserna i 37 § 1 mom. 4 c tillämpas i fråga om betalningar som
görs efter ikraftträdandet.
1989:1024
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990 och tillämpas första gången
i fråga om självdeklaration och kontrolluppgift till ledning vid 1991
års taxering.
1990:324
1. Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 då taxeringslagen
(1956:623) skall upphöra att gälla. Den nya lagen tillämpas första
gången på ärenden och mål som avser 1991 års taxering.
2. Den gamla lagen skall fortfarande tillämpas på ärenden och mål
avseende 1990 och tidigare års taxeringar. Vad som i den gamla lagen
sägs om länsskattemyndighet och lokal skattemyndighet skall från och med
den 1 januari 1991 gälla skattemyndighet.
3. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 3 kap. 8 § i den nya lagen om vem som
får besluta om taxeringsrevision tillämpas i fråga om beslut om
taxeringsrevision som fattas från och med den 1 januari 1991.
4. I mål som anhängiggörs hos regeringsrätten från och med den 1 januari
1991 skall riksskatteverket föra det allmännas talan. Bestämmelserna i 6
kap. 16 § tredje stycket och 17 § i den nya lagen gäller därvid. | null | null |
1956:82 | null | 1,956 | null | 1940:961 | null |
1956:85 | Kungörelse (1956:85) angående överenskommelse mellan Sverige och Frankrike om befrielse från omsättningsskatt vid utbetalning av royalty i vissa fall | 1,956 | Sedan förslag till överenskommelse om befrielse i vissa fall från
skyldighet att i Frankrike utgöra omsättningsskatt vid utbetalning av
royalty till svensk fysisk eller juridisk person, av den lydelse härvid
fogad bilaga /k/ (bilaga 1) /-k/ utvisar, framlagts att vederbörande
franske minister i skrivelse den 21 februari 1956 samt chefen för
svenska finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndignade avlåtit
svarsskrivelse den1 5 mars 1956 /k/ (bilaga 2) /-k/ finner Kungl. Maj:t
härmed gott tillkännagiva den sålunda träffade överenskommelse ävensom
föreskriva att det skall åligga aukotoriserad svensk handelskammare att
fullgöra vad enligt överenskommelsen på handelskammaren ankommer. | null | null |
1956:88 | null | 1,956 | null | 1928:370 | null |
1956:89 | null | 1,956 | null | 1954:40 | null |
1956:98 | null | 1,956 | null | 1736:0123 2 | null |
1956:99 | null | 1,956 | null | 1953:272 | null |
1957:105 | null | 1,957 | null | 1928:370 | null |
1957:106 | null | 1,957 | null | 1947:577 | null |
1957:108 | null | 1,957 | null | 1956:623 | null |
1957:109 | null | 1,957 | null | 1953:666 | null |
1957:11 | Kungörelse (1957:11) om betesreglering inom vissa skogsvårdsområden i Arvidsjaurs, Arjeplogs, Gällivare och Jokkmokks socknar i Norrbottens län | 1,957 | Med stöd av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred har Kungl.
Maj:t funnit gott förordna, att betesreglering må, på sätt och under
villkor som stadgas i 13-19 §§ samma lag, äga rum inom följande
skogsvårdsområden i Norrbottens län, nämligen Abborrträsk,
Glommersträsk, Hålberg, Högheden, Jerfojaur, Nyvall, Palkovare,
Pjesker, Salt- & Fetmyran, Sandträsk, Sarvasåive, Suddesjaur,
Utterliden, Utterträsk och Ånäs i Arvidsjaurs socken, Nyliden i
Arjeplogs socken, Hakkas, Killingi, Pahtapalo, Palohuornas, Purnu,
Rattukkavaara, Skröven, Soutojärvi, Tidnokkenttä, Torasjärvi och
Torrivaara i Gällivare socken samt Dragnäs, Kuouka, Porsi, Purkijaur
och Randijaur i Jokkmokks socken. | null | null |
1957:114 | null | 1,957 | null | 1947:529 | null |
1957:121 | null | 1,957 | null | 1925:465 | null |
1957:122 | Kungörelse (1957:122) om förbud mot utförsel av tobaksvaror såsom last med vissa mindre fartyg | 1,957 | 1 § Tobaksvaror får inte föras ut ur landet med fartyg av mindre brutto
dräktighet än 190. Om det finns särskilda skäl får generaltull
styrelsen dock meddela tillstånd till utförsel av tobaksvaror med
maskindrivna fartyg som gör regelbundna resor mellan svensk och
utrikes ort. Tillstånd får förenas med de villkor och föreskrifter som
behövs i varje särskilt fall. Bevis skall utfärdas över meddelat
tillstånd. Förordning (1992:258).
2 § Avgift tas ut för prövning av ansökan om tillstånd att med fartyg
föra ut tobaksvaror enligt 1 §.
För ansökningsavgiftens storlek m. m. gäller bestämmelserna i 9--14 §§
avgiftsfö rordningen (1992:191), varvid avgiftsklass 1 tillämpas.
Förordning (1992:258). | null | null |
1957:123 | Kungörelse (1957:123) med särskilda bestämmelser om utförsel av vissa obeskattade varor såsom proviant eller resgods | 1,957 | 1 § Med obeskattade varor förstås i denna kungörelse varor som avses i
76 § tullförordningen (1987:1114). Förordning (1987:1074).
2 § Obeskattade varor av följande slag, nämligen spritdrycker och
tobaksvaror, må icke ombordtagas för utförsel från tullområdet såsom
proviant:
a) för annat transportmedel än fartyg eller luftfartyg;
b) för fartyg, ej hänförligt till fiske- eller lustfartyg, eller
luftfartyg, om det icke av omständigheterna klart framgår, att fartyget
eller luftfartyget under resan skall anlöpa utländsk hamn eller angöra
utländsk flygplats för avlämnande eller mottagande av passagerare eller
last eller ock skall såsom turistfartyg företaga kryssningar i mera
avlägsna farvatten;
c) för fartyg, ej hänförligt till fiskefartyg, om fartygets
bruttodräktighet understiger 75;
d) för fiskefartyg eller lustfartyg, om det icke av omständigheterna
klart framgår, i fråga om fiskefartyg, att fartyget skall avgå till mera
avlägsna fiskevatten, och, i fråga om lustfartyg, att fartyget skall
avgå på resa till hamn i annat land än Danmark, Finland eller Norge;
e) för luftfartyg å linjen mellan Malmö och Köpenhamn; eller
f) för fartyg eller luftfartyg i andra fall än ovan sägs, därest ombord
befintliga, till proviant hänförliga förråd av dylika varor genom sådan
proviantering skulle överstiga en myckenhet, som av tullverket prövas
skälig med hänsyn till resans art och varaktighet samt till det antal
personer, som beräknas kunna komma att medfölja transportmedlet.
Förordning (1982:656).
3 § har upphävts genom förordning (1983:897).
4 § Obeskattade varor av följande slag, nämligen spritdrycker och
tobaksvaror, må icke utföras från tullområdet såsom resgods eller såsom
försändelse, avsedd att i samband med utförseln helt eller delvis
överlåtas på eller eljest utlämnas till resande, som medföljer det
transportmedel, med vilket utförseln sker, utom i fall då varan utgör
proviant för transportmedlet eller av handelsresande medförda
varuprover.
Vad i första stycket sägs om resande och resgods har även avseende å
person, som utför arbete på det transportmedel, med vilket utförseln
sker, samt vara, som medföres av sådan person.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må, enligt de villkor och
föreskrifter som generalltullstyrelsen meddelar, spritdrycker och
tobaksvaror såsom resgods sändas genom tullområdet ävensom tobaksvaror
återutföras såsom resgods av den som infört varan. Angående återutförsel
i vissa fall av rusdrycker, så ock om försäljning av obeskattade varor i
exportbutik är särskilt stadgat. Förordning (1983:897).
5 § Bestämmelserna i 2 och 3 §§ äga icke tillämpning i fråga om
proviantering av fartyg och luftfartyg som inom tullområdet uteslutande
brukas av svensk eller utländsk statlig myndighet eller institution för
dess verksamhet och ej användes i kommersiellt syfte. Kungörelse
(1973:1018).
6 § I fråga om proviantering av andra obeskattade varor än sådana som
avses i 2 eller 3 § gäller, förutom kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 128)
med särskilda bestämmelser om utförsel av obeskattade varor i
fartygstrafiken över Öresund, vad generaltullstyrelsen bestämmer.
Kungörelse (1968:590).
7 § De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av 2--4 §§,
meddelas av generaltullstyrelsen. Kungörelse (1968:590).
Övergångsbestämmelser
1982:656
Denna förordning träder i kraft den 18 juli 1982.
Vid tillämpningen av kungörelsen avses med bruttodräktighet det
bruttodräktighetstal som anges i det mätbrev som gäller för fartyget. | null | null |
1957:132 | Lag (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. | 1,957 | 1 § Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2 -- 16 §§ äga
tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen
förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket sägs skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess
prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder
förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av
riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.
Under tid, då bestämmelserna i 2 -- 16 §§ äga tillämpning, gälla
icke i lag eller författning meddelade stadganden i den mån de strida
mot samma bestämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.
2 § Konungen äger bestämma,
1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen än som
för vanliga fall är föreskrivet;
2) att åligganden, som i fråga om rättskipningen eller rättsvården
tillkomma viss underrätt eller lagfaren domare eller viss hovrätt,
skola, helt eller delvis, övertagas av annan likställd domstol eller
domare.
Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar
äger Konungen förordna efter omständigheterna.
3 § Konungen äger bestämma, att lagfaren domare i eller
befattningshavare vid underrätt, hovrätt eller högsta domstolen skall
tjänstgöra i annan befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare
dock endast i domarbefattning. Vad nu sagts gäller icke justitieråd.
Vad i lag finnes stadgat om att den som redan innehaft uppdrag som
nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att
nämndeman ej må hava uppnått viss ålder, skall ej äga tillämpning.
Förordnande som tekniskt sakkunnig ledamot för patentmål, sakkunnig
vid sjöförklaring eller sjöförhör eller särskild ledamot för mål om
klander av dispasch skall, om tiden för förordnandet utgår,
fortfarande gälla intill dess annat beslut meddelas. Lag (1972:149).
4 § Till tjänstgöring såsom nämndeman må i sådant fall som avses i 4
kap. 10 § rättegångsbalken kallas jämväl nämndeman eller till
nämndeman valbar person utom domkretsen.
Vid förfall för ledamot eller sakkunnig som avses i 3 § tredje
stycket må, om så kräves, annan lämplig person med erforderlig
sakkunskap tillkallas. Lag (1971:1063).
5 § Möter på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket
hinder eller särskild svårighet att vid laga domstol handlägga mål
eller ärende, äger rätten förordna, att det skall överflyttas till
annan likställd domstol som med hänsyn till utredningen och övriga
omständigheter finnes lämplig.
Är i tvistemål part på grund av förhållanden som nyss nämnts
förhindrad att inställa sig personligen vid rätten, må saken, om den
finnes kunna nöjaktigt utredas, handläggas och avgöras utan hinder av
vad eljest gäller om sådan inställelse. Lag (1964:210.
6 § Kan part på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket
antagas vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och
finnes det med hänsyn till målets eller ärendets beskaffenhet vara av
synnerlig vikt för honom eller motpart eller eljest ur allmän synpunkt
angeläget att handläggningen främjas, skall rätten eller domaren
förordna ombud för honom. Till ombud bör förordnas advokat, om sådan
finnes att tillgå. Ombud skall entledigas så snart parten finnes kunna
själv eller genom ett av honom utsett ombud bevaka sin rätt.
Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsombud, vars
behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende å domstol
eller rättegångstillfälle, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om
ombud som i första stycket sägs, dock att ombudet icke äger mottaga
delgivning av stämning i brottmål.
Vad i 8 kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande uppdrag såsom ombud enligt denna paragraf.
7 § Ombud som avses i 6 § äger att av allmänna medel åtnjuta arvode så
ock ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad som prövas
skäligt. Vid målets eller ärendets avgörande skall part eller annan
förpliktas att till statsverket återgälda dess utgifter, såframt han
enligt vad om rättegångskostnad är stadgat skola svara därför. Om den
part för vilken ombudet förordnats åtnjuter fri rättegång, skall
beträffande ersättning till ombudet och skyldighet att ersätta
statsverket kostnaden härför gälla vad i lagen om fri rättegång är
stadgat om ersättning till rättegångsbiträde; dock att, då
ersättningsskyldighet gentemot statsverket ålägges annan än parten, 13
§ nämnda lag ej äger tillämpning. Är fråga om ombud för tilltalad,
skall i nämnda hänseenden så anses som hade ombudet förordnats till
offentlig försvarare.
Ej må ombudet av part förbehålla sig ersättning för uppdraget; har
sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
8 § Till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt lagen om
fri rättegång må, om någon som äger föreskriven behörighet att
fullgöra sådant uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan
lämplig person.
9 § Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav
förordna om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning
skall iakttagas för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan
åtgärd för bevakande eller fullföljd av talan hos domstol eller domare
annorledes än genom särskilt rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd
skall anses innefatta dylikt förordnande för en tid av två veckor från
kungörelsens utfärdande, om ej Konungen bestämmer annorlunda. Lag
(1986:660).
10 § Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss
i lag eller författning föreskriven tid väcka talan eller påkalla
prövning i annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga
annan åtgärd och finnes han på grund av förhållanden som avses i 1 §
första stycket hava varit ur stånd att inom den föreskrivna tiden
vidtaga åtgärden, skall vad i 58 kap. rättegångsbalken är stadgat
angående återställande av försutten tid tillämpas även om åtgärden
icke är av beskaffenhet som i 11 § nämnda kapitel sägs. Vad nu sagts
äger motsvarande tillämpning beträffande ansökan om resning och besvär
över domvilla.
I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i
denna paragraf eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda
kapitel är föreskrivet om att ansökan skall göras sist inom ett år
från den dag då tiden utgick ej äga tillämpning, om sökanden på grund
av förhållanden som avses i 1 § första stycket denna lag finnes hava
varit ur stånd att inom sagda tid göra sådan ansökan.
Ansökan om återställande av försutten tid skall göras inom tre
veckor sedan förfallet upphörde eller inom den längre tid varom
Konungen förordnat.
11 § Under förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken må den som
finnes kunna utan avsevärd olägenhet inställa sig kallas till förhör
vid äventyr att han hämtas utan hinder av att avståndet är större än i
7 § sagda kapitel sägs.
12 § Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande
av försändelse må, där det kan befaras att inhämtande av rättens
beslut skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är
av väsentlig betydelse för utredningen, meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren. I sådant fall skall anmälan som
avses i tredje stycket av samma paragraf göras hos den som meddelat
förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet som där
omförmäles.
13 § Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott,
för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, att
expedieringen av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av
den som skäligen misstänkes för brottet eller eljest kan antagas komma
att begagnas av honom, inställes eller fördröjes eller att
telefonapparaten avstänges för samtal eller att uppgift från
telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts till
och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av
undersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan
åtgärd.
Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller
till åtgärd som avses i första stycket må bestämmas till högst en
månad från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare.
Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande
av telefonsamtal eller till åtgärd som avses i första stycket skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen, må förordnande om åtgärden meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren. Lag (1964:210).
14 § Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande
jämlikt 12 eller 13 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av
skälen, ofördröjligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga
ärendet till prövning. Finner rätten att förordnandet icke bör äga
bestånd, skall rätten upphäva förordnandet.
15 § Delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten skall
ske genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet skall
gälla såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som
intyget innehåller. Avser delgivning stämning eller kallelse att
eljest infinna sig vid domstol, skall intyget tillika innehålla
uppgift, huruvida den kallade på grund av sin tjänstgöring är hindrad
att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes än genom
militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning ej ske på
sätt i 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428) sägs. Lag
(1970:449).
16 § Befogenhet, som enligt 2 § första stycket 1) och 3 § första
stycket tillkommer Konungen, må på uppdrag av Konungen utövas av annan
myndighet. Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och
riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas
eller föreligger eljest under krig trängande behov av omedelbara
åtgärder, äger hovrätt i vad angår dess domkrets även utan sådant
uppdrag utöva befogenhet, som enligt denna lag tillkommer Konungen.
17 § När krigstillstånd upphör eller förordnande enligt 1 § första
stycket upphäves, skall iakttagas, att den som på grund av 3 § andra
eller tredje stycket eller 4 § deltagit i handläggning av mål eller
ärende alltjämt skall vara behörig i det målet eller ärendet samt att
förordnande av ombud enligt 6 § skall gälla till dess ombudet enligt
vad där sägs blivit entledigat. Förordnanden enligt 9 § första stycket
skall fortfarande tillämpas i fråga om åtgärd, för vars vidtagande tid
börjat löpa före förordnandets upphörande. Har för vidtagande av
åtgärd varom i 10 § sägs förelegat förfall som där avses, skall med
avseende å återställande av försutten tid för åtgärden lagrummet
alltjämt tillämpas.
18 § Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag. | null | null |
1957:150 | Kungörelse (1957:150) angående tillämpning mellan Sverige och Belgien av vissa europeiska avtal om social trygghet m.m. | 1,957 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att följande
av Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade avtal
för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Belgien den 1 maj
1957, nämligen
1) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande,
2) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet, dock ej vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande, samt
3) tilläggsprotokoll till ettvart av dessa avtal.
Här i riket bosatt medborgare i Belgien ävensom sådan här i riket bosatt
flykting, som jämlikt tilläggsprotokollet till avtalet under 1) skall
likställas med medborgare i detta land, skall hava samma skyldighet som
svensk medborgare att erlägga avgift enligt lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering. Sådan skyldighet föreligger dock icke för
tiden före den 1 januari 1958. | null | null |
1957:154 | Kungörelse (1957:154) om tillämpning av en mellan Sverige och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland sluten konvention om social trygghet | 1,957 | Sedan mellan Sverige och Förenade Konungariket Storbritannien och
Nordirland den 9 juni 1956 slutits konvention om social trygghet - i
svensk text av den lydelse härvid fogade bilaga utvisar - har Kungl.
Maj:t funnit gott dels giva vederbörande tillkänna, att konventionen
skall lända till efterrättelse från och med den 1 juni 1957, dels ock
förordna som följer.
1 § Ersättning för utgifter för sjukvård, som enligt konventionen
tillkommer person, vilken icke är medlem av allmän sjukkassa, skall
utgivas av sjukkassa för den ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa
äger återfå sålunda utgivet belopp från vederbörande centralsjukkassa.
2 § Pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen
och socialstyrelsen skola, var för sitt ämbetsområde, anses som behörig
myndighet vid tillämpning av konventionen. Ärenden, som angå tillämpning
av artiklarna 8 och 33, skola dock handläggas av Kungl. Maj:t. | null | null |
1957:156 | null | 1,957 | null | 1954:71 | null |
1957:163 | null | 1,957 | null | 1949:105 | null |
1957:173 | null | 1,957 | null | 1947:529 | null |
1957:200 | null | 1,957 | null | 1928:370 | null |
1957:201 | null | 1,957 | null | 1947:576 | null |
1957:222 | null | 1,957 | null | 1950:272 | null |
1957:232 | Förordning (1957:232) om explosiva varor för försvarets behov m.m. | 1,957 | Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelserna i denna förordning gäller sådana explosiva varor, som
avses i förordningen (1949:341) om explosiva varor, samt äger
tillämpning på försvarsmaktens och civilförsvarets fabriker, verkstäder,
forskningsanstalter och förråd, så ock eljest på staten tillhöriga varor
av nu nämnt slag, vilka är avsedda för försvarsmaktens och
civilförsvarets behov.
Förordningen gäller transporter endast i den mån transporterna inte
omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods. Förordning
(1982:926).
Om tillverkning
2 § Tillverkning av explosiva varor skall förestås av en därtill
förordnad föreståndare. Vid anläggning av större omfattning må
särskilda föreståndare förordnas för olika avdelningar. För
föreståndare skall finnas vikarie. Föreståndare och vikarie förordnas
av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet efter
sprängämnesinspektionens hörande.
Föreståndare är ansvarig för att verksamheten bedrives på behörigt
sätt i tekniskt avseende samt att denna förordning och med stöd därav
meddelade föreskrifter och beslut efterföljas. Han skall, då
tillverkning av explosiv vara pågår, själv eller genom vikarie öva
tillsyn över tillverkningen. Föreståndare eller vikarie, som vid
förfall för föreståndaren inträtt i dennes ställe, skall hava sin
bostad i närheten av anläggningen där ej den centrala
förvaltningsmyndigheten medgivit annat.
Vid tillverkning där flera än tre personer sysselsättas må ej såsom
föreståndare eller vikarie förordnas annan än den som äger
erforderliga teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet i sådan
tillverkning, som skall förekomma vid fabriken, samt i övrigt prövas
lämplig.
Vid annan tillverkning må såsom föreståndare eller vikarie förordnas
lämplig person, som äger praktisk erfarenhet i den tillverkning varom
fråga är. Förordning (1982:926).
3 § Tillverkning av explosiv vara må icke äga rum å plats, där
tillverkningen kan medföra särskild fara för omgivningen. Erforderliga
skyddsavstånd bestämmas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
i samråd med sprängämnesinspektionen och efter länsstyrelsens
hörande.
Mot länsstyrelsens avstyrkande må tillverkning av explosiva varor ej
äga rum inom tätbebyggt område eller tillverkning av sprängämnen,
krut, sprängladdad ammunition eller sprängkraftiga tändmedel ske på
mindre avstånd än 500 meter från offentlig byggnad, station å järnväg,
som är upplåten till allmän trafik, eller hus, som ej står under
ifrågavarande centrala förvaltningsmyndighets förvaltning och vari
människor bo eller eljest varaktigt uppehålla sig, eller 200 meter
från allmän väg eller från järnväg eller farled, som är upplåten till
allmän trafik, eller från gränsen till fast egendom, som ej står under
myndighetens förvaltning och vars ägare ej annat medgivit.
Andra stycket gäller inte där tillverkningen är av mindre farlig
beskaffenhet eller skall ske i ringa omfattning eller där det finns
synnerliga skäl för tillverkningen. Förordning (1982:926).
4 § Anläggning för tillverkning av explosiva varor skall vara så
inrättad och verksamheten bedrivas så, att faran för omgivningen och
de i verksamheten sysselsatta blir så ringa som möjligt. Härjämte
skall tillses att erforderlig säkerhet vinnes för att explosiva varor
icke åtkommas av obehöriga. Innan anläggning inrättas eller ändras,
skall sprängämnesinspektionen höras.
Om förpackning och märkning
5 § Explosiv vara skall, då den såsom färdig vara utlämnas från
tillverkningsställe, vara förpackad på ett ändamålsenligt och
betryggande sätt.
I samma kärl eller låda må icke förpackas flera slag av explosiva
varor, såvida ej vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
beträffande ifrågavarande varuslag medgivit sampackning. Utan sådant
medgivande må ej i kärl eller låda, som innehåller explosiv vara,
inrymmas annat föremål, som icke erfordras för varans förpackning.
Där ej den centrala förvaltningsmyndigheten efter
sprängämnesinspektionens hörande medgivit annat, skall
ytterförpackning vara märkt så, att varans egenskap av explosiv vara
samt transportklass tydligt framgå.
Om förvaring
6 § Förråd av explosiva varor skall förestås av en därtill förordnad
föreståndare. För denne bör finnas vikarie. Föreståndare och vikarie,
som skola vara väl förtrogna med varornas beskaffenhet, förvaring,
handhavande och vård, förordnas i den ordning vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet bestämmer.
7 § Explosiv vara skall förvaras och handhavas så, att det föreligger
betryggande säkerhet för att varan ej åtkommes av obehörig eller
vållar skada genom antändning eller explosion.
Utan länsstyrelsens samtycke må upplagsmagasin ej vara beläget inom
tätbebyggt område. Skall sådant magasin inrymma sprängämnen, krut,
sprängladdad ammunition eller sprängkraftiga tändmedel, skall det
ligga på avstånd, som länsstyrelsen finner betryggande, från bostäder
och andra ställen, där människor varaktigt uppehålla sig eller där
mycket folk plägar komma tillsammans, ävensom från allmänt trafikerad
väg, gata, järnväg och farled.
Beträffande fabriksmagasin gäller i tillämpliga delar vad ovan stadgas
om tillverkning.
8 § Vid planläggning och uppförande av förrådslokal skall samråd äga
rum med sprängämnesinspektionen.
Om transport
9 § Före transport av explosiv vara, hänförlig till transportklass A,
skall yttrande inhämtas från sprängämnesinspektionen.
Om import
10 § Innan explosiv vara som icke godkänts av sprängämnesinspektionen
enligt 4 § 1 mom. förordningen om explosiva varor införes till riket,
skall vederbörande centrala förvaltningsmyndighet samråda med
sprängämnesinspektionen angåpende de säkerhetsföreskrifter som i varje
särskilt fall skola iakttagas. Förordning (1982:926).
Vissa särskilda bestämmelser
11 § För fullgörande av de uppgifdter, som åvila
sprängämnesinspektionen enligt denna förordning, äger inspektionen,
med iakttagande av de särskilda bestämmelser som kunna vara meddelade
av regeringen, vinna tillträde till lokal, där explosiv vara
tillverkas eller förvaras, och till ställe, där sådan vara förbrukas.
Förordning (1982:926).
12 § Inträffar explosion i tillverknings- eller förvaringsrum eller
vid transport av explosiv vara eller förorsakas genom explosion i
samband med användning av explosiv vara mera betydande person- eller
egendomsskada, skall anmälan därom ofördröjligen göras till
sprängämnesinspektionen samt, där mera betydande skada vållats person
eller annan än kronan tillhörig egendom, jämväl till polismyndigheten.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 56 § i mom. första och
andra styckena förordningen om explosiva varor stadgas. Förordning
(1963:186).
13 § Har explosiv vara, som kan vålla skada om den kommer i barns eller
annan obehörigs hand, stulits eller har sådan vara på annat sätt
förkommit utan att kunna återfinnas vid omedelbart verkställda
efterforskningar, skall anmälan ofördröjligen göras till
polismyndigheten.
Vad i förordningen om explosiva varor stadgas för det fall att någon
kommer i besittning av explosiv vara utan att äga behörighet att
innehava densamma skall tillämpas även på kronan tillhörig explosiv
vara, som är avsedd för försvarets behov.
14 § Det åligger vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att i
samråd med sprängämnesinspektionen meddela de föreskrifter och
anvisningar beträffande tillämpningen av denna förordning som äro
erforderliga. Förordning (1982:926).
15 § Kunna i fall som avses i 3 § första stycket, 8, 10 och 14 §§ den
centrala förvaltningsmyndigheten och sprängämnesinspektionen ej enas,
skall frågan hänskjutas till regeringens avgörande. Förordning
(1982:926).
16 § Kommer riket i krig eller inträder beredskapstillstånd äger
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet besluta om de undantag
från denna förordning som finnas påkallade. Förordning (1982:926).
Övergångsbestämmelser
1957:232
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1957. Vad i 3 § andra stycket
och 7 § andra och tredje styckena stadgas skall icke äga tillämpning på
tillverkning, som bedrives vid kungörelsens ikraftträdande, eller på
upplags- eller fabriksmagasin, som då är i bruk. | null | null |
1957:237 | null | 1,957 | null | 1928:370 | null |
1957:251 | null | 1,957 | null | 1939:350 | null |
1957:259 | Lag (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. | 1,957 | 1 § Om tillstånd enligt 3 kap. 1 § ordningslagen (1993:1617) har
lämnats i fråga om sådan offentlig plats som står under kommunens
förvaltning, får kommunen ta ut ersättning för användningen. Rätt
att ta ut ersättning föreligger också i fråga om användning, som
avser salutorg eller liknande plats som kommunen har upplåtit till
allmän försäljningsplats.
Ersättning utgår i form av en avgift med belopp, som kan anses
skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens
fördel av denna, kommunens kostnader med anledning av
upplåtelsen och övriga omständigheter.
Grunder för beräkning av avgiften beslutas av kommunfullmäktige.
Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller inte, när
kommunen enligt 3 kap. 2 § andra stycket 2 ordningslagen inte har
hörts över ansökan om tillstånd. Lag (1993:1618).
2 § I den omfattning som behövs för att ordna trafiken får en
kommun ta ut ersättning i form av en avgift för rätten att
parkera på sådana offentliga platser som står under kommunens
förvaltning och som kommunen har upplåtit för parkering.
Grunderna för beräkning av avgiften beslutas av
kommunfullmäktige. Därvid gäller följande. För att underlätta
för näringsidkare och andra med särskilda behov av att parkera
i sitt arbete eller för dem som bor i ett visst område att
parkera inom området får avgifter tas ut efter särskilda
grunder av dem som beslutet gäller. Avgiften får i sådana fall
fastställas till ett engångsbelopp för en viss period.
Rörelsehindrade får befrias från avgiftsskyldighet.
För upplåtelse på offentlig plats som står under kommunens
förvaltning av särskilda uppställningsplatser för fordon, som
används i yrkesmässig trafik för personbefordran eller i
taxitrafik, får kommunen ta ut avgift med det belopp som
behövs för att täcka kommunens kostnader för användningen.
Lag (2012:212).
3 § Har upphävts genom lag (1972:102).
4 § Har upphävts genom lag (1972:102).
5 § Har upphävts genom lag (1984:879).
Övergångsbestämmelser
1984:879
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Beslut om
försöksverksamhet som meddelats enligt den upphävda paragrafen upphör
att gälla den 1 januari 1986. | null | null |
1957:262 | Lag (1957:262) om allmän energiskatt | 1,957 | Allmänna bestämmelser
1 § Allmän energiskatt skall betalas till staten enligt denna lag för
bränslen som anges i bilaga 1 till denna lag och för elektrisk kraft.
Skatt skall betalas även för andra bränsleblandningar än sådana som
tillhör tulltaxenummer 27.10 eller 38.14 förutsatt att blandningen
innehåller minst 5 viktprocent av sådana oljor som erhållits ur
petroleum eller ur bituminösa mineral. Lag (1993:843).
2 § Skatt utgår inte för elektrisk kraft, som
a) framställs inom landet av producent, som förfogar över en
installerad generatoreffekt av mindre än 100 kilowatt och som inte
yrkesmässigt distribuerar elektrisk kraft,
b) till lägre effekt än 50 kilowatt utan avgift levereras av producent
eller distributör till någon, som inte står i intressegemenskap med
producenten eller distributören,
c) framställs och förbrukas på fartyg eller annat transportmedel,
d) nyttiggörs inom rörelse för produktion eller distribution av
elektrisk kraft eller bortgår till följd av förluster vid överföring,
transformering eller omformning hos producent eller distributör,
e) framställs i ett reservkraftsaggregat, eller
f) framställs inom landet i ett vindkraftverk av en producent som
inte yrkesmässigt distribuerar elektrisk kraft. Lag (1994:328).
2 a § Skatt utgår inte för
a) metan, som framställs genom biologiska processer,
b) naturgas, som bortgår till följd av förluster vid transport eller
omformning hos producent eller distributör,
c) stadsgas, bensin eller gasol som används för framställning av
stadsgas,
d) flygfotogen,
e) jetbensin,
f) flygbensin och sådana produkter som är skattepliktiga enligt lagen
(1961:372) om bensinskatt,
g) oljeprodukter som tillhandahålls i särskild förpackning om högst
fem liter.
Lag (1992:879).
3 § har upphävts genom lag (1990:583).
3 a § Under tid då riksmöte ej pågår kan riksdagens finans- och
skatteutskott på förslag av regeringen bestämma om skattesats
eller besluta att skatt enligt denna lag skall börja eller upphöra
att utgå. Lag (1975:1401)
4 § har upphävts genom lag (1984:994).
5 § har upphävts genom lag (1984:994).
Om bränslen
6 § Skattskyldig är
1. den som inom landet producerar skattepliktigt bränsle eller förbrukar
sådant bränsle för framställning av därmed likvärdig vara,
2. den som har registrerats enligt 7 § andra stycket som återförsäljare
eller förbrukare av skattepliktigt bränsle,
3. den som för annat ändamål än som avses i 24 § återförsäljer eller
förbrukar bränsle, som förvärvats utan skatt eller med nedsatt skatt mot
försäkran enligt 26 §,
4. den som förvärvat gasol för annan användning än för drift av
motorfordon men som använder gasolen för drift av motorfordon,
5. den som förbrukar flygfotogen för annat ändamål än drift av flygplan.
Den för vars räkning skattepliktig naturgas införs till landet anses som
producent. Lag (1990:1085).
7 § Den som är skattskyldig enligt 6 § första stycket 1 skall vara
registrerad hos beskattningsmyndigheten.
Den som i verksamhet som i huvudsak medför skattskyldighet enligt
mervärdesskattelagen (1994:200) i större omfattning återförsäljer eller
förbrukar skattepliktigt bränsle eller håller sådant bränsle i lager kan
registreras hos beskattningsmyndigheten som återförsäljare eller
förbrukare av sådant bränsle.
Den som har registrerats som skattskyldig återförsäljare eller
förbrukare enligt denna lag, lagen (1990:582) om koldioxidskatt eller
lagen (1990:587) om svavelskatt, skall anses registrerad på motsvarande
sätt enligt de två andra lagarna i den mån förutsättningar att bevilja
sådan registrering föreligger.
Den som har varit registrerad enligt andra stycket och som därefter
avregistrerats får åter medges registrering enligt andra stycket
tidigast ett år efter avregistreringen. Lag (1994:204).
8 § Skattskyldigheten inträder
1. för den som är skattskyldig enligt 6 § första stycket 1 eller 2, då
bränsle av honom levereras till köpare som inte är registrerad, eller
till eget försäljningsställe för detaljförsäljning som inte utgörs av
depå eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning,
2. för den som är skattskyldig enligt 6 § första stycket 3, då bränslet
levereras till köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än
försäljning,
3. för den som är skattskyldig enligt 6 § första stycket 4, då bränslet
tas i anspråk för drift av motorfordon,
4. för den som upphör att vara registrerad enligt 7 §, när
registreringen upphör, varvid skattskyldigheten omfattar det bränsle som
då ingår i hans lager,
5. för den som är skattskyldig enligt 6 § första stycket 5, då bränslet
tas i anspråk för annat ändamål än drift av flygplan.
Om skattepliktigt bränsle förs in i landet av annan än den som är
registrerad skall skatten betalas till tullmyndigheten. Därvid gäller
tullagen (1987:1065) och 9 kap. 4 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter. Lag (1990:1085).
9 § har upphävts genom lag (1984:994).
10 § Skatten för år 1994 tas ut, om inte annat sägs i andra
stycket, med i bilaga 1 angivet belopp för vikt- eller volymenhet.
För tiden efter utgången av år 1994 och fram till och med år 1998
skall skatten tas ut med belopp som omräknas enligt 16 §. Därefter
skall skatten tas ut med de belopp som gäller vid utgången av år
1998. I fall som avses i 8 § första stycket 3 tas dock skatten ut med
ett belopp som motsvarar skillnaden mellan skatt på gasol som
används för drift av motorfordon och annan gasol.
För bränsleblandningar för vilka skatt skall tas ut enligt denna lag
skall skatt dock inte tas ut för den del av blandningen som består av
vegetabiliska eller animaliska fetter eller oljor eller metyl- eller
etylestrar av fettsyror från sådana fetter eller oljor. För blandningen
i övrigt tas skatten ut med belopp som gäller för oljeprodukter.
För oljor får volymen räknas om till 50° C om temperaturen
överstiger 70°C när skattskyldigheten inträder. Lag (1994:725).
Elektrisk kraft
11 § Skattskyldig är
1. den som inom landet yrkesmässigt distribuerar eller förbrukar av
honom producerad skattepliktig elektrisk kraft eller yrkesmässigt
distribuerar av annan producerad dylik kraft, och
2. den som för annat ändamål än som avses i 25 § återförsäljer eller
förbrukar elektrisk kraft, som förvärvats utan skatt eller med nedsatt
skatt mot försäkran enligt 26 §.
Vid tillämpningen av denna lag skall den för vars räkning elektrisk
kraft överförs till landet och den som utan att betala avgift tar emot
elektrisk kraft för vilken skatt skall betalas, anses ha producerat
kraften.
Den som är skattskyldig enligt första stycket 1 skall vara registrerad
hos beskattningsmyndigheten som producent eller distributör av
elektrisk kraft. Lag (1993:474).
11 a § Distribution av elektrisk kraft anses som yrkesmässig när
inkomsten därav utgör skattepliktig intäkt av näringsverksamhet enligt
kommunalskattelagen (1928:370) eller lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt. Som yrkesmässig distribution räknas även sådan
distribution som sker i former jämförliga med näringsverksamhet. Lag
(1990:583).
12 § Skattskyldighet inträder
1. för den som är skattskyldig enligt 11 § första stycket 1, då den
elektriska kraften distribueras till förbrukare, som inte är registrerad
enligt 11 § (skattepliktig distribution) eller då den skattskyldige
använder kraften i den egna rörelsen (skattepliktig egenförbrukning),
och
2. för den som är skattskyldig enligt 11 § första stycket 2, då
elektrisk kraft levereras till köpare eller tas i anspråk för annat
ändamål än försäljning. Lag (1984:154).
13 § har upphävts genom lag (1984:154).
14 § Skatten för år 1994 tas ut per kilowattimme med
a) 0 öre för elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet i
tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig växthusodling,
b) 3,6 öre för annan elektrisk kraft än som avses under a) och som
förbrukas i kommuner som anges i bilaga 2 till denna lag,
c) 6,6 öre för elektrisk kraft som förbrukas för el-, gas-, värme- eller
vattenförsörjning i andra kommuner än de som anges i bilaga 2 till
denna lag,
d) 8,8 öre för elektrisk kraft som förbrukas i övriga fall.
För tiden efter utgången av år 1994 och fram till och med år 1998
skall skatten tas ut med belopp som omräknas enligt 16 §. Därefter
skall skatten tas ut med de belopp som gäller vid utgången av år
1998. Lag (1993:1508).
15 § Distributör av elektrisk kraft skall, om ej annat följer av andra
stycket, föranstalta om uppmätning av sådan kraft med avseende på
energi.
