beteckning
stringlengths 6
17
| title
stringlengths 10
404
⌀ | year
int64 0
19.9M
| text
stringlengths 0
1.06M
⌀ | amends
stringlengths 6
14
⌀ | pdf
unknown |
|---|---|---|---|---|---|
1965:693 | Förordning (1965:693) med instruktion för statens geotekniska institut | 1,965 | Inledande bestämmelse
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall, med undantag av 3 § 1,
tillämpas på statens geotekniska institut. Förordning (1975:1081).
Uppgifter
2 § Institutet är central förvaltningsmyndighet för geotekniska ärenden.
Förordning (1977:479).
3 § Det åligger institutet särskilt
att bedriva geoteknisk forskning,
att utveckla och utprova geoteknisk utrustning samt nya metoder för
grundläggning, jordförstärkning och liknande,
att inventera och värdera efterfrågan av geoteknisk forskning,
att systematiskt samla, ordna, bearbeta och, i den mån det är lämpligt,
offentliggöra resultat som nåtts vid verksamheten,
att verka för spridande av geoteknisk kunskap,
att, i den mån det behövs, samverka med de tekniska högskolorna för att
främja undervisningen på det geotekniska området. Förordning (1977:497).
4 § Institutet skall biträda statlig myndighet samt, i den mån arbetet i
övrigt tillåter det, kommunal myndighet och enskild med geotekniska
undersökningar och utredningar.
För uppdrag som institutet fullgör äger institutet uppbära ersättning
enligt grunder, som fastställas av regeringen eller, enligt rege
ringens bemyndigande, av institutet. Förordning (1975:1081).
5 § För forsknings- och undervisningsändamål skall institutet, på
begäran och i den mån det lämpligen kan ske, ställa sina lokaler och sin
utrustning till förfogande för de tekniska högskolorna och andra
utomstående mot ersättning enligt grunder, som fastställas av
institutet.
6 § Institutet skall varje år före den 1 oktober till chefen för
kommunikationsdepartementet avge berättelse om verksamheten under det
senaste budgetåret.
Det åligger institutet att till chefen för kommunikationsdepartementet i
två exemplar avlämna tryckta meddelanden, som institutet utger.
Organisation
7 § Institutet ledes av en styrelse. Ledamöter av denna äro en
generaldirektör och fem andra ledamöter, som regeringen utser särskilt.
Bland sistnämnda ledamöter förordnar regeringen en ordförande. Styrelsen
utser inom sig vice ordförande. Förordning (1987:434).
8 § Överdirektören är chef för institutet.
Inom institutet finns sju enheter, en för anläggningsverksamhet, en för
byggnadsverksamhet, en för fysisk planering, en för mät- och
undersökningsverksamhet, en för laboratorieverksamhet, en för
informations- och marknadsverksamhet och en för administrativ
verksamhet.
Varje enhet förestås av en chef. En av cheferna är generaldirektörens
ställföreträdare. Förordning (1987:434).
9 § Hos institutet äro i övrigt anställda tjänstemän enligt
personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på
medel.
I mån av behov och tillgång på medel äger institutet anlita experter och
sakkunniga.
Ärendenas handläggning
10 § Av styrelsen avgörs
1. viktigare författningsfrågor,
2. viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller
tjänsteföreskrifter,
3. frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra
frågor av större ekonomisk betydelse,
4. frågor om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad F 14,
5. frågor om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning
eller läkarundersökning,
6. frågor om annat skiljande från tjänst eller uppdrag än avskedande,
7. andra frågor som generaldirektören hänskjuter till styrelsen.
Styrelsen företräder de aktier som förvaltas av institutet. Förordning
(1987:434).
11 § Styrelsen är beslutför när minst tre ledamöter, bland dem
ordföranden eller vice ordföranden och generaldirektören eller hans
ställföreträdare, är närvarande. När ett ärende av större vikt
handläggs, bör om möjligt samtliga ledamöter närvara.
Är ett styrelseärende så brådskande att styrelsen inte hinner
sammanträda för behandling av ärendet, avgörs detta genom meddelanden
mellan minst tre ledamöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden
och generaldirektören eller hans ställföreträdare. Kan ärendet inte
lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören besluta ensam i
närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som
fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa sammanträde med
styrelsen. Förordning (1987:434).
12 § Ärende, som icke skall avgöras av styrelsen, avgöres av
generaldirektören ensam. Förordning (1987:434).
13 § I arbetsordning eller genom särskilt beslut må överlämnas åt annan
tjänsteman än generaldirektören att avgöra ärende eller grupp av ärenden
som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på
generaldirektören. Förordning (1987:434).
14 § När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den
av hans ställföreträdare.
Uppkommer hinder för såväl generaldirektören som dennes
ställföreträdare, fullgöras generaldirektörens åligganden av den chef
för enhet som generaldirektören bestämmer. Förordning (1987:434).
15 § I generaldirektörens frånvaro må ej fattas beslut av större vikt,
som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vidtagas
åtgärd, som rubbar eller ändrar av institutet meddelade föreskrifter
eller tillämpade grunder.
Bestämmelserna i första stycket gälla även vid ledighet på
generaldirektörstjänsten, till dess regeringen bestämmer annat.
Förordning (1987:434).
16 § Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på chefen för den
enhet dit ärendet hör eller på särskilt förordnad föredragande. I
arbetsordning eller genom särskilt beslut må medges att ärende som
handlägges enligt 13 § avgöres utan föredragning.
Generalirektören må själv övertaga beredning och föredragning av ärende.
Chef för enhet äger närvara när ärende som hör till hans enhet
föredrages av annan. Förordning (1987:434).
17 § har upphävts genom förordning (1986:1071).
18 § Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende är så
brådskande att föredragande ej kan tillkallas, må generaldirektören utan
föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet.
Förordning (1987:434).
19 § Generaldirektören, chef för enhet eller, efter beslut av
generaldirektören, annan tjänsteman äger infordra förklaring, upplysning
eller yttrande i ärende hos institutet. Förordning (1987:434).
Tjänstetillsättning
20 § Generaldirektören förordnas av regeringen för högst sex år.
Styrelsens övriga ledamöter förordnas för högst fyra år. Ordförande
förordnas för samma tid.
Tjänst som överingenjör tillsättes av regeringen efter anmälan av
geeneraldirektören.
Övriga tjänster tillsättas och annan personal antages av institutet.
Förordnande för chef för enhet att vara generaldirektörens
ställföreträdare meddelar regeringen för högst tre år efter anmälan av
generaldirektören. Förordning (1987:434).
Övriga bestämmelser
21 § har upphävts genom förordning (1975:1081).
22 § har upphävts genom förordning (1975:1081).
23 § har upphävts genom förordning (1977:479). | null | null |
1965:698 | Förordning (1965:698) med instruktion för statens sjöhistoriska museum | 1,965 | Inledande bestämmelser
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall, med undantag av 3 § 1,
tillämpas på statens sjöhistoriska museum. Förordning (1984:578).
Uppgifter
2 § Museet har till uppgift att främja kunskapen om det svenska
sjöförsvarets, den svenska handelssjöfartens och det svenska
skeppsbyggeriets verksamhet och utveckling genom tiderna.
3 § Det åligger museet särskilt att sammanbringa, förteckna, vårda,
vetenskapligt bearbeta och för allmänheten hålla tillgängligt sådant som
är ägnat att belysa sjöhistoriska ämnen, såsom originalföremål, modeller
och andra ting samt uppteckningar, kartor, ritningar och andra
arkivalier, vilka icke tillhöra statligt arkivs serier.
Museet skall i övrigt i mån av möjlighet och tillgång på medel bidraga
till att landets till sjöförsvaret, handelssjöfarten och skeppsbyggeriet
knutna minnen klarläggas, bevaras och vårdas.
4 § Om det kan ske utan att verksamheten i övrigt eftersättes, skall
museet biträda vid den museala vården av statens sjökrigshistoriska
samlingar utom museet.
Organisation
5 § Museet leds av en nämnd. Ledamöter av denna är en av regeringen
utsedd ordförande, en museidirektör och sju andra ledamöter, som
regeringen utser särskilt.
En ledamot skall vara sakkunnig på kulturhistorisk museivård eller
forskning. En ledamot skall företräda sjöförsvaret, en handelsflottan
och en Stiftelsen Wasa rediviva.
Nämnden utser inom sig vice ordförande. Förordning (1985:523).
6 § Museidirektören är chef för museet.
Inom museet finns tre avdelningar, nämligen en dokumentationsavdelning,
en utställningsavdelning och en administrativ avdelning. Förordning
(1984:578).
6 a § Vid museet äro i övrigt anställda tjänstemän enligt
personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på
medel.
I mån av behov och tillgång på medel äger museet anlita experter och
sakkunniga. Kungörelse (1974:457).
Ärendenas handläggning
7 § Av nämnden avgöras
1) viktigare författningsfrågor,
2) viktigare frågor om organistion, arbetsordning eller
tjänsteföreskrifter,
3) frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra
frågor av större ekonomisk betydelse,
4) frågor om tillsättning av tjänst i lägst F 10 samt förordnande av
sekreterare åt nämnden,
5) frågor om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning
eller läkarundersökning, om ej annat följer av 16 §,
6) frågor om annat skiljande från tjänst eller uppdrag än avskedande,
7) viktigare frågor om utlån eller deposition av föremål som tillhör
museet,
8) andra frågor som museidirektören hänskjuter till nämnden. Förordning
(1975:1221).
8 § Nämnden är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ordföranden
eller vice ordföranden och museidirektören, är närvarande. När ärenden
av större vikt handläggs, bör om möjligt samtliga ledamöter närvara.
Är ett nämndärende så brådskande att nämnden inte hinner sammanträda för
behandling av ärendet, avgörs detta genom meddelande mellan minst fem
ledamöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden och
museidirektören. Kan ärendet inte lämpligen avgöras på detta sätt, får
museidirektören besluta ensam i närvaro av den föredragande till vars
uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall
anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Förordning (1986:923).
9 § Ärende, som icke skall avgöras av nämnden, avgöres av
museidirektören ensam.
10 § I arbetsordning eller genom särskilt beslut må överlämnas åt annan
tjänsteman än museidirektören att avgöra ärende eller grupp av ärenden
som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på
museidirektören.
11 § När museidirektören är hindrad att utöva sin tjänst fullgöras hans
åligganden av den tjänsteman han bestämmer.
12 § Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på museidirektören
eller på särskilt förordnad föredragande. I arbetsordning eller genom
särskilt beslut må medges att ärende som handlägges enligt 10 § avgöres
utan föredragning.
Ordföranden må själv övertaga beredning och föredragning av ärende.
13 § har upphävts genom förordning (1986:923).
14 § Ordföranden, museidirektören eller, efter beslut av
museidirektören, annan tjänsteman äger infordra förklaring, upplysning
eller yttrande i ärende hos museet.
Tjänstetillsättning
15 § Tjänsten som museidirektör tillsätts av regeringen efter anmälan av
nämndens ordförande.
Nämndens övriga ledamöter förordnas för högst tre år. Ordförande
förordnas för samma tid. Förordnanden kan förlängas högst en gång. Om
det finns särskilda skäl, kan ett förordnande förlängas mer än en gång.
Av ledamöterna förordnas den som företräder sjöförsvaret efter förslag
av chefen för marinen, den som företräder handelsflottan efter förslag
av föreningen Sveriges sjöfartsmuseum i Stockholm och den som företräder
Stiftelsen Wasa rediviva efter förslag av stiftelsen. Förordning
(1985:523).
Övriga tjänster tillsätts av museet.
Övriga bestämmelser
16 § Bestämmelserna i 15 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning skall gälla den som innehar eller uppehåller tjänsten som
museidirektör. Förordning (1982:385).
17 § Bestämmelserna i 32 § anställningsförordningen (1965:601) om chef
för central förvaltningsmyndighet skall tillämpas på museidirektören.
Förordning (1982:385). | null | null |
1965:699 | Förordning (1965:699) med instruktion för Handelsflottans pensionsanstalt | 1,965 | Inledande bestämmelser
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall, med undantag av 3 § 1 samt
16 och 17 §§, tillämpas på handelsflottans pensionsanstalt.
Med chefen förstås vid tillämpning av verksstadgan anstaltens
direktör. Förordning (1975:1072).
Uppgifter
2 § Anstalten handlägger ärenden enligt kungörelsen (1972:412) om
sjömanspension. Kungörelse (1972:411).
3 § Det åligger anstalten att varje år före den 1 november till chefen
för kommunikationsdepartementet avge berättelse om verksamheten under
det senaste budgetåret.
Organisation
4 § Anstalten ledes av en direktion. Ledamöter av denna äro en
direktör och fyra andra ledamöter, som regeringen utser särskilt.
Bland sistnämnda ledamöter förordnar regeringen en ordförande och en
vice ordförande.
För de ledamöter som regeringen utser särskilt finnas suppleanter till
det antal regeringen bestämmer. Förordning (1975:1072).
5 § Arbetet hos anstalten ledes av direktören.
Hos anstalten äro i övrigt anställda tjänstemän enligt
personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på
medel.
I mån av behov och tillgång på medel äger anstalten anlita experter
och sakkunniga.
Ärendenas handläggning
6 § Ärendena avgörs av direktionen.
Direktionen är beslutför när ordföranden och minst två andra ledamöter
är närvarande. När ett ärende av större vikt handläggs, bör om möjligt
samtliga ledamöter närvara. Förordning (1986:1065).
7 § I arbetsordning eller genom särskilt beslut må överlämnas åt
ordföranden eller direktören att avgöra ärende eller grupp av ärenden
som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på
direktionen.
8 § I ordförandens frånvaro må ej fattas beslut av större vikt, som
kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vidtagas åtgärd,
som rubbar eller ändrar av anstalten meddelade föreskrifter eller
tillämpade grunder.
Bestämmelserna i första stycket gälla även vid ledighet på
ordförandeposten, till dess regeringen bestämmer annat. Förordning
(1975:1072).
9 § Ärende avgöres efter föredragning, som ankommer på direktören
eller på särskilt förordnad föredragande. I arbetsordning eller genom
särskilt beslut må medges att ärende som handlägges enligt 7 § avgöres
utan föredragning.
Ordföranden må själv övertaga beredning och föredragning av ärende.
Direktören äger närvara när ärende föredrages av annan.
10 § har upphävts genom förordning (1986:1065).
11 § Ordföranden, direktören eller, efter beslut av direktionen, annan
tjänsteman äger infordra förklaring, upplysning eller yttrande i
ärende hos anstalten.
Medelsförvaltning
12 § För att täcka kostnaderna för pensioner och understöd äger
anstalten, utöver avkastning av anstaltens fonder, använda avgifter
som inflyta till anstalten, om dessa icke äro avsedda för särskilda
ändamål.
13 § För att bestrida löpande förvaltningskostnader äger anstalten,
utöver statsanslag som utgår för ändamålet, använda avkastningen av
anstaltens fonder enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Förordning (1975:1072).
14 § Medel som inflyta till pensionsanstalten skola insättas på
anstaltens checkräkning i riksbanken eller hos postverket, intill dess
de fordras för anstaltens utgifter eller disponeras enligt 15 §.
15 § I den mån inflytande medel icke fordras för att täcka kostnaderna
för pensioner och understöd skola de överlämnas till kammarkollegiet
för placering och förräntning. Förordning (1975:1072).
16 § Minst vart femte år skall försäkringstekniskt och statistiskt
sakkunnig person verkställa utredning om de pensionsföreskrifter som
gälla för anstalten kunna anses svara mot de tillgångar och inkomster
över vilka anstalten för framtiden kan beräknas förfoga.
Anstalten skall med eget yttrande till regeringen överlämna
utredningens resultat samt föreslå de åtgärder vartill detta
föranleder. Förordning (1975:1072).
17 § Innan utredning enligt 16 § företages, skall regeringen godkänna
kostnadsplan för utredningen.
Önskar anstalten i annat fall företaga mera kostnadskrävande
utredning, skall regeringens medgivande inhämtas. Förordning
(1975:1072).
18 § Direktionen utser inom sig två ledamöter, dock ej direktören,
vilka minst en gång om året på förut icke bekantgjord tid skola
inventera anstaltens kassabehållning.
Tjänstetillsättning
19 § Tjänsten som direktör tillsättes av regeringen. Direktionens
övriga ledamöter och suppleanter förordnas för högst tre år.
Ordförande och vice ordförande förordnas för samma tid.
Övriga tjänster tillsättas och annan personal antages av anstalten.
Förordning (1975:1072).
Semester och annan ledighet
20 § Förläggningen av personalens semester bestämmes av anstalten.
Annan ledighet under högst fyrtiofem dagar varje år än semester äger
anstalten bevilja direktören. Om ledighet under längre tid för honom
beslutar regeringen. Ledighet för annan personal beviljas av
anstalten. Förordning (1975:1072). | null | null |
1965:7 | Kungörelse (1965:7) angående tillämpning mellan Sverige och Island av vissa europeiska avtal om social trygghet m.m. | 1,965 | Kungl. Maj:t har funnit gott giva till känna, att följande av
Europarådets medlemsstater den 11 december 1953 undertecknade avtal för
Sveriges del trätt i kraft i förhållande till Island den 1 januari 1965,
nämligen
1) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet vid ålderdom
och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande,
2) provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet, dock ej vid
ålderdom och nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande,
3) europeisk konvention om social och medicinsk hjälp,
4) tilläggsprotokoll till ettvart av dessa avtal.
Här i riket bosatt flykting, som jämlikt tilläggsprotokollet till
avtalet under 1) skall likställas med medborgare i Island, skall ha
samma skyldighet som svensk medborgare att erlägga folkpensionsavgift
enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av
folkpensioneringen. Sådan skyldighet föreligger dock icke för tiden före
den 1 januari 1967. | null | null |
1965:70 | null | 1,965 | null | 1964:618 | null |
1965:71 | null | 1,965 | null | 1928:370 | null |
1965:718 | null | 1,965 | null | 1947:385 | null |
1965:719 | Lag (1965:719) om säkerheten på fartyg | 1,965 | 1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag äger, i den mån ej annat särskilt anges eller följer av
lagen, tillämpning på fartyg som nyttjas till sjöfart i svenskt
farvatten och på svenskt fartyg som nyttjas till sjöfart utanför svenskt
farvatten.
Lagens bestämmelser gälla örlogsfartyg endast såvitt regeringen
förordnar därom. Lag (1975:83).
2 § För att trygga säkerheten på fartyg skall lända till efterrättelse
vad som i denna lag, i anslutning till bestämmelser i sjölagen,
föreskrives i fråga om sjövärdighet, anordningar till förebyggande av
ohälsa och olycksfall, lastning, passagerarantal och bemanning.
3 § Tillsyn av fartyg i de hänseenden som behandlas i denna lag utövas
av sjöfartsverket. Regeringen äger förordna svensk utlandsmyndighet att
utöva tillsyn utom riket.
I frågor som avse ombordanställdas skydd mot ohälsa och olycksfall i
arbetet skall tillsynen utövas under samverkan med
arbetarskyddsstyrelsen. Lag (1983:931).
4 § Tillsyn av fartyg, som äges eller brukas av svenska staten och
användes för annat ändamål än att i allmän trafik befordra gods eller
passagerare, utövas av den myndighet under vars förvaltning fartyget
står, i den mån regeringen ej bestämmer annat. Lag (1975:83).
5 § Regeringen må beträffande visst slag av fartyg, viss utrustning
eller vissa förhållanden ombord bestämma, att tillsyn skall utövas av
särskilt förordnad tillsynsmyndighet. Lag (1975:83).
6 § Om förrättningar för tillsyn enligt denna lag stadgas i 7 kap.
Sjöfartsverket må uppdraga åt sakkunnig att biträda vid
tillsynsförrättning eller att utom riket verkställa sådan förrättning.
Svensk utlandsmyndighet, som förordnats att utöva tillsyn av fartyg,
äger utse sakkunnig att verkställa tillsynsförrättning utom riket eller
att biträda vid sådan förrättning. Lag (1978:109).
7 § Polismyndighet, tullmyndighet, miljö- och hälsoskyddsnämnd och
läkare äro skyldiga att lämna tillsynsmyndighet det biträde och de
upplysningar som behövs.
När en tullmyndighet på begäran enligt första stycket medverkar vid
tillsyn enligt denna lag, har tjänsteman vid tullverkets kustbevakning
de befogenheter att vidta åtgärder som anges i 2 och 4 §§ lagen
(1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning. Därvid
gäller föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag. Lag (1983:306).
8 § Den som verkställer tillsynsförrättning eller biträder vid sådan
förrättning skall lämnas tillträde till fartyget samt äga göra
erforderliga undersökningar där och taga del av de handlingar rörande
fartyget, som finnas ombord.
Förrättningsmannen skall, om det är möjligt, ordna förrättningen så att
fartyget icke fördröjes eller annan olägenhet uppkommer.
9 § Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller
utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitte' får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten
har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för
landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100). I fråga om den som är skyddsombud eller
ledamot i skyddskommitte' på fartyg i det allmännas verksamhet tillämpas
14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen. Lag (1980:201).
10 § Läkare, som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha
samband med fartygsarbete, skall anmäla detta till myndighet som
regeringen bestämmer. Lag (1978:109).
11 § Certifikat enligt denna lag skall utfärdas för ett visst fartområde
eller en del av ett fartområde och för bestämd tid. I certifikatet får
anges särskilt villkor för att det skall vara giltigt. Giltighetstiden
för certifikatet får förlängas.
Fartområdena är
a) inre fart: fart inom riket i hamnar, floder, kanaler och insjöar,
fart inomskärs vid de svenska kusterna samt fart i Kalmarsund, i Öresund
och på Oslofjorden intill Larvik;
b) stor kustfart: annan fart än den som anges under a) till eller från
in- eller utrikes orter, belägna vid Östersjön eller farvatten som har
sjöfartsförbindelse med Östersjön, dock ej bortom linjen
Hanstholm-Lindesnäs, samt fart genom Kielkanalen hitom linjen Esbjerg-
53o nordlig latitud 4o ostlig longitud-fyren Blankenberghe;
c) nordsjöfart: annan fart än den som anges under a) och b), dock ej
bortom linjen Trondheimsfjorden-Shetlands nordpynt, därifrån västerut
till 11o västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands
västkust till 48o nordlig latitud och därifrån österut längs denna
latitud till Brest;
d) inskränkt oceanfart: fart på andra europeiska orter än dem som anges
under a)-c), dock ej fart norr eller väster om den linje som anges under
c), dessutom fart på utomeuropeiska orter vid Medelhavet och Svarta
havet, samt fart på Nordafrikas västkust norr om 25o nordlig latitud,
på Kanarieöarna och ön Madeira;
e) oceanfart: all annan fart än den som anges under a)-d). Om ett fartyg
används i fart mellan utländska orter, får sjöfartsverket pröva frågan
om en annan bestämning av fartygets fartområde än den som följer av
andra stycket. Finner sjöfartsverket därvid att fartområdet, på grund av
farvattnets beskaffenhet eller andra förhållanden, är närmast jämförligt
med ett mindre vidsträckt fartområde, får verket bestämma att fartyget
skall anses använt i fart motsvarande detta fartområde. Lag (1979:1107).
12 § Regeringen äger föreskriva att fartyg, utöver certifikat som följer
av denna lag, skall ha certifikat avseende visst förhållande, som
regleras i denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter. Lag
(1978:109).
13 § Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen ej bestämmer
annat. Lag (1978:109).
14 § Fartyg som är försett med certifikat må icke nyttjas i
vidsträcktare fart än certifikatet omfattar. Lag (1978:109).
15 § Regeringen äger förordna att undersökning rörande fartyg och
utrustning, som företages av utländsk myndighet eller av
klassificeringsanstalt, skall godkännas som tillsynsförrättning,
verkställd av svensk myndighet samt att certifikat som utfärdas efter
sådan undersökning äger samma giltighet som certifikat, utfärdat av
svensk myndighet. Lag (1978:109).
16 § Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om avgifter till staten för tillsyn av fartyg
och om ersättning åt sakkunnig som enligt 6 § andra stycket anlitas för
tillsynsförrättning. Detsamma gäller avgifter för utprovning och
granskning av material och utrustning till fartyg. Lag (1979:1107).
2 kap.
Fartygs sjövärdighet och fartcertifikat
1 § Fartyg är icke sjövärdigt, om det ej är så konstruerat, byggt,
utrustat och vidmakthållet att det med hänsyn till fartygets användning
och den fart, vari det nyttjas eller avses att nyttjas, erbjuder
betryggande säkerhet till förekommande av sjöolycka.
2 § Svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat svenskt
fartyg med en bruttodräktighet av minst 100 skola ha bevis att fartyget
vid tillsynsförrättning befunnits sjövärdigt */kurs/
(fartcertifikat)*/slut kurs/ .
Till passagerarfartyg hänföres fartyg som medför flera än tolv
passagerare. Med passagerare avses varje person ombord utom
befälhavaren, medlem av besättningen, annan som är anställd ombord eller
eljest befinner sig där på grund av arbete för fartygets behov eller i
offentlig tjänsteförrättning rörande fartyget samt barn som icke fyllt
ett år.
Fartcertifikat fordras ej för fartyg, som äges eller brukas av svenska
staten och användes för annat ändamål än att i allmän trafik befordra
gods eller passagerare. Lag (1982:256).
3 § Har för fartyg utfärdats passagerarfartygscertifikat enligt 5 kap.,
må sjöfartsverket medge befrielse från skyldighet för fartyget att ha
fartcertifikat. Lag (1971:293).
4 § Sjöfartsverket skall förklara fartcertifikat ogiltigt, om
a) fartyget eller dess utrustning ändrats på så väsenligt sätt att
ändringen kan antagas ha betydelse för sjövärdigheten,
b) fartyget eller dess utrustning skadats på sätt som uppenbarligen är
av betydelse för sjövärdigheten och skadan icke avhjälpes på sätt
sjöfartsverket bestämmer,
c) annan omständighet förekommit som uppenbarligen kan ha betydelse för
sjövärdigheten, eller
d) fartyget icke undergår föreskriven tillsynsförrättning. Lag
(1971:293).
5 § Fartcertifikat skall genast avlämnas till sjöfartsverket, om
certifikatet förklarats ogiltigt eller om dess giltighetstid gått till
ända eller om nytt certifikat utfärdats. Lag (1971:293).
6 § Enligt de närmare bestämmelser regeringen meddelar äger
sjöfartsverket medge att fartyg nyttjas till sjöfart utan hinder av vad
somsägs i detta kapitel. Lag (1975:83).
3 kap.
Åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall m.m.
1 § Fartyg skall vara så inrättat och anordnat, att de ombordvarande i
möjligaste mån beredes skydd mot ohälsa och olycksfall.
2 § På fartyg skola i erforderlig omfattning finnas sovrum, dagrum,
måltidsrum, kök eller motsvarande utrymme för matlagning, toalettrum,
tvättrum, sjukrum och andra särskilt inrättade utrymmen för de
ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och trevnad, allt av
tillräcklig storlek samt med lämplig inredning och utrustning.
3 § Till förekommande av olycksfall i arbetet skola ångmaskiner,
motorer, transmissioner, arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga
maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och
transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar
samt även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuda
betryggande säkerhet.
För att förebygga att ombordanställd skadas av väder eller sjö, genom
fall, nedstörtande föremål eller ras eller av splitter, stänk, vassa
eller heta föremål eller heta vätskor eller genom klämning eller slag
eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller andra
hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller
genom bländande ljus skola sådana åtgärder vidtagas att fara härför
undgås i möjligaste mån.
4 § Om till skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åtgärd icke kan
vidtagas eller skäligen fordras, skall personlig skyddsutrustning av
lämplig beskaffenhet tillhandahållas den ombordanställde.
5 § För att hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna
lämnas ombord, skola sådana åtgärder vara vidtagna som kunna anses
erforderliga med hänsyn till de ombordanställdas antal samt fartygets
användning och den fart, vari fartyget nyttjas.
6 § Kost som tillhandahålles ombordanställd skall vara tillräcklig och
av fullgod beskaffenhet.
Vatten för de ombordanställdas behov såsom till dryck, personlig
hygien, matlagning och diskning skall finnas lätt tillgängligt ombord
i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet.
7 § Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Även om
minimiålder för fartygsarbete är särskilt stadgat. Lag (1973:284).
8 § Redare och ombordanställda skola samverka för att åstadkomma sunda
och säkra arbetsförhållanden. Lag (1978:109).
9 § På fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses
ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat
fartyg om det är påkallat. För skyddsombud bör ersättare utses.
Skyddsombud utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltager
ej befälhavare, maskinchef eller sådan ledamot i skyddskommitté som
utsetts av arbetsgivare.
Utan hinder av första stycket kan sjöfartsverket, om förhållandena
påkalla det, medge att ett eller flera skyddsombud i stället utses
gemensamt för flera fartyg som tillhöra samma redare. Med redare
jämställes den som i redarens ställe brukar fartyget. Sådant
skyddsombud utses enligt samma grunder som annat skyddsombud eller av
företrädare för de ombordanställda på fartygen.
Har på fartyg eller gemensamt för flera fartyg utsetts mer än ett
skyddsombud, skall ett av ombuden utses att vara huvudskyddsombud med
uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet. Lag (1978:109).
10 § På fartyg med en besättning som normalt uppgår till minst femton
personer skall finnas skyddskommitté sammansatt av företrädare för
redaren och de ombordanställda. Skyddskommitté skall tillsättas även
på annat fartyg, om det begäres av de ombordanställda.
I skyddskommitté kan även ingå företrädare för annan arbetsgivare än
redaren. Ledamöter i kommittén som ej företräda redaren eller annan
arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådan ledamot
deltager ej befälhavare, maskinchef eller ledamot i kommittén som före
valet utsetts av arbetsgivaren.
Utan hinder av första stycket kan sjöfartsverket, om förhållandena
påkalla det, medge att skyddskommitté i stället utses gemensamt för
flera fartyg som tillhöra samma redare. Med redare jämställes den som
i redarens ställe brukar fartyget. Sådan gemensam skyddskommitté utses
enligt samma grunder som annan skyddskommittee. Lag (1978:109).
11 § Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Den som
utsetts till skyddsombud må icke på grund härav eller på grund av sin
verksamhet i denna egenskap tillskyndas försämrade arbetsförhållanden
eller anställningsvillkor.
Den som bryter mot stadgandet i första stycket är skyldig ersätta
därav uppkommen skada enligt de grunder som anges i 6 kap. 11 §
arbetsmiljölagen (1977:1160). Avtalsuppsägning eller annan dylik
rättshandling, som sker i strid mot vad i första stycket är stadgat,
är ogill.
Skyddsombud som gör gällande att han uppsagts från sin anställning
eller tillskyndats försämrade arbetsförhållanden eller
anställningsvillkor med anledning av uppdraget att vara skyddsombud
har rätt att kvarstå i befattningen på fartyget under oförändrade
arbetsförhållanden och anställningsvillkor till dess frågan slutligt
prövats. På yrkande av redaren kan domstol förordna att vad nu sagts
ej skall äga tillämpning.
Vad i tredje stycket sagts om rätt att kvarstå i befattning på
fartyget utesluter ej tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen
(1973:282).
Har skyddsombud efter det att anställningen upphört väckt talan om att
anställningsförhållandet skall bestå på grund av att uppsägningen
enligt andra stycket är ogiltig, kan domstol på yrkande förordna att
skyddsombudet skall äga återgå i arbetet för tiden intill dess laga
kraft ägande dom eller beslut föreligger. För den tid förordnande
gäller har skyddsombudet rätt att åtnjuta de anställningsvillkor som
äro förenade med hans tidigare befattning.
Talan på grund av bestämmelserna i denna paragraf skall väckas inom
två år från avslutandet av den åtgärd varpå anspråket grundas.
Försummas det, är rätten till talan förlorad. Beträffande mål som här
avses gälla föreskrifterna i 6 kap. 13 § arbetsmiljölagen. Lag
(1978:109).
12 § Bestämmelserna i 2-11 §§ gälla icke utländskt fartyg i vidare mån
än regeringen förordnar därom. Lag (1978:109).
4 kap.
Lastning, lastmärke och fribordscertifikat
1 § Fartyg må icke vara så lastat eller barlastat att dess stabilitet
eller bärighet äventyras eller säkerheten för fartyget eller de
ombordvarande sättes i fara.
2 § Fartyg som befordrar gods eller passagerare och har en
bruttodräktighet av minst 20 skall på vardera sidan vara försett med
lastmärken, som utvisa minsta tillåtna fribord för fartyget.
Lastmärken fastställas av sjöfartsverket.
Bestämmelsen i första stycket gäller icke lustfartyg. Lag (1982:256).
3 § Fartyg som avses i 2 § första stycket skall ha bevis att fartygets
lastmärken vid tillsynsförrättning befunnits riktigt och varaktigt
anbragta på fartygets sidor (fribordscertifikat).
4 § Fartyg må icke lastas djupare än som anges av det lastmärke som är
tillämpligt.
5 § Sjöfartsverket skall förklara fribordscertifikat ogiltigt, om a)
fartygets skrov eller överbyggnad ändrats på så väsentligt sätt att
fribordet bör ändras, b) fartyget icke är i betryggande skick i fråga
om skydd för öppningar eller i fråga om räcken, brädgångar,
länsportöppningar eller i fråga om tillträde till besättningens
bostäder eller passagerarutrymmen, eller c) fartyget icke undergår
föreskriven tillsynsförrättning beträffande lastmärke. Bestämmelserna
i 2 kap. 5 § om fartcertifikat äga motsvarande tillämpning i fråga om
fribordscertifikat. Lag (1971:293).
6 § Bestämmelserna om lastmärke och fribordscertifikat gälla icke
utländskt fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom.
För utländskt fartyg må såsom fribordscertifikat godtagas annan
handling varav fartygets minsta tillåtna fribord framgår. Lag
(1975:83).
5 kap.
Passagerarfartyg och passagerarfartygscertifikat
1 § För passagerarfartyg skall, med beaktande av fartygets stabilitet
och bärighet samt de åtgärder som vidtagits för att förebygga ohälsa
och olycksfall ombord, vara fastställt det högsta antal passagerare
som fartyget må medföra.
2 § Svenskt passagerarfartyg skall ha bevis, varav framgår att
fartyget vid tillsynsförrättning befunnits lämpligt att befordra
passagerare och det högsta antal passagerare som fastställts enligt 1
§ (passagerarfartygscertifikat).
Utländskt passagerarfartyg skall ha certifikat eller annan handling,
varav framgår det högsta tillåtna antalet passagerare.
3 § Passagerarfartygscertifikat må ej utfärdas för längre tid än den
som gäller för fartygets fartcertifikat.
4 § Passagerarfartyg må icke under resa medföra högre antal
passagerare än som anges i passagerarfartygscertifikatet eller för
utländskt passagerarfartyg i motsvarande handling.
I nämnda antal inräknas ej bärgare eller dennes medhjälpare, som
medföljer fartyget, sedan detta drabbats av sjöskada, eller person,
som införes till hamn efter att ha räddats ur sjönöd.
Vid kortare fart mellan svenska hamnar skall i passagerarantalet icke
inräknas sjöman som efter erhållen eller avslutad anställning
medföljer till eller från annat fartyg med samma redare.
Regeringen äger meddela närmare bestämmelser om vad som skall
förstås med kortare fart samt föreskriva i vilken mån tredje stycket
skall äga tillämpning vid färd mellan utländska hamnar. Lag (1975:83).
5 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 och 5 §§ om fartcertifikat äga
motsvarande tillämpning i fråga om passagerarfartygscertifikat.
6 § Enligt de närmare bestämmelser regeringen meddelar äger
sjöfartsverket medge att fartyg i särskilda fall nyttjas som
passagerarfartygutan hinder av vad som sägs i detta kapitel. Lag
(1975:83).
6 kap.
Bemanning och minimibesättning m.m.
1 § Varje fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt.
Under en resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv
timmars oavbruten gång, skall fartyget ha så stor besättning att den
kan delas in i det antal vakter som behövs. Detsamma gäller även i
andra fall när resan är sådan att arbetet måste delas in i skift.
Under en resa får fartyget inte ha mindre besättning än att
erforderlig personal kan avdelas för intendenturtjänsten. Om fartyget
enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med teleanläggning,
skall personal också finnas för att anläggningen skall kunna användas
på behörigt sätt. Lag (1979:1107).
2 § Besättningen på varje fartyg skall ha tillräckligt god syn- och
hörselförmåga. Lag (1979:1107).
3 § Sjöfartsverket skall för varje passagerarfartyg och för varje
annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20, som transporterar
gods eller passagerare, fastställa den minsta besättning som kan anses
vara betryggande från sjösäkerhetssynpunkt i den fart vari fartyget
används eller avses att användas (minimibesättning). På begäran skall
minimibesättning också fastställas för ett fartyg som är under byggnad
eller projektering eller som skall köpas från annan. Sjöfartsverket
skall före ett beslut om minimibesättning samråda med organisationer
som representerar redare och ombordanställda.
Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva eller i enskilda fall besluta att minimibesättning
skall fastställas även för andra fartyg än dem som avses i första
stycket eller att det för sådana fartyg skall gälla de föreskrifter om
bemanningen som behövs från sjösäkerhetssynpunkt
(bemanningsföreskrifter).
Från första stycket görs följande undantag.
