beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1958:530 | Riksarkivets Cirkulär (1958:530) till rikets kommuner med råd och anvisningar om gallring i kommunernas arkiv | 1,958 | null | null |
|
1958:549 | null | 1,958 | null | 1947:948 | null |
1958:551 | Veterinär införselkungörelse (1958:551) | 1,958 | Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelserna i denna kungörelse har till syfte att förebygga att
djursjukdomar som är smittsamma eller kan nedärvas, kommer in i landet
och får ytterligare spridning här, genom införsel av djur och vissa
andra varor. Dessutom är syftet att hindra en för landets fauna skadlig
inplantering av utländska djurarter.
Med djur avses i denna kungörelse däggdjur, fåglar, kräldjur (Reptilia),
groddjur (Amphibia), fiskar, blötdjur (Mollusca), bin och humlor
(Apoidea) samt kräftdjur (Crustacea).
Såsom införsel anses ej sådan förflyttning av djur från Finland eller
Norge, som betingas av renskötseln och sker enligt internationell
överenskommelse. Förordning (1992:56).
2 § För varje ort, dit enligt bestämmelserna i denna kungörelse införsel
får ske, skall Statens jordbruksverk förordna en eller flera veterinärer
att vara gränsveterinär.
Jordbruksverket får beträffande visst införselärende eller grupp av
sådana ärenden uppdra åt gränsveterinär att utöva befogenhet som enligt
denna kungörelse tillkommer verket. Förordning (1991:566).
3 § De närmare föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna
kungörelse utfärdas av Jordbruksverket. Om det då uppkommer någon fråga
som berör en annan myndighet, skall Jordbruksverket samråda med den
myndigheten.
I ärende, som förutsätter hänsynstagande till innehållet i
tullförfattningarna, skall Jordbruksverket samråda med
Generaltullstyrelsen. Förordning (1992:56).
Införseltillstånd
4 § För att tillgodose syftet med denna kungörelse får Jordbruksverket
föreskriva att varor av följande slag inte får införas till landet utan
särskilt tillstånd, nämligen
1. levande och döda djur,
2. produkter som härrör från djur,
3. avfall, djurfoder och gödningsämnen av animaliskt ursprung ävensom
gödsel och urin,
4. hö och halm,
5. emballage, förvaringskärl, förpackningsmaterial och lump,
6. beklädnadsartiklar som använts vid arbete i djurstall,
7. begagnade sel- och remtyg, anspänningsredskap, sadlar, vojlockar och
djurfiltar,
8. redskap och annat som använts vid rykt, utfodring eller vattning av
djur,
9. redskap som använts vid renhållning i djurstall,
10. begagnade bikupor och begagnade biodlingsredskap.
Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vilka villkor som skall
gälla för införseltillstånd. Avser föreskrifterna vara som är att anse
som livsmedel, skall samråd ske med Statens livsmedelsverk.
Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, såvitt avser vara som
är att anse som livsmedel, av Livsmedelsverket och i övrigt av
Jordbruksverket.
Angående skydd i sanitärt hänseende vid införsel av vissa av de i första
stycket nämnda varuslagen gäller särskilda föreskrifter.
Förordning (1992:56).
5 § Införseltillstånd får vägras om det behövs för att tillgodose syftet
med denna kungörelse. Om införseln avser levande djur, levande sperma av
djur, befruktade ägg av djur för överföring mellan hondjur samt juvenila
stadier och ägg av bin och humlor, får tillstånd lämnas endast om det är
angeläget från avelssynpunkt eller annars från allmän eller enskild
synpunkt.
I tillståndsbeslutet skall anges vilka villkor som skall gälla för
tillståndet. Förordning (1992:56).
6 § Ansökan om tillstånd att införa livsmedel får inte avslås utan
föregående samråd med Jordbruksverket.
I ärenden om tillstånd till införsel för utplantering skall
Jordbruksverket samråda med Fiskeriverket i fråga om fisk, fiskrom,
blötdjur eller kräftdjur samt med Statens naturvårdsverk i fråga om
annat djurslag eller ägg. Förordning (1992:56).
7 § Är införseltillstånd förenat med villkor, att bevis eller intyg av
viss beskaffenhet skall företes vid införseln, och finns det anledning
att misstänka att den företedda handlingen är utfärdad av obehörig eller
till sitt innehåll är oriktig, ankommer det på Jordbruksverket att
besluta hur det skall förfaras med godset. Intill dess verket lämnat
besked får godset inte lossas eller lämnas ut. Beträffande levande djur
får dock gränsveterinären besluta annat i avvaktan på verkets beslut.
Förordning (1991:566).
Införselort
8 § Levande djur liksom annan vara, som omfattas av krav på
införseltillstånd som avses i 4 § får, om inte Jordbruksverket i ett
särskilt fall tillåter det, inte föras in på annan plats än över
tullplats som verket föreskriver. I föreskrifterna skall också anges de
för varje sådan plats förordnade gränsveterinärerna.
Första stycket gäller inte vara som avses i kungörelsen (1974:270) om
kontroll vid införsel av livsmedel. Förordning (1991:566).
Besiktning
9 § Vid införsel av levande djur får djuret inte lastas ur utan
medgivande av gränsveterinären innan det har besiktigats av veterinären,
om inte Jordbruksverket föreskriver något annat.
Finner gränsveterinären att djuret företer tecken, som ger skälig
anledning till misstanke att djuret är angripet av sjukdom på vilken
epizootilagen (1980:369) är tillämplig, skall djuret omedelbart
återutföras eller, om detta inte är möjligt, enligt Jordbruksverkets
närmare bestämmande avlivas. Finns tecken, som ger skälig anledning till
misstanke att djuret är behäftat med annan sjukdom som avses i 1 §,
ankommer det på verket att besluta hur det skall förfaras med djuret.
Andra stycket gäller även i fråga om djur som, utan att de företer
sjukdomstecken, på sannolika skäl misstänks bära smitta.
I avvaktan på Jordbruksverkets beslut i fall som avses i andra och
tredje styckena skall djuret förvaras på det sätt gränsveterinären
bestämmer.
Om det finns särskilda skäl, får Jordbruksverket medge undantag från
bestämmelserna i denna paragraf. Förordning (1992:56).
Karantänsbehandling
10 § I den mån så finnes erforderligt äger Jordbruksverket föreskriva
att levande djur, som inkommer till riket, skall hållas i karantän viss
tid innan importören må förfoga över detsamma. Kan ej sålunda
föreskriven karantänsbehandling anordnas eller vill ej importören ikläda
sig behandlingskostnaden, skall djuret återutföras eller, om detta icke
låter sig göra, enligt Jordbruksverkets närmare bestämmande avlivas.
Förordning (1991:566).
11 § Karantänsbehandling som avses i 10 § skall, om inte Jordbruksverket
i undantagsfall medger annat, ske i anstalt som godkänts av verket och
står under tillsyn av därtill av verket förordnad gränsveterinär.
Ansökan om godkännande av karantänsanstalt skall, tillika med
beskrivning och plan över anstaltens byggnader och inredning insändas
till länsstyrelsen, som överlämnar handlingarna med eget yttrande till
verket. Verket får meddela föreskrifter om anstaltens skötsel.
Förordning (1991:566).
12 § Gränsveterinär, under vars tillsyn karantänsanstalt står, har att
pröva, huruvida hinder mot att djur intages i anstalten föreligger med
hänsyn till risk för överföring av smitta mellan djuret och djur som
förvaras i anstalten.
Om det, medan djur hålls i karantän, kommer fram någon omständighet som
avses i 9 § andra eller tredje stycket, avgör Jordbruksverket hur det
skall förfaras med djuret och övriga djur som är intagna i
karantänsanstalten. Förordning (1992:56).
Desinfektion
13 § I den mån så finnes påkallat till förebyggande av djursjukdom äger
Jordbruksverket med avseende å införsel av vara som sägs i 4 § samt av
levande växter, potatis, rotfrukter, utsädesvaror ävensom vegetabiliska
fodermedel och spånadsämnen föreskriva, att varan jämte emballage eller
förvaringskärl samt det vid införseln begagnade transportmedlet skola
undergå desinfektion i närmare angiven ordning. Förordning (1992:56).
Allmänna bestämmelser
14 § Därest vid haveri, nödlandning eller annat trafikmissöde gods måste
urlastas annorstädes eller i annan ordning än som för godset är bestämd
i denna kungörelse eller föreskriven med stöd av kungörelsen, skall
tull- eller polismyndigheten på platsen inhämta besked hos närmaste
gränsveterinär eller annan tjänsteveterinär om nödiga försiktighetsmått
i avbidan på Jordbruksverkets beslut huru med godset skall vidare
förfaras. Om så finnes erforderligt, skall veterinären företaga
besiktning på platsen. Förordning (1991:566).
15 § För besiktning eller annan förrättning, vilken veterinär utför på
grund av bestämmelse i denna kungörelse eller föreskrift som utfärdats
med stöd av kungörelsen, äger han uppbära ersättning enligt vad därom
finnes särskilt stadgat.
16 § Samtliga kostnader för veterinärbesiktning, tagande och
undersökning av prov, karantänsbehandling, desinfektion, avlivning,
destruktion eller annan åtgärd i ärende som avses i denna kungörelse
skola gäldas av importören. Beträffande åtgärd avseende transportmedel
eller däri befintligt gods äro jämväl transportmedlets ägare och, i
förekommande fall, befälhavare ansvariga för gäldande av kostnaderna.
Har med karantänsbehandling förenad kostnad förskjutits av
gränsveterinären eller av annan offentlig myndighet och kan ej
ersättning utfås av importören, skall kostnaden gäldas av
karantänsanstalten.
17 § Avlivas djur på grund av stadgande i denna kungörelse eller
föreskrift som meddelats med stöd av kungörelsen, utgår ej ersättning av
allmänna medel för djurets värde, ändock att sådan ersättning
författningsenligt må utgå då djur avlivas till bekämpande av smittsam
djursjukdom inom riket.
17 a § I ärenden om tillstånd enligt 4 § skall avgift betalas enligt
föreskrifter som meddelas av Jordbruksverket. Förordning (1991:566).
18 § En gränsveterinärs beslut enligt denna kungörelse får
överklagas hos Jordbruksverket.
Jordbruksverkets eller Livsmedelsverkets beslut i ett särskilt fall får
överklagas hos kammarrätten.
Beslut som har meddelats enligt denna kungörelse gäller
omedelbart, om inte något annat bestäms. Förordning (1993:82).
Ansvarsbestämmelser m. m.
19 § Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som på grund av
förordnande enligt 4 § ej må införas, och för försök därtill stadgas i
lagen om straff för varusmuggling.
I fråga om förfarandet med beslagtaget gods skola iakttagas de
försiktighetsmått som Jordbruksverket efter anmälan av
Generaltullstyrelsen må finna nödiga. Förordning (1991:566).
20 § Den som bryter mot bestämmelse, som ges i denna kungörelse eller
meddelats med stöd av densamma, döms till böter, om inte gärningen är
belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Kan genom förseelse varom sägs i första stycket det i 1 § angivna syftet
äventyras, äger domstolen därest ej hinder möter mot utförsel av den
vara förseelsen avser, förordna att varan skall under tullkontroll
återutföras ur riket. Möter hinder mot utförsel, äger domstolen efter
Jordbruksverkets hörande förordna om varan på sätt finnes lämpligt.
Förordning (1991:1355).
21 § Tullmyndighet eller sådan myndighet, som enligt 75 § andra stycket
tullförordningen (1987:1114) utövar tullkontroll över varor, skall
övervaka att införsel inte sker i strid mot denna kungörelse eller mot
föreskrifter som meddelats med stöd av kungörelsen.
Förordning (1987:1075).
22 § Oförtullade varor som avses i 4 § får inte utan medgivande av
Jordbruksverket tas om hand på sådant sätt som avses i 8 § första
stycket 2 tullagen (1987:1065). Om inte annat följer av bestämmelserna i
denna kungörelse, gäller i övrigt lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m i fråga om
rätten att hantera oförtullade varor, som enligt Jordbruksverkets
förordnande inte får föras in utan verkets tillstånd.
Jordbruksverket får föreskriva begränsning av rätten enligt första
stycket att hantera vara. Förordning (1992:56).
Övergångsbestämmelser
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1959.
Genom kungörelsen upphävas
kungörelsen den 22 december 1892 (nr 109) med ytterligare föreskrifter
rörande desinfektion av järnvägsvagn, som använts för transport av
idisslande djur eller svin,
kungörelsen den 30 november 1894 (nr 88) angående förbud mot införsel av
nötkreatur m.m. från Amerika,
kungörelsen den 9 december 1898 (nr 127) angående vad iakttagas bör till
förekommande av smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket jämte
kungörelserna den 4 november 1921 (nr 664), den 22 februari 1924 (nr
16), den 20 februari 1925 (nr 35), den 19 februari 1926 (nr 24), den 4
december 1930 (nr 403), den 16 oktober 1931 (nr 352), den 28 augusti
1934 (nr 469), den 29 november 1935 (nr 578) samt den 31 januari 1958
(nr 28) angående utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 16 § 1 mom. i
1898 års kungörelse,
kungörelsen den 22 juni 1911 (nr 57) angående bestämmelser att iakttagas
vid införsel av vissa varor från främmande land eller del därav, som
förklarats smittat av smittosam mul- och klövsjuka, jämte kungörelserna
den 4 november 1921 (nr 663), den 22 februari 1924 (nr 17), den 20
februari 1925 (nr 36), den 19 februari 1926 (nr 25), den 4 december 1930
(nr 404), den 16 oktober 1931 (nr 353), den 28 augusti 1934 (nr 468),
den 29 november 1935 (nr 577) samt den 31 januari 1958 (nr 29) angående
utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 2 § 2 mom. i 1911 års
kungörelse, ävensom kungörelsen den 26 februari 1926 (nr 33) angående
verkställande i särskilda fall av undersökning enligt samma kungörelse,
kungörelsen den 19 januari 1912 (nr 13) angående desinfektion i visst
fall av järnvägsvagn, som använts till transport av saltade hudar,
2--7 samt 15 §§ kungörelsen den 8 november 1912 (nr 343) angående
villkoren för transport av idisslande djur samt djur hörande till
hästsläktet ävensom svinkreatur medelst ångfärja mellan Sverige och
utlandet så ock vad sagda kungörelse i övrigt innehåller i avseende å
införsel av djur,
kungörelsen den 18 juli 1913 (nr 158) angående villkoren för
återinförsel av till utlandet exporterat svinkött,
kungörelsen den 24 april 1915 (nr 100) om desinfektion vid införsel till
riket av begagnade mejerikärl,
kungörelsen den 22 februari 1916 (nr 37) med särskilda föreskrifter till
förekommande av införande i riket av rots hos djur av hästsläktet,
kungörelsen den 30 januari 1920 (nr 21) angående särskilda villkor för
införsel av begagnad stallinredning och använda stallinventarier från av
skabb hos djur, hörande till hästsläktet, smittade länder,
kungörelsen den 16 april 1920 (nr 155) angående förbud tills vidare mot
införsel till riket av rakborstar, tillverkade i eller exporterade från
Japan,
kungörelsen den 11 oktober 1920 (nr 671) angående förbud mot införsel
till riket av levande höns, gäss, ankor, kalkoner och duvor från land
eller del därav, som förklarats smittat av smittsam mul- och klövsjuka,
kungörelsen den 23 november 1920 (nr 728) angående förbud mot införsel
till riket från land eller del därav, som förklarats smittat av smittsam
mul- och klövsjuka, av levande djur, tillhörande hästsläktet,
kungörelsen den 7 oktober 1926 (nr 432) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av djur tillhörande hundsläktet,
kungörelsen den 10 februari 1928 (nr 29) angående införsel sjöledes av
levande hönsfåglar, gäss, ankor och duvor,
kungörelsen den 11 maj 1928 (nr 108) angående införsel landvägen från
Norge eller Finland av djur, tillhörande hästsläktet,
kungörelsen den 31 maj 1929 (nr 123) angående villkoren för införsel av
begagnade tomsäckar,
kungörelsen den 9 januari 1930 (nr 4) angående förbud mot införsel till
riket av djur av papegojsläktet,
kungörelsen den 11 oktober 1930 (nr 368) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av djur tillhörande rävsläktet,
kungörelsen den 16 november 1930 (nr 391) angående vissa bestämmelser
rörande införsel av färskt kött av klövbärande husdjur från av smittsam
mul- och klövsjuka smittat land,
kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 220) angående vad som skall iakttagas
vid införsel av fodermedel m.m. från utrikes ort, som förklarats smittad
av mul- och klövsjuka,
kungörelsen den 1 november 1946 (nr 670) angående reglering av införseln
av levande vilda djur m.m.,
kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 618) om införsel av levande duvor samt
om rätt att innehava brevduvor m.m., i vad den avser andra duvor än
brevduvor,
kungörelsen den 12 augusti 1953 (nr 584) angående tillämpning
beträffande införsel luftledes av vissa till skydd mot införande i riket
av smittsamma djursjukdomar meddelade bestämmelser,
kungörelsen den 12 augusti 1953 (nr 585) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av hundar,
kungörelsen den 27 november 1953 (nr 689) med bestämmelser rörande
införsel till riket av kött, ull och andra delar av kanin och hare
ävensom oberedda skinn av nämnda djur, samt
kungörelsen den 21 december 1956 (nr 609) om införsel av kreatursforder
av animaliskt avfall.
Förekommer i författning eller i särskilt av Kungl. Maj:t meddelat
beslut hänvisning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i denna
kungörelse, skall hänvisningen i stället avse den bestämmelsen.
1990:307
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1990.
I fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.
1992:56
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1992. Genom förordningen
upphävs kungörelsen (1962:62) angående införsel av levande bin och
förordningen (1979:288) om införsel av djursperma m. m. Äldre
föreskrifter gäller dock fortfarande i fråga om tillstånd som har
beviljats före utgången av februari 1992. | null | null |
1958:552 | Veterinär utförselkungörelse (1958:552) | 1,958 | 1 § Bestämmelserna i denna kungörelse ha till syfte att förebygga
spridning av smittsamma djursjukdomar och att tillgodose
djuskyddsintresset.
Med djur avses i denna kungörelse djur av följande slag, nämligen djur
tillhörande hästsläktet och klövbärande djur,
höns, kalkoner, ankor, tamgäss och tamduvor,
vilda däggdjur och vilda fåglar. Förordning (1976:61).
2 § Lantbruksstyrelsen äger föreskriva att den, som inkommit i riket
för att inköpa eller avhämta djur för utförsel, icke må härstädes
besöka kreatursstall eller annorledes träda i beröring med djur utan
att hava vidtagit av styrelsen bestämda åtgärder i smittskyddssyfte.
Kungörelse (1971:1129).
3 § Omedelbart innan djur tages ombord å fartyg eller luftfartyg,
varmed det skall föras ur riket, skall djuret underkastas besiktning
av veterinär som enligt vad därom finnes stadgat är förordnad till
gränsveterinär.
Finner veterinären omständigheterna giva skälig anledning till
misstanke att djuret är angripet av smittsam sjukdom, må det ej
utföras. I annat fall skall veterinären utfärda intyg att djuret
godkänts för utförsel. I intyget skall djuret identifieras genom
öronnummer eller signalement eller på annat sätt som
lantbruksstyrelsen bestämmer.
Djur som icke tagits ombord å fartyg eller luftfartyg inom 24 timmar
efter besiktning skall före utförseln undergå ny besiktning enligt
första stycket.
Bestämmelserna i denna paragraf äga ej tillämpning beträffande
återutförsel som sker på grund av stadgande i veterinära
införselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) eller med stöd därav
meddelade föreskrift. Kungörelse (1972:68).
4 § Har djur, som skall utföras sjö- eller luftledes, anlänt till
utförselorten från annan ort, äger gränsveterinär föreskriva, att
djuret, även om så ej föranledes av besiktningen eller märkningen,
skall urlastas, rengöras eller på annat sätt vårdas, ävensom bestämma
tid varunder djuret skall hava erhållit vård innan besiktningen sker,
allt under hänsynstagande till den tillryggalagda vägsträckan samt
övriga på djurets hälsotillstånd och allmänna välbefinnande inverkande
omständigheter.
5 § Transportmedel och förvaringspersedel må ej användas vid utförsel
av djur sjö- eller luftledes utan att hava godkänts av gränsveterinär.
För godkännande förutsättes att anordningarna överensstämma med
gällande bestämmelser om transport av levande djur samt att å
transportmedlet företagits erforderliga desinfektionsåtgärder.
6 § Skall djur under utförsel med tågfärja eller annat fartyg förvaras
i godsvagn eller annat lastfordon och kan det antagas att fordonet
förut använts till djurtransport, må djuret ej lastas på fordonet med
mindre detta undergått desinfektion som godkänts av veterinär. Intyg
om desinfektionen skall anbringas på fordonet.
7 § Lantbruksstyrelsen äger medgiva av omständigheterna betingade
undantag från bestämmelserna i 3-6 §§ så ock meddela de närmare
föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna kungörelse.
Kungörelse (1971:1129).
8 § För besiktning eller annan förrättning, vilken veterinär utför på
grund av bestämmelse i denna kungörelse eller föreskrift som utfärdats
med stöd av kungörelsen, äger han uppbära ersättning enligt vad därom
finnes särskilt stadgat.
9 § Samtliga kostnader för veterinärbesiktning, tagande och
undersökning av prov, desinfektion eller annan åtgärd i ärende som
avses i denna kungörelse skola gäldas av exportören. Beträffande
åtgärd avseende transportmedel eller däri befintligt djur äro jämväl
transportmedlets ägare och, i förekommande fall, befälhavare ansvariga
för gäldande av kostnaderna.
10 § En gränsveterinärs beslut enligt denna kungörelse får överklagas
hos lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsens beslut i ett särskilt fall får överklagas hos
kammarrätten.
Beslut som har meddelats enligt denna kungörelse gäller omedelbart, om
inte något annat bestäms. Förordning (1990:842).
11 § Angående påföljd för olovlig utförsel av vara, som i denna
kungörelse avses, och för försök därtill föreskrivs i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling. I fråga om förfarandet med beslagtaget
gods skall iakttas de försiktighetsmått som jordbruksverket efter
anmälan av generaltullstyrelsen anser nödvändiga.
Den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av denna
kungörelse, döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i
lagen om straff för varusmuggling. Förordning (1991:1356).
12 § Det åligger tullmyndighet att övervaka, att utförsel icke sker
utan att bestämmelserna i denna kungörelse och de med stöd av densamma
meddelade föreskrifterna blivit iakttagna.
Övergångsbestämmelser
1990:842
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1990.
I fråga om överklagande av beslut som har meddelats före
ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter. | null | null |
1958:556 | null | 1,958 | null | 1933:282 | null |
1958:558 | Kungörelse (1958:558) om elektrisk svagströmslednings anordnande i förhållande till starkströmsledning | 1,958 | 1 § Med elektrisk svagströmsledning förstås ledning för
telekommunikation (telefon, telegraf eller radio) eller för
signalering, manövrering, mätning eller annat liknande ändamål, i
vilken den elektriska strömmen inte har sådan spänning,
strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur
eller egendom.
Med elektrisk starkströmsledning förstås ledning, i vilken den
elektriska strömmen har sådan spänning, strömstyrka eller frekvens
som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Spänning
som nominellt uppgår till högst 1 000 volt växelspänning mellan
fasledare eller högst 1 500 volt likspänning mellan poler benämns
lågspänning. Är den nominella spänningen högre än vad som nu
sagts, benämns den högspänning.
Det ankommer på Elsäkerhetsverket att med tillämpning av
föreskrifterna i första och andra styckena avgöra om elektrisk
ledning är att hänföra till svagströms- eller starkströmsledning.
Förordning (1994:301).
2 § Denna kungörelse äger icke tillämpning å tillfällig
svagströmsledning som anlägges av militär trupp. I fråga om anordnandet
av sådan ledning äger Försvarsmakten enligt vad därom särskilt
föreskrives, efter samråd med Elsäkerhetsverket, utfärda erforderliga
bestämmelser. Förordning (1994:676).
3 § Den, som ämnar framdraga svagströmsledning, skall i följande fall
anmäla det hos innehavare av redan befintlig starkströmsledning, som
nedan angives, för samråd om lämpliga skyddsåtgärder:
a) då svagströmsledningen skall förläggas i luften så att den korsar
luftledning för starkström eller eljest framdragas i luften så nära
dylik ledning att, om stolpe eller annat stöd faller eller ledare
lossnar eller brister i endera ledningen, den andra ledningen kan skadas
eller starkström kan överledas till svagströmsledningen;
b) då svagströmsledningen skall förläggas i jorden så att den korsar
friledning för starkström med spänning av minst fyrtiotusen volt; samt
c) då svagströmsledningens innehavare i annat fall än i a) eller b)
avses har skälig anledning räkna med att hans ledning kan komma att
utsättas för farlig inverkan genom induktion eller förhöjda
markpotentialer från ledning ingående i starkströmsanläggning, i vilken
vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än
femhundra ampere, eller att hans ledning kan komma att utsättas för
farlig inverkan genom influens från ledning för starkström med högre
spänning än etthundratusen volt.
4 § Anmälan enligt 3 § a) eller b) erfordras icke
a) då luftledning för svagström skall dragas över sådan luftledning för
lågspänning som är försedd med skyddstråd;
b) då svagströmsledning skall framdragas under starkströmsledning och
uppläggas på stolpar för redan befintlig svagströmsledning, såvida för
denna utförd skyddsanordning icke behöver ändras för att skydda jämväl
de nya ledningstrådarna; eller
c) då svagströmsledning för tillgodoseende av järnvägs eller spårvägs
behov skall framdragas i jorden inom järnvägens eller spårvägens område.
Elsäkerhetsverket äger i andra fall medgiva undantag från den i 3 §
stadgade anmälningsskyldigheten. Förordning (1992:1517).
5 § Radioantenn som utgör svagströmsledning må icke så uppsättas, att
den korsar redan befintlig luftledning för starkström, eller eljest så
anordnas i förhållande till denna, att risk föreligger för sådan skada
eller överledning som i 3 § a) avses.
Elsäkerhetsverket äger medgiva undantag från föreskriften att antenn ej
må korsa luftledning för starkström. Förordning (1992:1517).
6 § Innehavare av radioantenn som i 5 § sägs är pliktig tåla, att denna
utan kostnad eller annan olägenhet för honom ändras eller flyttas, där
så till följd av starkströmslednings framdragande erfordras för att
hindra skada eller överledning som i 3 § a) avses.
7 § Erfordras skyddsanordning mellan svagströmsledning och
starkströmsledning och utföres anordningen fristående i förhållande till
båda ledningarna, skall den anses utgöra del av starkströmsledningen.
8 § Svagströmsledning skall utföras med och bibehållas vid en godtagbar
teknisk standard. Till ledningen hörande skyddsanordning skall hållas i
sådant skick, att det skydd anordningen är avsedd att lämna icke
äventyras.
9 § Inom område med detaljplan, skall luftledning för svagström vid
korsning med sådan befintlig luftledning för lågspänning som är försedd
med skyddstråd dras fram över lågspänningsledningen och eljest förläggas
på sådan höjd över marken som föreskrivs av Elsäkerhetsverket.
Utgörs svagströmsledningen av luftkabel, får den dock förläggas under
lågspänningsledningen, om erforderliga skyddsåtgärder vidtas.
Elsäkerhetsverket får i andra fall medge, att svagströmsledningen dras
fram under lågspänningsledningen. Förordning (1992:1517).
10 § Där luftledning för svagström är framdragen inom område med
detaljplan, är ledningens innehavare, där så erfordras för att
friledning för lågspänning skall kunna jämte skyddstråd dras fram under
svagströmsledningen, skyldig att på bekostnad av lågspänningsledningens
innehavare höja sin ledning vid korsningsstället till högst nio meter
över marken, räknat till ledningens lägsta ledare vid en temperatur av
+50 grader Celsius. Förordning (1987:182).
11 § Om detaljplan har antagits för ett område, inom vilket luftledning
för svagström och luftledning för lågspänning dragits fram, är
svagströmsledningens innehavare skyldig att ändra sin ledning för att
ledningarna skall bli från säkerhetssynpunkt tillfredsställande
anordnade om Elsäkerhetsverket finner att ändringen behövs. Förordning
(1992:1517).
12 § De närmare föreskrifter om svagströmslednings anordnande
i förhållande till starkströmsledning, som behövs utöver vad
som föreskrivs i denna kungörelse, får meddelas av
Elsäkerhetsverket efter samråd med Post- och telestyrelsen
och Trafikverket.
Innehavare av svagströmsledning är pliktig att iaktta de
särskilda villkor i fråga om ledningens anordnande i
förhållande till starkströmsledning, vilka av säkerhetsskäl
beslutas av Elsäkerhetsverket. Förordning (2010:116).
13 § har upphävts genom förordning (1992:1517).
14 § har upphävts genom förordning (1992:1517). | null | null |
1958:559 | null | 1,958 | null | 1957:601 | null |
1958:562 | null | 1,958 | null | 1941:416 | null |
1958:563 | Arvs- och gåvoskatteförordning (1958:563) | 1,958 | 1 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
2 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
3 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
4 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
5 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
6 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
7 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
Om meddelanden från Skatteverket och domstol, m.m.
8 § När Skatteverket har fastställt arvsskatt eller gåvoskatt,
skall ett meddelande lämnas om den fastställda skattens belopp
och den tid inom vilken beloppet skall betalas. I förekommande
fall skall även skälen för beslutet redovisas i meddelandet.
Ett inbetalningskort skall fogas till meddelandet om fastställd
skatt.
Om Skatteverket har funnit att en bouppteckning eller en
deklaration inte föranleder beskattning, skall särskilt
meddelande lämnas om detta.
I de fall som avses i första stycket lämnas meddelandet på
blankett enligt formulär som fastställs av Skatteverket.
Förordning (2003:904).
9 § Meddelande enligt 8 § om arvsskatt, som skall förskjutas
av dödsbo, skall sändas till den som gett in bouppteckning
eller deklaration eller annan handling, vilken legat till grund
för skattens bestämmande.
Meddelande om arvsskatt i andra fall och om gåvoskatt skall
sändas till den skattskyldige. Förordning (2001:340).
10 § En domstol som har ändrat Skatteverkets beslut om arvsskatt eller
gåvoskatt skall så snart som möjligt underrätta Skatteverket om
detta. Förordning (2003:904).
11 § Om en ansökan om anstånd med skattebetalning kommer in
till domstol efter det att beslut om skattens fastställande har
meddelats, skall domstolen så snart som möjligt sända över den
till Skatteverket. Förordning (2003:904).
11 a § Om det framgår av en deklaration att egendom tillfallit
någon som är underårig eller som har förvaltare, skall
Skatteverket så snart som möjligt underrätta den
överförmyndare som skall utöva tillsyn över förmynderskapet
eller förvaltarskapet. Förordning (2003:904).
Om Skatteverkets beslutsförteckning, m.m.
12 § I Skatteverkets beslutsförteckning skall i fråga om
arvsskatt antecknas arvlåtarens eller, i fall som avses i 30 §
andra stycket lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
föregående innehavarens namn, person- eller samordningsnummer
och adress, skattskyldigs namn och adress, värdet på samtliga
lotter, på varje lott belöpande skatt, släktskapsförhållande
efter vilket skatten beräknats, den fastställda skattens
sammanlagda belopp och övriga omständigheter av betydelse för
skattens fastställande. I fråga om förvärv som avses i 1 §
andra stycket lagen om arvsskatt och gåvoskatt skall dessutom
antecknas datum för beslutet om avstående och vilken myndighet
som meddelat beslutet. Vid beskattning efter deklaration
antecknas även den skattskyldiges person- eller
samordningsnummer samt deklarationens ärendenummer och dagen då
den inkom.
I fråga om gåvoskatt skall antecknas den skattskyldiges namn,
person- eller samordningsnummer och adress, den fastställda
skattens belopp, deklarationens ärendenummer och dagen då den
inkom.
Om ett skattebeslut tidigare har fattats angående det aktuella
förvärvet skall en hänvisning göras till det tidigare beslutet.
Beslutsförteckningen skall skrivas på blankett enligt formulär
som fastställs av Skatteverket. Förordning (2003:904).
12 a § Skatteverket skall föra kronologisk förteckning över
beslut i ärenden om beräknande av gåvoskatt med tillämpning av
43 § andra stycket första punkten lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt. Verket skall vidare med ledning av gåvotagares
självdeklaration eller på annat lämpligt sätt kontrollera om
och i vad mån den mottagna egendomen finns i behåll hos
gåvotagaren inom fem år efter det att skattskyldighet inträtt
för gåvan. Förordning (2003:904).
12 b § Skatteverket skall föra förteckning över beslut i
ärenden där skattskyldigheten enligt 6, 7 eller 9 § lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt inträder senare än vid
arvlåtarens eller testators död. Verket skall kontrollera när
skattskyldighet för förvärvet inträder och bevaka att
deklarationer kommer in. Förordning (2003:904).
Om kontrolluppgift
13 § Kontrolluppgift enligt 49 § lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt skall lämnas på blankett enligt formulär som
fastställs av Skatteverket. Förordning (2003:904).
13 a § Har upphävts genom förordning (2001:340).
14 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
Om deklaration, m.m.
15 § Skatteverket fastställer formulär för blanketter för
arvsdeklarationer och gåvodeklarationer.
Deklarationsblanketter skall kostnadsfritt tillhandahållas hos
Skatteverket. Verket får sörja för att deklarationsblanketter
också tillhandahålls hos andra statliga eller kommunala organ
eller på annat lämpligt sätt. Förordning (2003:904).
Om utländsk valuta
15 a § Om värdet av utländskt myntslag inte kan beräknas
efter den grund som anges i 23 § E. lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, bestämmer Riksbanken hur beräkningen
skall ske. Förordning (2001:340).
16 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
17 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
18 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
19 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
20 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
21 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
22 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
23 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
24 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
25 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
26 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
27 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
28 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
29 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
30 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
31 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
32 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
33 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
34 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
35 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
36 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
37 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
38 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
39 § Har upphävts genom förordning (1996:1525).
40 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
41 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
42 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
43 § Har upphävts genom förordning (2001:340).
Övergångsbestämmelser
1994:31
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1994. Ändringen i 14 § träder
dock i kraft den 8 mars 1994.
2001:340
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Om ett ärende har anhängiggjorts hos tingsrätt eller
skattemyndighet före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Detsamma gäller om före ikraftträdandet arvsskatt betalats med
skuldebrev eller aktier enligt 52 § 2 mom. lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt i momentets lydelse före den 1 juli
2001. Vad som i förordningen sägs om beskattningsmyndigheten
skall då i stället avse den skattemyndighet som enligt 34 §
lagen om arvsskatt och gåvoskatt är behörig.
3. I de fall äldre bestämmelser skall tillämpas skall
Riksskatteverket fullgöra de uppgifter som ankommer på den
granskningsmyndighet som avses i 64 § 1 mom. lagen om arvsskatt
och gåvoskatt i momentets lydelse före den 1 juli 2001.
2003:904
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2004. En domstol
skall efter ikraftträdandet meddela Skatteverket enligt 10 §
även för det fall att den har ändrat en skattemyndighets beslut
om arvsskatt eller gåvoskatt.
2004:1349
Regeringen föreskriver att arvs- och gåvoskatteförordningen
(1958:563)1 skall upphöra att gälla vid utgången av 2004. Den
upphävda förordningen gäller dock fortfarande i fall
skattskyldighet enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt har inträtt före utgången av 2004. | null | null |
1958:564 | Brev (1958:564) till statskontoret angående fastställande av formulär enligt förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt samt kungörelsen den 21 november 1958 (nr 563) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning | 1,958 | GUSTAF ADOLF etc. etc. Vår ynnest etc. Kungl. Maj:t finner gott att,
med stöd av 47 § lagen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt, fastställa härvid fogade formulär /n1/ till deklaration
angående gåva eller annat jämlikt 37 § nämnda lag därmed i
beskattningshänseende likställt fång.
Kungl. Maj:t, som denna dag utfärdat kungörelse (nr 563) med
tillämpningsföreskrifter till lagen om arvsskatt och gåvoskatt,
fastställer vidare härvid fogade formulär /n1/ till uppgift och
meddelande, som i 1 och 8 §§ nämnda kungörelse avses.
Bilagorna äro här uteslutna; upplysning om deras innehåll kan
erhållas hos statskontoret eller länsstyrelserna.
De sålunda fastställda formulären skola äga tillämpning från och med
den 1 januari 1959. Motsvarande äldre formulär skola dock alltjämt
tillämpas i den mån detta påkallas av att förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt eller äldre bestämmelser i lagen
om arvsskatt och gåvoskatt äga tillämpning efter den 31 december
1958.
Kungl. Maj:t anbefaller statskontoret att föranstalta om tryckning i
erforderlig upplaga av blanketter enligt de nu fastställda formulären
samt om distribution av samma blanketter efter rekvisition av
överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Det åligger överståthållarämbetet och länsstyrelserna att tillse, att
deklarationsblanketter kostnadsfritt på begäran tillhandahållas de
uppgiftspliktiga, vilket skall ske i Stockholm genom
överståthållarämbetets, i övriga städer genom magistratens eller
kommunalborgmästarens samt å landet genom landsfiskalens försorg.
Slutligen förordnar -- -- -- eget behov. (Jämför 1974:857 ö.b.) | null | null |
1958:566 | Lag (1958:566) om ersättning för krigsskada å egendom | 1,958 | Om ersättningen
1 § För krigsskada å egendom som finnes här i riket skall, i den mån
skadan ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel
enligt grunder som bestämmas av Konung och riksdag.
Med krigsskada förstås i denna lag skada i följd av krig mellan riket
och främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd
av handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.
2 § Ersättning lämnas även för krigsskada som utanför riket
tillfogats
a) fartyg som skall anses som svenskt enligt 1 kap. 1 § eller
1 b § första stycket sjölagen (1994:1009) eller svenskt
luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av
utrikes ort och egendom som medförs på resan; samt
b) fartyg som anges i a) under yrkesmässigt bedrivet fiske och
egendom som därvid medförs. Lag (1997:310).
3 § 1 mom. denna lag äger icke tillämpning på
a) staten tillhörig egendom, dock att under lagen inbegripas staten
tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet som innehaves
med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest
ständig eller ärftlig besittningsrätt;
b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under lagen
inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad
jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med tomträtt eller med
ständig eller ärftlig besittningsrätt;
c) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt
d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är
föremål för yrkesmässig verksamhet.
3 § 2 mom. Från lagens tillämpning undantas också
- fartyg som inte skall anses som svenskt enligt 1 kap. 1 §
sjölagen (1994:1009) och egendom som medförs ombord,
- utländska luftfartyg och egendom som medförs ombord,
- främmande stat tillhörig egendom.
Regeringen får förordna, att det från lagens tillämpning skall
undantas annan utländsk egendom som direkt eller genom
förmedling av juridisk person helt eller till större delen ägs
av medborgare eller juridisk person i viss främmande stat.
Lag (1997:310).
3 § 3 mom. har upphävts genom lag (1967:853).
4 § I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej
nedan annorlunda stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad enligt lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller
beträffande skadeförsäkring.
Avser ersättningen krigsskada å fast egendom eller byggnad som utgör
tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt och besväras egendomen
av sökt eller beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare
utan hinder av inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen,
där skadan ej översteg en tiondel av egendomens värde. Var skadan
större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den 8
april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,
som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.
Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock, såvitt angår
fast egendom, den som för ogulden köpeskilling äger fordran med
förmånsrätt som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.
Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf må såsom villkor för
utbetalning av ersättning föreskrivas att den användes för
återuppförande av byggnad eller därmed jämförlig åtgärd, såframt ej
därigenom panthavares eller annan sakägares säkerhet i väsentlig mån
åsidosättes.
5 § Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är
ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej
särskilda skäl föranleda till annat, ersättning för sådan skada
åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen.
Ersättningen må ock jämkas efter vad som prövas skäligt, när någon
eljest genom bristande omsorg om egendomen medverkat till skadan.
6 § Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än
krigsrisk ersatt krigsskada, inträder försäkringsgivaren i den rätt
till ersättning, som jämlikt denna lag skolat tillkomma den
skadelidande.
Statens krigsskadenämnd
7 § Ärenden rörande ersättning för krigsskada prövas och avgöras av en
för riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd). Krigsskadenämndens
beslut må ej överklagas; dock må den, som ej åtnöjes med nämndens
beslut i fråga om vem rätten till ersättning skall tillkomma, väcka
talan därom vid domstol inom en månad från det han fick del av
beslutet.
De bestämmelser som utöver denna lag erfordras om nämndens
organisation och verksamhet meddelas av Konungen.
8 § I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst
tre ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.
Ärende, i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och
vilket ej är av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens
ordförande eller vice ordförande eller av ordförande å avdelning inom
nämnden.
9 § Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och
omröstning i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med
avseende på krigsskadenämnden.
10 § Konungen äger förordna om inrättande av ett rådgivande organ med
uppgift att avgiva utlåtanden i frågor huruvida viss skada är att anse
såsom krigsskada så ock i sådana frågor om försäkringsgivares
ansvarighet, som hava samband därmed.
Förfarandet i krigsskadeärenden
11 § Den som vill begära ersättning för krigsskada skall inom tre
månader efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos
krigsskadenämnden eller den som nämnden anvisar. Äro flera som vilja
bevaka rätt till ersättning, är tillfyllest att någon av dem anmäler
skadan. Sker ej anmälan inom sagda tid, bortfaller rätten till
ersättning, om ej underlåtenheten kan anses ursäktlig.
Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer
bestyrkt redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före
skadan samt skadans uppkomst, art och omfattning.
Försäkringsgivare som vill begagna sig av sin rätt enligt 6 § skall
göra anmälan därom hos krigsskadenämnden inom tre månader från det
han utgav ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han erhöll
kännedom om de omständigheter på vilka hans rätt grundas.
12 § Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och
värdering av skadan.
Är skadan ringa, må särskild värdering underlåtas, om utredningen
ändock kan anses tillfyllest.
13 § Värdering skall verkställas av en eller flera värderingsmän som
krigsskadenämnden utser och ske i enlighet med anvisningar som
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden meddelar.
Utlåtande över värderingen skall utan dröjsmål tillställas nämnden.
Det skall på lämpligt sätt delgivas envar som anmält skadan eller
eljest i anledning därav framställt anspråk hos nämnden.
14 § Den som är missnöjd med verkställd värdering äger inom tid som
krigsskadenämnden bestämmer inkomma med påminnelser och den
ytterligare utredning som han vill åberopa.
Nämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering.
15 § Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må
vid allmän underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens
försorg skall sakägare som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i
anledning av skadan kallas till förhöret samt underrättelse härom
tillställas nämnden.
16 § Ersättning för krigsskada utbetalas av krigsskadenämnden.
17 § Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning helt
eller delvis vägrats, blivit oriktigt till följd av nämndens
förbiseende eller ofullständig utredning eller av annan anledning,
äger nämnden upptaga ärendet till förnyad prövning.
18 § För belopp som krigsskadenämnden utbetalat i ersättning för
krigsskada inträder nämnden i den rätt till ersättning, som den
skadelidande må hava mot annan.
Särskilda bestämmelser
19 § Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
att på sätt och i den utsträckning krigsskadenämnden beslutar och mot
ersättning, som Konungen bestämmer, biträda nämnden i dess
verksamhet.
20 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konugen eller, efter Konungens bemyndigande, av krigsskadenämnden.
Övergångsbestämmelser
1958:566
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamnling.
Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (540) om
krigsskadeersättning. | null | null |
1958:57 | null | 1,958 | null | 1947:848 | null |
1958:575 | Lag (1958:575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m.m. | 1,958 | Om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar
1 § 1 mom. Skattskyldig, som under de beskattningsår för vilka taxering
i första instans verkställes åren 1959-1989 för stadigvarande bruk i
rörelse färdigställer anläggning i bergrum för lagring av mineralolja
eller annan anläggning för lagring av mineralolja, som innefattar
skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning, äger
att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för avskrivning å
anskaffningskostnaden för anläggningen på sätt nedan i 2 § stadgas.
Avdrag för avskrivning som nu sagts medgives endast om anläggningen har
en volym av minst 1 000 m3 och anläggningen godkänts av överstyrelsen
för ekonomiskt försvar.
Skattskyldig, som före beskattningsåret 1958 färdigställt anläggning,
som i första stycket sägs, äger att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
för avskrivning av det i beskattningshänseende återstående oavskrivna
värdet av anskaffningskostnaden för anläggningen (restvärdet) på sätt
nedan i 2 § stadgas, under förutsättning att tillfredsställande
utredning om restvärdet kan företes.
I anskaffningskostnaden för anläggning, som i första eller andra stycket
avses, må icke medräknas kostnader för anskaffning av mark eller för
anläggande av tillfartsvägar, körplaner o.dyl. Lag (1977:940).
1 § 2 mom. Det åligger överstyrelsen för ekonomiskt försvar att på
ansökan av skattskyldig pröva, huruvida anläggning, som i 1 mom. avses,
kan godkännas som skyddad anläggning samt att - om så är förhållandet -
utfärda intyg härom. I intyget skall jämväl angivas anläggningens volym,
tidpunkten för dess färdigställande ävensom uppgifter, som äro
erforderliga för dess identifiering. Lag (1969:758).
2 § Skattskyldig, som beträffande viss anläggning företer intyg, varom i
1 § 2 mom. stadgas, äger åtnjuta avdrag för avskrivning å
anskaffningskostnaden eller i förekommande fall restvärdet med en
femtedel för år räknat från och med beskattningsåret 1958 eller - om
anläggningen färdigställts senare - från och med det beskattningsår, då
anläggningen färdigställts. Har skattskyldig ej utnyttjat på visst
beskattningsår belöpande avdrag, må han tillgodoräkna sig resterande
avdrag ett senare år.
Avdrag, som i första stycket sägs, må dock medgivas endast om
anskaffningskostnaden för anläggningen förts för sig som tillgång i den
skattskyldiges räkenskaper och motsvarande avskrivning gjorts i
räkenskaperna för beskattningsåret.
3 § Om skattskyldig, som enligt bestämmelserna i 2 § erhållit avdrag för
avskrivning av viss anläggning, inom tio år från utgången av det
beskattningsår, då anläggningen färdigställts, avyttrar densamma, skall
beloppet av återvunna värdeminskningsavdrag till den del detsamma
överstiger skattepliktig vinst vid avyttringen upptagas såsom intäkt av
rörelse för det beskattningsår, varunder försäljningen ägt rum. Med
skattepliktig vinst förstås därvid dels skattepliktig realisationsvinst
vid taxeringen till statlig inkomstskatt dels ock belopp varmed
köpeskillingen för i anläggningen ingående fasta maskiner, som vid
fastighetstaxering åsatts särskilt maskinvärde, överstiger det i
beskattningshänseende gällande värdet av dessa maskiner.
Om statliga lån för oljelagring
4 § Ränte- och amorteringsfritt lån av statsmedel, som utgår till
rörelseidkare på grund av lagringsskyldighet enligt lagen (1957:343) om
oljelagring m.m., skall utgöra skattepliktig intäkt för låntagaren på
sätt i 5 § stadgas.
Lånet skall vid inkomsttaxeringen anses som anläggningslån, om det avser
uppförande av anläggning för skyddad eller oskyddad lagring, och som
lagerlån, om det avser anskaffning av lager. Om lånet avser såväl
anläggning för oskyddad lagring som lager skall lånet vid
inkomsttaxeringen anses till sex tiondelar utgöra anläggningslån och
till fyra tiondelar lagerlån. Lag (1977:940).
5 § 1 mom. Anläggningslån skall upptagas till beskattning enligt den
skattskyldiges bestämmande, dock med minst en femtedel för år räknat
från och med beskattningsåret efter det, då lånet erhållits. Om
skattskyldig visar, att han har aktuella planer på att uppföra sådan
anläggning, som i 1 § 1 mom. första stycket sägs, må dock anläggningslån
för skyddad lagring i stället upptagas till beskattning med minst en
femtedel för år räknat från och med det beskattningsår anläggningen, som
lånet avser, är färdig.