När särskilda skäl föreligger får beskattningsmyndigheten för viss
distributör medgiva undantag från skyldighet enligt första stycket.
Kan den elektriska kraften icke beräknas på grundval av uppmätning får
den i stället beräknas efter vad som är skäligt. Lag (1993:474).
Skatteomräkning
16 § Skatten för vart och ett av kalenderåren 1995 t. o. m. 1998
skall tas ut med belopp som efter en årlig omräkning motsvarar de i
14 § och i bilaga 1 angivna skattebeloppen multiplicerade med det
jämförelsetal, uttryckt i procent, som anger förhållandet mellan det
allmänna prisläget i oktober månad året före det år beräkningen
avser och i oktober 1993.
Regeringen fastställer före november månads utgång de omräknade
skattebelopp som enligt denna lag skall tas ut för påföljande
kalenderår. Beloppen avrundas till hela kronor, hela ören
respektive tiondels ören i förhållande till de i 14 § och i bilaga 1
angivna skattebeloppen. Lag (1993:1508).
17 § har upphävts genom lag (1975:272).
18 § har upphävts genom lag (1984:154).
19 § har upphävts genom lag (1984:154).
20 § har upphävts genom lag (1984:154).
21 § har upphävts genom lag (1984:154).
22 § har upphävts genom lag (1984:154).
23 § har upphävts genom lag (1984:154).
Uppbörd och kontroll
24 § I deklaration som avser bränslen får avdrag göras för skatt på
bränsle som
a) i beskattat skick förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i
egen rörelse,
b) återtagits i samband med återgång av köp,
c) förbrukats av eller försålts till kommunikationsföretag för bandrift
eller därmed likartat ändamål,
d) förbrukats eller försålts för förbrukning i luftfartyg eller i
fartyg, när luftfartyget eller fartyget inte används för fritidsändamål
eller annat privat ändamål,
e) av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller
förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där,
f) förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än
energialstring,
g) förbrukats för framställning av bensin eller i bilaga 1 angivet
bränsle eller för produktion av skattepliktig elektrisk kraft med
undantag för skatt hänförlig till den del av bränslet som motsvarar
nyttiggjord värme,
h) försålts med förlust för den skattskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning från köpare.
Avdrag enligt första stycket h) får göras med belopp som svarar mot så
stor del av skatten som förlusten visas utgöra av varans
försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter
betalning skall redovisning åter lämnas för skatten på det bränsle som
betalningen avser.
Avdrag får, i den mån avdrag inte har gjorts enligt första stycket, även
göras för skatt på bränsle som förbrukats vid tillverkningsprocessen i
industriell verksamhet eller för växthusuppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling. Lag (1992:1482).
25 § I deklaration som avser elektrisk kraft får avdrag göras för
skatt på elektrisk kraft, som
a) förbrukats av eller levererats till kommunikationsföretag för
bandrift eller därmed likartat ändamål eller överförts till annat
land,
b) förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än
energialstring eller för användning i omedelbart samband med
sådan förbrukning eller vid framställning av bensin eller i bilaga 1
angivet skattepliktigt bränsle,
c) försålts med förlust för den redovisningsskyldige, i den mån
förlusten hänför sig till bristande betalning från förbrukare eller
icke registrerad distributör av elektrisk kraft,
d) producerats i en kraftvärmeanläggning och förbrukats för el-,
gas-, värme- eller vattenförsörjning i den egna verksamheten i den
mån avdrag inte har gjorts enligt 24 § första stycket g) denna lag
eller enligt 7 § 1 mom. första stycket f) lagen (1961:372) om
bensinskatt.
Avdrag enligt första stycket c) får göras med belopp som svarar mot
så stor del av skatten som förlusten visas utgöra av den elektriska
kraftens försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter
därefter betalning skall redovisning åter lämnas för skatten på den
kraft som betalningen avser.
Avdrag får även göras för skatt enligt lagen om bensinskatt och
lagen (1991:838) om koldioxidskatt på bensin eller för skatt enligt
denna lag och lagen om koldioxidskatt på i bilaga 1 angivet bränsle,
som förbrukats vid produktion av skattepliktig elektrisk kraft med
undantag för skatt hänförlig till den del av bränslet som motsvarar
nyttiggjord värme, allt i den mån avdrag inte gjorts enligt första
stycket d) eller 24 § första stycket g) denna lag eller enligt 7 § 1
mom. första stycket f) lagen om bensinskatt.
Den som yrkesmässigt distribuerar elektrisk kraft som inom landet
producerats i ett vindkraftverk får göra avdrag med ett belopp som
svarar mot den skatt som tas ut enligt 14 § d). Lag (1994:328).
26 § Annan än den som är registrerad får köpa in bränsle eller elektrisk
kraft utan skatt eller med nedsatt skatt mot avgivande av en försäkran
till leverantören att bränslet eller kraften skall användas för ett
sådant ändamål som avses i 24 § första stycket c), d) eller f) eller
andra stycket eller 25 § första stycket a) eller b). Lag (1990:583).
27 § Skatt på bränsle skall återbetalas om förvärvet gjorts av
1. utländsk beskickning eller lönat konsulat i Sverige eller sådan
internationell organisation, som avses i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall,
2. diplomatisk företrädare vid utländsk beskickning i Sverige och
lönad konsul vid utländskt konsulat i Sverige.
Återbetalning skall även ske för skatt på bränsle om förvärvet
gjorts av medlemsstats ombud vid internationell organisation med
säte i Sverige och personal hos sådan organisation, om Sverige har
träffat överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig
organisation om detta.
Beskattningsmyndigheten prövar frågor om återbetalning av skatt.
Beskattningsmyndighetens beslut får överklagas hos länsrätten.
Lag (1993:474).
28 § Har den som inte är skattskyldig förbrukat bränsle vid
tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller för
växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling medger
beskattningsmyndigheten efter ansökan av denne kompensation för
den skatt som belastat bränslet.
Har värme levererats för tillverkningsprocessen i industriell
verksamhet eller för växthusuppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling medger beskattningsmyndigheten efter ansökan av
den som producerat värmen kompensation med 9 öre per kWh
levererad värme. Leverans av värme som producerats med
råtallolja berättigar inte till kompensation. Lag (1994:328).
29 § Ansökan om återbetalning eller kompensation enligt 28 § görs
skriftligen hos Beskattningsmyndigheten. Den skall omfatta en period
om ett kalenderår och ges in till Beskattningsmyndigheten inom ett år
efter kalenderårets utgång. Ansökan får dock omfatta en period om ett
kalenderkvartal om det sammanlagda beloppet av skatt enligt denna lag
och lagen (1990:582) om koldioxidskatt som avses med ansökningen för
kalenderkvartalet överstiger 10 000 kronor.
Återbetalning eller kompensation medges inte för belopp som understiger
5 000 kronor av det sammanlagda beloppet för energiskatt och
koldioxidskatt för ett kalenderår. Lag (1993:474).
30 § Har återbetalning eller kompensation för allmän energiskatt skett
med för högt belopp på grund av oriktig uppgift, som sökanden lämnat,
eller på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende, är mottagaren skyldig att till staten återbetala vad han
oriktigt erhållit. Beslut härom meddelas av Beskattningsmyndigheten.
Åtgärd för att ta ut ett oriktigt erhållet återbetalnings- eller
kompensationsbelopp får inte vidtas senare än fem år efter utgången av
det kalenderår under vilket beloppet erhållits. Lag (1993:474).
31 § Beslut enligt 28--30 §§ överklagas hos länsrätten.
Lag (1993:474).
32 § Den som är registrerad enligt denna lag är pliktig att ordna sin
bokföring och, vad angår distribution av elektrisk kraft, jämväl sin
statistik på sådant sätt att enligt beskattningsmyndighetens beprövande
kontroll möjliggöres
a) i fråga om skattepliktiga bränslen, över tillverkning, inköp,
försäljning samt förbrukning i egen rörelse av dylika bränslen ävensom
b) i fråga om elektrisk kraft, över inköpt och försåld samt eljest
mottagen och levererad elektrisk energi samt över den elektriska energi,
som inom rörelsen producerats, förbrukats och bortgått såsom
överföringsförlust m. m., så ock över debiterade och erlagda
kraftavgifter. Lag (1993:474).
33 § Regler för förfarandet vid beskattningen finns i lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter. Lag (1984:154).
34 § har upphävts genom lag (1971:86).
35 § har upphävts genom lag (1959:96).
36 § har upphävts genom lag (1959:96).
37 § har upphävts genom lag (1959:96).
38 § har upphävts genom lag (1959:96).
39 § har upphävts genom lag (1975:272).
Övergångsbestämmelser
1984:994
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Bestämmelserna i 27 §
tillämpas dock inte för tid före den 1 juli 1985.
Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tid före ikraftträdandet.
1988:527
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988 och gäller i fråga om elektrisk
kraft som förbrukas i en elektrisk panna fr. o. m. denna tidpunkt.
1989:475
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
Den nya skattesatsen för elektrisk kraft tillämpas för
energiförbrukningen efter utgången av juni 1989. Om mätaravläsning görs
under tiden den 23 juni--den 7 juli 1989 gäller den nya skattesatsen för
tiden efter mätaravläsningen. Görs inte mätaravläsning eller görs den i
endast begränsad omfattning, tillämpas den nya skattesatsen för
energiförbrukningen från och med den 1 juli 1989, varvid skatten
beräknas efter skälig grund. Som mätaravläsning godtas även avläsning
som enligt tillämpade rutiner görs av förbrukaren.
1989:1028
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1990.
Den nya skattesatsen för elektrisk kraft tillämpas för
energiförbrukningen efter utgången av februari 1990. Görs mätaravläsning
under tiden den 22 februari--den 8 mars 1990 gäller den nya skattesatsen
för tiden efter mätaravläsningen. Görs inte mätaravläsning eller görs
den i endast begränsad omfattning, tillämpas den nya skattesatsen för
energiförbrukningen fr.o.m. den 1 mars 1990, varvid skatten beräknas
efter skälig grund. Som mätaravläsning godtas även avläsning som enligt
tillämpade rutiner görs av förbrukaren.
1990:583
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, utom såvitt avser 7 § som
träder i kraft den 1 juli 1990. Riksskatteverket skall avregistrera den
som är registrerad den 1 juli 1990 och som då inte uppfyller de i 7 §
angivna förutsättningarna för registrering.
1991:170
Denna lag träder i kraft dagen efter den dag då den enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
De nya bestämmelserna tillämpas på den som är registrerad som
skattskyldig enligt denna lag, lagen (1990:582) om koldioxidskatt eller
lagen (1990:587) om svavelskatt den 13 februari 1991 eller som
registreras senare.
1992:879
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden som
hänför sig till tid före ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 14 § avseende de nya skattesatserna för elektrisk
kraft tillämpas för energiförbrukningen efter utgången av år 1992. Om
mätaravläsning görs under tiden den 28 december 1992 -- den 7 januari
1993 gäller de nya skattesatserna för tiden efter mätaravläsningen. Görs
inte mätaravläsning eller görs den i endast begränsad omfattning,
tillämpas de nya skattesatserna för energiförbrukningen från och med den
1 januari 1993, varvid skatten beräknas efter skälig grund. Som
mätaravläsning godtas även avläsning som enligt tillämpade rutiner görs
av förbrukaren.
4. Den nya lydelsen av 24 § tredje stycket samt de nya
lydelserna av bestämmelserna i 28--31 §§ tillämpas dock, såvitt
avser växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling, först
från och med den 1 januari 1996.
Bestämmelserna i 24 § första stycket h) och 25 § fjärde stycket i sina
äldre lydelser skall gälla till den 1 juli 1994. Från och med den 1 juli
1994 får avdrag enligt den äldre lydelsen av 24 § första stycket h)
och 25 § fjärde stycket göras för hälften av den energiskatt på
bränsle som förbrukats för produktion av värme vid samtidig
produktion av värme och skattepliktig elektrisk kraft i en
kraftvärmeanläggning. Lag (1994:330).
5. Bestämmelserna i 2 § i sina nya lydelser tillämpas dock, såvitt avser
inhemska fasta bränslen, först fr. o. m. den 1 januari 1994.
1993:474
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Beslut som meddelats av
Riksskatteverket före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser. Överklagandet skall dock ges in till
Skattemyndigheten i Kopparbergs län.
1994:1776
Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden som hänför
sig till tiden före ikraftträdandet av den nya lagen.
Bilaga 1 till lagen (1957:262) om allmän energiskatt
Förteckning över vissa bränslen för vilka allmän energiskatt skall
erläggas
Tulltaxenr Bränsle Skattebelopp
ur 27.01,
ur 27.02
eller
ur 27.04 Kolbränslen 239 kr per ton
ur 27.10
eller
ur 38.14 Fotogen, motorbränn-
oljor och eldningsoljor
samt andra oljeprodukter,
med undantag för smörj-
oljor och smörjfetter
som inte används för
energialstring, till-
höriga 562 kr per m/n3/
ur 27.11 Naturgas 182 kr per 1 000 m/n3/
ur 27.11
eller
ur 38.23 Gasol som används för
a) drift av motorfordon 88 öre per liter
b) annat ändamål än
drift av motorfordon 109 kr per ton
Lag (1994:725).
Bilaga 2 till lagen (1957:262) om allmän energiskatt
Förteckning över kommuner som avses i 14 §
Norrbottens län Västerbottens län
Samtliga kommuner Samtliga kommuner
Jämtlands län Västernorrlands län
Samtliga kommuner Sollefteå
Ånge
Örnsköldsvik
Gävleborgs län Kopparbergs län
Ljusdal Malung
Mora
Orsa
Älvdalen
Värmlands län
Torsby
Lag (1981:344) | null | null |
1957:289 | null | 1,957 | null | 1939:299 | null |
1957:290 | null | 1,957 | null | 1940:176 | null |
1957:297 | Luftfartslag (1957:297) | 1,957 | FÖRSTA AVDELNINGEN
Civil luftfart
1 kap.
Inledande bestämmelser
1 § Luftfart får i Sverige äga rum bara på de villkor, som följer av
denna lag, av bestämmelser som har meddelats med stöd av denna lag
eller av andra lagar eller förordningar. Lag (1986:166).
2 § Luftfart får äga rum med svenska luftfartyg. Med luftfartyg som
har nationalitet i en annan stat får luftfart äga rum endast om det
har träffats avtal med den andra staten om rätt till luftfart inom
svenskt område.
Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer medge att luftfart äger rum även med andra
luftfartyg och bestämma på vilka villkor detta får ske. Lag
(1986:166).
2 a § Luftfartyg får inte inom svenskt område framföras med
överljudsfart.
Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I
samband därmed får anges på vilka villkor luftfarten får äga
rum.
Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i
överljudsfart får inte ställas med stöd av miljöbalken.
Lag (1998:818).
3 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får av
militära skäl föreskriva inskränkningar av eller förbud mot luftfart
inom viss del av riket. Sådana föreskrifter får också meddelas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, om det behövs av
hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till natur- eller
miljövård. Föreskrifter om förbud som meddelas av annan myndighet än
regeringen får avse högst två veckor.
Under utomordentliga förhållanden eller när det i övrigt krävs av
hänsyn till allmän säkerhet får regeringen tillfälligt föreskriva
inskränkningar av eller förbud mot luftfart inom hela riket. Lag
(1986:166).
4 § När inte annat följer av denna lag skall den gälla för svenska
luftfartyg även vid luftfart utom riket, om detta är förenligt med den
främmande lag som är tillämplig.
Bestämmelserna i 9 kap. gäller också vid luftfart utom riket med
utländska luftfartyg, i den mån det följer av avtal med andra stater
eller av allmänna rättsgrundsatser. Lag (1986:166).
5 § De bestämmelser i denna lag som gäller i fråga om luftfartyg som
är registrerade i en annan stat skall på motsvarande sätt tillämpas i
fråga om luftfartyg som är registrerade hos en internationell
organisation. Lag (1986:166).
6 § Regeringen får föreskriva att sådana bestämmelser i denna lag och
med stöd av denna lag utfärdade föreskrifter som avser skydd för liv,
personlig säkerhet eller hälsa samt trafik skall, om detta är
förenligt med lagen i registreringsstaten, tillämpas på utländska
luftfartyg som innehas med nyttjanderätt av svenska brukare. Lag
(1986:166).
7 § Regeringen får beträffande svenska luftfartyg som innehas
med nyttjanderätt av utländska brukare föreskriva undantag från sådana
bestämmelser i denna lag och med stöd av denna lag utfärdade
föreskrifter som avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa
samt trafik. Lag (1986:166).
8 § Om atomskador gäller särskilda bestämmelser. Lag (1986:166).
2 kap.
Registrering, nationalitet och märkning
Registreringen
1 § Transportstyrelsen för register över luftfartyg
(luftfartygsregister).
Om inskrivning av rätt till luftfartyg och om vissa
internationella förhållanden beträffande rätt till luftfartyg
finns det särskilda bestämmelser. Lag (2008:1359).
2 § Ett luftfartyg får registreras i Sverige bara om det ägs av
svenska staten, svensk kommun eller landstingskommun, medborgare
i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller av
dödsbo efter en sådan person, eller av bolag, förening,
samfällighet eller stiftelse som har svensk nationalitet eller
har sitt säte i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
Transportstyrelsen får medge att ett luftfartyg får registreras i
Sverige även om nämnda krav inte är uppfyllda. Sådant medgivande
får bara lämnas om luftfartyget i regel används med utgångspunkt i
Sverige. Lag (2008:1359).
2 a § Har upphävts genom lag (1994:723).
3 § Ett luftfartyg, som är registrerat i en främmande stat, får inte
registreras i Sverige, om det inte avregistreras i den främmande
staten. Lag (1986:166).
4 § Ett luftfartyg får registreras bara om det har
luftvärdighetsbevis. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får föreskriva att luftfartyg för registrering också skall
ha miljövärdighetsbevis.
Luftvärdighets- och miljövärdighetsbevis skall vara utfärdade eller
godkända i Sverige. Lag (1986:166).
5 § Ansökan om registrering av ett luftfartyg skall göras av ägaren.
Till ansökningen, som skall vara skriftlig, skall fogas de
upplysningar och den utredning som behövs för registreringen. Lag
(1986:166).
6 § Har upphävts genom lag (1986:166).
7 § Har upphävts genom lag (1986:166).
8 § Ett luftfartyg skall föras ur registret i följande fall.
1. Om ägaren begär det.
2. Om kraven i 2 § inte är uppfyllda.
3. Om det har förolyckats eller förstörts.
4. Om det efter en flygning inte har hörts av på tre månader.
5. Om det inte har haft giltigt luftvärdighetsbevis eller
miljövärdighetsbevis på tre år.
Ägaren är skyldig att anmäla om något har hänt som enligt första
stycket 2-4 medför att ett luftfartyg skall avregistreras. När
ett fall enligt första stycket 5 inträffar, behöver luftfartyget
inte avregistreras om ägaren inom en viss tid som bestäms av
Transportstyrelsen visar att luftfartyget är luftvärdigt och
miljövärdigt. Lag (2008:1359).
9 § Om det finns en inskrivning i ett luftfartyg enligt lagen
(1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg, får
luftfartyget avregistreras endast om den till vars förmån
inskrivningen gäller har medgett det. Detsamma gäller i fråga
om anteckningar som avses i 2 a § nämnda lag. Lag (2004:81).
10 § Om någon innehar ett registrerat luftfartyg på grund av kreditköp
med förbehåll om återtaganderätt, skall innehavet antecknas i
luftfartygsregistret. De som träffar avtal om ett sådant köp skall
genast anmäla det till Transportstyrelsen.
Om någon innehar ett registrerat luftfartyg med nyttjanderätt för
obestämd tid eller för bestämd tid om minst två veckor, skall
anteckning om innehavet göras i luftfartygsregistret om ägaren eller
innehavaren begär det. Lag (2008:1359).
11 § Om ett luftfartyg har byggts utomlands för svensk räkning eller
om ett luftfartyg som finns utomlands har övergått till en svensk
ägare, får fartyget för viss tid antecknas i ett bihang till
luftfartygsregistret, om förutsättningarna i 2 och 3 §§ är uppfyllda.
Lag (1986:166).
11 a § Transportstyrelsen för en förteckning över de utländska
luftfartyg som innehas med nyttjanderätt av svenska brukare
(brukarförteckning). Lag (2008:1359).
Nationaliteten
12 § Luftfartyg som är införda i luftfartygsregistret har svensk
nationalitet.
Transportstyrelsen utfärdar bevis om registreringen
(nationalitets- och registreringsbevis). Lag (2008:1359).
13 § Har upphävts genom lag (1986:166).
14 § Luftfartyg som har antecknats i bihanget till
luftfartygsregistret har svensk nationalitet så länge
anteckningen gäller.
Transportstyrelsen utfärdar bevis om anteckningen i bihanget
(interimistiskt nationalitets- och registreringsbevis).
Lag (2008:1359).
15 § Ett svenskt luftfartyg skall ha svenskt nationalitets- och
registreringsbevis när det används vid luftfart.
Ett utländskt luftfartyg skall ha motsvarande bevis från
registreringsstaten vid luftfart inom svenskt område.
Om luftfartyg används på grund av medgivande enligt 1 kap. 2 § andra
stycket, gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).
Märkningen
16 § Luftfartyg som är införda i luftfartygsregistret eller antecknade
i bihanget skall vara märkta med sina nationalitets- och
registreringsbeteckningar.
Utländska luftfartyg skall vara märkta i enlighet med föreskrifterna i
registreringsstaten vid luftfart inom svenskt område.
Om luftfartyg används på grund av medgivande enligt 1 kap. 2 § andra
stycket, gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).
3 kap.
Luftvärdighet och miljövärdighet
1 § Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de
används vid luftfart.
Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt samt har sådana
flygegenskaper att säkerhetens krav är uppfyllda.
Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat,
byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det
inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller
genom annan liknande störning. Ytterligare krav i fråga om
luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd av
miljöbalken. Lag (1998:818).
2 § Luftfartyg skall beträffande luftvärdigheten stå under
tillsyn av Transportstyrelsen. Detsamma gäller tillbehör och
reservdelar till luftfartyg och annan sådan utrustning för fartyg
och ombordvarande som har betydelse för säkerheten.
Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt
särskild sakkunnig att sköta besiktning och tillsyn.
Lag (2008:1359).
3 § När ett luftfartyg har visats vara luftvärdigt, utfärdar
Transportstyrelsen ett bevis om detta (luftvärdighetsbevis).
Beviset kan begränsas till att avse viss tid, viss luftfart eller
luftfart inom visst område.
Ett luftvärdighetsbevis kan förnyas, om luftfartyget är
luftvärdigt enligt de krav som gäller när förnyelsen skall ske.
Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt
särskild sakkunnig att utfärda och förnya luftvärdighetsbevis.
Lag (2008:1359).
4 § När ett svenskt luftfartyg används vid luftfart, skall det ha
ett svenskt luftvärdighetsbevis eller ett utländskt sådant bevis
som har godkänts av Transportstyrelsen.
Vid luftfart inom svenskt område skall utländska luftfartyg ha
sådana luftvärdighetsbevis som anges i första stycket eller bevis
som har utfärdats eller godkänts i en annan stat och som skall
erkännas här i riket enligt avtal med den staten.
Om regeringen föreskriver det, kan Transportstyrelsen medge att
ett luftfartyg får användas vid luftfart, även om villkoren i
denna paragraf inte är uppfyllda. Lag (2008:1359).
5 § Om ett svenskt luftfartyg inte underhålls på föreskrivet
sätt, om föreskrivna ändringar ej utförs, om ändringar som kan
antas ha betydelse för luftvärdigheten görs i fartyget eller i
dess utrustning eller om av Transportstyrelsen föreskriven
besiktning eller kontroll ej utförs, blir luftvärdighetsbeviset
ogiltigt till dess fartyget förklaras luftvärdigt. Detsamma
gäller, om fartyget eller utrustningen har skadats på ett sätt
som uppenbarligen har betydelse för luftvärdigheten.
Transportstyrelsen kan dock medge undantag från dessa
bestämmelser.
Om det inträffar andra omständigheter som kan antas ha betydelse
för luftvärdigheten, kan Transportstyrelsen besluta att
luftvärdighetsbeviset är ogiltigt till dess luftfartyget
förklaras luftvärdigt.
Ett ogiltigt luftvärdighetsbevis skall efter anmaning genast
avlämnas till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).
6 § Bestämmelserna i 3 och 5 §§ gäller på motsvarande sätt i fråga om
godkännande av utländskt luftvärdighetsbevis och om förnyelse och
ogiltighet av ett sådant godkännande. Lag (1986:166).
7 § Den som äger ett luftfartyg som används vid luftfart eller,
om fartyget inte används av ägaren, den som brukar det i hans
ställe skall se till att fartyget är luftvärdigt. Ägaren eller
brukaren skall därvid till Transportstyrelsen snarast anmäla
sådant som har betydelse för luftvärdigheten och även i övrigt
lämna de upplysningar som behövs för tillsynen. Lag (2008:1359).
8 § Vid en förrättning enligt detta kapitel skall förrättningsmannen
lämnas tillträde till luftfartyget. Fartygets ägare eller brukare
liksom dess befälhavare och besättning skall medverka i den
utsträckning som behövs. Förrättningen skall utföras så, att minsta
möjliga olägenhet uppstår. Lag (1986:166).
9 § Om det behövs för att pröva ett luftfartygs flygegenskaper
eller av andra särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer medge att fartyget används vid luftfart,
även om villkoren i detta kapitel inte är uppfyllda. Lag
(1986:166).
10 § Om det krävs av säkerhetsskäl, får regeringen föreskriva att det
behövs tillstånd för att bygga luftfartyg och tillverka tillbehör och
reservdelar till dem och för att utföra underhålls-, reparations- och
ändringsarbeten på fartyg, tillbehör och reservdelar. Frågan om
tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Lag (1986:166).
11 § Bestämmelserna i 2--9 §§ om luftvärdighet och luftvärdighetsbevis
gäller i tillämpliga delar också i fråga om miljövärdighet och
miljövärdighetsbevis. Lag (1986:166).
4 kap.
Luftfartygs bemanning, luftfartscertifikat m. m.
1 § Luftfartyg skall vara bemannat på betryggande sätt.
Ett luftfartygs ägare eller, om fartyget inte används av ägaren, den
som brukar det i ägarens ställe skall se till att fartyget är bemannat
på föreskrivet sätt. Lag (1986:166).
2 § Transportstyrelsen har tillsyn över bemanningen.
Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt
särskild sakkunnig att biträda vid tillsynen. Lag (2008:1359).
3 § Endast den som har ett luftfartscertifikat, som är utfärdat
eller godkänt i Sverige, är behörig att tjänstgöra som förare,
navigatör eller flygmaskinist på ett luftfartyg.
Behörig enligt första stycket är också den som har ett
luftfartscertifikat, som är utfärdat eller godkänt i en annan
stat, om ett sådant certifikat enligt avtal med den staten skall
erkännas i Sverige. För tjänstgöring på svenska luftfartyg i
internationell trafik krävs dock ett sådant certifikat som anges
i första stycket.
Transportstyrelsen får bestämma att ett luftfartscertifikat, som
i en annan stat har utfärdats för en svensk medborgare, inte
gäller för luftfart inom svenskt område. Lag (2008:1359).
4 § Luftfartscertifikat utfärdas eller godkänns av
Transportstyrelsen för viss tid. Utfärdandet eller godkännandet
kan begränsas till att gälla under vissa förutsättningar.
Lag (2004:1359).
5 § Den som vill genomgå utbildning för luftfartscertifikat skall
ha elevtillstånd.
Elevtillstånd utfärdas av Transportstyrelsen. Tillståndet gäller
för viss tid. Det kan begränsas till att gälla under vissa
förutsättningar.
Elevtillstånd får endast ges till den som med hänsyn till sin
ålder, sitt hälsotillstånd, sina fysiska och psykiska
förhållanden och sina personliga förhållanden i övrigt kan anses
lämplig att inneha certifikat. Vid prövningen skall beaktas om
sökanden är känd för nykterhet och ordentlighet och om det kan
antas att han kommer att visa det ansvar och omdöme som krävs av
en certifikatsinnehavare.
För den som inte har elevtillstånd men som ändå kan anses
uppfylla de krav som anges i tredje stycket får
Transportstyrelsen medge undantag från kravet på sådant tillstånd.
Lag (2008:1359).
6 § För att ett luftfartscertifikat skall utfärdas eller utökas
krävs att sökanden har gällande elevtillstånd, att han
fortfarande uppfyller de krav som anges i 5 § tredje stycket och
att han uppfyller för certifikat fastställda krav i fråga om
ålder, kunskaper, erfarenhet och skicklighet.
Elevtillstånd krävs inte, om Transportstyrelsen har medgett
undantag enligt 5 § fjärde stycket eller om det i annat fall
finns särskilda skäl. Lag (2008:1359).
7 § Elevtillstånd och luftfartscertifikat får inte utfärdas under
sådan tid som har fastställts enligt 14 § första stycket. Lag
(1986:166).
8 § Elevtillstånd eller luftfartscertifikat kan förnyas, om
innehavaren vid tiden för utgången av elevtillståndets eller
certifikatets giltighet fortfarande uppfyller de krav med avseende på
en tillstånds- eller certifikatsinnehavares personliga förhållanden
som följer av 5 eller 6 §. Lag (1986:166).
9 § Ett luftfartscertifikat skall återkallas
1. om innehavaren i sin tjänstgöring har varit så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller andra medel att han inte har kunnat
utföra sina uppgifter på ett betryggande sätt,
2. om innehavaren i sin tjänstgöring har gjort sig skyldig till grov
oaktsamhet eller har visat uppenbar likgiltighet för andra människors
liv eller egendom,
3. om innehavaren genom att upprepade gånger överträda de bestämmelser
som gäller för luftfarten i väsentlig mån har visat bristande vilja
eller förmåga att rätta sig efter bestämmelserna,
4. om innehavaren har grovt åsidosatt sina förpliktelser i något annat
avseende som har väsentlig betydelse för flygsäkerheten,
5. om innehavaren på grund av ett onyktert levnadssätt eller andra
personliga förhållanden inte längre kan anses lämplig att inneha
luftfartscertifikat,
6. om innehavarens förutsättningar att fullgöra den tjänstgöring som
certifikatet avser har minskat så väsentligt genom sjukdom eller skada
eller av någon annan sådan orsak att han av flygsäkerhetsskäl inte
längre bör inneha certifikat,
7. om innehavaren annars inte uppfyller fastställda krav i fråga om
kunskaper, erfarenhet och skicklighet,
8. om innehavaren inte längre uppfyller de krav i fråga om fysisk och
psykisk lämplighet som gäller för utfärdande av elevtillstånd,
9. om innehavaren inte rättar sig efter ett föreläggande att genomgå
kontroll av att han kan förrätta den tjänst som certifikatet avser
eller ett föreläggande att lämna intyg angående sin fysiska eller
psykiska lämplighet som certifikatsinnehavare.
Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat förordnas. Lag
(1986:166).
10 § I fall som avses i 9 § första stycket 5--9 får certifikatet i
stället för att återkallas begränsas till att gälla under vissa
förutsättningar. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Lag (1986:166).
11 § Till grund för återkallelse på grund av brottslig gärning skall
beträffande frågan om brott föreligger läggas lagakraftvunnen dom
eller åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller
motsvarande bestämmelse i en annan författning att underlåta åtal för
brottet. Lag (1986:166).
12 § Om det förekommer sannolika skäl att ett luftfartscertifikat
kommer att återkallas eller begränsas, skall det försättas ur kraft i
avvaktan på slutligt avgörande i frågan. Ett beslut om försättande ur
kraft gäller omedelbart. Lag (1986:166).
13 § Bestämmelserna i 9--12 §§ gäller också i fråga om elevtillstånd.
Lag (1986:166).
14 § Om en ansökan angående luftfartscertifikat eller elevtillstånd
inte kan bifallas på grund av sökandens personliga förhållanden eller
om ett luftfartscertifikat eller ett elevtillstånd återkallas med stöd
av 9 § första stycket 1--5, skall en tid fastställas som skall
förflyta innan luftfartscertifikat eller elevtillstånd får utfärdas.
Tiden skall bestämmas till två år vid återkallelse enligt 9 § första
stycket 1 eller 2 och till ett år i övriga fall. Om det finns
synnerliga skäl, kan bestämmas kortare tid, dock lägst ett år vid
återkallelse enligt 9 § första stycket 1 eller 2 och tre månader i
övriga fall. Vid återkallelse räknas tiden från det behörigheten
fråntogs innehavaren av certifikatet eller elevtillståndet.
En tid som har fastställts enligt första stycket får, sedan beslutet
om fastställande av tiden har vunnit laga kraft, sättas ned om nya
omständigheter inträffar eller framkommer och det finns synnerliga
skäl för nedsättning. Det får dock ej bestämmas kortare tid än som
anges i första stycket tredje meningen. Lag (1986:166).
15 § I sådana fall som avses i 9 § första stycket 3-5 skall
innehavaren meddelas varning i stället för att certifikatet eller
elevtillståndet återkallas eller begränsas, om varning av
särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.
Om det inte finns tillräckliga skäl för varning, skall
Transportstyrelsen erinra innehavaren om de krav som gäller för
certifikat eller elevtillstånd (erinran). Ett sådant beslut får
inte överklagas. Lag (2008:1359).
16 § Ett luftfartscertifikat skall omhändertas, om innehavaren i sin
tjänstgöring
1. har visat tydliga tecken på påverkan av alkoholhaltiga drycker
eller andra medel, eller
2. har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller har visat uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom.
Ett certifikat får också omhändertas, om innehavaren på grund av
sjukdom eller skada eller av någon annan sådan orsak inte kan fullgöra
tjänsten på ett trafiksäkert sätt.
Certifikatet gäller inte när det är omhändertaget. Lag (1986:166).
17 § Om ett luftfartscertifikat eller ett elevtillstånd har varit
försatt ur kraft enligt 12 § eller ett certifikat har varit
omhändertaget enligt 16 § under minst så lång tid som skulle ha
bestämts enligt 14 § första stycket, får återkallelse av certifikatet
eller tillståndet underlåtas. Lag (1986:166).
18 § Innehavare av luftfartscertifikat är skyldiga att genomgå
undersökningar och prov, som anordnas av den myndighet regeringen
bestämmer. De är också skyldiga att anmäla sådana omständigheter som
kan antas ha betydelse för behörigheten.
Om regeringen föreskriver det, får myndigheten uppdra åt annan att
genomföra proven. Lag (1986:166).
19 § Bestämmelserna i 6--12 och 14--18 §§ skall tillämpas också i
fråga om godkännande av utländska luftfartscertifikat.
Godkännandet får inte avse längre tid än det utländska certifikatets
giltighetstid. Lag (1986:166).
20 § Om det behövs av hänsyn till flygsäkerheten, får
Transportstyrelsen besluta att innehavaren av ett
luftfartscertifikat inte får fullgöra vissa uppgifter vid
luftfart, om han inte har ett gällande bevis om att han uppfyller
särskilda villkor (behörighetsbevis).
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva att andra medlemmar av besättningen på ett luftfartyg
än de som anges i 3 § skall ha gällande behörighetsbevis.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer
de krav sökanden av ett behörighetsbevis skall uppfylla i de
avseenden som anges i 5 och 6 §§.
Bestämmelserna i 7-12 och 14-18 §§ skall också tillämpas i fråga
om behörighetsbevis.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter angående godtagande i Sverige av utländska
behörighetsbevis. Vad som föreskrivs i 18 § om skyldighet att
genomgå undersökningar och prov gäller även innehavare av sådana
bevis. Lag (2008:1359).
21 § Transportstyrelsen prövar, med de undantag som anges i 22 §,
frågor om luftfartscertifikat och elevtillstånd.
Om Transportstyrelsen finner anledning anta att någon på grund av
ett onyktert levnadssätt inte bör ha certifikat, får styrelsen
höra socialnämnden. Lag (2008:1359).
22 § Allmän förvaltningsdomstol prövar
1. frågor om återkallelse av luftfartscertifikat och elevtillstånd
samt frågor om varning,
2. frågor om nedsättning av tid som bestämts av domstol enligt 14 §
första stycket.
Frågor om omhändertagande av certifikat prövas av de myndigheter som
regeringen bestämmer. Regeringen får också uppdra åt annan att pröva
sådana frågor.
Frågor huruvida certifikat skall försättas ur kraft prövas av allmän
förvaltningsdomstol, om certifikatet har omhändertagits enligt 16 §
första stycket eller om i annat fall fråga om återkallelse av
certifikatet är anhängig vid domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (1995:15).
23 § Mål som avses i 22 § första stycket anhängiggörs genom ansökan.
Lag (1986:166).
24 § I mål om luftfartscertifikat och elevtillstånd får rätten
förelägga den enskilda parten att lämna
1. läkarintyg och andra intyg angående sin fysiska och psykiska
lämplighet,
2. bevis om att han har avlagt certifikatprov,
3. bevis om att han har genomgått certifikatkontroll.
Ett sådant föreläggande får överklagas endast i samband med ett
överklagande av det beslut varigenom målet avgörs.
Rätten får, under den förutsättning som anges i 21 § andra stycket,
höra socialnämnden. Lag (1986:166).
25 § Om rätten i ett mål om återkallelse av luftfartscertifikat eller
elevtillstånd beslutar att återkallelse inte skall ske, får rätten
meddela särskilda villkor för certifikatet eller besluta att ny
personutredning skall göras vid en senare tidpunkt. Lag (1986:166).
26 § I mål om luftfartscertifikat och elevtillstånd som prövas
av förvaltningsrätten förs det allmännas talan av
Transportstyrelsen. Lag (2009:777).
27 § Bestämmelserna i 21--26 §§ skall tillämpas också i fråga om
behörighetsbevis och om godkännande av utländska luftfartscertifikat.
Lag (1986:166).
28 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från kravet på
luftfartscertifikat i 3 § eller, av utbildningsskäl eller annan
särskild anledning, från föreskrivna krav på luftfartygs bemanning.
Lag (1986:166).
5 kap.
Befälhavare på luftfartyg och tjänsten ombord
1 § Ett svenskt luftfartyg skall ha befälhavare när det används vid
luftfart.