1. Minimibesättning för fartyg som ägs eller brukas av svenska staten
och som används för annat ändamål än att i allmän trafik transportera
gods eller passagerare skall fastställas av den myndighet under vars
förvaltning fartyget står, om inte regeringen bestämmer annat.
Myndigheten skall före beslutet samråda med de organisationer som
representerar de anställda inom myndigheten.
2. Sjöfartsverket och andra myndigheter som fastställer
minimibesättning får meddela provisoriska beslut om minimibesättning
utan att samråda med organisationerna. Ett sådant beslut får meddelas
endast om dröjsmål skulle medföra betydande kostnad eller annan
avsevärd olägenhet. Lag (1982:256).
4 § Minimibesättningens storlek och personalens kvalifikationer skall
bestämmas med hänsyn till fartygets storlek, beskaffenhet, utrustning,
användning och den fart, vari fartyget används eller avses att
användas. Därvid skall beaktas hur arbetet på fartyget är organiserat
och vad som enligt lag eller avtal gäller om personalens ordinarie
arbetstid. Minimibesättningen skall sättas samman så, att fartyget kan
framföras säkert och att sjösäkerheten i övrigt är tillfredsställande.
Lag (1979:1107).
5 § Ett fartyg för vilket minimibesättning krävs enligt 3 § första
stycket får inte framföras innan beslut om minimibesättning har
fattats.
För att ett fartyg med beslut om minimibesättning skall få framföras,
skall besättningen ha den storlek och sammansättning i övrigt som
anges i beslutet, om inte befälhavaren har beslutat om avvikelse från
detta med stöd av 6 §. Fartyget får inte framföras i annan fart än som
anges i beslutet om minimibesättning. Lag (1979:1107).
6 § Om det inom besättningen på ett fartyg inträffar ett plötsligt
sjukdomsfall eller någon annan oförutsedd händelse, som medför att
fartygets besättning inte uppfyller kraven i beslutet om
minimibesättning, och bristen inte kan avhjälpas före fartygets
planerade avgång, får befälhavaren besluta att fartyget ändå skall
framföras. Ett sådant beslut får dock endast fattas om den besättning
som finns på fartyget är tillfredsställande sammansatt med hänsyn till
fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt. Beslutet får
inte avse längre tid än en vecka eller, om resan till närmaste
destinationshamn tar längre tid i anspråk, den tid som behövs för
resan dit.
Innan befälhavaren fattar beslut enligt första stycket, skall han
samråda med skyddskommittén eller, om det inte finns någon sådan på
fartyget, med skyddsombudet.
Befälhavarens beslut får inte innebära att beslutet om
minimibesättning frångås såvitt avser kvalifikationerna hos
befälhavaren, radiotelegrafisten eller radiotelefonisterna. I beslutet
om minimibesättning får befälhavarens rätt att fatta beslut enligt
första stycket inskränkas ytterligare. Lag (1979:1107).
7 § Beslut av befälhavaren enligt 6 § skall antecknas i skeppsdagboken
eller, om någon sådan dagbok inte förs, antecknas särskilt. Av
anteckningen skall framgå skälen till beslutet. Har vid samrådet en
ståndpunkt framförts som avviker från beslutet, skall också denna
framgå av anteckningen.
Befälhavaren skall se till att sjöfartsverket genast underrättas om
beslutet och skälen för detta genom telegram eller på liknande sätt.
Befälhavaren på fartyg, vars minimibesättning har fastställts av annan
myndighet än sjöfartsverket, behöver dock inte sända någon sådan
underrättelse. Lag (1979:1107).
8 § Ett beslut om minimibesättning gäller tills vidare. Det får dock
meddelas för begränsad tid, om särskilda skäl föreligger.
Ett provisoriskt beslut om minimibesättning gäller i högst två
månader. Lag (1979:1107).
9 § Den myndighet som har meddelat ett beslut om minimibesättning får
återkalla det
1. om fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett sätt som kan
antas ha betydelse för minimibesättningens sammansättning; eller
2. om andra väsentliga förutsättningar för beslutet har ändrats och
därför ett nytt beslut behöver utfärdas. Lag (1979:1107).
10 § Ett fartyg, för vilket bemanningsföreskrifter gäller, får
framföras endast om besättningen är så sammansatt att föreskrifterna
är uppfyllda. Lag (1979:1107).
11 § Bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena samt 3-10 §§
gäller inte utländska fartyg. Lag (1979:1107).
7 kap.
Tillsyn av lagens efterlevnad m.m.
Tillsynsförrättningar
1 § De tillsynsförrättningar som skall företas enligt denna lag är
a) regelbunden undersökning av fartyg jämte utrustning */kurs/
(sjövärdighetsbesiktning),*/slut kurs/
b) regelbunden undersökning av annat fartyg än passagerarfartyg och
dess utrustning i viss del eller vissa delar */kurs/
(mellanbesiktning),*/slut kurs/
c) årlig undersökning av annat fartyg än passagerarfartyg och dess
utrustning i viss eller vissa delar */kurs/ (årlig besiktning),*/slut
kurs/
d) regelbunden undersökning av fartyg för fastställande av dess
lämplighet för passagerarbefordran och högsta tillåtna antal
passagerare */kurs/ (passagerarfartygsbesiktning),*/slut kurs/
e) regelbunden undersökning och uppmätning av fartyg för åsättande av
lastmärke eller meddelande av tillstånd att bibehålla sådant märke
*/kurs/ (fribordsbesiktning),*/slut kurs/
f) särskild undersökning av fartyg i viss del eller vissa delar
*/kurs/ (extra besiktning)*/slut kurs/ och
g) annan undersökning av förhållandena ombord */kurs/
(inspektion).*/slut kurs/
Om det är möjligt skall flera tillsynsförrättningar på ett fartyg ske
samtidigt. Förrättning skall om möjligt ske i samband med undersökning
i klassificeringsanstalt, som omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15
§. Lag (1981:318).
2 § Vid sjövärdighetsbesiktning skall i den omfattning regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer,
undersökas om skrov med fasta delar, framdrivningsmaskineri med
hjälpmaskiner, elektrisk anläggning samt utrustning motsvara de
fordringar på sjövärdighet som uppställas i denna lag eller i
föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.
Vid sjövärdighetsbesiktning skall inspektion äga rum enligt 16 §. Lag
(1975:83).
3 § Fartyg, som bygges för svensk beställare, skall undergå
sjövärdighetsbesiktning, innan fartyget nyttjas till sjöfart.
Har utländskt fartyg blivit svenskt eller har svenskt fartyg, vars
bruttodräktighet understiger 100, bytt ägare utan att därigenom
upphöra att vara svenskt, äger sjöfartsverket besluta att
sjövärdighetsbesiktning av fartyget skall äga rum, om det icke med
hänsyn till fartygets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt är
obehövligt.
Bestämmelserna i denna paragraf gälla passagerarfartyg, oavsett
minsta dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst
20. Lag (1982:256).
4 § Passagerarfartyg skall undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning, om
det nyttjas i stor kustfart eller vidsträcktare fart, inom tolv
månader och i annat fall inom tjugofyra månader efter senast företagen
sjövärdighetsbesiktning.
5 § Om annat fartyg än passagerarfartyg är högst tjugofyra år och har
högsta klass i klassificeringsanstalt som omfattas av förordnande
enligt 1 kap. 15 §, skall det undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning
inom fyrtioåtta månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning
eller, om sjöfartsverket medger det, inom sextio månader efter senast
företagen sjövärdighetsbesiktning.
Har fartyget icke sådan klass som nu nämnts eller är det äldre än
tjugofyra år, bestämmer sjöfartsverket den tid, inom vilken nästa
sjövärdighetsbesiktning skall äga rum. Med beaktande särskilt av
fartygets ålder och allmänna tillstånd skall tidpunkten bestämmas till
tidigast tjugofyra och senast fyrtioåtta månader efter senast
företagen sjövärdighetsbesiktning. Har fartyg som är äldre än
tjugofyra år högsta klass, må dock sjöfartsverket medgiva att den tid,
inom vilken förnyad sjövärdighetsbesiktning skall äga rum, utsträckes
till sextio månader, om synnerliga skäl föreligga.
Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej fartyg med mindre
bruttodräktighet än 100. Lag (1982:256).
6 § Sjöfartsverket äger meddela anstånd med förnyad
sjövärdighetsbesiktning under högst tre månader eller, om särskilda
skäl föreligga, högst sex månader. Lag (1971:293).
7 § Vid mellanbesiktning skall i den omfattning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas om
fartyg och utrustning motsvara de fordringar på sjövärdighet som
uppställas i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av
lagen.
Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke
är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83).
8 § Fartyg skall undergå mellanbesiktning inom tjugofyra månader
efter senast genomgången sjövärdighetsbesiktning eller
mellanbesiktning. Mellanbesiktning avseende fartygets
radioinstallation skall dock ske minst en gång var tolfte månad.
Fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 får undergå
mellanbesiktning inom trettiosex månader efter senast genomgången
sjövärdighetsbesiktning, om sjöfartsverker medger det.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte fartyg med mindre
bruttodräktighet än 100. Lag (1982:256).
8 a § Sjöfartsverket äger meddela anstånd med mellanbesiktning under
högst tre månader eller, om särskilda skäl föreligga, högst sex
månader. Lag (1971:293).
8 b § Fartyg som nyttjas i internationell resa skall undergå årlig
besiktning inom tolv eller, om sjöfartsverket medger det, femton
månader efter senast genomgången sjövärdighetsbesiktning,
mellanbesiktning eller årlig besiktning.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte fartyg med mindre
bruttodräktighet än 500. Lag (1982:256).
9 § Vid passagerarfartygsbesiktning skall i den omfattning regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer
undersökas om fartyget med hänsyn till de fordringar som uppställas i
denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen må
medföra flera än tolv passagerare. Är så fallet, skall bestämmas det
högsta antal passagerare som fartyget må medföra.
Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke
är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83).
10 § Passagerarfartyg skall undergå passagerarfartygsbesiktning i
samband med att fartyget undergår sjövärdighetsbesiktning.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket äger
förordna, att fartyget i särskilt fall må befrias från skyldighet att
undergå passagerarfartygsbesiktning enligt första stycket. Lag
(1975:83).
11 § Vid fribordsbesiktning skall i den omfattning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas,
huru enligt denna lag och med stöd därav utfärdade föreskrifter minsta
tillåtna fribord för fartyget skall bestämmas och genom lastmärken
anges eller, där lastmärken åsatts fartyget, huruvida de må
bibehållas.
Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke
är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83).
12 § Fartyg, som enligt denna lag skall vara försett med lastmärke,
skall undergå fribordsbesiktning i samband med att fartyget första
gången undergår sjövärdighetsbesiktning eller då sjöfartsverket
bestämmer. Förnyad fribordsbesiktning skall äga rum minst vart femte
år, om regeringen icke föreskriver kortare tid. Lag (1975:83).
13 § Vid extra besiktning skall i den omfattning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas om
viss del av fartyg eller dess utrustning motsvarar de fordringar på
sjövärdighet som uppställas i denna lag eller i föreskrifter som
utfärdas med stöd av lagen. Lag (1975:83).
14 § Fartyg skall undergå extra besiktning, när fartyget genomgått
större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller lidit skada som kan
inverka menligt på sjövärdigheten.
Om det med hänsyn till fartygs ålder, allmänna tillstånd eller
omständigheterna i övrigt föreligger särskilda skäl, äger
sjöfartsverket besluta att fartyget skall undergå extra besiktning
även i annat fall än som avses i första stycket.
Bestämmelserna i första och andra styckena gälla passagerarfartyg,
oavsett dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst
20. Lag (1982:256).
15 § För fartyg, som innehar högsta klass i klassificeringsanstalt,
vilken omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15 §, och inte är äldre
än tjugofyra år, får den undersökning av fartyget, som lett till att
fartyget erhållit eller fått bibehålla klassen, godkännas såsom
besiktning, som avses i 1 § a), b), c), e) eller f) i de delar
undersökningen omfattar. Detta gäller dock inte sådan undersökning av
sjövärdigheten som avslutats tidigare än sex månader före
förrättningen, om särskilda skäl ej föreligger att godkänna
undersökningen. Överförs fartyg till ny klassificeringsanstalt eller
föreligger i annat fall särskilda skäl att underkasta fartyg
besiktning, äger sjöfartsverket besluta därom.
Har fartyget inte klass som avses i första stycket eller är det äldre
än tjugofyra år, får sjöfartsverket efter prövning i varje särskilt
fall godkänna undersökningen såsom besiktning i den omfattning som
föreskrivs i första stycket. Lag (1981:318).
16 § Vid inspektion skall undersökas om erforderliga åtgärder
iakttagits för att förebygga ohälsa och olycksfall, om fartyget är
behörigen lastat eller barlastat, om fartyget är bemannat på
betryggande sätt och om det eljest är i behörigt skick. Inspektion må
göras mindre omfattande än nu sagts.
Fartyg skall underkastas inspektion när tillsynsmyndighet finner det
påkallat.
17 § Tillsyn av utländskt fartyg sker genom inspektion.
På framställning av myndighet i främmande stat må sjöfartsverket dock
förordna om annan tillsynsförrättning beträffande fartyg som är
hemmahörande i den främmande staten och, om så erfordras, utfärda
certifikat, som avses i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas
med stöd av lagen. Lag (1971:293).
Ritningar och tillsynsbok
18 § Ritningar till fartyg, som byggs eller byggs om för svensk
räkning och enligt denna lag skall undergå annan tillsynsförrättning
än inspektion, skall ges in till sjöfartsverket i god tid innan det
arbete börjas som ritningarna avser. I trängande fall får ritningarna
sändas in snarast därefter.
Ritningar till utländskt fartyg, som har blivit svenskt och med
anledning därav skall undergå sjövärdighetsbesiktning, skall ges in
till sjöfartsverket så snart det kan ske.
Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande
av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller
myndigheten får också föreskriva eller i enskilda fall medge undantag
från skyldigheten att ge in ritningar till vissa typer av fartyg och
till fartyg som innehar klass i sådan klassificeringsanstalt som
omfattas av ett förordnande enligt 1 kap. 15 §. Lag (1979:1107).
19 § På särskild framställning av beställare, redare eller
skeppsbyggare skall sjöfartsverket granska ritning som avses i 18 §
samt avge det yttrande vartill granskningen ger anledning med hänsyn
till bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med
stöd av lagen.
Ritning rörande maskineri, utrustning eller särskild anordning ombord
skall granskas även på framställning av tillverkare. Lag (1971:293).
20 § Svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat svenskt
fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skola ha tillsynsbok.
Om tillsynsförrättning, om anmärkning som framkommit vid
tillsynsförrättning och om åtgärd som vidtagits med anledning av
anmärkningen skall förrättningsmannen göra anteckning i tillsynsboken
och lämna underrättelse till sjöfartsverket och fartygets redare eller
den som i redarens ställe brukar fartyget. Lag (1982:256).
8 kap.
Förbud mot nyttjande m.m.
1 § Om det finns skälig anledning att anta,
att ett fartyg inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart,
att fartyget i väsentligt avseende har brister i fråga om skyddet mot
ohälsa och olycksfall,
att det inte är lastat eller barlastat på betryggande sätt,
att det medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller
att det inte är bemannat på betryggande sätt för den avsedda resan,
får fartygets resa förbjudas tills rättelse har vidtagits.
Är det endast fråga om brister i inrättningar för arbetet eller i
arbetsredskap, får i stället dessas användning förbjudas tills
rättelse har vidtagits. Om det finns skälig anledning att anta att
användningen av en viss lokal, ett visst ämne eller en viss
arbetsmetod innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får även
användningen av lokalen, ämnet eller metoden förbjudas tills rättelse
har vidtagits.
Resan får också förbjudas, om ett fartyg inte hålls tillgängligt för
tillsynsförrättning, eller om ett fartyg som enligt denna lag skall ha
fart-, passagerarfartygs- eller fribordscertifikat saknar sådant
certifikat. Lag (1979:1107).
2 § Förbud enligt 1 § må meddelas av sjöfartsverket eller annan
tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer. Utom riket må sådant
förbud meddelas även av svensk utlandsmyndighet som förordnats att
utöva tillsyn av fartyg. Förbud enligt 1 § andra stycket må därjämte
meddelas av myndighet som avses i 1 kap. 5 § samt, oberoende av
förordnande, av svensk utlandsmyndighet. Har sådant beslut inom
sjöfartsverket meddelats av annan än chefen för den avdelning till
vilken frågor om säkerheten på fartyg hör (sjösäkerhetsdirektören)
eller meddelats av annan myndighet, skall beslutet genast underställas
sjösäkerhetsdirektören.
Beslutet skall innehålla uppgift om skälen för förbudet och de
åtgärder som skola vidtagas för rättelse. Avskrift av beslutet skall
genast tillställas redaren eller den som i redarens ställe brukar
fartyget, befälhavaren samt, om förbudet avser utländskt fartyg,
diplomatisk eller konsulär representant för det land där fartyget hör
hemma. Lag (1978:109).
3 § Den som inom riket meddelat beslut enligt 1 §, avseende förbud mot
fartygs resa, skall genast göra anmälan om beslutet till
polismyndighet. Denna skall vidtaga de åtgärder som erfordras för att
hindra fartygets avgång.
Anmälan skall göras även till tullmyndighet och lotsmyndighet. På
dessa myndigheter ankommande förrättning för fartygets resa skall
inställas så länge förbudet gäller.
Gäller förbudet svenskt fartyg som befinner sig utom riket, äger
svensk utlandsmyndighet till förhindrande av resan avfordra fartygets
befälhavare för fartyget gällande nationalitetshandling. Lag
(1978:109).
4 § Förekommer brist som avses i 1 § och finnas ej tillräckliga skäl
att förbjuda fartygets resa eller att meddela förbud att begagna
inrättning, redskap, lokal, ämne eller arbetsmetod, kan myndighet som
avses i 2 § första stycket i stället förelägga redaren eller den som i
redarens ställe brukar fartyget att avhjälpa bristen.
Underlåter redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget
att inom förelagd tid vidtaga åtgärd som åligger honom enligt
föreläggandet eller kan han ej tillställas beslutet utan dröjsmål som
äventyrar syftet med beslutet, får myndigheten låta verkställa
åtgärden på den försumliges bekostnad. Detsamma gäller även i annat
fall då föreläggande meddelats, om omedelbar åtgärd påkallas men ej
kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslutet. Lag (1978:109).
5 § I beslut om förbud eller föreläggande kan utsättas vite. Lag
(1978:109).
9 kap.
Åligganden för redare, befälhavaren m.fl. till tryggande av
säkerheten
1 § Enligt vad i sjölagen stadgas åligger det befälhavaren att tillse,
att fartyget är i behörigt skick med avseende på sjövärdighet,
anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastning och
bemanning.
Redaren skall anställa den som ingår i minimibesättning och tillhör
däcks- eller maskinavdelningen. Lag (1973:284).
2 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall
tillse att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap.
Redare eller beställare av fartyg skall tillse att ritning som avses i
7 kap. 18 § ges in till sjöfartsverket inom föreskriven tid. Lag
(1971:293).
3 § På anmodan av sjöfartsverket eller annan tillsynsmyndighet som
regeringen bestämmer är redaren eller den som i redarens ställe brukar
fartyget skyldig att föranstalta om undersökning av ämne eller
material som användes på fartyget eller ingår i dess last eller
tillhandahålla prov för sådan undersökning. Samma skyldighet gäller i
fråga om maskin, redskap eller teknisk anordning på fartyget.
I fråga om ämne eller material vars inlastning är förestående men
ännu ej kommit under redarens vård har lastägaren sådan skyldighet som
enligt första stycket åvilar redaren eller den som i redarens ställe
brukar fartyget.
Underlåter någon som är skyldig därtill att efterkomma anmodan enligt
första stycket eller kan han ej tillställas beslut om anmodan utan
dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, får tillsynsmyndigheten
låta verkställa åtgärderna på dennes bekostnad. Detsamma gäller även i
annat fall då beslut meddelats, om omedelbar åtgärd påkallas men ej
kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslutet.
Undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av den som ålagts
att föranstalta om undersökning eller att tillhandahålla prov för
undersökning, om ej tillsynsmyndigheten beslutar att kostnaden helt
eller delvis skall ersättas av statsmedel.
I beslut med anmodan enligt första stycket kan utsättas vite. Lag
(1978:109).
4 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget,
befälhavaren och den som eljest leder arbete ombord skola iakttaga
allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under
vilka arbetet bedrives, samt ombordanställds ålder, yrkesvana och
övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att
förebygga att ombordanställd ådrager sig ohälsa i följd av arbetet
eller drabbas av olycksfall däri eller för att eljest trygga
sjösäkerheten.
Ombordanställd är pliktig att använda befintliga skyddsanordningar,
noga följa denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen
samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom
ankommer, medverka till förekommande av ohälsa eller olycksfall.
Ombordanställd är skyldig att använda personlig skyddsutrustning under
arbetet och väl vårda den.
Det åligger befälhavaren att särskilt tillse, att minderårigs
användande i arbete på fartyg icke medför fara för olycksfall eller
för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges
hälsa eller kroppsutveckling. Kan minderårigs användande till visst
slag av arbete medföra synnerlig fara i något av nu nämnda avseenden,
får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva
särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller
förordna att minderårig icke får användas därtill. Lag (1978:109).
5 § När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriva arbete på samma
fartyg, skola de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda
och säkra förhållanden på fartyget.
Redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget är ansvarig
för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på
fartyg som är gemensamt arbetsställe.
I fråga om fartyg, som intagits på varv i Sverige, åvilar det ansvar
som avses i andra stycket den för varvsdriften ansvarige arbetsgivaren
i stället för redaren. Om särskilda skäl föreligga kan myndighet som
regeringen bestämmer medge att detta ansvar får överlåtas på redaren.
I fråga om fartyg i svensk hamn åvilar ansvaret för sådan samordning
av skyddsåtgärder som påkallas av att fartyget är under lastning eller
lossning den för detta arbete ansvarige arbetsgivaren. Detta ansvar
kan överlåtas till redaren.
Den som har ansvar enligt andra-fjärde styckena skall tillse att
samordning sker av skyddsåtgärder på fartyget. Övriga arbetsgivare och
på fartyget sysselsatta arbetstagare skola följa de anvisningar som
han lämnar i detta syfte.
Vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare äger motsvarande tillämpning
på den som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd. Lag
(1978:109).
6 § Om de skyldigheter som åvila tillverkare och försäljare av
maskiner, redskap och andra tekniska anordningar samt den som upplåter
till begagnande eller installerar sådana anordningar stadgas i
arbetsmiljölagen (1977:1160). Lag (1978:109).
7 § Skyddsombud företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och skall
verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. Ombudet skall inom
sitt skyddsområde vaka över sundhet och säkerhet i arbetet samt i
detta syfte deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler,
anordningar och arbetsmetoder på fartyget och vid planeringen av andra
åtgärder av betydelse för säkerheten i arbetet.
Skyddsombud skall söka vinna övriga ombordanställdas medverkan i
skyddsarbetet.
Redare, annan arbetsgivare och ombordanställda svara gemensamt för att
skyddsombud får erforderlig utbildning.
Skyddsombud skall beredas tillfälle att under arbetstid fullgöra sina
uppgifter med bibehållna anställningsförmåner. Ombudet skall ges
tillfälle att på fartyget disponera lämplig lokal eller annat utrymme
som behövs för uppdraget.
Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de
upplysningar i övrigt som äro av betydelse för ombudets verksamhet.
Lag (1978:109).
8 § Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för
ombordvarandes liv eller hälsa och kan rättelse ej genast uppnås genom
hänvändelse till befälhavaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet
skall avbrytas.
Finner skyddsombud att förbud enligt 8 kap. 1 § överträdes, kan han
avbryta arbete som avses med förbudet eller som erfordras för att
fartyget skall påbörja förbjuden resa. Lag (1978:109).
9 § Beslut av skyddsombud enligt 8 § gäller i fråga om fartyg som är
förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn till dess
sjöfartsverket tagit ställning i saken.
I annat fall än som avses i första stycket eller då fråga är om
räddningstjänst, gäller skyddsombudets beslut till dess befälhavaren
tagit ställning. Mot skyddsombudets beslut får befälhavaren beordra
arbete endast om han finner beslutet ogrundat eller arbetet nödvändigt
för att undanröja eller förebygga fara som bedömes större än den risk
som föranlett beslutet. Innan befälhavaren i strid mot skyddsombudets
beslut beordrar arbete skall han höra skyddskommittén, om sådan finnes
och tvingande hinder ej föreligger. Lag (1978:109).
10 § Beslut av skyddsombud enligt 8 § eller av befälhavare enligt 9 §
skall med angivande av skälen antecknas i fartygets skeppsdagbok eller
om sådan dagbok ej föres nedtecknas särskilt. Befälhavaren skall
tillse att avskrift av sådant beslut genast tillställes
sjöfartsverket. Lag (1978:109).
11 § För skada till följd av åtgärd som avses i 8 § är skyddsombud fri
från ersättningsskyldighet. Lag (1978:109).
12 § Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på
fartyget. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som röra skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande
skyddsförhållanden på arbetsstället. I skyddskommittee skola behandlas
frågor om de ombordanställdas hälsovård, frågor om planering av nya
eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder på fartyg, andra
åtgärder av större betydelse för säkerheten i arbetet samt frågor om
upplysning och utbildning rörande skydd mot ohälsa och olycksfall. Lag
(1978:109).
13 § Befälhavaren skall tillse, att de ombordanställda erhålla
tillräcklig och fullgod kost. Han skall jämväl ha uppsikt över
hälsovårds- och bostadsförhållanden ombord. Lag (1978:109).
14 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget samt
befälhavaren och övrigt befäl ombord skola lämna eller låta lämna
tillsynsmyndighet nödigt bistånd vid tillsynsförrättning och lämna
varje upplysning som begäres vid förrättningen. Lag (1978:109).
15 § Befälhavaren skall innan en resa påbörjas skaffa sig den kännedom
om fartyget som han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter
beträffande säkerheten på fartyget.
Maskinchefen skall innan en resa påbörjas skaffa sig erforderlig
kännedom om fartygets maskineri och de anläggningar och inrättningar
som hör till maskineriet samt om fartygets
brandsläckningsanordningar.
Besättningen i övrigt skall innan en resa påbörjas genom befälhavarens
försorg beredas tillfälle att skaffa sig erforderlig kännedom om
fartyget samt om grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid
fartygsolycka. Lag (1979:1107).
16 § Innan resa anträdes skall fartyget göras sjöklart.
Därvid skall befälhavaren särskilt tillse, att
a) tillräckligt med proviant, vatten och läkemedel samt erforderliga
sjökort och nautiska publikationer medföras på fartyget,
b) signalapparater, lanternor, nautiska instrument, bärgningsredskap
och övrig utrustning för säkerheten ombord äro klara till omedelbart
bruk,
c) manöver- och kontrollorgan äro klara till omedelbart bruk,
d) fartyget icke är nedlastat utöver tillämpligt lastmärke,
e) erforderlig barlast intagits,
f) lasten behörigen stuvats och betryggande anordningar vidtagits mot
att last eller barlast förskjuter sig eller eljest åstadkommer skada
på ombordvarande eller på fartyget,
g) last eller annat icke belamrar fartygets utrustning, inrättningar
eller redskap eller försvårar fartygets navigering,
h) skeppsluckorna behörigen tillslutits och skalkats samt öppningar i
däck, skott och bordläggning av betydelse för sjövärdigheten
tillslutits på betryggande sätt.
Maskinchefen ansvarar för att fartygets maskineri med tillhörande
anläggningar och inrättningar är i behörigt skick, att fartygets
brandsläckningsanordningar äro klara till omedelbart bruk samt att
erforderliga förnödenheter för maskineriets drift finnas ombord. Det
åligger maskinchefen att lämna befälhavaren uppgift om den mängd
drivmedel för maskineriets drift som medföres. Lag (1978:109).
17 § Befälhavaren skall tillse att den tillsynsbok som avses i 7 kap.
20 § och de certifikat som utfärdats för fartyget med stöd av denna
lag finnas ombord och hållas tillgängliga vid tillsynsförrättning.
Måste fartyget överges, skall befälhavaren om möjligt sörja för att
dessa handlingar bringas i säkerhet.
Ej må någon förvägras att taga del av innehållet i tillsynsboken,
såvitt hans rätt är beroende därav. Lag (1978:109).
18 § Om befälhavarens skyldighet att till sjöfartsverket anmäla vissa
händelser ombord finns bestämmelser i sjölagen (1891:35 s. 1).
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar
föreskrifter om skyldighet för redare eller befälhavare att anmäla
1. inträffade olycksfall eller tillbud till olycksfall eller
sjukdomsfall utöver vad som anges i sjölagen,
2. uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har betydelse för
fartygets sjövärdighet. Lag (1980:430).
19 § Om skyldighet att anlita lots och om lotsavgift gäller vad
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
förvaltningsmyndighet föreskriver. Lag (1978:109).
20 § Bestämmelserna i 1 § andra stycket och 2-18 §§ gälla icke
utländskt fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom. Lag
(1978:109).
10 kap.
Ansvarsbestämmelser
1 § Används ett fartyg till sjöfart utan att ha i denna lag
föreskrivet certifikat eller i strid mot någon bestämmelse i ett
sådant certifikat, döms redaren och befälhavaren till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller om ett fartyg används
till sjöfart utan att vara försett med lastmärke, trots att det är
föreskrivet. Lag (1979:1107).
2 § Befälhavare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 6
kap. 5 eller 10 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Har förseelsen skett av annan oaktsamhet än som avses i första stycket
döms befälhavaren till böter. Är förseelsen ringa är han dock fri från
ansvar.
Om befälhavaren har begått en förseelse som avses i första stycket,
döms också redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget
till böter eller fängelse i högst sex månader. För att ansvar skall
inträda skall han ha känt till eller bort känna till förseelsen. Om
han visar att han har gjort vad som han skäligen har kunnat för att
förhindra förseelsen, är han fri från ansvar. Lag (1979:1107).
3 § Anställs den som ingår i minimibesättningen och tillhör
däcks- eller maskinpersonalen av någon annan än redaren, döms redaren
och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex månader. Om
redaren eller befälhavaren visar att han har gjort vad som han
skäligen har kunnat för att förhindra förseelsen, är han dock fri från
ansvar. Lag (1979:1107).
4 § Tjänstgör någon på ett fartyg som befälhavare, maskinchef eller
ansvarig för vakt utan att inneha den behörighet som är föreskriven
för befattningen i minimibesättningsbeslutet eller
bemanningsföreskrifterna, döms han till böter. Om han har uppehållit
befattningen pågrund av ett plötsligt sjukdomsfall eller en annan
liknande händelse, är han dock fri från ansvar. Lag (1979:1107).
5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud mot
nyttjande som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bryter mot ett
föreläggande som har meddelats med stöd av 8 kap. 4 §.
Om förbudet eller föreläggandet är förenat med vite, skall den som
bryter mot det inte dömas till ansvar. Lag (1979:1107).
6 § Beordrar befälhavaren arbete i strid mot ett beslut av
skyddsombudet enligt 9 kap. 8 § utan att något sådant skäl som anges i
9 kap. 9 § föreligger och åsidosätts därmed uppenbart intresset av att
skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning, döms han till böter.
Lag (1979:1107).
7 § Underlåter redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget
att se till att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap., döms han till
böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1979:1107).
8 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anlita
lots, när han är skyldig att göra detta på grund av särskild
föreskrift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag
(1979:1107).
9 § Den som olovligen och utan giltigt skäl tar bort en
skyddsanordning eller sätter den ur funktion döms till böter. Lag
(1979:1107).
10 § Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter
för att få certifikat enligt denna lag eller få ett sådant certifikat
förlängt, döms till böter.
Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter om
en åtgärd, som myndigheten har givit anvisning om, döms till böter.
Lag (1979:1107).
11 § Den som försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 7 §, 9 kap. 2 §
andra stycket, 10 §, 13 § eller 15-17 §§, döms till böter. Lag
(1979:1107).
12 § Har flera medverkat till en gärning som nämns i 1-3, 5, 7 och 8
§§, gäller 23 kap. brottsbalken. Lag (1979:1107).
13 § Ingen får dömas till straff enligt denna lag, om strängare straff
för gärningen är stadgat i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).
Lag (1979:1107).
14 § I fråga om mål om ansvar enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen tillämpas
bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1). Lag
(1979:1107)
11 kap.
Besvär m.m.
1 § Talan mot beslut enligt denna lag som meddelats av
tillsynsmyndighet, som ej är central förvaltningsmyndighet, i annan
fråga än sådan som avses i 8 kap. 1 §, föres genom besvär hos
sjöfartsverket.
Beslut som avses i första stycket skall, om ej annat anges i beslutet,
lända till efterrättelse, intill dess sjöfartsverket i anledning av
anförda besvär eller eljest annorlunda förordnar. Lag (1971:293).
2 § I ärende, som genom besvär kommit under sjöfartsverkets prövning,
skall verket förordna om syn på fartyget, om klaganden begär det eller
det eljest prövas erforderligt.
Begär klaganden syn, skall han förskjuta kostnaden därför. Om det
överklagade beslutet fastställes, skall han slutligt bära denna
kostnad. Ändras beslutet, skall verket med hänsyn till
omständigheterna pröva om och i vad mån förskjutet belopp skall
återbetalas till klaganden.
Regeringen förordnar efter vilka grunder kostnad som avses i andra
stycket skall bestämmas. Lag (1975:83).
3 § Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom någon annan
än sjösäkerhetsdirektören eller som har meddelats av annan
tillsynsmyndighet i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § får inte
överklagas. Provisoriskt beslut om minimibesättning får inte heller
överklagas.
Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom
sjösäkerhetsdirektören i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § överklagas
hos kammarrätten genom besvär.
Andra beslut enligt denna lag av sjöfartsverket eller av någon annan
tillsynsmyndighet som är central förvaltningsmyndighet överklagas hos
regeringen genom besvär.
Om det inte anges något annat i det överklagade beslutet, gäller
detta tills besvärsmyndigheten eller, beträffande beslut som skall
underställas, sjösäkerhetsdirektören bestämmer något annat. Lag
(1979:1107).
4 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de
avseenden som regleras i denna lag. Regeringen får även meddela
föreskrifter om behörighet att föra fartyg eller ha befattning på
fartyg samt om avgifter till staten för utfärdande av behörighetsbevis
och för andra beslut som avser rätt att föra eller tjänstgöra på
fartyg.
Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela
föreskrifter som avses i första stycket. Lag (1982:166). | null | null |
1965:72 | null | 1,965 | null | 1947:576 | null |
1965:720 | null | 1,965 | null | 1891:35 s.1 | null |
1965:723 | Lag (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn | 1,965 | 1 § Bestämmelserna i denna lag äga, enligt förordnande av Konungen,
tillämpning i förhållande till stat som är ansluten till den i Haag
den 15 april 1958 dagtecknade konventionen om erkännande och
verkställighet av avgöranden om underhåll till barn.
Med avgörande avses i denna lag dom och domstols eller annan
myndighets slutliga beslut.
2 § Lagakraftvunnet avgörande som meddelats i den främmande staten och
som ålägger någon att utgiva bidrag till barns underhåll gäller även
här i riket, om annat ej följer av 3 och 4 §§.
3 § Avgörande som avses i 2 § är ej gällande här i riket i fråga om
underhåll för tid då den som bidraget avser är gift eller efter det
han fyllt tjugoett år.
Avgörandet gäller ej heller,
om den myndighet som meddelat avgörandet ej var behörig enligt 4 §,
om samma sak var anhängig här i riket när avgörandet meddelades i den
främmande staten,
om dom meddelats här i riket i samma sak,
om den som ålagts underhållsskyldighet ej blivit kallad till eller
varit företrädd inför myndigheten enligt föreskrifterna i den stat
myndigheten tillhör,
om de föreskrifter som nämnts ovan iakttagits men den som ålagts
underhållsskyldighet likväl icke erhållit kännedom om förfarandet
eller haft möjlighet att bemöta anspråket och sådant förhållande ej
beror av försummelse från hans sida, eller
om avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen
här i riket.
4 § Avgörandet anses vara meddelat av behörig myndighet i främmande
stat,
om den som ålagts underhållsskyldighet hade sitt hemvist i den staten,
när saken anhängiggjordes,
om den underhållsberättigade hade sitt hemvist i den staten, när saken
anhängiggjordes, eller
om den som ålagts underhållsskyldighet uttryckligen godtagit att saken
prövas av myndigheten eller utan invändning angående myndighetens
behörighet ingått i svaromål i saken.
Om främmande stat vid anslutning till konventionen förbehållit sig att
icke erkänna avgörande av myndighet, vars behörighet betingats av den
underhållsberättigades hemvist, må Konungen förordna att myndighet i
den staten ej skall anses behörig, om myndigheten grundat sin
behörighet på det förhållandet att den underhållsberättigade hade sitt
hemvist där.
5 § Ett avgörande som enligt 1–4 §§ gäller i Sverige ska
efter en ansökan förklaras verkställbart. Lag (2014:916).