Har skattskyldig för visst beskattningsår upptagit lån eller del av lån
till beskattning utan att skyldighet därtill förelegat, må belopp, som
enligt bestämmelserna i första stycket skall upptagas till beskattning
ett senare år, i motsvarande mån minskas. Anläggningslån skall dock
beskattas senast det beskattningsår, då lånet i sin helhet avskrivits
från statens sida.
5 § 2 mom. Lagerlån skall, utom i fall som i andra stycket sägs,
upptagas till beskattning enligt den skattskyldiges bestämmande, dock
senast det beskattningsår, då bestämmelserna i 7 § upphöra att gälla.
Om summan av de lagerlån, som den skattskyldige erhållit och vilka vid
beskattningsårets utgång icke uppgivits till beskattning (obeskattade
lagerlån) överstiger värdet av den skattskyldiges lager av mineraloljor,
beräknat till det lägsta av lagrets anskaffnings- och
återanskaffningsvärden, skall överskjutande del av lagerlånen upptagas
till beskattning. Utan hinder av vad nu sagts må dock lagerlån kvarstå
obeskattade under den tid, för vilken skattskyldig erhållit dispens helt
eller delvis från lagringsskyldigheten, under förutsättning dels att
dispensen medgivits på grund av att den skattskyldiges lager av
mineraloljor minskats genom eldsvåda eller därmed jämförlig, av hans
åtgöranden oberoende anledning, dels ock att den skattskyldiges lager av
mineraloljor vid inkomsttaxeringen värderats till det lägsta av lagrets
anskaffnings- och återanskaffningsvärden.
6 § Om lån som i 4 § avses återbetalas, skall återbetalningen i första
hand anses avse lagerlån. Återbetalas lån med större belopp än som vid
beskattningsårets ingång kvarstått obeskattat, äger den skattskyldige
åtnjuta avdrag vid inkomsttaxeringen för överskjutande belopp.
Om värdering av lager
7 § 1 mom. Beträffande rörelseidkare, som erhållit lagerlån och som
fullgjort sin lagringsskyldighet, skall i fråga om värderingen av lager
vid inkomsttaxeringen följande gälla.
Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av den lagermängd av
mineraloljor, som den skattskyldige vid beskattningsårets utgång är
skyldig hålla i lager, med frånräknande i förekommande fall av den
kvantitet varmed enligt då föreliggande beslut denna lagermängd
framdeles må nedgå (tvångslagret) skall godkännas vid inkomsttaxeringen,
dock att värdet - utom i fall där lagerlån vid dispens kvarstå
obeskattade enligt 5 § 2 mom. andra stycket - icke må understiga summan
av de obeskattade lagerlånen. Om sistnämnda summa överstiger värdet av
tvångslagret, beräknat till det lägsta av tvångslagrets anskaffnings-
och återanskaffningsvärden, skall i fråga om värderingen av lagret i
stället gälla vad nedan i 2 mom. andra stycket stadgas.
Beträffande lagret i övrigt skola kommunalskattelagens bestämmelser äga
tillämpning, dock att vad i punkt 2. sjätte stycket av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen sägs om värdering med hänsyn tagen till
medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående
beskattningsåren icke skall gälla.
Ha erhållna lagerlån beskattats äger den skattskyldige, om en lägre
värdesättning å lagret därigenom erhålles, för lagret i dess helhet
tillämpa kommunalskattelagens bestämmelser för värdering av varulager.
Lag (1981:301).
7 § 2 mom. Beträffande rörelseidkare, som har obeskattade lagerlån och
som icke fullgjort sin lagringsskyldighet, skall i fråga om värdering av
lager vid inkomsttaxeringen följande gälla.
En lagermängd av mineraloljor, som - värderad till det lägsta av denna
lagermängds anskaffnings- och återanskaffningsvärden - motsvarar det
sammanlagda beloppet av obeskattade lagerlån, må - utom i fall där
lagerlån vid dispens kvarstå obeskattade enligt 5 § 2 mom. andra stycket
- vid inkomsttaxeringen icke upptagas till lägre värde än nämnda belopp.
Beträffande lagret i övrigt skola kommunalskattelagens bestämmelser äga
tillämpning, dock att vad i punkt 2. sjätte stycket av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen sägs om värdering med hänsyn tagen till
medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående
beskattningsåren icke skall gälla. Lag (1981:301).
7 § 3 mom. Det åligger överstyrelsen för ekonomiskt försvar att utfärda
intyg utvisande den lagermängd, som enligt vad i 1 mom. sägs skall anses
utgöra skattskyldigs tvångslager, samt huruvida den skattskyldige
fullgjort sin lagringsskyldighet. Sådant intyg skall överstyrelsen
senast den 1 april under taxeringsåret tillställa den skattskyldige och
skattemyndigheten. Lag (1990:348).
8 § Har den skattskyldige erhållit vederbörligt medgivande att i stället
för mineralolja lagra annat bränsle, skall vid tillämpningen av 5 § 2
mom. och 7 § lagret av sådant bränsle jämställas med lager av
mineraloljor.
9 § har upphävts genom lag (1986:1310).
Övergångsbestämmelser
1981:301
Denna lag träder i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen enligt
uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och tillämpas första gången vid 1981 års taxering.
1990:348
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas från och med den
1 januari 1991.
1992:1353
1. Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas vid 1993 och
tidigare års taxeringar.
2. Föreskrifterna om värdering av tvångslagret i 7 § den upphävda lagen
tillämpas även på 50 procent av tvångslagret vid 1994 års taxering,
eller om företaget inte taxeras då, vid 1995 års taxering, i den mån
företaget vid närmast föregående taxering tagit upp tvångslagret till
lägre värde än vad som följer av bestämmelserna i punkt 2 av
anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen (1928:370).
3. Obeskattade lagerlån som avses i 5 § 2 mom. den upphävda lagen skall
utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket nämnda lagrum tas upp
till beskattning vid 1994 års taxering, eller om företaget inte taxeras
då, vid 1995 års taxering. | null | null |
1958:576 | null | 1,958 | null | 1928:370 | null |
1958:617 | Kungörelse (1958:617) angående tillämpning mellan Sverige och Luxemburg av vissa europeiska avtal om social trygghet m.m. | 1,958 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att följande
av Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade avtal
för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Luxemburg den 1
december 1958, nämligen
1) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande,
2) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet, dock ej vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande,
3) europeisk konvention om social och medicinsk hjälp, samt
4) tilläggsprotokoll till ettvart av dessa avtal.
Här i riket bosatt medborgare i Luxemburg ävensom sådan här i riket
bosatt flykting, som jämlikt tilläggsprotokollet till avtalet under 1)
skall likställas med medborgare i detta land, skall hava samma
skyldighet som svensk medborgare att erlägga avgift enligt lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering. Vad sålunda stadgats skall
tillämpas första gången beträffande avgift som påföres för år 1960. | null | null |
1958:637 | Ärvdabalk (1958:637) | 1,958 | 1 kap. Om rätt att taga arv
1 § Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; dock må
barn, som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes med
liv. Är fråga om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande
make, skall hänsyn tagas till tiden för makens död.
2 § Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan
bevis ej förebringas att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så
förfaras som om han icke överlevat denne.
3 § Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. Är i
annan stat svensk medborgare icke likställd med inlänning i fråga om
rätten att taga arv, eller måste han där vidkännas större avdrag än
denne, äger Regeringen förordna att motsvarande inskränkning skall gälla
för den statens medborgare här i riket. Lag (1987:231).
2 kap. Om skyldemans arvsrätt
1 § Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar
(bröstarvingar).
Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar
träda i dess ställe, och skall var gren taga lika lott.
2 § Finns det inga bröstarvingar, tar arvlåtarens föräldrar
hälften var av arvet.
Är någon av föräldrarna död, delar arvlåtarens syskon den
förälderns lott. I ett avlidet syskons ställe träder dess
avkomlingar, och varje gren tar lika lott. Finns det inga
syskon eller avkomlingar till dem, men lever någon av
arvlåtarens föräldrar, tar den föräldern hela arvet.
Finns det halvsyskon efter arvlåtaren, tar de tillsammans med
helsyskon eller deras avkomlingar del i lott, som skulle ha
tillfallit deras förälder. Finns det inga helsyskon, och är
båda föräldrarna döda, tar arvlåtarens halvsyskon hela arvet. I
ett avlidet halvsyskons ställe träder dess avkomlingar.
Lag (2005:435).
3 § Lever inte arvlåtarens föräldrar, syskon eller syskons
avkomlingar, tar farföräldrar och morföräldrar arvet. Var och
en ärver lika lott.
Är en farförälder eller morförälder död, delar den dödes barn
dennes lott. Finns det inga barn efter den döde, tar den andre
av farföräldrarna eller morföräldrarna den dödes lott. Om även
han eller hon är död men har efterlämnat barn, tar barnen den
dödes lott. Finns det ingen arvinge på den sidan, går hela
arvet till arvingarna på den andra sidan.
Det som sägs i första och andra styckena om farföräldrar och
morföräldrar gäller även föräldrar till en förälder enligt 1
kap. 9 § föräldrabalken. Lag (2005:435).
4 § Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.
3 kap. Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne
makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken
1 § Var arvlåtaren gift, ska kvarlåtenskapen tillfalla den
efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren någon
bröstarvinge som inte är den efterlevande makens
bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till
kvarlåtenskapen omfattar en sådan arvinges arvslott endast
om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad
som anges i 9 §.
Den efterlevande maken har alltid rätt att ur
kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt
kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att
den tillsammans med egendom som den efterlevande maken
erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda
egendom motsvarar fyra gånger det prisbasbelopp enligt 2
kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller vid
tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna
maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på
den rätt för den efterlevande maken som avses i detta
stycke. Lag (2010:1205).
2 § Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge
till den först avlidna maken eller dennes föräldrar, syskon
eller syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje
stycket eller i 3-5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje
stycket, hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem
som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken.
Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över
egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt
eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens
andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.
Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av
kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än
hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom
efter bodelningen, skall arvingarna efter den först avlidne ta
samma andel i boet efter den sist avlidne. Lag (2005:435).
3 § Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig
handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar,
orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid
efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till
arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras
andel i boet.
Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den
som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter
den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem
år förflutit från det gåvan mottogs.
Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan
sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända
arvingarna efter den först avlidne till förfång.
4 § Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den
först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den
efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde
tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må
antagas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den
först avlidne makens död drivits av den efterlevande.
Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 §,
skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas
med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av
efterlevande maken.
5 § Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens
arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den
maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera
förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å
lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans
lott.
I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om
bodelning är stadgat.
6 § Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning
enligt detta kapitel av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom
äga rum, innan bodelning må förrättas.
Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och
hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande
makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen
uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt 1--4 §§ belöper å den
först avlidnes arvingar.
Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken
i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest
han, till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av
giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom honom.
7 § Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo
och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall
dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas
enligt detta kapitel.
Skall i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan
den efterlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar,
skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ut
egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1-4 §§
skall tillkomma den först avlidna makens arvingar.
Vad som föreskrivs i 4 § för det fall att egendom har
tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente
skall gälla, om den efterlevande maken genom bodelning med en
sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut hade.
Vad som föreskrivs i denna balk om sambor gäller endast sådana
samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Lag (2005:435).
8 § Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter
endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt. Lag (1987:231).
9 § Om vid den först avlidna makens död någon som är bröstarvinge till
denne men inte till den efterlevande maken avstår från sitt arv efter den
först avlidna maken till förmån för den efterlevande maken, har
bröstarvingen i stället rätt att ta del i dennes bo enligt bestämmelserna
i 2 §. Lag (1987:231).
10 § Detta kapitel gäller ej, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid
arvlåtarens död. Lag (1987:231).
4 kap. (Om arvsrätt vid adoptivförhållande)
1 § har upphävts genom lag (1971:872).
2 § har upphävts genom lag (1971:872).
5 kap. Om allmäna arvsfondens rätt till arv
1 § Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, skall arvet
tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.
2 § har upphävts genom lag (1969:224).
3 § har upphävts genom lag (1969:224).
4 § har upphävts genom lag (1969:224).
6 kap. Om förskott å arv
1 § Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas
som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har
föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit
avsett. Är mottagaren en annan arvinge, skall avräkning ske endast om
detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha
varit avsett då egendomen gavs.
Har en make av sitt giftorättsgods gett förskott på arv till en
bröstarvinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning för detta göras
på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte räcker till,
skall återstoden avräknas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts
nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av
bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till
en bröstarvinge till den först avlidna maken. Lag (1987:231).
2 § Kostnader, som en förälder har lagt ned på ett barns
uppehälle och utbildning, skall inte avräknas från barnets arv,
om föräldern därmed endast fullgjort sin underhållsskyldighet.
Inte heller skall från bröstarvinges arv avräknas sedvanliga
gåvor, vilkas värde inte står i missförhållande till givarens
villkor. Lag (2005:435).
3 § Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid
mottagandet, såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.
4 § Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans
arvslott, är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse
därom träffats då förskottet gavs.
5 § Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek,
kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om
avräkning ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan
avräknas.
6 § Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, äro
förskottstagarens avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina
arvslotter.
Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit
förskott, äro, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna
avkomlingar som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren
pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter; dock taga de ej mindre
del i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.
7 § Vad en make av sitt giftorättsgods har gett ett styvbarn eller en
avkomling till styvbarn skall avräknas på mottagarens arv efter den andra
maken, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till
omständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall,
om inte annat följer av 1 §, vad den efterlevande maken har gett en sådan
arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. 1 §
har rätt att ta del i den efterlevande makens bo avräknas på mottagarens
lott i detta. Bestämmelserna i 2--6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.
Lag (1987:231).
7 kap. Om laglott
1 § Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge,
utgör hans laglott.
2 § Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av
arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på
grund av testamente, såframt icke annat föranledes av detta.
3 § För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i
testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av
testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare
och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt
nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller,
vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han ej är
pliktig avräkna å sin laglott.
Vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente
skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen
enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor som
gäller till förmån för den efterlevande maken.
Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av
testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva
testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot
honom, har förlorat sin rätt. Lag (1987:231).
4 § Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana
omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att
likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är
stadgat om testamente äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl
äro däremot; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den
bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning
utgivas för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den
bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första
stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter
arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.
Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda
skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång
i bröstarvinges laglott.
5 § Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt,
avkomst eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom
föreskrifter rörande dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt
rätten att förfoga över den, äger bröstarvinge utan hinder av sådant
förordnande utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga.
6 § har upphört att gälla genom lag (1978:855).
7 § Bröstarvinges rätt enligt detta kapitel att påkalla jämkning av
testamente eller gåva övergår ej till hans borgenärer. Lag (1975:245).
8 kap. har upphört att gälla genom lag (1978:855).
9 kap. Om rätt att göra eller taga testamente
1 § Den som har fyllt 18 år får genom testamente förordna om
sin kvarlåtenskap. Testamente får också göras av underårig
som efter fyllda 16 år vill förordna om egendom som han eller
hon själv får råda över. Lag (2014:378).
2 § Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då
är avlad och sedermera födes med liv är utan verkan.
Utan hinder av vad nu är sagt gäller förordnande, enligt vilket blivande
arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger
taga testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död
eller då annan, som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans
rätt eljest upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan
syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators död.
3 § Om rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente
gäller vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat.
10 kap. Om upprättande och återkallelse av testamente
1 § Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras
samtidiga närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen eller
vidkännas sin underskrift därå. Vittnena skola bestyrka handlingen med
sina namn. De skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente,
men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.
2 § Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De
böra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt
övriga omständigheter som kunna vara av betydelse för testamentets
giltighet.
Hava vittnena å handlingen intygat att vid testamentets upprättande så
tillgått som i 1 § sägs, skall intyget, där klander väckes, äga tilltro,
såframt omständigheter ej förekomma som förringa intygets trovärdighet.
3 § Är någon av sjukdom eller annat nödfall förhindrad att upprätta
testamente på sätt i 1 § sägs, må han förordna om sin kvarlåtenskap
muntligen inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt
skriven och undertecknad handling.
Sådant testamente är ogillt, om testator sedermera under tre månader
varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap såsom i 1 § är
stadgat.
4 § Den som är under 15 år eller på grund av en psykisk
störning saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen
får inte vara testamentsvittne. Inte heller testatorns make,
sambo eller den som står i rätt upp- eller nedstigande
släktskap eller svågerlag till testatorn eller är hans eller
hennes syskon får vara vittne.
Ingen får bevittna ett förordnande till honom eller henne
själv, en make eller sambo, ett syskon eller någon som står i
rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till
honom eller henne. Den som är framtidsfullmaktshavare,
förmyndare, god man eller förvaltare för någon får inte
bevittna ett förordnande till denne. Inte heller ledamot av
styrelsen för ett bolag, en förening, ett trossamfund eller
en stiftelse får bevittna ett förordnande till den juridiska
person som han eller hon företräder. Förordnande att vara
testamentsexekutor medför dock inte hinder att vara vittne.
Om ett testamentsvittne åberopas till bevis i en rättegång,
gäller rättegångsbalkens bestämmelser om sådant bevis.
Lag (2017:312).
5 § Har testator i den ordning som gäller för testamentes upprättande
återkallat sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen
eller eljest otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre var
uttryck för hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.
Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande.
6 § Vill någon, i samband med återkallelse av visst förordnande eller
eljest, göra tillägg till sitt testamente, gäller vad om upprättande av
testamente är stadgat.
7 § Har någon genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes
testamente väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga
förordnandet, är han förlustig sin rätt på grund av testamentet.
11 kap. Om testamentes tolkning
1 § Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma
med testators vilja; och skall förty vad nedan i 2--9 §§ stadgas lända
till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets
syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.
Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått
annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt
rätta meningen kan utrönas.
2 § Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott.
3 § Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom äga
företräde framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter
legatens värde.
4 § Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen,
är förordnandet utan verkan.
5 § Besväras viss egendom, varom förordnande gjorts, av panträtt eller
annan rättighet, äger testamentstagaren icke i anledning därav njuta
ersättning. Lag (1970:1001).
6 § Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet
eljest ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i
hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade
därtill.
7 § Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej
utgör bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt
angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §,
universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas.
8 § Har en make gjort testamente till den andra maken är förordnandet
utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om
äktenskapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort
testamente till sin sambo men samboförhållandet har upphört före
testators död. Lag (1987:231).
9 § Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom som tillkommer
viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne att verkställa
förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av
oskifto.
10 § Med legat förstås särskild i testamente given förmån, såsom
viss sak eller visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller
rätt att därav njuta ränta eller avkomst.
Universell testamentstagare är den som testator insatt i
arvinges ställe genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess
helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå.
12 kap. Om testamentstagares rätt i vissa fall
1 § Är genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer
efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall,
sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat
motsvarande tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.
2 § Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom,
vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla
annan, gäller vad nedan i 3--9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av
testamentet.
3 § Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen
därav. Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och
bästa. Egendomen må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess
ändamålsenliga användning föranleder därtill.
Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen
som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.
4 § Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må
nyttjanderättshavaren avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller
pantsättning av annan lös egendom och kan ägarens medverkan därtill ej
vinnas, äger rätten på ansökan bemyndiga nyttjanderättshavaren att
vidtaga åtgärden. Fordringar är nyttjanderättshavaren behörig att
uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära betalning.
Ej må nyttjanderätten överlåtas.
5 § Kapitalbelopp skall av nyttjanderättshavaren göras räntebärande
så som föreskrivs om omyndigs medel i 13 kap. 5 och 7 §§
föräldrabalken, om inte ägaren eller, när hans samtycke ej kan
erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad
som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk
för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för
avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.
Lag (1994:1434).
6 § Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller
eljest förfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt
skall samtycket lämnas skriftligen med två vittnen.
Kan samtycke ej erhållas, äger rätten på ansökan tillåta åtgärden, när
skäl äro därtill.
Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, är åtgärden
ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det.
7 § Egendom som omfattas av nyttjanderätten må ej tagas i mät för ägarens
gäld, med mindre den på grund av panträtt eller eljest särskilt häftar
därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.
Lag (1970:1001).
8 § Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttjanderätten
skall tillhöra ägaren.
9 § Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat
otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, får rätten
på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller också
förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man
som avses i 11 kap. föräldrabalken.
För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållat ägaren, skall ersättning betalas, då nyttjanderätten upphör eller
egendomen ställs under vård och förvaltning av god man. Lag (1988:1255).
10 § Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller
flera efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i
9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där
sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar
honom skada.
11 § Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i
kvarlåtenskapen och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas
under särskild vård, skall den, där ej annat följer av testamentet,
ställas under förvaltning av god man som avses i 11 kap. föräldrabalken.
Lag (1988:1255).
12 § Förvärv genom förordnande i testamente, som innebär att visst område
av fastighet som legat kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast
om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med förordnandet genom
förrättning, som är sökt senast sex månader efter det testamentet vunnit
laga kraft och legatet utgivits samt, om förrättningen ej är avslutad vid
utgången av nämnda tid, skall verkställas på grundval av förordnandet.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fall då legatet avser andel
i fastighet med villkor att andelen skall utbrytas genom
fastighetsbildning eller fastighets andel i mark som är samfälld för
flera fastigheter. Lag (1970:1001).
13 § Den som genom förordnande i testamente såsom legat erhållit andel i
fastighet, vilken i sin helhet ingår i dödsboet efter testator, utan
villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning innehar
fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna.
Lag (1970:1001).
13 kap. Om testamentes ogiltighet
1 § Var testator ej behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller är
testamentet ej upprättat i laga form, är det ej gällande. I fall, varom
sägs i 10 kap. 4 § andra stycket, är dock testamentet ogillt allenast i
den del som där avses.
2 § Ett testamente gäller inte, om det har upprättats under påverkan av
en psykisk störning. Lag (1991:1547).
3 § Har någon tvungit testator att upprätta testamentet eller förmått
honom därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller
beroende ställning, är testamentet ej gällande.
Samma lag vare, om testator blivit svikligen förledd att upprätta
testamentet eller om han eljest svävat i villfarelse som varit
bestämmande för hans vilja att göra testamentet.
14 kap. Om delgivning och klander av testamente
1 § har upphävts genom lag (1989:308).
2 § har upphävts genom lag (1989:308).
3 § har upphävts genom lag (1989:308).
4 § Testamente skall delges arvinge genom överlämnande av
testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt
testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan
skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Delgivning behövs dock inte
med en arvinge som har godkänt testamentet.
Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 2 §, må
testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för
delgivningen äro närmast till arv efter testator.
Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en
bland dem, jämväl för de övriga. Lag (1989:308).
5 § Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap.,
skall han därom väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll
del av testamentet såsom i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt
till talan förlorad.
Om påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott stadgas i
7 kap.
6 § Arvinges rätt att väcka talan om klander av testamente övergår ej
till hans borgenärer. Lag (1975:245).
15 kap. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente
1 § Den som genom brott uppsåtligen har dödat någon får inte ta arv eller
testamente efter denne. Är den dödade arvinge eller testamentstagare
efter någon annan, får gärningsmannen inte bättre rätt till arv eller
testamente efter denne än om den dödade hade levat.
Vad som sägs i första stycket gäller även när någon annars har orsakat
någon annans död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den
dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse
i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i
vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om gärningsmannen
var under femton år.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte heller, om det
föreligger synnerliga skäl däremot med hänsyn till gärningens
beskaffenhet. Vid bedömningen av om det med hänsyn till gärningens
beskaffenhet föreligger synnerliga skäl skall också beaktas,
1. om gärningsmannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig
psykisk störning, eller
2. om gärningsmannen var under arton år och hans handlande stod i samband
med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos
honom. Lag (1991:1547).
2 § Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,
viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller
återkalla testamente eller att avstå därifrån, har han förverkat rätten
att taga arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro
däremot. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning, där någon
uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente.
3 § Vad som sägs i 1 och 2 §§ om den som har begått ett brott gäller
också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap. 4
och 5 §§ brottsbalken. Lag (1991:1547).
4 § Har någon förverkat sin rätt att taga arv, skall ärvas såsom hade han
dött före arvlåtaren.
16 kap. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente
1 § Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd
arvinge efter den döde på okänd ort, ska det hos Skatteverket
anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker
eller förhållandet annars blir känt, ska Skatteverket utan
dröjsmål kungöra i Post- och Inrikes Tidningar, att arv efter
den döde tillfallit den bortovarande, med uppmaning till honom
eller henne att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år
från den dag då kungörelsen var införd i tidningen. I
kungörelsen ska den bortovarandes namn anges.
I fall som avses i 3 kap. 2 § ska, vid tillämpning av vad nu
sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidne makens
arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den
efterlevande maken. Lag (2011:892).
2 § Kan det, när bouppteckning förrättas, inte utrönas
huruvida arvinge finns som före Allmänna arvsfonden eller före
eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv, ska
Skatteverket, på anmälan av den som har boet i sin vård eller
då förhållandet annars blir känt, utan dröjsmål kungöra
arvfallet i Post- och Inrikes Tidningar, med uppmaning till
okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem
år från den dag då kungörelsen var införd i tidningen. Detta
gäller också om det vid bouppteckningen finns kännedom om
arvinge men det saknas kunskap såväl om arvingens namn som om
hans eller hennes vistelseort. Lag (2011:892).
3 § Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall
vad i 1 § första stycket är stadgat om anmälan och kungörelse
angående arv äga motsvarande tillämpning med avseende å
testamentsförordnandet.
Skall testamentstagarens rätt inträda vid annan tid än testators
död, må kungörelse ej ske förrän den tiden är inne.
3 a § Är vid någons död faderskapet till honom eller henne inte
fastställt och är fadern inte heller på annat sätt känd för
annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i
boet, skall den som vill grunda arvsrätt på faderskapet göra
sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om
bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.
Första stycket tillämpas också i fråga om föräldraskap enligt 1
kap. 9 § föräldrabalken. Lag (2005:435).
4 § Arvinge eller testamenstagare, som ej har att göra sin rätt gällande
efter vad i 1-3 a § sägs, skall göra det inom tio år från dödsfallet
eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna. Lag
(1976:1117).
5 § Undandrar sig en arvinge eller testamentstagare att ge
tillkänna huruvida han eller hon vill göra anspråk på arv
eller på rätt enligt testamentet, får Skatteverket förelägga
honom eller henne att göra sin rätt gällande inom sex månader
från det att föreläggandet delgavs honom eller henne.
Delgivning får inte ske enligt 34–38 och 48 §§
delgivningslagen (2010:1932).
Ett sådant föreläggande ska meddelas på ansökan av någon som
är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i
kvarlåtenskapen om denne försummar att bevara sin rätt.
Lag (2011:892).
6 § Vill arvinge eller testamentstagare, utan att tillträda
kvarlåtenskapen eller sin lott däri, göra sin rätt gällande,
ska han eller hon anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan
förordnats att bevaka hans eller hennes rätt, eller hos varje
dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller, om skifte
inte skett, hos boutredningsman eller annan som sitter i boet.
Anmälan får också göras hos Skatteverket.
Har en god man tagit emot anmälan, ska han eller hon
tillkännage den hos Skatteverket. Om anmälan gjorts eller
tillkännagetts hos Skatteverket, ska verket se till att
underrättelse översänds med posten till övriga dödsbodelägare,
vilkas namn och vistelseort är upptagna i bouppteckningen
efter den döde eller annars är kända för Skatteverket.
Lag (2011:892).
7 § Har arvinge eller testamentstagare icke inom tid, som i 1--5 §§ är
för varje fall stadgad, tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott däri
eller anmält anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt
förlustig.
8 § Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som
skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren
eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före den sist avlidne maken. Lag
(1987:231).
9 § Närmare bestämmelser om kungörelse varom stadgas i 1--3 §§ meddelas
av Regeringen. Lag (1987:231).
10 § Skatteverkets beslut får överklagas till den tingsrätt
där den döde skulle ha svarat i tvistemål i allmänhet.
Finns det inte någon domstol som är behörig enligt första
stycket är Stockholms tingsrätt behörig domstol.
Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om
domstolsärenden. Lag (2011:892).
17 kap. Om arvsavtal
1 § Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med
annan än denne, är det ogillt.
Samma lag vare om avtal angående rätt på grund av testamente.
2 § Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest,
skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande.
Bröstarvinge äger dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från
denna mot skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten,
tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans
avkomlingar enligt lag eller testamente med föreskrift om fördelning på
sätt om bröstarv är stadgat.
En underårig får inte avsäga sig arv. Den som har förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken får inte avsäga sig arv utan förvaltarens
skriftliga samtycke.
Om något annat inte framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse
också mot arvinges avkomlingar. Lag (1988:1255).
3 § Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, är ej
gällande. Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens
livstid, är giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är
stadgat.
18 kap. Allmänna bestämmelser om dödsbo
1 § Har inte särskild dödsboförvaltning anordnats enligt 19 kap. skall
efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare
(d ö d s b o d e l ä g a r e) gemensamt förvalta den dödes egendom under
boets utredning. De företräder därvid dödsboet mot tredje man samt har
rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att
uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan
inhämtas.
Har bodelning skett efter arvlåtarens död eller skall bodelning inte ske,
är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om maken eller
sambon ej är arvinge eller universell testamentstagare.
Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan arvinge
eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men
inte i arvlåtarens.
Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,
vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell
testamentstagare. Lag (1987:231).
1 a § När ett dödsbo ska delges är dödsbodelägarna tillsammans
delgivningsmottagare. En av dödsbodelägarna är dock ensam
delgivningsmottagare om han eller hon sitter i boet eller om
delgivningen föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som
är taxerad som lantbruksenhet. Den som tar emot handlingen ska
så snart det kan ske underrätta övriga delägare om delgivningen.
Om boutredningsman har förordnats är denne i stället
delgivningsmottagare. Lag (2010:1934).
1 b § När särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt
19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra
talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga
delägare är motparter i målet.
Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av
dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks
av det som har kommit boet till godo genom rättegången.
Väcker någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning och
har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, förs boets talan
i målet av övriga delägare. Lag (2010:1934).
2 § Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga
dödsbodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet,
skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman
eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller
annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen
skall genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det
behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos överförmyndaren
enligt 11 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller
också efterlevande make som inte är delägare.
Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom,
skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller
annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla
delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan
skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall
socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket
åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har
kommunen rätt till ersättning av boet. Lag (1994:1435).
3 § Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller
för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för
dödsboet rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, är det
ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro.
4 § Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen
äro dödsbodelägare är gällande, ändå att annan delägare finnes.
Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan
av testamentstagare, är den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var
i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills
bouppteckningen förrättats.
5 § Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äger såsom
förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten
uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för
utredningen.
Efterlevande make och oförsörjda barn skola städse njuta nödigt underhåll
ur boet under tre månader från dödsfallet. Lag (1971:872).
6 § Dödsbodelägare är pliktig att ersätta skada, som han med avseende å
boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
någon, vars rätt är beroende av utredningen.
Äro flera ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Vad
sålunda utgivits skall dem emellan fördelas efter deras andelar i
kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där
ej jämkning prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld
som ligger envar delägare till last.
7 § Om det i ett dödsbo ingår fast egendom som är taxerad som
lantbruksenhet, skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet
senast fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet
inträffade. Har dödsboet förvärvat sådan egendom därefter,
skall avvecklingen ske snarast möjligt.
Tillsyn över att avveckling sker utövas av den myndighet som
regeringen bestämmer. Om avvecklingen inte har skett inom
föreskriven tid, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga
dödsboet att fullgöra sin skyldighet.
Tillsynsmyndigheten får på ansökan av dödsboet medge anstånd
med avvecklingen, om det finns särskilda skäl. Anstånd meddelas
för viss tid och får förenas med villkor.
Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande och anstånd får
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (2001:94).
19 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor
1 § Då dödsbodelägare begär det, skall rätten förordna, att egendomen
skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i
sådan egenskap handha förvaltningen. Har någon genom testamente blivit
utsedd att i fråga om förvaltningen träda i arvingars och universella
testamentstagares ställe (testamentsexekutor), äger jämväl han påkalla
beslut som nu är sagt. Sådant beslut skall också meddelas på begäran av
den som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av
ändamålsbestämmelse, där det prövas nödigt för legatets eller
ändamålsbestämmelsens verkställande, eller på begäran av borgenär eller
den som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde, där det måste
antas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt eljest
äventyras. Är dödsbodelägare eller den som erhållit legat omyndig eller
har enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § föräldrabalken god man eller förvaltare
förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning av
boutredningsman, om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl
därtill.
Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning,
men är testamentsexekutor ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra
uppdraget, skall rätten, då ansökan görs av någon vars rätt är beroende
av utredningen eller förhållandet eljest blir känt, meddela beslut som
avses i första stycket.
Beslut enligt denna paragraf får grundas även på testamente som ej vunnit
laga kraft. Lag (1988:1255).
2 § Till en ansökan enligt 1 § skall fogas en kopia av
bouppteckningen efter den döde och, om bouppteckningen har
registrerats, ett bevis om detta. Är inte bouppteckning
förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och
deras hemvist samt, där testamentsexekutor är förordnad, om
dennes namn och hemvist. Lag (2001:94).
3 § Ett val av boutredningsman ska göras så att uppdraget kan
förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet
kräver. Särskilt avseende ska fästas vid förslag av dem,
vilkas rätt är beroende av utredningen.
En delägare får utses till boutredningsman.
Om testamentsexekutor är utsedd ska denne utses till
boutredningsman, om det inte finns skäl som talar mot det.
I lagen (2015:417) om arv i internationella situationer finns
bestämmelser om särskild boutredningsman. Lag (2015:418).
4 § Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsmän förordnas.
Rätten äger bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och skall
därvid tillika föreskriva, efter vilka grunder delningen skall ske.
5 § Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig
orsak, skall han av rätten entledigas.
Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild
orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av
någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest
varder kunnigt.
Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman och förklaras
testamentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida
uppdraget likväl bör vara honom anförtrott.
6 § Göres av samtliga delägare ansökan att boet ej längre skall förvaltas
av boutredningsman, och är ej fall för handen som i 1 § andra stycket
sägs, skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom,
såframt det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av
utredningen. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman, skall
hans samtycke inhämtas.
7 § Avträdes dödsbos egendom till konkurs, är förordnandet för
boutredningsman förfallet.
8 § Dör boutredningsman, skall det av den som har hans egendom i sin vård
utan dröjsmål anmälas hos rätten.
9 § Har den som gjort ansökan enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är
stadgat, skall rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att,
där det felande ej är tillgängligt då ärendet upptages till vidare
behandling, ansökningen skall vara förfallen.
Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola
dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle
att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Där det
prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt
kallas att inställa sig inför rätten.
Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han samtyckt därtill
eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att
yttra sig.
10 § Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slutligt beslut ej omedelbart
meddelas, äger rätten där det erfordras, meddela beslut att gälla intill
dess att slutligt beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket
sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock
endast där så kan ske utan märklig tidsutdräkt.
Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot
hovrättens beslut må talan ej föras.
11 § Boutredningsmannen ska, med iakttagande av andra och
tredje styckena, utföra alla åtgärder som är nödvändiga för
boets utredning.
Om tillgångarna inte räcker till betalning av skulden, ska
boutredningsmannen försöka träffa en uppgörelse med
borgenärerna. Om en uppgörelse inte kan nås och delägarna inte
täcker bristen, ska boutredningsmannen avträda boets egendom
till konkurs.
Boutredningsmannen ska om möjligt inhämta delägarnas mening
dels i fråga om rättshandlingar som i avsevärd utsträckning
inverkar på delägarnas behållning i boet, dels i fråga om
andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som
har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som
den döde drivit eller uppgörelse med borgenärerna.
Lag (2022:969).
12 § Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att
tala och svara i mål som röra boet.
12 a § När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av
delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn
men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och
boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.
Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för
kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit
boet till godo genom rättegången. Lag (1981:359).
13 § Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas
utan att delägarna skriftligen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan
erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt länder dock
ej till inskränkning i den förfoganderätt som kan tillkomma
boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.
Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som i
första stycket sägs, är den ogill, om delägare väcker talan om klander
därå inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast
inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades. Lag (1970:1001).
14 § Till dödsboet hörande penningmedel, som görs
räntebärande genom insättning i bank eller
kreditmarknadsföretag, ska sättas in i boets namn.
Dödsboets egendom får inte heller i övrigt sammanblandas
med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.
Värdehandlingar ska nedsättas i öppet förvar i bank eller
kreditmarknadsföretag, om det sammanlagda värdet
överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande
prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§
socialförsäkringsbalken.
Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej
förskottsvis utgivas till delägare, med mindre det kan ske
utan men för annan, vars rätt är beroende av utredningen.
Lag (2010:1205).
14 a § Före den 1 april varje år skall boutredningsmannen avge
redovisning för medelsförvaltningen under föregående
kalenderår. I redovisningen skall tas upp saldo vid årets
början och slut samt in- och utbetalningar under året. Har
medel innestått i bank eller annan inrättning skall vid
redovisningen fogas bevis om insättningar och uttag under året
samt behållning vid årets slut. När värdehandlingar nedsatts i
bank eller kreditmarknadsföretag skall vid redovisningen fogas
bevis av motsvarande innehåll.
Årsredovisning skall tillställas minst en delägare i boet.
Övriga delägare samt rätten skall samtidigt underrättas om vem
som tillställts redovisningen. Dödsbodelägare som inte har
tillställts redovisningen har rätt att på begäran hos
boutredningsmannen erhålla ett exemplar av den. Finns det
delägare i boet som är underårig eller som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken skall ett exemplar
tillställas överförmyndaren.
Fullgör boutredningsman ej vad som åligger honom enligt denna
paragraf, kan rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin
skyldighet. Lag (2004:423).
15 § Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning
kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen,
skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva
redovisning för sin förvaltning.
Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall
boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som
har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftesman har vunnit laga
kraft.
Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört
efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.
När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledigas
av rätten. Lag (1987:231).
16 § Kunna flera boutredningsmän, som hava förvaltningen odelad, ej enas
i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för
viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens
beslut må talan ej föras.
17 § När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt,
skall rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens
förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för
ersättning som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äger
genomgå räkenskaper och andra handlingar ävensom verkställa inventering
av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av
delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där
anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten.
Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av delägare eller eljest,
förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning
eller ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva
berättelse.
Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa
delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej
skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning
dem emellan efter deras lotter i boet.
18 § Boutredningsman är pliktig att ersätta skada, som han
uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon,
vars rätt är beroende av utredningen.
Är flera utredningsmän ersättningspliktiga, svarar de
solidariskt. Ersättningsbeloppet skall utredningsmännen emellan
slutligen fördelas efter den större eller mindre skuld som
prövas ligga envar av dem till last.
Om skyldighet att hos bank eller kreditmarknadsföretag inbetala
penningmedel, som tillkommer omyndig eller den för vilken god
man eller förvaltare förordnats, stadgas i föräldrabalken.
Lag (2004:423).
19 § Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad om syssloman är
stadgat. Klandertalan må föras av envar delägare. Den som anställt
klandertalan är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för
rättegångskostnaden, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit
boet till godo.
Boutredningsmannen äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom
ersättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan
gottgörelse gäldas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro
flera betalningsskyldiga, svara de en för alla och alla för en.
20 § Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat
framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga
alla för boets utredning erforderliga åtgärder.
Det som sägs i 14 16, 18 och 19 §§ om boutredningsman skall
tillämpas på testamentsexekutor och på den som genom testamente
förordnats att endast i viss del verkställa utredningen efter den
döde. Även i fråga om entledigande skall tillämpas det som sägs om
boutredningsman. Skyldigheten enligt 14 a § att underrätta rätten om
vem som tillställts årsredovisning gäller dock endast den som är
boutredningsman. Lag (1996:245).
20 a § När dödsboet förvaltas av testamentsexekutor med behörighet att
företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet
väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om
övriga delägare är motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från
att föra boets talan.
Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för
kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit
boet till godo genom rättegången. Lag (1981:359).
21 § Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av
förd klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.
21 a § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt 1 och 5 §§. Lag (1996:245).
20 kap. Om bouppteckning och dödsboanmälan
1 § Bouppteckning skall förrättas senast tre månader efter
dödsfallet, om inte Skatteverket efter ansökan inom samma tid
med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild
orsak förlänger tiden.
Om dödsboanmälan och undantag på grund av sådan anmälan från
skyldigheten att förrätta bouppteckning föreskrives i 8 a §.
Lag (2003:675).
2 § Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård, boutredningsman eller
testamentsexekutor skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse
två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare
skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make
eller sambo skall alltid kallas. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas
först sedan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit, skall
även den kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda
ta arv eller testamente.
Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller
testamentsexekutor, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs
har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning. Lag
(1987:231).
3 § I bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes
fullständiga namn, personnummer eller samordningsnummer,
hemvist och dödsdag. Även namn och hemvist för dem som ska ha
kallats till förrättningen ska anges. För underårig ska det
anges födelsedatum och för arvinge ska det anges hans eller
hennes släktskap med den döde. Arvinge ska anges även om han
eller hon är utesluten från del i kvarlåtenskapen. Om den döde
efterlämnar en make, ska det för bröstarvingar anges om de är
bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende
inte lämnas, ska det anmärkas.
Av bouppteckningen ska det framgå vilka som närvarat vid
förrättningen. Om någon som ska ha kallats inte närvarat, ska
det till bouppteckningen fogas bevis att han eller hon blivit
kallad i tid. Lag (2023:160).
3 a § Skatteverket får till dödsboet översända en förtryckt
bouppteckningsblankett med följande uppgifter om den döde:
1. fullständigt namn och person- eller samordningsnummer,
2. hemvist,
3. dödsdag,
4. civilstånd,
5. äktenskapsförord och
6. fastighetsinnehav.
Även uppgift om efterlevande makes namn och fastighetsinnehav
samt dödsboets adress får förtryckas. Lag (2023:160).
4 § Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid
dödsfallet. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.
Var den döde gift, skall båda makarnas tillgångar och skulder var för sig
antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem enskild egendom
eller sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte skall
ingå i bodelning, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen
från bodelningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på
grund av förhållandena är obehövligt.
Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem förvärvat bostad
eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och
värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning.
Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade
med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att
hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon
eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för
annan skuld ur egendomen, skall sambons samtliga tillgångar och skulder
antecknas och värderas. Lag (1987:231).
5 § Om det efter den döde finns ett testamente eller, om han
eller hon var gift, ett äktenskapsförord angående
förmögenhetsordningen, ska det tas in i bouppteckningen eller
i bestyrkt kopia fogas till bouppteckningen som bilaga.
Bouppteckningen ska också innehålla uppgift om
livförsäkringar, tillgångar på pensionssparkonto enligt lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande och sparande i en
sådan PEPP-produkt som avses i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en
paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) som till
följd av att förmånstagare insatts, inte ingår i
kvarlåtenskapen.
Om det bland delägarna finns en laglottsberättigad arvinge ska
det, på begäran av en delägare, anges i bouppteckningen vad en
arvinge eller hans eller hennes avkomling har mottagit från
den avlidne som förskott eller annars som gåva. Detta gäller
också en gåva som den efterlevande maken eller hans eller
hennes avkomling eller en universell testamentstagare mottagit
av den avlidne och vad en arvinge har fått i förskott från den
efterlevande makens giftorättsgods. Vad som nu angetts gäller
dock inte för sedvanliga gåvor vars värde inte står i
missförhållande till givarens förhållanden. Lag (2022:1748).
6 § Den som vårdar egendomen eller i övrigt bäst känner till boet skall
såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Varje delägare samt
efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till
bouppteckningen.
Bouppgivaren skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete
att uppgifterna till bouppteckningen är riktiga och att inga uppgifter
avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med
ed, om talan om edgång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av
boutredningsman eller testamentsexekutor. Samma skyldighet har dessutom
dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit
bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan
åläggas att bekräfta uppgifterna i bouppteckningen under ed.
Gode männen skall på handlingen intyga att allt har blivit riktigt
antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd. Lag
(1987:231).
7 § Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning förrättas
å varje ort. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning
av boets tillgångar och skulder, och skall vad i 5 § stadgas äga
tillämpning allenast å den bouppteckningen.
8 § Bouppteckningen skall inom en månad efter det att den
upprättats jämte en bestyrkt kopia ges in för registrering till
Skatteverket. Finns det flera bouppteckningar, skall de ges in
samtidigt och inom en månad från det den sista bouppteckningen
upprättades.
En bestyrkt kopia av bouppteckningen skall förvaras hos
Skatteverket.
Har omyndig del i boet eller är någon för vilken förvaltare
enligt föräldrabalken har förordnats delägare eller finns
delägare, för vilken god man skall förordnas, skall ytterligare
en bestyrkt kopia ges in för varje överförmyndare som skall ha
tillsyn över ifrågavarande förmynderskap, förvaltarskap eller
godmanskap. Är bouppteckningen av vidlyftig beskaffenhet,
behöver denna kopia omfatta endast erforderliga delar.
Är inte erforderliga kopior ingivna, skall sådana tas på boets
bekostnad. Lag (2003:675).
8 a § Räcker den dödes tillgångar eller, när den döde
efterlämnar make, tillgångarna tillsammans med hans eller
hennes andel i makens giftorättsgods, inte till annat än
begravningskostnader och andra utgifter med anledning av
dödsfallet och omfattar tillgångarna inte fast egendom eller
tomträtt, behöver bouppteckning inte förrättas, om
dödsboanmälan görs till Skatteverket av socialnämnden.
Dödsboanmälan ska vara skriftlig och innehålla den dödes
fullständiga namn, personnummer eller samordningsnummer,
hemvist, bostadsadress och dödsdag samt intyg som utvisar att
det beträffande tillgångarna föreligger fall som avses i
första stycket. I anmälan ska även dödsbodelägares namn och
bostadsadresser anges, om uppgifterna kan inhämtas utan
avsevärd tidsutdräkt. Dödsboanmälan bör göras inom två månader
efter dödsfallet. Den ska förvaras hos Skatteverket.
Även om dödsboanmälan gjorts, ska bouppteckning förrättas, om
det begärs av dödsbodelägare eller någon annan vars rätt kan
bero därav och denne ställer säkerhet för
bouppteckningskostnaden eller om ny tillgång framkommer och
det därför inte längre föreligger sådant fall som avses i
första stycket. Bouppteckning ska förrättas senast tre månader
efter det att begäran om detta gjordes och säkerhet ställdes
eller den nya tillgången framkom. I fråga om förlängning av
tiden för att förrätta bouppteckning tillämpas 1 § första
stycket. Lag (2023:160).
9 § Skatteverket skall se till att bouppteckning, när sådan
krävs, förrättas och ges in inom föreskriven tid. Om det har
försummats får Skatteverket vid vite förelägga viss tid eller,
där bouppteckning inte skett, förordna en lämplig person att
föranstalta om det. Sådant förordnande utgör inte hinder att
vara god man vid förrättningen.
Skatteverket skall registrera bouppteckningen och förse den med
bevis om detta.
Registrering av bouppteckning får inte ske, om det inte framgår
att vid bouppteckningen har gått till på det sätt som sägs i
detta kapitel. Är bouppteckningen bristfällig, får Skatteverket
med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall
avhjälpas.
Den som är skyldig att lämna uppgift till bouppteckning får
föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet. Lag (2003:675).
10 § Blir en ny tillgång eller skuld känd efter det att bouppteckning har
förrättats eller upptäcks annan felaktighet i bouppteckningen, skall
tilläggsbouppteckning innehållande tillägg eller rättelse förrättas inom
en månad.
Tilläggsbouppteckning skall också förrättas, om efterlevande sambo efter
det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om
skuldtäckning som avses i 4 § tredje stycket fjärde meningen och sambons
tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I
detta fall skall tilläggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från
det att begäran framställdes.