Befälhavaren har den högsta myndigheten ombord. Lag (1986:166).
2 § Befälhavaren skall övervaka att luftfartyget är luftvärdigt. Han
skall se till att det är utrustat, bemannat och lastat på föreskrivet
sätt. Vidare skall han se till att luftfärden förbereds och genomförs
i enlighet med gällande bestämmelser.
Befälhavaren har samma skyldighet att göra anmälan och lämna
upplysningar som ägaren har enligt 3 kap. 7 §. Lag (1986:166).
3 § Befälhavaren får bestämma att medlemmar av besättningen
tillfälligt skall arbeta med annat än det som deras anställning avser,
om det är nödvändigt. Passagerarna skall rätta sig efter vad
befälhavaren bestämmer om ordningen ombord.
Befälhavaren får sätta i land eller vägra att ta ombord
besättningsmedlemmar, passagerare och gods, när omständigheterna
kräver det. Lag (1986:166).
4 § Om någon genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för
luftfartygets säkerhet eller för säkerheten ombord, får befälhavaren
vidta de åtgärder mot denne som behövs för att avvärja faran.
För att genomföra dessa åtgärder får befälhavaren inte använda
strängare medel än förhållandena kräver.
Befälhavaren bör i första hand försöka tala den som skapat faran till
rätta genom upplysningar och anmaningar. Våld får tillgripas endast
när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips, skall den lindrigaste
form användas som kan förväntas leda till det avsedda resultatet. Våld
får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.
Medlemmar av besättningen skall i fall som avses i första stycket
lämna befälhavaren den hjälp han behöver. Passagerare får efter
anmaning av befälhavaren lämna sådan hjälp. Om en åtgärd med hänsyn
till den föreliggande faran måste vidtas omedelbart, får
besättningsmän och passagerare själva genomföra den utan anmaning av
befälhavaren.
Besättningsmän och passagerare som lämnar hjälp eller annars
vidtar åtgärd enligt fjärde stycket har samma rätt som
befälhavaren att bruka våld. Lag (1986:166).
4 a § Har någon i fall som avses i 4 § gjort större våld än i varje
fall är medgivet, skall han ändå inte dömas till ansvar, om
omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Om
gärningen anses brottslig, får dömas till lindrigare straff än vad som
annars är föreskrivet. Lag (1986:166).
5 § Om något svårare brott begås ombord, skall befälhavaren om möjligt
vidta de åtgärder som behövs för utredningen och som inte kan
uppskjutas.
Befälhavaren skall om möjligt se till att gärningsmannen inte avviker
och får omhänderta honom för att hindra det. I sådant fall gäller
bestämmelserna i 4 §. Gärningsmannen får inte utan sitt medgivande
vara omhändertagen längre än till dess han kan överlämnas till en
behörig svensk eller utländsk myndighet.
Befälhavaren får ta i förvar sådana föremål som kan ha betydelse för
utredningen. Han skall till den myndighet som avses i andra stycket ge
de upplysningar och överlämna de föremål som kan ha betydelse för
utredningen. Lag (1986:166).
6 § En befälhavare på ett utländskt luftfartyg, som enligt lagen i den
stat som har tillsyn över fartygets luftvärdighet har sådan behörighet
som anges i 3--5 §§, har samma behörighet inom svenskt område. Lag
(1986:166).
7 § Om ett luftfartyg råkar i nöd, skall befälhavaren göra allt vad
han kan för att rädda ombordvarande, fartyg och gods. Måste fartyget
överges, skall han om möjligt se till att fartygshandlingarna tas om
hand. Lag (1986:166).
8 § Inträffar det en olyckshändelse vid användningen av ett luftfartyg
och medför olyckan att någon avlider, att någon blir allvarligt skadad,
att fartyget får betydande skada eller att egendom som inte
transporteras med fartyget får betydande skada, skall befälhavaren
rapportera det inträffade. Han skall också rapportera, när det har
funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle inträffa
eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos fartyget
eller markorganisationen.
Om befälhavaren inte kan fullgöra dessa skyldigheter, skall fartygets
ägare eller brukare göra det. Ägaren eller brukaren skall rapportera om
ett fartyg har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa
underrättelseskyldigheten och får besluta att den skall gälla också för
medlemmar av besättningen. Regeringen får föreskriva att rapportering av
händelser som är av betydelse för luftfartens säkerhet skall ske också i
andra fall än som anges i första och andra styckena. Lag (1990:713).
9 § Den som tjänstgör ombord skall sköta sina arbetsuppgifter
omsorgsfullt och följa sin förmans order angående tjänsten. Lag
(1986:166).
10 § Den får inte tjänstgöra ombord som på grund av sjukdom,
uttröttning, påverkan av alkoholhaltiga drycker eller andra medel
eller av andra sådana skäl inte kan fullgöra sina uppgifter på ett
betryggande sätt. Lag (1986:166).
11 § Regeringen får föreskriva i vilken utsträckning
föreskrifterna i detta kapitel, utöver vad som följer av 6 §, skall
tillämpas i fråga om utländska luftfartyg vid luftfart inom svenskt
område. Lag (1986:166).
6 kap.
Flygplatser och markorganisationen i övrigt
Allmänna bestämmelser
1 § Flygplatser och andra anläggningar för luftfarten skall uppfylla
säkerhetens krav.
Befattningshavare, som fullgör säkerhets- och ordningstjänst vid en
allmän flygplats eller vid godkänd enskild flygplats, får från
flygplatsområdet avvisa den som stör ordningen eller uppför sig så att
han äventyrar luftfartens säkerhet.
I fråga om användande för start och landning av områden, som inte har
inrättats för sådana ändamål, gäller de föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Den myndighet som i enlighet med vad regeringen bestämmer utövar
tillsyn över allmänna flygplatser och utrustningen där skall ges
tillträde till anläggningen för att utöva tillsynen. Lag (1986:166).
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om flygvägar och om luftrum, beträffande vilka särskild
reglering skall finnas för lufttrafiken.
Den myndighet som i enlighet med vad regeringen bestämmer utövar
tillsyn över anläggningar, vilka skall underlätta lufttrafiken i
sådana områden som avses i första stycket, skall ges tillträde till
anläggningen för att utöva tillsynen. Lag (1986:166).
3 § Flygtrafiktjänst skall finnas för att trygga och underlätta
luftfarten.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om flygtrafiktjänsten.
Om regeringen bestämmer det, får den myndighet som svarar för
flygtrafiktjänsten uppdra åt annan att ombesörja sådan tjänst. Lag
(1986:166).
Tillstånd till allmänna flygplatser
4 § Flygplatser för allmänt bruk (allmänna flygplatser) får
inte inrättas eller drivas utan tillstånd av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Detsamma gäller om en allmän flygplats
byggs om eller driften ändras, såvida inte ombyggnaden eller
driftsändringen är av ringa betydelse. Lag (1988:1572).
5 § Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn
till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till
annat, tas till markförhållandena, till störningar som kan
uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare skall
hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska
förutsättningar att driva flygplatsen.
Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna
användas under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats),
utbyggnad av en flygplats till trafikflygplats eller ombyggnad
av en trafikflygplats, skall prövningen omfatta även
investeringens lönsamhet och dess inverkan på andra flygplatser
i regionen.
Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16
kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Lag (1998:818).
5 a § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om
tillstånd.
Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som
avser att ansöka om tillstånd samråda enligt 6 kap. 4 § första-
tredje styckena miljöbalken med Transportstyrelsen, berörda
länsstyrelser och enskilda.
När det gäller förfarandet för att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer
och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § första-tredje
styckena, 5 § andra stycket, 6-8, 10, 19 och 20 §§ miljöbalken
tillämpas.
Innan ansökan om tillstånd prövas skall
miljökonsekvensbeskrivningen godkännas av länsstyrelsen.
Beslutet får inte överklagas.
Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av
samråd och yttranden skall beaktas vid tillståndsprövningen.
När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till
flygplatsen enligt miljöbalken gäller inte andra-femte
styckena. Då skall i stället 6 kap. 3, 7, 9, 10, 19 och 20 §§
miljöbalken tillämpas. Lag (2008:1359).
6 § När tillstånd meddelas, får villkor föreskrivas för tillståndet.
Om tillståndet meddelas av regeringen, får sådana villkor föreskrivas
av den myndighet regeringen bestämmer.
Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas
staten. Lag (1986:166).
7 § Om en tillståndshavare i väsentlig mån åsidosätter föreskrifterna
för verksamheten, får regeringen återkalla tillståndet. Detsamma
gäller, om det måste antas att tillståndshavaren inte kan fullgöra
sina förpliktelser i fråga om anläggningen och dess drift.
Om tillståndet har meddelats av annan myndighet än regeringen får
också denna myndighet återkalla tillståndet. Lag (1986:166).
Andra tillstånd
8 § Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att
inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än
allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för
detta prövas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Därvid gäller bestämmelserna i 5 § första, tredje
och fjärde styckena samt 5 a §. Lag (1998:818).
Godkännande
9 § Allmänna flygplatser får inte tas i bruk innan de har godkänts av
den myndighet regeringen bestämmer. Regeringen får föreskriva att
detsamma skall gälla i fråga om andra anläggningar för luftfarten. I
samband med godkännandet skall fastställas de villkor som behövs.
Om villkoren åsidosätts i väsentlig mån, skall godkännandet återkallas
av den myndighet som har meddelat det. Detta gäller också, om
anläggningen annars inte uppfyller de krav som gäller för sådana
anläggningar.
Anläggningens innehavare skall anmäla om något inträffar som medför
att kraven för godkännande inte längre är uppfyllda. Om det krävs av
säkerhetsskäl, skall han se till att anläggningen inte används. Lag
(1986:166).
10 § har upphävts genom lag (1986:166).
Anläggningar till hinder för luftfarten
11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
beträffande märken, belysning och andra anordningar meddela
föreskrifter som syftar till att förebygga fara för trafiksäkerheten.
Föreskrifterna får dock inte innebära något avsevärt men för
markägarna eller dem som har särskild rätt till marken.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
åtgärder, som kan vidtas när föreskrifter enligt första stycket
åsidosätts. Lag (1986:166).
Övriga bestämmelser
12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva vilka flygplatser som får användas vid olika slag av
luftfart. Lag (1986:166).
13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för användning av allmänna
flygplatser eller andra allmänna anläggningar eller tjänster för
luftfarten.
I den omfattning som följer av 1981 års multilaterala
överenskommelse om undervägsavgifter skall Europeiska
organisationen för säkrare flygtrafiktjänst (Eurocontrol) meddela
föreskrifter om, påföra och driva in undervägsavgifter.
Beslut enligt första stycket angående avgift som är förfallen till
betalning får verkställas enligt utsökningsbalken. Lag (1994:2086).
14 § Allmänna flygplatser och andra allmänna anläggningar för
luftfarten skall på samma villkor som för svenska luftfartyg i
internationell trafik vara öppna för utländska luftfartyg i sådan
trafik, om dessa är registrerade i en stat som har träffat
överenskommelse med Sverige om denna förmån. Lag (1986:166).
15 § Tjänstgöring som flygledare i flygtrafikledningstjänst,
flygtekniker eller flygklarerare får fullgöras bara av den som har
gällande certifikat. Certifikatet skall vara utfärdat eller godkänt i
Sverige. I fråga om certifikat gäller bestämmelserna i 4 kap. 4--19
och 21--28 §§.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att
andra som fullgör tjänst inom markorganisationen eller annan tjänst av
betydelse för säkerheten än som avses i 4 kap. skall ha
behörighetsbevis. Bestämmelserna i 4 kap. 20 § tredje och fjärde
styckena gäller i fråga om behörighetsbevis.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får beträffande
arbete som utförs inom vissa angivna organisationer medge undantag
från kravet på certifikat. Lag (1986:166).
16 § Bestämmelsen i 5 kap. 10 § gäller också flygledare i
flygtrafikledningstjänst, flygtekniker och flygklarerare samt, i den
mån regeringen föreskriver det, annan personal inom markorganisationen
med tjänstgöring som är av betydelse för säkerheten. Lag (1986:166).
7 kap.
Tillstånd till luftfartsverksamhet
1 § Luftfart i förvärvssyfte får inte utövas här i riket utan
tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Regeringen får dock föreskriva att annan luftfart i förvärvssyfte än
luftfart i regelbunden trafik (linjefart) får utövas utan tillstånd,
om det är lämpligt med hänsyn till luftfartens art eller omfattning.
Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att driva skola
med utbildning för certifikat och för att utöva luftfart som avser
utbildning, även om verksamheten inte äger rum i förvärvssyfte.
Detsamma gäller i fråga om flyguppvisningar, flygtävlingar och annan
luftfartsverksamhet av särskild art. Frågor om sådana tillstånd prövas
av den myndighet regeringen bestämmer. Om regeringen bestämmer det,
får myndigheten uppdra åt annan att göra prövningen. Lag (1986:166).
2 § Tillstånd får beviljas bara om det inte möter hinder av hänsyn
till det allmänna.
Vid prövning av ansökan om tillstånd skall de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för trafiken beaktas. Lag (1986:166).
3 § Tillstånd till luftfart i inrikes trafik får ges endast till
1. svenska staten,
2. svenska kommuner eller landstingskommuner,
3. svenska medborgare eller dödsbon,
4. svenska handelsbolag, som inte har någon utländsk bolagsman,
5. svenska föreningar, samfund eller stiftelser, som inte har någon
utländsk medborgare i styrelsen,
6. svenska aktiebolag, om aktierna i bolaget är ställda till viss man
och till ett kapitalvärde och ett röstvärde av minst två tredjedelar
ägs av någon som kan få tillstånd enligt denna paragraf.
Om ägaren till ett aktiebolag som ansöker om tillstånd enligt denna
paragraf är ett annat aktiebolag, skall vad som sägs i första stycket 6
också gälla det bolaget.
Tillstånd till luftfart med svenskt luftfartyg i förvärvssyfte mellan
Sverige och utlandet som inte är linjefart får ges endast till den som
uppfyller kraven enligt första och andra styckena.
Ett tillstånd förfaller, om kraven i första och andra styckena inte
längre är uppfyllda och rättelse inte sker inom den tid som bestäms
av den myndighet som har meddelat tillståndet.
När det i denna paragraf föreskrivs krav på svenskt ägande skall
med svensk medborgare likställas medborgare i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat).
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får lämna
tillstånd till luftfart i inrikes trafik till lufttrafikföretag
som har sin centrala administration och sitt huvudkontor i en EES-
stat, om aktiemajoriteten i lufttrafikföretaget ägs och kontrolleras
av EES-staten eller av medborgare i en EES-stat.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får medge
undantag från denna paragraf, om det finns särskilda skäl.
Lag (1993:43).
3 a § har upphävts genom lag (1994:723).
4 § När tillstånd meddelas, får villkor föreskrivas för tillståndet.
Om tillståndet meddelas av regeringen, får sådana villkor föreskrivas
av den myndighet regeringen bestämmer.
Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas
staten.
En utlänning eller ett utländskt företag, som driver verksamhet i
Sverige med stöd av ett tillstånd enligt denna lag, skall ha en här
bosatt föreståndare, som är ansvarig för verksamheten. Lag
(1986:166).
5 § Om en tillståndshavare i väsentlig mån åsidosätter föreskrifterna
för verksamheten, kan den som har meddelat tillståndet återkalla
detta. Tillståndet kan också återkallas, om det måste antas att
innehavaren inte kan upprätthålla verksamheten. Lag (1986:166).
6 § Om regeringen genom ett avtal med en främmande stat eller en
internationell organisation medger att luftfart får äga rum inom
svenskt område, kan regeringen besluta att något tillstånd inte krävs
enligt detta kapitel. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får föreskriva de villkor för luftfarten som behövs.
I fråga om den verksamhet som utlänning eller ett utländskt företag
driver i Sverige med stöd av ett avtal gäller bestämmelsen i 4 §
tredje stycket. Lag (1986:166).
7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får, om det
behövs med hänsyn till flygsäkerheten eller annars till luftfarten
inom riket, föreskriva att det krävs tillstånd för upplåtelse av
luftfartyg till brukare. Detsamma gäller i fråga om upplåtelse av
tillbehör eller reservdelar till luftfartyg. Lag (1986:166).
8 kap.
Vissa bestämmelser för lufttrafiken
1 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om vad som skall iakttas vid luftfärder för att olyckor
och olägenheter skall undvikas. Lag (1986:166).
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om flygvägar som luftfartyg skall följa inom svenskt
område. Vidare får föreskrifter meddelas om flygningar över rikets
gränser. Lag (1986:166).
3 § När det krävs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får ett
luftfartyg anmanas att landa. Fartyget skall då landa på den plats som
anvisas. Om ingen anvisning lämnas, skall landningen ske på närmaste
allmänna eller godkända enskilda flygplats inom riket som är lämplig.
Ett luftfartyg, som utan tillstånd kommer in i ett sådant
område som avses i 1 kap. 3 §, skall omedelbart lämna området. Det
inträffade skall snarast anmälas. Om ingen annan anvisning lämnas,
skall fartyget snarast möjligt landa enligt vad som sägs i första
stycket.
Om fartyget bryter mot bestämmelserna i första och andra styckena, får
den fortsatta färden hindras.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriver vem
som får besluta om åtgärder enligt denna paragraf och får meddela
ytterligare föreskrifter i de avseenden som avses i paragrafen. Lag
(1986:166).
4 § Krigsmateriel får inte transporteras med luftfartyg utan tillstånd
av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Om det krävs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förbjuda
transporter med luftfartyg av annat gods än krigsmateriel. Lag
(1986:166).
4 a § har upphävts genom lag (1993:1744).
4 b § har upphävts genom lag (1993:1744).
5 § I den mån annat inte särskilt föreskrivs i denna lag, meddelar
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskrifter om
fartygshandlingar. Lag (1986:166).
6 § Om någon för att kunna ta till vara sin rätt behöver ta
del av innehållet i en fartygshandling, ska han eller hon få
det.
I det allmännas verksamhet gäller i stället bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:405).
7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om skyldighet för dem som tjänstgör ombord på luftfartyg
att medföra luftfartscertifikat och andra handlingar. Lag (1986:166).
8 § Om det behövs, får Transportstyrelsen visitera luftfartyg och
granska fartygshandlingarna och de andra handlingar som skall
finnas ombord. Lag (2008:1359).
9 § Det finns särskilda bestämmelser om vad som skall iakttas vid
luftfärder i fråga om hälsovård, pass och tull och i andra liknande
avseenden. Lag (1986:166).
9 kap. Lufttransporter
EG-rättsliga bestämmelser
1 § Bestämmelser om lufttransporter finns i
1. rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om
utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag,
2. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om
lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av
passagerare och deras bagage,
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av
den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om
kompensation och assistans till passagerare vid nekad
ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade
flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, och
4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 785/2004 av
den 21 april 2004 om försäkringskrav för lufttrafikföretag och
luftfartygsoperatörer.
I den utsträckning en fråga regleras av dessa förordningar,
tillämpas inte svensk lag.
Bestämmelser som kompletterar förordningarna i första stycket
2-4 finns i 9-14 §§. Lag (2006:1395).
Bestämmelser om Montrealkonventionen
Lufttransporter som omfattas av Montrealkonventionen
2 § Artiklarna 1-22, artikel 23.1 första, andra och tredje
meningarna, artiklarna 25-27, artiklarna 29-49 samt artiklarna
51 och 52 i konventionen den 28 maj 1999 om vissa enhetliga
regler för internationella lufttransporter
(Montrealkonventionen) skall gälla som lag här i landet.
De engelska, franska, arabiska, kinesiska, ryska och spanska
texterna av Montrealkonventionen har lika giltighet.
De engelska och franska texterna av konventionen samt en
översättning av den till svenska finns intagna som en bilaga
till denna lag. Lag (2002:1130).
Lufttransporter som inte omfattas av Montrealkonventionen
3 § För lufttransporter mot ersättning inom ett land utan
mellanlandning utanför landet och för andra lufttransporter mot
ersättning som inte omfattas av Montrealkonventionen skall
konventionens bestämmelser ändå tillämpas så som det anges i
2 §. Detta gäller även när sådana lufttransporter utförs av ett
lufttrafikföretag utan ersättning.
I fråga om jämkning av skadestånd för personskada skall 6 kap.
1 § skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i stället för artikel
20 i konventionen.
I fråga om begränsning av transportörens ansvar vid transport
av bagage eller gods skall bestämmelsen i artikel 22.2 i
konventionen tillämpas som om den enbart avser incheckat bagage
och bestämmelsen i artikel 22.5 som om den avser punkterna 1-3.
Lag (2002:1130).
Inflationsjustering
4 § Om de beloppsgränser som gäller enligt artiklarna 21 och 22
i Montrealkonventionen ändras med tillämpning av artikel 24,
skall de nya beloppsgränserna vid tillämpning av 2 eller 3 §
tillämpas på transportavtal som ingås tidigast den dag då
ändringen träder i kraft enligt konventionen.
Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna
sådana ändringar av beloppsgränserna. Lag (2002:1130).
Behörig domstol
5 § Talan om ersättning som får föras i Sverige med stöd av
artikel 33.2 i Montrealkonventionen skall, om den inte väcks
vid någon av de domstolar som anges i artikel 33.1, väckas vid
domstolen i den ort där passageraren vid olyckstillfället hade
sitt hemvist. Lag (2002:1130).
Försäkringsplikt
6 § En svensk transportör skall ha en ansvarsförsäkring som
täcker det ansvar som följer av 2 eller 3 §.
Ansvarsförsäkringen skall täcka sådan förskottsbetalning som
avses i artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 2027/97.
Lag (2002:1130).
7 § En utländsk transportör som utför lufttransport av
passagerare, bagage eller gods till eller från Sverige eller
mellan orter i Sverige skall ha en ansvarsförsäkring som täcker
det ansvar som följer av 2 eller 3 §. Lag (2002:1130).
8 § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att transportörer
fullgör de skyldigheter som följer av 6 och 7 §§.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om försäkringsplikten enligt 6 och 7 §§.
Lag (2008:1359).
Utländska stats- och militärtransporter
8 a § Bestämmelserna i 2-8 §§ skall inte tillämpas på
transporter som omfattas av en främmande stats förbehåll enligt
artikel 57 i Montrealkonventionen. Lag (2006:1395).
Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 2027/97
9 § Bestämmelserna i artikel 3a i förordning (EG) nr 2027/97
skall tillämpas även på andra lufttrafikföretag än EG-
lufttrafikföretag.
Bestämmelserna i artikel 5 i förordning (EG) nr 2027/97 skall
tillämpas även på andra svenska transportörer än sådana som
utgör EG-lufttrafikföretag.
Bestämmelserna i artikel 6 i förordning (EG) nr 2027/97 skall
tillämpas även på den som annat än tillfälligtvis och utan att
vara ett lufttrafikföretag säljer lufttransporter i eget namn.
Lag (2002:1130).
10 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över att transportörer
fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i
förordning (EG) nr 2027/97.
Om dessa skyldigheter inte uppfylls ska marknadsföringslagen
(2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29-36 §§
om marknadsstörningsavgift. Information enligt artiklarna 3a
och 6 nämnda förordning ska anses vara väsentlig enligt 10 §
tredje stycket marknadsföringslagen. Lag (2008:488).
Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004
11 § Konsumentverket skall utöva tillsyn över att
lufttrafikföretag fullgör de skyldigheter som följer av
förordning (EG) nr 261/2004. Lag (2006:1395).
12 § Om ett lufttrafikföretag inte lämnar information enligt
artikel 14 i förordningen, får det åläggas att lämna
informationen.
Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid
Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som har ingått avtal om transport med
lufttrafikföretaget, och
3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.
I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i
marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om
åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen.
Lag (2008:488).
13 § I fall som inte är av större vikt får
Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande
som avses i 12 §.
För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs
i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). Lag (2008:488).
Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 785/2004
14 § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att
lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer fullgör de
skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 785/2004 i fråga
om försäkring för skadeståndsansvar gentemot passagerare och
för bagage och gods.
Ett sådant bevis som avses i artikel 5.1 i förordningen skall
ges in till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).
10 kap.
Ansvaret för skador genom luftfart
1 § Bestämmelser om ansvaret för skador, som genom luftfart tillfogas
personer eller egendom som inte transporteras med luftfartyget, finns
i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.
Lag (1986:166).
1 a § Om skyldighet för lufttrafikföretag och
luftfartygsoperatörer att ha försäkring för sådant ansvar som
avses i 1 § finns bestämmelser i förordning (EG) nr 785/2004.
Lag (2006:1395).
2 § Om regeringen föreskriver det, skall det även i andra fall
än som följer av 1 a § finnas försäkring för ansvar enligt 1 §.
Försäkringen kan ersättas av någon motsvarande säkerhet som
regeringen bestämmer. Lag (2006:1395).
2 a § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att
lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer fullgör de
skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 785/2004 i fråga
om försäkring för sådant ansvar som avses i 1 §.
Ett sådant bevis som avses i artikel 5.1 i förordningen skall
ges in till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).
2 b § Transportstyrelsen får i fråga om sådana flygningar över
svenskt område och sådana mellanlandningar som avses i artikel
8.2 i förordning (EG) nr 785/2004 kräva bevis om giltig
försäkring. Lag (2008:1359).
3 § Om någon som tjänstgör på luftfartyg är ersättningsskyldig för
skada genom luftfart som har uppkommit genom hans fel eller
försummelse i tjänsten, får rätten jämka ersättningen med hänsyn till
felets eller försummelsens beskaffenhet, skadans storlek eller
omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller i fråga om andra med tjänst
som har betydelse för trafiksäkerheten.
I fråga om skadeståndsansvaret för arbetstagare gäller 4 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207). Lag (1986:166).
11 kap.
Flygräddningstjänst, bärgning, undersökning av luftfartsolyckor
och rapportering av händelser
Flygräddningstjänst
1 § Bestämmelser om flygräddningstjänst finns i lagen
(2003:778) om skydd mot olyckor.
Ett luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör på
luftfartyg eller vid flygplatser eller andra anläggningar för
luftfarten är skyldiga att delta i flygräddningstjänsten.
Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning av allmänna
medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid personskador
gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen
(1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m. m.
Lag (2003:782).
Bärgning
2 § Den som bärgar ett luftfartyg som har förolyckats eller befinner
sig i nöd och alla som medverkar vid bärgningen har rätt till
bärgarlön. Detsamma gäller vid bärgning av gods ombord på ett sådant
fartyg eller av något som hör till fartyget eller godset. I fråga om
bärgarlönen tillämpas bestämmelserna i 16 kap. 3 § tredje och fjärde
styckena, 5 § första stycket andra och tredje meningarna, 6 § och 10 §
tredje stycket sjölagen (1994:1009). Den som i en sådan
nödsituation räddar människor från fartyget eller medverkar vid deras
räddning har också rätt till en del av bärgarlönen. De särskilda
kostnader som någon i övrigt har haft för bevarandet av ett
luftfartyg eller av gods skall också ersättas, om kostnaderna har
varit nödvändiga.
Den som deltar i en bärgning trots ett uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare, ägare eller innehavare har inte rätt
till bärgarlön. Detsamma gäller i fråga om ersättning för kostnader
för bevarande av fartyg och gods.
Bestämmelserna om bärgning i denna paragraf tillämpas inte på sådan
bärgning som avses i 16 kap. 1 § 1 sjölagen. Lag (1995:1363).
3 § Den som har en fordran på bärgarlön eller ersättning för kostnader
enligt 2 § har luftpanträtt i fartyget eller godset med förmånsrätt
enligt 4 § 1 förmånsrättslagen (1970:979), om bärgarlönen eller
ersättningen avser åtgärder som har avslutats i Sverige.
En yngre fordran har företräde framför en äldre. Fordringar som har
uppkommit på grund av samma händelse har lika rätt till betalning.
För att ett luftfartyg skall få lämna den plats, där åtgärderna för
bärgningen eller bevarandet avslutades, eller ägaren skall ta godset i
besittning, krävs att borgenärerna medger det. Detta gäller dock inte,
om borgenärerna har fått betalt för sina fordringar eller säkerhet har
ställts. Lag (1986:166).
4 § Luftpanträtten omfattar inte den ersättning för skador på
luftfartyg eller gods som utgår på grund av försäkring eller av andra
skäl. Lag (1986:166).
5 § Säljs luftfartyget eller godset exekutivt, upphör luftpanträtten
sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts.
Borgenärerna har rätt till betalning ur köpeskillingen enligt
bestämmelserna i utsökningsbalken.
Luftpanträtten i godset upphör, om det genom lossning ställs till
avsändarens eller mottagarens förfogande. Om godset lämnas ut utan
borgenärens tillstånd, svarar den som tar emot godset för fordringen,
om han kände till denna. Han svarar dock inte för mera än det värde
som godset hade vid lossningen. Lag (1986:166).
6 § Luftpanträtten i ett luftfartyg, som är registrerat i Sverige,
upphör efter tre månader från den dag åtgärderna för bärgningen eller
bevarandet av fartyget avslutades. Detta gäller dock inte, om
borgenärens anspråk på panträtt inom samma tid har anmälts till
inskrivningsdomaren för anteckning i inskrivningsboken för luftfartyg
och dessutom överenskommelse har träffats om panträttens belopp eller
talan om panträtten har väckts i laga ordning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också om fartyget är
registrerat i en annan stat som har biträtt Gen`evekonventionen.
Borgenärens anspråk på panträtt skall i sådant fall anmälas hos den
myndighet som för inskrivningsboken för fartyget.
Om fartyget inte är registrerat eller om det är registrerat i en annan
främmande stat än som anges i andra stycket, upphör luftpanträtten
efter ett år från den dag åtgärderna för bärgningen eller bevarandet
av fartyget avslutades. Detta gäller dock inte, om inom samma tid
överenskommelse har träffats om panträttens belopp eller talan om
panträtten har väckts i laga ordning. Lag (1986:166).
Undersökning av luftfartsolyckor
7 § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av luftfartsolyckor
och tillbud till sådana olyckor finns bestämmelser i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor. Lag (2007:495).
Rapportering av händelser m.m.
8 § I syfte att förbättra flygsäkerheten skall händelser inom
civil luftfart rapporteras till behörig myndighet.
Med händelse inom civil luftfart avses i denna lag
driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet som
har inverkat eller kan inverka på flygsäkerheten, även om
händelsen inte lett till sådana luftfartsolyckor eller tillbud
som avses i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.
Lag (2007:495).
9 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka personer inom
civil luftfart som skall vara skyldiga att rapportera händelser
enligt 8 §.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om rapportering av händelser.
Lag (2007:495).
10 § En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för
repressalier på grund av att arbetstagaren har rapporterat en
händelse enligt denna lag.
Om en arbetstagare utsätts för repressalier skall arbetsgivaren
betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som
uppkommer och för den kränkning som repressalierna innebär.
Lag (2007:495).
11 § har upphävts genom lag (1990:713).
12 § har upphävts genom lag (1990:713).
13 § har upphävts genom lag (1990:713).
12 kap.
Särskilda bestämmelser
1 § Om det då en luftfärd skall påbörjas kan antas att det
luftfartyg, med vilket färden skall ske, inte uppfyller de
villkor som anges i denna lag eller som har fastställts med stöd
av lagen eller annars att för luftfärden fastställda villkor inte
är uppfyllda, får Transportstyrelsen eller den som styrelsen
utser besluta att luftfärden inte får äga rum och hindra
luftfartygets avgång. Om någon annan än Transportstyrelsen har
meddelat beslutet, skall beslutet genast anmälas till styrelsen
och prövas av detta. Lag (2008:1359).
2 § Innehavaren av en allmän flygplats får hindra ett luftfartygs
avgång, om de avgifter enligt 6 kap. 13 § som avser fartygets senaste
ankomst, uppehåll och avgång inte har betalats och säkerhet inte har
ställts.
Regeringen får föreskriva att första stycket inte skall gälla i fråga
om viss internationell luftfart. Lag (1986:166).
3 § I lagen (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa luftfartyg
finns bestämmelser om att kvarstad inte får läggas på vissa
luftfartyg. Lag (1986:166).
4 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter och övriga kostnader för förrättningar enligt
denna lag.
Beslut angående kostnad som är förfallen till betalning får
verkställas enligt utsökningsbalken. Lag (1986:166).
5 § Det finns särskilda bestämmelser om innehav och användning av
radioanläggningar ombord på luftfartyg och inom markorganisationen.
Lag (1986:166).
13 kap.
Ansvarsbestämmelser m. m.
Ansvar
1 § Till fängelse i högst två år döms den som vid tjänstgöring ombord
på ett luftfartyg är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra
medel att han inte kan fullgöra sina uppgifter på ett betryggande
sätt. Detsamma gäller i fråga om den som utövar tjänst som anges i 6
kap. 16 §.
Om brottet är ringa, döms till böter. Lag (1986:166).
2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
1. bryter mot 1 kap. 2 a § första stycket eller mot villkor som har
meddelats enligt 1 kap. 2 a § andra stycket,
2. bryter mot förbud eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
1 kap. 3 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter vid ansökan eller anmälan enligt 2 kap.,
4. framför luftfartyg som ej är märkt enligt 2 kap. 16 § eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd därav,
5. bryter mot 3 kap. 1 § första stycket eller 4 kap. 1 eller 3 §,
6. vid tjänstgöring ombord på luftfartyg vägrar att följa
befälhavarens order,
7. bryter mot 5 kap. 7 §, 6 kap. 4 § eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av 6 kap. 8 §,
8. upplåter eller driver en anläggning i strid med 6 kap. 9 § första
stycket,
9. bryter mot 6 kap. 15 § första stycket,
10. utövar luftfart utan tillstånd enligt 7 kap.,
11. vid utövande av luftfart åsidosätter de villkor som har meddelats
med stöd av 7 kap. 4 § första stycket eller 6 § första stycket,
12. bryter mot trafikföreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap.
1 eller 2 §,
13. underlåter att landa enligt vad som sägs i 8 kap. 3 §,
14. bryter mot 8 kap. 4 §,
15. använder ett luftfartyg vid luftfart utan föreskriven försäkring
eller säkerhet enligt 10 kap. 2 §. Lag (1986:166).
3 § Till böter döms den som
1. uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter i ett ärende, som rör
innehav av certifikat eller behörighetsbevis eller frågan om
annan behörighet, eller vid prov, kontroller eller annan
tillsyn över behörigheten,
2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap.
20 § första och andra styckena eller 6 kap. 15 § andra stycket
första meningen,
3. utför passagerartransporter utan att det i biljetter eller
standardvillkor finns föreskrivna utfästelser enligt vad som
anges i 9 kap. 22 § första stycket, eller
4. bryter mot 11 kap. 13 §.
Till böter döms också den som i andra fall än som anges i 1 och
2 §§ försummar någon skyldighet enligt 1--6 eller 8 kap.
Lag (1993:1744).
4 § Om en gärning har skett av ringa oaktsamhet, skall den inte
föranleda ansvar enligt denna lag. Lag (1986:166).
5 § För gärning som är belagd med straff enligt brottsbalken skall
inte dömas till ansvar enligt denna lag.
Den som i fråga om sådant utländskt luftfartyg, som avses i 1 kap. 6
§, utom riket har begått gärning som är belagd med straff enligt denna
lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter döms, om han befinner
sig i Sverige, enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2
kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Åtal får väckas utan
förordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket samma balk. Lag
(1986:166).
Förverkande
6 § Om ägaren eller någon som är i hans ställe uppsåtligen begår eller
medverkar till en sådan gärning som anges i 2 § 1 eller 2, kan
luftfartyget förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga
brott eller om det i övrigt finns särskilda skäl. Detta gäller dock
inte, om förverkande är uppenbart oskäligt. Om fartyget inte finns i
behåll, kan värdet förklaras förverkat.
Första stycket gäller inte mot den som i god tro har förvärvat
luftfartyget eller någon särskild rätt till det.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också i fråga om
sådant gods som avses i 8 kap. 4 § första och andra styckena, om dess
ägare eller någon som är i ägarens ställe begår eller medverkar till
en sådan gärning som anges i 2 § 14. Lag (1986:166).
7 § Har upphävts genom lag (1986:166).
8 § Har upphävts genom lag (1986:166).
9 § Har upphävts genom lag (1986:166).
10 § Har upphävts genom lag (1986:166).
11 § Har upphävts genom lag (1986:166).
12 § Har upphävts genom lag (1986:166).
13 § Har upphävts genom lag (1986:166).
14 kap.
Lagens tillämpning, bemyndiganden och definitioner
1 § I fråga om luftfartyg som inte har någon förare ombord eller inte
är motordrivna eller som i övrigt är av särskild beskaffenhet får
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva eller i
enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 2--8 kap. samt i
övrigt meddela de särskilda föreskrifter som behövs. Undantag och
föreskrifter får inte utformas, så att de strider mot säkerhetens
eller det allmännas intresse.
I fråga om sådana föremål som är inrättade för rörelse i luften men
som inte är att anse som luftfartyg gäller de föreskrifter som
meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Lag
(1986:166).
2 § Transportstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas i
frågor, som rör certifikat, elevtillstånd, behörighetsbevis,
tillstånd att tjänstgöra på luftfartyg utan certifikat,
registrering av luftfartyg eller förbud för luftfartyg att
avgå, hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Luftfartsverkets eller Transportstyrelsens beslut i andra
frågor än som avses i första stycket får överklagas hos
regeringen.
Beslut som avses i denna paragraf gäller omedelbart, om inte
annat förordnas. Lag (2008:1359).
2 a § Transportstyrelsens beslut om tillstånd att inrätta och
driva allmänna flygplatser får överklagas av en sådan ideell
förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken. Lag (2008:1359).
3 § I den mån det behövs får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer, i de avseenden som behandlas i denna lag, meddela
ytterligare föreskrifter som gäller skydd för liv, personlig säkerhet
eller hälsa eller trafik.
Förvaltningsuppgift som ansluter till föreskrifterna får, om
regeringen föreskriver det, av myndighet som avses i första stycket
överlämnas åt annan, även om uppgiften innefattar myndighetsutövning.
Lag (1986:166).
4 § Är Sverige i krig eller krigsfara får regeringen, i den
utsträckning rådande förhållanden påkallar det, föreskriva eller i
enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i denna lag, från
föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag och från andra
lagar och författningar som avser luftfarten. Regeringen får därvid
meddela de föreskrifter som behövs.