6 § Även en dom om underhåll till barn som får verkställas i
den stat där domen meddelats trots att den inte fått laga
kraft ska efter en ansökan förklaras verkställbar under
förutsättning att domen meddelats i en stat som avses i 1 §
och att en dom av detta slag hade kunnat meddelas av en
svensk domstol i ett motsvarande fall. Detsamma gäller i
fråga om en domstols beslut om underhåll till barn som
meddelats för tiden till dess frågan avgjorts genom en dom
eller ett beslut som har fått laga kraft. Om avgörandet
enligt 3 eller 4 § inte skulle gälla i Sverige, får det inte
förklaras verkställbart. Lag (2014:916).
7 § En ansökan om att ett avgörande ska förklaras
verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen
föreskriver.
Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in
1. avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har
bestyrkts av en myndighet,
2. bevis om att avgörandet får verkställas i den stat där det
har meddelats,
3. om den som har ålagts underhållsskyldighet har uteblivit
eller annars inte besvarat ett krav på underhåll,
stämningsansökan eller motsvarande handling i bestyrkt kopia
och bevis om att ansökan eller handlingen har delgetts före
avgörandet, och
4. en bestyrkt översättning till svenska av handlingarna i
ärendet. Lag (2014:916).
8 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs
avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga
kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock
inte tillämpas. Lag (2014:916).
9 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om
verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Lag (2014:916).
10 § Föreskrifterna i denna lag gälla ej i förhållande till
Danmark, Finland, Island och Norge i den mån särskilda
bestämmelser äga tillämpning.
Övergångsbestämmelser
2014:916
1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt
och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten
före ikraftträdandet. | null | null |
1965:724 | null | 1,965 | null | 1936:79 | null |
1965:725 | Kungörelse (1965:725) om eftergift av statsverkets rätt på grund av vissa garantiförbindelser | 1,965 | Kungl. Maj:t har funnit gott kungöra, att riksdagen beslutat efterge den
rätt som kan tillkomma statsverket på grund av s.k. garantiförbindelser,
vilka legat till grund för prövning av utlännings
försörjningsmöjligheter i ärenden om visering för inresa i Sverige. | null | null |
1965:726 | null | 1,965 | null | 1962:700 | null |
1965:727 | null | 1,965 | null | 1937:313 | null |
1965:728 | null | 1,965 | null | 1944:219 | null |
1965:729 | Förordning (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst | 1,965 | 1 § Denna förordning tillämpas på biskopar och sådana andra präster i
svenska kyrkan som har anställning i territoriella pastorat och
stiftssamfälligheter.
Förordningens bestämmelser om prästtjänster gäller även vikariat på
sådana tjänster om annat inte anges. Förordning (1989:85).
2 § Följande föreskrifter i lagen (1976:600) om offentlig anställning
skall tillämpas på anställning som präst, nämligen
6 kap.,
7 kap., 1--6, 12 och 13 §§,
8 kap.,
9 kap.,
13 kap. 2 och 3 §§,
14 kap. 1 § i vad den avser läkarundersökning,
14 kap. 9 och 10 §§,
16 kap. 2 § i vad den avser beslut enligt 7 kap. 3--5 §§ eller enligt 13
kap. 2 § andra stycket,
17 kap. 1 § i vad den avser beslut om anställnings upphörande enligt 7
kap. 4 eller 5 §,
17 kap. 3 § i vad den avser beslut enligt 13 kap. 2 §.
Föreskrifterna i 3, 6, 7 och 15 a §§, 17 § första--tredje styckena, 19 a
§, 22--26 och 28--30 §§, 31 a § andra stycket, 36--38 §§ samt 40--42 §§
anställningsförordningen (1965:601) tillämpas också på anställning som
präst.
Av anställningsbevis som avses i 17 § första stycket
anställningsförordningen skall framgå vilka föreskrifter i lagen om
offentlig anställning som gäller för anställningen.
I fråga om löneavdrag som avses i 13 § 2 mom. lagen (1936:567) om
domkapitel skall 20 § anställningsförordningen tillämpas.
Kostnad för bevisupptagning som avses i 13 § 2 mom. lagen om domkapitel
skall utgå av allmänna medel. Förordning (1988:1027).
3 § har upphävts genom förordning (1980:745).
4 § har upphävts genom förordning (1989:85).
5 § har upphävts genom förordning (1989:85).
6 § har upphävts genom förordning (1989:85).
7 § har upphävts genom förordning (1989:85).
8 § har upphävts genom förordning (1989:85).
9 § har upphävts genom förordning (1989:85).
10 § Besked enligt 37 § andra stycket anställningsförordningen
(1965:601) om viss bisysslas förenlighet med tjänsten lämnas av
domkapitlet i fråga om andra präster än biskopen. Förordning
(1989:85).
11 § har upphävts genom förordning (1989:85).
12 § För biskopar prövas frågor om anställningens upphörande enligt 7
kap. 3--6 §§ lagen (1976:600) om offentlig anställning av regeringen.
För andra präster prövas frågor om anställningens upphörande enligt 7
kap. 5 § lagen av regeringen. Frågor om anställningars upphörande i
övrigt prövas av domkapitlet. Domkapitlet prövar också om en anställning
som präst för viss tid eller tills vidare längst för viss tid inte skall
förnyas. Detta gäller om domkapitlet skall tillsätta tjänsten.
När domkapitlet fullgör dessa uppgifter, skall domkapitlet även fullgöra
de övriga uppgifter som därvid ankommer på arbetsgivaren enligt lagen
(1982:80) om anställningsskydd. I fråga om förhandlingar i rättstvister
finns föreskrifter i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Senast tre månader innan ett långtidsvikariat på en tjänst som domprost
upphör, som tillsatts med förordnande för en viss tid eller tills vidare
och längst för en viss tid, skall domkapitlet till regeringen anmäla om
vikariatet bör förnyas eller inte. Förordning (1989:85).
13 § har upphävts genom förordning (1989:85).
14 § har upphävts genom förordning (1987:553).
Övergångsbestämmelser
1989:85
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om fullmaktstjänster
som kyrkoherde i svenska församlingar i utlandet och prästtjänster i
icke-territoriella pastorat. | null | null |
1965:73 | null | 1,965 | null | 1947:577 | null |
1965:730 | null | 1,965 | null | 1950:375 | null |
1965:738 | Förordning (1965:738) med instruktion för domkapitlen | 1,965 | Inledande bestämmelser
1 § Följande bestämmelser i verksförordningen (1987:1100) skall
tillämpas på domkapitlen:
14 och 15 §§ om myndighetens regelgivning,
16 § om interna föreskrifter,
17 § om inhämtande av uppgifter,
18 § om ärendeförteckning,
29 § om myndighetens beslut,
30 § om överklagande. Förordning (1988:1096).
Uppgifter
2 § Domkapitlen fullgör de uppgifter som ankommer på dem enligt 13 §
lagen (1936:567) om domkapitel och 2 § folkbokföringsförordningen
(1967:198).
Om det beträffande en biskop uppkommer en fråga som avses i 13 § 2--4
mom. lagen om domkapitel skall det domkapitel som biskopen tillhör utan
dröjsmål anmäla frågan till ansvarsnämnden för biskopar. Om biskopen
inte innehar en tjänst som biskop skall anmälan göras av domkapitlet i
det stift inom vilket biskopen har sitt hemvist eller, om biskopen
saknar hemvist i riket, av domkapitlet i Uppsala. Förordning
(1988:1096).
Organisation
3 § Om ledamöter i domkapitel gäller bestämmelserna i 2 § lagen om
domkapitel. Förordning (1983:399).
4 § Hos domkapitlet finns en stiftssekreterare. Denne är chef för
domkapitlets kansli.
Hos domkapitlet finns i övrigt personal enligt särskilda beslut av
regeringen samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.
I mån av behov och tillgång på medel får domkapitlet anlita utomstående
för särskilda uppdrag. Förordning (1983:399).
5 § Tjänstemän hos domkapitlet är skyldiga att biträda stiftsnämnden.
Förordning (1983:399).
Ärendenas handläggning
6 § Av domkapitlet i plenum avgörs
1) viktigare författningsfrågor,
2) viktigare frågor om domkapitlets organisation, arbetsordning eller
tjänsteföreskrifter,
3) frågor om anslag till domkapitlets verksamhet och andra frågor av
större ekonomisk betydelse,
4) frågor om den kyrkliga indelningen,
5) viktigare frågor om den prästerliga organisationen och
kyrkomusikerorganisationen eller om tjänstgöringsföreskrifter för
präster och kyrkomusiker,
6) viktigare frågor om kyrkobyggnader, kyrkogårdar eller
begravningsplatser,
7) frågor om prästexamen,
8) frågor om tillsättning av tjänst som präst eller kyrkomusiker samt av
annan tjänst i lägst lönegrad N 12,
9) frågor som avses i 13 § 2--5 mom. lagen (1936:567) om domkapitel och
i 2 § andra stycket denna förordning,
10) sådana frågor om avstängning från tjänsten eller läkarundersökning
enligt 13 kap. 2 och 3 §§ lagen (1976:600) om offentlig anställning som
rör präst,
11) frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller
om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan,
avstängning eller läkarundersökning som rör tjänsteman hos domkapitlet
eller kyrkomusiker,
12) besvärsmål,
13) andra frågor som biskopen hänskjuter till plenum. Förordning
(1988:1096).
7 § I pleniärenden är domkapitlet beslutfört när minst fem eller, om
samtliga är ense om beslutet, minst fyra ledamöter är närvarande. När
ett ärende av större vikt handläggs, skall om möjligt samtliga ledamöter
närvara.
Om det framförs skiljaktiga meningar vid en överläggning i frågor som
avses i 6 § 9--11, tillämpas föreskrifterna i 29 kap. rättegångsbalken
om omröstning i brottmål med endast lagfarna ledamöter.
Om ett pleniärende är så brådskande att domkapitlet inte hinner
sammanträda för att behandla det, avgörs ärendet genom meddelanden
mellan biskopen och minst fyra andra ledamöter. Kan ärendet inte
lämpligen avgöras på detta sätt, får biskopen besluta ensam i närvaro av
den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut som fattas
enligt detta stycke skall anmälas vid nästa plenum. Förordning
(1986:955).
8 § Ärenden som inte skall avgöras i plenum avgörs av biskopen ensam.
Förordning (1983:399).
9 § I arbetsordningen eller genom särskilda beslut får överlämnas åt
tjänsteman att avgöra ärenden eller grupp av ärenden som inte är av det
slag att de behöver prövas av biskopen. Förordning (1983:399).
10 § När biskopen är förhindrad att fullgöra sina åligganden fullgörs de
av vice preses. När både biskopen och vice preses har förhinder fullgörs
biskopens åligganden av den ledamot eller tjänsteman som domkapitlet
bestämmer. Förordning (1983:399).
11 § I biskopens frånvaro får inte fattas sådana beslut av större vikt
som kan anstå utan olägenhet. Utan biskopens medgivande får inte sådana
åtgärder vidtas som är oförenliga med föreskrifter som domkapitlet har
meddelat eller grunder som det tillämpar.
Bestämmelserna i första stycket gäller även vid ledighet på
biskopstjänsten, till dess regeringen bestämmer annat. Förordning
(1983:399).
12 § Ärendena avgörs efter föredragning. I arbetsordningen eller genom
särskilda beslut får dock medges att ärenden som handläggs enligt 9 §
avgörs utan föredragning.
Föredragningen av ett ärende ankommer på stiftssekreteraren eller på en
särskilt förordnad föredragande. En ledamot får efter beslut av biskopen
bereda och föredra ett ärende. Biskopen får överta beredningen och
föredragningen av ärenden som skall avgöras av domkapitlet i plenum.
Stiftssekreteraren har rätt att närvara när ett ärende föredras av någon
annan. Förordning (1983:399).
13 § har upphävts genom förordning (1986:955).
14 § Biskopen får utan föredragning meddela beslut som inte utan
olägenhet kan uppskjutas till dess en föredragande kan inställa sig.
Förordning (1983:399).
15 § Biskopen, stiftssekreteraren eller, efter beslut av biskopen, annan
tjänsteman får begära in förklaringar, upplysningar eller yttranden i
ärendena. Förordning (1983:399).
Tjänstetillsättning
16 § Bestämmelser om tillsättning av tjänster som stiftssekreterare
finns i 12 § lagen (1936:567) om domkapitel. Tjänsterna tillsätts efter
förslag av domkapitlet. Endast den som är svensk medborgare får inneha
eller utöva tjänst som stiftssekreterare.
Övriga tjänster tillsätts av domkapitlet.
Domkapitlet skall ge stiftsnämnden tillfälle att yttra sig i ärenden om
tillsättning av tjänster som stiftssekreterare eller av andra tjänster i
lägst lönegrad N 14. Förordning (1988:1028).
Övriga bestämmelser
17 § Biskopen bestämmer om förläggningen av sin semester och om annan
ledighet för sig själv under högst 30 dagar varje år.
18 § Besked enligt 37 § andra stycket anställningsförordningen
(1965:601) lämnas av domkapitlet även i fråga om stiftssekreteraren.
Förordning (1983:399). | null | null |
1965:743 | Förordning (1965:743) med instruktion för landsarkiven | 1,965 | Inledande bestämmelser
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall, med undantag av 2, 3, 16
och 18 §§ samt i övrigt på det sätt som följer av denna instruktion,
tillämpas på landsarkiven.
Myndighets befogenhet enligt 15 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning utövas av riksarkivet.
Befogenhet som enligt verksstadgan tillkommer myndighet utövas av
riksarkivet. Sådan befogenhet må riksarkivet överlämna till
landsarkivet. Förordning (1977:554).
Uppgifter
2 § Landsarkiv är arkivmyndighet och arkivdepå inom sitt
verksamhetsområde.
3 § Det åligger landsarkiv särskilt att
följa arkivväsendets utveckling inom sitt verksamhetsområde och
vidtaga eller hos riksarkivet föreslå de åtgärder som äro påkallade
eller i övrigt lämpliga,
främja en ändamålsenlig gallring av arkiv,
mottaga arkivhandlingar enligt föreskrifterna i allmänna arkivstadgan
den 10 november 1961 (nr 590),
på begäran tillhandagå kommunala myndigheter och, i den mån det kan
ske, enskilda med råd i arkivfrågor.
4 § I den omfattning som är möjlig må landsarkiv som deposition eller
gåva mottaga arkivhandlingar från kommunal myndighet eller enskild.
5 § Landsarkiv skall, med iakttagande i tillämpliga delar av allmänna
arkivstadgan och bestämmelser om utgallring, handha arkiv och
samlingar som förvaras i landsarkivet. I den mån det är möjligt skall
landsarkivet söka fullständiga dessa arkiv och samlingar.
Arkiven skola ordnas och förtecknas så att varje särskilt arkiv
sammanhålles i anslutning till den ordning som uppkommit genom
arkivbildarens organisation och verksamhet.
6 § Arkiven och samlingarna skola på lämpligt sätt hållas tillgängliga
för forskning och studier.
Landsarkiv skall tillhandagå forskare med upplysningar om
arkivhandlingar och i övrigt understödja forskning. Förordning
(1977:554).
7 § Landsarkiv skall årligen till riksarkivet avge förslag till
anslagsframställning hos riksdagen och avge berättelse över sin
verksamhet. Förordning (1977:554).
Organisation
8 § Landsarkiv finnas i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg,
Härnösand och Östersund.
I den omfattning som anges i särskilda bestämmelser fullgöras
landsarkivs uppgifter i Stockholm av Stockholms stadsarkiv och Malmö
av stadsarkivet där.
9 § Landsarkiven ha, med den begränsning som följer av 8 § andra
stycket, följande verksamhetsområden, nämligen
*/k/landsarkivet i Uppsala*/-k/ Stockholms stad samt Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län,
*/k/landsarkivet i Vadstena*/-k/ Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs
och Kalmar län,
*/k/landsarkivet i Visby*/-k/ Gotlands län
*/k/landsarkivet i Lund*/-k/ Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och
Hallands län,
*/k/landsarkivet i Göteborg*/-k/ Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs,
Skaraborgs och Värmlands län,
*/k/landsarkivet i Härnösand*/-k/ Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län,
*/k/landsarkivet i Östersund*/-k/ Jämtlands län.
10 § Chefsmyndighet för landsarkiven är riksarkivet.
11 § Chef för landsarkiv är en landsarkivarie.
Hos landsarkiv äro i övrigt anställda tjänstemän enligt
personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på
medel.
Ärendenas handläggning
12 § Landsarkivarien beslutar ensam i fråga, i vars prövning han
deltager.
I arbetsordning eller genom särskilt beslut må överlämnas åt annan
tjänsteman än landsarkivarien att avgöra ärende eller grupp av ärenden
som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på
landsarkivarien.
Tjänstetillsättning
13 § Tjänst som landsarkivarie tillsättes av regeringen efter förslag
av riksarkivet.
Frågor om tillsättning av övriga tjänster avgöres av riksarkivet.
Förordning (1977:554).
14 § har upphört att gälla. Förordning (1977:554).
15 § har upphört att gälla genom förordning (1977:886).
Besvär
16 § Talan mot beslut av landsarkiv föres hos riksarkivet genom
besvär, om annat ej är föreskrivet.
I fråga om sådant beslut om tjänstetillsättning eller sådant beslut
att icke tillsätta tjänst som tillkännages genom anslag räknas
besvärstiden från den dag då anslaget skedde hos den myndighet som
meddelat beslutet. Detsamma gäller beslut om långtidsvikariat som
tillsättes i samma ordning som tjänsten.
Övriga bestämmelser
17 § har upphävts genom förordning (1977:554).
18 § Besked enligt 37 § andra stycket anställningsförordningen
(1965:601) lämnas i fråga om landsarkivarie av riksarkivet och i fråga
om annan tjänsteman av landsarkivet. Förordning (1977:554). | null | null |
1965:745 | Förordning (1965:745) med instruktion för studiemedelsnämnderna | 1,965 | Inledande bestämmelser
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall, med undantag av 2 §, 3 § 2
och 3, 15, 16 och 18 §§ samt i övrigt på det sätt som följer av denna
förordning, tillämpas på studiemedelsnämnderna.
Med chefen förstås vid tillämpningen av 5 § verksstadgan en nämnds
ordförande och i övrigt kanslichefen.
Befogenhet som enligt verksstadgan tillkommer myndighet utövas av
centrala studiestödsnämnden. Sådan befogenhet får studiestödsnämnden
överlämna till studiemedelsnämnd. Förordning (1987:305).
Uppgifter
2 § Studiemedelsnämnd skall, under centrala studiestödsnämnden, inom
sitt verksamhetsområde
handha ärenden om studiehjälp och studiemedel enligt 3 och 4 kap.
studiestödslagen (1973:349) och resekostnadsersättning enligt 7 kap.
studiestödslagen, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annan
myndighet,
följa de studiesociala förhållandena,
lämna råd och upplysningar i studiesociala frågor.
Studiemedelsnämnd skall beträffande studiesociala frågor samverka med
läroanstalternas utbildningsnämnder. Förordning (1986:392).
3 § Studiemedelsnämnd skall vidtaga eller hos centrala
studiestödsnämnden föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder
som äro påkallade eller i övrigt lämpliga. Kungörelse (1974:432).
Organisation
4 § Studiemedelsnämnderna har följande verksamhetsområden, nämligen
studiemedelsnämnden i Stockholm: Stockholms och Gotlands län,
studiemedelsnämnden i Uppsala: Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län,
studiemedelsnämnden i Linköping: Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar och Örebro län,
studiemedelsnämnden i Lund: Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och
Malmöhus län,
studiemedelsnämnden i Göteborg: Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län,
studiemedelsnämnden i Umeå: Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Kungörelse (1987:305).
5 § Studiemedelsnämnd består av ordförande och sju andra ledamöter.
Därutöver har en ledamot som företräder de studerande rätt att ingå i
nämnden.
Ordförande och övriga ledamöter utses av regeringen. En av ledamöterna
skall företräda utbildningsmyndigheterna inom nämndens verksamhetsområde
och utses sedan dessa har beretts tillfälle att inkomma med förslag.
Ledamot som företräder de studerande utses sedan berörda centrala
studerandeorganisationer har beretts tillfälle att inkomma med förslag.
För den ledamot som företräder utbildningsmyndigheterna och för den
ledamot som företräder de studerande utses personlig ersättare i samma
ordning som ledamot. För övriga ledamöter utses ersättare i samma
ordning som ledamot.
Studiemedelsnämnd utser inom sig vice ordförande.
Ordförande samt studiemedelsnämnds övriga ledamöter och suppleanter för
dem utses för högst tre år. Förordning (1985:383).
5 a § Vid varje studiemedelsnämnd finns, till det antal nämnden
bestämmer, representanter för läroanstalter och utbildningslinjer inom
nämndens verksamhetsområde. Sådan företrädare utses av den läroanstalt
eller de läroanstalter nämnden bestämmer.
Vid varje studiemedelsnämnd har de studerande vid läroanstalter och
utbildningslinjer inom nämndens verksamhetsområde rätt att föreslå
representanter till det antal nämnden bestämmer. Sådan företrädare utses
av nämnden.
Ersättare för representant utses i samma ordning som representant.
Förordning (1979:455).
6 § Hos varje studiemedelsnämnd finns en kanslichef. Hos nämnden är i
övrigt anställd personal i mån av behov och tillgång på medel.
Förordning (1987:305).
6 a § Kanslichefen skall ha bestämd tid för mottagning av allmänheten.
För andra tjänstemän kan särskild mottagningstid bestämmas.
Registratorskontor skall hållas öppet viss tid varje arbetsdag enligt
myndighetens bestämmande, dock minst tre timmar.
Tider för mottagning och öppethållande av registratorskontor
tillkännages genom anslag i myndighetens lokal. Inskränkning i tid för
öppethållande bör tillkännages minst en vecka i förväg.
När registratorskontor hålls öppet, skall allmänheten tas emot av
myndighetens tjänstemän i den mån deras övriga göromål inte lägger
hinder i vägen. Förordning (1987:305).
Ärendenas handläggning
7 § Ärende hos studiemedelsnämnd avgörs av nämnden i plenum.
I arbetsordning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt
ordföranden, vice ordföranden, kanslichefen eller annan tjänsteman att
avgöra ärende eller grupp av ärenden som inte är av sådan beskaffenhet
att prövningen bör ankomma på nämnden i plenum.
Om det vid handläggning enligt andra stycket befinns att en ansökan om
studiemedel med hänsyn till bestämmelserna i 4 kap. 6 § andra stycket
eller 7 § tredje stycket studiestödslagen (1973:349) inte bör bifallas,
skall, innan ärendet avgörs, samråd ha skett med de representanter som
enligt 5 a § har utsetts att företräda viss läroanstalt eller visst
utbildningsområde. Uppnås därvid inte enighet om beslut eller har samråd
inte skett, skall ärendet hänskjutas till avgörande av nämnden i plenum.
Förordning (1987:305).
8 § Studiemedelsnämnd är beslutför, när ordföranden eller vice
ordföranden och minst fyra andra ledamöter är närvarande.
Förordning (1986:920).
9 § Ärende avgörs efter föredragning som ankommer på kanslichefen eller
särskilt förordnad föredragande. I arbetsordning eller genom särskilt
beslut får medges att ärende som handläggs enligt 7 § andra stycket
avgörs utan föredragning.
Ordföranden får själv överta beredning och föredragning av ärende.
Kanslichefen får närvara när ärende föredras av annan. Förordning
(1987:305).
10 § har upphävts genom förordning (1986:920).
11 § Ordföranden, kanslichefen eller, efter beslut av
studiemedelsnämnden, annan tjänsteman får infordra förklaring,
upplysning eller yttrande i ärende hos nämnden. Förordning (1987:305).
Tjänstetillsättning
12 § Tjänster tillsätts och annan personal antas av centrala
studiestödsnämnden. Vid tillsättning av tjänst som kanslichef skall den
aktuella studiemedelsnämndens ordförande beredas tillfälle att yttra
sig. Centrala studiestödsnämnden får överlämna till studiemedelsnämnd
att fatta beslut i ärenden om tjänstetillsättning och antagande av
personal. Förordning (1987:305).
Överklagande
13 § Beslut av en studiemedelsnämnd får överklagas hos centrala
studiestödsnämnden, om inte något annat är föreskrivet. Förordning
(1987:305).
1965:745
Denna instruktion träder i kraft den 1 januari 1966, då instruktionen
den 9 september 1964 (nr 578) för studiemedelsnämnderna skall upphöra
att gälla.
1986:42
1. Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1986.
2. I fråga om ärenden om tjänstetillsättning och antagande av personal
som har inletts före ikraftträdandet gäller 12 § i sin äldre lydelse. | null | null |
1965:746 | Förordning (1965:746) med instruktion för statens konstråd | 1,965 | Inledande bestämmelser
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall, med undantag av 3 § 1 och 16
§, tillämpas på statens konstråd.
Med chefen förstås vid tillämpning av 5 § verksstadgan rådets ordförande
och i övrigt den sekreterare som är chef för rådets kansli. Förordning
(1984:753).
Uppgifter
2 § Rådet har till uppgift att genom förvärv av konstnärliga arbeten
till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka
för att konstnärliga värden införlivas med samhällsmiljön. Förordning
(1982:383).
3 § Rådet skall lämna statliga, kommunala och landstingskommunala
myndigheter samt enskilda personer och företag information om förvärv av
konstnärliga arbeten, som äro av betydelse för samhällsmiljön, samt i
övrigt om konsten i samhällsmiljön.
Rådet bör i övrigt informera intresserde om sin verksamhet. Förordning
(1976:502).
4 § Rådet äger anordna tävling om förvärv av konstnärligt arbete.
Förordning (1976:502).
Organisation
5 § Rådet består av ordförande och åtta andra ledamöter. Ordföranden och
de andra ledamöterna utses av regeringen. Av de andra ledamöterna utses
1. en efter förslag av byggnadsstyrelsen,
2. två, av vilka en skall vara målare och en skulptör, efter förslag av
akademien för de fria konsterna,
3. två, av vilka en skall vara målare och en skulptör, efter förslag av
Konstnärernas riksorganisation samt
4. en efter förslag av Föreningen Sveriges Konsthantverkare och
Industriformgivare.
För varje ledamot, utom för ordföranden, skall finnas en i samma ordning
utsedd personlig suppleant.
Regeringen utser en av ledamöterna till vice ordförande. Förordning
(1976:502).
6 § Hos rådet finnas två sekreterare av vilka en är chef för rådets
kansli.
Hos rådet finnes i övrigt personal i mån av behov och tillgång på medel.
Rådet må anlita experter och sakkunniga. Förordning (1976:502).
Ärendenas handläggning
7 § Ärendena avgörs av rådet i plenum.
I arbetsordningen eller genom särskilda beslut får rådet överlämna åt en
eller flera ledamöter eller suppleanter eller en tjänsteman att avgöra
ett ärende eller en grupp av ärenden som inte är av sådan beskaffenhet
att prövningen bör ankomma på rådet i plenum.
Överlämnande enligt andra stycket får inte avse ärenden om disciplin
ansvar, skiljande från tjänst eller uppdrag, åtalsanmälan, avstängning
eller läkarundersökning. Förordning (1981:173).
8 § Rådet är beslutfört när ordföranden eller vice ordföranden och minst
fem eller, om samtliga är ense om beslutet, minst fyra andra ledamöter
är närvarande.
Regler om omröstning finns i 18 § förvaltningslagen (1986:223). Förenar
sig de flesta av de ledamöter som avses i 5 § första stycket 2--4 i en
fråga som avser bedömning av konst, gäller dock deras mening vid lika
röstetal i rådet.
Om omröstning i frågor som avses i 7 § tredje stycket gäller särskilda
bestämmelser. Förordning (1986:933).
8 a § Om ett ärende är så brådskande att rådet inte hinner sammanträda
för att behandla det, avgörs ärendet genom meddelanden mellan
ordföranden och minst fem andra ledamöter. Kan ärendet inte lämpligen
avgöras på detta sätt, får ordföranden besluta ensam i närvaro av den
föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt
denna paragraf, skall anmälas vid nästa sammanträde med rådet.
Förordning (1981:173).
9 § Innan rådet meddelar beslut om fördelning av tillgängliga medel för
förvärv av konstnärliga arbeten, skall samråd ske med byggnadsstyrelsen
och statens konstmuseer.
Innan rådet beslutar om förvärv av konstnärligt arbete eller om
utförande av tävlingsförslag, skall tillfälle att yttra sig beredas
berörda myndigheter.
Rådet bör som ett led i sin verksamhet pröva och utveckla olika former
för att ge de anställda vid statliga myndigheter inflytande över
konstinköp till arbetslokaler. Förordning (1976:502).
10 § Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på den sekreterare
som är chef för rådets kansli eller på särskilt förordnad föredragande.
I arbetsordning eller genom särskilt beslut må medges att ärende som
handlägges enligt 7 § andra stycket avgöres utan föredragning.
Ordföranden må själv övertaga beredning och föredragning av ärende.
Sekreteraren som är chef för rådets kansli har rätt att närvara när
ärende föredrages av annan. Förordning (1976:502).
11 § Överintendenten vid statens konstmuseer och generaldirektören vid
fortifikationsförvaltningen har rätt att närvara vid sammanträden med
rådet och delta i rådets överläggningar men inte i dess beslut, om det i
rådet saknas företrädare för respektive myndighet. De får sätta någon
annan tjänsteman vid respektive myndighet i sitt ställe. Förordning
(1984:31).
12 § har upphävts genom förordning (1986:933).
13 § Ordföranden, sekreterare eller, efter beslut av rådet, annan
tjänsteman äger infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende
hos rådet. Förordning (1976:502).
14 § Rådet äger inom sig utse särskilda delegationer för beredning av
ärende. I sådan delegation må rådet utse sekreterare hos rådet till
ledamot. Förordning (1976:502).
Tjänstetillsättning
15 § Ordföranden, vice ordföranden, övriga ledamöter i rådet och
suppleanterna utses för högst tre år. Förordnande kan förlängas en gång.
Om särskilda skäl föreligga kan förordnande förlängas mer än en gång.
Personal förordnas av rådet. Förordning (1976:502).
Övriga bestämmelser
16 § Ledamot må icke deltaga i handläggningen av ärende om förvärv av
konstnärligt arbete, om han ämnar deltaga eller deltager i tävling som
berör ärendet. Ej heller må ledamot deltaga i handläggningen av ärende
om inköp av konstverk, som utförts av honom, eller om beställning av
konstverk hos honom.
Ledamot skall omedelbart anmäla hos rådet om han ämnar att deltaga i
tävling som anordnas av rådet.
Bestämmelserna i första och andra styckena om ledamot gälla även
suppleant. | null | null |
1965:748 | Förordning (1965:748) med instruktion för statens biografbyrå | 1,965 | Inledande bestämmelse
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall, med undantag av 3 § 1,
til lämpas på statens biografbyrå.
Vad som föreskrivs om film i denna förordning skall också gälla
videogram. Förordning (1985:992).
Uppgifter
2 § Biografbyrån har till uppgift att enligt förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. pröva frågor om
godkännande av filmer och videogram för offentlig förevisning.
Biografbyrån skall också pröva frågor om medgivande till åtal enligt 5 a
§ lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med
våldsinslag och frågor om fraktstöd enligt förordningen (1984:465) om
fraktstöd för film. Förordning (1985:992).
Organisation
3 § Chef för biografbyrån är en direktör som även är filmcensor.
Hos byrån finnas dessutom tre filmcensorer och, till det antal
regeringen bestämmer, extra filmcensorer samt suppleanter för
filmcensorer och för extra filmcensorer. Förordning (1975:210).
4 § Hos biografbyrån äro i övrigt anställda tjänstemän enligt
personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på
medel.
5 § Till biografbyrån äro knutna två rådgivande organ, nämligen statens
filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd. För rådets och nämndens
verksamhet meddelar regeringen särskilda bestämmelser. Förordning
(1975:210).
Ärendenas handläggning m.m.
6 § Fråga om godkännande av film prövas av en censor.
Uppkommer fråga att förbjuda film helt eller delvis, skall censor
tillkalla ytterligare en censor att deltaga i prövningen. Kunna
censorerna ej enas om beslut i ärende, skall en tredje censor tillkallas
att deltaga i prövningen.
Fråga om godkännande av film, vilken önskas tillåten även för barn under
femton år, prövas alltid av två censorer. Minst en av censorerna skall
ha kvalificerad utbildning och erfarenhet i barnpsykologi, sociologi,
pedagogik, barnpsykiatri eller annat ämne av värde vid prövningen. Kunna
censorerna ej enas om beslut i ärende, skall en tredje censor tillkallas
att deltaga i prövningen.
Prövas ärende av tre censorer, skall som biografbyråns beslut gälla den
mening varom de flesta förena sig eller, vid lika röstetal, den mening
som den i tjänsten äldste censorn företräder. Förordning (1977:1057).
7 § Biografbyrån skall, innan ärende slutligt avgöres, inhämta
filmgranskningsrådets yttrande om fråga uppkommer att för personer som
fyllt femton år
helt förbjuda film,
förbjuda betydande del av film,
förbjuda del av sådan film som vunnit erkännande såsom film av betydande
konstnärligt värde eller vilken uppenbarligen kan antagas vinna sådant
erkännande,
företaga censuråtgärd av normerande betydelse för byråns verksamhet.
Anmäles film, som efter filmgranskningsrådets hörande helt förbjudits,
för granskning i ändrat skick, skall yttrande av rådet inhämtas endast
om det är av betydelse i ärendet. Förordning (1972:312).
7 a § Biografbyrån skall, innan ärende slutligt avgöres, inhämta
barnfilmnämndens yttrande om fråga uppkommer att endast för barn under
femton, elva eller sju år
helt förbjuda film,
förbjuda betydande del av film,
förbjuda del av sådan film som vunnit erkännande såsom film av betydande
konstnärligt värde eller vilken uppenbarligen kan antagas vinna sådant
erkännande,
företaga censuråtgärd av normerande betydelse för byråns verksamhet.
Anmäles film, som efter barnfilmnämndens hörande helt förbjudits, för
granskning i ändrat skick, skall yttrande av nämnden inhämtas endast om
det är av betydelse i ärendet. Förordning (1978:1057).
8 § har upphävts genom förordning (1985:992).
9 § Ärenden, som inte avser prövning av frågor om godkännande av film,
avgörs av direktören ensam.
Vid prövning av frågan om en film skall förklaras berättigad till
fraktstöd enligt förordningen (1984:465) om fraktstöd för film, skall
direktören i förekommande fall samråda med annan censor som har prövat
eller deltagit i prövning av frågan om godkännande av filmen. Förordning
(1984:466).
10 § När direktören är hindrad att utöva sin tjänst, fullgöras hans
uppgifter enligt 9 § av den filmcensor direktören bestämmer.
11 § I direktörens frånvaro må ej i ärende som avses i 9 § fattas beslut
av större vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande
vidtagas åtgärd, som rubbar eller ändrar av biografbyrån meddelade
föreskrifter eller tillämpade grunder.
12 § har upphävts genom förordning (1985:992).
Tjänstetillsättning
13 § Direktören utnämnes av regeringen.
Annan filmcensor förordnas av regeringen efter förslag av biografbyrån
tills vidare för högst fem år eller, i fråga om extra filmcensor, tills
vidare för högst ett år. Suppleant förordnas tills vidare för högst ett
år.
Övriga tjänster tillsättas och annan personal antages av byrån.
Förordning (1985:992).
Besvär
14 § Mot biografbyråns beslut att inhämta filmgranskningsrådets eller
barnfilmnämndens yttrande må talan ej föras. Ej heller må talan föras
mot sådant biografbyråns beslut om förbud eller censuråtgärd som
meddelats efter hörande av barnfilmnämnden, om biografbyrån och nämnden
äro ense om förbudet eller åtgärden. Förordning (1972:312).
Övriga bestämmelser
15 § Besked enligt 37 § andra stycket anställningsförordningen
(1965:601) lämnas av biografbyrån i fråga om annan filmcensor än
direktören. Förordning (1977:1057).
16 § Bestämmelserna i 15 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning skola gälla den som innehar eller uppehåller tjänsten som
direktör. Förordning (1977:1057).
17 § Bestämmelserna i 32 § anställningsförordningen (1965:601) om chef
för central förvaltningsmyndighet äga tillämpning på direktören.
Förordning (1977:1057). | null | null |
1965:752 | null | 1,965 | null | 1962:381 | null |
1965:753 | null | 1,965 | null | 1956:623 | null |
1965:757 | null | 1,965 | null | 1957:513 | null |
1965:758 | null | 1,965 | null | 1955:671 | null |
1965:759 | null | 1,965 | null | 1954:144 | null |
1965:76 | null | 1,965 | null | 1941:251 | null |
1965:761 | null | 1,965 | null | 1958:301 | null |
1965:777 | Förordning (1965:777) med instruktion för riksförsäkringsverket | 1,965 | Inledande bestämmelse
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall tillämpas på
riksförsäkringsverket. Förordning (1983:838).
Uppgifter
2 § Verket är central förvaltningsmyndighet för ärenden om den
allmänna försäkringen och handhar den verksamhet i övrigt som åligger
verket enligt lag eller annan författning eller särskilda
bestämmelser.
3 § Det åligger verket särskilt att
fullgöra de uppgifter som enligt lagstiftning om allmän försäkring och
om allmänna barnbidrag ankomma på verket,
fullgöra de uppgifter som enligt lagarna (1975:380 och 1979:84) om
delpensionsförsäkring ankommer på verket, varvid verket har att
utfärda närmare föreskrifter för verkställigheten av dessa lagar,
fullgöra de uppgifter som enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän och motsvarande
äldre författningar ankomma på verket,
handlägga ärenden om uppbörd av arbetsgivaravgifter från staten,
handlägga ärenden om uppbörd av övriga arbetsgivaravgifter som avser
år 1984 eller tidigare år,
handlägga ärenden om åtgärder till förebyggande och hävande av
invaliditet,
förvalta verkets fonder. Förordning (1984:775).
