beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1957:576 | null | 1,957 | null | 1936:567 | null |
1957:577 | Lag (1957:577) om prästval | 1,957 | Allmänna bestämmelser
1 § Tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister i territoriellt
pastorat så ock, i den mån regeringen förordnar därom, motsvarande
tjänst i icke-territoriellt pastorat tillsättes i den ordning nedan
sägs.
Om tillsättning av kyrkoadjunktstjänst är särskilt stadgat. Lag
(1975:1430).
2 § Prästelig tjänst som avses i denna lag tillsättes efter val, såvitt
ej annat följer av 3-5 §§.
Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som äger rösträtt å
kyrkostämma i församling inom pastoratet.
Valet sker mellan sökande, som av domkapitlet uppförts på förslag till
tjänsten. Före val, som avser domprost- eller kyrkoherdetjänst, äga dock
de röstberättigade kalla präst att uppföras på förslaget.
3 § I fråga om domprosttjänst skall val äga rum, om ej regeringen till
tjänsten förflyttar präst, som innehar annan dylik tjänst.
När val ägt rum, utnämner regeringen till tjänsten antingen präst, som
stått under val, eller präst, som sökt tjänsten jämlikt 30 §. Lag
(1975:1430).
4 § En kyrkoherdetjänst skall tillsättas utan val var tredje gång den är
ledig. Tjänsten tillsätts antingen genom att domkapitlet utnämner en
präst, som har sökt tjänsten, eller genom att regeringen till tjänsten
förflyttar en präst, som innehar domprost- eller kyrkoherdetjänst.
Är jämlikt 16 § andra stycket eller 19 § andra stycket särskild
valförrättning ej erforderlig, utnämner domkapitlet den präst som skall
anses vald.
Har under val jämte annan stått präst, som kallats av de
röstberättigade, utnämner regeringen en av dem som stått under val.
Efter val till kyrkoherdetjänst i annat fall än ovan sägs utnämner
domkapitlet den som vid valet erhållit de flesta rösterna eller, om
flera fått högsta röstetal, den av dem som domkapitlet finner böra
erhålla företräde. Lag (1982:988).
5 § Var tredje gång komministertjänst är ledig i pastoratet sker
tillsättningen utan val, antingen genom att domkapitlet utnämner präst,
som sökt tjänsten, eller genom att regeringen till tjänsten förflyttar
präst, som innehar annan prästerlig tjänst.
Första stycket avser ej sådan särskilt inrättad komministertjänst, vars
innehavare huvudsakligen skall tjänstgöra vid sjukhus. Sådan tjänst
skall alltid tillsättas utan val.
Om tillsättning utan val i visst fall, då präst är ensam behörig
sökande, stadgas i 16 § tredje stycket.
Efter val till komministertjänst tillsätter domkapitlet tjänsten enligt
vad i 4 § fjärde stycket stadgas om kyrkoherdetjänst. Lag (1982:988).
Behörighet och befordringsgrunder
6 § Till prästerlig tjänst må ifrågakomma endast den som äger utöva
prästämbetet och som prövas hava den förmåga och de egenskaper, vilka
erfordras för tjänstens nöjaktiga bestridande.
7 § I fråga om särskilda villkor för behörighet till tjänst som
domprost, kyrkoherde eller komminister gälla de bestämmelser som
regeringen meddelar. Lag (1975:1430).
8 § Ej må på förslag uppföras
a) den som står på eller vid ansökningstidens utgång stod på förslag
till annan prästerlig tjänst eller som över sådant förslag anfört
besvär, vilka äro eller vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda;
b) den som är eller vid ansökningstidens utgång var sökande till
kyrkoherde- eller komministertjänst, vilken skall tillsättas utan val.
I fråga om präst, som kallats av de röstberättigade, skall första
stycket äga motsvarande tillämpning, om prästen, när han kallades, stod
på förslag eller anfört besvär som avses under a) eller, när han antog
kallelse, var sökande till tjänst som under b) sägs.
När kyrkoherde- eller komministertjänst skall tillsättas utan val och
fråga ej är om tillsättning genom förflyttning, må icke ifrågakomma
präst, som vid ansökningstidens utgång stod på förslag till annan
prästerlig tjänst eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka vid
nämnda tidpunkt voro oavgjorda.
9 § Äro tre sökande uppförda på förslag till domprost- eller
kyrkoheredetjänst, må präst, som kallats av de röstberättigade, ej
uppföras därå, om han icke har minst tio tjänsteår eller minst samma
tjänstålder som någon på förslaget.
10 § En präst, som inte under minst tre år har fullgjort prästerlig
tjänstgöring i det stift till vilket prästen efter prästvigningen först
har knutits, får endast på villkor, som regeringen föreskriver, på grund
av egen ansökan komma i fråga till prästerlig tjänst i annat stift. Lag
(1982:988).
11 § Regeringen får föreskriva att den som innehar en tjänst som
domprost, kyrkoherde eller komminister och som ej under en viss minsta
tid har innehaft tjänsten inte på grund av egen ansökan får komma i
fråga till annan prästerlig tjänst utan tillstånd av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1982:988).
12 § På förslag till prästerlig tjänst skola behöriga sökande uppföras
efter som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behov, finnas
äga företräde i förtjänst och skicklighet. Därvid böra tagas i
betraktande såväl det nit, det allvar och den skicklighet som sökande
visat i honom dittills anförtrott kall, jämte hans tjänstålder, som ock
den lärdom han ådagalagt genom examina, utgivna skrifter eller
annorledes.
Samma befordringsgrunder skall gälla vid utnämning enligt 36 §. Lag
(1982:988).
Tillsättning efter val
Om ansökan och förslag
13 § Prästerlig tjänst som skall tillsättas efter val sökes hos
domkapitlet inom förelagd tid.
14 § Domkapitlet har att, om så kan ske, uppföra tre behöriga sökande på
förslag.
15 § Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny
ansökningstid. Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar regeringen
eller, enligt bestämmelser som regeringen meddelar, domkapitlet, huru
med tjänsten skall förfaras. Lag (1975:1430).
16 § Kunna ej flera än två sökande uppföras på förslag, skall likväl med
tillsättningen förfaras som om förslaget vore fullständigt.
Vad i första stycket sägs skall även gälla, då på förslag till domprost-
eller kyrkoherdetjänst kunnat uppföras endast en sökande. Om i dylikt
fall präst ej kallas av de röstberättigade eller fråga om kallelse
förfaller jämlikt 25 §, skall den som uppförts på förslaget anses vald.
Finnes till komministertjänst endast en behörig sökande och har ej ny
ansökningstid redan varit utsatt jämlikt 15 §, skall domkapitlet ånyo
utsätta sådan tid. Om efter förnyat ledigförklarande endast en behörig
sökande finnes, äger domkapitlet utnämna honom till tjänsten. Komma
flera sökande, är den som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet
städse berättigad att uppföras på förslag.
17 § Präst, som uppförts på förslag, må ej frånträda detta före valet,
utan så är att han erhållit annan befattning.
Efter valet må präst, som ej erhållit högsta röstetalet, frånträda
förslaget.
18 § Har präst, som uppförts på förslag, före valet blivit obehörig till
tjänsten, skall domkapitlet skilja honom från förslaget.
19 § Har sökande, som uppförts på förslag, före valet avlidit eller
jämlikt 17 § frånträtt förslaget eller blivit skild därifrån, skall
domkapitlet på förslaget uppföra annan behörig sökande, om sådan finnes.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, om präst efter kallelse uppförts på
förslaget.
Kvarstår på förslag endast präst som kallats, skall han anses vald.
Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.
Finnes efter avgång från förslag ingen behörig sökande och är ej fall,
som i andra stycket sägs, skall tjänsten ånyo förklaras ledig. Kommer då
ingen behörig sökande, förordnar regeringen eller, enligt bestämmelser
som regeringen meddelar, domkapitlet, huru med tjänsten skall förfaras.
I övrigt skall 16 § äga motsvarande tillämpning efter avgång från
förslag. Lag (1975:1430).
Om prov
20 § Prov med predikan och altartjänst skall avläggas av envar på
förslaget uppförd sökande, som ej i sin ansökan förklarat sig avstå
därifrån. Sådant prov skall äga rum vid högmässogudstjänst inom
pastoratet.
Domkapitlet bestämmer, om prov skall avläggas i en eller två kyrkor,
samt utsätter dag för prov.
Är sökande, som uppförts på förslag, ej anställd i pastoratet och finnes
annan präst att tillgå, må sökanden ej i pastoratet utföra annan
prästerlig förrättning än i första stycket sägs.
21 § Hindras präst av laga förfall att å utsatt dag fullgöra prov, skall
han genast anmäla detta hos domkapitlet. Kan han ej inom fyra veckor
efter nämnda dag inställa sig till prov, skall han likväl komma under
omröstning. Uteblir präst utan laga förfall, skall domkapitlet skilja
honom från förslaget.
22 § Ej må präst i annat fall än i 20 § sägs anvisas tjänstgöring inom
pastorat, där han söker prästerlig tjänst och icke redan är anställd.
Om kallelse till domprost- eller kyrkoherdetjänst
23 § Innan val till domprost- eller kyrkoherdetjänst äger rum, skall
frågodag hållas.
24 § Väcker röstberättigad å frågodag förslag om att präst skall kallas,
skall omröstning företagas sålunda, att den som ej vill att kallelse
skall ske röstar nej, och den det vill på sin röstsedel uppför namnet på
den präst han anser böra kallas. Därest nejrösterna understiga hälften
av de avgivna rösterna samt röstsiffran för den präst som erhållit
högsta röstetalet antingen uppgår till minst en femtedel av samtliga i
röstlängden upptagna röstberättigade eller utgör minst fyrahundra, är
denne kallad. Hava flera präster var för sig erhållit högsta röstetalet
och sådan röstsiffra, som nu är sagd, skiljer lotten mellan dem. Uppgå
nejrösterna till hälften av de avgivna rösterna eller har ej
tillräckligt röstetal tillfallit någon av de präster som varit under
omröstning, är frågan om kallelse förfallen.
Beträffande omröstningen skall i övrigt gälla vad i denna lag stadgas om
val.
25 § Avböjer präst kallelse eller finner domkapitlet genom beslut, som
vinner laga kraft, den kallade obehörig att uppföras på förslaget,
förfaller frågan om kallelse. Domkapitlet skall genast underrätta de
röstberättigade härom.
26 § Antager präst kallelse och finnes han behörig, skall domkapitlet
uppföra honom på förslaget.
Vill präst som antager kallelse avstå från prov, skall han avgiva
förklaring härom vid antagandet av kallelsen. I övrigt skola 20-22 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga om honom.
27 § Har efter frågodag, varå kallelse ej kommit till stånd, någon
avgått från förslaget, skall, efter tillämpning av 19 § första stycket,
ny frågodag hållas.
Därest präst, som kallats, före valet avlidit eller förlorat behörighet,
som han hade å frågodagen, skall ny frågodag likaledes hållas.
Om val
28 § Varje röstberättigad äger vid valet en röst.
Rösträtt må ej utövas av annan än den som personligen infinner sig vid
valförättningen. Make äger dock genom fullmakt överlåta sin rösträtt
till andra maken. Fullmakt skall vara ställd till andra maken samt av
utställaren egenhändigt underskriven med angivande av den dag
underskrivandet skett ävensom bevittnad av en person. Till vittne må ej
tagas utställarens make och ej heller barn till utställaren eller hans
make. Är fullmakt ej så underskriven och bevittnad som nu angivits, är
den ogill.
29 § Vid valet skall den röstlängd följas, som gäller för omröstning å
kyrkostämma, samt jämväl i övrigt tillämpas vad om sådan röstlängd
finnes stadgat.
Valet skall ske med slutna sedlar.
Om särskild ansökan till domprosttjänst m.m.
30 § Domprosttjänst må sökas jämväl utom förslag. Ansökan skall ingivas
till domkapitlet inom klagotiden för valet eller, därest jämlikt 16 §
andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning ej
erfordras, inom klagotiden för frågodagsförrättningen.
Domkapitlet skall till regeringen avgiva yttrande angående dem som kunna
komma i fråga till tjänsten. Lag (1975:1430).
31 § Har under val till kyrkoherdetjänst jämte annan stått präst, som
kallats, skall domkapitlet till regeringen avgiva yttrande i ärendet.
Lag (1975:1430).
Tillsättning utan val
32 § Vid tillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst utan val
skall tjänsten, såvitt ej annat följer av 38 §, sökas hos domkapitlet
inom förelagd tid.
33 § Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny
ansökningstid. Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar regeringen
eller, enligt bestämmelser som regeringen meddelar, domkapitlet, huru
med tjänsten skall förfaras. Lag (1975:1430).
34 § Finnes en eller flera behöriga sökande till kyrkoherdetjänst eller
flera behöriga sökande till komministertjänst, skall domkapitlet bereda
kyrkorådet i envar församling inom pastoratet tillfälle att yttra sig om
dem.
Har sökande, efter det kyrkoråd yttrat sig, avlidit eller återkallat sin
ansökan eller blivit obehörig, skall domkapitlet, om skäl äro därtill,
bereda kyrkorådet nytt tillfälle att yttra sig. Lag (1964:782).
35 § har upphävts genom lag (1982:988).
36 § Sedan yttranden enligt föreskrifterna i 34 § har kommit in eller
därför bestämd tid har gått ut, får domkapitlet utnämna en behörig
sökande till tjänsten. Lag (1982:988).
37 § Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om det
påkallas av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga
skäl äro att innehavare av dylik tjänst förflyttas.
38 § Uppkommer fråga om att tillsätta prästerlig tjänst genom
förflyttning, förordnar regeringen, att tjänsten ej skall
ledigförklaras. Lag (1975:1430).
39 § Domkapitlet skall bereda kyrkorådet i envar församling inom
pastoratet tillfälle att yttra sig angående präst, om vars förflyttning
är fråga, samt till regeringen avgiva eget yttrande i ärendet. Lag
(1975:1430).
Besvär
40 § Över frågodagsförrättning må, därest jämlikt 16 § andra stycket
eller 19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, besvär
hos domkapitlet anföras av röstberättigad.
Besvären skola hava inkommit till domkapitlet, därest å frågodagen ej
kallats präst att uppföras på förslaget, inom tre veckor från den dag,
då förrättningen avslutades, samt eljest inom samma tid från det
klaganden erhöll del av underrättelse enligt 19 § andra stycket eller 25
§.
I annat fall än i första stycket sägs må klagan över
frågodagsförrättning föras endast i sammanhang med besvär över
valförrättningen.
41 § Över valförrättning må besvär hos domkapitlet anföras av
röstberättigad och av präst, som stått under omröstning vid valet.
Besvären skola hava inkommit till domkapitlet inom tre veckor från den
dag, då förrättningen avslutades.
42 § Talan mot domkapitlets beslut enligt 40 och 41 §§ föres hos
kammarrätten genom besvär. Talan mot annat beslut av domkapitlet i fråga
om tillsättning av prästerlig tjänst föres hos regeringen genom besvär.
Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag, då
beslutet tillkännagavs genom anslag på domkapitlets anslagstavla.
Över beslut om förslag eller beslut om utnämning enligt 36 § får besvär
anföras endast av den som har sökt tjänsten. Över beslut varigenom en
präst, som har kallats att uppföras på förslag, har förklarats obehörig
därtill får besvär dock anföras av den kallade och av var och en som är
röstberättigad. Lag (1982:988).
43 § har upphävts genom lag (1985:1016).
44 § har upphävts genom lag (1975:1430).
Övergångsbestämmelser
1988:184
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Genom lagen upphävs lagen (1957:577) om prästval.
3. Om förfarandet för tillsättning av tjänst som avses i denna lag har
påbörjats före den 1 juli 1989 skall tillsättningsärendet handläggas
enligt äldre bestämmelser.
4. Den turordning som enligt äldre bestämmelser varit avgörande för hur
en kyrkoherdetjänst tillsätts ändras inte genom denna lag.
5. Utan hinder av bestämmelserna i denna lag får regeringen var tredje
gång en kyrkoherdetjänst är ledig i ett pastorat tillsätta tjänsten
genom att till denna förflytta en präst som är anställd med fullmakt.
Sådan förflyttning får ske endast om det är nödvändigt av
organisatoriska eller andra synnerliga skäl. Vid tillsättning som nu
sagts skall i övrigt alltjämt tillämpas bestämmelserna i 37--39 §§ lagen
(1957:577) om prästval.
6. Äldre bestämmelser gäller fortfarande vid tillsättning av tjänster
som präst i icke-territoriella pastorat.
7. Den som med fullmakt innehar en statlig tjänst som kyrkoherde för
döva skall utöva sin tjänst genom att fullgöra motsvarande
arbetsuppgifter hos Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig
verksamhet. | null | null |
1957:578 | null | 1,957 | null | 1936:567 | null |
1957:585 | Lag (1957:585) om jordfästning m.m. | 1,957 | Allmänna bestämmelser
1 § När någon avlidit bör, såvitt det är möjligt, hans önskan rörande
jordfästning och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig
eller närstående eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall
särskilt beaktas, om den avlidne givit uttryck åt sin önskan i
skriftligt förordnande eller om denna framgår av hans anslutning till
visst trossamfund.
2 § Avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän
begravningsplats, som blivit för sådant ändamål behörigen anordnad och
invigd, eller på enskild begravningsplats. Efter eldbegängelse må dock
med askan förfaras på sätt Konungen bestämmer.
3 § har upphävts genom lag (1963:538).
4 § Rätt till gravsättning på allmän begravningsplats skall ej vara
beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund eller att
jordfästning ägt rum eller förrättats i viss ordning.
5 § Vid jordfästning och gravsättning må intet förekomma som strider mot
förrättningens helgd och allvarliga innebörd. Lag (1963:538).
Om jordfästning inom svenska kyrkan m.m.
6 § Var den avlidne medlem av svenska kyrkan, ombesörjer pastor i
församling där den avlidne var kyrkobokförd att dödsfallet i den ordning
kyrkohandboken föreskriver tillkännagives vid högmässogudstjänst, så
snart det lämpligen kan ske.
Ändå att den avlidne icke tillhörde kyrkan, skall sådant
tillkännagivnade ske, om det begäres av den som ombesörjer begravningen.
7 § Avliden som var medlem av svenska kyrkan, skall jordfästas i svenska
kyrkans ordning, om ej annat följer av 1 §. I fråga om barn, som avlidit
före femton års ålder, tillkomme dock vårdnadshavaren att avgöra,
huvuvida sådan jordfästning skall förrättas. Om sådan jordfästning av
dödfött barn bestämme föräldrarna.
Hur jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske, föreskrives i
kyrkohandboken. Jordfästningen skall äga rum i den församling, där den
avlidne var kyrkobokförd eller dödsfallet timade; dock må, om det
åstundas, jordfästningen förrättas i annan församling.
8 § Ändå att den avlidne icke tillhörde svenska kyrkan, må på
framställning av den som ombesörjer begravningen jordfästning förrättas
i svenska kyrkans ordning, därest den avlidne önskat sådan jordfästning
eller det eljest föreligger skäl därtill.
9 § Jordfästning i svenska kyrkans ordning förrättas i kyrkorum som
invigts för svenska kyrkans gudstjänst eller ock på kyrkogård eller
annan begravningsplats eller i begravningskapell, krematorium eller
annat rum, som inrättats för sådant ändamål.
10 § För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans får kyrkorum
som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas enligt lagen
(1982:377) om tillfällig upplåtelse av kyrka. Lag (1982:378).
11 § Klockringning vid jordfästning eller gravsättning skall, då det
begäres av den som ombesörjer begravningen, äga rum på vanligt sätt,
även om jordfästning icke förrättas i svenska kyrkans ordning.
Övergångsbestämmelser
1990:1144
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 2 § den 1 januari 1993
och i övrigt den 1 april 1991.
2. Genom den nya lagen upphävs
-- lagen (1957:585) om jordfästning m. m.,
-- lagen (1963:537) om gravrätt m. m. och
-- begravningskungörelsen (1963:540).
3. Tillstånd att anordna enskild begravningsplats som har meddelats av
regeringen enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande. Detsamma gäller
tillstånd till framtida gravsättning inom en sådan begravningsplats.
Frågor om och på vilka villkor som ytterligare gravsättning får ske inom
begravningsplatsen prövas efter den nya lagens ikraftträdande av
länsstyrelsen.
I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut gäller föreskrifterna i
9 kap. 9 §.
4. Tillstånd för en enskild person, enskild sammanslutning eller
stiftelse att anlägga krematorium som har meddelats av regeringen enligt
äldre föreskrifter gäller fortfarande.
För ett sådant krematorium skall det finnas en föreståndare. Vid
tillämpningen av den nya lagen skall med krematoriemyndigheten därvid
avses föreståndaren.
5. Vad som före den nya lagens ikraftträdande kan ha blivit förordnat
vid upplåtelse av gravrätt eller genom senare skriftligt förordnande i
fråga om övergång av gravrätt vid gravrättsinnehavarens död skall gälla
utan hinder av vad som följer av 7 kap. 15 §.
6. Den nya lagen innebär inte någon inskränkning i den rätt som kan
tillkomma en innehavare av gravplats i kyrka enligt äldre författningar.
7. I fråga om förvaltning av medel, som har betalats in för vård och
underhåll av gravplats innan lagen (1963:537) om gravrätt m. m. trädde i
kraft den 1 januari 1964, skall övergångsbestämmelserna till den lagen
fortfarande tillämpas.
8. Äldre föreskrifter skall fortfarande tillämpas i fråga om
överklagande av beslut som har meddelats före den nya lagens
ikraftträdande. | null | null |
1957:59 | null | 1,957 | null | 1928:370 | null |
1957:591 | null | 1,957 | null | 1955:671 | null |
1957:594 | Kungörelse (1957:594) om tillämpning av ett mellan Sverige och Belgien den 12 december 1955 undertecknat avtal om utsträckning till Belgiska Kongo och mandatområdet Ruanda-Urundi av tillämpligheten av det mellan Sverige och Belgien den 1 april 1953 ingångna avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter å inkomst och förmögenhet | 1,957 | Övergångsbestämmelser
1987:1047
De upphävda kungörelserna gäller dock fortfarande såvitt angår
förhållandet mellan Sverige och de båda staterna Burundi och Rwanda för
inkomst som förvärvas före den 1 januari 1988 och för förmögenhet som
taxeras före år 1989. | null | null |
1957:595 | Kungörelse (1957:595) med vissa bestämmelser angående kupongskatt för skattskyldig som är bosatt i Belgiska Kongo eller mandatområdet Ruanda-Urundi | 1,957 | Övergångsbestämmelser
1987:1047
De upphävda kungörelserna gäller dock fortfarande såvitt angår
förhållandet mellan Sverige och de båda staterna Burundi och Rwanda för
inkomst som förvärvas före den 1 januari 1988 och för förmögenhet som
taxeras före år 1989. | null | null |
1957:60 | null | 1,957 | null | 1947:576 | null |
1957:601 | Förordning (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar | 1,957 | 1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Med elektrisk starkströmsanläggning förstås elektrisk
anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan
vara farlig för person, husdjur eller egendom. Spänning som
nominellt uppgår till högst 1 000 volt växelspänning mellan
fasledare eller högst 1 500 volt likspänning mellan poler benämns
lågspänning. Är den nominella spänningen högre än vad som nu
sagts, benämns den högspänning.
Med elektrisk svagströmsledning förstås ledning för
telekommunikation (telefon, telegraf eller radio) eller för
signalering, manövrering, mätning eller annat liknande ändamål, i
vilken den elektriska strömmen inte har sådan spänning,
strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur
eller egendom. Förordning (1994:300).
2 § Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektrisk
starkströmsanläggning meddelas av Elsäkerhetsverket. Förordning
(1992:1516).
3 § Har upphävts genom förordning (1992:669).
2 kap. Har upphävts genom förordning (2007:214).
3 kap. Om anmälan m.m.
1 § Statens energimyndighet får föreskriva att en innehavare av
områdeskoncession som har för avsikt att uppföra en
högspänningsanläggning skall på visst sätt göra en skriftlig anmälan om
detta till Statens energimyndighet. När en sådan anmälan kommit in skall
Statens energimyndighet underrätta Telestyrelsen om innehållet i
anmälan.
Elsäkerhetsverket får föreskriva att den som vill uppföra, ändra eller
ta bort en starkströmsanläggning för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane-
eller trådbussdrift skall på visst sätt göra en skriftlig anmälan om
detta till Elsäkerhetsverket.
Om skyldighet att göra anmälan enligt första eller andra stycket inte
har föreskrivits beträffande en anläggning som anges där, skall en
anmälan ändå göras till respektive myndighet när anläggningen är utförd.
En sådan anmälan skall göras inom den tid och på det sätt som
myndigheten föreskriver. Förordning (1997:966).
2 § En innehavare av en starkströmsanläggning, för vilken koncession
behövs, eller som är avsedd för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller
trådbussdrift skall utan dröjsmål anmäla olycksfall som inträffat vid
anläggningen genom inverkan av elektrisk ström till Elsäkerhetsverket
Även en driftstörning som kan ha väsentlig betydelse för den allmänna
säkerheten skall anmälas till verket.
En innehavare av en starkströmsanläggning för yrkesmässig distribution
är, utöver vad som anges i första stycket, skyldig att till
Elsäkerhetsverket utan dröjsmål anmäla sådant olycksfall genom
inverkan av elektrisk ström som inträffat vid abonnentanläggning som är
ansluten till distributionsanläggningen. Förordning (1992:1516).
3 § Den som innehar koncessionerad starkströmsanläggning är pliktig att
på anfordran tillhandahålla Statens energimyndighet de uppgifter
av teknisk eller ekonomisk art vilka erfordras för bedömning av fråga om
distributionsskyldighet eller prisreglering. Förordning (1997:966).
4 § Den, som ämnar framdraga starkströmsledning, skall i följande fall
anmäla det hos innehavare av redan befintlig elektrisk ledning, som
nedan angives, för samråd om lämpliga skyddsåtgärder:
a) då den nya ledningen skall förläggas i luften så att den korsar annan
elektrisk luftledning eller eljest framdragas i luften så nära dylik
ledning att, om stolpe eller annat stöd faller eller ledare lossnar
eller brister i endera ledningen, den andra ledningen kan skadas eller
starkström kan överledas från någondera ledningen till den andra;
b) då friledning för starkström med spänning av minst fyrtiotusen volt
skall framdragas så, att den korsar i jorden förlagd svagströmsledning;
samt
c) då den nya ledningen skall utföras för en spänning av högst 1 000
volt och ledningens innehavare har skälig anledning räkna med att hans
ledning kan komma att utsättas för farlig inverkan genom induktion eller
förhöjda markpotentialer från ledning ingående i starkströmsanläggning,
i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större
styrka än femhundra ampere, eller att hans ledning kan komma att
utsättas för farlig inverkan genom influens från ledning för starkström
med högre spänning än etthundratusen volt.
Skall driften av starkströmsledning ändras så att den blir väsentligt
farligare än förut för annan elektrisk ledning, åligger det förstnämnda
lednings innehavare att härom göra motsvarande anmälan. Förordning
(1983:556).
5 § Anmälan enligt 4 § första stycket a) erfordras icke, då luftledning
för lågspänning skall dragas under redan befintlig luftledning för
svagström och därvid förses med skyddstråd.
Elsäkerhetsverket låter i andra fall medgiva undantag från den i 4 §
stadgade anmälningsskyldigheten. Förordning (1992:1516).
4 kap. Om starkströmsledning inom område för allmän väg
1 § Vid framdragande av starkströmsledning inom område för allmän väg
skall, utöver bestämmelserna i detta kapitel, iakttagas vad i väglagen
(1971:948) och vägkungörelsen (1971:954) härutinnan stadgas. Förordning
(1973:582).
2 § Framdrages luftledning för starkström inom område för befintlig
allmän väg, skall ledningen förläggas på betryggande höjd och uppbäras
av stolpe eller annat stöd av nödig hållfasthet. Stöd med tillhörande
stag eller sträva skall vara anbragta på sådant sätt, att de icke medför
risk för trafiken eller försvårar vägens underhåll. I övrigt skall gälla
vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Statens vägverk föreskriver.
Till förekommande av fara till följd av ledningsbrott, isolatorskada
eller dylikt skall särskilda skyddsåtgärder vidtagas i enlighet med vad
Elsäkerhetsverket föreskriver. Förordning (1992:1516).
3 § Förlägges starkströmsledning i mark inom område för allmän väg skall
till förekommande av fara till följd av åverkan på ledningen särskilda
skyddsåtgärder vidtagas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket
föreskriver.
I övrigt skall gälla vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Statens
vägverk föreskriver. Förordning (1992:1516).
4 § Vid framdragande, begagnande eller borttagande av starkströmsledning
inom område för allmän väg skall ledningens innehavare vidtaga,
vidmakthålla och bekosta sådana anordningar, att fara eller hinder icke
uppstår för den allmänna trafiken eller för utförande av normalt
vägunderhåll.
5 § har upphävts genom förordning (1970:906).
6 § har upphävts genom förordning (1970:906).
7 § Framdrages starkströmsledning inom område för planerad allmän väg,
för vilken arbetsplan blivit fastställd, skola bestämmelserna i 2 och
3 §§ äga motvarande tillämpning.
Förlägges ledningen i luften över område för planerad allmän väg, för
vilken arbetsplan utställts, skall 2 § äga motsvarande tillämpning.
Förordning (1975:72).
5 kap. Om starkströmsledning inom område för sjötrafik
1 § Framdrages luftledning för starkström inom område för sjötrafik,
skall ledningen, där icke vid meddelande av koncession beslutats
särskilt om ledningens höjd över vattenytan, förläggas så högt att den
icke hindrar den på platsen i allmänhet förekommande sjöfarten. Kommer
området att framdeles i avsevärd omfattning befaras av fartyg som kräva
större segelfri höjd än ledningen medgiver, skall ledningens innehavare
på egen bekostnad vidtaga sådan ändring av ledningen som
Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket beslutar.
På lämpliga platser skall uppsättas tydliga varningstavlor med uppgift
om lägsta segelfria höjd under ledningen vid normalt högvatten, där icke
Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket medgiver undantag
härifrån.
I övrigt skall ledningen och varningstavlorna vara anordnade i enlighet
med vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket föreskriver.
Innan ledning framdrages med stöd av områdeskoncession inom område för
sjötrafik, skall anmälan därom göras till Sjöfartsverket. Föreligger ej
skyldighet att göra anmälan enligt 3 kap. 1 § första stycket, får
Sjöfartsverket i särskilt fall besluta hur ledningen och
varningstavlorna skall vara anordnade. Förordning (1992:1516).
2 § Framdrages starkströmsledning i vatten inom område för sjötrafik
skall den förläggas på sådant sätt att den icke hindrar sjöfarten.
Vid ledningens landfästen skall tydliga varningstavlor uppsättas. Är
ledningens läge ej uppenbart eller föreligga eljest skäl härför, skall
ledningens innehavare efter beslut av Sjöfartsverket uppsätta ensmärken
och ensfyrar.
I övrigt skall ledningen och varningstavlorna vara anordnade i enlighet
med vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket föreskriver.
Innan ledning framdrages med stöd av områdeskoncession inom område för
sjötrafik, skall anmälan därom göras till Sjöfartsverket. Föreligger ej
skyldighet att göra anmälan enligt 3 kap. 1 § första stycket, får
Sjöfartsverket i särskilt fall besluta hur ledningen och
varningstavlorna skall vara anordnade.
Finner Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket att det är
påkallat med förbud mot ankring i närheten av ledningen, skall
ledningens innehavare hos länsstyrelsen i länet söka utverka sådant
förbud. Förordning (1992:1516).
3 § Innan någon påbörjar arbete med framdragande av starkströmsledning
inom område för sjötrafik, skall han göra anmälan därom till
sjöfartsverket. Han skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar i
fråga om arbetets utförande som med hänsyn till sjöfartens säkerhet
lämnas av verket.
Efter arbetets avslutande skall ledningens innehavare hos sjöfartsverket
göra anmälan om ledningens slutliga förläggning. Närmare bestämmelser om
anmälningsskyldighetens fullgörande meddelas av verket. Förordning
(1975:72).
4 § har upphävts genom förordning (1970:906).
6 kap. Om starkströmsledning inom område för järnväg
1 § Framdrages inom eller invid område för järnväg sådan luftledning för
starkström som ej avser järnvägens behov, skall ledningen uppbäras av
stolpe eller annat stöd av nödig hållfasthet. Ledningen med dess stöd
jämte tillhörande stag och strävor skall vara anbragt på sådant sätt,
att den icke medför risk för trafiken.
Elsäkerhetsverket meddelar närmare föreskrifter om ledningens höjd vid
korsning med järnväg och om stöd, ledare och skyddsanordningar vid
luftledning inom eller invid område för järnväg.
Innan luftledning framdrages med stöd av områdeskoncession inom eller
invid område för järnväg, skall anmälan därom göras till järnvägens
förvaltning. Förordning (1992:1516).
2 § Förlägges starkströmsledning i mark inom område för järnväg skall
till förekommande av fara till följd av åverkan på ledningen och till
förebyggande av störning av järnvägsdriften särskilda skyddsåtgärder
vidtagas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket beslutar. Ledningen skall
i övrigt vara så förlagd att den icke blir till hinder vid banas
underhåll. Förordning (1992:1516).
3 § har upphävts genom förordning (1970:906).
4 § Innan någon påbörjar arbete med framdragande av starkströmsledning
inom område för järnväg eller invid bro i anslutning till järnväg, skall
han göra anmälan därom till vederbörande banbefäl. Han skall ställa sig
till efterrättelse de anvisningar om tid och plats för arbetets
utförande som med hänsyn till trafiksäkerheten lämnas av banbefälet.
Förordning (1975:72).
5 § har upphävts genom förordning (1970:906). 6 § har upphävts genom
förordning (1975:72).
7 kap. Om starkströmslednings anordnande i förhållande till
svagströmsledning
1 § Starkströmsledning må ej utan medgivande av Elsäkerhetsverket så
framdragas, att den korsar radioantenn som utgör svagströmsledning,
eller eljest så anordnas i förhållande till denna, att endera ledningen
kan skada den andra eller starkström överledas från starkströmsledningen
till antennen.
Där så kan ske utan kostnad eller annan olägenhet för innehavare av
radioantenn som i första stycket sägs, är starkströmslednings innehavare
berättigad att låta ändra eller flytta antennen, i den mån så erfordras
för att hindra skada eller överledning som där avses. Förordning
(1992:1516).
2 § Erfordras skyddsanordning mellan starkströmsledning och
svagströmsledning och utföres anordningen fristående i förhållande till
båda ledningarna, skall den anses utgöra del av starkströmsledningen.
Förordning (1958:559).