Detsamma gäller, om det råder sådana utomordentliga förhållanden som
är föranledda av krig eller av krigsfara som Sverige har befunnit sig
i.
Om regeringen i andra fall än då Sverige är i krig har meddelat
föreskrifter enligt denna paragraf, skall föreskrifterna underställas
riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet. Om någon sådan
underställning inte sker eller om föreskrifterna inte godkänns av
riksdagen inom två månader från underställningen, upphör
föreskrifterna att gälla. Lag (1986:166).
5 § Vid tillämpningen av denna lag och föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen avses
med Chicagokonventionen den konvention angående internationell civil
luftfart som avslutades i Chicago den 7 december 1944,
med Genèvekonventionen den konvention rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg som avslutades i Genève den 19 juni 1948,
med Warszawakonventionen den konvention om internationell
luftbefordran som undertecknades i Warszawa den 12 oktober 1929 och
som reviderades genom det i Haag den 28 september 1955 avslutade
protokollet, genom det i Guatemala City den 8 mars 1971 avslutade
protokollet samt genom de i Montreal den 25 september 1975 avslutade
protokollen nr 3 och nr 4 och
med Guadalajarakonventionen den konvention om internationell
luftbefordran som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren,
som undertecknades i Guadalajara den 18 september 1961.
Lag (1986:619).
ANDRA AVDELNINGEN
Militär luftfart och annan luftfart för statsändamål
15 kap.
1 § Bestämmelserna i 5 kap. 8 §, 6 kap. 15 §, 9 kap., 10 kap. 3 § samt
11 kap. 2 § första och tredje styckena och 7 § gäller även i fråga om
luftfart med svenska militära luftfartyg och i fråga om den militära
markorganisationen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar i övrigt
föreskrifter för den militära luftfarten och markorganisationen i de
ämnen som anges i första avdelningen och som inte gäller förhållandet
mellan enskilda eller annars måste meddelas i lag. Lag (1990:713).
2 § Bestämmelserna i denna lag utom 8 kap. 4 a och 4 b §§ och 11 kap.
3--6 §§ gäller även i fråga om luftfart med svenska luftfartyg, som
utan att vara militära används endast för statsändamål och inte för
affärsdrift.
För sådana luftfartyg får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag
från bestämmelserna i 1--8 kap. samt i övrigt meddela de särskilda
föreskrifter som behövs. Lag (1986:166).
3 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter i fråga om tillträde till svenskt område för utländska
militära luftfartyg och andra utländska luftfartyg som används endast
för statsändamål och inte för affärsdrift. Lag (1986:166).
Övergångsbestämmelser
1986:166
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
Beslut om antagande till utbildning för luftfartscertifikat, som har
meddelats före ikraftträdandet, skall vid tillämpningen av de nya
bestämmelserna anses som ett enligt dessa utfärdat elevtillstånd.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.
1986:619
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000. Regeringen
får bestämma att lagen tills vidare skall gälla endast för inrikes
luftfart och luftfart som inte faller under Warszawakonventionen.
2. Så länge Warszawakonventionen i dess ursprungliga lydelse från den
12 oktober 1929 är i kraft mellan Sverige och någon främmande stat
skall beträffande sådana lufttransporter som konventionen i den
lydelsen är tillämplig på i stället för de nya bestämmelserna gälla
lagen (1937:73) om befordran med luftfartyg. För svenska
lufttrafikföretag skall dock tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 22 §
första stycket i deras äldre lydelse såvitt gäller
begränsningsbeloppet för sådana företag och skyldigheten att utfästa
sig att tillämpa detta belopp.
3. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt det i Haag den
28 september 1955 avslutade ändringsprotokollet är i kraft mellan
Sverige och någon främmande stat skall beträffande sådana
lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på i
stället för de nya bestämmelserna gälla 9 kap. i dess äldre lydelse.
4. I förhållande till en stat, som är bunden av Warszawakonventionen i
dess lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 3 den 25 september 1975 men
inte av konventionen i dess lydelse enligt Montrealprotokoll nr 4
samma dag, skall beträffande transport av gods 9 kap. i dess äldre
lydelse fortsätta att tillämpas.
5. I förhållande till en stat, som är bunden av Warszawakonventionen i
dess lydelse enligt Montrealprotokoll nr 4 men inte av konventionen i
dess lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 3, skall beträffande
transport av passagerare och resgods 9 kap. i dess äldre lydelse
fortsätta att tillämpas.
6. Upphör Warszawakonventionen i dess ursprungliga lydelse eller i
dess lydelse enligt 1955 års ändringsprotokoll att gälla mellan
Sverige och andra stater till följd av uppsägning från svensk sida,
skall regeringen ge detta till känna. Förordning (2000:728).
1988:1572
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Den skall dock inte
tillämpas i fråga om ombyggnader och driftsändringar som påbörjats före
ikraftträdandet.
1993:1744
Beslut som har meddelats enligt de upphävda bestämmelserna i 8 kap. 4 a §
gäller fortfarande.
1995:15
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats
före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
1995:1363
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om
avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
1998:818
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags
ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i
miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
2002:1130
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Så länge konventionen den 12 oktober 1929 rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
internationell luftbefordran (Warszawakonventionen) i dess
ursprungliga lydelse är i kraft mellan Sverige och någon
främmande stat skall lagen (1937:73) om befordran med
luftfartyg gälla i stället för denna lag för sådana
lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig
på. Dock skall 9 kap. 6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna
lag tillämpas. Hänvisningen till transportörens ansvar skall
därvid avse transportörens ansvar enligt lagen (1937:73) om
befordran med luftfartyg. Vidare skall 9 kap. 9 och 10 §§ i
deras lydelse enligt denna lag tillämpas.
3. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt
protokollet den 28 september 1955 med ändring av
Warszawakonventionen (Haagprotokollet) är i kraft mellan
Sverige och någon främmande stat skall 9 kap. i dess lydelse
närmast före lagen (1986:619) om ändring i luftfartslagen
(1957:297) gälla i stället för denna lag för sådana
lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig
på. Dock skall 9 kap. 6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna
lag tillämpas. Hänvisningen till transportörens ansvar skall
därvid avse transportörens ansvar enligt 9 kap. i dess lydelse
närmast före lagen (1986:619) om ändring i luftfartslagen
(1957:297). Vidare skall 9 kap. 9 och 10 §§ i deras lydelse
enligt denna lag tillämpas.
4. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt
Montrealprotokoll nr 4 den 25 september 1975 med ändring av
Warszawakonventionen i dess lydelse enligt Haagprotokollet är i
kraft mellan Sverige och någon främmande stat skall beträffande
transport av gods 9 kap. i dess lydelse närmast före denna lag
gälla i stället för denna lag för sådana lufttransporter som
konventionen i den lydelsen är tillämplig på. Dock skall 9 kap.
6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna lag tillämpas.
Hänvisningen till transportörens ansvar skall därvid avse
transportörens ansvar enligt 9 kap. i dess lydelse närmast före
denna lag.
2004:1093
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005. Vid tillämpning av
7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
Luftfartsstyrelsen i stället för Luftfartsverket vara den
enskildes motpart, om styrelsen efter ikraftträdandet är
behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för
prövning.
2008:1359
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av
7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska
Transportstyrelsen vara den enskildes motpart, om styrelsen
efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga
som är föremål för prövning.
2010:500
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2010. Genom lagen
upphävs luftfartslagen (1957:297). Äldre bestämmelser ska
fortsatt gälla för avgifter som är hänförliga till tiden före
ikraftträdandet.
2. Certifikat, tillstånd och godkännanden som har meddelats
enligt luftfartslagen (1957:297) och med stöd av den
meddelade föreskrifter, ska fortsätta att gälla enligt sitt
innehåll. Frågor om förnyelse av ett äldre certifikat,
tillstånd eller godkännande ska dock prövas enligt den nya
lagen, liksom återkallelse av ett certifikat, tillstånd eller
godkännande eller vägran att godkänna ett tillstånd om den
händelse som ligger till grund för ingripandet har ägt rum
sedan lagen har trätt i kraft.
Bilaga
CONVENTION FOR THE UNIFICATION OF CERTAIN RULES FOR
INTERNATIONAL CARRIAGE BY AIR
THE STATES PARTIES TO THIS CONVENTION,
RECOGNIZING the significant contribution of the Convention for
the Unification of Certain Rules to International Carriage by
Air signed in Warsaw on 12 October 1929, hereinafter referred
to as the "Warsaw Convention", and other related instruments to
the harmonization of private international air law;
RECOGNIZING the need to modernize and consolidate the Warsaw
Convention and related instruments;
RECOGNIZING the importance of ensuring protection of the
interests of consumers in international carriage by air and the
need for equitable compensation based on the principle of
restitution;
REAFFIRMING the desirability of an orderly development of
international air transport operations and the smooth flow of
passengers, baggage and cargo in accordance with the principles
and objectives of the Convention on International Civil
Aviation, done at Chicago on 7 December 1944;
CONVINCED that collective State action for further
harmonization and codification of certain rules governing
international carriage by air through a new Convention is the
most adequate means of achieving an equitable balance of
interests,
HAVE AGREED AS FOLLOWS:
CHAPTER I
GENERAL PROVISIONS
Article 1
Scope of application
1. This Convention applies to all international carriage of
persons, baggage or cargo performed by aircraft for reward. It
applies equally to gratuitous carriage by aircraft performed by
an air transport undertaking.
2. For the purposes of this Convention, the expression
international carriage means any carriage in which, according
to the agreement between the parties, the place of departure
and the place of destination, whether or not there be a break
in the carriage or a transhipment, are situated either within
the territories of two States Parties, or within the territory
of a single State Party if there is an agreed stopping place
within the territory of another State, even if that State is
not a State Party. Carriage between two points within the
territory of a single State Party without an agreed stopping
place within the territory of another State is not
international carriage for the purposes of this Convention.
3. Carriage to be performed by several successive carriers is
deemed, for the purposes of this Convention, to be one
undivided carriage if it has been regarded by the parties as a
single operation, whether it has been agreed upon under the
form of a single contract or of a series of contracts, and it
does not lose its international character merely because one
contract or a series of contracts is to be performed entirely
within the territory of the same State.
4. This Convention applies also to carriage as set out in
Chapter V, subject to the terms contained therein.
Article 2
Carriage performed by State and carriage of postal items
1. This Convention applies to carriage performed by the State
or by legally constituted public bodies provided it falls
within the conditions laid down in Article 1.
2. In the carriage of postal items, the carrier shall be liable
only to the relevant postal administration in accordance with
the rules applicable to the relationship between the carriers
and the postal administrations.
3. Except as provided in paragraph 2 of this Article, the
provisions of this Convention shall not apply to the carriage
of postal items.
CHAPTER II
DOCUMENTATION AND DUTIES OF THE PARTIES RELATING TO THE
CARRIAGE OF PASSENGERS, BAGGAGE AND CARGO
Article 3
Passengers and baggage
1. In respect of carriage of passengers, an individual or
collective document of carriage shall be delivered containing:
(a) an indication of the places of departure and destination;
(b) if the places of departure and destination are within the
territory of a single State Party, one or more agreed stopping
places being within the territory of another State, an
indication of at least one such stopping place.
2. Any other means which preserves the information indicated in
paragraph 1 may be substituted for the delivery of the document
referred to in that paragraph. If any such other means is used,
the carrier shall offer to deliver to the passenger a written
statement of the information so preserved.
3. The carrier shall deliver to the passenger a baggage
identification tag for each piece of checked baggage.
4. The passenger shall be given written notice to the effect
that where this Convention is applicable it governs and may
limit the liability of carriers in respect of death or injury
and for destruction or loss of, or damage to, baggage, and for
delay.
5. Non-compliance with the provisions of the foregoing
paragraphs shall not affect the existence or the validity of
the contract of carriage, which shall, nonetheless, be subject
to the rules of this Convention including those relating to
limitation of liability.
Article 4
Cargo
1. In respect of the carriage of cargo, an air waybill shall be
delivered.
2. Any other means which preserves a record of the carriage to
be performed may be substituted for the delivery of an air
waybill. If such other means are used, the carrier shall, if so
requested by the consignor, deliver to the consignor a cargo
receipt permitting identification of the consignment and access
to the information contained in the record preserved by such
other means.
Article 5
Contents of air waybill or cargo receipt
The air waybill or the cargo receipt shall include:
(a) an indication of the places of departure and destination;
(b) if the places of departure and destination are within the
territory of a single State Party, one or more agreed stopping
places being within the territory of another State, an
indication of at least one such stopping place; and
(c) an indication of the weight of the consignment.
Article 6
Document relating to the nature of the cargo
The consignor may be required, if necessary, to meet the
formalities of customs, police and similar public authorities
to deliver a document indicating the nature of the cargo. This
provision creates for the carrier no duty, obligation or
liability resulting therefrom.
Article 7
Description of air waybill
1. The air waybill shall be made out by the consignor in three
original parts.
2. The first part shall be marked "for the carrier"; it shall
be signed by the consignor. The second part shall be marked
"for the consignee"; it shall be signed by the consignor and by
the carrier. The third part shall be signed by the carrier who
shall hand it to the consignor after the cargo has been
accepted.
3. The signature of the carrier and that of the consignor may
be printed or stamped.
4. If, at the request of the consignor, the carrier makes out
the air waybill, the carrier shall be deemed, subject to proof
to the contrary, to have done so on behalf of the consignor.
Article 8
Documentation for multiple packages
When there is more than one package:
(a) the carrier of cargo has the right to require the consignor
to make out separate air waybills;
(b) the consignor has the right to require the carrier to
deliver separate cargo receipts when the other means referred
to in paragraph 2 of Article 4 are used.
Article 9
Non-compliance with documentary requirements
Non-compliance with the provisions of Articles 4 to 8 shall not
affect the existence or the validity of the contract of
carriage, which shall, nonetheless, be subject to the rules of
this Convention including those relating to limitation of
liability.
Article 10
Responsibility for particulars of documentation
1. The consignor is responsible for the correctness of the
particulars and statements relating to the cargo inserted by it
or on its behalf in the air waybill or furnished by it or on
its behalf to the carrier for insertion in the cargo receipt or
for insertion in the record preserved by the other means
referred to in paragraph 2 of Article 4. The foregoing shall
also apply where the person acting on behalf of the consignor
is also the agent of the carrier.
2. The consignor shall indemnify the carrier against all damage
suffered by it, or by any other person to whom the carrier is
liable, by reason of the irregularity, incorrectness or
incompleteness of the particulars and statements furnished by
the consignor or on its behalf.
3. Subject to the provisions of paragraphs 1 and 2 of this
Article, the carrier shall indemnify the consignor against all
damage suffered by it, or by any other person to whom the
consignor is liable, by reason of the irregularity,
incorrectness or incompleteness of the particulars and
statements inserted by the carrier or on its behalf in the
cargo receipt or in the record preserved by the other means
referred to in paragraph 2 of Article 4.
Article 11
Evidentiary value of documentation
1. The air waybill or the cargo receipt is prima facie evidence
of the conclusion of the contract, of the acceptance of the
cargo and of the conditions of carriage mentioned therein.
2. Any statements in the air waybill or the cargo receipt
relating to the weight, dimensions and packing of the cargo, as
well as those relating to the number of packages, are prima
facie evidence of the facts stated; those relating to the
quantity, volume and condition of the cargo do not constitute
evidence against the carrier except so far as they both have
been, and are stated in the air waybill or the cargo receipt to
have been, checked by it in the presence of the consignor, or
relate to the apparent condition of the cargo.
Article 12
Right of disposition of cargo
1. Subject to its liability to carry out all its obligations
under the contract of carriage, the consignor has the right to
dispose of the cargo by withdrawing it at the airport of
departure or destination, or by stopping it in the course of
the journey on any landing, or by calling for it to be
delivered at the place of destination or in the course of the
journey to a person other than the consignee originally
designated, or by requiring it to be returned to the airport of
departure. The consignor must not exercise this right of
disposition in such a way as to prejudice the carrier or other
consignors and must reimburse any expenses occasioned by the
exercise of this right.
2. If it is impossible to carry out the instructions of the
consignor, the carrier must so inform the consignor forthwith.
3. If the carrier carries out the instructions of the consignor
for the disposition of the cargo without requiring the
production of the part of the air waybill or the cargo receipt
delivered to the latter, the carrier will be liable, without
prejudice to its right of recovery from the consignor, for any
damage which may be caused thereby to any person who is
lawfully in possession of that part of the air waybill or the
cargo receipt.
4. The right conferred on the consignor ceases at the moment
when that of the consignee begins in accordance with Article
13. Nevertheless, if the consignee declines to accept the
cargo, or cannot be communicated with, the consignor resumes
its right of disposition.
Article 13
Delivery of the cargo
1. Except when the consignor has exercised its right under
Article 12, the consignee is entitled, on arrival of the cargo
at the place of destination, to require the carrier to deliver
the cargo to it, on payment of the charges due and on complying
with the conditions of carriage.
2. Unless it is otherwise agreed, it is the duty of the carrier
to give notice to the consignee as soon as the cargo arrives.
3. If the carrier admits the loss of the cargo, or if the cargo
has not arrived at the expiration of seven days after the date
on which it ought to have arrived, the consignee is entitled to
enforce against the carrier the rights which flow from the
contract of carriage.
Article 14
Enforcement of the rights of consignor and consignee
The consignor and the consignee can respectively enforce all
the rights given to them by Articles 12 and 13, each in its own
name, whether it is acting in its own interest or in the
interests of another, provided that it carries out the
obligations imposed by the contract of carriage.
Article 15
Relations of consignor and consignee or mutual relations of
third parties
1. Articles 12, 13 and 14 do not affect either the relations of
the consignor and the consignee with each other or the mutual
relations of third parties, whose rights are derived either
from the consignor or from the consignee.
2. The provisions of Articles 12, 13 and 14 can only be varied
by express provision in the air waybill or the cargo receipt.
Article 16
Formalities of customs, police or other public authorities
1. The consignor must furnish such information and such
documents as are necessary to meet the formalities of customs,
police and any other public authorities before the cargo can be
delivered to the consignee. The consignor is liable to the
carrier for any damage occasioned by the absence, insufficiency
or irregularity of any such information or documents, unless
the damage is due to the fault of the carrier, its servants or
agents.
2. The carrier is under no obligation to enquire into the
correctness or sufficiency of such information or documents.
CHAPTER III
LIABILITY OF THE CARRIER AND EXTENT OF COMPENSATION FOR DAMAGE
Article 17
Death and injury of passengers - damage to baggage
1. The carrier is liable for damage sustained in case of death
or bodily injury of a passenger upon condition only that the
accident which caused the death or injury took place on board
the aircraft or in the course of any of the operations of
embarking or disembarking.
2. The carrier is liable for damage sustained in case of
destruction or loss of, or of damage to, checked baggage upon
condition only that the event which caused the destruction,
loss or damage took place on board the aircraft or during any
period within which the checked baggage was in the charge of
the carrier. However, the carrier is not liable if and to the
extent that the damage resulted from the inherent defect,
quality or vice of the baggage. In the case of unchecked
baggage, including personal items, the carrier is liable if the
damage resulted from its fault or that of its servants or
agents.
3. If the carrier admits the loss of the checked baggage, or if
the checked baggage has not arrived at the expiration of 21
days after the date on which it ought to have arrived, the
passenger is entitled to enforce against the carrier the rights
which flow from the contract of carriage.
4. Unless otherwise specified, in this Convention the term
"baggage" means both checked baggage and unchecked baggage.
Article 18
Damage to cargo
1. The carrier is liable for damage sustained in the event of
the destruction or loss of, or damage to, cargo upon condition
only that the event which caused the damage so sustained took
place during the carriage by air.
2. However, the carrier is not liable if and to the extent it
proves that the destruction, or loss of, or damage to, the
cargo resulted from one or more of the following:
(a) inherent defect, quality or vice of that cargo;
(b) defective packing of that cargo performed by a person other
than the carrier or its servants or agents;
(c) an act of war or an armed conflict;
(d) an act of public authority carried out in connection with
the entry, exit or transit of the cargo.
3. The carriage by air within the meaning of paragraph 1 of
this Article comprises the period during which the cargo is in
the charge of the carrier.
4. The period of the carriage by air does not extend to any
carriage by land, by sea or by inland waterway performed
outside an airport. If, however, such carriage takes place in
the performance of a contract for carriage by air, for the
purpose of loading, delivery or transhipment, any damage is
presumed, subject to proof to the contrary, to have been the
result of an event which took place during the carriage by air.
If a carrier, without the consent of the consignor, substitutes
carriage by another mode of transport for the whole or part of
a carriage intended by the agreement between the parties to be
carriage by air, such carriage by another mode of transport is
deemed to be within the period of carriage by air.
Article 19
Delay
The carrier is liable for damage occasioned by delay in the
carriage by air of passengers, baggage or cargo. Nevertheless,
the carrier shall not be liable for damage occasioned by delay
if it proves that it and its servants and agents took all
measures that could reasonably be required to avoid the damage
or that it was impossible for it or them to take such measures.
Article 20
Exoneration
If the carrier proves that the damage was caused or contributed
to by the negligence or other wrongful act or omission of the
person claiming compensation, or the person from whom he or she
derives his or her rights, the carrier shall be wholly or
partly exonerated from its liability to the claimant to the
extent that such negligence or wrongful act or omission caused
or contributed to the damage. When by reason of death or injury
of a passenger compensation is claimed by a person other than
the passenger, the carrier shall likewise be wholly or partly
exonerated from its liability to the extent that it proves that
the damage was caused or contributed to by the negligence or
other wrongful act or omission of that passenger. This Article
applies to all the liability provisions in this Convention,
including paragraph 1 of Article 21.
Article 21
Compensation in case of death or injury of passengers
1. For damages arising under paragraph 1 of Article 17 not
exceeding 100 000 Special Drawing Rights for each passenger,
the carrier shall not be able to exclude or limit its
liability.
2. The carrier shall not be liable for damages arising under
paragraph 1 of Article 17 to the extent that they exceed for
each passenger 100 000 Special Drawing Rights if the carrier
proves that:
(a) such damage was not due to the negligence or other wrongful
act or omission of the carrier or its servants or agents; or
(b) such damage was solely due to the negligence or other
wrongful act or omission of a third party.
Article 22
Limits of liability in relation to delay, baggage and cargo
1. In the case of damage caused by delay as specified in
Article 19 in the carriage of persons, the liability of the
carrier for each passenger is limited to 4 150 Special Draw-
ing Rights.
2. In the carriage of baggage, the liability of the carrier in
the case of destruction, loss, damage or delay is limited to 1
000 Special Drawing Rights for each passenger unless the
passenger has made, at the time when the checked baggage was
handed over to the carrier, a special declaration of interest
in delivery at destination and has paid a supplementary sum if
the case so requires. In that case the carrier will be liable
to pay a sum not exceeding the declared sum, unless it proves
that the sum is greater than the passenger's actual interest in
delivery at destination.
3. In the carriage of cargo, the liability of the carrier in
the case of destruction, loss, damage or delay is limited to a
sum of 17 Special Drawing Rights per kilogram, unless the
consignor has made, at the time when the package was handed
over to the carrier, a special declaration of interest in
delivery at destination and has paid a supplementary sum if the
case so requires. In that case the carrier will be liable to
pay a sum not exceeding the declared sum, unless it proves that
the sum is greater than the consignor's actual interest in
delivery at destination.
4. In the case of destruction, loss, damage or delay of part of
the cargo, or of any object contained therein, the weight to be
taken into consideration in determining the amount to which the
carrier's liability is limited shall be only the total weight
of the package or packages concerned. Nevertheless, when the
destruction, loss, damage or delay of a part of the cargo, or
of an object contained therein, affects the value of other
packages covered by the same air waybill, or the same receipt
or, if they were not issued, by the same record preserved by
the other means referred to in paragraph 2 of Article 4, the
total weight of such package or packages shall also be taken
into consideration in determining the limit of liability.
5. The foregoing provisions of paragraphs 1 and 2 of this
Article shall not apply if it is proved that the damage
resulted from an act or omission of the carrier, its servants
or agents, done with intent to cause damage or recklessly and
with knowledge that damage would probably result; provided
that, in the case of such act or omission of a servant or
agent, it is also proved that such servant or agent was acting
within the scope of its employment.
6. The limits prescribed in Article 21 and in this Article
shall not prevent the court from awarding, in accordance with
its own law, in addition, the whole or part of the court costs
and of the other expenses of the litigation incurred by the
plaintiff, including interest. The foregoing provision shall
not apply if the amount of the damages awarded, excluding court
costs and other expenses of the litigation, does not exceed the
sum which the carrier has offered in writing to the plaintiff
within a period of six months from the date of the occurrence
causing the damage, or before the commencement of the action,
if that is later.
Article 23
Conversion of monetary units
1. The sums mentioned in terms of Special Drawing Right in this
Convention shall be deemed to refer to the Special Drawing
Right as defined by the International Monetary Fund. Conversion
of the sums into national currencies shall, in case of judicial
proceedings, be made according to the value of such currencies
in terms of the Special Drawing Right at the date of the
judgement. The value of a national currency, in terms of the
Special Drawing Right, of a State Party which is a Member of
the International Monetary Fund, shall be calculated in
accordance with the method of valuation applied by the
International Monetary Fund, in effect at the date of the
judgement, for its operations and transactions. The value of a
national currency, in terms of the Special Drawing Right, of a
State Party which is not a Member of the International Monetary
Fund, shall be calculated in a manner determined by that State.
2. Nevertheless, those States which are not Members of the
International Monetary Fund and whose law does not permit the
application of the provisions of paragraph 1 of this Article
may, at the time of ratification or accession or at any time
thereafter, declare that the limit of liability of the carrier
prescribed in Article 21 is fixed at a sum of 1 500 000
monetary units per passenger in judicial proceedings in their
territories; 62 500 monetary units per passenger with respect
to paragraph 1 of Article 22; 15 000 monetary units per
passenger with respect to paragraph 2 of Article 22; and 250
monetary units per kilogram with respect to paragraph 3 of
Article 22. This monetary unit corresponds to 65,5 milligrams
of gold of millesimal fineness nine hundred. These sums may be
converted into the national currency concerned in round
figures. The conversion of these sums into national currency
shall be made according to the law of the State concerned.
3. The calculation mentioned in the last sentence of paragraph
1 of this Article and the conversion method mentioned in
paragraph 2 of this Article shall be made in such manner as to
express in the national currency of the State Party as far as
possible the same real value for the amounts in Articles 21 and
22 as would result from the application of the first three
sentences of paragraph 1 of this Article. State Parties shall
communicate to the depositary the manner of calculation
pursuant to paragraph 1 of this Article, or the result of the
conversion in paragraph 2 of this Article as the case may be,
when depositing an instrument of ratification, acceptance,
approval of or accession to this Convention and whenever there
is a change in either.
Article 24
Review of limits
1. Without prejudice to the provisions of Article 25 of this
Convention and subject to paragraph 2 below, the limits of
liability prescribed in Articles 21, 22 and 23 shall be
reviewed by the Depositary at five-year intervals, the first
such review to take place at the end of the fifth year
following the date of entry into force of this Convention, or
if the Convention does not enter into force within five years
of the date it is first open for signature, within the first
year of its entry into force, by reference to an inflation
factor which corresponds to the accumulated rate of inflation
since the previous revision or in the first instance since the
date of entry into force of the Convention. The measure of the
rate of inflation to be used in determining the inflation
factor shall be the weighted average of the annual rates of
increase or decrease in the Consumer Price Indices of the
States whose currencies comprise the Special Drawing Right
mentioned in paragraph 1 of Article 23.
2. If the review referred to in the preceding paragraph
concludes that the inflation factor has exceeded 10 per cent,
the Depositary shall notify States Parties of a revision of the
limits of liability. Any such revision shall become effective
six months after its notification to the States Parties. If
within three months after its notification to the States
Parties a majority of the States Parties register their
disapproval, the revision shall not become effective and the
Depositary shall refer the matter to a meeting of the States
Parties. The Depositary shall immediately notify all States
Parties of the coming into force of any revision.
3. Notwithstanding paragraph 1 of this Article, the procedure
referred to in paragraph 2 of this Article shall be applied at
any time provided that one-third of the States Parties express
a desire to that effect and upon condition that the inflation
factor referred to in paragraph 1 has exceeded 30 per cent
since the previous revision or since the date of entry into
force of this Convention if there has been no previous
revision. Subsequent reviews using the procedure described in
paragraph 1 of this Article will take place at five-year
intervals starting at the end of the fifth year following the
date of the reviews under the present paragraph.
Article 25
Stipulation on limits
A carrier may stipulate that the contract of carriage shall be
subject to higher limits of liability than those provided for
in this Convention or to no limits of liability whatsoever.
Article 26
Invalidity of contractual provisions
Any provision tending to relieve the carrier of liability or to
fix a lower limit than that which is laid down in this
Convention shall be null and void, but the nullity of any such
provision does not involve the nullity of the whole contract,
which shall remain subject to the provisions of this
Convention.
Article 27
Freedom to contract
Nothing contained in this Convention shall prevent the carrier
from refusing to enter into any contract of carriage, from
waiving any defences available under the Convention, or from
laying down conditions which do not conflict with the
provisions of this Convention.
Article 28
Advance payments
In the case of aircraft accidents resulting in death or injury
of passengers, the carrier shall, if required by its national
law, make advance payments without delay to a natural person or
persons who are entitled to claim compensation in order to meet
the immediate economic needs of such persons. Such advance
payments shall not constitute a recognition of liability and
may be offset against any amounts subsequently paid as damages
by the carrier.
Article 29
Basis of claims
In the carriage of passengers, baggage and cargo, any action
for damages, however founded, whether under this Convention or
in contract or in tort or otherwise, can only be brought
subject to the conditions and such limits of liability as are
set out in this Convention without prejudice to the question as
to who are the persons who have the right to bring suit and
what are their respective rights. In any such action, punitive,
exemplary or any other non-compensatory damages shall not be
recoverable.
Article 30
Servants, agents - aggregation of claims
1. If an action is brought against a servant or agent of the
carrier arising out of damage to which the Convention relates,
such servant or agent, if they prove that they acted within the
scope of their employment, shall be entitled to avail
themselves of the conditions and limits of liability which the
carrier itself is entitled to invoke under this Convention.
2. The aggregate of the amounts recoverable from the carrier,
its servants and agents, in that case, shall not exceed the
said limits.
3. Save in respect of the carriage of cargo, the provisions of
paragraphs 1 and 2 of this Article shall not apply if it is
proved that the damage resulted from an act or omission of the
servant or agent done with intent to cause damage or recklessly
and with knowledge that damage would probably result.
Article 31
Timely notice of complaints
1. Receipt by the person entitled to delivery of checked
baggage or cargo without complaint is prima facie evidence that
the same has been delivered in good condition and in accordance
with the document of carriage or with the record preserved by
the other means referred to in paragraph 2 of Article 3 and
paragraph 2 of Article 4.
2. In the case of damage, the person entitled to delivery must
complain to the carrier forthwith after the discovery of the
damage, and, at the latest, within seven days from the date of
receipt in the case of checked baggage and 14 days from the
date of receipt in the case of cargo. In the case of delay, the
complaint must be made at the latest within 21 days from the
date on which the baggage or cargo have been placed at his or
her disposal.
3. Every complaint must be made in writing and given or
dispatched within the times aforesaid.
4. If no complaint is made within the times aforesaid, no
action shall lie against the carrier, save in the case of fraud
on its part.
Article 32
Death of person liable
In the case of the death of the person liable, an action for
damages lies in accordance with the terms of this Convention
against those legally representing his or her estate.
Article 33
Jurisdiction
1. An action for damages must be brought, at the option of the
plaintiff, in the territory of one of the States Parties,
either before the court of the domicile of the carrier or of
its principal place of business, or where it has a place of
business through which the contract has been made or before the
court at the place of destination.
2. In respect of damage resulting from the death or injury of a
passenger, an action may be brought before one of the courts
mentioned in paragraph 1 of this Article, or in the territory
of a State Party in which at the time of the accident the
passenger has his or her principal and permanent residence and
to or from which the carrier operates services for the carriage
of passengers by air, either on its own aircraft, or on another
carrier's aircraft pursuant to a commercial agreement, and in
which that carrier conducts its business of carriage of
passengers by air from premises leased or owned by the carrier
itself or by another carrier with which it has a commercial
agreement.
3. For the purposes of paragraph 2,
(a) "commercial agreement" means an agreement, other than an
agency agreement, made between carriers and relating to the
provision of their joint services for carriage of passengers by
air;
(b) "principal and permanent residence" means the one fixed and
permanent abode of the passenger at the time of the accident.
The nationality of the passenger shall not be the determining
factor in this regard.
4. Questions of procedure shall be governed by the law of the
court seised of the case.
Article 34
Arbitration
1. Subject to the provisions of this Article, the parties to
the contract of carriage for cargo may stipulate that any
dispute relating to the liability of the carrier under this
Convention shall be settled by arbitration. Such agreement
shall be in writing.
2. The arbitration proceedings shall, at the option of the
claimant, take place within one of the jurisdictions referred
to in Article 33.
3. The arbitrator or arbitration tribunal shall apply the
provisions of this Convention.
4. The provisions of paragraphs 2 and 3 of this Article shall
be deemed to be part of every arbitration clause or agreement,
and any term of such clause or agreement which is inconsistent
therewith shall be null and void.
Article 35
Limitation of actions
1. The right to damages shall be extinguished if an action is
not brought within a period of two years, reckoned from the
date of arrival at the destination, or from the date on which
the aircraft ought to have arrived, or from the date on which
the carriage stopped.
2. The method of calculating that period shall be determined by
the law of the court seised of the case.
Article 36
Successive carriage
1. In the case of carriage to be performed by various
successive carriers and falling within the definition set out
in paragraph 3 of Article 1, each carrier which accepts
passengers, baggage or cargo is subject to the rules set out in
this Convention and is deemed to be one of the parties to the
contract of carriage in so far as the contract deals with that
part of the carriage which is performed under its supervision.
2. In the case of carriage of this nature, the passenger or any
person entitled to compensation in respect of him or her can
take action only against the carrier which performed the
carriage during which the accident or the delay occurred, save
in the case where, by express agreement, the first carrier has
assumed liability for the whole journey.
3. As regards baggage or cargo, the passenger or consignor will
have a right of action against the first carrier, and the
passenger or consignee who is entitled to delivery will have a
right of action against the last carrier, and further, each may
take action against the carrier which performed the carriage
during which the destruction, loss, damage or delay took place.
These carriers will be jointly and severally liable to the
passenger or to the consignor or consignee.
Article 37
Right of recourse against third parties
Nothing in this Convention shall prejudice the question whether
a person liable for damage in accordance with its provisions
has a right of recourse against any other person.
CHAPTER IV
COMBINED CARRIAGE
Article 38
Combined carriage
1. In the case of combined carriage performed partly by air and
partly by any other mode of carriage, the provisions of this
Convention shall, subject to paragraph 4 of Article 18, apply
only to the carriage by air, provided that the carriage by air
falls within the terms of Article 1.
2. Nothing in this Convention shall prevent the parties in the
case of combined carriage from inserting in the document of air
carriage conditions relating to other modes of carriage,
provided that the provisions of this Convention are observed as
regards the carriage by air.
CHAPTER V
CARRIAGE BY AIR PERFORMED BY A PERSON OTHER THAN THE
CONTRACTING CARRIER
Article 39
Contracting carrier actual carrier
The provisions of this Chapter apply when a person (hereinafter
referred to as "the contracting carrier") as a principal makes
a contract of carriage governed by this Convention with a
passenger or consignor or with a person acting on behalf of the
passenger or consignor, and another person (hereinafter
referred to as "the actual carrier") performs, by virtue of
authority from the contracting carrier, the whole or part of
the carriage, but is not with respect to such part a successive
carrier within the meaning of this Convention. Such authority
shall be presumed in the absence of proof to the contrary.
Article 40
Respective liability of contracting and actual carriers
If an actual carrier performs the whole or part of carriage
which, according to the contract referred to in Article 39, is
governed by this Convention, both the contracting carrier and
the actual carrier shall, except as otherwise provided in this
Chapter, be subject to the rules of this Convention, the former
for the whole of the carriage contemplated in the contract, the
latter solely for the carriage which it performs.
Article 41
Mutual liability
1. The acts and omissions of the actual carrier and of its
servants and agents acting within the scope of their employment
shall, in relation to the carriage performed by the actual
carrier, be deemed to be also those of the contracting carrier.
2. The acts and omissions of the contracting carrier and of its
servants and agents acting within the scope of their employment
shall, in relation to the carriage performed by the actual
carrier, be deemed to be also those of the actual carrier.
Nevertheless, no such act or omission shall subject the actual
carrier to liability exceeding the amounts referred to in
Articles 21, 22, 23 and 24. Any special agreement under which
the contracting carrier assumes obligations not imposed by this
Convention or any waiver of rights or defences conferred by
this Convention or any special declaration of interest in
delivery at destination contemplated in Article 22 shall not
affect the actual carrier unless agreed to by it.
Article 42
Addressee of complaints and instructions
Any complaint to be made or instruction to be given under this
Convention to the carrier shall have the same effect whether
addressed to the contracting carrier or to the actual carrier.
Nevertheless, instructions referred to in Article 12 shall only
be effective if addressed to the contracting carrier.
Article 43
Servants and agents
In relation to the carriage performed by the actual carrier,
any servant or agent of that carrier or of the contracting
carrier shall, if they prove that they acted within the scope
of their employment, be entitled to avail themselves of the
conditions and limits of liability which are applicable under
this Convention to the carrier whose servant or agent they are,
unless it is proved that they acted in a manner that prevents
the limits of liability from being invoked in accordance with
this Convention.
Article 44
Aggregation of damages
In relation to the carriage performed by the actual carrier,
the aggregate of the amounts recoverable from that carrier and
the contracting carrier, and from their servants and agents
acting within the scope of their employment, shall not exceed
the highest amount which could be awarded against either the
contracting carrier or the actual carrier under this
Convention, but none of the persons mentioned shall be liable
for a sum in excess of the limit applicable to that person.