4 § Inom sitt verksamhetsområde företräder verket staten såväl vid som
utom domstol, om annat ej föreskrives särskilt.
Organisation
5 § Verket ledes av en styrelse. Ledamöter av denna äro en
generaldirektör, som är styrelsens ordförande, en överdirektör och
minst fem andra ledamöter, som regeringen utser särskilt.
För de ledamöter som regeringen utser särskilt finns suppleanter till
det antal regeringen bestämmer. Förordning (1975:482).
6 § Generaldirektören är chef för verket. Överdirektören är
generaldirektörens ställföreträdare.
Inom verket finns en administrativ avdelning, en tillsynsavdelning, en
utvärderingsavdelning samt en ombudsenhet. Dessutom finns tre från
avdelningsindelningen fristående byråer: avgiftsbyrån, yrkesskadebyrån
och ADB-centralen. Inom avdelningarna finns byråer och fristående
sektioner.
Varje avdelning samt ombudsenheten förestås av en avdelningschef.
Varje byrå förestås av en byråchef. På ombudsenheten finns
socialförsäkringsombud. Vad i denna instruktion sägs om byråchef
gäller också socialförsäkringsombud.
Hos verket finns överläkare och biträdande läkare samt övertandläkare
och biträdande tandläkare. Förordning (1986:427).
7 § Hos verket är i övrigt anställda tjänstemän enligt särskilda
föreskrifter och andra beslut som regeringen meddelar samt annan
personal i mån av behov och tillgång på medel.
I mån av behov och tillgång på medel äger verket anlita experter och
sakkunniga. Förordning (1979:713).
Ärendenas handläggning
8 § Av styrelsen avgörs
1) viktigare författningsfrågor,
2) viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller
tjänsteföreskrifter samt viktigare frågor om de allmänna
försäkringskassornas organisation,
3) frågor om anslagsframställning och andra frågor av större ekonomisk
betydelse,
4) frågor om tillsättning av sådan tjänst hos allmän försäkringskassa
som tillsätts av verket,
5) frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller
om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan,
avstängning eller läkarundersökning,
6) andra frågor som generaldirektören hänskjuter till styrelsen.
Förordning (1984:775).
9 § Styrelsen är beslutför när generaldirektören och minst tre andra
ledamöter är närvarande. När ett ärende av större vikt handläggs,
skall om möjligt samtliga ledamöter närvara.
Är ett styrelseärende så brådskande att styrelsen inte hinner
sammanträda för behandling av ärendet, avgörs detta genom meddelanden
mellan generaldirektören och minst tre andra ledamöter. Kan ärendet
inte lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören besluta
ensam i närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör.
Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa
sammanträde med styrelsen. Förordning (1986:879).
10 § har upphävts genom förordning (1978:568).
11 § har upphävts genom förordning (1978:568).
12 § Ärende, som icke skall avgöras av styrelsen, avgöres av
generaldirektören ensam. Förordning (1978:568).
13 § I arbetsordning eller genom särskilt beslut må överlämnas åt
annan tjänsteman än generaldirektören att avgöra ärende eller grupp av
ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma
på generaldirektören.
14 § När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den
av hans ställföreträdare. Denne inträder efter beslut av
generaldirektören även i övrigt i hans ställe vid behandlingen av
visst ärende eller viss grupp av ärenden.
15 § Uppkommer hinder för såväl generaldirektören som dennes
ställföreträdare, fullgöras generaldirektörens åligganden av den
avdelningschef generaldirektören bestämmer.
16 § I generaldirektörens och överdirektörens samtidiga frånvaro må ej
fattas beslut av större vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan
deras medgivande vidtagas åtgärd, som rubbar eller ändrar av verket
meddelade föreskrifter eller tillämpade grunder.
Bestämmelserna i första stycket gälla även vid ledighet på
generaldirektörstjänsten, till dess regeringen bestämmer annat.
Förordning (1975:482).
17 § Ärende avgöres efter föredragning, som ankommer på chefen för den
avdelning eller byrå dit ärendet hör eller på särskilt förordnad
föredragande. I arbetsordning eller genom särskilt beslut må medges
att ärende som handlägges enligt 13§ avgöres utan föredragning.
Generaldirektören må själv övertaga beredning och föredragning av
ärende.
Avdelningschef eller byråchef äger närvara när ärende som hör till
hans avdelning eller byrå föredrages av annan. Förordning (1978:568).
18 § har upphävts genom förordning (1986:879).
19 § Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende är så
brådskande att föredragande ej kan tillkallas, må generaldirektören
utan föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan
olägenhet.
20 § Generaldirektören, överdirektören, avdelningschef, byråchef
eller, efter beslut av generaldirektören, annan tjänsteman äger
infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos verket.
Tjänstetillsättning
21 § Generaldirektören och överdirektören förordnas av regeringen för
högst sex år.
Styrelsens övriga ledamöter förordnas för högst tre år. Suppleanter
utses för samma tid.
Tjänster som avdelningschef, överläkare, övertandläkare, byråchef och
socialförsäkringsombud tillsätts av regeringen efter anmälan av
generaldirektören.
Övriga tjänster tillsätts och annan personal antas av verket.
Förordning (1986:427).
22 § Besked enligt 37 § andra stycket anställningsförordningen
(1965:601) lämnas av verket även i fråga om tjänster som nämns i 21 §
tredje stycket. Förordning (1986:879).
Övergångsbestämmelser
1984:775
Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 8 §, två veckor efter
den dag, då förordningen enligt uppgift på den utkommit från trycket i
Svensk författningssamling och i övrigt den 1 januari 1985. | null | null |
1965:78 | null | 1,965 | null | 1961:372 | null |
1965:783 | Instruktion (1965:783) för statens rättsläkarstationer | 1,965 | null | null |
|
1965:786 | Förordning (1965:786) med instruktion för statens bakteriologiska laboratorium | 1,965 | Inledande bestämmelse
1 § Allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600) skall, med
undantag av 3 § 1 och 16 §, tillämpas på statens bakteriologiska
laboratorium.
Uppgifter
2 § Laboratoriet har till uppgift att inom humanmedicinens
mikrobiologiska och epidemiologiska områden utföra
praktiskt-vetenskapliga undersökningar, framställa och tillhandahålla
sera, ympämnen och andra bakteriologiska preparat, följa det epidemiska
läget och vidtaga eller föreslå erforderliga åtgärder, bedriva
vetenskaplig forskning samt undervisning och utbildning.
3 § Det åligger laboratoriet särskilt att
på uppdrag av läkare eller hälsovårdsmyndighet utföra diagnostiska
undersökningar av prov dels från personer, som misstänkas lida av
epidemisk eller annan infektionssjukdom eller som kunna antagas vara
behäftade med smitta av sådan sjukdom eller misstänkas lida av
reumatiska, allergiska och andra sjukdomstillstånd, föranledda av
immunologiska rubbningar utan känd infektiös orsak, eller vissa
ämnesomsättningsrubbningar, dels, om undersökningen ej lämpligen bör
utföras på annat laboratorium, från vatten, livsmedel eller annat
material, som misstänkes innehålla smittämne,
fortlöpande pröva metoderna för diagnostiska undersökningar och för
framställning av bakteriologiska preparat, så att de motsvara
vetenskapens och den tekniska utvecklingens krav,
genom vetenskaplig forskning samt praktiska laboratorie- och
fältundersökningar söka vinna insikt om hur epidemiska sjukdomar bäst
bekämpas,
hålla beredskap mot epidemiska sjukdomar, fortlöpande underrätta
socialstyrelsen om det epidemiska läget och omedelbart meddela styrelsen
om åtgärd från dess sida finnes nödvändig,
biträda socialstyrelsen och myndigheterna inom krigsmakten i frågor av
betydelse för den civila och militära beredskapen,
varje år före den 1 november till chefen för socialdepartementet avge
berättelse om sin verksamhet under det senaste budgetåret. Kungörelse
(1974:627).
4 § Laboratoriet skall ge företräde åt undersökningar och
preparatberedningar, som begäras av socialstyrelsen, och om möjligt även
åt undersökningar, som begäras av annan statlig myndighet.
Undersökning eller preparatberedning på socialstyrelsens uppdrag skall
planeras och genomföras i samråd med styrelsen.
Planläggningen av mera omfattande epidemiologiska fältundersökningar
samt av arbetet med att följa det epidemiska läget skall utföras efter
samråd med socialstyrelsen.
Vid utbruten eller befarad epidemi skall laboratoriet fullgöra vad
socialstyrelsen begär, även om andra uppgifter åsidosättas. Kungörelse
(1970:32).
5 § Laboratoriets forskning skall noga avgränsas från eller, om det är
lämpligt, samordnas med andra institutioners. Även i övrigt bör
laboratoriet samarbeta med andra institutioner som ha likartade
arbetsuppgifter.
6 § Om medel finnas tillgängliga och övriga arbetsuppgifter icke
hindras, bör efter laboratoriets prövning även andra forskare än sådana
som äro anställda vid laboratoriet beredas tillfälle till forskning vid
laboratoriet inom dess verksamhetsområde.
7 § För utförda undersökningar och tillhandahållna preparat utgår
ersättning, om ej annat föreskrives.
Grunder för ersättning fastställas av laboratoriet efter samråd med
riksrevisionsverket och överses varje år i samma ordning.
Organisation
8 § Laboratoriet ledes av en styrelse. Ledamöter av denna äro
laboratoriets föreståndare, tillika professor, och föreståndaren för
statens veterinärmedicinska anstalt samt högst sju andra ledamöter, som
regeringen utser särskilt.
Av de särskilt utsedda ledamöterna utses en efter förslag av
universitetskanslersämbetet, en efter förslag av socialstyrelsen och en
efter förslag av Sveriges industriförbund.
Regeringen förordnar en av de särskilt utsedda ledamöterna att vara
styrelsens ordförande. Styrelsen utser inom sig vice ordförande.
För de särskilt utsedda ledamöterna utses suppleanter i samma ordning
som ledamöterna. Förordning (1975:623).
9 § Föreståndaren är chef för laboratoriet.
Inom laboratoriet finnas åtta avdelningar, bakteriologiska avdelningen,
virologiska avdelningen, immunologiska avdelningen,
produktionsavdelningen, epidemiologiska avdelningen, kemiska
avdelningen, tekniska avdelningen och ekonomiavdelningen.
Var och en av bakteriologiska, virologiska, immunologiska och kemiska
avdelningarna samt produktionsavdelningen förestås av en tjänsteman i
professors ställning, epidemiologiska avdelningen av en statsepidemiolog
i professors ställning, tekniska avdelningen av en
avdelningsföreståndare och ekonomiavdelningen av en ekonomidirektör.
Kungörelse (1974:627).
10 § Hos laboratoriet äro i övrigt anställda tjänstemän enligt
personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på
medel.
I mån av behov och tillgång på medel äger laboratoriet anlita experter
och sakkunniga.
Ärendenas handläggning
11 § Av styrelsen avgörs
1) viktigare författningsfrågor,
2) viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller
tjänsteföreskrifter,
3) frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra
frågor av större ekonomisk betydelse,
4) frågor om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad F 17 eller SK 42
eller antagande av annan personal med motsvarande löneställning,
5) frågor om läkarundersökning, disciplinär bestraffning, åtalsanmälan,
flyttningsskyldighet eller avstängning från tjänstgöring,
6) frågor om skiljande från tjänst eller uppdrag,
7) frågor om semester eller annan ledighet för laboratoriets
föreståndare,
8) fråga om annan ledighet än semester för chef för avdelning eller
motsvarande under mer än 45 dagar varje år,
9) fråga om tillstånd, som avses i 24 §,
10) fråga om ersättningsgrunder enligt 7 §,
11) fråga om sådant medgivande som avses i 6 §,
12) andra frågor som föreståndaren hänskjuter till styrelsen. Förordning
(1979:322).
12 § Styrelsen är beslutför när minst fem av ledamöterna, bland dem
ordföranden eller vice ordföranden och föreståndaren, äro närvarande.
När ärende av större vikt handlägges, böra om möjligt samtliga ledamöter
närvara.
Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förena sig
eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Om
omröstning i fråga som avses i 11 § 5 gälla särskilda bestämmelser.
Är styrelseärende så brådskande att styrelsen icke hinner sammanträda
för behandling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden mellan minst
hälften av ledamöterna, bland dem ordföranden eller vice ordföranden och
föreståndaren. Kan ärendet icke lämpligen avgöras på detta sätt, må
föreståndaren besluta ensam i närvaro av den föredragande till vars
uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall
anmälas vid nästa sammanträde med styrelsen. Kungörelse (1970:32).
13 § Ärende, som icke skall avgöras av styrelsen, avgöres av
föreståndaren.
14 § I arbetsordning eller genom särskilt beslut må överlämnas åt annan
tjänsteman än föreståndaren att avgöra ärende eller grupp av ärenden som
icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på
föreståndaren.
15 § I föreståndarens frånvaro må ej fattas beslut av större vikt, som
kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vidtagas åtgärd,
som rubbar eller ändrar av laboratoriet meddelade föreskrifter eller
tillämpade grunder.
Bestämmelserna i första stycket gälla även vid ledighet på
föreståndartjänsten, till dess regeringen bestämmer annat. Förordning
(1975:623)
16 § Ärende avgöres efter föredragning, som ankommer på föreståndaren
för den avdelning dit ärendet hör eller på särskilt förordnad
föredragande. I arbetsordning eller genom särskilt beslut må medges att
ärende som handlägges enligt 14 § avgöres utan föredragning.
Laboratoriets föreståndare må själv övertaga beredning och föredragning
av ärende.
Föreståndare för avdelning äger närvara när ärende som hör till hans
avdelning föredrages av annan.
17 § Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende
eller föredraganden har skiljaktig mening skall denna antecknas.
18 § Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende är så
brådskande att föredragande ej kan tillkallas, må föreståndaren utan
föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet.
19 § Laboratoriets föreståndare, föreståndare för avdelning eller, efter
beslut av laboratoriets föreståndare, annan tjänsteman äger infordra
förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos laboratoriet.
Tjänstetillsättning
20 § Föreståndaren förordnas av regeringen för högst sex år.
De styrelseledamöter som regeringen utser särskilt förordnas för högst
tre år. Suppleanter förordnas för samma tid.
Tjänst i lägst lönegrad F 25 samt tjänst som laborator och professor
tillsätts av regeringen efter förslag av laboratoriet.
Övriga tjänster tillsätts och annan personal antas av laboratoriet.
Förordning (1979:322).
21 § Behörig till tjänst som föreståndare för bakteriologiska,
virologiska eller immunologiska avdelningen är den som är legitimerad
läkare och äger, dels styrkt vetenskaplig skicklighet och beprövad
erfarenhet i ämne, som tillhör tjänstens verksamhetsområde, dels
skicklighet att handleda forskare och meddela undervisning i sådant
ämne, dels styrkt arbetsledande och administrativ förmåga. Laboratoriet
får ge sökande tillfälle att avlägga lärarprov.
Behörig till tjänst som föreståndare för kemiska avdelningen är den som
äger styrkt vetenskaplig skicklighet och beprövad erfarenhet i ämne, som
tillhör tjänstens verksamhetsområde, samt skicklighet att handleda
forskare och meddela undervisning i sådant ämne. Bestämmelserna i första
stycket om lärarprov samt arbetsledande och administrativ förmåga gälla
även för tjänst som föreståndare för kemiska avdelningen.
Behörig till tjänst som föreståndare för produktionsavdelningen är den
som äger styrkt vetenskaplig skicklighet och beprövad erfarenhet i
mikrobiologi samt styrkt arbetsledande och administrativ förmåga.
Behörig till tjänst som statsepidemiolog är den som är legitimerad
läkare och äger, dels styrkt vetenskaplig skicklighet och beprövad
erfarenhet i ämne, som tillhör den epidemiologiska avdelningens
verksamhetsområde, dels skicklighet att handleda forskare och meddela
undervisning i sådant ämne, dels praktisk erfarenhet av
fältepidemiologiskt arbete. Bestämmelserna i första stycket om lärarprov
samt arbetsledande och administrativ förmåga gälla även för tjänst som
statsepidemiolog.
För behörighet till tjänst som laborator fordras att ha dels sådan
vetenskaplig och pedagogisk skicklighet och sådan förmåga i övrigt som
krävs för att tjänsten skall kunna skötas väl, dels beprövad erfarenhet
i ämne, som tillhör tjänstens verksamhetsområde. Laborator vid
parasitologiska sektionen skall därjämte vara legitimerad läkare.
Bestämmelserna i första stycket om lärarprov samt arbetsledande och
administrativ förmåga gälla även för tjänst som laborator.
Som befordringsgrund vid tillsättning av tjänst som laborator gäller
graden av sådan vetenskaplig och pedagogisk skicklighet som är av
betydelse med hänsyn till tjänstens verksamhetsområde och beskaffenhet i
övrigt.
Särskild vikt skall fästas dels vid vetenskaplig skicklighet som har
visats genom egen forskning samt genom planering och ledning av
forskning, dels även vid pedagogisk skicklighet som har visats genom
handledning av forskare, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av
läromedel för sådan undervisning. Förordning (1975:623).
22 § Innan laboratoriet avger förslag om tillsättning av tjänst som
föreståndare för bakteriologiska, virologiska, immunologiska eller
kemiska avdelningen eller för produktionsavdelningen eller av tjänst som
statsepidemiolog eller laborator, skola yttranden inhämtas av minst tre
sakkunniga om de sökandes vetenskapliga kompetens och skicklighet.
De sakkunniga utses av laboratoriet efter samråd, i fråga om sökande med
huvudsakligen medicinisk utbildning med medicinska fakulteten vid
karolinska institutet eller, i förekommande fall, veterinärhögskolans
lärarkollegium, i fråga om sökande med huvudsakligen teknisk utbildning
med tekniska fakulteten vid tekniska högskolan i Stockholm, i fråga om
sökande med huvudsakligen farmacevtisk utbildning med farmacevtiska
fakulteten vid universitetet i Uppsala samt i fråga om sökande med
huvudsakligen kemisk eller annan naturvetenskaplig utbildning med
Stockholms universitets matematisk-naturvetenskapliga fakultet. De
sakkunniga skola avge skriftliga yttranden inom tre månader efter det de
fått del av ansökningshandlingarna. Laboratoriet uppför därefter - i
fråga om tjänsten som statsepidemiolog efter samråd med socialstyrelsen
- på förslag högst tre sökande, som funnits behöriga till tjänsten, i
den ordning de anses böra komma i fråga. Kungörelse (1974:627).
Övriga bestämmelser
23 § Föreståndare för avdelning skall meddela undervisning enligt
särskilda bestämmelser.
24 § Tjänsteman vid laboratoriet må icke utan tillstånd i varje särskilt
fall för egen eller annans räkning driva eller ha del i eller vara
anställd hos företag, vars verksamhet faller inom laboratoriets
arbetsområde, och ej heller åtaga sig uppdrag av kommun eller enskild i
ärende som handlägges eller kan komma att handläggas vid laboratoriet.
Tillstånd meddelas av regeringen i fråga om tjänst som tillsättes av
regeringen och av laboratoriet i fråga om annan tjänst. Är fråga om
uppdrag av kortvarig natur, äger laboratoriet meddela tillstånd även om
tjänsten tillsättes av regeringen.
Tjänsteman vid laboratoriet må icke utan dess tillstånd utöva enskild
läkar- eller veterinärpraktik, som faller inom laboratoriets
arbetsområde. Förordning (1975:623).
25 § Bestämmelserna i 18 § första stycket statstjänstemannalagen den 3
juni 1965 (nr 274) skola gälla den som innehar eller uppehåller tjänst
som laboratoriets föreståndare eller föreståndare för avdelning.
Kungörelse (1974:627).
26 § Bestämmelserna i 32 § statstjänstemannastadgan den 3 december 1965
(nr 601) om chef för central förvaltningsmyndighet äga tillämpning på
laboratoriets föreståndare. Kungörelse (1974:627). | null | null |
1965:79 | null | 1,965 | null | 1961:394 | null |
1965:799 | Förordning (1965:799) med instruktion för statens jordbruksnämnd | 1,965 | Inledande bestämmelse
1 § Allmänna verksstadgan (1965:600) skall tillämpas på statens
jordbruksnämnd. Förordning (1977:511).
Uppgifter
2 § Nämnden är central förvaltningsmyndighet för ärenden om pris- och
marknadsreglering på jordbrukets och fiskets områden samt svarar för
den ekonomiska försvarsberedskapen på livsmedelsområdet.
Nämnden är huvudman för skördeskadeskyddet samt tillsynsmyndighet över
regleringsföreningar och liknande sammanslutningar på jordbrukets och
fiskets områden och över Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter
och ägg.
Nämnden har tillsyn över Lantbrukshälsan AB, såvitt avser bolagets
handhavande av statliga medel för företagshälsovård inom lantbruket.
Taxa för anslutning till företagshälsovården fastställs av nämnden.
Förordning (1985:618).
3 § Det åligger nämnden särskilt att
1. handha den pris- och marknadsreglerande verksamheten på jordbrukets
och fiskets områden och därmed sammanhängande frågor om avsättning
inom och utom landet av jordbrukets och fiskets produker,
2. handha råvaruprisutjämning för industrier som använder jordbruks-
eller fiskeprodukter i sin framställning av färdigvaror,
3. svara för den ekonomiska försvarsberedskapen i fråga om livsmedel,
fettråvaror, foder, utsäde, handelsgödsel och bekämpningsmedel, dock
att inköp och lagerhållning av sådana varor i beredskapssyfte ankommer
på nämnden endast i den omfattning som regeringen bestämmer,
4. planera för och, efter regeringens förordnande, handha regleringar
av användning och förbrukning av livsmedel, livsmedelsråvaror och
jordbruksförnödenheter,
5. handha utredningar som hänför sig till nämndens uppgifter
beträffande pris- och marknadsreglering, prisutjämning och ekonomisk
försvarsberedskap,
6. handha utredningar och regleringar som hänför sig till varuutbytet
med utlandet och till landets medverkan i internationella
organisationer såvitt avser livsmedel, livsmedelsråvaror och
jordbruksförnödenheter,
7. svara för klassificeringen av kött. Förordning (1985:878).
4 § Nämnden skall samråda med näringslivets organisationer inom
nämndens verksamhetsområde.
I fråga om beredskapsplanläggning skall nämnden i den omfattning som
behövs samråda med andra myndigheter samt med allmänna och enskilda
institutioner, sammanslutningar och företag. Överstyrelsen för
ekonomiskt försvar skall hållas underrättad om beredskapsplanläggning
på det ekonomiska försvarets område. Förordning (1977:511).
5 § Inom sitt verksamhetsområde företräder nämnden staten såväl vid
som utom domstol.
Organisation
6 § Ledamöter av nämnden är en generaldirektör, som är nämndens
ordförande, och de övriga ledamöter som regeringen utser särskilt.
Vid handläggning av ärende som rör fiske ingår i nämnden ytterligare
en ledamot, som regeringen utser särskilt. Förordning (1976:569).
7 § Generaldirektören är chef för nämnden.
Inom nämnden finns en administrativ avdelning, en produktavdelning,
en beredskapsbyrå, en internationell byrå och en utredningsbyrå. Den
administrativa avdelningen består av en prisutjämningsbyrå, en allmän
sektion, en ekonomisektion och en personalsektion. Produktavdelningen
består av en animaliebyrå, en vegetabiliebyrå och en fisksektion.
Varje avdelning förestås av en avdelningschef. En av avdelnings
cheferna är generaldirektörens ställföreträdare. Varje byrå förestås
av en byråchef. Förordning (1982:762).
8 § Hos nämnden är i övrigt anställda tjänstemän enligt personalför
teckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.
I mån av behov och tillgång på medel får nämnden anlita experter och
sakkunniga. Förordning (1977:511).
9 § Till nämnden är knuten jordbruksnämndens konsumentdelegation med
uppgift att bistå nämnden med råd och upplysningar, att till nämnden
framföra synpunkter och önskemål beträffande jordbrukspolitikens
utformning och grunderna för fiskets prisreglering med särskild hänsyn
till förbrukarsidans intressen samt att bidraga till förståelse inom
förbrukarsidan för och insikt i jordbrukets och fiskets problem och
ställning. Delegationen får upptaga överläggningar med nämnden i
frågor som bedömes vara av större vikt eller ha prejudicerande verkan.
Till nämnden är vidare knutet ett beredskapsråd med uppgift att för
nämndens räkning verkställa utredningar samt bedöma forskningsresultat
och projekt som berör ersättningsproduktionen inom livsmedelsområdet.
Beredskapsrådet skall också på begäran av nämnden bistå denna med råd
i beredskapsfrågor.
Regeringen utser ledamöter och suppleanter i delegationen samt
ordförande och ersättare för honom. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nämnden utser ledamöter och suppleanter i
rådet samt ordförande och ersättare för honom. Förordning (1980:518).
Ärendenas handläggning
10 § I plenum, som består av nämndens samtliga ledamöter enligt 6 §,
avgörs
1. viktigare författningsfrågor,
2. viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller
tjänsteföreskrifter,
3. frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra
frågor av större ekonomisk betydelse,
4. frågor om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning
eller läkarundersökning,
5. frågor om annat skiljande från tjänst eller uppdrag än avskedande,
6. andra frågor som generaldirektören hänskjuter till plenum.
Förordning (1985:618).
11 § I pleniärenden är nämnden beslutför när generaldirektören och
minst halva antalet ledamöter som får delta i ärendets avgörande är
närvarande. Vid handläggningen av ett ärende som rör fiske bör den
ledamot som avses i 6 § andra stycket vara närvarande. När ett ärende
av större vikt handläggs, skall om möjligt samtliga ledamöter
närvara.
Är ett pleniärende så brådskande att nämnden inte hinner sammanträda
för behandling av ärendet, avgörs detta genom meddelanden mellan
generaldirektören och minst halva antalet ledamöter som får delta i
ärendets avgörande. Vid behandling av ett ärende som rör fiske bör den
ledamot som avses i 6 § andra stycket delta. Kan ärendet inte
lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören besluta ensam i
närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut,
som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa plenum.
Förordning (1986:784).
12 § Vid behandling i plenum av ärende som berör lantbruksstyrelsens
eller fiskeristyrelsens verksamhetsområde, får chefen för styrelsen
eller den han sätter i sitt ställe närvara med rätt att yttra sig och
få sin mening antecknad men ej att deltaga i nämndens beslut.
Förordning (1977:511).
13 § Ärende, som ej skall avgöras i plenum, avgöres av general
direktören ensam. Förordning (1977:511).
14 § I arbetsordning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt
annan tjänsteman än generaldirektören att avgöra ärende eller grupp av
ärenden som ej är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på
generaldirektören. Förordning (1977:511).
15 § När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den
av hans ställföreträdare. Denne inträder efter beslut av
generaldirektören även i övrigt i hans ställe vid behandlingen av
visst ärende eller viss grupp av ärenden.
16 § Uppkommer hinder för såväl generaldirektören som dennes
ställföreträdare, fullgöres generaldirektörens åligganden av den
tjänsteman generaldirektören bestämmer. Förordning (1976:569).
17 § I generaldirektörens frånvaro får ej fattas beslut av större
vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande
vidtagas åtgärd, som rubbar eller ändrar av nämnden meddelade
föreskrifter eller tillämpade grunder.
Första stycket gäller även vid ledighet på generaldirektörstjänsten,
till dess regeringen bestämmer annat. Förordning (1977:511.
18 § Ärende avgöres efter föredragning som ankommer på chefen för den
avdelning, byrå eller sektion dit ärendet hör eller på särskilt
förordnad föredragande. I arbetsordning eller genom särskilt beslut
får medges att ärende som handlägges enligt 14 § avgöres utan
föredragning.
Generaldirektören får själv övertaga beredning och föredragning av
ärende.
Chef för avdelning, byrå eller sektion får närvara när ärende som hör
till eller berör hans avdelning, byrå eller sektion föredrages av
annan.
Chefen för administrativa avdelningen skall, även om ärendet ej hör
till hans avdelning, närvara när ärende är av rättslig natur eller
särskild vikt ligger på dess formella behandling. Förordning
(1977:511).
19 § Vid sammanträde med nämndens konsumentdelegation föres protokoll.
Förording (1969:374).
20 § har upphävts genom förordning (1986:784).
21 § Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende är så
brådskande att föredragande ej kan tillkallas, får generaldirektören
utan föredragning meddela beslut som ej kan uppskjutas utan olägenhet.
Förordning (1977:511).
22 § Generaldirektören, chef för avdelning, byrå eller sektion eller,
efter beslut av generaldirektören, annan tjänsteman får infordra
förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos nämnden. Förordning
(1977:511).
Tjänstetillsättning
23 § Generaldirektören förordnas av regeringen för högst sex år.
Nämndens övriga ledamöter förordnas för högst tre år.
Tjänst som avdelningschef och byråchef tillsättes av regeringen efter
anmälan av generaldirektören.
Övriga tjänster tillsättes och annan personal antages av nämnden.
Endast den som är svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst som
avdelningschef, byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör i
nämnden.
Förordnande för avdelningschef att vara generaldirektörens
ställföreträdare meddelar regeringen för högst tre år efter anmälan av
generaldirektören. Förording (1977:511).
Övriga bestämmelser
24 § Besked enligt 37 § andra stycket anställningsförordningen (1965:
601) lämnas av nämnden i fråga om avdelningschef, som ej är
generaldirektörens ställföreträdare, och i fråga om byråchef.
Förordning (1976:569)
25 § har upphävts genom förordning (1986:784). | null | null |
1965:80 | null | 1,965 | null | 1953:272 | null |
1965:81 | null | 1,965 | null | 1956:623 | null |
1965:817 | null | 1,965 | null | 1810:0926 | null |
1965:818 | null | 1,965 | null | 1949:105 | null |
1965:82 | null | 1,965 | null | 1958:295 | null |
1965:84 | null | 1,965 | null | 1963:439 | null |
1965:851 | null | 1,965 | null | 1953:272 | null |
1965:852 | Förordning (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter | 1,965 | 1 § Bestämmelserna i 62 § tredje stycket uppbördslagen den 5 juni 1953
(nr 272) om förutsättningarna för antagande av ackordsförslag samt i
66 § första stycket och 67 § andra stycket samma lag om avskrivning
gälla även annan skatt än sådan som avses i 1 § första stycket
uppbördslagen, även om det ej är särskilt föreskrivet.
Med skatt förstås i denna förordning statsmedel som i riksstaten
hänföres till bevillning med undantag av postmedel och andra tullmedel
än tull.
2 § Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 §
är, om annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten
eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen. Mot beslut i sådant ärende
får talan ej föras. Lag (1971:654).
3 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning
meddelas av Konungen. | null | null |
1965:86 | Kungörelse (1965:86) om räntan på vissa lån med statlig kreditgaranti | 1,965 | Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att räntan på lån som avses i
kungörelserna den 11 oktober 1946 (nr 676) angående statlig
kreditgaranti för lån åt den, som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen, den 30 april 1948 (nr 210) angående statlig
kreditgaranti för lån åt den som genomgått polisskola, den 16 juni 1950
(nr 469) angående studielån med statlig kreditgaranti, den 30 juni 1952
(nr 570) angående studielån med statlig kreditgaranti åt s.k.
flyktingstudenter, den 31 maj 1957 (nr 276) med särskilda bestämmelser
om studielån åt flyktingstudenter och den 30 juni 1959 (nr 436) med
särskilda bestämmelser om studielån åt vissa utländska studerande, de
båda sistnämnda kungörelserna i vad de avse studielån med statlig
kreditgaranti, från och med den 1 maj 1965 tills vidare skall utgöra 6
procent. | null | null |
1965:870 | null | 1,965 | null | 1965:478 | null |
1965:871 | null | 1,965 | null | 1961:210 | null |
1965:876 | null | 1,965 | null | 1953:685 | null |
1965:892 | null | 1,965 | null | 1953:666 | null |
1965:894 | Kungörelse (1965:894) om tillgodoräkning i pensionshänseende av tid för tjänstledighet för bedrivande av forskningsarbete | 1,965 | Åtnjuter tjänsteman, på vilken statens allmänna
tjänstepensionsreglemente den 28 maj 1959 (nr 287) är tillämpligt och
för vilken avlöningsförmånerna fastställas under medverkan av Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, tjänstledighet med
C-avdrag för att vid statlig institution bedriva forskningsarbete med
anslag från statligt forskningsråd eller annan statlig myndighet eller
från enskild person eller stiftelse, tillgodoräknas
tjänstledighetstiden honom för kvalifikationstids- och
tjänstårsberäkning enligt reglementet som om tjänstledigheten
åtnjutits för offentligt uppdrag.
Övergångsbestämmelse
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1966, då kungörelsen den
9 november 1962 (nr 570) om tillgodoräkning i löne- och
pensionshänseende av tid för tjänstledighet för bedrivande av
forskningsarbete skall upphöra att gälla. | null | null |
1965:897 | null | 1,965 | null | 1961:333 | null |
1965:908 | Förordning (1965:908) om säkerheten på fartyg | 1,965 | 1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 § Denna förordning äger, i den mån ej annat särskilt anges eller
följer av förordningen, tillämpning på svenska fartyg som nyttjas till
sjöfart. Förordning (1978:346).
2 § I sjöfartsverkets ställe utövar arbetarskyddsstyrelsen tillsyn av
a) mudderverk och pontonkran, som sakna framdrivningsmaskineri och
nyttjas i hamnar, kanaler, floder eller liknande skyddade farvatten
samt
b) pråm som användes antingen till upplagsplats eller logement och
endast undantagsvis förflyttas eller till annan transport i hamn vid
lastageplats eller på redd än personbefordran. Kungörelse (1970:161).
3 § Televerket utövar tillsyn av radioinstallation. Kungörelse
(1970:161).
4 § Om tillsyn av skeppsapotek förordnar socialstyrelsen i samråd med
sjöfartsverket. Kungörelse (1970:161).
5 § Tillsyn av skyddet mot ohälsa och olycksfall utövas även av
tjänsteman vid yrkesinspektionen.
Närmare föreskrifter om samverkan mellan sjöfartsverket och
yrkesinspektionen meddelas av sjöfartsverket i samråd med
arbetarskyddsstyrelsen. Kungörelse (1970:161).
6 § Sjöfartsverket meddelar de föreskrifter som behövas i fråga om
samordning av skyddsåtgärder på fartyg där flera arbetsgivare
samtidigt bedriva arbete.
I fråga om fartyg som intagits på varv i Sverige meddelar dock
arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket erforderliga
föreskrifter. Detsamma gäller för fartyg i svensk hamn som är
gemensamt arbetsställe till följd av att fartyget är under lastning
eller lossning.
Fråga om överlåtelse på redaren av det ansvar som avses i 9 kap. 5 §
tredje stycket lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg prövas av
yrkesinspektionen. Förordning (1978:346).
7 § Anmälan av läkare om sjukdom som kan ha samband med fartygsarbete
skall göras till sjöfartsverket, enligt föreskrifter som verket
meddelar. Förordning (1978:346).
8 § Det åligger förrättningsman att vid tillsynsförrättning på fartyg
sätta sig i förbindelse med befälhavaren och övrigt befäl ombord samt
med skyddsombud, när förrättningen avser eller eljest påkallar
åtgärder för sundhet och säkerhet i arbetet.
Tillsynsmyndighet skall kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift
av råd, anvisning, föreläggande, förbud eller annat skriftligt
meddelande som gäller fartyget i skyddsfråga, om ej meddelandets
innehåll framgår av fartygets tillsynsbok. Avskrift av sådant
meddelande skall av skyddsombud förvaras under minst två år räknat
från meddelandets datum. Avgår skyddsombud, skall dylik avskrift
överlämnas till efterträdaren. Förordning (1978:346).
9 § Undersökning rörande fartyg och utrustning som företagits av någon
av följande klassificeringsanstalter, nämligen American Bureau of
Shipping, Bureau Veritas, Det Norske Veritas, Germanischer Lloyd,
Lloyd's Register of Shipping, Registro Italiano Navale eller
klassificeringsanstalten i De socialistiska rådsrepublikernas union
(Register of Shipping of the USSR), må tillsvidare godkännas som
tillsynsförrättning, verkställd av tillsynsmyndighet.
Tillsynsmyndigheten må uppställa som villkor för godkännande att den
får del av klassificeringsanstaltens åtgärder beträffande fartyget och
vad eljest förekommit av betydelse för bedömande av fartygets
sjövärdighet. Förordning (1978:346).
10 § Fartcertifikat skall utfärdas att gälla högst fem år. Tiden skall
räknas från dagen för sjövärdighetsbesiktningens avslutande.
Kungörelse (1970:161).
11 § För passagerarfartyg som nyttjas i internationell resa skall
sjöfartsverket utfärda säkerhetscertifikat för passagerarfartyg som
utvisar att fartyget vid företagen sjövärdighets- och
passagerarfartygsbesiktning befunnits uppfylla de fordringar som gälla
för erhållande av sådant certifikat på grund av internationell
överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av Sverige.