3 § Framdrages luftledning för högspänning så att den korsar redan
befintlig luftledning för svagström eller framdrages luftledning för
lågspänning så att den korsar sådan svagströmsledning invid allmän väg,
område för sjötrafik eller järnväg, skall starkströmsledningens
innehavare på egen bekostnad antingen vid ledningens anläggning eller
ock framdeles, i den mån det behövs, bereda svagströmsledningen utrymme
av högst sju och en halv meters höjd och en meter sex decimeters bredd
enligt de närmare föreskrifter som meddelas av Elsäkerhetsverket efter
samråd med telestyrelsen och banverket. Härvid iakttages att behövligt
avstånd i vertikal led dessutom erhålles mellan de olika slagen
ledningar samt att, då svagströmsledningen är framdragen längs järnväg,
ingen del av det för svagströmsledningen avsedda fria utrymmet kommer
närmare järnvägsspårets mitt än tre meter. Förordning (1992:1516).
4 § Innan starkströmsledning framdrages med stöd av områdeskoncession,
skall anmälan därom göras till telestyrelsen. Sådan anmälan behöver ej
göras, om anmälan till Elsäkerhetsverket har gjorts enligt 3 kap. 1 §
första stycket. Förordning (1992:1516).
8 kap. Om starkströmsledning inom bebyggt område
1 § En friledning för högspänning som dras fram inom område
med detaljplan skall förläggas på det avstånd från byggnad, i vilken
ledningen inte skall införas, som Elsäkerhetsverket föreskriver för
olika spänningar.
Elsäkerhetsverket får meddela närmare föreskrifter om ledningens
höjd över marken samt om de särskilda skyddsanordningar som
skall vidtas vid densamma. FÖrordning (1994:300).
2 § Om detaljplan har antagits för ett område, inom vilket luftledning
för starkström har dragits fram med stöd av koncession, är ledningens
innehavare skyldig att vidta de ändringar av ledningen, inbegripande
dess förläggande i marken, som Elsäkerhetsverket finner erforderliga
från säkerhetssynpunkt med hänsyn till områdets bebyggande. Förordning
(1992:1516).
3 § Om detaljplan har antagits för ett område, inom vilket luftledning
för lågspänning och luftledning för svagström har dragits fram, är
lågspänningsledningens innehavare skyldig att ändra sin ledning för att
ledningarna skall bli från säkerhetssynpunkt tillfredsställande
anordnade, om Elsäkerhetsverket finner att en ändring behövs. Förordning
(1992:1516).
4 § Inom område som inte omfattas av detaljplan får sådan luftledning
för högspänning, vars sträckning icke prövats i ärende angående
koncession, inte på annan plats än inom järnvägsområde dras fram på
mindre avstånd än tjugu meter från boningshus, annan vid gård uppförd
byggnad, tomtplats eller trädgård, om byggnadens, tomtplatsens eller
trädgårdens ägare motsätter sig detta. Om annan sträckning, som kan
användas utan synnerlig olägenhet för anläggaren, medför minst lika
stort men som den föreslagna, får Statens energimyndighet
dock tillåta att ledningen dras fram. Förordning (1997:966).
9 kap. Om starkströmsledning vid flygplats
1 § Luftledning för starkström må icke framdragas på mindre
avstånd än 4000 meter från den i vederbörlig ordning för
flygplats bestämda referenspunkten. Avståndet mellan ledningen
och markens nivå vid flygplatsområdets gräns må ej överstiga en
femtiondel av avståndet i nämnda plan mellan ledningen och
referenspunkten minskat med 3000 meter.
Transportstyrelsen får efter samråd med flygplatsens ägare
eller innehavare medgiva avvikelse från vad som i första
stycket sägs. I fråga om flygplats, som huvudsakligen användes
för militära ändamål, får Försvarsmakten medgiva sådan
avvikelse. Förordning (2008:1120).
10 kap. Om starkströmsledning inom område för kronoegendom
1 § Om kronoegendom upplåts för starkströmsledning skall ersättning för
upplåtelsen utgå enligt de grunder som anges i 4 kap.
expropriationslagen (1972:719).
På ansökan av koncessionshavaren skall ersättning, beträffande
kronoegendom som förvaltas av Domän AB, bestämmas av Domänverket samt i
övriga fall av den myndighet som förvaltar egendom. Ersättning för
upplåtelse av kyrklig jord bestäms dock av den myndighet som företräder
den kyrkliga jorden i ärenden om ledningsrätt. Koncessionshavaren skall
betala de kostnader för förrättning som behövs för att fastställa
ersättningen.
Om koncessionshavaren inte gör ansökan eller godtar ett beslut om
ersättning enligt andra stycket, skall ersättningen bestämmas i den
ordning som föreskrivs i expropriationslagen.
Boställshavare eller arrendatorer vilkas rätt påverkas av en upplåtelse
för starkströmsledning får -- om de inte är skyldiga att följa ett
beslut om ersättning enligt andra stycket -- begära att ersättning för
upplåtelsen bestäms enligt tredje stycket. Förordning (1992:669).
2 § Innan en koncessionshavare sätter upp stolpar eller andra stöd för
en ledning skall han träffa överenskommelse om hur dessa skall placeras.
En sådan överenskommelse skall träffas med Kammarkollegiet i fråga om
kyrkofondsfastigheter och med Domän AB i fråga om kronoegendom som
förvaltas av bolaget. I fråga om annan kronoegendom eller kyrklig jord
skall överenskommelsen träffas med berörd boställshavare eller
arrendator eller, om egendomen inte är upplåten med sådan rätt, med den
myndighet som förvaltar egendomen.
Stolpar och andra stöd för starkströmsledningar skall placeras så att
egendomens ägare hindras så lite som möjligt från att använda marken för
sådant ändamål som är förenligt med koncessionen.
Koncessionshavaren skall ersätta de resekostnader som uppkommer för
Domän AB:s företrädare i samband med en överenskommelse enligt första
stycket. Detsamma gäller för ombud som utsetts av en myndighet eller ett
pastorat. Förordning (1992:669).
3 § En innehavare av starkströmsledning skall, inom två månader från det
att ledningen togs i bruk, överlämna en karta över den mark där
ledningen dragits fram till
1. Domän AB i fråga om kronoegendom som förvaltas av bolaget och som
inte är kyrklig jord,
2. den som företräder jorden i ärenden om ledningsrätt i fråga om
kyrklig jord,
3. länsstyrelsen i fråga om annan egendom.
Kartan skall förvaras hos den till vilken den har överlämnats. Domän AB
skall tillställa Kammarkollegiet en kopia av kartan. Förordning
(1992:669).
4 § Koncessionshavaren har rätt till tillträde till mark som tagits i
anspråk för en starkströmsledning för att dra fram ledningen och för att
reparera eller ändra ledningen eller utöva tillsyn å densamma.
Om en ledning skall dras fram över odlad mark skall detta, såvitt det är
möjligt, ske vid tidpunkt då det vållar minst skada på växande gröda.
Detsamma gäller i fråga om reparationer eller ändringar av en sådan
ledning. Förordning (1989:327).
5 § Om träd hindrar en starkströmsledning eller kan medföra risk för att
ledningen skadas, får koncessionshavaren avverka träden sedan
utstämpling ägt rum på hans begäran. Utstämpling skall ombesörjas av den
som förvaltar egendomen.
Koncessionshavaren skall ersätta kostnader för utstämplingsförrättningar
liksom, efter värdering enligt föreskrifterna i 2 §, skada och förlust
på grund av avverkningen.
Om avverkning av skog eller annat arbete på egendomen kan vålla skada på
en starkströmsledning är koncessionshavaren skyldig att på begäran lämna
hjälp för att hindra eller motverka skadan. Koncessionshavaren skall
ersätta nödvändig kostnad för en sådan begäran. Han skall även ersätta
kostnad för utredning av skadan. Förordning (1992:669).
6 § En innehavare av starkströmsledning skall ersätta skada och intrång
till följd av att ledningen dras fram. Detsamma gäller skada och intrång
till följd av underhåll eller tillsyn av ledningen samt skador på
kreatur som ledningen har orsakat. Förordning (1989:327).
7 § Ytterligare föreskrifter om starkströmsledning inom kronoegendom får
meddelas av den myndighet som förvaltar egendomen eller, i fråga om
kyrklig jord, av den myndighet som företräder jorden i ärenden om
ledningsrätt. Förordning (1989:327).
11 kap. Driftbestämmelser
1 § Lågspänningsnät som äges av flera än fyra personer må ej begagnas
för distribution, med mindre nätet innehaves av en i vederbörlig ordning
registrerad sammanslutning.
Vad i första stycket sägs gäller icke med avseende å ledningar mellan
byggnader å samma fastighet.
Begagnas ledningsnätet i strid mot vad ovan i denna paragraf
föreskrives, ankommer på polismyndigheten i orten att efter anmälan av
Statens energimyndighet låta sätta nätet ur drift, tills rättelse skett.
Förordning (1997:966).
2 § Innehavare av starkströmsanläggning skall tillse att till
anläggningens drift hörande arbete å anläggningen utföres under ledning
av person som äger nödig sakkunskap och erfarenhet ävensom kännedom om
för arbetet gällande bestämmelser.
Där distributionsskyldighet åvilar innehavare av starkströmsanläggning
för yrkesmässig distribution, äger Statens energimyndighet
besluta att driften skall förestås av särskild driftledare med den
teoretiska och praktiska utbildning som verket finner erforderlig.
Förordning (1997:966).
3 § Har upphävts genom lag (2009:21).
12 kap. Om tillsyn över starkströmsanläggning
1 § Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet enligt ellagen
(1997:857) i fråga om elsäkerheten vid elektriska
starkströmsanläggningar. Förordning (1997:966).
2 § En starkströmsanläggning för vilken linjekoncession har
meddelats får inte tas i bruk innan Elsäkerhetsverket efter
prövning från elsäkerhetssynpunkt har gett tillstånd till detta
(drifttillstånd).
Verket får besluta om krav på drifttillstånd före ibruktagandet
även beträffande ledning som dras fram med stöd av
områdeskoncession eller kontaktledning för järnvägs-, spårvägs-,
tunnelbane- eller trådbussdrift.
Om medgivande har lämnats enligt 2 kap. 5 § ellagen (1997:857)
att dra fram en starkströmsledning innan behövlig koncession
har meddelats, får verket efter prövning från
elsäkerhetssynpunkt medge att ledningen får begagnas tills
vidare under högst tre år i avvaktan på att frågan om
koncession slutligt prövas. Medgivande att begagna ledningen
får, om ansökan om koncession har getts in, lämnas när
ledningen är klar att tas i bruk. Förordning (1997:966).
3 § Det åligger den som innehar en starkströmsanläggning att själv
fortlöpande kontrollera att anläggningen ger betryggande säkerhet för
människor, husdjur och egendom. Förordning (1992:1516).
4 § Tillsynsmyndigheten skall genom inspektioner och andra åtgärder
kontrollera säkerheten hos starkströmsanläggningar i den omfattning som
är påkallad från elsäkerhetssynpunkt.
Kontroll skall ske när det begärs av en annan myndighet. Företrädare för
denna myndighet skall beredas tillfälle att närvara vid sådan kontroll.
Förordning (1992:1516).
5 § Tillsynen skall utövas så att behövlig kontroll sker i lämpliga
former och med så liten olägenhet som möjligt för anläggningens
innehavare. Förordning (1992:1516).
6 § Bestämmelser om vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten
i samband med tillsyn finns i 12 kap. 2-5 §§ ellagen
(1997:857).
Ett föreläggande enligt 12 kap. 3 § nämnda lag får avse
skyldighet för anläggningens innehavare att på egen bekostnad
låta en av tillsynsmyndigheten godkänd person besiktiga
anläggningen. Förordning (1997:966).
7 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt de bestämmelser som anges i
6 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Förordning (1995:231).
13 kap. Särskilda bestämmelser
1 § Innehavare av starkströmsanläggning är pliktig att iakttaga de
allmänna bestämmelser, vilka kunna bliva i laga ordning meddelade i
fråga om leverans av elektrisk ström från anläggningen ävensom till
motverkande av dels störningar å radiomottagningsapparat, dels
störningar och farliga spänningar genom induktion eller influens och
dels skada genom elektrolytisk inverkan.
2 § Den som åt annan upplåter nyttjanderätten till starkströmsanläggning
skall för de förpliktelser, vilka jämlikt denna kungörelse åvila
anläggningens innehavare, vara ansvarig lika med denne, dock ej med
annan egendom än anläggningen och vad därtill hör samt under
nyttjanderätten inbegripes.
14 kap. Ansvar
1 § Bestämmelser om ansvar vid överträdelse av denna
förordning eller föreskrifter som meddelats med stöd av
förordningen finns i 13 kap. ellagen (1997:857).
Förordning (1997:966).
2 § har upphävts genom förordning (1992:669).
3 § har upphävts genom förordning (1992:669).
Övergångsbestämmelser
1995:231
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har
meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser. | null | null |
1957:61 | null | 1,957 | null | 1951:763 | null |
1957:618 | null | 1,957 | null | 1930:217 | null |
1957:62 | null | 1,957 | null | 1947:174 | null |
1957:626 | Kungörelse (1957:626) angående tillämpning mellan Sverige och Frankrike av den europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp m.m. | 1,957 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att den av
Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade
konventionen om social och medicinsk hjälp jämte tilläggsprotokollet
därtill för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Frankrike den
1 november 1957. | null | null |
1957:632 | Kungörelse (1957:632) om cancerregister | 1,957 | 1 § Hos medicinalstyrelsen skall föras register över fall av cancer och
av sådana därmed besläktade sjukdomar som styrelsen bestämmer
(cancerregister).
2 § Läkare, vilken vid klinisk undersökning å sjukvårdsinrättning eller
vid undersökning å patologisk institution, patologisk
lasarettsavdelning, rättsmedicinsk institution eller rättsläkarstation
iakttager fall av sjukdom som avses i 1 §, är i den utsträckning och i
den ordning medicinalstyrelsen föreskriver skyldig att göra anmälan om
fallet till styrelsen. | null | null |
1957:64 | null | 1,957 | null | 1954:40 | null |
1957:641 | null | 1,957 | null | 1920:744 | null |
1957:65 | null | 1,957 | null | 1947:577 | null |
1957:652 | null | 1,957 | null | 1954:142 | null |
1957:656 | Reglemente (1957:656) för sjuksköterskor | 1,957 | 1 § har upphävts genom förordning (1984:547).
2 § har upphävts genom förordning (1980:500).
3 § En sjuksköterska är i sin yrkesutövning underställd
socialstyrelsens inseende och skyldig att följa vad styrelsen
föreskriver. Sjuksköterskan skall skyndsamt inkomma med de
upplysningar, förklaringar eller underrättelser som styrelsen begär.
Den omedelbara tillsynen över en sjuksköterska, som är verksam i öppen
vård, åligger den läkare som sjukvårdsstyrelsen bestämmer.
För en sjuksköterska som är verksam i sluten vård finns särskilda
bestämmelser om förmanskap m.m. Förordning (1981:621).
4 § En sjuksköterska som avser att på en ort inom riket enskilt utöva
sjuksköterskeyrket genom meddelande av sjukvård i hemmen eller på egen
mottagning skall senast två veckor efter det verksamheten påbörjades
skriftligen anmäla detta till socialstyrelsen. Upphör sjuksköterskan
med sin yrkesverksamhet, skall även detta skriftligen anmälas till
socialstyrelsen.
En sjuksköterska som vill driva enskilt vårdhem skall följa
bestämmelserna i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m. Förordning
(1981:621).
5 § Under utövandet av sitt yrke skall sjuksköterska iakttaga omsorg
och samvetsgrannhet samt efterkomma de anvisningar, som utfärdats till
hennes efterrättelse.
6 § Sjuksköterska skall på betryggande sätt förvara och utdela
läkemedel, som hon omhänderhar.
7 § Sjuksköterska åligger att, då hon i sin verksamhet erhållit
kännedom om förhållande, som bör föranleda socialnämnds ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.
Då sjuksköterska eljest i sin verksamhet finner någon vara i behov av
hjälp, som det ankommer på myndighet att lämna, bör hon hos
vederbörande myndighet göra anmälan därom. Förordning (1981:754).
8 § har upphävts genom förordning (1975:107).
9 § Sjuksköterska bör följa utvecklingen inom sitt verksamhetsområde
och söka göra sig förtrogen med nya rön av betydelse för hennes
yrkesutövning.
10 § Gör en sjuksköterska i öppen vård sig skyldig till fel eller
försummelse i sin yrkesutövning, skall sjuksköterskans närmaste förman
anmäla förhållandet till socialstyrelsen. Förordning (1981:621).
11 § har upphävts genom förordning (1980:500).
12 § har upphävts genom förordning (1975:758).
13 § har upphävts genom förordning (1975:107).
14 § har upphävts genom förordning (1984:547).
15 § Socialstyrelsen äger utfärda de ytterligare föreskrifter rörande
sjuksköterskas verksamhet, som må finnas erforderliga. Kungörelse
(1972:688).
Övergångsbestämmelser
1957:656
Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1958.
Den som före reglementets ikraftträdande erhållit avgångsbetyg från
statlig eller av staten godkänd sjuksköterskeskola eller som av Kungl.
Maj:t eller medicinalstyrelsen förklarats hava förvärvat ett mått av
kunskap och färdighet, som motsvarar vad sådan skola avser att
bibringa, skall anses såsom legitimerad sjuksköterska enligt detta
reglemente. | null | null |
1957:666 | null | 1,957 | null | 1913:380 | null |
1957:667 | null | 1,957 | null | 1953:272 | null |
1957:668 | Lag (1957:668) om utlämning för brott | 1,957 | 1 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd
för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket
får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i
enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen
(2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk
arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra
staten.
Lagen gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete
mellan Europeiska unionen och Europeiska
atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och den
tillhörande lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser
om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och
Förenade kungariket är tillämpliga. Lag (2021:710).
Förutsättningar för utlämning
2 § En svensk medborgare får inte utlämnas enligt denna lag.
Lag (2003:1158).
3 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
3 a § Har upphävts genom lag (2003:1158).
3 b § Har upphävts genom lag (2003:1158).
3 c § Har upphävts genom lag (2003:1158).
4 § Utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag
är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Har personen i den
ansökande staten dömts för gärningen, får han utlämnas endast
om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller
annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.
Skall utlämning ske till en annan stat för gärning som avses i
första stycket, får utlämning till den staten samtidigt
beviljas även för annan gärning som motsvarar brott enligt
svensk lag.
Har personen i den ansökande staten dömts till gemensam påföljd
för gärning som avses i första stycket första meningen och för
annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag, får
utlämning för gärningarna beviljas, om den gemensamma påföljden
utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat
omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.
Lag (2003:1158).
5 § För gärningar som nämns i de föreskrifter i 16 kap.
brottsbalken som avser brott av krigsman eller i 21 kap.
brottsbalken eller i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
får utlämning inte medges, om inte annat följer av en
internationell överenskommelse som är i kraft mellan Sverige
och den ansökande staten.
Detta utgör inte hinder mot att, om gärningen även innefattar
brott för vilket utlämning annars får ske, utlämna personen för
det brottet. Lag (2004:1001).
6 § Utlämning får inte beviljas för ett politiskt brott.
Innefattar gärningen även ett brott som inte är politiskt, får
utlämning beviljas för det brottet, om gärningen i det
särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke
politiskt brott.
Första stycket gäller inte om ett avslag på denna grund skulle
strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan
Sverige och den ansökande staten. Lag (2003:1158).
7 § Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet
till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller
eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den
främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv
eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock där icke
åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till stat, i vilken han löper
sådan risk.
8 § Utlämning må ej beviljas, om den i särskilt fall på grund av den
avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden
i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den
främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med
humanitetens krav.
9 § Har den som begäres utlämnad dömts för gärningen i den främmande
staten, må utlämning ej beviljas, med mindre domen stödjes av
utredningen och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran.
Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten, skall
framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som
meddelats av behörig myndighet i den främmande staten. I fråga om
gärning, för vilken utlämning kan ske enligt 4 § andra stycket, må
dock framställningen grundas på annan utredning. Framställningen må ej
bifallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått
gärningen.
Genom överenskommelse med främmande stat må bestämmas, att i
förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om
häktning som meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det
ej i särskilt fall framgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är
uppenbart oriktigt. I sådan överenskommelse kan föreskrivas att dom,
som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande
vid förhandling i saken inför domstol, skall godtagas endast om den
dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt
tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande
staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny
domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Lag (1979:98).
10 § /Upphör att gälla U:2025-04-01/
Har i fråga om den som begärs utlämnad här i riket
meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller med stöd
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse
i annan författning meddelats beslut att inte åtala för
brottet, får utlämning för det brottet inte beviljas.
Utlämning får inte heller beviljas, om straff för brottet
skulle vara förfallet enligt svensk lag.
Har fråga om ansvar för brottet prövats genom en dom som har
fått laga kraft och som meddelats i en annan stat än den som
gjort framställning om utlämning, och brottet har begåtts i
den först nämnda staten eller har denna stat tillträtt den
europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 eller
en överenskommelse som avses i 2 kap. 9 § andra stycket
brottsbalken eller har den staten slutit särskilt avtal med
Sverige om utlämning för brott, får den som begärs utlämnad
inte utlämnas för det brottet,
1. om han eller hon har frikänts från ansvar,
2. om han eller hon har förklarats skyldig till brottet utan
att påföljd har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller
verkställigheten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.
Tredje stycket gäller inte i fråga om brott, som har förövats
i den stat som gjort framställning om utlämning eller mot
denna stat eller menighet eller allmän inrättning i den
staten, såvida inte lagföringen har skett på begäran av den
stat som gjort framställning om utlämning eller efter det att
den som begärs utlämnad har utlämnats från denna stat för
lagföring. Lag (2021:1019).
10 § /Träder i kraft I:2025-04-01/
Om det i fråga om den som begärs utlämnad här i Sverige
har meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller har
meddelats beslut att inte åtala för brottet med stöd av
20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i
annan författning, får utlämning för det brottet inte
beviljas.
Utlämning får inte heller beviljas, om brottet skulle vara
preskriberat enligt svensk lag.
Om fråga om ansvar för brottet har prövats genom en dom som
har fått laga kraft och som meddelats i en annan stat än den
som gjort framställning om utlämning, och brottet har begåtts
i den först nämnda staten eller om denna stat har tillträtt
den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957
eller en överenskommelse som avses i 2 kap. 9 § andra stycket
brottsbalken eller om den staten har slutit särskilt avtal med
Sverige om utlämning för brott, får den som begärs utlämnad
inte utlämnas för det brottet,
1. om han eller hon har frikänts från ansvar,
2. om han eller hon har förklarats skyldig till brottet utan
att påföljd har dömts ut,
3. om utdömd påföljd har verkställts i sin helhet eller
verkställigheten pågår, eller
4. om utdömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den stat
där domen meddelats.
Tredje stycket gäller inte i fråga om brott som har förövats i
den stat som gjort framställning om utlämning eller mot denna
stat eller menighet eller allmän inrättning i den staten, om
inte lagföringen har skett på begäran av den stat som gjort
framställning om utlämning eller efter det att den som begärs
utlämnad har utlämnats från denna stat för lagföring.
Lag (2025:152).
11 § Den som här i riket är åtalad för annat brott, för vilket är
stadgat fängelse, eller som enligt dom mot honom skall undergå
fängelse eller eljest omhändertagas på anstalt , må ej utlämnas så
länge hindret betstår. Samma lag vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för
rättegång om den gärning som avses med den främmande statens begäran,
på villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet
enligt vad regeringen bestämmer. Lag (1975:292).
12 § Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas
följande villkor:
1. Den som utlämnas må icke, utan särskilt medgivande enligt 24 §, i
den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts
före utlämningen eller, utom i fall som avses i 13 § andra stycket,
utlämnas till annan stat, med mindre han underlåtit att, oaktat hinder
ej mött, lämna landet inom fyrtiofem dagar efter rättgång och
undergående av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom
för brott, varför utlämning ägt rum, eller återvänt dit sedan han
lämnat landet.
2. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som endast
för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit
befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet. Regeringen äger dock
medgiva undantag från vad nu sagts, om det finnes förenligt med
rättssäkerheten.
3. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.
I fall som avses i 5 eller 6 § skall särskilt angivas, att den som
utlämnas icke må straffas enligt bestämmelse som avser brott av
krigsman eller såsom för politiskt brott.
I övrigt uppställer regeringen de villkor som prövas erforderliga.
Lag (1975:292).
12 a § När det följer av en internationell överenskommelse som
är bindande för Sverige, får den som har utlämnats, utöver vad
som följer av 12 § första stycket 1, åtalas eller straffas för
annat brott som han eller hon har begått före utlämningen, om
han eller hon har lämnat sitt samtycke till det.
Lag (2003:1158).
13 § Om två eller flera stater begära utlämning av samma person,
skall, med hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten,
tiden och platsen därför, framställningarnas tidsföljd, hans
nationlitet och hemvist samt övriga omständigheter, prövas till
vilken stat utlämning bör ske.
När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som
utlämnas till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan
stat på villkor som besätmts enligt 12 §.
Förfarandet
14 § En framställning om utlämning skall göras skriftligen.
Den får översändas per telefax eller, efter överenskommelse i
det enskilda fallet, på annat sätt. Framställningen skall ges
in till Justitiedepartementet.
Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut
eller dom som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra
stycket, annan utredning på vilken framställningen grundas. I
den mån det inte framgår av nämnda handlingar, skall uppgift
lämnas om personens nationalitet och hemvist, brottets
beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den ansökande
staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om
möjligt lämnas. Lag (2001:612).
15 § Innan regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen,
skall yttrande avges av riksåklagaren. Har inte den som avses med
framställningen samtyckt till att han utlämnas, skall ärendet dessutom
prövas av högsta domstolen. Är det uppenbart att framställningen ej
bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås. Lag (1981:1090).
16 § Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande
verkställa erforderlig utredning enligt vad som gäller vid
förundersökning i brottmål.
Riksåklagaren eller åklagare som verkställer utredningen får
under utredningen begära kompletterande information av behörig
myndighet i en annan stat om den andra staten tillåter det.
Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess
ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess
denna har verkställts. Finner Högsta domstolen att det finns
hinder mot utlämning enligt 1-10 §§, upphör dock beslutet
genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning som
avses i 11 § första stycket, gäller beslutet inte under tid då
personen med anledning av misstanke om brott som där avses är
berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår
fängelsestraff eller på annat sätt är omhändertagen på anstalt.
Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning
har beviljats.
Rättens beslut i fråga om tvångsmedel överklagas till Högsta
domstolen utan inskränkning till viss tid.
Den som hålls häktad i utlämningsärendet kan begära att ny
förhandling skall äga rum inom tre veckor från det att beslut
senast har meddelats. Lag (2003:1158).
17 § Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagaren ärendet
jämte sitt yttrande till högsta domstolen. Har den som avses med
framställningen samtyckt till att han utlämnas, skall ärendet jämte
yttrande i stället överlämnas till regeringen. Lag (1981:1090).
18 § Högsta domstolen prövar, huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt vad i 1-10 §§ sägs.
Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må
ej vägras, med mindre tidigare förhandling måste anses tillfyllest
eller saken finnes uppenbar. Oaktat ärendet anmälts hos högsta
domstolen, skall fråga om tvångsmedel prövas av underrätt, om ej
högsta domstolen förordnar annat. I övrigt gäller om ärendets
handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning åt
offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall
stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att den skall
återbetalas av den som begärs utlämnad. Lag (1996:1628).
19 § Har upphävts genom lag (1980:182).
20 § När Högsta domstolen har meddelat beslut ska ärendet
anmälas för regeringen. Om Högsta domstolen funnit att det
finns hinder mot utlämning enligt 1-10 §§, får framställningen
inte bifallas. Genom överenskommelse med en främmande stat får
det dock bestämmas att, om det anses finnas hinder enligt 8
eller 9 §, frågan ska kunna hänskjutas till internationell
skiljedom.
När utlämning beviljas ska det bestämmas inom vilken tid den
ansökande staten ska hämta den som ska utlämnas. Tiden får
inte utan synnerliga skäl överstiga en månad från det att den
ansökande staten har fått del av beslutet.
Beslutet om utlämning verkställs av Polismyndigheten. Om den
som ska utlämnas inte är frihetsberövad får han eller hon, om
det är nödvändigt för att utlämningen ska kunna genomföras,
omhändertas och tas i förvar av Polismyndigheten, dock längst
under 96 timmar. Lag (2024:45).
21 § Vid beviljande av utlämning må regeringen förordna, att föremål
som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må
därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur
allmän synpunkt finnas påkallade. Lag (1975:292).
22 § Regeringen eller justitiedepartementet beslutar om ersättning av
allmänna medel till offentlig försvarare för arbete hos regeringen. Lag
(1992:109).
Tvångsmedel i avvaktan på en framställning om utlämning
23 § Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda
utlämning, får på begäran av behörig myndighet i den
främmande staten eller med anledning av en där utfärdad
efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud
eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant
fall.
Beslut om användning av tvångsmedel ska utan uppskov anmälas
hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt
rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål prövar åtgärden.
Om rätten kommer fram till att anhållande eller reseförbud
eller anmälningsskyldighet ska bestå, ska den genast
underrätta ansvarigt statsråd om det. Om det ansvariga
statsrådet anser att det finns hinder mot utlämning eller att
utlämning annars inte bör ske, ska regeringen upphäva
åtgärden. I annat fall ska den främmande staten genom
Justitiedepartementets försorg underrättas om åtgärden. Det
ansvariga statsrådet ska då ange en viss bestämd tid inom
vilken framställning om utlämning ska göras. Denna tid får
inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen
anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet
meddelades enligt första stycket. När en framställning om
utlämning kommer in, ska Justitiedepartementet genast
underrätta den myndighet som först meddelat beslut om
åtgärden. Sådan underrättelse ska även lämnas, om en
framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.
Rättens beslut får inte överklagas. Den som anhållits eller
meddelats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för
prövning av om åtgärden ska bestå begära ny förhandling inom
tre veckor från det att beslut senast meddelats.
Har en framställning om utlämning av den som är anhållen
eller har meddelats reseförbud eller anmälningsskyldighet
inte gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden, ska
den anhållne friges eller beslutet om reseförbud eller
anmälningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när en
framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat
fall inte friges, ska en framställning om häktning lämnas
till rätten senast på åttonde dagen efter den då
riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen. Görs
inte det, ska den anhållne omedelbart friges. Lag (2015:104).
Övriga bestämmelser
24 § Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger
regeringen på framställning av den främmande staten medgiva, att den
som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utlämningen
förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas
till annan stat. I fråga om sådan framställning skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat angående framställning om utlämning.
Medgivande må lämns allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning
för gärningen kunnat lagligen äga rum.
Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen
bifallas, eller finner regeringen eljest anledning att icke villfara
framställningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas
frågan av högsta domstolen, om inte den som avses med framställningen
har medgivit denna. Finner högsta domstolen att hinder möter, får
framställningen inte bifallas. Lag (1981:1090).
25 § Sedan framställning om utlämning gjorts, må ej åtal för det
uppgivna brottet väckas, såvida icke framställningen avslagits.
Beviljas utlämning sedan åtal väckts, skall detta förhållande anses
utgöra rättegångshinder i brottmålet. Lag (1975:292).
26 § Ansvarigt statsråd får medge, att den som av en stat
utlämnas till en annan stat får föras genom riket, om han
eller hon inte är svensk medborgare och det inte heller
annars finns synnerliga skäl mot det. Framställning om detta
ges in till Justitiedepartementet.
Har tillstånd meddelats enligt första stycket får
Polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten
ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som
utlämnas, dock längst under 48 timmar.
När tillstånd till transport begärs i fråga om någon som
utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen, Island
eller Norge tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om
överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder i stället för första och andra styckena.
Lag (2015:104).
26 a § Har utlämning till Sverige skett för lagföring här i
landet, på villkor att den som utlämnats senare återförs till
den andra staten, ska Polismyndigheten se till att den som har
utlämnats återförs.
Om den som ska återföras inte är frihetsberövad får han eller
hon, om det är nödvändigt för att återförandet ska kunna
genomföras, hållas i förvar av Polismyndigheten, dock längst
under 96 timmar. Lag (2024:45).
26 b § Om det vid en transport som avses i 26 § sker en
oplanerad mellanlandning i Sverige, ska tillstånd till
transport enligt den paragrafen begäras, för det fall
transporten inte fortsätter inom tjugofyra timmar från
landningen. Tillstånd till transport ska begäras inom
nittiosex timmar från landningen.
Polismyndigheten får, om det är nödvändigt för att transporten
ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som
utlämnas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till
transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs
inom den tid som anges i första stycket, ska personen
omedelbart friges.
Om tillstånd till transport meddelas, gäller därefter 26 §
andra stycket. Tidsfristen ska räknas från det att tillstånd
meddelats.
När transporten avser någon som utlämnas till en medlemsstat i
Europeiska unionen, Island eller Norge tillämpas 8 kap. 2 §
lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en
europeisk arresteringsorder i stället för denna paragraf.
Lag (2011:1166).
26 c § Vid utlämning till Sverige ska Polismyndigheten ansvara för
transporten i Sverige. Lag (2017:141).
27 § Har upphävts genom lag (2020:386).
28 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
29 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
30 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
31 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
32 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
33 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
34 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
35 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
36 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
37 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
38 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
39 § Har upphävts genom lag (2003:1158).
40 § Har upphävts genom lag (2001:612).
Övergångsbestämmelser
1957:668
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves
lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.
Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande
men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan prövas
enligt nya lagen. Beträffande förfarandet i ärendet må dock äldre lag
tillämpas.
Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges
del är gällande vid nya lagens ikraftträdande, skola lända till
efterrättelse även om de avvika från vad lagen stadgar.
1975:292
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges
del är gällande vid lagens ikraftträdande, skall lända till
efterrättelse även om de avviker från vad lagen föreskriver.
1982:227
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. För fall då en framställning
om utlämning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 16 §
i sin äldre lydelse.
1997:209
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska
unionens medlemsstater.
1999:746
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 i förhållande till
Tyskland och Spanien.
2000:701
Denna lag träder i kraft den 27 september 2000 i förhållande till
Österrike och Nederländerna.
2001:758
Denna lag träder i kraft den 6 november 2001 i förhållande till
Luxemburg.
2002:234
Denna lag träder i kraft den 13 maj 2002 i förhållande till
Storbritannien och Nordirland.
2002:722
Denna lag träder i kraft den 14 oktober 2002 i förhållande till
Belgien.
2003:1158
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om
utlämning som har inletts vid ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller i förhållande till en stat som den
1 januari 2004 var medlem i Europeiska unionen och som när
ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2002/584/RIF
av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna13, dock endast om ärendet
har inletts före den 1 januari 2005.
2011:1166
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. De
nya bestämmelserna får sättas i kraft vid olika tidpunkter.
2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om utlämning som har
inletts före ikraftträdandet.