Article 45
Addressee of claims
In relation to the carriage performed by the actual carrier, an
action for damages may be brought, at the option of the
plaintiff, against that carrier or the contracting carrier, or
against both together or separately. If the action is brought
against only one of those carriers, that carrier shall have the
right to require the other carrier to be joined in the
proceedings, the procedure and effects being governed by the
law of the court seised of the case.
Article 46
Additional jurisdiction
Any action for damages contemplated in Article 45 must be
brought, at the option of the plaintiff, in the territory of
one of the States Parties, either before a court in which an
action may be brought against the contracting carrier, as
provided in Article 33, or before the court having jurisdiction
at the place where the actual carrier has its domicile or its
principal place of business.
Article 47
Invalidity of contractual provisions
Any contractual provision tending to relieve the contracting
carrier or the actual carrier of liability under this Chapter
or to fix a lower limit than that which is applicable according
to this Chapter shall be null and void, but the nullity of any
such provision does not involve the nullity of the whole
contract, which shall remain subject to the provisions of this
Chapter.
Article 48
Mutual relations of contracting and actual carriers
Except as provided in Article 45, nothing in this Chapter shall
affect the rights and obligations of the carriers between
themselves, including any right of recourse or indemnification.
CHAPTER VI
OTHER PROVISIONS
Article 49
Mandatory application
Any clause contained in the contract of carriage and all
special agreements entered into before the damage occurred by
which the parties purport to infringe the rules laid down by
this Convention, whether by deciding the law to be applied, or
by altering the rules as to jurisdiction, shall be null and
void.
Article 50
Insurance
States Parties shall require their carriers to maintain
adequate insurance covering their liability under this
Convention. A carrier may be required by the State Party into
which it operates to furnish evidence that it maintains
adequate insurance covering its liability under this
Convention.
Article 51
Carriage Performed in Extraordinary Circumstances
The provisions of Articles 3 to 5, 7 and 8 relating to the
documentation of carriage shall not apply in the case of
carriage performed in extraordinary circumstances outside the
normal scope of a carrier's business.
Article 52
Definition of days
The expression "days" when used in this Convention means
calendar days, not working days.
CHAPTER VII
FINAL CLAUSES
Article 53
Signature, ratification and entry into force
1. This Convention shall be open for signature in Montreal on
28 May 1999 by States participating in the International
Conference on Air Law held at Montreal from 10 to 28 May 1999.
After 28 May 1999, the Convention shall be open to all States
for signature at the Headquarters of the International Civil
Aviation Organization in Montreal until it enters into force in
accordance with paragraph 6 of this Article.
2. This Convention shall similarly be open for signature by
Regional Economic Integration Organisations. For the purpose of
this Convention, a "Regional Economic Integration Organisation"
means any organisation which is constituted by sovereign States
of a given region which has competence in respect of certain
matters governed by this Convention and has been duly
authorized to sign and to ratify, accept, approve or accede to
this Convention. A reference to a "State Party" or "States
Parties" in this Convention, otherwise than in paragraph 2 of
Article 1, paragraph 1(b) of Article 3, paragraph (b) of
Article 5, Articles 23, 33, 46 and paragraph (b) of Article 57,
applies equally to a Regional Economic Integration
Organisation. For the purpose of Article 24, the references to
"a majority of the States Parties" and "one-third of the States
Parties" shall not apply to a Regional Economic Integration
Organisation.
3. This Convention shall be subject to ratification by States
and by Regional Economic Integration Organisations which have
signed it.
4. Any State or Regional Economic Integration Organisation
which does not sign this Convention may accept, approve or
accede to it at any time.
5. Instruments of ratification, acceptance, approval or
accession shall be deposited with the International Civil
Aviation Organization, which is hereby designated the
Depositary.
6. This Convention shall enter into force on the sixtieth day
following the date of deposit of the thirtieth instrument of
ratification, acceptance, approval or accession with the
Depositary between the States which have deposited such
instrument. An instrument deposited by a Regional Economic
Integration Organisation shall not be counted for the purpose
of this paragraph.
7. For other States and for other Regional Economic Integration
Organisations, this Convention shall take effect 60 days
following the date of deposit of the instrument of
ratification, acceptance, approval or accession.
8. The Depositary shall promptly notify all signatories and
States Parties of:
(a) each signature of this Convention and date thereof;
(b) each deposit of an instrument of ratification, acceptance,
approval or accession and date thereof;
(c) the date of entry into force of this Convention;
(d) the date of the coming into force of any revision of the
limits of liability established under this Convention;
(e) any denunciation under Article 54.
Article 54
Denunciation
1. Any State Party may denounce this Convention by written
notification to the Depositary.
2. Denunciation shall take effect 180 days following the date
on which notification is received by the Depositary.
Article 55
Relationship with other Warsaw Convention Instruments
This Convention shall prevail over any rules which apply to
international carriage by air:
1. between States Parties to this Convention by virtue of those
States commonly being Party to
(a) the Convention for the Unification of Certain Rules
Relating to International Carriage by Air signed at Warsaw on
12 October 1929 (hereinafter called the "Warsaw Convention");
(b) the Protocol to Amend the Convention for the Unification of
Certain Rules Relating to International Carriage by Air Signed
at Warsaw on 12 October 1929, done at The Hague on 28 September
1955 (hereinafter called The Hague Protocol);
(c) the Convention, Supplementary to the Warsaw Convention, for
the Unification of Certain Rules Relating to International
Carriage by Air Performed by a Person Other than the
Contracting Carrier, signed at Guadalajara on 18 September 1961
(hereinafter called the Guadalajara Convention);
(d) the Protocol to Amend the Convention for the Unification of
Certain Rules Relating to International Carriage by Air Signed
at Warsaw on 12 October 1929 as Amended by the Protocol Done at
The Hague on 28 September 1955 signed at Guatemala City on 8
March 1971 (hereinafter called the Guatemala City Protocol);
(e) Additional Protocol Nos 1 to 3 and Montreal Protocol No 4
to amend the Warsaw Convention as amended by The Hague Protocol
or the Warsaw Convention as amended by both The Hague Protocol
and the Guatemala City Protocol signed at Montreal on 25
September 1975 (hereinafter called the Montreal Protocols); or
2. within the territory of any single State Party to this
Convention by virtue of that State being Party to one or more
of the instruments referred to in subparagraphs (a) to (e)
above.
Article 56
States with more than one system of law
1. If a State has two or more territorial units in which
different systems of law are applicable in relation to matters
dealt with in this Convention, it may at the time of signature,
ratification, acceptance, approval or accession declare that
this Convention shall extend to all its territorial units or
only to one or more of them and may modify this declaration by
submitting another declaration at any time.
2. Any such declaration shall be notified to the Depositary and
shall state expressly the territorial units to which the
Convention applies.
3. In relation to a State Party which has made such a
declaration:
(a) references in Article 23 to "national currency" shall be
construed as referring to the currency of the relevant
territorial unit of that State; and
(b) the reference in Article 28 to "national law" shall be
construed as referring to the law of the relevant territorial
unit of that State.
Article 57
Reservations
No reservation may be made to this Convention except that a
State Party may at any time declare by a notification addressed
to the Depositary that this Convention shall not apply to:
(a) international carriage by air performed and operated
directly by that State Party for non-commercial purposes in
respect to its functions and duties as a sovereign State;
and/or
(b) the carriage of persons, cargo and baggage for its military
authorities on aircraft registered in or leased by that State
Party, the whole capacity of which has been reserved by or on
behalf of such authorities.
IN WITNESS WHEREOF the undersigned Plenipotentiaries, having
been duly authorized, have signed this Convention.
DONE at Montreal on the 28th day of May of the year one
thousand nine hundred and ninety-nine in the English, Arabic,
Chinese, French, Russian and Spanish languages, all texts being
equally authentic. This Convention shall remain deposited in
the archives of the International Civil Aviation Organization,
and certified copies thereof shall be transmitted by the
Depositary to all States Parties to this Convention, as well as
to all States Parties to the Warsaw Convention, The Hague
Protocol, the Guadalajara Convention, the Guatemala City
Protocol, and the Montreal Protocols.
CONVENTION POUR L'UNIFICATION DE CERTAINES RÈGLES RELATIVES AU
TRANSPORT AÉRIEN INTERNATIONAL
LES ÉTATS PARTIES À LA PRÉSENTE CONVENTION,
RECONNAISSANT l'importante contribution de la Convention pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international, signée à Varsovie le 12 octobre 1929, ci-après
appelée la "Convention de Varsovie" et celle d'autres
instruments connexes à l'harmonisation du droit aérien
international privé,
RECONNAISSANT la nécessité de moderniser et de refondre la
Convention de Varsovie et les instruments connexes,
RECONNAISSANT l'importance d'assurer la protection des intérêts
des consommateurs dans le transport aérien international et la
nécessité d'une indemnisation équitable fondée sur le principe
de réparation,
RÉAFFIRMANT l'intérêt d'assurer le développement d'une
exploitation ordonnée du transport aérien international et un
acheminement sans heurt des passagers, des bagages et des
marchandises, conformément aux principes et aux objectifs de la
Convention relative à l'aviation civile internationale faite à
Chicago le 7 décembre 1944,
CONVAINCUS que l'adoption de mesures collectives par les États
en vue d'harmoniser davantage et de codifier certaines règles
régissant le transport aérien international est le meilleur
moyen de réaliser un équilibre équitable des intérêts,
SONT CONVENUS DE CE QUI SUIT:
CHAPITRE I
GÉNÉRALITÉS
Article 1
Champ d'application
1. La présente convention s'applique à tout transport
international de personnes, bagages ou marchandises, effectué
par aéronef contre rémunération. Elle s'applique également aux
transports gratuits effectués par aéronef par une entreprise de
transport aérien.
2. Au sens de la présente convention, l'expression transport
international s'entend de tout transport dans lequel, d'après
les stipulations des parties, le point de départ et le point de
destination, qu'il y ait ou non interruption de transport ou
transbordement, sont situés soit sur le territoire de deux
États parties, soit sur le territoire d'un seul État partie si
une escale est prévue sur le territoire d'un autre État, même
si cet État n'est pas un État partie. Le transport sans une
telle escale entre deux points du territoire d'un seul État
partie n'est pas considéré comme international au sens de la
présente convention.
3. Le transport à exécuter par plusieurs transporteurs
successifs est censé constituer pour l'application de la
présente convention un transport unique lorsqu'il a été
envisagé par les parties comme une seule opération, qu'il ait
été conclu sous la forme d'un seul contrat ou d'une série de
contrats, et il ne perd pas son caractère international par le
fait qu'un seul contrat ou une série de contrats doivent être
exécutés intégralement dans le territoire d'un même État.
4. La présente convention s'applique aussi aux transports visés
au chapitre V, sous réserve des dispositions dudit chapitre.
Article 2
Transport effectué par l'État et transport d'envois postaux
1. La présente convention s'applique aux transports effectués
par l'État ou les autres personnes juridiques de droit public,
dans les conditions prévues à l'article 1.
2. Dans le transport des envois postaux, le transporteur n'est
responsable qu'envers l'administration postale compétente
conformément aux règles applicables dans les rapports entre les
transporteurs et les administrations postales.
3. Les dispositions de la présente convention autres que celles
du paragraphe 2 ci-dessus ne s'appliquent pas au transport des
envois postaux.
CHAPITRE II
DOCUMENTS ET OBLIGATIONS DES PARTIES RELATIFS AU TRANSPORT DES
PASSAGERS, DES BAGAGES ET DES MARCHANDISES
Article 3
Passagers et bagages
1. Dans le transport des passagers, un titre de transport
individuel ou collectif doit être délivré, contenant:
a) l'indication des points de départ et de destination;
b) si les points de départ et de destination sont situés sur le
territoire d'un même État partie et si une ou plusieurs escales
sont prévues sur le territoire d'un autre État, l'indication
d'une de ces escales.
2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indications qui
figurent au paragraphe 1 peut se substituer à la délivrance du
titre de transport mentionné dans ce paragraphe. Si un tel
autre moyen est utilisé, le transporteur offrira de délivrer au
passager un document écrit constatant les indications qui y
sont consignées.
3. Le transporteur délivrera au passager une fiche
d'identification pour chaque article de bagage enregistré.
4. Il sera donné au passager un avis écrit indiquant que,
lorsque la présente convention s'applique, elle régit la
responsabilité des transporteurs en cas de mort ou de lésion
ainsi qu'en cas de destruction, de perte ou d'avarie des
bagages, ou de retard.
5. L'inobservation des dispositions des paragraphes précédents
n'affecte ni l'existence ni la validité du contrat de
transport, qui n'en sera pas moins soumis aux règles de la
présente convention, y compris celles qui portent sur la
limitation de la responsabilité.
Article 4
Marchandises
1. Pour le transport de marchandises, une lettre de transport
aérien est émise.
2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indications
relatives au transport à exécuter peut se substituer à
l'émission de la lettre de transport aérien. Si de tels autres
moyens sont utilisés, le transporteur délivre à l'expéditeur, à
la demande de ce dernier, un récépissé de marchandises
permettant l'identification de l'expédition et l'accès aux
indications enregistrées par ces autres moyens.
Article 5
Contenu de la lettre de transport aérien ou du récépissé de
marchandises
La lettre de transport aérien ou le récépissé de marchandises
contiennent:
a) l'indication des points de départ et de destination;
b) si les points de départ et de destination sont situés sur le
territoire d'un même État partie et qu'une ou plusieurs escales
sont prévues sur le territoire d'un autre État, l'indication
d'une de ces escales;
c) la mention du poids de l'expédition.
Article 6
Document relatif à la nature de la marchandise
L'expéditeur peut être tenu pour accomplir les formalités
nécessaires de douane, de police et d'autres autorités
publiques d'émettre un document indiquant la nature de la
marchandise. Cette disposition ne crée pour le transporteur
aucun devoir, obligation ni responsabilité.
Article 7
Description de la lettre de transport aérien
1. La lettre de transport aérien est établie par l'expéditeur
en trois exemplaires originaux.
2. Le premier exemplaire porte la mention "pour le
transporteur"; il est signé par l'expéditeur. Le deuxième
exemplaire porte la mention "pour le destinataire"; il est
signé par l'expéditeur et le transporteur. Le troisième
exemplaire est signé par le transporteur et remis par lui à
l'expéditeur après acceptation de la marchandise.
3. La signature du transporteur et celle de l'expéditeur
peuvent être imprimées ou remplacées par un timbre.
4. Si, à la demande de l'expéditeur, le transporteur établit la
lettre de transport aérien, ce dernier est considéré, jusqu'à
preuve du contraire, comme agissant au nom de l'expéditeur.
Article 8
Documents relatifs à plusieurs colis
Lorsqu'il y a plusieurs colis:
a) le transporteur de marchandises a le droit de demander à
l'expéditeur l'établissement de lettres de transport aérien
distinctes;
b) l'expéditeur a le droit de demander au transporteur la
remise de récépissés de marchandises distincts, lorsque les
autres moyens visés au paragraphe 2 de l'article 4 sont
utilisés.
Article 9
Inobservation des dispositions relatives aux documents
obligatoires
L'inobservation des dispositions des articles 4 à 8 n'affecte
ni l'existence ni la validité du contrat de transport, qui n'en
sera pas moins soumis aux règles de la présente convention, y
compris celles qui portent sur la limitation de responsabilité.
Article 10
Responsabilité pour les indications portées dans les documents
1. L'expéditeur est responsable de l'exactitude des indications
et déclarations concernant la marchandise inscrites par lui ou
en son nom dans la lettre de transport aérien, ainsi que de
celles fournies et faites par lui ou en son nom au transporteur
en vue d'être insérées dans le récépissé de marchandises ou
pour insertion dans les données enregistrées par les autres
moyens prévus au paragraphe 2 de l'article 4. Ces dispositions
s'appliquent aussi au cas où la personne agissant au nom de
l'expéditeur est également l'agent du transporteur.
2. L'expéditeur assume la responsabilité de tout dommage subi
par le transporteur ou par toute autre personne à l'égard de
laquelle la responsabilité du transporteur est engagée, en
raison d'indications et de déclarations irrégulières, inexactes
ou incomplètes fournies et faites par lui ou en son nom.
3. Sous réserve des dispositions des paragraphes 1 et 2 du
présent article, le transporteur assume la responsabilité de
tout dommage subi par l'expéditeur ou par toute autre personne
à l'égard de laquelle la responsabilité de l'expéditeur est
engagée, en raison d'indications et de déclarations
irrégulières, inexactes ou incomplètes insérées par lui ou en
son nom dans le récépissé de marchandises ou dans les données
enregistrées par les autres moyens prévus au paragraphe 2 de
l'article 4.
Article 11
Valeur probante des documents
1. La lettre de transport aérien et le récépissé de
marchandises font foi, jusqu'à preuve du contraire, de la
conclusion du contrat, de la réception de la marchandise et des
conditions du transport qui y figurent.
2. Les énonciations de la lettre de transport aérien et du
récépissé de marchandises, relatives au poids, aux dimensions
et à l'emballage de la marchandise ainsi qu'au nombre des
colis, font foi jusqu'à preuve du contraire; celles relatives à
la quantité, au volume et à l'état de la marchandise ne font
preuve contre le transporteur que si la vérification en a été
faite par lui en présence de l'expéditeur, et constatée sur la
lettre de transport aérien, ou s'il s'agit d'énonciations
relatives à l'état apparent de la marchandise.
Article 12
Droit de disposer de la marchandise
1. L'expéditeur a le droit, à la condition d'exécuter toutes
les obligations résultant du contrat de transport, de disposer
de la marchandise, soit en la retirant à l'aéroport de départ
ou de destination, soit en l'arrêtant en cours de route lors
d'un atterrissage, soit en la faisant livrer au lieu de
destination ou en cours de route à une personne autre que le
destinataire initialement désigné, soit en demandant son retour
à l'aéroport de départ, pour autant que l'exercice de ce droit
ne porte préjudice ni au transporteur, ni aux autres
expéditeurs et avec l'obligation de rembourser les frais qui en
résultent.
2. Dans le cas où l'exécution des instructions de l'expéditeur
est impossible, le transporteur doit l'en aviser immédiatement.
3. Si le transporteur exécute les instructions de disposition
de l'expéditeur, sans exiger la production de l'exemplaire de
la lettre de transport aérien ou du récépissé de la marchandise
délivré à celui-ci, il sera responsable, sauf son recours
contre l'expéditeur, du préjudice qui pourra être causé par ce
fait à celui qui est régulièrement en possession de la lettre
de transport aérien ou du récépissé de la marchandise.
4. Le droit de l'expéditeur cesse au moment où celui du
destinataire commence, conformément à l'article 13. Toutefois,
si le destinataire refuse la marchandise, ou s'il ne peut être
joint, l'expéditeur reprend son droit de disposition.
Article 13
Livraison de la marchandise
1. Sauf lorsque l'expéditeur a exercé le droit qu'il tient de
l'article 12, le destinataire a le droit, dès l'arrivée de la
marchandise au point de destination, de demander au
transporteur de lui livrer la marchandise contre le paiement du
montant des créances et contre l'exécution des conditions de
transport.
2. Sauf stipulation contraire, le transporteur doit aviser le
destinataire dès l'arrivée de la marchandise.
3. Si la perte de la marchandise est reconnue par le
transporteur ou si, à l'expiration d'un délai de sept jours
après qu'elle aurait dû arriver, la marchandise n'est pas
arrivée, le destinataire est autorisé à faire valoir vis-à-vis
du transporteur les droits résultant du contrat de transport.
Article 14
Possibilité de faire valoir les droits de l'expéditeur et du
destinataire
L'expéditeur et le destinataire peuvent faire valoir tous les
droits qui leur sont respectivement conférés par les articles
12 et 13, chacun en son nom propre, qu'il agisse dans son
propre intérêt ou dans l'intérêt d'autrui, à condition
d'exécuter les obligations que le contrat de transport impose.
Article 15
Rapports entre l'expéditeur et le destinataire ou rapports
entre les tierces parties
1. Les articles 12, 13 et 14 ne portent préjudice ni aux
rapports entre l'expéditeur et le destinataire, ni aux rapports
mutuels des tierces parties dont les droits proviennent de
l'expéditeur ou du destinataire.
2. Toute clause dérogeant aux dispositions des articles 12, 13
et 14 doit être inscrite dans la lettre de transport aérien ou
dans le récépissé de marchandises.
Article 16
Formalités de douane, de police ou d'autres autorités publiques
1. L'expéditeur est tenu de fournir les renseignements et les
documents qui, avant la remise de la marchandise au
destinataire, sont nécessaires à l'accomplissement des
formalités de douane, de police ou d'autres autorités
publiques. L'expéditeur est responsable envers le transporteur
de tous dommages qui pourraient résulter de l'absence, de
l'insuffisance ou de l'irrégularité de ces renseignements et
pièces, sauf le cas de faute de la part du transporteur ou de
ses préposés ou mandataires.
2. Le transporteur n'est pas tenu d'examiner si ces
renseignements et documents sont exacts ou suffisants.
CHAPITRE III
RESPONSABILITÉ DU TRANSPORTEUR ET ÉTENDUE DE L'INDEMNISATION DU
PRÉJUDICE
Article 17
Mort ou lésion subie par le passager - Dommage causé aux
bagages
1. Le transporteur est responsable du préjudice survenu en cas
de mort ou de lésion corporelle subie par un passager, par cela
seul que l'accident qui a causé la mort ou la lésion s'est
produit à bord de l'aéronef ou au cours de toutes opérations
d'embarquement ou de débarquement.
2. Le transporteur est responsable du dommage survenu en cas de
destruction, perte ou avarie de bagages enregistrés, par cela
seul que le fait qui a causé la destruction, la perte ou
l'avarie s'est produit à bord de l'aéronef ou au cours de toute
période durant laquelle le transporteur avait la garde des
bagages enregistrés. Toutefois, le transporteur n'est pas
responsable si et dans la mesure où le dommage résulte de la
nature ou du vice propre des bagages. Dans le cas des bagages
non enregistrés, notamment des effets personnels, le
transporteur est responsable si le dommage résulte de sa faute
ou de celle de ses préposés ou mandataires.
3. Si le transporteur admet la perte des bagages enregistrés ou
si les bagages enregistrés ne sont pas arrivés à destination
dans les vingt et un jours qui suivent la date à laquelle ils
auraient dû arriver, le passager est autorisé à faire valoir
contre le transporteur les droits qui découlent du contrat de
transport.
4. Sous réserve de dispositions contraires, dans la présente
convention le terme "bagages" désigne les bagages enregistrés
aussi bien que les bagages non enregistrés.
Article 18
Dommage causé à la marchandise
1. Le transporteur est responsable du dommage survenu en cas de
destruction, perte ou avarie de la marchandise par cela seul
que le fait qui a causé le dommage s'est produit pendant le
transport aérien.
2. Toutefois, le transporteur n'est pas responsable s'il
établit, et dans la mesure où il établit, que la destruction,
la perte ou l'avarie de la marchandise résulte de l'un ou de
plusieurs des faits suivants:
a) la nature ou le vice propre de la marchandise;
b) l'emballage défectueux de la marchandise par une personne
autre que le transporteur ou ses préposés ou mandataires;
c) un fait de guerre ou un conflit armé;
d) un acte de l'autorité publique accompli en relation avec
l'entrée, la sortie ou le transit de la marchandise.
3. Le transport aérien, au sens du paragraphe 1 du présent
article, comprend la période pendant laquelle la marchandise se
trouve sous la garde du transporteur.
4. La période du transport aérien ne couvre aucun transport
terrestre, maritime ou par voie d'eau intérieure effectué en
dehors d'un aéroport. Toutefois, lorsqu'un tel transport est
effectué dans l'exécution du contrat de transport aérien en vue
du chargement, de la livraison ou du transbordement, tout
dommage est présumé, sauf preuve du contraire, résulter d'un
fait survenu pendant le transport aérien. Si, sans le
consentement de l'expéditeur, le transporteur remplace en
totalité ou en partie le transport convenu dans l'entente
conclue entre les parties comme étant le transport par voie
aérienne, par un autre mode de transport, ce transport par un
autre mode sera considéré comme faisant partie de la période du
transport aérien.
Article 19
Retard
Le transporteur est responsable du dommage résultant d'un
retard dans le transport aérien de passagers, de bagages ou de
marchandises. Cependant, le transporteur n'est pas responsable
du dommage causé par un retard s'il prouve que lui, ses
préposés et mandataires ont pris toutes les mesures qui
pouvaient raisonnablement s'imposer pour éviter le dommage, ou
qu'il leur était impossible de les prendre.
Article 20
Exonération
Dans le cas où il fait la preuve que la négligence ou un autre
acte ou omission préjudiciable de la personne qui demande
réparation ou de la personne dont elle tient ses droits a causé
le dommage ou y a contribué, le transporteur est exonéré en
tout ou en partie de sa responsabilité à l'égard de cette
personne, dans la mesure où cette négligence ou cet autre acte
ou omission préjudiciable a causé le dommage ou y a contribué.
Lorsqu'une demande en réparation est introduite par une
personne autre que le passager, en raison de la mort ou d'une
lésion subie par ce dernier, le transporteur est également
exonéré en tout ou en partie de sa responsabilité dans la
mesure où il prouve que la négligence ou un autre acte ou
omission préjudiciable de ce passager a causé le dommage ou y a
contribué. Le présent article s'applique à toutes les
dispositions de la convention en matière de responsabilité, y
compris le paragraphe 1 de l'article 21.
Article 21
Indemnisation en cas de mort ou de lésion subie par le passager
1. Pour les dommages visés au paragraphe 1 de l'article 17 et
ne dépassant pas 100 000 droits de tirage spéciaux par
passager, le transporteur ne peut exclure ou limiter sa
responsabilité.
2. Le transporteur n'est pas responsable des dommages visés au
paragraphe 1 de l'article 17 dans la mesure où ils dépassent
100 000 droits de tirage spéciaux par passager, s'il prouve:
a) que le dommage n'est pas dû à la négligence ou à un autre
acte ou omission préjudiciable du transporteur, de ses préposés
ou de ses mandataires, ou
b) que ces dommages résultent uniquement de la négligence ou
d'un autre acte ou omission préjudiciable d'un tiers.
Article 22
Limites de responsabilité relatives aux retards, aux bagages et
aux marchandises
1. En cas de dommage subi par des passagers résultant d'un
retard, aux termes de l'article 19, la responsabilité du
transporteur est limitée à la somme de 4 150 droits de tirage
spéciaux par passager.
2. Dans le transport de bagages, la responsabilité du
transporteur en cas de destruction, perte, avarie ou retard est
limitée à la somme de 1 000 droits de tirage spéciaux par
passager, sauf déclaration spéciale d'intérêt à la livraison
faite par le passager au moment de la remise des bagages
enregistrés au transporteur et moyennant le paiement éventuel
d'une somme supplémentaire. Dans ce cas, le transporteur sera
tenu de payer jusqu'à concurrence de la somme déclarée, à moins
qu'il prouve qu'elle est supérieure à l'intérêt réel du
passager à la livraison.
3. Dans le transport de marchandises, la responsabilité du
transporteur, en cas de destruction, de perte, d'avarie ou de
retard, est limitée à la somme de 17 droits de tirage spéciaux
par kilogramme, sauf déclaration spéciale d'intérêt à la
livraison faite par l'expéditeur au moment de la remise du
colis au transporteur et moyennant le paiement d'une somme
supplémentaire éventuelle. Dans ce cas, le transporteur sera
tenu de payer jusqu'à concurrence de la somme déclarée, à moins
qu'il prouve qu'elle est supérieure à l'intérêt réel de
l'expéditeur à la livraison.
4. En cas de destruction, de perte, d'avarie ou de retard d'une
partie des marchandises, ou de tout objet qui y est contenu,
seul le poids total du ou des colis dont il s'agit est pris en
considération pour déterminer la limite de responsabilité du
transporteur. Toutefois, lorsque la destruction, la perte,
l'avarie ou le retard d'une partie des marchandises, ou d'un
objet qui y est contenu, affecte la valeur d'autres colis
couverts par la même lettre de transport aérien ou par le même
récépissé ou, en l'absence de ces documents, par les mêmes
indications consignées par les autres moyens visés à l'article
4, paragraphe 2, le poids total de ces colis doit être pris en
considération pour déterminer la limite de responsabilité.
5. Les dispositions des paragraphes 1 et 2 du présent article
ne s'appliquent pas s'il est prouvé que le dommage résulte d'un
acte ou d'une omission du transporteur, de ses préposés ou de
ses mandataires, fait soit avec l'intention de provoquer un
dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en
résultera probablement, pour autant que, dans le cas d'un acte
ou d'une omission de préposés ou de mandataires, la preuve soit
également apportée que ceuxci ont agi dans l'exercice de leurs
fonctions.
6. Les limites fixées par l'article 21 et par le présent
article n'ont pas pour effet d'enlever au tribunal la faculté
d'allouer en outre, conformément à sa loi, une somme
correspondant à tout ou partie des dépens et autres frais de
procès exposés par le demandeur, intérêts compris. La
disposition précédente ne s'applique pas lorsque le montant de
l'indemnité allouée, non compris les dépens et autres frais de
procès, ne dépasse pas la somme que le transporteur a offerte
par écrit au demandeur dans un délai de six mois à dater du
fait qui a causé le dommage ou avant l'introduction de
l'instance si celleci est postérieure à ce délai.
Article 23
Conversion des unités monétaires
1. Les sommes indiquées en droits de tirage spéciaux dans la
présente convention sont considérées comme se rapportant au
droit de tirage spécial tel que défini par le Fonds monétaire
international. La conversion de ces sommes en monnaies
nationales s'effectuera, en cas d'instance judiciaire, suivant
la valeur de ces monnaies en droit de tirage spécial à la date
du jugement. La valeur, en droit de tirage spécial, d'une
monnaie nationale d'un État partie qui est membre du Fonds
monétaire international, est calculée selon la méthode
d'évaluation appliquée par le Fonds monétaire international à
la date du jugement pour ses propres opérations et
transactions. La valeur, en droit de tirage spécial, d'une
monnaie nationale d'un État partie qui n'est pas membre du
Fonds monétaire international, est calculée de la façon
déterminée par cet État.
2. Toutefois, les États qui ne sont pas membres du Fonds
monétaire international et dont la législation ne permet pas
d'appliquer les dispositions du paragraphe 1 du présent
article, peuvent, au moment de la ratification ou de
l'adhésion, ou à tout moment par la suite, déclarer que la
limite de responsabilité du transporteur prescrite à l'article
21 est fixée, dans les procédures judiciaires sur leur
territoire, à la somme de 1 500 000 unités monétaires par
passager; 62 500 unités monétaires par passager pour ce qui
concerne le paragraphe 1 de l'article 22; 15 000 unités
monétaires par passager pour ce qui concerne le paragraphe 2 de
l'article 22; et 250 unités monétaires par kilogramme pour ce
qui concerne le paragraphe 3 de l'article 22. Cette unité
monétaire correspond à soixantecinq milligrammes et demi d'or
au titre de neuf cents millièmes de fin. Les sommes peuvent
être converties dans la monnaie nationale concernée en chiffres
ronds. La conversion de ces sommes en monnaie nationale
s'effectuera conformément à la législation de l'État en cause.
3. Le calcul mentionné dans la dernière phrase du paragraphe 1
du présent article et la conversion mentionnée au paragraphe 2
du présent article sont effectués de façon à exprimer en
monnaie nationale de l'État partie la même valeur réelle, dans
la mesure du possible, pour les montants prévus aux articles 21
et 22, que celle qui découlerait de l'application des trois
premières phrases du paragraphe 1 du présent article. Les États
parties communiquent au dépositaire leur méthode de calcul
conformément au paragraphe 1 du présent article ou les
résultats de la conversion conformément au paragraphe 2 du
présent article, selon le cas, lors du dépôt de leur instrument
de ratification, d'acceptation ou d'approbation de la présente
convention ou d'adhésion à celleci et chaque fois qu'un
changement se produit dans cette méthode de calcul ou dans ces
résultats.
Article 24
Révision des limites
1. Sans préjudice des dispositions de l'article 25 de la
présente convention et sous réserve du paragraphe 2 cidessous,
les limites de responsabilité prescrites aux articles 21, 22 et
23 sont révisées par le dépositaire tous les cinq ans, la
première révision intervenant à la fin de la cinquième année
suivant la date d'entrée en vigueur de la présente convention,
ou si la convention n'entre pas en vigueur dans les cinq ans
qui suivent la date à laquelle elle est pour la première fois
ouverte à la signature, dans l'année de son entrée en vigueur,
moyennant l'application d'un coefficient pour inflation
correspondant au taux cumulatif de l'inflation depuis la
révision précédente ou, dans le cas d'une première révision,
depuis la date d'entrée en vigueur de la convention. La mesure
du taux d'inflation à utiliser pour déterminer le coefficient
pour inflation est la moyenne pondérée des taux annuels de la
hausse ou de la baisse des indices de prix à la consommation
des États dont les monnaies composent le droit de tirage
spécial cité au paragraphe 1 de l'article 23.
2. Si la révision mentionnée au paragraphe précédent conclut
que le coefficient pour inflation a dépassé 10 %, le
dépositaire notifie aux États parties une révision des limites
de responsabilité. Toute révision ainsi adoptée prend effet six
mois après sa notification aux États parties. Si, dans les
trois mois qui suivent cette notification aux États parties,
une majorité des États parties notifie sa désapprobation, la
révision ne prend pas effet et le dépositaire renvoie la
question à une réunion des États parties. Le dépositaire
notifie immédiatement à tous les États parties l'entrée en
vigueur de toute révision.
3. Nonobstant le paragraphe 1 du présent article, la procédure
évoquée au paragraphe 2 du présent article est applicable à
tout moment, à condition qu'un tiers des États parties exprime
un souhait dans ce sens et à condition que le coefficient pour
inflation visé au paragraphe 1 soit supérieur à 30 % de ce
qu'il était à la date de la révision précédente ou à la date
d'entrée en vigueur de la présente convention s'il n'y a pas eu
de révision antérieure. Les révisions ultérieures selon la
procédure décrite au paragraphe 1 du présent article
interviennent tous les cinq ans à partir de la fin de la
cinquième année suivant la date de la révision intervenue en
vertu du présent paragraphe.
Article 25
Stipulation de limites
Un transporteur peut stipuler que le contrat de transport peut
fixer des limites de responsabilité plus élevées que celles qui
sont prévues dans la présente convention, ou ne comporter
aucune limite de responsabilité.
Article 26
Nullité des dispositions contractuelles
Toute clause tendant à exonérer le transporteur de sa
responsabilité ou à établir une limite inférieure à celle qui
est fixée dans la présente convention est nulle et de nul
effet, mais la nullité de cette clause n'entraîne pas la
nullité du contrat qui reste soumis aux dispositions de la
présente convention.
Article 27
Liberté de contracter
Rien dans la présente convention ne peut empêcher un
transporteur de refuser la conclusion d'un contrat de
transport, de renoncer aux moyens de défense qui lui sont
donnés en vertu de la présente convention ou d'établir des
conditions qui ne sont pas en contradiction avec les
dispositions de la présente convention.
Article 28
Paiements anticipés
En cas d'accident d'aviation entraînant la mort ou la lésion de
passagers, le transporteur, s'il y est tenu par la législation
de son pays, versera sans retard des avances aux personnes
physiques qui ont droit à un dédommagement pour leur permettre
de subvenir à leurs besoins économiques immédiats. Ces avances
ne constituent pas une reconnaissance de responsabilité et
elles peuvent être déduites des montants versés ultérieurement
par le transporteur à titre de dédommagement.
Article 29
Principe des recours
Dans le transport de passagers, de bagages et de marchandises,
toute action en dommages-intérêts, à quelque titre que ce soit,
en vertu de la présente convention, en raison d'un contrat ou
d'un acte illicite ou pour toute autre cause, ne peut être
exercée que dans les conditions et limites de responsabilité
prévues par la présente convention, sans préjudice de la
détermination des personnes qui ont le droit d'agir et de leurs
droits respectifs. Dans toute action de ce genre, on ne pourra
pas obtenir de dommages-intérêts punitifs ou exemplaires ni de
dommages à un titre autre que la réparation.
Article 30
Préposés, mandataires
Montant total de la réparation
1. Si une action est intentée contre un préposé ou un
mandataire du transporteur à la suite d'un dommage visé par la
présente convention, ce préposé ou mandataire, s'il prouve
qu'il a agi dans l'exercice de ses fonctions, pourra se
prévaloir des conditions et des limites de responsabilité que
peut invoquer le transporteur en vertu de la présente
convention.
2. Le montant total de la réparation qui, dans ce cas, peut
être obtenu du transporteur, de ses préposés et de ses
mandataires, ne doit pas dépasser lesdites limites.
3. Sauf pour le transport de marchandises, les dispositions des
paragraphes 1 et 2 du présent article ne s'appliquent pas s'il
est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission
du préposé ou du mandataire, fait soit avec l'intention de
provoquer un dommage, soit témérairement et avec conscience
qu'un dommage en résultera probablement.
Article 31
Délais de protestation
1. La réception des bagages enregistrés et des marchandises
sans protestation par le destinataire constituera présomption,
sauf preuve du contraire, que les bagages et marchandises ont
été livrés en bon état et conformément au titre de transport ou
aux indications consignées par les autres moyens visés à
l'article 3, paragraphe 2, et à l'article 4, paragraphe 2.
2. En cas d'avarie, le destinataire doit adresser au
transporteur une protestation immédiatement après la découverte
de l'avarie et, au plus tard, dans un délai de sept jours pour
les bagages enregistrés et de quatorze jours pour les
marchandises à dater de leur réception. En cas de retard, la
protestation devra être faite au plus tard dans les vingt et un
jours à dater du jour où le bagage ou la marchandise auront été
mis à sa disposition.
3. Toute protestation doit être faite par réserve écrite et
remise ou expédiée dans le délai prévu pour cette protestation.
4. À défaut de protestation dans les délais prévus, toutes
actions contre le transporteur sont irrecevables, sauf le cas
de fraude de celui-ci.
Article 32
Décès de la personne responsable
En cas de décès de la personne responsable, une action en
responsabilité est recevable, conformément aux dispositions de
la présente convention, à l'encontre de ceux qui représentent
juridiquement sa succession.