Beträffande tilläggsbouppteckning gäller i övrigt vad som förut i detta
kapitel är föreskrivet om bouppteckning. Lag (1987:231).
11 § I fråga om förfarandet hos Skatteverket och om
överklagande gäller i övrigt den upphävda lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt. Lag (2004:1340).
12 § Har upphävts genom lag (2001:94).
21 kap. Om den dödes skulder
1 § Innan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades
eller, om boet förvaltas av boutredningsman, uppgörelse har träffats med
samtliga borgenärer om betalningen av skulderna får en skuld betalas
endast om det med fog kan antas att betalningen inte är till skada för
borgenärerna. Lag (1981:359).
2 § Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades
får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efter den döde vilka
inte har förfallit till betalning och för vilka det inte redan finns
tillräcklig säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre månader, får dödsboet
inte längre tillgodoräkna sig någon förfallotid. Lag (1981:359).
3 § Finns det flera delägare i dödsboet eller är allmänna
arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inte förfaller till
betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till
betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären till
säkerhet för sin fordran har företagshypotek eller panträtt på
grund av inteckning och inom tre månader efter uppsägningen
meddelar att han eller hon vill hålla sig endast till
säkerheten, behöver betalning dock inte tas emot före
förfallodagen. Lag (2008:987).
4 § Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets andra
skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under
särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter.
Är skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar
och, om han var gift, vad som av den andra makens egendom skulle ha
belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid
bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att
skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad
som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var
och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I
övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå.
Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning utges
för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns
särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de
övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller
skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skall utges av
delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått. Lag
(1981:359).
5 § Egendom som har utgetts som legat eller i enlighet med en
ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boet, om det behövs för
att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll,
skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande
påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Lag (1981:359).
6 § Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig att lämna tillbaka egendom till
boet eller att ersätta egendomens värde skall utge även ränta eller
avkomst av egendomen. Han har dock själv rätt till ersättning för
nödvändiga kostnader för egendomen och, om han var i god tro, kostnader
som har varit till nytta för egendomen. Lag (1981:359).
22 kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser
1 § Legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske utan men för
någon, vars rätt är beroende av boets utredning.
Företages arvskifte innan legatet utgivits eller egendom, som därför
erfordras, blivit ställd under särskild vård, äro delägarna en för alla
och alla för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte
ej ägt rum. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i
18 kap. 6 § stadgade grunden.
2 § Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är
denne pliktig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom
som är avsedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror att
egendomen ej utgivits till honom, skall han gälda skadan.
3 § Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller
eljest äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall
ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall
sättas under särskild vård.
4 § Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet,
avkastningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej
föranletts av boutredningen, av honom gäldas innan egendomen utgives.
5 § Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstagaren,
såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta, sedan fyra
månader förflutit från testators död. Räntan beräknas enligt 5 §
räntelagen (1975:635) för tiden fram till dess legatet enligt 1 § i detta
kapitel skall utgivas och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter. Lag
(1975:640).
6 § Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande
tillämpning å ändamålsbestämmelse.
7 § Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av
ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, vare sig
han äger del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomling eller
universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller
testamentsexekutor.
Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på
förordnande av länsstyrelsen i det län där verkställigheten huvudsakligen
skall ske.
23 kap. Om arvskifte
1 § Arvskifte förrättas av arvingar och universella
testamentstagare.
Var den döde gift, skall först bodelning förrättas enligt
bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en
sambo och begär denne bodelning enligt sambolagen (2003:376),
skall bodelningen förrättas innan arvskifte äger rum.
Lag (2003:377).
2 § Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan
bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller
medel till deras betalning har ställts under särskild vård eller
uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för
skulderna.
Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej
mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts
eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller
erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.
Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor,
får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har
slutförts. Lag (1987:231).
3 § Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom;
dock bör vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å
en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott
förslår.
Har vid skifte fastighet delats så, att delägare fått skilda andelar utan
att villkor om utbrytning uppställts i den handling som enligt 4 §
upprättas över skiftet, innehava dessa delägare fastigheten under
samäganderätt.
Om i annat fall än i andra stycket anges skiftet innebär att del av
fastighet kommer i särskild ägares hand, är skiftet ogiltigt i den delen.
Lag (1970:1001).
4 § Över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs under av
delägarna. Lag (1987:231).
5 § På en delägares begäran ska rätten utse någon att vara
skiftesman. Det som föreskrivs i 17 kap. 1–4 och 6–9 §§
äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make
ska gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i
boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock
betalas av dödsboet.
Om boet ställs under förvaltning av testamentsexekutor, är
denne utan särskilt beslut skiftesman. Detta gäller dock
inte, om någon annan redan har utsetts till skiftesman eller
om testamentsexekutorn är delägare i boet.
En dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är
beroende av arvskiftet får inte utses till skiftesman.
Lag (2015:418).
6 § Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt
som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 5 §.
Lag (1996:245).
7 § har upphävts genom Lag 1987:231.
8 § har upphävts genom Lag 1987:231.
9 § har upphävts genom Lag 1987:231.
24 kap. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo
1 § Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit
överens om att leva samman i oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen
av boet och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap. 1 §, om inte
annat har avtalats. Också bestämmelserna i 3, 4, 6 och 7 §§ samma kapitel
skall tillämpas.
I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som
parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1
a §, om inte annat avtalats mellan delägarna. Lag (1989:30).
2 § Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostnad av gemensam
hushållning eller eljest för gemensam räkning, är envar delägare
berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen
avkastning.
3 § Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i
oskiftat bo, är avtalet gällande tills tre månader förflutit sedan det
blivit av någon delägare uppsagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid
avtal gällande för bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens
utgång.
4 § Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller
dör delägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej
deltagit i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader
därefter, upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen.
Om förmyndare, god man eller förvaltare deltagit i avtalet, skall vid
förmynderskapets, godmanskapets eller förvaltarskapets upphörande rätt
till uppsägning som avses i första stycket tillkomma den på vars vägnar
avtalet slutits. Lag (1988:1255).
5 § Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig
ändring inträtt i de förhållanden som därvid var avgörande, eller befinns
avtalet av annan särskild orsak ej böra bestå, får rätten på delägares
talan förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.
Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för delägare
som är omyndig eller för vilken god man eller förvaltare är förordnad, är
särskilt stadgat. Lag (1988:1255).
6 § Förordnas om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, är
avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande
meddelas på ansökan av delägare.
25 kap. Har upphävts genom lag (2005:131).
Övergångsbestämmelser
1969:621
3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle
icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegat redan enligt äldre
lag, ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar
endast under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman
eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om
bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fått
kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i
personakt eller registrerats i folkbokföringen för arvlåtaren eller annan
från vilken arvingen härleder sin arvsrätt. Lag (1991:489).
1987:231
1. Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.
2. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas.
3. Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först
avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.
1989:30
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Om det i dödsboet efter någon som har avlidit före ikraftträdandet
ingår fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet, gäller i stället
för vad som sägs i 18 kap. 7 § första stycket första meningen att boet
skall ha avvecklat fastighetsinnehavet senast den 1 juli 1993. Lag
(1990:1385).
1989:308
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Har någon testamentstagare vid
lagens ikraftträdande förlorat sin rätt mot en arvinge på grund av att
testamentet inte har bevakats enligt äldre bestämmelser, skall den
rättsförlusten kvarstå.
1991:1547
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet, skall 15 kap. 1 § i dess
äldre lydelse fortfarande tillämpas.
2001:94
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. 18 kap. 7 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande i fråga
om ärenden om anstånd om ansökan har kommit in till tingsrätten
före ikraftträdandet.
3. Vid överklagande av tillsynsmyndighetens beslut om
föreläggande enligt 18 kap. 7 § skall, om beslutet har
meddelats före ikraftträdandet, 18 kap. 7 § i den äldre
lydelsen fortfarande gälla.
4. En dödsboanmälan eller ett ärende om registrering av
bouppteckning eller tilläggsbouppteckning skall handläggas av
tingsrätten om handlingen har kommit in till tingsrätten före
ikraftträdandet. Äldre bestämmelser gäller därvid fortfarande.
5. Regeringen får föreskriva att en annan tingsrätt än den som
anges i 20 kap. 8 § i dess äldre lydelse är behörig att
handlägga en dödsboanmälan eller ett ärende om registrering av
bouppteckning eller tilläggsbouppteckning som har getts in till
tingsrätten före ikraftträdandet. Den tingsrätt som anges i 20
kap. 8 § i dess äldre lydelse skall då lämna över ingivna
handlingar till den tingsrätt som skall handlägga ärendet samt
underrätta ingivaren om överlämnandet. Sedan en bouppteckning
eller tilläggsbouppteckning har registrerats, skall en kopia av
handlingen sändas för förvaring till den tingsrätt som anges i
20 kap. 8 § i dess äldre lydelse. En kopia av handlingen skall
förvaras även hos den beslutande tingsrätten. Dödsboanmälan
skall sändas för förvaring till den tingsrätt som anges i 20
kap. 8 § i dess äldre lydelse. En kopia av dödsboanmälan skall
förvaras hos den tingsrätt som handlagt dödsboanmälan.
6. Har en ansökan om registrering av en bouppteckning eller
tilläggsbouppteckning getts in till tingsrätten före
ikraftträdandet och har genom ett beslut som vunnit laga kraft
ansökan avvisats, registrering vägrats eller ett beslut om
registrering upphävts, skall den skattemyndighet som är behörig
enligt 20 kap. 8 § i dess nya lydelse i fortsättningen
handlägga frågan om registrering.
7. Har en tingsrätt före ikraftträdandet förelagt vite enligt
20 kap. 9 § första stycket i dess äldre lydelse utan att vitet
har dömts ut, skall beslutet när fråga är om utdömande av vite
anses vara ett beslut som har meddelats av den skattemyndighet
hos vilken bouppteckningen eller tilläggsbouppteckningen enligt
20 kap. 8 § i dess nya lydelse skall ges in.
2003:377
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
2. Om ett samboförhållande har upphört före ikraftträdandet,
tillämpas äldre bestämmelser.
2003:529
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
2. I fråga om företagshypotek på grund av en inteckning som har
beviljats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser om
uppsägning görs före den 1 januari 2005.
2010:1934
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.
2. Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt
15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1
april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före
denna tidpunkt.
2011:892
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2011.
2. Äldre föreskrifter gäller om en ansökan eller en anmälan
har kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet.
2012:448
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.
2. Om ett testamente har upprättats före ikraftträdandet,
gäller 10 kap. 4 § i sin äldre lydelse.
2014:378
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.
2. Äldre bestämmelser gäller för den som har ingått äktenskap
med stöd av ett tillstånd enligt 15 kap. 1 § äktenskapsbalken
i dess lydelse före den 1 juli 2014. | null | null |
1958:638 | Lag (1958:638) om införande av nya ärvdabalken | 1,958 | 1 § Den nu antagna ärvdabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda
i kraft den 1 juli 1959.
Har arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall
äldre lag fortfarande äga tillämpning. Ändå att arvlåtaren avlidit
före ikraftträdandet, skall dock nya balken lända till efterrättelse
beträffande boutredning och arvskifte, när fråga är om rätt i dödsbo
efter annan och denne avlidit efter ikraftträdandet.
2 § Genom nya ärvdabalken upphävas:
lagen den 8 juni 1928 8nr 279) om arv;
lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente;
lagen samma dag (nr 107) om arvsavtal;
lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte; och 8 §
lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande av föräldrabalken.
3 § Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisnign till
lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdablaken, skall denna
i stället tillämpas.
4 § har upphävts genom lag (1970:842).
5 § Bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken äga tillämpning då
föreläggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå
att arvlåtaren avlidit dessförinnan.
Övergångsbestämmelser
1970:842
Vi GUSTAF ADOLF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung,
göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att 4 §
lagen (1958:638) om införande av nya ärvdabalken skall upphöra att
gälla vid utgången av juni 1971. Paragrafen gäller dock fortfarande
i fråga om rätt till arv på grund av adoptivförhållande och till
underhållsbidrag ur kvarlåtenskap efter den som avlidit dessförinnan. | null | null |
1958:639 | null | 1,958 | null | 1920:405 | null |
1958:640 | null | 1,958 | null | 1949:381 | null |
1958:641 | null | 1,958 | null | 1942:740 | null |
1958:642 | Lag (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap | 1,958 | 1 § I denna lag finns bestämmelser om rättsgenetisk
undersökning vid utredning av faderskap enligt föräldrabalken.
En sådan undersökning får endast innefatta provtagning som kan
ske utan nämnvärt men. Lag (2021:784).
1 a § Har upphävts genom lag (2021:784).
1 b § Har upphävts genom lag (2021:784).
2 § I mål om förklaring att en viss man som på grund av
äktenskap ska anses som far till ett barn inte är det eller om
fastställande av faderskap får rätten på begäran av någon av
parterna eller när det annars behövs besluta om en
rättsgenetisk undersökning. Beslutet får avse barnet, modern
samt, i mål om förklaring att en viss man inte är far, mannen
i äktenskapet och, i mål om fastställande av faderskap, den
man mot vilken talan förs. Om det finns anledning att anta att
någon annan man har haft samlag med modern under den tid då
barnet kan ha tillkommit, får beslutet avse också honom. Innan
ett beslut enligt detta stycke meddelas, ska den som beslutet
skulle avse ges tillfälle att yttra sig.
Om den man som talan om fastställande av faderskap avser är
avliden, får rätten besluta att en rättsgenetisk undersökning
ska göras med hjälp av humanbiologisk vävnad från den avlidne.
Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns anledning
att anta att mannen har haft samlag med modern under den tid
då barnet kan ha tillkommit och skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär i
förhållande till den frid som bör tillkomma den avlidne eller
för något annat motstående intresse.
Ett beslut om rättsgenetisk undersökning enligt andra stycket
får överklagas särskilt. Beslutet får dock verkställas
omedelbart, om inte annat beslutas av högre rätt.
Lag (2021:784).
2 a § Har upphävts genom lag (2021:784).
3 § Har ett faderskap fastställts genom bekräftelse eller dom
som har fått laga kraft, får rätten besluta om en
rättsgenetisk undersökning, om det efter bekräftelsen eller
domen har framkommit omständigheter som ger anledning att anta
att någon annan man än den som har fastställts vara far har
haft samlag med modern under den tid då barnet kan ha
tillkommit. Beslutet får avse barnet, modern, den man som har
fastställts vara far och den andre mannen.
Om faderskapet har fastställts genom bekräftelse, får ett
beslut enligt första stycket meddelas i mål om att
bekräftelsen saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett
sådant beslut får begäras av någon av parterna i målet. Om en
talan om att bekräftelsen saknar verkan inte har väckts,
prövas frågan om beslut enligt första stycket enligt lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant beslut får begäras
av den som kan vara part i ett mål om att bekräftelsen saknar
verkan.
Om faderskapet har fastställts genom dom som har fått laga
kraft, prövas frågan om beslut enligt första stycket enligt
lagen om domstolsärenden. Ett sådant beslut får begäras av
någon av parterna i det tidigare målet.
Innan ett beslut enligt första stycket meddelas, ska den som
beslutet skulle avse ges tillfälle att yttra sig.
Lag (2021:784).
4 § Ett beslut om rättsgenetisk undersökning i ett ärende som
enligt 3 § handläggs enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden får överklagas särskilt. Ärendet får avskrivas
när ett utlåtande över undersökningen har avgetts eller frågan
om undersökning har förfallit.
Ett ärende som avses i första stycket tas upp av rätten i den
ort där barnet har sin hemvist eller, om barnet har avlidit,
av den rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Om
det inte finns någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av
Stockholms tingsrätt. Lag (2021:784).
5 § Rätten får vid vite förelägga den som ett beslut om
rättsgenetisk undersökning avser att med intyg från en behörig
inrättning visa att ett sådant prov som behövs för
undersökningen har tagits på honom eller henne. I fråga om
barn som inte har fyllt 18 år ska i stället barnets
vårdnadshavare föreläggas. Lag (2021:784).
6 § Om ett föreläggande vid vite enligt 5 § inte följs, får
rätten i stället för att besluta ett nytt sådant föreläggande
besluta om biträde av Polismyndigheten för att provtagningen
ska komma till stånd.
I fråga om barn som inte har fyllt 18 år får beslut om biträde
av Polismyndigheten meddelas endast om det finns särskilda
skäl. Sådant biträde får inte lämnas om det finns risk för att
barnet ska ta skada av det.
Om kostnaden för biträde av Polismyndigheten har betalats av
allmänna medel, ska den som har varit föremål för biträdet
betala tillbaka kostnaden till staten. I fråga om barn som
inte har fyllt 18 år ska betalningsskyldigheten i stället
fullgöras av barnets vårdnadshavare. Det belopp som ska
betalas tillbaka får sättas ned helt eller delvis, om det
finns särskilda skäl. Lag (2021:784).
7 § Kostnaden för provtagning och undersökning av prov som
sker efter beslut av rätten enligt denna lag eller på
initiativ av socialnämnden enligt 2 kap. 6 § föräldrabalken
ska betalas av staten. Lag (2021:784).
Övergångsbestämmelser
2021:784
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2022.
2. För en undersökning av prov som har utförts före
ikraftträdandet gäller 3 § i lydelsen före den 1 januari 2022
i stället för den nya bestämmelsen i 7 §. | null | null |
1958:65 | null | 1,958 | null | 1953:716 | null |
1958:652 | Strålskyddsförordning (1958:652) | 1,958 | 7 § Närmare föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av
strålskyddslagen meddelas av statens strålskyddsinstitut.
I fråga om transporter av radioaktivt ämne i vissa fall finns särskilda
bestämmelser. Förordning (1982:930). | null | null |
1958:663 | null | 1,958 | null | 1956:617 | null |
1958:665 | null | 1,958 | null | 1936:45 | null |
1958:71 | null | 1,958 | null | 1957:262 | null |
1958:75 | null | 1,958 | null | 1928:376 | null |
1958:8 | null | 1,958 | null | 1942:740 | null |
1958:85 | null | 1,958 | null | 1956:623 | null |
1958:86 | null | 1,958 | null | 1928:370 | null |
1958:87 | null | 1,958 | null | 1956:623 | null |
1959:102 | null | 1,959 | null | 1956:623 | null |
1959:105 | null | 1,959 | null | 1948:472 | null |
1959:118 | Lag (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring | 1,959 | Inledande bestämmelser
1 § Denna lag äger tillämpning å försäkringsavtal varigenom
försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket, å
svensk medborgare eller å utlänning med hemvist härstädes meddelat
1. livförsäkring (kapitalförsäkring, livränteförsäkring) för
dödsfall;
2. invaliditetsförsäkring, som
a) avser premiebefrielse för livförsäkring för dödsfall eller för
livsfall eller
b) meddelats i samband med livränteförsäkring för livsfall på sådant
sätt att invalidförsäkringen upphör, om livränteförsäkringen upphör,
eller
c) meddelas av anstalt, vars rörelse i huvudsak omfattar
tjänstepensionsförsäkring.
Å livförsäkring för livsfall i förening med invaliditetsförsäkring är
lagen tillämplig efter vad därom stadgas i 19 §.
Lagen avser ej återförsäkring eller försäkring hos ränte- och
kapitalförsäkringsanstalt.
Konungen äger i fråga om försäkring hos utländsk anstalt meddela
undantag från lagens tillämpning.
2 § I denna lag förstås med
krigstillstånd krig, vari Sverige befinner sig, eller annat
förhållande, som av Konungen med avseende å lagens tillämplighet
jämställes med sådant krig,
krigsansvarighet försäkringsgivares ansvarighet för sådant
dödsfall eller fall av invaliditet, som inträffar under krigstillstånd
eller, där det föranletts av krigshandling under tid då krigstillstånd
varit rådande, inom ett år efter krigstillståndets upphörande,
krigspremie sådan tilläggspremie, som betingas av
krigsansvarighet,
risksumma, vid sådan kapitalförsäkring å en persons liv, som
medför utbetalning av försäkringssumman på en gång vid den försäkrades
död, skillnaden mellan försäkringssumman och det tekniska
återköpsvärdet samt vid annan försäkring ett med hänsyn till
försäkringsformen bestämt motsvarande belopp, samt
tekniskt återköpsvärde försäkrings beräknade värde vid full
återköpsrätt oavsett om sådan rätt föreligger eller ej.
Med invaliditetsförsäkrings årsbelopp avses i fråga om
invaliditetsränteförsäkring det belopp för år, varmed
försäkringsgivaren enligt försäkringsavtalet har att fullgöra sin
betalningsskyldighet vid inträffat försäkringsfall, och i fråga om
kapitalförsäkring för fall av invaliditet ett motsvarande omräknat
belopp.
Krigsansvarighet och bestridande av kostnaden för sådan
ansvarighet
3 § Krigsansvarighet åvilar försäkringsgivaren intill, förutom det
tekniska återköpsvärdet, ett belopp av risksumman som vid dödsfall
utgör fyrahundratusen kronor och vid invaliditet motsvarar ett
årsbelopp av tolvtusen kronor /k/ krigsskyddad risksumma) /-k/. Hava å
samma person flera livförsäkringar eller flera
invaliditetsförsäkringar meddelats av en eller flera
försäkringsgivare, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, vad nu
sagts gälla den sammanlagda risksumman för dödsfall eller för
invaliditet samt tidigare meddelad försäkring åtnjuta krigsskydd
framför senare meddelad.
Förbehåll, som strider mot första stycket eller som eljest innebär,
att någon med krigstillstånd sammanhängande omständighet skulle för
försäkringsgivaren medföra frihet, helt eller delvis, från ansvarighet
som i första stycket sägs, må ej av försäkringsgivaren åberopas; dock
att Konungen äger medgiva, att sådant förbehåll må åberopas
beträffande försäkring, som meddelats efter krigstillståndets
inträdande eller inom tre månader dessförinnan.
4 § Vid dödsfall eller fall av invaliditet för vilket krigsansvarighet
åvilar försäkringsgivaren har denne, där ej Konungen annorlunda
förordnar, att i fråga om försäkring, beträffande vilken
försäkringsgivarens betalningsskyldighet skall fullgöras med belopp
för en gång, i vanlig ordning utgiva ett belopp motsvarande det
tekniska återköpsvärdet, ökat med hälften av risksumman dock högst med
femtiotusen kronor.
Skall betalningsskyldigheten enligt försäkringsavtalet fullgöras med
belopp, som förfalla till betalning efter hand i särskilda poster,
skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, utbetalning ske enligt
avtalet, vid invaliditetsränteförsäkring dock ej med högre belopp än
tolvtusen kronor för år. I fall som nu sagts må utbetalning ej ske
längre än till dess sammanlagda beloppet av de verkställda
utbetalningarna uppgår, vid livförsäkring till vad som enligt första
stycket skolat utbetalas, därest försäkringsbeloppet utgått på en
gång, och vid invaliditetsförsäkring till belopp som Konungen
bestämmer.
5 § Hava å samma person flera livförsäkringar meddelats av en eller
flera försäkringsgivare, skall vid utbetalning enligt 4 § vad där
stadgas tillämpas å försäkringarnas sammanlagda risksumma. I fråga om
flera invaliditetsförsäkringar skall vad i nämnda paragraf sägs äga
tillämpning å det mot försäkringsförmånerna svarande sammanlagda
årsbeloppet.
Belopp som enligt första stycket vid dödsfall utgives av sammanlagda
risksumman fördelas på försäkringarna i förhållande till deras
krigsskyddade risksummor. Belopp som vid invaliditet utgives av det
sammanlagda årsbeloppet fördelas på försäkringarna i förhållande till
försäkringarnas årsbelopp, såvitt krigsansvarighet för dessa åvilar
försäkringsgivaren.
6 § Vad som återstår av försäkrings krigsskyddade risksumma sedan
utbetalning skett enligt 4 och 5 §§ må ej utgivas förrän krigspremie
fastställts enligt 14 § första stycket eller befunnits icke behöva
uttagas. Om så erfordras, må betalningen uppskjutas ytterligare högst
ett år. Å ogulden del skall från det avgörande om krigspremien
träffats gäldas ränta efter räntefot, som Konungen bestämmer.
7 § Om de sammanlagda krigsskyddade risksummorna för inträffade
försäkringsfall, för vilka krigsansvarighet med avseende å visst
krigstillstånd åvilar försäkringsgivaren, överstiga summan av de å
tiden för krigstillståndet belöpande riskpremierna för samtliga av
försäkringsgivaren meddelade försäkringars krigsskyddade risksummor,
må skillnaden (överkostnaden) till hälften eller den mindre
del, som Konungen bestämmer, täckas genom uttagande av krigspremie för
envar försäkrad, medan återstoden skall täckas genom tillskott från
försäkringsgivaren, allt i den mån ej annat föranledes av vad i 8--11
§§ stadgas.
8 § Krigspremie må icke överstiga en tjugondel av den högsta
krigsskyddade risksumma, som under krigstillståndet gällt för den
försäkrade.
9 § Inländsk försäkringsgivare vare ej pliktig att till överkostnadens
täckande tillskjuta större belopp än som, utan att tryggheten för
gällande försäkringsavtal äventyras eller enskilda försäkringstagares
rätt förnärmas, kan tagas i anspråk dels genom anlitande av såväl
tillgängligt som för tio år enligt av Konungen meddelade bestämmelser
förutberäknat överskott å försäkringsgivarens rörelse dels ock genom
anlitande av till framtida förfogande avsatta medel, regleringsfond,
säkerhetsfond, utjämningsfond och återbäringsfond. I överskotts- och
fondmedlen inräknas endast vad som belöper å försäkring eller
försäkringsdel, vars risksumma är krigsskyddad.
Vad här stadgats om inländsk försäkringsgivares tillskottsplikt skall
äga motsvarande tillämpning å utländsk försäkringsgivare enligt de
närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen.
10 § Om sammanlagda beloppet av de krigspremier, som enligt 8 § må
uttagas, ej förslår till täckande av den del av överkostnaden, som
enligt 7 § må täckas genom uttagande av dylika premier, skall
återstoden täckas genom att, med iakttagande av begränsningarna i 9 §,
försäkringsgivarens tillskott höjes. På motsvarande sätt må, om det
belopp, varmed försäkringsgivaren är pliktig att bidraga, icke förslår
till täckande av på denne belöpande del av överkostnaden, återstoden
täckas genom att, med iakttagande av begränsningen i 8 §,
krigspremierna höjas.
11 § Kan hela överkostnaden icke täckas i den ordning, som i 10 §
sägs, må bristen utjämnas genom att de belopp, som innehållits enligt
4--6 §§, nedsättas i förhållande till försäkringarnas krigsskyddade
risksummor.
12 § Konungen äger förordna, att vid bestämmande och täckning av
överkostnad olika försäkringsbestånd skola särskiljas. Sådant
förordnande må ock meddelas med avseende allenast å tillämpning av 11
§.
13 § Skall enligt 12 § överkostnad bestämmas särskilt för olika
försäkringsbestånd, må likväl utjämning av kostnaden för
krigsansvarigheten ske mellan bestånden eller några av dem. Utjämning
må ock ske mellan försäkringsbestånd hos olika försäkringsgivare,
vilka därom träffat avtal.
Krigspremies fastställande och uttagande
14 § Krigspremie fastställes så snart lämpligen kan ske efter det
krigstillståndet upphört och senast inomt två år därefter. Krigspremie
bestämmes, med tillämpning av det förenklade beräkningssätt Konungen
må medgiva, så att det belopp, som för visst försäkringsbestånd skall
täckas genom krigspremier, fördelas å försäkringarna inom beståndet i
förhållande till den högsta krigsskyddade risksumma, som för varje
försäkrad gällt under krigstillståndet.
Om försäkring helt eller delvis upphör av annan orsak än sådant
försäkringsfall, för vilket krigsansvarighet åvilar
försäkringsgivaren, må utan hinder av vad i första stycket sägs
krigspremien fastställas vid försäkringens upphörande och beräknas
enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen. Beträffande
försäkring, som upphör till viss del, skall fastställandet avse
allenast denna del, där ej annorlunda förordnas.
15 § Krigspremie skall erläggas å tid som Konungen bestämmer; dock att
under ett år icke må fordras betalning vilken överstiger, vid
kapitalförsäkring för dödsfall å en persons liv en hundradel av
försäkringssumma, som omfattas av krigsansvarigheten, och vid annan
försäkring ett med hänsyn till försäkringsformen bestämt motsvarande
belopp.
I avräkning å blivande krigspremie må, från det krigstillståndet
inträtt, provisorisk krigspremie uttagas. Vad i första stycket stadgas
om bestämmande av tid för krigspremies erläggande och om den högsta
årliga betalning, som må fordras, skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om provisorisk krigspremie.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger försäkringsgivaren
vid utbetalning på grund av försäkringen eller vid försäkringens
nedsättning av annan anledning än i 16 § första stycket sägs
tillgodogöra sig fastställd krigspremie.
16 § Erlägges icke krigspremiebelopp inom en månad från förfallodagen,
må enligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar
försäkringsgivarens förpliktelser nedsättas under förutsättning,
1. att minst en månad förflutit från det försäkringsgivaren till
försäkringstagaren avsänt meddelande om premiens belopp och
förfallodag samt om påföljden av underlåten betalning, dock att
meddelande, som avsänts tidigare än en månad före förfallodagen, ej må
åberopas, samt
2. att försäkringsgivaren till försäkringstagaren avlåtit meddelande,
att han på grund av dröjsmålet gör rätten till nedsättning gällande,
med underrättelse tillika om villkoren för försäkringstagarens
återinträde i sina rättigheter enligt avtalet.
Försäkringsgivarens förpliktelser må anses nedsatta från dagen för det
sistnämnda meddelandets avlåtande.
17 § Oguldet krigspremiebelopp, som försäkringsgivaren icke kan
tillgodogöra sig vid utbetalning på grund av försäkringen eller genom
försäkringens nedsättning, må ej uttagas.
Särskilda bestämmelser
18 § Konungen äger utöver vad ovan sägs medgiva avvikelse från vad i
3--17 §§ stadgas beträffande
1. livförsäkring, som meddelats av anstalt, vars rörelse i huvudsak
omfattar tjänstepensionsförsäkring;
2. korttidsförsäkring, försäkring med naturlig premie eller försäkring
med längre premie under viss tid, vilken vid krigstillståndets
inträdande ännu ej gått till ända;
3. grupplivförsäkring, som meddelats enligt särskilda grunder;
4. livförsäkring, beträffande vilken ansvarigheten begränsats på grund
av att premiebetalningen avbrutits i förtid (fribrev);
5. annan livförsäkring, vilken vid krigstillståndets inträdande icke
varit i kraft fem år; samt
6. invaliditetsförsäkring.
19 § Har livförsäkring för dödsfall eller för livsfall meddelats i
förening med invaliditetsförsäkring, äger Konungen föreskriva, att
försäkringarna vid bestämmande av försäkringsgivarens tillskott till
täckande av överkostnad samt vid nedsättning enligt 11 eller 16 §
skola betraktas såsom en enda försäkring.
Har invaliditetsförsäkringen meddelats av annan försäkringsgivare än
den, hos vilken livförsäkringen tagits, må genom avtal mellan
försäkringsgivarna, vilket godkännes av försäkringsinspektionen,
bestämmas att vad i första stycket är stadgat skall gälla i fråga om
försäkringarna.
20 § Då försäkringsgivare har att lämna tillskott till täckande av
överkostnad, skola, där ej Konungen annorlunda förordnar,
överskottsmedel tagas i anspråk före fondmedel samt fondmedlen
frigöras i den ordning, som gäller för täckande av förlust.
21 § Konungen äger medgiva, att försäkringsfonden må, utöver vad som
följer av stadgandet i 274 § andra stycket lagen om
försäkringsrörelse, till belopp motsvarande försäkringsgivarens
tillskott eller, innan tillskottet fastställts, vad
försäkringsgivaren beräknas skola tillskjuta på grund av
krigsansvarigheten, redovisas i andra värdehandlingar än i nämnda
paragraf första stycket 1--7 avses.
Sådant förutberäknat överskott, som avses i 9 §, må i
försäkringsgivarens balansräkning uppföras såsom tillgång.
22 § Under krigstillstånd och till dess krigspremier fastställts
enligt 14 § första stycket eller befunnits icke behöva uttagas må, om
ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, tilldelning av
återbäring icke ske och ej heller beslut fattas om utdelning av vinst
till aktieägare eller av ränta till garant.
Varder utdelning av vinst eller ränta beslutad och verkställd i strid
mot vad i första stycket stadgas, vare de, som uppburit sådan
utdelning, skyldiga att återbetala denna jämte fem procent ränta därå.
För brist, som kan uppkomma vid återbetalningen, vare de, som
medverkat till beslutet eller verkställandet därav, ansvariga efter de
grunder, som stadgas beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och
324 §§ lagen om försäkringsrörelse.
23 § För tillämpning av vad i denna lag stadgas skola grunder
upprättas. Beträffande sådana grunder skall i tillämpliga delar gälla
vad i lagen om försäkringsrörelse och lagen om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket stadgas
om grunder för livförsäkringsrörelse.
24 § Sker avvikelse från denna lag eller från grunder eller särskilda
föreskrifter för lagens tillämpning, skall i fråga om inländskt bolag
vad i 288, 289, 320, 321, 323 och 324 §§ lagen om försäkringsrörelse
samt beträffande utländsk försäkringsanstalt vad i 25 § lagen om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i
riket stadgas äga motsvarande tillämpning.
25 § Styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som
uppsåtligen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelsen i 22 § första
stycket låter verkställa tilldelning av återbäring eller utbetalning av
vinst eller ränta, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Lag
(1991:277).
26 § Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens
ställe fullgöra vad som enligt denna lag ankommer på Konungen, dock ej
såvitt avser rätt jämlikt 2 § att med avseende å lagens tillämplighet
med krig, vari Sverige befinner sig, jämställa annat förhållande.
27 § Talan om försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres
hos Konungen genom besvär. Lag (1971:598).
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.
I fråga om försäkring, som meddelats före den 1 juli 1941, är
försäkringsgivaren, såvitt angår risksumma som ej åtnjuter krigsskydd
enligt 3 §, ansvarig i överensstämmelse med avtalet; dock att Konungen
äger förordna om uppskov med utbetalningen.
Genom denna lag upphäves lagen den 11 juni 1943 (nr 338) om
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring. | null | null |
1959:123 | Kungörelse (1959:123) angående prägel på jubileumsmynt å fem kronor | 1,959 | Kungl. Maj:t har, sedan till hugfästande av etthundrafemtioårsminnet
av regeringsformens antagande den 6 juni 1809 mynt- och
justeringsverket bemyndigats utmynta omkring 500 000 stycken
silvermynt med valören fem kronor, velat härmed kungöra, att ett
jubileumsmynt av silver å fem kronor, utgörande lagligt
betalningsmedel under enahanda villkor som gälla för övriga
femkronestycken, inom kort kommer att utsläppas i rörelsen och genom
mynt- och justeringsverkets försorg fördelas till spridning över hela
riket ävensom att det nya myntets prägel blivit fastställd sålunda:
På myntets framsida: Hans Maj:t Konungens bild, profil, vänster sida.
Omskrift: "GUSTAF VI ADOLF SVERIGES KONUNG". Under bilden "1959" med
myntverkets märke till vänster samt myntdirektörens monogram och
myntgravörens signatur till höger.
På myntets frånsida: En bild föreställande representanter för de fyra
stånden, samlade kring den antagna regeringsformen. Omskrift: "SVENSKA
FOKETS LAGBUNDNA FRIHET". På den ena sidan av bilden "5" och på den
andra "KR". Under bilden "6 juni 1809".
Randen försedd med en obruten och två brutna våglinjer. | null | null |
1959:126 | Kungörelse (1959:126) angående tillämpning mellan Sverige och Italien av den europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp m.m. | 1,959 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att den av
Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade
konventionen om social och medicinsk hjälp jämte tilläggsprotokollet
därtill för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Italien den 1
augusti 1958. | null | null |
1959:127 | null | 1,959 | null | 1928:370 | null |
1959:128 | null | 1,959 | null | 1954:142 | null |
1959:129 | Förordning (1959:129) om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk | 1,959 | 1 § Har skattskyldig såsom led i åtgärder för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering avyttrat jordbruksfastighet eller
del av sådan fastighet, skall den skattskyldige på de villkor och i
den omfattning som nedan sägs, i den mån han så yrkar, erhålla uppskov
med beskattningen av intäkt, som erhållits genom avyttring av växande
skog i samband med avyttringen av marken.
2 § Uppskov må endast åtnjutas, om den fasta egendomen avyttrats i
samband med förvärv av sådan egendom av jämförlig art. Avtal om
förvärvet skall hava träffats inom två år efter avyttringen.
3 § Uppskov må åtnjutas för intäkt, som i 1 § sägs, minskad med avdrag
enligt punkt 8 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen, dock
högst för ett belopp motsvarande det värde, varmed växande skog ingått
i värdet av den förvärvade fasta egendomen.
Medgives uppskov, skall det för ägaren gällande ingångsvärdet och det
för honom gällande ingående virkesförrådet för skogen på den
förvärvade egendomen anses hava nedgått i motsvarande mån. Förordning
(1972:746).
4 § Fråga om uppskov handlägges av prövningsnämnden i det län, där den
avyttrade fasta egendomen är belägen.
Ansökan om uppskov ingives eller insändes till prövningsnämndens
kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången av året
efter det varunder förvärv enligt 2 § skett. Har ansökan gjorts hos
annan prövningsnämnd än i första stycket sägs, skola handlingarna
omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att
pröva ansökningen.
5 § För utredning i fråga huruvida avyttring av fast egendom utgjort
led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre
rationalisering må yttrande inhämtas av vederbörande lantbruksnämnd.
6 § Om handläggning av ansökan om uppskov enligt denna förordning, så
ock om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av
förordningen skall i tillämpliga delar gälla vad i taxeringslagen är
stadgat rörande handläggning av besvär över taxeringsnämnds beslut och
om fullföljd av talan mot prövningsnämnds beslut rörande taxering.
(Jämför 1974:773 ö.b.)
7 § Berör beslut om uppskov åsatt taxering, skall av beslutet betingad
ändring i taxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den
prövningsnämnd, som har att taga befattning med taxeringen, eller, om
besvär rörande taxeringen äro föremål för prövning i högre instans, på
denna.
Underrättelse angående beslut om uppskov skall i förekommande fall
tillställas den myndighet som har att vidtaga ändringen i taxeringen.
8 § Därest i anledning av anförda besvär eller eljest taxeringen för
det år, då den fasta egendomen avyttrats, ändras efter det beslut om
uppskov meddelats, må besvär med yrkande om därav betingad ändring i
uppskovsbeslutet i särskild ordning anföras av den skattskyldige.
Besvären skola vara inkomna inom sex månader från den dag då beslutet
om ändring i taxeringen meddelades men må ej företagas till avgörande
förrän laga kraftägande beslut rörande taxeringen föreligger.
9 § Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning
erforderliga föreskrifter.
Övergångsbestämmelser
1972:746
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1973. Äldre bestämmelser
gäller vid 1973 och tidigare års taxering samt vid eftertaxering för
år 1973 eller tidigare år ävensom i de fall inkomst av
jordbruksfastighet icke beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. | null | null |
1959:130 | Kungörelse (1959:130) med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 8 maj 1959 (nr 129) om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk | 1,959 | Kungl. Maj:t har, med stöd av 9 § förordningen den 8 maj 1959 om
uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk, funnit
gott förordna, att beslut om uppskov enligt nämnda förordning skall
för tillämpning av 3 § andra stycket förordningen antecknas i liggare,
som avses i 57 § taxeringskungörelsen den 27 juni 1957 (nr 513), samt
att underrättelse om beslutet för sådant ändamål i förekommande fall
skall sändas till länsstyrelsen i det län där fastighet, som
förvärvats i stället för den med beslutet avsedda fastigheten, är
belägen. | null | null |
1959:141 | Kungörelse (1959:141) angående särskilt villkor för erhållande av prästerlig tjänst inom Norrbottens läns finsktalande församlingar | 1,959 | Behörig till en sådan tjänst som kyrkoherde eller komminister i
församlingar inom Norrbottens län vars innehavare skall svara för
gudstjänster och kyrkliga handlingar på finska språket är endast den som
har tillräckliga kunskaper i det språket.
Kunskaperna skall styrkas genom intyg av en akademisk lärare i finska
eller av någon annan lämplig person. Förordning (1988:1026). | null | null |
1959:147 | Kungörelse (1959:147) om viss lots- och fyrstaten tillhörande personals skyldighet att fullgöra militärtjänstgöring | 1,959 | 1 § Befattningshavare vid lots- och fyrstaten, som är värnpliktig eller fast
anställd vid krigsmakten, är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten endast i
den utsträckning som angives i denna kungörelse.
2 § 1 mom. Värnpliktig skall fullgöra första tjänstgöring (tjänstgöring i en
följd) jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen men är därutöver befriad från
tjänstgöring vid krigsmakten. Den som icke är distriktsbefäl eller tjänstgör
i annan befattning på distriktsexpedition är dock skyldig att fullgöra tjänst-
göring jämlikt 28 § värnpliktslagen under förutsättning att sjöfartsstyrelsen
anmält till Försvarsmakten, att vederbörande icke erfordras för sin tjänst
vid lots- och fyrstaten.
2 mom. Tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen fullgöres enligt
Försvarsmakten bestämmande företrädesvis vid marinens kustbevakning på
kustbevakningsstation i närheten av den tjänstgöringsskyldiges ordinarie
stationseringsort. Förordning (1994:703).
3 § Den som är fast anställd inom försvarsmakten skall fullgöra den
tjänstgöring som åligger honom där. Den som är anställd som reservofficer
i marinen är dock befriad från tjänstgöring inom försvarsmakten under höjd
beredskap, om inte Sjöfartsverket anmält till Försvarsmakten att han
inte behövs för tjänstgöring vid lots- och fyrstaten. Förordning (1994:703).
4 § 1 mom. Bestämmelserna i 2 § skola i tillämpliga delar gälla jämväl för
sådan personal över värnpliktsåldern, som avgått från anställning i någon
av krigsmaktens reserver eller i väg- och vattenbyggnadskåren och beträffande
vilken, enligt vad därom särskilt stadgas, värnpliktslagen är tillämplig även
efter värnpliktstidens utgång.
2 mom. Vad i 2 § stadgas om tjänstgöring jämlikt värnpliktslagen skall gälla
jämväl motsvarande tjänstgöring jämlikt lagen om vapenfria värnpliktiga. | null | null |
1959:157 | Lag (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad | 1,959 | 1 § Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskapsskillnad må,
utan hinder av vad därom eljest är stadgat, fastighet, vilken
uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma
bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, på
makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver bostaden samt
det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Lag
(1973:654).
2 § Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande
eller huvudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad och
dömes till äktenskapsskillnad mellan dem, skall på makes begäran
hyresrätten, ändå att den icke utgör giftorättsgods eller samfälld
egendom, genom bodelning eller skifte tilläggas endera av makarna.
Företräde skall härvid tillkomma den make som bäst behöver bostaden,
såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses
skäligt.
Vad nu är stadgat om hyresrätt skall äga motsvarande tillämpning, om
makarna eller en av dem innehar lägenhet med bostadsrätt.
Därest hyres- eller bostadsrätt, som utgör makes enskilda egendom,
tillägges andra maken, skall beträffande dylikt fång gälla vad som är
stadgat om fång på grund av giftorätt. Lag (1973:654).
3 § Om äktenskap upplöses genom ena makens död, skall beträffande rätt
för efterlevande maken att bekomma fastighet eller hyres- eller
bostadsrätt vad i 1 och 2 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.
4 § Överstiger värdet å egendom, som enligt vad förut sagts skall
tilläggas make, vad på hans lott belöper, må han ändå bekomma den, om
han lämnar penningar till fyllnad av andra makens eller arvingarnas
lott. Om synnerliga skäl äro därtill, må anstånd med beloppets
erläggande beviljas make mot att han överlämnar inteckning eller annan
säkerhet som kan godtagas.
5 § Uthyres sådan för makar gemensam bostad som avses i 1 eller 2 § av
ena maken eller hans dödsbo helt eller delvis till annan utan att
andra maken samtycker därtill, och länder uthyrningen denne till
förfång, skall på andra makens yrkande uthyrningen gå åter, såframt
han väcker talan därom inom tre månader från det han fick kännedom om
uthyrningen. Han må jämväl föra talan om hyresgästens avhysning.
Rätten äger medgiva hyresgästen skäligt rådrum med avflyttningen.
Vägrar make att samtycka till uthyrning, äger rätten på ansökan
tillåta uthyrningen, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I
fråga om rättens domförhet och sammanträde vid avgörande av sådant
ärende skall gälla vad för motsvarande fall är stadgat om ärende som
angår medgivande till åtgärd enligt 6 kap. 6 § giftermålsbalken.
6 § Vad i 5 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å
överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt som avses
i 2 §.
7 § Med fastighet likställes i denna lag andel i fastighet samt
byggnad å ofri grund och andel däri. Tomträtt likställes med
äganderätt till fastighet. Med hyresrätt och bostadsrätt likställes
andel däri.
Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad
i lagen är stadgat om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning.
Övergångsbestämmelser
1959:157
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959 och gäller till och med den
31 december 1961. Genom lagen upphäves lagen den 7 juni 1956 (nr 305)
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m.m.
Om äktenskapet gått åter eller hemskillnad eller äktenskapsskillnad
vunnits eller äktenskapet genom makes död upplösts före den 1 juli
1959, skall i stället för 1--4 §§ gälla vad i äldre lag finnes
föreskrivet.
Har bodelning eller skifte påkallats under denna lags giltighetstid,
skall även efter denna tid vad i lagen stadgas äga tillämpning i
avseende å bodelningen eller skiftet.
1973:654
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser
tillämpas dock alltjämt, om det dömts till återgång av äktenskap eller
hemskillnad. | null | null |
1959:166 | null | 1,959 | null | 1955:422 | null |
1959:169 | null | 1,959 | null | 1954:40 | null |
1959:170 | null | 1,959 | null | 1928:370 | null |
1959:171 | null | 1,959 | null | 1928:370 | null |
1959:172 | null | 1,959 | null | 1947:576 | null |
1959:173 | null | 1,959 | null | 1956:623 | null |
1959:174 | null | 1,959 | null | 1953:272 | null |
1959:177 | Kungörelse (1959:177) angående byggnads- och reparationsberedskapen | 1,959 | 1 § Byggnads- och reparationsberedskapen är en organisation, som
träder i verksamhet vid krig eller krigsfara -- vid krigsfara i den
mån Kungl. Maj:t förordnar därom -- och har till uppgift att genom
särskilda arbetsorgan utföra för det totala försvaret erforderliga
byggnads-, anläggnings- och reparationsarbeten, vilka icke utföras av
andra civila eller militära arbetsorgan.
2 § 1 mom. Fortifikationsförvaltningen skall, med iakttagande av de
direktiv som utfärdas av överbefälhavaren, i fred organisera byggnads-
och reparationsberedskapen samt planlägga och förbereda
organisationens verksamhet.
2 mom. Vid fullgörandet av de i 1 mom. angivna uppgifterna skall
fortifikationsförvaltningen samarbeta med berörda myndigheter.
3 § 1 mom. Chef för byggnads- och reparationsberedskapen är, såvida
Kungl. Maj:t icke annorlunda förordnar, chefen för väg- och
vattenbyggnadskåren. Han biträdes i denna uppgift av ett
centralkontor.
2 mom. Chefen för byggnads- och reparationsberedskapen samt
centralkontoret ingår under tid, då organisationen icke trätt i
verksamhet, i fortifikationsförvaltningen. När organisationen träder
i verksamhet, ingå de direkt i högkvarteret.
4 § 1 mom. Byggnads- och reparationsberedskapen ledes regionalt av en
regionalchef inom varje militärområde, vilken lyder under vederbörande
militärbefälhavare. Regionalchef biträdes, sedan organisationen trätt
i verksamhet, av ett regionalkontor, vilket ingår i
militärbefälsstaben.