2024:45
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2024.
2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden som har inletts före
ikraftträdandet. | null | null |
1957:67 | null | 1,957 | null | 1927:321 | null |
1957:68 | null | 1,957 | null | 1933:395 | null |
1957:684 | Lag (1957:684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden | 1,957 | 1 § Är Sverige i krig, skall bestämmelserna i 2, 4 och 5 §§
tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får
regeringen föreskriva att 2, 4 och 5 §§ skall tillämpas.
Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker inte
underställning eller godkänner riksdagen inte föreskriften inom två
månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att
gälla.
När bestämmelserna i 2, 4 och 5 §§ tillämpas, gäller inte
bestämmelser i lag eller annan författning, om de strider mot dessa
bestämmelser eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av dem.
Lag (1994:1628).
2 § Är Sverige i krig, får regeringen, efter hörande där så är
möjligt av direktionen i Riksbanken, meddela föreskrifter om
Riksbankens sedel- och myntutgivning och bankrörelse samt
offentliggörande av Riksbankens räkenskaper att gälla
i stället för vad som är föreskrivet i lagen (2022:1568) om
Sveriges riksbank och i annan lag.
Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller
krigsfara, får regeringen, efter framställning av direktionen
i Riksbanken, meddela sådana föreskrifter som avses i första
stycket. Lag (2022:1570).
3 § har upphävts genom lag (1989:244).
3 a § har upphävts genom lag (1989:244).
4 § Är Sverige i krig, får regeringen, efter hörande där så är
möjligt av direktionen i Riksbanken, föreskriva att Riksbanken
skall vara skyldig att inlösa utbetalningskort avsedda för
postgirorörelsen och direktutbetalningskort, som utfärdats av
statlig eller kommunal myndighet eller annan
postgirokontoinnehavare, som fått medgivande att göra
utbetalning med direktutbetalningskort, samt att sådana kort
skall tas emot som betalning till statlig myndighet.
Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller
krigsfara, får regeringen, efter hörande av direktionen i
Riksbanken, meddela sådana föreskrifter som avses i första
stycket. Lag (2004:800).
5 § Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och
riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas
eller föreligger eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder,
äger länsstyrelse i tillämpliga delar utöva befogenhet som enligt
denna lag tillkommer Konungen.
6 § Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.
Konungen äger ock uppdraga åt riksbanken samt åt Konungen
underordnad myndighet att meddela de föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag eller med stöd av lagen meddelat
förordnande. | null | null |
1957:686 | Lag (1957:686) om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m.m. | 1,957 | 1 § Är Sverige i krig, skall bestämmelserna i 2 6 §§ tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får
regeringen föreskriva att 2-6 §§ skall tillämpas.
Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker inte
underställning eller godkänner riksdagen inte föreskriften inom två
månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att
gälla.
När bestämmelserna i 2 6 §§ skall tillämpas gäller inte bestämmelser
i lag eller annan författning, om de strider mot dessa bestämmelser
eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av dem. Lag (1994:1629).
2 § Regeringen äger, i den mån det finnes påkallat på grund av
förhållanden, som avses i 1 §, förordna, att taxering enligt
kommunalskattelagen samt enligt förordningarna om statlig inkomstskatt
och om statlig förmögenhetsskatt tills vidare icke skall verkställas
eller att sådan taxering skall verkställas i annan ordning än i
taxeringslagen (1990:324) föreskrives. Förordnande, som här avses, må
innefatta stadgande, att taxering skall ske allenast beträffande vissa
grupper skattskyldiga.
Senast vid den riksdagssession, som börjar näst efter det förordnande,
som i första stycket avses, upphört att gälla, skall för riksdagen
framläggas förslag rörande taxeringen för den tid under vilken
förordnandet gällt.
Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning
beträffande annan taxering till skatt eller avgift än där sägs. Lag
(1990:346).
3 § Då så finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §,
äger regeringen förordna, att i stället för vad i uppbördslagen
(1953:272) och folkbokföringslagen (1967:198) stadgas skall gälla vad
regeringen därom föreskriver. Lag (1986:1309).
4 § Regeringen äger, då det finnes påkallat på grund av förhållanden,
som avses i 1 §, förordna, att tullfrihet må åtnjutas för varor, som
inkomma till riket samt att frihet må åtnjutas från erläggande av andra
sådana å varor lagda avgifter, vilka av tullverket skola upptagas vid
trafik till eller från riket.
Har eljest meddelats föreskrift, som utgör hinder för tullmyndighet att
vidtaga viss åtgärd som är av betydelse för försvaret eller
folkförsörjningen, äger regeringen då det finnes påkallat på grund av
förhållanden, som avses i 1 §, förordna att, i stället för vad sålunda
föreskrivits, skall gälla vad regeringen därom bestämmer. Lag
(1986:1309).
5 § Är i andra fall än som i 2, 3 eller 4 § avses i lag eller
författning föreskrivet att skatt, accis eller annan allmän avgift skall
erläggas inom viss tid och på visst sätt eller att -- till ledning för
beräkning av sådan skatt, accis eller avgift -- deklarations - eller
annan uppgiftsskyldighet skall fullgöras inom viss tid, äger regeringen
i den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §,
förordna, att i stället för vad sålunda föreskrivits skall gälla vad
regeringen därom bestämmer. Lag (1986:1309).
6 § Befogenhet, som enligt 2 -- 5 §§ tillkommer regeringen, må på
uppdrag av regeringen utövas av underordnad myndighet. Kan under krig
förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke eller
allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger eljest
under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger
skattemyndighet i vad angår länet samt, såvitt angår förhållanden inom
tullverkets verksamhetsområde, generaltullstyrelsen eller
distrikttullanstalt även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som
enligt denna lag tillkommer regeringen. Lag (1990:346).
7 § Regeringen meddelar de närmare föreskrifter som erfordras för
tillämpningen av denna lag.
Regeringen äger ock uppdraga åt underordnad myndighet att meddela de
föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag eller med stöd
av lag meddelat förordnande. Lag (1986:1309). | null | null |
1957:70 | null | 1,957 | null | 1953:272 | null |
1957:712 | Brev (1957:712) till direktionen över Allmänna Barnhuset angående reglemente för allmänna barnhuset | 1,957 | Kungl. Maj:t utfärdar följande
REGLEMENTE
för allmänna barnhuset.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - | null | null |
1957:72 | null | 1,957 | null | 1928:370 | null |
1957:73 | null | 1,957 | null | 1947:576 | null |
1957:74 | null | 1,957 | null | 1947:174 | null |
1957:76 | null | 1,957 | null | 1954:40 | null |
1957:82 | null | 1,957 | null | 1938:279 | null |
1957:97 | null | 1,957 | null | 1921:225 | null |
1958:103 | null | 1,958 | null | 1955:470 | null |
1958:110 | Strålskyddslag (1958:110) | 1,958 | Inledande bestämmelser
1 § Med radiologiskt arbete förstås i denna lag arbete med radioaktivt
ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete vid
kärnteknisk anläggning.
Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne,
röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.
Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt, får regeringen föreskriva
att vad som i lagen sägs om teknisk anordning avsedd att utsända
joniserande strålning eller om radiologiskt arbete skall gälla helt
eller delvis även teknisk anordning av visst slag som är avsedd att
utsända icke-joniserande strålning respektive arbete vari användes sådan
anordning. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela
föreskrifter som nu har sagts. Lag (1984:4).
Om tillstånd m.m.
2 § Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som
regeringen bestämmer (strålskyddsmyndigheten). Ej heller må någon utan
tillstånd av strålskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller
annan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka
handel med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här
förvärva, innehava eller överlåta sådant ämne.
Den som inte innehar sådant tillstånd får inte utan medgivande av
strålskyddsmyndigheten ta hand om oförtullat radioaktivt ämne på sätt
som avses i 8 § första stycket tullagen (1987:1065). I övrigt gäller
lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Tillstånd må meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,
institutioner eller företag.
Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, vare tillståndet
likväl, såvitt angår rätt att innehava radioaktivt ämne eller
röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet
intill tre månader från dödsfallet.
Tillstånd enligt denna lag erfordras ej för vad som omfattas av
tillstånd enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet om icke annat
föreskrives i tillståndet.
I fråga om prövningen av frågor om tillstånd till radiologiskt arbete,
avseende tillverkning av radioaktiva läkemedel, eller till handel med
eller införsel av sådana läkemedel finns också föreskrifter i lagen
(1981:289) om radioaktiva läkemedel. Lag (1987:1190).
3 § Strålskyddsmyndigheten äger i anledning av ansökan om tillstånd
enligt denna lag eller när det eljest finnes påkallat verkställa
besiktning av lokal, som är avsedd att användas i radiologiskt arbete
eller för förvaring av radioaktivt ämne, så ock av utrymmen i närheten
därav.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten
äger förordna, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som
är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av
radioaktivt ämne, skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare
besiktigas innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här
utställes till försäljning eller i reklamsyfte. Lag (1975:709).
4 § Meddelas tillstånd till radiologiskt arbete för annan än enskild
person som själv skall förstå verksamheten, skall för denna finnas av
strålskyddsmyndigheten godkänd föreståndare och, om myndigheten finner
skäl därtill, godkänd ersättare för honom. Godkännande må meddelas för
viss grupp av befattningshavare eller för personer med viss utbildning.
Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl handel med och
innehav av radioaktivt ämne.
5 § Vid meddelande av tillstånd skall strålskyddsmyndigheten stadga de
villkor och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur
strålskyddssynpunkt. Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat,
stadga nya eller ändrade villkor eller föreskrifter.
Meddelas tillstånd enligt 2 § tredje stycket, äger
strålskyddsmyndigheten föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv
av anordning eller ämne som avses med tillståndet.
När tillstånd beviljats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
äger strålskyddsmyndigheten meddela de särskilda föreskrifter som,
utöver de för tillståndet gällande villkoren, erfordras för
strålskyddet. Avser tillståndet anläggning som i nämnda lag sägs, skall
dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller
som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid
anläggningen, underställas regeringens prövning. Lag (1984:4).
6 § Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan
strålskyddsmyndighetens medgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd
anordning, annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än
som angivits i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning
eller eljest utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning
eller under andra förhållanden än tillståndet avser.
Den som innehar tillstånd enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet må ej heller utan strålskyddsmyndighetens medgivande vidtaga
ändring med avseende å förhållande, varom myndigheten meddelat
föreskrift enligt 5 § tredje stycket. Lag (1984:4).
7 § Tillstånd eller godkännande som meddelats enligt denna lag må
återkallas, om föreskrift avseende strålskyddet icke iakttagits eller om
det eljest finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.
8 § Upphör någon att innehava eller använda radioaktivt ämne som avses
med tillstånd enligt denna lag, skall han genast göra anmälan därom till
strålskyddsmyndigheten. Sådan anmälan skall ock utan uppskov och senast
inom tre månader göras, då någon i annat fall upphör att bedriva
verksamhet eller innehava anordning som avses med tillstånd enligt denna
lag.
Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, skall den som har
boet i sin vård skyndsamt anmäla dödsfallet till strålskyddsmyndigheten.
Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock ofördröjligen göras, om
radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit. Skyldigheten åvilar
föreståndaren, om sådan finnes.
9 § I fråga om annan teknisk anordning, som kan alstra joniserande
strålning, än ovan sägs äger strålskyddsmyndigheten verkställa
besiktning samt meddela föreskrifter till skydd mot strålningen och
ålägga innehavaren att vidtaga de åtgärder som erfordras för detta
ändamål.
Allmänna skyldigheter för tillståndshavare m.fl.
10 § Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt
beaktande av vad som stadgas i denna lag och med stöd därav meddelade
föreskrifter, iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de
förhållanden under vilka det bedrives samt däri sysselsatta personers
yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan göras för
att förebygga skador av strålningen. Sådan skyldighet åvilar jämväl
föreståndare, såvitt fråga är om åtgärd som han äger vidtaga.
Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda
förefintliga strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd
därav meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig
försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande av
skador av strålningen.
Vad i denna paragraf stadgas med avseende å radiologiskt arbete skall i
tillämpliga delar gälla handel med och innehav av radioaktivt ämne.
11 § Tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning som kan alstra joniserande strålning samt den som upplåter
sådan anordning till begagnande skola tillse, att anordningen, när den
avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till
försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med nödig
strålskyddsutrustning och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet
mot skada genom strålningen, så ock tillhandahålla för installation av
anordningen och för dess drift erforderliga anvisningar.
Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som
avses i första stycket, skall han vid installationen tillse, att
föreskrivna strålskyddsanordningar uppsättas och övriga föreskrifter för
installationen iakttagas.
Läkarundersökning m.m.
12 § Till radiologiskt arbete må ej utan strålskyddsmyndighetens
medgivande användas någon som icke fyllt aderton år eller som ej vid
läkarundersökning befunnits fri från sjuklighet eller svaghet, vilken
kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna
hälsofaran.
Den som användes till radiologiskt arbete skall enligt
strålskyddsmyndighetens bestämmande undergå periodisk läkarundersökning;
myndigheten äger föreskriva att den som icke iakttager vad sålunda
bestämts icke vidare må användas till radiologiskt arbete.
Företer någon, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på
grund av sitt arbete kan hava varit utsatt för joniserande strålning,
tecken på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning,
skall han genom arbetsgivarens eller, om föreståndare finnes, dennes
försorg ofördröjligen underkastas läkarundersökning.
13 § Den som bedriver radiologiskt arbete eller arbete med anordning som
avses i 9 § eller innehar radioaktivt ämne skall, om anledning
förekommer att misstänka att någon härigenom tillfogats skada av
jonierande strålning, ofördröjligen anmäla förhållandet till
strålskyddsmyndigheten. Finnes föreståndare, skall skyldigheten i
stället åvila honom.
Tillsyn
14 § Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd därav meddelade
föreskrifter utövas av strålskyddsmyndigheten samt, under dess
överinseende och ledning, av tillsynsmän.
15 § Tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3 och 9 §§ är
stadgat om strålskyddsmyndigheten.
Ej må tillsynsman utan synnerliga skäl förvägras att i samband med
besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete
bedrives eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses
i 9 §.
När det finnes påkallat äger tillsynsman fordra, att prov och
undersökningar verkställas för kontroll av att meddelade
skyddsföreskrifter iakttagas och att jämväl i övrigt goda
strålskyddsförhållanden råda.
16 § Finner tillsynsman att i visst fall behov av särskild
skyddsföreskrift föreligger, äger han själv förordna därom, såframt
föreskriften icke medför större kostnad eller olägenhet.
17 § Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne
eller anordning som avses i 9 §, så ock hans personal är skyldig att på
anfordran lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman de upplysningar
som erfordras för tillsynen.
18 § När särskilda omständigheter påkalla det, äger
strålskyddsmyndigheten förordna, att anläggning eller anordning som
avses i dennalag ej vidare må användas förrän åtgärd, som i anledning av
besiktning eller eljest föreskrivits, blivit vidtagen eller att
radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, skall i
avvaktan på sådan åtgärd omhändertagas.
Strålskyddsmyndigheten må ock, till förebyggande av att anläggning eller
anordning brukas olovligen, låta genom polismyndighetens försorg
försegla anläggningen eller anordningen.
19 § Åsidosätter installatör vad i 11 § andra stycket sägs, äger
strålskyddsmyndigheten meddela honom därav påkallad föreskrift med
avseende å installationsarbete eller förbud att vidare utföra sådant
arbete.
20 § Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 § tredje stycket eller
17 § åligger honom, äger strålskyddsmyndigheten förelägga lämpligt vite.
21 § har upphävts genom lag (1980:183).
Förtullning
22 § Om förtullning av radioaktivt ämne förordnar regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1982:826).
23 § 1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av radioaktivt ämne
och försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.
Med dagsböter eller fängelse straffes
1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller som eljest,
annorledes än genom olovlig införsel, bryter mot vad i 2, 4 eller 6 §
sägs;
2. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna villkor eller
andra föreskrifter;
3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande,
föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första
stycket eller 19 §;
4. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,
varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift
åligger honom att lämna upplysning, uppsåtligen lämnar oriktig eller
ofullständig uppgift. Lag (1975:709).
2 mom. Med dagsböter straffes
1. den som försummar att göra anmälan varom i 8 eller 13 § sägs;
2. den som använder någon till radiologiskt arbete i strid mot 12 §
första stycket eller föreskrift som meddelats med stöd av 12 § andra
stycket; och
3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 §
tredje stycket stadgas.
24 § Brott som avses i 23 § 1 mom. 1-4 och 2 mom. eller i 24 § må ej
åtalas av allmän åklagare, med mindre strålskyddsmyndigheten anmäler det
till åtal. Lag (1975:709).
25 § Ansvar enligt denna lag må ej ådömas, om gärningen skett av
oaktsamhet som var ringa.
Ansvar enligt denna lag inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken. Lag (1976:245).
26 § Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller
införes eller söker någon obehörigen till riket införa eller innehar
någon här olovligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning,
vari det förvaras, förklaras förverkat till kronan, om det ej är
uppenbart obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat.
Anordning, som är avsedd att utsända joniserande strålning och som
olovligen brukats i radiologiskt arbete eller olovligen innehaves, må
ock förklaras förverkad till kronan, när särskilda skäl äro därtill.
Med förverkad egendom skall förfaras på sätt strålskyddsmyndigheten
bestämmer. Lag (1975:709).
27 § Om beslag gäller vad därom finnes särskilt stadgat.
Om verkställt beslag skall anmälan ofördröjligen göras till
strålskyddsmyndigheten, som har att meddela erforderliga föreskrifter om
förvaring av det som tagits i beslag. Lag (1960:423).
28 § Brott som avses i 23 eller 24 § må ej åtalas av allmän åklagare,
med mindre strålskyddsmyndigheten anmäler det till åtal. Lag (1976:245).
Särskilda bestämmelser
29 § Över tillsynsmans beslut enligt 16 § må klagan föras hos
strålskyddsmyndigheten inom tre veckor från det klaganden fick del av
beslutet. När synnerliga skäl äro därtill, äger tillsynsman förordna att
beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.
Över beslut av strålskyddsmyndigheten enligt denna lag må klagan föras
hos regeringen genom besvär.
Strålskyddsmyndigheten äger förordna, att villkor, åläggande,
föreskrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som
meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända
till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Lag (1975:709).
30 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
strålskyddsmyndigheten äger föreskriva, att radioaktivt ämne eller
röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända
joniserande strålning, skall undantagas från tillämpningen av denna lag
eller vissa bestämmelser i lagen. Lag (1975:709).
31 § Närmare föreskrifter angående tillämpning av denna lag meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av
strålskyddsmyndigheten.
Enligt regeringens bestämmande må strålskyddsmyndigheten utse myndighet
eller sakkunnig att beträffande vissa slag av ärenden besluta å
strålskyddsmyndighetens vägnar ävensom att för särskilt fall handhava
tillsynen enligt vad om tillsynsman är stadgat. Lag (1975:709). | null | null |
1958:116 | Kungörelse (1958:116) om viss offentlig kontroll av fjäderfäslakterier | 1,958 | null | null |
|
1958:117 | null | 1,958 | null | 1927:184 | null |
1958:122 | Kungörelse (1958:122) angående tillämpning av en mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge träffad överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna | 1,958 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande till känna att den mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge den 12 juli 1957 träffade
överenskommelsen om upphävande av passkontrollen vid de internordiska
gränserna i svensk text av den lydelse härvid fogad bilaga utvisar --
skall lända till efterrättelse från och med den 1 maj 1958.
Bilaga
Överenskommelse
mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävande av
passkontrollen vid de internordiska gränserna
De fördragsslutande staterna,
som funnit det önskvärt att skapa en friare samfärdsel mellan de
nordiska staterna,
som tidigare infört fullständig passfrihet för medborgare i de nordiska
staterna,
som äro eniga om att tillåta utlänningar att resa direkt från en nordisk
stat till en annan sådan stat över ett godkänt gränsövergångsställe utan
att undergå passkontroll och
som i det väsentliga vilja eftersträva att använda viseringstvång i
samma omfattning och vilja söka åstadkomma en likartad praxis
beträffande meddelande av visering för affärs-, studie-, turistresor och
liknande kortvariga resor, ha enats om följande:
Artikel 1
Med utlänning förstås i denna överenskommelse envar, som icke är
medborgare i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
Med nordisk stat förstås i denna överenskommelse Sverige, Danmark (med
undantag av Grönland och Färöarna), Finland och Norge (med undantag av
Svalbard och Jan Mayen).
Med nordisk yttergräns förstås i denna överenskommelse
a) landgräns mellan nordisk stat och icke-nordisk stat,
b) i nordisk stat belägen flygplats, som har regelmässig flygförbindelse
med icke-nordisk stat,
c) i nordisk stat belägen hamn, som har regelmässig båt- eller
färjförbindelse med icke-nordisk stat,
d) i nordisk stat belägen hamn och flygplats, som har icke-regelmässig
anlöpning av fartyg eller luftfartyg från icke-nordisk stat eller från
vilken fartyg eller luftfartyg avgår till icke-nordisk stat.
Artikel 2
Envar av de fördragsslutande staterna skall företaga passkontroll vid
sina nordiska yttergränser. Passkontrollen företages i överensstämmelse
med de riktlinjer, som äro angivna i bilaga 1 till denna
överenskommelse.
Envar av de fördragsslutande staterna skall använda kontrollkort (in-
och utresekort) som hjälpmedel vid kontroll av
a) utlänning, som är viseringspliktig i någon av de fördragsslutande
staterna, såvida denna kräver kontrollkort,
b) utlänning, som av en fördragsslutande stat i samband med beslut om
hans avlägsnande från vederbörande stat förbjudits att återvända dit
utan särskilt tillstånd.
Kontrollkorten (in- och utresekort) skola ha format och innehåll, som
framgår av bilaga 2 till denna överenskommelse.
Artikel 3
Inresekortet skall behållas av inresestaten. Äger utlänningen enligt i
passet infört tillstånd rätt att uppehålla sig i någon annan nordisk
stat i mer än tre månader, skall inresekortet sändas till denna stat.
Därest det framgår av passet, att sådant tillstånd har meddelats
utlänningen i flera av de nordiska staterna, skall inresekortet sändas
till den stat, vars tillstånd utlöper senast.
Tillåter en fördragsslutande stat utlänning att uppehålla sig inom
staten mer än tre månader efter utgången av den vid inresan till nordisk
stat tillåtna uppehållstiden, skall kortet sändas till denna stat.
Det åvilar den stat, som innehar kontrollkortet, att handhava kontrollen
av att den tillåtna uppehållstiden icke överskrides.
Utresekortet skall sändas till den stat, som vid tidpunkten för utresan
handhar kontrollen av vederbörande utlänning.
Artikel 4
Därest en fördragsslutande stat vill upphäva eller införa viseringstvång
i förhållande till icke-nordisk stat eller företaga andra väsentliga
ändringar i sina viseringsöverenskommelser med icke-nordisk stat, skall
förstnämnda stat på förhand underrätta de övriga fördragsslutande
staterna om de tilltänkta åtgärderna, såvida icke tvingande skäl gör det
nödvändigt att omedelbart genomföra dessa. I så fall skola de övriga
fördragsslutande staterna underrättas snarast möjligt efter åtgärdernas
genomförande.
Vad ovan sagts skall även gälla införandet av andra generella
bestämmelser angående utlänningars in- och utresa samt uppehåll i
vederbörande stat.
Artikel 5
Envar fördragsslutande stat skall kräva, att viseringsfri utlänning som
önskar uppehålla sig i vederbörande stat utöver tre månader efter det
han inrest i nordisk stat från icke-nordisk stat, söker
uppehållstillstånd i den nordiska stat, där han vistas vid utgången av
tremånadersfristen.
Har utlänning erhållit uppehållstillstånd i en nordisk stat, är detta
endast giltigt för vistelse i denna stat. Under den tid
uppehållstillståndet gäller skola övriga fördragsslutande stater, i
vilka utlänningen är viseringsfri, tillåta honom att utan
uppehållstillstånd vistas inom vederbörande stat under en tid av tre
månader. Vad nu sagts gäller icke om utlänningen har för avsikt att
vistas i staten utöver denna tid eller därstädes vill söka eller mottaga
arbete eller driva självständig näring och det enligt den ifrågavarande
statens lagstiftning därför kräves att uppehållstillstånd sökes tidigare
än vid tremånadersfristens utgång.
Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall den
uppehållstillståndsfria tiden räknas från och med inresedagen, dock att
om utlänningen före senaste inresan tidigare vistats i nordisk stat, å
den uppehållstillståndsfria tiden skall avräknas tiden för utlänningens
vistelse i nordisk stat under tiden sex månader före senaste inresan.
Vid tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket skall den
uppehållstillståndsfria tiden räknas från och med inresedagen i
vederbörande stat, dock att om utlänningen före senaste inresan tidigare
vistats i denna stat, å den uppehållstillståndsfria tiden skall avräknas
tiden för utlänningens vistelse i samma stat under tiden sex månader
före senaste inresan.
Artikel 6
De fördragsslutande staterna böra vid sina nordiska yttergränser avvisa
envar utlänning
a) som icke innehar giltigt pass eller annan legitimationshandling, som
av vederbörande myndigheter i de fördragsslutande staterna godtagits att
gälla såsom pass,
b) som saknar föreskrivet inrese- eller arbetstillstånd avseende
inresestaten ävensom den eller de övriga nordiska stater som utlänningen
har för avsikt att besöka,
c) som må antagas sakna erforderliga medel för sitt uppehälle i den
eller de fördragsslutande stater där han ämnar vistas samt för sin
hemresa,
d) som må antagas icke komma att ärligen försörja sig,
e) som tidigare dömts till frihetsstraff och kan antagas komma att begå
straffbar gärning i nordisk stat, eller som på grund av sin tidigare
verksamhet eller eljest skäligen kan befaras komma att bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i någon av de
fördragsslutande staterna,
f) som är uppförd i någon av de fördragsslutande staternas förteckningar
över utvisade utlänningar.
För övrigt kan envar utlänning avvisas, som av andra grunder anses icke
böra givas tillåtelse att inresa i en eller flera av de fördragsslutande
staterna.
Bestämmelserna i mom. b) - f) avse icke utlänning, som ämnar resa till
en fördragsslutande stat, till vilken han har inresetillstånd eller i
vilken han har vistelsetillstånd, som giver honom rätt att inresa.
Artikel 7
Bestämmelserna i artiklarna 2 och 6 äro icke tillämpliga på utlänning
som ankommer från icke-nordisk stat som besättningsman på fartyg.
Bestämmelsen i artikel 2 skall heller icke tillämpas beträffande
utlänning, som avreser till icke-nordisk stat som besättningsman på
fartyg. Dock skall utlänning, som ankommit från icke-nordisk stat som
besättningsman på fartyg och avmönstras i någon nordisk stat,
inresebehandlas i enlighet med artiklarna 2 och 6. Vidare skall
utlänning, som i någon nordisk stat påmönstras fartyg, som icke
uteslutande går i fart mellan nordiska stater, utresebehandlas enligt
reglerna i artikel 2.
Envar fördragsslutande stat har rätt att bestämma att besättningsman
utan särskilt tillstånd må uppehålla sig i land under fartygets
sedvanliga uppehåll i en hamn.
De i denna artikel givna bestämmelserna äga motsvarande tillämpning på
personer tillhörande luftfartygs utländska besättning.
Artikel 8
Därest en fördragsslutande stat företager stickprovskontroll vid sin
gräns mot annan nordisk stat, skall utlänning kunna åläggas att uppvisa
sitt pass och lämna de upplysningar som begäras.
Varje fördragsslutande stat kan vid gränsen till annan fördragsslutande
stat avvisa annan utlänning än sådan, som har tillstånd att inresa i
vederbörande stat.
Artikel 9
Fördragsslutande stat skall icke tillåta utlänning, som är utvisad från
annan fördragsslutande stat, att inresa utan särskilt tillstånd. Sådant
tillstånd erfordras dock icke om en fördragsslutande stat vill genom
annan fördragsslutande stat transitera en utlänning, som blivit utvisad
från förstnämnda stat.
Har utlänning, som utvisats från en nordisk stat, uppehållstillstånd i
annan sådan stat, är denna stat pliktig att på anmodan emottaga
utlänningen.
Artikel 10
Envar av de fördragsslutande staterna förpliktar sig att återtaga
utlänning, som i överensstämmelse med artikel 6 mom. a), mom. b), såvitt
angår inresetillstånd, och mom. f) borde ha avistats av vederbörande
stat vid dennas yttergräns och som utan tillstånd inrest från denna stat
till annan nordisk stat.
Likaledes förbinder sig envar fördragsslutande stat att återtaga
utlänning, som utan giltigt pass och utan särskilt tillstånd, där sådant
är erforderligt, inrest direkt från vederbörande stat till annan nordisk
stat.
Vad ovan sagts skall icke gälla utlänning, som har uppehållit sig i den
stat, som kräver tillbakasändning, under minst ett år räknat från
tidpunkten för hans olovliga inresa i staten, eller som efter olovlig
inresa har fått uppehålls- och/eller arbetstillstånd där.
Artikel 11
Envar av de fördragsslutande staterna förbinder sig att giva varandra
underrättelser och företaga efterforskning i överensstämmelse med de
regler, som äro angivna i bilaga 3 till denna överenskommelse.
Artikel 12
Vad i denna överenskommelse sägs om utvisad utlänning skall gälla jämväl
utlänning som enligt finsk eller svensk lagstiftning förvisats eller
förpassats med förbud att återvända utan särskilt tillstånd.
Artikel 13
För att samordna kontrollen av utlänningar i de fördragsslutande
staterna och i övrigt upptaga och dryfta ärenden, som äro av betydelse
för det gemensamma passkontrollområdet i de nordiska staterna,
tillsättes ett samarbetsutskott (Nordiska utlänningsutskottet).
Utskottet skall bestå av en representant för envar av de
fördragsslutande staterna. Representanterna kunna, om det visar sig
erforderligt, tillkalla särskilda sakkunniga.
Artikel 14
Efter förhandlingar kan Islands regering ansluta sig till denna
överenskommelse. Överenskommelsen kan likaledes efter förhandlingar
utvidgas till att omfatta Färöarna och Grönland.
Artikel 15
Överenskommelsen skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten
deponeras i Köpenhamn.
Överenskommelsen träder i kraft så snart samtliga
ratifikationsinstrument äro deponerade, dock tidigast den 1 januari
1958.
Envar av de fördragsslutande staterna kan uppsäga överenskommelsen med
en frist av 6 månader.
Varje fördragsslutande stat kan med omedelbar verkan sätta
överenskommelsen ur kraft i förhållande till en eller flera av de övriga
staterna i händelse av krig eller krigsfara eller så framt andra
särskilda internationella eller nationella förhållanden göra detta
nödvändigt. De berörda staternas regeringar skola i sådant fall
omedelbart underrättas om de vidtagna åtgärderna.
Till bekräftelse härav ha de respektive staternas befullmäktigade ombud
undertecknat förestående överenskommelse och försett densamma med sina
sigill.
Som skedde i Köpenhamn den 12 juli 1957 i ett exemplar på svenska,
danska, finska och norska språken, av vilket danska utrikesdepartementet
skall överlämna bestyrkta avskrifter till de övriga fördragsslutande
staternas regeringar.
Bilaga 1
Allmänna riktlinjer för passkontrollen
Kontrollen över in- och utresande skall vid landgränsen ske på där
befintliga passkontrollstationer. Järnvägsresenärer kunna
passkontrolleras även under tågets gång från och till gränsen. Båt- och
flygpassagerare skola passkontrolleras i den nordiska hamn eller på den
nordiska flygplats, där passageraren av- respektive påstiger. När
passagerare vid utresa till icke-nordisk stat passerar nordisk hamn
eller flygplats skall det i den sist anlöpta nordiska hamnen eller
flygplatsen kontrolleras att han är utresebehandlad.
Vid utförandet av inresekontrollen skall passkontrollanten noggrant
granska passet och särskilt uppmärksamma dess giltighetstid och att det
gäller för den eller de nordiska stater, som passinnehavaren har för
avsikt att besöka, samt att identitet föreligger mellan passinnehavaren
och den person, för vilken passet är utfärdat. Han skall vidare ha sin
uppmärksamhet riktad på att passet kan vara falskt eller förfalskat.
Erfordras inresetillstånd, skall han förvissa sig om att sådant
föreligger och tillse att den resande i föreskrivet fall avlämnar
inresekort eller uppgifter till sådant. Passkontrollanten skall vidare
undersöka om den resande förekommer i någon av de fördragsslutande
staternas förteckningar över utvisade utlänningar. Sådan slagning
behöver dock icke ske beträffande gränsbor och andra personer, som äro
väl kända av passkontrollpersonalen, ävensom personer beträffande vilka
det är uppenbart att en sådan undersökning icke är nödvändig.
Passkontrollanten bör även ha sin uppmärksamhet inriktad på gällande
avvisningsbestämmelser och om anledning därtill gives utfråga den
resande eller vidtaga andra åtgärder för att utröna om den resande skall
tillåtas inresa. Tillåtes inresa förses hans pass med inresestämpel
angivande datum och namnet på passkontrollorten. Avvisas den resande må
anteckning härom göras i hans pass.
Vid utresekontroll skall passkontrollanten noggrant granska passet samt
om särskild anledning därtill föreligger undersöka om den resande är
efterlyst eller det eljest finnes skäl att vägra honom utresa. Tillåtes
utresa förses den resandes pass med utresestämpel angivande utreseorten
och datum för utresan.
Bilaga 2
Kontrollkort vid in- och utresa
Formulären finns inte med här
Bilaga 3
Riktlinjer för underrättelser och efterforskningar mellan de olika
staterna
I. Underrättelser
De fördragsslutande staterna skola giva varandra underrättelse i
nedannämnda fall.
1:o) Då sådan utlänning som nämnts i artikel 2 a) och b) under uppehåll
i nordisk stat ansöker om förlängd visering eller om uppehållstillstånd
i annan stat än den kontrollen påvilar (kontrollstaten), skall den stat
som mottager ansökan underrätta kontrollstaten om detta. Då ansökan är
avgjord, skall beslutet meddelas kontrollstaten. Medför ett bifall till
ansökan, att kontrollen enligt bestämmelserna i artikel 3 övergår till
den beviljande staten, skall detta samtidigt bekräftas.
Därest utlänning, varom här är fråga, utan att tillstånd meddelas honom
kvarhålles eller tillåtes förbliva i annan stat än kontrollstaten, skall
sistnämnda stat likaledes underrättas härom.
2:o) Då en i mom 1:o) nämnd utlänning under vistelse i en nordisk stat
beviljas förstgångsvisering för vistelse i annan nordisk stat, skall den
stat, som beviljar visering, underrätta kontrollstaten. Medför
beviljandet av visering att kontrollen enligt bestämmelserna i artikel 3
övergår till den beviljande staten, skall detta samtidigt bekräftas.