Article 33
Juridiction compétente
1. L'action en responsabilité devra être portée, au choix du
demandeur, dans le territoire d'un des États parties, soit
devant le tribunal du domicile du transporteur, du siège
principal de son exploitation ou du lieu où il possède un
établissement par le soin duquel le contrat a été conclu, soit
devant le tribunal du lieu de destination.
2. En ce qui concerne le dommage résultant de la mort ou d'une
lésion corporelle subie par un passager, l'action en
responsabilité peut être intentée devant l'un des tribunaux
mentionnés au paragraphe 1 du présent article ou, eu égard aux
spécificités du transport aérien, sur le territoire d'un État
partie où le passager a sa résidence principale et permanente
au moment de l'accident et vers lequel ou à partir duquel le
transporteur exploite des services de transport aérien, soit
avec ses propres aéronefs, soit avec les aéronefs d'un autre
transporteur en vertu d'un accord commercial, et dans lequel ce
transporteur mène ses activités de transport aérien à partir de
locaux que lui-même ou un autre transporteur avec lequel il a
conclu un accord commercial loue ou possède.
3. Aux fins du paragraphe 2:
a) "accord commercial" signifie un accord autre qu'un accord
d'agence conclu entre des transporteurs et portant sur la
prestation de services communs de transport aérien de
passagers;
b) "résidence principale et permanente" désigne le lieu unique
de séjour fixe et permanent du passager au moment de
l'accident. La nationalité du passager ne sera pas le facteur
déterminant à cet égard.
4. La procédure sera régie selon le droit du tribunal saisi de
l'affaire.
Article 34
Arbitrage
1. Sous réserve des dispositions du présent article, les
parties au contrat de transport de fret peuvent stipuler que
tout différend relatif à la responsabilité du transporteur en
vertu de la présente convention sera réglé par arbitrage. Cette
entente sera consignée par écrit.
2. La procédure d'arbitrage se déroulera, au choix du
demandeur, dans l'un des lieux de compétence des tribunaux
prévus à l'article 33.
3. L'arbitre ou le tribunal arbitral appliquera les
dispositions de la présente convention.
4. Les dispositions des paragraphes 2 et 3 du présent article
seront réputées faire partie de toute clause ou de tout accord
arbitral, et toute disposition contraire à telle clause ou à
tel accord arbitral sera nulle et de nul effet.
Article 35
Délai de recours
1. L'action en responsabilité doit être intentée, sous peine de
déchéance, dans le délai de deux ans à compter de l'arrivée à
destination, ou du jour où l'aéronef aurait dû arriver, ou de
l'arrêt du transport.
2. Le mode du calcul du délai est déterminé par la loi du
tribunal saisi.
Article 36
Transporteurs successifs
1. Dans les cas de transport régis par la définition du
paragraphe 3 de l'article 1, à exécuter par divers
transporteurs successifs, chaque transporteur acceptant des
voyageurs, des bagages ou des marchandises est soumis aux
règles établies par la présente convention, et est censé être
une des parties du contrat de transport, pour autant que ce
contrat ait trait à la partie du transport effectuée sous son
contrôle.
2. Au cas d'un tel transport, le passager ou ses ayants droit
ne pourront recourir que contre le transporteur ayant effectué
le transport au cours duquel l'accident ou le retard s'est
produit, sauf dans le cas où, par stipulation expresse, le
premier transporteur aura assuré la responsabilité pour tout le
voyage.
3. S'il s'agit de bagages ou de marchandises, le passager ou
l'expéditeur aura recours contre le premier transporteur, et le
destinataire ou le passager qui a le droit à la délivrance
contre le dernier, et l'un et l'autre pourront, en outre, agir
contre le transporteur ayant effectué le transport au cours
duquel la destruction, la perte, l'avarie ou le retard se sont
produits. Ces transporteurs seront solidairement responsables
envers le passager, ou l'expéditeur ou le destinataire.
Article 37
Droit de recours contre des tiers
La présente convention ne préjuge en aucune manière la question
de savoir si la personne tenue pour responsable en vertu de ses
dispositions a ou non un recours contre toute autre personne.
CHAPITRE IV
TRANSPORT INTERMODAL
Article 38
Transport intermodal
1. Dans le cas de transport intermodal effectué en partie par
air et en partie par tout autre moyen de transport, les
dispositions de la présente convention ne s'appliquent, sous
réserve du paragraphe 4 de l'article 18, qu'au transport aérien
et si celui-ci répond aux conditions de l'article 1.
2. Rien dans la présente convention n'empêche les parties, dans
le cas de transport intermodal, d'insérer dans le titre de
transport aérien des conditions relatives à d'autres modes de
transport, à condition que les stipulations de la présente
convention soient respectées en ce qui concerne le transport
par air.
CHAPITRE V
TRANSPORT AÉRIEN EFFECTUÉ PAR UNE PERSONNE AUTRE QUE LE
TRANSPORTEUR CONTRACTUEL
Article 39
Transporteur contractuel
Transporteur de fait
Les dispositions du présent chapitre s'appliquent lorsqu'une
personne (ci-après dénommée "transporteur contractuel") conclut
un contrat de transport régi par la présente convention avec un
passager ou un expéditeur ou avec une personne agissant pour le
compte du passager ou de l'expéditeur, et qu'une autre personne
(ci-après dénommée "transporteur de fait") effectue, en vertu
d'une autorisation donnée par le transporteur contractuel, tout
ou partie du transport, mais n'est pas, en ce qui concerne
cette partie, un transporteur successif au sens de la présente
convention. Cette autorisation est présumée, sauf preuve
contraire.
Article 40
Responsabilité respective du transporteur contractuel et du
transporteur de fait
Sauf disposition contraire du présent chapitre, si un
transporteur de fait effectue tout ou partie du transport qui,
conformément au contrat visé à l'article 39, est régi par la
présente convention, le transporteur contractuel et le
transporteur de fait sont soumis aux règles de la présente
convention, le premier pour la totalité du transport envisagé
dans le contrat, le second seulement pour le transport qu'il
effectue.
Article 41
Attribution mutuelle
1. Les actes et omissions du transporteur de fait ou de ses
préposés et mandataires agissant dans l'exercice de leurs
fonctions, relatifs au transport effectué par le transporteur
de fait, sont réputés être également ceux du transporteur
contractuel.
2. Les actes et omissions du transporteur contractuel ou de ses
préposés et mandataires agissant dans l'exercice de leurs
fonctions, relatifs au transport effectué par le transporteur
de fait, sont réputés être également ceux du transporteur de
fait. Toutefois, aucun de ces actes ou omissions ne pourra
soumettre le transporteur de fait à une responsabilité
dépassant les montants prévus aux articles 21, 22, 23 et 24.
Aucun accord spécial aux termes duquel le transporteur
contractuel assume des obligations que n'impose pas la présente
convention, aucune renonciation à des droits ou moyens de
défense prévus par la présente convention ou aucune déclaration
spéciale d'intérêt à la livraison, visée à l'article 22 de la
présente convention, n'auront d'effet à l'égard du transporteur
de fait, sauf consentement de ce dernier.
Article 42
Notification des ordres et protestations
Les instructions ou protestations à notifier au transporteur,
en application de la présente convention, ont le même effet
qu'elles soient adressées au transporteur contractuel ou au
transporteur de fait. Toutefois, les instructions visées à
l'article 12 n'ont d'effet que si elles sont adressées au
transporteur contractuel.
Article 43
Préposés et mandataires
En ce qui concerne le transport effectué par le transporteur de
fait, tout préposé ou mandataire de ce transporteur ou du
transporteur contractuel, s'il prouve qu'il a agi dans
l'exercice de ses fonctions, peut se prévaloir des conditions
et des limites de responsabilité applicables, en vertu de la
présente convention, au transporteur dont il est le préposé ou
le mandataire, sauf s'il est prouvé qu'il a agi de telle façon
que les limites de responsabilité ne puissent être invoquées
conformément à la présente convention.
Article 44
Cumul de la réparation
En ce qui concerne le transport effectué par le transporteur de
fait, le montant total de la réparation qui peut être obtenu de
ce transporteur, du transporteur contractuel et de leurs
préposés et mandataires quand ils ont agi dans l'exercice de
leurs fonctions, ne peut pas dépasser l'indemnité la plus
élevée qui peut être mise à charge soit du transporteur
contractuel, soit du transporteur de fait, en vertu de la
présente convention, sous réserve qu'aucune des personnes
mentionnées dans le présent article ne puisse être tenue pour
responsable au-delà de la limite applicable à cette personne.
Article 45
Notification des actions en responsabilité
Toute action en responsabilité, relative au transport effectué
par le transporteur de fait, peut être intentée, au choix du
demandeur, contre ce transporteur ou le transporteur
contractuel ou contre l'un et l'autre, conjointement ou
séparément. Si l'action est intentée contre l'un seulement de
ces transporteurs, ledit transporteur aura le droit d'appeler
l'autre transporteur en intervention devant le tribunal saisi,
les effets de cette intervention ainsi que la procédure qui lui
est applicable étant réglés par la loi de ce tribunal.
Article 46
Juridiction annexe
Toute action en responsabilité, prévue à l'article 45, doit
être portée, au choix du demandeur, sur le territoire d'un des
États parties, soit devant l'un des tribunaux où une action
peut être intentée contre le transporteur contractuel,
conformément à l'article 33, soit devant le tribunal du
domicile du transporteur de fait ou du siège principal de son
exploitation.
Article 47
Nullité des dispositions contractuelles
Toute clause tendant à exonérer le transporteur contractuel ou
le transporteur de fait de leur responsabilité en vertu du
présent chapitre ou à établir une limite inférieure à celle qui
est fixée dans le présent chapitre est nulle et de nul effet,
mais la nullité de cette clause n'entraîne pas la nullité du
contrat qui reste soumis aux dispositions du présent chapitre.
Article 48
Rapports entre transporteur contractuel et transporteur de fait
Sous réserve de l'article 45, aucune disposition du présent
chapitre ne peut être interprétée comme affectant les droits et
obligations existant entre les transporteurs, y compris tous
droits à un recours ou dédommagement.
CHAPITRE VI
AUTRES DISPOSITIONS
Article 49
Obligation d'application
Sont nulles et de nul effet toutes clauses du contrat de
transport et toutes conventions particulières antérieures au
dommage par lesquelles les parties dérogeraient aux règles de
la présente convention soit par une détermination de la loi
applicable, soit par une modification des règles de compétence.
Article 50
Assurance
Les États parties exigent que leurs transporteurs contractent
une assurance suffisante pour couvrir la responsabilité qui
leur incombe aux termes de la présente convention. Un
transporteur peut être tenu, par l'État partie à destination
duquel il exploite des services, de fournir la preuve qu'il
maintient une assurance suffisante couvrant sa responsabilité
au titre de la présente convention.
Article 51
Transport effectué dans des circonstances extraordinaires
Les dispositions des articles 3 à 5, 7 et 8 relatives aux
titres de transport ne sont pas applicables au transport
effectué dans des circonstances extraordinaires en dehors de
toute opération normale de l'exploitation d'un transporteur.
Article 52
Définition du terme "jour"
Lorsque dans la présente convention il est question de jours,
il s'agit de jours courants et non de jours ouvrables.
CHAPITRE VII
DISPOSITIONS PROTOCOLAIRES
Article 53
Signature, ratification et entrée en vigueur
1. La présente convention est ouverte à Montréal le 28 mai 1999
à la signature des États participant à la Conférence
internationale de droit aérien, tenue à Montréal du 10 au 28
mai 1999. Après le 28 mai 1999, la convention sera ouverte à la
signature de tous les États au siège de l'Organisation de
l'aviation civile internationale à Montréal jusqu'à ce qu'elle
entre en vigueur conformément au paragraphe 6 du présent
article.
2. De même, la présente convention sera ouverte à la signature
des organisations régionales d'intégration écono-mique. Pour
l'application de la présente convention, une "organisation
régionale d'intégration économique" est une organisation
constituée d'États souverains d'une région donnée qui a
compétence sur certaines matières régies par la convention et
qui a été dûment autorisée à signer et à ratifier, accepter,
approuver ou adhérer à la présente convention. Sauf au
paragraphe 2 de l'article 1, au paragraphe 1, alinéa b), de
l'article 3, à l'alinéa b) de l'article 5, aux articles 23, 33,
46 et à l'alinéa b) de l'article 57, toute mention faite d'un
"État partie" ou "d'États parties" s'applique également aux
organisations régionales d'intégration économique. Pour
l'application de l'article 24, les mentions faites d'"une
majorité des États parties" et d'"un tiers des États parties"
ne s'appliquent pas aux organisations régionales d'intégration
économique.
3. La présente convention est soumise à la ratification des
États et des organisations d'intégration économique qui l'ont
signée.
4. Tout État ou organisation régionale d'intégration écono-
mique qui ne signe pas la présente convention peut l'accepter,
l'approuver ou y adhérer à tout moment.
5. Les instruments de ratification d'acceptation, d'approbation
ou d'adhésion seront déposés auprès de l'Organisation de
l'aviation civile internationale, qui est désignée par les
présentes comme dépositaire.
6. La présente convention entrera en vigueur le soixantième
jour après la date du dépôt auprès du dépositaire du trentième
instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou
d'adhésion et entre les États qui ont déposé un tel instrument.
Les instruments déposés par les organisations régionales
d'intégration économique ne seront pas comptées aux fins du
présent paragraphe.
7. Pour les autres États et pour les autres organisations
régionales d'intégration économique, la présente convention
prendra effet soixante jours après la date du dépôt d'un
instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou
d'adhésion.
8. Le dépositaire notifiera rapidement à tous les signataires
et à tous les États parties:
a) chaque signature de la présente convention ainsi que sa
date;
b) chaque dépôt d'un instrument de ratification, d'acceptation,
d'approbation ou d'adhésion ainsi que sa date;
c) la date d'entrée en vigueur de la présente convention;
d) la date d'entrée en vigueur de toute révision des limites de
responsabilité établies en vertu de la présente convention;
e) toute dénonciation au titre de l'article 54.
Article 54
Dénonciation
1. Tout État partie peut dénoncer la présente convention par
notification écrite adressée au dépositaire.
2. La dénonciation prendra effet cent quatre-vingt jours après
la date à laquelle le dépositaire aura reçu la notification.
Article 55
Relation avec les autres instruments de la Convention de
Varsovie
La présente convention l'emporte sur toutes règles s'appliquant
au transport international par voie aérienne:
1) entre États parties à la présente convention du fait que ces
États sont communément parties aux instruments suivants:
a) Convention pour l'unification de certaines règles relatives
au transport aérien international, signée à Varsovie le 12
octobre 1929 (appelée ci-après la Convention de Varsovie);
b) Protocole portant modification de la Convention pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international signée à Varsovie le 12 octobre 1929, fait à La
Haye le 28 septembre 1955 (appelé ci-après le Protocole de La
Haye);
c) Convention complémentaire à la Convention de Varsovie, pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international effectué par une personne autre que le
transporteur contractuel, signée à Guadalajara le 18 septembre
1961 (appelée ci-après la Convention de Guadalajara);
d) Protocole portant modification de la Convention pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international signée à Varsovie le 12 octobre 1929 amendée par
le protocole fait à La Haye le 28 septembre 1955, signé à
Guatemala le 8 mars 1971 (appelé ci-après le Protocole de
Guatemala);
e) Protocoles additionnels nos 1 à 3 et Protocole de Montréal
n 4 portant modification de la Convention de Varsovie amendée
par le Protocole de La Haye ou par la Convention de Varsovie
amendée par le Protocole de La Haye et par le Protocole de
Guatemala, signés à Montréal le 25 septembre 1975 (appelés ci-
après les Protocoles de Montréal); ou
2) dans le territoire de tout État partie à la présente
convention du fait que cet État est partie à un ou plusieurs
des instruments mentionnés aux alinéas a) à e) ci-dessus.
Article 56
États possédant plus d'un régime juridique
1. Si un État comprend deux unités territoriales ou davantage
dans lesquelles des régimes juridiques différents s'appliquent
aux questions régies par la présente convention, il peut, au
moment de la signature, de la ratification, de l'acceptation,
de l'approbation ou de l'adhésion, déclarer que ladite
convention s'applique à toutes ses unités territoriales ou
seulement à l'une ou plusieurs d'entre elles et il peut à tout
moment modifier cette déclaration en en soumettant une
nouvelle.
2. Toute déclaration de ce genre est communiquée au dépositaire
et indique expressément les unités territoriales auxquelles la
convention s'applique.
3. Dans le cas d'un État partie qui a fait une telle
déclaration:
a) les références, à l'article 23, à la "monnaie nationale"
sont interprétées comme signifiant la monnaie de l'unité
territoriale pertinente dudit État;
b) à l'article 28, la référence à la "loi nationale" est
interprétée comme se rapportant à la loi de l'unité
territoriale pertinente dudit État.
Article 57
Réserves
Aucune réserve ne peut être admise à la présente convention, si
ce n'est qu'un État partie peut à tout moment déclarer, par
notification adressée au dépositaire, que la présente
convention ne s'applique pas:
a) aux transports aériens internationaux effectués et exploités
directement par cet État à des finns non commerciales
relativement à ses fonctions et devoirs d'État souverain;
b) au transport de personnes, de bagages et de marchandises
effectué pour ses autorités militaires à bord d'aéronefs
immatriculés dans ou loués par ledit État partie et dont la
capacité entière a été réservée par ces autorités ou pour le
compte de celles-ci.
EN FOI DE QUOI les plénipotentiaires soussignés, dûment
autorisés, ont signé la présente convention.
FAIT à Montréal le 28e jour du mois de mai de l'an mil neuf
cent quatre-vingt-dix-neuf dans les langues française,
anglaise, arabe, chinoise, espagnole et russe, tous les textes
faisant également foi. La présente convention restera déposée
aux archives de l'Organisation de l'aviation civile
internationale, et le dépositaire en transmettra des copies
certifiées conformes à tous les États parties à la Convention
de Varsovie, au Protocole de La Haye, à la Convention de
Guadalajara, au Protocole de Guatemala et aux Protocoles de
Montréal.
KONVENTION OM VISSA ENHETLIGA REGLER FÖR INTERNATIONELLA
LUFTTRANSPORTER
DE FÖRDRAGSSLUTANDE STATERNA,
SOM ERKÄNNER betydelsen av konventionen rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell
luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929,
nedan kallad "Warszawakonventionen", och av andra, därmed
förknippade instrument för harmonisering av lagstiftningen om
civil luftfart,
SOM ERKÄNNER behovet av att modernisera och konsolidera
Warszawakonventionen och andra till den knutna dokument,
SOM ERKÄNNER betydelsen av att skydda konsumenternas intressen
i samband med internationella lufttransporter och av att sörja
för rättvis ersättning enligt kompensationsprincipen,
SOM ÅTERIGEN BEKRÄFTAR att det är önskvart med en metodisk
utveckling av de internationella lufttransporterna och med en
störningsfri transport av passagerare, bagage och gods i
enlighet med principerna och målen i den konvention angående
internationell civil luftfart som avslutades i Chicago den 7
december 1944,
SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att det bästa sättet att uppnå en rättvis
sammanvägning av alla intressen är att ytterligare harmonisera
och kodifiera vissa bestämmelser för internationella
lufttransporter genom att anta en ny konvention,
HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Tillämpningsområde
1. Denna konvention är tillämplig på varje internationell
transport av personer, bagage eller gods som utförs med
luftfartyg mot ersättning. Den är också tillämplig på
transporter med luftfartyg som lufttransportföretag utför utan
ersättning.
2. I denna konvention avses med "internationell transport"
varje transport där avgångs- och destinationsorten enligt
parternas överenskommelse - oavsett om transportavbrott eller
byte av luftfartyg förekommer - ligger antingen inom två
fördragsslutande staters territorier eller inom en och samma
fördragsslutande stats territorium om en överenskommen
mellanlandning görs inom en annan stats territorium, även om
den staten inte tillträtt konventionen. Transport mellan två
platser på en och samma fördragsslutande stats territorium utan
överenskommen mellanlandning på en annan stats territorium
anses inte som internationell transport enligt denna
konvention.
3. I denna konvention anses en transport som utförs av flera
transportörer efter varandra vara en enda transport, oavsett om
det slutits ett eller flera avtal om denna, förutsatt att
parterna betraktar transporten som en enda transport;
transporten förlorar inte sin internationella karaktär enbart
för att ett eller flera av avtalen helt skall fullgöras inom en
och samma stats territorium.
4. Denna konvention skall även tillämpas på sådana transporter
som avses i kapitel V.
Artikel 2
Transporter som utförs av en stat och transporter av post
1. Denna konvention skall tillämpas på transporter som utförs
av en stat, kommun eller annat offentligt organ och som
uppfyller villkoren i artikel 1.
2. Vid transport av post är transportören ansvarig enbart
gentemot postbefordringsföretaget och i enlighet med de regler
som gäller för förhållandet mellan transportörer och
postbefordringsföretag.
3. Med undantag för vad som anges i punkt 2 skall konventionen
inte tillämpas på posttransporter.
KAPITEL II
DOKUMENTATION SAMT PARTERNAS SKYLDIGHETER VID TRANSPORT AV
PASSAGERARE, BAGAGE OCH GODS
Artikel 3
Passagerare och bagage
1. För passagerartransporter skall individuella eller
kollektiva transporthandlingar tillhandahållas som innehåller:
a) uppgift om avgångs- och destinationsort;
b) om avgångs- och destinationsorten ligger inom samma
fördragsslutande stats territorium och en eller flera
mellanlandningar enligt vad som har överenskommits skall ske
inom en annan stats territorium, uppgift om platsen för minst
en sådan mellanlandning.
2. Någon transporthandling behöver dock inte tillhandahållas,
om uppgifterna som avses i punkt 1 registreras på annat sätt. I
sådant fall skall transportören erbjuda passageraren en
utskrift av de registrerade uppgifterna.
3. Transportören skall ge passageraren ett bagagekvitto för
varje incheckad bagageenhet.
4. Passageraren skall skriftligen upplysas om att denna
konvention, när den är tilllämplig, reglerar och eventuellt
begränsar transportörens skadeståndsansvar för dödsfall eller
skada, för bagage som förstörts, förlorats eller skadats och
för förseningar.
5. Transportavtalets befintlighet eller giltighet påverkas inte
av att de föregående punkterna åsidosätts; också i sådant fall
omfattas avtalet av bestämmelserna i denna konvention,
inbegripet bestämmelserna om ansvarsbegränsning.
Artikel 4
Gods
1. För varje godstransport skall en flygfraktsedel
tillhandahållas.
2. Någon flygfraktsedel behöver dock inte tillhandahållas, om
uppgifterna angående transporten registreras på annat sätt. I
sådant fall skall transportören om avsändaren begär det
tillhandahålla avsändaren ett godskvitto som gör det möjligt
att identifiera försändelsen och ger tillgång till de uppgifter
om transporten som registrerats.
Artikel 5
Flygfraktsedelns och godskvittots innehåll
Flygfraktsedeln eller godskvittot skall innehålla:
a) uppgift om avgångsort och destinationsort;
b) om avgångs- och destinationsorten ligger inom samma
fördragsslutande stats territorium och en eller flera
mellanlandningar enligt vad som har överenskommits skall ske
inom en annan stats territorium, uppgift om platsen för minst
en sådan mellanlandning;
c) uppgift om försändelsens vikt.
Artikel 6
Handling med uppgifter om godsets art
Om det behövs för att skyldigheter enligt tullens, polisens
eller någon annan myndighets föreskrifter skall kunna
fullgöras, får det begäras av avsändaren att denne skall
tillhandahålla en skriftlig handling med upplysningar om
godsets art. Denna bestämmelse medför inte någon skyldighet
eller något skadeståndsansvar för transportören.
Artikel 7
Beskrivning av flygfraktsedeln
1. Flygfraktsedeln skall upprättas av avsändaren i tre
originalexemplar.
2. Det första exemplaret skall förses med beteckningen "för
transportören" och undertecknas av avsändaren. Det andra
exemplaret skall förses med beteckningen "för mottagaren" och
undertecknas av avsändaren och transportören. Det tredje
exemplaret skall undertecknas av transportören och överlämnas
till avsändaren när godset har tagits emot.
3. Avsändarens och transportörens underskrifter får vara
tryckta eller stämplade.
4. Om inte annat visas, skall transportören anses ha handlat på
avsändarens uppdrag om transportören upprättat flygfraktsedeln
på dennes begäran.
Artikel 8
Transporthandling för flera godsenheter
När transporten avser flera godsenheter
a) har transportören rätt att begära att avsändaren upprättar
separata flygfraktsedlar;
b) har avsändaren rätt att begära att transportören lämnar över
separata godskvitton, om uppgifterna i enlighet med artikel 4,
andra stycket, registrerats på annat sätt.
Artikel 9
Bristfälliga handlingar
Transportavtalets befintlighet eller giltighet påverkas inte av
att artiklarna 4-8 åsidosätts, och avtalet omfattas även i
sådant fall av bestämmelserna i denna konvention, inbegripet
bestämmelserna om ansvarsbegränsning.
Artikel 10
Ansvar för uppgifterna i handlingarna
1. Avsändaren ansvarar för riktigheten hos uppgifter och
upplysningar om godset som denne eller någon som har handlat på
dennes uppdrag har lämnat på flygfraktsedeln eller på
godskvittot eller registrerat på annat sätt i enlighet med
artikel 4.2. Detta gäller också, om den som handlar på
avsändarens uppdrag samtidigt är ombud för transportören.
2. Avsändaren skall ersätta transportören för de skador som
transportören eller någon som transportören ansvarar för
orsakats på grund av att de uppgifter eller upplysningar som
har lämnats av avsändaren eller på dennes uppdrag är oriktiga
eller ofullständiga.
3. Om inte annat följer av punkterna 1 och 2 skall
transportören ersätta avsändaren för de skador som avsändaren
eller någon som avsändaren ansvarar för lidit på grund av att
de uppgifter eller upplysningar som lämnats av transportören
eller på dennes uppdrag och förts in på godskvittot eller
registrerats på annat sätt i enlighet med artikel 4.2, är
oriktiga eller ofullständiga.
Artikel 11
Handlingarnas bevisvärde
1. Flygfraktsedeln eller godskvittot skall, om inte annat
visas, anses styrka att ett transportavtal ingåtts, att godset
accepterats samt att de villkor som anges på flygfraktsedeln
eller godskvittot har godtagits.
2. Om inte annat visas, skall uppgifterna på flygfraktsedeln
eller godskvittot om godsets vikt, mått eller förpackning eller
om antalet godsenheter anses styrkta; uppgifterna på
flygfraktsedeln eller godskvittot om godsets mängd, volym eller
skick skall anses ha bevisvärde endast under förutsättning att
transportören i avsändarens närvaro har kontrollerat dem och på
flygfraktsedeln eller godskvittot intygat detta, eller om
uppgifterna avser godsets synliga skick.
Artikel 12
Rätt att förfoga över godset
1. Utan att det påverkar avsändarens skyldigheter enligt
transportavtalet, har denne rätt att förfoga över godset genom
att återta det på avgångs- eller destinationsflygplatsen eller
stoppa det vid landning under resan eller bestämma att godset
på destinationsorten eller under resan skall avlämnas till
någon annan än den som ursprungligen har angetts som mottagare
eller begära att det skall skickas tillbaka till
avgångsflygplatsen. Avsändaren får dock inte utöva sin rätt att
förfoga över godset på ett sådant sätt att det medför skada för
transportören eller för någon annan avsändare, och avsändaren
måste ersätta de extra kostnader som uppkommer genom utövandet
av denna rätt.
2. Om avsändarens anvisningar inte kan verkställas, skall
transportören omedelbart underrätta avsändaren om detta.
3. Om transportören följer avsändarens anvisningar utan att
begära att dennes exemplar av flygfraktsedeln eller godskvittot
skall visas upp, ansvarar transportören med bibehållen
regressrätt mot avsändaren för de skador som därigenom uppstår
för den rättmätige innehavaren av nämnda exemplar.
4. Avsändarens rätt upphör när mottagarens rätt inträder i
enlighet med artikel 13. Om mottagaren vägrar att ta emot
godset eller om denne inte är anträffbar, får dock avsändaren
åter rätt att förfoga över godset.
Artikel 13
Avlämnande av gods
1. Utom i de fall då avsändaren har utövat sin rätt enligt
artikel 12, har mottagaren rätt att begära att få ut godset av
transportören när detta har kommit fram till destinationsorten,
förutsatt att mottagaren betalar vad transportören har rätt att
fordra samt uppfyller transportvillkoren.
2. Om inte annat har avtalats, skall transportören genast
underrätta mottagaren när godset har kommit fram.
3. Om transportören erkänner att godset har förlorats, eller om
godset inte har kommit fram inom sju dagar efter den dag då det
borde ha anlänt, får mottagaren göra sina rättigheter enligt
transportavtalet gällande mot transportören.
Artikel 14
Avsändarens och mottagarens utövande av sina rättigheter
Såväl avsändaren som mottagaren får göra gällande sina
rättigheter enligt artiklarna 12 och 13 i eget namn, under
förutsättning att de uppfyller sina förpliktelser enligt
transportavtalet, oavsett om de handlar för egen räkning eller
på någon annans uppdrag.
Artikel 15
Förhållandet mellan avsändare och mottagare och gentemot tredje
män
1. Artiklarna 12-14 inverkar varken på avsändarens eller
mottagarens inbördes förhållande eller det inbördes
förhållandet mellan tredje män vars rätt härleder sig från
avsändaren eller mottagaren.
2. Avvikelser från bestämmelserna i artiklarna 12-14 gäller
endast om de uttryckligen är införda på flygfraktsedeln eller
godskvittot.
Artikel 16
Skyldigheter enligt tullens, ordningsmaktens och andra
myndigheters föreskrifter
1. Avsändaren skall lämna de upplysningar och skriftliga
handlingar som behövs för att uppfylla tullens, polisens och
andra myndigheters formföreskrifter innan godset får lämnas
till mottagaren. Avsändaren skall ersätta transportören för den
skada som uppstår för transportören på grund av att sådana
upplysningar eller handlingar saknas eller är ofullständiga
eller oriktiga, om inte transportören eller någon av
transportörens anställda eller uppdragstagare har orsakat
skadan genom fel eller försummelse.
2. Transportören är inte skyldig att undersöka upplysningarnas
eller handlingarnas riktighet eller fullständighet.
KAPITEL III
FRAKTFÖRARENS SKADESTÅNDSANSVAR OCH ERSÄTTNINGENS OMFATTNING
Artikel 17
Passagerares dödsfall eller skada - Skada på bagage
1. Transportören ansvarar för dödsfall eller kroppsskada som
tillfogats passagerare under förutsättning att den
skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller
vid ombordstigningen eller avstigningen.
2. Transportören ansvarar om incheckat bagage förstörts,
förlorats eller skadats under förutsättning att den
skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller
under den tid då bagaget var i transportörens vård.
Transportören ansvarar dock inte i den mån skadan orsakas av
bagagets egenskaper eller av en inneboende defekt eller svaghet
hos det. När det gäller handbagage, inbegripet personliga
tillhörigheter, ansvarar transportören för skador, om
transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare har
orsakat skadan genom fel eller försummelse.
3. Om transportören erkänner att incheckat bagage har förlorats
eller om det incheckade bagaget inte har kommit fram inom
tjugoen dagar efter den dag då det skulle ha anlänt, har
passageraren rätt att göra sina rättigheter enligt
transportavtalet gällande mot transportören.
4. Om inget annat anges, avses i denna konvention med "bagage"
både incheckat bagage och handbagage.
Artikel 18
Skada på gods
1. Transportören ansvarar om gods förstörts, förlorats eller
skadats under förutsättning att den skadebringande händelsen
inträffat under lufttransporten.
2. Transportören ansvarar dock inte i den mån skadan enligt vad
transportören visar orsakats av:
a) godsets egenskaper eller av en inneboende defekt eller
svaghet hos det;
b) bristfällig förpackning av godset som har utförts av någon
annan än transportören eller transportörens anställda eller
uppdragstagare;
c) krigshandling eller väpnad konflikt; eller
d) myndighetsutövning i samband med att godset förs in i eller
ut ur en stat eller transiteras.
3. Med "lufttransport" i första stycket avses den tid under
vilken godset är i transportörens vård.
4. Lufttransporten omfattar dock inte sådana transporter till
lands, till sjöss eller på en inre vattenväg som sker utanför
en flygplats. När en sådan transport utförs för lastning,
avlämnande eller omlastning på grund av transportavtalet, skall
dock varje skada anses ha uppkommit till följd av en händelse
under lufttransporten, om inte annat visas. Om transportören
utan avsändarens samtycke ersätter hela eller delar av en
transport som enligt avtalet mellan parterna skall ske i form
av en lufttransport med ett annat transportslag, skall
lufttransporten anses omfatta även denna del av transporten.
Artikel 19
Försening
Transportören ansvarar för skador till följd av försening vid
lufttransporter av passagerare, bagage och gods. Transportören
ansvarar dock inte för sådana skador om transportören visar att
denne och dennes anställda eller uppdragstagare har vidtagit
alla de åtgärder som rimligen kan begäras för att undvika
skadorna eller att det var omöjligt att vidta sådana åtgärder.
Artikel 20
Jämkning
Om transportören visar att en skada orsakats helt eller delvis
av vårdslöshet eller underlåtenhet eller annan oriktig handling
av den som begär ersättning eller av någon från vilken den som
begär ersättning härleder sin rätt, skall transportören helt
eller delvis vara befriad från skadeståndsansvar gentemot den
som begär ersättning i den utsträckning som vårdslösheten eller
underlåtenheten helt eller delvis orsakat skadan. Om en
passagerare har dödats eller skadats och om någon annan än
passageraren begär ersättning med anledning därav, skall
transportören också vara helt eller delvis befriad från
skadeståndsansvar om passageraren själv orsakat eller medverkat
till skadan genom vårdslöshet eller underlåtenhet eller annan
oriktig handling. Denna artikel gäller alla bestämmelser om
skadeståndsansvar i denna konvention, även artikel 21.1.
Artikel 21
Ersättning för passagerares dödsfall eller skada
1. För sådana skador som avses i artikel 17.1 och som inte
överstiger 100 000 särskilda dragningsrätter för varje enskild
passagerare kan transportören varken undgå eller begränsa sitt
skadeståndsansvar.
2. För sådana skador som avses i artikel 17.1 är transportörens
skadeståndsansvar begränsat till 100 000 särskilda
dragningsrätter för varje enskild passagerare om transportören
visar:
a) att skadan inte vållats av transportörens eller dennes
anställdas eller uppdragstagares vårdslöshet eller annan
oriktig handling eller underlåtenhet; eller
b) att skadan uteslutande orsakats av tredje mans vårdslöshet
eller annan oriktig handling eller underlåtenhet.
Artikel 22
Ansvarsbegränsning beträffande försening, bagage och gods
1. För skador på grund av försening enligt artikel 19 vid
transport av passagerare är transportörens skadeståndsansvar
begränsat till 4 150 särskilda dragningsrätter för varje
passagerare.
2. Vid transport av bagage är transportörens skadeståndsansvar
om bagaget förstörts, förlorats, skadats eller försenats
begränsat till 1 000 särskilda dragningsrätter för varje
enskild passagerare, om inte passageraren, när det incheckade
bagaget överlämnades till transportören, gjorde en särskild
förklaring om det intresse som är knutet till att bagaget
avlämnas på destinationsorten och betalade tilläggsavgift om en
sådan begärdes. I sådant fall gäller det då uppgivna beloppet
som gräns för transportörens skadeståndsansvar, om inte
transportören kan visa att detta belopp är högre än värdet av
passagerarens faktiska intres- se av att bagaget avlämnas på
destinationsorten.
3. Vid transport av gods är transportörens ansvar för skada om
godset förstörts, förlorats, skadats eller försenats begränsat
till 17 särskilda dragningsrätter per kilogram, om inte
avsändaren, när godset överlämnades till transportören, gjorde
en särskild förklaring om det intresse som är knutet till att
godset avlämnas på destinationsorten och betalade
tilläggsavgift om en sådan begärdes. I sådant fall gäller det
då uppgivna beloppet som gräns för transportörens
skadeståndsansvar, om inte transportören kan visa att detta
belopp är högre än värdet av avsändarens faktiska intresse av
att godset avlämnas på destinationsorten.
4. Om endast en del av godset eller endast ett föremål i detta
förstörs, förloras, skadas eller försenas, skall endast vikten
av denna godsenhet utgöra grund för beräkning av gränsen för
transportörens skadeståndsansvar. Om värdet av andra
godsenheter, som omfattas av samma flygfraktsedel, godskvitto
eller registrering på annat sätt i enlighet med artikel 2.4,
påverkas av förstörelsen, förlusten, skadan eller förseningen,
skall den sammanlagda vikten på dessa godsenheter medräknas när
gränsen för transportörens skadeståndsansvar skall bestämmas.
5. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller inte om det visas att
transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare genom
en handling eller underlåtenhet orsakat skadan i avsikt att
skada eller av grov oaktsamhet och med vetskap om att en skada
troligen skulle bli följden. Detta gäller dock i fråga om
transportörens anställda och uppdragstagare endast om det visas
att de handlat under utövande av tjänsten eller uppdraget.
6. De ansvarsgränser som anges i artikel 21 och i denna artikel
skall inte hindra domstolen att därutöver i enlighet med
nationell lagstiftning helt eller delvis utdöma ersättning för
kärandens rättegångskostnader och för andra utgifter som
käranden haft till följd av en process, inbegripet upplupen
ränta. Detta gäller dock inte om transportören inom sex månader
från den skadebringande händelsen eller innan talan väcktes, om
detta inträffar senare, skriftligen har erbjudit käranden minst
lika mycket i ersättning som det utdömda skadeståndet, ej
medräknat rättegångskostnader och andra utgifter till följd av
processen.