Certifikatet skall utfärdas att gälla högst ett år från dagen för
besiktningens avslutande. Kungörelse (1970:161).
12 § För lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 som
nyttjas i internationell resa skall sjöfartsverket utfärda */kurs/
konstruktionssäkerhetscertifikat för lastfartyg*/slut kurs/ som
utvisar att fartyget vid företagen sjövärdighetsbesiktning befunnits
uppfylla de fordringar som gäller för erhållande av sådant certifikat
på grund av internationell överenskommelse rörande sjöfarten som
biträtts av Sverige. Certifikatet skall utfärdas att gälla högst fem
år från dagen för besiktningens avslutande. Giltighetstiden för sådant
certifikat får inte förlängas.
För fartyg som sägs i första stycket skall sjöfartsverket tillika
utfärda utrustningssäkerhetscertifikat för lastfartyg som utvisar
att fartyget vid företagen sjövärdighetsbesiktning,
mellanbesiktning eller årlig besiktning befunnits uppfylla de
fordringar som gäller för erhållande av sådant certifikat på grund av
internationell överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av
Sverige. Certifikatet skall utfärdas att gälla högst två år från dagen
för besiktningens avslutande. Förordning (1982:648).
13 § För lastfartyg, som nyttjas i internationell resa och är utrustat
med radiotelegrafinstallation enligt de fordringar som gälla för sådan
installation på grund av internationell överenskommelse rörande
sjöfarten som biträtts av Sverige, skall sjöfartsverket utfärda
radiotelegrafsäkerhetscertifikat för lastfartyg som utvisar
att fartyget vid sjövärdighetsbesiktning eller mellanbesiktning
befunnits vara utrustat med sådan installation. Certifikatet skall
utfärdas att gälla högst ett år från dagen för besiktningens
avslutande.
För lastfartyg, som nyttjas i internationell resa och är utrustat med
radiotelefoninstallation enligt de fordringar som gälla för sådan
installation på grund av internationell överenskommelse rörande
sjöfarten som biträtts av Sverige, skall sjöfartsverket utfärda
radiotelefonsäkerhetscertifikat för lastfartyg som utvisar
att fartyget vid sjövärdighetsbesiktning eller mellanbesiktning
befunnits vara utrustat med sådan installation. Certifikatet skall
utfärdas att gälla högst ett år från dagen för besiktningens
avslutande. Kungörelse (1970:161).
14 § Har eftergift meddelats från något som kräves för att erhålla
certifikat som sägs i 11-13 §§, skall fartyget vara försett med
dispenscertifikat som utfärdas av sjöfartsverket. Förordning
(1978:346).
15 § Fribordscertifikat skall utfärdas att gälla högst fem år
från dagen för utfärdandet.
För fartyg, som nyttjas i internationell resa, skall
fribordscertifikat utfärdas enligt lastlinjekonventionen den 5 april
1966, om fartygets fribordslängd, beräknad enligt artikel 2 moment 8 i
konventionen, är minst 24 meter. Har fartygets köl sträckts före den
21 juli 1968, gäller i stället, att sådant fribordscertifikat skall
utfärdas, om fartygets bruttodräktighet är minst 150.
Fribordscertifikat, som utfärdats av någon av de i 9 § angivna
klassificeringsanstalterna, äger samma giltighet som om det utfärdats
av tillsynsmyndighet.
Har eftergift meddelats enligt artikel 6 moment 2 eller 4 i 1966
års lastlinjekonvention, skall fartyget vara försett med
fribordsdispenscertifikat som utfärdas av sjöfartsverket.
Förordning (1982:648).
16 § Har sjöfartsverket medgett anstånd med påbörjande av förnyad
sjövärdighetsbesiktning, får giltighetstiden för fartcertifikat
förlängas motsvarande tid.
Är svenskt fartyg utom riket, då giltighetstiden i annat certifikat
än konstruktionssäkerhetscertifikatet för lastfartyg utgår, får
utlandsmyndighet efter bemyndigande av sjöfartsverket förlänga
giltighetstiden för att fartyget skall kunna fullborda resa till
svensk hamn eller annan hamn, där fartyget skall undergå
sjövärdighetsbesiktning. Giltighetstiden får dock förlängas med
högst fem månader. Förordning (1981:319).
17 § Har utländsk statsmyndighet på begäran av sjöfartsverket efter
besiktning av svenskt fartyg utfärdat certifikat som sägs i 10-15 §§
för fartyget och innehåller certifikatet förklaring att detsamma är
utfärdat på begäran av svenska regeringen, gäller certifikatet som om
det utfärdats av sjöfartsverket. Förordning (1978:346).
18 § Certifikat som utfärdas av tillsynsmyndighet skall avfattas
på svenska språket och utfärdas på formulär, som fastställes av
sjöfartsverket. Nyttjas fartyget i internationell resa, skall
certifikatet förses med översättning till engelska språket.
Förordning (1978:346).
19 § Certifikat skall förvaras i tillsynsboken. Duplett av
passagerarfartygscertifikat och certifikat som sägs i 10-14 och 17
§§ skola vara anslagna på väl synlig, lätt tillgänglig plats ombord.
Förordning (1978:346).
20 § Har passagerarfartyg på en resa mindre antal personer ombord
än det högsta antal som anges i dess passagerarfartygscertifikat
eller säkerhetscertifikat för passagerarfartyg, må sjöfartsverket
medge att mindre antal livbåtar och andra bärgningsredskap än som
angetts i certifikatet må medföras. Har sådant medgivande lämnats,
skall sjöfartsverket utfärda tilläggsbevis härom. Beviset gäller
endast för den resa, för vilken det utfärdats.
Bestämmelserna i 18 och 19 §§ skola äga motsvarande tillämpning i
fråga om tilläggsbevis. Förordning (1978:346).
21 § Sjöfartsverket må medge att fartyg må nyttjas till sjöfart utan
hinder av att det saknar certifikat vid
a) resa till plats för reparation eller upphuggning samt
b) provtur i samband med tillsynsförrättning. Förordning (1978:346).
22 § Ersättning åt sakkunnig som enligt 1 kap. 6 § andra stycket
lagen om säkerheten på fartyg anlitats för tillsynsförrättning utom
riket erlägges av redare eller den som i redarens ställe brukar
fartyget.
Har tjänsteman vid tillsynsmyndigheten företagit resa för tillsyn
av fartyg utom riket, skall redare eller den som i redarens ställe
brukar fartyget ersätta staten den resekostnads- och
traktamentsersättning som utgår till tjänstemannen. Förordning
(1978:346).
23 § För tillsynsförrättning och certifikat utgår avgift enligt taxa
som fastställes av sjöfartsverket. Förordning (1978:346).
24 § Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål om ansvar enligt
lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg eller med stöd därav
meddelade föreskrifter sändes till sjöfartsverket. Förordning
(1978:346).
2 kap.
Fartygs sjövärdighet
Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gälla passagerarfartyg, oavsett
dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20, om
annat ej föreskrives. Förordning (1982:648).
2 § Sjöfartsverket må såväl i allmänhet som för visst fall meddela
eftergift från bestämmelserna i detta kapitel, när skäl föreligga och
eftergiften ej strider mot internationell överenskommelse rörande
sjöfarten som biträtts av Sverige. Kungörelse (1970:161).
Skrov
3 § Skrov skall ha sådan konstruktion att det har tillräcklig styrka
för resa i den fart vari fartyget nyttjas eller är avsett att nyttjas.
4 § Fartyg skall vara indelat i vattentäta och brandsäkra rum, om det
fordras med hänsyn till fartygets längd och avsedda användning.
5 § Fartyg skall ha vattentäta kollisionsskott i för och akter, när
det är möjligt med hänsyn till fartygets storlek. Därjämte skall
fartyg vara försett med andra vattentäta skott omedelbart för och
akter om maskineriavdelning samt i övrigt med vattentäta skott i
erforderligt antal mellan maskinerirumsskotten och kollisionsskotten.
Är framdrivningsmaskineriet förlagt långt akterut, må sjöfartsverket
medge att aktra skottet uteslutes. Kungörelse (1970:161).
6 § Propellerhylsa skall vara innesluten i vattentätt rum, om det är
möjligt med hänsyn till fartygets storlek och byggnadssätt, och vara
betryggande tätad.
Axelledning skall utanför maskineriavdelning vara framdragen i
vattentät tunnel som är så rymlig att ledningen kan noggrant
undersökas. Tunnel erfordras dock ej, om axelledningen ändock är
åtkomlig för tillsyn under fartygets gång.
Roderhjärtstock genom rum under huvuddäck skall vara försedd med
tätningsanordning vid däcket och bordläggningen eller akterstäv eller
vara omgiven av stark och vattentät trumma.
7 § Fartyg skall ha dubbelbotten, om det fordras med hänsyn till
fartygets storlek, byggnadssätt och avsedda användning.
8 § I vattentäta skott må icke finnas flera öppningar än som betingas
av fartygets konstruktion och avsedda användning. De skola vara
försedda med tillfredsställande stängningsanordningar.
9 § I bordläggningen må icke finnas öppningar för avlopp till större
antal än som oundgängligen betingas av fartygets konstruktion och
avsedda användning. En och samma öppning bör tagas i anspråk för så
många sanitära avlopp och andra ledningar som möjligt.
Öppningarna skola vara försedda med tillförlitliga
stängningsanordningar så att vatten hindras att komma in i fartyget på
ej avsett sätt.
10 § Skottdäck eller ovan detta beläget däck skall vara så anordnat,
att vatten icke kan nedtränga genom detsamma. Öppningar i sådant däck
skola vara försedda med tillfredsställande stängningsanordningar.
Länsportöppningar och spygatt skola vara anbringade i sådan
omfattning, att väderdäcket kan tillfredsställande befrias från
vatten.
11 § Skrov, i konstruktionen ingående skott samt däck och
överbyggnader skola vara av stål eller av annat material som godkänts
enligt föreskrifter som sjöfartsverket meddelar. Kungörelse
(1970:161).
Maskineri
12 § Maskin av betydelse för fartygets säkerhet skall kunna tagas
hastigt i bruk och vara tillförlitlig.
Framdrivningsmaskineri skall ha sådan styrka och vara försett med
sådana anordningar att fartyget kan säkert manövreras.
13 § De fordringar som böra uppställas från säkerhetssynpunkt på
hjälporgan för framdrivningsmaskineriets drift samt tryckkärl med
armatur och deras anordning fastställas av sjöfartsverket. Kungörelse
(1970:161).
14 § På passagerarfartyg må fast anbragt förbränningsmotor ej vara
inrättad för bränsle med en flampunkt av 21o Celsius eller därunder
eller, om fartyget nyttjas i internationell resa eller i resa till
eller från Gotland, för bränsle med en flampunkt av 43o Celsius
eller därunder.
Flampunkt skall vara bestämd enligt förordningen den 1 december 1961
(nr 568) om brandfarliga varor.
15 § Fartyg skall medföra de reservdelar till maskineriet som fordras
för fartygets säkerhet.
Elektrisk anläggning
16 § Elektrisk anläggning på fartyg skall vara så utförd, att den
elektriska ström som fordras för tillgodoseende av säkerhetens krav är
att tillgå.
17 § Passagerarfartyg, i vilket framdrivningsmaskineriets
hjälpmaskiner ha elektrisk ström som enda drivkraft, skall ha minst
två huvudgeneratorer som var för sig kunna driva hjälpmaskinerna.
Därjämte skall fartyget ha en reservkraftkälla, som kan förse fartyget
med nödig ström, om huvudgeneratorerna sättas ur funktion.
Sådan reservkraftkälla skall även finnas i lastfartyg med en
bruttodräktighet av minst 5 000. För lastfartyg med mindre
bruttodräktighet, fiskefartyg, bogserfartyg och andra hjälpfartyg
fordras endast att reservkraftkällan lämnar ström för
alarmanordningar, lanternor och belysning av sjösättningsplats för
livbåtar och andra bärgningsredskap. Förordning (1982:648).
18 § Spänningen mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt
jordat system, mellan två ledare må icke överstiga i ström för
kraftändamål 500 volt och för belysning 250 volt samt i ström för
uppvärmning 250 volt vid likström och 500 volt vid växelström. Ström
med högre spänning må förekomma endast efter medgivande av
sjöfartsverket.
Klenspänning må ej överstiga för likström 55 volt mellan ledare samt
för växelström 50 volt mellan ledare och 30 volt till jord. Kungörelse
(1970:161).
19 § Strömförande delar av den elektriska anläggningen skola vara
försedda med tillräcklig isolation eller annat betryggande skydd mot
oavsiktlig beröring.
Icke strömförande delar av anläggningen som äro av metall skola vara
metalliskt förbundna med skrovet.
20 § Begagnas fartygs skrov som återledare för elektrisk ström, skola
erforderliga försiktighetsåtgärder vara vidtagna.
Nyttjas fartyg för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig
vätska, må fartygets skrov ej användas som återledare.
21 § I rum, där explosiva eller brandfarliga varor finnas, må
elektrisk maskin eller föremål som kan åstadkomma antändning
uppställas eller användas endast om betryggande skydd mot antändning
finnes där.
Vid uppställning och användning av maskiner och andra bruksföremål
samt framdragande av elektriska ledningar skall hänsyn tagas till
strömmens inverkan på nautiska instrument.
Styrinrättning
22 § Fartyg skall ha huvudstyrinrättning och reservstyrinrättning.
Finnas dubbla av varandra oberoende drivanordningar och anslutningar
för huvudstyrinrättningen, erfordras dock ej reservstyrinrättning.
23 § Huvudstyrinrättningen skall vara sådan att fartyget kan styras
tillfredsställande. Styrinrättning och roderhjärtstock skola vara så
konstruerade, att de ej skadas vid högsta fart back.
Reservstyrinrättningen skall kunna hastigt tagas i bruk och vara
tillförlitlig.
24 § Rodrets läge skall kunna konstateras på styrplatsen.
Anordning för meddelanden mellan kommandobrygga och maskinrum och
annan plats
25 § Fartyg skall ha särskilda anordningar för överbringande av
meddelande mellan kommandobrygga och maskinrum och annan plats, där
vakt hålles till sjöss.
Pejl- och luftrör
26 § Pejlrör skola i erforderlig omfattning finnas till lastrum under
lastvattenlinjen, till dubbelbottentank, vingtank, kofferdam och
vattenbarlasttank, pumprum och pikar samt till förvaringsrum för
vatten eller flytande bränsle för fartygets behov, om det ej på annat
sätt kan utrönas om och till vilken höjd vatten eller annan vätska
finnes i rummet. Är lastrummet tillika kylrum skall pejlrör finnas
anordnat på lämpligt sätt.
Till varje dubbelbottentank, kofferdam, vattenbarlasttank, torrtank,
lasttank och förvaringsutrymme för vatten eller flytande bränsle för
fartygets behov skola luftrör finnas i erforderlig omfattning.
Länsanordningar
27 § Fartyg skall ha tillförlitliga länsanordningar så dimensionerade
och placerade att länsning av fartyget kan ske även om fartyget har
slagsida.
28 § Maskindrivet fartyg skall ha maskinell länsanordning.
Som länspump må godtagas barlastpump eller annan lämplig pump som är
fast ansluten till länssystemet.
Piktank, vilken ej användes som barlasttank, må länsas med fast
anordning för handlänsning.
29 § Fartyg som ej är maskindrivet skall ha fast anordning för
handlänsning eller maskinell länsanordning som må vara flyttbar.
Brandskydd
30 § Skrov, överbyggnader och däckshus skola vara så konstruerade och
byggda att största möjliga säkerhet vinnes för de ombordvarande och
fartyget i händelse av brand ombord.
31 § Trappor, lejdare och andra utrymningsanordningar från bostäder
och arbetsrum samt ramar till fönster och fönsterventiler skola vara
av stål eller annat från brandskyddssynpunkt godtagbart material.
Vägg- och takbeklädnad, durk och isolering skola, i den mån det är
lämpligt, vara av godtagbart material från brandskyddssynpunkt.
Målarfärg, fernissa eller liknande preparat, i vars tillredning
nitrocellulosa eller annat lättantändligt ämne ingår, må ej användas
ombord.
32 § Huvudtrummor till ventilationssystem skola kunna stängas vid
brand. Mekaniskt drivet ventilationssystem skall kunna stoppas från
två platser ombord belägna på lämpliga ställen och med tillräckligt
avstånd från varandra.
33 § Om det fordras med hänsyn till fartygs storlek och användning,
skall fartyget ha brandalarmsystem så utfört, att detsamma varnar för
brandfara och att faran kan omedelbart lokaliseras.
34 § Maskindrivet fartyg skall ha maskinell brandsläckningsanordning.
Som brandpump må godtagas barlast-, läns- eller spolvattenpump, om den
ej användes till att pumpa brandfarlig vätska.
När flera brandpumpar fordras, skola de vara placerade så att de ej
samtidigt kunna sättas ur funktion.
35 § Brandposter skola finnas till sådant antal och vara så placerade,
att varje del av fartyget kan nås med minst en vattenstråle medelst en
enda slanglängd.
36 § Fartyg som nyttjas i internationell resa skall ha minst en
internationell landanslutning för att från land mottaga vatten till
brandsläckning. Sjöfartsverket äger medge undantag härifrån.
Kungörelse (1970:161).
37 § Fartyg skall i erforderlig omfattning ha av sjöfartsverket
godkända, fasta och flyttbara brandsläckningsapparater samt
brandmansutrustning och annan brandskyddsmateriel. Kungörelse
(1970:161).
38 § Om förvaring av explosivt eller brandfarligt gods gälla särskilda
bestämmelser.
Bärgningsredskap
39 § Fartyg skall ha livbåtar, livflottar och andra bärgningsredskap i
den omfattning som fordras för att de ombordvarande skola kunna rädda
sig i händelse av nöd.
Livbåtar och livflottar skola vara så placerade, att de lätt och
säkert kunna sjösättas. I vilken omfattning fartyg skall ha dävertar
eller andra anordningar för sjösättning av livbåtar och livflottar
bestämmer sjöfartsverket. Kungörelse (1970:161).
40 § Livbåt skall vara till typ eller på annat sätt godkänd av
sjöfartsverket. Livbåt skall vara av tillfredsställande konstruktion
och material samt ha sådan utformning att den äger god stabilitet i
sjögång och tillräckligt fribord med högsta tillåtna antal personer
och föreskriven utrustning ombord. Den skall ha fasta sidor och
invändiga flytanordningar.
Om sjöfartsverket ej bestämmer annorlunda, må livbåt ej vara mindre än
4,9 meter lång och ej heller så stor att dess vikt med högsta tillåtna
antal personer och föreskriven utrustning ombord överstiger 20300
kilogram eller att antalet personer ombord uppgår till mer än 150.
Sjöfartsverket äger bestämma att en eller flera av fartygs livbåtar
skola vara motordrivna. Livbåt må ej godkännas för flera än 60
personer, om den ej är motordriven.
Livbåt skall ha tillräcklig styrka för att utan fara kunna sjösättas
med högsta tillåtna antal personer och föreskriven utrustning ombord.
Livbåts dimensioner och högsta tillåtna antal personer som båten kan
bära samt fartygets namn skola på tydligt och varaktigt sätt vara
utmärkta på båten.
I livbåt skall i den omfattning sjöfartsverket bestämmer medföras
bärbar livbåtsradiostation och annan livbåtsutrustning. Kungörelse
(1970:161).
41 § Livflotte skall vara till typ eller på annat sätt godkänd av
sjöfartsverket.
Livflotte må vara uppblåsbar eller av hårt material. Livflotten skall
vara stabil i sjögång och så konstruerad, att sjösättning kan ske
utan att flotten och dess utrustning skadas.
På livflotte skall på tydligt och varaktigt sätt finnas utmärkt högsta
tillåtna antal personer som flotten kan bära. Uppblåsbar flotte skall
därjämte vara försedd med serienummer och tillverkarens namn samt
hård flotte med fartygets namn och hemort.
På livflotte skall utrustning finnas i den omfattning som
sjöfartsverket bestämmer.
42 § På fartyg skall medföras minst ett livbälte för varje person
ombord samt livbojar till det antal som sjöfartsverket bestämmer.
Livbältena och livbojarna skola vara av typ som sjöfartsverket
godkänt.
Annan utrustning
43 § Fartyg skall ha ankare och ankarkätting samt förtöjningsgods,
om det ej är uppenbart obehövligt.
På fiskefartyg må dock i stället för ankarkätting användas stållina.
44 § Fartyg skall ha ankarspel eller annan anordning för ankares
upphivande och ombordtagning, om det ej är uppenbart obehövligt.
45 § Fartyg skall ha signalapparater, lanternor, kompasser och andra
nautiska instrument samt sjökort och publikationer i den omfattning
sjöfartsverket bestämmer.
46 § Fartyg, som huvudsakligen användes för bogsering, skall ha minst
en bogserkrok eller annan fästanordning så konstruerad att fartyget
ej kantrar vid dragning tvärskepps och att bogserlinan i alla lägen
snabbt kan lösgöras.
Lösgörandet skall kunna manövreras såväl från plats i närheten av
styrinrättningen som vid fästanordningen.
Radiotelegrafi och radiotelefoni
47 § Passagerarfartyg som nyttjas i internationell resa skall ha
radiotelegrafstation. Detsamma gäller lastfartyg med en
bruttodräktighet av minst 1600 som nyttjas i internationell resa.
Lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 300 men ej 1600 skall ha
radiotelefonstation. Förordning (1982:648).
48 § På fartyg som skall ha radiotelegraf- eller radiotelefonstation
skall föras radiodagbok.
Närmare föreskrifter om radiodagboken meddelas av televerket som
också fastställer formulär till dagboken.
49 § Det ankommer på televerket att meddela närmare föreskrifter om
utförande och skötsel av radiotelegraf- och radiotelefoninstallation
på fartyg ävensom om radiotelegrafinstallation i livbåt och bärbar
livbåtsradiostation för sådan båt.
3 kap.
Åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall m.m.
Allmänna bestämmelser
1 § Ledningen av arbete som är förbundet med fara för ohälsa eller
olycksfall må icke anförtros åt en med arbetet oerfaren person.
2 § Med arbete, i fråga om vilket bristande kunskap eller färdighet
kan medföra fara för ohälsa eller olycksfall, må den som saknar nödig
erfarenhet icke sysselsättas utan att ha fått erforderlig undervisning
och ledning.
Om villkor beträffande hälsotillstånd för vinnande av anställning
ombord gälla särskilda bestämmelser.
Arbetsrum och vissa skyddsåtgärder vid fartygs nyttjande
3 § Om så lämpligen kan ske, skall slutet rum ombord på fartyg, vari
arbete regelmässigt utföres, vara försett med tillfredsställande
anordningar för uppvärmning, skydd mot väder och sjö, isolering mot
hetta, köld och starkare buller och dylikt samt i mån av behov
särskilt skydd mot insekter.
Utföres arbete annorstädes ombord skola tjänliga anordningar vara
vidtagna för att arbetet skall kunna äga rum under rimliga
temperaturförhållanden, om så fordras och lämpligen kan ske.
4 § Slutet rum, vari arbete utföres, skall tillföras erforderlig
mängd frisk luft på sätt med hänsyn till behovet av luftväxling i
varje särskilt fall befinnes lämpligast.
Där ånga, gas, rök eller dylik luftförorening sprides i farlig eller
besvärande mängd, skola tillfredsställande anordningar vara vidtagna
för att bortföra eller oskadliggöra sådan förorening.
5 § Innan någon börjar arbeta i lastrum, kolrum, tank, tunnel, trumma
eller dylikt slutet rum, skola sådana åtgärder vara vidtagna att
beträdande kan ske utan fara.
6 § Varje del av fartyget, dit tillträde erfordras, skall vara försedd
med lämpligt anordnade in- och utgångar i tillräckligt antal, så
att största möjliga säkerhet vinnes mot instängning.
Arbetsrum skall, om så är möjligt, äga minst två utgångar. En av dessa
må vara lucka eller ventil, om annan utgång ej lämpligen kan anordnas.
Ugångarna böra vara så placerade att ej båda samtidigt blockeras
vid kantring eller stark slagsida eller vid brand.
7 § Framdrivningsmaskineri, hjälpmaskin, motor, transmission,
arbetsmaskin och annan därmed jämförlig anordning (maskin) skola
vara försedda med erforderliga skydd samt vara uppställda så att
med desamma förbunden risk för ohälsa eller olycksfall i görligaste
mån undanröjes.
Maskin må icke ges större belastning eller hastighet än att den
erbjuder tillräcklig säkerhet. Uppgift om största belastning eller
hastighet skall finnas väl synligt och på varaktigt sätt anbragt
på eller invid maskinen.
Vid arbete på eller invid maskin som är i gång skola erforderliga
åtgärder vara vidtagna till skydd för de med arbetet sysselsatta
personerna övensom för andra vilka vistas i maskinens närhet.
Vid tillämpning av första, andra och tredje styckena skall särskilt
iakttagas följande.
a) Rem, lina, kedja eller kätting må, såvitt maskinen icke lämpligen
kan stannas, icke påläggas eller avtagas med mindre lämplig
skyddsåtgärd vidtagits eller skyddsåtgärd är obehövlig med hänsyn
till maskinens låga hastighet eller ringa effekt.
b) Maskin skall, om så skäligen kan påfordras, vara utrustad med
tillfredsställande anordning för att hindra att den oavsiktligt eller
eljest obehörigen sättes i gång.
c) Maskin skall, om så skäligen kan påfordras, vara försedd med
lämplig och tydligt utmärkt anordning, varigenom den kan hastigt
stoppas. Anordningen skall om möjligt vara lätt tillgänglig från
den plats med maskinen, där den som utför arbetet avses skola vanligen
uppehålla sig.
8 § Ångpannor och andra tryckkärl med tillhörande rörledningar skola
erbjuda betryggande säkerhet samt vara på lämpligt sätt anordnade
och uppställda.
Tryckkärl må ej brukas med högre tryck än det för kärlet högsta
tillåtna. Uppgift om högsta tillåtna tryck skall finnas väl synligt
och på varaktigt sätt anbragt på kärlet.
9 § Elektrisk anläggning med tillhörande utrustning skall vara så
utförd att den erbjuder betryggande säkerhet och så anordnad att
dess delar utan fara äro tillgängliga för underhåll och tillsyn.
Huvudströmbrytare skall i den omfattning skäligen kan påfordras vara
utrustad med tillfredsställande anordning för att hindra att strömmen
oavsiktligt eller eljest obehörigen slutes eller brytes.
10 § Hissar, kranar, bommar, traverser, spel, vinschar och andra
lyftinrättningar samt rull- och spårbanor, truckar och andra
transportinrättningar jämte till desamma hörande fast utrustning
skola med hänsyn till material, konstruktion, uppställning och
anordnande i övrigt erbjuda betryggande säkerhet samt vara försedda
med erforderliga skydd.
Lyft- eller transportinrättning må icke begagnas med högre belastning
än den för inrättningen föreskrivna högsta tillåtna och ej heller
i strid med förbud mot eller villkor för personbefordran. På lämplig
plats på eller invid inrättningen skola finnas väl synligt och på
varaktigt sätt angivna såväl högsta tillåtna belastning som i
förekommande fall uppgift angående förbud mot eller villkor för
personbefordran i den mån sjöfartsverket så föreskriver.
11 § Redskap och verktyg av olika slag skola vara av lämpligt material
och utförande.
12 § Vid skeppstjänst skall tillses att arbetet utföres på betryggande
sätt och i erforderlig mån under särskild ledning och övervakning
samt att lämpliga redskap och andra hjälpmedel användas vid arbetet.
Om så erfordras, skall lämplig person avdelas för signalering. Gods
må ej lämnas hängande i lyftinrättning, såvida ej denna effektivt
övervakas av pålitlig person under hela den tid som godset förblir
hängande.
Vid lastning eller annat transportarbete ombord skall såvitt möjligt
tillses att den som sysselsättes med arbetet icke utsättes för fara
att skadas av det transporterade godset eller på annat sätt. Då
däckslast föres skall denna inlastas på sådant sätt, att säkerheten
icke äventyras under arbetet med fartygets fortsatta lastning.
Vid transport av tyngre gods skall på godsets eller emballagets utsida
finnas tydlig viktuppgift i den mån så finnes påkallat.
I fråga om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas i
fartyg gälla särskilda bestämmelser.
13 § Tillfredsställande anordningar för belysning skola finnas ombord
i erforderlig omfattning. Belysningsanordningarna skola vara sådana,
att de icke äventyra ombordvarandes säkerhet. Lämpliga åtgärder skola
vara vidtagna till skydd mot bländning.
14 § För att undanröja fara för skada genom fall, nedstörtande föremål
eller ras skall tillses att erforderliga skyddsåtgärder äro vidtagna
och att arbetet ordnas och bedrives på betryggande sätt.
Däck, durkar, ställningar och tak samt gångar, trappor, lejdare och
andra förbindelser skola med hänsyn till material och utförande
erbjuda betryggande säkerhet och vara försedda med erforderliga
skyddsräcken eller andra säkerhetsanordningar. Nedgångar till lastrum
skola ligga fristående från lastluckorna, om så är möjligt med hänsyn
till fartygets storlek och användning.
Inlastat gods och andra föremål må icke onödigtvis uppläggas på däck,
durkar eller förbindelser och icke heller så att uppsikt över eller
tillträde till lastrum försvåras.
Öppningar i fartygssida, däck eller durk skola med hänsyn till storlek
och läge vara kringgärdade eller täckta eller försedda med annat
betryggande skydd mot fall. Skydd erfordras dock ej, då arbete pågår
vid öppningen eller densamma eljest är betryggande bevakad.
15 § Vid arbete till väders eller på fartygssida utombord eller eljest
då så erfordras skall ombordanställd utrustas med säkerhetsbälte
med lina av fullgod beskaffenhet, om betryggande skydd icke kan
annorledes åstadkommas. Saknas effektiv anordning för linans fästande
eller är det eljest erforderligt, skall lämplig person hålla fast
linan på betryggande sätt.
Äger arbete rum utombords eller eljest under sådana förhållanden,
att risk finnes för drunkning, skola livräddningsredskap finnas lätt
tillgängliga i omedelbar närhet av arbetsstället. Utföres arbete
i farlig närhet av fartygets propeller skall betryggande åtgärder
vara vidtagna för att hindra att propellern baxas eller sättes igång,
innan arbetet avbrutits.
Innefattar arbete rengöring av lastrum, vari förts farligt gods,
skola de skyddsåtgärder vara vidtagna som betingas av godsets farliga
egenskaper.
16 § Arbete som icke har samband med fartygs navigering eller de
ombordvarandes eller fartygs säkerhet skall i skälig omfattning
avbrytas, då så påkallas med hänsyn till hårt väder, isbildning eller
liknande förhållanden.
17 § Personlig skyddsutrustning, speciellt avsedd att förhindra
olycksfall och ohälsa i arbete, skall, såvida ej annan överenskommelse
träffas, bekostas av redare samt förvaras ombord. Dylik utrustning,
såsom andnings- och ögonskydd, skyddskläder, skyddshandskar eller
skyddsskodon, skall i den mån sjöfartsverket så föreskriver, vara
godkänd av verket.
Personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas, ändå att arbete är
av tillfällig natur och till följd därav skyddsåtgärd, som eljest bort
vidtagas, av praktiska skäl ej lämpligen kan ifrågakomma.
18 § Användning av frätande, giftigt eller eljest hälsofarligt ämne
skall begränsas i möjligaste mån. Om sådant ämne kommer till
användning, skall skyddsutrustning användas och skall om det fordras
annan betryggande skyddsåtgärd vara vidtagen.
19 § Föreligger fara för förgiftning under arbete ombord skall
särskilt tillses att vid arbetsplatsen finnes person som kan föra den
förgiftade till lokal med frisk luft eller ut på öppet däck och
föranstalta om att han får lämlig behandling.
Om skyldighet att på fartyg medföra utrustning för syrgasbehandling
och konstgjord andning meddelar sjöfartsverket föreskrifter.
Bostadsrum m.m.
20 § I fråga om bostadsrum samt tillträdesanordningar till dessa
och förbindelser mellan dem och andra delar av fartyget skola i
tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 3, 4, 6, 9, 13 och 14 §§.
Bostadsrum som är beläget över maskinrum, lastrum eller tankar, där
låg eller hög temperatur kan förekomma, skall ha tillfredställande
golvisolering.
21 § Rum som nyttjas till bostadsrum må ej användas för annat
ändamål.
22 § Bor på fartyg såväl manlig som kvinnlig personal, skola sovrum
och toalettrum samt badrum eller duschrum vara skilda för män och
kvinnor.
23 § Rum som nyttjas till sjukrum må ej användas för annat ändamål.
I sjukrumsavdelning eller annat lämpligt utrymme skola finnas
läkemedel, förbandsartiklar, läkarbok och annan sjukvårdsutrustning
(skeppsapotek).
Närmare föreskrifter om skeppsapotek meddelas av socialstyrelsen
i samråd med sjöfartsverket.
24 § På fartyg som har ombordanställda med vitt skilda nationella
bruk och sedvänjor skola, i den mån det är behövligt för att
tillgodose en eller flera gruppers behov, för dessa grupper vara
anordnade särskilda därefter lämpade bostadsrum.
25 § Sjöfartsverket äger att, i den omfattning som finnes skäligt
med hänsyn till besättningens storlek, övriga ombordvarandes antal
samt fartygets användning och andra särkilda förhållanden, medge
undantag från vad som sägs i 20-24 §§ och därvid föreskriva vilka
anordningar som i stället skola anses tillfyllest med hänsyn till
de ombordanställda. Innan undantag meddelas skall sjöfartsverket
lämna organisationer representerande redare och ombordanställda
tillfälle att yttra sig i saken.
Vissa sanitära förhållanden
26 § Bostadsrum och arbetsrum med därtill hörande
tillträdesanordningar och förbindelser skola rengöras och vädras
i erforderlig omfattning, när de nyttjas för sitt ändamål. Grundligare
rengöring skall ske på regelbundet återkommande tider och i övrigt,
när så påkallas på grund av sjukdom, ohyra eller annan särskild
omständighet.
27 § Förekommer ohyra ombord, skola snarast möjligt lämpliga åtgärder
vidtgas för dess förgörande. Vid fall av smittsam sjukdom skola
erforderliga åtgärder vidtagas för att hindra dess spridning. Närmare
föreskrifter om sådana åtgärder meddelas av socialstyrelsen i samråd
med sjöfartsverket.
28 § På fartyg som inköpes från utlandet och som icke är nybyggt,
skola bostadsrum med inredning och inventarier desinfekteras och
rengöras, innan rummen tagas i bruk.
29 § Förvaringsutrymmen för proviant, dricksvatten och vatten för
matlagning och diskning skola noggrant rengöras.
Kosthållet
30 § Kost som tillhandahålles de ombordanställda skall ha lämplig
sammansättning efter rådande klimatförhållanden. Den skall serveras
i tillräckliga kvantiteter och fördelas på de särskilda måltiderna
så att tillfredsställande omväxling erhålles.
Vid tillredning och utspisning av kost skall i den mån så är möjligt
och lämpligt skilda nationella bruk och sedvänjor bland de
ombordanställda beaktas.
31 § proviant skall förvaras i härför avsedda utrymmen av tjänlig
beskaffenhet.
32 § Dricksvatten och vatten till matlagning och diskning skola tagas
från vattenverk, källa eller brunn av god beskaffenhet.
Färskvattengenerator må användas, om vatten till generatorn tages
på betryggande avstånd från land och underkastas erforderlig rening.
33 § Närmare föreskrifter om proviantens förvaring och om kosten
meddelas av sjöfartsverket i samråd med statens livsmedelsverk.
Förordning (1978:346).
Godkännande
34 § Ha utrustningsdetaljer, maskinella anordningar, inrättningar
och redskap funnits erbjuda betryggande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, må sjöfartsverket eller den verket bemyndigar därtill
utfärda bevis om godkännande på sätt verket bestämmer.
4 kap.
Fartygs lastning
Däckslast
1 § På öppet däck må last (däckslast) icke föras, med mindre fartyget
har härför lämplig konstruktion.
2 § Däckslast skall vara behörigen stuvad, surrad och säkrad för
resan. Om det fordras med hänsyn till lastens beskaffenhet, skola
stöttor av tillräcklig styrka anbringas.
Däckslast må icke uppläggas så att den hindrar eller försvårar
fartygets navigering, användandet av pejl- eller länsanordning,
brandsläckningsanordning, bärgningsredskap eller ankarspel eller
så att den blockerar tillträdesanordning till bostadsrum eller annat
rum, till vilket tillträde erfordras under resa.
3 § Öppningar till rum under däck skola vara behörigen tillslutna
och skalkade, innan däckslast upplägges på täckluckorna.
4 § Består däckslast av gods som upptager vatten, må lasten icke
uppläggas i sådan mängd att fartygets stabilitet och bärighet
äventyras, även om däckslasten under resan upptar maximal väta.
Barlast
5 § Fartyg skall ha barlasttankar i erforderlig omfattning.
Barlast skall vara tjänlig för sitt ändamål.
6 § Består barlast av rörligt material, skola anordningar vara
vidtagna för att hindra dess rörelse. Om det ej är uppenbart
obehövligt, skall barlasten vara delad i fartygets långskeppslinje
med barlasttätt skott. I barlasttankar må icke förekomma fria
vätskeytor av sådan omfattning att fartygets stabilitet äventyras.