3:o) Då en utlänning, som är utvisad från någon nordisk stat, meddelas
inresetillstånd till annan nordisk stat, skall denna underrätta den
eller de stater, varifrån utlänningen är utvisad.
4:o) Då en nordisk stat genom flyttningsanmälan eller på annat sätt får
kännedom om att viss utlänning avrest till annan nordisk stat för att
taga varaktigt uppehåll därstädes, skall sistnämnda stat underrättas
härom.
5:o) Då annan än under mom. 1:o) nämnd utlänning ansöker om
uppehållstillstånd i en nordisk stat, och har eller omedelbart
dessförinnan haft uppehållstillstånd i annan nordisk stat, skall
sistnämnda stat underrättas.
6:o) I underrättelse att en utlänning önskas upptagen i eller struken ur
övriga staters förteckningar över utvisade utlänningar skall såvitt
möjligt grunden till begäran i korthet angivas.
II. Efterforskning
A. Utlänning som är skyldig att lämna kontrollkort.
Inkommer icke utresekort till kontrollstaten i rätt tid och föreligger
ej heller meddelande om att utlänningen ansökt om tillstånd att
uppehålla sig i någon av de nordiska staterna, skall kontrollstaten
vidtaga åtgärder för utlänningens efterforskande. I första hand skall
därvid förfrågan om utlänningen göras i den stat, där det på grund av
beträffande honom föreliggande uppgifter är sannolikt att han vistas.
Saknas uppgifter om utlänningen i den tillfrågade staten, och föreligger
ej heller sannolika skäl att han uppehåller sig i kontrollstaten, skall
efterforskningen fullföljas genom förfrågningar hos övriga nordiska
stater. Anträffas utlänningen i någon stat eller åvägabringas
upplysningar, som göra det sannolikt att han lämnat de nordiska
staterna, skola samtliga tillfrågade stater ofördröjligen underrättas.
Efterforskning skall ske
1) vid direkt förfrågan endast i viss stat, inom en vecka efter
tillståndstidens utgång;
2) i övriga fall
a) då fråga är om en i förhållande till samtliga nordiska stater
viseringsskyldig utlänning eller en i artikel 9 åsyftad viseringsfri
utlänning, som innehar särskilt inresetillstånd för en eller flera
nordiska stater, inom 14 dagar efter det längst gällande tillståndets
utgång;
b) då fråga är om en gentemot endast någon av de nordiska staterna
viseringsskyldig utlänning, inom fyra månader från dagen för inresan i
nordisk stat.
Förfrågan bör innehålla uppgifter om utlänningens namn, födelsedatum,
födelseort, medborgarskap och yrke, datum för inresan i nordisk stat,
viseringar eller tillstånd ävensom andra upplysningar av betydelse. Det
åligger varje stat, som mottagit förfrågan angående en utlänning, att
ofördröjligen vidtaga åtgärder för dennes efterforskande (efterlysning).
B. Annan utlänning än som avses under A.
På begäran av fördragsslutande stat äro övriga stater skyldiga att
verkställa efterforskning jämväl av annan utlänning än sådan som avses
under punkt A här ovan. Efterforskning skall ske ofördröjligen efter det
framställning därom gjorts.
Framställning om efterforskning skall innehålla så fullständiga
uppgifter som möjligt angående utlänningen. | null | null |
1958:134 | null | 1,958 | null | 1944:219 | null |
1958:14 | null | 1,958 | null | 1949:164 | null |
1958:15 | null | 1,958 | null | 1948:472 | null |
1958:16 | null | 1,958 | null | 1891:35 s.1 | null |
1958:163 | Kungörelse (1958:163) angående statsbidrag till vissa plankostnader | 1,958 | 1 § Till kostnaderna för genomförande av byggnadsplan må
statsbidrag utgå med högst sextio procent av ersättningsbelopp,
som vägförening kan få utgiva enligt 116 § byggnadslagen eller
för markupplåtelse och annat intrång enligt 71 och 75 §§
lagen om enskilda vägar, då fråga är om område som i
byggnadsplan avsettts till annan allmän plats än väg. Bidrag
till ersättning enligt 116 § byggnadslagen må beviljas endast
under förutsättning att beloppet måste anses vara för
vägföreningens medlemmar synnerligen betungande.
Bidrag beviljas av länsstyrelsen.
2 § Om statsbidrag till kostnderna för upprättande eller
ändring av regionplan meddelar Kungl. Maj:t efter ansökan
beslut i varje särskilt fall.
Övergångsbestämmelser
1958:163
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958, då kungörelsen
den 30 juni 1948 (nr 411) angående statsbidrag till vissa
plankostnader upphör att gälla.
Kungörelsen äger icke tillämpning å före den 1 januari 1948
fastställd byggnadsplan eller ändring av byggnadsplan. | null | null |
1958:175 | Kommerskollegii Meddelande (1958:175) angående anvisningar om inrättande av upplag av eldfarlig olja | 1,958 | Anvisningarna, som utfärdats i anslutning till Kungl. Maj:ts kungörelse
den 7 februari 1958 (nr 46) om ändring i förordningen den 7 oktober 1921
angående eldfarliga oljor, äro införda i Kommerskollegii
författningssamling Ser. A. nr 3 år 1958.
Anvisningarna äro avsedda att tjäna till ledning dels för den som ämnar
inrätta upplag för eldfarlig olja och dels för de myndigheter som hava
att yttra sig över ansökan om tillstånd därtill eller besluta i sådant
ärende. | null | null |
1958:188 | null | 1,958 | null | 1919:426 | null |
1958:205 | Lag (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. | 1,958 | 1 § Alkohol eller andra medel som har trafikfarlig påverkan,
vilka påträffas hos den som brutit mot 4 eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen
(1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2,
3 eller 4 § järnvägssäkerhetslagen (2022:367), 8 kap. 2, 3
eller 4 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem,
13 kap. 2 eller 3 § luftfartslagen (2010:500) eller 20 kap. 4
eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska förverkas, om det inte
finns särskilda skäl mot det.
Detsamma ska gälla om alkohol eller sådana andra medel som
avses i första stycket påträffas hos den som medföljt vid
tillfället, om medlen kan antas ha varit avsedda även för den
som begått gärningen.
Spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker
eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen
(2010:1622) som påträffas hos den som intar eller förvarar
sådana drycker eller preparat i strid med villkor enligt
2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap.
18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal
ordningsföreskrift ska, oavsett vem dryckerna eller preparaten
tillhör, förverkas, om inte särskilda skäl talar mot det.
Detsamma ska gälla alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande
preparat som påträffas hos den som intar sådana drycker eller
preparat i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen, med 5 kap. 2 §
järnvägssäkerhetslagen eller med 6 kap. 2 § lagen om
nationella järnvägssystem.
Tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker eller
preparat som avses där och som påträffas hos någon som vid
tillfället var i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen,
om det är sannolikt att dryckerna eller preparaten var avsedda
även för den senare. Lag (2024:790).
2 § Vid beslag av egendom som avses i 1 § ska vad som i
allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock
med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är
ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra
egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker,
vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att
tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor
enligt alkohollagen (2010:1622). I fråga om försäljning till
partihandlare omfattas även alkoholdrycksliknande preparat om
de är skattepliktiga varor enligt lagen (2022:156) om
alkoholskatt. Annan egendom får säljas på det sätt som med
hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av
beslagtagen egendom tillfaller staten.
Beslut om att förstöra eller sälja egendom får fattas av
undersökningsledaren eller åklagaren. I de fall som avses i
23 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken får ett sådant
beslut fattas även av Polismyndigheten eller Kustbevakningen.
Om ett beslag hävs och egendomen är förstörd eller såld enligt
denna paragraf, ska ersättning betalas av allmänna medel.
Ersättningens storlek ska motsvara egendomens pris vid
försäljning till allmänheten eller vad som annars är skäligt.
Beslut om ersättning fattas av åklagaren. Den som drabbats av
beslaget får begära rättens prövning av beslutet om
ersättning. Det ska göras inom en månad från det att han eller
hon fick del av beslutet. Ansökan görs vid den domstol som
kunnat pröva beslaget. Ersättning betalas ut av länsstyrelsen
på begäran av åklagaren.
1 a. Om värdet på beslagtagen alkohol är ringa, får en
polisman eller en kustbevakningstjänsteman besluta att den
bevisligen ska förstöras. Även i dessa fall tillämpas 1 tredje
stycket.
2. Om en polisman verkställer beslag och förelägger
förverkande av den beslagtagna egendomen i ett föreläggande av
ordningsbot, ska anmälan om beslaget göras till
Polismyndigheten.
3. I fråga om sådana drycker eller preparat som avses i 1 §
tredje stycket och som intas eller förvaras i strid med
villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller
med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617)
eller med 5 kap. 2 § järnvägssäkerhetslagen (2022:367) eller
med 6 kap. 2 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem
har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett
trafikföretags område eller dess färdmedel eller som
befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid
järnväg samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt
rättegångsbalken tillkommer en polisman.
En ordningsvakt eller en befattningshavare i säkerhets- eller
ordningstjänst vid järnväg som har verkställt beslag ska
skyndsamt anmäla detta till Polismyndigheten och överlämna den
beslagtagna egendomen. Om värdet på beslagtagen alkohol är
ringa, får Polismyndigheten i stället besluta att den
bevisligen ska förstöras av en ordningsvakt. Även i dessa fall
tillämpas 1 tredje stycket. Lag (2023:423).
3 § Egendom som har förverkats enligt denna lag ska bevisligen
förstöras eller säljas enligt 2 §, om detta inte har skett
tidigare.
Intäkter vid försäljning av förverkad egendom tillfaller
staten. Lag (2024:790).
Övergångsbestämmelser
1986:655
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1987. I fråga om brott mot 6 kap.
2 § järnvägstrafiklagen (1985:192) som har begåtts före ikraftträdandet
gäller äldre föreskrifter.
1994:1742
Denna lag träder i kraft i fråga om 2 § första punkten den 1 januari
1995 och i övrigt den 1 april 1995. | null | null |
1958:210 | null | 1,958 | null | 1939:350 | null |
1958:213 | null | 1,958 | null | 1946:804 | null |
1958:215 | Kungörelse (1958:215) med vissa föreskrifter om häkten och polisarrester | 1,958 | 1 § Förvaringsrum i häkte eller polisarrest skall fylla skäliga anspråk
på sundhet. Förordning (1988:42).
2 § Förvaringsrum skall vara så anordnat, att obehörigas insyn
förhindras. Det skall vara försett med fönster, som är så inrättat, att
rummet erhåller god dager.
Golvytan skall vara minst 6 kvadratmeter, rummets kubikinnehåll minst 15
kubikmeter och rumshöjden minst 2,40 meter.
Rummet skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat och i övrigt
så inrättat, att obehörig förbindelse mellan den intagne och annan
såvitt möjligt förhindras. Förordning (1987:335).
3 § Förvaringsrum skall vara försett med ändamålsenliga anordningar för
uppvärmning, luftväxling och belysning samt med lämpligt signalsystem
för påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet.
I förvaringsrum skall finnas stol, bord, hylla och säng jämte
erforderlig sängutrustning; dock må rum, som användes till förvaring av
berusad, våldsam eller sjuk person, i stället hava annan lämplig
inredning.
Inredningen i förvaringsrum skall såvitt möjligt erhålla sådant
utförande och förses med sådana skyddsanordningar, att den icke kan av
intagen begagnas till skada för honom själv eller annan.
4 § Till förvaringsrum skall höra klosett och tvättställ. Därjämte skall
finnas särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förvaring av de
intagnas kläder och övriga tillhörigheter.
5 § Förvaringsrum skall vid användning dagligen rengöras och luftas samt
vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, skall
det hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt.
Ej må förvaringsrum användas till annat än avsett ändamål.
6 § Beklädnadspersedlar och toalettartiklar skola tillhandahållas
intagen i den mån så erfordras och finnes lämpligt.
7 § Begagnade persedlar skola vid utlämnande till intagen vara väl
rengjorda. Har intagen visat sig vara behäftad med smittsam sjukdom
eller ohyra, skall såväl förvaringsrummet som av honom använda persedlar
desinficeras.
8 § Tillsyn utövas av Kriminalvården över häkten och
polisarrester som äro anordnade i anslutning till sådana häkten
samt av Rikspolisstyrelsen över övriga polisarrester.
Förordning (2005:986).
9 § Tillsynsmyndigheten meddelar de närmare föreskrifter som behövas för
tillämpning av 1-7 §§.
Om särskilda skäl föreligga, må tillsynsmyndigheten medge undantag från
bestämmelserna i 2 § första stycket andra punkten, andra och tredje
styckena samt 3-5 §§. Kungörelse (1967:609).
10 § har upphävts genom kungörelse (1970:531).
11 § Kriminalvården och Rikspolisstyrelsen upprättar i samråd
normalritningar och tekniska anvisningar för byggande och
inredning av häkten och polisarrester. Förordning (2005:986).
12 § har upphävts genom kungörelse (1970:531). | null | null |
1958:223 | null | 1,958 | null | 1951:649 | null |
1958:24 | Kungörelse (1958:24) angående tillämpning mellan Sverige och Frankrike av vissa europeiska avtal om social trygghet m.m. | 1,958 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att följande
av Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade avtal
för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Frankrike den 1
januari 1958, nämligen
1) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande,
2) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet, dock ej vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande, samt
3) tilläggsprotokoll till ettvart av dessa avtal.
Här i riket bosatt medborgare i Frankrike ävensom sådan här i riket
bosatt flykting, som jämlikt tilläggsprotokollet till avtalet under 1)
skall likställas med medborgare i detta land, skall hava samma
skyldighet som svensk medborgare att erlägga avgift enligt lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering. | null | null |
1958:257 | Kungörelse (1958:257) angående mellanvägg av splitterfritt glas å vissa i yrkesmässig trafik använda personbilar | 1,958 | 1 § Personbil må vid lämplighetsbesiktning enligt fordonskungörelsen
(1972:595) godkännas för användning i beställningstrafik för
personbefordran allenast om den är försedd med en mellan förarplatsen
och bakomvarande sittrum anbragt mellanvägg av splitterfritt glas
eller jämförligt material.
Befinnes fordonet vid kontrollbesiktning jämlikt fordonskungörelsen
sakna mellanvägg som avses i första stycket skall besiktningsmannen
återkalla godkännandet. Kungörelse (1972:597).
2 § Från tillämpning av bestämmelserna i 1 § må, efter prövning i
varje särskilt fall av den tillståndsbeviljande myndigheten,
undantagas
1) personbil, som med hänsyn till befintlig utrustning för
sjuktransport icke utan avsevärd olägenhet kan förses med anordning av
nu ifrågavarande slag, samt
2) personbil, beträffande vilken med hänsyn till ringa trafikfrekvens
eller eljest synnerliga skäl till undantag från nämnda bestämmelser
föreligga.
Avskrift av beslut, varigenom meddelats undantag som här avses, skall
av den tillståndsbeviljande myndigheten översändas till statens
trafiksäkerhetsverk. Kungörelse (1967:679).
3 § På därom gjord ansökan äger tillståndsbeviljande myndighet meddela
förhandsbesked, huruvida beträffande viss bil undantag, som i 2 §
sägs, kan medgivas.
4 § Föreskrifter angående beskaffenheten av mellanvägg, som avses i
1 §, samt anvisningar i övrigt för tillämpningen av bestämmelserna i
denna kungörelse meddelas av trafiksäkerhetsverket. Kungörelse
(1967:679).
Övergångsbestämmelser
1972:597
Om ikraftträdandet av denna kungörelse finns bestämmelser i
kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning. | null | null |
1958:261 | Prästvalsförordning (1958:261) | 1,958 | 1 Kap. Om särskilda villkor för behörighet och beräkning av
tjänsteår m.m.
1 § Till innehavare av tjänst som domprost eller kyrkoherde kan utses
endast den som fyllt 30 år och som fullgjort prästerlig tjänstgöring
inom svenska kyrkan minst tre år.
Till innehavare av tjänst som komminister kan utses endast den som
fullgjort prästerlig tjänstgöring inom svenska kyrkan minst ett år.
Regeringen kan medge undantag från villkor som anges i första eller
andra stycket. Förordning (1976:10)
2 § Innehavare av tjänst som domprost kan på grund av egen ansökan komma
i fråga till annan prästerlig tjänst endast om han har innehaft sin
tjänst minst fem år.
Innehavare av tjänst som kyrkoherde kan på grund av egen ansökan komma i
fråga till annan prästerlig tjänst i samma eller lägre lönegrad endast
om han har innehaft sin tjänst minst fem år.
Innehavare av tjänst som komminister kan på grund av egen ansökan komma
i fråga till sådan tjänst som komminister i annat pastorat som är
placerad i samma eller lägre lönegrad endast om han har innehaft sin
tjänst minst tre år.
Domkapitlet i det stift där sökanden har sin tjänst kan medge undantag
från de villkor som anges i denna paragraf. Förordning (1982:1168).
3 § Vid tillämpning av 9 eller 12 § lagen (1957:577) om prästval beaktas
tid under vilken prästen har
1. fullgjort prästerlig tjänstgöring inom svenska kyrkan,
2. åtnjutit partiell ledighet från prästerlig tjänst, i den mån sådan
tid må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller
ålderstilläggsklass,
3. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för offentligt uppdrag,
militärtjänstgöring eller avläggande av predikoprov,
4. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för uppdrag inom sådan
personalsammanslutning som avser att tillvarataga prästernas intressen i
tjänsten eller främja deras prästerliga utbildning, allt i den mån sådan
tid må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller
ålderstilläggsklass,
5. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst i annat fall än som avses i
2, 3 eller 4, i den mån prästen icke för sådan tid har fått vidkännas
C-avdrag på lönen eller fått avstå hela sin kontanta lön.
Regeringen kan för viss präst medge att vid tillämpning av 9 eller 12 §
lagen om prästval må beaktas även, helt eller delvis, tid för
1. prästerlig verksamhet som ej har utövats inom svenska kyrkan men som
är jämförlig med tjänstgöring inom kyrkan,
2. tjänstledighet i annat fall än som avses i första stycket, om
ledigheten avser socialt arbete av sådan beskaffenhet att erfarenhet
därav kan anses vara av väsentlig betydelse för prästkallet,
3. tjänstgöring vid teologisk fakultet i riket,
4. tjänstgöring vid annan läroanstalt såsom lärare med huvudsaklig
undervisning i kristendomskunskap eller religionskunskap.
Vid tillämpning av första stycket må tjänstår icke samtidigt räknas för
mer än en tjänst eller befattning. Förordning (1976:10).
4 § Vid tillämpning av 10 § lagen (1957:577) om prästval eller 1 § denna
förordning beaktas tid under vilken prästen har
1. fullgjort prästerlig tjänstgöring inom svenska kyrkan,
2. åtnjutit partiell ledighet från prästerlig tjänst, i den mån sådan
tid må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller
ålderstilläggsklass,
3. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för avläggande av
predikoprov,
4. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för uppdrag inom sådan
personalsammanslutning som avser att tillvarataga prästernas intressen i
tjänsten eller främja deras prästerliga utbildning, allt i den mån sådan
tid må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller
ålderstilläggsklass,
5. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst i annat fall än som avses i
2, 3 eller 4.
Har präst fått vidkännas C-avdrag på lönen eller fått avstå hela sin
kontanta lön för tid under vilken han åtnjutit ledighet som avses i
första stycket 4 eller 5 må sådan tid beaktas endast om regeringen
medger det.
Tid under vilken präst varit ledig för militärtjänstgöring må beaktas
endast om regeringen medger det.
Vid tillämpning av första stycket må tjänstår icke samtidigt räknas för
mer än en tjänst eller befattning. Förordning (1976:10).
5 § Prövning av prästs behörighet enligt 9 eller 10 § lagen (1957:577)
om prästval eller 1 eller 2 § denna förordning skall grundas på
förhållandena vid ansökningstidens utgång eller, i fråga om präst som
kallats av de röstberättigade, förhållandena på frågodagen. Förordning
(1976:10).
6 § Ytterligare föreskrifter angående tillämpningen av 10 § lagen om
prästval meddelas särskilt.
2 kap. Om ansökan
7 § När en tjänst som kyrkoherde eller komminister blir ledig, skall
domkapitlet, om inte något annat har föreskrivits, utfärda en
kungörelse, som skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och anslås
på domkapitlets anslagstavla.
Har ny ansökningstid för ledig tjänst som kyrkoherde eller komminister
utsatts enligt 15 eller 33 § lagen om prästval eller har sådan tjänst
ånyo förklarats ledig enligt 19 § tredje stycket samma lag utan att
någon behörig sökande anmält sig, skall domkapitlet ånyo kungöra
tjänsten ledig så snart som det finnes möjlighet att tillsätta tjänsten.
Så länge tjänsten är ledig, skall domkapitlet dock kungöra den lediga
tjänsten minst en gång vartannat kalenderår.
I kungörelse enligt första eller andra stycket skall utsättas
ansökningstid samt angivas, huruvida tjänsten skall tillsättas efter val
eller utan val. Förordning (1988:1025).
8 § Ansökan skall ingivas till domkapitlet senast inom tre veckor från
det kungörelse om ledigheten varit införd i "Post- och Inrikes
Tidningar".
Om tid för ansökan till domprosttjänst utom förslag gäller vad i 30 §
lagen om prästval är stadgat. Förordning (1977:933).
9 § Vid ansökan skola fogas styrkt meritförteckning samt, om ansökningen
ingives till domkapitlet i stift, vari sökanden icke redan är verksam,
betyg över hans lära och leverne, utfärdat inom sex månader före
ansökningstidens utgång av domkapitlet i det stift, vari sökanden har
sin verksamhet, eller, om han är verksam utom riket, av domkapitlet i
Uppsala.
Efter anmodan skall sökanden förete personbevis och vederbörligt
läkarintyg. Förordning (1976:10).
10 § I ansökan skall präst uppgiva, huruvida han vid tiden för
ansökningens ingivande är uppförd å förslag till tjänst, vilken skall
tillsättas efter val, eller sökt tjänst, till vilken förslag ännu ej
upprättats, eller antagit kallelse till tjänst eller sökt tjänst, vilken
skall tillsättas utan val.
Skulle sökande, sedan ansökningen ingivits men innan förslag till den
sökta tjänsten upprättats eller, då fråga är om tillsättning utan val,
tjänsten tillsatts, bliva uppförd å förslag till annan tjänst eller
antaga kallelse eller söka annan tjänst, som skall tillsättas utan val,
skall han ofördröjligen härom underrätta det domkapitel, varunder
förstnämnda tjänst lyder.
11 § Förklarar präst i ansökan till tjänst, som skall tillsättas efter
val, att han endast under något villkor eller förbehåll önskar avlägga
prov, skall domkapitlet förfara såsom om prästen avstått från prov. Dock
må sökande, som är bosatt utom riket, göra förbehåll om rätt att för
provs fullgörande erhålla ersättning som avses i 23 §.
3 kap. Om tillsättning efter val
Om förslag
12 § Sedan ansökningstiden för en tjänst som skall tillsättas efter val
har gått ut, skall domkapitlet så snart som möjligt och senast inom en
månad vidta de åtgärder som anges i 14--16 §§ lagen (1957:577) om
prästval. Förordning (1982:1168).
13 § Vid omröstning till förslag skall röstas om vart förslagsrum
särskilt från det första och vidare nedåt.
14 § Finnas till komministertjänst, som varit jämlikt 16 § tredje
stycket lagen om prästval ånyo ledigförklarad, flera behöriga sökande,
skall ordningsföljden mellan präst, som sökt tjänsten vid första
ledigförklarandet och kvarstår såsom sökande, samt övriga sökande, som
uppföras å förslag, avgöras genom omröstning.
15 § I förslagsprotokollet skall för varje sökande upptagas ett kort
sammandrag av hans meritförteckning samt utföras den tjänstålder han
enligt domkapitlets prövning ägt vid ansökningstidens utgång räkna sig
till godo.
Uppföres präst efter kallelse å förslag till domprost- eller
kyrkoherdetjänst, skall i förslagsprotokollet antecknas den tjänstålder
han ägde å frågodagen samt angivas, huru domkapitlet finner honom enligt
de i 12 § lagen om prästval stadgade grunderna förhålla sig till övriga
å förslaget uppförda präster.
Om valförrättare m.m.
16 § Till valförrättare förordnar domkapitlet vederbörande
kontraktsprost eller, där han veterligen är jävig eller har förfall,
annan inom kontraktet eller nära därintill boende präst. Till suppleant
för valförrättaren förordnar domkapitlet någon inom kontraktet eller
nära därintill boende präst.
Ej må den vara valförrättare eller suppleant för denne, som med någon av
de å förslaget uppförda är i den släktskap eller det svågerlag, som
enligt allmän lag utgör jäv mot domare, ej heller röstberättigad, såvida
han ej nedlägger sin röst.
Har valförrättaren laga förfall, eller vet han att jäv är mot honom,
skall han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och suppleanten.
Inträffar för suppleant, som erhållit sådan underrättelse, laga hinder
så nära frågodag eller valdag, att annan valförrättare dessförinnan ej
kan hinna utses av domkapitlet, skall han avlysa förrättningen och
ofördröjligen underrätta domkapitlet.
17 § Skall frågodag eller val hållas i två eller flera lokaler,
förordnar domkapitlet särskild valförrättare att leda
förhandlingarna i lokal där dessa icke skola ledas av valförrättaren.
Domkapitlet förordnar tillika suppleant för särskild valförrättare.
I fråga om jäv mot särskild valförrättare och suppleant för sådan gäller
vad i 16 § stadgas om jäv mot valförrättaren och dennes suppleant.
Har särskild valförrättare laga förfall, eller vet han att jäv är mot
honom, skall han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och sin
suppleant. Inträffar för suppleant, som erhållit sådan underrättelse,
laga hinder så nära frågodag eller valdag, att annan särskild
valförrättare dessförinnan ej kan hinna utses av domkapitlet, skall han
genast anmäla förhållandet hos valförrättaren, som då har att avlysa
förrättningen och ofördröjligen underrätta domkapitlet.
18 § Skall frågodag eller val inom samma lokal hållas på avdelningar,
förordnar domkapitlet på framställning av valförrättaren en eller flera
biträdande valförrättare ävensom suppleant för sådan.
Har biträdande valförrättare laga förfall, skall han ofördröjligen härom
underrätta domkapitlet och sin suppleant. Inträffar för suppleant, som
erhållit sådan underrättelse, laga hinder så nära frågodag eller valdag,
att annan biträdande valförrättare dessförinnan ej kan hinna utses av
domkapitlet, skall han genast anmäla förhållandet hos valförrättaren;
och ankommer på denne att bestämma, huruvida förrättningen skall avlysas
eller äga rum utan uppdelning å avdelningar eller med uppdelning å färre
avdelningar än förut varit bestämt. Avlyses förrättningen, skall
valförrättaren ofördröjligen underrätta domkapitlet.
19 § Förutom i de fall, som avses i 16 -- 18 §§, skall suppleant
tjänstgöra i vederbörandes ställe, då denne på grund av förrättningens
långvarighet eller andra omständigheter påkallar sådant.
20 § Valförrättaren skall utse valnotarie att å frågodag
eller valdag föra protokoll.
Skall frågodag eller val hållas i två eller flera lokaler, skall
valförrättaren därjämte anlita särskild valnotarie att föra
protokoll i lokal där protokollet icke skall föras av valnotarien.
Yppas behov av suppleant för valnotarien eller för särskild valnotarie,
skall valförrättaren utse sådan.
Där frågodag eller val skall inom samma lokal hållas på avdelningar
eller valförrättaren eljest så prövar nödigt, äger han förordna en eller
flera biträdande valnotarier. Sådan befogenhet tillkommer ock
särskild valförrättare.
21 § I 16--20 §§ nämnda förrättningsmän äga för fullgörande av sina
uppdrag åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt allmänna
resereglementet (1952:735), suppleant dock endast under förutsättning
att han vid förrättningen tjänstgjort i vederbörandes ställe.
Förrättningsman skall hänföras till reseklass B.
Resekostnadsersättning och traktamente skola gäldas av pastoratet och
utbetalas av pastoratskyrkorådet enligt räkning, attesterad av den som
vid förrättningen tjänstgjort såsom valförrättare. Förordning (1976:10).
Om provpredikanter
22 § Domkapitlet utfärdar missiv för provpredikant till avläggande av
prov på därtill utsatt dag; i missivet skall angivas den eller de
kyrkor, där prov skall avläggas. Provpredikant skall ofördröjligen
underrätta domkapitlet om mottagandet av missivet.
23 § Inom riket bosatt präst, som ej är stationerad i det pastorat, där
han skall avlägga prov, äger åtnjuta resekostnadsersättning och
traktamente enligt allmänna resereglementet (1952:735). Han skall härvid
hänföras till reseklass B.
I första stycket avsedd präst, till vilken utgår avlöningsförmåner som
har fastställts under medverkan av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer, äger åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner,
om vilka han gått miste under tjänstledighet för avläggande av prov.
Fråga, huruvida och i vad mån ersättning som avses i första och andra
styckena eljest må utgå, prövas och avgöres av regeringen efter
framställning i varje särskilt fall.
Ansökan om ersättning och traktamente skall ingivas till det domkapitel,
varunder den lediga tjänsten lyder. I fall, som avses i första och andra
styckena, fastställer domkapitlet ersättnings- och traktamentsbeloppens
storlek. Förordning (1976:10).
Om provdag, frågodag och valdag
24 § prov skall avläggas samt frågodag och val hållas å söndag.
Ej må frågodag eller val hållas å böndag, nyårsdagen, påskdagen,
pingstdagen, julafton, juldagen eller annandag jul, ej heller å dag då
allmänna val eller allmän folkomröstning äger rum.
25 § Provdagar äro så många på varandra följande söndagar som
provpredikanterna äro till antalet; provpredikanterna skola avlägga
prov, var å sin dag, i ordning efter sina rum å förslaget. Inställes
visst prov eller kommer det eljest ej till stånd å utsatt dag, må övriga
provdagar ej ändras.
Domkapitlet skall, om ej förhållandena påkalla annat, utsätta första
provdagen till andra söndagen efter utgången av tiden för anförande av
besvär över förslaget. Anföras sådana besvär, meddelar domkapitlet,
sedan besvären blivit slutligen avgjorda, nytt beslut om provdagar, och
skall därvid, om ej förhållanden påkalla annat, första provdagen
utsättas till tredje söndagen efter det underrättelse kommit domkapitlet
till handa om att besvären avgjorts.
Är provpredikant uppförd å förslag jämlikt 19 § första stycket lagen om
prästval eller är provpredikant uppförd å förslag till domprost- eller
kyrkoherdetjänst efter kallelse, skall domkapitlet förelägga honom
särskild provdag.
26 § Vid tillsättning av domprost- eller kyrkoherdetjänst är söndagen
näst efter sista provdagen frågodag. Förekommer ej prov, hålles frågodag
å andra söndagen efter utgången av tiden för anförande av besvär över
förslaget eller, som sådana besvär anföras, å dag som domkapitlet
bestämmer.
Skall ny frågodag hållas jämlikt 27 § lagen om prästval, bestämmer
domkapitlet dag härför.
27 § Val till domprost- eller kyrkoherdetjänst hålles, om ej annat
följer av vad nedan i denna paragraf sägs, å andra söndagen efter
frågodagen eller, om prov avlagts efter frågodagen, å andra söndagen
efter detta prov.
Har fråga om kallelse av präst förfallit jämlikt 25 § lagen om prästval,
skall valet förrättas å andra söndagen efter det de röstberättigade
underrättats härom på sätt i 51 § denna förordning sägs.
Skall präst, som på grund av kallelse uppförts å förslag, icke avlägga
prov, utsätter domkapitlet dag för valet. Där ej förhållandena påkalla
annat, bör till valdag bestämmas första härför möjliga söndag.
Förordning (1976:10).
28 § Val till komministertjänst hålles å andra söndagen efter sista
provdagen.
Förekommer ej prov, utsätter domkapitlet dag för valet. Om icke
förhållandena påkalla annat, bör till valdag bestämmas första härför
möjliga söndag.
29 § Frågo- eller valdag, som vid tillämpning av 26 -- 28 §§ skulle
komma att infalla å dag som sägs i 24 § andra stycket, skall i stället
infalla å närmast påföljande söndag, varå hinder enligt sistnämnda
stadgande ej möter.
30 § Hava besvär över förslag anförts eller prövar eljest domkapitlet
hinder föreligga mot att prov, frågodags- eller valförrättning äger rum,
skall domkapitlet ofördröjligen inställa provet eller förrättningen i
avbidan på besvärens avgörande eller hindrets undanröjande.
Har frågo- eller valdag ej blivit vederbörligen kungjord, skall
valförrättaren utsätta ny frågo- eller valdag.
31 § Valförrättaren må förordna, att å frågo- eller valdag
högmässogudstjänsten skall börja tidigare än vanligt och
aftonsångsgudstjänsten inställas.
Finnas i pastoratet flera kyrkor och skall frågodag eller val hållas i
allenast en av dem, äger valförrättaren tillika, efter inhämtande av
domkapitlets tillstånd, förordna att gemensam högmässa skall å frågo-
eller valdagen förrättas i den kyrka, där frågodagen eller valet skall
hållas.
Skriftermål och nattvardsgång må ej av vederbörande prästerskap anordnas
vid gudstjänst, som föregår frågodags- eller valförrättning.
32 § Valförrättaren skall, vid behov efter hörande av
pastoratskyrkorådet, bestämma timmarna för valet ävensom, där detta
skall förrättas i två eller flera lokaler, tid och plats för
röstsammanräkningen.
Om plats för frågodag och val
33 § Frågodag och val skola hållas i pastoratets kyrka eller, om inom
pastoratet finnas flera kyrkor, i den kyrka domkapitlet bestämmer.
Prövas med hänsyn till pastoratets folkrikhet eller av annan orsak
nödigt, att frågodag eller val hålles i två eller flera lokaler, äger
domkapitlet förordna härom.
Om valförrättaren, vid behov efter hörande av pastoratskyrkorådet, så
finner lämpligt, må frågodag eller val inom samma lokal, under inseende
av den som där leder förrättningen, hållas på två eller flera efter
pastoratets lokala indelning bestämda avdelningar.
Om kungörande av prov, frågodag och val
34 § Om förestående prov, frågodag och val skall tillkännagivande ske
genom kungörelse, som valförrättaren å tid som sägs i 38 § har att låta
uppläsa i de kyrkor i pastoratet, där gudstjänst då hålles.
Hålles ej gudstjänst i kyrka å dag, då kungörelse eljest skulle där
uppläsas, skall valförrättaren låta anslå kungörelsen på kyrkdörren.
35 § Kungörelse om prov, för vilka dagar bestämts enligt 25 § andra
stycket, skall innehålla uppgift om dag och plats för prov ävensom för
envar å förslaget uppförd präst sammandrag av meritförteckning jämte
uppgift å tjänstålder.