Artikel 23
Omräkning av monetära enheter
1. Med "särskilda dragningsrätter" avses i denna konvention de
särskilda dragningsrätter som fastställs av Internationella
valutafonden. Vid rättsliga förfaranden skall omräkning av
beloppen till nationell valuta ske på grundval av valutornas
värde uttryckt i särskilda dragningsrätter den dag då domen
meddelas. Värdet av en fördragsslutande stats nationella valuta
uttryckt i särskilda dragningsrätter skall, för en stat som är
medlem av Internationella valutafonden, bestämmas enligt den
beräkningsmetod som ifrågavarande dag tillämpas av valutafonden
för dess verksamhet och transaktioner. Värdet av en
fördragsslutande stats nationella valuta uttryckt i särskilda
dragningsrätter skall för en stat som inte är medlem av
Internationella valutafonden beräknas på det sätt som den
staten bestämmer.
2. En stat som inte är medlem av Internationella valutafonden
och vars lag inte medger att de bestämmelser som anges i punkt
1 tillämpas får dock, vid ratifikations- eller
anslutningstillfället eller när som helst därefter, förklara
att den ansvarsgräns för transportören som gäller enligt
artikel 21 skall vara 1 500 000 monetära enheter per
passagerare vid rättsliga förfaranden inom deras territorium,
62 500 monetära enheter per passagerare när det gäller artikel
22.1, 15 000 monetära enheter per passagerare när det gäller
artikel 22.2 och 250 monetära enheter per kilogram när det
gäller artikel 22.3. Denna monetära enhet motsvarar 65,5
milligram guld av 0,900 finhet. Belopp enligt denna punkt som
räknats om till nationellt myntslag får rundas av. Omräkningen
av beloppen skall ske enligt den ifrågavarande statens lag.
3. Den beräkning som nämns i sista meningen i punkt 1 och den
omräkningsmetod som nämns i punkt 2 skall göras så att
resultatet i den fördragsslutande statens nationella valuta för
de belopp som anges i artiklarna 21 och 22 så långt möjligt ger
uttryck för samma realvärde som en beräkning enligt de tre
första meningarna i punkt 1 skulle göra. När en
fördragsslutande stat deponerar ett ratifikations-, antagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrument avseende denna
konvention och vid varje ändring av ett sådant instrument,
skall den staten underrätta depositarien om den beräkningsmetod
som staten tillämpar enligt punkt 1 respektive om resultatet av
omräkningen enligt punkt 2.
Artikel 24
Översyn av ansvarsgränserna
1. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i
artikel 25, skall depositarien, med beaktande av punkt 2 nedan,
vart femte år se över de ansvarsgränser som föreskrivs i
artiklarna 21-23, varvid den första översynen skall genomföras
i slutet av det femte året efter dagen för konventionens
ikraftträdande eller, om denna inte träder i kraft inom fem år
efter det att den öppnats för undertecknande, under det första
år som konventionen är i kraft, på grundval av en
inflationsfaktor motsvarande den ackumulerade inflationstakten
sedan den senaste översynen eller, vid den första översynen,
sedan dagen för konventionens ikraftträdande. För
fastställandet av inflationsfaktorn skall inflationstakten
beräknas som vägt genomsnitt av den årliga ändringen i de
staters konsumentprisindex, vilkas valutor omfattar den
särskilda dragningsrätt som nämns i artikel 23.1.
2. Om resultatet av översynen enligt punkt 1 är en
inflationsfaktor som överstiger 10 %, skall depositarien
underrätta de fördragsslutande staterna om ändringen av
ansvarsgränserna. Ändringen skall träda i kraft sex månader
efter det att de fördragsslutande staterna underrättats. Om en
majoritet av de fördragsslutande staterna inom tre månader
efter det att de har underrättats om ändringen meddelar att de
inte godkänner den, skall ändringen inte träda i kraft, och
depositarien skall hänskjuta ärendet till ett möte mellan de
fördragsslutande staterna. Depositarien skall omgående
underrätta alla fördragsslutande stater om när en ändring
träder ikraft.
3. Utan hinder av punkt 1 skall förfarandet enligt punkt 2
tillämpas närhelst en tredjedel av de fördragsslutande staterna
så önskar, förutsatt att inflationsfaktorn enligt första
stycket överstiger 30 % sedan den senaste ändringen eller, om
det ännu inte gjorts någon ändring, sedan dagen för
konventionens ikraftträdande. Påföljande översyner enligt
förfarandet i punkt 1 skall göras vart femte år och för första
gången i slutet av det femte året efter dagen för översyn
enligt denna punkt.
Artikel 25
Avtal om ansvarsgränser
En transportör får föreskriva att högre ansvarsgränser än de
som fastställs i denna konvention skall gälla för
transportavtalet eller att inga ansvarsgränser alls skall
gälla.
Artikel 26
Ogiltiga avtalsvillkor
Varje avtalsvillkor som har till syfte att befria transportören
från skadeståndsansvar eller att bestämma lägre ansvarsgränser
än de som fastställts i denna konvention är ogiltigt, men
transportavtalet som sådant är ändå giltigt och omfattas av
bestämmelserna i konventionen.
Artikel 27
Frihet att ingå avtal
Inget i denna konvention skall hindra transportören från att
vägra att sluta transportavtal, avstå från att göra gällande
ansvarsfrihetsgrunder enligt konventionen eller fastställa
villkor som inte strider mot konventionen.
Artikel 28
Förskott
Vid flygolyckor som medför att passagerare dödas eller skadas
skall transportören, om dess nationella lagstiftning kräver
det, omgående betala förskott till de fysiska personer som är
ersättningsberättigade för att täcka deras omedelbara
ekonomiska behov. Ett sådant förskott innebär inte något
medgivande av skadeståndsansvar och får frånräknas de
eventuella ersättningsbelopp som transportören senare betalar.
Artikel 29
Grund för ersättningskrav
I fråga om transporter av passagerare, bagage eller gods får en
talan om skadestånd, oavsett hur den grundats - med stöd av
konventionen, inomkontraktuellt, utomkontraktuellt eller på
annan grund - föras endast på de villkor och inom de gränser
som fastställs i denna konvention, oavsett vem eller vilka som
har rätt att föra talan och vilken rätt som tillkommer dem. Vid
en sådan talan är bestraffande, avskräckande eller andra
ickekompensatoriska skadeposter inte ersättningsgilla.
Artikel 30
Anställda och uppdragstagare - sammanlagda skadeståndskrav
1. Om talan förs beträffande skada som omfattas av konventionen
mot någon av transportörens anställda eller uppdragstagare, får
dessa åberopa samma villkor och ansvarsgränser som
transportören, om de kan visa att de handlat under utövande av
tjänsten eller uppdraget.
2. Den sammanlagda ersättning som transportören och dennes
anställda och uppdragstagare åläggs att utge får inte
överskrida de nämnda gränserna.
3. Utom vid transport av gods gäller bestämmelserna i punkt 1
och 2 inte, om det visas att transportörens anställda eller
uppdragstagare orsakat skadan genom handling eller
underlåtenhet i avsikt att skada eller av grov oaktsamhet och
med vetskap om att en skada troligen skulle bli följden.
Artikel 31
Tidsfrist för reklamationer
1. Om inte annat visas, skall incheckat bagage eller gods som
mottagaren tar emot utan anmärkning anses vara avlämnat i gott
skick och i överensstämmelse med transporthandlingen eller den
registrering på annat sätt som avses i artikel 3.2, och artikel
4.2.
2. Den person till vilket bagaget eller godset skall avlämnas
skall reklamera eventuella skador hos transportören omgående
efter upptäckten, dock senast sju dagar från mottagandet när
det gäller bagage och senast fjorton dagar från mottagandet i
fråga om gods. Vid försening skall reklamation ske inom 21
dagar från den dag då bagaget eller godset ställdes till denna
persons förfogande.
3. Reklamation skall göras skriftligen och skall ha lämnats
eller avsänts inom den ovan angivna tiden.
4. Om någon reklamation inte görs inom den ovan angivna tiden,
får talan föras mot transportören endast om denne förfarit
svikligt.
Artikel 32
Skadeståndsansvarigs död
Om den skadeståndsansvarige har avlidit, får en talan om
ersättning enligt denna konvention föras mot den som lagligen
företräder dödsboet.
Artikel 33
Jurisdiktion
1. Talan om ersättning skall väckas inom något av de
fördragsslutande staternas territorier. Käranden får välja att
väcka talan antingen vid domstolen i den ort där transportören
har sitt hemvist, där transportörens huvudkontor ligger eller
där det kontor ligger, genom vilket avtalet slutits, eller
också vid domstolen på destinationsorten.
2. Talan om ersättning då en passagerare dödats eller skadats
får väckas antingen vid någon av de domstolar som nämns i punkt
1 eller inom den fördragsslutande stats territorium där
passageraren vid olyckstillfället hade sin huvudsakliga och
stadigvarande bostad, från eller till vilket transportören
bedriver lufttransport av passagerare, antingen med eget
luftfartyg eller med någon annan transportörs luftfartyg på
grundval av ett affärsavtal och där transportören bedriver sin
verksamhet för lufttransport av passagerare från lokaler som
ägs eller hyrs av transportören själv eller av någon annan
transportör med vilken transportören har slutit ett
affärsavtal.
3. I punkt 2 avses med
a) affärsavtal: ett avtal, som inte är ett förmedlingsavtal,
mellan transportörer om tillhandahållande av gemensamma
tjänster för lufttransport av passagerare,
b) huvudsaklig och stadigvarande bostad: passagerarens fasta
och stadigvarande hemvist vid olyckstillfället. Passagerarens
nationalitet skall inte vara avgörande i detta avseende.
4. I rättegångsfrågor skall lagen i den stat där målet prövas
tillämpas.
Artikel 34
Skiljeförfarande
1. Under de förutsättningar som anges i denna artikel får
parterna till ett avtal om godstransport bestämma att tvister
avseende transportörens skadeståndsansvar enligt denna
konvention skall avgöras genom skiljeförfarande. Ett sådant
avtal skall vara skriftligt.
2. Skiljeförfarandet skall, enligt kärandens val, äga rum inom
någon av de jurisdiktioner som anges i artikel 33.
3. Skiljemannen eller skiljenämnden skall tillämpa
bestämmelserna i denna konvention.
4. Bestämmelserna i punkterna 2 och 3 skall anses ingå i alla
klausuler eller avtal om skiljeförfarande, och varje villkor i
sådana klausuler eller avtal som strider mot bestämmelserna är
ogiltigt.
Artikel 35
Begränsning av talan
1. Rätten till ersättning är förlorad, om talan inte väckts
inom två år från dagen för ankomsten till destinationsorten,
beräknad från den dag då luftfartyget skulle ha ankommit eller
från den dag då transporten avbröts.
2. Beräkning av denna tid skall ske i enlighet med lagen i den
stat där målet prövas.
Artikel 36
Successiv transport
1. I fråga om transporter som utförs av flera transportörer
efter varandra och som faller inom den definition som anges i
artikel 1.3, är varje transportör som tar emot passagerare,
bagage eller gods underkastad bestämmelserna i denna konvention
och skall anses vara part i transportavtalet till den del
avtalet behandlar den del av transporten som utförs under
dennes kontroll.
2. Vid sådan transport får en passagerare eller en
ersättningsberättigad person föra talan endast mot den
transportör som utfört den del av transporten under vilken
skadan eller förseningen inträffade, såvida inte den första
transportören uttryckligen åtagit sig ansvaret för hela resan.
3. I fråga om bagage och gods får passageraren eller avsändaren
väcka talan mot den första transportören, och den passagerare
eller mottagare som har rätt att få ut godset får föra talan
mot den sista; båda får därutöver föra talan mot den
transportör som utfört den del av transporten under vilken
förstörelsen, förlusten, skadan eller förseningen inträffade.
De nämnda transportörerna ansvarar solidariskt i förhållande
till passageraren eller avsändaren eller mottagaren.
Artikel 37
Regressrätt gentemot tredje man
Inget i denna konvention skall inverka på frågan huruvida en
person som är ansvarig för skada i enlighet med konventionens
bestämmelser har regressrätt gentemot någon annan person.
KAPITEL IV
KOMBINERADE TRANSPORTER
Artikel 38
Kombinerad transport
1. När en transport, som uppfyller villkoren i artikel 1, skall
utföras delvis med luftfartyg och delvis med något annat
transportmedel skall bestämmelserna i denna konvention enbart
tillämpas på lufttransporten, utom i de fall som anges i
artikel 18.4.
2. Utan hinder av denna konvention får vid kombinerade
transporter villkor rörande transport med annat transportmedel
tas in i transporthandlingen, förutsatt att konventionens
bestämmelser iakttas när det gäller lufttransporten.
KAPITEL V
LUFTTRANSPORTER SOM UTFÖRS AV NÅGON ANNAN ÄN DEN AVTALSSLUTANDE
TRANSPORTÖREN
Artikel 39
Avtalsslutande transportör faktisk transportör
Bestämmelserna i detta kapitel skall tilllämpas när en person
(nedan kallad avtalsslutande transportör) i eget namn sluter
ett transportavtal som omfattas av denna konvention med en
passagerare eller avsändare eller med någon som handlar på en
passagerares eller avsändares uppdrag, medan en annan person
(nedan kallad faktisk transportör) på uppdrag av den
avtalsslutande transportören utför hela eller en del av
transporten men med avseende på sin del inte är en successiv
transportör i konventionens mening. Ett sådant uppdrag skall
anses föreligga, om inget annat visas.
Artikel 40
Respektive transportörs skadeståndsansvar
Om den faktiska transportören utför hela eller en del av en
transport som enligt det avtal som avses i artikel 39 omfattas
av denna konvention och om inget annat sägs i detta kapitel,
skall konventionens regler gälla både för den avtalsslutande
transportören i fråga om hela transporten enligt avtalet och
för den faktiska transportören i fråga om den del av
transporten som denne utför.
Artikel 41
Gemensamt skadeståndsansvar
1. Handling eller underlåtenhet av den faktiska transportören
eller dennes anställda eller uppdragstagare under utövande av
tjänsten eller uppdraget skall, när det gäller den del av
transporten som den faktiska transportören utfört, anses också
som den avtalsslutande transportörens handling eller
underlåtenhet.
2. Handling eller underlåtenhet av den avtalsslutande
transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare under
utövande av tjänsten eller uppdraget skall, när det gäller den
del av transporten som den faktiska transportören utfört, anses
också som den faktiska transportörens handling eller
underlåtenhet. Dock skall inte någon handling eller
underlåtenhet göra den faktiska transportören ansvarig till ett
belopp som överskrider de belopp som anges i artiklarna 21-24.
Den faktiska transportören är utan sitt eget godkännande inte
bunden av någon särskild överenskommelse, genom vilken den
avtalsslutande transportören åtar sig förpliktelser utöver
bestämmelserna i denna konvention eller avstår från att göra
gällande ansvarsfrihetsgrunder enligt konventionen och inte
heller av en förklaring enligt artikel 22.
Artikel 42
Reklamationers och anvisningars adressat
En reklamation eller en anvisning som enligt denna konvention
skall ställas till den ena transportören gäller också mot den
andra, oavsett om den riktats till den avtalsslutande eller den
faktiska transportören. En anvisning enligt artikel 12 är dock
giltig endast om den ges till den avtalsslutande transportören.
Artikel 43
Anställda och uppdragstagare
När det gäller den del av transporten som den faktiska
transportören utfört, får dennes anställda och uppdragstagare
och även den avtalsslutande transportörens anställda eller
uppdragstagare åberopa samma villkor och ansvarsgränser som
enligt konventionen gäller för transportören i fråga, om de kan
visa att de handlat under utövande av tjänsten eller uppdraget
och det inte visas att de handlat på ett sätt som medför att
konventionens ansvarsgränser inte får åberopas.
Artikel 44
Sammanlagd ersättning
När det gäller den del av transporten som den faktiska
transportören utfört, får den sammanlagda ersättning som åläggs
denne, den avtalsslutande transportören eller deras anställda
eller uppdragstagare inte överstiga det högsta belopp som
gäller för endera av transportörerna enligt denna konvention;
dock kan ingen av personerna i fråga åläggas att ansvara till
ett belopp som överstiger den gräns som gäller för denna
person.
Artikel 45
Svarande vid skadeståndskrav
När det gäller den del av transporten som den faktiska
transportören utfört kan käranden välja att föra talan om
ersättning antingen mot den faktiska eller mot den
avtalsslutande transportören eller mot båda, tillsammans eller
var för sig. Om talan förs mot endast en av transportörerna,
har denne rätt att kräva att den andre transportören deltar i
förfarandet, varvid förfarandet för och följderna av detta
skall regleras av lagen i den stat där målet prövas.
Artikel 46
Jurisdiktion i särskilda fall
Talan om ersättning enligt artikel 45 skall väckas inom något
av de föredragsslutande staternas territorium. Sökanden får
välja att väcka talan antingen vid en domstol där i enlighet
med artikel 33 talan får föras mot den avtalsslutande
transportören eller vid den behöriga domstolen i den ort där
den faktiska transportören har sitt hemvist eller huvudkontor.
Artikel 47
Ogiltiga avtalsvillkor
Varje avtalsvillkor som har till syfte att befria den
avtalsslutande transportören eller den faktiska transportören
från ansvar enligt detta kapitel eller att bestämma lägre
gränser för ansvaret än de som gäller enligt detta kapitel är
ogiltiga, men transportavtalet som sådant är trots ett sådant
villkor ändå giltigt och omfattas av bestämmelserna i detta
kapitel.
Artikel 48
Transportörernas inbördes förhållande
Med undantag av vad som föreskrivs i artikel 45 skall inget i
detta kapitel inverka på transportörernas rättigheter och
skyldigheter gentemot varandra, inklusive eventuell regressrätt
och rätt till ersättning för skada.
KAPITEL VI
ÖVRIGA BESTÄMMELSER
Artikel 49
Obligatorisk tillämpning
Bestämmelser i transportavtalet eller i särskilda
överenskommelser som ingåtts innan någon skada har inträffat,
genom vilka parterna avser att bryta mot bestämmelserna i denna
konvention antingen genom att bestämma tilllämplig lag eller
genom att ändra jurisdiktionsreglerna, är ogiltiga.
Artikel 50
Försäkring
De fördragsslutande staterna skall av sina transportörer kräva
att de tecknar en tillräcklig försäkring som täcker deras
skadeståndsansvar enligt denna konvention. En transportör får
av en fördragsslutande stat som transportören trafikerar
avkrävas bevis om att transportören har en tillräcklig
försäkring som täcker dennes skadeståndsansvar enligt denna
konvention.
Artikel 51
Transporter som utförs under extraordinära förhållanden
Bestämmelserna om transporthandlingar i artiklarna 3-5, 7 och 8
om dokumentation av transporter skall inte tillämpas i fråga om
transporter som utförs under extraordinära förhållanden utanför
transportörens normala verksamhet.
Artikel 52
Definition av dagar
Med "dagar" förstås i denna konvention kalenderdagar och inte
arbetsdagar.
KAPITEL VII
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 53
Undertecknande, ratifikation och ikraftträdande
1. Denna konvention skall vara öppen för undertecknande i
Montreal den 28 maj 1999 för de stater som deltar i den
internationella konferensen om lufttransporträtt i Montreal den
10-28 maj 1999. Efter den 28 maj 1999 skall konventionen vara
öppen för undertecknande för alla stater vid Internationella
civila luftfartsorganisationens huvudkontor i Montreal till
dess den träder i kraft i enlighet med punkt 6 i denna artikel.
2. Denna konvention skall också vara öppen för undertecknande
av regionala organisationer för ekonomisk integrering. I denna
konvention avses med en "regional organisation för ekonomisk
integrering" en organisation bestående av självständiga stater
i en bestämd region som har behörighet med avseende på vissa
frågor, som regleras i denna konvention och som är bemyndigad
att underteckna och att ratificera, anta, godkänna eller
ansluta sig till denna konvention. Hänvisningar till
"konventionsstat" eller "fördragsslutande stater" i denna
konvention skall även innefatta regionala organisationer för
ekonomisk integrering, utom i artikel 1.2, artikel 3.1 b,
artikel 5 b, artiklarna 23, 33, 46 och artikel 57 b. Uttrycken
"en majoritet av de fördragsslutande staterna" och "en
tredjedel av de fördragsslutande staterna" i artikel 24 skall
inte omfatta sådana organisationer.
3. Denna konvention skall ratificeras av de stater och
regionala organisationer för ekonomisk integrering som
undertecknat den.
4. En stat eller regional organisation för ekonomisk
integrering, som inte undertecknat denna konvention, kan när
som helst anta, godkänna eller ansluta sig till den.
5. Ratifikations-, antagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument skall deponeras hos Internationella
civila luftfartsorganisationen, som härmed utnämns till
depositarie.
6. Mellan de stater som deponerat ett ratifikations-,
antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument hos
depositarien träder denna konvention i kraft den sextionde
dagen efter den dag då det trettionde instrumentet deponeras.
Vid tilllämpningen av denna punkt skall ett instrument som
deponerats av en regional organisation för ekonomisk
integrering inte räknas.
7. För andra stater och andra regionala organisationer för
ekonomisk integrering blir denna konvention gällande den
sextionde dagen efter den dag då ratifikations-, antagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrumentet deponeras.
8. Depositarien skall omgående underrätta de fördragsslutande
staterna om
a) varje undertecknande av denna konvention och den dag då
detta sker,
b) varje deponering av ett ratifikations-, antagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrument och den dag då detta
sker,
c) den dag då konventionen träder i kraft,
d) den dag då en ändring av ansvarsgränserna enligt denna
konvention träder i kraft,
e) varje uppsägning enligt artikel 54.
Artikel 54
Uppsägning
1. En fördragsslutande stat kan säga upp denna konvention genom
skriftlig underrättelse till depositarien.
2. Uppsägningen blir gällande etthundraåttio dagar efter den
dag då depositarien tog emot underrättelsen.
Artikel 55
Förhållande till Warszawakonventionens instrument
Denna konvention skall ha företräde framför andra regler för
internationell lufttransport
1. mellan de fördragsslutande staterna mot bakgrund av att de
är parter till
a) Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran,
undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929 (nedan kallad
Warszawakonventionen),
b) Protokollet med ändring av konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12
oktober 1929, avslutat i Haag den 28 september 1955 (nedan
kallat Haagprotokollet),
c) Konventionen utgörande tillägg till Warszawakonventionen för
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser rörande
internationell luftbefordran som utföres av annan än den
avtalsslutande transportören, undertecknad i Guadalajara den 18
september 1961 (nedan kallad Guadalajarakonventionen),
d) Protokollet innebärande ändring i konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12
oktober 1929 i dess lydelse enligt Haagprotokollet av den 28
september 1955, undertecknat i Guatemala City den 8 mars 1971
(nedan kallat Guatemalaprotokollet),
e) tilläggsprotokollen nr 1-3 och Montrealprotokoll nr 4
innebärande ändring av Warszawakonventionen i dess lydelse
enligt Haagprotokollet, eller Warszawakonventionen i dess
lydelse enligt Haagprotokollet och Guatemalaprotokollet,
undertecknade i Montreal den 25 september 1975 (nedan kallade
Montrealprotokollen), eller
2. inom en fördragsslutande stats territorium på grund av att
den staten är part till en eller flera av de instrument som
anges i punkterna a-e ovan.
Artikel 56
Stater med fler än ett rättssystem
1. Om en stat har två eller fler territoriella enheter där
olika rättssystem tilllämpas i frågor som rör denna konvention,
får den staten vid undertecknandet, ratifikationen, antagandet,
godkännandet eller anslutningen förklara att konventionen skall
omfatta alla dess territoriella enheter eller bara en eller
några av dem och får när som helst ändra sin förklaring genom
en ny förklaring.
2. En sådan förklaring skall anmälas till depositarien och
innehålla en uttrycklig hänvisning till de territoriella
enheter där konventionen är tillämplig.
3. För en fördragsslutande stat som har gjort en sådan
förklaring skall:
a) med uttrycket "nationell valuta" i artikel 23 förstås
valutan i den territoriella enheten i fråga, och
b) med uttrycket "nationell lagstiftning" i artikel 28 förstås
lagstiftningen i den territoriella enheten i fråga.
Artikel 57
Reservationer
Denna konvention kan inte vara föremål för någon reservation,
med undantag för att varje fördragsslutande stat när som helst
genom anmälan till depositarien får förklara att denna
konvention inte skall gälla i fråga om
a) internationell lufttransport som utförs och bedrivs direkt
av den fördragsslutande staten, när detta sker i icke-
kommersiella syften och med hänsyn till statens funktioner och
skyldigheter som suverän stat, eller
b) transport av personer, bagage och gods som utförs för dess
militära myndigheter med luftfartyg som är registrerade i eller
hyrda av den staten och vars hela lastförmåga har reserverats
av dessa myndigheter eller för deras räkning.
TILL BEKRÄFTELSE AV DETTA har undertecknade befullmäktigade
ombud med stöd av vederbörliga fullmakter undertecknat denna
konvention.
SOM SKEDDE i Montreal den 28 maj 1999 på engelska, arabiska,
kinesiska, franska, ryska och spanska språket, vilka texter
alla har lika giltighet. Denna konvention skall deponeras i
Internationella civila luftfartsorganisationens arkiv, och
depositarien skall sända bestyrkta avskrifter till alla de
fördragsslutande staterna och till alla stater som är parter i
Warszawakonventionen, Haagprotokollet, Guadalajarakonventionen,
Guatemalaprotokollet och Montrealprotokollen.
Lag (2002:1130). | null | null |
1957:298 | null | 1,957 | null | 1938:121 | null |
1957:299 | null | 1,957 | null | 1942:740 | null |
1957:314 | null | 1,957 | null | 1941:967 | null |
1957:355 | null | 1,957 | null | 1951:649 | null |
1957:38 | null | 1,957 | null | 1942:740 | null |
1957:383 | null | 1,957 | null | 1902:71 s.1 | null |
1957:39 | null | 1,957 | null | 1947:948 | null |
1957:390 | Lag (1957:390) om fiskearrenden | 1,957 | 1 § I fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter
fiskerätt åt annan, ska, utöver vad som beträffande
nyttjanderätt i allmänhet följer av 7 kap. jordabalken, gälla
vad som föreskrivs nedan i denna lag, om upplåtelsens ändamål
är yrkesfiske eller annat fiske som är av väsentlig betydelse
för arrendatorns försörjning.
Har rätt till fiske, i samband med jordbruksarrende eller
annars, upplåtits genom avtal som huvudsakligen har annat
ändamål än vad som föreskrivs i första stycket, ska denna lag
inte tillämpas.
Förbehåll som strider mot bestämmelse i denna lag är utan
verkan mot arrendatorn eller den som har rätt att träda i
dennes ställe, om inte annat anges.
I de fall då det föreskrivs att arrendenämnden ska godkänna
ett förbehåll enligt tredje stycket eller något annat
avtalsvillkor för att detta ska bli giltigt, får godkännande
sökas endast om detta angivits i avtalet. Ansökan får inte
prövas om den kommer in till arrendenämnden senare än en
månad efter det att avtalet ingicks. Leder en prövning till
att godkännande vägras, förfaller avtalet, om inte något
annat har överenskommits. Lag (2010:899).
2 § Avtalet skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola samtliga
villkor upptagas. Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är
utan verkan.
Har fiske tillträtts utan att skriftligt avtal upprättats, äger
utövaren, därest det ej berott på honom att giltigt avtal sedermera icke
kommit till stånd, rätt till ersättning för den skada som därigenom
tillskyndas honom.
Talan om skadestånd enligt andra stycket skall väckas inom ett år från
det fisket avträddes.
3 § Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år,
eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse av fiske, som ingår i
fiskevårdsområde, må dock ske för återstoden av den tid, för vilken
fiskevårdsområdet bildats. Därest upplåtelsen angår fastighet, varöver
upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må
upplåtelsen ske för sådan tid. Är tiden icke så bestämd som nu sagts,
skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. Har avtal träffats
för kortare tid, gäller det dock för den överenskomna tiden, om
arrendenämnden godkänt avtalet i denna del.
Har fiskearrende upplåtits på längre tid än den i 7 kap. 5 § första
stycket jordabalken föreskrivna längsta tiden för nyttjanderätts
bestånd, äger fjärde stycket nämnda paragraf motsvarande tillämpning.
Lag (1970:1018).
4 § Vid arrende för viss tid skall uppsägning alltid ske för att
avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång. Vill
fastighetens ägare eller arrendatorn att arrendevillkoren ändras för
en ny arrendeperiod, skall han meddela motparten detta i den ordning
som gäller för uppsägning. Uppsägning och begäran om villkorsändring
skall ske senast ett år före arrendetidens utgång.
Om avtalet inte sägs upp inom rätt tid, anses det förlängt på fem år
eller, om begäran om villkorsändring har gjorts, på den tid och de
villkor i övrigt som bestäms enligt 5 § andra stycket.
Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot
arrendatorn, om det godkänts av arrendenämnden. Förbehåll om längre
tid för förlängning av avtalet än som anges i andra stycket gäller
utan sådant godkännande.
I fråga om tiden för upphörande av arrendeavtal vid frånträde av
avtalet på grund av förverkande eller av annan orsak och sättet för
uppsägning äga 8 kap. 4 § första och andra styckena samt 8 §
jordabalken motsvarande tillämpning. Hänvisningen i 8 kap. 4 § första
stycket jordabalken till 25 § samma kapitel skall därvid tillämpas på
13 § andra stycket denna lag. Lag (1984:680).
5 § Om fastighetens ägare sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn
rätt till förlängning av detta, utom när
1. arrenderätten är förverkad,
2. arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan
mån att arrendeavtalet skäligen icke bör förlängas,
3. fastighetens ägare gör sannolikt, att han själv, hans make eller
avkomling skall bruka fisket, och det ej är obilligt mot arrendatorn
att arrendeförhållandet upphör,
4. fastighetens ägare i annat fall har befogad anledning att upplösa
arrendeförhållandet.
I fråga om förlängning av arrendeavtal och om villkorstvist tillämpas
9 kap. 8 § andra stycket och 9 a--13 §§ samt 10 kap. 6 § jordabalken.
Hänvisningarna till 9 kap. 9 § jordabalken skall dock i stället avse
10 kap. 6 § samma balk.
Första och andra styckena gäller ej, om arrendeavtalet inte träffats
för viss tid eller om jordägaren säger upp arrendeavtalet på den grund
att arrenderätten är förverkad, dock inte om i uppsägningen anges att
den sker till arrendetidens utgång.
Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till
förlängning gäller mot arrendatorn, om det godkänts av
arrendenämnden. Lag (1984:680).
6 § Förbehåll om rätt för fastighetens ägare att i annat fall än som
anges i lag eller annan författning återtaga fisket eller del därav före
arrendetidens utgång gäller endast om det godkänts av arrendenämnden.
Lag (1970:1018).
7 § Fardag vid fiskearrende är den 14 mars.
Infaller dag då arrenderat fiske enligt lag eller avtal skall tillträdas
eller avträdas på söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde
eller avträde i stället ske nästa vardag, om ej annat avtalats. Lag
(1970:1018).
8 § Arrendeavgiften skall bestämmas i pengar. Har avtal träffats i
strid med vad som sagts nu, skall arrendeavgiften utgå med belopp, som
är skäligt med hänsyn främst till parternas avsikter och övriga
förhållanden när avtalet träffades. Är ej tid utsatt för erläggande av
avgiften, skall den erläggas sist tre månader före varje arrendeårs
utgång.
Föreskrifterna i 8 kap. 9--11 §§ jordabalken om nedsättning av
arrendeavgift, skadestånd och rätt till uppsägning tillämpas också i
fråga om fiskearrende. Arrendatorn har också rätt till skälig
nedsättning av arrendeavgiften, om fisket, utan hans vållande, på
grund av fiskpest, vattenförorening eller annan sådan händelse i hög
grad försämrats.
Har arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av
arrendeavgiften i fall då det kan komma i fråga, skall han anses hava
guldit den i rätt tid, därest han inom en månad efter det avgiften
blivit slutligen bestämd erlägger vad som brister. Lag (1984:680).
9 § Utan medgivande av fastighetens ägare må ej arrendatorn åt annan
överlåta eller upplåta fisket eller del därav.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättighetens övergång
genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.
Lag (1970:1018).
10 § Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, är dödsboet berättigat
att i sitt ställe sätta annan, med vilken ägaren skäligen kan nöjas,
eller att inom sex månader uppsäga avtalet. Vad som sagts nu gäller ej,
om annat avtalats.
Är arrendet upplåtet för arrendatorns livstid, har vid dennes död hans
make rätt att inträda som arrendator under sin livstid, om äktenskapet
ingåtts innan avtalet träffades. Ingår den efterlevande maken nytt
äktenskap, får fastighetsägaren dock uppsäga avtalet. När avtalet upphör
att gälla på grund av arrendatorns eller den efterlevande makens död,
skall fisket avträdas på den fardag som inträffar närmast efter sex
månader från dödsfallet. Lag (1970:1018).
11 § Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt
fisket, gäller arrendeavtalet utan särskilt förbehåll mot nye ägaren.
De bestämmelser som i 8 kap. 15--17 §§ jordabalken meddelats med
avseende å utmätning och konkurs skola äga motsvarande tillämpning vid
fiskearrende. Lag (1970:1018).
12 § Arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty
berättigad att uppsäga avtalet:
1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrendeavgift utöver en månad
från förfallodagen;
2. om han gör sig skyldig till vanvård av fisket;
3. om han olovligen överlåter fisket eller eljest sätter annan i sitt
ställe eller upplåter fisket eller del därav; eller
4. om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som åligger
honom enligt avtalet.
Finnes vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa
betydenhet, må han ej skiljas från arrendet.
Uppsäges avtalet, vare fastighetens ägare berättigad till skadestånd.
Lag (1970:1018).
13 § Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i
12 § första stycket 1 eller 2 sägs men sker rättelse innan fastighetens
ägare gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall varom
i 12 § första stycket 3 eller 4 sägs ägaren icke uppsagt avtalet inom
sex månader från det han fick kunskap om förhållande som där avses, må
ägaren ej senare åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns
skiljande från arrendet.
Är arrenderätten enligt 12 § första stycket 1 förverkad på grund av
dröjsmål med betalning av arrendeavgift och har fastighetens ägare med
anledning därav uppsagt avtalet, får arrendatorn ej på grund av
dröjsmålet skiljas från arrendet, om arrendeavgiften betalas senast
tolfte vardagen från uppsägningen. I avvaktan på att arrendatorn visar
sig ha fullgjort vad som sålunda fordras för att återvinna
arrenderätten, får beslut om vräkning icke meddelas förrän fjorton
vardagar förflutit från uppsägningen. Lag (1970:1018).
14 § Vad om tid för väckande av talan, jämkning av arrendevillkor och
skiljedom är stadgat i 8 kap. 26--28 §§ jordabalken skall äga
motsvarande tillämpning vid fiskearrende. Lag (1970:1018).
15 § Om arrendenämnd finnas bestämmelser i 8 kap. jordabalken
och i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder.
Lag (1973:193).
16 § Beslut av arrendenämnden enligt denna lag får överklagas
till den hovrätt inom vars domkrets arrendenämnden finns.
Lag (2019:245).
16 a § Vid överklagande av arrendenämndens beslut gäller 8 kap.
31 a-31 c §§ jordabalken.
Ett beslut av hovrätten i fråga om uppskov med avträde får inte
överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas,
om det finns särskilda skäl för en prövning av om tillstånd
skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken. Lag (2005:1060).
17 § Har upphävts genom lag (2010:924).
18 § Har upphävts genom lag (2005:1060).
Övergångsbestämmelser
1957:390
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957, dock att lagen icke skall
äga tillämpning å fiske, som tillhör kronan, förrän den 1 oktober 1962.
Har sådan upplåtese som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts
för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å
upplåtelsen bestämmelserna i 4 och 5 §§ denna lag tillämpas, därest vid
upplåtelsetidens utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och
före honom någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet
eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.
Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår
under första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn
berättigad till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan
upplåtelse anses hava kommit till stånd, om han icke inom en månad efter
det lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit
sin önskan att avstå från ny upplåtelse. Med avseende å nämnda
upplåtelse äger vardera parten på sätt stadgas i 2 kap. 54 §
nyttjanderättslagen påkalla ändring av upplåtelsevillkoren senast åtta
månader före den ettåriga upplåtelsetidens utgång.
1970:1018
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2. I fråga om fiskearrende som upplåtits före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning, om ej
annat är föreskrivet nedan.
3. De nya bestämmelserna i 4 § sista stycket om sättet för uppsägning
samt 14 § om tid för väckande av talan och om jämkning av arrendevillkor
ävensom 13 § andra stycket äger tillämpning även på avtal om
fiskearrende som träffats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Vad som sagts nu om tillämpningen av 4 § sista stycket och om 13 § andra
stycket gäller dock ej, om uppsägning ägt rum före ikraftträdandet.
4. Bestämmelserna i 5 § i dess nya lydelse äger tillämpning även på
avtal som träffats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, om 4 och
5 §§ i deras äldre lydelse gäller för avtalet. Har underrättelse som
avses i 4 § andra stycket i dess äldre lydelse eller i 2 kap. 53 eller
54 § lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom skett före
de nya bestämmelsernas ikraftträdande, äger de äldre bestämmelserna dock
alltjämt tillämpning.
Innehåller avtal som avses i första stycket första punkten ej förbehåll
om uppsägning, äger även 4 § i sin nya lydelse tillämpning. Om
arrendetiden går till ända inom ett år från de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, anses dock uppsägning som skett inom en månad från
ikraftträdandet ha skett i rätt tid.
Förlänges avtal om fiskearrende till följd av första eller andra
stycket, äger därefter de nya bestämmelserna i sin helhet tillämpning på
avtalet.
5. Bestämmelsen i 11 § andra stycket om tillämpning av 8 kap. 17 §
jordabalken gäller när arrendatorn försatts i konkurs på grund av
ansökan som gjorts efter nya balkens ikraftträdande.
6. Arreendetvist, vari talan väckts före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, behandlas enligt äldre bestämmelser.
Ärende som enligt äldre bestämmelser skall handläggas av arrendenämnd
prövas av arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 § jordabalken, om ärendet
anhängiggöres efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Arrendenämnds
beslut i sådant ärende får ej klandras.
7. I fråga om avtal om fiskearrende beträffande sådan
fideikommissfastighet som ej är att anse som huvudgård till fideikommiss
äger 1 kap. 9 § lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
fortfarande tillämpning.