7 § Användes som barlast ämne som innehåller vätska, skall avlopp
för vätskan finns till pumparna. Avloppet skall vara försett med
lämplig anordning för att avskilja barlasten från vätskan.
Rörlig last
8 § I fartyg, vari spannmål, slig eller annan rörlig last
transporteras, skall lastrum eller avdelning för sådan last vara
delat av skott eller annan lämplig åtgärd vidtagas för att förebygga
att lasten förskjuter sig.
Last av farligt gods
9 § Om transport till sjöss av farligt gods gälla särskilda
bestämmelser.
Fribord och lastmärken
10 § Minsta tillåtna fribord för lastfartyg med en bruttodräktighet av
20 men ej 50 är 150 millimeter.
Är större fribord nödvändigt med hänsyn till fartygets ålder och
byggnadssätt samt den fart, vari fartyget nyttjas, skall fartyget ha
det fribord som sjöfartsverket bestämmer. Sjöfartsverket äger tillåta
den minskning av fribordet, som fartygets form, språng, överbyggnad
och stabilitet medge.
Passagerarfartyg skall ha det fribord som sjöfartsverket bestämmer med
hänsyn till fartygets byggnadssätt och den fart, vari det nyttjas.
Förordning (1982:648).
11 § Fartyg med en bruttodräktighet av lägst 50 skall ha det fribord
som sjöfartsverket bestämmer med ledning av reglerna i 1966 års
lastlinjekonvention.
Nyttjas fartyget till sjöfart uteslutande i hamnar, kanaler, floder
och insjöar, på Vänern och Vättern dock endast inomskärs, samt
inomskärs vid rikets kuster, äger sjöfartsverket fastställa det mindre
fribord som är betryggande med hänsyn till fartygets byggnad och
användning. Förordning (1982:648).
12 § Fartygs fribord skall utmärkas midskepps på fartyget enligt
reglerna i 1966 års lastlinjekonvention, därvid storleken av lastmärke
på fartyg med en bruttodräktighet under 50 bestämmes av
sjöfartsverket. Förordning (1982:648).
5 kap.
Passagerarfartyg
1 § Högsta tillåtna antalet personer ombord på passagerarfartyg skall,
utom i fall som avses i 4 §, beräknas genom delning av den fria
däcksyta, som upplåtits åt passagerare. Av denna yta skall för varje
person ombord beräknas på fartyg, som nyttjas i stor kustfart eller
vidsträcktare fart 0,8 m2 samt på fartyg, som nyttjas i inre fart
0,55 m2, eller, om sjöfartsverket medger det, 0,4 m2 när fartyget
gör endast korta resor och 0,3 m2 om fartyget dessutom har sådan
vattentät indelning, att det äger tillfredsställande flytbarhet i
skadat skick. I fråga om fartyg utan eget framdrivningsmaskineri
skall verket fastställa däcksytedelens storlek med beaktande av
fartygets konstruktion och den fart, vari det nyttjas.
2 § Högsta tillåtna antalet passagerare fastställes, sedan det enligt
1 § beräknade högsta antalet personer ombord minskats med antalet
ombordanställda, under beaktande av att fartyg, som nyttjas i stor
kustfart eller vidsträcktare fart vilken under vanliga förhållanden
kräver mera än tjugofyra timmars oavbruten gång, skall ha sovplats
åt varje passagerare och tillräcklig golvyta för sådan sovplats.
För passagerare som är yngre än åtta år må i fråga om sovplats
beräknas hälften av det utrymme som eljest erfordras för passagerare.
3 § Vid uppmätning av den fria, åt passagerare upplåtna däcksytan
medräknas ej yta, där ombordvarande lämpligen icke kan stå eller
sitta. Av lodrätt över varandra belägna ytor av olika däck må endast
en yta medräknas.
Saknar fartyg helt eller delvis fast däck, beräknas däcksytan efter
lämplig projektion.
4 § Sjöfartsverket äger medge att däckat fiskefartyg vid resa inom
rikets skärgård medför följande antal passagerare, som utgöras av
personer ur den bofasta befolkningen i skärgården och som färdas till
sammankomst av gemensamt intresse och icke betala för färden, nämligen
om fartygets längd är
7 till 9 meter 15 passagerare
9 till 11 meter 35 passagerare
11 till 13 meter 55 passagerare
13 till 15 meter 70 passagerare
15 meter och däröver 90 passagerare
Medgivande enligt första stycket gäller dock endast om fartyget under
resan är försett med brädgång eller räcke till en höjd av minst en
meter över däcket och den utrustning i övrigt sjöfartsverket
föreskriver.
6 kap.
Fartygs bemanning
Allmänna bestämmelser
1 § Befälhavaren på handelsfartyg och på fiskefartyg med en
bruttodräktighet av minst 20 skall vara svensk medborgare och
ha uppnått 20 års ålder. Sjöfartsverket får medge undantag
härifrån om det finns särskilda skäl.
Vad som avses med handelsfartyg och fiskefartyg finns angivet i
förordningen (1982: 892) om behörigheter för sjöpersonal.
Förordning (1982:893).
2 § Radiotelegrafist skall vara svensk medborgare. Sjöfartsverket får
medge undantag härifrån efter samråd med överbefälhavaren och telever
ket. Förordning (1980:299).
3 § Besättningen på sådana fartyg som avses i 1 § skall ha tillräcklig
syn- och hörselförmåga enligt de föreskrifter som utfärdas med stöd av
förordningen (1979:38) om läkarintyg för sjöfolk.
Att fordringarna på tillräcklig syn- och hörselförmåga är uppfyllda
skall styrkas med läkarintyg. Intyget får inte vara äldre än fyra år.
Förordning (1980:299).
4 § Under fartygs gång skall vakt hållas på kommandobryggan och i
maskinrummet. Sjöfartsverket meddelar närmare föreskrifter rörande
omfattningen av sådan vakt och behörighetskrav för den personal som
fullgör vakt.
Vakt i maskinrummet får ersättas med sådan vakttjänstgöring som
innebär att personalen inte behöver uppehålla sig där ständigt.
Sjöfartsverket meddelar föreskrifter om de villkor som skall vara
uppfyllda för att vakt i maskinrummet skall få ersättas med sådan
tjänstgöring.
Under fartygs uppehåll i hamn skall vakt hållas ombord. Sjöfartsverket
meddelar närmare föreskrifter rörande omfattningen av sådan vakt.
Förordning (1983:767).
5 § På varje fartyg som skall vara utrustat med en radiotele
grafstation eller en radiotelefonstation skall hållas vakt på
nödfrekvenserna. Sjöfartsverket meddelar närmare föreskrifter om sådan
vakt. Förordning (1980:299).
Beslut om minimibesättning
6 § Sjöfartsverket får bestämma att beslut om minimibesättning skall
fastställas för enskilda fartyg i andra fall än dem som avses i 6 kap.
3 § första stycket lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.
Förordning (1980:299).
7 § Beslutet om minimibesättning för ett fartyg skall framgå av en
särskild handling.
Handlingen eller en bestyrkt avskrift av denna skall förvaras på
fartyget. Innehållet i beslutet om minimibesättning skall tillkännages
genom anslag på en lämplig plats ombord. Förordning (1980:299).
8 § Av beslutet om minimibesättning skall framgå för vilket fartområde
som det gäller. Om fartyget skall användas i flera fartområden, skall
minimibesättning fastställas för varje sådant område. Förordning
(1980:299).
9 § På fartyg med beslut om minimibesättning skall det finnas en
aktuell förteckning över besättningen på fartyget. Sjöfartsverket får
i enskilda fall medge undantag härifrån. Förordning (1980:299).
Minimibesättningens storlek och sammansättning
10 § Minimibesättningen skall ha en sådan storlek och sammansättning
att fartyget får tillräcklig personal
1. för dess manövrering och navigering,
2. för driften och övervakningen av dess framdrivningsmaskineri och
hjälpmaskiner,
3. för sådant nödvändigt underhåll av fartyget och dess utrustning
som har betydelse för säkerheten,
4. för brandskydds- och livräddningstjänsten,
5. för radiotjänsten, samt
6. för intendenturtjänsten. Förordning (1980:299).
11 § När minimibesättningen bestäms, skall det beaktas
om arbetet ombord är organiserat så, att en befattningshavare kan
utföra arbetsuppgifter inom flera av de arbetsområden som avses i 10
§,
om underhållsarbetet skall utföras av en särskild, landbaserad
organisation, och
om fartyget har en sådan utrustning att vakt i maskinrummet får
ersättas med vakttjänstgöring som avses i 4 § andra stycket.
Förordning (1980:299).
12 § När minimibesättningen för ett fartyg med
passagerarfartygscertifikat bestäms, skall särskilt beaktas behovet av
personal för att sköta livbåtar, livflottar och annan
livräddningsutrustning. Förordning (1980:299).
13 § För varje befattning som ingår i minimibesättningen skall anges
den utbildning och den praktiska erfarenhet som fordras för att utöva
befattningen (behörighet). Därutöver får ställas upp särskilda
behörighetsfordringar som skall uppfyllas av någon eller några bland
personalen (specialbehörighet).
Bestämmelser om behörigheter och specialbehörigheter finns i
förordningen (1982:892) om behörigheter för sjöpersonal. Om det finns
särskilda skäl, får dock ställas andra krav än som sägs där.
Kraven på behörighet hos personalen skall bestämmas så, att fartyget
och dess nautiska, maskinella och övriga utrustning och last handhas
av personal som är lämpad därför och på ett sätt som är betryggande
från säkerhetssynpunkt. Förordning (1984:142).
14 § Om det finns synnerliga skäl för det, får undantag medges från
kraven på behörighet för viss befattning på ett visst fartyg eller på
specialbehörighet bland personalen på ett visst fartyg. Undantag får
dock medges endast om det inte finns anledning att anta annat än att
det är förenligt med säkerhetens krav och det inte strider mot någon
internationell överenskommelse, som har biträtts av Sverige. Undantag
från behörighetskrav får endast medges en person som är behörig att
inneha närmaste lägre befattning. Om det inte finns några
behörighetskrav för den lägre befattningen eller om någon lägre
befattning inte finns, får undantag medges en person som är
tillräckligt kvalificerad och erfaren.
För en befattning på fartyg i vidsträcktare fart än inre fart får
undantag endast medges för viss tid, längst sex månader.
Beslut om undantag meddelas av den myndighet som har fastställt
minimibesättningen. Beslutet får förses med villkor. När det finns
skäl till det, får medgivandet återkallas.
Innan myndigheten medger undantag skall den, om det inte är fråga om
endast en viss resa eller i övrigt en tillfällig avvikelse, ge berörda
organisationer för redare och ombordanställda tillfälle att yttra
sig. Förordning (1984:142).
Särskilt om passagerarfartyg
15 § För varje livbåt, som skall finnas på ett passagerarfartyg i stor
kustfart eller vidsträcktare fart, skall det i besättningen finnas det
antal befattningshavare med specialbehörighet för båtman som
sjöfartsverket bestämmer.
Fartygets befälhavare skall utse en befattningshavare med
specialbehörighet för båtman eller med motsvarande kunskaper och
färdigheter till befälhavare för varje livbåt samt en ställföreträdare
för denne.
För varje motorlivbåt skall det finnas en person som kan sköta
motorn.
För varje livbåt som har radiotelegrafstation, radiotelefonstation
eller strålkastare skall det finnas en person som kan sköta denna
utrustning. Förordning (1980:299).
16 § För livflottar skall det finnas minst en person som är väl
förtrogen med handhavandet och skötseln av sådana flottar. Förordning
(1980:299).
Last av farligt gods
17 § På ett oljetankfartyg, kemikalietankfartyg och gastankfartyg
skall befälhavaren, maskinchefen, överstyrman, förste maskinisten och
varje annan person med direkt ansvar för lastning, lossning eller
annan lasthantering ha specialbehörighet för oljelasthantering,
kemikalielasthantering respektive gaslasthantering.
Annan personal med särskilda arbetsuppgifter och ansvar i fråga om
last och lastutrustning på tankfartyg skall ha genomgått lämplig
utbildning för dessa arbetsuppgifter.
På ett torrlastfartyg skall det finnas befattningshavare med
specialbehörighet för torrlasthantering, om sjöfartsverket med hänsyn
till lastens farlighet och mängd föreskriver det. Förordning
(1984:142).
18 § Bestämmelserna i 17 § tillämpas också på fartyg som släpar eller
skjuter farlig last. Förordning (1980:299).
19 § I beslutet om minimibesättning skall anges, om befattningshavare
med specialbehörighet att handha visst slag av last skall finnas på
fartyget. Förordning (1984:142)
*/k/ Bemanningsföreskrifter*/-k/
20 § Sjöfartsverket får meddela bemanningsföreskrifter för sådana
fartyg för vilka minimibesättning inte skall fastställas.
Beträffande fartyg som ägs eller brukas av svenska staten meddelas
bemanningsföreskrifter av den myndighet under vars förvaltning
fartyget står i stället för av sjöfartsverket. Myndigheten skall före
beslutet samråda med sjöfartsverket. Sådant samråd behövs dock inte
när bemanningsföreskrifter i enskilda fall meddelas för tullverkets
fartyg. Förordning (1980:299).
21 § Genom bemanningsföreskrifter behöver behörigheten hos
befattningshavare av ett visst slag och antalet sådana
befattningshavare bestämmas endast i den mån detta är nödvändigt
från sjösäkerhetssynpunkt. Härvid gäller bestämmelserna i 10, 11,
13, 14 och 19 §§ i tillämpliga delar. Förordning (1980:299).
22 § Bestämmelserna i 7 § skall tillämpas också på sådana
bemanningsföreskrifter som inte skall kungöras i författningssamling.
Förordning (1980:299).
Avgifter för dispenser
23 § Sjöfartsverket fastställer avgifter för dispens enligt detta
kapitel att utöva vissa slags befattningar eller att fullgöra
funktioner för vilka specialbehörighet fordras. Förordning
(1982:236).
7 kap.
Tillsynsförrättningar m.m.
Sjövärdighetsbesiktning
1 § Första sjövärdighetsbesiktning på fartyg som bygges för svensk be
ställare skall omfatta en fullständig undersökning av att fartyget
byggts och utrustats i enlighet med ingivna ritningar, att material
och materialdimensioner som föreskrivits av sjöfartsverket eller den
klassificeringsanstalt enligt vars bestämmelser fartyget byggts kommit
till användning samt att arbetet utförts på ett betryggande sätt från
sjösäkerhetssynpunkt.
Undersökningen skall särskilt avse
a) skrov med fasta delar;
b) framdrivningsmaskineri med hjälpmaskiner;
c) ångpannor och andra tryckkärl;
d) startanordningar för framdrivningsmaskineri och hjälpmaskiner;
e) styranordningar;
f) elektrisk anläggning;
g) pumpar med erforderliga säkerhetsanordningar;
h) rörledningssystem med kranar och ventiler;
i) brandsläckningsanordningar;
j) bärgningsredskap samt dessas ändamålsenliga placering;
k) ankringsdon och ankarspel;
l) signalapparater, lanternor, kompasser och andra nautiska instrument
samt publikationer;
m) master och rigg;
n) radioinstallation.
Vid besiktningen skall företagas provtryckning av skott, tankar,
tryckkärl och rörledningar med tillbehör samt andra anordningar som
arbeta under tryck. Därjämte skola företagas prov för att utröna om
fartyget har betryggande stabilitet samt under gång med fartyget om
framdrivningsmaskineriet har tillfredsställande styrka och om fartyget
har effektiv manövrerings- och backningsförmåga. Prov skola också
verkställas med pumpar, länsningsanordningar,
brandsläckningsanordningar och bärgningsredskap.
Bestämmelserna i denna paragraf skola i tillämpliga delar gälla även
vid den första sjövärdighetsbesiktningen efter det utländskt fartyg
övergått i svensk ägo. Kungörelse (1970:161).
2 § För förnyad sjövärdighetsbesiktning skall fartyget torrsättas,
skrovet rengöras utvändigt och lämpliga ställningar uppsättas för att
undersöka fartyget utvändigt. Köl, rum, pikar, kolboxar och tankar
skola tömmas och rengöras väl samt förses med ställningar för invändig
besiktning om så erfordras. Sido- och bottengarnering skall öppnas i
erforderlig omfattning. Propelleraxel skall dragas in eller skjutas
ut, roder lättas, bottenkranar tagas isär och deras fästen i
bordläggningen göras åtkomliga för besiktningen.
Sedan de i första stycket angivna åtgärderna vidtagits, skall
undersökas huruvida säkerhetens krav äro uppfyllda med avseende på
a) skrovet utvändigt, roder, rodertappar, propeller med axelledning
och hylsa, utvändiga bärlager och utvändig tätningsbox samt
bottenkranar med fästen;
b) bordläggningen invändigt, bottenstockar, spant, vägare, skott och
tanktak;
c) däck, öppningar i däck, skott och fartygssida jämte tillslutnings
anordningar, master och mastkilar samt rigg och övriga fasta delar.
Provborrning skall ske i erforderlig omfattning.
Framdrivningsmaskineri med hjälpmaskiner, ångpannor och andra
tryckkärl, styranordningar, pumpar, länsanordningar, rörledningar och
ankarspel samt kranar, ventiler och annan armatur skola öppnas och
rengöras i erforderlig omfattning. Förslitna delar skola sättas istånd
eller ersättas med nya.
Vidare skall undersökas huruvida säkerhetens krav äro tillgodosedda
med avseende på
a) elektrisk anläggning;
b) brandsläckningsanordningar;
c) bärgningsredskap;
d) ankringsdon och ankarspel;
e) signalapparater, lanternor, kompasser och andra nautiska instrument
samt publikationer;
f) master och rigg;
g) radioinstallation.
Vid besiktningen skall i den omfattning sjöfartsverket bestämmer
företagas prov som sägs i 1 § tredje stycket. Kungörelse (1970:161).
3 § Vid den första förnyade sjövärdighetsbesiktning som äger rum sedan
fartyg blivit åtta år gammalt skola, utöver de åtgärder som anges i 2
§, följande åtgärder vidtagas.
Ångpanna och annat tryckkärl samt ångrör med kranar, ventiler och
andra tillbehör skola friläggas från sin isolering i tillräcklig
omfattning för noggrann undersökning av förekomst av farlig korrosion.
Tryckkärl med tillbehör skola provtryckas till tryck som
sjöfartsverket bestämmer, och kopparrör till tryckkärl skola glödgas
enligt verkets föreskrifter. Kungörelse (1970:161).
4 § Vid den första förnyade sjövärdighetsbesiktning som äger rum sedan
fartyg blivit 16 år gammalt och därefter vid varannan
sjövärdighetsbesiktning skola, utöver de åtgärder som anges i 2 §,
vidtagas dels de åtgärder som anges i 3 § och dels följande åtgärder.
Skrovet skall provborras systematiskt samt sido- och bottengarneringen
öppnas. I fråga om träfartyg skola inspektionsluckor upptagas i
bordläggning och garnering, varjämte bultar skola utdrivas i
erforderlig omfattning.
I fråga om elektrisk anläggning skall företagas en fullständig
undersökning av isolationsmotståndet.
5 § Beträffande fartyg med en bruttodräktighet under 100 äger
sjöfartsverket eller den verket förordnat därtill medge de lättnader i
sjövärdighetsbesiktning som skäligen föranledas av fartygets
användning, den fart vari det nyttjas eller avses att nyttjas eller
andra särskilda omständigheter. Förordning (1982:648).
6 § Visar det sig vid förnyad sjövärdighetsbesiktning att fartyget på
grund av särskilda omständigheter bör i viss eller vissa delar bli
föremål för en mer ingående undersökning än som sägs i 2 §, äger
sjöfartsverket eller den verket förordnat därtill besluta om sådan
undersökning. Kungörelse (1970:161).
Mellanbesiktning
7 § Mellanbesiktning skall verkställas för att utröna huruvida
säkerhetens krav äro iakttagna beträffande
a) skrovet utvändigt;
b) propeller med axelledning och hylsa och utvändiga bärlager;
c) roder, rodertappar och styrledning;
d) bottenkranar med fästen;
e) brandsläckningsanordningar och bärgningsredskap, med undantag av
radiotelegrafinstallation i motorlivbåt och bärbar livbåtsradiostation
för livbåt och livflotte;
f) signalapparater, lanternor och kompasser.
Mellanbesiktning skall också ske en gång var tolfte månad i fråga om
radioinstallation i fartyget eller i motorlivbåt ävensom i fråga om
bärbar livbåtsradiostation för livbåt eller livflotte.
Passagerarfartygsbesiktning
8 § Passagerarfartygsbesiktning må verkställas utom riket endast efter
medgivande av sjöfartsverket. Sådant medgivande må lämnas endast om
synnerliga skäl föreligga. Kungörelse (1970:161).
9 § Däckat fiskefartyg med en längd av minst sju meter må utan att
undergå passagerarfartygsbesiktning nyttjas som passagerarfartyg,
om passagerarna utgöras av personer ur den bofasta befolkningen i
någon rikets skärgård och medfölja på resa inom skärgården till
sammankomst av gemensamt intresse samt icke betala för färden.
Fribordsbesiktning
10 § Vid fribordsbesiktning skola de undersökningar företagas i fråga
om fartygs stabilitet och bärighet som fordras för att åsätta
lastmärken.
Fribordsbesiktningen skall även omfatta inspektion av att säkerhetens
krav äro uppfyllda i fråga om skydd för öppningar samt i fråga om
räcken, brädgångar, länsportöppningar och tillträde till besättningens
bostäder.
Inspektion
11 § Vid inspektion skall undersökning äga rum särskilt i följande
hänseenden, nämligen
a) om fartyget är i den omfattning som fordras försett med certifikat
som utfärdats med stöd av lagen om säkerheten på fartyg;
b) om fartyget nyttjas i överensstämmelse med villkor i certifikat och
mätbrev;
c) om fartyget är lastat djupare än som anges av tillämpligt lastmärke
eller eljest är lastat eller barlastat så att dess stabilitet och
manövreringsförmåga kan ifrågasättas;
d) om fartyget samt dess utrustning, maskiner, tryckkärl, elektriska
anläggningar, lyft- och transportinrättningar, redskap och verktyg äro
så inrättade och anordnade, att de erbjuda tillräckligt skydd mot
ohälsa och olycksfall;
e) om bostadsrum, kost och sanitära förhållanden motsvara gällande
bestämmelser;
f) om de för fartyget gällande bestämmelserna angående arbetstid äro
iakttagna;
g) om fartyget är bemannat på betryggande sätt;
h) om tillsynsbok och oljedagbok finnas ombord och om fartygets
oljedagbok föres enligt gällande bestämmelser samt om fel och brister
som anmärkts i tillsynsboken blivit avhjälpta;
i) om fartyget eljest är i behörigt skick.
Bestämmelserna i första stycket under a) och f) och under h) i vad
avser tillsynsbok gälla ej i fråga om utländskt fartyg.
12 § Fartyg som omfattas av 1966 års lastlinjekonvention skall varje
år inom en tidsperiod av tre månader före eller efter den dag som
motsvarar den kalenderdag då fribordscertifikatet utfärdades
underkastas inspektion beträffande förhållanden som avses i 10 §
andra stycket. Kungörelse (1968:443).
Ritningar och tillsynsbok
13 § Ritningar beträffande bostäder och ekonomilokaler skall granskas
och godkännas av sjöfartsverket. Ritningarna skall ges in innan det
arbete som ritningarna avser har påbörjats eller, i trängande fall,
snarast därefter. Av handlingarna skall framgå att fackliga
företrädare för de ombordanställda inom rederiet har lämnats tillfälle
att yttra sig i saken. Förordning (1980:299).
14 § Sjöfartsverket äger meddela erforderliga föreskrifter om vilka
fartygsritningar som skola inges samt medge lättnad i fråga om
skyldigheten att ge in ritningar till viss typ av fartyg och till
fartyg som innehar klass i klassificeringsanstalt som anges i 1 kap. 9
§. Förordning (1980:299).
15 § Tillsynsbok skall innehålla de uppgifter om fartyget och dess
maskineri samt om utrustningen och bemanningen som sjöfartsverket
finner erforderliga för tillsynen.
Tillsynsbok för fartyg med en bruttodräktighet under 100 upprättas i
förenklad form enligt vad sjöfartsverket bestämmer.
Ytterligare bestämmelser om tillsynsbok meddelas av sjöfartsverket.
Förordning (1982:648).
8 kap.
Förbud om nyttjande
1 § har upphävts genom förordning (1978:346).
9 kap.
Åligganden för redare, befälhavare m.fl. till tryggande av
säkerheten
1 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall förse
befälhavaren med erforderliga skriftliga uppgifter om fartygets
stabilitet under olika förhållanden och tillställa sjöfartsverket en
avskrift därav.
Göres sådan ändring med avseende på fartyget som påverkar dess
stabilitet, äger första stycket motsvarande tillämpning. Kungörelse
(1970:161).
2 § Upphör fartyg att inneha klass i klassificeringsanstalt som anges
i 1 kap. 9 §, skall detta av redare eller den som i redarens ställe
brukar fartyget genast anmälas till sjöfartsverket eller, om fartyget
är utomlands, till verket eller till svensk utlandsmyndighet i den
hamn som fartyget beräknas närmast anlöpa. Förordning (1978:346).
3 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall
tillse att på väl synliga, lätt tillgängliga platser ombord ritningar
finnas varaktigt anslagna, vilka för varje däck tydligt utvisa
indelningen i vattentäta avdelningar och rum, öppningar i dessa,
stängningsanordningar samt placeringen av manöverorgan till sådana.
Han skall också tillse att på samma sätt finnas anslagna
sammanställningsritningar som för varje däck tydligt utvisa
belägenheten av kontrollstationer för brandalarm, olika avdelningar
inom brandsäkra och branfördröjande skott, system för upptäckande av
brand och för brandalarm, sprinklerinstallation och andra
brandsläckningsanordningar, länsanordningar, elektriskt
ledningssystem, anordningar för tillträde till olika avdelningar och
däck samt ventilationssystem med tillhörande kontrollorgan.
4 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall
tillse att ombordanställd får kännedom om de särskilda risker för
ohälsa och olycksfall som äro förbundna med arbete av visst slag för
fartygets räkning samt meddela de förhållningsregler som den
ombordanställde har att iakttaga för att undgå riskerna.
Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall tillse
att föreskrifter om vad de ombordanställda ha att iakttaga i
förevarande avseende finnas anslagna på lämpliga platser ombord. Där
risken för ohälsa eller olycksfall är påtaglig, skall han vidare
tillse att varning härför meddelas genom iögonenfallande anslag, skylt
eller påmålning på maskin, apparat eller dylikt.
5 § Den som leder arbete skall tillse att ombordanställd erhåller
föreskriven skyddsutrustning för arbetet.
6 § Befälhavaren skall underrätta skyddsombud om till vem ombord som
framställning skall ske i skyddsfrågor. Redaren eller den som i
redarens ställe brukar fartyget skall meddela de ombordanställda till
vem inom rederiet som framställning skall ske i frågor om fartygets
skyddsförhållanden.
Finner skyddsombud att åtgärder behöva vidtagas för att få till stånd
tillfredsställande skyddsförhållanden skall ombudet göra framställning
därom. Skyddsombud kan också begära att viss undersökning skall göras
för kontroll av förhållanden inom skyddsområdet. Sådan framställning
av skyddsombud skall antecknas i fartygets skeppsdagbok. På begäran
skall skriftligt bevis om framställningen genast lämnas till
skyddsombudet.
Har skyddsombud gjort framställning om viss skyddsåtgärd, skall besked
i frågan lämnas utan dröjsmål. Sker ej detta, får skyddsombud påkalla
ingripande av sjöfartsverket eller annan berörd tillsynsmyndighet.
Motsvarande gäller om framställningen icke beaktas inom skälig tid. Om
skyddskommitté finnes, får skyddsombud direkt påkalla kommitténs
behandling av skyddsfråga.
Säkerheten ombord bör övervakas genom regelbundna skyddsronder.
Förordning (1978:346).
7 § Antalet ledamöter i skyddskommitté bestämmes med hänsyn till
antalet ombordanställda och arbetsförhållandena på fartyget.
Befälhavaren eller annan ansvarig arbetsledare, som särskilt utsetts
att handlägga skyddsfrågor, bör ingå i kommittén. I kommittén bör
ingå ledamot, som tillhör styrelse för facklig organisation av
ombordanställda som verkar på fartyget. Vidare skall i kommittén ingå
skyddsombud.
Ordförande och sekreterare i skyddskommittén utses av redaren, om ej
annat överenskommes.
Skyddskommittén bör sammanträda minst en gång varannan månad.
Förordning (1978:346).
8 § Kunna i skyddskommitté företrädare för redare och ombordanställda
ej ena sig om beslut, skall på begäran av ledamot frågan hänskjutas
till sjöfartsverket eller annan berörd tillsynsmyndighet, som har att
pröva denna i den mån den faller inom området för myndighetens
befogenhet.
I beslut av skyddskommitté bör angivas den tid inom vilken beslutet
skall vara verkställt. Förordning (1978:346).
9 § Uppgift om skyddsombuds namn, dennes skyddsområde och den tid för
vilken ombudet utsetts skall snarast möjligt efter förrättat val
skriftligen lämnas till sjöfartsverket. Om nytt skyddsombud
efterträder tidigare utsett skyddsombud, skall angivas vilken person
som det nya skyddsombudet efterträder. Uppgifterna skola lämnas av
befälhavaren eller, för fartyg som står under tillsyn av annan
myndighet än sjöfartsverket, av tillsynsmyndigheten.
Uppgift om namn på den person inom rederi som utsetts att mottaga
framställning i frågor om fartygens skyddsförhållanden skall av
redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget lämnas till
sjöfartsverket. Underrättelse till sjöfartsverket skall också lämnas
om skyddskommitte' har utsetts på fartyg. Förordning (1978:346).
10 § Vid tillsynsförrättning bör skyddsombud vara tillstädes och
hålla sig beredd att lämna förrättningsmannen önskade upplysningar.
Förordning (1978:346).
11 § Beträffande redskap och verktyg som användas i skeppstjänst
åligger det ombordanställd att till närmaste förman eller skyddsombud
anmäla av honom iakttagen felaktighet som kan medföra risk för ohälsa
eller olycksfall. Förordning (1978:346).
12 § Befälhavaren skall uppdraga åt en eller flera av befälet att
utöva tillsyn över livbåtar och andra bärgningsredskap. Förordning
(1978:346).
13 § Befälhavaren skall tillse att livbåtsövningar hållas med
besättningen en gång i veckan på passagerarfartyg. På annat fartyg
skola sådana övningar hållas en gång i månaden. Har fartyget till mer
än en fjärdedel erhållit ny besättning för resa i stor kustfart eller
vidsträcktare fart, skola övningarna äga rum senast inom ett dygn
efter resans början.
14 § Maskinchefen ansvarar för att brandövningar hållas i erforderlig
omfattning och att regelbunden brandrond äger rum på fartyget.
Utföres lastning, lossning eller annat arbete under sådana
förhållanden att risk föreligger för brand skall den som ombord leder
arbetet göra brandrond efter arbetets slut.
15 § Befälhavaren skall se till att certifikat förvaras och dubbletter
av certifikat anslås enligt 1 kap. 19 §. Han skall också se till att
beslutet om minimibesättning eller, i de fall som avses i 6 kap. 22 §,
bemanningsföreskrifterna förvaras på fartyget och att innehållet i dem
tillkännages på det sätt som anges i 6 kap. 7 § andra stycket.
Förordning (1980:299).
16 § Den som enligt 9 kap. 5 § lagen (1965:719) om säkerheten på
fartyg är ansvarig för samordning av skyddsåtgärder skall sätta upp
anslag med uppgift härom på väl synlig plats på fartyget. Förordning
(1978:346).
17 § Sjöfartsverket meddelar föreskrifter om anmälningsskyldighet
enligt 9 kap. 18 § andra stycket lagen (1965:719) om säkerheten på
fartyg. Förordning (1980:299).
10 kap.
Påföljd för överträdelse av denna förordning
1 § Den som bryter mot 9 kap. 1, 2 eller 12-14 §§ dömes till böter.
Förordning (1978:346).
2 § Försummar befälhavare vad som åligger honom enligt 9 kap. 15 §
dömes till böter, högst femhundra kronor. Förordning (1978:346).
11 kap.
Syn på fartyg m.m.
1 § Syn på fartyg i anledning av besvär enligt 11 kap. 2 § lagen om
säkerheten på fartyg skall utföras av tre ojäviga personer som
sjöfartsverket utser bland sådana som äga god utbildning och
omfattande erfarenhet inom det fackområde besvären avse. Verket utser
en av dem till ordförande vid synen.
Ordföranden bestämmer, efter samråd med redare eller den som i
redarens ställe brukar fartyget och annan som påkallat synen samt den
som utfört den överklagade förrättningen, tid och plats för synen och
underrättar dem därom i god tid före synen.
Vid synen skall den som utfört den överklagade förrättningen vara
närvarande. Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget
skall komma tillstädes personligen eller genom ombud, vid äventyr att,
om han påkallat synen, han eljest förlorar sin talan. Kungörelse
(1970:161).
2 § Vid synen skall föras protokoll.
I protokollet skall anges
a) tid och plats för synen;
b) dem som utföra synen;
c) redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, dennes
ombud eller biträde, annan som påkallat synen, den som utfört den
överklagade förrättningen, sakkunniga och vittnen samt utsagor av dem;
d) anmärkta fel och brister;
e) utlåtande; samt
f) skiljaktig mening bland dem som utfört synen.
Protokollet skall underskrivas av dem som utfört synen. Protokollet
skall snarast efter synens avslutande insändas till sjöfartsverket.
Kungörelse (1970:161).
3 § Föreskriver denna förordning att inrättning, material, redskap
eller apparat eller viss typ därav skall anbringas eller finnas på
fartyg eller att anordning skall vidtagas, må sjöfartsverket efter
särskild prövning medge att inrättning, material, redskap eller
apparat av annat slag eller annan typ må anbringas eller finnas eller
annan anordning vidtagas. Förordning (1978:346).
3 a § Beslut i ärende om undantag enligt 6 kap. 1, 2 eller 14 §
får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Förordning (1982:893).
4 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning
meddelas av sjöfartsverket. Förordning (1978:346).
Övergångsbestämmelser
1988:594
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988.
Genom förordningen upphävs förordningen (1965: 908) om säkerheten på
fartyg,
förordningen (1914:491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å
fartyg,
förordningen (1927:184) angående fartygs byggnad och utrustning,
förordningen (1932:570) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg (nyttjandeförordningen),
kungörelsen (1937:815) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning
av fartyg ankomma på befälhavaren m. fl.,
kungörelsen (1952:818) angående bostäder m. m. å fartyg för ombord
anställda samt
kungörelsen (1959:408) om ständig vakthållning i vissa fall vid
radiotelefon å fartyg.
En föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av de
bestämmelser, som upphävs genom denna förordning och som gäller vid
dennas ikraftträdande, skall fortfarande gälla och vid tillämpningen av
den nya förordningen anses ha meddelats enligt denna. Den myndighet som
meddelat föreskriften har bemyndigande att ändra eller upphäva den. | null | null |
1965:921 | Avskrivningskungörelse (1965:921) | 1,965 | Allmänna bestämmelser
1 § Denna kungörelse tillämpas på fordran som tillkommer staten med
undantag av
fordran som tillkommer riksdagen eller dess verk,
fordran på grund av lån av statsmedel eller på grund av lån med statlig
kreditgaranti,
fordran på grund av studiestöd enligt studiestödslagen (1973:349),
skatt, varmed förstås medel som i statsbudgeten hänförs till skatt utom
andra tullmedel än tull,
andra medel som avskrivs enligt 66 och 67 §§ uppbördslagen (1953:272),
böter eller annat som enligt särskilda bestämmelser indrivs i samma
ordning som böter.
Kungörelsen gäller endast i den mån annat ej föreskrivs av regeringen.
Förordning (1980:944).
2 § På myndighet som lyder under annan myndighet tillämpas kungörelsens
bestämmelser om myndighet endast om detta framgår av bestämmelserna.
3 § Bevakningsmyndighet enligt kungörelsen är Kammarkollegiet.
Förordning (1993:632).
Bevakning och indrivning
4 § Myndighet skall bevaka och indriva fordran som uppkommit inom
myndighetens eller dess underlydande myndigheters verksamhetsområde och
som icke omhänderhas av bevakningsmyndighet. Överordnad myndighet äger
uppdraga åt underlydande myndighet att ombesörja bevakning och
indrivning av fordran.
Betalas fordran icke i rätt tid, skall gäldenären skyndsamt muntligen
eller skriftligen anmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet. Om
gäldenären icke följer anmaningen, skola lämpliga indrivningsåtgärder
vidtagas.
5 § Myndighet äger i fråga om fordran som uppkommit inom myndighetens
eller dess underlydande myndigheters verksamhetsområde och som icke
omhänderhas av bevakningsmyndighet
medge skäligt betalningsanstånd under högst ett år från förfallodagen
eller den längre tid som bevakningsmyndigheten bestämmer,
begära att allmän åklagare förbereder och utför statens talan om
fordringen i samband med åtal,
föra talan i mål om betalningsföreläggande eller handräckning vid
kronofogdemyndighet,
påkalla utmätning och annan verkställighet,
i den mån bevakningsmyndigheten bestämmer göra ansökan om konkurs och
företräda staten i konkurs.