I fall, som avses i 25 § tredje stycket, skall ny kungörelse utfärdas
innehållande, om präst uppförts å förslaget efter kallelse, jämväl
uppgifter, varom sägs i 15 § andra stycket.
36 § Kungörelse om frågodag skall innehålla uppgift om dag och plats för
förrättningen och om tiden för dess början ävensom om valförrättarens
beslut jämlikt 31 §.
I fall, då ingen sökande avlägger prov, skall kungörelsen tillika
innehålla i 35 § första stycket angivet sammandrag.
37 § Kungörelse om val skall innehålla uppgift om dag och plats för
förrättningen ävensom om valförrättarens beslut jämlikt 31 och 32 §§.
I fall, som avses i 27 § tredje stycket och 28 § andra stycket, skall
kungörelsen tillika innehålla i 35 § angivet sammandrag.
38 § Kungörelse om prov skall av domkapitlet tillställas valförrättaren
med åläggande för denna att, ändock han skulle finna jäv mot sig
föreligga, låta uppläsa kungörelsen söndagen näst före första provdagen,
om kungörelsen avser flera provdagar, men eljest söndagen näst före den
dag, kungörelsen avser.
Kungörelse om frågodag skall, då denna infaller å söndag näst efter
sista provdagen eller å dag som valförrättaren bestämt jämlikt 30 §
andra stycket, utfärdas av valförrättaren. Om annan frågodag skall
kungörelse utfärdas av domkapitlet och tillställas valförrättaren.
Kungörelse om frågodag skall genom valförrättarens försorg uppläsas
söndagen näst före frågodagen.
Om val utfärdas kungörelse av valförrättaren i fall, som avses i 27 §
första och andra styckena, 28 § första stycket och 30 § andra stycket. I
övriga fall skall kungörelse utfärdas av domkapitlet och tillställas
valförrättaren. Kungörelse om val skall genom valförrättarens försorg
uppläsas söndagen näst före valdagen.
39 § Har domkapitlet inställt eller uppskjutit prov, frågodag eller val,
skall domkapitlet ofördröjligen underrätta valförrättaren med åläggande
för denne att, därest kungörelse om provet eller förrättningen hunnit
uppläsas, å närmast infallande söndag kungöra förhållandet.
Om frågodags fortgång
A. Frågodag i en lokal
40 § Å frågodag skall valförrättaren fråga valmenigheten, om den önskar
att präst skall kallas att uppföras å förslaget till tjänsten jämte de
av domkapitlet föreslagna. Då äger röstberättigad väcka förslag om sådan
kallelse, varefter omröstning företages på sätt i 24 § lagen om prästval
och nedan i denna stadga föreskrives.
Innan omröstning äger rum skall valförrättaren underrätta valmenigheten,
huru vid omröstningen skall tillgå.
41 § De röstande böra i den ordning, i vilken de framträda, var för sig
avlämna sina röstsedlar. I röstlängden skall antecknas vilka
röstberättigade som röstat. Valförrättaren föreskriver av vilka vid
förrättningen tjänstgörande personer dessa anteckningar skola
verkställas.
42 § När omröstningen är slutad, öppnas röstsedlarna och sammanräknas
godkända röster. Härvid skall, därest omröstningen ägt rum å skilda
avdelningar i samma lokal, varje biträdande valförrättare närvara.
Valförrättaren tillkännagiver härefter, huru omröstningen utfallit.
43 § Har å frågodagen kallelse icke kommit till stånd och är laga hinder
mot det förestående valet ej veterligt, skall valförrättaren
tillkännagiva, vilken dag valet kommer att förrättas. Han skall ock
meddela valmenigheten, huru jämlikt 40 § lagen om prästval besvär över
frågodagsförrättningen må anföras.
44 § Å frågodag skall föras protokoll, som vid förrättningens slut
justeras och underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två
röstberättigade.
B. Frågodag i flera lokaler
45 § Hålles frågodag i två eller flera lokaler, gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna i 40, 41, 43 och 44 §§. Därvid skall vad i dessa
paragrafer sägs om valförrättaren eller valnotarien avse, beträffande
förhandlingar som ledas av särskild valförrättare, denne eller särskild
valnotarie. Härutöver skola tillämpas föreskrifterna i 46 -- 48 §§.
46 § Väckes i någon lokal förslag om kallelse, skall omröstning
företagas i samtliga lokaler. Särskild valförrättare har att, så fort
ske kan, underrätta valförrättaren, huruvida i den lokal, där han leder
förhandlingarna, sådant förslag blivit väckt. Valförrättaren skall
meddela särskild valförrättare, huruvida omröstning skall äga rum eller
förrättningen avslutas utan omröstning.
47 § Protokoll och andra handlingar, vilka förekomma vid
frågodagsförrättning, som handlägges av särskild valförrättare, skola
omedelbart efter förrättningens slut av denne förseglas samt, så fort
ske kan, tillställas valförrättaren.
48 § Har omröstning ägt rum, skola röstsedlarna öppnas och rösterna
sammanräknas av valförrättaren i närvaro av varje särskild och
biträdande valförrättare. Tid och plats härför skola vid omröstningen av
valförrättaren utsättas samt av honom och särskild valförrättare
tillkännagivas.
Vissa åtgärder efter frågodag
49 § Har å frågodag präst blivit kallad att uppföras å förslaget, skall
valförrättaren skyndsamt insända frågodagsprotokollet till domkapitlet,
så ock samtidigt genom utdrag därav underrätta den kallade. Denne
åligger att genast skriftligen meddela domkapitlet, huruvida han är
villig antaga kallelsen, och för sådant fall bifoga de för ansökan
föreskrivna handlingar och uppgifter.
Om å frågodag icke kallats någon präst, skall valförrättaren intill
valdagen hos sig förvara frågodagsprotokollet.
Bestyrkt avskrift av frågodagsprotokollet skall till valdagen förvaras
hos den som förvaltar kyrkoherdeämbetet i pastoratet.
50 § Är på grund av bestämmelse i 16 § andra stycket eller 19 § andra
stycket lagen om prästval särskild valförrättning ej erforderlig, skall
valförrättaren, om han ej redan till domkapitlet insänt
frågodagsprotokollet, snarast möjligt översända bestyrkt avskrift därav.
Har förslag om kallelse varit föremål för omröstning, skall
valförrättaren tillika till domkapitlet insända röstlängden jämte vid
frågodagsförrättningen avlämnade fullmakter. Efter det förrättningen
vunnit laga kraft eller däröver anförda besvär blivit slutligen
avgjorda, skall röstlängden återställas till vederbörande.
Frågodagsprotokollets huvudskrift skall förvaras bland pastoratets
handlingar.
51 § Då domkapitlet jämlikt 19 eller 25 § lagen om prästval har att
underrätta de röstberättigade om att kallelse av präst skall anses lika
med val eller att fråga om sådan kallelse förfallit, skall domkapitlet
tillsända valförrättaren kungörelse härom. Kungörelsen skall genom
dennes försorg å närmast infallande söndag uppläsas i varje kyrka i
pastoratet, där gudstjänst då hålles, och anslås å dörren till varje
annan kyrka i pastoratet.
Om valförrättnings fortgång
A. Valförrättning i en lokal
52 § Kungörelse, som domkapitlet jämlikt 35, 36 eller 37 § utfärdat om
de föreslagna och deras förtjänster, skall finnas anslagen på minst ett
ställe i vallokalen.
Skall valet förrättas å skilda avdelningar i samma lokal, skola
erforderliga anvisningar härom finnas anslagna.
53 § Valförrättningen inledes med psalmsång. Valförrättaren äger i ett
tal erinra valmenigheten om den förestående förrättningens vikt.
54 § Valsedel skall vara av vitt papper utan kännetecken, som kan
antagas vara med avsikt där anbragt, och upptaga namnet på en av de
präster, som vid valet stå under omröstning.
55 § De röstande böra i den ordning, i vilken de framträda, var för sig
avlämna sina valsedlar. I röstlängden skall antecknas vilka
röstberättigade som röstat. Valförrättaren föreskriver av vilka vid
förrättningen tjänstgörande personer dessa anteckningar skola
verkställas.
När alla, som vid det för valets slut fastställda klockslaget äga
tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, skall omröstningen
förklaras avslutad.
56 § När omröstningen är slutad, öppnas valsedlarna och sammanräknas
godkända röster särskilt för envar av dem som stått under omröstning.
Härvid skall, därest valet förrättats å skilda avdelningar i samma
lokal, varje biträdande valförrättare närvara.
Valförrättaren tillkännagiver härefter, huru valet utfallit samt på vad
sätt jämlikt 41 § lagen om prästval besvär över valförrättningen må
anföras.
57 § Vid valet skall föras protokoll, som vid förrättningens slut
justeras och underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två
röstberättigade.
B. Valförrättning i flera lokaler
58 § Förrättas val i två eller flera lokaler, gälla i tillämpliga delar
bestämmelserna i 52 - 55 och 57 §§. Därvid skall vad i dessa paragrafer
sägs om valförrättaren eller valnotarien avse, beträffande förhandlingar
som ledas av särskild valförrättare, denne eller särskild valnotarie.
Härutöver skola tillämpas föreskrifterna i 59 -- 61 §§.
59 § Vid förrättning, som handlägges av särskild valförrättare,
förekommande protokoll och andra handlingar skola omedelbart efter
förrättningens slut av den särskilde valförrättaren förseglas samt, så
fort ske kan, tillställas valförrättaren.
60 § Valsedlarna öppnas och rösterna sammanräknas å utsatt tid och plats
av valförrättaren i närvaro av varje särskild och biträdande
valförrättare. Härefter förfares på sätt i 56 § andra stycket stadgas.
61 § Har vid omröstning i någon av vallokalerna tiden framskridit så
långt, att röstsammanräkningen ej kan äga rum å utsatt tid, skall
sammanräkningen uppskjutas till annan dag och tidpunkt, som av
valförrättaren vid valtillfället utsättas och tillkännagivas.
Valsedlarna skola under tiden av valförrättaren hållas förseglade.
Vissa åtgärder efter valförrättning
62 § Valförrättaren skall efter valets slut ofördröjligen till
domkapitlet insända dels röstlängden jämte avlämnade fullmakter, dels
ock bestyrkta avskrifter av protokollet över frågodagsförrättningen, om
sådan ägt rum, samt av valprotokollet. Efter det valet vunnit laga kraft
eller däröver anförda besvär blivit slutligen avgjorda, skall
röstlängden återställas till vederbörande. Protokollens huvudskrifter
skola förvaras bland pastoratets handlingar.
63 § De avgivna valsedlarna skola av valförrättaren inläggas under
försegling och förvaras till dess valet vunnit laga kraft.
Särskilda bestämmelser
64 § Försegling av frågodags- och valhandlingar skall ske under minst
två närvarandes sigill, vilka före förseglingen skola avtryckas å
vederbörande protokoll.
65 § Över valförrättarens eller särskild valförrättares åtgärd till
valets beredning må besvär ej anföras annat än i sammanhang med besvär
över valförrättningen eller, då fråga är om tillsättning av
kyrkoherdetjänst och jämlikt 16 § andra stycket eller 19 § andra stycket
lagen om prästval särskild valförrättning ej erfordras, över
frågodagsförrättningen.
66 § Skall kyrkoherdetjänst jämlikt 4 § tredje stycket lagen om prästval
tillsättas av regeringen, har domkapitlet att, sedan valet vunnit laga
kraft, ofördröjligen till regeringen med yttrande som sägs i 31 § samma
lag insända samtliga handlingar i ärendet. Förordning (1976:10).
67 § Vid tillsättning av domprosttjänst skall domkapitlet, sedan den i
30 § första stycket lagen om prästval angivna ansökningstiden gått till
ända, ofördröjligen till regeringen med yttrande som sägs i samma §
andra stycket insända samtliga handlingar i ärendet. Förordning
(1976:10).
68 § Skall kyrkoherdetjänst jämlikt 4 § tredje stycket lagen om prästval
tillsättas av regeringen och inträffar att präst som vid val till
tjänsten stått under omröstning blivit obehörig till förslag, innan
valhandlingarna insänts till regeringen, skall domkapitlet skilja honom
från förslaget; i sådant fall ävensom om någon av de föreslagna efter
valet avlidit eller jämlikt 17 § andra stycket lagen om prästval
frånträtt förslaget, har domkapitlet att utan förslagets fyllande vid
handlingarnas insändande till regeringen göra anmälan härom. Förordning
(1976:10).
4 kap. Om tillsättning utan val
69 § Sedan ansökningstiden för en ledigförklarad tjänst som skall
tillsättas utan val har gått ut, skall domkapitlet så snart som möjligt
och senast inom en månad vidta de åtgärder som anges i 33 § och 34 §
första stycket lagen (1957:577) om prästval.
Om tillsättningen avser en komministertjänst vars innehavare
huvudsakligen skall tjänstgöra vid sjukhus och det finns mer än en
behörig sökande till tjänsten, skall domkapitlet bereda ledningen för
sjukhuset tillfälle att inom viss tid yttra sig om sökandena. Detta
skall ske innan någon åtgärd enligt första stycket vidtas. Den tid som
anges i första stycket skall i sådant fall räknas från det att yttrandet
har kommit in till domkapitlet eller tiden för yttrande har gått ut.
Förordning (1982:1168).
70 § Domkapitlet skall uppgöra förteckning å sökandena och däri för
envar av dem upptaga ett kort sammandrag av hans meriter samt utföra den
tjänstålder, han enligt domkapitlets prövning ägt vid ansökningstidens
utgång räkna sig till godo. Denna förteckning skall jämte utdrag av
protokoll över domkapitlets prövning av sökandenas behörighet till
tjänsten biläggas ansökningshandlingarna, innan tillfälle beredes
vederbörande kyrkoråd att för avgivande av yttrande enligt 34 § lagen om
prästval taga del av dessa.
För avgivande av yttrande som i föregående stycke sägs bestämmer
domkapitlet viss tid.
71 § Därest kyrkoråd i yttrande jämlikt 34 § lagen om prästval förordar
en av de sökande till tjänstens erhållande, bör kyrkorådet tillika
angiva, vilka sökande kyrkorådet anser böra komma i fråga i andra och
tredje rummen.
72 § Är fråga om tillsättning av kyrkoherdetjänst skall domkapitlet vid
sitt yttrande till regeringen enligt 35 § lagen om prästval foga
samtliga handlingar i ärendet. Förordning (1976:10). | null | null |
1958:262 | Kungörelse (1958:262) om tillämpning av lagen (1943:881) om polisens ställning under krig | 1,958 | 1 § Varje polisman är under krig skyldig att i enlighet med
vad som sägs i denna kungörelse delta i rikets försvar.
Förordning (2014:1110).
2 § En polisman som varaktigt tjänstgör vid Säkerhetspolisen
får tas i anspråk för rikets försvar endast i den mån
krigshändelserna gör det absolut nödvändigt.
Förordning (2014:1110).
3 § Har upphävts genom förordning (2014:1110).
4 § En polisman, som inte har befriats från försvarsplikten,
ska under krig bära uniform under såväl arbete som ledig
tid.
Polismyndigheten kan dock medge en polisman den anpassning av
skyldigheten att vara uniformerad som behövs med hänsyn till
hans eller hennes arbetsuppgifter. Förordning (2014:1110).
5 § När omständigheterna kräver det bör en försvarspliktig
polisman, som är uniformerad, ingripa mot mindre grupper av
fientliga soldater, även om order om det inte har getts. Har
ett ingripande gjorts, ska Försvarsmakten omedelbart
underrättas. Förordning (2014:1110).
6 § Om polisiär medverkan är nödvändig för att avvärja ett
fientligt angrepp, får Försvarsmakten begära medverkan av
Polismyndigheten. Myndigheten får avslå en sådan begäran
endast om polismän redan fullgör nödvändiga civila
försvarsuppgifter eller medverkan allvarligt skulle äventyra
den allmänna ordningen och säkerheten.
När den begärda uppgiften har slutförts får Försvarsmakten
inte förfoga över polismännen om inte Polismyndigheten har
godkänt en ny begäran om medverkan. Förordning (2014:1110).
7 § Har upphävts genom förordning (2014:1110).
8 § Uppträda avdelningar av polis och militär tillsammans, skola
avdelningarnas befälhavare samråda och samverka för att uppnå bästa
möjliga resultat. Innehar befälhavaren över den militära avdelningen
lägst löjtnants tjänstegrad, äger han bestämma, att polisavdelningen
skall underställas honom. Kungörelse (l972:367).
9 § Länsstyrelsen ska i samråd med Försvarsmakten upprätta de
allmänna planer och vidta de förberedelser i övrigt som
behövs med anledning av föreskrifterna i denna kungörelse.
Länsstyrelsen ska meddela de föreskrifter som behövs till
ledning för Polismyndighetens verksamhet i länet.
Polismyndigheten ska planlägga och i övrigt förbereda
genomförandet av de uppgifter som ska skötas av polismän.
De planer länsstyrelsen och Polismyndigheten har upprättat
ska revideras så ofta omständigheterna kräver det och ses
över minst en gång om året. Förordning (2014:1110).
10 § Polismyndigheten får, i samråd med Säkerhetspolisen och
efter att ha hört Försvarsmakten, meddela närmare
föreskrifter om polisens verksamhet vid krig, krigsfara,
ockupation och ockupationshot. Förordning (2014:1110).
11 § Har upphävts genom förordning (1980:593). | null | null |
1958:272 | Förordning (1958:272) om tjänstekort | 1,958 | 1 § Tjänstekort får utfärdas för den som tjänstgör vid eller innehar
uppdrag för statligt eller kommunalt organ och som för sina
tjänsteåligganden regelmässigt behöver kunna styrka sin identitet eller
tjänsteställning. Förordning (1989:446).
2 § I fråga om behörighet att utfärda tjänstekort gäller
följande.
Personal Behörig myndighet
Personal i statens tjänst Den myndighet, institution
eller länsstyrelse som
personalen hör till eller,
om personalen hör till en
institution eller
länsstyrelse, till någon
annan myndighet som
institutionen eller
länsstyrelsen bestämmer
Personal i en kommuns tjänst
och de som tjänstgör inom
befolkningsskyddet och
räddningstjänsten samt det
psykologiska försvaret utan
att vara anställda där Länsstyrelsen eller den
myndighet som
länsstyrelsen bestämmer
Personal vid byggnads- och
reparationsberedskapen Den myndighet som har
organiserat beredskapen
Förordning (2014:1111).
3 § Tjänstekort skall gälla för viss tid, högst fem år.
4 § Ett tjänstekort ska innehålla uppgifter om innehavarens
namn och tjänst eller uppdrag och vara försett med ett
välliknande fotografi av innehavaren och med hans eller hennes
namnteckning. Uppgiften om namn ska åtminstone omfatta
efternamn och första bokstaven i tilltalsnamn. Ett tjänstekort
får även innehålla uppgift om personnummer eller annat
identifikationsnummer för innehavaren. På kortet ska det anges
vilken myndighet som har utfärdat det, var kontroll av kortet
kan göras samt kortets nummer och giltighetstid.
Om någon har arbetsuppgifter som medför en påtaglig risk att
han eller hon eller någon närstående utsätts för hot eller
våld, får ett särskilt tjänstekort utfärdas om han eller hon
1. är anställd hos Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen,
2. är kustbevakningstjänsteman,
3. är tulltjänsteman,
4. tillhör fältpersonal hos Skatteverket,
Kronofogdemyndigheten eller Försäkringskassan, eller
5. tillhör sådan fältpersonal hos länsstyrelserna som arbetar
med offentlig djurskyddskontroll, rovdjursfrågor eller tillsyn
över gränsöverskridande avfallstransporter.
På särskilda tjänstekort får namn, uppgift om tjänst eller
uppdrag samt namnteckning ersättas med ett
tjänstgöringsnummer.
Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Kustbevakningen,
Tullverket, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten,
Försäkringskassan och länsstyrelserna får för sina
verksamhetsområden meddela närmare föreskrifter om
användningen av särskilda tjänstekort. Förordning (2024:686).
5 § Varje myndighet som utfärdat tjänstekort ska föra
tjänstekortsregister. I registret ska det för varje kort som
utfärdas antecknas nummer, dag för utfärdandet och
giltighetstid samt innehavarens namn, personnummer,
signalement och tjänst eller uppdrag. I förekommande fall ska
också innehavarens tjänstgöringsnummer antecknas i
registret. Förordning (2014:1111).
6 § Om någon uppgift som förekommer på ett tjänstekort
ändras, ska innehavaren genast återlämna kortet till den
myndighet som har utfärdat det. Förordning (2014:1111).
7 § Innehavare av tjänstekort skall förvara sitt kort på sådant sätt att
det inte är åtkomligt för obehöriga. Förordning (1989:446).
8 § Om tjänstekort har kommit bort, skall anmälan om detta genast göras
till den utfärdande myndigheten. Förordning (1989:446).
9 § Om ett tjänstekort har förstörts eller förkommit får,
efter utredning, ett nytt tjänstekort utfärdas. Skulle ett
förkommet tjänstekort därefter komma till rätta, ska det
omedelbart lämnas tillbaka till den myndighet som har
utfärdat kortet.
Om den som har tilldelats ett tjänstekort lämnar tjänsten, om
han eller hon till följd av ändrad tjänstgöring eller av
annan anledning inte längre har behov av tjänstekortet, eller
om kortets giltighetstid har löpt ut, ska innehavaren av
kortet omedelbart återlämna detta till den myndighet som har
utfärdat kortet.
Om den som har tilldelats ett tjänstekort avlider ska den som
har hand om den avlidnes bo återlämna kortet till den
myndighet som har utfärdat det.
Den myndighet som har utfärdat tjänstekortet ska kontrollera
att det återlämnas. Förordning (2014:1111).
10 § Ett tjänstekort får återkallas när det finns skäl för
det. Innehavaren är skyldig att efter uppmaning utan dröjsmål
lämna tillbaka ett tjänstekort som har återkallats.
Om en polisman påträffar ett tjänstekort hos någon som inte
är behörig att inneha det, ska han eller hon omhänderta
tjänstekortet och underrätta den myndighet som har utfärdat
kortet. Förordning (2014:1111).
11 § Ett återlämnat tjänstekort ska makuleras och åtgärden
ska antecknas i registret. Förordning (2014:1111).
12 § Den som skaffar sig tjänstekort i någon annans namn
eller som lämnar annan oriktig eller vilseledande uppgift för
att få ett tjänstekort döms till böter eller fängelse i högst
sex månader, om gärningen inte är belagd med straff i
brottsbalken.
Den som inte återlämnar ett tjänstekort i fall som avses i 6,
9 eller 10 § eller inte gör anmälan enligt 8 §, döms till
böter. Förordning (2014:1111).
12 a § Regeringen meddelar undantag från bestämmelserna i 2,
4 och 5 §§. Förordning (2014:1111).
13 § Polismyndigheten ska fastställa formulär till
tjänstekort efter samråd med Försvarsmakten.
Polismyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om
tjänstekort efter samråd med Försvarsmakten.
Förordning (2014:1111).
Övergångsbestämmelser
2014:1111
1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2015.
2. Det som sägs i 6 § behöver inte tillämpas före utgången av
2016 beträffande tjänstekort som har utfärdats av
Rikspolisstyrelsen, en polismyndighet eller Statens
kriminaltekniska laboratorium, om den ändrade uppgiften
endast beror på att den utfärdande myndigheten har upphört
men innehavaren alltjämt tjänstgör inom polisen. | null | null |
1958:273 | Kungörelse (1958:273) om passertillstånd | 1,958 | 1 § Har förbud för obehörig att beträda anläggning, inrättning, fartyg,
luftfartyg eller område av betydelse för försvarsväsendet eller
folkförsörjningen meddelats jämlikt lagen med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m.m. må till bevis om rätt att vinna tillträde
därtill passertillstånd meddelas i enlighet med vad nedan stadgas.
2 § Behörighet att meddela passertillstånd tillkommer den myndighet
eller det företag som ansvarar för skyddet av den anläggning eller
inrättning eller det fartyg, luftfartyg eller område tillståndet skall
avse.
3 § Passertillstånd må meddelas allenast den som är känd för pålitlighet
och som i sin tjänst eller anställning eller på grund av uppdrag behöver
vinna tillträde till anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller
område som avses i 1 §. Tillståndet skall gälla för visst tillfälle
eller viss tid, högst två år.
4 § Av passertillstånd skall framgå tillståndshavarens fullständiga
namn, personnummer, anställning eller uppdrag, den rätt tillståndet
medför och dess giltighetstid, tillståndets nummer, vem som meddelat
tillståndet, när detta skett och var kontroll av tillståndet kan ske. Om
utrymme icke finnes för fullständigt namn, må annat förnamn än
tilltalsnamn förkortas.
Handling innehållande passertillstånd skall antingen vara försedd med
välliknande fotografi av tillståndshavaren och med dennes namnteckning
eller innehålla uppgift om nummer å identitetshandling, som uppfyller
dessa fordringar.
Passertillstånd må tecknas på tjänstekort som avses i kungörelsen
(1958:272) om tjänstekort eller på annan identitetshandling innehållande
motsvarande uppgifter, dock ej på tjänstekort eller annan
identitetshandling som framställts på fotografisk väg. Därvid skall
tillses, att tillståndets giltighetstid ej överskrider
identitetshandlingens giltighetstid. Kungörelse (1970:380).
5 § Hos myndighet eller företag som meddelat passertillstånd skall föras
register, vari för varje tillstånd skall antecknas nummer, dag för
meddelandet, den tillträdesrätt tillståndet medför och dess
giltighetstid samt tillståndshavarens namn, personnummer, signalement
och anställning eller uppdrag. Kungörelse (1970:380).
6 § Ändras förhållande varom uppgift förekommer i tillståndet, åligger
det innehavaren att ofördröjligen återlämna handlingen till den
myndighet eller det företag, som meddelat tillståndet.
7 § Det åligger innehavare av passertillstånd att taga noggrann vård om
den handling, varå tillståndet tecknats, och tillse att den ej åtkommes
av obehörig.
8 § Har handling innehållande passertillstånd förkommit, skall anmälan
därom ofördröjligen göras till den myndighet eller det företag, som
meddelat tillståndet, och till vederbörande polismyndighet.
9 § Därest handling innehållande passertillstånd förstörts eller
förkommit må, sedan erforderlig utredning verkställts, nytt tillstånd
meddelas. Skulle förkommen sådan handling därefter komma till rätta,
skall den ofördröjligen återställas till den myndighet eller det
företag, som meddelat tillståndet.
Avlider den för vilken passertillstånd meddelats eller avgår han ur
tjänsten eller har han till följd av ändrad tjänstgöring eller av annan
anledning ej längre behov av tillståndet eller har dess giltighetstid
utlöpt, skall i förstnämnda fall den som har vård om den avlidnes bo och
eljest tillståndshavaren ofördröjligen återlämna den handling varå
tillståndet tecknats till den myndighet eller det företag som meddelat
tillståndet. Det åligger myndigheten eller företaget att tillse att så
sker.
Har passertillstånd tecknats på tjänstekort, skall i stället för vad i
denna paragraf stadgas om återlämnande av handling innehållande
passertillstånd gälla motsvarande bestämmelser i kungörelsen om
tjänstekort.
10 § Passertillstånd må återkallas, när skäl äro därtill. Det åligger
tillståndshavaren att efter anmaning ofördröjligen återlämna handling
innehållande passertillstånd som återkallats.
Polismyndighet som påträffar handling innehållande passertillstånd hos
den vilken icke är behörig att innehava sådan handling skall
omhändertaga densamma och om förhållandet underrätta den myndighet eller
det företag som meddelat tillståndet.
11 § Återlämnad handling innehållande passertillstånd skall makuleras
och anteckning härom göras i registret.
12 § Den som skaffar sig passertillstånd i annans namn eller lämnar
oriktig eller vilseledande uppgift för att erhålla sådant tillstånd,
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen ej är
belagd med straff i brottsbalken.
Underlåter någon att återställa handling som innehåller passertillstånd
i fall som avses i 6, 9 eller 10 § eller att göra anmälan enligt 8 §,
dömes till böter. Kungörelse (1967:706).
13 § Närmare anvisningar angående sättet för meddelande och registrering
av passertillstånd samt om förvaring av handlingar som innehåller sådant
tillstånd och blanketter därtill meddelas av rikspolisstyrelsen efter
samråd med överbefälhavaren.
Det tillkommer rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren att gemensamt
utfärda allmänna anvisningar rörande in- och utpasseringskontrollen
beträffande anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg och område som
avses i 1 §. Kungörelse (1970:380).
Övergångsbestämmelser
1958:273
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1959, då
legitimationskungörelsen den 15 juli 1944 (nr 565) upphör att gälla.
Då i författning eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna kungörelse, skall den bestämmelsen i
stället tillämpas.
1970:380
Denna kungörelse träder i kraft den 1 september 1970. I fråga om
passertillstånd som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser. | null | null |
1958:276 | null | 1,958 | null | 1948:691 | null |
1958:295 | Lag (1958:295) om sjömansskatt | 1,958 | Allmänna stadganden
1 § 1 mom. Sjömansskatt samt allmänna egenavgifter i form av
pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift enligt denna lag skall
erläggas av sjöman för inkomst ombord på svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 100, vilket huvudsakligast nyttjas
i sådan närfart eller fjärrfart, som i 2 § sägs.
Vad som i denna lag sägs om sjömansskatt gäller, såvitt inte annat
särskilt föreskrivs, även allmänna egenavgifter.
Sjömansskatt skall icke erläggas av sjöman ombord på svenskt
handelsfartyg i fart inom landet huvudsakligen i hamnar eller på
floder, kanaler eller insjöar eller inomskärs vid kusterna eller i
Kalmarsund (inre fart) utom i fall som avses i 7 § 2 mom. andra
stycket. Sjömansskatt skall icke heller erläggas för sådan ersättning
som avses i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m. fl. och som inte är undantagna från
skatteplikt enligt 8 § 2 och 3 nämnda lag.
Den som för redarens räkning tjänstgör som kontrollant under
fartygs byggande eller biträder vid fartygets utrustning för att
senare tillträda befattning på fartyget skall erlägga sjömansskatt för
inkomsterna under kontrollant- eller utrustningstiden.
Lag (1994:1745).
1 § 2 mom. Sjömansskatt erlägges även för dagpenning från erkänd
arbetslöshetskassa inom sjöfartsnäringen, om mottagaren vid något
tillfälle inom tolv månader före den månad då rätt till dagpenning
uppkommer haft att erlägga sjömansskatt enligt 1 mom. Sjömansskatt
enligt detta stycke utgår enligt de grunder som gälla vid uttagande av
preliminär A-skatt på ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter i fråga om sjömansskatt enligt
första stycket. Lag (1974:777).
2 § I denna lag förstås med
sjöman: arbetstagare som enligt sjömanslagen (1973:282) anses som
sjöman,
handelsfartyg: fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande eller till annat ändamål, som äger gemenskap med
handelssjöfarten,
närfart: linjefart mellan svenska hamnar utanför öppen kust eller
utomskärs vid kusterna samt linjefart mellan svensk och utländsk
hamn, eller mellan utländska hamnar, dock ej linjefart bortom
linjen Hanstholm--Lindesnäs eller bortom Cuxhaven,
fjärrfart: annan fart än inre fart och närfart,
inkomst ombord: lön eller annan gottgörelse, som sjöman uppbär
på grund av sin anställning ombord och som skulle hava utgjort
intäkt av tjänst enligt kommunalskattelagen,
beskattningsbar inkomst: inkomst ombord med undantag för sådan
fri kost som har beaktats vid bestämningen av tabellerna i 7 § 1
mom. och 8 § samt fri logi, i förekommande fall minskad med
belopp, som har fastställts genom beslut om jämkning och, i den
mån det har medgivits av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer, med belopp som enligt avtal mellan
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer utgör krigsrisktillägg
eller motsvarande ersättning, samt med på inkomsten belöpande
allmänna egenavgifter,
beskattningsår: det kalenderår, under vilket sjömansskatt erlägges.
Lag (1994:1745).
(Se vidare anvisningarna.)
3 § Sjömansskatt tillfaller staten. Allmänna egenavgifter skall
användas på sätt som framgår av 6 § lagen (1994:1744) om
allmänna egenavgifter. Lag (1994:1745).
4 § 1 mom. Till kommun och landsting skall på sätt nedan
stadgas årligen utgå ersättning av statsmedel för minskade
skatteintäkter. Den årliga ersättningen skall avse sjömansskatt,
dock ej allmänna egenavgifter, som inbetalats under tiden den 1
mars året före till den 1 mars det år då ersättningen utbetalas. Vid
beräkning av ersättningens storlek tages även hänsyn till den
sjömansskatt som restituerats under samma tid. Lag (1994:1745).
4 § 2 mom. Ersättning utgår årligen till kommun som icke tillhör
landstingskommun med sjuttiofem procent, till annan kommun med femtio
procent och till landstingskommun med tjugofem procent av den
sjömansskatt, som under beskattningsåret erlagts av sjömän bosatta inom
kommunen eller landstingskommunen.
Ersättning, som ovan sagts, skall icke utgå till kommun, om beloppet
icke uppgår till minst 500 kronor. Lag (1974:777).
5 § Vid varje avräkning med sjöman av belopp, som utgör beskattningsbar
inkomst, skall genom redarens försorg sjömansskatt avdragas. Redaren är
skyldig att anpassa sättet för utbetalning av lön eller annan ersättning
så, att skatteavdrag kan verkställas i vederbörlig ordning.
6 § Ärenden angående sjömansskatt behandlas av riksskatteverket. I den
utsträckning som framgår av denna lag behandlas äredena av verkets
sjömansskattekontor eller av en särskild av regeringen förordnad
nämnd inom verket, sjömansskattenämnden. Lag (1975:1177).
Sjömansskattens storlek
7 § 1 mom. Här i riket bosatt sjöman samt sjöman bosatt i
Danmark, Finland, Island eller Norge skall erlägga sjömansskatt på
beskattningsbar månadsinkomst,
a) vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i
fjärrfart, enligt vid denna lag fogad tabell F, kolumn S, samt
b) vid anställning ombord på annat fartyg enligt vid denna lag
fogad tabell N, kolumn S.
Sjöman som avses i första stycket skall betala allmänna
egenavgifter med de procentsatser som anges i lagen (1994:1744)
om allmänna egenavgifter. De allmänna egenavgifterna beräknas
på den beskattningsbara månadsinkomsten före avdrag för nämnda
avgifter till den del inkomsten inte överstiger 0,625 gånger det vid
årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Avgifter tas ut endast om sjömansskatt också
skall erläggas på inkomsten. Avgifter skall inte betalas av den som
vid årets ingång fyllt 65 år.
Skattebelopp enligt tabellerna och allmänna egenavgifter utgår i
helt krontal, varvid öretal över femtio avrundas uppåt och annat
öretal bortfaller.