2 mom. Byggnads- och reparationsberedskapen ledes lokalt av en
lokalchef inom varje försvarsområde, vilken lyder under vederbörande
försvarsområdesbefälhavare. Lokalchef biträdes, sedan organisationen
trätt i verksamhet, av ett lokalkontor, vilket ingår i
försvarsområdesstaben.
5 § 1 mom. Regionalchef och lokalchef böra företrädesvis vara
officerare ur väg- och vattenbyggnadskåren.
2 mom. Regional- och lokalkontor uppsättas av enskilda företag på
grundval av avtal mellan fortifikationsförvaltningen och vederbörande
företag.
6 § Personalen vid centralkontoret samt vid regional- och
lokalkontoren krigsplaceras enligt vad därom särskilt stadgas.
7 § 1 mom. Innan byggnads- och reparationsberedskapen trätt i
verksamhet må regionalchef för biträde med honom åliggande
arbetsuppgifter i mån av behov och tillgång till medel anlita personal
vid företag, som skall uppsätta det till hans förfogande stående
regionalkontoret. Lokalchef må erhålla biträde av personal, som skall
uppsätta det till hans förfogande stående lokalkontoret, under
förutsättning att personal ur försvarsområdesstaben ej kan ställas
till förfogande för ändamålet.
2 mom. Ersättning för arbete som, innan organisationen trätt i
verksamhet, utförts av regionalchef eller lokalchef eller av personal
vid regional- eller lokalkontor å tid då vederbörande icke tjänstgjort
vid krigsmakten, utgår enligt grunder, som fastställas av Kungl.
Maj:t.
8 § Byggnads- och reparationsberedskapens arbetsorgan utgöras av
personal, maskiner och arbetsredskap, vilka kunna utnyttjas för sådana
arbeten som skola utföras av organisationen.
9 § Fortifikationsförvaltningen fastställer storleken och
sammansättningen av arbetsorganen samt införskaffar för
organisationsarbetet erforderliga uppgifter rörande personal, maskiner
och arbetsredskap.
10 § Arbetsorganen uppsättas av enskilda företag eller av statliga
eller kommunala myndigheter på grundval av avtal mellan
fortifikationsförvaltningen och vederbörande företag eller myndighet.
11 § 1 mom. Personal, maskiner och arbetsredskap, som ingå i
arbetsorganen, reserveras för vederbörande företag eller myndighet
genom arbetsmarknadsstyrelsens eller, efter dess bemyndigande,
länsarbetsnämnds försorg såvitt avser personal samt genom riksnämndens
för ekonomisk försvarsberedskap försorg såvitt avser maskiner och
arbetsredskap.
2 mom. Personal, som härutöver erfordras för att arbetsorganen
skola kunna utföra sina arbetsuppgifter, ställes till förfogande för
byggnads- och reparationsberedskapen genom arbetsmarknadsstyrelsens
eller, efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnds försorg.
12 § 1 mom. Arbetsorganen fördelas på statliga och kommunala
myndigheter, vilka anmält behov av att få utförda sådana arbeten som
ankomma på organisationen. Fördelningen beredes av särskilda
samordningsorgan och verkställes i central, regional och lokal instans
av den myndighet överbefälhavaren bestämmer.
2 mom. Myndighet, som tilldelas arbetsorgan, skall, såvida icke
annorlunda förordnas, tillhandahålla material, ritningar och
arbetsbeskrivningar, kontrollera det utförda arbetet, handhava
förläggnings- och underhållsfrågor samt utbetala ersättning för
arbetet.
13 § Fortifikationsförvaltningen skall övervaka, att arbetsorganen ha
sådan beredskap, att de med kort varsel kunna insättas på planlagda
arbetsuppgifter. Därvid har fortifikationsförvaltningen särskilt att
tillse, att personal, maskiner och arbetsredskap ständigt i
tillräcklig utsträckning ingå i arbetsorganen samt att erforderliga
maskiner och arbetsredskap, som icke kunna ställas till förfogande av
vederbörande företag eller myndighet, anskaffas och förvaras.
14 § Ersättning för arbete, som utförts av arbetsorganen, utgår enligt
grunder, som fastställts i avtal mellan fortifikationsförvaltningen
och vederbörande företag eller myndighet.
15 § De bestämmelser som erfordras för tillämpningen av denna
kungörelse utfärdas av överbefälhavaren efter samråd med berörda
myndigheter. | null | null |
1959:181 | null | 1,959 | null | 1921:225 | null |
1959:187 | Kungörelse (1959:187) angående kvalitetsbenämning på matpotatis | 1,959 | 1 § Till människoföda avsedd potatis må ej saluhållas eller försäljas
under benämning som angiver eller antyder att varan är av särskilt god
beskaffenhet, med mindre den är försedd med det för Svensk
matpotatiskontroll såsom varumärke registrerade SMAK-märket.
Vad i första stycket sägs gäller ej
a) potatis som av odlare utbjudes eller försäljes till partihandlare,
b) potatis som skall användas vid fabriksmässig eller därmed jämförlig
livsmedelsframställning,
c) potatis som saluhålles eller försäljes i kokt eller annorledes berett
skick,
d) potatis som enligt av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifter är
att hänföra till färskpotatis.
2 § Den som bryter mot bestämmelsen i 1 §, straffes med dagsböter.
Domstolen äger tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen
gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband med
överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade. Där
egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas,
skall i stället dess värde förklaras förverkat.
Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den
förvaras, vara förverkat.
Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan. | null | null |
1959:191 | null | 1,959 | null | 1928:370 | null |
1959:22 | Kungörelse (1959:22) om tillämpning av ett mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken den 29 juli 1958 ingånget avtal för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter | 1,959 | Sedan den 29 juli 1958 avtal, vars lydelse i engelsk text och svensk
översättning bilaga (bilaga 1) vid denna kungörelse utvisar,
slutits mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomst-
och förmögenhetsskatter, har Kungl. Maj:t - med stöd av 72 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), 20 § 3 mom. lagen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt samt 20 § 3 mom. lagen
samma dag (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt - funnit gott
dels förordna, att ifrågavarande avtal skall för Sveriges del
lända till efterrättelse och tillämpas med ledning av dess lydelse i den
svenska översättningen samt under iakttagande av härvid såsom bilaga
(bilaga 2) fogade anvisningar;
dels ock föreskriva, att det skall åligga skattskyldig att utan
hänsyn till att enligt avtalet allenast viss del av hans inkomst eller
förmögenhet skall taxeras här i riket, likväl avgiva alla de uppgifter
till ledning för taxeringen, vilka har har varit skyldig lämna, därest
lindring i skattskyldigheten ej skolat äga rum. (Jämför 1974:770 ö.b.
och 1974:854 ö.b.).
Övergångsbestämmelser
1959:22
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Kungörelsen ävensom bestämmelserna i avtalet skola, såvitt angår
kupongskatt, första gången tillämpas med avseende å utdelning, som
blivit tillgänglig för lyftning efter den 31 december 1957 och icke
förfallit till betalning sistnämnda dag eller tidigare.
I övrigt skola kungörelsen ävensom bestämmelserna i avtalet första
gången tillämpas med avseende å 1959 års taxering.
Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 5 december 1958 (nr 644)
angående tillämpning av ett mellan svenska regeirngen och
Arabrepublikens regering träffat avtal om fritagande från beskattning av
inkomster härrörande från luftfartstrafik; dock att sistnämnda
kungörelse alltjämt skall äga tillämpning såvitt avser 1958 års taxering
eller eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.
Övergångsbestämmelser
1996:167
2. Kungörelsen (1959:22) om tillämpning av ett mellan Sverige och
Förenade Arabrepubliken den 29 juli 1958 ingånget avtal för
undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter samt kungörelsen
(1973:53) om kupongskatt för person som är bosatt i Arabrepubliken
Egypten (f. d. provinsen Egypten i Förenade Arabrepubliken), m. m.
skall alltjämt tillämpas
a) i fråga om skatt som innehålls vid källan, på belopp som betalats
eller krediterats före den 1 januari 1997,
b) i fråga om övriga skatter på inkomst, för beskattningsår som
börjat före den 1 januari 1997, samt
c) i fråga om förmögenhetsskatt, på förmögenhet som taxeras vid 1997
eller tidigare års taxering. | null | null |
1959:24 | Kungörelse (1959:24) om tillämpning av ett mellan Sverige och Indien den 30 juli 1958 ingånget avtal för undvikande av dubbelbeskattning av inkomst | 1,959 | Sedan den 30 juli 1958 avtal, vars lydelse i engelsk text och svensk
översättning bilaga /k/ (bilaga 1) /-k/ vid denna kungörelse utvisar,
slutits mellan Sverige och Indien för undvikande av dubbelbeskattning av
inkomst, har Kungl. Maj:t - med stöd av 72 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) och 20 § 3 mom. lagen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt - funnit gott
/k/ dels /-k/ förordna, att ifrågavarande avtal skall för Sveriges del
lända till efterrättelse och tillämpas med ledning av dess lydelse i den
svenska översättningen samt under iakttagande av härvid såsom bilaga /k/
(bilaga 2) /-k/ fogade anvisnignar;
/k/ dels ock /-k/ föreskriva, att det skall åligga skattskyldig att,
utan hänsyn till att enligt avtalet allenast viss del av hans inkomst
skall taxeras här i riket, likväl avgiva alla de uppgifter till ledning
för taxeringen, vilka han varit skyldig lämna, därest lindring i
skattskyldigheten ej skolat äga rum. (jämför 1974:770 ö.b.).
Övergångsbestämmelser
1959:24
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Kungörelsen ävensom bestämmelserna i avtalet skola första gången
tillämpas med avseend eå 1959 års taxering.
1988:1496
1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1989.
2. Genom förordningen upphävs kungörelsen (1959:24) om tillämpning av
ett mellan Sverige och Indien den 30 juli 1958 ingånget avtal för
undvikande av dubbelbeskattning av inkomst.
Den upphävda kungörelsen tillämpas fortfarande på inkomst som förvärvas
före den 1 januari 1989. | null | null |
1959:250 | null | 1,959 | null | 1959:83 | null |
1959:252 | null | 1,959 | null | 1904:26 s.1 | null |
1959:254 | Lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge | 1,959 | Villkor för utlämning
1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt,
tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig
här i riket må efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag
sägs.
Skall en dom, som har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge,
enligt särskilt beslut verkställas i någon annan av dessa stater, anses
domen vid tillämpning av denna lag vara meddelad i den sistnämnda
staten. Lag (1983:228).
2 § Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för
brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den stat till
vilken utlämning begäres eller den gärning för vilken utlämning
begäres motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är stadgat
fängelse i mer än fyra år; om gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske, med mindre gärningen innefattar
medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning sker
jämväl för gärning, som förövats utom riket. Lag (l964:2l2).
3 § Utlämning må ej ske, om i den främmande staten allenast böter
kan ådömas för gärningen, såvida ej utlämning tillika äger rum för
brott, på vilket strängare straff än böter kan följa.
Har den som begäres utlämnad i den främmande staten dömts för
gärningen, må han utlämnas, allenast om påföljden utgör
frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Oaktat
påföljden icke är sådan som nyss sagts må han ock utlämnas, om
framställningen om utlämning tillika avser annat brott, för vilket
utlämning enligt denna lag må ske.
4 § Utlämning för ett politiskt brott får endast ske om
gärningen eller en gärning av motsvarande beskaffenhet i svensk
lag är belagd med straff.
En begäran om utlämning får inte avslås på grund av att brottet
är politiskt, om detta skulle strida mot en internationell
överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande
staten.
Den som är svensk medborgare får inte utlämnas för ett
politiskt brott.
Regeringen tillkännager de internationella överenskommelser som
avses i andra stycket. Lag (2001:613).
5 § Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angående
brottet eller beslut med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller
motsvarande bestämmelse i annan författning att icke tala å brottet.
Lag (l975:294).
6 § Den som här i riket är åtalad för annat brott, för vilket är
stadgat fängelse i två år eller däröver, eller som enligt dom mot
honom skall undergå fängelse eller eljest omhändertagas på anstalt,
må ej utlämnas så länge hindret består. Samma lag vare, om
förundersökning inletts för brott som nyss nämnts.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för
rättegång om den gärning som avses med den främmande statens begäran,
på villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.
Lag (l964:2l2).
7 § Vid utlämning skall i tillämpliga delar följande villkor gälla:
1. Den som utlämnas må icke i den främmande staten åtalas eller
straffas för annat före utlämningen begånget brott, om här i riket
meddelats dom angående brottet eller beslut med stöd av 20 kap. 7 §
rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning
att icke tala å brottet.
2. Svensk medborgare som utlämnas må i den främmande staten ej
heller åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före
utlämningen med mindre
särskilt medgivande lämnats enligt 18 §;
han själv inför domstol samtyckt därtill;
han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en
månad efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd
som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum; eller
han återvänt dit sedan han lämnat landet.
3. Vad som föreskrives under 2 skall i fråga om politiskt brott gälla
även när den som utlämnas icke är svensk medborgare.
4. Den som utlämnas må allenast i fall som avses i 8 § eller efter
medgivande enligt l8 § utlämnas till tredje stat för brott, som han
förövat före utlämningen.
I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare
villkor, som prövas erforderliga. Lag (1975:294).
8 § Om två eller flera av de i 1 § omnämnda staterna eller en eller
flera av dessa stater jämte annan stat begära utlämning av samma
person, skall; med hänsyn till beskaffenheten av brottet eller
brotten, tiden och platsen därför, framställningarnas tidsföljd,
hans nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter, prövas
till vilken stat utlämning bör ske.
När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som
utlämnas till en stat skall från den staten vidare utlämnas till
annan stat på villkor som bestämts enligt 7 §.
Förfarandet
9 § Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyndighet
i den stat som önskar utlämningen göras antingen hos riksåklagaren
eller, om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos
annan allmän åklagare.
Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 § sägs samtycker
till utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres
eller, om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall
framställningen grundas på en av domstol i den stat, från vilken
framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller och annat av
domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen
funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres
utlämnad begått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för att
lagföras för flera brott är det tillfyllest att till grund för
framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast något av
brotten.
Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av
domen eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och
hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den
främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om
möjligt företes. Lag (1990:276).
l0 § Åklagaren skall skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt
vad om förundersökning i brottmål är stadgat.
Samtycke, som avses i 9 § andra stycket, avgives till åklagaren.
11 § har upphävts genom lag (1981:1091).
12 § Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må
åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av
motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och
hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är
föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild
utredning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår,
förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått
det uppgivna brottet.
Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill
dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess
denna har verkställts. Finner högsta domstolen hinder mot utlämning möta
enligt 1--5 §§, upphör dock beslutet genast att gälla. Föreligger sådant
hinder mot utlämning som avses i 6 § första stycket, gäller beslutet ej
under tid då personen med anledning av misstanke om brott som där avses
är berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår
fängelsestraff eller eljest är omhändertagen på anstalt.
Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har
beviljats.
Talan mot rättens beslut i fråga om tvångsmedel förs genom besvär till
högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.
Den som hålls häktad i utlämningsärendet äger påfordra, att ny
förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast
meddelats. Lag (1983:228).
13 § har upphävts genom lag (1980:187).
14 § Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet skall stanna på staten, om det inte finns särskilda
skäl för att den skall återbetalas av den som begärs utlämnad.
Lag (1996:1630).
15 § Har den som avses med framställningen enligt 10 § andra stycket
samtyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för
handen, äger åklagaren, om han finner att hinder mot utlämning ej
föreligger enligt denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras,
meddela beslut om utlämning.
Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning enligt första stycket,
skall handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt
överlämnas till riksåklagaren. Om det är uppenbart att framställningen
bör bifallas och denna inte rör en svensk medborgare eller faller under
4 eller 8 §, får riksåklagaren bevilja utlämning. I annat fall skall
riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet,
varefter regeringen meddelar beslut i ärendet.
Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som tagits i
beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid
stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur
allmän synpunkt finnas påkallade. Lag (1983:228).
15 a § Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det finns
särskilda skäl, yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida
utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag.
Om det behövs, skall högsta domstolen hålla förhandling. Förhandling får
inte vägras, såvida inte tidigare förhör under utredningen måste anses
tillräckligt eller saken bedöms vara uppenbar.
Finner högsta domstolen att hinder mot utlämning möter enligt denna lag,
får framställningen inte bifallas. Lag (1981:1091).
16 § Beslut om utlämning skall verkställas så snart det kan
ske.
Beslutet om utlämning verkställs av polismyndigheten. Om den
som skall utlämnas är på fri fot får han eller hon, om det är
nödvändigt för att utlämningen skall kunna genomföras,
omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst
under fyrtioåtta timmar. Lag (2003:1159).
Övriga bestämmelser
17 § Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott,
vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får, om för
gärningen eller en gärning av motsvarande beskaffenhet enligt
svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av polis- eller
åklagarmyndighet i den främmande staten eller med anledning av
en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas
reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad
som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i
sådant fall.
Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall
på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i
ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om
brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.
Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall
ofördröjligen underrättas, då beslut fattats om användning av
tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om
utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen
avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat
fall ej frigives, skall framställning om hans häktande avlåtas
till rätten sist å femte dagen från den dag
anhållningsmyndigheten fick del av utlämningsframställningen.
Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas inte i fråga om den
som eftersöks enligt en europeisk arresteringsorder.
Lag (2003:1159).
18 § Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger regeringen
på framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar
för annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning
skett, eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I
fråga om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna
lag är stadgat angående framställning om utlämning. Medgivande må lämnas
allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat
lagligen äga rum.
Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det finns särskilda
skäl, yttrande över framställningen inhämtas från högsta domstolen.
Finner högsta domstolen att hinder möter, får framställningen inte
bifallas.
Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de stater som avses i
1 § tillämpas 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott. Lag
(1981:1091).
19 § Den som utlämnas från någon av de stater som anges i 1 §
till en annan sådan stat får utan tillstånd transporteras genom
Sverige.
Den som utlämnas får, om det är nödvändigt för att transporten
skall kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av
polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.
Lag (2003:1159).
20 § Fråga om ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare
prövas, för arbete hos regeringen av denna eller av
justitiedepartementet och för arbete hos riksåklagaren av denne. Lag
(1992:110).
21 § Beslut av riksåklagaren enligt 15 § andra stycket eller 20 § får
inte överklagas. Lag (1983:228).
22 § Har utlämning till Sverige skett från någon av de stater
som anges i 1 § för rättegång här i landet, på villkor att den
som utlämnats senare återförs till den staten, skall
polismyndigheten på den ort där rättegången har ägt rum se till
att den som har utlämnats återförs.
Om den som skall återföras är på fri fot får han eller hon, om
det är nödvändigt för att återförandet skall kunna genomföras,
omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst
under fyrtioåtta timmar. Lag (2003:1159).
Övergångsbestämmelser
2003:1159
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om
utlämning som har inletts vid ikraftträdandet. | null | null |
1959:255 | null | 1,959 | null | 1957:668 | null |
1959:257 | null | 1,959 | null | 1942:740 | null |
1959:262 | null | 1,959 | null | 1939:350 | null |
1959:264 | Valutaförordning (1959:264) | 1,959 | Inledande bestämmelser
1 § I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefattar rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefattar rätt till betalning i
utländskt mynt och inte grundar sig på värdepapper, dock att till
fordran, som här avses, inte skall räknas på avtal grundad fordran, där
betalningen fortfarande är betingad av avtalets fullgörande på
fordringsägarens sida;
utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestår på
räkning hos den som inom riket får driva bankrörelse eller som utom
riket driver bank- eller bankirrörelse;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda
delar av skuldbelopp och uppenbarligen är avsedda för den allmänna
rörelsen, så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras
förfoganderätt över värdepapper (certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka är utfärdade av någon, som är
bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt; vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt
mynt eller som utgörs av fordringar eller värdepapper, vilka är
utställda i svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning den som har fast
bostad i Sverige, om han är utlänning dock endast om han innehaft sådan
bostad de tre senast förflutna kalenderåren. Juridisk person skall anses
vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse
inte finns, där huvudkontoret är beläget. En valutabanks filial i
utlandet skall anses vara bosatt i det land där filialen är belägen.
Filial eller annat kontor för utländskt bolag eller för utländsk
ekonomisk förening, som driver verksamhet här i riket, skall anses vara
bosatt i Sverige. Förordning (1986:1397).
Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska
fordringar
2 § Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess
förmedling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess
förmedling.
Riksbanken äger meddela
a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller
riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och
utländska fordringar; samt
b) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för
reseändamål.
Den, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna
förordning valutabank. Kungörelse (1974:460).
3 § Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot
vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.
Förordning (1975:206).
Om utförsel av betalningsmedel, värdepapper m.m.
4 § Värdepapper och andra betalningsmedel än växlar får inte utan
riksbankens tillstånd utföras ur riket. Resande till utlandet får dock
utföra resevaluta till belopp som riksbanken medger. Förordning
(1987:390).
5 § I den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd,
därest
1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning,
som föres i utlandet;
2) den, som är bosatt här i riket, skall å den som är bosatt i utlandet
överlåta betalningsmedel eller värdepapper eller ock fordringsbevis,
vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning; eller
3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller
överföring till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon
som är bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller
till förmån för i utlandet bosatt person. Förordning (1963:176).
Om införsel av betalningsmedel och värdepapper samt försäljning av
värdepapper m.m.
6 § Andra betalningsmedel än växlar får inte utan riksbankens tillstånd
införas till riket. Resande från utlandet får dock införa resevaluta
till belopp som riksbanken medger.
I den mån annat inte följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, om
den som är bosatt här i riket skall
1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än som avses i
första stycket, ta emot betalning från någon som är bosatt i utlandet,
eller
2) sätta sig i skuld till någon som är bosatt i utlandet, där det inte
är fråga om att ingå köpeavtal på sådana köpevillkor som tillämpas
allmänt inom branschen eller om att vidta andra jämförbara åtgärder.
Förordning (1988:352).
7 § Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas
annorledes än genom översändande till riksbanken eller till valutabank.
Sålunda införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband
med deras försäljning till någon som är bosatt i utlandet eller
återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat medgiver.
Förordning (1975:206).
7 a § I fråga om värdepapper och betalningsmedel gäller icke lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. Förordning (1987:390).
8 § Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket
införts eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må
ej utan riksbankens tillstånd försäljas.
Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken
omfattning säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.
Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper med mera
9 § Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej, i den mån ickeannat följer
av 10 a §, utan riksbankens tillstånd så förfogas, att ägarens innehav
av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för
föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den, som
erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under b) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra
någon här i riket bosatt. Förordning (1975:206).
9 a § För varor som utförs ur riket skall, om inte riksbanken medger
annat, vederlag utgå i form av betalning. Förordning (1984:66).
10 § Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva
betalning eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet,
må ej medgiva anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal
om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat
följer av handelsbruk.
Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings
bestämmelser, till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han
har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till
annat pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra
liknande åtgärder.
Om löpande betalningar
10 a § Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra stycket och 9 § första
stycket stadgas äger den som är bosatt här i riket
1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet
bosatt person;
2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet
bosatt person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;
3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet
bosatt person såsom gåva eller understöd till denne;
4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bosatt
person för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt
bruk;
5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;
6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands;
samt
7) i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för
uppehållskostnader här i riket och för inköp, som kunna antagas vara
avsedda för köparens personliga bruk.
Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna paragraf
jämställas betalning genom avräkning i kontokurantförhållande, under
förutsättning att den här i riket bosatte betalaren eller
betalningsmottagaren är skyldig föra handelsböcker och att riksbankens
föreskrifter beträffande betalningsväg iakttagas. Förordning (1975:206).
Särskilda bestämmelser
11 § Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken
tillkommande befogenheter eller i den handlingsfrihet, som
tillförsäkrats den internationella regleringsbanken i Basel (Banque des
Reglements Internationaux).
12 § Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som
tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat
eller beskickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar
av sådan persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos
honom och äro utländska medborgare.
13 § En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig,
är pliktig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till
riksbanken lämna uppgift angående
a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper, som han äger eller innehar;
b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola
tillkomma honom;
c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som
förvaras här i riket; samt
d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar
gentemot utlandet.
Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl
i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning
riksbanken finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de
svenska betalningsmedel och svenska värdepapper, som han äger eller
innehar, så ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i
riket bosatt person.
I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas
jämväl åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel,
fordringsbevis, värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.
Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga
uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens
vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar.
13 a § Har åtgärd vidtagits i strid mot denna förordning eller mot
föreskrift som meddelats med stöd av förordningen, får riksbanken
förelägga den som kan förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det
som har trätt i stället för egendomen att vidtaga rättelse. Motsvarande
gäller, om villkor som riksbanken har uppställt vid lämnande av
tillstånd enligt förordningen har åsidosatts. Meddelas föreläggande får
vite utsättas.
Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat
rätt till egendomen eller det som har trätt i dess ställe endast om
förvärvet har skett genom bodelning, arv eller testamente eller genom
gåva eller om förvärvaren vid förvärvet har haft vetskap om eller skälig
anledning till antagande om sambandet mellan det förvärvade och åtgärden
eller åsidosättandet av villkoret.
Föreläggande enligt första stycket får ej meddelas, om egendomen,
vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat. Förordning
(1987:1034).
13 b § Tillstånd eller föreskrift som meddelas med stöd av denna
förordning får förenas med villkor att avgift skall utgå och att
avgiften skall tillfalla riksbanken. Förordning (1975:206).
14 § Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de
skyldigheter, som stadgas genom denna förordning.
15 § Den som är bosatt här i riket eller annars uppehåller sig här är
skyldig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, lämna
uppgift till riksbanken angående de betalningar han verkställer till
eller tar emot från någon som är bosatt i utlandet eller uppehåller sig
där.
Har någon efter anmaning underlåtit att lämna uppgift enligt första
stycket, får riksbanken påföra honom särskild avgift (förseningsavgift)
som tillfaller riksbanken. Sådan avgift påförs med 500 kronor för
aktiebolag och högst 300 kronor för övriga. Påförd förseningsavgift, som
inte betalas inom föreskriven tid, får omedelbart drivas in i den
ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen
(1953:272). Restavgift utgår dock ej.
Underlåter någon alltjämt, trots att förseningsavgift påförts, att lämna
uppgift enligt första stycket får riksbanken förelägga honom lämpligt
vite. Förordning (1987:390).
Ansvarsbestämmelser
16 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
17 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
18 § Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, dömes, där ej gärningen är belagd med straff i
9 eller 10 § valutalagen (1939:350), till böter. Förordning (1975:206).
19 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
20 § Allmänt åtal för brott mot 18 § får väckas endast efter medgivande
av riksbanken. Förordning (1984:500).
21 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
Anvisning till 3 och 10 a §§
Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande
slag ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen
1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalnings
villkor vid import och export av varor och i transitohandel;
2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för
affärsresor och representation, provision, lagrings- och
speditionskostnad, transiteringskostnad, tull och avgift vid förtullning
av varor samt differensmarginal- och depositionsbetalning vid sådan
terminsaffär på varubörs, som överensstämmer med normal kommersiell
praxis;
3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet
avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning av
varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av
licensavgift och royalty samt förvärv av patent och överföring till
hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning
mellan moderbolag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra
sidan, avseende bidrag till gemensamma omkostnader;
4) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersättning för
gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av
transportmedel samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering)
och motsvarande kostnad vid flyg- och landtransport;
5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av
socialförsäkring eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av
socialförsäkring och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av
återförsäkrings- och retrocessionsavtal;
7) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å
rörelse, ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom
arrende och hyra;
8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och
studieresa;
9) betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension, av
myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning,
ersättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat
egendom, prenumerationsavgift samt sportpris;
10) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad
för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation,
avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och
kommunikationsområdet samt konsulatsintäkt;
11) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad,
skadeståndsbetalning, böter, medlemsavgifter, honorar, återbetalning vid
kontraktsannullering samt registreringsavgift för patent och varumärke.
Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses
överföring av mindre belopp.
Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt
investering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller
annan kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som
fordras för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.
Förordning (1963:176). | null | null |
1959:276 | null | 1,959 | null | 1958:116 | null |
1959:286 | Statens pensionslöneförordning (1959:286) | 1,959 | 1 § Denna förordning tillämpas i den omfattning som anges i statliga
pensionsbestämmelser. Härmed avses sådana personalpensionsbestämmelser
för statsanställda m.fl. som tillkommit under medverkan avregeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer. Förordning (1975:29).
2 § För arbetstagare, som är underkastad statliga
pensionsbestämmelser, tillämpas för varje kalendermånad den
pensionslön, som gäller för sådan i bestämmelserna avsedd anställning
som han under hela månaden eller del därav innehaft eller uppehållit
med vikariatslöneförordnande. Har arbetstagaren under viss
kalendermånad innehaft eller med vikariatslöneförordnande uppehållit
mer än en sådan anställning, beaktas den högsta av pensionslönerna när
ej annat följer av tillämpliga pensionsbestämmelser.
Har arbetstagaren under tid, då denna förordning gällt, innehaft eller
med vikariatslöneförordnande uppehållit anställning, som avses i
statliga pensionsbestämmelser, utan att därunder hava varit
underkastad dessa, anses pensionslön enligt förordningen hava gällt
för honom även under sådan tid.
Med vikariatslöneförordnande likställes jämförligt förordnande inom
icke-statlig verksamhet, i den mån regeringen förordnar om det.
Förordning (1981:118).
3 § 1 mom. Pensionslön beräknas enligt följande
sammanställning.
Tjänst Pensionslön
Tjänst på löneplan N, L eller SK Lönen för den lönegrad där
tjänsten är placerad
Tjänst i lönegrad D 1, D 2, D 3, Lönen för lönegrad N 16, N 17,
D 4, D 5, D 6, D 7 respektive D 8 N 19, N 20, N 21, N 22, N 23
respektive N 24
Med lön avses i sammanställningen den högsta månadslönen inom
lönegraden.
I pensionslönen inräknas icke mer än hälften av belopp, varmed
månadslönen överstiger 167 procent av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gäller vid årets ingång, och icke
till någon del belopp, varmed månadslönen överstiger 250 procent av
detta basbelopp. Förordning (1985:887).
2 mom. För beräkning av pensionslön placeras R-tjänst i lönegrad på
löneplan N enligt särskilda bestämmelser.
Som pensionslön för tjänst som avses i första stycket gäller den
högsta månadslönen i den lönegrad där tjänsten är placerad.
För arvodestjänst som svarar mot R-tjänst gäller samma pensionslön som
för sistnämnda tjänst.
Pensionslön för tjänst som avses i detta moment beräknas enligt
särskilda grunder, när regeringen föreskriver det. Förordning
(1985:887).
3 mom. För arbetstagare hos staten med avlöning enligt kollektivavtal
för arbetare skall som pensionslöner tillämpas de månadslöner som
enligt följande sammanställning gäller för de pensionslöneklasser till
vilka arbetstagaren hör enligt grunder som fastställs av statens
arbetsgivarverk eller, om regeringen föreskriver det, av annan
myndighet i samråd med arbetsgivarverket.
Pensionslöneklass Månadslönen i lönegrad
och tjänstetidsklass på
löneplan N
A 1: 0
B 3: 0
C 3: 0
D 3: 1
E 3: 2
F 3: 6
G 4: 6
I andra fall än som avses i 2 mom. gäller första och andra styckena
även den som innehar tjänst inom yrkesgrupp och område, där
anställningsvillkoren vid utgången av år 1971 reglerades genom
kollektivavtal för arbetare, om han inte i sin tjänst uppbär lön eller
arvode som har bestämts att motsvara månadslön eller kvotdel av
månadslön på löneplan N.
Pensionslön för arbetstagare som avses i detta moment beräknas enligt
särskilda grunder, när regeringen föreskriver det. Förordning
(1985:887).
4 mom. För tjänst på reservstat med beteckningen Rs gäller samma
pensionslön som för motsvarande tjänst på aktiv stat. Förordning
(1975:1049).
5 mom. För icke-statlig anställning med kommunala eller motsvarande
lönebestämmelser gäller som pensionslön, där ej annat följer av andra
eller tredje stycket, månadslönen i högsta löneklassen inom den
lönegrad, i vilken anställningen är placerad, eller den högre
löneklass, i vilken arbetstagaren är placerad på grund av bestämmelser
om tilläggslöneklasser.
Är den som innehar anställning som avses i första stycket placerad i
lägre löneklass än lönegradens begynnelselöneklass, gäller som
pensionslön månadslönen i den löneklass som med två enheter överstiger
den, i vilken arbetstagaren är placerad.
Utgår lönen enligt kommunal lönegrad utan rätt till uppflyttning i
löneklass gäller som pensionslön månadslönen i den löneklass enligt
vilken lönen utgår.
För annan icke-statlig anställning beträffande vilken
lönebestämmelserna i huvudsak svarar mot avlöningsbestämmelserna för
lönegradsplacerade statliga arbetstagare tillämpas bestämmelserna i 1
mom. Förordning (1984:218).
6 mom. För anställning som inte avses i 1--5 mom. skall som
pensionslön gälla
för anställning med avlöning som månadslönen
svarar mot lön enligt statlig
löneplan
för annan anställning
den högsta månadslönen för lönegrad
på löneplan N eller som närmast
svarar mot lönen för månad
i anställningen eller, om två
månadslöner ligger lika nära,
den högre av dem.
Vid tillämpning av första stycket gäller följande.
a) Skall lönen höjas efter viss tids innehav av anställning, beaktas
den högsta lön till vilken sådan höjning skall ske. För anställning
med avlöning som inte motsvarar lön enligt lönegrad på statlig
löneplan får dock inte beaktas högre lön än den som skall tillämpas
efter längst nio års innehav av anställningen.
b) Är lönen bestämd att, inräknat pensionsförmån eller annan förmån,
motsvara månadslön enligt statlig löneplan behandlas förmånernas
sammanlagda belopp som lön.
c) Utgår del av lönen som ersättning för tjänstgöringstillfälle och
gäller för den personalgrupp som arbetstagaren tillhör enhetliga
grunder i fråga om beräkning av sådan ersättning, beaktas ersättningen
med det belopp som i genomsnitt gäller för personalgruppen. Statens
löne- och pensionsverk får besluta att lönedel som utgår för
tjänstgöringstillfälle skall beaktas individuellt.
d) För anställning som sångsolist, korist eller dansare beaktas jämte
månadslönen en tolftedel av summan av de spel- eller
tjänstgöringspengar som utgått under kalenderåret. Statens löne- och
pensionsverk får beakta ett högre årsbelopp av utbetalade spel- eller
tjänstgöringspengar än det verkliga, om arbetstagaren har varit
frånvarande från föreställningar och på grund därav gått miste om
sådan ersättning. Förordning (1985:887).
7 mom. Utan hinder av bestämmelserna i 1 mom. första stycket och 5
mom. skall för vissa anställningar med hänsyn till
avlöningsförhållandena eller andra särskilda omständigheter gälla de
bestämmelser om pensionslön, som innefattas i bilaga till denna
förordning.
Vid tillämpningen av 5 och 6 mom. får lönebelopp som fastställs utan
medverkan av regeringen eller statens arbetsgivarverk beaktas högst
med det belopp som svarar mot den pensionslön som gäller för lönegrad
N 25, om regeringen inte medger annat. Statens löne- och pensionsverk
får med nämnda begränsning bestämma att pensionslönen i viss
anställning skall svara mot pensionslönen för jämförbar anställning
som avses i 1--3 mom. eller 5 mom. Förordning (1985:887).
4 § Utan hinder av bestämmelserna i 2 och 3 §§ skall pensionslönen i
de under a-d angivna fallen bestämmas med hänsyn till sådan
anställning som där avses.
a) Där tjänsteman i avlöningshänseende behandlas som om han kvarstod i
tidigare innehavd tjänst, skall han jämväl i fråga om pensionslön
behandlas som innehavare av denna tjänst.
Åtnjuter tjänsteman i annat fall på grund av tidigare tjänstinnehav
högre löneplanslön än som omfattas av den lönegrad som är tillämplig,
skall han i fråga om pensionslön behandlas som innehavare av sådan
tjänst för vilken pensionslönen bestäms med hänsyn till nämnda
löneplanslön.
b) Har tjänsteman minst 12 år i följd innehaft en eller flera
ordinarie tjänster som tillsatts med förordnande för bestämd tid eller
en eller flera tjänster som tillsatts med förordnande tills vidare och
som enligt tillämpliga pensionsbestämmelser varit att jämställa med
tjänst av förstnämnda slag, skall tjänstemannens pensionslön om han
övergår till annan anställning icke vara lägre än den pensionslön som
skulle varit tillämplig om han kvarstått i tjänst i den lönegrad som
gällde närmast före övergången. Vid avgång med ålderspension gäller
detta under villkor att avgången sker tidigast vid nedre gränsen av
den pensioneringsperiod eller vid inträdet av den pensionsålder, som
tillämpas för den tjänst han innehade närmast före övergången, om
regeringen ej medgiver annat.
Vad som sägs om tjänst som tillsatts med förordnande för bestämd tid
gäller icke, om förordnande på tjänsten ej får förnyas eller får
förnyas endast för begränsad tid eller om förordnande i annat fall
avser tjänst som lärare i lönegrad med beteckningen Lp.
c) För arbetstagare, som avgått med sjukpension enligt statliga
pensionsbestämmelser och för vilken nämnda pension dragits in i
samband med att han på grund av ny anställning åter blivit underkastad
sådana bestämmelser, skall pensionslönen för därefter infallande
månader inte understiga det belopp, som kan beräknas ha gällt för
arbetstagaren, om han kvarstått i den anställning han innehade vid
tiden för pensioneringen.
d) Uppbär arbetstagare livränta enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller motsvarande äldre lag på grund av
yrkesskada i anställning med statlig pensionsrätt eller livränta av
statsmedel enligt militärersättningsförordningen (1950:261) eller
enligt annan författning eller beslut som regeringen meddelat och
vidkännes han på grund av livräntan inte löneavdrag eller löneavdrag
med belopp som är lägre än denna med hänsyn till att han gått miste om
viss befordran till följd av den skada som föranlett livräntan,
behandlas han i fråga om pensionslön som om avsedd befordran skett.
Detsamma gäller om riksförsäkringsverket enligt 25 § fjärde stycket
lagen om yrkesskadeförsäkring eller motsvarande stadgande i annan
författning beslutat att livränta eller del därav skall utgå på grund
av utebliven befordran. Förordning (1981:118).
5 § För arbetstagare som i samband med delpension övergår till annan
tjänst skall i denna inte gälla pensionslön enligt lägre lönegrad
(motsvarande) än den enligt vilken pensionslön beräknades för honom
omedelbart före övergången. Förordning (1981:728).
Bilaga
Särskilda bestämmelser om pensionslön
1. Som pensionslön för anställning som tas upp i följande förteckning
gäller pensionslönen för den lönegrad som i förteckningen anges för
anställningen eller lönegrad vars nummer överstiger numret på
lönegraden för anställningen med det antal enheter som framgår av
förteckningen.
Undervisningsväsendet, forskningsinstitutioner
Tandläkare vid universitetet i Göteborg eller Umeå eller vid
karolinska institutet:
lärare tillika övertandläkare och föreståndare för
mottagningsavdelning N 24
lärare tillika biträdande övertandläkare N 19
assistenttandläkare N 16
Skolkantor:
med kantorstillägg för högst sju veckotimmar En enhet
i annat fall Två enheter
Rektor:
med kommunalt uppdrag som skolchef Två enheter
Statens järnvägar
Lokförare En enhet
Förordning (1986:31).
2. För arbetstagare vid försvarsmakten som på grund av
flygtjänstgöring vid flygvapnet varit berättigad till flygtillägg,
gäller den pensionslön som svarar mot 110 procent av eljest tillämplig
lön, om arbetstagaren antingen före den månad pensionslönebestämningen
avser har fullgjort flygtjänstgöringen under minst 10 år eller på
grund av skada till följd av olycksfall vid flygning under
flygtjänstgöringen eller på grund av sjukdom, till vilken
flygtjänstgöringen kan anses ha väsentligen bidragit, har blivit
oförmögen till eller avstängts från sådan flygtjänstgöring eller ock
avlidit. Förordning (1981:118).
Övergångsbestämmelser
1984:218
Denna förordning träder i kraft två veckor efter den dag, då
förordningen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. De nya bestämmelserna i 3 § 6 mom. tillämpas dock
för tid från och med den 1 juli 1980, även om anställningen upphört
före förordningens ikraftträdande men under tid för vilken de nya
bestämmelserna tillämpas.
1985:887
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1986. De nya
bestämmelserna skall dock tillämpas för tid från och med den 1
december 1985.
1986:31
Denna förordning träder i kraft två veckor efter den dag då
förordningen enligt uppgift på den utkom från trycket i Svensk
författningssamling. De nya bestämmelserna skall dock tillämpas för
tid från och med den 1 december 1985.
1987:1060
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988.
Genom förordningen upphävs
1. statens pensionslöneförordning (1959:286),
2. statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
3. kungörelsen (1959:419) med övergångsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente m.m.,
4. förordningen (1959:420) med tilläggsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente,
5. Kungl. Maj:ts brev den 15 januari 1960, om pensioneringsperioder
m.m.,
6. förordningen (1975:34) om tillämpning av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287) m.m. på tjänst som omfattas av
statligt pensionsavtal,
7. förordningen (1975:1051) om beaktande av vissa anställningstider vid
tillämpning av statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
m.m.,
8. förordningen (SAV Cirk A: 63 1977) om pensionsgrundande lönetillägg
och kompletterande delpension för vissa arbetstagare med pensionsrätt
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
9. regeringens beslut den 26 juli 1984 angående pensioneringsperioder
och pensionsåldrar för anställningar i vilka personlig pensionsrätt
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) kan förekomma,
10. förordningen (1985:53) om pensioneringsperioder m.m. för
anställningar som omfattas av statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(1959:287).
De upphävda författningarna gäller fortfarande i fråga om rätt till
pensionsförmån som uppkommit före utgången av december 1987. Detsamma
gäller i fråga om rätt till familjepensionsförmån efter den som har en
sådan rätt. | null | null |
1959:287 | Statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287) | 1,959 | 1 avd. Inledande bestämmelser
1 §
Reglementets tillämpningsområde
1 mom. I detta reglemente finns föreskrifter om egenpensions- och
familjepensionsrätt på grund av anställningen (tjänstepensionsrätt)
samt avgångsskyldighet i samband med pensionering för innehavare av
1. statlig ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst,
2. statlig eller icke-statlig anställning som anges i bilagor till
reglementet.
Med icke-statlig anställning avses här sådana anställningar för
vilka regeringen har beslutat att de kostnader som följer av
reglementets tillämpning skall fördelas efter en viss plan mellan
staten och en eller flera icke-statliga huvudmän eller mellan
sådana huvudmän, såvida inte staten eller icke-statlig huvudman
helt skall svara för kostnaderna.
Med icke-statlig anställning avses även sådan anställning för
vilken det enligt bilagorna framgår att huvudmannen skall
betala pensionsavgifter enligt de särskilda bestämmelser som
meddelats i anslutning till reglementet.
I första stycket 1 avses inte arbetstagare hos riksdagen eller
dess verk eller innehavare av anställning som präst.
Förordning (1982:1076).
2 mom. Beträffande statlig anställning som icke avses i 1 mom.
förordnar regeringen eller, såvitt avser anställning hos
riksdagen eller dess verk, riksdagen om tillämpning av reglementet
och om tillägg till eller undantag från reglementets bestämmelser.
Kungörelse (1965:926).
2 §
Visa beteckningar m.m.
1 mom. I reglementet medelas dels huvudbestämmelser dels särskilda
bestämmelser för vissa personalgrupper och förvaltningsområden.
Huvudbestämmelserna skola gälla i den mån icke annat följer av de
särskilda bestämmelserna.
2 mom. Med statliga pensionsbestämmelser avses i reglementet med
anslutande föreskrifter sådana tjänstepensionsbestämmelser för
statsanställda m.fl. som tillkommit under medverkan av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer eller, vad angår riksdagen
och dess verk, under medverkan av riksdagen. Med statliga
pensionsbestämmelser avses dock icke bestämmelser om kompletterande
delpension och ej heller bestämmelser om reservpension eller
däremot svarande engångsbelopp.
Med statlig pensionsrätt förstås i reglementet pensionsrätt enligt
bestämmelser som avses i första stycket.
Med kommun förstås i reglementet kommun, landstingskommun
och kommunalförbund. Annan huvudman jämställes med kommun vid
tillämpningen av reglementet när det beslutats av regeringen.
Förordning (1977:4).
3 mom. Vid tillämpning av reglementet jämställes uppdrag
som heltidssysselsatt kommunal förtroendeman med anställning och
pensionering enligt pensionsreglemente för heltidssysselsatta
kommunala förtroendemän med tjänstepensionering. Kungörelse
(1969:457).
4 mom. Reglementets föreskrifter om tjänst som tillsats med
förordnande för bestämd tid gälla icke, om förordnande på tjänsten ej
får förnyas eller får förnyas endast för begränsad tid. Kungörelse
(1969:457).
5 mom. Närmare bestämmelser angående reglementets tillämpning
utfärdas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande
av vederbörande myndighet. Förordning (1975:30).
2 avd. Huvudbestämmelser
1 kap. Förutsättningar för reglementets tillämpning
3 §
1 mom. Såsom förutsättning för att arbetstagare skall bliva
underkastad reglementet gäller, om annat ej följer av 3 mom.,
att han fyllt 20 år, att han innehar anställning, som avser minst
halvtidstjänstgöring, att han uppfyller villkoret i 2 mom. angående
kvalifikationstid samt att han icke uppnått den levnadsålder, vid
vilken enligt reglementet inträder rätt att avgå med ålderspension
från anställningen. Förordning (1979:725).
2 mom. Villkor i fråga om kvalifikationstid innebär, att
arbetstagaren inom den senast förflutna perioden av 36
kalendermånader skall hava innehaft sådan anställning inom
reglementets tillämpningsområde, som avsett minst halvtidstjänstgöring,
under sammanlagt minst sex hela kalendermånader. Förordning (1979:725).
3 mom. Regeringen meddelar närmare bestämmelser angående
vad vid reglementets tillämpning skall för olika fall förstås med
halvtidstjänstgöring. Regeringen äger ock, där så finnes påkallat med
hänsyn till förhållandena inom visst förvaltningsområde eller
särskilda skäl därtill eljest föreligga förordna, att i stället för
vad i reglementet angives i fråga om halvtidstjänstgöring och
kvalifikationstid skola helt eller delvis gälla andra villkor
beträffande sysselsättningsgrad och tidigare innehav av
anställningen. Förordning (1975:30).
4 mom. Arbetstagare upphör att vara underkastad reglementet
när han inte längre innehar anställning som avser minst
halvtidstjänstgöring.
Därest för den, som sedan minst fyra månader är underkastad
reglementet, anställningen upphör av annan anledning än arbetstagarens
därom uttryckta önskan eller något hans förvållande, skall han utan
hinder av anställningens upphörande anses vara underkastad reglementet
under ytterligare nio månader och härvid vid reglementets tillämpning
behandlas såsom om han kvarstått i sin senaste anställning och
åtnjutit ledighet för enskilda angelägenheter. Vad nu sagts skall
likväl icke gälla i fråga om egen- eller familjelivränta och skall
heller icke, med mindre regeringen undantagsvis finner skäl lämna
medgivande därtill, avse tid efter det att arbetstagaren blivit
berättigad åtnjuta pensionsförmån enligt statliga pensionsbestämmelser
eller erhållit annan anställning, vid vilken pensionsrätt föreligger
för honom. Förordning (1979:725).
5 mom. Har innehavare av icke-statlig anställning, för vilken
avlöningsförmånerna ej fastställas under medverkan av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer, varit ledig för enskild
angelägenhet utan rätt till kontant avlöning under mer än ett
år i följd eller med endast kortare avbrott för tjänstgöring, skall
han upphöra att vara underkastad reglementet, om pensionsmyndigheten
ej av särskilda skäl medger annat. Förordning (1975:30).