Uppdrag åt underlydande myndighet att ombesörja bevakning och indrivning
av fordran får endast i den mån bevakningsmyndigheten bestämmer det
innefatta befogenhet att vidtaga åtgärd som avses i första stycket.
Förordning (1991:1341).
6 § Uppkommer fråga om sådan åtgärd för bevakning eller indrivning av
fordran som myndighet icke äger vidtaga enligt 5 § eller annan
bestämmelse, skall myndigheten genast överlämna fordringen till
bevakningsmyndigheten. Detsamma gäller om någon väcker talan mot staten
rörande fordran och myndigheten icke äger föra talan i målet.
Har dom eller beslut rörande fordran gått staten emot och äger
myndigheten ej fullfölja talan samt fullföljes talan om fordringen ej
heller av allmän åklagare, skall fordringen överlämnas till
bevakningsmyndigheten i god tid före fullföljdstidens utgång.
Uppkommer fråga om avskrivning eller ackord eller om eftergift av
fordran och äger myndigheten icke besluta i frågan, skall fordringen
genast lämnas till bevakningsmyndigheten.
7 § Obetald fordran skall lämnas till bevakningsmyndigheten senast ett
år efter den ursprungliga förfallodagen eller, om betalningsanstånd
medgivits under längre tid, snarast efter utgången av anståndstiden. Har
anstånd medgivits och kan betalning beräknas inflyta inom rimlig tid
efter anståndstidens utgång, behöver fordringen icke lämnas till
bevakningsmyndigheten förrän sådan tid förflutit.
Så länge fordran är föremål för rättegång, behöver den icke lämnas till
bevakningsmyndigheten i annat fall än som avses i 6 § andra stycket.
Avskrives fordran, skall den icke lämnas till bevakningsmyndigheten.
8 § När myndighet lämnar fordran till bevakningsmyndighet, skola
samtidigt handlingarna i ärendet överlämnas och de upplysningar meddelas
som kunna vara av betydelse för den fortsatta handläggningen. Myndighet
som lämnat fordran till bevakningsmyndigheten skall på anmodan bistå
denna i ärendet.
Avskrivning
9 § Myndighet äger besluta om avskrivning av fordran som uppkommit inom
myndighetens eller dess underlydande myndigheters verksamhetsområde och
som icke omhänderhas av bevakningsmyndighet eller framkommit vid
riksrevisionsverkets eller revisionskontors granskning.
Har gäldenär avlidit och svarar ej dödsbodelägare för fordringen, skall
myndighet avskriva fordringen i den mån den icke kan betalas med
dödsboets tillgångar eller med anlitande av säkerhet som ställts för
fordringen. Fordran hos juridisk person som trätt i likvidation skall
avskrivas i den mån fordringen icke betalats vid likvidationen och annan
än den juridiska personen ej är skyldig att betala fordringen.
Annan fordran som är förfallen till betalning och vars kapitalbelopp
icke överstiger 25 000 kronor får myndighet avskriva, om ingen eller
endast ringa möjlighet föreligger att få betalning för fordringen eller
om indrivning av denna skulle vålla mer arbete eller kostnad än som är
skäligt och indrivning icke är påkallad från allmän synpunkt. Om
myndighet bevakar flera fordringar som är förfallna till betalning hos
samme gäldenär, må fordringarna avskrivas endast om deras sammanlagda
kapitalbelopp icke överstiger 25 000 kronor. Förordning (1979:781).
10 § Avskrivning av fordran medför icke ändring i gäldenärens
betalningsskyldighet. Efter beslut om avskrivning bör dock åtgärd för
fordringens bevakning och indrivning vidtagas endast om det uppkommer
anledning till antagande att betalning för fordringen kan erhållas utan
mer arbete eller kostnad än som är skäligt eller att åtgärd är påkallad
från allmän synpunkt.
Avskriven fordran avföres ur räkenskap där den är uppförd. Register
föres över avskrivna fordringar enligt bestämmelser som
riksrevisionsverket meddelar.
11 § Myndighet äger besluta om ackord rörande fordran som uppkommit inom
myndighetens eller dess underlydande myndigheters verksamhetsområde och
som icke omhänderhas av bevakningsmyndighet eller framkommit vid
riksrevisionsverkets eller revisionskontors granskning.
Ackordsförslag som kan anses vara till fördel för det allmänna får
myndighet antaga, om betalning för fordringen jämte ränta erbjudes med
belopp som med högst 25 000 kronor understiger fordringens kapitalbelopp.
Om myndigheten bevakar flera fordringar hos gäldenären, må förslaget
antagas endast om det erbjudna beloppet understiger fordringarnas
sammanlagda kapitalbelopp med högst 25 000 kronor. Ackordsförslag, som
icke framställs i konkurs eller enligt ackordslagen (1970:847), får
antagas endast på villkor att även övriga borgenärer som ackordet angår
godkänner detta. Förordning (1979:781).
Bevakningsmyndigheternas verksamhet
12 § Bevakningsmyndighet skall lämna övriga myndigheter råd och
anvisningar om bevakning och indrivning av fordringar och om därmed
sammanhängande spörsmål. Om anvisningar av allmän innebörd skall
bevakningsmyndigheten underrätta justitiekanslern.
Bevakningsmyndigheterna skola samarbeta med varandra och med övriga
myndigheter för att åstadkomma effektivitet och besparingar i
indrivningsarbetet.
13 § Bevakningsmyndighet skall bevaka och indriva fordran som den
omhänderhar.
Bevakningsmyndighet äger medge längre betalningsanstånd än ett år från
förfallodagen och vidtaga alla behövliga åtgärder för att utkräva
fordringen.
14 § I fråga om fordran, som bevakningsmyndighet omhänderhar, äger
myndigheten besluta om avskrivning och ackord oberoende av belopp. I
fråga om fordran som framkommit vid riksrevisionsverkets eller
revisionskontors granskning gälla dock bestämmelserna i 17 §.
Kungörelse (1974:882).
15 § Om det på grund av gäldenärens sjukdom eller därmed jämförlig orsak
eller av annan anledning måste anses uppenbart obilligt att kräva
betalning för fordran vars kapitalbelopp icke överstiger 50 000 kronor,
äger bevakningsmyndigheten efterge fordringen helt eller delvis. I fråga
om fordran som framkommit vid riksrevisionsverkets eller
revisionskontors granskning gäller dock bestämmelserna i 17 §.
Förordning (1979:781).
16 § Vart och ett av följande verk har, när det uppstått en fordran inom
dess verksamhetsområde, samma befogenheter som en bevakningsmyndighet
har enligt denna kungörelse i fråga om bevakning, indrivning ,
avskrivning, ackord och eftergift:
-- Postverket,
-- Banverket,
-- Statens järnvägar,
-- Vägverket,
-- Luftfartsverket,
-- Affärsverket svenska kraftnät,
-- Trollhätte kanalverk.
En sådan fordran får inte överlämnas till bevakningsmyndigheten.
Förordning (1993:632).
17 § Riksrevisionverket äger ensamt befogenhet att besluta om
avskrivning, ackord och eftergift enligt denna kungörelse beträffande
fordran som framkommit vid dess eller vid revisionskontors granskning. I
fråga om sådan fordran äga kungörelsens bestämmelser om
bevakningsmyndighet i stället tillämpning på verket. Kungörelse
(1974:882).
18 § Samma befogenhet som bevakningsmyndighet i fråga om bevakning,
indrivning, avskrivning och ackord tillkommer
Riksförsäkringsverket beträffande fordran enligt 20 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring och 12 § lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,
Generaltullstyrelsen beträffande fordran på avgiftsbelopp som påförts av
Tullverket, om ej annat följer av lag,
Statens lantmäteriverk beträffande fordran enligt lantmäteritaxan
(1971:1101) eller fordran enligt förordningen (1980:754) om upplåtande
av det allmänna kartmaterialet för följdproduktion m. m.,
Boverket beträffande fordran på grund av utbetalt statligt bostadsbidrag
enligt förordningen (1976:263) om statliga bostadsbidrag till
barnfamiljer eller fordran enligt förordningen (1976:262) om
statskommunala bost adsbidrag till barnfamiljer m. fl. till den del
fordringen täcks av statsbidrag,
Domstolsverket beträffande fordringar enligt förordningen (1987:452) om
avgifter vid de allmänna domstolarna,
Rättshjälpsmyndigheten beträffande fordringar enligt rättshjälpslagen
(1972:429), rättshjälpsförordningen (1979:938) och 31 kap.
rättegångsbalken,
länsstyrelsen beträffande fordringar enligt kungörelsen (1973:261) om
utbetalnin g av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol, m.m.,
utom såvitt avser fordringar enligt 31 kap. rättegångsbalken eller
fordri ngar på grund av utbetalade garantibelopp enligt lönegarantilagen
(1992:497),
Brottsskadenämnden beträffande fordran som avses i 17 § brottsskadelagen
(1978:4 13),
Riksskatteverket beträffande fordran enligt 13 § första stycket lagen
(1991:119) om återbetalning av mervärdeskatt till utländska företagare.
Förordning (1992:759).
19 § Allmän försäkringskassa äger besluta om avskrivning enligt 9 § och
om antagande av ackord enligt 11 § beträffande fordran enligt 20 kap. 4
§ lagen (1962:381) om allmän försäkring och 12 § lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag.
Riksförsäkringsverket, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen äger besluta om
avskrivning enligt 9 § tredje stycket, om kapitalbeloppet eller, i fråga
om flera förfallna fordringar hos samme gäldenär, sammanlagda
kapitalbeloppet icke överstiger 50 000 kronor, och om antagande av
ackord enligt 11 §, när betalning erbjuds med belopp som med högst
50 000 kronor understiger fordringens eller, om myndigheten bevakar
flera fordringar hos gäldenären, fordringarnas sammanlagda kapitalbelopp.
Förordning (1979:781).
Övriga bestämmelser
20 § Mot beslut i fråga om avskrivning enligt denna kungörelse får talan
ej föras.
21 § Avskrift av beslut om avskrivning, antagande av ackordsförslag
eller eftergift enligt denna kungörelse skall jämte den utredning, som
legat till grund för beslutet, av den beslutande myndigheten biläggas de
räkenskaper som överlämnas till riksrevisionsverket eller
revisionskontor för granskning.
Riksrevisionsverket meddelar närmare föreskrifter om bokföring och
redovisning av fordran som avskrivits eller eftergivits eller
beträffande vilken ackordsförslag antagits. Kungörelse (1974:882).
22 § Myndighet skall inom två månader efter räkenskapsårets utgång
underrätta chefen för vederbörande departement om eftergift som
myndigheten beslutat under året. Förordning (1979:781).
Övergångsbestämmelser
1965:921
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Genom kungörelsen upphävas
förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av
extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål,
kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie
avskrivning av vissa kronans utestående fordringar,
kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser
angående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions-
och reskontreringsmål.
Fordran, vars ursprungliga förfallodag infallit före den 1 juli 1965 och
som enligt 7 § första stycket skall lämnas till kammarkollegiet, behöver
icke överlämnas dit förrän den 30 juni 1966.
Genom kungörelsen upphäves vad som på grund av författning eller eljest
gäller i fråga om särskilt ansvar för statlig uppbördsman
(uppbördsmannaansvar).
Beträffande sådan anmärkning vid uppbördsmans räkenskaper som utställts
till delgivning före kungörelsens ikraftträdande skall fortfarande
tillämpas vad som dessförinnan gällt om avskrivnings- och
reskontreringsmål. Myndighet som framställt sådan anmärkning må dock, om
det är skäligt, underlåta att utkräva ersättning av uppbördsman på grund
av anmärkning som fastställes efter kraftträdandet.
1967:462
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. I fråga om fordran som grundar sig på
lantbruksnämndstaxan den 6 juni 1952 (nr 482) gäller dock 18 §
fortfarande i dess äldre lydelse. Lag (1991:322).
1973:455
Denna kungörelse träder i kraft, såvitt avser 16 § en vecka efter den
dag, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1974.
I fråga om fordran som grundar sig på upphävd författning gäller 18 §
fortfarande i sin äldre lydelse såvitt angår sådan författning.
1979:781
Denna förordning träder i kraft tre veckor efter den dag, då
förordningen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
I fråga om fordran som grundar sig på betalt statligt bostadstillägg
enligt kungörelsen (1968:425) om statliga bostadstillägg till
barnfamiljer eller på kungörelsen (1973:379) om statskommunala
bostadstillägg och i fråga om fordran som grundar sig på kungörelsen
(1947:642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol gäller
18 § fortfarande i sin äldre lydelse.
1979:954
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1980.
I fråga om fordran enligt rättshjälpslagen (1972:429) i dess lydelse
före den 1 januari 1980 gäller 18 § fortfarande i sin äldre lydelse.
1991:322
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas i fråga om
fordran enligt lagen (1991:119) om återbetalning av mervärdeskatt till
utländska företagare på återbetalningar som gjorts efter den 31 mars
1991. I fråga om fordran som grundar sig på taxa för lantbruksnämndernas
verksamhet gäller dock 18 § i sin äldre lydelse.
1991:1341
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter
gäller fortfarande i fråga om mål om betalningsföreläggande och
lagsökning där talan väckts före ikraftträdandet.
1992:759
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1992. Äldre föreskrifter
gäller fortfarande i fråga om fordringar enligt expeditionskungörelsen
(1964:618) eller lage n (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. | null | null |
1965:925 | null | 1,965 | null | 1959:286 | null |
1965:926 | null | 1,965 | null | 1959:287 | null |
1965:928 | null | 1,965 | null | 1959:420 | null |
1965:930 | null | 1,965 | null | 1962:698 | null |
1965:94 | Lag (1965:94) om polisregister m.m. | 1,965 | 1 § Med polisregister förstås i denna lag register som förs
hos rikspolisstyrelsen eller någon annan polismyndighet för att
tjäna till upplysning om brott, för vilka någon har misstänkts,
åtalats eller dömts, eller om någons personliga förhållanden i
övrigt.
Som polisregister anses dock inte det allmänna
kriminalregistret.
I 10 b § finns bestämmelser om vissa register hos statens
kriminaltekniska laboratorium. Lag (1997:1060).
2 § Innehållet i polisregister skall begränsas till uppgifter som är
nödvändiga för att polisen skall kunna förebygga och uppdaga brott samt
fullgöra sin verksamhet i övrigt.
Närmare föreskrifter om innehållet i polisregister och om uppgifter till
sådant register meddelas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av rikspolisstyrelsen. Lag (1988:288).
3 § Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall
meddelas, när framställning därom görs av
1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, den
centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse, länsrätt,
polismyndighet, allmän åklagare eller Alkoholinspektionen;
2. annan myndighet, om och i den mån regeringen för visst slag av
ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;
3. enskild, om han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i
främmande stat, för att få tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig
eller arbeta i främmande stat eller för att pröva fråga om
anställning eller uppdrag i verksamhet, som avser vård eller som är
av betydelse för rikets säkerhet eller för förebyggandet eller
beivrandet av brott, och regeringen i förordning medgivit att utdrag
eller upplysning lämnas för sådant ändamål eller, i annat fall, om
den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur
registret och regeringen medger att upplysningen meddelas.
Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första
stycket får ha terminalåtkomst till polisregister.
Lag (1994:1743).
4 § På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i
Danmark, Finland, Island, Norge eller stat ansluten till
internationella kriminalpolisorganisationen eller av denna
organisation må Rikspolisstyrelsen eller, efter regeringens
bemyndigande, annan polismyndighet förordna, att uppgift från
polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i
brottmål eller utlänningsärende. Efter regeringens bemyndigande
äger Rikspolisstyrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från
polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat.
Uppgift från polisregister får vidare meddelas till en utländsk
myndighet eller en mellanfolklig organisation om detta följer
av en internationell överenskommelse som Sverige efter
riksdagens godkännande har tillträtt.
I övrigt må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar, från
polisregister meddelas uppgift till myndighet i främmande stat
om medborgare i den staten eller den som har hemvist där eller
den som uppenbarligen är att anse som internationell
förbrytare.
På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut
sagts meddelas uppgift från polisregister, om regeringen ger
tillstånd därtill. Lag (1997:896).
5 § Rikspolisstyrelsen må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar,
i tryck eller på annat lämpligt sätt mångfaldiga och till
länsstyrelserna, polismyndigheterna, den centrala utlänningsmyndigheten
samt poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge sända
sammanställningar av uppgifter från polisregister om domar, beslut,
anstaltsvistelser, avlägsnanden ur riket och andra förhållanden av
betydelse för brottsbekämpandet i fråga om personer som gjort sig
skyldiga till svår eller vanemässig brottslighet eller asocialitet.
Utöver vad som följer av första stycket får rikspolisstyrelsen enligt
föreskrifter av regeringen till svensk myndighet samt myndighet i
Danmark, Finland, Island och Norge sända sammanställningar av uppgifter
från polisregister om avlägsnanden ur riket och beslut som ha samband
därmed. Vad som har sagts nu gäller också uppgifter om motsvarande
beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island och Norge. Lag (1985:7).
6 § I uppgift från polisregister till enskild eller i sammanställning
enligt 5 § må anteckning om misstanke för brott medtagas endast om åtal
väckts för brottet.
Har någon frikänts för åtalad gärning genom dom eller beslut, som vunnit
laga kraft, må uppgift om gärningen ej meddelas annan än
justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen,
länsstyrelse, polismyndighet eller allmän åklagare. Lag (1985:7).
7 § I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej
medtagas anteckning om
1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av
strafföreläggande;
2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken, överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon
enligt 30 kap. 6 § brottsbalken förklarats fri från påföljd, beslut av
åklagare att icke tala å brott eller beslut om utvisning enligt 4 kap. 3
§ utlänningslagen (1989:529) eller 1 § lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll, sedan tio år förflutit från dom eller beslut;
3. fängelse i annat fall än som avses i 2 samt förvandlingsstraff för
böter, sedan tio år förflutit från frigivningen;
4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som
föranlett anteckningen.
Anteckning om utvisning som beslutats av allmän domstol tas med under
den tid, som är föreskriven för den brottspåföljd som har ådömts jämte
utvisningen.
Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i
registret och icke avser endast förändring av påföljd eller
verkställighet av tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna
medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra
stycket. Förekommer flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande
tillämpning. Lag (1991:576).
7 a § Begränsning som anges i 7 § skall ej iakttagas, om för särskilt
fall fullständiga uppgifter begäras av myndighet som sägs i 3 § 1 eller
av myndighet som av regeringen fått tillstånd att erhålla utdrag eller
upplysning utan begränsning enligt 7 §.
Även om fullständiga uppgifter ej begärts enligt första stycket, skall
till myndighet som sägs i 3 § 1 lämnas uppgift om dom eller beslut
varigenom någon ådömts utvisning med sådant förbud att återvända till
riket som icke är begränsat till att gälla viss tid. Vidare får i
sammanställning som avses i 5 § andra stycket lämnas uppgift i fråga om
ännu gällande förbud för utlänning att återvända till riket eller till
Danmark, Finland, Island eller Norge.
I utdrag eller upplysning till åklagare lämnas alltid uppgift om
anteckning rörande verkställd sinnesundersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning eller om läkarintyg som avses i 4 § första stycket lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Lag (1991:1142).
8 § Intyg eller utlåtande om någons vandel, redbarhet eller lämplighet
för viss verksamhet eller om annan liknande omständighet må
polismyndighet utfärda till 1. myndighet som sägs i 3 § 1; 2. annan
myndighet, när skyldighet därtill föreligger enligt lag eller
författning; 3. enskild i de fall och den ordning lag eller författning
särskilt anger; 4. myndighet eller enskild i annat fall, om regeringen
ger tillstånd därtill.
När intyg eller utlåtande lämnas till annan myndighet än som sägs i 3 §
1 eller till enskild, må hänsyn icke tagas till misstanke varom
anteckning i fall som avses i 6 § första stycket ej må medtagas i
uppgift från polisregister. Vid utfärdande av intyg eller utlåtande till
annan än justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen,
länsstyrelse, polismyndighet eller allmän åklagare må hänsyn icke tagas
till gärning som avses i 6 § andra stycket.
Begränsning som anges i 7 § skall iakttagas även vid utfärdande av intyg
eller utlåtande. Har myndighet som sägs i 3 § 1 för särskilt fall begärt
att intyg eller utlåtande skall grundas på fullständiga uppgifter, skall
dock sådan begränsning ej iakttagas. I intyg eller utlåtande till sådan
myndighet må alltid beaktas anteckning rörande förvisning som avses i
7 a § andra stycket. Lag (1985:7).
9 § Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga
uppgifter från polisregister. Upplysning må dock icke lämnas om namnen
på dem uppgifterna avse.
För vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning må uppgifter och
anteckningar, som tillförts polisregister, utlämnas, såvida trygghet kan
anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till men för
enskild. Fråga om utlämnande prövas av rikspolisstyrelsen. Vid
utlämnande till enskild böra erforderliga förbehåll göras. Lag
(1977:1032).
9 a § Regeringen får, när det är påkallat av synnerliga skäl, för
ett särskilt fall förordna om undantag från sekretess för uppgifter i
ett polisregister som förs av Säkerhetspolisen. Ett sådant
förordnande får förenas med villkor att förbehåll som inskränker den
enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den
skall ställas upp vid utlämnande av uppgiften. Lag (1996:418).
10 § Den som med stöd av denna lag har fått del av uppgift ur
polisregister om annans personliga förhållanden får inte obehörigen röja
vad han sålunda har erfarit.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100). Lag (1980:886).
10 a § har upphävts genom lag (1997:1060).
10 b § Hos statens kriminaltekniska laboratorium får med hjälp av
automatisk databehandling föras ett register som omfattar dess
sakkunnigutlåtanden.
Uppgifter ur registret får lämnas till en annan myndighet om och i den
utsträckning regeringen föreskriver eller beslutar i särskilda fall. Om
synnerliga skäl föreligger, får regeringen i särskilda fall också
besluta att uppgifter får lämnas till en enskild. I så fall får
förbehåll uppställas som inskränker mottagarens rätt att lämna
uppgifterna vidare eller utnyttja dem.
Uppgifter skall utgå ur registret sedan tio år förflutit från det
sakkunnigutlåtandet upprättades. Lag (1988:288).
11 § Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
regeringen. Lag (1975:721).
Övergångsbestämmelser
1965:94
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.
Vad som föreskrives i 7 § första stycket 1 gäller även anteckning om
villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965, överlämnande till
vård enligt lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser
som påföljd för brott av underårig, tillämpning av 5 kap. 5 §
strafflagen eller beslut om åtalseftergift. Vad som föreskrives i 7 §
första stycket 2 gäller även anteckning om straffarbete, förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete.
1979:688
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om anteckning om dom på ungdomsfängelse som har
meddelats före ikraftträdandet.
1981:217
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om anteckning om dom på internering och beslut om
förpassning eller förvisning som har meddelats före ikraftträdandet.
1983:355
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Beträffande förvandlingsstraff
som har ålagts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1988:946
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 7 §
första stycket i dess äldre lydelse fortfarande.
1989:538
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om anteckning angående beslut om utvisning enligt
38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980:376).
1991:576
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om anteckning angående beslut om utvisning enligt 4
kap. 11 § utlänningslagen (1989:529) eller 3 § terroristlagen
(1989:530). | null | null |
1966:103 | null | 1,966 | null | 1960:74 | null |
1966:104 | null | 1,966 | null | 1964:63 | null |
1966:115 | Förordning (1966:115) om statsbidrag till driftkostnader för viss kommunal utbildning | 1,966 | Inledande bestämmelser
1 § Enligt bestämmelserna i denna förordning äger kommun och
landstingskommun få statsbidrag till kostnader för driften av
gymnasieskola och kommunal högskoleutbildning. Därjämte äger kommun få
statsbidrag till kostnader för praktisk lärarutbildning vid skolenhet
med gymnasieskola.
I fråga om gymnasieskola lämnas statsbidrag endast för linjer och
specialkurser som anordnas enligt gällande bestämmelser. För gymnasial
lärlingsutbildning finns föreskrifter om statsbidrag i förordningen
(1984:622) om gymnasial lärlingsutbildning.
Statsbidrag utgår i fråga om kommunal högskoleutbildning för allmän
utbildningslinje och påbyggnadslinje samt enligt regionstyrelsens beslut
för lokal utbildningslinje, individuell utbildningslinje och enstaka
kurs. Förordning (1984:627).
1 a § Förordningen gäller inte för kommunal högskoleutbildning inom
vårdområdet. Förordning (1982:609).
2 § Statsbidrag enligt denna förordning lämnas inte till kostnader med
anledning av tjänstledigheter för personalutbildning och andra ändamål
som avses med föreskrifterna i förordningen (1982:608) om statsbidrag
till lokal skolutveckling m. m.
Statsbidrag till kostnader för reservlärare och för vissa åtgärder
enligt trygghetsavtalet för icke-statliga lärare (Tra-L) m.m. lämnas
enligt förordningen (1984:626) om statsbidrag till kostnader för vissa
trygghetsåtgärder för skolledare, biträdande skolledare och lärare i
kommunal utbildning. Förordning (1984:627).
3 § Med kommun jämställas landstingskommun och kommunalförbund mellan
kommuner.
Med landstingskommun jämställes kommunalförbund mellan
landstingskommuner eller mellan en eller flera landstingskommuner och en
eller flera kommuner som ej ingå i landstingskommun.
Med redovisningsår förstås tiden den 1 juli-den 30 juni. Förordning
(1971:349).
Grunder för statsbidrag
4 § Statsbidrag till driftkostnader för gymnasieskola och kommunal
högskoleutbildning utgår med belopp som motsvarar lönekostnaderna för
skolledare, biträdande skolledare, huvudlärare, lärare och
institutionsföreståndare vid gymnasieskolan enligt grunder som anges i
5-8 §§.
Utöver vad som följer av de bestämmelser som avses i första stycket
utgår statsbidrag till driftkostnader för gymnasieskola och kommunal
högskoleutbildning för vissa särskilda ändamål med belopp och enligt
grunder som anges i 8 b-13 §§. Förordning (1981:451).
5 § Statsbidrag för lönekostnad lämnas för sådana avlöningsförmåner som
fastställs under medverkan av regeringen ellermyndighet som regeringen
bestämmer och som utgår för undervisning eller annan tjänstgöring enligt
timplan, kursplan, annan föreskrift eller särskilt medgivande. För
kommunal högskoleutbildning gäller timramar som regeringen bestämmer
särskilt.
Beträffande skolledare och biträdande skolledare lämnas statsbidrag för
lönekostnad för undervisning och annan tjänstgöring inom ramen för deras
ordinarie arbetstid. Statsbidrag lämnas inte till lönekostnad för deras
övertid. Om skolledare eller biträdande skolledare fullgör mindre
undervisning än som svarar mot den nedre gränsen för
undervisningsskyldighet enligt gällande föreskrifter, skall avdrag göras
på statsbidraget till lönekostnaden för skolledaren eller biträdande
skolledaren med ett belopp som motsvarar statsbidraget till
lönekostnaden för den som i stället fullgör undervisningen.
Skolöverstyrelsen skall meddela närmare föreskrifter om hur avdraget
skall beräknas.
Statsbidrag för lönekostnad lämnas inte för inbyggd utbildning enligt 8
kap. 13 § skolförordningen (1971:235) och 23 kap. 2 §
högskoleförordningen (1977:263).
Med avlöningsförmån förstås
lön,
kallortstillägg,
vikariatstillägg,
tjänstledighetstillägg,
semesterlönetillägg,
semestertillägg,
avlöningsförstärkning,
uppdragstillägg,
tjänstgöringstillägg,
övertidstillägg,
fyllnadslön,
semesterersättning,
arvode för arvodestjänst och tilläggstimmar,
arvode för prov eller prövning som bestrids av kommunen,
avlöning till den som fullgör handledd praktik,
begravningshjälp. Förordning (1982:609).
5 a § I fråga om statsbidrag till de skolledningsresurser som beräknas
för kommunal högskoleutbildning enligt 24 kap. 12 § högskoleförordningen
(1977:263) gäller följande.
Statsbidrag för lönekostnader för skolledare och biträdande skolledare
samt för specialfunktioner lämnas enligt grunderna i 5 § med så stor del
av kostnaderna som motsvarar den kommunala högskoleutbildningens andel
av gymnasieskolans och den kommunala högskoleutbildningens sammanlagda
skolledningsresurser. Förordning (1988:18).
6 § Ingår i tjänst vid skola för vilken statsbidrag utgår enligt denna
förordning tjänstgöring vid
annan sådan skola,
statlig skola,
grundskola eller
kommunal högskoleutbildning i annan kommun och för vilken statsbidrag
utgår enligt denna förordning
utgår statsbidrag för hela lönekostnaden för tjänsten för den skola där
tjänsten är inrättad.
Är sådan tjänstgöring vid grundskola som avses i första stycket anordnad
för hel termin, avdrages från lönekostnaden för motsvarande
kalenderhalvår ett belopp som utgör produkten av
dels halva arvodet för veckotimme enligt beteckningen AT, arvodesgrupp
10, ålderstilläggsklass 0, beräknat på det belopp som gäller vid
utgången av kalenderhalvåret enligt tjänsteförteckningsavtal för
undervisningsområdet (TFU) den 12 juni 1975 eller enligt motsvarande
framtida sådant avtal,
dels ett tal som motsvarar det antal veckotimmar tjänstgöringen
omfattade vid terminens början,
dels talet 21 delat med det tal som motsvarar det antal veckotimmar som
utgör full tjänstgöring på motsvarande tjänst vid grundskola. Förordning
(1982:609).
7 § Ingår i tjänst vid skola för vilken statsbidrag utgår enligt denna
förordning tjänstgöring vid kommunal vuxenutbildning eller vid annan
skola än någon av följande skolformer, nämligen gymnasieskola, statlig
skola, grundskola eller kommunal högskoleutbildning i annan kommun och
för vilken statsbidrag utgår enligt denna förordning, utgår statsbidrag
för den skola där tjänsten är inrättad med så stor del av den
sammanlagda lönekostnaden för tjänsten som svarar mot förhållandet
mellan tjänstgöringen vid denna skola och den tjänstgöring som
sammanlagt ingår i tjänsten. Förordning (1977:490).
8 § Ingår tjänstgöring vid skola för vilken statsbidrag utgår enligt
denna förordning i tjänst vid grundskola eller vid annan icke-statlig
skola för vilken statsbidrag ej utgår enligt förordningen, utgår
statsbidrag för förstnämnda slag av skola med motsvarande tillämpning
av, i fråga om tjänst vid grundskola, bestämmelserna i 6 § och, i fråga
om tjänst vid annan skola, bestämmelserna i 7 §. Förordning (1973:359).
8 a § upphävd genom förordning (1980:711).
8 b § Statsbidrag till kostnader för undervisning i hemspråk och
studiehandledning på hemspråket enligt 8 kap. 4 a § skolförordningen
(1971:235) utgår för 0,75 lärarveckotimmar för varje elev som deltager i
sådan verksamhet under läsåret. Bidraget utgår med belopp som för varje
veckotimme motsvarar timarvodet enligt beteckningen CT, arvodesgrupp 7,
ålderstilläggsklass 0.
Vid tillämpning av första stycket beaktas elevantalet under den första
hela kalenderveckan i november och den sista hela kalenderveckan i mars
under redovisningsåret, varvid medeltalet elever lägges till grund för
beräkningen.
Timarvode som anges i första stycket beräknas enligt
tjänsteförteckningsavtal för undervisningsområdet (TFU) den 12 juni 1975
med senare ändringar eller enligt motsvarande framtida avtal. Förordning
(1977:490).
9 § Handhar annan än lärare verksamhet under timmar till förfogande vid
gymnasieskola, utgår statsbidrag för varje sådan timme och klass med
belopp motsvarande det högsta timarvode som är tillämpligt för lärare
vid gymnasieskolan.
10 § Till ersättning åt föreläsare vid kommunal högskoleutbildning eller
specialkurs i gymnasieskolan eller på tvåårig linje, med undantag av
tvåårig ekonomisk linje, tvåårig social linje och tvåårig teknisk linje
i gymnasieskolan, utgår statsbidrag med 75 procent av kostnaden, dock
med högst 25 kronor för föreläsningstimme när resekostnadsersättning och
traktamente icke utgår till föreläsare och högst 50 kronor när sådan
ersättning utgår.
Statsbidrag enligt första stycket utgår dock ej för föreläsare vid
gymnasieskolutbildning inom sådan gymnasieskola eller sådan skolenhet
med gymnasieskola som omfattar huvudsakligen utbildning för industri och
hantverk.
11 § Upphör att gälla genom förordning (1981:514).
12 § Upphör att gälla genom förordning (1981:451).
12 a § För inbyggd utbildning inom industri och hantverk samt handels-
och kontorsyrken i gymnasieskolan har en kommun rätt till statsbidrag
med visst belopp per elev och undervisningstimme inom timplanens ram som
skolöverstyrelsen för varje redovisningsår fastställer för berörd
studieväg och berört yrkesinriktat ämne.
Det belopp som fastställs skall utgöra summan av tänkta kostnader per
elev och undervisningstimme för lön, materiel och lokaler enligt
beräkningsgrunderna i 12 b-12 d §§. Därvid får summan avrundas.
Förordning (1980:532).
12 b § Beräkningsgrund för lönekostnadsdelen enligt 12 a § andra stycket
är timarvodet för undervisningstimme enligt beteckningen CT,
arvodesgrupp 8, ålderstilläggsklass 8, i tjänsteförteckningsavtal för
undervisningsområdet (TFU) den 28 juni 1983 med senare ändringar eller
motsvarande framtida avtal.
För att ett belopp per elev skall erhållas, delas timarvodet med det tal
som motsvarar det högsta tillåtna antalet elever för klass eller grupp
enligt gällande föreskrifter för studievägen. Förordning (1984:627).
12 c § Materielkostnadsdelen enligt 12 a § andra stycket beräknas med
utgångspunkt i de grunder som vid utgången av juni 1982 gällde för
statsbidrag till kostnader för anskaffande av första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel enligt förordningen (1980:714) om
statsbidrag till kostnader för hörselteknisk utrustning m.m. inom viss
kommunal utbildning. Därvid skall hänsyn tas till om mer än en klass
eller grupp kan använda materielen. Vidare skall den bidragsgrundande
anskaffningskostnaden delas upp på kostnad per år med hänsyn till
materielens normala användningstid.
Omräkning till timersättning sker på grundval av det totala antalet
undervisningstimmar per läsår som materielen normalt kan användas för
undervisning.
För att ett belopp per elev skall erhållas, delas timersättningen med
det tal som motsvarar det högsta tillåtna antalet elever för klass eller
grupp enligt gällande föreskrifter för studievägen. Förordning
(1982:609).
12 d § Beräkningsgrund för lokalkostnadsdelen enligt 12 a § andra
stycket är hälften av en som ett riksgenomsnitt antagen årlig kallhyra
för lokaler som är avsedda för en klass eller grupp och som har normal
standard.
Omräkning till timersättning sker på grundval av det totala antalet
undervisningstimmar per läsår som lokalerna kan användas för
undervisning.
För att ett belopp per elev skall erhållas, delas timersättningen med
det tal som motsvarar det högsta tillåtna antalet elever för klass eller
grupp enligt gällande föreskrifter för studievägen. Förordning
(1980:532).
12 e § Statsbidraget enligt 12 a § är avsett för den ersättning som
kommunen betalar företagen och institutionerna för de utbildningsplatser
som de tillhandahåller.
Kommunen får dock använda viss del av bidraget per elev och
undervisningstimme, upp till ett belopp som skolöverstyrelsen
fastställer, för samverkan mellan gymnasieskolan och företagen och
institutionerna samt för tillsyn över och uppföljning av den inbyggda
utbildningen. Detta högsta belopp skall bestämmas till en tiondel av
bidragets lönekostnadsdel, varvid avrundning får ske. Förordning
(1980:532).
13 § Statsbidrag för särskilda kostnader för inbyggd utbildning inom
kommunal högskoleutbildning lämnas för varje redovisningsår med högst 10
800 kronor för utbildning för husligt arbete, högst 28 900 kronor i
fråga om utbildning för industri och hantverk och högst 17 500 kronor
för utbildning för handels- och kontorsyrken.
Statsbidraget beräknas särskilt för varje företag eller motsvarande.
Angivna belopp lämnas när företaget för utbildning under ett läsår om 40
veckor tar emot minst åtta studerande från en studerandegrupp vid
kommunal högskoleutbildning. Om antalet studerande är lägre, lämnas
statsbidrag för varje studerande med en åttondel av beloppet. Omfattar
utbildningen kortare tid än 40 veckor, lämnas statsbidrag med ett i
förhållande till utbildningstiden minskat belopp. Förordning (1984:627).
14 § Upphör att gälla genom förodning (1981:451).
Rekvisition och utbetalning
14 a § Rekvisition och utbetalning av statsbidrag för gymnasieskola och
sådan kommunal högskoleutbildning, som anordnas på allmän
utbildningslinje eller påbyggnadslinje, sker enligt 15-17 a §§.
Om rekvisition och utbetalning av statsbidrag för sådan kommunal
högskoleutbildning, som anordnas på lokal utbildningslinje, individuell
utbildningslinje eller enstaka kurs, meddelar regeringen särskilda
bestämmelser. Förordning (1977:490).
15 § En kommun får rekvirera statsbidrag enligt 5-8, 9, 10 och 12 a §§
hos skolöverstyrelsen för varje månad.