Bestämmelserna i 65 § kommunalskattelagen (1928:370) äga
motsvarande tillämpning i fråga om sjömansskatt.
Lag (1994:1745).
7 § 2 mom. I särskilda fall får sjömansskattenämnden besluta, att
sjömansskatt skall erläggas enligt tabell F även vid anställning ombord
på fartyg, som huvudsakligast används i närfart.
Nämnden får i särskilda fall medge, att denna lag tillämpas vid
anställning ombord på lastfartyg, som huvudsakligast används i inre
fart, om fartyget har certifikat för stor kustfart och tidvis även
nyttjas i sådan fart. Därvid skall sjömansskatt erläggas enligt tabell
N. Lag (1990:1433).
(Se vidare anvisningarna.)
8 § För sjömän, som icke skall erlägga sjömansskatt enligt 7 § 1
mom. (utländsk sjöman), skall sjömansskatt utgå på beskattningsbar
månadsinkomst
a) vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i
fjärrfart, enligt vid denna lag fogad tabell F kolumn U, samt
b) vid anställning ombord på annat fartyg enligt vid denna lag fogad
tabell N kolumn U.
Allmänna egenavgifter skall betalas enligt bestämmelserna i 7 § 1
mom. andra stycket.
Skatt enligt första stycket och allmänna egenavgifter enligt andra
stycket utgår icke, om sjömannen visar att inkomsten ombord beskattas
i ett annat land.
Bestämmelserna i 7 § 1 mom. fjärde stycket och 7 § 2 mom. tillämpas
också i fråga om skatt enligt denna paragraf. Därvid skall dock i
fall som avses i 7 § 2 mom. första stycket skatt erläggas enligt
tabell F kolumn U och i fall som avses i andra stycket av samma
lagrum enligt tabell N kolumn U. Lag (1996:653).
(Se vidare anvisningarna.)
9 § 1 mom. Avser inkomst ombord kortare tid än en månad, beräknas,
där icke bestämmelserna i 2 mom. föranleda till annat, först
den mot inkomsten svarande månadsinkomsten. Skatten uträknas därefter
till så stor del av skatten på månadsinkomsten, som svarar mot den
tidsperiod inkomsten avser. Månadsinkomsten anses därvid avse trettio
dagar. Öretal som uppkommer vid skatteberäkningen bortfaller. Lag
(1974:777).
9 § 2 mom. Skatten på engångsbelopp beräknas för sig och utgår med den
procentandel, som skatten på den beskattningsbara månadsinkomsten under
den månad, när engångsbeloppet avräknas, utgör av månadsinkomsten jämte
värdet av fri kost. Har sjömannen icke varit anställd i redarens tjänst
under nämnda månad, bestämmes procenttalet med hänsyn till hans närmast
dessförinnan uppburna månadsinkomst och värdet av fri kost. Ojämnt
procenttal jämnas uppåt till närmast hela tal. Skatten på engångsbelopp
erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller.
Lag (1990:1433).
(Se vidare anvisningarna.)
9 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer fastställer, med ledning av de vid denna lag fogade
tabellerna, de sjömansskattetabeller som behövs för beräkning av
sjömansskatt. Vid fastställandet av sjömansskattetabellerna för år
1980 och senare år skall hänsyn tas till inträffade ändringar i fråga
om uttaget av statlig inkomstskatt, uttaget av allmänna egenavgifter
enligt lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter samt storleken
av det kommunala grundavdraget enligt 48 § 2 och 3 mom.
kommunalskattelagen (1928:370). Lag (1994:1745).
Skatteavdrag samt jämkning
10 § 1 mom. Det åligger sjöman, som är bosatt här i riket, att
omedelbart efter mottagandet av skattsedel på preliminär A-skatt uppvisa
densamma för redaren. Uppvisar sjömannen inte sådan skattsedel åligger
det redaren att från skattemyndighet införskaffa skattsedeln eller
erforderliga uppgifter om dess innehåll. Lag (1990:1433).
10 § 2 mom. har upphävts genom lag (1990:1433).
10 § 3 mom. har upphävts genom lag (1990:1433).
11 § Då skatteavdrag verkställes, skall den innehållna skatten
kvitteras. Vid kvitteringen skall angivas innehållet skattebelopp,
innehållna allmänna egenavgifter, inkomstens storlek samt den tid
inkomsten avser. Lag (1994:1745).
(Se vidare anvisningarna.)
12 § 1 mom. Gör sjöman, som har att erlägga sjömansskatt enligt
7 §, sannolikt att han året efter beskattningsåret vid taxering
enligt lagen om statlig inkomstskatt skulle kunna påräkna avdrag
för
a) underskott i förvärvskälla,
b) utbetalning av periodiskt understöd eller
c) avgift för sådan pensionsförsäkring, som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 6 kommunalskattelagen (1928:370) eller för
inbetalning på sådant pensionssparkonto som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 7 samma lag
må genom beslut om jämkning föreskrivas, att den eljest
beskattningsbara inkomsten skall minskas med belopp
motsvarande vad av sådant avdrag kan antagas icke bliva utnyttjat
vid nu nämnd taxering.
Jämkning må dock endast medgivas, om den till sjömansskatt
beskattningsbara inkomsten därigenom nedsättes med minst 600
kronor. Lag (1993:942).
12 § 2 mom. Gör sjöman sannolikt, att uppskattningen av inkomst
av drickspenningar enligt av sjömansskattenämnden fastställda grunder
skulle medföra att hans inkomst av sådant slag skulle bliva väsentligt
för högt beräknad, må genom beslut om jämkning den för sjömannen
beräknade beskattningsbara inkomsten nedsättas.
(Se vidare anvisningarna.)
12 § 3 mom. Sjöman, som har att erlägga sjömansskatt enligt 7 §,
må genom beslut om jämkning medgivas nedsättning i skälig mån av
skatten under förutsättning,
att den tid under beskattningsåret då han haft inkomst ombord, i
förekommande fall tillsammans med den tid under samma år då han haft
inkomst i land av eget arbete, uppgår till högst sex månader och
att under året erlagd sjömansskatt och beräknad slutlig skatt på inkomst
i land sammanlagt väsentligt överstiger den slutliga skatt som han kan
beräknas bli påförd om även inkomsten ombord utgjort intäkt av tjänst
enligt kommunalskattelagen.
Slutlig skatt skall, om icke särskilda skäl föranleda annat, vid
skattejämförelsen beräknas med ledning av den för beskattningsåret
gällande skattetabell för beräkning av preliminär A-skatt som närmast
motsvarar den utdebitering till kommunal skatt som utgör grund för
sjömansskattetabellerna. Vid beräkning av slutlig skatt för gift sjöman
skall hänsyn tagas även till makens inkomst. Lag (1978:424).
12 § 4 mom. Sjömansskatt enligt 7 § får genom beslut om jämkning
nedsättas i den mån förutsättningarna för skattereduktion för underskott
av kapital enligt 3 § 14 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
föreligger.
Jämkning enligt detta moment får dock endast medges i den mån
skattereduktion ej kan antas ha skett i fråga om statlig inkomstskatt,
kommunal inkomstskatt eller statlig fastighetsskatt.
Bosättning eller stadigvarande vistelse här i riket krävs dock inte för
jämkning enligt detta moment. Lag (1991:1837).
12 § 5 mom. Sjöman som har deltidstjänstgöring får genom beslut om
jämkning medgivas nedsättning av skatten i skälig mån. Därvid gälla
bestämmelserna i 3 mom. i tillämpliga delar. Lag (1978:916).
(Se vidare anvisningarna.)
13 § Beslut om jämkning meddelas av sjömansskattenämnden. Nämnden har
rätt att, där så anses påkallat, uppskjuta prövning av jämkningsärende
till följande beskattningsår.
Ansökan om jämkning skall vara inkommen till sjömansskattekontoret före
utgången av andra kalenderåret näst efter beskattningsåret.
Har före eller under beskattningsåret ändring inträffat i förhållande,
varom sjömannen lämnat uppgift i ansökan om jämkning, är han skyldig att
omedelbart underrätta sjömansskattekontoret.
I beslut om jämkning skall angivas, under vilken tid detsamma skall
iakttagas vid verkställande av avdrag för sjömansskatt, samt vad
sjömannen har att iakttaga, om ändring inträffar i förhållande, varom
han lämnat uppgift i ansökan om jämkning. Lag (1978:916).
Uppbörd
14 § 1 mom. Det åligger redare att till sjömansskattekontoret
för varje period om två månader, räknat från beskattningsårets
början, inbetala och redovisa under perioden innehållen
sjömansskatt.
Redovisning av skatten skall ske i den ordning Riksskatteverket
bestämmer.
För varje redovisningsperiod utom november--december skall
redaren senast den sista dagen i andra månaden efter periodens
utgång sätta in den skatt som skall inbetalas på
sjömansskattekontorets särskilda konto. För redovisningsperioden
november--december skall inbetalning ske senast den 15 därpå
följande februari. Sjömansskattekontoret får efter därom gjord
framställning bevilja anstånd med skattens inbetalning och
redovisning, i regel dock högst en månad. Anstånd för
redovisningsperioden november--december får beviljas endast om
synnerliga skäl föreligger. Lag (1993:771).
14 § 2 mom. Inbetalas sjömansskatt senare än i 1 mom. sägs, skall
dröjsmålsavgift tas ut enligt bestämmelserna i 58 § 2--5 mom.
uppbördslagen (1953:272).
Sjömansskattenämnden får medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl.
Lag (1992:626).
14 § 3 mom. Riksskatteverket kan anmana redaren att lämna redovisning. Lag
(1992:626).
Rättelse av skatteavdrag
15 § 1 mom. Förmenar sjöman, att sjömansskatt obehörigen
avdragits eller avdragits med för högt belopp, eller förmenar redare,
att sjömansskatt redovisats med för högt belopp, må rättelse sökas hos
sjömansskattenämnden.
Ansökan om rättelse skall vara inkommen till sjömansskattekontoret före
utgången av andra kalenderåret näst efter beskattningsåret.
Framgår vid granskning att sjömansskatt avdragits obehörigen eller
avdragits eller redovisats med för högst belopp, beslutar
sjömansskattenämnden om rättelse.
15 § 2 mom. Har under beskattningsåret ändring inträffat i
förhållande, varom sjömannen lämnat uppgift i ansökan om rättelse, är
han skyldig att omedelbart underrätta sjömansskattekontoret.
I beslut om rättelse som avser befrielse från skatt eller besked om
tillämplig kolumn, skall angivas under vilken tid beslutet skall
iakttagas samt vad sjömannen har att iakttaga, om ändring inträffar i
förhållande, varom han har lämnat uppgift i ansökan om rättelse. Lag
(1978:916).
15 § 3 mom. Har avdrag för sjömansskatt obehörigen underlåtits
eller verkställts med för lågt belopp, beslutar sjömansskattenämnden om
rättelse när felaktighet berott på,
att sjömannen i ansökan om jämkning eller rättelse lämnat oriktig
uppgift,
att han icke iakttagit honom enligt 2 mom. första stycket eller 13 §
tredje stycket åvilande underrättelseplikt, eller
att ändring inträffat i förhållande, som påverkar kolumnbestämningen för
honom.
Innan beslut om rättelse meddelas, skall sjömannen erhålla tillfälle att
yttra sig, om det icke är uppenbart överflödigt eller sjömannen är
oanträffbar.
Beslut om rättelse enligt första stycket må innefatta fastställande till
betalning av det skattebelopp som sjömannen ytterligare skall erlägga.
Rättelse må icke ske om vad som undgått beskattning är att anse som
ringa och må icke beslutas senare än fem år efter beskattningsåret.
Förordning (1970:933).
15 § 4 mom. Finner sjömansskattenämnden på grund av anmärkning
eller eljest att något nämndens beslut blivit oriktigt på grund av
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, skall
nämnden meddela beslut om rättelse. Bestämmelserna i 3 mom. andra och
tredje styckena samt, såvitt avser rättelse till sjömannens eller
redarens nackdel, fjärde stycket äga motsvarande tillämpning. Förordning
(1971:814).
Redarens uppgiftsplikt och ansvarighet för sjömansskatt, m.m.
16 § 1 mom. Redare för handelsfartyg, som omförmäles i 1 §
första stycket, skall årligen enligt formulär, som fastställes av
sjömansskattenämnden, före den 1 oktober till sjömansskattekontoret
lämna uppgifter avseende nästkommande år om
a) storleken av de fartyg, som han avser att använda i sin rörelse,
b) den fart, i vilken fartygen äro avsedda att nyttjas,
c) antalet anställda ombord,
d) entreprenör, som han anlitar för verksamhet ombord, samt
e) övriga förhållanden, som kunna vara av betydelse för
sjömansskattenämnden vid handläggning av ärenden enligt 21 § 1 mom. vid
1) och 2).
Inträffar ändring i förhållande, varom uppgift lämnats, är redaren
skyldig att ofördröjligen anmäla detta till sjömansskattekontoret. Lag
(1978:916).
16 § 2 mom. har upphävts genom förordning (1970:410).
16 § 3 mom. Underlåter redare att fullgöra vad honom enligt 1
mom. åligger, eller erfordras eljest tillgång tiLL uppgifter, som där
sagts, äger sjömansskattekontoret anmana redare att lämna sådana
uppgifter. Förordning (1970:933).
17 § 1 mom. Underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för
sjömansskatt, utan skälig anledning att vederbörligen fullgöra denna
skyldighet, är han jämte sjömannen ansvarig för skatt, vilken
skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han
underlåtit att avdraga.
Har redare verkställt avdrag för sjömansskatt är sjömannen fri från
betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.
Bestämmelserna i 77 a § och 77 c § uppbördslagen (1953:272) skall
tillämpas även ifråga om sjömansskatt.
Underlåter redare utan skälig anledning att fullgöra vad honom
enligt 16 § 1 mom. åligger, och har till följd härav skatteavdrag
verkställts med lägre belopp än som eljest bort ske, är han jämte
sjömannen ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till
belopp som svarar mot vad han till följd av underlåtenheten icke
avdragit. Lag (1996:663).
17 § 2 mom. Har skatt icke erlagts eller erlagts med för lågt
belopp, åligger det sjömansskattekontoret att snarast möjligt framställa
krav (revisionskrav) på felande belopp. Belopp under tjugofem kronor
utkräves dock icke.
Revisionskrav skall dock icke framställas beträffande skattebelopp som
fastställts till betalning genom beslut om rättelse enligt 15 § 3 eller
4 mom. Lag (1974:862).
17 § 3 mom. Revisionskrav skall, utom i fall som avses i andra
stycket, riktas mot redaren. Sjömannen skall underrättas om krav mot
redaren, om detta avser större belopp för hans del eller särskilda skäl
eljest föreligga.
Krav skall riktas mot sjömannen, om uteblivet eller för lågt
skatteavdrag beror på omständighet som redaren icke kan lastas för. Lag
(1978:916).
17 a § Bestrides riktigheten av revisionskrav eller inbetalas icke
det belopp kravet avser skall det underställas sjömansskattenämnden.
Finner nämnden kravet lagligen grundat, skall den fastställa beloppet
till betalning.
Avser kravet skatt som redaren avdragit men icke inbetalat och har
redaren icke bestritt kravets riktighet, skall kravet icke underställas
sjömansskattenämnden.
Redare eller sjöman, som har att erlägga mot underlåtet
skatteavdrag svarande belopp, är skyldig att på beloppet erlägga
dröjsmålsavgift enligt 14 § 2 mom. Som förfallodag räknas därvid
den dag då beloppet skulle ha betalats om skatteavdrag gjorts.
Hänförs skattebeloppet till fler än ett betalningstillfälle skall som
förfallodag räknas förfallodagen för den sista betalningsposten.
Lag (1993:1522).
17 b § Belopp som Sjömansskattenämnden fastställt till
betalning eller som avses i 17 a § andra stycket och som inte har
betalats in i rätt tid skall lämnas för indrivning. Regeringen får
föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa belopp.
Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m. m. Vid indrivning får
verkställighet enligt utsökningsbalken ske.
Överklagande av beslut inverkar inte på skyldigheten att betala
skatt eller dröjsmålsavgift. Lag (1993:897).
18 § Har en redare, som inte har verkställt skatteavdrag, betalat
skatt för en sjöman, får redaren söka beloppet åter av sjömannen. Den
redare som vill söka beloppet åter av sjömannen skall till
kronofogdemyndigheten ge in det kvitto som han har fått vid
betalningen eller på annat sätt styrka, att han har betalat skatten.
Kronofogdemyndigheten får hos sjömannen driva in beloppet i den
ordning som gäller för indrivning av skatt. Vid utmätning av lön har
fordringen inte företrädesrätt enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
redarens regressfordran enligt första stycket. Lag (1995:300).
19 § Redare, som enligt lag är skyldig att föra handelsböcker,
skall ha sin bokföring så ordnad, att därav framgår sjömans namn,
födelsetid, lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, om
sjömannen uppvisat skattsedel på preliminär skatt, numret på
denna skattsedel.
Även annan redare än i första stycket sägs, som skall göra avdrag
för sjömansskatt, är skyldig att föra anteckningar i samma
omfattning.
Efter anmaning av Riksskatteverket eller skattemyndighet åligger
det sådan redare, som avses i första eller andra stycket, att lämna
uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling
som behövs för kontroll av att bestämmelserna om skatteavdrag
följts. Bestämmelserna i 3 kap. 13--14 c §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i fråga om handling eller uppgift som skall
undantas från anmaning. Lag (1994:472).
19 a § Uppgifter som en myndighet förfogar över och som behövs
för kontroll av att bestämmelserna om skatteavdrag följts skall på
Riksskatteverkets eller skattemyndighetens begäran tillhandahållas
dessa. Därvid gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 16 §
taxeringslagen (1990:324). Lag (1993:472).
19 b § Om några uppgifter i en redovisning enligt 14 § behöver
kontrolleras genom avstämning mot räkenskaper, anteckningar
eller andra handlingar, får Riksskatteverket eller
skattemyndigheten komma överens med redaren om att en sådan
avstämning skall göras vid besök hos honom eller vid annat
personligt sammanträffande. Lag (1994:472).
19 c § För kontroll av att bestämmelserna om skatteavdrag följts får
Riksskatteverket eller skattemyndigheten besluta om revision hos
redaren. Därvid gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap.
8--14 c §§ taxeringslagen (1990:324). Lag (1994:472).
19 d § Vad i denna lag sägs om redare äger motsvarande tillämpning
beträffande av denne anlitad annan arbetsgivare för sjöman.
Saknar annan arbetsgivare för sjöman än redare fast driftställe i riket
annorstäder än på fartyg, svarar redaren för att arbetsgivaren fullgör
sina förpliktelser enligt denna lag som om förpliktelserna ålegat
redaren själv. Har redare till följd härav erlagt skattebelopp, äger han
söka beloppet åter av sjömannens arbetsgivare. Lag (1994:472).
Preskription
20 § Har en redare underlåtit verkställa avdrag för sjömansskatt, får
hans eller sjömannens betalningsskyldighet för skatten inte fastställas
senare än fem år efter utgången av det år, under vilket skatteavdraget
skulle ha verkställts.
Revisionskrav mot en redare med anledning av att innehållen sjömansskatt
inte har betalats in får inte fastställas senare än fem år efter
utgången av det år, under vilket skatteavdraget verkställdes. Lag
(1982:192).
Organisation m.m.
21 § 1 mom. Det åligger sjömansskattenämnden att
1) lämna besked beträffande de fartyg, ombord på vilka de anställda
skall betala sjömansskatt, samt beträffande den tabell, enligt vilken
sjömansskatt skall beräknas,
2) fastställa grunder, enligt vilka drickspenningar skall uppskattas vid
beräkning av sjömansskatt,
3) meddela beslut om jämkning och om rättelse av skatteavdrag,
4) pröva ärenden angående revisionskrav,
5) meddela beslut i andra frågor rörande betalning och beräkning av
sjömansskatt,
6) fastställa de belopp, med vilka ersättning skall utgå till kommun och
landstingskommun,
7) lämna anvisningar i frågor angående betalning och uppbörd av
sjömansskatt,
8) meddela beslut i fråga om befrielse från skyldighet att betala
dröjsmålsavgift enligt denna lag. Lag (1992:626).
22 § Beslut som avses i 21 § 1 mom. vid 1) skola intagas i
författningssamling som riksskatteverket låter utge.
Beslut som avses i 21 § 1 mom. vid 6) skall jämte redogörelse huru
ersättningen beräknats på lämpligt sätt delgivas kommun eller annan till
vilken ersättning skall utbetalas genom nämndens försorg.
Annat beslut av sjömansskattenämnden skall delgivas den som därigenom
förpliktigas, vederbörande skattskyldig eller sökande ävensom i 24 §
omförmälda allmänna ombudet.
Beslut, över vilket klagan må föras, skall förses med besvärshänvisning.
Lag (1976:642).
23 § Sjömansskattekontoret skall
1) föra register över de fartyg, ombord på vilka de anställda skola
erlägga sjömansskatt,
2) utöva kontroll över redovisningen av sjömansskatt,
3) handlägga ärenden angående revision av redares bokföring,
4) om anledning därtill föreligger, framställa revisionskrav,
5) bereda de ärenden, som skola avgöras av sjömansskattenämnden,
6) tillhandagå redare och sjömän med upplysningar angående utgörande av
sjömansskatt,
7) uträkna belopp som skall återbetalas på grund av beslut av
sjömansskattenämnden eller skattemyndighet eller utslag av
skattedomstol.
Sjömansskattekontoret äger från myndighet, redare, den gentemot vilken
sjöman har underhållsplikt eller förmyndare för den
underhållsberättigade infordra sådana uppgifter som erfordras för att
sjömannen skall bli rätt beskattad. Lag (1990:347).
24 § Riksskatteverket förordnar ett allmänt ombud att i kammarrätt och
regeringsrätten föra det allmännas talan i mål enligt denna lag samt
ersättare för sådant ombud. Lag (1974:777).
25 § Bestämmelserna i 3 kap. 17 § taxeringslagen (1990:324) gäller i
tillämpliga delar i fråga om uppgifter i ansökningar om jämkning av
sjömansskatt och andra handlingar som har avlämnats eller
tillhandahållits enligt bestämmelserna i denna lag eller upprättats
eller för granskning omhändertagits av en myndighet vid skattekontroll.
Uppgift om en sjömans beskattningsbara inkomst enligt denna lag, om den
på inkomsten erlagda sjömansskatten samt om den tid inkomsten avser får
lämnas ut till enskilda utan hinder av bestämmelserna om sekretess. Lag
(1990:347).
Straff och vite m.m.
26 § Vad som i skattebrottslagen (1971:69) föreskrivs om skatt
gäller även i fråga om avgift som avses i denna lag.
Avgift enligt denna lag omfattas även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. Lag (1996:663).
27 § har upphävts genom lag (1996:663).
28 § har upphävts genom lag (1996:663).
29 § har upphävts genom lag (1980:184).
30 § Underlåter redare att hörsamma anmaning enligt 14 § 3 mom., 16 §
eller 19 § tredje stycket första meningen, eller
underlåter redare, som är skyldig göra avdrag för sjömansskatt, att
fullgöra sin skyldighet, eller gör han avdrag med för lågt belopp, eller
fullgör redare icke vad honom åligger enligt 11 §,
kan riksskatteverket och i fall som anges i 19 § tredje stycket första
meningen skattemyndighet förelägga den försumlige lämpligt vite.
Har vitet förelagts också med stöd av bestämmelse i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter eller taxeringslagen (1990:324)
prövas fråga om uttagande av den länsrätt som är behörig enligt nämnda
lagar.
Bestämmelserna i 83 § andra och fjärde styckena uppbördslagen (1953:272)
tillämpas också i fråga om vite som avses i denna paragraf. Lag
(1990:347).
Besvär
31 § Sjömansskattenämndens beslut i ärenden som avses i 21 § 1 mom. vid
6) får överklagas hos regeringen. Lag (1986:1293).
32 § Sjömansskattenämndens beslut i ärenden som avses i 21 § 1 mom. 3-5
och 8 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Besvärshandling skall vara inkommen inom sex månader, om besvären
anföras av sjöman, och eljest inom två månader från det klaganden
erhållit del av det överklagade beslutet. Lag (1981:389).
32 a § har upphävts genom förordning (1971:415).
33 § Talan får icke föras mot sjömansskattenämndens beslut i ärenden,
som avses i 21 § 1 mom. vid 1) och 2). Talan får icke heller föras mot
beslut enligt 19 § om revision eller varigenom vite har förelagts. Lag
(1978:319).
34 § Vid besvär över kammarrätts beslut i mål enligt denna lag skall
besvärshandlingen vara inkommen senast två månader efter det klaganden
erhållit del av kammarrättens beslut. Lag (1974:777).
35 § Besvär över sjömansskattenämndens beslut befriar icke klaganden
från att i behörig ordning erlägga skatt.
Restitution av sjömansskatt m.m.
36 § 1 mom. Innebär beslut av sjömansskattenämnden om jämkning
eller rättelse att redare eller sjöman äger återfå erlagd skatt, skall
återbetalning verkställas utan särskild ansökan. Belopp under tjugofem
kronor återbetalas dock icke.
Återbetalning i anledning av beslut om jämkning enligt 12 § 1 mom. får
icke ske med högre belopp än vad som motsvarar jämkningsbeloppet.
Bestämmelserna i 68 § 3 och 4 mom. uppbördslagen skall i den omfattning
riksskatteverket bestämmer äga motsvarande tillämpning vid restitution
av sjömansskatt. Lag (1978:916).
36 § 2 mom. Framkommer vid beslut om återbetalning av skatt
till sjöman att redare på grund av revisionskrav eller eljest för
sjömannen erlagt visst skattebelopp, som denne icke ersatt, skall
återbetalning verkställas till redaren intill det belopp redaren har att
fordra.
36 § 3 mom. Sjöman eller redare som har rätt att återfå för mycket
erlagd skatt eller dröjsmålsavgift skall erhålla ränta
(restitutionsränta) på beloppet. Ränta beräknas för ett visst kalenderår
efter en räntesats som motsvarar 75 procent av den statslåneränta som
gällde vid utgången av november närmast föregående kalenderår.
Räntesatsen bestäms till procenttal med högst en decimal. Räntebelopp
som understiger femtio kronor utbetalas ej.
Vid beräkning av ränta skall iakttagas,
att ränta för skatt, avseende visst beskattningsår, utgår från och med
den 1 mars nästföljande år, om skatten erlagts före denna tidpunkt, och
i annat fall från och med månaden efter den då skatten erlagts,
att ränta utgår till och med den månad, då beslut om återbetalning
meddelas, samt
att ränta utgår i helt krontal, varvid öretal bortfaller.
Har beslut som föranlett ränta ändrats på sådant sätt att ränta icke
skulle ha utgått eller utgått med lägre belopp, om ändringsbeslutet
beaktats vid ränteberäkningen, är sjöman eller redare skyldig återbetala
vad han sålunda uppburit för mycket. Bestämmelserna om revisionskrav äga
därvid motsvarande tillämpning. Lag (1992:626).
36 § 4 mom. Har skatt restituerats med för högt belopp skall
redaren eller sjömannen till statsverket återbetala vad han felaktigt
har uppburit. Beslut om betalningsskyldighet enligt detta moment får
icke fattas senare än fyra år efter utgången av det år, under vilket
skatten felaktigt har restituerats. Bestämmelserna om revisionskrav
tillämpas i övrigt på beslut om betalningsskyldighet. Lag (1978:916).
36 § 5 mom. I lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter finns föreskrifter som begränsar rätten till
återbetalning enligt 1--3 mom. Lag (1985:150).
36 a § Föreligga särskilda skäl får sjömansskattenämnden för visst fall
besluta att sjömansskatt icke skall erläggas för inkomst på grund av
anställning hos annan arbetsgivare för sjöman än redare.
Innan beslut som avses i första stycket fattas skall yttrande inhämtas
från berörda svenska redare- och sjöpersonalorganisationer.
Mot nämndens beslut i fråga som avses i första stycket får talan icke
föras. Lag (1975:948).
37 § 1 mom. Regeringen äger, under förutsättning av
ömsesidighet, med annan stats regering träffa sådan överenskommelse, att
sjöman som är bosatt i den andra avtalsslutande staten skall erlägga
sjömansskatt enligt vad som gäller för här i riket bosatt sjöman. Lag
(1974:777).
37 § 2 mom. har upphävts genom lag (1990:1433).
37 § 3 mom. har upphävts genom förordning (1970:410).
Anvisningar
till 1 §
Bestämmelserna i denna lag avse sjöman som är anstäld i redarens tjänst
ombord på svenskt handelsfartyg. Av 19 a § följer att lagen även är
tillämplig på sjöman som är anställd av annan arbetsgivare som redaren
antagit som entreprenör. Med anställning på svenskt handelsfartyg
likställes anställning på utländskt handelsfartyg som svensk redare
förhyr i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos denne eller någon
av honom anlitad arbetsgivare. Uthyres svenskt handelsfartyg till
utländsk redare i huvudsak obemannat, äga bestämmelserna tillämpning om
anställningen sker hos fartygets ägare eller någon av denne anlitad
arbetsgivare.
Har sjöman avmönmstrat från tjänst ombord på visst fartyg för att
tillträda tjänst ombord på annat fartyg tillhörigt samme redare, skall
ersättning som utgår under väntetiden anses som utbetalad i tjänsten
ombord på det förra fartyget.
Sjömansskatt skall erläggas även av den som före leveransen av fartyg,
som är under byggnad, och innan tjänstgöring ombord påbörjats inställer
sig på fartyget för att lära känna det och dess tekniska utrustning m.m.
Lag (1976:1082).
till 2 §
Till gottgörelse, som sjöman uppbär på grund av sin anställning ombord,
hänföres icke blott vad sjömannen uppbär från redaren utan även sådana
ersättningar som drickspenningar och dylikt.
Till inkomst ombord räknas icke sedvanlig kontant ersättning för
naturaförmåner i form av kost och bostad och icke heller sedvanlig
kontant ersättning för kojutrustning, för förlust av effekter vid
fartygs förolyckande eller för sådan av redaren utbetald kontant
ersättning, som har åtgått för bestridande av särskilda med
anställningen ombord förenade kostnader.
Redare, som har utbetalat krigsrisktillägg eller motsvarande ersättning,
skall ange ersättningens storlek i redovisning enligt 14 § 1 mom. Lag
(1978:916).
till 7 §
Frågan huruvida sjöman är bosatt här i riket skall bedömas i enlighet
med vad därom stadgas i kommunalskattelagen.
För sjöman som är svensk medborgare, skall sjömansskatt alltid utgå
enligt de bestämmelser, som gälla för här i riket bosatt sjöman, om han
icke på grund av att skattskyldighet i annat land för inkomsten
föreligger med beslut av sjömansskattenämnden visar, att skatteavdrag ej
skall verkställas.
För semesterlön, semesterersättning, vederlagslön, vederlagsersättning,
sjuklön och liknande löner och ersättningar skall sjömansskatt beräknas
enligt den för sjömannen i anställningen ombord senast gällande
tabellen. Lag (1978:916).
till 8 §
Skatteavdrag enligt 8 § må underlåtas endast om sjöman med beslut av
sjömansskattenämnden eller på annat sätt, som föreskrives av
sjömansskattenämnden, visar, att skatteavdrag ej skall verkställas.
till 9 §
Med engångsbelopp förstås dels bärgarlön, tantiem, kaplake,
gratifikation, semesterersättning, vederlagsersättning och lönebelopp,
som på grund av avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
utbetalas på en gång, dels liknande ersättning som sjömansskattenämnden
förklarat vara engångsbelopp.
Minst ett exemplar av den för ett fartyg gällande sjömansskattetabellen
skall genom befälhavarens försorg hållas tillgängligt för de anställda
ombord.
till 10 § har upphävts genom lag (1990:1433).
till 11 §
Kvitto på innehållen sjömansskatt skall lämnas i löneavräkning, såvitt
icke sjömansskattenämnden efter ansökan av redaren medgiver, att kvitto
må lämnas i annan ordning. Har rättelse, som avses i 10 § 1 mom. tredje
stycket eller 2 mom., företagits skall anteckning härom ske i
löneavräkningen. Lag (1978:916).
till 12 §
I fråga om sjöman, som utan att vara bosatt i Sverige har att betala
sjömansskatt enligt 7 §, må vid jämkning enligt 12 § 1 mom. hänsyn tagas
till sådana i sistnämnda författningsrum omförmälda avdrag, vilka
sjömannen med tillämpning av grunderna för lagen om statlig inkomstskatt
skulle hava kunnat påräkna vid taxering i det land, där sjömannen är
bosatt. Har vid nämnda taxering avdrag kunnat utnyttjas av sjömannen
själv eller hans make skall jämkning dock ej medgivas.
Vid jämkning enligt 12 § 3 och 5 mom. för i Sverige icke bosatt sjöman
skall slutlig skatt beräknas med tillämpning av svenska
beskattningsregler.
Sjöman som betalar sjömansskatt enligt 7 § men som inte är bosatt i
Sverige har rätt till jämkning på grund av skattereduktion enligt 4 mom.
för underskott av kapital. Underskottet beräknas med tillämpning av
svenska beskattningsregler.
Med deltidstjänstgöring enligt 12 § 5 mom. förstås tjänstgöring som
enligt anställningsavtal skall fullgöras på kortare tid än heltid. Lag
(1990:1433).
Övergångsbestämmelser
1983:979
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om ränta som belöper på tid före
ikraftträdandet.
1984:347
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Äldre bestämmelser gäller
beträffande sjömansskatt som har erlagts före ikraftträdandet. Vid
tillämpning av 10 § 1 mom. tredje stycket första meningen skall år 1985
skatteavdrag ske enligt kolumn 2, om kolumn 2--3 eller 4 tillämpats
under föregående beskattningsår.
1985:108
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.
De nya bestämmelserna i 28 § tredje och fjärde styckena tillämpas även
på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att
ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
Såvitt gäller underrättelse om brottsmisstanke tillämpas de nya
bestämmelserna endast på underrättelser som delges efter
ikraftträdandet.
1986:476
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och tillämpas i fråga om
restitutionsränta som belöper på tid efter ikraftträdandet.
1986:512
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Äldre bestämmelser skall
gälla beträffande sjömansskatt som har erlagts eller hade skolat
erläggas före ikraftträdandet.
1986:1293
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. 2 § i sin äldre lydelse
tillämpas intill utgången av juni 1988.
1988:1529
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om inkomster som avser tid före ikraftträdandet.
1990:347
Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas från och med den
1 januari 1991.
1990:1433
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Äldre bestämmelser gäller
beträffande sjömansskatt som erlagts eller skulle erlagts före
ikraftträdandet.
1991:1837
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Bestämmelserna i 4 mom.
andra stycket i sin nya lydelse tillämpas dock först från och med den 1
juli 1992. Äldre bestämmelser i 4 mom. första och andra styckena gäller
fortfarande i fråga om sjömansskatt som erlagts eller skulle ha erlagts
före ikraftträdandet.