2 kap. Om avgångsskyldighet
4 §
Avgångsskyldighet på grund av uppnådd ålder
1 mom. Reglementet underkastad arbetstagare är, oavsett vad som
följer av eljest gällande bestämmelser, avgångsskyldig vid övre
gränsen av den för honom gällande pensioneringsperioden.
I den mån det ur tjänstesynpunkt finnes lämpligt, att arbetstagaren
efter pensioneringsperiodens övre gräns tages i anspråk för
fullgörande av arbetsuppgifter, som ålegat honom i hans senaste
anställning, må medgivande kunna lämnas honom att så länge han är
fullt tjänstduglig kvarstå i anställningen.
Befinnes arbetstagare, som uppnått pensioneringsperiodens nedre men
icke dess övre gräns, icke kunna på tillfredsställande sätt utföra
honom åliggande arbete eller anses hans bibehållande i anställningen
på grund av arbetets särskilda art innebära risk för hans egen eller
andras säkerhet eller hälsa eller finnes hans avgång från
anställningen önskvärd i samband med omorganisation, som berör hans
tjänsteställe, eller rationalisering av arbetsförhållandena därstädes,
må arbetstagaren förklaras skyldig att avgå.
Tredje stycket gäller även den vars tjänst överflyttats till annan
ort i samband med att statlig verksamhet omlokaliserats under
förutsättning att han i samband med omlokaliseringen undantagits
från flyttning och helt eller delvis befriats från tjänstgöring
på grund av att annat lämpligt arbete icke har kunnat anvisas
(beredas) honom.
Vad i tredje stycket sägs om skyldighet att avgå i samband
med omorganisation eller rationalisering gäller inte arbetstagare
som omfattas av trygghetsavtalet för arbetstagare hos staten
(TrA-S) eller trygghetsavtalet för icke-statliga lärare (TrA-L).
En sådan arbetstagare är vid arbetsbrist skyldig att avgå under
de förutsättningar som anges i nämnda avtal. Förordning (1984:219).
2 mom. Bestämmelserna i 1 mom. gälla icke innehavare av ordinarie
anställning som tillsatts med förordnande för bestämd tid i
vidare mån än som följer av förordnandet. För sådan anställning
fastställes dock pensioneringsperiod för tillämpning av 3 kap.
Kungörelse (1965:926).
3 mom. Regeringen fastställer vilken av följande, mellan angivna
åldersgränser infallande pensioneringsperioder, som skall tillämpas
för viss anställning, nämligen
pensioneringsperiod I: 60-63 år,
" II: 63-65 "
" III: 65-66 "
Beträffande särskilda anställningar äger regeringen förodna om
tillämpning av pensioneringsperiod med andra åldersgränser. Där ej
annat följer av särskilda bestämmelser infaller pensioneringsperiodens
nedre respektive övre gräns vid utgången av den månad varunder
föreskriven levnadsålder uppnås eller, såvitt gäller nedre gränsen för
pensioneringsperiod III, vid utgången av månaden före den varunder 65
års ålder uppnås.
För militär eller civilmilitär tjänsteman eller efter regeringens
bestämmande annan arbetstagare skola reglementets bestämmelser om
pensioneringsperiod eller gräns för sådan period i stället avse den
levnadsålder som regeringen fastställer som pensionsålder. Förordning
(1979:725).
4 mom. Arbetstagare, som avgått med sjukpension enligt detta
reglemente eller andra statliga pensionsbestämmelser och för
vilken nämnda pension indragits i samband med att han på grund av ny
anställning blivit underkastad reglementet, ävensom ordinarie
tjänsteman, vilken inom en tid av fem år före pensioneringsperiodens
nedre gräns utan något sitt förvållande förflyttats till annan tjänst,
äger att i fråga om pensioneringsperiod i den erhållna anställningen
bliva behandlad som om han kvarstått i den anställning från vilken
avgång med sjukpension eller förflyttning skett, såframt han anmäler
sin önskan härom inom viss av regeringen bestämd tid. Förordning
(1979:725).
5 mom. För den som innehar anställning vilken på grund av avtal
om ändrad lönegradsplacering har hänförts till högre
pensioneringsperiod än tidigare skall, om han vid ändringen uppnått
eller då har högst två år kvar till den tidigare
pensioneringsperiodens nedre gräns, vid fortsatt innehav av
anställningen tillämpas den tidigare gällande pensioneringsperioden.
Förordning (1978:964).
6 mom. Arbetstagare som i samband med delpension övergår till tjänst
med annan pensioneringsperiod (pensionsålder) behåller den
pensioneringsperiod (pensionsålder) som gällde för honom före övergången.
Förordning (1981:729).
5 §
Avgångsskyldighet på grund av sjukdom m.m.
Reglementet underkastad arbetstagare må, oavsett vad som följer av
eljest gällande bestämmelser, förklaras skyldig att avgå,
a) därest han befinnes till följd av förlust av eller nedsättning i
arbetsförmågan vara för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt utföra honom åliggande arbete,
b) därest han till följd av förlust av eller nedsättning i
arbetsförmågan under en tid av 24 månader i följd antingen icke
tjänstgjort eller tjänstgjort allenast försöksvis kortare tid och det
tillika enligt socialstyrelsens bedömande föreligger såväl sannolikhet
för att han icke kan återinträda i arbete inom ytterligare 12 månader
som ovisshet angående vidare utveckling av arbetsförmågan, samt
c) därest, såvitt angår innehavare av ordinarie, medelst fullmakt
tillsatt tjänst eller därmed jämförlig icke-statlig tjänst,
arbetstagaren befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt
fullgöra sina tjänståligganden samt för honom högst fem år återstå
till pensioneringsperiodens nedre gräns.
Avgångsskyldighet skall likväl icke på grund av vad ovan sägs
föreligga före pensioneringsperiodens nedre gräns, med mindre
arbetstagaren prövas icke kunna överföras till annan med statlig
pensionsrätt förenad anställning.
Bestämmelserna i första och andra styckena gälla ej arbetstagare på
vilken 7 kap. 4 eller 5 § lagen (1976:600) om offentlig anställning är
tillämplig. Förordning (1979:725).
3 kap. Tjänstepensionsförmåner
A. Grundläggande bestämmelser
6 §
Tjänstepensionsrättens allmänna omfattning
Rätten till tjänstepensionsförmåner omfattar, där ej annat i
reglementet sägs, rätt till dels egenpensionsförmåner, vilka utgöras
av egenpension (ålderspension, sjukpension, förtidspension) och
egenlivränta (ålderslivränta, förtidslivränta), dels familjepensions-
förmåner, vilka utgöras av familjepension och familjelivränta.
Tjänstepensionsförmånerna skola bestämmas i enlighet med vad i det
följande sägs. Där ej annat följer av föreskrifter meddelade av
regeringen skola dessa förmåner vara bruttopensionsförmåner,
i vilka inräknas sådan folkpension, pension på grund av
lagstiftning om allmän pensionsförsäkring samt ersättning på grund
av annan socialförsäkring eller därmed jämförlig anordning, till
vilken kan föreligga rätt -- eller skulle hava förelegat rätt, om
nämnda lagstiftning utan inskränkning ägt tillämpning på vederbörande.
Vad i föregående stycke sagts om sådana förmåner, som jämte
tjänstepensionsförmånen skola ingå i bruttopensionsnivån, avser icke
förmåner, vilka bestämmas med beaktande av samtidigt utgående
tjänstepensionsförmåner enligt reglementet. Förordning (1975:30).
7 §
Samordning av tjänstepensionsförmåner m.m.
1 mom. Tjänstepensionsrätt enligt detta reglemente skall på
följande sätt samordnas med annan tjänstepensionsrätt, vilken
föreligger enligt reglementet eller andra statliga
pensionsbestämmelser och grundar sig på samme persons anställning.
Å ena sidan skola såsom tjänstår för bestämmande av pensionsförmån
enligt reglementet tillgodoräknas jämväl tjänstår, på vilka annan
samtidigt eller tidigare tillerkänd pensionsförmån är grundad, utan
annan begränsning än att för tidsperiod, varunder innehafts mer än en
anställning, icke må tillgodoräknas flera tjänstår än som motsvarar
tiden för samtidigt innehav av anställningarna.
Å andra sidan må icke, med mindre regeringen därtill för visst fall
eller viss grupp av fall lämnar medgivande, såsom förmån utgå mera än
som motsvarar den större av de särskilda förmånerna. Beträffande detta
förmånsbelopps fördelning på de särskilda pensionsförmånerna skall
gälla vad regeringen förordnar.
I fråga om samordning av tjänstepensionsrätt enligt reglementet med
pensionsrätt, som förvärvats på grund av kommunal eller annan
icke-statlig tjänstepensionering, skall, i de fall och i den
utsträckning så följer av beslut eller bestämmelser meddelade av
regeringen vad ovan sägs gälla såsom om fråga varit om samordning av
statliga tjänstepensionsförmåner. Härvid skola i förekommande fall
iakttagas de särskilda föreskrifter som meddelas av regeringen.
Föreskrifterna i fjärde stycket gälla även sådan pensionsrätt på
grund av statlig pensionering i annat nordiskt land än Sverige som
avses i konvention om samordning av pensionsrätt enligt statliga
pensionsordningar. Förordning (1975:30).
2 mom. Beträffande den, som under viss tid inom område, för vilket
statliga pensionsbestämmelser eljest äga tillämpning, innehaft
icke lönegradsplacerad anställning med avlöning avvägd med hänsyn till
att med anställningen icke skall vara förenad statlig pensionsrätt,
skall, där ej regeringen annat bestämmer, vid reglementets
tillämpning -- oavsett vad som skulle följa av eljest gällande
bestämmelser -- iakttagas, att sagda antällningstid ej må
tillgodoräknas såsom tjänstår enligt 10 § men skall tagas i beräkning
vid bestämmande av det för hel pensionsförmån erforderliga antalet
tjänstår som om tillgodoräkning skett. Förordning (1975:30).
3 mom. I fråga om samordning av förmåner enligt detta reglemente och
förmåner enligt krigsavlöningsbestämmelser gäller vad därom särskilt
stadgas.
4 mom. På regeringens prövning beror, om och i vad mån egenpension
eller egenlivränta för civil anställning, som avses i reglementet,
skall minskas av den anledningen, att vederbörande erhåller avlöning
i egenskap av militär eller civilmilitär tjänsteman på reservstat eller
övergångsstat, arbetstagare i försvarsmaktens reserver eller officer
i väg- och vattenbyggnadskåren. Förordning (1979:725).
5 mom. Egenpension enligt reglementet samordnas med pension
enligt ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen. Förordning (1975:30).
8 §
Vissa inskränkningar i pensionsrätten
Angående påföljd i pensionshänseende för den, som uppsåtligen
framkallat arbetstagarens arbetsoförmåga eller död, skall gälla vad i
18 och 19 §§ lagen om försäkringsavtal (1927:77) stadgas. Förordning
(1979:725).
B. Löneunderlag för tjänstepensionsförmån. Lönetilläggsfaktor.
Tjänstetidsfaktor
9 §
Löneunderlag för tjänstepensionsförmån
1 mom. Löneunderlag för ålders- eller förtidspension (pensionsunderlag)
beräknas på grundval av den senaste pensionslön enligt statens
pensionslöneförordning (1959:286) som gällt för arbetstagaren under
året före avgångsåret, dock högst den pensionslön som vid avgången
gällt för honom i den anställning på vilken rätten till tjänstepensionen
grundas.
Löneunderlag för sjuk- eller familjepension (pensionsunderlag)
beräknas på grundval av den pensionslön enligt statens
pensionslöneförordning som gällt för arbetstagaren vid avgången
respektive vid frånfället. Detsamma gäller vid beräkning av
löneunderlag för ålders- eller förtidspension när pensionslön inte
gällt för arbetstagaren under året före avgångsåret.
Pensionslön för beräkning av pensionsunderlag skall beaktas med det
belopp som gällt enligt lönenivån för december månad året före
avgångsåret respektive året före frånfället. Förordning (1985:316).
2 mom. Löneunderlag för livränta (livränteunderlag) utgör
95 procent av det pensionsunderlag som skulle ha gällt om det varit
fråga om avgång med ålderspension. Förordning (1985:316).
3 mom. har upphävts genom förordning (1975:1050)
4 mom. har upphävts genom förordning (1978:791).
9 a §
Lönetilläggsfaktor
Lönetilläggsfaktor beräknas för arbetstagare i fall och enligt grunder
som regeringen bestämmer. Förordning (1979:725).
10 §
Tjänstetidsfaktor
1 mom. Med tjänstetidsfaktor avses förhållandet mellan det
antal tjänstår som arbetstagaren äger tillgodoräkna enligt 2--5 mom.
eller efter prövning som sägs i 6 mom. och det antal tjänstår som
enligt 7 mom. erfordras för hel tjänstepensionsförmån. Tjänsteåren
räknas härvid i hela och påbörjade fjärdedels år. Förordning
(1979:725).
2 mom. Arbetstagare får, där ej annat följer av andra eller
tredje styckena eller av 3 mom., tillgodoräkna följande tid som
tjänstår för pension enligt reglementet, i den mån den har infallit
innan arbetstagaren uppnått den övre gränsen för sin
pensioneringsperiod eller eljest upphört att vara underkastad
reglementet, nämligen
a) tid under vilken han varit underkastad detta reglemente eller äldre
statliga pensionsbestämmelser,
b) tid som han eljest ägt tillgodoräkna enligt äldre statliga
pensionsbestämmelser eller äger tillgodoräkna enligt särskilda
bestämmelser eller beslut,
c) tid under vilken han utan pensionsrätt innehaft anställning med en
sysselsättningsgrad om lägst 0,4,
dels inom reglementets tillämpningsområde i den mån tiden
inte tillgodoräknas enligt b,
dels i övrigt i statlig tjänst, inom annan verksamhet med
lönebestämmelser som tillkommit under medverkan av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer eller hos allmän försäkringskassa
(motsvarande), allt under förutsättning att undantag inte gäller
enligt särskilda bestämmelser.
Vid tillämpning av första stycket får tid under vilken arbetstagaren
har varit ledig med bibehållande av viss del av lönen för att fullgöra
uppdrag som ledamot av riksdagen ej beaktas i den mån ledigheten har
infallit efter år 1978 och uppdraget har grundat rätt till pension
enligt ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter.
Vid tillämpning av första stycket b och c får inte beaktas tid innan
arbetstagaren har fyllt 20 år.
Vid tillämpning av första stycket b tillgodoräknas tid som avses där i
den omfattning som följer av de bestämmelser eller beslut som grundar
rätten till tillgodoräkning. Härvid bortses dock från sådan
begränsning beträffande visst slag av förmån som kan följa av nämnda
bestämmelser eller beslut.
Vid tillämpning av första stycket c andra dels-satsen i fråga om
anställning med avlöning för dag eller timme skall beräkning göras för
kalenderår. Sådan anställning tillgodoräknas om den tid under året för
vilken avlöningen har utgått, i förekommande fall tillsammans med
annan tid som avses i första stycket, motsvarar minst fyra månader med
heltidstjänstgöring. Tillgodoräkningen av tid för anställning med
avlöning för dag eller timme sker härvid, oavsett vad som skulle följa
av andra föreskrifter, med så många hela månader som tiden motsvarar,
dock inte i den mån den sammanlagda tillgodoräkningen för året
härigenom skulle överstiga ett tjänstår. Om tjänstgöringskravet för
heltid har ändrats under året beaktas det krav som gäller vid årets
utgång.
Arbetstagare får tillgodoräkna tjänstår för livränta enligt
reglementet med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i
första - femte styckena, dock att tid innan han fyllt 28 år inte får
tillgodoräknas. Förordning (1981:729).
10 § 3 mom. Vid beräkning av tjänstår skall gälla,
a) att tid, under vilken arbetstagaren icke varit berättigad åtnjuta
någon kontant avlöning, icke må beaktas vid tillämpning av 2 mom.
a)--c), där ej annat följer av särskilt beslut av regeringen,
b) att vidare tid, under vilken anställningen avsett avkortad
tjänstgöring eller varunder arbetstagaren åtnjutit partiell ledighet
med avlöning svarande mot tjänstgöringens omfattning, icke må vid
tillämpning av 2 mom. a)--c) beaktas till större del än som svarar mot
förhållandet mellan den avlöning, som åtnjutits, och hel avlöning,
samt
c) att beträffande den som innehaft anställning av sådant slag, som
avses i 1 § 1 mom. andra stycket, skola iakttagas de särskilda
föreskrifter, som innefattas i eller meddelats i anslutning till sådan
plan eller sådana avgiftsbestämmelser, som i nämnda författningsrum
avses.
Med tid för fullgjord tjänstgöring, som medfört rätt till kontant
avlöning, skall likställas tid, varunder arbetstagaren åtnjutit
ledighet till följd av sjukdom eller för att fullgöra
a) fackligt uppdrag i den mån ledigheten åtnjutits i kalendermånad då
lön utgått i anställningen,
b) uppdrag som ledamot av riksdagen i den mån tiden inte har grundat
rätt till pension enligt ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter,
c) annat offentligt uppdrag,
d) tjänstgöring i statlig anställning,
e) tjänstgöring i icke-statlig anställning, om denna har varit förenad
med statlig pensionsrätt eller arbetstagaren enligt särskilt meddelad
föreskrift har varit skyldig att åtaga sig tjänstgöringen,
f) tjänstgöring, som har ålegat arbetstagaren enligt allmän lag eller
förordning, eller
g) uppdrag som regionalt skyddsombud.
Vid beräkning av tjänstår under tid för delpensionsledighet eller för
innehav av deltidstjänst till vilken övergång skett i samband med
delpension enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring skall
tiden för arbetstagare, som utan avbrott varit underkastad statliga
eller kommunala pensionsbestämmelser under de 60 månaderna närmast
före delpensionsledigheten respektive övergången till deltidstjänst,
icke beaktas till mindre del än som svarar mot den genomsnittliga
sysselsättningsgraden under nämnda 60-månadersperiod.
Regeringen äger, där så finnes påkallat med hänsyn till förhållandena
inom visst förvaltningsområde eller skäl därtill eljest anses
föreligga, meddela från föreskrifterna i första och andra styckena
detta moment avvikande bestämmelser eller medgiva undantag från vad i
första stycket här ovan sägs. Förordning (1986:32).
4 mom. Arbetstagare som avgår med sjukpension äger såsom
tjänstår tillgodoräkna, förutom tid i övrigt som tillgodoräknas enligt
denna paragraf, tiden från avgången till pensioneringsperiodens övre
gräns. Härvid skola bestämmelserna i 3 mom. tillämpas med beaktande av
i vilken utsträckning tiden närmast före avgången tillgodoräknas, dock
med bortseende från sådana ändringar i tjänstgöringsförhållandena som
pensionsmyndigheten bedömer vara av tillfällig art. Förordning
(1979:725).
5 mom. Angående tjänstårsberäkning för tid, varunder innehafts mer än
en anställning av det slag, som åsyftas i reglementet, skall vad i
7 § 1 mom. andra stycket sägs gälla jämväl i fall, där fråga inte är
om samordning av pensionsförmåner. Härvid åsyftas inte sådan anställning
som avses i 2 mom. första stycket c andra dels-satsen. Förordning
(1980:114).
6 mom. På prövning i den ordning regeringen föreskriver
beror, om och i vad mån tid, varunder arbetstagare i eller utom
statens tjänst innehaft anställning eller eljest fullgjort arbete
eller uppdrag, må tillgodoräknas såsom tjänstår, där sådan
tillgodoräkning ej sker enligt vad ovan i denna paragraf eller eljest
är stadgat. Förordning (1979:725).
7 mom. Det antal tjänstår som erfordras för hel tjänstepensionsförmån
skall utgöra det antal som arbetstagaren äger tillgodoräkna, dock
minst 30, där ej regeringen har förordnat annat. I fråga om livränta
skall vid bestämmande av det antal tjänstår, som erfordras för hel
förmån, med tjänstår jämställas tid från avgången intill utgången av
månaden före den varunder arbetstagaren fyller 65 år. Förordning
(1979:725).
8 mom. För arbetstagare som i samband med delpension övergår till
annan tjänst skall övergången inte medföra ändring av det
antal tjänsteår som erfordras för hel tjänstepensionsförmån.
Förordning (1981:729).
C. Förutsättningar för tjänstepensionsförmåner.
Tjänstepensionsförmånernas storlek
11 §
Förutsättningar för egenpensionsförmåner
1 mom. Arbetstagare som är underkastad reglementet har rätt till
ålderspension om anställningen upphör tidigast vid
pensioneringsperiodens nedre gräns,
sjukpension om arbetstagaren ej är berättigad till ålderspension men
förklaras skyldig att avgå eller entledigas med stöd av 5 § reglementet
eller 7 kap. 4 eller 5 § lagen (1976:600) om offentlig anställning,
egenlivränta om anställningen i annat fall upphört när arbetstagaren
efter det han fyllt 28 år varit underkastad statliga
pensionsbestämmelser minst tre år och något annat inte följer av 5
mom.
Arbetstagare som uppnått pensioneringsperiodens nedre gräns
äger i annat fall än som avses i första stycket rätt till
sjukpension, om han vid avgång ur tjänst varit oavbrutet
helt tjänstledig på grund av sjukdom sedan minst nio månader före
nämnda gräns och därvid i övrigt uppfyller fordringarna för sådan
pension. Om det finns särskilda skäl kan regeringen medge undantag
från kravet i fråga om tjänstledighetens längd och omfattning.
Har arbetstagare genom lagakraftägande dom befunnits skyldig
till brott, varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att
inneha sin tjänst, och har han enligt 33 kap. 2 § brottsbalken
överlämnats till särskild vård, dömts till böter eller
skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd, får regeringen, om
arbetstagare avskedats enligt 11 kap. 1 eller 2 § lagen (1976:600)
om offentlig anställning eller motsvarande bestämmelse i annan
författning, förklara honom berättigad till sjukpension. Detsamma
gäller om arbetstagare på grund av brott, varpå åtal ej följt, eller
på grund av tjänsteförseelse avskedats enligt sådan bestämmelse och
regeringen bedömer att arbetstagaren begått brottet eller
tjänsteförseelsen under inflytande av själslig abnormitet av
djupgående beskaffenhet.
Arbetstagare kan av regeringen förklaras berättigad till
förtidspension i stället för egenlivränta, om han vid
avgång från anställningen, som finnes icke vara stridande mot det
allmännas intresse, äger tillgodoräkna minst 20 tjänsteår eller under
minst 20 år varit underkastad statliga pensionsbestämmelser samt vid
avgången högst fem år återstå till pensioneringsperiodens nedre
gräns.
Utlöper förordnande för ordinarie tjänsteman, som är förordnad för
bestämd tid, och blir det av annan anledning än på egen begäran inte
förnyat, är han eller hon berättigad till förtidspension i stället för
egenlivränta.
Beviljas ordinarie tjänsteman, som är förordnad för bestämd tid, på
egen begäran avsked före anställningstidens utgång, kan regeringen
förklara att tjänstemannen är berättigad till förtidspension i stället
för egenlivränta, om avgången är önskvärd från allmän synpunkt.
Detsamma gäller ordinarie tjänsteman, som är förordnad för bestämd
tid, när förordnandet utlöper och på egen begäran inte förnyas.
Femte och sjätte styckena gäller även om villkoren i fjärde stycket
inte är uppfyllda. Förordning (1985:316).
2 mom. Ålders- och sjukpension utgår från och med dagen
efter den, då avgång skett från den anställning som berättigar till
pensionen, eller, där denna anställning med frånträdande av utövningen
innehades jämte annan anställning, från och med dagen efter den, då
avgång från sistnämnda anställning skett.
Förtidspension utgår från pensioneringsperiodens nedre gräns eller
efter regeringens bestämmande från tidigare tidpunkt. Förtidspension,
som eljest skulle ha börjat utgå vid viss framtida tidpunkt, utgår
även dessförinnan under tid då den berättigade uppbär förtidspension
eller sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Ålderslivränta utgår från och med den månad, varunder den berättigade
uppnår 65 års ålder. Förtidslivränta utgår under sådan tid
dessförinnan då den berättigade uppbär hel förtidspenion eller helt
sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.
Egenpensionsförmån utgår till och med den dag, då en månad förflutit
efter pensions- eller livräntetagarens frånfälle, eller, där rätten
till förmånen upphör före frånfället, till och med den månad under
vilken rätten upphört. Förordning (1977:4).
3 mom. Där den som avgått med sjukpension ånyo blir underkastad
statliga pensionsbestämmelser, skall sjukpensionen därmed
upphöra att utgå, under förutsättning dels att de med den nya
anställningen förenade löneförmånerna icke understiga dem, som
kunna beräknas hava tillkommit arbetstagaren, därest han kvarstått i
den anställning han innehade vid tiden för pensioneringen,
dels, vad angår ordinarie tjänsteman, att den nya anställningen är
av sådant slag, att han vid tiden för sjukpensioneringen varit
pliktig att låta förflytta sig till densamma.
Antager sjukpensionstagaren icke erbjudande om ny anställning som
motsvarar hans krafter och färdigheter och vid vilken i första stycket
angivna förutsättningar föreligga, skall på regeringens prövning bero,
huruvida sjukpensionen skall upphöra att utgå eller nedsättas eller
utbytas mot förtidspension jämlikt 1 mom. fjärde stycket. Vad nu sagts
skall likväl icke avse tid efter pensioneringsperiodens nedre gräns.
Pensionsmyndigheten äger, där anledning därtill anses föreligga,
förordna att sjukpensionstagare skall på statens bekostnad undergå
läkarundersökning. Vägrar sjukpensionstagaren att underkasta sig sådan
undersökning, skall gälla vad i föregående stycke sägs. Förordning
(1979:725).
4 mom. Rätt att uppbära egenpensionsförmån föreligger icke under tid
för innehav av kommunalt förtroendemannauppdrag som är förenat med
pensionsrätt enligt pensionsreglemente för heltidssysselsatta
kommunala förtrodenemän. Sådan rätt föreligger ej heller under tid efter
frånträde av det kommunala förtroendemannauppdraget då den eljest
förmånsberättigade på grund av uppdraget åtnjuter ålders- eller
sjukpension som är större än förmånen enligt statens allmänna
tjänstepensionsreglemente. Vid jämförelsen beaktas beträffande den
statliga pensionsförmånen det normalbelopp som är tillämpligt enligt
12 § 1 mom. reglementet och beträffande den kommunala pensionen
motsvarande belopp. Kungörelse (1973:962).
5 mom. Arbetstagaren har inte rätt till egenlivränta om
arbetstagaren efter avgången har haft anställning med pensionsrätt
enligt
statliga pensionsbestämmelser, eller
de pensionsbestämmelser som avses i 5 § 2 mom. första stycket punkterna
1--5 eller andra delssatsen förordningen (1959:420) med
tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente.
Arbetsgivaren får medge undantag härifrån.
Arbetstagaren har dock rätt till egenlivränta om de intjänade
tjänsteåren enligt de statliga pensionsbestämmelserna inte har tagits
med vid beräkningen av förmåner på grund av sådan anställning som anges
i första stycket. Förordning (1987:72).
12 §
Egenpensionsförmåners storlek
12 § 1 mom. Egenpensionsförmåns belopp för månad utgör, där ej annat
följer av 3 eller 4 mom., ett belopp (egenpensionsförmåns
normalbelopp) som bestämmes på grundval av arbetstagarens
tjänstetidsfaktor och hans pensionsunderlag, i förekommande fall höjt
genom multiplikation med lönetilläggsfaktorn, eller hans
livränteunderlag.
Om en arbetstagare har marknadslönetillägg (MLT eller MLT-L),
skolledartillägg (SLT) eller lönetillägg i form av särskild
flygförarpremie (SFP) vid avgången eller vid frånfället skall
pensionsunderlaget, i förekommande fall efter höjning enligt första
stycket, höjas med beloppet av sådana tillägg. På motsvarande sätt skall
livränteunderlaget höjas med 95 procent av ifrågavarande tillägg.
Tilläggen skall beaktas med det belopp som gällt enligt nivån för
december månad året före avgångsåret respektive året före frånfället.
Då tjänstetidsfaktorn är lika med talet 1, utgår hel egenpensionsförmån.
Normalbeloppet av hel egenpension är 65 procent av pensionsunderlaget.
Normalbeloppet av hel egenlivränta är lika med summan av dels
10 procent av livränteunderlaget till den del detta ej överstiger en
tolftedel av sju och en halv gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde vid ingången av året före
avgångsåret, dels 65 procent av återstående del av underlaget.
Då tjänstetidsfaktorn är mindre än talet 1 utgår avkortad
egenpensionsförmån. Sådan förmåns normalbelopp utgör så stor del av hel
förmåns belopp som svarar mot tjänstetidsfaktorn.
Normalbeloppet av förtidspension enligt 11 § 1 mom. fjärde stycket
skall, där pensionen börjar utgå före pensioneringsperiodens nedre gräns
av annan anledning än att den berättigade äger uppbära förtidspension
eller sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring, minskas med 1/200
för varje helt eller påbörjat fjärdedels år, som vid den tidpunkt då
pensionen börjar utgå återstår till nämnda gräns. Förordning (1987:72).
2 mom. För arbetstagare, som tidigare avgått med sjukpension enligt
detta reglemente eller andra statliga pensionsbestämmelser och för
vilken nämnda pension indragits i samband med att han på grund av ny
anställning blivit underkastad reglementet, skall egenpension icke
avkortas i större utsträckning än som beräknas hava blivit fallet,
därest avgången med sjukpension icke ägt rum. Motsvarande skall gälla,
där ordinarie tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttats till
annan tjänst ävensom där ändring av beskaffenhet att inverka på
pensionens avkortningsgrad genomförts under tjänstemans innehav av
ordinarie tjänst.
Har tjänsteman under sammanlagt minst 12 år i följd innehaft en eller
flera ordinarie tjänster som tillsatts med förordnande för bestämd tid
och har han övergått till annan i reglementet avsedd anställning i
samband med att sådant förordnande utlöpt och av annan anledning än
hans egen önskan icke förnyats, avkortas egenpension som tillkommer
honom icke mer eller i annat fall än som skulle ha skett om han varit
berättigad till förtidspension enligt 11 § 1 mom. femte stycket när
förordnadet utlöpte. Förordning (1979:725).
3 mom. Till egenpensions normalbelopp lägges för tid och under
förutsättningar som angivas i detta moment ett särskilt belopp
(egenpensions tilläggsbelopp). Detta bestämmes för månad och utgör
vid hel pension, där ej annat följer av tredje stycket, 3,
1 procent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gäller för den månad då tilläggsbeloppet börjar utgå.
Är egenpensionen avkortad begränsas tilläggsbeloppet i samma mån.
Till egenpensions normalbelopp lägges tilläggsbelopp från och med den
månad varunder den berättigade fyller 65 år.
Till egenpensions normalbelopp lägges vidare, oavsett den berättigades
ålder, tilläggsbelopp för tid då den berättigade uppbär förtidspension
eller sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Utgår
förtidspensionen eller sjukbidraget med hälften eller två tredjedelar
av helt belopp, begränsas tilläggsbeloppet i samma mån. Förordning
(1977:4).
4 mom. Till normalbeloppet av sjukpension lägges ett särskilt belopp
(särskilt tilläggbelopp till sjukpension) för tid då den berättigade
uppbär förtidspension eller sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
Särskilt tilläggsbelopp utgör, oavsett tjänstetidsfaktorns storlek, en
fjärdedel av normalbeloppet för hel sjukpension för den månad då
tilläggsbeloppet börjar utgå. Utgår förtidspensionen eller
sjukbidraget med hälften eller två tredjedelar av helt belopp,
begränsas tilläggsbeloppet i samma mån. Förordning (1977:4).
13 §
Förutsättningar för familjepensionsförmåner
1 mom. Om arbetstagaren vid sitt frånfälle var underkastad detta
reglemente eller åtnjöt eller efter avgång från anställning som
avses i reglementet ägde rätt att framdeles komma i åtnjutande av
egenpension, föreligger rätt till familjepension för
efterlevande make i äktenskap, som har ingåtts senast den dag då
arbetstagaren fyllde 60 år, och för barn, som ej har fyllt 19 år.
Om arbetstagaren vid sitt frånfälle åtnjöt eller efter avgång från
anställning som avses i reglementet ägde rätt att framdeles komma i
åtnjutande av egenlivränta och livränteunderlaget överstiger en
tolftedel av sju och en halv gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde vid ingången av året före
avgångsåret, skall, där annat ej följer av 7 mom., föreligga rätt till
familjelivränta för efterlevande som avses i första stycket.
Villkoret i fråga om arbetstagarens ålder vid äktenskapets ingående
skall icke gälla, när maken genom äktenskapet har förlorat rätt till
familjepension, som har utgått på grund av statliga
pensionsbestämmelser, eller maken tidigare har varit gift med
arbetstagaren, innan denne överskridit åldersgränsen. Förordning
(1979:725).
2 mom. Föreskrifterna i 1 mom. om rätt till familjepensionsförmån för
efterlevande make gälla även frånskild make som på grund av dom
eller skriftligt avtal varit berättigad till periodiskt utgående
underhållsbidrag från arbetstagaren, under förutsättning att makarna
levt tillsammans minst fem år, att arbetstagarens make vid
sammanlevnadens hävande fyllt 30 år och att, om ej regeringen medger
annat, underhållsbidraget utgick vid tiden för arbetstagarens frånfälle.
Rätt till familjepensionsförmån finnes dock endast för tid under
vilken bidraget eljest skulle ha utgått.
Frånskild make har ej rätt till familjepensionsförmån under tid, då
sådan rätt föreligger för frånskild make i tidigare äktenskap med
arbetstagaren. Under tid då förmånsberättigad efterlevande make icke
finnes, har dock ytterligare en frånskild make rätt till
familjepensionsförmån.
Har frånskild make tillförsäkrats rätt till familjepensionsförmån
enligt icke-statlig tjänstepensionering som avses i 7 § 1 mom. fjärde
stycket, utgår sådan förmån enligt grunder som bestämmes av
regeringen. Förordning (1979:725).
3 mom. har upphävts genom förordning (1975:30).
4 mom. Rätt till familjepensionsförmån upphör för efterlevande make
och frånskild make vid ingående av nytt äktenskap. Kungörelse (1973:962).
5 mom. Familjepensionsförmån utgår från och med dagen efter
frånfället eller, där fråga är om frånskild make, för vilken rätt till
förmånen inträtt senare än vid frånfället, eller barn, som fötts efter
frånfället, från och med den dag då rätten inträtt eller barnet
fötts.
Familjepensionsförmån utgår till och med den dag, då en månad
förflutit efter den förmånsberättigades frånfälle, eller, där rätten
till förmånen upphör före frånfället, till och med den månad, under
vilken rätten upphört. Kungörelse (1971:521).
6 mom. Rätt att uppbära familjepensionsförmån föreligger
icke om rätt till familjepension efter den avlidne beviljats enligt
pensionsreglemente för heltidssysselsatta kommunala förtroendemän och
denna pensions normalbelopp är större än normalbeloppet enligt statens
allmämnna tjänstepensionsreglemente. Änkling får dock uppbära
familjepensionsförmån, om rätt till motsvarande förmån ej föreligger
enligt det kommunala reglementet. Förordning (1975:30).
7 mom. Bestämmelserna i 11 § 5 mom. andra stycket om rätt
till egenlivränta äga motsvarande tillämpning i fråga om rätt till
familjelivränta. Härvid skall fråga om familjelivränta till änkling
bedömas för sig. Förordning (1975:30).
8 mom. Familjepensionsförmån utgår under i övrigt stadgade
förutsättningar jämväl till efterlevande efter den som under resa
eller eljest blivit borta och kan antagas ha avlidit. Såsom villkor
för utbetalning av dylik förmån må dock krävas förklaring på heder och
samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den
bortovarande. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från
hans förmyndare. Finnes den bortovarande sedermera vara vid liv, skall
förmånen ej vidare utgå. Kungörelse (1969:457).
14 §
Familjepensionsförmåners storlek och fördelning
1 mom. Familjepensionsförmåns belopp för månad utgör för ensam
förmånsberättigad ett belopp (familjepensionsförmåns normalbelopp)
som bestämmes enligt föreskrifterna i detta moment.
Familjepensions normalbelopp är lika med
a) där arbetstagaren vid frånfället åtnjöt eller efter avgång från
anställning som avses i reglementet ägde rätt att framdeles komma i
åtnjutande av egenpension: hälften av egenpensionens normalbelopp.
b) där arbetstagaren vid frånfället var underkastad reglementet:
produkten av den tjänstetidsfaktor och 32,5 procent av det
pensionsunderlag, i förekommande fall höjt genom multiplikation med
lönetilläggsfaktorn, som skulle ha gällt om arbetstagaren vid den
tidpunkt, då frånfället inträffade, hade avgått med rätt till
sjukpension.
Familjelivräntas normalbelopp är lika med produkten av
tjänstetidsfaktorn och 32,5 procent av livränteunderlaget till den del
detta överstiger en tolftedel av sju och en halv gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid ingången
av året före avgångsåret.
Överensstämmer inte det antal tjänstår, som får tillgodoräknas för
familjepensionsförmånen med stöd av 7 § 1 mom. fjärde och femte
styckena och i anslutning därtill meddelade föreskrifter, med det
antal tjänstår, som gäller eller skulle ha gällt för
egenpensionsförmån, skall familjepensionsförmånen i den mån regeringen
föreskriver särskilt avvägas med hänsyn till egenpensionsförmånen
beräknad på grundval av en i motsvarande mån jämkad tjänstetidsfaktor.
Förordning (1979:725).
2 mom. Familjepensionsförmåns belopp motsvarar för två
förmånsberättigade 140 procent av normalbeloppet. För varje därutöver
berättigad ökar procenttalet med 20. Efterlevande make och frånskild
make eller två frånskilda makar räknas härvid som endast en
berättigad.
Av förmånsbelopp, som är gemensamt för make eller makar och barn,
utgår, där ej annat följer av 3 mom., till maken eller makarna
gemensamt ett belopp som svarar mot 80 procent av normalbeloppet och
till barnet eller barnen gemensamt återstoden av förmånsbeloppet. Till
frånskild make som är förmånsberättigad jämte arbetstagarens barn i
annat äktenskap, utgår dock av det gemensamma förmånsbeloppet
ett belopp som motsvarar 40 procent av normalbeloppet, när ej lägre
belopp följer av 3 mom.
Förmånsbelopp, som är gemensamt för barn, delas lika mellan dem.
Motsvarande gäller förmånsbelopp som är gemensamt för makar, när ej
lägre belopp för frånskild make följer av 3 mom. Förordning
(1979:725).
3 mom. Familjepensionsförmån till frånskild make utgår högst med
ett belopp som svarar mot det sista underhållsbidragsbeloppet.
Överskjutande belopp tillfaller efterlevande make, när sådan finnes.
I annat fall hålles beloppet inne. Förordning (1975:830).
4 mom. Utgår i fall som avses i 13 § 6 eller 7 mom. både statliga
och icke-statliga pensionsförmåner bestämmes förmån enligt
reglementet som om samtliga förmånsberättigade uppburit förmån enligt
reglementet. Förordning (1975:30).
D. Ändring av tjänstepensionsförmåns belopp
15 §
1 mom. Pensions normalbelopp ändras, där ej annat följer av andra
stycket, i samma grad som basbelopet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Under det kalenderår då anställningen upphör ändras normalbelopp av
egenpension eller av familjepension efter den som har avlidit i tjänst
i samma grad som basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för
juli månad året närmast före avgångsåret.
Första och andra styckena gäller även sådan familjepension för
frånskild make som är begränsad enligt 14 § 3 mom.
Regeringen beslutar om annan ändring av pensions belopp.
Egenpensions tilläggsbelopp ändras i samma grad som basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring.
Särskilt tilläggsbelopp ändras i samma grad som pensionens
normalbelopp. Förordning (1978:791).
2 mom. Egenlivräntas eller familjelivräntas normalbelopp ändras i
samma grad som basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring ändrats från juli månad året före det år då livräntan
börjat utgå. Härvid anses familjelivränta efter den som vid frånfället
åtnjöt egenlivränta ha utgått från egenlivräntans begynnelsetidpunkt.
Förordning (1978:964).
E. Utbetalning av pensionsförmåner m.m.
16 §
1 mom. Utbetalning av pensionsförmåner sker enligt de bestämmelser
regeringen meddelar. Förordning (1975:30).
2 mom. Har någon för samma tid erhållit tjänstepensionsförmån
enligt reglementet och sådan förmån på grund av socialförsäkring
som enligt 6 § skall ingå i bruttopensionsnivån och har sistnämnda
förmån beviljats vid sådan tidpunkt att den icke kunnat beaktas vid
bestämmandet av tjänstepensionsförmån enligt nämnda paragraf, skall
vad som härigenom har utbetalats för mycket anses utgöra förskott
på socialförsäkringsförmånen. Kungörelse (1965:388).
3 mom. Har någon erhållit pensionsförmån obehörigen eller med för
högt belopp och har han orsakat detta genom oriktiga uppgifter
eller underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet eller på annat
sätt eller har han i annat fall bort inse att utbetalningen var
oriktig, skall han återbetala vad han erhållit för mycket.
Pensionsmyndigheten må dock i särkilt fall helt eller delvis eftergiva
återbetalningsskyldigheten. Kungörelse (1965:388).
4 mom. I fall som aves i 3 mom. må pensionsmyndigheten för
slutlig reglering av de sammanlagda förmånerna innehålla skäligt
belopp av pensionsförmån enligt reglementet, om ej hinder möter till
följd av lagen den 27 maj 1970 (nr 215) om arbetsgivares
kvittningsrätt. Kungörelse (1970:381).
3 avd. Särskilda bestämmelser
17 § Bestämmelserna i denna paragraf utgör tillägg till eller undantag
från reglementets huvudbestämmelser. De tillämpas i den omfattning som
framgår av bilagorna 1 och 2 till reglementet. De paragrafer till vilka
bestämmelserna närmast hör anges nedan. Förordning (1987:489)
Till 1 § m.m.
1 a Justitieråd eller regeringsråd, som avgår från sitt ämbete för att
tillträda annan statlig tjänst eller för att fullgöra något av
regeringen meddelat uppdrag, för vilket ersättning av statsmedel utgår,
må, så länge han i oavbruten följd innehar tjänst eller uppdrag som nu
nämnts, dock längst till utgången av den månad varunder han uppnår 67
års ålder, vara underkastad de i reglementet meddelade bestämmelserna
om pensionsförmåner som om han alltjämt kvarstod i justitieråds- eller
regeringsrådsämbetet. Förordning (1975:30).
1 b. Tjänsteman i disponibilitet, som inte är underkastad statliga
pensionsbestämmelser i annan anställning, skall, om och så länge han
åtnjuter avlöning av statsmedel till belopp som inte understiger hel
egenpension för den senast innehavda tjänsten, vara underkastad
reglementet som om han alltjämt innehade och utövade nämnda tjänst.
Förordning (1986:515).
1 c. har upphävts genom förordning (1982:1076).
1 d. Reglementets bestämmelser om pensionsförmåner för ordinarie
tjänsteman som är anställd med förordnande för bestämd tid gäller även
verkschef som är anställd med förordnande tills vidare. Upphör
förordnande för sådan verkschef av annan anledning än hans egen
önskan, tillämpas vad som gäller när förordnande för bestämd tid under
motsvarande omständigheter utlöper utan att efterföljas av förnyat
förordnande. Förordning (1982:1076).
1 e. har upphävts genom förordning (1982:1076).
1 f. Om anställning som lärare med läsårsdaglön under visst
kalenderhalvår avser eller skall anses avse hela den därunder
infallande terminen, anses arbetstagaren under återstående delar av
halvåret vid reglementets tillämpning inneha samma anställning som
under terminen. Förordning (1986:515).
1 g. Reglementet äger tillämpning på anställning hos kommun utan
hinder av att avlöningsförmånerna icke fastställas under medverkan av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Förordning
(1975:30).
1 h. har upphävts genom förordning (1981:687).
1 i. har upphävts genom förordning (1981:687).
1 j. Reglementet äger tillämpning på anställning i vilken utgår för
månad bestämt arvode som svarar mot månadslön på löneplan L.
Förordning (1981:687).
1 k. En huvudman får besluta att reglementet inte skall tillämpas på
en viss arbetstagare. Ett sådant beslut skall skickas till statens
löne- och pensionsverk. Förordning (1985:52).
1 l. Reglementet äger tillämpning på anställning hos institution vid
vilken överenskommelsen den 31 januari 1974 mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige om de anställdas rättsställning vid nordiska
institutioner skall tillämpas enligt beslut av Nordiska ministerrådet.
Kungörelse (1974:634).
1 m. Anställningen skall avse heltidstjänstgöring. Detta villkor
gäller dock inte om lönen utgår enligt statlig lönetariffklass eller
statlig eller kommunal lönegrad eller om arbetstagaren övergår från
heltidsanställning till deltidanställning i samband med delpension
enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring eller om regeringen
eljest medger det. Förordning (1982:1076).
1 n. Avlöningförmånerna skall i huvudsak utgå enligt de grunder som
gäller för arvodesanställda statliga lokalvårdare. Förordning
(1982:1076).
Till 3 §
3 a. Sådan ordinarie eller extra ordinarie tjänst, vid vilken
tjänstgöringsskyldighetens omfattning skall bestämmas för läsår eller
annan motsvarande tidsperiod och för vilken månadslönen med hänsyn
därtill i förekommande fall skall motsvara löneplanslönen med viss
minskning eller vid vilken månadslönen eljest skall motsvara viss
procentuell del av löneplanslönen, skall vid reglementets tillämpning
icke anses avse avkortad tjänstgöring. Förordning (1981:119).
3 b. Om statens löne- och pensionsverk inte föreskriver annat, skall
huvudmannen till verket anmäla frågor om pensionsrätt för arbetstagare
som omfattas av förordningen (1984:222) om pensionsavgifter enligt
statliga tjänstepensionsbestämmelser.
Har avlöningsförmånerna inte tillkommit under medverkan av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer, skall grunderna för dessa
och övriga anställningsvillkor registreras hos statens löne- och
pensionsverk enligt de bestämmelser regeringen meddelar.
Åsidosätter huvudmannen vad som åligger honom enligt reglementet eller
föreskrifter som utfärdats i anslutning till detta får statens löne-
och pensionsverk besluta att arbetstagare hos huvudmannen inte skall
vara underkastade reglementet. Förordning (1985:52).
3 c. har upphävts genom förordning (1982:1076).
3 d. har upphävts genom förordning (1982:1076).
3 e. Dansare får bli underkastad reglementet tidigast från fyllda 18
år. Förordning (1979:725).
3 f. Arbetstagare med anställning som dansare, sångsolist, korist,
skådespelare, regissör, koreograf, balettmästare, kapellmästare eller
musiker blir inte underkastade reglementet i den anställningen om den
avses vara under kortare tid än ett helt verksamhetsår. Förordning
(1982:1076).
3 g. har upphävts genom förordning (1982:1076).
3 h. Vid beräkning av avgifter enligt förordningen (1984:222) om
pensionsavgifter enligt statliga tjänstepensionsbestämmelser tillämpas
det procenttal som gäller för reducerat lönekostnadspålägg enligt
kungörelsen (1969:54) om beräkning och redovisning av
lönekostnadspålägg. Förordning (1985:52).
3 i. har upphävts genom förordning (1982:1076).
Till 4 §
4 a. Bestämmelserna i 4 § 1 mom. skall icke gälla. Avgångsskyldighet
på grund av uppnådd ålder skall inträda två år och en månad efter
pensioneringsperiodens nedre gräns, dock senast då tjänstledighet
under sammanlagt sex månader efter nämnda gräns åtnjutits av annan
anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag. Förordning
(1982:1076).