Skolöverstyrelsen skall betala ut rekvirerat belopp snarast möjligt.
Utbetalning får dock inte ske förrän efter den månad bidraget avser. Om
särskilda skäl föreligger, får skolöverstyrelsen utanordna ett lägre
belopp än det som har rekvirerats. Förordning (1982:609).
16 § Upphör att gälla genom förordning (1981:514).
17 § Statsbidrag enligt 8 b och 13 §§ rekvireras för varje
redovisningsår av kommunen hos skolöverstyrelsen före den 1 september
närmast efter redovisningsårets utgång. Skolöverstyrelsen skall betala
ut statsbidraget snarast möjligt.
Om särskilda skäl föreligger, får skolöverstyrelsen pröva en rekvisition
även om den inte har kommit in i föreskriven tid. Förordning (1981:451).
17 a § Vid rekvisition av statsbidrag skall kommunen upptaga kostnaderna
för kommunal högskoleutbildning fördelade på de olika
yrkesutbildningssektorerna och skilda från kostnaderna för
gymnasieskolan. Därvid skola kostnaderna fördelas i förhållande till
tjänstgöringens omfattning vid gymnasieskolan och sådan kommunal
högskoleutbildning som anordnas inom allmän utbildningslinje eller
påbyggnadslinje. Förordning (1977:490).
Revision
18 § I en kommuns räkenskaper skall de belopp som ligger till grund för
rekvisition av statsbidrag enligt 5-10, 12 a och 13 §§ redovisas
särskilt. Beloppen skall redovisas särskilt med avseende på dels
gymnasieskolan, dels de skilda yrkesutbildningssektorerna inom den
kommunala högskoleutbildningen såvitt gäller utbildning inom allmän
utbildningslinje eller påbyggnadslinje, dels sådan högskoleutbildning
som avser lokal utbildningslinje, individuell utbildningslinje eller
enstaka kurs.
Kommunen svarar för revisionen av dessa räkenskaper. Om kommunens
revisorer framställer anmärkningar mot dem, skall kommunen snarast
möjligt delge skolöverstyrelsen anmärkningarna. Förordning (1980:532).
19 § Skolöverstyrelsen och riksrevisionsverket äga för granskning av
tillämpningen av denna förordning hos kommun taga del av räkenskaper och
övriga handlingar samt företaga de undersökningar som fordras i övrigt.
Kommun är skyldig att på anfordran insända de uppgifter och det
verifikationsmaterial som behövs för myndighetens granskning. Förordning
(1977:490).
20 § Statsbidrag utgår till kostnader för sjukförsäkringsavgift och
folkpensionsavgift enligt lagen (1981:691) om socialavgifter med ett
belopp som motsvarar sammanlagt 10,9 procent av statsbidraget för
lönekostnad enligt 5--8 och 8 b §§.
Bidrag enligt första stycket utbetalas av skolöverstyrelsen vid slutet
av varje kalenderhalvår efter rekvisition av kommunen såvitt gäller
sådan kommunal högskoleutbildning som anordnas på allmän
utbildningslinje eller påbyggnadslinje. Bidrag som beräknas på
lönekostnad enligt 8 b § rekvireras och utbetalas dock i den ordning som
anges i 17 §.
Bestämmelserna i 17 a § skall tillämpas. Förordning (1989:709).
20 a § Statsbidrag utgår till kostnader för tilläggspensionsavgift
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter med ett belopp som motsvarar
följande procent av statsbidraget för lönekostnad enligt 5--8 och 8 b §§
för varje angivet redovisningsår:
Procent Redovisningsår
10,1 1986/87
10,4 1987/88
10,8 1988/89
12,0 1989/90
Bidraget skall rekvireras och utbetalas i den ordning som anges i 17 §.
Därvid skall bestämmelserna i 17 a § tillämpas. Förordning (1989:709).
21 § Åsidosätter kommun vad som enligt lag, förordning eller annan
författning åligger kommunen i fråga om gymnasieskolan eller den
kommunala högskoleutbildningen, äger skolöverstyrelsen efter anmälan av
länsskolnämnden besluta att högst tio procent av det sammanlagda
statsbidraget enligt denna förordning för redovisningsåret skall
innehållas i avvaktan på att rättelse sker. Vinnes ej rättelse, äger
skolöverstyrelsen förordna att det innehållna beloppet skall avdragas
från statsbidraget. Förordning (1977:490).
21 a § Föreskrifter om minskning med 2 eller 20 procent av vissa
statsbidrag enligt denna förordning finns i förordningen (1981:449) om
minskning av vissa statsbidrag till kommunal utbildning. Särskilda
föreskrifter gäller om minskning av sådana statsbidrag som
regionstyrelsen beslutar om för lokal utbildningslinje, individuell
utbildningslinje och enstaka kurs inom kommunal högskoleutbildning.
Förordning (1982:609).
21 b § Vid tillämpningen av denna förordning skall iakttas
föreskrifterna i förordningen (1985:586) om gymnasieskolans timunderlag
för undervisning och statsbidrag. Förordning (1985:588).
22 § Skolöverstyrelsen fastställer de formulär som fordras för
tillämpningen av denna förordning. Förordning (1982:609).
Övergångsbestämmelser
1984:627
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1984.
2. Föreskrifterna i 13 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande i fråga
om statsbidrag som avser tiden före den 1 juli 1984.
Statsbidrag för inbyggd utbildning i gymnasieskolan enligt de äldre
bestämmelserna i 13 § skall rekvireras enligt 17 § första stycket. Om
särskilda skäl föreligger, får skolöverstyrelsen pröva en rekvisition av
statsbidrag enligt de äldre bestämmelserna även om den inte har kommit
in i föreskriven tid. Skolöverstyrelsen får dock inte pröva
rekvisitioner som kommer in efter utgången av mars 1985. En sådan
rekvisition skall skolöverstyrelsen i stället med eget yttrande lämna
över till regeringen för prövning.
1987:743
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1987.
2. Genom förordningen upphävs
förordningen (1966:115) om statsbidrag till driftkostnader för viss
kommunal utbildning, såvitt gäller statsbidrag till undervisningen i den
kommunala och landstingskommunala gymnasieskolan,
förordningen (1982:39) om resurstimmar i gymnasieskolan,
förordningen (1982:490) om extra undervisning i svenska för vissa elever
i gymnasieskolan,
förordningen (1982:897) om yrkesinriktad filialutbildning i
gymnasieskolan,
förordningen (1983:46) om kurser för invandrarungdom i gymnasieskolan,
förordningen (1983:505) om samordnade timplaner och resurser i vissa
kommuners gymnasieskolor,
förordningen (1984:41) om timreduktioner i gymnasieskolan i förhållande
till elevantal,
förordningen (1984:43) om extra resurstimmar i gymnasieskolan,
förordningen (1984:571) om ramtimplaner och resurstilldelningssystem för
årskurs 4 av fyraårig teknisk linje i gymnasieskolan,
förordningen (1984:618) om elevplatser i gymnasieskolan m. m.,
förordningen (1984:622) om gymnasial lärlingsutbildning,
förordningen (1984:624) om intagning till grundskoleanknutna studievägar
i gymnasieskolan,
förordningen (1984:633) om resurser för stödinsatser i svenska på vissa
yrkesinriktade studievägar i gymnasieskolan,
förordningen (1985:586) om gymnasieskolans timunderlag för undervisning
och statsbidrag,
förordningen (1986:353) om statsbidrag till studie- och yrkesorientering
i gymnasieskolan,
förordningen (1986:397) om resurser för påbyggnadsutbildningar i
gymnasieskolan,
förordningen (1986:578) om utbildning för döva och gravt hörselskadade i
Örebro kommuns gymnasiskola,
förordningen (1986:579) om utbildning för hörselskadade i Örebro kommuns
gymnasieskola,
3. Föreskrifterna i förordningen (1984:41) om timreduktioner i
gymnasieskolan i förhållande till elevantalet skall, för de fall det i
andra förordningar hänvisas till dessa föreskrifter, fortfarande gälla i
fråga om andra huvudmän för gymnasieskola än kommuner och
landstingskommuner.
4. Om det i en författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts
genom en bestämmelse i denna förordning tillämpas i stället den nya
bestämmelsen, om inte annat följer av punkten 3.
5. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om statsbidrag som
avser tid före ikraftträdandet.
6. Om skolöverstyrelsen före den 1 juli 1986 med stöd av då gällande
föreskrifter har medgett en landstingskommun att i sin gymnasieskola
anordna en studieväg som inte kan anses höra till något av de områden
som anges i 3 kap. 2 § får landstingskommunen, utan hinder av nämnda
paragraf, bedriva utbildning på studievägen så länge behov föreligger,
om regeringen inte föreskriver annat.
7. Påbyggnadsutbildningar, vilkas utformning skolöverstyrelsen eller en
länsskolnämnd har fastställt före den 1 juli 1986, får intill utgången
av juni 1989 anordnas i sin utformning vid utgången av juni 1986 utan
hinder av 5 kap. 14 § första stycket och 10 kap. 10 och 24 §§.
8. För påbyggnadsutbildningar, vilkas utformning skolöverstyrelsen eller
en länsskolnämnd har fastställt före den 1 juli 1986, får utan hinder av
17 kap. 21 § för undervisning intill utgången av juni 1989 beräknas
allmänna timresurser som motsvarar timunderlaget, inbegripet timmar för
delning av klass, enligt timplanen i dess utformning vid utgången av
juni 1986.
9. Om en årskurs av en linje eller en specialkurs som omfattar två eller
annat jämnt antal terminer eller första årskursen av en treterminskurs
har startat i början av vårtermingen 1987, skall beräkning av allmänna
timresurser för undervisning under redovisningsåret 1987/88 göras med
utgångspunkt i elevantal och andra förhållanden den 15 september 1987
enligt bilaga 9.
Om i annat fall en årskurs av en specialkurs som omfattar två eller
annat jämnt antal terminer eller första årskursen av en treterminskurs
har startat före den 1 juli 1987 och avslutas under redovisningsåret
1987/88 skall beräkning av allmänna timresurser för undervisning under
redovisningsåret göras med utgångspunkt i förhållandena den femte
undervisningsdagen under redovisningsåret enligt bilaga 9. Detsamma
gäller om tredje terminen av en treterminskurs, en specialkurs som
omfattar minst en termin men är kortare än två terminer har startat före
och avslutas efter den 1 juli 1987.
Om en specialkurs som är kortare än en termin har startat före och
avslutas efter den 1 juli 1987, skall allmänna timresurser för
undervisning under redovisningsåret 1987/88 göras med utgångspunkt i
förhållandena den femte undervisningsdagen redovisningsåret enligt
bilaga 9.
10. Om en sommarkurs för invandrarungdom startar före och avslutas efter
den 1 juli 1987, skall de vid kursens början gällande föreskrifterna om
timunderlag för undervisning och statsbidrag tillämpas på hela kursen.
11. För en LA-kurs vars timplan styrelsen för skolan har fastställt före
den 1 januari 1987 med stöd av skolöverstyrelsens föreskrifter skall för
redovisningsåret 1987/88 som allmänna timresurser beräknas så många
lärarveckotimmar som motsvarar timunderlaget, inbegripet timmar för
delning av klass, enligt timplanen i dess utformning vid utgången av år
1986, om inte länsskolnämnden bestämmer annat.
För andra LA-kurser med timplaner som fastställts av styrelsen för
skolan bestämmer länsskolnämnden hur många lärarveckotimmar som skall
beräknas för undervisning under redovisningsåret 1987/88.
Länsskolnämnden skall därvid tillämpa de grunder som gäller för
påbyggnadsutbildningar enligt 17 kap. 21 §.
1988:18
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1988. Äldre föreskrifter
gäller fortfarande i fråga om statsbidrag som avser tid före
ikraftträdandet.
1989:709
1. Denna förordning träder i kraft den 1 september 1989.
2. Bestämmelserna i 20 § i sin nya lydelse tillämpas dock för tid från
och med den 1 juli 1989.
3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om bidrag som avser tid
före den 1 juli 1989.
1990:425
Den upphävda förordningen gäller dock fortfarande i fråga om statsbidrag
som avser tid före ikraftträdandet. | null | null |
1966:12 | null | 1,966 | null | 1965:723 | null |
1966:120 | Postverkets Kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel | 1,966 | Allmänna bestämmelser
1 § Bestämmelserna i denna kungörelse avser postverkets inrikes
rörelse.
Postverket är, med de inskränkningar som sägs i 3 § och om ej annat är
särskilt avtalat, ansvarigt,
dels enligt bestämmelserna i 4--7 c §§ för assurerade och
rekommenderade försändelser och oassurerade paket,
dels för medel som postverket har hand om i sin betalningsförmedlande
verksamhet.
Anm. Detta innebär bl. a. att postverket inte ansvarar för vanliga
brev, dvs. brev som inte har varit assurerade eller rekommenderade.
Postverkets ansvarighet gäller så länge försändelse eller medel är i
verkets vård.
Om postverkets ansvarighet under beredskapstillstånd och krig gäller
vad därom är särskilt stadgat. Postverkets Kungörelse (1984:799).
2 § För postverkets ansvarighet i postutväxlingen med utlandet och i
den utrikes betalningsförmedlingen gäller vad som överenskommits i
internationella avtal. Har försändelse till utlandet gått förlorad
eller skadats eller har sådan försändelses innehåll helt eller delvis
förkommit och har förlusten eller skadan inträffat inom Sverige, utgår
dock ersättning enligt de bestämmelser som gäller för postverkets
inrikes rörelse, om det är förmånligare för den som är
ersättningsberättigad. Efter samma grunder utgår ersättning när
försändelse från utlandet skadats eller dess innehåll helt eller
delvis förkommit inom Sverige. Postverkets Kungörelse (1984:799).
3 § Postverket är fritt från ansvar
a) när förlust eller skada orsakats genom avsändarens eller
adressatens fel eller försummelse,
b) när förlust eller skada är en följd av försändelsens egen
beskaffenhet,
c) när förlust eller skada orsakats av försening under
postbehandlingen med undantag av de i 7 a--7 c §§ angivna fallen,
d) när fråga är om indirekt skada eller utebliven vinst,
e) när fråga är om vara vars befordran med post är förbjuden,
f) när förlust av postgiromedel i andra än under a) angivna fall
orsakats genom fel eller försummelse av kontoinnehavaren,
g) när förlust av medel som innestår på postgirokonto orsakats av att
arbetstagare hos kontoinnehavaren gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande med blankett för utbetalning eller girering som utlämnats
till kontoinnehavaren. Postverket är fritt från ansvar även om
förlusten inte orsakats genom fel eller försummelse av
kontoinnehavaren vid omhänderhavandet av blanketten,
h) när ersättningsanspråk inte framställts inom föreskriven tid.
Postverkets Kungörelse (1984:799).
bestämmelser om försändelser och medel
4 § Har assurerad försändelse gått förlorad eller skadats eller har
dess innehåll helt eller delvis förkommit, utgår ersättning med belopp
som svarar mot förlusten eller skadan, dock högst assuransbeloppet.
Kan värdet av försändelsen ej fastställas skall det anses vara lika
med assuransbeloppet.
5 § Har rekommenderad försändelse gått förlorad eller skadats eller
har dess innehåll helt eller delvis förkommit, utgår ersättning med
belopp som svarar mot skadan eller förlusten, dock högst 500 kronor.
Kan värdet av försändelse ej fastställas skall det anses ha utgjort
500 kronor. Postverkets Kungörelse (1983:346).
6 § Har oassurerat paket gått förlorat eller skadats eller har dess
innehåll helt eller delvis förkommit, utgår ersättning med belopp som
svarar mot förlusten eller skadan, dock högst 5 000 kronor.
Postverkets Kungörelse (1983:346).
7 § Har postförskottsförsändelse lämnats ut utan att adressaten har
erlagt postförskottsbeloppet, helt eller delvis, är avsändaren
berättigad till ersättning med det belopp som inte har redovisats.
Postverkets Kungörelse (1984:799).
7 a § Har innehållet i assurerad eller rekommenderad försändelse eller
oassurerat paket skadats till följd av försening utgår ersättning
enligt 4--6 §§. Postverkets Kungörelse (1984:799).
7 b § Har särskilda kostnader orsakats av försening av assurerad eller
rekommenderad försändelse eller oassurerat paket eller av att
betalningshandling fördröjts under postbehandlingen, utgår ersättning
för sådana kostnader, dock högst 500 kronor. Postverkets Kungörelse
(1984:799).
7 c § Har postverket inte kunnat visa att assurerad eller
rekommenderad försändelse eller oassurerat paket utlämnats inom sex
veckor, räknat från den dag då försändelsen reklamerats hos
postverket, utgår ersättning som om försändelsen gått förlorad.
Postverkets Kungörelse (1984:799).
8 § Berättigad till ersättning enligt 4--6 och 7 a--7 c §§ för
försändelse som gått förlorad är försändelsens avsändare. När
försändelse tagits emot av adressaten eller när avsändaren i fråga om
förkommen försändelse inte kan anträffas, är adressaten berättigad
till ersättningen. Postverkets Kungörelse (1984:799).
9 § Har försändelse som avses i 4--6, 7 a och 7 c §§ gått förlorad
eller har dess innehåll helt förkommit, skadats eller förstörts eller
har betalningsuppdrag inte fullgjorts och är postverket av sådan
anledning ersättningsskyldigt, återbetalas erlagda postavgifter, dock
inte assurans- eller rekommendationsavgift.
Vid delskada eller delförlust återbetalas postavgift för
ersättningsleverans av skadad eller saknad del eller för reparation av
skadat föremål. Postverkets Kungörelse (1984:799).
Anmälan av ersättningsanspråk
10 § Anspråk på ersättning enligt 4--7 c och 9 §§ skall skriftligen
anmälas hos postverket inom ett år från den dag då försändelsen
avlämnades till postbefordran.
Anspråk på ersättning för medel som inte blivit i behörig ordning
redovisade skall skriftligen anmälas hos postverket inom två år från
utgången av den månad under vilken inbetalning skedde eller uppdrag om
girering eller kontant utbetalning bokfördes på postgirokonto.
Till framställning om ersättning bör fogas kvitto på inköp, faktura
eller annan handling som styrker värdet av förlusten eller skadan. För
saknad försändelse, betalningshandling eller medel som inte redovisats
bör inlämningskvittot visas upp. Postverkets Kungörelse
(1984:799).
Beräkning av ersättningen
10 a § Ersättning för förlust eller skada enligt 4--6 och 7 a och 7 c
§§ betalas med det belopp som svarar mot innehållets värde på
inlämningsorten vid den tid, då försändelsen mottogs till
postbefordran.
Ersättning för skada utgår i förekommande fall med belopp, som svarar
mot värdeminskningen. Vid skiljaktiga meningar om värdet av skadan, t.
ex. vid skada på konstalster, antikviteter eller samlarobjekt gäller
det belopp, som bestäms av sådan opartisk värderingsman, som förordnas
av handelskammare.
Om skadad försändelse till fullo ersatts övergår äganderätten till
postverket. Postverkets Kungörelse (1984:799).
Förfarandet i vissa fall då saknad försändelse kommer till
rätta
11 § Enligt 4--6 och 7 c §§ kan ersättning utbetalas på grund av att
försändelse gått förlorad eller dess innehåll helt eller delvis
förkommit. Den som får ersättning i sådana fall kan skriftligt begära
att bli underrättad, om det saknade skulle komma till rätta inom ett
år från dagen då ersättningen betalades ut. Den som fått sådan
underrättelse kan inom en månad få tillbaka det som kommit till rätta
mot att ersättning i motsvarande mån betalas tillbaka. I annat fall
förfogar postverket över det tillrättakomna. Postverkets Kungörelse
(1984:799).
Ersättning efter skälighetsprövning
12 § Ersättning kan av postverket i särskilda fall medges utöver vad
som skulle ha utgått med tillämpning av bestämmelserna i denna
kungörelse eller av internationella avtal. Närmare föreskrifter härom
är meddelade i allmänna poststadgan. | null | null |
1966:121 | Isbrytarkungörelse (1966:121) | 1,966 | 1 § Genom statens isbrytarverksamhet kunna fartyg som äro lämpade för
vintersjöfart erhålla bistånd med isbrytning och arbeten som äga
samband därmed i enlighet med vad som sägs i 2--4 §§.
2 § I svenska kustfarvatten och på sjövägarna dit utföres isbrytning
mellan öppet vatten till havs och farvatten som äro skyddade för
havsis, drivis, packis eller liknande ishinder.
I den omfattning sjöfartsverket bestämmer utföres brytning av svårare
is i Vänern, Mälaren och Ångermanälven.
Vid issvårigheter som icke lämpligen kunna bemästras utan statlig
isbrytarhjälp utföres undantagsvis och under begränsad tid isbrytning
åt den befolkning vid rikets kuster som är i väsentlig mån beroende av
sjövägarna.
För isbrytarverksamhet enligt första--tredje styckena utgår icke
särskild avgift. Kungörelse (1969:318).
3 § Isbrytning i samverkan med Danmark, Finland och Norge sker i
enlighet med vad därom särskilt överenskommits.
4 § När det kan ske utan åsidosättande av uppgift som anges i 2 §
eller som föranledes av överenskommelse enligt 3 §, får isbrytning
utföras på beställning och mot ersättning enligt taxa som fastställes
av Kungl. Maj:t eller, i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer, av
sjöfartsverket. Kungörelse (1969:318).
5 § Ledningen av statens isbrytarverksamhet utövas av sjöfartsverket
med biträde av statens isbrytardirektör. Kungörelse (1969:318).
6 § har upphävts genom kungörelse (1969:318).
7 § Sjöfartsverket får för isbrytarverksamheten upprätta
iskontor och utse isbrytarombud. För arbete vid iskontoren får
verket efter överenskommelse med Försvarsmakten anlita dess
personal. Om det finns särskilda skäl, får även civil personal
anställas.
Instruktion för iskontor eller isbrytarombud meddelas av
Sjöfartsverket. Förordning (1994:173).
8 § För statens isbrytarverksamhet används dels
statsisbrytarna, dels fartyg som Sjöfartsverket hyr, dels, efter
överenskommelse mellan Sjöfartsverket och Försvarsmakten,
fartyg som Försvarsmakten disponerar. Förordning (1994:173).
Vad som är föreskrivet för statsisbrytarna gäller i tillämpliga delar
fartyg som hyrs eller som Försvarsmakten disponerar.
Förordning (1994:173).
9 § För bemanningen av statsisbrytarna svarar Försvarsmaken. I
den mån sjöfartsverket begär det, handhar försvarets materielverk
drift och vård av statsisbrytarna. Förordning (1994:173).
10 § Isflygspaning och annan flygning för statens
isbrytarverksamhet utförs av Försvarsmakten efter
överenskommelse mellan Sjöfartsverket och Försvarsmakten.
Om det finns särskilda skäl får Sjöfartsverket hyra luftfartyg för
ändamålet. Förordning (1994:173).
11 § Ytterligare föreskrifter rörande statens isbrytarverksamhet
meddelas av sjöfartsverket. Kungörelse (1969:318). | null | null |
1966:127 | null | 1,966 | null | 1959:264 | null |
1966:13 | null | 1,966 | null | 1936:79 | null |
1966:133 | null | 1,966 | null | 1962:652 | null |
1966:136 | null | 1,966 | null | 1928:370 | null |
1966:137 | null | 1,966 | null | 1956:623 | null |
1966:145 | null | 1,966 | null | 1959:454 | null |
1966:152 | null | 1,966 | null | 1906:60 s. 1 | null |
1966:16 | null | 1,966 | null | 1964:618 | null |
1966:163 | null | 1,966 | null | 1964:411 | null |
1966:165 | Instruktion (1966:165) för auditör | 1,966 | 1 § Auditör skall utöver vad som följer av militära rättegångslagen
(1948:472)
1. biträda även en annan bestraffningsberättigad befattningshavare än
den som han skall lämna biträde enligt 18 § militära rättegångslagen
med handläggning av militära mål vid en avdelning ur ett förband, om
avdelningen befinner sig utanför sin ordinarie förläggningsort och det
skulle medföra avsevärd omgång att anlita någon annan auditör,
2. lämna råd och anvisningar i frågor om verkställighet av straff och
sammanläggning av fritidsstraff samt i andra rättsliga angelägenheter,
3. utöva allmän tillsyn över handläggningen av militära mål som
ankommer på den bestraffningsberättigade befattningshavare som
auditören biträder. Förordning (1980:1046).
2 § Av särskilda bestämmelser följer att en auditör är skyldig att
dels avge yttrande i frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan
beträffande tjänstemän som inte är underkastade ansvar såsom krigsmän,
dels yttra sig i ärenden om avskedande, avstängning eller
läkarundersökning, dels om det påkallas närvara då någon yttrar sig
muntligt enligt 14 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Förordning (1980:1046).
3 § Auditör och vice auditör med tjänstgöring i försvarsmaktens
fredsorganisation eller vid svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
förordnas efter förslag av överbefälhavaren.
Innan överbefärlhavaren avger förslag, skall yttrande inhämtas från
den hos vilken auditören eller vice auditören skall förordnas samt
från den hovrätt inom vars domkrets auditören eller vice auditören
skall tjänstgöra. Förordning (1980:1046).
4 § Auditörer och vice auditörer med tjänstgöring i försvarsmaktens
krigsorganisation förordnas av överbefälhavaren sedan denne inhämtat
yttrande från den hovrätt inom vars domkrets den som avses bli
förordnad utövar sin yrkesverksamhet eller är bosatt. Yttrande behöver
dock inte inhämtas under beredskapstillstånd eller krig.
Förordnande av auditör eller vice auditör i krigsorganisationen skall
anmälas till cheferna för justitie- och försvarsdepartementen.
Tjänst som auditör eller vice auditör i krigsorganisationen tillsättes
utan att tjänsten kungjorts ledig till ansökan. Beslut om tillsättning
av sådan tjänst anslås inte enligt 10 § andra stycket
anställningsförordningen (1965:601).
Bestämmelserna i 5-9 §§ gäller inte auditör eller vice auditör i
krigsorganisationen. I stället gäller de särskilda föreskrifter som
överbefälhavaren meddelar. Förordning (1980:1046).
5 § När auditör är hindrad att utöva sin tjänst utövas den av vice
auditören. Äro flera vice auditörer förordnade bestämmer
överbefälhavaren hur auditörens åligganden skola fullgöras vid
förhinder för honom.
6 § Överbefälhavaren beslutar om ledighet för auditör. Är vice
auditören icke hindrad att utöva auditörstjänsten bestämmer dock
auditören om förläggningen av sin semester och om annan ledighet för
sig själv under sammanlagt högst tre månader varje år.
7 § När auditör ämnar begagna sig av semester eller annan ledighet,
som icke beslutats av överbefälhavaren, och när han återinträder i
tjänst, skall han anmäla detta till den hos vilken han är förordnad.
8 § Auditör skall hålla den hos vilken han är förordnad underrättad om
var och när han träffas. Vice auditör skall hålla auditören
underrättad härom.
9 § Fordras vikarie för auditör eller är auditörstjänsten ledig och
finnes icke vice auditör eller är denne hindrad att utöva
auditörstjänsten, förordnar överbefälhavaren lämplig person att
uppehålla tjänsten. Förordnande får meddelas endast den som är behörig
att inneha tjänsten och icke för längre tid än sex månader i följd.
Annat vikariat tillsättes i samma ordning som tjänsten.
10 § Fråga om anställnings upphörande enligt 7 kap. 9 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning prövas av överbefälhavaren.
Förordning (1980:1046).
11 § Föreskrifterna i 15 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning skall tillämpas på den som innehar eller uppehåller en
tjänst som auditör eller vice auditör. Förordning (1980:1046).
12 § Talan mot överbefälhavarens beslut föres hos regeringen genom
besvär, om annat ej är föreskrivet.
I fråga om sådant förslag till tjänstetillsättning som tillkännages
genom anslag räknas besvärstiden från den dag då anslaget skedde.
Detta gäller även beslut om vikariat som tillsättes i samma ordning
som tjänsten. | null | null |
1966:167 | null | 1,966 | null | 1962:322 | null |
1966:168 | null | 1,966 | null | 1954:533 | null |
1966:171 | null | 1,966 | null | 1960:648 | null |
1966:172 | Lag (1966:172) om avdrag för avskrivning på skeppskontrakt m.m. | 1,966 | 1 § Den som driver rederirörelse eller yrkesmässigt fiske och som har
slutit skriftligt avtal om leverans av skepp avsett för stadigvarande
bruk i rörelsen, har, utan hinder av punkt 2 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen (1928:370), vid beräkning av rörelsens nettointäkt
rätt till avdrag för avskrivning på det ej fullgjorda köpekontraktet med
sammanlagt högst 30 procent av det avtalade priset. Vad som avses med
skepp framgår av sjölagen (1891:35 s. 1).
Avdrag enligt första stycket medges även den som driver luftfartsrörelse
och som har slutit skriftligt avtal om leverans av luftfartyg avsett för
stadigvarande bruk i rörelsen.
Skattskyldig som har medgetts avdrag för avsättning till investerings
fond enligt förordningen (1954:40) om särskild investeringsfond för
avyttrat fartyg m.m., har rätt till avdrag enligt första eller andra
stycket med högst det belopp varmed 30 procent av det avtalade priset
överstiger beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets utgång.
Vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt kommunalskattelagen skall
avdrag enligt första eller andra stycket anses ha medgetts enligt punkt
2 av anvisningarna till 41 § nämnda lag. Lag (1979:1148).
2 § Har skattskyldig fått avdrag enligt 1 § och överlåts kontraktet,
skeppet eller luftfartyget eller andel av sådan tillgång utan vederlag
skall som intäkt av rörelse tas upp ett belopp motsvarande det lägsta av
egendomens marknadsvärde vid överlåtelsetillfället och det i
köpekontraktet avtalade priset. Vad nu sagts gäller också om
överlåtelsen har skett till ett pris som är lägre än marknadsvärdet och
dessutom väsentligt understiger det i köpekontraktet avtalade priset.
Avdrag enligt 1 § medges inte om den skattskyldige har flyttat
utomlands. Avdrag medges inte heller om fast driftställe för
förvärvskälla, i vilken ingår egendom som avses i första stycket, har
flyttats utomlands. Har avdrag medgetts för tidigare beskattningsår
skall ett belopp motsvarande avdraget tas upp som intäkt av rörelse för
det beskattningsår då flyttningen ägde rum.
Första och andra styckena tillämpas inte i fråga om
1) överlåtelse eller flyttning utomlands som har skett senare än fem år
efter leveransen av skeppet eller luftfartyget,
2) svenskt aktiebolag vars aktier noteras på börs eller är föremål för
liknande notering eller dotterföretag till sådant bolag,
3) den som har licens enligt förordningen (1978:517) om licens för
yrkesfiske eller är medlem i fiskelag som har sådan licens, såvida
köpekontraktet avser ett skepp som är avsett att användas eller som
används för yrkesmässigt fiske.
Föreligger synnerliga skäl får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer medge undantag från första eller andra stycket.
Bryter skattskyldig mot villkor, som har uppställts vid medgivandet,
skall taxering ske enligt första eller andra stycket på samma sätt som
vid eftertaxering för det beskattningsår som medgivandet avser. Lag
(1979:1148).
3 § har upphört att gälla genom lag (1979:1148).
Övergångsbestämmelser
1969:631
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och tillämpas första gången
på beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år
1970.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande vid eftertaxering för år 1969
eller tidigare år.
1973:28
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. De nya
bestämmelserna i 2 § tillämpas första gången vid 1973 års taxering.
1979:1148
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första gången
vid 1981 års taxering. Äldre bestämmelser i 1 § första stycket samt 2 §
första och tredje styckena tillämpas dock alltjämt i fråga om avtal om
leverans av fartyg och luftfartyg som har slutits före utgången av år
1979.
1989:1023
1. Bestämmelserna i 1 § den upphävda lagen tillämpas dock alltjämt vid
1991 och tidigare års taxeringar såvitt avser skriftliga avtal slutna
före den 14 november 1989.
Motsvarande gäller även i fråga om skriftliga avtal slutna senast den 31
december 1990 mellan det tillverkande företaget och annat företag om det
tillverkande företaget före den 14 november 1989 ingått ett skriftligt
avtal om framtida uthyrning av det skepp eller det luftfartyg som det
senare slutna skriftliga avtalet avser. Det skriftliga avtalet om
framtida uthyrning får dock ha slutits senast den 31 december 1990 om
avtalet grundas på utnyttjandet av en option i ett före den 14 november
1989 ingånget skriftligt avtal. Med tillverkande företag likställs annat
företag i den koncern som det tillverkande företaget tillhör.
2. Har avdrag medgetts enligt den upphävda lagen skall bestämmelserna i
2 § lagen tillämpas även vid senare års taxeringar. Beskattning skall
fr.o.m. 1992 års taxering ske i inkomstslaget näringsverksamhet. Lag
(1990:672). | null | null |
1966:175 | null | 1,966 | null | 1959:612 | null |
1966:188 | null | 1,966 | null | 1962:700 | null |
1966:189 | null | 1,966 | null | 1955:183 | null |
1966:2 | Kungörelse (1966:2) om nya sedlar på fem kronor | 1,966 | Kungl. Maj:t har, på framställning av fullmäktige i riksbanken, funnit
gott kungöra, att sedlar på fem kronor av ny typ, godkänd av
fullmäktige, komma att från riksbanken utlämnas i allmänna rörelsen
från och med dag som fullmäktige bestämma.
Den nya sedeln har följande storlek, beskaffenhet och utseende.
/k/ Storlek: /-k/
Sedeln är 110 mm lång och 68 mm bred.
/k/ Tryck: /-k/
Sedelns /k/ framsida /-k/ upptager ytterst till vänster en talong,
omfattande ungefär en fjärdedel av sedelns yta. Denna är i övrigt,
frånsett ytterkanterna, försedd med tryck.
Upptill på sedeln äro tryckta orden SVERIGES RIKSBANK.
På högra delen av tryckytan finnes en bild av Gustav Vasa i halvprofil
med ansiktet vänt åt vänster; till höger om bilden är texten GUSTAV
VASA 1523-1560 lodrätt inplacerad.
På vänstra delen av tryckytan finnes en rosett i konstgravyr,
omfattande en vase belagd med valörsiffran 5. I tryckytans båda nedre
och dess högra övre hörn är placerad valörsiffran 5. Omedelbart under
bilden av Gustav Vasa och rosetten i konstgravyr löper ett band med
texten Fem KRONOR. Därunder äro tryckta två namn i faksimile på
ornament i konstgravyr.
Tryckytan täckes i övrigt av diagonala våglinjer.
Upptill på talongen finnes en konstgraverad rosett, som i sitt
mittparti innehåller valörsiffran 5. Nedtill på talongen äro sedelns
tryckår och nummer angivna.
Trycket är i violett färg. Våglinjer, rosetter och övriga ornament äro
dock i grön och orange färg. Tryckår och nummer äro i röd färg.
Sedelns /k/ baksida /-k/ upptager till höger en talong, på vilken
upptill och nedtill är placerad valörsiffran 5. Ytan upptager i övrigt
i konstgravyr utförda, stiliserade bilder av till vänster en spelande
tjäder och till höger en gran. Nedtill på den sålunda dekorerade ytan
och upptill på sedeln äro placerade konstgraverade ornament. Nedtill
till vänster finnes valörsiffran 5.
Trycket är i blå och rödbrun färg.
/k/ Papper: /-k/
Papperet är gult och försett med vattenmärken bildande ett rutnät av
diagonala våglinjer med siffran 5 inlag i rutorna.
I papperet äro inlagda oregelbundet spridda blå och röda fibrer. | null | null |
1966:207 | null | 1,966 | null | 1959:157 | null |
1966:209 | Virkesmätningslag (1966:209) | 1,966 | 1 § Virkesmätning, som avser sågtimmer av barrträd eller massaved och
som är ämnad att ligga till grund för beräkning av vederlag för
virket, skall utföras enligt föreskrifter som skogsstyrelsen meddelar.
Konungen äger förordna att visst slag av virke skall undantagas från
tillämpningen av denna lag eller att lagen skall omfatta även virke av
annat slag än som anges i första stycket.
2 § Med virkesmätning avses i denna lag bestämmande av virkets
stycketal, dimensioner, volym eller vikt samt bedömande av virkets
beskaffenhet och lämplighet för avsedd användning.
3 § Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot 1 §, dömes till
böter. | null | null |
1966:213 | null | 1,966 | null | 1965:600 | null |
1966:215 | null | 1,966 | null | 1928:370 | null |
1966:216 | null | 1,966 | null | 1951:763 | null |
1966:219 | null | 1,966 | null | 1928:376 | null |
1966:221 | null | 1,966 | null | 1941:251 | null |
1966:23 | null | 1,966 | null | 1944:42 | null |
1966:233 | null | 1,966 | null | 1954:71 | null |
1966:236 | null | 1,966 | null | 1962:381 | null |
1966:237 | null | 1,966 | null | 1962:382 | null |
1966:240 | null | 1,966 | null | 1962:393 | null |
1966:242 | null | 1,966 | null | 1956:623 | null |
1966:243 | null | 1,966 | null | 1953:272 | null |
1966:244 | null | 1,966 | null | 1959:551 | null |
1966:249 | null | 1,966 | null | 1942:740 | null |
1966:251 | null | 1,966 | null | 1947:948 | null |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.