1973:193
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1973.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om klander av beslut som
meddelats före ikraftträdandet.
1979:372
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979
2. De nya bestämmelserna i 5 § andra stycket gäller, i den mån ej annat
följer av 3, även i fråga om arrendeavtal som har ingått före
ikraftträdandet.
3. Har arrendeavtal uppsagts före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser.
4. Den nya lydelsen av 5 § första stycket 3 gäller i fråga om
arrendeavtal som har ingått före ikraftträdandet först efter den
tidpunkt till vilken fastighetens ägare tidigast kan säga upp avtalet
genom uppsägning efter ikraftträdandet. Om antingen arrendatorn ensam
eller arrendatorn och före honom hans make eller någon av hans föräldrar
vid arrendetidens utgång brukat fisket under sammanlagt minst tio år,
tillämpas dock 5 § första stycket 3 i den nya lydelsen från och med
ikraftträdandet. Detsamma gäller om den arrendetid som löper vid
ikraftträdandet enligt avtalet utgår först sedan arrendeförhållandet
varat minst tio år.
1984:680
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
2. Bestämmelsen i 9 kap. 12 a § jordabalken skall inte tillämpas i en
tvist, som har anhängiggjorts vid domstol eller arrendenämnd före
ikraftträdandet.
3. Om ett avtal har sagts upp före ikraftträdandet, skall äldre
bestämmelser om uppsägning och hänskjutande av tvist till arrendenämnd
tillämpas. I sådant fall tillämpas inte heller 9 kap. 12 b §
jordabalken.
4. De äldre bestämmelserna om arbetsavtal i samband med arrende gäller
fram till den tidpunkt till vilken fastighetens ägare tidigast kan
säga upp avtalet genom uppsägning efter ikraftträdandet.
5. Om ett avtal som har ingåtts före ikraftträdandet innehåller
villkor som fordrar arrendenämndens godkännande, skall den i 1 §
fjärde stycket föreskrivna tiden räknas från utgången av år 1984.
1991:851
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning,
betalningsföreläggande och handräckning där talan väckts före
ikraftträdandet.
2005:1060
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. I fråga om ärenden som en arrendenämnd avgjort före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. | null | null |
1957:4 | Kungörelse (1957:4) angående fastställande av formulär till blanketter för taxeringsarbetet | 1,957 | Kungl. Maj:t finner gott bemyndiga riksskattenämnden att, i den mån
Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, fastställa sådana formulär som
avses i 128, 172 och 174 §§ taxeringslagen (1956:623), så ock andra
för taxering m.m. avsedda formulär, beträffande vilka föreskrives att
de skola fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, av riksskattenämnden. (Jämför 1974:773 ö.b.) | null | null |
1957:44 | null | 1,957 | null | 1952:98 | null |
1957:445 | null | 1,957 | null | 1949:661 | null |
1957:45 | null | 1,957 | null | 1935:113 | null |
1957:454 | null | 1,957 | null | 1954:533 | null |
1957:49 | null | 1,957 | null | 1942:335 | null |
1957:50 | null | 1,957 | null | 1954:284 | null |
1957:500 | null | 1,957 | null | 1949:105 | null |
1957:502 | null | 1,957 | null | 1938:279 | null |
1957:513 | Taxeringsförordning (1957:513) | 1,957 | /r2/ Inledande stadganden
1 § Vid det första sammanträdet för året med taxeringsnämnden skall 11 §
och 12 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223) samt 1 §
taxeringslagen (1956:623) läsas upp. Vid sammanträdet skall också
erinras om den sekretess som enligt sekretesslagen (1980:100) gäller i
nämndens verksamhet. Förordning (1986:1349).
2 § Där beteckningar som används i taxeringslagen (1956:623) begagnas i
denna förordning, har de, om inte annat anges eller framgår av
sammanhanget, samma innebörd som i nämnda lag.
Med länsrätt förstås i denna förordning även den mellankommunala
skatterätten, om inte annat framgår av omständigheterna. Förordning
(1984:918).
/r2/ I. Om taxeringsorganisationen
3 § Länsskattemyndigheten får föreskriva att skattskyldiga som enligt 4
§ tredje stycket taxeringslagen (1956:623) skall taxeras av särskild
taxeringsnämnd i stället skall taxeras av lokal taxeringsnämnd, om detta
är lämpligt med hänsyn till organisationen av taxeringen i länet. Sådan
föreskrift får dock ej avse skattskyldiga, vilkas inkomstförhållanden är
särskilt invecklade. Länsskattemyndigheten får besluta att lokal
taxeringsnämnds verksamhetsområde skall omfatta mer än ett lokalt
taxeringsdistrikt.
Taxeras skattskyldig av särskild taxeringsnämnd enligt de grunder som
gäller för gift skattskyldig skall, om detta är möjligt, även makens
taxering handläggas av samma nämnd. Motsvarande gäller för taxering av
hemmavarande barn under 18 år till skattskyldig som taxeras av sådan
nämnd. Förordning (1986:1349).
3 a § Länsskattemyndigheten skall besluta om indelning i
taxeringsdistrikt och om de särskilda taxeringsnämndernas
verksamhetsområden. Länsskattemyndigheten i Stockholms län skall besluta
om antalet gemensamma taxeringsnämnder och deras verksamhetsområden.
Beslut enligt första stycket skall meddelas senast den 30
november året före den tidsperiod som beslutet avser.
Beslut enligt 5 § tredje stycket taxeringslagen (1956:623) skall avse
helt kalenderår. Förordning (1986:1349).
3 b § Förordnande enligt 6 § taxeringslagen (1956:623) av ordförande i
taxeringsnämnd skall meddelas senast den 30 november året före
taxeringsåret. Förordning (1979:45).
4 § 1 mom. Länsskattemyndigheten skall skyndsamt underrätta de lokala
skattemyndigheterna, kommunstyrelserna och landstingskommunens
förvaltningsutskott om beslut angående indelning i lokala och särskilda
taxeringsdistrikt. Förordning (1986:1349).
2 mom. Länsskattemyndigheten skall senast den 30 november varje år
upprätta förteckning, som skall innehålla följande uppgifter om
nästkommande års taxering
1) indelningen i lokala och särskilda taxeringsdistrikt,
2) vilka grupper av skattskyldiga som skall taxeras av särskild
taxeringsnämnd,
3) ordförande, kronoombud och taxeringskonsulenter, deras postadresser
och telefonnummer; myndighet som biträder taxeringsnämnden, dess
postadress och telefonnummer samt tid och plats för myndighetens
mottagning för allmänheten på annan ort än den där myndigheten är
belägen samt
4) hur många ledamöter i taxeringsnämnd som, när val skall förrättas av
skilda organ, skall utses av vart och ett av dessa. Förordning
(1986:1349).
3 mom. Underrättelse om innehållet i förteckningen skall tillställas
taxeringsnämnderna, kommunstyrelserna, landstingskommunens
förvaltningsutskott, de lokala skattemyndigheterna, övriga
länsskattemyndigheter och riksskatteverket. Förordning (1986:1349).
5 § Ett förordnande enligt 6 a § taxeringslagen (1956:623) av
taxeringsnämndsombud skall meddelas senast den 30 novembner året före
taxeringsåret. Föreligger det särskilda skäl, får ett förordnande
meddelas efter denna tidpunkt.
Länsskattemyndigheten skall skyndsamt underrätta taxeringsnämnden,
kommunstyrelsen och den lokala skattemyndigheten om meddelat
förordnande. Förordning (1986:1349).
6 § Länsskattemyndigheten skall medverka i taxeringsarbetet i första
instans i fråga om taxering av dels sådana fysiska personer och dödsbon
vars inkomstförhållanden är särskilt invecklade, dels andra
skattskyldiga än fysiska personer och dödsbon. Den lokala
skattemyndigheten skall medverka i fråga om andra skattskyldiga än
sådana som nu har sagts.
Är det med hänsyn till organisationen av taxeringsarbetet i ett län
lämpligt att myndigheternas medverkan i arbetet fördelas på annat sätt
än som sägs i första stycket, får länsskattemyndigheten enligt de
närmare föreskrifter som meddelas av riksskatteverket besluta om sådan
annan fördelning. Förordning (1986:1349).
7 § Länsskattemyndigheten må förordna erforderligt antal lämpliga
personer att lämna sakkunnigt biträde vid taxeringsarbete. I
förordnandet skall erinras om vikten av att föreskriven tystnadsplikt
iakttages. Förordnandet må icke avse längre tid än ett år i sänder och
skall kunna när som helst återkallas. Förordning (1986:1349).
/r2/ II. Om självdeklarationer, uppgifter för annans taxering m.m.
8 § Länsskattemyndigheten skall i god tid före den 15 februari varje år
i ortstidning låta införa kungörelse, som skall innehålla
1) erinran om skyldigheten att avlämna deklarationer och uppgifter för
den förestående taxeringen samt om påföljden för underlåtenhet att
fullgöra denna skyldighet,
2) underrättelse om var blanketter till deklarationer och övriga
uppgifter tillhandahålls,
3) upplysning om tid och plats för deklarationernas och uppgifternas
avlämnande samt
4) underrättelse om att den som önskar närmare upplysningar och råd
angående uppgiftsskyldigheten får vända sig till länsskattemyndigheten
eller lokal skattemyndighet. Förordning (1986:1349).
8 a § Länsskattemyndigheten skall i den utsträckning som
riksskatteverket föreskriver till uppgiftsskyldig översända blanketter
för kontrolluppgifter och sammandrag av kontrolluppgifter som avses i 37
§ 7 mom. taxeringslagen (1956:623). Blanketterna skall vara förtryckta
med de uppgifter som verket bestämmer. Förordning (1986:1349).
9 § Handlingar som har tillhandahållits av en myndighet enligt 46 §
tredje stycket taxeringslagen (1956:623) får granskas endast av chefen
för länsskattemyndigheten eller av annan tjänsteman som myndigheten
bestämmer. Förordning (1986:1349).
10 § Behövligt antal exemplar av skatte- och taxeringsförfattningarna
samt blanketter och längder, till vilka regeringen eller
riksskatteverket fastställt formulär, tryckes och utlämnas till
länsskattemyndigheterna och riksskatteverket enligt föreskrifter som
meddelas av riksskatteverket. Förordning (1986:1349).
11 § Deklarationsblanketter och blanketter för övriga uppgifter, till
vilka formulär har fastställts, skall kostnadsfritt tillhandahållas hos
länsskattemyndighet, lokal skattemyndighet och kommunstyrelse.
Länsskattemyndigheten får föranstalta om att blanketter också
tillhandahålls hos andra statliga eller kommunala myndigheter eller på
annat lämpligt sätt. Förordning (1986:1349).
12 § Deklarationer och övriga i 50 § taxeringslagen (1956:623) avsedda
handlingar skall förvaras på sådant sätt att obehöriga inte kan komma åt
dem och såvitt möjligt hållas skilda från andra handlingar. Förordning
(1979:45).
13 § Med avvikelse från vad i taxeringslagen är föreskrivet angående
förstörande av deklarationer och andra till ledning vid taxering avgivna
uppgifter ävensom av myndighet vid taxeringskontroll upprättade
handlingar skall gälla följande.
Självdeklaration och annan uppgift, som avgivits av svenskt aktiebolag
eller svensk ekonomisk förening till ledning vid egen taxering, samt
handling som upprättats vid taxeringskontroll rörande bolaget eller
föreningen skola förvaras intill dess sex år förflutit efter utgången av
det år, varunder bolaget eller föreningen blivit upplöst, och först
därefter förstöras; dock att, där hos samma myndighet förvaras såväl
allmän som särskild självdeklaration från samma bolag eller förening och
för samma år, vad ovan i detta stycke är stadgat icke skall äga
tillämpning beträffande den särskilda självdeklarationen.
Vad i nästföregående stycke sägs skall i tillämpliga delar gälla
beträffande uppgift som avlämnats enligt 33 § taxeringslagen.
Handlingar, som eljest upprättats vid taxeringsrevision, må bevaras den
längre tid som med hänsyn till omständigheterna kan finnas påkallad.
Förordning (1970:935).
/r2/ III. Om taxeringsrevision
14 § Länsskattemyndigheten skall verka för samordning av revisioner och
andra kontrollåtgärder som rör skatt, tull eller avgift.
Den som förordnar någon att utföra taxeringsrevision skall tillse att
denne väl lämpar sig för uppdraget. Förordnandet skall vara skriftligt.
Den som skall utföra, biträda vid eller övervaka taxeringsrevision
skall, innan han första gången utför sådant arbete, avfordras skriftlig
försäkran att han noggrant skall iaktta föreskriven sekretess.
Kassainventering får företas endast om riksskatteverket eller
länsskattemyndigheten särskilt har medgett det. Förordning (1986:1349).
/r2/ IV Om taxeringsnämndernas verksamhet
/r3/ Förberedande åtgärder
15 § har upphävts genom förordning (1986:1349).
16 § har upphävts genom förordning (1986:1349).
17 § Länsskattemyndigheten får kalla ordföranden och högst två andra
ledamöter från varje taxeringsnämnd att på lämplig ort sammanträda för
överläggningar rörande taxeringsarbetet. Till sammanträdet får
länsskattemyndigheten kalla även särskilda sakkunniga för lämnande av
upplysningar. Förordning (1986:1349).
18 § 1 mom. Riksskatteverket skall föreskriva i vilka fall taxeringsavi
skall upprättas. Förordning (1979:45).
19 § Den som har att mottaga deklarationer eller andra uppgifter skall
ofördröjligen till vederbörande lokala skattemyndighet insända vad som
mottagits.
Avlämnas en självdeklaration efter utgången av föreskriven tid, skall
dagen för avlämnandet med stämpel eller på annat beständigt sätt
antecknas på deklarationen. Förordning (1986:1349).
20 § har upphävts genom förordning (1979:45).
/r3/ Arbetet inom taxeringsnämnderna
21 § Vid granskning av deklaration skall genom anbringande av signatur
eller eljest angivas att och av vem granskning skett.
22 § Om flera skattskyldiga, som skall taxeras av olika
taxeringsnämnder, har inkomst av en och samma förvärvskälla, skall
berörda nämnder samråda när det behövs.
Under taxeringsarbetets gång skall taxeringsnämnden utan dröjsmål lämna
meddelanden till andra taxeringsnämnder om förhållanden, som kan vara av
betydelse vid taxeringen inom dessa nämnder. Taxeringsnämnden skall
underrätta andra taxeringsnämnder om taxeringsbeslut i fall som
riksskatteverket föreskriver. Förordning (1985:976).
23 § har upphävts genom förordning (1970:935).
24 § I taxeringsarbetet deltagande personer skola noga tillse, att
självdeklarationer och andra uppgifter icke varda för obehöriga
tillgängliga. Deklarationerna skola därför, då de icke användas för
taxeringsarbetet, på betryggande sätt förvaras.
I detta hänseende ankommer det på den lokala skattemyndigheten och
ordföranden i taxeringsnämnden att, där så finnes av behovet påkallat,
meddela föreskrifter för underlydande personal eller eljest anlitade
biträden ävensom för de ledamöter, vilka särskilt utsetts att granska
självdeklarationer och andra uppgifter.
25 § Vid första sammanträdet för året med taxeringsnämnden skall en
genomgång ske av de ändringar i skatte- och taxeringsförfattningarna och
övriga föreskrifter som berör taxeringsnämndens verksamhet och som
första gången skall tillämpas vid taxeringen.
Kan ett sammanträde inte hållas eller fullföljas, bör detta anmälas till
länsskattemyndigheten. Förordning (1986:1349).
26 § Ordföranden skall se till att protokoll förs vid varje sammanträde.
Han får uppdraga åt annan ledamot av taxeringsnämnden eller åt
föredragande tjänsteman att handha protokollföringen.
I protokollet skall särskilt antecknas
vilka ledamöter som har varit närvarande,
vem som har varit föredragande i nämnden,
i vilka särskilda fall ledamot eller föredragande tjänsteman på grund av
jäv inte har deltagit i behandlingen av ärende,
i vilka fall personligt sammanträffande eller besiktning enligt 31 § 2
mom. tredje stycket taxeringslagen har ägt rum samt
i vilka fall ledamot eller föredragande tjänsteman har anfört skiljaktig
mening.
I protokollet för det första sammanträdet skall antecknas huruvida
föreskriften i 1§ har iakttagits.
Protokollet skall justeras av två ledamöter. Förordning (1981:146).
27 § Anser ordförande i taxeringsnämnd, att nämnden icke iakttager vad i
1§ taxeringslagen stadgas, åligger det honom att sådant genast anmärka.
Dylik anmärkning ävensom nämndens i anledning därav meddelade yttrande
skola intagas i dess protokoll. Utdrag av protokollet skall
ofördröjligen tillställas länsskattemyndigheten. Förordning (1986:1349).
27 a § Sedan beslut om taxering har fattats, skall taxeringsnämnden, om
annat inte följer av 27 b §, på deklarationen ange beslutet och övriga
uppgifter som behövs för längdföring eller annan registrering.
Taxeringsnämndens ordförande skall signera deklarationen. Har beslutet
fattats vid sammanträde med taxeringsnämnden, skall dagen för
sammanträdet anges. Har annan handling än deklaration legat till grund
för beslutet, gäller vad som har sagts nu denna handling.
Beslut om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
skall antecknas på särskild handling, som skall fogas till
deklarationen. På denna skall antecknas att sådant beslut har fattats.
Har skiljaktig mening avgivits, skall handling som återger denna fogas
till handlingarna i ärendet. Förordning (1986:1349).
27 b § Taxeringsnämnden skall upprätta en förteckning
(taxeringsbeslutsförteckning) över de skattskyldiga, vars taxeringar har
beslutats på grundval av en förenklad självdeklaration utan avvikelse
från någon av den skattskyldige lämnad uppgift och för vilka någon
taxeringsavi inte har upprättats. Taxeringsbeslutsförteckningen skall
innehålla uppgifter enligt de föreskrifter som riksskatteverket
meddelar. Taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsnämndsombudet
skall skriva under förteckningen.
Har en taxeringsavi upprättats för skattskyldig, vars taxeringar har
beslutats på grundval av en förenklad självdeklaration, skall
taxeringsnämnden på taxeringsavin ange besluten och övriga uppgifter som
behövs för längdföring eller annan registrering. Taxeringsnämndens
ordförande eller taxeringsnämndsombudet skall signera taxeringsavin.
För beslut som har fattats vid ett sammanträde med taxeringsnämnden
gäller bestämmelserna i 27 a § i tillämpliga delar.
Den lokala skattemyndigheten skall framställa underlag till
taxeringsbeslutsförteckning för varje lokalt taxeringsdistrikt.
Taxeringsbeslutsförteckningen skall förvaras hos den lokala
skattemyndigheten. Förordning (1986:1349).
28 § har upphävts genom förordning (1987:1107).
29 § Taxeringsnämndens arbete skall påbörjas snarast möjligt och
bedrivas fortlöpande under den period som står till förfogande. Arbetet
med förenklade självdeklarationer skall bedrivas med förtur.
Taxeringsnämnden skall för registrering fortlöpande avlämna de
deklarationer och andra handlingar som har färdigbehandlats. De
handlingar som rör skattskyldiga vars taxeringar har beslutats på
grundval av en förenklad självdeklaration skall om möjligt ha avlämnats
för registrering senast den 1 juni under taxeringsåret. De handlingar
som rör andra skattskyldiga skall om möjligt ha avlämnats för
registrering senast den 15 oktober under taxeringsåret. Samtliga
handlingar skall ha avlämnats senast den 1 november nämnda år.
Förordning (1986:1349).
30 § Ett taxeringsmeddelande enligt 70 § taxeringslagen (1956:623) skall
innehålla upplysning om
1. den skattskyldiges namn, personnummer, postadress och hemortskommun,
2. personnummer för den med vilken den skattskyldige har samtaxerats,
3. förutsättning för skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen
(1953:272) för ogift skattskyldig,
4. kontrolluppgifter enligt 37 § taxeringslagen om inkomst av tjänst
såvitt avser utbetalares namn, utbetalat belopp och belopp för
preliminär skatt i fråga om varje kontrolluppgift,
5. intäkter och avdrag samt inkomst eller underskott inom varje
förvärvskälla,
6. sammanräknad inkomst, allmänna avdrag, taxerad inkomst, grundavdrag,
avdrag för nedsatt skatteförmåga, beskattningsbar inkomst och underlag
för tilläggsbelopp,
7. underlag på vilket statlig fastighetsskatt skall beräknas,
8. skattepliktig förmögenhet,
9. beslut om avvikelse från uppgifterna i deklarationen.
Riksskatteverket får bestämma att ytterligare upplysningar skall ges i
taxeringsmeddelandena. Förordning (1987:1107).
31 § Underrättelse som avses i 69 § taxeringslagen (1956:623) skall
undertecknas av taxeringsnämndens ordförande eller föredragande i
nämnden. Den skall expedieras snarast efter det att taxeringsnämnden har
fattat beslut om taxeringen och senast i samband med att deklaration
eller annan uppgift överlämnas för registrering. Förordning (1980:121).
32 § Taxeringsnämnden skall senast den 30 november under taxeringsåret
till länsskattemyndigheten lämna uppgifter om
1. skattskyldiga, vilka har erhållit avdrag på grund av avyttring av
skog,
2. de fall, då någon kan antagas ha försummat uppgiftsskyldighet som
avses i 120 § taxeringslagen (1956:623),
3. skattskyldiga, beträffande vilka eftertaxering kan antagas komma i
fråga,
4. de fall, då anledning kan föreligga att tillämpa 57 § 3 mom.
kommunalskattelagen (1928:370),
5. skattskyldiga, som under året har gett eller tagit emot gåva av sådan
beskaffenhet att särskild skatt för gåvan kan komma i fråga,
6. skattskyldiga, som har avgett deklaration för taxering till
utskiftningsskatt eller taxerats till sådan skatt utan att deklaration
har avgetts,
7. skattskyldiga, som har medgetts uppskov enligt lagen (1978:970) om
uppskov med beskattning av realisationsvinst,
8. skattskyldiga, som har avyttrat del av en fastighet,
9. skattskyldiga, som uppburit inkomst vilken enligt 65 a §
taxeringslagen inte upptagits till beskattning,
10. förhållanden av annan art, som länsskattemyndigheten har infordrat.
Förordning (1986:1349).
33 § Taxeringsnämnden skall till kommunstyrelsen sända utdrag av
protokoll eller sammanställning som visar vid vilka sammanträden
ledamöter eller suppleanter, som valts av kommunfullmäktige, har varit
närvarande. Av handlingarna skall också de övriga uppgifter framgå som
behövs för att bestämma ersättning enligt 130 § taxeringslagen
(1956:623). I fråga om ledamöter, som har valts av landstinget, skall
motsvarande uppgifter sändas till landstingskommunens
förvaltningsutskott. Förordning (1979:45).
/r3/ Längdföring m.m.
34 § 1 mom. Skattelängd skall bestå av tre delar, A-längden, B-längden
och C-längden.
I A-längden skall upptagas fysiska personer och dödsbon.
I B-längden skall upptagas svenska aktiebolag, sparbanker, sparbankernas
säkerhetskassa, andra ekonomiska föreningar än sambruksföreningar,
svenska aktiefonder, svenska försäkringsanstalter som inte är
aktiebolag, utländska juridiska personer, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar samt sådana juridiska personer som enligt författning
eller på därmed jämförligt sätt bildats för att förvalta samfällighet
och som skall erlägga skatt för inkomst.
I C-längden skall upptagas övriga skattskyldiga samt sådana
skattskyldiga eller andra för vilka av särskilda skäl redovisas skatt
enligt 1 § uppbördslagen (1953:272). Förordning (1985:976).
2 mom. Skattelängd skall upprättas för varje kommun. Omfattar kommun
flera församlingar eller del av församling, skall längd upprättas för
varje församling eller del av församling. Skattelängd får dock enligt
länsskattemyndighetens bestämmande upprättas oberoende av
församlingsindelning, om detta kan ske utan olägenhet. Förordning
(1986:1349).
35 § har upphävts genom förordning (1979:493).
36 § har upphävts genom förordning (1970:935).
37 § har upphävts genom förordning (1967:496).
38 § 1 mom. Den lokala skattemyndigheten svarar för längdföringen inom
fögderiet.
Skattelängd skall upprättas med ledning av vad som har antecknats på
deklarationer eller andra handlingar, som har legat till grund för
taxeringsnämndernas beslut. Förordning (1979:493).
2 mom. Länsskattemyndigheten skall framställa förslag till skattelängd i
tre exemplar. Härvid tillämpas 34 § denna förordning och 2 § kungörelsen
(1950:431) med vissa föreskrifter angående taxering och debitering av
skatt vid ändring i kommunal indelning, m.m.
Längdexemplaren skall senast före taxeringsårets utgång överlämnas till
den lokala skattemyndigheten. Denna skall kontrollera exemplaren och, om
det behövs, rätta dem samt därefter skriva under huvudexemplaret och
bestyrka riktigheten av de två avskriftsexemplaren.
Den lokala skattemyndigheten skall snarast och senast den 20 januari
året efter taxeringsåret tillställa länsskattemyndigheten och
kommunstyrelsen avskrift av skattelängden. Till kommunstyrelsen skall
dock inte översändas avskrift som avser det gemensamma
taxeringsdistriktet. Förordning (1986:1349).
3 mom. har upphävts genom förordning (1987:1107).
39 § har upphävts genom förordning (1987:1107).
40 § För varje taxering som förts in i skattelängden skall det anges
dels om beslutet har grundats på en förenklad självdeklaration, dels
vilken taxeringsnämnd som har beslutat. Förordning (1986:1349).
41 § Skattelängd skall summeras i enlighet med vad riksskatteverket
föreskriver. Förordning (1986:1349).
42 § Den lokala skattemyndigheten skall upprätta ett register
(taxeringsuppgiftsregister) över de i skattelängden upptagna
skattskyldiga som har taxerats på grundval av en förenklad
självdeklaration.
Registret skall för en skattskyldig innehålla uppgift om namn,
personnummer, taxerad och beskattningsbar inkomst samt de uppgifter som
legat till grund för taxeringarna och som inte framgår av
självdeklarationen.
Taxeringsuppgiftsregistret skall förvaras på ett sådant sätt att
obehöriga inte kan komma åt det.
Sedan sex år har förflutit efter taxeringsårets utgång, skall
taxeringsuppgiftsregistret förstöras.
Något särskilt taxeringsuppgiftsregister behöver inte upprättas om
motsvarande uppgifter bevaras i det centrala skatteregistret enligt
skatteregisterlagen (1980:343) under sex år från utgången av
taxeringsåret. Förordning (1987:1107).
42 a § Diarium skall föras över ärenden om rättelse enligt 72 a §
taxeringslagen (1956:623). Diarienummer för beslut om rättelse samt
ändringar eller tillägg i taxeringen, som beslutet innebär, skall
införas i skattelängden.
Underrättelsen till den skattskyldige om beslutad rättelse skall
innehålla erinran om att beslutet får överklagas genom besvär över den
taxering som avses med rättelsebeslutet samt upplysning om vad som skall
iakttas vid ett överklagande av taxeringen.
Meddelande om rättelse skall tillställas kommunstyrelsen i den kommun
som berörs av rättelsen inom två veckor efter det att beslutet har
meddelats.
Finner länsskattemyndigheten eller den lokala skattemyndigheten att en
skattskyldigs framställning om rättelse av taxering bör handläggas av
länsrätten, skall myndigheten överlämna ärendet till rätten för att av
denna prövas som besvär över taxeringsnämndens beslut.
Upptäcker den lokala skattemyndigheten sådan felaktighet i taxering som
inte kan rättas av taxeringsnämnden eller enligt 72 a § taxeringslagen,
skall myndigheten utan dröjsmål anmäla felaktigheten till
länsskattemyndigheten. Förordning (1986:1349).
42 b § Bestämmelserna i 42 a § skall i tillämpliga delar gälla även i
fråga om ändring enligt 72 b § taxeringslagen (1956:623). Förordning
(1981:1122).
43 § Länsskattemyndigheten skall göra anmälan till åklagaren så snart
det finns anledning att anta att brott enligt skattebrottslagen
(1971:69) eller taxeringslagen (1956:623) eller brott mot 12 kap. 7 §
aktiebolagslagen (1975:1385) eller 11 § tredje stycket lagen (1967:531)
om tryggande av pensionsutfästelse m.m. har begåtts. Detta gäller dock
inte om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd eller
om anmälan av annat skäl inte behövs. I anmälan som avses i detta stycke
skall anges de omständigheter som utgjort grund för misstanken om brott.
Den lokala skattemyndigheten lämnar länsskattemyndigheten de
upplysningar som kan ha betydelse för anmälningsskyldighet enligt första
stycket.
Taxeringsnämndens ordförande underrättar på sätt riksskatteverket
närmare föreskriver den lokala skattemyndigheten om förhållanden av
betydelse för myndighetens anmälningsskyldighet enligt andra stycket.
Förordning (1986:1349).
44 § Vid överklagande av en taxering som har beslutats på grundval av en
förenklad självdeklaration skall länsskattemyndigheten eller den lokala
skattemyndigheten ur taxeringsuppgiftsregistret ta fram ett utdrag som
avser taxeringen. Har något sådant register inte upprättats, skall i
stället ett utdrag med motsvarande innehåll tas fram ur det centrala
skatteregister som avses i 1§ skatteregisterlagen (1980:343).
Förordning (1986:1349).
45 § har upphävts genom förordning 1979:493).
45 a § har upphävts genom förordning (1979:45).
/r2/ V. Om länsrätternas verksamhet m.m.
46 § Har mål om brott, som avses i skattebrottslagen (1971:69) eller
taxeringslagen, förklarats vilande i avvaktan på utgången i mål om
taxering, skola i sistnämnda mål åtgärder som ankomma på länsrätt eller
länsskattemyndighet, vidtagas snarast möjligt. På besvärsakten skall med
rött stämpeltryck eller på annat tydligt sätt utmärkas att utgången i
besvärsmålet är av betydelse för brottmål vid allmän domstol. Förordning
(1986:1349).
47 § har upphävts genom förordning (1971:471).
48 § har upphävts genom förordning (1971:471).
49 § har upphävts genom förordning (1971:471).
50 § Därest länsrätten ändrar taxering till statlig inkomstskatt, skall
i beslutet angivas med vilka belopp den ändrade inkomsten hänför sig
till olika förvärvskällor samt beloppet av medgivna allmänna avdrag, om
detta ändras. Förordning (1979:493).
51 § 1 mom. Länsrätten skall underrätta den lokala skattemyndigheten och
kronofogdemyndigheten om beslut, varigenom taxering, skattetillägg,
förseningsavgift eller debitering har tillkommit eller ändrats.
Vederbörande kommun skall underrättas om sådant beslut angående
taxering, om inte beslutet har fattats av en lagfaren domare ensam eller
kommunen i egenskap av part skall underrättas om beslutet enligt 31§
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Kronofogdemyndigheten skall
underrättas om beslut rörande skattskyldig, som har beviljats anstånd
med inbetalning av kvarstående eller tillkommande skatt i avvaktan på
beslutet, även om det överklagade beslutet inte har ändrats.
Underrättelse om länsrätts beslut, varigenom taxering har tillkommit
eller ändrats, skall även översändas till länsskattemyndigheten.
Förordning (1986:1349).
51 § 2 mom. har upphävts genom förordning (1986:1349).
51 § 3 mom. Kan länsrätts beslut vara av betydelse vid taxering inom
annat län, skall länsskattemyndigheten underrätta länsskattemyndigheten
i det andra länet. Förordning (1986:1349).
52 § har upphävts genom förordning (1979:493).
53 § Den lokala skattemyndigheten skall i skattelängden föra in de
ändringar eller tillägg i taxering som länsrätten har beslutat. Därvid
skall dagen för länsrättens beslut och målets dagboksnummer anges. Om
beslutet avser eftertaxering skall ändringarna eller tilläggen föras in
i längden för det år, då taxeringen rätteligen hade bort företagas i
första instans.
Bestämmelserna i första stycket gäller i tillämpliga delar beslut av
kammarrätt, regeringsrätten, regeringen eller myndighet, som regeringen
har förordnat att handlägga ärenden angående tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtal. Förordning (1979:493).
54 § har upphävts genom förordning (1974:68).
55 § har upphävts genom förordning (1979:493).
/r2/ VI. Särskilda föreskrifter
56 § Bestämmelserna i 51 § 1 och 3 mom. gäller i tillämpliga delar
beslut som avses i 53 § andra stycket. Underrättelseskyldigheten enligt
51 § 1 mom. första stycket skall dock fullgöras av
länsskattemyndigheten. Förordning ((1986:1349).
57 § 1 mom. Länsskattemyndigheten skall föra
1. liggare över skattskyldiga som har erhållit avdrag på grund av
avyttring av skog,
2. liggare över uppskov som har medgetts med beskattning av sådan
realisationsvinst som avses i 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
(1928:370),
3. liggare över de fall då skattskyldig har avyttrat del av en
fastighhet inom länet,
4. register över aktiebolag vilkas styrelser har sitt säte i länet med
de uppgifter som behövs för tillämpningen av bestämmelserna om
utskiftningsskatt. Förordning (1986:1349).
2 mom. Länsskattemyndigheten skall föra statistik för varje
taxeringsdistrikt över antal fall, i vilka anmälan gjorts enligt 43§
första och andra styckena. Sammandrag av denna statistik skall upprättas
på sätt riksskatteverket närmare föreskriver och för varje kalenderår
senast den 1 mars påföljande år tillställas verket.
Länsskattemyndigheten skall tillika, i enlighet med de särskilda
föreskrifter riksskatteverket äger meddela, dels fortlöpande giva verket
del av resultatet och fortgången av sådan taxeringskontrollverksamhet,
som kommit till stånd på initiativ av verket, dels för varje
kalendermånad insända redogörelse för taxeringsrevisionsarbetet inom
länet. Förordning (1986:1349).
58 § 1 mom. Riksskatteverket skall under taxeringsåret till statistiska
centralbyrån översända preliminära uppgifter om det antal skattekronor
och skatteören, som beräknas bli påförda på grund av taxeringen under
året. Riksskatteverket bestämmer efter samråd med statistiska
centralbyrån vid vilka tidpunkter uppgifterna skall översändas.
Länsskattemyndigheten skall senast den 15 december under taxeringsåret
till statistiska centralbyrån översända uppgifter om det antal
skattekronor och skatteören som blivit påförda på grund av taxeringen
under året. Förordning (1986:1349).
58 § 2 mom. har upphävts genom förordning (1966:578).
58 § 3 mom. har upphävts genom förordning (1985:976).
59 § Riksskatteverket skall meddela de ytterligare
verkställighetsföreskrifter som behövs till bestämmelserna i
taxeringslagen (1956:623). Förordning (1986:1349).
60 § Vad som föreskrivs om länsstyrelse i förordning eller annan av
regeringen beslutad författning om tillämpning av överenskommelse med
främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning skall i stället avse
länsskattemyndighet. Förordning (1986:1349).
Övergångsbestämmelser
1987:1107
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre föreskrifter i
28 §, 38 § 3 mom. och 39 § gäller dock vid 1988 års taxering i fråga om
förvärvskälla för vilken beskattningsåret har påbörjats före den 1 maj
1986.
1990:1236
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1991, då
taxeringsförordningen (1957:513) skall upphöra att gälla. Bestämmelserna
i 50 §, 51 § 1 mom. första stycket och 53 § i den gamla förordningen
skall dock tillämpas vad gäller ärenden eller mål avseende 1990 och
tidigare års taxeringar. Vad som sägs om lokal skattemyndighet skall då
gälla skattemyndighet. | null | null |
1957:515 | Förordning (1957:515) om fullgörande av deklarationsskyldighet för staten, region, kommun, m.m. | 1,957 | 1 § Om staten, region, kommun eller annan liknande menighet
enligt bestämmelserna i skatteförfarandelagen (2011:1244) är
skyldig att lämna deklaration, ska skyldigheten fullgöras av
den förvaltningsmyndighet eller annan som utövar vården och
inseendet över den fastighet eller som har handhaft den
rörelse som omfattas av deklarationsskyldigheten.
Om en fond som förvaltas av en statlig myndighet är skyldig
att lämna deklaration, ska skyldigheten fullgöras av denna
myndighet. Förordning (2019:999).
1 § 2 mom. Har upphävts genom förordning (1999:925).
2 § Den myndighet som enligt 1 § ska fullgöra
deklarationsskyldighet för staten eller för fond som
förvaltas av statlig myndighet, ska se till att det allmännas
rätt tillvaratas i det beslut om skatt eller avgift som
fattas på grundval av den deklaration som ska lämnas.
Myndigheten får för det allmännas räkning överklaga beslutet
om skatt eller avgift.
Skyldigheterna enligt första stycket innebär inte någon
inskränkning i annan myndighets rätt och skyldighet enligt
andra föreskrifter att bevaka det allmännas intresse.
Förordning (2011:1438).
Övergångsbestämmelser
1957:515
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958, dock att
kungörelsens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å
åtgärder, som erfordras för kungörelsens tillämpning efter
ikraftträdandet. Genom kungörelsen göres ej ändring i
övergångsbestämmelserna till kungörelsen den 24 november 1933 (nr
627).
1993:1198
Denna förordning träder i kraft den 1 december 1993 och tillämpas
på beslut som meddelats efter ikraftträdandet.
1999:925
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2000 och
tillämpas första gången vid 2001 års taxering.
2001:1246
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2002 och
tillämpas första gången vid 2002 års taxering.
2003:901
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2004. Äldre
föreskrifter i 2 § första stycket gäller fortfarande för
överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
2011:1438
1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2012.
2. Förordningen tillämpas på beskattningsår som börjar efter
den 31 januari 2012. Förordningen tillämpas även på förlängda
räkenskapsår som avslutas efter utgången av 2012 och på
förkortade räkenskapsår som både påbörjas och avslutas under
2012. | null | null |
1957:519 | null | 1,957 | null | 1927:184 | null |
1957:542 | null | 1,957 | null | 1949:501 | null |
1957:57 | null | 1,957 | null | 1928:370 | null |
1957:575 | null | 1,957 | null | 1686:0903 | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.