4 b. Ordinarie militär eller civilmilitär tjänsteman som avgår med
rätt till ålders- eller förtidspension är skyldig att inträda i
vederbörlig reserv och kvarstå i denna intill fyllda 65 år eller, om
pensionsåldern är 65 år, intill fyllda 70 år, med skyldighet att
tjänstgöra i reserven enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förutvarande
militär eller civilmilitär tjänsteman som inträtt i disponibilitet och
avgår med rätt till ålders- eller förtidspension. Förordning
(1975:30).
4 c. har upphävts genom kungörelse (1964:874).
4 d. Pensioneringsperioden omfattar två år och en månad. Förordning
(1982:1076).
till 7 §
7 a. Där den som åtnjuter egenpensionsförmån för militär eller
civilmilitär tjänst samtidigt därmed åtnjuter eller dessförinnan
kommit i åtnjutande av reservpension eller däremot svarande
engångsbelopp, skall på regeringens prövning bero, om och i vad mån
avdrag skall ske på egenpensionsförmånen. Familjepensionsförmån skall
till beloppet bestämmas på grundval av egenpensionsförmånen utan
dylikt avdrag. Förordning (1975:30).
7 b. Föreligger fall, som avses i 7 § 1 mom. SPR, har regeringen, utan
hinder av vad där stadgas, att pröva fråga om samordning av rätt till
förtidspension och rätt till annan tjänstepensionsförmån. Förordning
(1977:4).
Till 9 §
9 a. har upphävts genom förordning (1981:119).
9 b. har upphävts genom förordning (1982:1076).
9 c. har upphävts genom förordning (1982:1076).
9 d. Vid bestämmande av pensionsförmån skall den senaste pensionslön
som gällt för arbetstagaren under året före avgångsåret anses ha gällt
även vid avgången. Förordning (1982:1076).
9 e. har upphävts genom förordning (1982:1076).
Till 10 §
10 a. Av tid för innehav av tjänst på reservstat må, oavsett vad i
10 § 2 och 3 mom sägs, utan särskilt medgivande av regeringen såsom
tjänstår tillgodoräknas allenast tiden för tjänstgöring, som
fullgjorts i reservstatstjänsten, eller, om detta är för tjänstemannen
förmånligare, en tredjedel av hela tiden eller, där fråga är om
egenpension för sådan reservstatstjänst beträffande vilken enligt
regeringens bestämmande erfordras lägre minimiantal tjänstår för hel
pension än 30, en fjärdedel av hela tiden. Där samtidigt med
reservstatstjänst innehaves annan anställning, för vilken tjänstår må
beräknas, gäller vad i 7 § 1 mom. och 10 § 5 mom. sägs. Här meddelade
föreskrifter skola icke gälla vid bestämmande av sjukpension eller
familjepension, som avses i 14 § 1 mom. andra stycket a). Förordning
(1975:30).
10 b. Ordinarie tjänsteman som är anställd med förordnande för bestämd
tid vilket ej får förnyas eller får förnyas endast för begränsad tid
äger för sjukpension tillgodoräkna tiden från avgången till
pensioneringsperiodens övre gräns i den mån det erfordras för att
antalet tjänstår, räknat från den tidpunkt då han först erhöll sådant
förordnande, skall motsvara tre fjärdedelar av det lägsta antal
tjänstår som fordras för hel pension. Kungörelse (1965:926).
10 c. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 10 § 2 mom. första stycket a) för
tid då arbetstagaren varit underkastad detta regl. och innehaft
ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som avses i punkt 3 a, skall
iakttagas
att tiden medräknas till så stor del som svarar mot förhållandet
mellan den lön, vartill tjänstgöringen berättigar, och löneplanslönen
samt
att, där samtidigt annan likartad tjänstgöring regelbundet under
visst antal veckotimmar fullgjorts vid läroanstalt inom reglementets
tillämpningsområde, tiden medräknas till så stor del som enligt vad
ovan sagts skulle hava skett, om för lönens bestämmande hänsyn tagits
jämväl till berörda tjänstgöring. Förordning (1981:119).
10 d. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 10 § 2 mom. första stycket a)
eller c) beträffande verksamhetsår, varunder innehafts anställning vid
vilken lönen utgått som läsårsdaglön skall den tid som enligt punkt
1 e eller 1 f är att anse såsom anställningstid, medräknas till så
stor del som motsvarar förhållandet mellan summan av för arbetstagaren
beräkneliga läsårsdaglöner samt löneplanslönen för berörda
anställningstid.
Vad i föregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning vid
tjänstårsberäkning med avseende å verksamhetsår eller kalenderhalvår,
varunder innehafts sådan anställning, vid vilken lönen utgått för
undervisningstimme. Förordning (1979:725).
10 e. Anställningstid hos huvudmannen, innan denne inordnades i den
statliga tjänstepensioneringen, tillgodoräknas inte som tjänsteår utan
regeringens medgivande. Om engångsavgift inte betalats, gäller
detsamma i fråga om anställningstid utan pensionsrätt när det funnits
bestämmelser om pensionsavgifter för anställningen. Förordning
(1985:52).
Till 11 §
11 a. För innehavare av tjänst som rektor eller annan ordinarie, med
förordnande för bestämd tid tillsatt tjänst gäller följande, när han
även innehar tjänst som lärare.
Bestämmelserna i 4 § b statens pensionslöneförordning (1959:286) om
beräkning av pensionslön med hänsyn till annan, tidigare innehavd
anställning tillämpas under eljest stadgade förutsättningar även vid
ändrad lönegradsplacering utan samband med övergång till annan
anställning.
Bestämmelserna i 11 § 1 mom. femte och sjätte styckena tillämpas icke
på tjänstemannen under tid innan han uppnår nedre gränsen av den för
lärartjänsten bestämda pensioneringsperioden. Vidare har tjänstemannen
under samma tid rätt till sjukpension för förordnandetjänsten endast
om förutsättningarna för sådan pension äro uppfyllda även för
lärartjänsten.
Sedan tjänstemannen uppnått nedre gränsen av den för lärartjänsten
bestämda pensioneringsperioden må, oavsett vad som eljest gäller i
fråga om tjänsteförening, förordnandetjänsten kunna innehavas även
efter avgång från lärartjänsten.
Bestämmelserna i första -- fjärde styckena tillämpas även på
tjänstemannen, när han med tjänst som rektor eller annan ordinarie
tjänst som tillsatts med förordnande för bestämd tid förenar annan
tjänst med pensionsrätt enligt reglementet än tjänst som lärare.
Förordning (1977:4).
11 b. Ordinarie tjänsteman som är anställd med förordnande för bestämd
tid, vilket ej får förnyas eller får förnyas endast för begränsad tid,
är berättigad till förtidspension enligt 11 § 1 mom. femte stycket i
stället för egenlivränta, om han avgår före pensioneringsperiodens
nedre gräns efter att ha innehaft sådant förordnande minst tio år i
följd. Förordning (1977:4).
11 c. Upphör pensionstagares anställning i reserv under tid då han är
skyldig kvarstå i denna, skall pensionen icke vidare utgå efter
utgången av den månad då anställningen upphörde, om regeringen ej
medgiver annat. Upphör anställningen på grund av att pensiontagaren
upphört att vara svensk medborgare eller gått i främmande makts
krigstjänst och har detta hänt före den månad då anställningen
upphörde, skall pensionen dock icke utgå efter utgången av den månad
då angivna förhållande inträffade. Upphör pensionen att utgå, utbytes
samtidigt rätten till egenpension och familjepension mot rätt till
egenlivränta och, under förutsättningar som angivas i 13 § 1 mom.,
familjelivränta. Beloppet av sådan livränta bestämmes av regeringen.
Förordning (1975:30).
11 d. Dansare, balettmästare, sångsolist, korist, skådespelare och
regissör kan av regeringen förklaras berättigad till förtidspension
enligt 11 § 1 mom. fjärde stycket, även om han eller hon inte kan
tillgodoräkna minst 20 tjänsteår eller varit underkastad statliga
pensionsbestämmelser minst 20 år. Vad nu har sagts gäller endast om
antalet tjänsteår beräknat utan iakttagande av bestämmelserna i 10 § 3
mom. svarar mot minst 4/5 av det minsta antal som fordras för full
pension. Förordning (1982:1076).
11 e. Även om villkoren för erhållande av förtidspension enligt 11 § 1
mom. fjärde stycket ej äro uppfyllda kan regeringen förklara
arbetstagare berättigad till förtidspension i stället för livränta, om
han avgår från tjänsten före pensioneringsperiodens nedre gräns och
vid avgången innehaft tjänsten minst tre år. Förordning (1979:725).
Till 12 §
12 a. Ifråga om förtidspension enligt punkt 11 e gäller följande i
stället för vad i 12 § 1 mom. sägs.
Har tjänst eller tjänster som teaterchef, chef för Stockholms
konserthusstiftelse eller för stiftelsen Malmö konserthus eller
direktör vid institutet för rikskonserter innehafts minst 12 år utgår
hel pension. Dess normalbelopp är lika med 65 procent av
pensionsunderlaget.
Har tjänst eller tjänster som teaterchef, chef för Stockholms
konserthusstiftelse eller för stiftelsen Malmö konserthus eller
direktör vid institutet för rikskonserter innehafts mindre än 12 år
utgår avkortad pension. Dess normalbelopp utgör så stor del av hel
pensions normalbelopp, som svarar mot förhållandet mellan det antal
hela och påbörjade fjärdedels år, varunder sådan tjänst eller sådana
tjänster innehafts, och talet 48. Förordning (1977:4).
4 avd. Ändringsskyldighet
18 §
Den, som är underkastad detta reglemente, är skyldig att underkasta
sig ändrade bestämmelser i de hänseenden, om vilka i reglementet
förmäles.
Den, som har avgått med rätt till tjänstelivränta enligt reglementet
i dess lydelse från och med den 1 januari 1974, är skyldig att
underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om livräntan som kan
föranledas av ändringar av den allmänna försäkringen. Kungörelse
(1973:962).
Övergångsbestämmelser
1983:715
Denna förordning träder i kraft två veckor efter den dag, då
förordningen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Bestämmelserna i bilaga 1 avsnitt 2. d)
beträffande arbetstagare hos Svenska institutet tillämpas för tid från
och med den 1 juli 1982. Bestämmelserna i bilaga 2 punkt VIII a) och
b) beträffande länsteatrarna i Örebro och Blekinge tillämpas för tid
från och med den 1 juli 1983.
1984:219
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1984. Bestämmelserna
i punkt VIII a) beträffande länsteatern i Dalarna tillämpas för
tid från och med den 1 juli 1983 och bestämmelsen 1 g i 17 §
SPR för tiden den 1 juli--den 31 december 1983.
1985:52
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1985. De nya bestämmelserna
tillämpas för tid från och med den 1 januari 1985.
1985:316
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1985. De nya bestämmelserna
i 9 § 1 och 2 mom., 10 § 3 mom., 11 § 1 mom. och 12 § 1 mom. tillämpas
för tid från och med den 1 december 1984.
Bestämmelserna om skoldirektör och bitr. skoldirektör i bilaga 1 VII f
i deras lydelse den 30 juni 1985 tillämpas fortfarande så länge
arbetstagaren har en statligt reglerad tjänst som skoldirektör eller
bitr. skoldirektör.
1986:32
Denna förordning träder i kraft två veckor efter den dag då
förordningen enligt uppgift på den utkom från trycket i Svensk
författningssamling. De nya bestämmelserna skall dock tillämpas
för tid från och med den 1 december 1985.
1986:515
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1986.
Bestämmelserna om särskolechef och bitr. särskolechef i bilagan 1
punkten 1 VII f i sin äldre lydelse tillämpas fortfarande så länge
arbetstagaren har en statligt reglerad tjänst som särskolechef eller
bitr. särskolechef.
Regeringen beslutar särskilt om personlig pensionsrätt enligt
reglementet för arbetstagare som den 30 juni 1986 var underkastad
reglementet i anställning som resesekreterare för den andliga vården
vid kriminalvårdsanstalterna.
1987:72
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1987. De nya
bestämmelserna i 12 § 1 mom. skall dock tillämpas för tid från
och med den 1 april 1986.
1987:1060
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988.
Genom förordningen upphävs
1. statens pensionslöneförordning (1959:286),
2. statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
3. kungörelsen (1959:419) med övergångsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente m.m.,
4. förordningen (1959:420) med tilläggsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente,
5. Kungl. Maj:ts brev den 15 januari 1960, om pensioneringsperioder
m.m.,
6. förordningen (1975:34) om tillämpning av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287) m.m. på tjänst som omfattas av
statligt pensionsavtal,
7. förordningen (1975:1051) om beaktande av vissa anställningstider vid
tillämpning av statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
m.m.,
8. förordningen (SAV Cirk A: 63 1977) om pensionsgrundande lönetillägg
och kompletterande delpension för vissa arbetstagare med pensionsrätt
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
9. regeringens beslut den 26 juli 1984 angående pensioneringsperioder
och pensionsåldrar för anställningar i vilka personlig pensionsrätt
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) kan förekomma,
10. förordningen (1985:53) om pensioneringsperioder m.m. för
anställningar som omfattas av statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(1959:287).
De upphävda författningarna gäller fortfarande i fråga om rätt till
pensionsförmån som uppkommit före utgången av december 1987. Detsamma
gäller i fråga om rätt till familjepensionsförmån efter den som har en
sådan rätt. | null | null |
1959:290 | Kungörelse (1959:290) med bestämmelser om vissa pensionsförmåner enligt föreskrifter meddelade före utfärdandet av statens allmänna tjänstepensionsreglemente | 1,959 | 1 §
Inledande bestämmelse
Denna kungörelse äger tillämpning i fråga om sådana pensionsförmåner
enligt föreskrifter meddelade före ikraftträdandet av SPR (äldre
bestämmelser), å vilka må utgå rörligt tillägg av statsmedel enligt
beslut eller bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj:t.
Kungörelsen äger likväl icke tillämpning i sådant fall, som avses i
punkten 4 övergångsbestämmelserna till statens löneförordning den 31
maj 1957, nr 228. Kungörelse (1959:290).
2 §
Basbelopp
Till grund för beräkningen av pensionsförmån skall ligga förmånens
basbelopp, omfattande grundbelopp jämte förekommande rörliga
tilläggsförmåner. Basbeloppet ändras i den mån Kungl. Maj:t beslutar
därom.
Basbelopp, som slutar på öretal, skall jämkas till närmaste krontal
eller, om det slutar på 50 öre, till närmast högre krontal.
Pensionsförmån skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas eller av
Kungl. Maj:t för visst fall eller viss grupp av fall föreskrives, utgå
med babeloppet. Kungörelse (1969:460).
3 §
Samordning med folkpension m.m.
Samordning med förmåner på grund av socialförsäkring m.m. skall, på
sätt i det följande sägs, ske i fråga om sådan i denna kungörelse
avsedd personalpension, som utgår enligt pensionsbestämmelser, vilka
avses i 2 § 2 mom. SPR.
Jämväl i fråga om pension, som är bestämd enligt grunder motsvarande de
i nyssnämnda bestämmelser innefattade, skall dylik samordning ske.
Föreskrifterna om samordning skola icke tillämpas beträffande
uppskjuten pension, beräknad försäkringstekniskt på annat sätt än
enligt grunder som äro tillämpliga för fall av avgång på grund av
befattnings indragning, eller beträffande däremot svarande
familjepension, såvida icke pensionstagaren härjämte är berättigad till
egen- respektive familjepension av annat i denna paragraf avsett slag
eller Kungl. Maj:t särskilt förordnar om samordning. Kungörelse
(1962:356).
4 §
Personalpensions anknytning till riktnivå
För den som är berättigad till personalpension, i fråga om vilken
samordning enligt 3 § skall ske, skall genom särskild beräkning jämlikt
5 § fastställas, till vilket belopp pensionen eller i förekommande fall
denna jämte de i sistnämnda paragraf angivna förmånerna på grund av
socialförsäkring m.m. skulle ha uppgått, om personalpensionen beviljats
enligt SPR. Detta belopp benämnes riktnivå. Personalpensionen skall,
i den mån så kan ske utan minskning av grundbelopp eller häremot
svarande belopp, avvägas så att den till beloppet överensstämmer med den
i riktnivån ingående personalpensionen. Kungörelse (1962:356).
5 §
Tillämpning av SPR för bestämmande av riktnivå
Riktnivån skall motsvara den personalpension och de förmåner på grund
av socialförsäkring m.m., som i motsvarande fall med beaktande av
följande särskilda bestämmelser sammanlagt skulle kunnat utgå vid
tillämpning beträffande personalpensionen av bestämmelserna i SPR.
Kungörelse (1974:544).
A. Till 6 och 7 §§ SPR
1. Vid tillämpning av 6 § SPR beaktas andra där avsedda förmåner på
grund av socialförsäkring m.m. än pension enligt lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring och pensionstillskott enligt lagen den 9
maj 1969 (nr 205) om pensionstillskott endast då detta följer av
punkten 2 här nedan och skall, då den enligt äldre bestämmelser
fastställda pensionen grundats å annan reservstatsbeställning än sådan
med beteckningen Rs, tilläggspension beaktas såsom om
tjänstårsberäkningen för tid efter år 1959 skett enligt de för sist
avsedd beställning meddelade föreskrifterna.
Utgöres personalpensionen av avkortad sjukpension och har folkpension i
form av hel förtidspension (helt sjukbidrag) eller, såvitt gäller tid
före den 1 januari 1963, invalidpension eller sjukbidrag beviljats,
gälla i fråga om sjukpensionens bestämmande även de föreskrifter Kungl.
Maj:t meddelar i särskild ordning.
2. Minskas den enligt äldre bestämmelser fastställda pensionen med
anledning av att pensionstagaren tillika är berättigad till förmån på
grund av yrkesskadeförsäkring eller till pensionsförmån, som utgår med
fast belopp, skall den i riktnivån ingående personalpensionen icke till
följd därav avkortas men skall denna pension likväl minskas med samma
belopp som gäller i fråga om pensionen enligt de äldre bestämmelserna.
3. Vid tillämpning av 7 § SPR skall endast beaktas sådan i punkten 2 ej
avsedd pensionsförmån, som inverkar på pensionen enligt de äldre
bestämmelserna. Kungörelse (1974:544).
B. Till 9 § SPR
1. Särskilt pensionsunderlag skall med iakttagande av vad nedan sägs
beräknas för egenpension och för familjepension.
För den som är berättigad till mer än en egenpension, som omfattas av
bestämmelserna om riktnivå, skola de sammanlagda, i förekommande fall
efter reglering på grund av sammanträffandet behållna grundbeloppen
behandlas som grundbelopp av en pension. Detsamma skall gälla
den som på grund av en och samme persons anställningar är berättigad
till mer än en familjepension, som omfattas av bestämmelserna om
riktnivå. Pensionen skall i här avsedda fall anses vara fastställd på
grundval av det största av de underlag, som skolat beaktas vid
bestämmande av riktnivå för de särskilda pensionerna, dock lägst summan
av de behållna grundbeloppen respektive familjepensionstalen.
2. Pensionsunderlaget beträffande egenpension skall utgöra 23,97
procent av årsbeloppet av följande tjänstepensionsunderlag enligt
äldre bestämmelser, nämligen
a) beträffande tjänstepension, som fastställts enligt eller efter
beaktande av bestämmelserna, enligt vilka olika tjänstepensionsunderlag
gälla före och från 67 års ålder: begynnelseunderlaget eller, vad angår
förtidspension för tid före pensioneringsperiodens nedre gräns
respektive pensionsåldern, begynnelseunderlaget minskat i samma grad
som under sistnämnda tid gäller i fråga om det eljest tillämpliga
grundbeloppet;
b) beträffande pensionsförmån, som beviljats enligt kungörelsen
1947:490 eller enligt därmed jämförliga bestämmelser eller ock
fastställts enligt grunderna för nyssnämnda kungörelse eller
bestämmelser: det mot 30 års innehav av anställningen svarande
underlagsbeloppet förhöjt med 88 procent;
c) beträffande annan i 3 § första stycket avsedd tjänstepension än ovan
nämnts: det belopp som vid tillämpning av bestämmelser, enligt vilka
olika underlag gälla före och från 67 års ålder, skolat utgöra
begynnelseunderlag, dock förhöjt med 180 kronor;
d) beträffande annan i 3 § andra stycket avsedd tjänstepension än ovan
nämnts: begynnelseunderlaget för den lönegrad, vilken varit
utgångspunkt för pensionens fastställande.
I fråga om pension till den, som är pensionsberättigad såsom f.d.
betällningshavare å reservstat, skall i stället beaktas
begynnelseunderlaget för motsvarande beställningshavare i den lönegrad,
till vilken den vid övergången till reservstat innehavda beställningen
på aktiv stat vid pensionsavgången var hänförlig.
3. Pensionsunderlaget beträffande familjepension skall utgöra
23,97 procent av årsbeloppet av följande tjänstepensionsunderlag enligt
äldre bestämmelser, nämligen det högsta begynnelseunderlag, som enligt
vederbörliga bestämmelser svarar mot det familjepensionsunderlag, efter
vilket pensionen enligt de äldre bestämmelserna är fastställd.
I fråga om pension till efterlevande till den, som var
pensionsberättigad såsom beställningshavare eller f.d.
beställningshavare å reservstat, skall beaktas begynnelseunderlaget för
den lönegrad, till vilken vid tidpunkten för pensionsavgången eller,
där beställningshavaren avlidit dessförinnan, vid tidpunkten för
frånfället den beställning på aktiv stat var hänförlig, vilken svarar
mot den vid ifrågavarande tidpunkt innehavda beställningen å
reservstat.
4. Vid tillämpningen av bestämmelserna i punkten 2 första stycket och
punkten 3 första stycket skall pension, vilken fastställts enligt eller
efter beaktande av bestämmelser, innebärande att hel pension normalt
skall utgöra ett angivet antal procent av en pension, som bestämmes på
grundval av ett visst underlagsbelopp, anses vara fastställd på
grundval av detta underlagsbelopp. Kungörelse (1974:544).
C. Till 10, 12 och 14 §§ SPR
1. I stället för vad i 10, 12 och 14 §§ SPR sägs om beräkning av
tjänstår och om avkortning av pension skall gälla följande.
Pensionen skall i förekommande fall avkortas i den utsträckning som
framgår beträffande egenpension av kvoten mellan grundbeloppet
och tjänstepensionsunderlaget och beträffande familjepension
av kvoten mellan familjepensionstalet och familjepensionsunderlaget.
Härvid skall iakttagas, dels att såsom tjänstepensions
grundbelopp skall beaktas det för tid från pensioneringsperiodens nedre
gräns respektive pensionsåldern intill 67 års ålder gällande beloppet,
dels ock att såsom tjänste- respektive familjepensionsunderlag skall,
i förekommande fall med iakttagande av vad under B, punkten 4,
sägs, beaktas det underlag, efter vilket grundbeloppet respektive
famljepensionstalet fastställts eller, vad beträffar pension, som avses
under B, punkten 2 första stycket a), begynnelseunderlaget.
Såsom undantag från vad ovan i denna punkt sägs skall gälla,
dels att egenpension, som motsvarar sådan pensionsförmån, vilken
avses under B, punkten 2 första stycket b), skall avkortas i den
utsträckning, som framgår av kvoten mellan två tredjedelar av förmånens
grundbelopp och det mot 30 års innehav av anställningen svarande
underlagsbeloppet enligt de äldre bestämmelserna,
dels att egenpension, som motsvarar sådan pensionsförmån, vilken
avses under B, punkten 2 första stycket d), skall avkortas i den
utsträckning som framgår av kvoten mellan det vid varje tid gällande
grundbeloppet och det för samma tid gällande tjänstepensionsunderlaget
för den tjänst, vilken varit utgångspunkt för pensionens fastställande,
dels att egenpension, som motsvarar reservstatspension, som
avses under B, punkten 2 andra stycket, skall avkortas i den
utsträckning, som framgår av kvoten mellan det vid varje tid
gällande grundbeloppet och det för samma tid gällande
tjänstepensionsunderlaget för motsvarande beställningshavare i den
enligt nämnda stycke beträffande egenpension tillämpliga lönegraden,
dels ock att familjepension, som motsvarar sådan på grund av
reservstatsbeställning utgående pension, som avses under B, punkten 3
andra stycket, skall avkortas i den utsträckning, som framgår av kvoten
mellan familjepensionstalet och familjepensionsunderlaget för den
enligt nämnda stycke beträffande familjepension tillämpliga lönegraden.
2. Beträffande förtidspension skall icke tillämpas stadgandet i 12 § 1
mom. sista stycket SPR.
3. Vid tillämpning av 12 § 3 mom. SPR skall, om avgång skett före år
1959, avgångsåret anses vara 1959. Kungörelse (1974:544).
D. Till 15 § SPR
Beloppet av sådan bruttopension av vilken riktnivån beror ändras i den
mån Kungl. Maj:t och riksdagen besluta härom. Kungörelse (1974:544).
6 §
Omreglering av vissa pensioner
Därest i 3 § första stycket avsedd personalpension skulle hava
beviljats enligt SPR, om reglementet jämte därtill anslutande
författningar trätt i kraft den 1 april 1958 och det i 3 § reglementet
angivna villkoret om kvalifikationstid varit uppfyllt, skall pensionen
eller i förekommande fall de sammanlagda förmånerna av personalpension,
pension enligt lagen om allmän försäkring och pensionstillskott enligt
lagen om pensionstillskott icke understiga vad som under sådana
förhållanden skulle hava tillkommit pensionstagaren.
Vid beräkning av detta jämförelsebelopp äga föreskrifterna i 5 § under A
och under C, punkten 3, motsvarande tillämpning. Därjämte tillämpas den
avkortning, som enligt föreskrifterna under C, punkten 1, i nämnda
paragraf gäller beträffande den i riktnivån ingående personalpensionen.
Jämförelsebeloppet och sistnämnda pension skola dock beräknas med
mindre avkortning, dels i den mån sådan följer av 10 § 4 mom.
SPR, dels om pensionsmyndigheten medgiver tjänstårsberäkning
med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i övrigt i nämnda
paragraf.
Sådan bruttopension, av vilken jämförelsebeloppet är beroende och på
vilken icke inverkat höjning under år 1959 av löner enligt statens
löneförordning, skall förhöjas med 2 procent. Därvid skall förhöjt
belopp som slutar på öretal jämkas till närmaste krontal eller, om det
slutar på 50 öre, till närmast högre krontal.
Beloppet av bruttopensionen ändras i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen
besluta härom. Kungörelse (1974:544).
7 §
Särskilda frågor
Där i särskilt fall tvekan uppkommer rörande tillämpningen av ovan
meddelade föreskrifter, äger vederbörande myndighet underställa den
sålunda uppkomna frågan Kungl. Maj:ts prövning.
Myndighet äger verkställa i kungörelsen avsedda beräkningar på annat
sätt än som angives i det föregående, därest så finnes lämpligt med
hänsyn till arbetstekniska förhållanden och bedömes kunna endast i
mindre grad påverka beräkningens resultat. Kungörelse (1959:290).
Övergångsbestämmelser
1959:290
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1959, dock skall vad i 1, 2
och 7 §§ sägs lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1959.
1962:356
1. Till grund för beräkningen av basbelopp för juli 1962 /k/ (basbelopp
62) /-k/ skall läggas motsvarande basbelopp 61.
2. Vad i kungörelsen sägs om folkpension skall även avse på tiden
juli--december 1962 belöpande barnpension enligt lagen om
barnpensioner.
3. För den, som för juni 1962 är berättigad till personalpension, i
fråga om vilken samordning enligt 3 § kungörelsen den 28 maj 1959, nr
290, skall ske, skall i nedan under a)--c) angivna fall
personalpensionens från och med den 1 juli 1962 gällande bruttobelopp
lägst utgöra 106,5 procent av det belopp, som vid a)--c) angives.
Sistnämnda belopp skall dock, om visst däri ingående respektive
beräknat folkpensionsbelopp är av sådant slag, att det ej skall beaktas
då den i riktnivån för juni 1962 ingående personalpensionens
bruttobelopp bestämmes, vid ifrågavarande beräkning minskas med samma
folkpensionsbelopp.
a) För den, som för juni 1962 jämväl är berättigad till folkpension i
form av allmän ålderspension, utgöres ifrågavarande belopp av summan av
personalpensionen och folkpensionen för månaden.
b) För den, som är född under tiden juli 1895--juni 1897 och som för
juni 1962 uppbär avsedd personalpension i form av familjepension,
utgöres ifrågavarande belopp av summan för juni 1962 av det
folkpensionsbelopp, som beräknas skola hava utgått, om pensionstagaren
varit född före den 1 juli 1895, och det belopp, vartill
personalpensionen med beaktande härav skulle hava avvägts.
c) För den, som i annat än under b) avsett fall är för juni 1962
berättigad till folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag,
utgöres ifrågavarande belopp av summan för nämnda månad av
personalpensionen och folkpensionen. I detta fall skall vad här ovan
sägs om visst lägsta belopp gälla endast under tid, för vilken utgår
folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag respektive i form
av förtidspension.
4. Den, som för december 1962 är berättigad till personalpension, i
fråga om vilken samordning enligt 3 § kungörelsen den 28 maj 1959, nr
290, skall ske, och härjämte till inkomstprövad folkpension i form av
invalidpension eller sjukbidrag, skall för tid efter förstnämnda månad,
då jämte personalpensionen utgår folkpension i form av förtidspension,
äga jämte de sist avsedda förmånerna utfå ett belopp, motsvarande
personalpensionens på grundval av förhållandena i december 1962
beräknade minskning i januari 1963 på grund av inkomstprövningens
slopande. Ifrågavarande belopp skall behandlas såsom personalpension.
1969:460
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. De nya bestämmelserna skall dock tillämpas för tid
från och med den 1 juli 1969. Detta gäller även om anställningen
upphört före kungörelsens ikraftträdande men under den tid för vilken
de nya bestämmelserna skall tillämpas.
1974:544
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1974. De nya bestämmelserna
tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1974. | null | null |
1959:295 | null | 1,959 | null | 1947:576 | null |
1959:297 | null | 1,959 | null | 1957:513 | null |
1959:308 | null | 1,959 | null | 1950:375 | null |
1959:312 | Förordning (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. | 1,959 | 1 § Med springstilett avses i denna förordning stickvapen med klinga,
som medelst fjädermekanism eller liknande anordning eller på grund av
sin tyngd snabbt kan fällas eller skjutas ut ur skaftet. Med springkniv
förstås en på motsvarande sätt konstruerad kniv.
2 § Springstilett och springkniv må ej förvärvas eller innehas av den,
som ej fyllt 21 år, eller överlåtas eller upplåtas till sådan person.
Springstilett eller springkniv får inte tillverkas i eller införas till
riket. Inte heller får springstilett eller springkniv förvaras på
tullager eller i frihamn eller tas om hand på sätt som avses i 8 §
första stycket tullagen (1987:1065). I övrigt gäller lagen (1973:980)
om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m.
Förordning (1987:1076).
3 § Angående påföljd för olovlig införsel av springstilett eller
springkniv och för försök därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.
Bryter någon eljest mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter.
Stiletten eller kniven skall i sådant fall, även om straff ej ådömes,
vara förverkad till kronan, om det ej är uppenbart obilligt.
Innehaves springstilett eller springkniv av barn, som ej fyllt 15 år,
skall den som har vårdnaden om barnet straffas med dagsböter, därest han
haft vetskap om innehavet och ej gjort vad på honom ankommit för att
förhindra det. Förordning (1960:461).
4 § angående beslag av springstilett och springkniv i fall som avses i 3
§ andra stycket skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål
äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser.
1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall
väckas inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt
sådan tid.
2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven
skall vara förverkad enligt vad i 3 § andra stycket sägs. Förordnande
därom meddelas skriftligen. Om ej påföljden förelagts och godkänts i
samband med strafföreläggande, äge den, från vilken beslaget skett, hos
åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han
erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget
finnes böra hävas, väcka talan om stilettens eller knivens förverkande.
Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå
åter. Förordning (1960:461).
5 § har upphävts genom kungörelse (1973:1013). | null | null |
1959:318 | null | 1,959 | null | 1948:196 | null |
1959:321 | Kungörelse (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande enligt 16 kap. ärvdabalken, m.m. | 1,959 | 1 § En kungörelse som avses i 16 kap. 1 § ärvdabalken ska
innehålla
1. arvlåtarens fullständiga namn, hemvist och dödsdag samt, då
fråga är om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet
efter den sist avlidne maken, den först avlidnes fullständiga
namn, hemvist och dödsdag,
2. den bortovarandes fullständiga namn och hans eller hennes
sista för Skatteverket kända hemvist,
3. uppgift om den bortovarandes släktskap med arvlåtaren
eller, då fråga är om rätt för den först avlidne makens
arvingar i boet efter den sist avlidne maken, uppgift om den
bortovarandes släktskap med den först avlidne maken samt
övriga i bouppteckningen upptagna eller annars för
Skatteverket kända förhållanden, som kan vara till ledning för
den bortovarande, och
4. uppmaning till den bortovarande att, vid äventyr av
arvsrättens förlust, inom fem år från den dag kungörelsen var
införd i Post- och Inrikes Tidningar göra sin rätt till arvet
gällande genom att antingen tillträda arvet eller anmäla
anspråk på detta. Förordning (2011:979).
2 § En kungörelse som avses i 16 kap. 2 § ärvdabalken ska
innehålla
1. arvlåtarens fullständiga namn, hemvist och dödsdag,
2. uppgift om de i bouppteckningen upptagna eller annars för
Skatteverket kända förhållanden, som kan vara till ledning för
dem som avses med kungörelsen, och
3. uppmaning till okända arvingar att, vid äventyr av
arvsrättens förlust, inom fem år från den dag då kungörelsen
var införd i Post- och Inrikes Tidningar göra sin rätt till
arvet gällande genom att antingen tillträda arvet eller anmäla
anspråk på detta. Förordning (2011:979).
3 § En kungörelse som avses i 16 kap. 3 § ärvdabalken ska
innehålla
1. testators fullständiga namn, hemvist och dödsdag,
2. testamentstagarens fullständiga namn eller, om namnet inte
har angetts i testamentet och inte heller annars är känt för
Skatteverket, den beteckning av testamentstagaren som
testamentet innehåller,
3. uppgift om övriga i testamentet angivna eller annars för
Skatteverket kända förhållanden, som kan vara till ledning för
testamentstagaren, och
4. uppmaning till testamentstagaren att, vid äventyr av
testamentsrättens förlust, inom fem år från den dag
kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar göra sin
rätt gällande genom att tillträda den testamenterade egendomen
eller anmäla anspråk på grund av testamentet.
Förordning (2011:979).
4 § Utöver vad som sägs i 1–3 §§ ska kungörelsen innehålla en
upplysning om att anmälan av anspråk ska göras hos god man för
den eller dem som åsyftas med kungörelsen eller hos
Skatteverket. Uppgift om gode mannens namn och postadress samt
Skatteverkets postadress ska tas med i kungörelsen. Vidare ska
anges att anmälan av anspråk även kan ske hos varje
dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller, om skifte
inte har skett, hos boutredningsman eller annan som sitter i
boet. Förordning (2011:979).
5 § Har upphävts genom förordning (2011:979).
Övergångsbestämmelser
2011:979
1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 2011.
2. Äldre föreskrifter gäller för en anmälan som har kommit in
till tingsrätten före ikraftträdandet. | null | null |
1959:327 | Kungörelse (1959:327) om införsel till riket av preventivmedel | 1,959 | 1 § Preventivmedel må, om läkemedelsverket ej föreskriver annat, införas
endast av den som har tillstånd av läkemedelsverket att införa sådan
vara. Läkemedelsverket äger föreskriva villkor för införseln.
Utan sådant tillstånd får dock i annat än handelssyfte preventivmedel
införas av resande eller den som utför arbete på transportmedel. I fråga
om rätt att hantera oförtullade preventivmedel gäller lagen (1973:980)
om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
Läkemedelsverket kan föreskriva begränsning av nämnda rätt att hantera
vara. Förordning (1990:545).
2 § Samtliga kostnader för undersökning eller annan åtgärd, som
läkemedelsverket kan komma att föreskriva såsom villkor för införseln,
skola gäldas av importören. Förordning (1990:545).
3 § Angående påföljd för olovlig införsel av preventivmedel och för
försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling. Kungörelse
(1960:462).
4 § har upphävts genom kungörelse (1973:1041).
5 § Med preventivmedel och emballage, som förklarats förverkade eller
eljest tillfallit kronan, skall förfaras på sätt läkemedelsverket
bestämmer. Förordning (1990:545).
6 § Det åligger tullmyndighet att övervaka, att införsel icke sker i
strid med denna kungörelse eller föreskrifter, som meddelats med stöd av
kungörelsen. | null | null |
1959:330 | null | 1,959 | null | 1928:370 | null |
1959:34 | null | 1,959 | null | 1928:370 | null |
1959:348 | Förordning (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. | 1,959 | 1 § I fråga om offentlig förevisning av biograffilm
(biografföreställning) och offentlig förevisning av videogram skall,
utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.
Denna förordning gäller dock inte i fråga om radiosändning. Den gäller
inte heller i fråga om trådsändning, om
1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en
sändning från en satellit i fast trafik eller
2. sändningen är en egensändning som också sker till bostäder med stöd
av tillstånd enligt 5 § andra stycket radiolagen (1966:755) eller i
enlighet med bestämmelserna i lagen (1985:677) om lokala
kabelsändningar.
I förordningen förstås med radiosändning, rundradiosändning och
trådsändning detsamma som i radiolagen. Med vidaresändning och
egensändning förstås detsamma som i lagen om lokala kabelsändningar.
Vad som i förordningen föreskrivs om biografföreställning skall också
gälla offentlig förevisning av videogram. Vad som föreskrivs om film
skall, med undantag av bestämmelserna i 6 § 1 mom. andra stycket 2 och
3 samt 3 mom., också gälla videogram. Lag (1986:1210).
2 § Vid biografföreställning må ej förevisas film, som icke
dessförinnan godkänts av statens biografbyrå.
Till biografbyrån skall som rådgivande organ vara knutet ett
granskningsråd (statens filmgranskningsråd). Angående dess verksamhet
är särskilt stadgat.
3 § 1 mom. Biografbyrån må ej godkänna film eller del av film, vars
förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det
sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott.
Biografbyrån äger även i annat fall vägra godkänna film eller del av
film, om biografbyrån finner förevisandet därav uppenbarligen strida
mot allmän lag. Lag (1985:990).
3 § 2 mom. Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för
barn under sju år eller för barn, som fyllt sju men ej elva år, eller
för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den kan vålla
barn i sådan åldersgrupp psykisk skada. Lag (1977:1056).
3 § 3 mom. Biografbyrån må ej vägra godkänna film på andra grunder än
i denna paragraf är stadgat.
4 § 1 mom. Barn under femton år må ej lämnas tillträde till
biografföreställning, där förevisning äger rum av annan film än sådan
som biografbyrån godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör.
Genom tydliga anslag skall utmärkas, i vad mån barn äga tillträde till
biografföreställning.
4 § 2 mom. har upphävts genom lag (1977:1056).
5 § Den som vill påkalla granskning av film skall göra skriftlig
anmälan därom till biografbyrån. I anmälan skola, där så kan ske,
filmens längd och produktionsfirma angivas. Uppgift skall vidare
lämnas, huruvida filmen önskas tillåten även för barn under sju år
eller för barn som fyllt sju men ej elva år, eller för barn, som fyllt
elva men ej femton år.
Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter,
med vilka filmen är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse
för filmens innehåll. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan
biografbyrån i särskilda fall medgiva befrielse.
Angående avgift för granskning av film är särskilt stadgat. Lag
(1977:1056).
6 § 1 mom. Har film i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning,
skall biografbyrån meddela skriftligt bevis därom (förbudskort).
Har film helt eller delvis godkänts, skall den av biografbyrån förses
med en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma
registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfärdas. I
beviset skall meddelas:
1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är
känt,
2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma
uteslutits, särskild beskrivning å den uteslutna delen,
3) uppgift om filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del
av filmen eventuellt uteslutits, samt
4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning
för barn tillhörande åldersgrupp som avses i 3 § 2 mom.
Är biografbyråns godkännande tidsbegränsat skall detta framgå av
stämpeln och tillståndskortet.
Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet och
polisman. Lag (1979:213).
6 § 2 mom. har upphävts genom lag (1985:990).
6 § 3 mom. Del som utesluts ur film skall, om så kan ske,
tas i förvar av biografbyrån men återlämnas mot återställande
av tillståndsbeviset och den filmen åsatta registrerings
nummerstämpeln. Sådant återlämnande må dock ej påfordras sedan två år
förflutit från bevisets utfärdande. Efter nämnda tid må filmdelen
förstöras efter biografbyråns beprövande. Lag (1985:990).
6 a § I tillståndsbeviset för ett videogram skall biografbyrån, utöver
vad som gäller enligt 6 § 1 mom. andra stycket 1 och 4, ange
videogrammets längd och lämna en kortfattad beskrivning av dess
innehåll.
Om vissa delar av ett videogram har förbjudits för offentlig
förevisning, skall biografbyrån dessutom, med hjälp av tidkod eller på
något annat lämpligt sätt, i beviset ange vilka delar som godkänts och
vilka som förbjudits. Byrån skall också lämna en särskild beskrivning
av innehållet i de förbjudna delarna. Lag (1985:990).
7 § Angående besvär över biografbyråns beslut gäller vad därom stadgas
i den för biografbyrån gällande instruktionen.
8 § Bryter någon uppsåtligen mot föreskriften i 2 §, dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader. Sker överträdelsen av oaktsamhet,
som ej är att anse som ringa, dömes till böter.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som
ringa, mot föreskrift i 4 § dömes till böter. Kungörelse (1973:560).
9 § Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall att film
förevisas i samband med undervisningen vid läroanstalt och ej heller i
andra fall då regeringen på ansökan meddelar befrielse från
förordningens tillämpning. Angående rätt för biografbyrån att i
särskilda fall meddela tidsbegränsat godkännande för visning av film,
i vilka fall avgift för granskning inte skall utgå, är särskilt
stadgat.
Denna förordning gäller inte för reklamfilm. Den gäller inte heller
förevisningar av film vid varumässor, utställningar eller
sportevenemang, om inte själva förevisningen utgör en sådan allmän
sammankomst som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.
Lag (1985:990).
10 § Film och utrustning som använts i strid mot 2 § skall förklaras
förverkade, om det ej är uppenbart obilligt. Kungörelse (1973:560). | null | null |
1959:35 | null | 1,959 | null | 1947:576 | null |
1959:36 | null | 1,959 | null | 1928:370 | null |
1959:369 | Förordning (1959:369) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning | 1,959 | Allmänna bestämmelser
1 § Statens energimyndighet får i den ordning och på de
villkor som nedan sägs, bevilja statligt stöd åt landsbygdens
elförsörjning i form av dels bidrag, dels garanti för lån
(lånegaranti). Stöd lämnas för nyanläggning av elektriskt
distributionsnät eller lokal anläggning för alstrande av energi
eller för upprustning av distributionsnät. Förordning (1997:968).
2 § Stöd som sägs i 1 § må lämnas distributionsföretag som bedömes,
sedan den avsedda åtgärden genomförts med statligt stöd, dels kunna på
ett tillfredsställande sätt fullgöra sin distributionsskyldighet
gentemot samtliga abonnenter, vilkas anspråk avse rimliga
kraftkvantiter, dels äga ekonomisk bärkraft för framtiden.
Såsom ytterligare förutsättning för statligt stöd skall gälla att
företaget är i uppenbart behov av finansiellt tillskott för åtgärden och
utnyttjat förefintliga möjligheter att på annat sätt anskaffa medel för
dess genomförande. Saknas nu angivna förutsättning, må stöd likväl
beviljas, där fråga är om upprustning av nät, som bör överföras till
företaget i samband med reorganisation av annat företag, samt
reorganisationen eljest skulle äventyras.
Nyanläggningsbidrag
3 § har upphävts genom förordning (1977:348).
4 § Statsbidrag till anläggande av elektriskt distributionsnät eller
lokal anläggning för alstrande av energi (nyanläggningsbidrag) får
beviljas oberoende av förutsättningarna i 2 §, om särskilda skäl äro
därtill. Förordning (1977:348).
Upprustningsbidrag
5 § Statsbidrag till upprustning av elektriskt distributionsnät
(upprustningsbidrag) må ej utgå med högre belopp än som motsvarar sådan
del av upprustningskostnaden, som ej kan förräntas och amorteras på
normalt sätt i rörelsen.
Är fråga om upprustning av nät, som bör överföras till företaget i
samband med reorganisation av annat företag, och måste för genomförandet
härav låneskuld, som belastar det senare företaget, helt eller delvis
avvecklas, må härför erforderligt belopp inräknas i
upprustningskostnaden.
Ellånegaranti
6 § Ellånegaranti må ej beviljas för högre belopp än som, i förekommande
fall tillsammans med utgående statsbidrag, motsvarar kostnaden för den
avsedda anläggnings- eller upprustningsåtgärden. Ej heller må garanti,
i förekommande fall tillsammans med annan för företaget gällande
ellånegaranti, beviljas för högre belopp än som motsvarar 75 procent av
det värde företagets samlade anläggningar beräknas efter åtgärden äga
utöver beloppet av utgående statsbidrag.
Bestämmelsen i 5 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om ellånegaranti.
7 § Ellånegaranti skall, om ej åtgärden är av blott mindre
omfattning, bestämmas att träda i kraft i två eller flera
etapper allt eftersom arbetet fortskrider.
Saknas nätkoncession enligt ellagen (1997:857) och möter därför
hinder mot åtgärden, må garantin ej träda i kraft förrän
hindret undanröjts.
Då garanti beviljas, skall tillika fastställas amorteringsplan
för lånet, enligt vilken återbetalningen skall vara avslutad
senast tjugo år efter den första lyftningsdagen.
Förordning (1997:968).
8 § har upphävts genom förordning (1988:765).
9 § har upphävts genom förordning (1988:765).
Ärendenas handläggning m.m.
10 § Ansökan om bidrag eller lånegaranti skall ställas till
Statens energimyndighet och ges in till länsstyrelsen i det
län, där anläggnings- eller upprustningsåtgärden skall
vidtagas. Berör åtgärden mer än ett län, skall ansökningen
mottagas av den länsstyrelse som bestämmes av
energimyndigheten.
Länsstyrelsen skall efter erforderliga undersökningar och
förhandlingar överlämna handlingarna jämte eget utlåtande till
energimyndigheten. Förordning (1997:968).
11 § Vid beviljande av bidrag eller lånegaranti skall Statens
energimyndighet uppställa de villkor för tillgodonjutande av
förmånen, som stadgas i denna förordning eller eljest finnas
erforderliga för att trygga syftet med det statliga stödet.
Energimyndigheten verkställer utbetalning av beviljat bidrag
efter anmälan från länsstyrelsen att de villkor som utgöra
förutsättning för bidraget ha uppfyllts. Förordning (1997:968).
12 § har upphävts genom förordning (1988:765).
13 § har upphävts genom förordning (1988:765).
14 Långivares anspråk mot statsverket i anledning av garantiåtagande
bör anmälas hos länsstyrelsen, som har att om gjort anspråk genast
underrätta statens energiverk. Förordning (1983:546).
15 § Statens energimyndighets beslut får överklagas hos
regeringen. Beslut i samband med bevakning av statens rätt får
inte överklagas. Förordning (1997:968).
16 § I fråga om stöd enligt denna förordning gäller i övrigt
föreskrifterna rörande garanti och bidrag i förordningen (1988:764) om
statligt stöd till näringslivet med undantag av 2 och 4 §§. Förordning
(1988:765).
17 § Statens energimyndighet får meddela de närmare
föreskrifter som kan erfordras för verkställigheten av denna
förordning. Förordning (1997:968).
Övergångsbestämmelser
1988:765
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.
2. Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla för stöd som beviljats
före ikraftträdandet. Dock skall 19 och 20 §§ förordningen (1988:764) om
statligt stöd till näringslivet gälla även för sådant stöd. | null | null |
1959:370 | null | 1,959 | null | 1940:961 | null |
1959:408 | Kungörelse (1959:408) om ständig vakthållning i vissa fall vid radiotelefon å fartyg | 1,959 | 1 § På fartyg, som är utrustat med radiotelefon för trafik i 2
MHz-bandet, skall när fartyget är till sjöss i farvatten innanför
linjen Shetlands nordpynt--Trondheimsfjorden, 11 grader västlig
longitud (Irlands västkust) och 48 grader nordlig latitud (Brest)
hållas ständig vakt på nödfrekvensen 2182 kHz. Sådan vakthållning må
efterlåtas, om telefonanläggningen behöver tagas i anspråk för
lyssning på annan frekvens eller om fartygets navigering kräver det,
så ock, beträffande fiskefartyg, om vakthållningen skulle vara till
hinder för fisket.
Vad i första stycket sägs skall ej gälla fartyg som huvudsakligen
nyttjas i inre fart, ej heller fartyg å vilket föreskriven
vakthållning vid radiotelegraf sker.
2 § Underlåter befälhavaren att tillse att vakthållning enligt 1 §
sker, straffes med dagsböter.
3 § I fråga om mål om ansvar för brott enligt 2 § skall vad i 313 och
328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
Övergångsbestämmelser
1988:594
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.
Genom förordningen upphävs förordningen (1965: 908) om säkerheten på
fartyg,
förordningen (1914:491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å
fartyg,
förordningen (1927:184) angående fartygs byggnad och utrustning,
förordningen (1932:570) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg (nyttjandeförordningen),
kungörelsen (1937:815) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning
av fartyg ankomma på befälhavaren m. fl.,
kungörelsen (1952:818) angående bostäder m. m. å fartyg för ombord
anställda samt
kungörelsen (1959:408) om ständig vakthållning i vissa fall vid
radiotelefon å fartyg.
En föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av de
bestämmelser, som upphävs genom denna förordning och som gäller vid
dennas ikraftträdande, skall fortfarande gälla och vid tillämpningen av
den nya förordningen anses ha meddelats enligt denna. Den myndighet som
meddelat föreskriften har bemyndigande att ändra eller upphäva den. | null | null |
1959:413 | Statens avtalsnämnds Cirkulär (1959:413) angående grunder för inplacering i pensionslöneklasser av arbetare i statens tjänst | 1,959 | 1. I anslutning till 3 § 3 mom. statens pensionslöneförordning har
statens avtalsnämnd efter överläggningar med statstjänarkartellen med
giltighet från och med den 1 april 1965 fastställt nedan angivna
grunder för inplacering i pensionslöneklasser av arbetare i statens
tjänst, anställda inom försvarets avtalsdelegations verksamhetsområde
eller av statliga verk, myndigheter och institutioner, för vilka gälla
de i statens avtalsnämnds instruktion meddelade bestämmelserna om
handläggningen av kollektivavtalsärenden inom den civila
statsförvaltningen. Med arbetare skall härvid förstås
anställningshavare med avlöning enligt kollektivavtal eller innehavare
av anställning, vid vilken avlöningen antingen bestämts på samma sätt
som avlöning enligt kollektivavtal, ehuru bestämmelserna icke intagits
i sådant avtal, eller anpassats efter grunderna i visst kollektivavtal
för arbete av liknande slag.
Till /k/ pensionslöneklass A /-k/ hänföras:
Vägvakter vid SJ, platsvakter och postbiträden vid SJ,
städningspersonal, anställd enligt i pris- respektive tidavtalet
angivna grunder, städningspersonal vid vattenfallsverkets
byggnadsplatser, busstädningspersonal, köks-, servis-, handels- och
kassabiträden vid marketenterier och därmed jämförliga arbetsplatser,
biljettförsäljare vid SJ busslinjer och arbetare vid postverkets
klippexpedition, vilka sysselsättas med klippning av
frimärksmakulatur.
Till /k/ pensionslöneklass B /-k/ hänföras:
Vissa lantarbetare och trädgårdsarbetare, arbetare vid mynt- och
justeringsverket, vilka icke äro att hänföra till kvalificerade
myntarbetare eller yrkesarbetare, arbetare vid tvätterier, sysselsatta
med bl.a. mangling, pressning, vikning av torrtumlat gods samt
centralvikning och reparation av linne och blåkläder, arbetare i
intendenturverksamhet, sysselsatta med bl.a. mangling, pressning,
vikning av torrtumlat gods samt centralvikning ävensom arbetare i
intendenturverksamhet, sysselsatta med bl.a. för- och efterarbeten i
samband med tillverkning och förpackning av s.k. vakuumtorkade
livsmedel, sortering av textillump, antalskontroll av inkommande gods
samt paketering och stämpling av kartonger.
Till /k/ pensionslöneklass C /-k/ hänföras:
Arbetare vid tryckerier och bokbinderier, sysselsatta med bl.a.
kollationering, maskinfalsning, klammerhäftning av broschyr och
liknande samt avsyning av värdepapper, arbetare inom
konfektionsindustri, vilka sysselsättas med arbetsuppgifter, som äro
hänförda till avtalsområdets lägsta yrkesgrupp, arbetare vid
tvätterier, sysselsatta med bl.a. sortering av cirkulationspersedlar,
inräkning och sortering av individuella persedelar och kemtvättgods,
avsyning och reparation av kommis-, diagonal- och skinnpersedlar,
packning av individuella persedlar, arbetare i intendenturverksamhet,
sysselsatta med bl.a. sortering av cirkulationspersedlar, inräkning
och sortering av individuella persedlar och kemtvättgods, avsyning och
reparation av kommis-, diagonal- och skinnpersedlar, packning av
individuella persedlar ävensom arbetare vid försvarets, televerkets
och SJ:s verkstäder och fabriker, vilka huvudsakligen utföra arbeten,
som i ringa grad ställa krav på faktorerna skicklighet, ansvar,
ansträngning och arbetsplatsförhållanden.
Till /k/ pensionslöneklass D /-k/ hänföras arbetare, vilka till
övervägande del sysselsättas med arbete, för vilket icke erfordras
någon särskild utbildning och vilka arbetare icke skola hänföras till
annan pensionslöneklass.
Till /k/ pensionslöneklass E /-k/ hänföras arbetare, som till
övervägande del sysselsättas med arbete, för vilket erfordras viss
utbildning men icke yrkesarbetarekompetens.
I denna pensionslöneklass böra till exempel nedan angivna
arbetarkategorier i regel placeras:
Buss-, bil-, truck- och traktorförare, vilkas arbete fordrar
trafikkort eller i övrigt är mera krävande än som avses under D,
smörjare, hyvel- och vältförare, armerare, bergborrare,
cementarbetare, injekterare, järnarbetare, krossmaskinister,
grävmaskinförare, linjearbetare samt arbetare, som sysselsättas med
mera krävande förråds-, maskin-, monterings-, avsynings- eller
verkstadsarbeten än som avses under D, eller med sprängtekniska
arbeten eller med arbetsuppgifter, som äro jämförliga med de här
nämnda.
Till /k/ pensionslöneklass F /-k/ hänföras yrkesarbetare.
Yrkesarbetare är den som efter förfluten lärlings- elelr annan
utbildningstid utför arbete, för vilket erfordras en utbildningstid av
lägst tre år.
Till /k/ pensionslöneklass G /-k/ hänföras yrkesarbetare med speciellt
hög kompetens i arbetet. Statens avtalsnämnds cirkulär (1965:464).
2. Vad i 1 mom. stadgas, skall icke gälla i den mån Kungl. Maj:t för
särskilt fall annat förordnar.
3. Det ankommer å vederbörande verks styrelse att -- med ledning av i
1 mom. angivna grunder samt efter samråd i förekommande fall med
statens avtalsnämnd -- besluta om till vilken pensionslöneklass
arbetare skall hänföras.
I föregående stycke omnämnt samråd skall regelmässigt ske från fall
till fall i fråga om arbetare, vilka till övervägande del utföra
arbetsuppgifter av motsvarane art och svårighetsgrad, som de ovan
under pensionslöneklasserna A--C angivna, men som icke kunna direkt
hänföras till någon av dessa. Statens avtalsnämnds cirkulär
(1965:464).
4. Vid tillämpningen av detta cirkulär skola iakttagas särskilda,
nedan intagna anvisningar.
Övergångsbestämmelser
1965:464
Arbetare inplacerad i pensionslöneklass D, som är anställd den 31 mars
1965 och som till följd av de ovan angivna ändringarna i grunderna för
inplacering i pensionslöneklass skulle hänföras till lägre klass,
skall i fortlöpande anställning äga bibehålla den högre
pensionslöneklassen.
Avbrott i anställningen understigande två år skall dock icke inverka
på denna placering.
Anvisningar
Inplacering i pensionslöneklass skall ske i enlighet med de grunder,
som fastställts genom förestående cirkulär.
Såsom av de angivna grunderna framgår skall arten av det arbete,
arbetaren har att stadigvarande utföra, vara avgörande för
inplaceringen i pensionslöneklass.
Uppflyttning i pensionslöneklass skall sålunda i förekommande fall äga
rum vid t.ex. normala uppflyttningar i yrkesgrupp eller befordringar i
övrigt till följd av avgång eller då en sådan ökning av
arbetsuppgifterna skett, som kan bedömas bliva bestående. Vikarie för
arbetstagare, som med hänsyn till arbetuppgifternas beskaffenhet är
placerad i högre pensionslöneklass, skall däremot icke på grund av
vikariatet uppflyttas i pensionslöneklass. Om vidare en arbetare
tilldelas mera kvalificerade arbetsuppgifter till följd av sådan
ökning av arbetsmängden, som icke kan förväntas bliva bestående, skall
ej heller denna ändring föranleda någon förändring av berörda
arbetares pensionslöneklassplacering. I de fall en arbetare har att
utföra olika arbetsuppgifter under skilda delar av året eller av
arbetstiden i övrigt, skall såsom grund för inplaceringen i
pensionslöneklass läggas det arbete, som han huvudsakligen, d.v.s.
under övervägande delen av arbetstiden, utför. Den enskilde arbetarens
arbetsinkomst saknar betydelse för inplaceringen i pensionslöneklass.
Nedflyttning i pensionslöneklass skall äga rum med tillämpning av
samma principer, som nyss angivits i fråga om uppflyttning, dock med
följande undantag för fall, där reglementet underkastad arbetare utan
egen därom uttryckt önskan och utan något sitt förvållande förflyttas
till sådan annan anställning vid arbetsplatsen, som är hänförlig till
lägre pensionslöneklass.
1. Sker förflyttningen inom en tidsperiod av 5 år före uppnåendet av
den för arbetaren gällande pensioneringsperiodens nedre gräns, skall
någon nedflyttning i pensionslöneklass icke ske.
2. Är förflyttningen föranledd av sådant förhållande, som förekommit
under utövande av arbetet och som vid tillämpningen av lagstiftningen
om yrkesskadeförsäkring bedömts vara yrkesskada, äger arbetaren i den
nya anställningen bliva placerad i pensionslöneklass så som om han
innehade den anställning, från vilken förflyttningen skett.
3. Sker förflyttningen av annan orsak, äger arbetaren, om han
sammanlagt minst tio år innehaft anställningar, som vid tiden för
förflyttningen äro hänförda till högre pensionslöneklass än som då
gäller för den anställning, till vilken förflyttning skett, i den nya
anställningen placeras i pensionslöneklass på följande sätt.
Alltefter det att arbetaren
a) minst tio år innehaft anställningar, som i fråga om
pensionslöneklassplacering svara mot lika hög pensionslöneklass som
den vilken gäller för den anställning, från vilken förflyttning
skett,
b) minst tio år innehaft anställningar, som i fråga om
pensionslöneklassplacering svara mot en enhet lägre pensionslöneklass
eller
c) minst tio år innehaft anställningar, som i fråga om
pensionslöneklassplacering svara mot två enheter lägre
pensionslöneklass,
äger arbetaren behandlas, i fall a) som om han innehade den
anställning, från vilken förflyttning skett, i fall b) som om han
innehade den senaste anställning, som svarar mot närmast lägre
pensionslöneklass och i fall c) som om han innehade den senaste
anställning, som svarar mot två enheter lägre pensionslöneklass.
För uppnående av nämnda tio år i anställningar svarande mot viss
pensionslöneklass må jämväl tagas i beräkning tid för innehav av
anställningar svarande mot högre pensionslöneklass.
I praktiken torde icke obetydliga svårigheter uppkomma ifråga om
inplaceringen i pensionslöneklass med hänsyn till bedömningen av
kvaliteten på de arbetsuppgifter, arbetaren har att utföra. Till
ledning för bedömningen lämnas i det följande vissa kompletterande
anvisningar till de av avtalsnämnden fastställda grunderna för
inplacering i pensionslöneklass.
1) /k/ Pensionslöneklass A--C: /-k/ I dessa pensionslöneklasser
inplaceras de kategorier av arbetare, som angivas i cirkuläret.
2) /k/ Pensionslöneklass D: /-k/ Enligt de fastställda grunderna skola
till denna pensionslöneklass hänföras arbetare, vilka till övervägande
del sysselsättas med arbete, för vilket icke erfordras någon särskild
utbildning utan endast anpassning till eller vana vid arbetet och
vilka arbetare icke skola hänföras till annan pensionslöneklass.
Till denna klass skola som regel hänföras de stora arbetargrupper inom
det statliga kollektivavtalsområdet, vilka syselsättas med bl.a.
enklare lager-, förråds-, tempo- och maskinarbete, lant- och
trädgårdsarbete, hjälparbete av olika slag, djurskötsel m.m. Till
klass D skola även hänföras ban- och vägarbetare, grovarbetare,
transportarbetare, vaktpersonal, jord- och stenarbetare, skötare av
mindre och enklare motorer och maskiner m.fl. Bil-, truck- och
traktorförare skola hänföras till klass D, om de huvudsakligen utföra
interna transporter eller enklare varuhämtningar o.dyl., t.ex. från
järnvägsstation. Med "vaktpersonal" avses i detta sammanhang
portvakter, nattvakter o.dyl. däremot icke väg- och
vattenbyggnadsverkets färjvakter, vilka skola placeras i
pensionslöneklass D endast i den mån de sysselsättas med arbete, som
avses i föregående stycke.
Den verkställda exemplifieringen har tagit sikte på arbetargrupper,
som med hänsyn till arbetsuppgifternas normala kvalitet äro hänförliga
till lägre pensionslöneklass än klass E. Det förekommer emellertid
icke sällan, att vissa yrkesbenämningar äro gemensamma för arbetare,
vilkas arbetsuppgifter i kvalitetsavseende kunna vara mycket olika
inom såväl det egna arbetsområdet som inom skilda avtalsområden. Den
verkställda exemplifieringen utesluter sålunda icke att en arbetare,
vilken är sysselsatt med arbete, som normalt är relativt
okvalificerat, kan inplaceras i pensionslöneklass E med hänsyn till
att arbetaren sköter en mera komplicerad maskin eller annan
arbetsanordning. Så kan till exempel vara fallet beträffande en
arbetare i värmeanläggning. Där fråga är om en maskinellt kvalificerad
anläggning, t.ex. en högtrycksanläggning, kan sålunda en inplacering i
klass E i vissa fall vara motiverad. Samma förhållande kan i vissa
fall råda inom exempelvis hjälparbetarkategorien, där t.ex.
hjälpmontörer inom flyvapnet ofta synas stadigvarande utföra sådana
mera kvalificerade verkstadsarbeten, som kunna motivera en inplacering
i pensionslöneklass E.
3) /k/ Pensionslöneklass E: /-k/ Enligt de av avtalsnämnden
fastställda grunderna skall till denna klass hänföras arbetare, som
till övervägande del sysselsättes med arbete, för vilket erfordras
viss utbildning men icke yrkesarbetarekompetens enligt för
pensionslöneklass F angivna fordringar. Med utbildning avses
utbildning i facket och därmed skall icke jämställas anpassning till
eller långvarig vana vid arbetet. I cirkuläret lämnas ett antal
exempel på arbeten, vilka normalt äro av sådan kvalitet att arbetare,
som sysselsättas därmed, i regel böra hänföras till klass E. Till
klass E skola sålunda i första hand hänföras arbetare, vilka
sysselsättas med yrkesarbete men vilka ännu icke uppnått
yrkesarbetarekompetens, vidare mera kvalificerade verkstads- och
maskinarbetare, vilka icke utföra yrkesarbete, samt arbetare i övrigt,
vilka utföra arbetsuppgifter, vilka kvalitativt äro jämförbara med de
nu nämnda. Det bör emellertid observeras att -- i anslutning till vad
som anförts under punkten 2) om yrkesbenämningarnas olika innebörd
inom olika arbetsområden -- i många fall arbetare, vilka enligt
yrkesbenämningen normalt skola hänföras till pensionslöneklass E, med
hänsyn till kvaliteten av de åvilande arbetsuppgifterna likväl bör
hänföras till pensionslöneklass D. Så kan t.ex. vara fallet med
sprängtekniska arbetare, vilka sysselsättas med enklare
monteringsarbeten m.fl.
Det kan framhållas, att den enhetliga inplaceringen i
pensionslöneklass E av hela linjearbetarkåren vid bl.a. televerket och
vattenfallsverket motiverats av en av praktiska skäl gjord
sammanvägning av alla de i kvalitetsavseende olikartade
arbetsuppgifter, varmed linjearbetarna sysselsättas. Även inom andra
arbetsområden torde det kunna förekomma, att avgränsade arbetargrupper
sysselsättas i ungefärligen lika proportioner med arbetsuppgifter
hänförliga till såväl pensionslöneklasserna D och E som F, varvid med
tillämpning av sammanvägningsprincipen en inplacering i
pensionslöneklass E torde böra ifrågakomma.
4) /k/ Pensionslöneklass F: /-k/ Till denna pensionslöneklass skola
endast de egentliga yrkesarbetarna hänföras. Yrkesarbetare är den som
efter förfluten lärlings- eller annan utbildningstid utför arbete, för
vilket erfordras en utbildningstid av lägst tre år (yrkesarbetare i
egentlig mening). I den mån kollektivavtal förutsätter längre
utbildningstid än tre år för placering såsom yrkesarbetare utgör den
längre utbildningstiden förutsättning även för inplacering i
pensionslöneklass F. Det torde emellertid vara klart, att definitionen
av begreppet yrkesarbetare är mera svårtillämpad när fråga är om
arbetare inom anläggningsområdena än inom verkstadsområdena. Med
utgångspunkt från hävdvunnen praxis och med anknytning till den givna
minimifordringen på utbildningstid torde emellertid även på dessa
områden inplacering efter samma linjer som på verkstadssidan bliva
möjlig. I den mån arbetare, som utföra arbete, vilket i och för sig är
att anse såsom yrkesarbete, icke uppfyller kraven på
yrkesarbetarekompetens, skall han inplaceras i pensionslöneklass E.
5) /k/ Pensionslöneklass G: /-k/ Såsom en allmän regel gäller, att
inplacering i denna pensionslöneklass endast kan förekomma i ett
begränsat antal fall. Klass G är nämligen avsedd för yrkesarbetare,
som utöver yrkesarbetarekompetens enligt för inplacering i F angivna
grunder, äger ytterligare utbildning och personlig färdighet, och
vilken har att utföra arbetsuppgifter, vilka ställa avsevärt större
krav på arbetarens personliga utbildning och skicklighet än ett
normalt yrkesarbete. Inplacering i pensionslöneklass G torde sålunda
kunna ifrågakomma för toppkrafter inom vissa av de
yrkesarbetarkategorier, som normalt skola tillhöra pensionslöneklass
F, t.ex. vissa radar- och radioreparatörer, vilka genomgått
specialutbildning, vissa mångsidigt användbara verktygsarbetare och
maskinreparatörer med särskilt hög skicklighet m.fl. Statens
avtalsnämnds cirkulär (1965:464).
Arbetsledande personal placeras i pensionslöneklass allt efter
arbetsuppgifternas beskaffenhet.
Generellt gäller, att samråd i inplaceringsfrågor, där tveksamhet
uppkommit, bör äga rum med avtalsnämnden.
Erforderliga tillämpningsföreskrifter utfärdas av vederbörande verk,
vilket bör ske efter samråd med respektive personalorganisation.
Slutligen bör framhållas, att de av statens avtalsnämnd fastställda
grunderna för inplacering i pensionslöneklasser endast avse den
inbördes värderingen av olika arbetsuppgifter i pensionshänseende men
att frågan om pensionsrätten i övrigt och pensionens storlek är
beroende av andra i pensionsförfattningarna jämte anvisningar angivna
förutsättningar, såsom antal tjänstår, heltids- eller
deltidsanställning m.m.
Övergångsbestämmelser
1991:1435
Den upphävda författningen gäller fortfarande i fråga om rätt till
pensionsförmån som uppkommit före utgången av år 1991.
Detsamma gäller i fråga om rätt till familjepensionsförmån efter
den som har en sådan rätt. | null | null |
1959:414 | null | 1,959 | null | 1947:848 | null |
1959:415 | null | 1,959 | null | 1909:24 s.1 | null |
1959:419 | Kungörelse (1959:419) med övergångsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente m.m. | 1,959 | Övergångsbestämmelser
1987:1060
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988.
Genom förordningen upphävs
1. statens pensionslöneförordning (1959:286),
2. statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
3. kungörelsen (1959:419) med övergångsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente m.m.,
4. förordningen (1959:420) med tilläggsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente,
5. Kungl. Maj:ts brev den 15 januari 1960, om pensioneringsperioder
m.m.,
6. förordningen (1975:34) om tillämpning av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287) m.m. på tjänst som omfattas av
statligt pensionsavtal,
7. förordningen (1975:1051) om beaktande av vissa anställningstider vid
tillämpning av statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
m.m.,
8. förordningen (SAV Cirk A: 63 1977) om pensionsgrundande lönetillägg
och kompletterande delpension för vissa arbetstagare med pensionsrätt
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
9. regeringens beslut den 26 juli 1984 angående pensioneringsperioder
och pensionsåldrar för anställningar i vilka personlig pensionsrätt
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) kan förekomma,
10. förordningen (1985:53) om pensioneringsperioder m.m. för
anställningar som omfattas av statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(1959:287).
De upphävda författningarna gäller fortfarande i fråga om rätt till
pensionsförmån som uppkommit före utgången av december 1987. Detsamma
gäller i fråga om rätt till familjepensionsförmån efter den som har en
sådan rätt. | null | null |
1959:420 | Förordning (1959:420) med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente | 1,959 | 1 avd. Tilläggsbestämmelser till vissa stadganden i SPR m.m.
1 §
Reglementets tillämpningsområde
(1 § SPR m.m.)
1 mom. Vid tillämpning av SPR och bestämmelser som meddelats
i anslutning till reglementet skall med innehavare av
R-tjänst eller annan tjänst, som tillhör yrkesgrupp och område där
anställningsvillkoren vid utgången av år 1971 voro reglerade genom
kollektivavtal för arbetare och som ej är förenad med lön eller arvode
svarande mot löneplanslön enligt löneplan N jämställas arbetstagare,
för vilken avlöningen antingen bestämts på samma sätt som avlöning
enligt kollektivavtal som gäller för tjänst som nyss nämnts utan att
bestämmelserna intagits i sådant avtal eller anpassats efter grunderna
i kollektivavtal som gäller för sådan tjänst och avser arbete av
liknande slag. Uppkommer tvekan om tillämpningen av denna föreskrift,
skall vederbörande myndighet underställa frågan statens
arbetsgivarverks prövning. Förordning (1986:33).
1 § 2 mom. Om inte regeringen beslutar något annat gäller SPR för
följande statliga arvodesanställningar, nämligen
1. anställning som omfattas av chefslöneavtalet eller avtalet om
informationssekreterare och politiskt sakkunniga i regeringskansliet,
2. anställning med ett arvode som vid heltidstjänstgöring motsvarar
månadslön enligt en statlig löneplan eller ett avtal för R-tjänster
eller
3. annan anställning inom det område där anställningsvillkoren
före år 1972 var reglerade i kollektivavtal för arbetare.
Punkten 2 gäller även om arvodet för en arbetstagare, som innehar en
där avsedd anställning, har bestämts med hänsyn till att arbetstagaren
samtidigt får en pensionsförmån eller en annan förmån.
Det som har sagts i första och andra styckena gäller inte
1. anställning hos riksdagen eller dess myndigheter, med mindre
riksdagen förordnar om detta,
2. anställning i försvarsmaktens reserver, väg- och
vattenbyggnadskåren eller civilförsvarets krigsorganisation,
3. anställning för vilken gäller särskilda bestämmelser om
pensionsavgifter,
4. anställning i vilken lönen har beräknats på sådant sätt att
anställningen inte skall vara förenad med någon statlig pensionsrätt,
5. anställning i beredskapsarbete som har anordnats enligt
arbetsmarknadskungörelsen (1966:368). Förordning (1987:6).
3 mom. Vid tillämpning av SPR med därtill anslutande
bestämmelser skall med vederbörlig reserv förstås någon av
försvarsmaktens reserver eller väg- och vattenbyggnadskåren eller
civilförsvarets krigsorganisation och med reservpension förstås
pension på grund av anställning i sådan reserv. Förordning (1975:31).
4 mom. De tilläggsbestämmelser, som meddelats i denna förordning eller
eljest, i anslutning till särskilda stadganden i SPR,
skall, i den mån inte annat framgår, i tillämpliga delar gälla även
vid tillämpningen av förordningen (1959:288) om förordnandepension.
Förordning (1980:115).
1 a §
Förutsättningar för reglementets tillämpning m.m.
(3 § SPR m.m.)
1 mom. Beträffande tillämpningen av 3 § SPR gäller följande.
a. Som anställning med heltidstjänstgöring anses dels statlig
eller kommunal lönegradsplacerad anställning i vilken lönen
utgår med det belopp som enligt tillämplig löneplan gäller vid
heltidstjänstgöring, dels annan anställning med tjänstgöring av
sådan omfattning att vederbörande myndighet eller, vad
angår icke-statlig anställning, statens löne- och pensionsverk finner
den motsvara vad som under samma tid i allmänhet gäller vid
heltidstjänstgöring inom yrket. Råder tvekan om vad som utgör normal
arbetstid vid heltidstjänstgöring inom yrket eller förekommer inte
sådan tjänstgöring inom detta, skall löne- och pensionsverket
underställa statens arbetsgivarverk prövningen av frågan om vad vid
reglementets tillämpning skall förstås med heltidstjänstgöring för
anställningen.
b. Uppkommer fråga som avses i 3 § 3 mom. SPR om att tillämpa andra
villkor beträffande sysselsättningsgrad och tidigare innehav av
anställning än som anges i reglementet, skall vederbörande myndighet
eller, vad angår tjänst som anges i 1 § 1 mom. denna förordning,
statens arbetsgivarverk underställa frågan regeringens prövning. I
fråga om anställning inom försvaret skall underställningsskyldighet
som inte åvilar arbetsgivarverket fullgöras av försvarets
civilförvaltning.
c. Vid beräkning av kvalifikationstid skall anställning som avses i
1 § SPR anses ha förelegat under
dels tid då arbetstagare varit anställd inom icke-statlig
verksamhet som helt eller delvis övertagits av staten eller vars
personal övertagits av staten i samband med att verksamheten lagts
ned,
dels annan tid då arbetstagare varit anställd inom
tillämpningsområdet för tjänstepensionering med vilken samordning
skall ske enligt 7 § 1 mom. fjärde eller femte stycket SPR,
dels tid för utbildning enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967) eller 5 § första stycket lagen den 3
juni 1966 (nr 413) om vapenfri tjänst eller för sådan utbildning för
anställning i försvarsmaktens reserver som ej fullgjorts enligt
värnpliktslagen.
d. Bestämmelserna i 3 § 1 mom. SPR om högsta levnadsålder gäller icke
fall då arbetstagare som är underkastad kommunala pensionsbestämmelser
övergår till statlig anställning, innan han uppnått den levnadsålder
då han skulle ha varit skyldig avgå från den kommunala anställning som
han innehaft senast, och övergången sker i samband med att kommunal
verksamhet helt eller delvis övertages av staten eller nedlägges.
Förordning (1981:120).
2 mom. Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om
beräkning av kvalifikationstid, pensionsunderlag, pensionslön och
tjänsteår i fråga om R-tjänst för skogsarbete vid domänverket och för
skogstjänsteman avsedd R-tjänst eller däremot svarande arvodestjänst
vid stiftsnämnd. Bestämmelserna i denna kungörelse gälla i den
utsträckning annat ej framgår av sådana föreskrifter.
Har den som innehar annan i SPR avsedd anställning tidigare innehaft
tjänst som avses i första stycket eller däremot svarande anställning,
skola de särskilda föreskrifterna tillämpas på honom såvitt angår
denna tjänst eller anställning. Förordning (1975:31).
3 mom. Vid tillämpning av SPR och bestämmelser som meddelats i
anslutning till SPR likställs med ett vikariatslöneförordnande
ett vikariat på en sådan i SPR avsedd icke-statlig anställning,
som inte omfattas av bestämmelser om vikariatslöneförordnande
eller som inte kommit till under medverkan av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Detta gäller
dock endast under förutsättning
- att vikarien varit berättigad till lön efter den lönegrad, som
gäller för den uppehållna tjänsten
- att vikariatet, om regeringen inte föreskriver annat, avsetts eller
är förutsatt att avse en tid av minst sex månader i följd, och
- att vikarien, om regeringen inte föreskriver annat, haft behörighet
för tjänst av det slag som vikariatet avsett. Förordning (1983:184).
4 mom. har upphävts genom förordning (1975:31).
2 §
vgångsskyldighet på grund av uppnådd ålder
(4 § SPR)
1 mom. har upphävts genom förordning (1984:1039).
2 mom. Där pensioneringsperiods nedre respektive övre gräns
icke skall infalla vid utgången av den kalendermånad eller månaden
före den kalendermånad, varunder föreskriven levnadsålder uppnås, utan
vid utgången av viss längre tidsperiod, må avgång med ålderspension
ske allenast vid utgången av sådan tidsperiod, såframt icke avgång vid
annan tidpunkt påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller medgives av
vederbörande verksmyndighet (huvudman) i fall, då den finnes kunna ske
utan men för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Förordning
(1977:5).
3 mom. har upphävts genom förordning (1984:1039).
4 mom. har upphävts genom förordning (1984:1039).
5 mom. har upphävts genom förordning (1983:184).
6 mom. har upphävts genom förordning (1981:730).
3 § har upphävts genom förordning (1984:1039).
4 §
Tjänstepensionsrättens allmänna omfattning
(6 § SPR)
1 mom. I 6 § SPR avsedda förmåner på grund av socialförsäkring m.m.
skola beaktas vid bestämmande av annan i reglementet avsedd
tjänstepensionsförmån än tjänstelivränta enligt reglementet i dess
lydelse efter år 1973 och utgöras tillsvidare av
1. folkpension, vilken ej är föremål för inkomstprövning,
2. tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. yrkesskadelivränta,
4. livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
5. sjukpenning enligt förenämnda lagar eller enligt
yrkesskadeförsäkring,
6. sjömanspension enligt reglementet (1961:302) för handelsflottans
pensionsanstalt eller enligt kungörelsen (1972:412) om
sjömanspension.
Vid bestämmande av tjänstepensionsförmån som avses i första stycket
skall dessutom beaktas sådant pensionstillskott enligt lagen
(1969:205) om pensionstillskott, som ej är föremål för
inkomstprövning, samt delpension enligt lagen (1975:380) om
delpensionsförsäkring.
Avvägning med hänsyn till förmåner på grund av socialförsäkring m.m.
enligt denna paragraf skall göras om och i den mån så kan ske utan
minskning av sådan förmån som följer av bestämmelserna i 10 § 2 mom.
Bestämmelserna i 6 § SPR skola beaktas i enlighet med vad som för
varje tidsperiod gäller enligt denna paragraf.
Vid tillämpning av första och andra styckena iakttages,
i fråga om folkpension, pensionstillskott och tilläggspension:
att beträffande den, som kommit i åtnjutande av ålderspension enligt
lagen om allmän försäkring för tid före den, som avses i 6 kap. 1 §
första stycket eller 12 kap. 1 § första stycket nämnda lag, eller som
börjat åtnjuta sådan pension efter den i nämnda lagrum avsedda
tidpunkten härför, skall så anses som om ifrågavarande förmåner
började utgå vid sistnämnda tidpunkt och som om de hade i sådant fall
tillämpliga belopp,
i fråga om folkpension och tilläggspension: att vid avvägning
av egen- eller familjelivränta enligt SPR som avses här med hänsyn
till pension enligt lagen om allmän försäkring, pensionen skall
anses utgå med så stor del av det gällande beloppet, som framkommer
genom att detta multipliceras med kvoten mellan det vid avgångsårets
början gällande basbeloppet enligt nyssnämnda lag och det vid
utbetalningsårets början gällande basbeloppet, samt att
beträffande den, för vilken tilläggspension icke utgår med eljest
tillämpligt belopp på grund av att undantagande enligt 11 kap. 7 §
nyssnämnda lag ägt giltighet eller avgiftsbetalning underlåtits,
undantagandet eller underlåtenheten icke skall föranleda att
tilläggspension anses utgå med annat belopp än som eljest skolat
gälla,
i fråga om yrkesskadelivränta: att med yrkesskadelivränta
avses sådan livränta, som på grund av bestämmelser om obligatorisk
försäkring fastställes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket,
ävensom sådan däremot svarande ersättning, som enligt särskilda
bestämmelser skall utgivas av statsmedel, samt att vid
avvägning av egen- eller familjelivränta enligt SPR som avses här med
hänsyn till yrkesskadelivränta sistnämnda förmån skall anses utgå med
så stor del av det gällande beloppet, som framkommer genom att detta
multipliceras med kvoten mellan det vid avgångsårets början gällande
basbeloppet och det vid utbetalningsårets början gällande
basbeloppet,
i fråga om sjukpenning: att beträffande den, som för viss
tid erhåller sjukpenning i utbyte mot yrkesskadelivränta, skall anses
som om livränta utginge med det belopp, som skolat utgå, om utbytet ej
skett, att sjukpenning skall beaktas endast vid avvägning av
sjukpension när sjukpenningen utgår under sjukperiod påbörjad före
avgången från anställningen och ej träder i stället för
yreksskadelivränta eller utgår på grund av frivillig försäkring,
varvid med sjukperiod avses tid, under vilken arbetsförmågan på grund
av sjukdom är nedsatt med minst hälften, att med sjukpenning
enligt yrkesskadeförsäkring avses sjukpenning på grund av
anordning, enligt vilken må utgå yrkesskadelivränta, samt att
sjukpenning skall beaktas vid avvägning av tjänstepensionsförmån
som avses här för månaden efter den, som sjukpenningen avser, i den
mån icke pensionsmyndigheten efter samråd med riksförsäkringsverket
annorlunda bestämmer.
Utöver vad i föregående stycke sägs skall härvid iakttagas,
att sådan utländsk förmån, som har väsentligen samma syfte
som i första eller andra stycket avsedd förmån, vid tillämpning av
föreskrifterna i denna paragraf skall behandlas som om den utgjorde
förmån av sistnämnda slag enligt närmare bestämmande av den myndighet,
som har att besluta om utbetalning av tjänstepensionsförmånen,
samt att beträffande den, för vilken i första stycket avsedd
förmån eller därmed jämställd förmån utbytts mot eller endast kunnat
utgå i form av engångsbelopp, skall anses som om månatlig förmån
utginge med belopp som enligt de vid beviljandet tillämpade grunderna
svarar mot engångsbeloppet.
Vid avvägningen av tjänstepensionsförmån som avses här skall bortses
från ovan angivna förmåner i den utsträckning, som framgår av 2-8 mom.
här nedan. Förordning (1977:1007).
2 mom. Beträffande folkpension skall bortses från barntillägg,
handikappersättning och vårdbidrag ävensom från folkpension i
övrigt i följande utsträckning.
Vid avvägning av familjepension för änka eller frånskild hustru skall
såvitt angår tid före den månad, varunder hon fyller 65 år, bortses
från ett belopp för månad motsvarande 3,5 procent av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och, såvitt angår annan
tid bortses från ett belopp för månad motsvarande 4,2 procent av
nämnda basbelopp. Utgår under förstnämnda tid folkpension med
reducerat belopp på grund av hennes ålder vid den tidpunkt, då mannen
avlidit eller då barn uppnått viss levnadsålder eller eljest upphört
att grunda rätt till oreducerad folkpension, eller på grund av att
mannen avlidit före den 1 juli 1960, skall det belopp, från vilket
skall bortses enligt vad nyss sagts, reduceras i samma förhållande som
folkpensionen.
Har barn rätt till folkpension i form av barnpension enligt 8 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring anses barnpensionen utgå med
ett belopp som för år räknat motsvarar högst tjugosex procent av
basbeloppet enligt nämnda lag. Har barnet rätt till statlig
familjepension efter båda föräldrarna, anses dock barnpensionen utgå
med ett belopp som för år räknat motsvarar högst femtiotvå procent av
basbeloppet.
Vidare skall i förekommande fall vid avvägning av egen- eller
familjepension bortses från den del av folkpensionen eller, i fall som
avses i andra stycket ovan, den återstående folkpensionen, som
överskjuter det belopp folkpensionen respektive den återstående
folkpensionen skulle hava haft, om den avkortats i samma grad som den
enligt reglementet utgående pensionen. Är härvid fråga om sådan
familjepension till frånskild make som är begränsad enligt 14 § 3 mom.
SPR skall pensionen anses avkortad i den grad som svarar mot
förhållandet mellan pensionens belopp och det belopp som skulle ha
gällt om tjänstetidsfaktorn varit 1 och nämnda begränsning icke ägt
rum.
Är någon berättigad till mer än en tjänstepension enligt statliga
pensionsbestämmelser och grunda sig pensionerna ej på samme persons
anställning, skola, sedan en av pensionerna avvägts med hänsyn till
folkpension, ovan meddelade bestämmelser vid avvägning av annan
tjänstepension tillämpas så som om folkpensionen hade allenast det
belopp, från vilket bortsetts vid föregående pensionsavvägning. Om
härvid är fråga om såväl egenpension som familjepension skall i första
hand familjepension avvägas med hänsyn till folkpension.
Ovan i detta moment meddelade bestämmelser skola i fråga om
egen- eller familjelivränta tillämpas som om denna utgjorde avkortad
egen- respektive familjepension.
Har någon under månaden närmast före den, då han uppnått 65 års ålder,
åtnjutit egen- eller familjepension och därjämte inkomstprövad
folkpension eller motsvarande belopp, som fastställts i samband med
att bestämmelser om inkomstprövning inom folkpensioneringen ändrats
eller upphävts, skall han vid i övrigt oförändrade förutsättningar äga
att från ingången av den månad, då han fyllt 65 år, uppbära
egen- respektive familjepension och folkpension till ett sammanlagt
belopp minst uppgående till den på föregående månad belöpande summan
av dessa förmåner. Belopp, varmed jämkning till följd härav sker,
skall behandlas såsom egen- respektive familjepension. Förordning
(1981:730).
3 mom. Beträffande pensionstillskott skall vid avvägning av
egen- eller familjepension bortses från den del av pensionstillskottet
som överskjuter det belopp pensionstillskottet skulle hava haft, om
det avkortats i samma grad som den enligt reglementet utgående
pensionen. Är härvid fråga om sådan familjepension till frånskild make
som är begränsad enligt 14 § 3 mom. SPR skall pensionen anses avkortad
i den grad som svarar mot förhållandet mellan pensionens belopp och
det belopp som skulle ha gällt om tjänstetidsfaktorn varit 1 och
nämnda begränsning icke ägt rum.
Är någon berättigad till mer än en tjänstepension enligt statliga
pensionsbestämmelser och grunda sig pensionerna ej på samme persons
anställning, skola, sedan en av pensionerna avvägts med hänsyn till
pensionstillskott, ovan meddelade bestämmelser vid avvägning av annan
tjänstepension tillämpas så som om pensionstillskottet hade allenast
det belopp, från vilket bortsetts vid föregående pensionsavvägning.
Förordning (1975:831).
3 a mom. Beträffande delpension skall vid
avvägning av egenpension bortses från den del av delpensionen som
överskjuter det belopp delpensionen skulle ha haft om den avkortats i
samma grad som egenpensionen samt i övrigt enligt vad nedan sägs.
Har egenpension börjat utgå innan den berättigade uppnått 60 års ålder
skall, under förutsättning att rätt till egenpensionförmån inte
föreligger på grund av senare tjänsteinnehav, bortses från vad
delpensionen överskjuter trettio procent av det gällande beloppet, i
förekommande fall avkortat i samma grad som egenpensionen, dock skall
under tid då här avsedd berättigad innehar statligt reglerad
anställning bortses från delpensionen endast i den utsträckning
regeringen i varje särskilt fall medger. Förordning (1980:1159.
4 mom. Beträffande tilläggspension skall iakttagas
följande.
a. Vid avvägning av egenpensionsförmån med hänsyn till tilläggspension
i form av ålderpension eller förtidspension (sjukbidrag) skall bortses
från vad av tilläggspensionen må överskjuta den del därav, som skall
beaktas enligt vad nedan i denna punkt sägs.
Härvid skall med oavkortad tilläggspension förstås tilläggspension,
vars belopp icke påverkats av undantagande eller av underlåten
avgiftsbetalning och icke heller skulle hava påverkats, om
tillgodoräkning av pensionspoäng utan förändring av medeltal skett för
ökat antal kalenderår eller om pensionsberäkning skolat ske såsom om
dylik ökad tillgodoräkning skett, med poängårsfaktor för
tilläggspension förstås förhållandet mellan pensionens belopp och
motsvarande oavkortade pensionsbelopp samt med tjänstetidsfaktor för
tjänstepensionsförmån, som ej berörs av bestämmelserna i 10 § 1 mom.
SPR, förstås förhållandet mellan förmånens belopp (bruttobelopp) och
motsvarande hela förmåns belopp.
Vid beräkning av poängårsfaktor i fall, då undantagande eller
underlåten avgiftsbetalning förekommit, skall beloppet av oavkortad
tilläggspension beräknas utan hänsynstagande till någon av
undantagandet eller underlåtandet föranledd förändring av medeltalet
pensionspoäng.
Beaktande skall ske av för vederbörande beräknad oavkortad
tilläggspension multiplicerad med den del av tilläggspensionens
poängårsfaktor, som anses belöpa på tid för anställning av betydelse
inom tjänstepensioneringen ökad med återstående del av poängårsfaktorn
i den mån denna del jämte tjänstepensionsförmånens tjänstetidsfaktor
överstiger talet 1.
Av poängårsfaktorn skall på nyssnämnda tid anses belöpa så stor del,
som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan den tid,
räknad i hela och påbörjade fjärdedels år, som vid tjänstårsberäkning
eller motsvarande må hava tillgodoräknats arbetstagaren för tid efter
1959 års utgång, och å andra sidan samma tid ökad, om
pensionspoäng tillgodoräknats för tid som är längre, med
tidsskillnaden. Vid beräkning som avses i detta stycke beräknas
tjänstepensionsförmånen utan iakttagande av föreskriften i 10 § 3 mom.
första stycket b) SPR utom såvitt avser tjänstårsberäkning enligt 10 §
2 mom. femte stycket SPR och tilläggspensionen såsom om för oavkortad
sådan pension erfordras minst 30 poängår.
b. Vid avvägning av familjepensionsförmån med hänsyn till
tilläggspension i form av familjepension efter samme person som den,
efter vilken förstnämnda förmån utgår, skola de för avvägning av
egenpensionsförmån ovan under a. meddelade bestämmelserna äga
motsvarande tillämpning. Förordning (1980:115).
5 mom. Beträffande yrkesskadelivränta skall bortses från
vårdbidrag till yrkesskadad och sådant särskilt tillägg, som i vissa
fall utgår för täckande av merkostnader, ävensom från
yrkesskadelivränta i övrigt i följande utsträckning.
Vid avvägning av egenpensionsförmån med hänsyn till
yrkesskadelivränta, som utgår till den skadade, respektive vid
avvägning av familjepensionsförmån med hänsyn till yrkesskadelivränta
till efterlevande efter samme person som den, efter vilken
familjepensionsförmånen utgår, skall bortses från vad av livräntan
överskjuter tre fjärdedelar av det gällande beloppet, i förekommande
fall avkortat i samma grad som berörda pensionsförmån.
Har någon under månaden närmast före den, då han uppnår 67 års ålder,
åtnjutit egen- eller familjepension och därjämte yrkesskadelivränta,
skall från och med den månad, då han uppnår nämnda ålder, pensionen
samordnas så, att det belopp av yrkesskadelivräntan, från vilket
enligt vad därom är stadgat skall bortses, vid i övrigt oförändrade
förutsättningar icke blir lägre än närmast före samma månad.
Förordning (1981:730).
5 a mom. Beträffande livränta enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring skall bortses från livränta som
utgår på grund av arbetsskada i anställning utom reglementets
tillämpningsområde som den skadade innehaft efter det att han upphört
att vara underkastad reglementet.
Om livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring inte har beräknats
på hela livränteunderlaget enligt nämnda lag eller om livränta till
efterlevande grundats på en sålunda beräknad livränta skall frågan om
samordning med egen- eller familjepension prövas av regeringen. Vad nu
sagts skall även gälla när livränta utgår under tid från och med den
månad under vilken den berättigade fyller 65 år. Förordning
(1981:730).
6 mom. Beträffande sjukpenning, som samordnas med
sjukpension, skall - där ej annat följer av andra stycket - bortses
från vårdbidrag till yrkesskadad ävensom från vad av sjukpenning i
övrigt överskjuter tre fjärdedelar av det gällande beloppet, i
förekommande fall avkortat i samma grad som pensionen.
Är det fråga om sjukpenning enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring prövar regeringen om och i vilken utsträckning
samordning skall ske med sjukpension. Förordning (1977:1007).
7 mom. Vid avvägning av tjänstepensionsförmån med hänsyn
till sjömanspension skola de i 4 mom. meddelade bestämmelserna äga
motsvarande tillämpning, dock skall
av sjömanspensions belopp icke beaktas den del, som må hänföra sig
till manskapstid före den 1 juli 1961,
vad i 4 mom. sägs om poängår, poängårsfaktor och oavkortad
tilläggspension avse efter år 1960 infallande kalenderår med
manskapstid om minst sex månader, förhållandet mellan antalet sådana
kalenderår och talet 30, dock högst förhållandet 1, respektive
sjömanspension som grundas på minst 30 nyss avsedda kalenderår,
vid tillämpningen av 4 mom. a. femte stycket vad där sägs om tid efter
1959 års utgång avse tid efter utgången av juni 1961. Förordning
(1970:383).
8 mom. Vederbörande pensionsmyndighet skall vid tillämpning
av 1-7 mom. göra de jämkningar av beloppet av tjänstepensionsförmån,
som kunna behövas för att undvika dubbelsamordning när
tjänstepensionsförmånen sammanträffar antingen med sådan
pensionsförmån enligt andra statliga pensionsbestämmelser än SPR eller
sådan lön på grund av anställning inom område, omfattat av statliga
pensionsbestämmelser, som är nedsatt med hänsyn till förmåner, vilka
avses i 1 mom., eller med sådan icke-statlig eller utländsk
personalpensionsförmån som avväges enligt bruttosystem med hänsyn till
förmåner, vilka avses i nämnda moment.
Där tjänstepensionsförmån, som avväges med tillämpning av 6 § SPR,
sammanträffar med icke-statlig eller utländsk personalpensionsförmån,
som avses i föregående stycke, må pensionsmyndigheten utan hinder av
bestämmelserna i nämnda stycke göra avvägningen på sätt som skulle
hava tillämpats vid avvägning av båda förmånerna enligt nyssnämnda
stadgande jämte därtill anslutande bestämmelser.
På regeringens prövning beror, huruvida annan icke-statlig
personalpensionering än kommunal pensionering eller utländsk
personalpensionering skall anses innefatta tillämpning av
bruttosystem. Förordning (1975:31).