1992:626
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller
dock fortfarande i fråga om skatt som förfallit till betalning före
ikraftträdandet. Ränta som belöper på tid före ikraftträdandet beräknas
enligt äldre föreskrifter.
1994:1745
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Äldre bestämmelser
gäller beträffande inkomster för vilka sjömansskatt har erlagts eller
skulle ha erlagts före ikraftträdandet.
1996:1330
1. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om
inkomster som hänför sig till tid före utgången av år 1997.
Bestämmelsen i 7 § 2 mom. andra stycket skall i tillämpliga
delar fortfarande gälla i fråga om lastfartyg som vid utgången
av år 1997 omfattades av ett beslut om medgivande enligt
bestämmelsen. Lag (1997:1147).
2. Ärenden enligt den upphävda lagen skall efter utgången av år 1997
handläggas av Riksskatteverket när det gäller ärenden enligt 21 § 1
mom. 1 och 6 och av Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohus län när
det gäller övriga ärenden.
3. Beslut som meddelas av Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohus
län enligt den upphävda lagen överklagas hos länsrätten. Vid
överklagande av länsrättens beslut gäller 6 kap. 13 § taxeringslagen
(1990:324). Bestämmelserna i taxeringslagen gäller i fråga om
företrädare för det allmänna och rätt för det allmänna att överklaga.
4. Riksskatteverkets beslut enligt 21 § 1 mom. 1 den upphävda lagen
får inte överklagas. Verkets beslut enligt 21 § 1 mom. 6 överklagas
hos regeringen.
5. Riksskatteverket skall från och med den 1 januari 1998 föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol i mål enligt den
upphävda lagen. | null | null |
1958:296 | null | 1,958 | null | 1928:370 | null |
1958:297 | null | 1,958 | null | 1947:576 | null |
1958:298 | null | 1,958 | null | 1947:577 | null |
1958:299 | null | 1,958 | null | 1956:623 | null |
1958:300 | null | 1,958 | null | 1953:272 | null |
1958:301 | Sjömansskattekungörelse (1958:301) | 1,958 | Inledande stadgande
1 § Beteckningar i denna kungörelse har samma betydelse som i
lagen (1958:295) om sjömansskatt och lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.
Vad som i denna kungörelse föreskrivs om sjömansskatt gäller,
med undantag av föreskrifterna i 21 §, i tillämpliga delar
redaravgifter som uppbärs enligt lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare. Vad som i denna kungörelse sägs
om sjömansskatt gäller, såvitt inte annat särskilt föreskrivs, även
allmänna egenavgifter. Lag (1994:1919).
Sjömansskattenämndens sammanträden
2 § Sjömansskattenämnden sammanträder på kallelse av ordföranden. Där icke
anledning till annat förekommer skall sammanträde hållas i Göteborg.
Är ledamot hindrad att inställa sig, skall anmälan därom göras hos
ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe. Ordföranden må
inkalla suppleant för överläggning inom nämnden, ändå att förfall för
ledamot ej föreligger.
3 § Sammanträde med sjömansskattenämnden må ej övervaras av annan än
tjänsteman, som biträder nämnden. Till sammanträde äger dock ordföranden
kalla sakkunnig eller annan att närvara, där så av särskilda omständigheter
finnes påkallat. Vidare må sjöman eller redare företräda inför nämnden för
att meddela upplysningar till ledning vid nämndens handläggning av ärende,
som berör honom.
4 § I sjömansskattenämndens protokoll skall särskilt antecknas om ledamot
på grund av jäv icke deltagit i behandling av ärende.
Kungörelse (1971:1248).
5 § Uppstå skiljaktiga meningar inom sjömansskattenämnden och måste till
följd därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening
bliva gällande, vilken flertalet biträtt eller om rösterna utfalla lika,
den mening som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.
6 § Om vid handläggning av ärende fattas beslut, som strider mot närvarande
ledamots eller suppleants åsikt, åligger det denne att låta till protokollet
anteckna sin skiljaktiga mening. Har föredraganden skiljaktig mening, skall
denna antecknas till protokollet. Kungörelse (1970:934).
Förberedande åtgärder och beslut
7 § Till redare, som kan antagas vara skyldig lämna uppgifter enligt
16 § 1 mom. lagen om sjömansskatt, skall årligen före den 1 september
genom sjömansskattekontorets försorg utsändas blanketter att användas
vid uppgiftsskyldighetens fullgörande. Kungörelse (1970:934). (Jämför
1974:777 ö.b.)
8 § Innan sjömansskattenämnden meddelar beslut beträffande de grunder,
enligt vilka drickspenningar skola uppskattas vid beräkning av
sjömansskatt, skola vederbörande organisationer av redare och sjömän
beredas tillfälle avgiva yttrande i ärendet.
9 § Beslut, som avses i 21 § 1 mom. vid 1) och 2) lagen (1958:295) om
sjömansskatt, skall där förhållandena ej föranleder till annat avse
nästföljande beskattningsår. Beslut som avses i 21 § 1 mom. vid 2)
nämnda lag skall meddelas i sådan tid att det kan intagas i meddelande
från sjömansskattenämnden, som distribueras senast den 15 december.
Förordning (1978:917).
10 § Genom sjömansskattekontorets försorg skola till redare för fartyg,
som avses i 1 § lagen om sjömansskatt, i god tid före beskattningsårs
ingång eller då så eljest är påkallat översändas
1) sjömansskattetabeller,
2) utfärdade anvisningar enligt 21 § 1 mom. 7 lagen om sjömansskatt, samt
3) erforderliga blanketter. Kungörelse (1970:934). (Jämför 1974:777 ö.b.)
11 § Till sjömansskattekontoret inkomna uppgifter från redare angående
kontant inkomst ombord samt om det antal dagar som sjöman uppburit sådan
inkomst, vilka avse i Danmark, Finland, Island eller Norge bosatta sjömän,
skola utan dröjsmål meddelas skattemyndigheten i hemlandet eller, vad avser
kontrolluppgift beträffande i Island bosatt sjöman, till Rikisskattstjori
i Reykjavik. Förordning (1990:1292).
Bestämmande av ersättningar till kommuner m.fl.
12 § Sjömansskattekontoret skall årligen upprätta sammanställningar, som för
varje kommun i riket utvisar den sjömansskatt som under nästföregående år har
erlagts av sjömän, för vilka kommunen utgör hemortskommun. Härvid avdrages
den sjömansskatt som har restituerats efter det sådana sammanställningar
senast har upprättats.
Motsvarande sammanställningar skall upprättas för landstingskommunerna.
Förordning (1978:917).
13 § Beslut om ersättningar enligt 4 § lagen (1958:295) om sjömansskatt
skall av sjömansskattenämnden meddelas i sådan tid att utanordning av
ersättningarna kan ske före den 1 september varje år. Förordning (1978:917).
Sjömansskattens storlek i visst fall, m.m.
13 a § Sjömansskatt på dagpenning som avses i 1 § 2 mom. lagen (1958:295)
om sjömansskatt utgår enligt den tabell som vid den tidpunkt då dagpenningen
utbetalas gäller i fråga om skatteavdrag enligt lagen (1990:327) om skatte-
avdrag från sjukpenning m. m. Förordning (1990:1292).
13 b § Jämkning av sjömansskatt skall avse dagpenning enligt 13 a § endast
om beslutet om jämkning icke kan verkställas genom nedsättning av
beskattningsbar inkomst. Kungörelse (1973:1126).
13 c § Riksskatteverket fastställer de sjömansskattetabeller som avses
i 9 a § lagen (1958:295) om sjömansskatt samt meddelar föreskrifter
enligt 14 § 2 och 3 mom. samma lag. Förordning (1981:391).
13 d § Riksskatteverket skall meddela föreskrifter angående värdering
av sådan naturaförmån som avses i 35 § lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare. Förordning (1984:950).
Jämkning och rättelse
14 § Över ansökan om jämkning från sjöman som är bosatt i Sverige skall
yttrande inhämtas om det behövs. Sådant yttrande lämnas av skattemyndigheten
i det län där sökanden är bosatt. Förordning (1990:1292).
15 § Beslut över ansökan om jämkning eller rättelse skall meddelas så
snart det kan ske.
Uppgift om jämkning eller rättelse, som skall iakttas vid inkomsttaxering
eller debitering, skall tillställas vederbörande skattemyndighet.
Förordning (1990:1292).
16 § har upphävts genom förordning (1990:1292).
Delgivning
17 § Beslut enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt eller lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare tillställs sjöman och redare
som beslutet angår. Beslut som kan överklagas av det allmänna ombudet
tillställs denne.
Innebär beslut att sjöman eller redare ålägges förpliktelse, skall
underrättelse om beslutet översändas i rekommenderat brev, om det kan
ske. Befinner sig sjöman på utrikes ort, må underrättelsen överlämnas
genom redarens försorg. Underrättelsen får befordras genom telex eller
telegram, om den icke kan överlämnas i annan ordning eller detta
skulle medföra ej godtagbar försening.
Föreligger särskilda skäl, får delgivning av beslutet ske med parten.
Förordning (1984:950).
Kontroll av skatteuppbörden m.m.
18 § har upphävts genom förordning (1990:1292).
19 § Vid sjömansskattekontoret skall för kontroll av uppbörden av
sjömansskatt föras
1) register över de fartyg ombord på vilka sjömansskatt skall uttagas,
samt
2) register över framställda revisionskrav.
I registret över fartyg skall för varje redovisningsperiod införas uppgift
om redovisad sjömansskatt och om datum då skatten influtit på
sjömansskattekontorets konto. Har redovisning inte inkommit eller skatt
inte inbetalats, skall detta särskilt anges i registret.
Förordning (1994:30).
20 § Inkommer inte redovisning av sjömansskatt i behörig tid eller är
uppgifterna i redovisningen ofullständiga skall genom sjömansskattekontorets
försorg utan dröjsmål vidtagas åtgärder för att införskaffa redovisning
eller kompletterande uppgifter.
Redovisningarna skall granskas av sjömansskattekontoret. Då uppgifterna i
det register över fartyg, som avses i 19 §, eller verkställd granskning
ger anledning därtill, skall undersökning ofördröjligen företas för att
utröna om redare brustit i skyldigheten att verkställa skatteavdrag eller
redovisa innehållen skatt.
Har sjömansskatt avdragits med felaktigt belopp eller redare underlåtit
fullgöra sin betalningsskyldighet enligt lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, skall sjömansskattekontoret upprätta
granskningsrapport. Redaren skall, där det inte anses överflödigt,
beredas tillfälle yttra sig över rapporten. Yttrande skall alltid inhämtas
om granskningsrapporten avser för lågt skatteavdrag och det kan antas att
revisionskrav på felande belopp kan komma att framställas mot redaren.
Vid granskningsrapport avseende för lågt skatteavdrag eller redaravgift
underrättas redaren om att han skall inbetala det felande beloppet, om han
inte har något att erinra mot rapporten. Förordning (1984:950).
21 § Bestämmelser om begäran om indrivning m. m. finns i 4--9 §§ indrivnings-
förordningen (1993:1229). Att den betalningsskyldige skall uppmanas att
betala fordringen innan ansökan om indrivning görs framgår av 3 § nämnda
förordning.
Indrivning behöver inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor
om indrivning inte krävs från allmän synpunkt.
Skattemyndigheten i Göteborgs och Bohus län medverkar i förfarandet
angående sjömansskatt enligt anvisningar som Riksskatteverket meddelar.
Förordning (1993:1231).
22 § Skattemyndigheten skall anmäla till Sjömansskattenämnden fall
i vilka betalningsskyldighet enligt 17 § 1 mom. tredje stycket lagen
(1958:295) om sjömansskatt eller 15 § lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare kan komma i fråga. Kan sådan
betalningsskyldighet komma i fråga i samband med ansvar för brott
enligt skattebrottslagen (1971:69), skall nämnden anmäla detta till
åklagaren. Förordning (1996:601).
23 § Riksskatteverket får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för
verkställigheten av lagen (1958:295) om sjömansskatt. Blanketter för
uppbördsverksamheten, till vilka riksskatteverket har fastställt formulär,
skall tillhandahållas genom verkets försorg. Förordning (1984:950).
Övergångsbestämmelser
1994:1919
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1995. Äldre
bestämmelser gäller beträffande inkomster för vilka sjömansskatt
har betalats eller skulle ha betalats före ikraftträdandet.
1996:601
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser
tillämpas dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.
1997:805
Den upphävda kungörelsen tillämpas dock fortfarande i fråga om
inkomster som hänför sig till tid före utgången av år 1997. | null | null |
1958:304 | null | 1,958 | null | 1957:513 | null |
1958:305 | Kungörelse (1958:305) angående villkor för erhållande av vissa statsbidrag m.m. | 1,958 | Har såsom villkor för erhållande av bidrag, lån eller annan förmån, som
utgår av allmänna medel, stadgats att till statlig inkomstskatt taxerad
eller beskattningsbar inkomst ej må överstiga visst belopp eller utgår
dylik förmån i förhållande till storleken av sådan inkomst, skall i
förekommande fall följande iakttagas.
I stället för taxerad inkomst skall gälla summan av den taxerade
inkomsten samt beskattningsbar inkomst enligt 2 § lagen (1958:295) om
sjömansskatt och enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning
och i stället för beskattningsbar inkomst summan av den beskattningsbara
inkomsten samt beskattningsbar inkomst enligt 2 § nämnda lag och enligt
1 § 2 mom. samma lag skattepliktig dagpenning, minskad med för den
skattskyldige gällande grundavdrag, beräknat enligt 48 § 2 eller 3 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) i den mån sådant avdrag icke utnyttjats
vid taxeringen.
Vad i föregående stycke sägs om sjömansskatt skall äga motsvarande
tillämpning beträffande i Norge erlagd sjömansskatt eller isländsk skatt
på grund av tjänstgöring till sjöss. Förordning (1978:918).
Övergångsbestämmelser
1997:804
Den upphävda kungörelsen tillämpas dock fortfarande i fråga om
inkomster som hänför sig till tid före utgången av år 1997. | null | null |
1958:31 | null | 1,958 | null | 1941:251 | null |
1958:32 | null | 1,958 | null | 1957:262 | null |
1958:346 | null | 1,958 | null | 1921:475 | null |
1958:368 | Kungörelse (1958:368) om undantag från vissa bestämmelser i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. | 1,958 | Utan hinder av bestämmelsen i 5§ första stycket nämnda förordning må
beställningstrafik med omnibus eller turisttrafik anordnas, oaktat
anordnaren icke innehar trafiktillstånd härför, därest han för
trafikens bedrivande anlitar trafikutövare med sådant tillstånd samt
till vederbörande tillståndsmyndighet före trafikens igångsättande
ingiver skriftlig anmälan därom med uppgift om den eller de
trafikutövare, som komma att anlitas. Under förutsättning att sådan
anmälan ingivits är anordnaren jämväl befriad från skyldighet att
iakttaga övriga på trafiken tillämpliga, i förordningen eller med stöd
av densamma meddelade bestämmelser, i den mån de iakttagits av den
anlitade trafikutövaren och icke röra driftstatistik för trafiken.
Då vid bedrivande av viss trafik, som här avses, förekommit
förhållande, vilket jämlikt 19§ 1 mom. nyssnämnda förordning kan
föranleda återkallelse av trafiktillstånd, må tillståndsmyndigheten
förordna, att vad i denna kungörelse stadgas icke skall tills vidare
eller för viss tid äga tillämpning på trafik, som bedrives av
anordnaren. Om sådant förordnande skall i tillämpliga delar gälla vad
som är föreskrivet rörande beslut om återkallelse av trafiktillstånd.
Förordning (1977:583). | null | null |
1958:369 | null | 1,958 | null | 1950:375 | null |
1958:381 | Kungörelse (1958:381) angående förfarandet för erhållande av handräckning för indrivning i Belgien av svensk skatt | 1,958 | Med anledning av artikel 20 i det mellan Sverige och Belgien den 1
april 1953 ingångna avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet ävensom en den 14 maj och den 11 juni 1958 undertecknad
överenskommelse jämlikt artikel 21 av avtalet har Kungl. Maj:t funnit
gott utfärda följande särskilda föreskrifter angående förfarandet för
erhållande av handräckning för indrivning i Belgien av svensk skatt.
1 § Svensk myndighet kan på sätt i denna kungörelse stadgas erhålla
handräckning för indrivning i Belgien av svensk skatt.
2 § 1 mom. Med svensk skatt avses i denna kungörelse de i
artikel 2 av ovannämnda avtal omförmälda skatterna.
Vad i denna kungörelse sägs angående svensk skatt skall, där ej annat
särskilt stadgas, gälla även
a) restavgift eller annan avgift, utgående i anledning av försummad
inbetalning av svensk skatt;
b) ränta å svensk skatt, där sådan skall gäldas;
c) ersättning för kostnader i svenskt beskattningsärende; samt
d) vite i svenskt beskattningsärende.
2 mom. Med svenskt beskattningsärende förstås i denna
kungörelse ärende hos svensk förvaltningsmyndighet rörande indrivning
av svensk skatt.
3 mom. Med svensk myndighet förstås i denna kungörelse,
förutom svensk statlig eller kommunal myndighet, den som på grund av
allmän tjänst tager befattning med svenskt beskattningsärende.
3 § 1 mom. Handräckning för indrivning i Belgien av svensk skatt må av
svensk myndighet begäras under förutsättning att skatten skall uttagas
av sådan i Sverige skattskyldig person, som avses i artikel 1 § 1 av
ovannämnda avtal.
Förelåg i första stycket angiven förutsättning under den tidrymd eller
vid den tidpunkt skatteanspråket avser, skall den omständigheten, att
förutsättningen sedermera bortfallit, icke utgöra hinder för begäran
om handräckning.
2 mom. Handräckning som i 1 mom. sägs kan icke erhållas,
a) om skatten skall uttagas av belgisk medborgare eller juridisk
person i Belgien i andra fall än då fråga är om sådana skatter, som
avses i artikel 20 § 4 av ovannämnda avtal,
b) om beslutet i skatteärendet icke är verkställbart här i riket,
c) om anledning finnes att antaga, att skatten kan uttagas i Sverige,
d) om vad som skall uttagas av viss skattskyldig understiger ett
belopp av 500 kronor, eller
e) om skatteanspråket, därest det genomfördes, skulle föranleda
dubbelbeskattning i förhållandet mellan de båda staterna.
Såsom dubbelbeskattning, varom ovan under e) förmäles, skall icke
anses den beskattning av inkomst av kapital, som föranledes av
bestämmelserna i artikel 8 §§ 2--6 av berörda avtal.
4 § Svensk myndighet, som önskar handräckning enligt 3 §, skall till
vederbörande länsstyrelse ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning
därom. Ansökningen bör innefatta utredning, att i nämnda paragraf
angivna förutsättningar för handräcknings erhållande äro för handen. I
ansökningen skall vidare angivas
a) beträffande skattskyldig fysisk person:
hans namn, yrke eller titel, nationalitet och bostadsadress;
b) beträffande skattskyldig juridisk person:
dess namn och adress;
c) i förekommande fall upplysningar till stöd för tillämpning av
artikel 20 § 4 av ovannämnda avtal;
d) skattens beskaffenhet, den tidrymd eller tidpunkt skatteanspråket
avser, skattebeloppet och, i fråga om kommunalskatt, den till skatt
berättigade kommunen; samt
e) i förekommande fall den ort i Belgien, där den skattskyldige kan
anträffas eller honom tillhörig egendom finnes.
Framställningen skall åtföljas av:
a) utdrag av restlängd, varav skatteanspråket framgår, samt
b) å tjänstens vägnar meddelad förklaring av den myndighet, som gör
ansökningen, att det beslut varå kravet grundas är verkställbart här i
riket.
Handling, varom i föregående stycke sägs, skall vara utfärdad eller
till riktigheten bestyrkt av behörig tjänsteman hos domstol eller
förvaltningsmyndighet i Sverige samt skall ingivas i två exemplar.
Länsstyrelse, som mottagit ansökning varom i första stycket sägs,
skall snarast till finansdepartementet översända ansökningen, åtföljd
av eget yttrande.
5 § 1 mom. Önskar svensk myndighet, för vilken handräckning enligt 3 §
begärts i Belgien, göra ytterligare framställning i ärendet eller
förete utredning eller bevisning, har myndigheten att i den ordning i
4 § sägs ingiva handlingarna ifråga.
2 mom. Därest den svenska skattemyndigheten finner anledning föreligga
för yrkande om den skattskyldiges försättande i konkurs i Belgien,
skall uttrycklig begäran om åtgärd i sådant hänseende göras i den
ordning i 4 § sägs. Vad nu stadgats skall ock gälla om anhängiggörande
av rättegång vid belgisk allmän domstol eller eljest vidtagande av
åtgärd, för vars giltighet kräves domstols medverkan.
6 § Om det beslut, på grund varav handräckning sökts, upphäves eller
ändras innan handräckningsärendet slutförts eller om före nämnda
tidpunkt rätten att uttaga skatten helt eller delvis upphör av annan
anledning (betalning direkt till vederbörlig svensk myndighet,
preskription eller dylikt), skall den myndighet som sökt
handräckningen, så snart den erhållit kännedom om förhållandet, i den
ordning i 4 § sägs ingiva till Kungl. Maj:t ställd anmälan därom.
7 § Svensk skatt, som uttagits genom handräckning i Belgien, skall,
sedan redovisning avgivits av vederbörande belgiska myndighet, genom
svenska ambassaden i Bryssel tillgodoföras den svenska myndighet, som
skall uppbära densamma. Tillgodoförandet sker i svenskt mynt med
belopp uträknat efter den kurs, enligt vilken vid handräckningens
verkställande förvandling skett från svenskt till belgiskt myntslag.
Har belgisk myndighet vid överförande av medel till svenska ambassaden
i Bryssel gjort avdrag för kostnader, skall det avdragna beloppet
påföras den svenska myndigheten.
8 § Har svensk skatt uttagits genom handräckning i Belgien, skall i
förhållande till den skattskyldige så anses som om skatten kommit
behörig svensk myndighet tillhanda vid tiden för uttagandet.
9 § Handräckning för uttagande av belopp, som avses i 2 § 1 mom. andra
stycket, må endast där fråga är om vite begäras utan samband med
framställning om uttagande av svensk skatt. Framställning om uttagande
av vite må ej göras, om vitets belopp understiger 500 kronor.
10 § Vid handräckning enligt denna kungörelse skall vederbörande
myndighet i Belgien erhålla ersättning för kostnader på grund av
rättegångsförfarande vid belgisk allmän domstol, vilket föranledes av
handräckningens verkställande.
I den mån vederbörande myndighet i Belgien icke gjort avdrag för
kostnaden vid redovisning av indrivna medel skall ersättning för
kostnaden utbetalas från anslag anvisat för ändamålet.
Har avdrag för kostnaden av vederbörande myndighet i Belgien gjorts
vid redovisningen, skall kostnaden avföras å nyssnämnda anslag. | null | null |
1958:382 | Kungörelse (1958:382) angående handräckning åt belgisk myndighet i beskattningsärenden | 1,958 | Med anledning av artikel 20 i det mellan Sverige och Belgien den 1
april 1953 ingångna avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet ävensom en den 14 maj och den 11 juni 1958 undertecknad
överenskommelse jämlikt artikel 21 av avtalet -- samt med stöd av
lagen den 15 juni 1935 (nr 315) angående uttagande i vissa fall av
ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift och lagen samma dag (nr
316) om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av
oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter -- har Kungl.
Maj:t funnit gott utfärda följande särskilda föreskrifter angående
handräckning åt belgisk myndighet i beskattningsärenden.
1 § På begäran av belgisk myndighet skall, efter Kungl. Maj:ts
förordnande i varje särskilt fall, handräckning här i riket meddelas
för uttagande av sådan belgisk skatt, som avses i artikel 2 av
ovannämnda avtal.
Vad i denna kungörelse sägs angående belgisk skatt skall, där ej annat
särskilt stadgas, gälla även i samband med dylik skatt uttagna
förhöjningar, tillägg, räntor, kostnader och viten utan straffrättslig
karaktär.
2 § Har Kungl. Maj:t beslutat, att viss belgisk skatt skall uttagas
här i riket, skall, därest Kungl. Maj:t icke annorledes förordnat,
skatten, med iakttagande av vad nedan i denna kungörelse särskilt
föreskrives, uttagas i den ordning som är stadgad för uttagande av
oguldna årliga utskylder till svenska staten.
Länsstyrelse, åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att ombesörja sådan
handräckning, skall, i den mån ej i denna kungörelse annorledes
stadgas, i avseende å handräckningens verkställande hava samma
befogenhet och skyldigheter som beträffande uttagande av årliga
utskylder till svenska staten.
Det skall ock tillkomma nämnda länsstyrelse att i fall, som avses i
lagen den 15 juni 1935 angående uttagande i vissa fall av ogulden
utländsk utskyld eller allmän avgift, mottaga stämning samt själv
eller genom ombud tala och svara inför domstol eller annan myndighet
här i riket.
3 § Sedan länsstyrelse erhållit uppdrag enligt 2 §, skall
länsstyrelsen utan dröjsmål ålägga utmätningsman att uttaga den skatt,
varom fråga är.
Utmätningsmannen skall ofördröjligen genom tjänstebrev anmana den
skattskyldige att inom angiven tid, minst åtta, högst tjugo dagar
efter anmaningens utfärdande, till utmätningsmannen inbetala skatten i
svenskt mynt med belopp, uträknat efter den vid betalningstillfället
gällande officiella säljkursen å belgiska francs.
Inbetalas icke skatten inom sålunda föreskriven tid, skall indrivning
äga rum.
4 § 1 mom. Införsel i den skattskyldige tillkommande avlöning, pension
eller livränta må, i enlighet med bestämmelserna i lagen den 15 juni
1935 om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av
oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter, meddelas för
uttagande av skatt, varom fråga är.
2 mom. Utan uttryckligt bemyndigande av Kungl. Maj:t må ej för
uttagande av belgisk skatt åtgärd vidtagas för den skattskyldiges
försättande i konkurs i Sverige eller för anhängiggörande vid svensk
allmän domstol av rättegång, som föranledes av handräckningen.
Erfordras bevakning av belgisk skatt i konkurs eller anmälan av sådan
skatt vid ackordsförhandling utan konkurs eller annan likartad åtgärd,
skall utmätningsmannen därom draga försorg.
För belgisk skatt åtnjutes icke för svenska skatter stadgad särskild
förmånsrätt.
5 § Har den skattskyldige avlidit, må vid skattens indrivning ej
uttagas mera än som motsvarar tillgångarna i dödsboet. Är boet
skiftat, må av bodelägare ej uttagas mera än som motsvarar beloppet
eller värdet vid tiden för förvärvet av vad bodelägaren på grund av
dödsfallet förvärvat.
6 § 1 mom. Utslag i utsökningsmål, som meddelats av överexekutor eller
hovrätt, så ock dom i rättegång, som föranledes av handräckningen,
skola, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, i god tid före utgången
av tiden för fullföljande av talan mot utslaget eller domen av
länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.
2 mom. Göres hos myndighet, som med indrivningsärende tager
befattning, invändning att, efter det den belgiska myndigheten
meddelat det beslut varpå handräckningen grundas, sådan omständighet
inträffat att förutsättningarna för handräckningens genomförande helt
eller delvis bortfallit (betalning, upphävande av den belgiska
myndighetens beslut eller dylikt) och visas sannolika skäl för
invändningen, skall meddelande härom insändas till
finansdepartementet, därest invändningen gjorts hos länsstyrelsen,
samt i annat fall till sistnämnda myndighet, som därefter om
förhållandet underrättar finansdepartementet.
7 § Skattskyldig, vilken underlåtit att inom den jämlikt 3 § andra
stycket föreskrivna tiden erlägga belgisk skatt, skall för
indrivningen erlägga avgift, beräknad efter fyra öre för varje hel
krona av den del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre
än tjugufem öre. Beträffande denna avgift skola gällande föreskrifter
om restavgift vid indrivning av årliga utskylder till svenska staten
äga motsvarande tillämpning.
Avgift må icke påföras för uttagande av vite eller kostnad i belgiskt
beskattningsärende.
8 § 1 mom. Då medel på grund av handräckningen influtit, åligger det
utmätningsmannen att senast å sjätte dagen därefter insätta beloppet å
Belgiska Nationalbankens konto i Sveriges riksbank för vederbörlig
belgisk myndighets räkning. Utmätningsmannen skall ofördröjligen om
insättningen göra anmälan till länsstyrelsen med bifogande dels av
bestyrkt avskrift av kvitto å det insatta beloppet dels ock av övriga
handlingar i ärendet.
Kan skatten helt eller delvis ej uttagas här i riket, skall
utmätningsmannen skyndsamt meddela länsstyrelsen underrättelse härom
och därvid tillika översända handlingarna i ärendet.
2 mom. Efter mottagande av de i 1 mom. omförmälda handlingarna skall
länsstyrelsen ofördröjligen till finansdepartementet översända
meddelande om utgången av handräckningsärendet och återställa
handlingarna i ärendet. Möter hinder för handräckningen, skall
meddelande tillika givas om hindrets beskaffenhet samt om de i ärendet
framkomna omständigheter, som kunna vara av betydelse för
skatteärendets vidare behandling.
9 § Vederbörande svenska myndighet är berättigad att av belgisk
myndighet erhålla ersättning för kostnader på grund av
rättegångsförfarande vid svensk allmän domstol, vilket föranledes av
handräckningens verkställande.
Kostnad som här avses skall, där så erfordras, av länsstyrelsen
förskotteras från för ändamålet anvisat anslag.
Vid insättning av medel i riksbanken jämlikt 8 § 1 mom. må avdrag ske
för kostnad, som nu sagts. Kostnad, för vilken avdrag icke sålunda
gjorts, skall för utbekommande av ersättning från belgisk myndighet
anmälas hos finansdepartementet. Influtna ersättningsbelopp skola, i
den mån de förskotterats från nyssnämnda anslag, gottskrivas detta. | null | null |
1958:388 | Kungörelse (1958:388) med vissa bestämmelser rörande taxering, uppbörd och folkbokföring under krigsförhållanden | 1,958 | Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelserna i 2 -- 20 §§ skola träda i tillämpning i den mån
Kungl. Maj:t därom förordnar. Dock skola sådana förberedande åtgärder
omedelbart vidtagas, som erfordras för att kungörelsen skall kunna
tillämpas.
2 § Har förordnande enligt 1 § meddelats, ankommer det på
länsstyrelsen att, utom i vad angår 4 § 1 mom., 5, 10 och 11 §§, 12 §
2 mom., 14 § tredje stycket och 16 § samt i den mån annat icke framgår
av förordnandet, föreskriva i vilken utsträckning taxering, uppbörd
och folkbokföring skola verkställas i överensstämmelse med vad i denna
kungörelse stadgas.
Taxering
3 § 1 mom. Den indelning i taxeringsdistrikt, som gäller när denna
paragraf träder i tillämpning, skall bestå intill dess länsstyrelsen
annorlunda förordnar.
2 mom. Taxering verkställes, där ej annat följer av vad nedan i andra
stycket stadgas, av den lokala skattemyndigheten med biträde av
taxeringsassistenter eller av länsstyrelsen särskilt förordnade
personer. Den lokala skattemyndigheten äger, om så anses erforderligt,
utse personer, vilka innehava eller innehaft förordnande såsom
ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd, eller annan lämplig person
att biträda vid taxeringsarbetet.
I särskilt taxeringsdistrikt, som avses i 4 § femte stycket
taxeringsförordningen, verkställes taxering av tjänsteman, som
länsstyrelsen därtill förordnar. Länsstyrelsen må ock förordna lämplig
person att biträda vid taxeringsarbetet.
3 mom. I stället för vad i 2 mom. stadgas skall beträffande
Stockholm gälla, att taxering verkställes av överståthållarämbetet med
biträde av den lokala skattemyndigheten och av personer, som
överståthållarämbetet därtill förordnar.
Uppgifter, som ankomma på den gemensamma taxeringsnämnden, skola
fullgöras av tjänsteman, som överståthållarämbetet därtill förordnar.
4 mom. Den, som i enlighet med vad i 2 och 3 mom. stadgas har
att verkställa taxering, skall utföra de åligganden, som enligt
taxeringsförordningen eller annan författning ankomma på
taxeringsnämnd och ordförande i taxeringsnämnd. Vad i sådan
författning föreskrivits om att taxeringsarbetet skall avslutas inom
viss tid skall icke äga tillämpning.
4 § 1 mom. Vad i taxeringslagen (1956:623) finns stadgat rörande den
mellankommunala skatterätten skall inte äga tillämpning.
2 mom. Ordföranden i en länsrätt får fatta beslut på rättens
vägnar antingen ensam eller tillsammans med en av honom tillkallad
ledamot av nämnden. Förordning (1979:540).
5 § Vad i taxeringsförordningen eller eljest finnes stadgat rörande
meddelande av förhandsbesked i taxeringsfrågor skall icke äga
tillämpning.
6 § Länsstyrelse äger föreskriva, att självdeklaration skall avlämnas
å annan tid eller i annan ordning än i taxeringsförordningen stadgas
eller ock att med sådant avlämnande må anstå tills vidare.
Länsstyrelse må ock föreskriva, att skattskyldiga, vilka
huvudsakligen uppbära inkomst av tjänst, tills vidare skola vara
undantagna från skyldighet att utan anmaning avlämna
självdeklaration.
Tillika må länsstyrelse förordna om inskränkningar i de uppgifter,
som skola upptagas i eller fogas vid självdeklaration, samt fastställa
erforderliga formulär.
7 § Länsstyrelse äger föreskriva, att i taxeringsförordningen
omförmälda kontrolluppgifter och andra uppgifter till ledning för
taxering skola avlämnas å annan tid eller i annan ordning än i nämnda
förordning stadgas eller ock att med sådant avlämnande skall anstå
tills vidare. Länsstyrelsen må ävenledes undantaga vissa grupper
uppgiftspliktiga från skyldighet att lämna uppgifter som här avses, så
ock föreskriva de inskränkningar i uppgiftsskyldigheten som må finnas
lämpliga.
8 § 1 mom. Länsstyrelse äger föreskriva, att taxering skall ske
allenast beträffande vissa grupper skattskyldiga.
2 mom. Om beslutade taxeringar göres anteckning på vederbörliga
deklarationer samt, där så är möjligt, i inkomstlängd och
förmögenhetslängd.
9 § Finner lokal skattemyndighet i anledning av inkomna besvär eller
eljest att taxering, som myndigheten beslutat med stöd av
bestämmelserna i denna kungörelse, blivit oriktig på grund av
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, äger
myndigheten meddela beslut om rättelse.
10 § Vad i taxeringsförordningen stadgas om tid för anförande av
besvär angående taxering skall icke gälla.