9 mom. har upphävts genom förordning (1977:5).
5 §
Samordning av tjänstepensionsförmåner m.m.
(7 § SPR)
5 § 1 mom. I fall, som avses i 7 § 1 mom. första, andra och tredje
styckena SPR, skall i anslutning till bestämmelserna i tredje stycket
i nämnda moment gälla, att av sammanträffande egenpensions- respektive
familjepensionsförmåner skall utgå de förmåner som pensionsmyndigheten
finner vara för vederbörande förmånligast med beaktande av dels
huruvida fråga är om pension eller livränta, dels vad som beträffande
den särskilda förmånen gäller i fråga om avvägning med hänsyn till
sådana förmåner på grund av socialförsäkring m. m. som avses i 6 §
SPR. Där regeringen i anslutning till tredje stycket i nämnda moment
medger, att som förmån får utgå mer än som svarar mot den större av de
särskilda förmånerna, eller meddelar beslut i anledning av att
egenpension för tjänst, på vilken förordningen (1984:1041) om
förordnandepension m. m. är tillämplig, sammanträffar med annan
pensionsförmån, förordnar regeringen även hur det totala
förmånsbeloppet skall fördelas på de särskilda förmånerna och hur
samordning skall ske med de i 6 § SPR avsedda förmånerna på grund av
socialförsäkring m. m.
I sådant i 7 § 1 mom. första, andra och tredje styckena SPR avsett
fall, där med pensionsförmån beviljad enligt reglementet sammanträffar
pensionsförmån enligt bestämmelser meddelade före reglementets
utfärdande, skall vad i nämnda författningsrum och här ovan stadgas
tillämpas i stället för vad i de äldre bestämmelserna föreskrives om
att frågan angående reglering av de sammanträffande förmånerna skall
underställas regeringens prövning. Förordning (1986:33).
2 mom. Vad i 7 § 1 mom. fjärde och femte styckena SPR sägs
om samordning av tjänstepensionsrätt enligt reglementet med
pensionsrätt, som förvärvats på grund av kommunal, annan icke-statlig
eller utländsk tjänstepensionering, skall gälla i följande fall och i
följande utsträckning, nämligen
dels, där fråga är om icke-statlig pensionering, i den mån
denna grundar sig på anställning inom verksamhet, som helt eller
delvis övertagits av staten eller vars personal i samband med
verksamhetens nedläggande övertagits av staten eller i annat fall
grundar sig på
1) anställning hos allmän försäkringskassa (motsvarande),
2) anställning hos aktiebolag, i vilket staten äger aktiemajoriteten
och beträffande vilket regeringen särskilt förordnat om här avsedd
samordning,
3) icke-kommunal anställning av sådant slag, som inordnats under SPR:s
tillämpningsområde, dock endast i den utsträckning pensionsmyndigheten
beslutar,
4) anställning hos kommun eller hos församling, pastorat eller annan
kyrklig samfällighet eller sådan annan anställning som enligt här
avsedd huvudmans beslut tillhör tillämpningsområdet för
pensionsreglemente som antagits av huvudmannen, dock ej beträffande
egen- eller familjelivränta enligt SPR,
5) anställning hos Svenska kommunförbundet (motsvarande),
Landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
(motsvarande), Kommunernas pensionsanstalt eller Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, dock ej
beträffande egen- eller familjelivränta enligt SPR,
6) anställning med pensionsrätt enligt plan för kompletterande
pensionsförmåner (ITP-planen) enligt överenskommelse mellan Svenska
arbetsgivarföreningen (SAF) och vissa arbetstagarorganisationer eller
pensionsplan i huvudsaklig överensstämmelse med ITP-planen, dock ej
beträffande egen- eller familjelivränta enligt SPR,
7) anställning med pensionsrätt enligt de planer för särskild
tilläggspension (STP-planen respektive STPK-planen) varom
överenskommelser träffats mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
respektive Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO) och
Landsorganisationen i Sverige (LO), dock endast beträffande
egenpension enligt SPR och, i fråga om ålders- eller förtidspension,
tidigast fr.o.m. den månad den pensionsberättigade fyller 65 år,
8) uppdrag som kommunal förtroendeman, vilket är förenat med
pensionsrätt enligt pensionsreglemente för heltidssysselsatta
kommunala förtroendemän, dock ej beträffande egen- eller
familjelivränta enligt SPR, eller
9) annan anställning enligt vad regeringen särskilt förordnar,
dels ock, där fråga är om utländsk pensionering,
anställning med pensionsrätt på grund av statlig pensionering i annat
nordiskt land än Sverige i den mån pensioneringen grundar sig på
antingen anställning inom tillämpningsområdet för
personalpensionsbestämmelser som antagits av danska, finska eller
norska staten eller sådan annan anställning som skulle ha beaktats vid
beräkning av pension på grund av förstnämnda anställning, dock ej
beträffande egen- eller familjelivränta enligt SPR och ej heller, med
mindre regeringen av särskilda skäl medgiver annat, där arbetstagaren
vid avgången ej innehaft anställning av i reglementet avsett slag
minst tio år, varvid i fråga om pension som beröres av bestämmelserna
i 10 § 4 mom. SPR skall beaktas jämväl tid från avgången till
pensioneringsperiodens övre gräns.
I fall som avses i första stycket 1 och 4-6 har pensionsmyndigheten
att underställa regeringens prövning fråga om undantag från
samordningen, om myndigheten anser det påkallat av särskilda skäl.
I fall som avses i första stycket 7 skall samordning såvitt avser
ålders- eller förtidspension dock inte ske om den pensionsberättigade
efter avgången haft sådan anställning som grundat rätt till pension
enligt där avsedd pensionsplan. Såvitt gäller STPK-planen skall vidare
samordningen inte omfatta sådana förmåner som i form av fribrev
motsvarande arbetstagarens egna avgiftsinbetalningar eller i form av
begravningshjälp utges enligt de särskilda övergångsbestämmelserna
till STPK-planen i dess lydelse den 1 januari 1979.
Föreligger i fall, då samordning enligt första stycket skall ske, rätt
till tjänstepensionförmån på grund av den icke-statliga eller
utländska tjänstepensioneringen, skall, om inte regeringen av
särskilda skäl medger annat, tjänstepensionsförmånen enligt
reglementet minskas med vad som utgår i icke-statlig eller utländsk
tjänstepensionsförmån. Förmån som närmast motsvarar livränta enligt
reglementet och som grundar sig på anställning som avses i första
stycket 4 eller 5 skall dock tillfalla staten på motsvarande sätt som
skulle ha varit fallet på grund av föreskrifterna i 11 § 5 mom SPR, om
fråga varit om livränterätt enligt reglementet.
Förmån som tillfaller staten enligt föregående stycke skall återgå
till huvudman som utger förmånen.
Har i ovan avsett fall icke-statlig eller utländsk pensionsförmån helt
eller delvis uttagits före tidpunkt, från vilken samordning skall ske,
äger pensionsmyndigheten besluta om därav föranledd minskning av
pensionsförmån enligt SPR.
Har för förmån som grundar sig på anställning som avses i första
stycket 6 beaktats anställningstid med antastbar pensionsrätt och
minskas denna förmån på grund härav skall motsvarande minskning göras
på den statliga pensionsförmånen.
Bestämmelserna i detta moment utgöra icke hinder för särskild
reglering i fråga om fördelning av pensionskostnader mellan staten och
annan pensionsgivare och innebära icke ändring i vad i sådant
hänseende redan föreskrivits.
I fråga om fördelningen av pensionskostnaderna mellan staten och en
kommunal huvudman vid ett ändrat huvudmannaskap gäller en
överenskommelse som träffats den 6 maj 1981 mellan staten samt
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet (statens
arbetsgivarverks cirkulär 1981 A 21). Förordning (1984:221).
3 mom. Regeringen prövar frågor om minskning av eller
avdrag på egenpensionsförmån som avses i 7 § 4 mom. SPR, punkt 7 a i
17 § SPR eller i föreskriften till 7 § SPR i förordningen (1959:288)
om förordnandepension. Förordning (1983:184).
6 § har upphävts genom kungörelse (1971:522).
7 §
Löneunderlag för tjänstepensionsförmån
(9 § SPR)
1 mom. har upphävts genom förordning (1978:792).
2 mom. har upphävts genom förordning (1978:792).
3 mom. har upphävts genom förordning (1975:1052).
4 mom. För tid, då annan innehavare av tjänst som avses i
tjänsteförteckningsavtal för undervisningsområdet än rektor som är
förste rektor enligt specialbestämmelse till 10 § allmänt
avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän i
avlöningshänseende behandlas som om han innehade tjänst i högre
lönegrad än den som gäller för den tjänst han innehar, behandlas han
även i fråga om pensionslön som innehavare av tjänst i den högre
lönegraden. Kungörelse (1974:539).
5 mom. har upphävts genom kungörelse (1974:539).
6 mom. har upphävts genom förordning (1978:792).
7 § 4 mom. För tid, då en innehavare av tjänst som avses i
tjänsteförteckningsavtal för undervisningsområdet enligt
specialbestämmelserna till allmänt avlöningsavtal för statliga och
vissa andra tjänstemän i avlöningshänseende behandlas som om han
innehade en tjänst i högre lönegrad än den som gäller för den tjänst
han innehar, skall han även i fråga om pensionslön behandlas som
innehavare av tjänst i den högre lönegraden. Förordning (1986:33).
8 mom. har upphävts genom förordning (1981:730).
8 §
Tjänstetidsfaktor
(10 § SPR)
1 mom. Vid tillämpning av bestämmelsen i andra dels-satsen
i 10 § 2 mom. första stycket c SPR får inte beaktas tid i sådan
anställning som avses i 1 § 2 mom. fjärde stycket b, d och e och
heller inte anställning för vilken reglering skett i särskilda i
anslutning till SPR meddelade föreskrifter. Förordning (1981:730).
2 mom. Bestämmelserna i 10 § 3 mom. första stycket SPR om
tid, under vilken arbetstagare icke varit berättigad åtnjuta någon
kontant avlöning, och om tid, varunder arbetstagare åtnjutit partiell
ledighet med avlöning som svarar mot tjänstgöringens omfattning, avse
i fråga om lönegradsplacerad tjänst, för vilken avlöningsförmånerna
fastställas under medverkan av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer, tid då helt respektive partiellt C-avdrag
tillämpats.
Vid tillämpning av 10 § 3 mom. första stycket SPR på anställning som
ej avses i första stycket ovan skall vid prövning av fråga huruvida
arbetstagare varit berättigad åtnjuta kontant avlöning bortses från
minskning av lönen genom havandeskapsavdrag eller avdrag som
verkställts för tid då arbetstagaren uppehållit annan anställning som
avses i 1 § SPR utan att vara underkastad reglementet på grund av den
anställningen.
Om sön- eller helgdag eller motsvarande fridag eller påskafton,
midsommarafton eller julafton regelmässigt är tjänstefri utan att vara
förenad med rätt till kontant avlöning eller om dag är tjänstefri till
följd av omfördelning av arbetstiden utan att vara förenad med rätt
till kontant avlöning, beaktas dagen vid tjänsteårsberäkning om den
närmast föregås eller efterföljes av dag som tillgodoräknas vid
tjänsteårsberäkning eller ingår i ledighetsperiod som omfattar mindre
än sju dagar.
Tid då arbetstagare vidkänns helt löneavdrag på grund av ledighet för
barns födelse eller vård av barn skall, såvitt angår tid för vilken
har utgått havandeskapspenning, föräldrapenning eller särskild
föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, vid
tillämpningen av 10 § 3 mom. SPR likställas med tid för fullgjord
tjänstgöring som medfört rätt till kontant avlöning. Förordning
(1981:730).
3 mom. Militär eller civilmilitär tjänsteman må såsom
tjänstår tillgodoräkna tid för tjänstgöring, som han fullgjort i
anställning tillhörande någon av försvarsmaktens reserver eller såsom
bataljonsläkare, bataljonsveterinär, marinläkare av 2. graden,
marinläkarstipendiat eller flygläkare av 2. graden vid försvarets
medicinalkår eller extra tandläkare vid försvarets tandvård eller som
han fullgjort vid försvaret under tid, då han haft tillstånd att
kvarstå såsom lönlös över stat. Förordning (1975:31).
4 mom. Uppkommer fråga om samordning med icke-statlig
tjänstepensionering enligt 7 § 1 mom. fjärde stycket SPR eller
utländsk tjänstepensionering enligt samma moment femte stycket,
ankommer det på pensionsmyndigheten att besluta om tjänstårsberäkning
för tid som beröres av sådan tjänstepensionering. Härvid må för
pension tillgodoräknas högst det antal tjänstår som enligt de
icke-statliga eller utländska pensionsbestämmelserna uppnåtts
beträffande egenpension eller familjepension. I fall, där
föreskrifterna om samordning komma i tillämpning vid bestämmande av
livränta, må för sådan förmån tillgodoräknas högst det antal tjänstår
som enligt de icke-statliga bestämmelserna uppnåtts beträffande förmån
som närmast motsvarar i SPR avsedd egenlivränta eller familjelivränta.
Har arbetstagaren åtnjutit tjänstledighet för offentligt uppdrag eller
tjänstgöring i svensk statlig anställning och på grund härav vidkänts
avdrag vid tjänstårsberäkning enligt de icke-statliga eller utländska
pensionsbestämmelserna, må tiden för ledigheten tillgodoräknas vid
tjänstårsberäkning enligt SPR som om ledigheten åtnjutits i
anställning som avses i reglementet.
Föreligger i fall då tillgodoräkning enligt första stycket skall ske
av pensionsgrundande tid enligt STP-planen (STP-år) inte rätt till
pension enligt planen, tillgodoräknas STP-åren under förutsättning att
AMF-pensionsförsäkring till statens löne- och pensionsverk utger
ersättning beräknad enligt särskilda av SAF och LO samt regeringen
godkända bestämmelser (kostnadsbidrag). På motsvarande sätt gäller
ifråga om tillgodoräkning av tid enligt STPK-planen (STPK-år) - i fall
då rätt till pension enligt planen inte föreligger - att STPK-åren
tillgodoräknas under förutsättning att Kooperationens pensionsanstalt
utger kostnadsbidrag enligt särskilda av KFO och LO samt regeringen
godkända bestämmelser. Tillgodoräkning skall härvid ske av det antal
STP-år respektive STPK-år på vilket kostnadsbidraget är grundat och
utan beaktande av vad nedan under a sägs.
Föreligger fall som avses i 7 § 1 mom. fjärde stycket SPR utan att
fråga är om anställning inom verksamhet, som helt eller delvis
övertagits av staten eller vars personal i samband med verksamhetens
nedläggande övertagits av staten, skall likväl, i den mån ej
regeringen annat föreskriver, gälla följande.
a. Har arbetstagaren varit underkastad SPR mindre än fem år i följd
närmast före avgången och sker denna innan arbetstagaren tidigast
kunnat avgå med ålderspension från den med icke-statlig pensionsrätt
förenade anställning han senast innehaft, skall frågan om
tjänstårsberäkning för ålderspension underställas regeringens
prövning.
b. I fråga om icke-kommunal anställning, vilken blivit inordnad under
SPR:s tillämpningsområde, må, i den mån ej annat följer av eljest
tillämpliga bestämmelser, beaktas högst det antal tjänstår, som kunnat
tillgodoräknas mot engångsavgift motsvarande värdet av medförd
pensionsrätt. Sådan jämförelse skall avse den 1 juli 1963 eller den
senare tidpunkt, då bestämmelserna blivit tillämpliga.
Där ej regeringen förordnar annat, har pensionsmyndigheten att pröva
om och i vad mån arbetstagare må såsom tjänstår för pensionsförmån
enligt SPR tillgodoräkna tid för anställning utan pensionsrätt inom
icke-statlig verksamhet, som helt eller delvis övertagits av staten
eller vars personal i samband med verksamhetens nedläggande övertagits
av staten. Utan regeringens medgivande må sådan tillgodoräkning likväl
icke ske i större utsträckning än som beträffande anställning som
åsyftas i SPR i motsvarande fall skulle följa av 10 § 2 mom. SPR.
I fall då tillgodoräkning enligt första stycket skall ske av tid
enligt ITP-planen eller pensionsplan i huvudsaklig överensstämmelse
med ITP-planen skall såsom tjänsteår för familjepension tillgodoräknas
samma antal tjänsteår som för egenpension. Förordning (1981:120).
5 mom. Fråga om och i vilken mån tid må tillgodoräknas
såsom tjänstår enligt 10 § 6 mom. reglementet prövas där ej annat
följer av ovan meddelade bestämmelser eller av vad särskilt
föreskrives, av regeringen efter framställning i varje särskilt fall.
Förordning (1975:31).
6 mom. I fråga om undantag beträffande vissa anställningar
från bestämmelsen om att det för hel tjänstepensionsförmån
erforderliga antalet tjänstår utgör minst 30 gäller vad därom särskilt
stadgas. Kungörelse (1973:963).
9 §
Förutsättningar för egenpensionsförmåner
Egenpensionsförmånernas storlek
(11 och 12 §§ SPR)
1 mom. Statens löne- och pensionsverk skall samråda med
socialstyrelsen och statens arbetsmarknadsnämnd om åtgärder som kan
behövas vid tillämpningen av 11 § 3 mom. SPR. I sådant fall skall
hänsyn tas både till det allmännas intresse av att en arbetstagare som
kan antas vara tjänstduglig återgår i tjänst och till pensionstagarens
intresse av att inte i onödan få gå igenom en läkarundersökning m.m.
Förordning (1983:184).
2 mom. Rätt till ålderslivränta skall oavsett
föreskrifterna i 11 § 5 mom. reglementet föreligga då den
livränteberättigade efter avgång från anställning, på vilken rätten
till livräntan har grundats, i anställning hos annan arbetsgivare har
grundat pensionsrätt enligt ITP-planen, pensionsplan i huvudsaklig
överensstämmelse med nämnda plan, STP-planen eller STPK-planen.
Motsvarande skall gälla då anställning upphört att omfattas av
statliga pensionsbestämmelser.
Om så följer av pensionsbestämmelser som gäller för den
livränteberättigade i anställningen hos den senaste arbetsgivaren
skall ålderslivräntan utbetalas till arbetsgivaren eller
pensionsinrättning. Förordning (1981:120).
3 mom. Till ledning vid beräkning av egenpensionsförmåner
fastställer statens löne- och pensionsverk tabeller med tillhörande
anvisningar. Kungörelse (1973:963).
10 §
Förutsättningar för familjepensionsförmåner
Familjepensionsförmånernas storlek och fördelning
(13 och 14 §§ SPR)
1 mom. 9 § 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning på
familjelivränta.
2 mom. Är frånskild make tillförsäkrad
familjepensionsför mån enligt icke-statlig eller utländsk
tjänstepensionering grundad på anställning som sägs i 5 § 2 mom. och
påverkas icke förmånens belopp av ändringar i den förutvarande makens
anställningsförhållanden efter äktenskapsskillnaden, skall
familjepensionsförmån utgå med sålunda tillförsäkrat belopp, även om
rätt till familjepensionsförmån enligt SPR ej föreligger eller den i
annat fall skulle utgå med lägre belopp eller ej utgå. Förordning
(1975:31).
3 mom. Har i fall som avses i 14 § 1 mom. andra stycket a
SPR egenpensionen beräknats med beaktande av tid som ej skall
tillgodoräknas för familjepension skall familjepensionens normalbelopp
vara lika med hälften av det normalbelopp för egenpension som skulle
ha gällt om tiden inte beaktas.
Vid beräkning av tjänstetidsfaktor enligt 14 § 1 mom. andra stycket b
SPR skall bortses från tid som inte skall tillgodoräknas för
familjepension. Förordning (1979:724).
11 §
Utbetalning av pensionsförmåner m.m.
(16 § SPR)
1 mom. Där ej annat särskilt föreskrives, skall
tjäntepensionsförmån, som icke slutar på helt krontal, jämkas till
närmaste krontal eller, om den slutar på 50 öre, till närmast högre
krontal. Kungörelse (1971:522).
2 mom. Utbetalas pensionsförmån retroaktivt efter laga
kraft ägande dom eller beslut i fall som avses i 13 § 3 mom. SPR utgår
ränta om annat ej följer av andra stycket. Räntan beräknas på hälften
av det sammanlagda belopp, som utbetalas retroaktivt, för hela tiden
från det förordnandet meddelats till dess beslutet eller domen vunnit
laga kraft. Härvid tillämpas den räntefot som gäller för
räntegottgörelse på medel, insatta på affärsbankernas
sparkasseräkning.
Ränta utgår endast om den uppgår till minst 10 kronor. Kungörelse
(1971:522).
12 §
Särskilda bestämmelser
(17 § SPR)
1 mom. Registrering enligt punkt 3 b i 17 § SPR skall
omfatta uppgifter om
- avlönings- och övriga anställningsvillkor,
- omfattning av tjänstgöringsskyldigheten,
- skyldighet att underkasta sig bestämmelserna i SPR,
- behörighet som legitimerad sjuksköterska såvitt gäller anställning
som sjuksköterska eller som husmor eller föreståndare, vilken det
åligger att ha överinseende över och leda sjukvårdspersonal vid
sjukvårdsanstalt. Sådan behörighet krävs också för anställning för
utbildning av sjuksköterskor.
Statens löne- och pensionsverk meddelar de närmare föreskrifter som
2 mom. Om regeringen inte medger annat skall en anmälan om
pensionrätt enligt punkt 3 b i 17 § SPR avse samtliga arbetstagare hos
huvudmannen, vilka uppfyller förutsättningarna för att bli
underkastade reglementet. Förordning (1984:221).
13 § har upphävts genom förordning (1984:1039).
14 § har upphävts genom förordning (1984:1039).
15 § har upphävts genom förordning (1984:1039).
16 § har upphävts genom förordning (1984:1039).
17 § har upphävts genom förordning (1984:1039).
18 § har upphävts genom kungörelse (1963:374).
Övergångsbestämmelser
1975:31
För frånskild make som den 30 november 1974 ägde rätt till
familjepensionsförmåner efter anställningshavare, som då var
underkastad reglementet, gäller fortfarande bestämmelserna i 10 §
2 mom. i deras äldre lydelse för tid då anställningshavaren oavbrutet
är underkastad reglementet.
1981:120
De nya bestämmelserna i 5 § 2 mom. första stycket 6 och 9 § 2 mom.
gäller även livränta på grund av avgång före den 1 november 1980 om
livräntan inte har börjat utgå före nämnda tidpunkt och, i sådant
fall, beslut om rätt till livränta inte har fattas dessförinnan eller
uppgift om livräntans storlek har lämnats till en annan
pensionsinrättning.
1986:33
Denna förordning träder i kraft två veckor efter den dag då
förordningen enligt uppgift på den utkom från trycket i Svensk
författningssamling. De nya bestämmelserna skall dock tillämpas för
tid från och med den 1 december 1985.
1987:6
Denna förordning träder i kraft den 1 februari 1987. De nya
bestämmelserna tillämpas dock för tid från och med den 1 april 1986.
1987:1060
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988.
Genom förordningen upphävs
1. statens pensionslöneförordning (1959:286),
2. statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287),
3. kungörelsen (1959:419) med övergångsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente m.m.,
4. förordningen (1959:420) med tilläggsbestämmelser till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente,
5. Kungl. Maj:ts brev den 15 januari 1960, om pensioneringsperioder
m.m.,
6. förordningen (1975:34) om tillämpning av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287) m.m. på tjänst som omfattas av
statligt pensionsavtal,
7. förordningen (1975:1051) om beaktande av vissa anställningstider
vid tillämpning av statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(1959:287), m.m.,
8. förordningen (SAV Cirk A: 63 1977) om pensionsgrundande
lönetillägg och kompletterande delpension för vissa arbetstagare med
pensionsrätt enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(1959:287),
9. regeringens beslut den 26 juli 1984 angående pensioneringsperioder
och pensionsåldrar för anställningar i vilka personlig pensionsrätt
enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) kan förekomma,
10. förordningen (1985:53) om pensioneringsperioder m.m. för
anställningar som omfattas av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287).
De upphävda författningarna gäller fortfarande i fråga om rätt till
pensionsförmån som uppkommit före utgången av december 1987. Detsamma
gäller i fråga om rätt till familjepensionsförmån efter den som har en
sådan rätt. | null | null |
1959:424 | null | 1,959 | null | 1953:666 | null |
1959:449 | null | 1,959 | null | 1954:533 | null |
1959:451 | null | 1,959 | null | 1942:840 | null |
1959:454 | Kungörelse (1959:454) med vissa särskilda bestämmelser om laga domstol i militära mål m.m. | 1,959 | 2 § Envar av nedan angivna tingsrätter skall vara domstol
för följande avdelningar av försvarsmakten, nämligen:
Norrtälje tingsrätt för luftvärnsskjutskolan,
Stockholms tingsrätt för Svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst,
Skövde tingsrätt för avdelningarna förlagda i Karlsborg,
Ängelholms tingsrätt för krigsflygskolan med flygvapnets
förberedande fältflygarskola,
Lunds tingsrätt för södra skånska regementet och Malmö
försvarsområde,
Malmö tingsrätt för avdelningar underställda chefen för Malmö
marina bevakningsområde.
Bodens tingsrätt för avdelningar underställda befälhavaren för
Kalix försvarsområde,
Luleå tingsrätt för avdelningar underställda chef för Luleåsrätt för
avdelningar underställda chef marina bevakningsområde. Förordning
(1982:374). | null | null |
1959:462 | Kungörelse (1959:462) om tillämpning av en mellan Sverige och Storbritannien den 28 maj 1958 träffad överenskommelse om utvidgande till vissa brittiska territorier av tillämplighetsområdet för det mellan Sverige och Storbritannien den 30 mars 1949 ingångna avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter | 1,959 | Övergångsbestämmelser
1987:1044
De upphävda kungörelserna gäller dock fortfarande, för de stater och det
territorium på vilka de var tillämpliga vid utgången av år 1987, för
inkomst som förvärvas före den 1 januari 1988 och för förmögenhet som
taxeras före år 1989. | null | null |
1959:463 | Kungörelse (1959:463) med vissa bestämmelser angående kupongskatt för skattskyldiga, bosatta i vissa brittiska territorier | 1,959 | Övergångsbestämmelser
1987:1044
De upphävda kungörelserna gäller dock fortfarande, för de stater och det
territorium på vilka de var tillämpliga vid utgången av år 1987, för
inkomst som förvärvas före den 1 januari 1988 och för förmögenhet som
taxeras före år 1989. | null | null |
1959:464 | Kungörelse (1959:464) angående Finlands anslutning till en mellan Sverige, Danmark och Norge den 19 mars 1955 träffad överenskommelse rörande underlättande av den sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna | 1,959 | Kungl. Maj:t har, sedan mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge den
10 september 1959 träffats överenskommelse - i svensk text av den
lydelse härvid fogad bilaga utvisar - om Finlands anslutning till en
mellan övriga nämnda länder den 19 mars 1955 avslutad överenskommelse
rörande underlättande av den sanitära kontrollen över trafiken mellan
länderna, funnit gott förordna, att överenskommelsen den 10 september
1959 skall för Sveriges del lända till efterrättelse från och med den 1
december 1959. | null | null |
1959:467 | Kungörelse (1959:467) angående godkännande av godsbehållare för transport under tullförsegling | 1,959 | Sedan Sverige ratificerat en i Genève den 18 maj 1956 avslutad
tullkonvention om godsbehållare -- i hithörande delar av den lydelse i
svensk översättning härvid fogad bilaga utvisar -- har Kungl. Maj:t
funnit gott förordna som följer.
Det ankommer på Trafikverket att i samråd med Tullverket pröva, huruvida
i konventionen avsedda godsbehållare (containers), med undantag för i
moment 2 av bilaga 2 till konventionen angivna för befordran å järnväg
avsedda godsbehållare, må godkännas för transport under tullförsegling.
Härvid skola iakttagas i bilaga 1 till konventionen meddelade bestämmelser
angående de tekniska fordringar, som godsbehållare skola uppfylla för att
kunna godkännas för transport under tullförsegling.
Beträffande utfärdandet av bevis om godkännande och bevisets
anbringande å godkänd godsbehållare m.m. skola i bilaga 2 till
konventionen angivna föreskrifter tillämpas.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av
bestämmelserna i denna kungörelse, meddelas av Trafikverket efter samråd
med Tullverket. Förordning (2010:117).
Övergångsbestämmelser
1959:467
Denna kungörelse träder i kraft den 9 november 1959.
Genom kungörelsen upphäves kungörelsen den 16 mars 1956 (nr 58)
angående godkännande av godsbehållare för transport under
tullförsegling.
Bilaga
Översättning
Tullkonvention om godsbehållare,
avslutad i Genève den 18 maj 1956
Inledning
De fördragsslutande parterna,
vilka önska utveckla och underlätta användningen av godsbehållare i
internationell trafik,
hava enats om följande:
Kapitel 1
Definitioner
Artikel 1
I denna konvention avses
-- -- --
b) med "godsbehållare" ett transportmedel (lift, flyttbar tank eller
annan anordning av liknande konstruktion):
i) av varaktigt slag och följaktligen tillräckligt hållbart att lämpa
sig för upprepad användning;
ii) särskilt konstruerat för att underlätta godstransport med ett
eller flera befordringssätt utan omlastning under vägen;
iii) försett med anordningar, som möjliggöra dess snabba hanterande, i
synnerhet vid ombyte av befordringssätt;
iv) så konstruerat att det är lätt att fylla och tömma; samt
v) med en inre volym av minst en kubikmeter;
härunder inbegripas även normala tillbehör och normal utrustning, som
införas med behållaren; uttrycket "godsbehållare" omfattar varken
fordon eller vanligt emballage;
-- -- --
Kapitel III
Tekniska fordringar, som godsbehållare skola uppfylla för att
kunna godkännas för transport under tullförsegling
Artikel 7
Varje fördragsslutande part, som tillämpar ett system med transport i
godsbehållare under tullförsegling, skall för sådan transport godkänna
godsbehållare, vilka uppfylla de fordringar, som föreskrivits i de i
bilaga 1 återgivna bestämmelserna, och skall tillämpa det förfarande
för godkännande, som angivits i bilaga 2.
-- -- --
Bilaga 1 till tullkonventionen om godsbehållare
Bestämmelser angående tekniska fordringar, som godsbehållare skola
uppfylla för att kunna godkännas för transport under tullförsegling
Fordringarna för godkännande av godsbehållare, avsedda för transport
under tullförsegling, skola vara följande:
Artikel 1
Allmänna bestämmelser
1. Godsbehållaren skall vara varaktigt märkt med ägarens namn och
adress, uppgifter om nettovikt, identifieringsmärken och nummer. /n1/
Den skall vara konstruerad och utrustad på sådant sätt, att:
/n1/ Det är ej nödvändigt att angiva välkänd järnvägsförvaltnings
fullständiga namn och adress.
a) tullförsegling därå kan anbringas lätt och tillförlitligt;
b) gods icke kan uttagas från eller införas i den förseglade delen av
behållaren utan att synlig skada å behållaren åstadkommes eller
förseglingen brytes;
c) den icke innehåller några utrymmen, där gods kan undangömmas.
2. Godsbehållare skall vara så konstruerad, att alla utrymmen i form
av fack, förvaringsrum eller andra utrymmen, i vilka gods kan
placeras, äro lätt åtkomliga för tullundersökning.
3. Om tomrum förefinnes mellan olika i godsbehållares väggar, golv
eller tak ingående skikt, skall invändig beklädnad vara fast
anbringad, kraftig och hel och icke kunna avlägsnas utan att synliga
spår av åverkan uppkomma.
4. Beträffande godsbehållare, som skall godkännas enligt det
förfarande som angives i bilaga 2, moment 1, skall sådan godsbehållare
på en av ytterväggarna vara försedd med en ram avsedd att fasthålla
beviset om godkännande, vilket på båda sidor skall vara täckt av
genomskinliga plastfolier, som äro hermetiskt förenade med varandra.
Denna ram skall vara så beskaffad att den skyddar beviset om
godkännande och gör det omöjligt att framtaga beviset utan att bryta
den försegling, som skall åsättas för att hindra att certifikatet
borttages; den skall också på lämpligt sätt skydda förseglingen.
Artikel 2
Godsbehållares konstruktion
1. Väggar, golv och tak i godsbehållare skola vara utförda av plåtar,
plattor eller bräder, av tillräcklig motståndskraft och lämplig
tjocklek, svetsade, nitade, falsade eller sammanfogade på sådant sätt,
att det icke lämnas någon öppning, genom vilken tillgång till
innehållet kan erhållas. De olika delarna skola sluta tätt till
varandra och vara så anbringade, att ingen av dem kan flyttas eller
borttagas utan att synliga spår av åverkan uppkomma eller
tullförseglingen skadas.
2. Viktigare sammanhållande delar, såsom bultar, nitar etc., skola
vara anbringade utifrån, genomtränga väggen till insidan och genom
regling, nitning eller svetsning vara på ett tillfredsställande sätt
säkrade. Om de bultar, som sammanhålla de viktigare delarna av väggar,
golv och tak, äro anbringade utifrån, må de andra bultarna vara
anbringade inifrån, såvida muttern är tillfredsställande svetsad
utvändigt och icke täckt med ogenomskinlig färg. I överensstämmelse
med de föreskrifter, som gälla för järnvägsvagnar, skola emellertid
följande fordringar ställas å godsbehållare, som uteslutande befordras
med järnväg under tullförsegling: viktigare sammanhållande delar,
såsom bultar, nitar etc., skola, där så är möjligt, vara anbringade
utifrån och skola genom regling, nitning eller svetsning vara på ett
tillfredsställande sätt säkrade. Då det är nödvändigt, att bultarna
äro anbringade inifrån med säkrade muttrar utvändigt, skola
bultändarna nitas eller svetsas över muttrarna.
3. Öppningar för luftning äro tillåtna under förutsättning att deras
längsta sida icke överstiger 400 mm. Om de medgiva direkt tillträde
till behållarens inre, skola de vara täckta av metalltrådsduk eller
perforerad plåt (med hål om högst 3 mm i båda fallen) och vara
skyddade av svetsat metallgaller (med hål om högst 10 mm). Om de icke
medgiva direkt tillträde till behållarens inre (t.ex. på grund av
flerfaldigt krökta luftgångar), skola de vara försedda med samma
skyddsanordningar, men hålens dimensioner kunna ökas till 10
respektive 20 mm (i stället för 3 respektive 10 mm). Dessa anordningar
skola icke kunna avlägsnas från behållarens utsida utan att synliga
spår uppkomma. Metalltrådsduken skall bestå av minst 1 mm tjock tråd
och vara tillverkad på sådant sätt, att de olika trådarna icke kunna
föras ihop och hålen ej kunna förstoras utan att synliga spår
uppkomma.
4. Öppningar för avrinning äro tillåtna under förutsättning att deras
längsta sida icke överstiger 35 mm. De skola vara täckta av
metalltrådsduk eller perforerad plåt (med hål om högst 3 mm i båda
fallen) och vara skyddade av svetsat metallgaller (med hål om högst 10
mm). Dessa anordningar skola icke kunna avlägsnas från behållarens
utsida utan att synliga spår uppkomma.
Artikel 3
Tillslutningsanordningar
1. Dörrar och andra anordningar för behållarens tillslutning skola
vara försedda med anordning, som medgiver enkel och tillförlitlig
tullförsegling. Denna anordning skall vara antingen svetsad på
dörrytan, om dörrarna äro av metall, eller fästad med minst två bultar
med invändigt nitade eller svetsade muttrar.
2. Gångjärn skola vara så utförda och så inmonterade, att dörrar och
andra tillslutningsanordningar icke kunna avlyftas, sedan de väl äro
stängda. Skruvar, bultar, gångjärnstappar och andra fästanordningar
skola vara fastsvetsade vid gångjärnens yttre delar. Dessa krav skola
dock eftergivas i fall, då dörrar och andra tillslutningsanordningar
hava en låsanordning, som är oåtkomlig från utsidan och vilken, sedan
den anbringats, hindrar att dörrarna avlyftas.
3. Dörrar skola vara så konstruerade, att de täcka alla springor och
medgiva fullständig och effektiv tillslutning.
4. Godsbehållare skall vara försedd med tillfredsställande
skyddsanordning för tullförseglingen eller vara så konstruerad, att
tullförseglingen är skyddad på lämpligt sätt.
Artikel 4
Godsbehållare för särskilda ändamål
1. Ovannämnda villkor gälla för värmeisolerade behållare, kyl-, tank-
och möbeltransportbehållare samt för behållare, som äro särskilt
tillverkade för lufttransport, i den mån villkoren äro förenliga med
de tekniska krav, som dylika behållare måste uppfylla med hänsyn till
sin användning.
2. Flänsar (lock till påfyllnadshål), kranar och manhål på
tankbehållare skola vara så konstruerade att en enkel och effektiv
tullförsegling därå kan anbringas.
Artikel 5
Böjliga eller hopfällbara godsbehållare
Böjliga eller hopfällbara godsbehållare äro underkastade samma villkor
som ej böjliga eller ej hopfällbara behållare under förutsättning att
tillslutningsanordningarna, som göra dem böjliga eller hopfällbara,
medgiva tullförsegling och att ingen del av sådana behållare kan
borttagas utan att förseglingen brytes.
Artikel 6
Övergångsbestämmelser
Följande lättnader äro medgivna till och med den 31 december 1960:
a) skyddsanordning för öppningar för luftning och avrinning genom
gallerverk (artikel 2, moment 3 och 4) är icke obligatorisk, med
undantag för det fall att öppning för luftning är försedd med
flerfaldigt krökta luftgångar;
b) skyddsanordning för tullförsegling (artikel 3, moment 4) är icke
obligatorisk.
Bilaga 2 till tullkonventionen om godsbehållare
Förfarande vid godkännande och identifiering av godsbehållare,
vilken uppfyller de tekniska fordringar, som angivas i bestämmelserna
i bilaga 1
1. Förfarandet vid godkännande av godsbehållare skall vara följande:
a) Godsbehållare kan godkännas av vederbörande myndighet i det land, i
vilket ägaren är bosatt eller driver rörelse, eller av myndighet i det
land, där behållare först nyttjas för transport under tullförsegling;
b) Beslut om godkännande skall innehålla uppgifter om dag för beslutet
och beslutets nummer;
c) Bevis om godkännande i överensstämmelse med nedanstående formulär
skall utfärdas för godkänd godsbehållare. Detta bevis skall tryckas på
språket i det land, där det utfärdas, och på franska språket, och de
olika rubrikerna skola numreras, för att texten lättare skall kunna
förstås på andra språk. Beviset skall på båda sidor vara täckt av
hermetiskt förenade genomskinliga plastfolier;
d) Beviset skall medfölja godsbehållaren; det skall insättas i den
skyddsram, som omnämnes i artikel 1, moment 4, i bilaga 1 och
förseglas så att det icke kan framtagas ur skyddsramen utan att
förseglingen brytes;
e) Godsbehållare skall vartannat år uppvisas för vederbörande
myndighet för besiktning och om så finnes lämpligt förnyelse av
godkännande;
f) Godkännandet förlorar sin giltighet, om väsentligt kännetecken hos
behållaren ändras, eller vid ombyte av ägare.
2. Oavsett bestämmelserna i moment 1 ovan kunna godsbehållare, vilka
befordras endast å järnväg och vilka tillhöra eller äro inregistrerade
av järnvägsförvaltning, som är medlem av Internationella
järnvägsunionen (UIC), godkännas och regelbundet besiktigas av sagda
järnvägsförvaltning, såframt icke landets vederbörande myndigheter
annorledes besluta. Förhållandet att sådana godsbehållare uppfylla de
tekniska fordringar, som angivits i bestämmelserna, skall utvisas av
märket i på behållarens utsida. Bevis om godkännande skall icke
erfordras för godsbehållare med sådant märke.
Formulär
Tullkonvention om godsbehållare,
avslutad i Genève den 18 maj 1956
Bevis om godkännande
1. Bevis nr .....
2. Nedan angivna godsbehållare uppfyller för transport under
tullförsegling föreskrivna villkor. /n1/
//n1// När godsbehållare icke uppfyller alla de villkor, som angivits
i de två första meningarna i artikel 2, moment 2, i bilaga 1, men
uppfyller de villkor, som angivits i sagda moment för befordran under
tullförsegling endast å järnväg, skall tilläggas "å järnväg".
3. Gäller intill .....
4. Detta bevis skall återställas till den myndighet, som utfärdat
detsamma, när godsbehållaren tages ur trafik eller vid ombyte av ägare
eller vid utgången av bevisets giltighetstid eller om väsentligt
kännetecken hos behållaren ändras.
5. Typ av behållare.
6. Ägarens namn och affärsadress.
7. Identifieringsmärken och nummer.
8. Nettovikt.
9. Yttermått i centimeter: cm x cm x cm.
10. Väsentliga kännetecken (material, konstruktion, förstärkta delar,
om bultar äro nitade eller svetsade etc.) .....
11. Utfärdat i ..... (ort) den ..... (dag) 19..
12. ..... Utfärdande myndighets stämpel och underskrift. | null | null |
1959:471 | null | 1,959 | null | 1916:599 | null |
1959:484 | Förordning (1959:484) med instruktion för statens krigsskadenämnd | 1,959 | 1 § Statens krigsskadenämnd har till uppgift att enligt lagen den 5
december 1958 (nr 566) om ersättning för krigsskada å egendom samt de
närmare föreskrifter regeringen meddelar pröva och avgöra ärenden
rörande ersättning för krigsskada samt i övrigt vara central myndighet
för ärenden angående det statliga krigsskadeskyddet.
Det åligger nämnden att hos regeringen göra de framställningar rörande
krigsskadeskyddet, vilka kunna vara av förhållandena påkallade eller
eljest lämpliga. Förordning (1986:1281).
2 § Nämnden består av fem ledamöter samt suppleanter till det antal
regeringen bestämmer. Ledamöter och suppleanter förordnas av regeringen
för viss tid, högst tre år.
Bland ledamöterna utser regeringen ordförande och vice ordförande.
Förordning (1986:1281).
3 § Nämnden äger antaga för verksamheten erforderlig personal samt, i
mån av behov, för särskilda uppgifter anlita experter och sakkunniga som
ej äro anställda hos nämnden.
4 § Regeringen bestämmer ersättning till nämndens ledamöter och
suppleanter.
Ersättning till nämndens personal samt anlitade experter och sakkunniga
bestämmes av nämnden enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Förordning (1986:1281).
5 § Närmare bestämmelser rörande arbetet inom nämnden och föreskrifter i
fråga om personalen meddelas av nämnden.
6 § Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta
omständigheterna föranleda det.
7 § Om nämndens beslutförhet vid avgörande av ärenden rörande ersättning
för krigsskada stadgas i 8 § lagen om ersättning för krigsskada å
egendom.
I andra ärenden än i första stycket avses äger nämndens ordförande ensam
beslutanderätt; dock må han, när skäl därtill äro, hänskjuta fråga att
avgöras av nämnden i sådan sammansättning som är föreskriven för
handläggning av ersättningsärenden i allmänhet.
8 § I handläggning av ärende som är av principiell natur eller eljest av
större vikt böra samtliga ledamöter deltaga.
Suppleant i nämnden må, oaktat förfall för ledamot ej förekommer, kallas
att närvara vid handläggningen av ärende som i första stycket avses.
9 § Nämnden äger besluta, att nämnden vid handläggning av ärenden
rörande ersättning för krigsskada skall vara delad i avdelningar samt
att därvid ledamöter och suppleanter till erforderligt antal skola
samtidigt tjänstgöra i nämnden.
Avdelning skall hava sådan sammansättning att åtminstone en ledamot
eller suppleant utövat domarämbete och en har sakkunskap i fråga om
skadeförsäkringsverksamhet.
Ordförande å avdelning utses av nämnden.
10 § Protokoll förs vid sammanträde med nämnden. I protokollet anges
vilka som varit närvarande, vilka ärenden som behandlats samt besluten.
Protokollet justeras av ordföranden i nämnden eller på avdelningen.
I 19 § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om rätt att få en
avvikande mening antecknad. Förordning (1986:1281).
11 § Har vid anmälan om skada icke fogats redogörelse, som avses i 11 §
andra stycket lagen om ersättning för krigsskada å egendom, eller finner
nämnden ytterligare utredning angående skadan erforderlig, äger nämnden
förelägga den som framställt anspråk i anledning av skadan att fullgöra
vad sålunda brister, vid äventyr att ärendet eljest avgöres i befintligt
skick.
12 § Finner nämnden anmäld skada icke alls eller endast delvis vara att
anse såsom krigsskada, må beslut rörande ersättning icke meddelas med
mindre tillfälle till yttrande beretts försäkringsgivare, som kan komma
att svara för skadan till den del denna är att anse som civilskada. I
andra fall än nu sagts må nämnden, där så finnes erforderligt, bereda
försäkringsgivare, hos vilken skadad egendom vid skadetillfället var
försäkrad, tillfälle yttra sig innan ärendet avgöres.
13 § Nämnden skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de
upplysningar och det biträde, som nämnden kan lämna. Av andra
myndigheter äger nämnden påkalla de upplysningar och det biträde, som
erfordras för dess verksamhet och av myndigheterna kunna lämnas.
14 § I den mån så prövas nödigt för fullgörande av nämndens åligganden
äger nämnden eller dess ordförande åt en eller flera av ledamöterna,
befattningshavare hos nämnden eller ock åt anlitad expert eller
sakkunnig uppdraga att företaga resor inom landet.
15 § Statsmedel, som blivit ställda till nämndens förfogande, ävensom
övriga till nämnden inflytande medel skola av nämnden handhavas och
redovisas enligt de föreskrifter regeringen meddelar. Förordning
(1986:1281).
16 § Nämnden skall årligen före den 1 september till det statsråd som
har till uppgift att föredra ärenden rörande krigsskadeersättning avge
berättelse över nämndens verksamhet under det senast förflutna
budgetåret. Förordning (1986:1281). | null | null |
1959:486 | Kungörelse (1959:486) om offentlig förevisning av djur | 1,959 | 3 § För att i särskilt fall kunna bedöma hur ett djur behandlas vid
förevisning, övning eller filminspelning, får läns-, distrikts- eller
stadsveterinär eller den, som för ändamålet utsetts av
lantbruksstyrelsen, påkalla samt närvara vid demonstration av
tillvägagångssättet. Förordning (1980:731).
10 § Den som åsidosätter skyldighet enligt 3 § eller 4 a § eller
bryter mot en veterinärs förbud enligt 4 a § eller mot 5, 6 eller 7 §
döms till böter. Förordning (1980:731). | null | null |
1959:491 | Kungörelse (1959:491) angående avskrivning i vissa fall av brist i statens förråd av proviant och fodervaror | 1,959 | Uppkommer brist i statens förråd av proviant och fodervaror, må central
statsmyndighet och, i den utsträckning myndigheten finner skäligt
medgiva, jämväl underlydande förvaltning, utan hinder av gällande
bestämmelser rörande behandling av extra ordinarie avskrivningsfrågor
och anmärkningsmål, förordna om dess avskrivning. I dylikt ärende skall
myndigheten eller den underlydande förvaltningen företaga av
omständigheterna påkallad utredning i syfte att utröna, huruvida någon
är ansvarig för bristen. Förordnande om avskrivning må ej innefatta
efterskänkande av fordran mot någon för bristen ansvarig person.
Vad nu sagts skall ej gälla i fall, där kungörelsen den 19 november 1948
(nr 691) angående den militära rättsvården är tillämplig.
Övergångsbestämmelser
1959:491
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960.
Genom kungörelsen upphäves kungörelsen den 9 november 1934 (nr 525)
angående avskrivning i vissa fall av brist i statens förråd av proviant
och fodervaror. Den äldre kungörelsen skall dock fortfarande gälla
intill utgången av juni månad 1960 i fall där kungörelsen den 19
november 1948 angående den militära rättsvården är tillämplig. | null | null |
1959:509 | null | 1,959 | null | 1956:623 | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.