11 § Allmän eller särskild fastighetstaxering skall icke äga rum; dock
att nytt taxeringsvärde må åsättas fastighet, när så är påkallat av
särskilda förhållanden.
Uppbörd
12 § 1 mom. Har skattskyldig att erlägga preliminär A-skatt må, där ej
annat framgår av vad nedan i 2 och 3 mom. stadgas eller Kungl. Maj:t
annorlunda förordnar, skatten beräknas enligt den skattetabell,
vilken, när denna paragraf träder i tillämpning, gäller för den
kommun, inom vilken lön utbetalas.
Skattskyldig, som åtnjuter inkomst av tjänst, skall -- ändock att
han har att utgöra preliminär B-skatt för sådan inkomst -- i stället
erlägga preliminär A- skatt för denna inkomst.
Skattskyldig, vilken erhållit debetsedel å preliminär B-skatt men
jämlikt bestämmelsen i andra stycket erlagt preliminär A-skatt för
inkomst av tjänst, må vid inbetalning av den preliminära B-skatten
minska debiterat, på skatteanvisning angivet belopp med vad som
avdragits såsom preliminär A-skatt.
Lokal skattemyndighet må, där så är erforderligt, beträffande viss
skattskyldig besluta att preliminär B-skatt för visst inkomstår skall
utgå med samma belopp som för näst föregående inkomstår.
2 mom. Har Kungl. Maj:t beträffande viss kategori inkomsttagare
föreskrivit att avlöning och pension till inkomsttagaren utbetalas mot
av denne vid utbetalningstillfället företedd särskild, för ändamålet
upprättad handling (lönebevis, pensionsbevis) skall preliminär skatt
uttagas efter grunder som Kungl. Maj:t i samband därmed fastställer.
3 mom. Länsstyrelse äger föreskriva, att preliminär A-skatt skall utgå
jämväl för sådan inkomst av tjänst, vilken icke hänför sig till den
skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning.
4 mom. Ansökan om jämkning av preliminär skatt eller om jämkning eller
om rättelse av sjömansskatt må av skattskyldig göras även efter
utgången av eljest stadgad tid.
13 § 1 mom. Kan debetsedel icke utfärdas enligt formulär, som
fastställts av riksskattenämnden, må utfärdandet ske enligt formulär
som fastställes av länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten.
2 mom. Kan, i fall då preliminär A-skatt skall utgå efter tabell,
arbetstagare icke förete debetsedel å sådan skatt för inkomståret
skall arbetsgivaren verkställa skatteavdrag enligt den kolumn i
skattetabellen som i enlighet med av arbetstagaren lämnade uppgifter
och för arbetsgivaren eljest kända förhållanden kan anses tillämplig.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om sjömansskatt.
3 mom. Anstånd enligt uppbördsförordningen med inbetalning av
debiterad skatt må av lokal skattemyndighet beviljas att gälla tills
vidare.
4 mom. Lokal skattemyndighet äger meddela beslut i frågor rörande
uppbörd av skatt beträffande skattskyldig, vilken vistas inom
myndighetens tjänstgöringsområde utan att vara där bosatt.
14 § Kan inbetalning av preliminär skatt icke ske medelst
skatteanvisning, som varit fogad till debetsedel, skall inbetalningen
ske medelst särskild skatteanvisning enligt av länsstyrelsen
fastställd blankett, vilken tillhandahålles å postanstalterna och hos
de lokala skattemyndigheterna.
Vad i uppbördsförordningen stadgas om inbetalning eller girering av
skatt till centrala skattekontot skall icke äga tillämpning. I sådant
fall skall skatten i stället inbetalas eller genom girering överföras
till postgirokonto för skatteavdelningen i residensstaden.
Beträffande inbetalning av preliminär A-skatt från statlig myndighet
skall gälla vad därom må vara föreskrivet.
15 § Länsstyrelse äger föreskriva, att skatteavdrag för gäldande av
kvarstående skatt icke skall verkställas.
Länsstyrelse äger ock föreskriva, att med debitering av slutlig
skatt och med utfärdande av debetsedel å sådan skatt skall anstå tills
vidare.
16 § Vad i uppbördsförordningen eller eljest finnes stadgat rörande
möjlighet att av centrala uppbördsnämnden erhålla bindande förklaring
beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt samt om
verkställande av skatteavdrag skall icke äga tillämpning.
17 § Länsstyrelse äger föreskriva, att lokal skattemyndighet skall
vara utmätningsman såvitt avser indrivning av skatt.
Folkbokföring
18 § Länsstyrelsen äger föreskriva, att mantalsskrivningen för visst
år skall inställas eller uppskjutas.
Har mantalsskrivningen för visst år inställts, skall envar för det
året anses vara mantalsskriven i den kommun, där han vid senast
förrättade mantalsskrivning blivit uppförd i mantalslängd eller, om
han då icke blivit uppförd i mantalslängd, i den kommun, där han är
kyrkobokförd den 1 november det år mantalsskrivning skulle hava
förrättats.
19 § Flyttning inom riket skall ej, därest icke särskilda skäl
föreligga, föranleda ändring i kyrkobokföringen.
Registrering av födelse, vigsel, dödsfall samt av andra
förhållanden, som äro av betydelse för kyrkobokföringen, skall ske i
den församling där anmälan om förhållandet göres. Är enligt
kyrkobokföringskungörelsen annan församling rätt inskrivningsort,
skall pastor i nämnda församling underrättas därest det kan antagas
att meddelandet kan komma honom tillhanda.
Pastor, som mottager anmälan om barns födelse, skall omedelbart
upprätta personakt för barnet samt tilldela barnet tillfälligt
födelsenummer. Sådant nummer skall bestå av länsbokstav, kommunens
statistiska nummer samt ett ordningstal, udda för pojke och jämnt för
flicka. Ny serie ordningstal skall påbörjas för varje dag. Finnas inom
en kommun flera församlingar, skall av födelsenumret framgå i vilken
församling registreringen skett. Uppgift om tillfälligt födelsenummer
skall antecknas i personakten samt i födelse- och dopboken ävensom
meddelas barnets närmaste anhöriga. Vad sålunda stadgats skall i
tillämpliga delar gälla när personakt upprättats för invandrare och
för personer, vilka äro registrerade såsom obefintliga.
20 § Länsstyrelse äger föreskriva att vad i folkbokföringsförordningen
eller eljest finnes stadgat angående förande av tryckande register hos
länsbyrå för folkbokföringen samt meddelande av vissa underrättelser
till och från länsbyrå icke skall äga tillämpning.
Länsstyrelse må även i övrigt föreskriva sådana inskränkningar inom
folkbokföringsväsendet, som med hänsyn till krigsförhållanden kunna
anses erforderliga.
Särskilda föreskrifter
21 § De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av
här meddelade bestämmelser, utfärdas av statistiska centralbyrån,
riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och sjömansskattenämnden,
envar myndighet såvitt avser dess verksamhetsområde.
22 § Myndighet, som meddelar föreskrifter eller eljest vidtager
åtgärder med avseende å förhållanden, vilka regleras i denna
kungörelse eller i förordningen om taxeringsväsendet under
krigsförhållanden m.m., skall, där icke hinder möter, till chefen för
finansdepartementet göra anmälan härom.
Länsstyrelse skall, där så finnes påkallat, i här avsedda ärenden
samråda med länsstyrelser i angränsande län.
23 § I denna kungörelse förstås med län jämväl Stockholms stad, med
länsstyrelse jämväl överståthållarämbetet och med landskamrerare
jämväl skattedirektören hos överståthållarämbetet. | null | null |
1958:401 | Förordning (1958:401) om skyldighet för Skatteverket att lämna underrättelse om fransk medborgares dödsfall, m.m. | 1,958 | Om Skatteverket, på grund av anmälan eller på annat sätt, fått
kännedom om att en fransk medborgare avlidit här i landet,
skall verket omedelbart skriftligen underrätta chefen för
franska ambassadens konsulatavdelning, adress Narvavägen 28,
Stockholm, om dödsfallet.
Angående fransk konsuls och konsularagents befattning i vissa
fall med utredningen av dödsboet efter person, som avlidit här
i landet, gäller vad som föreskrivs i konsularkonventionen den
5 mars 1955 med Franska Republiken.
Med fransk medborgare förstås i denna förordning medborgare i
republiken Frankrike eller annat Franska Unionen tillhörigt
område. Förordning (2003:903). | null | null |
1958:402 | Kungörelse (1958:402) med förordnande jämlikt lagen den 30 juni 1952 (nr 532) om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg | 1,958 | Kungl. Maj:t har, i anledning av konsularkonventionen den 5 mars 1955
med Franska Republiken och med stöd av lagen den 30 juni 1952 om
undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister
mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg, funnit gott
förordna, att tvist mellan befälhavaren och besättningen å fartyg
med hemort i republiken Frankrike eller annat Franska Unionen
tillhörigt område angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid
svensk domstol. | null | null |
1958:408 | Kungörelse (1958:408) om avlönings- och pensionsförmåner för innehavare av vissa i lönegrad uppflyttade tjänster | 1,958 | 1 § Denna kungörelse skall, där Kungl. Maj:t det förordnar, tillämpas
beträffande tjänst, som under senare halvåret 1958 uppflyttas i
lönegrad med stöd av beslut vid 1958 års B-riksdag.
2 § Beträffande tjänsteman, som den 1 juli 1958 innehade eller med
vikariatslöneförordnande uppehöll i 1 § avsedd tjänst och blir förste
innehavare av tjänsten i den högre lönegraden eller av
vikariatslöneförordnande därå, skall vid bestämmande av avlönings- och
pensionsförmåner så anses som om tjänsten uppflyttats i lönegrad från
och med den 1 juli 1958. Härav föranledd omräkning av
avlöningsförmåner skall icke medföra omräkning av månadsinkomst enligt
kungörelsen den 3 december 1954 (nr 805) om särskilda löneavdrag för
vissa statsanställda m.fl.
3 § Beträffande tjänsteman, som den 1 juli 1958 innehade sådan med
pensionsrätt förenad tjänst, å vilken denna kungörelse är tillämplig,
och före tjänstens tillsättande i den högre lönegraden avgår med rätt
till tjänstepension eller avlider och efterlämnar till familjepension
berättigad anhörig, vill Kungl. Maj:t, på därom gjord framställning, i
varje särskilt fall pröva frågan om höjning av pensionsunderlag på
grund av att tjänsten uppflyttats i lönegrad.
Övergångsbestämmelser
1987:73
De upphävda författningarna gäller fortfarande i fråga om rätt till
pensionsförmån som uppkommit före utgången av april 1987. Detsamma
gäller i fråga om rätt till familjepensionsförmån efter den som har en
sådan rätt. | null | null |
1958:420 | null | 1,958 | null | 1947:848 | null |
1958:421 | null | 1,958 | null | 1909:24 s.1 | null |
1958:422 | null | 1,958 | null | 1947:847 | null |
1958:429 | null | 1,958 | null | 1902:71 s.1 | null |
1958:430 | null | 1,958 | null | 1947:385 | null |
1958:437 | null | 1,958 | null | 1957:297 | null |
1958:438 | null | 1,958 | null | 1929:116 | null |
1958:459 | null | 1,958 | null | 1956:293 | null |
1958:465 | null | 1,958 | null | 1942:740 | null |
1958:467 | null | 1,958 | null | 1946:807 | null |
1958:47 | null | 1,958 | null | 1952:98 | null |
1958:484 | Kungörelse (1958:484) angående avskrivning av statsbidrag till anordnande av pensionärshem, m.m. | 1,958 | 1 § Återkrav av bidrag enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om
statsbidrag till anordnande av pensionärshem må avse högst belopp
motsvarande det utbetalade bidraget minskat med en trettiondedel för
varje helt år - räknat från det bidraget i sin helhet utbetalades -
under vilket pensionärshemmet använts för sitt ändamål. Sedan trettio år
förflutit från det bidraget i sin helhet utbetalades skall bidraget
avskrivas.
2 § Bidrag enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om
lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag skall avskrivas sedan
tio år förflutit från det bidraget i sin helhet utbetalades.
Värdet av förmån i form av räntefrihet för lantarbetarbostadslån enligt
nyssnämnda kungörelse eller för förbättringslån enligt kungörelsen den
22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och
förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden må icke
återkrävas sedan tio år förflutit från det lånet i sin helhet
utbetalades. Kungörelse (1964:415). | null | null |
1958:491 | null | 1,958 | null | 1954:533 | null |
1958:502 | Kungörelse (1958:502) angående tillämpning mellan Sverige och Italien av vissa europeiska avtal om social trygghet m.m. | 1,958 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva vederbörande tillkänna, att följande
av Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade avtal
för Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Italien den 1
september 1958, nämligen
1) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande,
2) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet, dock ej vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande, samt
3) tilläggsprotokoll till ettvart av dessa avtal.
Här i riket bosatt flykting, som jämlikt tilläggsprotokollet till
avtalet under 1) skall likställas med medborgare i Italien, skall hava
samma skyldighet som svensk medborgare att erlägga avgift enligt lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering. Sådan skyldighet
föreligger dock icke för tiden före den 1 januari 1959. | null | null |
1958:510 | null | 1,958 | null | 1950:375 | null |
1958:515 | Cirkulär (1958:515) till samtliga domkapitel angående ändring i kyrkohandboken med anledning av lagstiftningen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst | 1,958 | GUSTAF ADOLF etc. etc. Vår ynnest etc. Kungl. Maj:t har, efter
inhämtande av kyrkomötets yttrande, funnit gott förordna, att den av
Kungl. Maj:t den 16 oktober 1942 stadfästa svenska kyrkohandboken skall
i följande delar - - - erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vad sålunda förordnats skall tjäna till efterföljd från och med den 1
januari 1959. | null | null |
1958:52 | Lag (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente | 1,958 | Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare efter kungörelse
enligt 16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken har att göra sin rätt
gällande, må, om skäl äro därtill, av rätten förlängas. Sådan
förlängning må ske med högst fem år i sänder men må sammanlagt ej avse
mera än femton år.
Ansökan om förlängning skall ingivas till rätten, innan preskription
inträtt, och må göras av den som har att bevaka arvingens eller
testamentstagarens rätt i boet. Övriga dödsbodelägare skola genom
särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig över
ansökningen.
Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall kungörelse om
beslutet genom rättens försorg intagas i Post- och Inrikes Tidningar.
Lag (1977:661). | null | null |
1958:522 | Kungörelse (1958:522) angående tillämpning av konventionen den 20 juni 1956 om indrivning av underhållsbidrag i utlandet | 1,958 | Försäkringskassan skall vara svenskt förmedlande och mottagande
organ i konventionens mening.
Av bilaga 2 till kungörelsen framgår vilka stater som tillträtt
konventionen.
Vad som sägs i konventionen och första stycket i denna
kungörelse skall, på grund av ömsesidiga åtaganden i fråga om
internationellt samarbete för indrivning av underhållsbidrag,
tillämpas också i förhållande till Amerikas Förenta Stater
jämte Guam, Jungfruöarna, Puerto Rico och Samoa, dock med
undantag av Alabama, District of Columbia och Mississippi.
Förordning (2005:778).
Bilaga 1
Konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet
Inledning
De fördragsslutande staterna
som beakta angelägenheten av att lösa det humanitära problem som
uppställer sig för behövande personer vilka för sitt lagstadgade
underhåll äro beroende av personer i utlandet,
som beakta att talan i utlandet om utfående av underhållsbidrag eller
verkställighet i utlandet av dom å sådant bidrag ger upphov till
allvarliga rättsliga och praktiska svårigheter, och
som äro beslutna att skapa ett medel för lösandet av dessa problem och
för bemästrandet av dessa svårigheter,
ha överenskommit om följande:
Artikel 1.
Konventionens syfte
1. Denna konvention har till syfte att underlätta indrivandet av
underhållsbidrag som en person, här nedan kallad sökanden, vilken
vistas på någon av de fördragsslutande parternas territorium, påstår
sig vara berättigad att erhålla från en annan person, här nedan kallad
förklaranden, vilken är underkastad rättskipningen i en annan
fördragsslutande stat. Detta syfte skall förverkligas genom organ,
vilka här nedan kallas förmedlande och mottagande organ.
2. I denna konvention förutsedda rättsmedel skola tillämpas vid sidan
om och träda ej i stället för sådana rättsmedel som redan må finnas
enligt nationell eller internationell rätt.
Artikel 2.
Utseende av förmedlande och mottagande organ
1. Varje fördragsslutande part skall i samband med deponering av rati
fikations- eller anslutningsinstrument utse en eller flera judiciella
eller administrativa myndigheter, vilka skola vara förmedlande organ å
dess territorium.
2. Varje fördragsslutande part skall i samband med deponering av rati
fikations- eller anslutningsinstrument utse en allmän inrättning eller
enskild organsation, som skall vara mottagande organ å dess
territorium.
3. Varje fördragsslutande stat skall utan dröjsmål underrätta Förenta
Nationernas generalsekreterare om utseende av organ enligt punkterna 1
och 2 ovan samt om varje i sådant hänseende vidtagen ändring.
4. Förmedlande och mottagande organ äga träda i direkt förbindelse med
förmedlande och mottagande organ i andra fördragsslutande stater.
Artikel 3
Framställning hos förmedlande organ
1. Då sökande vistas å fördragsslutande stats territorium, här nedan
kallad sökandens stat, och förklaranden är underkastad rättskipningen
i annan fördragsslutande stat, här nedan kallad förklarandens stat, må
sökanden hos ett förmedlande organ i den stat där han befinner sig
göra framställning om indrivning av underhållsbidrag från
förklaranden.
2. Varje fördragsslutande part skall lämna generalsekreteraren uppgift
om den bevisning som enligt lagen i det mottagande organets stat
regelmässigt fordras till styrkande av anspråk på underhållsbidrag, om
det sätt varpå sådan bevisning skall framläggas och om de övriga krav
som sagda lag härvidlag uppställer.
3. Framställningen skall vara åtföljd av alla erforderliga handlingar
och särskilt, om så påfordras, av fullmakt för det mottagande organet
att självt eller genom annan handla å sökandens vägnar. Den skall
jämväl vara åtföljd av fotografi av sökanden och, såvitt möjligt, av
fotografi av förklaranden.
4. Det förmedlande organet skall vidtaga alla rimliga åtgärder för att
tillse, att föreskrifterna i lagen i det mottagande organets stat
följas, och skall framställningen med iakttagande av föreskrifterna i
sagda lag innehålla:
(a) sökandens fullständiga namn, adress, födelsetid, medborgarskap
och yrke samt i förekommande fall hans ombuds namn och adress;
(b) förklarandens fullständiga namn samt, såvitt sökanden äger
kännedom därom, hans adresser under de senaste fem åren, hans
födelsetid, medborgarskap och yrke;
(c) utförlig redogörelse för de grunder å vilka framställningen
stödes, för det underhåll som yrkas liksom varje annan upplysning av
betydelse, särskilt beträffande sökandens och förklarandens ekonomiska
ställning och familjeförhållanden.
Artikel 4
Handlingarnas översändande
1. Det förmedlande organet skall, såvida framställningen ej befinnes
uppenbart ogrundad, översända handlingarna till det mottagande
organet i förklarandens stat.
2. Innan handlingarna översändas, skall det förmedlande organet
förvissa sig om att de uppfylla de formella krav som lagen i sökandens
stat uppställer.
3. Det förmedlande organet må underrätta det mottagande organet om sin
uppfattning beträffande det berättigade i den gjorda framställningen
samt förorda, att sökanden tillerkännes förmånen av fri rättshjälp
och avgiftsbefrielse.
Artikel 5
Översändande av domar och andra av domstol utfärdade handlingar
1. Det förmedlande organet skall på begäran av sökanden och enligt
bestämmelserna i artikel 4 översända varje dom eller beslut, vare sig
av slutlig eller interimistisk natur, eller annan av domstol utfärdad
handling, som avser utfående av underhållsbidrag och som sökanden
erhållit hos behörig domstol i någon av de fördragsslutande staterna,
ävensom, då så är nödvändigt och möjligt, domstolens protokoll i det
ifrågavarande målet eller ärendet.
2. De domar, beslut och andra av domstol utfärdade handlingar som
avses i punkt 1 må översändas i stället för eller jämte de i artikel 3
omförmälda handlingarna.
3. I artikel 6 angivet förfarande må i enlighet med lagen i
förklarandens stat inbegripa exekvatur- eller registreringsförfarande
eller talan, grundad på de enligt punkt 1 översända handlingarna.
Artikel 6
De mottagande organets uppgifter
1. Det mottagande organet skall inom ramen för det av sökanden givna
uppdraget på sökandens vägnar vidtaga alla ändamålsenliga åtgärder för
utfående av underhållsbidrag, såsom träffande av uppgörelse eller,
där så erfordras, väckande och utförande av talan samt sökande av
verkställighet av dom, beslut eller annan av domstol utfärdad
handling.
2. Det mottagande organet skall hålla det förmedlande organet
underrättat om ärendets gång. Därest det mottagande organet ej kan
åtgöra något i ärendet, skall det underrätta det förmedlande organet
om skälen härför samt återsända handlingarna.
3. Utan hinder av bestämmelserna i denna konvention skall lagen i
förklarandens stat, däri inbegripet dess internationella privaträtt,
tillämpas beträffande förutnämnda förfaranden och alla frågor i
samband därmed.
Artikel 7
Framställningar om bevisupptagning
Därest lagen i båda de berörda fördragsslutande staterna innehåller
bestämmelser rörande framställningar om bevisupptagning vid ut
ländsk domstol och åt utländsk domstol, skola följande regler äga
tillämpning:
(a) Domstol vid vilken föres talan om underhållsbidrag må göra fram
ställning om upptagning av ytterligare bevisning, av skriftlig eller
annan natur, hos behörig domstol i den andra staten eller hos annan
myndighet eller inrättning, som den andra staten härtill utsett.
(b) För att parterna skola kunna inställa sig personligen eller genom
ombud skall den myndighet, hos vilken framställningen gjorts,
underrätta såväl det mottagande och det förmedlande organet som
förklaranden om tid och plats för bevisupptagningen.
(c) Begärd bevisupptagning skall verkställas med största möjliga
skyndsamhet; har bevisupptagning ej ägt rum inom fyra månader från det
att den myndighet, hos vilken framställningen gjorts, mottog denna,
skall underrättelse om skälen härför lämnas den myndighet, som begärt
åtgärden.
(d) Bevisupptagning, varom här är fråga, må icke föranleda
ersättningsskyldighet för avgifter eller kostnader av något slag.
(e) Bevisupptagning må vägras endast i följande fall:
(1) Om framställningens äkthet icke kunnat fastställas;
(2) Om den fördragsslutande stat, på vars territorium bevisupptag
ningen skall äga rum, finner densamma oförenlig med sin suveränitet
eller säkerhet.
Artikel 8
Ändring av dom eller beslut
Bestämmelserna i denna konvention skola äga tillämpning jämväl å fram
ställning, som avser ändring av dom eller beslut rörande underhålls
bidrag.
Artikel 9
Avgiftsfrihet och lättnader
1. Vid förfarande enligt denna konvention skall sökande erhålla samma
behandling och tillerkännas samma förmåner i fråga om befrielse från
kostnader och avgifter som tillkomma dem vilka stadigvarande vistas i
den stat där förfarandet äger rum eller äro medborgare i denna.
2. Sökanden må icke på grund av att han är utlänning eller icke
stadigvarande vistas i landet förpliktas att ställa borgen eller annan
säkerhet eller verkställa betalning för kostnader eller annat.
3. Förmedlande och mottagande organ må icke betinga sig ersättning för
de tjänster som de lämna enligt denna konvention.
Artikel 10
Överföring av betalningsmedel
Fördragsslutande stat, vars lagstiftning begränsar rätten att till
utlandet överföra betalningsmedel, skall medgiva bästa företrädesrätt
åt överföring av betalningsmedel, som skola användas till underhåll
eller för att bestrida rättegångskostnader enligt denna konvention.
Artikel 11
Klausul avseende förbundsstater
I fråga om förbundsstater eller andra stater, som icke äro enhets
stater, skola följande bestämmelser gälla:
(a) Beträffande artiklar i denna konvention, vilka falla inom området
för förbundsstatens lagstiftande organs befogenhet, skall förbunds
regeringen ha samma förpliktelser som åvila regeringarna i de
fördragsslutande stater vilka icke äro förbundsstater;
(b) Beträffande artiklar i konventionen, vilka falla inom området för
delstaters, provinsers eller kantoners lagstiftande befogenhet utan
att dessa enligt förbundsstatens författning äro skyldiga att vidtaga
lagstiftningsåtgärder, skall förbundsregeringen snarast möjligt och
med förordnande av dylika åtgärder bringa artiklarna till vederbörande
delstatliga, provinsiella eller kantonala myndigheters kännedom;
(c) Förbundsstat som biträtt denna konvention skall på begäran, som
framställes av annan fördragsslutande part och förmedlas av general
sekreteraren, tillhandahålla redogörelse för lagstiftningen och rätts
tillämpningen i förbundsstaten och i de däri ingående självständiga
enheterna beträffande angiven bestämmelse i konventionen, vilken
redogörelse skall utvisa i vilken utsträckning bestämmelsen satts i
kraft genom lagstiftningsåtgärder eller på annat sätt.
Artikel 12
Territoriell tillämpning
Bestämmelserna i denna konvention skola äga tillämpning jämväl å alla
icke självstyrande förvaltarskapsområden och andra territorier, vilkas
internationella förbindelser ombesörjas av en fördragsslutande part,
med mindre denna vid sin ratifikation av konventionen eller anslut
ning till densamma avgiver förklaring att konventionen icke skall äga
tillämpning å visst sådant territorium. Fördragsslutaande stat, som
avgivit dylik förklaring, må när som helst därefter genom under
rättelse till generalsekreteraren utsträcka konventionens tillämplig
het till att avse alla sålunda undantagna territorier eller något av
dem.
Artikel 13
Undertecknande, ratifikation och anslutning
1. Denna konvention skall till den 31 december 1956 stå öppen för
undertecknande av varje stat som är medlem av Förenta Nationerna, av
varje icke-medlemstat som är ansluten till den internationella dom
stolens stadga eller medlem av något av organsationens fackorgan,
ävensom av varje annan icke-medlemsstat som av ekonomiska och sociala
rådet inbjudits att ansluta sig till konventionen.
2. Konventionen skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten skola
deponeras hos generalsekreteraren.
3. Var och en av de i punkt 1 avsedda staterna må när som helst
ansluta sig till konventionen. Anslutningsintrumenteten skola depo
neras hos generalsekreteraren.
Artikel 14
Ikraftträdande
1. Denna konvention skall träda i kraft å trettionde dagen efter det
att det tredje ratifikations- eller anslutningsdokumentet deponeras
på sätt i artikel 13 sägs.
2. För varje stat, som ratificerar eller ansluter sig till konven
tionen efter deponerandet av det tredje ratifikations- eller anslut
ningsinstrumentet, skall den träda i kraft å trettionde dagen efter
det att ifrågavarande stat deponerat sitt ratifikations- eller an
slutningsinstrument.
Artikel 15
Uppsägning
1. Fördragsslutande part må uppsäga denna konvention genom under
rättelse till generalsekreteraren. Sådan uppsägning må avse jämväl
territorium eller territorier, vilka omförmälas i artikel 12.
2. Uppsägningen skall erhålla verkan ett år efter det att under
rättelsen tillställts generalsekreteraren. Uppsägningen skall dock
icke gälla för ärenden som äro under handläggning vid den tidpunkt då
uppsägningen erhåller verkan.
Artikel 16
Biläggande av tvister
Uppstår mellan fördragsslutande parter tvist angående tolkningen eller
tillämpnigen av denna konvention och bilägges ej tvisten på annat
sätt, skall den underställas den internationella domstolen. Tvisten
skall hänskjutas till denna antingen genom anmälan av särskild över
enskommelse härom eller genom ansökan av en part ensam.
Artikel 17
Förbehåll
1. Om någon stat i samband med undertecknande, ratifikation eller an
slutning gör förbehåll beträffande någon av artiklarna i denna konven
tion, skall generalsekreteraren delgiva förbehållets lydelse med alla
stater som biträtt konventionen och med de övriga stater som avses i
artikel 13. Fördragsslutande part, som motsätter sig förbehållet, må
inom nittio dagar från dagen för delgivningen underrätta general
sekreteraren att den icke godtager förbehållet, och konventionen skall
då icke träda i kraft mellan ifrågavarande stat och den stat som gjort
förbehållet. Stat, som senare ansluter sig till konventionen, må lämna
sådan underrättelse vid tidpunkten för anslutningen.
2. Fördragsslutande part må när som helst återtaga gjort förbehåll och
skall underrätta generalsekreteraren därom.
Artikel 18
Ömsesidighet
Fördragsslutande part må icke gentemot andra fördragsslutande parter
åberopa denna konvention i vidare mån än den själv är bunden därav.
Artikel 19
Underrättelser från generalsekreteraren
1. Generalsekreteraren skall för alla medlemmar av Förenta Nationerna
och i artikel 13 nämnda icke-medlemsstater tillkännagiva:
(a) underrättelser enligt artikel 2, punkt 3;
(b) uppgifter som mottagits enligt artikel 3, punkt 2;
(c) förklaringar och underrättelser enligt artikel 12;
(d) undertecknanden, ratifikationer och anslutningar enligt artikel
13;
(e) den dag då konventionen enligt artikel 14, punkt 1, trätt i
kraft;
(f) uppsägningar enligt artikel 15, punkt 1;
(g) förbehåll och underrättelser enligt artikel 17.
2. Generalsekretaren skall jämväl lämna alla fördragsslutande parter
meddelanden angående framställningar om revision av konventionen och
svaren därå enligt artikel 20.
Artikel 20
Revision av konventionen
1. Fördragsslutande part må när som helst genom en till general
sekreterararen ställd underrättelse hemställa om ändring av denna
konvention.
2. Generalsekreteraren skall översända underrättelsen till varje
fördragsslutande part med begäran om besked inom fyra månader, huru
vida denna önskar att en konferens skall sammankallas för att behandla
ändringsförslaget. Därest flertalet av de fördragsslutande parterna
förordar att en konferens kommer till stånd, skall generalsekreteraren
sammankalla en sådan.
Artikel 21
Konventionens språk och dess deponerande
Huvudskriften av denna konvention, vars engelska, franska, kinesiska,
ryska och spanska texter äga lika vitsord, skall deponeras hos
generalsekreteraren, som skall översända bestyrkta avskrifter av den
samma till alla i artikel 13 nämnda stater.
Förordning (2000:710).
Bilaga 2
Algeriet, Argentina, Australien, Barbados, Belgien, Bosnien-
Hercegovina, Brasilien, Burkina Faso, Centralafrikanska
republiken, Chile, Colombia, Cypern, Danmark, Ecuador, Estland,
Filippinerna, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken
Jugoslavien, Grekland, Guatemala, Haiti, Heliga Stolen, Irland,
Israel, Italien, Kap Verde, Kazakstan, Kroatien, Luxemburg,
Makedonien (FYROM), Marocko, Mexico, Monaco, Nederländerna,
Niger, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Polen, Portugal, Rumänien,
Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sri Lanka,
Storbritannien och Nordirland, Surinam, Tjeckien, Tunisien,
Turkiet, Tyskland, Ungern, Uruguay, Vitryssland och Österrike.
Förordning (2000:710).
Övergångsbestämmelser
1996:624
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1996. Ärenden som har
kommit in till Utrikesdepartementet före ikraftträdandet får dock
handläggas där fram till den 1 januari 1997. | null | null |
1958:526 | null | 1,958 | null | 1946:705 | null |
1958:528 | Kungörelse (1958:528) med vissa bestämmelser angående utförsel av smör, ost och ägg | 1,958 | 1 § Smör, ost och hönsägg av svenskt ursprung må ej utföras ur riket med
mindre bevis företes för tullverket, att varan i fråga om kvalitet,
beredning, förpackning och beteckning uppfyller villkor, som fastställas
av statens jordbruksnämnd eller av därtill av jordbruksnämnden
bemyndigat särskilt kontrollorgan.
Det ankommer på jordbruksnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, på
det särskilda kontrollorganet att utöva tillsyn över efterlevnaden av
villkor, som avses i första stycket, och att utfärda bevis som där sägs.
För särskilt kontrollorgan meddelat bemyndigande gäller under
förutsättning, att kontrollorganet i sin med bemyndigandet avsedda
verksamhet står under jordbruksnämndens överinseende och iakttager de
närmare bestämmelser angående verksamhetens utövande, som
jordbruksnämnden meddelar.
2 § Bestämmelserna i 1 § första stycket skola icke äga tillämpning å
vara som
a) utföres till en myckenhet av högst fem kilogram;
b) utföres som proviant på fartyg, luftfartyg eller annat tranportmedel;
c) utföres under sådana förhållanden som avses i 2 § 1 eller 4 lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor m.m.;
d) utföres i annat än handelssyfte av resande eller den som utför arbete
på transportmedel;
e) utföres i egentlig gränstrafik.
Jordbruksnämnden äger medgiva ytterligare undantag från stadgandet i 1 §
första stycket. Nämnden äger också föreskriva begränsning av rätten
enligt första stycket att utföra vara utan hinder av bestämmelserna i 1
§ första stycket. Förordning (1973:1027).
3 § Ombud för jordbruksnämnden eller person, vilken av nämnden
förordnats att såsom ombud för särskilt kontrollorgan, som i 1 § avses,
utöva tillsyn enligt denna kungörelse, skall äga undersöka för export
avsedd vara och skall, då det erfordras för sådan undersökning, äga
tillträde till lokal, där varorna finnas, samt vara berättigad att
uttaga prov å varan.
4 § Exportör är pliktig att erlägga avgift till bestridande av
kostnaderna för exportkontrollen med belopp, vilket bestämmes av nämnden
eller, efter nämndens bemyndigande, av särskilt kontrollorgan, som avses
i 1 §.
5 § Angående påföljd för överträdelse av det i 1 § stadgade
utförselförbudet är stadgat i lagen om straff för olovlig varuutförsel.
Om straff för vägran att lämna tillträde för provtaning eller
undersökning enligt 3 § stadgas i allmänna strafflagen.
6 § har upphävts genom förordning (1973:1027). | null | null |
1958:529 | Cirkulär (1958:529) till riksarkivet och rikets kommuner om gallring i kommunernas arkiv (upphävd genom riksarkivets författningssamling 1987:2) | 1,958 | Kungl. Maj:t fäster kommunernas uppmärksamhet på angelägenheten av att
utgallring av kommunala arkivalier sker med omsorg och försiktighet samt
under iakttagande av lämpliga gallringsfrister. Tillika uppdrager Kungl.
Maj:t åt riksarkivet att, i huvudsaklig överensstämmelse med 1956 års
arkivgallringskommittés förslag, meddela närmare råd och anvisningar om
gallring i kommunernas arkiv. | null | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.